# ID: svediakorp-per1205
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1898
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 13,928
# sentences: 589
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm.
Fredagen den 14 oktober 1898.
N:r 41 (564).
Prenumerationspris pr å r: Idtm e n s a m kr.
Iduns Modet., fjortondagsuppl.
&gt; Idtms Modet., månadsuppl.
» Bamjarderoben » Byrå: 5 5 3 3 Redaktör och utgifvare: Klara södra kyrkog.
16, 1 tr. Öppen kl. 10 — 5.
Allm.
telef.
6147.
Rikstelef.
1646.
FRITHIOF HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Redaktionssekr.
: J. NordXing.
Muns Kungl.
HoJboUr.
ll:te årg.
Annonspris: 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » o.
» Lediga platser » 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
Lösnummerpris 15 öre (lösn:r endast för kompletteringar.)
Utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
Utgifhingstid: hvarje fredag.
B e r g l i o t Ibsen.
Det gifves många slag af framstående konserteran de sång- erskor.
Det finns de, som skörda triumfer snart sagdt ute- slutande på grund af sin stämmas egenskaper.
Ett enormt röst- omfång, stor styrka eller ett visst klingande välljud kan vara nog att framkalla beundran hos en publik.
Andra åter skörda sina triumfer genom en häpnadsväckande virtuositet.
De kunna » med ackuratess och skyndsamhet » korrekt hacka sin staccato- skala Upp till höga c och så till sist slå en k n u t på det med en ihållande drill — lik- som till bekräftelse på, att på denna höga spets kunna de till och med balansera en stund, utan att falla.
Nå, sådant kräfver under alla omständigheter en stor stämma, som icke är skör, åratals ihärdigt, energiskt ar- bete under god ledning m. m. hvilket allt onekligen kan vara förtjänt af ett visst er- kännande och en viss beun- dran.
Men, man åhör ej sällan detta slags storheter med ungefär samma känslor, hvarmed m a n ser en lindan- serska göra sina konster och luftsprång.
Man sitter i högsta spänning — skall det lyckas eller misslyckas?
— och man drar en suck af lättnad, när m a n lyckligt och väl har män- niskan nere igen på ofarlig mark.
Och likasom efter en cirkus- föreställning går m a n hem med starka funderingar på, huruvida det icke borde vara förbjudet för kompositörer att komponera så vildt hals- brytande saker, att veder- börande artist föra dem.
Och m a n stora arior — var det något Man gick riskerar a t t taga knäcken på att inöfva och ut- kan med saknad känna, att hvad man fick i dessa lösryckta ur sitt dramatiska sammanhang — icke för sitt hjärta eller sin tanke.
på konserten för att få dyrka sångens stora, enkla skönhet, men skönheten hade flyktat från sitt altare, och kvar stod blott hennes grannt utstyrda lilla tjänarinna — koloraturen.
Men det finns lyckligtvis också sångerskor, som verk- ligen kunna hänföra, och bland dessa äfven de, som trots sin stämmas ringa om- fång, trots dess ringa styrka, dock kunna vinna en musi- kalisk publik.
Till dessas antal vill jag räkna fru Bergliot Ibsen.
När jag för några år sedan hörde henne, var hon på ett be- gränsadt område en god ro- manssångerska med godt dra- matiskt föredrag.
Hon bade en liten stämma *, men med denna lilla smekande, mjuka, rena stämma kunde hon smyga sig in till hjärteroten på sina åhörare.
Hon för- mådde uttrycka och meddela en sällsynt intensitet i stäm- ning — antingen den var allvarlig eller skälmsk.
Hennes föredrag af norska sånger — i synnerhet dem med ord af hennes far, Björn- stjerne Björnson — var så fint, * Skolad i många år under ledning af den kända m:me Mar chesi i Paris.
IDUN 322 1898 Den b ä s t a predikan, som någonsin blifvit hållen, ä r ett heligt lif- Th. de Vitt Talmage.
så besjäladt, att man glömde hvad som fattades i s t ä m m a n och hänförd rycktes med.
Romanssången skall gå från hjärta till hjärta, om den skall fylla sin bestämmelse.
Och det gjorde fru Ibsens sång.
Jag minnes en gång, hur ett blott sju- årigt, musikaliskt barn, som ej förr hört henne sjunga, satt alldeles orörligt och lyss- nade till hennes föredrag af Kjerulfs sånger, medan stora tårar sakta rullade ned för dess kinder.
Så omedelbart tjusande var hennes sång, att till och med ett barns känslor på det lifligaste rördes däraf.
Det har ofta blifvit sagdt och är onek- ligen sant, att allra bäst sjunger fru Ibsen Kjerulfs, Nordraaks med fleres sånger till dikter af Björnstjeme Björnson.
Kanske sammanhänger detta med hennes stora kär- lek till sin store far.
Helst skall man en afton höra henne sjunga för sin far i salongen på Aulestad *, när han slutat dagens arbete och vill njuta af familjelifvet.
Den ömma vekhet, den innerlighet, den charme, hon då utvecklar i sin sång — man glömmer den aldrig!
Om fru Ibsens egenskaper som sångerska har Stockholms publik, på hennes i veckan här afhållna konsert, hunnit bilda sig ett eget omdöme.
Det är därför egentligen vid hennes person i öfrigt jag ämnade uppe- hålla mig.
* * Har du tidigt om våren en klar dag gått ute i skog och mark och sett en riktigt yster bäck komma farande ned från höj- derna, än skummande och glittrande i kla- raste solsken, än gömmande sig för en stund under ett täcke af is och snö, än okynnigt hoppande i allehanda krumsprång öfver stock och sten, öfver vägar och stigar, och än sedesamt hållande sig inom lofgifna gränser — ja, då har du sett den bästa bild jag vet af Bergliot Ibsen-Björnsons skiftande väsen!
Hon sprider omkring sig i ovanligt hög grad den stämning, hvaraf hon behärskas.
Att se hennes ansikte stråla och le, det är att känna sol, lifgifvande, värmande, härlig majsol; — och att se henne ur humör, trumpen och sur, det är att känna en ok- toberdag med allt sitt regn och rusk och storm och kyla, men jag måste tillägga, att de ojämförligt flesta af hennes dagar äro de solfyllda.
Hennes kanske vackraste, mest framträ- dande karaktärsdrag är hennes barmhärtig- hetskänsla, hennes ömhet för allt som lider.
Hon kan ej se eller veta någon hafva det svårt — t. ex. mycket fattigt — utan att försöka, så långt hon förmår, räcka sin hjälp.
J a g hörde en gång ett hastigt ytt- rande: » Snart får Sigurd * * hyra större våning, om han skall kunna rymma alla de fattiga madamer, Bergliot drar hem till sig. » Dessa ord äro i all sin öfverdrift ganska beteck- nande.
* Fru Ibsens barndomshem, Björnstjerne Björnsons gård i Gausdal.
* * Hennes man, doktor Sigurd Ibsen, son till diktaren Henrik Ibsen.
På samma sätt när det gäller djur.
Ser hon ett sådant lida eller misshandlas, m å s t t hon ögonblickligen med alla medel ingripa till dess hjälp och skydd.
Ofverhufvud taget är hon en mycket stor vän af alla djur.
Och ett äkta landtbarn är hon, som kanske ännu — trots det äkta ståndets värdighet — skulle kunna kasta sig upp på en häst och » barbacka » rida den i vall.
Som ung flicka ansågs hon vara går- dens förnämsta körsven.
I hennes hand kunde man tryggt anförtro hvilken häst som helst, om det så var själfve den store mäktige » Kongen », Björnsons stolthet och ögonsten, som minsann ej lät sig tyglas af hvem som helst.
Fru Ibsens dotterliga hängifvenhet för sina föräldrar är af innerligaste art och har icke minskats af att hon bildat ett eget lyckligt hem.
Ännu tillbringar hon ibland långa tider i föräldrahemmet med sin lille son Tancred — morföräldrarnes älskling.
Huruvida de tvänne ryktbara diktarnes barnbarn bär på någon slumrande diktare- begåfning har ännu icke försports, men nog säges han vara ett intelligent och liffullt barn, fullt af lustiga upptåg och påfund.
Häri har han ett ypperligt påbrå hos sin mor, som trots sitt, nästa år, förestående inträde i trettiotalet icke gifver någon pojke efter i befängda tilltag och skälmaktiga, muntra odygder.
I Kristiania berättas ota- liga kostliga historier om alla de puts och skälmstycken, som fru Ibsen kan spela sina närmare och fj armare bekanta, och hvaröfver dessa vanligen icke bruka harmas, ty de veta, att intet är gjordt i ond afsikt, u t a n endast af naturlig, inneboende, barnslig lek- fullhet.
Men under denna barnsliga, mången gång kanske alltför uppsluppna yta bo äfven mycket allvar och mycken djup känsla.
Hon är t. ex. en intresserad, samvetsgrann och nitisk husmor, som sköter sitt vackra lilla hem oklanderligt, och hon är en upp- märksam och plikttrogen svärdotter, afhål- len af sina svärföräldrar.
Fru Ibsen kommer att jämte sin man tillbringa vintern i Rom.
Det är all sanno- likhet för, att hennes sång skall ytterligare utvecklas genom en vistelse i sångens hem- land, med dess ypperliga sångkonstnärer, dess soliga klimat, som gagnar sångstäm- man och allt öfrigt, som där inverkar gynn- samt på ett konstnärligt och musikaliskt sinne.
Och i Italien torde hon nog få höra hvad hon så ofta hört — men på det sköna ita- lienska språket: Quanto é bella!
