# ID: svediakorp-per1206
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1898
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 23,733
# sentences: 640
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fredagen den 21 oktober 1898.
N:r 4 2 (565).
Prenumerationspris pr år: Idun ensam kr.
Iduns Modet., fjortondagsuppl.
» Idurts Modet., mänadsuppl _ &gt; Bami ' arderoben.__ » 5: 5: 3: 3: Byrå: Klara södra kyrkog.
16, 1 tr. — — Öppen kl. 10 — 5.
— — Allm.
telef.
6147.
Rikstelef.
1046.
Redaktör och utgifvare: FRITHIOF Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Redaktionssekr.
: /.
Xordling.
Maikki Den 2 8 juni i år m o t t o g j a g af d e n v e r k s a m m a och f r a m s t å e n d e finska k v i n n a, h v a r s n a m n står här ofvan, ett bref, dag- t e c k n a d t i A a b e n r a a, däri h o n bl.
a. skrifver: » D e t är så litet att s ä g a o m m i g, att j a g v e r k l i g e n icke för- står, h u r u d e t k a n gifva material till en biografi.
D e t har varit e t t s t ä n d i g t arbete dels för e g e n u t v e c k l i n g, dels för att k u n n a göra d e t litet lättare för d e m, s o m höra till s a m h ä l l e t s styf- barn, och därtill k o m m e r na- turligtvis k a m p e n för e n s eko- nomiska existens.
Men det är också allt.
Med e n häls- n i n g från N o r d s c h l e s w i g, där d a n s k a r n a ihärdigt värna sig mot den tyska öfvermak- t e n.
.
. » J a g har ej k u n n a t finna e n lämpligare i n l e d n i n g till d e n n a biografi ä n j u s t d e s s a h e n n e s e g n a ord, t y trots d e n anspråkslösa t o n s o m ge- n o m g å r d e m, tala de mer ä n e t t o p u s p å flere sidor och visa, huru m a n g e n o m att förgäta sig själf v i n n e r dess bättre t i d och tillfälle att g a g n a andra, att ä g n a sig h e l t åt m ä n s k l i g h e t e n och fosterlandet.
Och fröken Fribergs n a m n har fullgod k l a n g i h e n n e s fosterland.
Ej blott därför, att hon gjort d e t s a m m a k ä n d t i v i d a kretsar u t o m d e s s grän- ser — och ej blott sitt foster- land, u t a n äfven de andra nor- diska länderna, särskildt h v a d folkhögskolerörelsen v i d k o m - m e r — u t a n äfven därför, att hon med varmaste intresse, m e d uppoffring af t i d o c h krafter ä g n a t sig åt arbetet för d e n nationella s a k e n s fram- HELLBERG.
ll:té årg.
Utgifningstld: hvarje fredag.
Annonspris: 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » 25 öre for hvarje patörjadt tiotal stafv.
Lösnummerpris 15 öre (lösnrr endast för kompletteringar.)
Utländska annons.
70 Öre pr nonp.-rad.
Friberg.
g å n g, för arbetarnas h ö j a n d e i intellektuelt h ä n s e e n d e, för nyk- terhets- o c h k v i n n o s a k e n.
I stort har h o n på d e s s a o m r å d e n v e r k a t bl.
a. s å s o m repre- s e n t a n t för F i n l a n d v i d fjärde internationella n y k t e r h e t s k o n g r e s - sen i H a a g 1 8 9 3 och 1 8 9 6 s å s o m r e p r e s e n t a n t för k v i n n o s a k s - förbundet U n i o n e n i Helsingfors på internationella k v i n n o k o n - g r e s s e n i Paris.
D e f ö r n ä m s t a kretsar i Tysk- land, H o l l a n d och Frankrike h a f v a för h e n n e och h e n n e s s t r ä f v a n d e n öppnat sina dör- rar, och h e n n e s redogörelser för förhållandena i norden, särskildt på folkhögskolans gebit, hafva m o t t a g i t s m e d s y n n e r l i g u p p m ä r k s a m h e t.
Kn person, s o m varit i tillfälle att införa h e n n e i framståen- de kretsar i Berlin, yttrar om henne följande: » Om j a g i korthet s a m m a n - fattar h v a d j a g främst be- undrar h o s Maikki Friberg, så är det h e n n e s m o d att g å på, när d e t gäller att n å ett u t s t a k a d t mål, vare sig h o n s e d a n vill m ä t t a ett person- ligt k u n s k a p s b e g ä r eller be- fordra en g o d saks f r a m g å n g.
J a g har ej k ä n t n å g o n m ä n - n i s k a m e d större förmåga att b a n a sig v ä g i f r ä m m a n d e land.
J a g har s e t t h e n n e i m å n g a de m e s t v i d t skilda kretsar o c h s t ä d s e b e u n d r a t h e n n e s f ö r m å g a att behärska sig och att dock s t ä d s e vara sig själf, a t t göra sig förtro- g e n med den rådande stäm- n i n g e n och v ä c k a intresse. » Vi vilja här n e d a n l ä m n a några drag af h e n n e och h e n - n e s v e r k s a m h e t i d e t allmän-
330 (DUN 1898 E n d a s t k ä r l e k e n g e r k u n s k a p e n lif.
JSf.
M. Petersen.
n a s tjänst, h ä m t a d e nr af h e n n e till vårb j s ö k a n, gjorde u p p v a k t n i n g h o s åtskilliga förfogande ställda tidigare biografier.
professorer o c h erhöll slutligen tillåtelse a t t D å ferietiden ingått, beger h o n s i g af s o m åhöra föreläsningarna u n d e r v i n t e r n 1 8 9 4 biet för a t t s a m l a h o n u n g, ut, u t i d e n — 1 8 9 5.
För a t t k u n n a immatrikuleras s o m stora världen för a t t studera d e s s inrätt- s t u d e n t m å s t e h o n emellertid b y t a o m up- ningar, för a t t g å på jakt efter g o d a tan- pehållsort och begaf ' s i g sålunda först till kar, n y t t i g a under arbetet för folkupplys- universitetet i Ziirich, där h o n kvarblef n i n g e n s i h e m l a n d e t befrämjande.
under t v å terminer, s a m t därpå till Bern.
Maikki Friberg har u t g å t t från ringa kret- U n d e r v i s t e l s e n i d e s s a städer förtjänade sar och har arbetat sig fram så g o d t s o m h o n sitt uppehälle g e n o m artiklar o c h kor- m e d e g e n hjälp.
S o m barn blef h o n ej respondenser till åtskilliga tidningar och delaktig af m y c k e n u n d e r v i s n i n g, och redan tidskrifter j ä m t e d e t h o j.
till finska bear- v i d 12 års ålder m å s t e h o n ut a t t förtjäna betade några arbeten, bl.
a.
E d m o n d o d ' Ami- sig sitt bröd.
Senare l y c k a d e s det h e n n e cis » El Cuero ».
att k o m m a till Helsingfors och blifva in- U n d e r s i n v i s t e l s e i Berlin k o m h o n e n skrifven i e n privat lärarinneanstalt, och d å g å n g under en dispyt i e t t privat sällskap hon efter t v å års studier utgick härifrån o m arbetareundervisning a t t n ä m n a d e nor- m e d e t t s y n n e r l i g e n g o d t d i m i s s i o n s b e t y g, diska folkhögskolorna, och resultatet häraf utgjorde d e t h e n n e s h ö g s t a ö n s k a n a t t kun- blef, a t t m a n u p p m a n a d e h e n n e a t t hålla n a fortsätta sina studier v i d universitetet.
e t t föredrag öfver d e t t a ä m n e.
D e t t a upp- Af e k o n o m i s k a skäl g r u s a d e s dock alla dy- drag v a r h e n n e v i d d e n n a t i d p u n k t af nere lika tankar och arbetet för brödet b e g y n t e orsaker o v ä l k o m m e t, m e n h o n beslöt s i g åter.
D å h o n emellertid fått sig e n syssel- dock till s i s t för a t t e f t e r k o m m a d e n n a s ä t t n i n g anvisad i Helsingfors, k u n d e h o n önskan.
Föredraget gick också af s t a p e l n v i d sidan af s i n v e r k s a m h e t i skolans t j ä n s t i början af mars 1 8 9 5 i föreningen » Frau- åhöra föreläsningar och aflägga några exa- enwohl » i Berlin, inför e n talrik s a m l i n g m i n a v i d universitetet.
Så g r y d d e F i n l a n d s af Berlins intelligentaste damer o c h herrar.
m ö r k a dagar m e d alla d e kända häftiga D e t s a m m a åhördes m e d s p ä n d a s t e upp- angreppen österifrån och u n d e r d e n n a all- m ä r k s a m h e t och m o t t o g s m e d i n t e n s i v t bi- v a r s a m m a period i n g ö t s h o s fröken F.
e n fall s a m t åtföljdes af diskussion.
liflig känsla af d e bildades och lyckligare Föredraget väckte stor u p p m ä r k s a m h e t l o t t a d e s plikter g e n t e m o t massorna.
H o n i Berlin.
P å u p p m a n i n g höll fröken F.
a n v ä n d e sina lediga stunder, sina s ö n d a g s - s a m m a föredrag sedermera i d e n stora för- aftnar till a t t besöka arbetarnes n y k t e r h e t s - e n i n g e n » J u g e n d s c h u t z », där d e t likaledes och fackföreningar i syfte a t t prof va h v a d åhördes af en talrik och intresserad s a m l i n g, det lifgifvande ordet förmådde uträtta, d å bl.
a. e t t antal r i k s d a g s m ä n och publicister.
d e t gällde a t t väcka och intressera d e m.
Efter d e s s slut v ä n d e en förläggare s i g till Tidigare h a d e h o n haft stark m o t v i l j a m o t h e n n e m e d u p p m a n i n g a t t låta föredraget att uppträda offentligt, m e n d e n oro och u t k o m m a p å hans förlag, n å g o t s o m ock s p ä n n i n g h o n d å erfor ingåfvo h e n n e m o d, senare ä g d e r u m.
och resultatet blef det bästa.
U n d e r som- Sina föredrag rörande folkhögskolorna marferierna reste h o n omkring på lands- höll h o n sedermera äfven i d e n stora kvinno- b y g d e n och höll föredrag, n ä r m a s t beröran- föreningen » Berliner Frauenverein » s a m t i de nykterhetssträf vandena.
D r e s d e n och W i e n, d å h o n på resan till U n d e r ferieresorna i d e s k a n d i n a v i s k a Schweiz passerade d e s s a städer.
länderna k o m hon i beröring m e d folkhög- Emellertid studerade h o n ifrigt vidare skolorna där och fästes m e d allt varmare på folkhögskolans g e b i t för a t t k u n n a fram- intresse v i d s t r ä f v a n d e n a för d e s s a s fram- lägga e t t o m f a t t a n d e verk o m detta ä m n e.
g å n g.
E t t s y n l i g t vittnesbörd h ä r o m ut- Ifrågavarande arbete slutfördes också år gjorde det, a t t h o n 1 8 9 0 ingick s o m med- 1 8 9 6, och på g r u n d af d e t s a m m a promo- l e m i d e n komité, s o m fått i uppdrag a t t v e r a d e s h o n i december s a m m a år till dok- anordra folkhögskolekurser i Helsingfors.
tor v i d universitetet i Bern.
H e n n e s afhand- D å d e t visade s i g v a n s k l i g t a t t erhålla ling u t k o m våren 1 8 9 7 s o m band 2 af: lämpliga föreläsare, pröfvade h o n sina kraf- » Etisch-social-wissenschaftliches Universal- ter s o m föreläsare i F i n l a n d s historia j ä m t e bibliotek » i Bern och bar t i t e l n: » Entste- det h o n l e d d e d i s k u s s i o n s ö f n i n g a r u a v i d h u n g u n d E n t w i c k e l u n g der Volkshochschu- d e s s a kurser.
l e n i n d e n nordischen Ländern ».
