# ID: svediakorp-per1203
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1898
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,436
# sentences: 665
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, N:r 4 (527)., Kungl.
Redaktör och utgifvare: B y r å: kr.
» » » 5 5 3 3 Klara södra kyrkog.
16, 1 tr. Öppen kl. 1 0 — 5.
A l l m.
telef.
6 1 4 7.
Rikstelef.
1 6 4 6.
FRITHIOF HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Redaktionssekr.
: J. Nordling.
Hofboktr, ll:te årg.
Fredagen den 28 januari 1898.
Prenumerationspris pr å r: I d u n ensam Iduns M o d e t.
, fjortondagsuppl.
Iduns M o d e t.
, m å n a d s u p p l.
Bamgarderoben Iduns Utgifningstid: Annonspris: 35 Öre pr nonpareillerad.
hvarje fredag.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
Lösnummerpris 15 öre (lösnrr endast för kompletteringar.)
Utländska annons.
7 0 öre pr nonp.-rad.
V å r a landshöfdingsfruar.
VII.
A u g u s t a Crusebjörn, längre mot norden, då öfverste Crusebjörn 1891 på hösten utnämndes till landshöfding i Väster- bottens län.
På nyåret 1892 inflyttade famil- jen i den till landshöfdingebostad provisoriskt anordnade, jämförelsevis anspråkslösa byggnad, som inköpts till ersättning för det vid stadens brand år 1888 förstörda länsresidenset.
Umeå stad erbjöd då en långt ifrån tillta- lande anblick.
Stora öde sträckor med här född Bahrman.
jSJ orrland, Sveriges framtidsland, har vis- 7 r serligen på senare tiden lyckats tillvinna sig större uppmärksamhet som ett blifvande stort industricentrum, men torde ännu ej som vistelseort hunnit blifva föremål för någon brinnande längtan hos » sörlänningar »; åtmin- SIGFRID DICKSOX, född Sparre.
AUGUSTA CRUSEBJÖRN, född B a h r m a n.
stone torde för en infödd stockholmska en öfverflyttning till den höga norden ej innebära något synnerligen lockande.
Omständigheterna hafva dock tvungit fru Augusta Crusebjörn att taga sitt hem i Umeå.
Fru Crusebjörn, dotter till aflidne stads- mäklaren G. Bahrman, föddes i Stockholm år 1850.
Tidigt moderlös, uppfostrades hon i ett aktningsvärdt prästhus i Södermanland hos kyrkoherden Lindbergs familj i Toresund.
År 1873 ingick hon äktenskap med dåvarande löjt- nanten i generalstaben Jesper Crusebjörn, hvil- ket äktenskap välsignades med en son och en dotter.
Familjen vistades i Stockholm till år 1889, då densamma till följd af mannens utnämning till chef för dåvarande Jämtlands fältjägarekår flyttade till Östersund.
Om denna flyttning måhända med mindre glada känslor företogs af fru Crusebjörn, kunde de åtminstone ej förmärkas af det sätt, på hvilket gästernas trefnad och materiella välbefinnande tillgodo- sågos i familjens gästfria hem å Frösön.
Men redan efter tre år måste färden ställas ännu GEOKGINE: POIGNANT, lödd 7on Engeström.
och där befintliga rester af fordom trefna hem vittnade om den hemska förödelse, som öfvergått staden.
Om också det lilla, som efter branden medhunnits af stadens återbyggande, tydligen visade, att staden skulle, ehuru endast små- ningom, förskönad resa sig uv sin aska, måste
I D (J N 2&lt;i 18S8 Konsten är väl icke lifvets bröd, men dess vin.
Jean Paul.
dock intrycket af stor ödslighet bemäktiga sig dens sinne, som vid denna tid besökte staden.
Den nya landshöfdingefamiljen visade emeller- tid, att den ej ämnade låta sig nedslås af de yttre missgynnsamma omständigheterna, och att densamma på fullaste allvar uppfattade den med den framskjutna platsen förenade re- presentationsskyldigheten, eller kanske rättare sagdt representationsrätten.