Ann Mar gr et Holmgren.
f. Torsmeden.
Gud välsigne!
t Jfladt jag nickar från mitt fönster Till de unga två, som vandra Muntert vid hvarandras sida Mellan parkens träd och häckar: Vänner sedan barndomstiden, Då de troget lekte samman, Delande hvar fröjd och motgång.
Och jag gläds, att liksom fordom Se dem umgås så förtroligt, Fritt och gladt som bror och syster.
Och min tanke går tillbaka Till den tid, då än de voro Barn, och yra lekkamrater.
Och jag tycker, att jag ser dem — Hon så djärf och oförvägen, Främst i alla vilda upptåg, Han mer stilla och betänksam, Alltid redo till att hjälpa, Skydda henne, när så kräfdes, Då för hårdhändt leken rasat.
Och hur varmt de två beundra Hvarje framsteg hos den andra!
Tre år äldre, har han hunnit Försprång få på lärdomsstigen, Babblar » bud » och » trons artiklar », Förr ' n hon knappast lärt att stafva.
Men när efter mycken möda Andtligen så långt hon hunnit, Att hon uti läseboken Läser rent sitt första stycke — Hur han strålar då af stolthet!
Vet ej, hur hon allaredan, Hunnit att så mycket lära.
Många år ha se ' n förrunnit.
Han vid universitetet Redan tagit » kandidaten », Och min flicka uti hemmet Varit mig till hjälp och trefnad.
Och nu har han kommit åter För att hälsa gamla vänner, Njuta utaf sommarns dagar, Förr ' n i höst terminen börjas.
Mycket har han att förtälja Från den gamla lärdomsstaden, Om hvad han däruppe pröfvat.
Mest dock söka bådas tankar Hän till flydda glada dagar, Och jag gläds, att de som fordom Umgås såsom bror och syster — — Solen sjunker bakom skogen, Täta falla trädens skuggor, Och ännu de unga dröja.
Men nu höras lätta fotsteg, Och min flicka kommer sakta Fram till soffan, där jag sitter.
Böd hon är och het om kinden, Munnen ler och ögat strålar, Dämpadt dock af tårars glitter — Allt är prägladt af ett uttryck, Främmande och dock så vackert.
Och mitt hjärta krymper samman, Och i ångestfull förbidan Känner jag, att allt är ändradt, Att hon är ej mer densamma • — Är ej först och främst min dotter.
Och hon talar om sin lycka, Om hur deras unga kärlek Länge bott i deras hjärtan, Fastän de ej klart förstått det, Men nu först de båda fatta Lifvets fulla, stora lycka.
Som uti en dröm jag lyssnar,
IDUN 1898 Smeker hennes ljusa lockar, Men min tanke vandrar vida, Långt från kärleks ljusa nejder.
Hopplöst ser jag för mig hägra Långa år af trånfull längtan, Långa år af kamp och sträfvan, Förr ' n sitt bo de kunna bygga.
Och den kärlek, som nu lågar Tarm och klar i deras hjärtan, Skall den icke snart förkolna, Skall ej någon af dem svika?
Och jag ser dem såsom gifta — Ser hur lumpna små bekymmer, Ser hur hvardagslifvets omsorg Gnaga kan på kärlekstråden, Tills de båda, lugnt och liknöjdt, Känna endast kylig vänskap.
Jag vill tala, jag vill varna, Säga: Barn, tro ej på lyckan!
Den är blott ett fagert irrbloss, Som kanske ditt hjärta fröjdar Några korta sommardagar, Och hvad nu du kallar kärlek, Kanske blott en flyktig känsla, Som ej mäktar att dig bära Genom pröfningar, som stunda.
Tyst hon sitter vid min sida Uti ljufva drömmar fången.
Hennes unga anlet ' strålar Liksom i förklaradt skimmer, Och hon hviskar tyst och sakta: » Manma, ack, jag är så lycklig.
' » Och de ord jag ville säga, Ord af iskall, världslig klokhet, Kväfvas alla i en snyftning, Bli ett brutet: Gud välsigne!
Tant Barbro.
* - " Laga fardag ".
* i i östen är kommen, hör stormarne gny » f • — så börjar den kända sången: » De sista septemberdagarna ».
Kanske måste vi dock medgifva det vara mera sällsynt att speciellt under de dagarna höra tjutande och hvinande vindar, men det äro vi säkra om, att nu är höstmörkret öfver oss med regn och rusk.
Och just i detta mörker, duggregn, störtregn, dagsregn med däraf följande blöta, smuts och obehag af mång- faldig art infaller flyttningsdagen par pré- férence, den första oktober, som följer de sista septemberdagarna t ä t t i spåren.
Enligt svensk lag gifves s. k. laga fardag, flyttedag, då den, som med nyttjanderätt innehar fast egendom, är skyldig att den- samma afträda.
Då ej särskildt annat af- tal blifvit träffadt, har lagen utsatt en viss dag såsom fardag.
Endast en sådan, den 14 mars, gifves för landsbygden, under det att städernas mera oroliga befolkning har tvänne, den 30 sept.
och den 31 mars.
Med all möjlig aktning för lagens aukto- ritet kan man ej annat än tänka och ut- tala, att den laga fardagen är illa vald.
Må vara att för den, som skall tillträda landtegendom som ägare eller arrendator, den 14 mars är lämplig: jordens brukande skall j u återupptagas vid den tiden på året.
De skäl, som kommit 31 mars och 30 sept.
att bestämmas som laga fardag, ha väl ock haft sitt berättigande långt bort i tiden, men hvarför de i våra dagar skola gälla är svårt att inse.
För innehafvare af prästboställen infaller till- och afträdet vid en lämplig tid.
Den första maj har lång ljus dag och vårregnet har ej samma genomblötande förmåga som det regn, som faller under hösten.
I Eng- land och Amerika är flyttedagen förlagd till 1 maj.
Det egentliga bostadsutbytet i vårt grannland Finland äger rum, har jag låtit mig berätta, den 1 juni.
Laglig flytt- ningsdag där är ock 1 sept., men då lär ej den stora massan vara i rörelse i sådan utsträckning som vid juniflyttningen.
Att första juni är en lämplig flyttningsdag är lätt insedt, och skulle det ej vara önskvärdt också för den svenska stadsbefolkningen a t t få flyttedagen förlagd till just den da- gen?
Bruket att » flytta till landet » är allmänt för alla Sveriges städer, och om man sam- tidigt gjorde sig i ordning för landsflyttning och våningsutbyte, vore det j u att » slå två flugor i en smäll ».
De ofta med nymot- tagna rum följande reparationerna kunde då försiggå under lämplig årstid och un- der en tid, då innehafvare af rum och lägenheter i alla fall ha för sed att packa undan yllekläder, mattor, gardiner etc. samt att täcka öfver eller taga med sig för bruk på landet en hel del af möbler och husgeråd.
Och dessutom slapp man då gå omkring bland målarpytsar, nedplockade kakelugnar eller ställningar för takreparationer.
Och t ä n k blott, huru myc- ket lättare och bättre det vore att företaga flyttningen en lång, ljus dag än som nu i höstens mörker, kyla och regn!
Det kan ju svaras, att om man ej tyc- ker om att flytta i oktober, så går det an att göra det vid vårflyttningen första april, då det är dager till långt in på kvällen.
Visserligen.
Ur hälsosynpunkt sedd är dock aprilflyttningen sämre än den på hösten.
I slutet af september ha ännu ej männi- skorna börjat lefva inom slutna fönster, som många göra under vintern, hvarigenom damm och dunster tillåtas bita in i de tilltäppta rummen.
Ingalunda är det säkert att ej kylan då kan vara skarp nog eller a t t ej snö och slask göra gatorna föga loc- kande att sända ut sitt bohag på.
Därtill kan komma att den af flyttande hyresgästen tagit ut innanfönstren vid rummens rengö- ring och den inflyttande drar sig att sätta in dem igen i hopp om en vacker vår.
Och när inträffa de blåsiga dagarne på året, om ej just i april.
Har man då ej innanfön- ster i uti rummen, kan man ej undgå att frysa, och man eldar ursinnigt, utan att ändå kunna få temperaturen att bli behaglig.
Äfven torde någon invända, att det går ej värre nöd på oss än det gjort på far- och morföräldrar och folk före deras dagar.
På den tiden bodde man dock, mera än nu är händelsen, i egna hus, och ej heller flyttade man som senare tiders barn oupphörligen från den ena gatan till den andra, från stadsdel till stadsdel.
Är det dessutom alltid sagdt, att gammal sed är god sed, eller att generationers slentrian i allan tid måste varda beståndande.
Riksdagen sammanträder ej långt här- efter, som den gör det alla år, och törhända är det att hoppas, att någon stadsrepresen- t a n t då finner skäl att inkomma med mo- tion om flyttedagens förflyttande till lämp- ligare årstid.
Må då de vise i landet taga frågan välvilligt i öfvervägande och bringa den till önsklig utgång.
Och att denna goda tanke må uppstå i 323 någon af representanternas hufvud därtill må » his sisters and his cousins and his aunts, » såsom det heter i operetten » H.
M. Pinafore », bringa det.
Ty, som frans- mannen artigt säger: hvad kvinnan vill, vill Gud.
Alltså systrar, kusiner, fastrar och mostrar, veten I med eder, att I hafven ett objekt, det är: en varande eller blif- vande stadsrepresentant i riksdagen, att be- arbeta, gören det och gören det i dag och tanken icke, att i morgon är också en dag.
Bell.