Några års a n s t r ä n g a n d e v e r k s a m h e t, s o m D e t vore frestande a t t här närmare re- lärarinna och föreläsarinna v i d folkhögskole- dogöra för d e n n a afhandling, d e s s öfver- kurserna ä f v e n s o m i åtskilliga n y k t e r h e t s - siktliga och träffande klara framställnings- och arbetareföreningar pröfvade s m å n i n g o m sätt s a m t d e s s innebållsrikhet, m e n d e t t a för starkt h e n n e s andliga och l e k a m l i g a skulle föra o s s för långt.
Vare det blott krafter, hvarför h o n beslöt s i g a t t l ä m n a s a g d t, a t t h o n g e n o m d e n liksom öfver sitt fosterland för e n t i d och begifva sig h u f v n d g e n o m sitt uppträdande p å u t l ä n d s k till u t l a n d e t s universitet, dels för a t t ut- b o t t e n gjort folkhögskolesaken i sitt foster- v i d g a sina kunskaper, dels för a t t studera land, ja, i h e l a norden tjänster, h v i l k a ej kulturströmningarna i Europa.
Universite- böra skattas ringa.
t e t i Berlin var, s o m bekant, s t ä n g d t för S å s o m redan n ä m n t s, har fröken F.
v i d k v i n n a n, m e n ö n s k a n a t t få v i s t a s i e n s i d a n af d e n n a s i n hufvuduppgift äfven världsstad och åhöra föreläsningar v i d e n haft t i d a t t ä g n a s i g åt a n n a n fruktbrin- v i d a berömd h ö g s k o l a ingaf h e n n e m o d.
g a n d e v e r k s a m h e t, o c h i d e t t a afseende är H o n i n l ä m n a d e till kulturministeriet e n an- det vår plikt a t t påpeka, a t t k v i n n o s a k e n i h e n n e äger e n f r a m s t å e n d e och intresserad gynnarinna.
D e uppsatser h o n u n d e r d e n allra s e n a s t e t i d e n publicerat i kvinnosaks- förbundet U n i o n e n s i Helsingfors tidskrift läsas s t ä d s e m e d stort intresse, tack vare deras sakrikhet, klara framställningssätt och d e n öfvertygande v a r m a t o n e n.
D e t är ej heller få artiklar och korrespondenser h o n u n d e r s i n v i s t e l s e därute tillsändt d e n pe- riodiska pressen i h e m l a n d e t rörande k u l - tnrströmningarna o c h lifvet därborta, ar- tiklar, hvilka s t ä d s e k u n n a t påräkna d e n l ä s a n d e a l l m ä n h e t e n s intresse.
D e t t a är i h u f v u d s a k konturerna af d e n lifsbild j a g här v e l a t t e c k n a af d e n n a s y m p a t i s k a, varmhjärtade k v i n n a, s o m m e d e g e n kraft arbetat s i g u p p till e n fram- s t å e n d e plats i f o l k u p p l y s n i n g s k ä m p a r n e s led.
O c h j a g k a n ej a n n a t ä n tillönska h e n n e all f r a m g å n g till n y a l a n d v i n n i n g a r på d e n beträdda b a n a n, e n bana, s o m h e l t v i s s t s t ä d s e skall l e d a m o t e t t ljust mål.
Helsingfors, h ö s t e n 1 8 9 8.
V. Lindman.
* Den nötta ringeri.
j * .ör ring, som glänser blank och ny r jag ej tar hatten af — lätt brister vårens g y l l n e sky, som seglar öfver haf.
O c h kärleken som vårskyn är, den skiftar i ett nu — du, g y l l n e ring, som flickan bär, o, hvad betyder du?
— Du, nötta ring, som tunn och fin på skrynklad hand jag ser, dig liknar jag vid ädelt vin, som blir hvart år för mer.
Du följt från drömmars fagra kust i lifvets allvar ut, du pröfvats uti nöd och lust och stått ditt prof till slut.
Din g y l l n e cirkel r y m m e r nog all saga, som är sann — om lifvet, hvilket g r y m t bedrog, om kärleken, som vann.
Den hand jag ser dig glänsa på, du ring, så nött och tunn, den för jag gärna, tro m i g då, af vördnad till min mun.
Jag vet, att den som bär den har ett hjärta, varmt och rikt, och att sitt lif från ungdomsdar hon har åt trohet vigt.
I DU N 1898 Och när hon ligger blek och och kistans lock läggs kall på, däröfver, tror jag, lysa skall liksom en gloria då.
Daniel • ' • Fallström.
* - från kyrkomötet I Jet i förra v e c k a n af s l ä t a d e k y r k o m ö t e t •^•^har b e h a n d l a t v i s s e r l i g e n icke m å n g a, m e n dock några frågor och g a n s k a b e t y - delsefulla, s o m äro af särskildt intresse för kvinnovärlden.
D e n e n d a af d e s s a frågor, s o m föranledt ett positivt beslut, rörde ogift moders anonymitet.
Enligt g ä l l a n d e l a g har en k v i n n a, s o m ehuru ogift blifvit moder, i n g e n s k y l d i g h e t a t t vare sig för d e n ena eller andra, för b a r n m o r s k a n eller prästen, y p p a h v e m b o n är eller h v a d h o n heter.
Barnet döpes i o k ä n d a föräldrars n a m n.
D e t t a a n o n y m i - t e t s s k y d d har t i l l k o m m i t för att m i n s k a antalet barnamord, n å g o t s o m äfven i ej ringa m å n l y c k a t s, enligt h v a d s t a t i s t i k e n utvisar.
M y c k e n sorg och s k a m och för- tviflan ha g e n o m d e n n u v a r a n d e lagstift- n i n g e n besparats olyckliga u n g a kvinnor, s o m v ä l i m å n g a fall skulle g å t t fullstän- d i g t under, o m deras f e l s t e g icke k u n n a t döljas, m e n s o m n u, tack vare a n o n y m i - t e t s s k y d d e t, sett e n m ö j l i g h e t till återupp- rättelse.
D e h u m a n i t e t s s k ä l, s o m k u n n a anföras för att ogift moder m å få behålla sin ano- n y m i t e t, äro s å starka och vältaliga, a t t en ändring härutinnan n ä p p e l i g e n från nå- g o t håll skulle ifrågasatts, o m ej så vore, a t t här f u n n e s en rätt och e t t intresse, ej m i n d r e respektfordrande än barnaföderskans, a t t t a g a i betraktande — n ä m l i g e n barnets intresse och rätt att en g å n g få lära k ä n n a sin moder.
D e t lär d e s s u t o m finnas åtskilliga exem- pel, ej blott på barn af o k ä n d a föräldrar, s o m fåfängt sökt återfinna sina mödrar, u t a n äfven på mödrar, s o m längre fram i lifvet velat, m e n icke k u n n a t återfinna sina barn.
Med a n l e d n i n g af en af prof. R u d i n i ä m n e t v ä c k t m o t i o n har n u k y r k o m ö t e t b e s l u t a t h o s k. m:t uttala s o m ett önske- mål, att a n o n y m i t e t s s k y d d e t blir upphäfdt eller, o m hinder därför möter, s å ändradt, a t t m o d r e n s n a m n fortfarande blir s k y d d a d t m o t offentliggörande, m e n till u p p l y s n i n g och l e d n i n g i v i s s a fall på l ä m p l i g t sätt antecknadt.
N u beror det på h v a d riksdag och re- gering k a n hafva att säga o m ett s å d a n t förslag.
E n liknande m o t i o n har varit före i r i k s d a g e n, där d e n bifölls af andra k a m - m a r e n, m e n afslogs, ehuru m e d k n a p p ma- joritet, af d e n första.
D e t vill s y n a s, s o m o m e n d a s t det se- nare alternativet i k y r k o m ö t e t s u t t a l a n d e skulle förtjäna a t t t a g a s i ö f v e r v ä g a n d e.
E t t upphäfvande u t a n vidare af anonymi- t e t s s k y d d e t skulle väl vara en alltför radikal åtgärd, ödesdiger till sina följder och oför- enlig m e d d e n a n d a af m ä n s k l i g t delta- g a n d e m e d de oförvålladt eller själfförvål- l a d t lidande, s o m utmärker vår tids hela u p p f a t t n i n g på hithörande områden.
Där- e m o t finnes i n g e n a n l e d n i n g att m o t s ä t t a sig en anordning, h v a r i g e n o m, m e d bibe- hållande af m o d e r n s a n o n y m i t e t, s å länge d e n för h e n n e är af största vikt, u t v ä g öppnas för barn och mor att längre fram i lifvet återfinna hvarandra.
H v a d m a n härvid n ä r m a s t t ä n k t på s å s o m lämpligt och tiilfyllestgörande vore en af barnmor- s k a n b e v i t t n a d förseglad n a m n s e d e l, s o m aflämnades vid barnets dop och under vissa villkor och förhållanden, där barn eller moder så önskade, skulle k u n n a öppnas.
Svårigheten blir dock alltid att förebygga möjlig indiskretion af d e m, s o m m å s t e be- vittna namnunderskriften.
F ö r u t o m d e n n a i h u f v u d s a k bifallna har m a n a t t a n t e c k n a t v å af k y r k o m ö t e t af- s l a g n a motioner i frågor, s o m beröra kvin- n a n och h e m m e t, b ä g g e väckta af dom- prosten P e r s o n n e och båda b e h a n d l a n d e formerna för ä k t e n s k a p s ingående- D e n första af d e s s a motioner afsåg att l ä m n a d e m, s o m öppet uttalat fientlighet m o t k r i s t e n d o m e n och kyrkan, rätt att i n g å civiläktenskap.
S o m b e k a n t är i flere länder den bor- gerliga v i g s e l n obligatorisk, hvilket icke hindrar den, s o m så vill, att t a g a kyrklig v i g s e l ofvanpå den civila.
H o s o s s är tvärt o m den kyrkliga formen för i n g å e n d e af ä k t e n s k a p obligatorisk, och m ö j l i g h e t att erhålla borgerlig v i g s e l finnes e n d a s t och allenast för kontrahenter, af hvilka den ena tillhör ett f r ä m m a n d e, m e n af s t a t e n er- kändt trossamfund.
I praktiken torde d e t emellertid vara tillräckligt för att erhålla civiläktenskap, att n å g o n af kontrahenterna inför m a g i s t r a t e n företer i n t y g på, a t t h a n ntträdt ur statskyrkan, äfven o m h a n ej skulle k u n n a visa, att h a n också i n g å t t i ett &amp; nnat s a m f u n d.
D o m p r o s t e n P e r s o n n e har velat utsträcka rätten till civiläktenskap.
H a n s t a n k e g å n g är d e n n a: kyrkan bör icke p å t v i n g a n å g o n sina välgärningar; en person, s o m v i s a t uppenbar fientlighet m o t k r i s t e n d o m e n och kyrkan, k a n ej hafva n å g o n a n d l i g n y t t a af d e n kyrkliga välsignelse, h a n föraktar; i stället m å s t e t v å n g e t att behöfva under- k a s t a sig d e n s a m m a öka h a n s förbittring m o t k y r k a n; och för den vigselförrättande prästen m å s t e det k ä n n a s m o t b j u d a n d e att under s å d a n a förhållanden likasom påtruga en tjänst, s o m af brudparet uppfattas ute- s l u t a n d e s o m en kränkning af deras s a m - vetsfrihet.
N o g s y n a s skäl k u n n a hafva förefunnits att bifalla hr P e r s o n n e s motion.
Politiskt s e d t är dock i n g e n s k a d a s k e d d, så v i s s t s o m det fallna förslaget e n d a s t var en half- m e s y r, hvars a n t a g a n d e m å h ä n d a blott skulle bidragit att fördröja d e n stora re- form, för h v i l k e n röster börja höjas t. o. m. i n o m k y r k o m ö t e t, n ä m l i g e n det obligatoriska civiläktenskapets införande.
D e t behöfver väl k n a p p a s t erinras, att civil vigsel, ålagd alla, i n g a l u n d a innebär d e n kyrkliga a k t e n s afskaffande.
D e n innebär e n d a s t e t t s k y d d för deras samvetsfrihet, s o m icke vilja un- derkasta sig att likasom h y c k l a tro på en religion, s o m de öfvergifvit.