Lokalens inskränkthet förbjöd hvarje tanke på så kallade allmänna » notvarp », men i dess ställe blefvo bjudningarna så många flere.
Det emottagande, gästerna rönte i detta hem, spände förhoppningen ganska högt, på hvad som komma skulle, då den nya, bekväma och eleganta bo- ställsvåDingen i det nyuppförda länsresidenset på hösten 1894 skulle tagas i besittning af sitt värdfolk.
Olyckligtvis, för både värdfolk och gäster, blefvo dessa förhoppningar på ett sorgligt sätt gäckade genom en svår förkylning, som fru Crusebjörn under flyttningen till det nya hemmet ådrog sig, och som hos den till utseendet så kraftiga konstitutionen kvarlämnat en stor mottaglighet för olika sjukdomar, som i oafbruten följd aflöst hvarandra och tvingat fru Crusebjörn att dels vid badorter, dels vid Sofiahemmet söka återvinna hälsan, hvarigenom sällskapslifvet i Umeå till stor del måste gå miste om hennes uppmuntrande inflytande.
Under hälsans dagar och äfven sedan, i den mån krafterna medgifvit, har fru Crusebjörn dock visat, hvad man under lyckligare förhål- landen kunnat vänta af henne såväl inom säll- skapskretsen som ock för de allmännyttiga värf, åt hvilka hon ägnat sitt intresse.
Så står elementarskolan för flickor i stor tacksam- hetsskuld för den storartade framgången af en under hennes auspicier för skolan anordnad basar, där hennes organisationsförmåga kraftigt bidrog till det gynnsamma resultatet och för- värfvade henne stort och allmänt erkännande.
Som ordförande uti Skyddsföreningen har hon för denna viktiga gren af kvinnans verksamhet lagt i dagen ett stort och lefvande intresse, hvilket äfven ägnats andra allmännyttiga ange- lägenheter och välgörenhetsföretag.
Genom oför- stäldt och tröstande deltagande i andras smär- tor har hon förrådt det stora värde, som bör sättas på hennes vänskap.
Uppriktigt är där- för det beklagande, som uttalats öfver att hen- nes brutna hälsa ej tillåter henne att utöfva den verksamhet, hvartill hon af sitt hjärtelag- manas, och ej mindre varma och uppriktiga äro de önskningar och förhoppningar, som all- mänt hysas, att hon med återvunna krafter snart måtte åter intaga den ledande roll, hvar- till samhällsställning och karaktär berättiga henne.
W. Sigrid Dickson, född Sparre.
Med den artiga skrifvelse från Malmö re- sidens och dess härskarinna, fru Sigrid Dick- son, född Sparre, som till redaktionen öfver- bragte här bifogade porträtt, följde ock fru Dicksons lifligt uttalade önskan, att de rader, som skulle åtfölja detsamma, måtte inskränkas till de kortast möjliga biografiska data.
Om än ej gärna — då vi äro visse, att denna knapphet innebär en missräkning för vid- sträckta samhällslager, som inom det bety- dande länet kommit i en angenäm beröring med residensets värdinna — vilja vi dock böja oss därför.
Fru Diekson föddes i S:t Petri församling i Malmö den 23 januari 1853, dotter af kam- marherren och ombudsmannen för riksbankens af delningskontor i Malmö Sigge Sparre samt hans maka Adele Peijron.
Vid 6 års ålder flyttade den unga flickan med sina föräldrar till egendomen Säby i Östergötland, som af familjen innehades till år 1868, då flyttning skedde till Kristianstad.
1 denna stad ingick fröken Sparre den 5 juni 1875 äktenskap med dåvarande vice häradshöfdingen, adjungerade ledamoten i Skånska hofrätten Robert Dick- son.
Ar 1878 flyttade herrskapet Dickson upp till hufvudstaden, där maken först tjänstgjorde i justitierevisionen, sedan som expeditionschef i finansdepartementet.
Ar 1888 tillförordnades expeditionschefen Dickson till landshöfding i Örebro län, dit hans maka följde honom under sommaren.