' • • Fru Lovisa Petterkvist skrifver: Alldeles utmärkta herr redaktör af Idun!
Nog är det skamligt att jag, trots mitt löfte att låta höra af mig ibland, inte har skrifvit en enda gång, — men det har sina orsaker.
Om jag inte med hand och mun lofvat Ruffen a t t inte vidare gräfva i eländet, så skulle jag kunna berätta snygga saker om hur jag blef emottagen och be- handlad i mitt eget Jockmock, när jag kom hem i vintras, efter att ha haft den obe- gripliga äran att ' på festen på Hasselbacken i Stockholm dabba mig inför Ibsen och hålla tal.
Men som Ruffen säger: » Ligger en hund begrafven, så är det så godt låta den ligga begrafven. » Och det ska Gud veta att det är!
Också kan ingenting på jorden förmå mig att säga ett knyst, men att en människa blir upp- skakad och nervös och oduglig till allt slags högre tankearbete genom att bli protesterad som en värdelös växel och spottad på som en våt sten, det tror jag litet hvar kan förstå.
Åh, hvilket hallåande det var!!
Bevara oss!
Hela stan var på benen med borgmästarinnan i spetsen.
(Hon tål inte mig, därför att hon inte ensam får vara det högsta hönset i korgen!)
J a g hade vanärat samhället, talat i Jockmocks namn, kantänka!
och sagt att vi ingenting begrep.
(Af Ibsen.)
» Nå, begriper ni något då? » sa jag.
» Hör inte hit! » skrek de.
Så sa jag dem hur ogentilt det var att gorma så där på ett snilles ännu lefvande mull, efter att ha festat på honom en hel vecka, men hvad ' begriper småstadsbor af så ' nt!
Och Ruffen se ' n!
Min egen man.
Hur bar han sig å t?
I stället för att hjälpa mig, som väl hans oafvisliga plikt hade varit, så var han otäck han med och sa, a t t jag kastat löje öfver de aktade Petterkvistska » bodanorna » (kan- tääänka!)
och skämt ut mig själf, så att jag aldrig kunde visa mig bland bättre folk mer.
» Åh, » sa jag, » hvad den saken angår så — —!
Skulle alla herrar, som i århun- draden vid fester pratat dumheter, och det i Sveriges namn till, bli förvisade ur bättre sällskap, då skulle det allt bli folkvandring utaf! » Borgmästarinnan, den sötnosen, gnodde ur hus och i hus och samlade underskrif- ter, ty protesten skulle bli skriftlig, gudbe- vars, så jag skulle varda brännmärkt också inför kommande släkten.
Ja, hon till och med inte höll sig för god att låta vår tvät- terska, som nog trodde Ibsen var en tvål-
824 IDUN sort, skrifva på, men hon, jag menar tvät- och talar om, att jag inte på villkor vill terskan, fick då sin varma soppa, det lofvar skrifva om det!)
— — Så blygdes de inte, utan anföllo jag.
» Gå hon hem, madammm, &gt; sa jag, » och mig i mina heligaste känslor som mormor.
Betänk, att det ena efter det andra af tvätta borgmästarinnans byk ren, om hon kan, hvilket jag mycket betviflar.
Den, mina oskyldiga barnbarn började a t t jabbla som är så villig smutsa andra, har väl tvätt något om » att mojmoj sämt ut hela ' tan, och att hela Sveje sk ' atta åt oss! » därefter, tänker jag! » Att det var mer än äfven en den tåligaste Så kom allt det där oväsendet i tidnin- garna med fröken Key.
Jo, nu ska jag människa — och tålig är jag — kunde stå ut med, kan väl inte förvåna någon.
Så säga att de fick vatten på sin kvarn!
De hälsade knappt på mig och gick i kastade jag en vacker förmiddagskvist kap- långa lofvar förbi mitt fönster.
Ja, Gud pan öfver axlarna och kilade tvärt öfver vet, om de inte höllo näsduken för näsan torget rakt in i gapet på borgmästarinnan, där de sutto hela bunten i god ro och drucko med!
Inte att jag för min del håller på fröken vin och åto tårtor.
Key!
Hon är alldeles både för obegriplig, för (Hon har minsann inte varit snål på trak- in- och utvecklad för mig, och hvad hennes tering den här tiden!
Allt i sedlighetens framtidens kvinna angår, den där besynner- namn!)
ligheten som är hvit därför a t t hon är svart, Inte tror jag, att jag var så särdeles och varm därför att hon är kall, så nog blir blek, och nog fruktar jag att hatten satt den karl lycklig som får det fruntimret till litet på kapurr, men orden fick jag ändå hustru.
Men det är en sak för sig det.
fatt uti, som väl var, och så sa j a g: Som festtalare har väl ändå till och med frö- » Att folk, som inte ens duger till att ken Key sina rättigheter.
Och det sa jag dabba sig i fullt uppenbart gassken, ska dem!
» Betänk, » sa jag, » hvad det vill säga sätta sig till doms öfver folk, som gått ige- att åka en hel natt på järnväg, som hon nom den förfärliga persen, och det rakt in gjorde, komma fram i en uppskakad kon- i hvitögat på nordens, ja, på jordens för- dition och skrifva talet färdigt på själfva nämsta skald, är, minst sagdt, olämpligt.
festen i ett afsides beläget rum, omgifven Festtalare är ett fridlyst vildt, ska jag säga af hungriga referenter, som trycker orden er: att anfalla dem är att anfalla en af från ens läppar, innan man ens hunnit sätta våra äldsta, dyrbaraste och heligaste rättig- dem på papperet, allt medan festsorlet sur- heter.
Hvad nu det sedliga angår, så säger rar utanför och folk kilar u t och in och jag, att är en karl inte sedligare än a t t jag frågar: ' Är det inte färdigt snart? '
Om kan göra honom osedlig — ja, då är det man då råkar att säga ett ord för mycket inte mycket me ' n, och anbelangandes Keyan, eller ett ord för litet, finner åtminstone inte så — » jag det så besynnerligt.
Och rara ögon har (Nu såg jag, att hon fläktade med näs- hon, det är visst. » Men det skulle jag al- duken, borgmästarinnan förstås!)
drig ha sagt.
Rara ögon, hon!
Nu blef jag » Så ska rätt vara rätt, » sa jag stadigt.
omoralisk med, så omoralisk, att när en » Människan hann ju aldrig förklara sig, karl, som jag aldrig sett, rymde med en vet jag. » flicka, som jag inte kände, så blef felet » Åh, jag tycker hon förklarade sig tydligt mitt.
nog, jag. » (Fortfarande borgmästarinnan, J a g begärde inte bättre än att hvarenda förstås!)
gift karl i stan skulle rymma med hvar- » Ja, men bara en gång, » sa jag.
» Och enda ogift flicka h a n fick tag i (hörde nu a t t hon behöfver förklara sig tio, det tror det där till festtalet!
), och hvad det angick jag vi vet!
— Ett allvarsord ska jag säga att gossar och flickor kysstes vid brunnen er: folk, som bär på tankar, ska man låta (vår brunn), när de hämtade vatten i skym- vara i fred, äfven om m a n inte förstår dem ningen, något som de gjort allt sedan brun- och de tycks gå underliga vägar.
Det är nen blef till — så var det min högsta fröjd, nog Gud ändå som sätter äfven dem till äm- — min och Keyans!
Min högsta fröjd!!
betet.
Och nu bryr jag mig inte ett dugg J a g som afskyr alla kyssar, som jag inte om fröken Key vidare, en sådan kapacitet får själf!
reder sig nog — värre är det med oss som Om dagarna satt jag kapprak vid fönstret äro så långt komna i fördärf, att vi inte och stickade och log och agerade emot tom- blygs att smutsa våra egna barnbarns rena ma rummet, när någon gick förbi, allt för öron.
När folk hunnit så långt nedför det att såvera apparangserna.
Men om nätterna!
ondas brant, då är det hög tid a t t man för- J a, resultatet af dem blef, att Ruffen ändt- låter dem.
Också är jag här för att förlåta ligen vardt upprörd på det rätta sättet.
er allesammans — utom en, som jag aldrig Och så gick han till borgmästaren.
Men i lefvande lifvet kommer att förlåta — och det skulle han aldrig ha gjort, ty nu rå- för att bjuda er på elfvakaffe i morgon kade herrarna i lufven på hvarandra, de allihopa — utom en.
Den, som tål, tar med.
åt sig!
Kom, om ni vill, låt bli om ni vill.
Sämre än att vara sin frus m a n kan en Skammen blir er — inte min.
Det är bättre karl vara, men man ska välja sina stunder a t t förlåta litet för mycket än att förlåta eller rättare sina fruar.
För den mannen ingenting alls! » passar positionen rakt inte.
(Skrik inte Därmed svepte jag i väg ut, så nära upp- gubben!
Det är Ruffen, som frågar något, hällningen som det var möjligt.
Gud vet hvad) — — Och kafferep hade de, Man kan väl ha sina känslor, äfven om utan att jag fick vara med, ens på ett m a n bara ' ^är en anfallen!
Men gråta inför hörn.
Och inte ville jag heller för resten!
de där!
Förr dö!
Nej, inte om de hade bedt mig på sina bara Den aftonen blef det ett sådant kackel knän.
Men bjudit mig hade de kunnat göra, af, som om hela stan varit ett hönshus.
så jag åtminstone fått säga n e j!
Men dagen därpå, precis klockan 1 1, kom (Söta gubben lilla, skrik då inte!
Hvad Almén dragande med sin gumma, Lindkvist är det om?