D e n andra af hr P e r s o n n e s afslagna mo- tioner rörde 331 prästens rätt att vägra vigsel.
Motionären ansåg, att l a g e n borde ändras därhän, att frånskild m a k a icke m å t t e un- der d e n förra k o n t r a h e n t e n s lifstid erhålla kyrklig v i g s e l i och för ett n y t t ä k t e n s k a p s ingående.
För a t t v i g s e l skulle k u n n a vägras, m å s t e emellertid först — enligt motionärens m e n i n g — vara, utredt, att den frånskilde m a k e, s o m begär sådan, själfvilligt och u t a n äktenskapsbrott från den andra partens sida vållat det föregå- e n d e ä k t e n s k a p e t s upplösning.
D e t behöfver icke s ä g a s mer.
N o g äro de allt för v a n l i g a s k i l s m ä s s o r n a ett ondt.
Men de böra icke förebyggas g e n o m ett ä n n u större ondt.
T y påsom ett s å d a n t större ondt m å s t e m a n ovillkorligen anse den privatlifvets prisgifning åt s k a n d a l ö s a utredningar, s o m skulle bli följden, o m ett förslag s å d a n t s o m hr P e r s o n n e s blefve lag För öfrigt: så l ä n g e icke kyrkan vill medgifva rätt för alla s v e n s k a medborgarin- nor och medborgare a t t söka s t a t e n s stad- fästelse på deras äkta förbund, så l ä n g e finns ej heller skäl tillerkänna kyrkan rätt a t t vägra vigsel åt den, s o m därom an- håller.
D e t var visserligen v ä s e n t l i g e n andra skäl, s o m b e s t ä m d e k y r k o m ö t e t s beslut att afslå motionen.
U t g å n g e n blef dock den rätta.
Och m a n torde t r y g g t k u n n a för- utspå, att d e n n a fråga aldrig m e d hopp om a t t finna en l ö s n i n g skall k n n n a å n y o framdragas, förrän det v i d a större spörs- m å l e t o m obligatoriskt civiläktenskaps in- förande blifvit i t i d s e n l i g riktning afgjordt.
Laicus.
* Juldag.
Af Gustaf af Ge / jerstam.
(Ur förf:s snart utkommande roman » Äkten- skapets Komedi ».)
(EftertncV undanbedes.)
e n n a berättelse börjar en j u l d a g s morgon i början af 90-talet, då a m a n u e n s e n v i d k. biblioteket, filosofie doktor Robert Flodin, stod i sitt rum, s y s s e l s a t t m e d att l ä g g a sista h a n d e n v i d sin toalett.
M i n n e t af d e n föregående d a g e n s — själfva julaftonens — milda, ljusa stäm- n i n g fyllde h o n o m ä n n u helt och hållet.
H a n fäste i sin halsduk m e d m y c k e n o m - sorg e n nål, h v i l k e n h a n s hustru gifvit ho- n o m i julklapp, inlindad i otaliga papper och omvirad m e d n ä s t a n ett kilo ullgarn.
H a n s ögon fuktades, när h a n betraktade det lilla s m y c k e t, hvars äkta pärla l y s t e e m o t h o n o m ur s p e g e l n s o m en dufvas öga.
Bilden var h a n s e g e n, och h a n tänkte där- på, m e d a n h a n profvade den m o t sin svarta halsduk.
E n d u f v a s öga, t ä n k t e han, min- dre därför att h a n e g e n t l i g e n v i s s t e, hur ett dylikt s å g ut, än därför att h a n v a n t sig att förbinda begreppet dufva m e d nå- g o t ljust, oskuldsfullt och välgörande.
S e d a n v ä n d e h a n sig o m och s å g g e n o m den ö p p n a dörren ut öfver v å n i n g e n.
D e t slog h o n o m g e n a s t, hur h ö g t i d s a k t i g t, n ä - stan v ö r d n a d s b j u d a n d e hvarje föremål före- föll h o n o m.
F ö r m a k e t m e d sina taflor och fotlampor, divansbordet m e d dess m a t t g r ö n a duk och p i a n o t m e d blomglaset, hvarur ro- sor på l å n g a stjälkar stucko upp m i d t i vintern, allt detta, h v i l k e t v a r h o n o m s å
332 v ä l b e k a n t och ofta k u n d e s y n a s b å d e intet- s ä g a n d e och prosaiskt, l y s t e i dag m e d en glans, h v i l k e n ej k u n d e k o m m a enbart af vintersolen.
Solen l y s t e n ä m l i g e n in, och dess strålar föllo på g r a n e n, s o m p r y d d m e d en otalighet af glitter och färg trängt u n d a n matbordet u t e i salen och bredde ut sina grenar m e d n å g o t af påfågelsstjärtens g l a n s och prakt.
N e j, det var icke solen, s o m gjorde allt detta.
D e t var l y c k a n i ett h e m, som i n g e n k u n d e nalkas, u t a n att erfara n å g o t af det inflytande, s o m harmo- n i e n e m e l l a n t v å m ä n n i s k o r m e d d e l a r äfven åt andra.
D e t var l y c k a n från familjens stora fest, hvars s y m b o l lyser m e d otaliga ljus, värmer m e d sin egen m a t och dryck, ger sig uttryck i gåfvor, hvilka slösande regna öfver familjens m e d l e m m a r s o m e t t öfvermått af s m e k n i n g a r.
D o k t o r n stod i sin öppna dörr, k ä n d e allt detta och hörde på afstånd sin hustrus röst, h v i l k e n oupphörligt afbröts och öfver- röstades af en k l i n g a n d e g o s s t ä m m a, s o m darrade af ifver och förtjusning.
Robert F l o d i n höll p å a t t g å öfver tröskeln och förena sig m e d den glada gruppen, h v i l k e n h a n t y c k t e sig se inför sina ögon.
Men h a n t o g ett s t e g tillbaka och s t a n n a d e.
D e t var dock icke af obeslutsamhet.
D e t var icke, e m e d a n n å g o t s o m hälst behöfde hindra h o n o m att g å in och m e d sin när- varo öka g l ä d j e n i n n e i b a r n k a m m a r e n, därifrån rösterna hördes.
Doktorn k ä n d e sig h e l t e n k e l t för rik för att e n s k u n n a k o m m a sig för m e d att g å u t till s i n e g e n familj.
För att å s t a d k o m m a något, som svarade till d e n heliga t y s t n a d, s o m fyllde h o n o m själf, s t ä n g d e han sakta s i n dörr och tog plats i en låg stol nära fönstret, från h v i l k e t b a n k u n d e se en blå h i m m e l och topparna af H u m l e g å r d e n s träd, s o m g l ä n s t e af rimfrost.
H a n satt där länge, och i h a n s hjärta ljöd s o m en underlig sång.
D e n gick i takt m e d den s t ä m n i n g, s o m fyllde h a n s själ, och den formade sig till en p s a l m, hvaraf h a n hörde m e l o d i e n, under det att orden blefvo formlösa s o m hela h a n s e g e n stämning.
M e n m e d a n orden icke funno v ä g till h a n s läppar, k o m m o i stället lycko- tårar och fuktade h a n s ögon.
Robert F l o d i n satt på j u l d a g e n s morgon och grät af sällhet i sitt e g e t rum.
M e n s o m h a n satt där, v a k n a d e i n o m h o n o m ett m i n n e, h v i l k e t på ett e g e n d o m - ligt sätt bröt in i h a n s s t ä m n i n g.
Han k o m att t ä n k a på sin e x a m e n s f e s t och t y c k t e sig k u n n a se hela s c e n e n och sig själf, när h a n m e d g l a s e t i h a n d stod och berättade s i n a v ä n n e r, att h a n var e n e n s a m, sön- dersliten m ä n n i s k a, h v i l k e n t i g g d e o m att bli t a g e n på allvar.
H u r b e s y n n e r l i g t före- föll h o n o m icke allt detta n u!
Han måste le v i d tankeD på d e n tid, då h a n så ifrigt sträfvade att k o m m a till rätta m e d sitt e g e t j a g.
H a n s e g e t j a g!
H a d e icke lifvet gri- pit h o n o m s o m m e d m i l d a händer och gif- v i t h o n o m till skänks allt h v a d h a n önskat sig.
H a n t ä n k t e på sin hustru, på sin son, p å sina e n s a m m a t i m m a r b i a n d alla de g a m l a och n y a böckerna på biblioteket.
Och h a n t y c k t e sig f a m n a allt detta i e n e n d a full och v a r m känsla, h v i l k e n kom h o n o m att v e t a sig l y c k l i g och stark.
Ja, stark!
D e t var j u s t ordet Och han, s o m en t i d h a d e k ä n t s i g så s v a g g e n t e m o t hela lifvet, h v i l k e t s y n t s h o n o m så s k r ä m m a n d e och ondt.
H a n stördes i sina drömmar af, att h a n s IDUN 1898 hustru ö p p n a d e dörren.
H o n var k l ä d d i violett s i d e n, det h v i t a t y l l e t stod s o m en ljus s k y o m h e n n e s hals och det krusiga håret s o m en blond dylik kring h e n n e s a n sikte.
H o n s t u d s a d e v i d att se sin m a n s anlets- uttryck, och h e n n e s ansikte blef p å en g å n g m i s s n ö j d t, mörkt och förskräckt.
» H v a d är det, B o b?
» s a d e h o n och s t ä n g d e dörren, s o m för att å t m i n s t o n e hålla bar- n e t utanför.
» H v a d är det? » M a n n e n såg u p p och m ö t t e h e n n e s blick, och i ett n u förstod h o n.
L e e n d e i sin t r y g g a lycka, gick h o n fram och böjde k n ä v i d sin m a n s sida, m e d a n h e n n e s blick fick n å g o t af s a m m a varma, fulla g l a n s, s o m låtit h e n n e u t a n ord för- stå m a k e n s s i n n e s s t ä m n i n g.
Hon kysste h a n s h a n d som i e t t utbrott af » fversval- l a n d e t a c k s a m h e t och l u t a d e s e d a n stilla p a n n a n m o t h a n s knä.
S o m h a n s a t t där, återtogo B o b s tankar sin gång.
H a n tänkte på, hur e n k e l t lif- v e t blifvit, s e d a n h a n f u n n i t e n m ä n n i s k a, h v i l k e n han h e l t k u n d e älska, e n k v i n n a och ett h e m.
I n g e n t i n g h a d e h a n n å t t af h v a d h a n förr t ä n k t sig, m e n det, s o m k o m m i t i stället, s y n t e s h o n o m oändligt m y c k e t tner.
» H v a d tänker du på? » sade h u s t r u n till sist.
» Jag tänker på, hur d u m j a g varit i lif- v e t, och hur klok d u gjort mig, » sade Ro- bert F l o d i n.
» Har j a g?
» H o n skakade på h u f v u d e t.
» D u är m y c k e t, m y c k e t klokare än jag, » fortfor h o n och s å g h o n o m i ögonen.
M e n så ändrade h o n sig plötsligt.
» A nej, » sade hon.
» Så klok är d u j u s t inte.
Och aldrig blir du.
Men k a n s k e är det j u s t därför, d u är så rar. » S å skrattade de båda åt sin e g e n brist p å klokhet, och så gingo de s a m m a n ut i salen, och i h ö g t i d s s t ä m n i n g började de den frukost, s o m är årets gladaste.
Lille Georg var m y c k e t belåten, att m a m - m a och p a p p a ä n d t l i g e n k o m m o ut.
Han gaf d e m e n u n d r a n d e blick, därför att de sågo så allvarliga ut.
Men så hoppade h a n öfver allvaret och började prata.
g e m a n n e n och den l y c k l i g a hustrun, s å g o det så ljust, rent och underbart, s o m o m det skimrat d e m till m ö t e ur en dröm, hvilken m a n tror sig aldrig k u n n a g l ö m m a.
D e sågo det a l l t s a m m a n s m å n g d u b b e l t vack- rare, därför att de hörde det återklinga i den m u n t r a g o s s t ä m m a n, s o m icke ett ögon- blick t y s t n a d e, sågo det l i k s o m g l ä n s a i ett par blåa p o j k ö g o n, h v i l k a tindrade m o t den stora dag, s o m runnit opp.