I december samma år följde utnämning till höfdingeposten i Jönkö- pings län, hvarifrån år 1892 en ny förflytt- ning verkställdes, då landshöfding Dickson transporterades till Malmöhus län, och fick hans maka därigenom efter de gångna åren af täta omväxlingar till sist återvända till den stad och församling, som sett henne födas.
* Georgine Poignant, f. von Engeström.
Fideikommissegendomen Kiplingeberg, belä- gen i norra delen af Upland, på gränsen emel- lan skogsbygden och den bördiga Upsalaslätten, innehades under icke mindre än sex årtionden af kammarjunkaren Jonas von Engeström, en man af den gamla goda stammen, den ömmaste familjefader, god husbonde och klok rådgifvare för sina många underhafvande, insiktsfull jord- brukare, frisinnad till sina politiska tänkesätt samt allmänt aktad och afhållen.
Uti umgän- get med en vidsträckt krets af vänner och bekanta, till stor del akademiska lärare och studenter, som visste sig städse vara välkomna gäster i det Kngeströmska huset, på landet och i staden, ådagalade han en mindre vanlig förmåga att kring sig sprida trefnad och glädje, därvid understödd af sin älskvärda, högt be- gåfvade, vänsälla maka, Mathilda von Sclioultz, jämte deras två söner och fyra döttrar.
Den yngsta af dessa döttrar, Georgine, född år 1844, ingick år 1870 äktenskap med dåva- rande revisionssekreteraren Emil Poignant, som år 1881 förflyttades till Oxie och Skytts hä; rads domsaga i Skåne och är 1883 till lands- höfdingeplatsen i Visby.
Inom residenset i den gamla Hansestaden har fru Poignant — hvars varmaste intresse alltid varit makans och moderns — sedan kring sig sett uppväxa tvänne döttrar och en son, hvilken, fostrad på » hafvets pärla », också valt hafvets, sjöofficerens friska yrke.
Men äfven utom familjekretsen ha hennes krafter och villighet tagits i anspråk, särskildt för representativa ändamål vid de höga furst- liga besök, som ej sällan beskärts Visby.
För flere fosterländska oeh allmännyttiga idéer har hon ådagalagt nitälskan och verksamt intresse, såsom för försvarsrörelsen, för Kristliga för- eningen för unge män, och nu senast har fru Poignant satt sig i spetsen för en insamling- till en Frcdrika-Bi-emer-stipendiifond på (lot- land. "
' ' * Några blad ur min dagbok.
Af Gerda Meyerson.
Vi inse väl, att den verklighetsskildring ur de sämst af lönade storstadsarbeterskornas lif, hvilken för- fattarinnan här nedan lämnar, genom sin nästan bru- tala realism kanske kommer att förefalla mer än en af våra läsarinnor frånstötande.
Den utgör dock tyvärr endast ett troget återgifvande af ett sorgligt socialt faktum, och da fröken Meyerson uttryckt sin önskan att med denna och ännu en eller annan följande skildring ur sin rika personliga erfarenhet i Idun få belysa dessa våra beklagans- värda systrars bittra öde, ha vi trott, att de skulle kunna verka så mycket godt till både väckelse och förståelse bland lyckligare lottade, tänkande och ädelsinnade kvinnor, att mera formella hänsyn borde underordnas.
Bed.
af Idun.
- I.
— — Så snart jag fått adressen på den omtalade » maskerskan », begaf jag mig till henne.
Det var i ett ganska ruskigt hus fyra trappor upp, d. v. s. på vinden, som hon bodde.
En gammal gumma, som i förstugan höll på att skaka en trasig matta, ur hvilken dammet stod som en sky, vi- sade mig tjänstvilligt, hvilken dörr det var.
» Det är inte värdt att knacka, för det hör hon inte, hon,, är litet döf, » upplyste gumman.
» Men gå bara in, hemma är hon! » Något tveksam tog jag i låset, som var så dåligt, att det vid blotta vidrörandet gick upp, och öppnade dörren.
En på en gång instängd och rå luft slog emot mig.
Det var ett icke så litet, men mycket smalt rum med ett utbygdt fönster, eller rättare en vindskupa, längst bort vid ena kortsidan midt emot dörren.