Om jag skrifver om sdet med sin, Jonson med sin.
Herrarna hade där »?
Tycker du det!
J a g bara skrifver samsats och tagit saken om hand!
1898 Nog voro de välkomna, förstås, fast nog sved det i hjärtats innersta djup, att vi inte ens dögo till att gräla ett gräl ut, utan att herrarna skulle behöfva hjälpa till.
Nu, som sagdt, är allt frid och sämja.
Både jag och hunden äro begrafna.
Måtte det bara inte falla någon in att gräfva upp oss igen, nu i höstsvepen.
J a g tycker mig märka vissa symptom!
Det vore för svårt och inte en smul godt kommer det u t af det, tvärtom.
Ty naturligtvis ska jag då sta och svara igen, och svarar för- stås på tok, som man alltid gör, när man är ond.
Men, vi äro en gång sådana, vi fruntimmer.
Af idel pliktkänsla käxa vi upp en liten sak till en stor och käxa ned en stor sak till en liten.
Nå ja, det går an att jag h ä m t a t krafter.
Ruffen och jag har varit ute och badat för a t t stärka mig, som väl kunde behöfvas.
J a g har förlorat 9 kilo fett i vinter — och nästan all min intelligens.
Undrar om någon kvinna offrat Ibsen mer!
Men det var grufligt så många pappers- ark jag redan fyllt, och det om rakt ingen- ting.
J a g måtte väl ändå inte ha skrifvit om — — jag menar —.
Fattas bara a t t jag gräft upp mig själf!
Men jag försäkrar utmärkta herrskapet, att om jag också har skrifvit något, så är det ändå rakt ingenting mot hvad jag kun- nat och velat skrifva — om jag bara haft lof.
Vill herrskapet höra något om resan?
J a g ska gärna skrifva — om jag bara blir vid full vigör igen.
Ännu ser jag ut som en tåt!
Det enda som tröstar mig är att borgmästarinnan ser ut som en rostig stopp- nål, hon.
Men inte blir det värdt att hon försöker stoppa igen några hål med mig — det säger jag!
Nu kommer Ruffen.
Hvad nu månne?
Med den utsöktaste högaktning och nervositet och vänskap Louisa Petterkuist.
P.
S.
Efteråt.
Det gick rätt bra med Ruffen.
Han sa, att han aldrig väntat an- n a t!
Var inte det eget?!
P.
S.
P.
S.
Om herrskapet inte vill kalla upp sina barn efter henne, jag menar b — innan, så heter hon —.
Men kanske ändå att jag inte bör tala om det.
Men tro mig: svart som sot är hon!
Densamma.
• Kvinnoöden och kvinnobilder.
För Idun af Birger Schöldström.
Eva Loffman.
I professor Karl Warburgs stora och för- r trl ffliga arbete öfver Anna Maria Lenngren yttrar han, sidan 2 6 0: Då Leopold vid seklets början sände skald- innan sina då utkommande samlade skrifter, fogade han därtill följande epigram:; Euterpe, Polymnia eller Klio, jag vet ej hvilket namn ni bär på Helikon, med godhet tag emot af e n b l a n d a d e r t o n det offer han bär fram för en i b l a n d de nio.
Troligen i anledning af detta epigram skref Chorceus följande inskrift till » En bild af fru Lenngren »:
1898 IDUN » Fru Lenngren en ibland de nio I » » Kors l » rop te Minnets nior och sågo mulna ut: » vi äro nio re ' n förut. » — » Väl, » sade en af dem till slut, sjag skrifver mig en af de tio. » — » Förträffligt! » ropte alla nio.
större album skulle i » Fiskaregubbens » koja framläggas, där hvarje besökande skulle in- skrifva en af honom eller henne själf för- fattad vers, ett tänkespråk, en reflektion eller dylikt.
" Således », utbrast generalen, » kommer fiskaregubbens ' bibliotek ' att bli författadt af mina och min familjs kärkomna Emellertid undrar jag, om ej Warburg gäster och vänner.
Å h!
det skall bli en något litet misstagit sig, och om ej Cho- lektyr, som ännu skall glädja efterkommande raeus skrifvit sitt anförda epigram i c k e med släkten. » anledning af Leopolds komplimang, utan Redan dagen därpå funnos ett dylikt al- såsom ett slags fortsättning af ett, helt visst bum, penna och bläck framlagda i det täcka ej af den framstående litteraturhistorikern eremitaget, och det blef sedan den som- observeradt poem i Åbotidningen 1800 med maren ett nästan dagligt nöje, a t t famil- öfverskriften: » Den okända bilden », och jen von " Willebrands medlemmar, jämte hu- som lyder så h ä r: sets informator, den unge skalden Choraeus, och den familjen gästande vittra och » för I Gratiernas rum uppå agat-caminen sin skönhet och älskvärdhet bekanta » m:ll Apollo fann en bild, knappt synlig ur sitt flor; Eva Loffman täflade om att i albumet ned- men snillets gud på minen skrifva sina tankar, mestadels i versifierad strax kände B e t t i s m o r.
Hans glädje allas känsla väckte, form.
Det var i synnerhet Choraeus och och själfva Juno log åt dessa blyga drag, Eva, som täflade i denna vitterlek.
A dessa där skalken gömde sig bland godhetens behag.
blad, som, slitna och blekta af tiden, ännu Men namnet saknades, och Gratierna räckte, finnas i detta album *, finnas dessutom, på en gång alla tre, ur sömmen i sin hand en nål åt Minnets gud,, som skref på bildens under tidsskedet 1800 — 20, en mängd min- rand: nen och handskrifter från allt hvad Finland på de åren ägde ädelt och utmärkt, och F r u L e n n g r e n först, en huslig kvinna, äiven Sverige skattade till det lilla » biblio- i dödligheten värd att lifvet lyckligt finna, teket » med namn sådana som Magnus Brahe, nämnd i odödligheten sen, ej af de Aderton, men af de Nio en.
Gustaf Fredrik Åkerhjelm, C.
A. Wacht- meister, medlemmar af familjerna Sparre, Hvem månde hafva skrifvit detta lilla Björnstjerna, af Nordin och af Ugglas m. fl.
helt enkelt f ö r t j u s a n d e poem?
I ett ännu Men ombytlighet är jordlifvets lott, och bevaradt exemplar af n ä m n d a tidning för den glada och fint bildade krets, som första Finlands gamla hufvudstad och seklets första aftonen samlats i kojan, hos » fiskargubben år finnes i margen antecknadt n a m n e t: Eva på Jokkis », var bruten och skingrad inom Loffman.
loppet af några få år.
Redan i oktober Hvem var Eva Loffman?
1800 hade Choraeus lämnat Finlands strand för att tillträda en lärarebefattning vid krigs- akademien å Karlberg, och ett par år där- På stranden midt emot Jokkis bruk i efter låg den fagraste Jokkisblomman, Eva Åbo-trakten, när aftonsolen med sitt ro- Loffman, vissnad i en tidig graf.
Denna senröda skimmer belyste lunderna och sjön tillreddes och igenkastades vid dåvarande den 9 augusti 1800, framkom — heter det konungaparets besök i Åbo i juni 1802. i en liten, numera ytterst sällsynt * bok: Vid de många högtidligheter och baler, som » Små berättelser och tidsbilder » af den 1879 då i anledning af de höga gästernas där- i mycket hög ålder aflidne d:r Pinello — varo anställdes, hade Eva Loffman ådragit mellan de höga granarna i parken ett säll- sig en häftig förkylning, hvilken efter några skap herrar och damer, som styrde kosan dagar slutade den vackra och snillrika Aura- till den täcka udde, som skymtade fram dotterns lif.
Hennes sista handteckning i mellan träden, och hvilken inom några ögon- fiskarkojan, som förekommer på samma blad, blick härefter inrymde värdparet på Jokkis, där ett litet skaldestycke af Choraeus bar general von Willebrand med generalska, de- främsta rummet, v a r: ras barn samt flere gäster från Åbo.
» Nu äro vi hos F i s k a r e g u b b e n, » sade Minnet af förflutna tider tröstar gubbens gamla år, värden, » men som h a n har den egenheten skuggar än hans silfverhår, att vara litet folkskygg, ha mina döttrar rodnad än på kinden sprider.
och lilla Eva Loffman åtagit sig att duka Hoppet vid hans dödsbädd vakar, upp hvad huset förmår, och jag hoppas, ni öppnar dagens förlåt än, öppnar själfva himmelen, hålla till godo. » när han bojan från sig skakar.
» Där Gracerna och Hebe servera, förvand- las allt i nektar och ambrosia, » svarade för Enligt annons i Åbo Tidning var det den sällskapet den gamle artige baron Reinhold 6 juni 1802 Eva Kristina Loffman, dotter Rehbinder.
af assessor Loffman, afied, 28 år gammal.
» Men i den här Olympen serveras endast Hon besjöngs af Choraeus och af biskop ' Kräftan röd i kastrullen ' och filbunke, » Tengström.
återtog generalen, » och det " utan alla cere- Ännu några få år, och Eva Loffman följ- monier.
Kanske är det just därför vi trif- des af sin ungdomsvän och sångare.