D e t var så naturligt, att d a g e n hörde d e m alla till, att det n ä s t a n kom " s o m om det varit vänta dt, när pappa efter fruko- s t e n ö p p n a d e fönstret och s å g n e d på g a t a n.
» Här står en stor fin h y r k u s k s l ä d e där nere, » sade h a n.
» Undrar just, om den skulle p a s s a oss. » D e t t a var verkligen o c k s å en af de v ä n - t a d e öfverraskningarna.
T y den plägade upprepas hvarje j u l d a g, så ofta det var snö på m a r k e n och vädret var vackert.
Ja, när v ä d r e t var fult och det var barvinter, brukade släden till och m e d u t b y t a s m o t en vanlig vagn.
M e n det hörde till p j e s e n, att d e t skulle vara e n h e m l i g h e t m e d i spe- let.
S l ä d e n skulle k o m m a, u t a n a t t n å g o n hört talas därom på förhand.
P a p p a skulle gå fram till fönstret och se illistig ut.
M a m m a skulle ropa: » Tänk, Georg, h v a d pappa är snäll!
» Och då skulle Georg skri- ka af öfverraskning och glädje.
Allt detta hörde till p j e s e n, och den s p e l a d e s m e d lif och lust, och u t a n att n å g o n t a p p a d e bort s i g i rollen.
H a n pratade o m sina leksaker, o m att det var snö ute, och att h a n skulle få åka kälke i H u m l e g å r d e n.
H a n fyllde r u m m e t m e d sitt m u n t r a pladder, och icke e t t ögon- blick b e h ö f d e h a n t y s t n a, för att de stora skulle få tala m e d hvarandra.
T y u t a n att Georg märkte det, t e g o far och mor hela t i d e n, och de gjorde detta, därför att de b å d a voro f å n g a d e i den e g e n d o m l i g a känsla af lifvets fullhet och värde, s o m n y s s dra- g i t d e m till hvarandra.
D e sågo b å d a hela d e n lilla s c e n e n omkring sig m e d n å g o t af den skärpta klarsyn, s o m k o m m e r af att själen k ä n n e r s i g s p ä n s t i g och u n g.
Rum- m e t var ljust, och g r a n e n stod så mörk- grön och rak m e d n y a röda ljus och hela m ä n g d e n af l y s a n d e grannlåt.
Bordets duk var så märkvärdigt hvit, kaffekannan glän- ste n y s k u r a d m i d t b l a n d de bästa koppar- na, och vörtbrödet låg i staplar bredvid den n y s k u r n a skinkan, h v i l k e n svällde af trefnad m e d sin h v i t a pappersrosett o m h a l s e n.
Midt på bordet tronade d e n fem- armade pappersljusstaken m e d s i n a tjocka gröna ljus.
D e n stod där, icke därför att den skulle t ä n d a s, u t a n därför att den gaf hela bordet en så festlig prägel, och därför att det var jul, Allt detta sågo den lyckli- När det lilla sällskapet åter körde in i staden, s å g det ut, s o m o m en mörk ström af h ö g t i d s k l ä d d a människor flutit g e n o m gatorna, och luften var full af kyrkklockor- n a s klang.
D e läto så underligt, lustigt och starkt.
D e t var n å g o t ljust i själfva k l a n g e n, n å g o t s o m höjde s i g och s j ö n g h ö g t öfver de h ö g s t a h u s e n s långa, stela ra- der af s t e n.
Och hvar s l ä d e n for fram, lockade den l e e n d e n fram p å de m ö t a n d e s läppar.
Så p ä l s a d e m a n p å sig och k o m i slä- den.
U t öfver N a r v a v ä g e n bar det och bort öfver Djurgårdsbron.
H ä s t a r n a voro stora och svarta, och deras v ä l d i g a dom- bjällror k l i n g a d e.
Släde efter släde m ö t t e, och alla slädarna voro fulla m e d glada och l y c k l i g a människor.
G e n o m d e n klara vin- terluften s u m m o g l a d a rop och k l i n g a n d e skratt.
Bjällrorna sjöngo muntrare, så snart m a n l ä m n a t s t a d e n s tull, och i n n e i sko- gen, där drifvorna lågo h ö g a och snön v u x i t fast s o m ett hölje kring granarnas böjda grenar, blef det så t y s t, att Georg, fast h a n var nära tio år g a m m a l och stora karlen, icke k u n d e låta bli att luta sig fram oeh sakta klappa m a m m a s h a n d i n n e i muffen.
* I inackorderingsMgan.
» Andarnes sammandrabbning. » S o m vi förmodade, har » inackorderings- frågan » v ä c k t det lifligaste intresse, bevi- s a n d e att en u t r e d n i n g i d e t t a ä m n e var af b e h o f v e t v ä l påkallad.
E n m ä n g d af skrifvelser i n s t r ö m m a; vi göra i d a g början m e d n å g r a af de först i n k o m n a.
I närma- ste n u m m e r skola följa fiere i n t r e s s a n t a och sakliga i n l ä g g.
Till och m e d i vårt broderland Norge har den i Idun ö p p n a d e d i s k u s s i o n e n v ä c k t upp-
IDUN 1898 mårksamhet.
En af Kristianias största dag- liga tidningar, Morgonbladet, redogör i e t t af sina s e n a s t e n u m m e r för saken och an- för det v ä s e n t l i g a af » Stades » artikel, hvil- k e n t i d n i n g e n anser äga t i l l ä m p l i g h e t äfven på norska förhållanden.
Ä m n e t t y c k s så- ledes vara b r ä n n a n d e äfven u t o m s v e n s k a landamäreu.
I.
^ T o g a hur jag genomläst och begrundat sign. 7 r Stades uppsats i inackorderingsfrågan och gärna vill jag ställa min mångåriga erfarenhet i » yrket » till tidningens tjänst.
Att anse affären i fråga för ett yrke kan ingalunda vara något nedsättande, men ej heller kan man vinna något därpå, om ej möjligen alla inackordenter enade sig och utsåge en yrkesinspektör, som toge alla dessa h e m och värdinnor i n ä r m a r e skärskådande.
Helt säkert skulle då inspektören k o m m a till insikt om, att det stora flertalet värdinnor ej förtjänar Stades skarpa klander.
Omotiverad är, synes mig, Stades anmärkning, att de flesta äldre damer, utan att närmare göra sig reda för, om de äga anlag eller yrkesskicklighet nog därtill, likväl kasta sig in på inackorderings- yrket, då de måste börja försörja sig själfva.
Därtill äro de helt enkelt nödda och tvungna.
De skulle säkert med glädje byta med hvilken någorlunda aflönad kontorist, lärarinna, telegrafist som helst.
Men för att få anställning i statens tjänst eller få inträde vid fackskolor får man i allmänhet ej ha öfverskridit en viss ålder.
De flesta banor äro således stängda för dem.
Den bildade kvinnan måste sålunda göra sig nytta af den » yrkesskicklighet » hon förvärfvat, nämligen konsten att laga god mat, sköta ett h e m och vanan att vara en behaglig värdinna.
Stades fordran att värdinnan skall anse hem- met icke som sitt, u t a n som inackordenternas, tror jag skulle, om den uppfylldes, lända inac- kordenterna till föga båtnad.
Inackordenten ön- skar sig i främsta r u m m e t ett hem.
Stade for- drar då att värdinnan danar h e m m e t icke efter sin smak, utan efter inackordenternas.
Men att dana ett hem, så att det bär prägel af låtom oss säga tolf inackordenters individualitet, tror jag mig våga påstå vore helt enkelt omöjligt.
Bättre är väl då, att hon danar h e m m e t efter sin egen personlighet.
De inackordenter, som ej trifvas i det hem hon sålunda öppnar åt dem, få söka sig ett annat hem, där en annan anda råder, mera öfverensstämmande med deras lifsåskådning.
Likaså tror jag, att värdinnans förmåga att sammanföra » nervösa damer, bullersamma skol- pojkar, gammalt folk och småbarn, läsare och fritänkare, musikälskare och musikhatare o. s. v. » är ganska begränsad.
H a r hon så liten urskill- ning, att hon försöker detta, lär hennes pensionat få ganska ringa tillslutning.
Låtom oss n ä r m a r e skärskåda de hem, som er- bjudas de stackars inackordenterna.
Bäst vore då att indela dem i klasser.
På ett första klas- sens pensionat ställas naturligtvis fordringarna högst.
Det h a r till värdinna en bildad dam, som i sitt hem emottager som pensionärer såväl in som ut- ländingar.
Bostaden är belägen i en sund och tidsenlig stadsdel och hemmet erbjuder all slags komfort och trefnad.
Ingalunda erlägger pensio- nären V af sin inkomst för rum och vivre.
Denna s u m m a uppgår till högst 90 kr.
p r mån.
I ge- nomsnitt uppgå de inackorderades inkomster till två å tretusen kr.
pr år.
Ej heller är om- sättningen så stor, som man skulle tro.
I mitt hem hafva flere af pensionärerna bott i många år.
Till klass n:r 2 räknas hem, hvilkas värdinnor äro fruar, som genom m a n n e n s iråkade obestånd måste hjälpa till med sitt arbete för att upprätt- hålla ekonomien.
De äga kanske själfva barn, och för dem lämpa sig bäst skolungdom och personer, som måste lefva på små löner.
Dessa värdinnor få naturligtvis söka nedbringa sina lefnadsomkostnader till minsta möjliga, ' så hos dem påträffar man ej den onödiga elegans, som Stade så skarpt klandrar.
Priset ställer sig där också naturligtvis billigare.
Inackordenten kan då ej rimligtvis begära, att de mest uppdrif- na anspråk i materiellt afseende eller i fråga om hemtrefnad där skola blifva tillgodosedda.
Att bereda den senare kostar arbete och tid, och för dessa utarbetade värdinnor är tid sannerligen pengar.
Till klass n:r 3 räknar jag hem, som förestås af gamla köksor, hvilka tröttnat på att tjäna hos 8 andra, kunna laga god mat, men ej lämpa sig som värdinnor vid bordet.
Där öfverlämnar vär- dinnan med nöje åt inackordenterna själfva att sätta prägeln på hemmet.
Hennes värld är köks- spiseln.
J a g tror ej, att inackordenternas full- komliga oberoende af värdinnan gör dessa hem angenäma.
Sätter man vid inackordering liksom vid all annan affär varans beskaffenhet i förhållande till priset, tror jag inackordenter i allmänhet ej ha rätt att beklaga sig.
Är värdinnan, hvilket Stade tycks anse i allmänhet vara fallet, oförmögen att nedbringa omkostnaderna för affären till minsta möjliga, måste hon på grund af konkurrensen snart nedlägga den, men skötes affären rätt och med tolf personer som minsta antal pensionärer, bör den k u n n a lämna ett någorlunda lefvebröd för en arbetsam och klok kvinna.
Erfarenheten här visar, att pensionärerna äro i ett ständigt stigande, då efterfrågan i höst varit ovanligt stor.
Detta är min mångåriga erfaren het af förhållandena i Göteborg.
I afvaktan på flere inlägg i frågan tecknar er Göteborg den 12 okt.
1898.
Nora.
II.
Mångårig erfarenhet gör mig möjligen berät- tigad att yttra några ord i » Inackorderingsfrågan ».
Under den tid jag sysselsatte mig med detta arbete, blef jag ofla rådfrågad, om jag ansåg det vara skäl börja en sådan verksamhet.
Lätt nog kunde jag ibland se på den person, som gaf mig denna fråga, om hon föreföll mig passande till denna verksamhet eller ej.
Ofta blef mitt svar: » Tror ni, att ni med intresse kan sköta detta kall, d. v. s. att om ni äfven under som- martiden kan vara glad öfver en väl behöflig hvila, ni då hösten kommer, gläder eder åt edert då åter började arbete? » » Gläder mig, ej kan jag väl tycka det är roligt? » fick jag ofta till svar.
» Ja i så fall tror jag, att jag afråder eder från denna verksamhet. » Man måste k u n n a af hjärtat önska dem väl- komna, som k o m m a och intaga de lediga platser- na i hemmet, och är det så lycklig!, att samma personer under en följd af år återkomma, så kän- nes det ju nästan, som när barnen efter en tids bortavaro återvända till föräldrahemmet.