Stof- vas här så väl, ty sällan går en dag förbi, tet af den finske skalden nedsänktes i Solna utan att vi samlas på detta ställe om kväl- kyrkogåd, där i trädens skugga en enkel larne: en vacker sång, ett gladt skämt och ohuggen bautasten med namnet C h o r a e u s framför allt något n y t t skaldestycke, som visar stället, där han hvilar.
vår hederlige Chorasus läser högt för oss, Och vid ett kort efter Choraei bortgång utgöra fiskarkojans nöjen. » aflagdt besök å Jokkis skref Franzén i fiskar- Det skildras vidare, huru, på förslag af gubbens bok till minnet af cten unge skal- professor Pipping, sällskapet beslöt att ett den och hans väninna följande poem, hvil- * Så sällsynt t. o.
in., att den icke finnes i Kungl.
Biblioteket.
Den är emellertid citerad i Snoilskys minnestal i Svenska akademien öfver Choraeus.
* ' Enligt uppgift af professor Lagus finnes ännu » Fiskargubbens bok » kvar i Jokkis herre- gård.
325 ket icke finnes intaget i Franzéns samlade arbeten: Af smaken besökt, den förgätna naturen Såg gubben på Jokkis romantiska strand, såg glädjen, från hofvet af gracerna buren i mosshyddan le öfver strömfallets rand; men intet, men intet mer rörde hans sinne.
En vind ur hans bok hade skingrat de blad, där vänskapen tecknat ett dröjande minne af ungdomens känsla, så flyktig som glad.
Hans koja var öde, han gömdes i skogen från själfva sin ädla beskydderskas tröst.
Där fann jag hans vålnad, sin saknad blott trogen, och hörde i öknen hans klagande röst.
Han satt på en klippa och suckande sade: Två vänner från Aura min enslighet hade; den ena en ros af de stoltares flock, förädlad af konsten, hon längtade dock hit ner från det präktiga fönster hon prydde; den andra en fågel, som, gömd i sin lund, de lyssnande nymfer förtjuste och brydde; men ack!
innan sommarens mognande stund föll rosen i stormen och sångaren flydde.
— * Huslig ekonomi.
Doktor Astrid Cleves föreläsningar på Stockholms högskola.
I. on är en gladlynt, hurtig och duktig svensk flicka med hufvudet på skaft och hjärtat på rätta stället, med en järn- vilja, som fört henne fram, visserligen hastigt, men ändock steg för steg, och med en ljus, smittsam förhoppning på världens och män- niskornas skridande mot ljuset. » Med dessa ord presenterades vid mid- sommarstiden filosofie doktor Astrid Cleve för Iduns läsekrets, och äfven vid den flyk- tigaste beröring med henne känner man sig lifligt öfvertygad om riktigheten af detta biografens på personlig bekantskap grunda- de omdöme.
Att hon, den unga lärda nu- tidskvinnan, hvilken som amanuens vid Stockholms högskola där föreläser i oorga- nisk kemi — en, efter hennes egen utsago, förträfflig sysselsättning —, samtidigt med sina föreläsningar i huslig ekonomi ställer sitt vetande i hushållets tjänst, kan natur- ligtvis icke annat än stegra våra sympatier för henne.
Också är det, som redan blif- vit nämndt, vår afsikt att med uppmärk- samhet följa den sistnämnda, för doktor Cleve så hedrande föreläsningsserien.
Efter att, som kändt, under sin första föreläsning hafva redogjort för de allmän- naste kemiska föreningarna ryckte doktor Cleve i tisdags under många vackra och intressanta experiment sitt ämne närmare in på lifvet, med löfte att nästa gång på allvar taga itu med den organiska kemien.
På tal om värmeutvecklingen vid kemi- ska sönderdelningar erinrades om, a,tt vär- met mätes i s. k. stora kalorier, d. v. s. den värmekvantitet, som erfordras för att upphetta 1 kg.
vatten 1 gr. Celsius.
Vida- re preciserades skillnaden mellan molekyler (= den minsta mängd af ett ämne, hvil- ken kan existera i fritt tillstånd) och ato- mer (= den minsta mängd af ett enkelt ämne, som kan förekomma i en molekyl), en skillnad, som icke ens vår store Berze- lius lär hafva konsekvent iakttagit och som förtydligades genom upplysningen, att 1 molekyl vatten innehåller 2 atomer väte och 1 atom kväfve.
På förbränning gåfvos talrika prof. Gul fosfor förbrändes under en gasklocka, hvar- igenom den däri inneslutna luften beröfva- des sitt syre, hvilket åter hade till följd, att en.
införd ljuslåga slocknade, liksom ett
IDUN 326 insläppt djur ofelbart skalle hafva kväfts; kolsyrad kalk framställdes medels några kolbitar, inneslutna i ett kulrör och utsatta för en syregasström, och under påverkan af en dylik förvandlades pulvriseradt soc- ker först till en karamell och därpå till kol.
Under ett helt fyrverkeri af sprakan- de gnistor förbrändes magnesium i luften och messing i klorgas, under utveckling af en vacker violettblå låga brann svafvel i syrgas.
I fråga om förbränningsvärmen påpeka- des, att mörk rödglödgning motsvarar 700 gr. Celsius, ljus dylik 950, gulglödgning 1,100 och hvitglödgning 1,500 dito.
Vid födoämnenas förbränning inom människo- kroppen, som ej åtföljes af ljusfenomen, sti- ger värmen under normala förhållanden på grund af det långsamma förloppet blott till 37 gr. Cels.
Stearinljusets låga, som består af tre par- tier: innerst en tämligen kall kärna af oför- bränd stearingas, därpå en lysande mantel, som afsöndrar kol och följaktligen sotar, samt ytterst en blåaktig ljuskrets med full- ständig förbränning, anfördes som exempel på lysande, ogenomskinliga lågor.
En icke lysande låga, hvars kol ögonblickligen för- brännes på g r u n d ' af ett häftigare drag, framställdes med hjälp af en bunsenappa- rat samt färgades röd och grön som våra bengaliska eldar med salterna, strontium och barium.
För att åstadkomma lysgas betjänade sig doktor Cleve helt enkelt af trästickor i stället för den i gasverk brukliga sten- kolen.
Lysgas produceras af våra brasor, så länge de flamma, men icke af glödhö- gen.
Dennas små fladdrande, blåa lågor, som då spjället stängts för tidigt, beröfvat så många sofvande lifvet, utgöras af kol- oxid, som vill förbrinna till kolsyra och, om den hindras att genom skorstenen skaffa sig det felande syret, lömskt stjäl detta från rummets luftmassa med ofvannämnda sorgliga påföljd.
Behöfva vi väl tillägga, att doktor Cleve är högst sympatisk som föreläsarinna samt auditoriet intresseradt och tacksamt!
bott tillsammans och delat lifvets sorger och fröjder.
Festen bar den mest kordiala prägel, och af de till ett femtiotal närvarande gästerna fingo de tre silfverbrudarna mottaga flere bevis på vänskap och högaktning.
Tal i så väl bunden som obunden form, ett stort antal telegram och lyckönskningsbref samt musik och sång illustre- rade högtidsdagen, och sent kommer nog så väl klöfverbladet som de närvarande vännerna att glömma detta enastående » silfverbröllop ».
Sveriges Kvinnliga Fredsförening hade den 5 oktober sammanträde härstädes, hvarvid beslöts, att föreningen skulle utgifva en serie småskrifter i fredsfrågan samt vidare att genom föreningen inköpta tidskrifter, skönlitterära ar- beten och broschyrer angående fredsfrågan skulle hållas tillgängliga för kostnadsfri utlåning åt per- soner inom och utom föreningen i fröken Maria Larséns lånbibliotek, Oxtorgsgatan 8.
Föreningen beslöt äfven att af sända en skrif velse till » Ligue des femmes pour le désarmement intern ational » i Paris angående samverkan med denna förening » i alla de åtgärder till fredssakens befrämjande, som äro förenliga med det program, föreningen antagit för sin verksamhet ».
* På sin sjuttioårsdag i måndags var fru Betty Lideli föremål för mycken och hjärtlig hyllning.
Så uppvaktades hon bland annat i sitt hem af Klara församlings skyddskommittés sty- relsemedlemmar, till hvilka fru Lidell hör.
Ge- nom friherrinnan Skogman framförde kommittén sitt tack för det mångåriga gagnande arbete i välgörenhetens tjänst, fru Lidell uträttat, och öf- verlämnade en synnerligen smakfullt textad adress.
I hemmet vid sin makes sida, den 83- årige til.
d:r C.
E. Lidell, mottog fru Lidell för öfrigt under dagens lopp talrika bevis på släkts och vänners hjärtliga sympatier i form af smak- fulla presenter, blommor, telegram och bref från när och fjärran.
Kvinnorna dr o välkomna!
Till den kurs för utbildande af posttjänstemän, hvilken tog sin början den 1 oktober, hade ansökningar in- kommit till ett antal af 70.
Oaktadt kursen en- dast var afsedd för manliga elever, hade dock 18 kvinnliga sökande anmält sig och dels på grund af det stora behofvet af rekryter och dels på grund af den ringa tillgången på lämpliga manliga sökande, blefvo icke mindre än 14 an- sökningar från kvinnliga aspiranter bifallna.
Professorskan Ann Margret Holmgren, f. Tersmeden, aflidne prof. Frithiof Holmgrens änka, har utsetts till redaktör af studentförenin- gen Verdandis småskrifter.
* * &gt;När medaljen öfrerlämnades ».
Redan i förliden juli månad meddelade Idun, att den framstående lärarinnan vid tekniska skolan här- städes fröken Amelie Branät af konungen hugnats med guldmedaljen: » Illis quorum meruere labo- res&gt;.
Sedan nu skolan börjat sin verksamhet för läsåret, ägde senaste lördags e. m. en stäm- ningsfull fest rum därstädes, hvarvid styrelsens ordförande professor G.
R. Dahlander i närvaro af skolans talrika lärarepersonal samt dess öfver 300 kvinnliga lärjungar med ett anslående tal öfverlämnade den åt fröken Brandt tilldelade medaljen.
Härpå framträdde skolans förestån- dare, rektor Adler, och uppläste en lyckönsk- nings- och tacksamhetsadress från fröken Brandts kamrater samt frambar å egna och lärjungarnes vägnar ett från hjärtat gående tack för hennes mångåriga och förtjänstfulla arbete i skolan.
Slutligen öfverlämnades till fröken Brandt från tekniska skolans nuvarande och f. d. lärjungar flere smakfulla buketter och en korg med blom- mor.
* Tre silfverbrudar utan män.
En lika vacker som säregen fest firades här om dagen härstädes af en af våra mera bemärkta kvinnliga fotografer, hvilken då jämte två väninnor, den ena likaledes fotograf, den andra kontorist å ett af våra större leksaksmagasin, i 25 år ständigt Juvelerare 1 Jakokstorg- 1 1898 Kungl.
teatern har återupptagit Beethovens här- liga opera » Fidelio » med samma rollbesättning som under förra spelåret.
Och glädjande är det att nämna, det den publik, som förstår att sen- tera denna operas inneboende skönheter, allt mer och mer ökas.
Redan i onsdags var publiken ganska talrik, och i söndags var den stora sa- longen nära nog fullsatt.
Bifallet var båda aft- narna särdeles lifligt.
Men så äro ock iscensätt- ning och utförande numera värda ett alldeles särskildt erkännande.
Nu som alltid glänser fru Östberg i titelpartiet med sin eminenta sångkonst och hr Elmblad genom sitt förträffliga utförande af fångvaktarens roll.
Hr Bratbost behärskar sitt maktpåliggande sångparti säkrare än förra spelåret, och för utförandet af såväl operans orkesterparti som den mellan andra aktens båda tablåer inlagda uvertyren n:r 3_ c-dur förtjänar hofkapellet under hr Hennebergs anförande en eloge.
Öfriga medspelande och körer fylla äfven väl sina platser.
— I måndags gafs Nicolais komiska opera » Mun- tra fruarna i Windsor », äfvenledes med förut- varande rollbesättning.
Ett par bättre repre- sentanter för de båda fruarna Ström och Page än fruarna Östberg och Linden låter näppeligen tänka sig.
Och en i alla afseenden dråpligare framställare af Falstaff än hr Elmblad torde Ringar, Broscher, Armband, Kedjearmband, Begär prisuppgift man få gå mycket vida omkring för att finna.
Operan gick ock i sin helhet med en friskhet och abandon, som förtjäna allt erkännande.
— Teckning af abonnement å Kungl.
teatern kan äga rum hvarje dag i kansliet.
Första abonnementsföreställningen gifves nästkommande onsdag.
Dramatiska teatern.
Fru Anna Petterson-Norries uppträdande som » Madame Sans Géne » blef näppeligen den odelade succés, man på många håll hade väntat.
Så lätt går det icke för låt vara ock én primadonna med obestridd rangplats på operettens område att med ens ta steget öfver till den rena talscenen, behärska dess väsentligt afvikande teknik, synnerligast i en så pass for- drande roll som den nämnda.
Att just den he- derliga tvätterskan-marskalkinnan i hela sin ka- raktärsanläggning äger många drag, som ypper- ligt böra stämma med fru Norries konstnärs- gemyt, må ej förnekas, och i vissa scener af hennes framställning glimtade detta ock igenom med äkthetens starka glans.
Sådana moment — som t. ex. scenen med maken i 2:a akten, där denne berättar, att Napoleon påyrkat deras äkten- skapliga skilsmässa — blefvo verkliga små pär- lor.
Men tyvärr hängde dessa pärlor icke sam- man; bristande smidighet, säkerhet och rutin lämnade däremellan allt för stora luckor, och de gamla operettmanéren lockade emellanåt till nä- stan parodisk öfverdrift.
Mycket torde väl dock härvidlag kunna skrifvas på » debutens » nervösa stämning, och vi tilltro den begåfvade konstnär- innan att efterhand afrunda och utfylla sin fram- ställning.
Hon äger då helt visst betingelser att en dag kunna prestera en utmärkt » madame Sans Géne ».
Vasateatern bjöd i måndags kväll på en repris af Duru ' s och Chivofs operabuffa » Lyckoflickan », musiken af Edmond Audran.
Rollbesättningen var till en stor del densamma som vid styckets uppförande å Arenateatern i fjol somras.
Fru Emma, Bergs täcka » Rosenkind » slog äfven nu lifligt an, och hr Strömbergs upptåg som furst Lorenzo XVII hade sina sedvanliga tacksamma beundrare.
Vidare förtjäna att nämnas hr Adami som prins Fritinelli, hr Carlander som herden Beppo, hr och fru Lund som Rocco och Fiametta.
Den muntra handlingen och den lekande mu- siken torde nog bereda » Lyckoflickan » ännu många lyckosamma recetter på Vasateatern.
En uppläsningsafton var på lördagen af herr och fru Engelbrecht anordnad i Vetenskapsaka- demiens hörsal och bevistades af en talrik publik, till största delen bestående af damer.
Program- met inleddes med ett föredrag af hr E. om » Kon- sten att väl läsa vers och prosa ».
Föredraget, ledigt och populärt framburet, gaf åtskilliga be- aktansvärda synpunkter om välläsningen och de medel, genom hvilka en verklig sådan kan nås.
Bland annat lade hr E. våra mammor varmt på hjärtat att icke med så stor förkärlek efter- jollra sina småttingars första ord, därför att de äro » tå tota », emedan deras uppfattning om or- dens verkliga uttal därigenom med åratal för- senas.
Programmet för den därpå följande upp läsningen var valdt med omsorg, representerande några af våra förnämsta skalder.
Dock synes det som vid en aftonunderhållning som denna programmet väl mycket tynges genom att på en gång medtaga två så stora saker som » Dödens ängel » och » Afskedet » ur Frithiofs saga.
Upp- läsningen var, som man af dessa konstnärer kunde vänta, synnerligen förtjänstfull.
Fru Bergliot Ibsen gaf i tisdags sin bebådade romans-afton i Musikaliska akademien.
Som bä- rarinna af tvänne vidtberömda namn möttes hon naturligtvis af stora förväntningar från en pub- lik, som nästan till sista plats fyllde den stora salen.
Förväntningarna blefvo nog ej heller all- deles besvikna.
Visserligen äger fru I. ej någon vidare stor röst, och stämman är, konstnärligt sedt, nog ej heller ännu fullt utbildad; men hon har ett utsökt föredragssätt, fullt af poesi och känsla, och härmed tager hon, understödd af en särdeles tilltalande apparition, publiken samt och synnerligen.
Programmet upptog franska och norska romanser, af hvilka de senare fingo det bästa utförandet och äfven anslogo mest på pub- liken.
Ett par nummer måste omtagas, och vid konsertens slut lät sångerskan af det lifliga bi- fallet förmå sig att sjunga ytterligare en norsk romans.
Texten till alla dessa norska romanser var af sångerskans fader Björnstjerne Björnson.
För att utfylla programmet spelade den norska pianisten fröken Gusta Belmont några stycken af Chopin, Liszt, Schubert och Moszkowski.
Före- draget utmärkte sig mera för en ganska högt Kedjor.
Nålar, innan upplcöp göres på annat Silfverarbeten, Bordsilfver.
håll.
Modernast!
Soiidasti Billigast!
I D U N 327 uppdrifven teknik och ett kraftigt anslag än för en korrekt och.
förstående uppfattning af det spelade.
Som ackompagnatris åt fru Ibsen fyllde fröken Alfhild Larson väl sin plats.
Hr Sven Scholander gifver instundande onsdag åter en af sina omtyckta musik- och Bellmans- aftnar i Vetenskapsakademiens hörsal.
längst bort i rummet, där de hviska, mysa och le, upprymda och glada, kan i sin nya värdighet söm pappa och hon som moster.
» Jag kan inte bärga mig, om jag inte genast får se ungen, » förklarar Lisa efter en stunds väntan.
» Det var svårt det, » förklarar svågern, » men in får du ändå inte gå, förrän Amy * vaknar. » Men snart höres ett barns sakta kvidande inifrån sängkammaren, och de smyga sig in.
Det har redan väckt Amy, som satt sig Under rubriken &gt; Familj ' emeddelanden * ha vi upp i sängen.
Med lyckliga blickar betrak- anslagit en bestämd plats på andra sidan i vår an- tar hon detta lilla klädbylte, deras först- nonsbilaga för s. k. legala annonser och för dem fast- födda, hvilket mannen nu varsamt upplyf- ställt ett pris, som rätt mycket understiger vårt annars beräknade annonspris, eller för födelse-, ter för att visa för Lisa.
förlofnings- och vigselannons Ter.
1: 50 » Räknar du dig verkligen till den kau- samt för dödsannons inom ram ler.
5: — kasiska rasen, du lilla rödbeta? » utbrister ett pris som måste betraktas som synnerligen mode- rat, då hänsyn tages till vår upplagas ovanliga moster, djupt sviken i sina estetiska för- storlek och den jämna och utbredda spridning till- väntningar.
kännagifvandet därigenom erhåller.
» Tag hit henne! » ber Amy.
» Tycka de icke, att du är vacker nog, lilla barn?
Det Redaktionen af Idun.
gör ingenting.
Snäll skall du åtminstone bli.