Har man den känslan för de främmande, då delar man deras sorger liksom deras glädje, och då torde man vara passande för det kall man valt.
Man kan i så fall » öppna sitt hem för dem », och de böra där k u n n a känna, att de äga ett hem.
H a r man flere egna barn, då anser jag lyckligare, om annan förvärfskälla för deras up- pehälle kan väljas än att ha inackordering.
Äf- ven är af stor vikt att ej unga och gamla per- soner sammanföras i h e m m e t, däraf kunna stora ölägenheter uppstå.
Med afseende på pris anser jag den lyckligast, som kan få det så högt som möjligt, äfven för- utsatt att man ej helt och hållet existerar på hvad inackordenterna betala.
E n stor hjälp till ett godt lynne ligger nämligen däri, att man ej behöfver ha tärande ekonomiska bekymmer, som jag tror ofta göra ett inackorderingshem otrefligt.
Lägre pris måste ju ock finnas, men då böra vär- dinna och gäster h a pretentionerna klara för hvarandra, innan de senare inträda i detta enk- lare hem, som ju kan vara både trefligt och godt ändå.
H a r man valt att endast h a ungdom omkring sig, är ju gifvet, att man äfven bör söka bereda dem trefnad på de stunder de kunna ha lediga från studier m. m.
I en sådan krets blir man lätt ung själf, och ålderdomens intressen få vika.
J a g tror, att om man är frisk, har man själf här- af den bästa nytta.
Min glädje var stor, då jag såg unge män om aftnarne föredraga att sitta i h e m m e t och ägna sig åt sällskapslifvet framför att söka nöjen utomhus.
Då kom ibland den tan- ken för mig, att min verksamhet m å h ä n d a var till någon nytta.
Detta mål bör hvar och en, som mottager in- ackordenter, sträfva efter att vinna.
Föräldrar, som måste lämna bort sina barn, kunna då möj- ligen ha något lugn för de bortavarande.
Sök att så handla mot de främmande i hemmet, som man handlar mot ett eget barn, och inackorde- ringsfrågan är bäst löstl Tante.
HL H a r » Stade » någonsin själf varit inackorderad?
Eller h a r hon varit i tillfälle att riktigt grund- ligt skärskåda ett inackorderingshem?
Det tyc- kes ej så.
Ingen kan mera än jag beklaga dem, som äro tvungna söka och finna ett hem hos främmande 333 människor, men ännu mera äro de att beklaga, som af en eller annan orsak tvingas att lämna sina hem till pris åt inackordenter.
» Stade » klan- drar endast » hemmen ».
Vet ni då, hvad det vill säga att för 50 (femtio) kronor i månaden lämna hem åt en främmande?
Nej, troligen icke, ty då kunde ni ej så hänsynslöst klandra.
Bostäder äro dyrbara, äfven om man icke bor i de elegantaste kvarteren, och jag undrar om man kan begära mera än rum, möbler, sängklä- der, linne och mat för 50 kr.
i månaden?
Skulle därtill lämnas mera än ett vänligt bemötande?
Det kan aldrig vara » Stades » allvar, att man rent af skall undertrycka egna tycken och vanor för att tillfredsställa en människa, som vid första, bästa tillfälle som bjudes flyttar u t a n vidare, som be- handlar ens saker, som vore de hämtade ur en lumpbod, och anstränger sig för att hitta på alla möjliga fel både vid rum, mat och uppassning.
Dessutom påstår » Stade », att » hemmen » lägaa boslag på inackordenternas lilla fritid efter ett tröttsamt dagsarbete.
Det skulle alltså i de flesta fall vara efter kvällsvarden.
Nej, kära » Stade », i de allra flesta fall kan jag tryggt försäkra, att » värdinnorna » efter sitt tröttsamma dagsarbete äro glada att få lämna inackordenterna i fred och själfva ha litet lugn för att kunna känna, att de ännu ha skymten af ett hem i behåll.
Man kunde frestas fråga: hvilken har det mest trött- samt, eller hvem gifver eller mottager mest?
Centralt läge söka alla efter och att söka bo- stad vid Horns-, Skans- eller Norrtull, då man måste ha inackordenter, det är lönlös möda.
In- gen söker inackordering så långt bort.
Eget rum, ogenerad ingång, fönster åt gatan, ej för många trappor upp, mat-tiden ställd efter inackorden- tens bekvämlighet, städning bittida och sent åt inackordenten — se där några af de allmännaste fordringarna.
Men sedan komma därtill: lugn, rätt att disponera » hemmens » rum för sina besö- kande, dem jungfrun beständigt skall vara färdig att i tamburen mottaga, samt, det värsta af allt, de gamla visorna: » den eller den maten kan jag ej tåla », eller, » jag tycker icke om det eller det ».
Eller det skall kanske vara rent af » dietiskt ', då är måttet rågadt!
Och så ofvanpå allt m å h ä n d a inac- kordenten » glömmer » att betala eller af en eller annan orsak hindras i detta fall fullgöra sin skyl- dighet, då h a r hemmet haft » trefnad och nöje » för intet.
Fördragsamheten borde vara ömsesidig.
Tror eller tycker » Stade », att man j ä m t kan se glad ut?
Undras om inackordenten jämt ser glad u t eller är vänlig ens.
Med detta och mycket mera, som kan sägas, vill jag naturligtvis ej helt anklaga inackordenterna, men vill dock påstå, att hufvudfelet är å dessas sida.
Jag talar af mångårig erfarenhet och är n ä r som hel-it be- redd till vidare diskussion, om » Stade » behagar önska det.
Anna.
IV.
Lyckliga Stade, som fått växa upp under för- hållanden och i en tid, där det tillåtits att råd- fråga » håg och anlag », när val af lefnadsbana skulle göras!
Lyckligt också att dessa gåfvor ge- nast voro så utpräglade, att klarhet fanns å hvil- ken bana de skulle kunna göra sig mest gällan- de!
Undertecknad tillhör en a n n a n tidsålder och ett annat slags folk — tillhör dem, som nöd och bcgåfning tvingade att med tacksamhet mot- taga första lefvebröd, som bjöds, när man h u n n i t den ålder att far och mor ej ansågo sig ha råd eller skyldighet att försörja oss längre.
Valet af arbetsgifvare och arbetssätt stod oss så till- vida fritt — om vi ville underkasta oss ledsam- heter i hemmet, u m b ä r a n d e n och domen a t t: » när du ena gången ej vill ha det du kan få, så var då beredd att en a n n a n gång ej få det du vill ha ».
Så » egendomligt och nonchalant » fick man taga sin själfförsörjning i min ungdom och i min ställning, och den lotten delades af både manliga och kvinnliga, bildade och obildade individer.
Där håg och anlag skrifva lagar för eder, hade vi att hålla oss till lydnad, ödmjuk- het, höflighet samt först och sist snarförvärfvad arbetsduglighet.
När en kvinna med sådan utgångspunkt och efter årslångt pröfvande arbete i andras tjänst samt vana att alltid underordna sig andras intressen anser sig kompetent att sköta ett hem, deladt af hemlösa löntagare, så skulle väl både hon själf och a n d r a äfven ha rättighet att tro, det hennes sinnelag borde vara nog förarbe tadt för en inackorderingsvärdinna.
Hvad därutöfver kräfves tror m a n ju också skall vara praktisk kunnighet i hushållsräkning och matlagning, ett hem så trefligt inred t, som hennes tillgångar tillåta, samt detta hem så cen-
IDUN 334 lalt och snyggt beläget som möjligt, för att nå- gon skall vilja eller k u n n a dela d e t med h e n n e.
Detta är också hvad h o n k a n begära kontant erkänsla för, och hittills h a r äfven detta varit det enda, som inackordenter vilja betala för.
Se- dan urminnes tider h a r d e t väl också varit e t t erkändt faktum, a t t d e t är p å dessa faktorer en h u s m o r i ett vanligt borgerligt familjehem byg- ger hemtrefnaden.
Lika erkändt är väl också, att om h o n än vore ett snille i sitt fack, skulle h e n n e s bemödanden för d e n n a trefnad vara för- gäfves, om icke öfriga familjemedlemmar m e d häusynsfullhet och älskvärdhet bidroge till den- samma.
Nu blir m a n af Stade underrättad om.
att det är ett stort felgrepp af en inackorderings- värdinna att bygga sitt h e m p å dessa grunder, Hon skall verkligen bokstafligen dem förutan k u n n a framtrolla något, som Stade h a r svårt a t t specificera, m e n i alla fall kallas hemtrefnad.
Och icke nog med a t t h o n skall p å ensam h a n d både skapa och underhålla denna artificiella hem- trefnad, hon skall också salubjuda den, och ä n n u mera h o n skall äfven välja köpare af densamma.
1898 För a t t n u i första r u m m e t tänka p å de lef- vande varelserna, undrar jag, h u r u många som under sagda procedur bli grundligt förkylda — man k a n förstås ej hålla till m e d detta » afblöt- ningsarbete » i något r u m eller i ett trångt kök, u t a n naturligtvis måste m a n stå på e n dragig veranda eller liknande plats.
Hvad så de döda föremålen, fönsterna, beträffar, kommer deras trävirke alltid a t t draga åt sig större eller mindre vattenmängd, som sedan aflämnas i form af — i m m a mellan fönsterna.
Vill man ha klara rutor, borde m a n alltså laga att trävirket p å innanfön- sterna vore rengjordt s å tidigt, a t t detsamma k u n d e h i n n a bli väl torrt, innan den tid kommer att fönsterna måste sättas in.
J a g kom häromdagen a t t kollationera mina åsikter h ä r u t i n n a n m e d e n handtverkare.
Nu äro handtverkare i allmänhet e t t föga ordhålligt släkte, d e t medges, m e n det h i n d r a r icke, att de hafva ett visst praktiskt förstånd.
Karlen talade just om det olämpliga i a t t göra r e n trä- virket på innanfönsterna, strax innan dessa skola användas.
» Så tro de, a t t om de yttre fönsterna äro väl tätade, skola de slippa i m m a n mellan fönsterna, m e n det är ett stort misstag, » sade han.
» För d e t ändamålet skall man i stället laga, att innanfönsterna bli täta. » Och d e t är ju na- turligt, a t t om en del af Muspelhems (d. ä. kam- marregionernas) värme i d e t visserligen något I smala Giuungagapet mellan fönsterna möter kölden från Nifelhem därutanför, så uppstår vis- serligen icke någon Y m e r och u d h u m l a, men — i m m a blir det.
Därför brukas också på många ställen, a t t m a n låter temperaturen i d e t r u m där fönster skola sättas in, bli tämligen låg, innan sysslan företages.
M e n: » måttliga korfvar äro bäst » äfven härvidlag.
F ö r m i n del skulle jag föredraga litet i m m a mellan fönsterna framför att förkyla mig.
Men är du en afsvuren fiende till d e n d ä r imman, laga då framför allt, a t t trä- virket på dina fönster blir rengjordt i god t i d!
atomerna hafva en speciel förmåga att i stort antal — ända till 200 stycken (oorganiska ato- mer däremot högst till ett tiotal) — ingå i s a m m a molekyl, dels därpå, att de förena sig med hvar- andra på så oändligt många sätt.
Bland g r u n d ä m n e n a förenar sig kolet oftast med väte, syre och kväfve, m e n därjämte m e d svafvel, fosfor, järn och jod.
Af dessa förenin- gar uppstå en mängd för oss välbekanta ä m n e n, såsom benzin, anilin, lökolja, läkemedlet sulfonal, ägghvite- och ostämne, blodfärgäinne, bladgrönt m. fl.
Efter många fåfänga försök hafva kemi- sterna lyckats framställa konstgjorda kolföre- ningar, i hvilka ingår t. ex. klor, brom och jod, och frukten af dessa äro bland annat bedöfnings- medlet kloroform samt jodoform.
E n stor grupp af kolföreningarna utgöra de s. k. kolvätena, som bestå blott af kol och väte.
De äro lättantändliga och hafva stor betydelse som beståndsdel i flere lys- och brännmaterial, såsom lysgas, fotogen och stenkol.
Somliga äro gas- formiga, några flytande, andra fasta.
F r ä m s t m å n ä m n a s sumpgas, som ock kallas Ar h o n dessutom gift eller änka och h a r egen grufgas, ett färg- och luktlöst, icke giftigt ämne.
familj, så är det ett oförlåtligt fel, ifall icke alla Denna gas uppstiger i form af bubblor u r träskens familjemedlemmarna h a r samma ålder, skaplynne från syre nästan helt och hållet afstängda djup.
och åsikter som sökande inackordenter (och detta framtränger i grufvorna mellan stenkolslagren skall h o n k u n n a se på d e m vid första anblicken, och bildar m e d luften en explosiv blandning, ty h a r hon nog hardiess att utfråga en främling som, då eld tillkommer, föranleder de mest fruk- härutinnan, så tycker nog Stade som jag, a t t hon tansvärda katastrofer, och strömmar fram u r ej är fullt preparerad för yrket).
remnor i marken, såsom i Baku, samt brinner, om d e n antändes, som väldiga bloss (persernas Något sådant som eget omdöme tyckes inac- riieliga eld »).
kordenten ej behöfva belasta sig ined, utom då det är fråga om a t t sätta sig till doms öfver Vanlig lysgas, ett a n n a t kolväte, innehåller 50 sin värdinna.
Dessutom skall denna m å n g n ä m d a % sumpgas, vidare vätgas och koloxid, hvilken hemtrefnad vara af sådan elasticitet, att den k a n senare gör föreningen giftig.
Kolosets och lys- motstå inackordenternas egoism och kitsliga små- gasens obehagliga lukt tjäna som varning m o t sinne af alla slag, ty a t t de i detta h e m skulle en öfverhängande fara.
Vätgasen, som är 14 7a behöfva underkasta sig a t t lägga band p å de gånger lättare ä n luften, producerar mycket vär- sämre sidorna af sin karaktär skulle ju endast me, lyser med kraftig låga och användes hellre vara störande för deras välbehöfliga ro och hvila än lysgas till fyllnad af luftballonger.
Acetylén, — och om värdinnan pretenderade något dylikt, Jag vet nog, att både tjänare och hjälpma- ett a n n a t gasformigt kolväte, som belysnings- så vore d e t bara ett bevis p å hennes yrkesodug- damer mycket äro m e d om, a t t fönsterna på vå- ämne betydligt kraftigare än lysgas, torde i en lighet!
Skall jag m å n n e behöfva framdraga ren alldeles » ofarna » sättas u p p p å vinden, men framtid komma a t t uttränga denna.
flere orimligheter ur Stades artikel, för a t t m a n husfrun h a r väl ock något a t t säga, J a g k a n Bland flytande kolväten märkas benzol (hvaraf skall k u n n a se hvad värde d e n har?
ej hjälpa, a t t denna sorglöshet vis k vis de be- fås fläckuttagningsmedlet benziu), ett extrakt af Till sist skall jag bedja a t t få tala om, att jag svärliga höstgörornålen påminner mig om en fa- stenkolstjära. / bfoye?
!, beredd af bergolja, som fram- under fem års tid varit in ackorderings värdinna, bel eller, rättare sagdt, om dess slutkläm.
J a g kväller u r jorden i Baku och Pennsylvanien och och m i n bästa belöning för dagens arbete och tror det är gräshoppan, som lider nöd och b e r af hvilken dessutom destilleras gasolja, smörjoljor, nattens funderingar under dessa år fick jag, d å en granne om hjälp.
Och på frågan: » Hvad gjorde a n d r a flytande kolväten, samt vaselin ochparaffin, två af mina mest svårtillfredsställda inackorden- du då under d e n långa sommaren? » svarar h o n: fasta dylika.
Vaselinen h a r d e n förtjänsten a t t ter kommo till mig, sedan de fått egna hem, » Jag spelade och sjöng. » — » Nå, så dansa nu! » hvarken härskna eller torka in.
Af paraffinen S — m.
den e n a som gift d e n andra » kamrathem », och tillagas ljus.
frågade: » Hur kunde d u åstadkomma hvad du Af stenkolstjära produceras äfven d e t fasta gjorde m e d våra tillgångar? » och » Sur kunde du kolvätet naftalin, som malfördrifningsmedel sä- u t h ä r d a m e d alla våra orimligheter? » Deras er- kerligen öfverträffadt af tjärpapper, samt Icarbol- farenheter h a r omskapat d e m till m i n a bästa syra.
Vid tjärdestillering utgöres destillations- vänner från att förut h a varit mina varsla an- återstoden af beck, hvaraf fås asfalt och briketter.
tagonister.
Allmänna egenskaper hos kolvätena äro bränn- barhet och beständighet, hvilken senare egenskap — g — g- Doktor Astrid Cleves föreläsningar på Stockholms gör dem lämpliga som konserveringsmedel.
Kol- — - — * högskola.
väten smältas ej af magsaften, d. v. s. k u n n a icke ätas.
II.
* Huslig ekonomi.
- * Jsfär dubbelfönstren skola in.
fter a t t hafva påmint om, a t t med förbrän- t ning vanligen menas ett ämnes kemiska före- ning m e d syre u n d e r värmeutveckliug med eller u t a n ljusfenomen, allt efter syrsättningens liflig- het, påpekade doktor Cleve under tisdagens före- „ s l e r n i!
I dag hålla de på a t t sätta in dubbel- läsning, att det gifves ett a n n a t slags förbrän- £J fönsterna hos rådman L ' s! » — J a visst sågo ning, nämligen ämnens förening med andra gaser vi det, mycket väl t. o. m, eftersom L ' s bodde än syre.
Som exempel på långsam förbränning midt öfver gatan.
Rådmanskan själf, beväpnad vid låg t e m p e r a t u r n ä m n d e s förmultning = syr- med en fönstertrasa, höll sig icke för god a t t sättning af växtämnen och förruttnelse = syrsätt- vara m e d om arbetet.
Ty ett arbete v a r det ning af djurämneu, eller m e d ett gemensamt onekligen.
Rätt som ett fönster väl v a r » inpas- n a m n syrsättning af organiska ämnen.
Då d e t sadt », v a r d e t a t t taga u t det igen — d e n för- ryker u r multnade löfhögar, kommer detta sig argliga imman var sknlden därtill I H u r det gneds däraf, a t t v a t t n e t afdunstar genom förbrännings och torkades!
— J a g tänker, a t t r å d m a n s k a n värmet och i luften förtätas till ånga.
Af de drog en lättnadens suck, n ä r alla hennes tjugu multnade löfven uppstår mylla, som är en syr- sättningsprodukt af vedämnet = cellulosan.
De lufter innanfönster slutligen voro insatta.
Det är trefligt a t t se klara rutor både p å ytter- bland löfven befintliga bakterierna, som spela e n och irinanfönster, det är d e t visst, det.
H u r fru verksam roll vid syrsättningen, godtgöra sig för r å d m a n s k a n hade förutbehandlat sina fönster, sitt besvär i det värme, som utvecklas u n d e r det vet inte jag, m e n hvad jag v e t är, a t t m a n processen.
Inom människokroppen k a n cellulosa nu för tiden på en del orter både n o r r u t och ej förbrännas, hvilket m e d a n d r a ord vill säga, söderut i vårt land behandlar sina innanfönster att detta ämne ej k a n tjäna oss till näring.
Frisk oförståndigt.
P å våren vid d e n stora rengö- ved värmer bättre ä n m u r k e n, emedan d e n se- ringen ä r m a n nämligen så angelägen a t t bara nare redan delvis är syrsatt.
Vid förruttnelse få u n d a n fönsterna, att m a n ej ger sig tid a t t bildas en illaluktande produkt af kväfvehaltiga då genast blöta af klisterpapperet.
Det får såle- ämnen.
des sitta kvar öfver sommaren i 20 å 35 graders Organisk kemi kallas äfven kol föreningarnas värme, så det torkar fast så väl som möjligt.
kemi.
De i n a t u r e n förekommande kolförenin- Så på hösten, n ä r kylan kommer och d e t blir garna bildas ' uteslutande inom d e n organiska brådt a t t få in fönsterna igen, blir det ett » rif- världen, växt- och djurriket.
Hittills upptäckta vande ».
Då är det a t t i all hast blöta af pap- och namngifna äro m e r ä n 20,000 naturliga eller peret m e d varmt vatten, hvilket förfaringssätt med konst framställda dylika.
Denna utomor- har två olägenheter m e d sig.
dentliga myckenhet beror dels därpå, a t t kol- K.
Juvelerare A N D E B S © É T 1 JaJsobstorg- 1 Singar, Broscher, Begär Armband, Kedjearmband, prisuppgift innan, vippköp göres En märkesdag för en af våra.
medar- betare är förestående: d e n 26 dennes fyller Daniel Fallström, den k ä n d e och ej minst af vårt lands kvinnliga läsekrets u p p b u r n e skalden, 40 år.
Vi äro öfvertygade, a t t många, många af I d u n s läsarinnor hjärtligt förena sig i de lyckönskningar, vi af denna anledning bringa honom, och i d e n förhoppning, vi uttala, a t t h a n allt framgent skall hålla I d u n s spalter sär- skildt kära.
E t t bevis därpå h a r h a n j u ock lämnat oss i den vackra dikt » Den nötta ringen », som finnes införd i dagens n u m m e r.
Ännu en kvinnlig läkare.
Medicine licen- tiatexamen h a r i Lund aflagts af filosofie och medicine kandidaten Sanna Linnea Christer- Nilsson.
Damer på velociped.
Under velocipedsä- songen eller från maj till 1 oktober h a icke min- dre än 187 damer i hufvudstaden bötfällts för öfverdådig framfart eller a n n a n förseelse m o t velocipedreglementet.
Hvad säga våra läsarinnor om det?
* Silfverarbsten, Bordsilfver.
Kedjor.
Nålar, på annat håll.
Modernast!
Soiidasti Billigast
Fröken Emma Klint / berg, som i 32 år v e r k a t i sjukvårdens tjänst, h a r n u afgått från sin befattning som öfversköterska vid Sahl- grenska sjukhuset i Göteborg, hvilken h o n in- nehaft sedan 1871.
Vid sitt för två år sedan inträffade 25-års-jubileum som öfversköterska vid sjukhuset mottog fröken Klingberg Patriotiska sällskapets stora guldmedalj.
Sin rikaste belö- ning äger hon dock i de många lidandes tack- samhet, hvilka hon vårdat under de gångna åren.
I d u n bragte redan år 1895 (i n r 18) den för- tjänstfulla kvinnans bild och biografi.
Karlskoga praktiska skola för kvinnor afslutade den 14 oktober sin 6:te lärokurs med 104 elever från skilda delar af landet.
E n rik- haltig utställning af arbeten i huslig ekonomi, sömnad, väfnad, slöjd, glansstrykning och bok- föring, utförda af eleverna, förevisades.
E x a m e n förekom i bibelkunskap, svenska språket, hus- hållslära, räkning och sång.
Praktiska skolan för män öppnas den l:sta november.
Gustaf Bergströms 335 D U N 1698 40-års-jubi !eum som skådespelare firades i m å n d a g s kväll å Sö- dra teatern m e d en festföreställning, och don u t m ä r k t e komikern mottog därvid från en full- satt och entusiastisk salong en d e n hjärtligaste hyllning — ett tack för de många oförgätligt glada s t u n d e r, h a n s konst u n d e r ett långt och plikt- troget teaterlif beredt hufvudstadspubliken.
Till program för sin hedersföreställning h a d e jubila- ren valt d e n lustiga, för några år sedan gifna tyska farsen » Neckens dotter », d ä r h a n som den gemytlige kapitalisten Heinzelmann h a r en af sina m å n g a glänsande roller.
Redan vid sitt första f r a m t r ä d a n d e hälsades h a n af d å n a n d e applåder och hyllande lager, och för hvarje akt- slut upprepades sedan ovationerna i oafbrutet crescendo.