Mor och far skola värna dig och skydda * dig från hvad som ondt är; deras ömhet och omsorger om ditt väl skola aldrig svikta. » Och hon såg upp till mannen, som tyst instämde i alla hennes ömma föresatser E n bild u r lifvet och planer.
Lilla Sara blef inom kort den medelpunkt, för Idun af Hälla.
kring hvilken alla husets intressen rörde on hade alltid varit en smula benägen sig.
Hennes m a m m a vågade knappt för för ytterligheter, den söta och präktiga ett ögonblick anförtro vården om hennes fru Anny.
Som flicka dref hon pianospor- lilla person åt någon annan.
Barnet var ten med passion, tills hon som fästmö gick blifvet hennes lifs hufvudplikt, för att icke helt upp i kärleken, för a t t som hustru lefva säga den så godt som uteslutande och enda blott för hängifvenheten och husligheten.
hon medhann att helt fylla.
Förr brukade hon utföra sina husliga syss- Nu stod hon emellertid inför ett n y t t skede i lifvet — moderskapet, i hvilket hon kunde lor, medan mannen var borta, och sedan väntas uppgå med raseri, åtminstone påstod h a n slutat sitt arbete, vara hans ständiga hennes kvicka och näbbiga syster Lisa detta, sällskap och kamrat.
Men n u upptog lilla när hon såg de utstuderade ekiperingsan- Sara nästan all hennes tid.
Det var inte ordningar, som vidtogos, och hörde de upp- värdt att tänka på någon hjälp till kollatio- fostringsteorier, som uppgjordes för den nering n u längre eller några små lugna, treiiiga språkstunder, alltid var det något, väntade lilla.
» Jaså, han skall från första stund skyd- som skulle styras och ställas med barnet.
das för alla skadliga intryck, juvelen?
— Och mannen var en alltför öm och intres- Ja, nog blir det väl en märkvärdighet af serad fader för att reflektera öfver, till den lyckliga individ, som får kalla dig för hvilken biperson i huset han nedsjunkit.
Fru Amys väninnor uppgåfvo inom kort m a m m a och Charles för pappa, » sade Lisa, sänkande rösten, på det a t t Amys hårdt sina försök att få henne att deltaga i de förälskade make, som inträdde i rummet, små förströelser, hon före den lillas ankomst då och då kunnat förmås att vara med om.
inte måtte höra hennes lilla utfall.
Fru Amy slog en knyck på nacken.
Hon Fru Amy åberopade så ofta nödvändigheten tyckte inte om skämt i fråga om de dyra af att i första rummet tänka på Sara, att plikter, som väntade henne; men Lisa var de naturligtvis icke ville söka förmå henne nu en gång van vid att säga, hvad hon svika sina dyra plikter.
De sprungo allt emellanåt upp till henne behagade.
Kom så ändtligen den dag, då den lilla för att prata en stuud och se på underbar- väntade skådade ljuset.
Fru Amy låg blek net, men tröttnade snart vid lilla Saras och u t m a t t a d efter den utståndna svåra märkvärdigheter och den barnkammaratmos- persen och beskådade med hänryckt blick fär, som hela det lilla hemmets karaktär den lilla skatt, man höll framför henne.
och intressen antagit.
Så föll hon i sömn med ett lyckligt leende » Ja, nog tar du ditt moderskall på skär- på läpparne, och hennes make satte sig, pen alltid, » menade Lisa.
» Man kunde pre- trött och enerverad efter den genomvakade cis lika gärna dömas till galérerna, som att natten, vid sitt skrifbord för a t t i glädtiga på detta sätt göras till slaf för sitt barn. » bref och telegram för släkt och vänner i » Det är emellertid för väl, att jag, såväl östan och västan notificera sin förstföddas som andra mödrar, med någorlunda gladt födelse.
Det var inte utan, att första in- mod underkastar mig slafgörat att sköta trycket var en smula snopenhet öfver att mitt lilla barn, » sade Amy med värdighet.
barnet inte var en son; men fastän det n u » Nåja, men när man har råd att hålla var en dotter, genomströmmades den vinge sköterska och hjälp, s å.
.
. » menade Lisa.
mannens själ af underliga och ofattbara » Ja, så rik är jag i alla fall inte, att jag känslor af fröjd och ansvar inför det nya öfverlämnar vården om mitt barn i främ- kallet såsom fader.
mande händer. » Nu kommer hans svägerska Lisa stormande » Nej, det kunde du ju låta bli då.
Men in i rummet.
Han tecknar åt henne att i alla fall kunde du ta ' det med mera ro förhålla sig stillsamt, och de draga sig båda och lämna barnungen litet mera i fred.
Låt " Familjemeddelanden ".
Julia Sara.
H Mal V ä f f f f n l l W Q O O J " t \ nh R a l / f p r i o r u t r o t a s a f henne ibland få ligga kvar i sin vagn och skrika, så har hon åtminstone den tillfreds- ställelsen att ha något att skrika för. » » Du förstår inte, hvad du talar om, » sade Amy indignerad.
» Jo, för all del, det gör jag visst.
Sara far bestämdt lika väl — ja, mycket bättre — af att inte vara en sådan hufvudperson.
Uff, hvad Charles måtte ha det tråkigt!
P å det här viset får h a n helt säkert förr eller se- nare värdshu s vanor. » Allt efter som lilla Sara växte till, ford- rade hon alltmera utrymme för sin lilla per- son, och snart omfattade hennes barnkam- mare i bokstafligaste mening hela våningen, och inför sin lilla pockande hustyrann visste far och mor knappt längre, hvad vilja och själfständighet ville säga.
Mamma fick knappt lämna barnet, och stod hon inte ständigt på tå färdig att apportera, så gaf lilla Sara sitt missnöje tillkänna helt ljudligt.
Sin pappa hade hon äfven så tämligen på sina fem, dock var det, som om lilla Sara känt på sig, att faderskärleken icke så blindt var att bygga på som moderskärleken, ty hon tyranniserade aldrig fadern till den grad som modern.
Det var emellertid inte utan, att Saras pappa började tycka, att hon alltför ute- slutande fick lägga beslag på modern.
Nu kunde ju lilla Sara lefva på samma slags föda som a n n a t hyggligt folk och var följ- aktligen inte längre så absolut beroende af modern.
Men i alla fall hade denna aldrig någon tid för sin man.
Ville han ha henne med på någon promenad, så var hon rädd att lämna barnet åt tjänarne.
Ville han sitta och prata bort en stund i skymningen, så skulle hon bada barnet eller lägga det.
Han ryckte lätt på axeln, tände lampan och ögnade, hälft otåligt, igenom kvällstid- ningen.
Så kastade h a n den, tog sitt parti och gick in i barnkammaren, där den stora tvagnings- och läggningsprocessen pågick, och strax mutades hans misslynthet genom den lilla dotterns oemotståndliga joller och älskvärdhet.
Så satt han kvar, medan Amy söfde den lilla, sedan smög Amy sin hand i hans och de sutto tysta och lyssnade till det sofvande barnets j ä m n a andedrag.
Därpå gingo de u t och intogo sin lätta supé, och efter denna drog han Amy ned bredvid sig i soffan för att få spraka en stund, men såsom alltid blef lilla Sara huf- vudtemat för samtalet.
Amy, som icke nju- tit en natts ostörd sömn, sedan lillan föd- des, och därför bli fvit mycket kvällssömnig, satt kvar en stund, blek, trött och gäspande, och gick därpå till sängs.
Den unge husfadern tog åter till sin tid- ning och stirrade en stund i den, u t a n att läsa, och ånyo uppsteg hos honom en tanke, som redan förut föresväfvat honom, tanken på att Amy väl äfven hade förbindelser till andra än Sara.
Men då han försökte att slå fram, att Amy uppoffrade sig för myc- ket för barnet, gaf hon honom en blick, som om han sökt förleda henne till att svika ett ömt och heligt värf och, då han en gång antydde, att den unga damen alltför myc- ket fick inverka på husets vanor, betrak- tade hon honom med en stum blick, som så tydligt uttryckte häpenhet och sorg öfver att » detta vore ord från en fader », att han fann det rådligast att tiga och låta saker och ting hafva sin gång, helst han i själfva verket var mycket för vekhjärtad för att kunna utföra rollen af en » onaturlig » fader.
E t t par gånger hände det dock, att pap- Aktiebolaget Desinfectios Rikstel.
34.
— Kontor: 4 Stallgatan 4.
— Allm.
Tel. 7494.
IDUN 328 pas tålamod blef så pass frestadt, a t t han med egen hand smiskade u p p sin lilla dotter.
&gt;Hm, jaså, n u får den arma ungen um- gälla, a t t hennes föräldrar i grund skämt bort henne, » sade lilla Saras moster, som hade den.
särskilda turen a t t för sina besök välja kritiska bch olämpliga tillfällen.
» Du tycker ju, a t t hon är i så stort be- hof af aga, » sade Saras m a m m a med stark bitterhet.
» Hm, ja, det tycker j a g visst, fast en sådan h ä r exekution är bra ynklig.
Men det är i alla fall synd a t t förmena den lilla stackaren sin risbastu.
Fast hennes m a m m a och pappa skulle kunnat bespara henne åtskilligt i den vägen, om de icke låtit henne växa sig öfver hufvudet. » Bland vänner och bekanta skämtade m a n smått öfver det unga herrskapets fanatiska föräldraömhet, äfvensom åt lilla Saras märk- värdigheter och härskargry, ty Sara regerade sin bleka och ansträngda m a m m a med järn- spira.