Det låg en sällsynt hjärtlighet öfver hela d e n n a hyllning, en hjärtlighet som vittnade om, att Gustaf Bergströms trogna tempeltjänst i Thalias gårdar förvärfvat honom lika varma vänner som uppriktiga beundrare.
När till sist, efter styckets slut, ridån åter en gång gick u p p, stod kvällens hjälte d ä r formligen höljd af lager och blommor och omgifven af hela t e a t e r n s per- sonal.
Direktör Wagner öfverlämnade å kam- raternas vägnar en lagerkrans af gediget silfver, och publiken jublade sitt i n s t ä m m a n d e i d e n n a förtjänta hyllning å t en gedigen konst.
Efter representationens slut v a r ett festligt samkväm o r d n a d t på d e n flaggprydda foyern, hvarvid k a m r a t e r och talrika vänner i många hjärtliga tal och skålar ytterligare fingo lägga sina känslor i dagen för den aktade jubilaren.
Kungl.
teatern återupptog den 13 dennes » Tann- häuser », och h a r Wagner därmed gjort sitt in- träde å d e n n y a operascenen.
Vi hälsa honom välkommen och hoppas, att vederbörande ofta måtte låta den genialiske m ä s t a r e n u p p e n b a r a sig i såväl gamla som för vår opera n y a verk.
Tannhäuserföreställningen i fråga lämnade emel- lertid åtskilligt öfrigt att önska.
Flere af de u p p t r ä d a n d e tycktes ej vara synnerligen väl di- sponerade och åtskilliga slitningar förekommo.
H v a d som dock — utom verket själft — förlä- n a d e föreställningen ett visst intresse var dels fröken Nordins fortsatta debut som Elisabeth, dels åtskilliga förändringar beträffande utstyrsel och regie, de senare afgjordt till förmån för det hela.
H v a d fröken Nordin beträffar m å s t e nog h e n n e s debut betraktas som ganska lofvande.
H o n h a r ett präktigt yttre och en klangfull stämma, hvilken senare dock ä n n u ej är tillräck- ligt utbildad för att k u n n a göra sig gällande.
Intonationen ä r ej ren, och föredraget saknar de egenskaper, som fordras a t t förläna glans och intresse åt partiet.
Genom trägna studier och förståndig ledning borde dock fröken N. k u n n a varda en god ackvisition för vår opera.
Som Venus visade fru Lindberg afgjordt ett godt framsteg, såväl i vokalt som dramatiskt hänse- ende, och äfven h r Bratbost hade bättre utmejs- lat sin Tannhäuser.
Sträfvan att sjunga drama- tiskt bör dock ej få inkräkta p å konsten a t t sjunga vackert.
E n som h a r förmågan att vär- m a åhörarne m e d sin vackra sång är emellertid h r Lundgvist.
Så ock h ä r i » Tannhäuser ».
— Första abonnementsföresiällningen ägde r u m i onsdags, då » Vilhelm Tell » uppfördes.
Vi torde i nästa n u m m e r få tillfälle återkomma till denna repris.
S v e n s k a teatern bjuder för n ä r v a r a n d e p å ett program af den lätta halt, som tydligen ej ef- tersträfvar något högre mål än att bereda åskå- darne en sorglös afton.
Inledningspjesen, ett » skottdagsskämt » i 2 tablåer, b e n ä m n d t » Flic- korna fria », k u n d e saklöst h a fått hvila i den anonyme förf:a skrifbordslåda — åtminstone till nästa skoitdag.
Den genomnaiva lilla pensions- fiickehistorien spelas emellertid nätt, och sär- skildt fröken Åberg k u n d e förtjäna ett litet spre- mium ».
För hvad m a n n u k a n beskylla den därpå föl- jande franska farsen — » Kontrollören vid sof- vagnarne » af Bisson — icke är det för naivitet.
Det bör åtminstone vara så pass brådmogna barn, som vi, » det dalande seklets söner », äro, för att ledigt k u n n a smälta d e n n a blandning af hård- kokad frivolitet och glödhalstrade tokstoliighe- ter.
Men vår digestion är syperb — Gud för- därfve den!
De äro n u ock ena riktiga virtuoser att ser- vera dylik andlig föda, den Ranftska liftruppen.
Direktören själf och h r Eliason och h r V. Lund- berg och h r Hedlund och fröknarna Oottschalk, Borgström och Eustan bilda en briljant lustspels- ensemble, det måste medgifvasl Ej ens en fo- nograf, som genom t r e akter spelar ärkeengeln Gabriel, kan på allvar taga u p p täflan.
Men här är ju ej heller fråga om något allvar, allra- minst något etiskt.
F ö r det estetiska svare h r Bisson och teaterdirektionen.
Filharmoniska sällskapet ä m n a r u n d e r inneva- rande musikår gifva två abonnementskonserter.
Vid d e n första, som hålles i första veckan af februari 1899, skall utföras Beethovens väldiga Missa solemnis (D-dur messan), som Sällskapet introducerade i Sverige för 4 ' / år sedan.
Andra konserten upptager Liszts oratorium » Legenden om den heliga Elisabeths, h v a r u r förut endast spridda stycken sjungits h ä r vid en Sällskapets konsert 1887.
Att abonnementskonserternas an- tal för denna säsong inskränkes till två i st. f. de sedvanliga tre, beror n ä r m a s t därpå a t t in- öfningarna af Beethovens stora messa erfordrar ansenligare tid för att mogna.
Dirigent är h r Wilhelm Stenhammar.
Abonnement å 6 kronor kan tecknas i Lund- quists hofmusikhandel, Malmtorgsgatan 8, samt vid Sällskapets repetitioner måndagsaftnar i Mu- sikaliska akademien.
Abonnent äger disponera en biljett till dyraste plats vid hvardera af de två ofvannämnda konserterna samt h a r tillträde till sällskapets öfningar, musikföredrag och sam- kväm.
2 Fru Dagmar Möller gifver sin tiedje svenska romansafton i n s t u n d a n d e onsdag med benäget biträde af h r V. Stenhammar.
P r o g r a m m e t upp- tager kompositioner af J.
A. Josephson och Emil Sjögren.
" Familjemeddelanden ".
Under rubriken » Familjemeddelanden * ha vi anslagit en bestämd plats på andra sidan i vår an- nonsbilaga för s. k. legala annonser och för dem fast- ställt ett pris, som rätt mycket understiger vårt annars beräknade annmspris, eller för födelse-, förlofnings- och vigselannons kr.
1: 50 samt for dödsannons inom ram kr.
5: — ett pris som måste betraktas som synnerligen mode- rat, då hänsyn tages till vår upplagas ovanliga storlek och den jämna och utbredda spridning till- kännayifvandet därigenom erhåller.
Redaktionen af Idun.
u t r o t a s V ä g g o h y r a, M a l och Bakterier a f D e n h v i t a m ö s s a n.
Skiss för I d u n af E.
L.
1 Je sutto därute p å v e r a n d a n, far o c h son, d e n senare m e d blicken följande m o d e r n s s m ä r t a o c h s p ä n s t i g a g e s t a l t och d e n lilla y r h ä t t a n, s o m fladdrade o m k r i n g henne.
H a n h a d e k a s t a t af s i g d e n nyförvärf- v a d e h v i t a m ö s s a n o c h strök m e d en käck rörelse d e t mörka v å g i g a håret.
Det låg någonting starkt o c h friskt öfver h e l a h a n s u n g d o m l i g a person, s o m fadern satt o c h iakttog.
» D e t är e n historia, j a g skulle vilja be- rätta dig, Gunnar, » sade h a n.
S o n e n s å g h a s t i g t u p p — d e t v a r e n s å d a n underlig k l a n g i faderns röst, t y c k t e h a n — o c h deras ö g o n m ö t t e s m e d d e n n a s y m p a t i, s o m alltid hade funnits mellan dem, m e n n u m e d en tillsats af sorg i faderns.
» Ja, e n historia G u n n a r; historien o m ett lif — eller o m e t t ögonblick.
D e t k a n k o m m a p å e t t u t.
E t t ögonblick k a n v ä x a u t till e n e v i g h e t, o c h e t t lif är ofta icke l å n g t n o g för det, s o m skall b o t a s o c h göras helt i g e n — — — J a g h a d e också e n g å n g rätt a t t bära e n s å d a n där h v i t m ö s s a — d e t var e n j u b l a n d e g l a d s o m m a r, solig o c h ljus m e d lifvet s o m e t t l å n g t, fritt perspektiv, hjärtat ö p p e t o c h f a m n e n v i d.
D e t var d ä r h e m m a på H e l g e s t a d, s o m m o r var s å d u k t i g a t t sköta, e n landtbrukare i hvar t u m.
Far, s o m d o g när j a g v a r å r s g a m m a l, h a d e varit e n g o d, g l a d m ä n n i s k a m e d p u n g e n lika öppen s o m dörren till sitt h u s.
D ä r gick folk u t o c h in — till kalas o c h l å n o m h v a r a n n, o c h s å k o m d e t sig, a t t h a n l ä m n a d e m i n d r e ä n i n t e t till änka o c h s o n.
Mor hade a f g u d a t h o n o m, o c h m å n g a trodde, h o n skulle dö af d e n v a n s i n n i g a sorgen — h o n ville h v a r k e n ä t a eller tala eller se e n människa.
D ä r foro v ä n n e r o c h allt slags lagfolk fram o c h åter, rotade i papper o c h t a l a d e o m skuld o c h försäljning af gården.
D å var det, s o m o m h o n v a k n a t.
H o n v i s a d e d e m a l l e s a m m a n s höfligt, m e n be- s t ä m d t p å dörren, t o g själf affärer och gård o m h a n d o c h skötte d e t s e d a n s o m e n hel karl.
; M e n e n a n n a n h a d e h o n blifvit.
Hon h a d e varit e n u n g o c h sorglös flicka, när far m e d de svarta hästarna i s p a n n k o m körande till g å r d e n m e d h e n n e.
O c h lyn- n e t v a r s o m aprilväder.
Nu l o g h o n aldrig, talade litet, var alltid j ä m n och l u g n o c h blef aldrig vred.
Men folket h a d e cn oge- m e n respekt för h e n n e.
Mellan h e n n e o c h m i g f a n n s e t t starkt, oslitligt b a n d, e n t y s t s y m p a t i o c h förstå- else, s o m v ä x t e s i g starkare år från år, fast vi sällan v ä x l a d e m å n g a ord m e d hvarandra.
J a g v i s s t e, att j a g v a r h e n n e s lif o c h e n d a glädje, d e n för h v i l k e n h o n arbetade.
D e t var också m i n h ö g s t a fröjd a t t få v i s a h e n n e vackra b e t y g, ehuru h e n n e s e n d a erkän- n a n d e oftast bestod i e t t kort: » Tack, m i n g o s s e!
» M e n d e t gjorde m i g stoltare ä n n å g o n j o r d e n s k u n g.
Och d e n v å r e n, j a g k o m h e m o c h k u n d e s v ä n g a d e n h v i t a m ö s s a n till h ä l s n i n g, där h o n stod på d e n h ö g a trappan!
J a g sprang ur v a g n e n, t o g trappan i t v å, tre s k u t t och var där i h e n n e s v a r m a f a m n, i n n a n j a g v i s s t e d e t själf — d å s å g j a g h e n n e A k t i e b o l a g e t D e s i a f e c t i o n i rum, fartyg och bostäder, allt på stället — nian bortförande af möbU-r.
Rikstel.
34.
— K o n t o r: 4 Stallgatan 4.
— Alltn.
T e l.
7494.
1DUN le för första gången, ett stolt, gladt le- — — p Q. e n d H e v i — lken sommar!
D e t var s o m n å g o n t i n g s m ä l t h o s h e n n e, h o n var så god, så mild • — — För m i g var d e t s j u d a n d e vår, allt var eld, var lif, var v ä r m e — d e t var 59 " 3 så lätt att lefva, lätt att tala, lätt a t t skratta.
M e n ibland k o m d e t öfver m i g ett allvar, s o m j a g inte själf förstod, o c h O: ^ j a g m å s t e u t för m i g själf att grubbla och undra öfver lifvets gåtor.
Och när j a g så k o m h e m, s å g mor m i g in i ö g o n e n och d- sade så m j u k t och v a r m t: O P O p s » Gud bevare dig, g o s s e n m i n!
» Och j a g blef v e k o m hjärtat, så gråten s t e g m i g u p p i halsen.
Där var m y c k e t folk på gården, och d e t var m i n fröjd att vara m e d d e m — de s k ä m d e bort m i g och skrattade åt m i n a upptåg.
J a g var m e d d e m på åker o c h i n g, i stall och ladugård.
Om kvällarne, när korna skulle fordras, var j a g där o c h s k ä m t a d e m e d flickorna, k a s t a d e hö på d e m o c h rasade s o m e n tosing.
D e t var lek, och i n g e n af oss t ä n k t e på ondt.
M e n så k o m där e n kväll • — d e n sista j a g var h e m m a — h o n var e n s a m i l a d u g å r d e n, en " 5 B) af d e m, och så h ä n d e det, s o m aldrig borde fått h ä n d a — — — — — — — O m m o r g o n e n reste j a g till U p s a l a.
J a g beredde m i g att fara h e m till j u l e n, m e n e t t par dagar, i n n a n j a g skulle resa, k o m bref från mor.
J a g läste d e t e n g å n g, t v å g å n g e r och h v a d j a g s e d a n gjorde, m i n n s j a g inte.
J a g m i n n s bara e n förfärligt p i n a n d e för- tviflan.
» Är d e t m i n Gunnar, m i n Gunnar, s o m CD GG l — har gjort detta, » skref mor — — » Ditt lif är fläckadt, din ära s m u t s a d, du har i n g e n rätt m e r att bära d e n h v i t a m ö s s a n, s y m - bolen af ett rent lif, e n ofläckad heder. » Gunnar, j a g har aldrig burit d e n s e d a n d e s s — — — H o n skref också, att j a g fick inte k o m m a till H e l g e s t a d, h o n m å s t e få t i d på sig — o c h d e t var det värsta.
D e t skulle h a varit e n lisa till och m e d att se den stora sorgen i h e n n e s ögon.
— D e t gick år.
J a g fick pengar o c h ett och a n n a t kortbref.
D e berättade där h e m - ifrån, att h o n var sig lik u t o m håret, s o m blifvit grått.
Hon h a d e t a g i t h a n d om flickan och barnet — — det var e n liten g o s s e, s o m j a g aldrig fick se, h a n d o g efter ett par år.
A r e n läkte så s m å n i n g o m såret — m e n det a g g a n d e m i n n e t f a n n s kvar, d e t för- giftade hvarje glädje i lifvet.
H v a d värde h a d e m i n a vackra b e t y g o c h framgångar, då j a g inte fick göra mor g l a d m e d d e m!
D e n k v i n n a, j a g lärde älska, k u n d e j a g icke b j u d a e n r e n h a n d — j a g m å s t e g j u t a sorg i h e n n e s glada, sorgfria s i n n e.
H o n var n o g storsinnad att förlåta, m e n d e t var ä n d å inte s a m m a glädje, s o m det k u n n a t vara.
» D e t är för m i n skull, för att göra m i g stark, h a n berättar det. » Bitterheten v e k — h a d e icke f r e s t e l s e n också s n u d d a t v i d h o n o m — jo, jo!
Och h v e m var h a n, att han skulle d ö m a.
I n t e var det h a n s förtjänst, Så k o m du, vår förstfödde.
Äfven den g l ä d j e n var förbittrad.
I n t e sant, Gunnar, d e t finns m i n u t e r, s o m v ä x a u t och fylla h e l a lifvet. » — D e sutto t y s t a.
S o n e n satt m e d b u f v a d e t i h a n d e n o c h s k y l d e öfver ö g o n e n.
D e t var bittra tankar, s o m brusade g e n o m h o n o m — fadern, h a n s far — o, n e j d e t k u n d e inte vara sant!
— — M e n så k o m d e n försonande t a n k e n: Innehållsförteckning: Samt något som är ganska sött.
Nu är dock bäst att gåtan lämna, På den en h v a r kan vara trött.
TIDSFÖRDRIF: 9&gt; E3 Bidrag mottagas med tacksamhet.
Gammal dam.
Prokop.
1 — 6.
Logogryf.
va BS S 2 e Jag vara kan rabattens prydnad, Men också ett djurplågeri, När djuret tvingas skall till lydnad För någons öfversitteri.
Dock finnes jag uppå rabatten (Nu m e r a sällsynt det nog är), J a g s k r ä m m e r inte en gång katterj, Respekt för mig han icke bär.
Men fick h a n a n d r a sorten pröfva, Likt långt förnämligare djur, Det vore annat än sig öfva Dels ligga på — dels ta sig lur.
Härmed mitt hela är beskrifvet, Dess småord endast återstå, Och gåtan, kan man ta för gifvet, Sin lösning utaf dem skall få.
CD S ra Två socknar, uti Dalom båda, Man finner u t a n stort besvär.
0 Sä Och en förrättning skön att skåda, Om den ej profanerad är.
Namn på två fåglar uli l u n d e n; Den ena b r u k a r vanligtvis Med döfhet slagen bli den s t u n d e n Han ifrig är i sin kurtis.
I-I.
y \ Hvad ej är skäl att ägna dagen, 5 g Hvars afton ingen än h a r sett.
hvad vi h a till vinst för magen.
SS »!
Så, Hvem på en sjöfart fart oss gett.
01 g, " Hvad eftersträfvas vid en skjutning Jj o C * ET « •8 9 t * På därtill afsedd lämplig p l a n?
P Förvaringsrum för näsans njutning.
3 • 0 o 0 Och en fyrfotings luktorgan.
w E n hufvudstad man ock kan n ä m n a, » si gli s » • En bildad människa är icke den, på hvilken naturen slösat sina gåfvor, utan den, som väl, vist, rikligt och på högsta sätt använder de gåfvor, hon har; som med fast blick kan se, hvarest något fattas henne, och förstår att inse, hvad det är.
L. Rakel.
Maikki Friberg; af V. Lindman.
— Den uötta ringen; poem af Daniel Fallström.
— Från kyrkomötet; af Laicus.
— Juldag; skiss af Gustaf af Geijcrstam — I inackorde- ringsträgan; » andarnes sammandrabbning ».
— När dub- delfönstren skola, in; af S — m.
— Huslig ekonomi; d:r A. Cleves föreläsningar på Stockholms högskola.
II.
— Or notisboken — Teater och musik — Den hvita mössan; skiss för Idun af E.
L.
— Tidsfördrif.
* 5-6.
Utaf vår j o r d m å n karg, en ättling, seg och härdig, Som tyckes trif vas bäst, där h a n ej har för fett.
Och n u till sist så blef prokopen ändå färdig, Fast den har pröfvat starkt på Sa- ras klena vett.
Sara.
ST l att h a n s t å t t hittills.
Var d e t detta, s o m skulle k o m m a?
D e t strök s o m e n kall, svart s k u g g a öfver h a n s ljusa s i n n e.
— • — — D e t k o m e n a n n a n t a n k e.
Al- alla straffets bittra s t u n d e r m å s t e detta förödmjukelsens ögonblick vara det bittraste för fadern.
H a n s å g h a s t i g t u p p, f å n g a d e det smärt- s a m m a, ångestfulla u t t r y c k e t i faderns ö g o n, reste sig och gaf h o n o m h a n d e n m e d e t t trofast h a n d s l a g.
» Tack far!
J a g skall inte g l ö m m a.
» — 1 ga OS ts 1898 Namngåta.
ska länge sedan — Jag stackars litet ord, blef dryftadt af en hvar, Men sedan dess min glans har svun- nit, gått i n e d a n; Ej mer en ädel klang i språket jag n u har.
Sifferproblem.
(Tabula magica.)
1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 2 2 2 2 2 •i 2 2 2 2 2 2 2 2 2 2 3 3 * 3 3 3 3 3 3 3 3 3 3 3 3 3 3 3 3 3 3 3 4 4 4 4 4 4 4 4 4 4 4 4 4 4 4 3 — 6.
4 4 4 4 4 4 5 5 För den som t r ö t t n a t h a r vid lifvets larm och strider, Jag är en tillflyktsort där hvila man kan få.
För det jag hade n a m n i långt för- flutna tider, Och ännu d e n n a dag jag bjuder där- uppå.
5 5 6 ± 6 6 7 7 7 [2 — 6.
E n danserska jag är, så lätt som ingen annan, Och stor är min bravur i luftig » ser- pentin »; Men, ack!
jag ständigt bär ett m ä r k e uppå pannan, Som eld så glödande, så rödt som en rubin.
4 — 6.
Två floder på en ö, som vi nog kän- n a alla; E n på dess norra del, den a n d r a längre ner.
Med s a m m a korta n a m n m a n råkat att dem kalla; J a g h a r dem icke sett och kan ej säga mer.
6 Siffrorna i de 81 r u t o r n a i ofvan- stående figur skola omflyttas, så att Sifferraderna — antingen man hop- s u m m e r a r dem vågrätt, lodrätt el- ler diagonalt — alltid gifva sum- man 29.
Moster Lisa.
Ordgåta.
1, 2, 3, 4 — 5, 4, 6, 7, 1 — 8, 9, 3, 2, 10 — 11, 10, 12, 2, 11 - 6, 2, 6, 9, 4 - 13, 14, 2, 6, 10 — 10, 3, 3, 10, 1 — 14, 9, 13, 7, 1 — 1, 10, 6, 10, 1 — 15,- ' 10, 1, 1, 10 — 10, 14, 12, 2, 11 — 14, 16, 4, 10 - 10, 3, 17, 10 — 3, 2, 1, 9, 4 — 3, 16, 12, 2, 4, 10 — 6, 9, 14, 7 — 2, 11, 10 — 11, 16, 14, 2, 4 — 1, 10, 1, 1, 18 — 16, 3, 19, 10 — 19, 9, 4, 6, 10, 20.
Mans- och kvinnonamn, h v a r s be- gynnelsebokstäfver bilda ett ord- språk.
Isse.
Lösningar.
Logogryfen: Potatis: aptit, stop, stat, is, stia, sb, sto, spätt.
Patti, Pis&gt;, Po, oas, satt, o!, post, ost, asp (fisk), sot, os, otta, tio, tapto, spotta, sottis, patos, topas.
Korsgåtan: 1) T, 2) lag, 3) Basra, 4) lat- mask, 6) Tasmanien, 6) granved, 7) Asien, 8) ked, 9) n Prokopen: Slarf, larf, arf.
Förvandlingsgåtan: Strömstad: 1) Sigma- ringen, 2) Tagliamento, 3) Ronneby, 4) Öm- sköldsvix, n) Marakaibo, 6) Simferopol, 7) Tammerfors, 8) Almeria, 9) Dublin.
Följande bokstäfver och stafvel- ser, rätt ordnade, bilda sex ord, hvilkas begynnelsebokstäfver bilda en bekant författarinnas förnamn och slutbokstäfverna hennes tillnamn.
kemiskt tvättas a m m Bokstäfverna och stafvelserna ä r o: a, al, b, b, bra, co, d, es, es, f, ha, ha, hu, ko, la, m, ma, n, näf, ri, s, ter, ver, vu, zy.
De sex orden ä r o: 1) finnes inom adelsståndet, 2) på senare tid i pres- sen mycket omtalad person, 3) hvad björnen har, 4) s p a n s k t slott, 5) fot- beklädnad, 6) m a n s n a m n.
E. O. N.
[fl.
m. och färgas, utan att sfhidersprättas.
B i l l i g a p r i s - r.
V a l g j o r d t a r b e t e.
H I L D U R A N D E R S N O S S U l l s p i n n e r i - «t- S l i r ä d d e r i a l u i e b o l a c.
Oxtorgsgatan 16.
Filial: Hornsgatan I.
— Allm.
Tel. 30 435.
Rlkstel.
163.
Allm.
Tel. 76 53.
Gods afZiämt^-S t a c t s a i n t afjriftsfritt.