Men, när lilla Sara var tre år, började hennes m a m m a a t t blifva ännu blekare, och om blott lilla Sara innehaft den erforderliga reflektionsförmågan, skulle hon haft grun- dad anledning a t t finna sin m a m m a osed- vanligt m a t t och ointresserad.
Efter någon tid blef det tydligt, att Sara skulle få en syster eller bror.
Mamma syntes egentligen inte glad, utan det såg nästan ut, som om hon led i förkänslan af det n y a slafveri, som väntade henne.
När det gällde lilla Sara, brukade ödet alltid gifva med rund och slösande hand, så gick det äfven nu, t y en vacker vårdag fick hon både en bror och en syster.
» Min kära Sara, » sade hon en gång och tog den lilla systerdottern i sitt knä, » hade inte dessa välsignade tvillingar kommit till och hindrat din m a m m a a t t fullborda ditt moraliska fördärf, så vet j a g inte, hur det skulle slutat. » Saras pappa skrattade, men m a m m a fick ett stramt drag kring munnen och bibehöll sin värdighet.
Sara nickade bekräftande och instämmande: » Ja, ja, » p å mosterns upp- repade: » Är det inte så, Sara?
Är det inte så? » Och därefter afseglade mostern skrattande och belåten.
Och n ä r historien kom ut, skrattade de goda stadsborna också och instämde i, att tvillingarne räddat lilla Sara från a t t blifva moraliskt fördärfvad.
» Ja, vet du, Amy, » sade också hennes man, då de blifvit ensamma, » det var verk- ligen för väl med våra små tvillingar.
Tänk så lugnt o,ch trefligt vi fått i huset, sedan de kotnmo till.
Nu börjar j a g känna mig som make igen och inte blott som fader.
Och hade det endast blifvit en, så hade du bestämdt fallit in i samma blinda uppoffring och hängifvenhet, som du visade Sara. » » Så stygg du är, » sade Amy.
* Fru Amy blef så medtagen af denna händelse, a t t lilla Sara under många veckor såg sig alldeles försummad af sin annars så trogna vårdarinna.
Och till och med då fru Amy åter kommit på fötter, kunde hon ej falla in i sin vanliga slaftjänst.
Det var n u tre, som hade lika stora anspråk på henne, och hon var j u ej mer än män- niska.
Hennes tvillingar växte och froda- des emellertid lika bra under ammans vård, som Sara en gång gjort under hennes egen, och Sara fann sig onekligen ganska väl inne i barnkammaren, blott hennes m a m m a icke visade sig där, ty då lämnade hon den roligaste lek och var färdig att falla in i sitt gamla tyranni.
Men m a m m a var så öfverväldigad af sina många n y a plikter, och det var nästan, som om hon varit rädd att låta Sara intaga sitt forna välde öfver henne.
Allt som oftast flyktade h o n där- för undan barn och pigor och höll sig långa stunder inne i lugnet i sin mans arbetsrum, så a t t mannen tyckte, a t t det nästan på- minde om dagarne under det första året af deras äktenskap.
Amy var emellanåt ledsen öfver den slapp- het och pliktförgätenhet, som fått makt med henne.
Men mannen tröstade henne och uppmuntrade henne på allt sätt a t t fort- fara med » att försumma sina barn », som hon kallade det.
Lilla Sara hade emellertid under den se- naste tiden blifvit riktigt sedig, och hennes m a m m a gladde sig åt lillans vaknande för- stånd och de goda resultaten af sin upp- fostringsmetod; men det fanns äfven de, som hade andra åsikter om den saken, och bland dem Lisa.
En makt som af mig har sin vinst, se ' n jag likväl först Har blifvit en flod som släcker na- tionens törst.
T1DSFORDRIIT En fiende hård, som kommer mitt inre att frysa.
Ett rum dit ibland jag kastas — jag må väl rysa — Bidrag mottagas med tacksamhet.
Ty hon som härskar därinne, ni vet väl hvem — Behandlar mig bitande, krossande och med kläm.
En fru ock säg, som med stor at- Logogryf.
traktion mig drager, Vill du höra här mitt lefnadslopp: Fast om mig personligen ingen no- tis hon tager.
Ur ett torftigt läger togs jag opp, Hon lider stundom, den frun, af ett Fick med syskon flytta, ondt, gunås, Skulle göra nytta, Men själf får ni ställa sjukdomens Fast jag är en oansenlig kropp.
diagnos.
En stor konstnärinna, med hvilken Af naturen är jag rund och trind, man ej får pruta, Än med hvit och än med rosig kind.
Hon njuter af mig, sen andra af Dock med mig man drifver, henne fått njuta.
Så att flat jag blifver.
Ögon har jag med mig, är ej blind.
Som hon är jag kosmopolit, du kanske mig fann I staden med &gt;tornet » — vid alpflod Såsom många andra stackars små som brusande rann.
Kastas jag i » Grottes kvarn » också Jag trifves dock icke i öknarnes Att där malas sönder.
kväfvande hetta, Herremän och bönder, Barn och tjänstfolk skinnet af mig Ett svalkande ställe däri, huru näm- ner ni detta?
Där har kanske någon mig — hvad?
Och hvad ljuder för rop Fast man ropar både ack!
och o!
Vid upptäckten .af mig från hung- Öfver min förträfflighet, må tro, rande uttröttad hop.
Kan af harm jag spricka, Jag skickas till höger och vänster — När de i mig sticka.
som prof kan ock hända.
Blott i jordens mull kan jag få ro.
Man mig med ett » stadsbud » — och hvil- ket — iblandkunnat sända.
Men jag kommer dock så sällan dit; Och nämn ibland mina kamrater Många trådar hålla med all flit vid bordet nu två.
Mig så fast vid världen Hvad aldrig vi kunna till bords — Och den varma härden: vi blott stå eller gå.
Först och främst så är det er —?
Helt plötsligt när färdig jag står, (sätt dit).
kan jag bli öfverfallen Se ' n får ni på trådarne gissa på Af svartalfer små.
— Tillsammans säg hvad I dem kallen.
helt annan meter.
Ett mått, hvari äfven jag mätts uti Och om, hvilket lätt nog kan hända, jag råkar bli bränd, små kvantiteter.
B l a n d nu befintliga Gacaosorter intages säkert förnämsta platsen af 1898 Innehållsförteckning: B e r g l i o t I b s e n; a f Ann Margret Holmgren, t. Tersmeden.
(Med portrStt.)
— G u d v ä l s i g n e; a f Tant Barbro.
— &gt;La- g a f a r d a g »; af Bell.
— F r u L o v i s a P e t t e r k v i s t s k r i f v e r.
— K v i n n o ö d e n o c h k v i n n o b i l d e r: för I d u n af Birger Schåldström: E v a L o f f m a n.
— H u s l i g e k o n o m i: D:r Astrid C l e v e s f ö r e l ä s n i n g a r p å S t o c k h o l m s h ö g s k o l a.
— Or n o - t i s b o k e n.
— T e a t e r o c h m u s i k.
— Lilla S a r a; e n b i l d u r l i f v e t för I d u u a f Hälla.
— Tidsfördrif.
Hvem skvallrar därom så beskäftigt att saken blir känd.
I arla morgon — hvad kallas den — oftast jag gripes.
Säg antalet klor på den gaffel med hvilken jag knipes.
I särla afton vid ljudet af — hvil- ken musik — Jag åter är utsatt för rofgirig kri- tisk publik.
Hvad mången, helst illa uppfostrad, åt mig rakt kan göra.
Och hvad jag så mången — af an- dra då ock kan få höra.
Då åter en ann ' med — säg ordet — mig tar i försvar Och finner mig likna till färg — hvil- ken ädelsten klar?
F. M.
C.
Signe margin = stad i Europa.
Alma igenott = flod i Italien.
En ny bro = stad i Europa.
Skön lök drivs = köping i Sverige.
Karoa miab = stad i Amerika.
Olof permis = stad i Ryssland.
Roms matref = stad i Europa.
Maria le = stad i Spanien.
Bild nu = stad i Europa.
Begynnelsebokstäfverna bilda namn på en europeisk stad.
• » Folifåsa ».
Korsgåta, Prokop.
Moster Lisa.
Geografisk förvandlings- gåta.
1 — 5 = motsats till ordning, 2 — 5 = varelse med lif, 3 — 5 = kvar- låtensk-ap.
E. O. N. a| E 8) galanteriartikel, 9) konsonant.
a a a a a a a a b d d e e e e g i i k k 1 1 m m n n n n n r r s s s s t t t Lösningar.
Charadlogogryfen: Makaroni: krona, ar, karm, Noak, ark, i n, ok, karmin, Karin, N o r a, A i n a, I r m a, Mina, Maria, M o n i k a, Oka, Karna, A m o r, A r o n, K i n a, k o, o r m, a n k a, m o r, rik, a r m, o r k a n, E a n, a r m, orka.
, v Orden beteckna: 1) konsonant, 2) en samhällets stödjepelare, 3) stad i Asien, 4) skämtsam benämning på den » lindrigt trötte », 5) ö i stilla hafvet, 6) bränsle, 7) finnes på östra halfklotet, HULTMANS CACAO Anagrammet: ängel, nagel, Fyrkantgåtan: Selaö.
Lagen, Engla, enlag, galen, Lange.
Prins, radie, idyll, Sexkantgåtan: Öm — mö, må — åm, so — os, ok — ko, kö — ök.
Nilla, ås — så, vid 1 8 9 7 å r s Konst- o c h Industriutställning i Stockholm.