Framför fönstret stod ett bord med några^blomkru- kor och något längre in i rummet ett annat bord, hvarpå låg en mängd skära stickade ylletröjor.
Vid detta bord, hälft m e d ryggen vänd inåt rummet, så att jag icke kunde se hen- nes ansikte, satt en kvinna i en, som jag tyckte, underligt hopsjunken ställning.
Jag såg, att hon arbetade på en tröja.
Då jag kom närmare henne, vände hon sig plöts- ligt mot mig och släppte arbetet.
Och då såg jag, att hennes besynnerliga ställning kom af att hon hade ett litet barn vid bröstet, medan hon själf maskade på tröjan.
Hon hade rödaktigt hår, ett tärdt, men ganska vackert ansikte och såg ut att vara omkring tjugu år.
H o n sade icke goddag, då jag hälsade, gjorde ingen min af att resa sig upp, frågade icke, hvem jag var.
Hon bara stirrade på mig med en hälft skygg, hälft nyfiken blick och drog scha- len tätare omkring barnet.
Jag sade, att jag kommit till henne för att få några upplysningar o m, hur trikot- stickerskor och maskerskor ha det, och att
1898 I D U N » Är det en stor fabrik? » » Ä n e j, bara en trettio arbeterskor, många arbeta hemma med stickning.
Och inte vidare trefligt är det där heller.
De allra flesta flickorna äro otrefliga och några äro jämt i lag med karlar.
Fabrikören säger, rent ut ibland till dem, som söka plats, att på det de förtjäna på fabriken kunna de Jag gjorde som hon bad mig och förkla- inte lefva, så att det är bäst, om de ha ex- rade på nytt, hvarför jag kommit till henne. '
tra inkomstkällor. » » Jaså!
Är fruntimret kanske en af dem, Hon teg ett ögonblick, så fortfor hon som skall hjälpa oss till bättre aflöning? » helt ifrigt.
» Min fästman är en ordentlig sade hon.
» Ja, det kan väl behöfvas, så gosse, skall j a g säga, men vi kan inte gifta uselt som vi få betaldt för vårt arbete.
Ä r | oss, för han är inte myndig än.
Han är fruntimret socialist kanske? » i plåtslagare.
Ibland när han är ute och Medan hon talade, flyttade hon helt oge- skottar snö från tak nu i vinter, är jag så neradt barnet till det andra bröstet och rädd att han skall falla ned och slå ihjäl sköt sin stol ännu närmare min.
» Se, » sig.
Men han bara skrattar åt, att j a g är fortfor hon, utan att afvakta svar på sina ängslig.
Han har lofvat att köpa mig en frågor, » jag har varit trikotstickerska i flera stickmaskin, så att j a g kan ta hemstick- år, men se ' n j a g fick barnet, har jag ning, det är alltid bättre än maskning.
Och inte kunnat gå till fabriken, därför får j a g om nu priserna bli höjda, s å.
.
.
för det hålla på med maskning.
Hade j a g bara påstås att socialisterna ska ' hjälpa oss med en maskin, kunde jag förstås sticka hemma, det. » men jag har ingen. » Jag tänkte fråga henne, hvad socialisterna, jag hört, att de i allmänhet ha mycket dåligt betaldt.
Hon förstod mig icke.
» Jag blef litet döf efter influensan förra vintern, och se- dan jag fick gossen här, blef det värre, » ursäktade hon sig.
» Men om fruntimret vill sätta sig här, » hon visade på en stol alldeles bredvid sig, » så hör jag nog. » » Hur gammal är den lille? » frågade jag.
» Nära två månader. » » Hvad heter han? » » Ja, han är inte döpt än, men Harald skall han väl heta. » Hon rodnade, när hon nämnde namnet, o c h.
i detsamma steg hon upp och gick och lade den lille i en korgvagn, som stod vid kakelugnen.
Det var något kantigt och tvärt i hennes rörelser, och inte tyck- tes hon taga särdeles varsamt i sitt barn.
» Han är snäll för resten, för han sofver mest hela dagarna, » sade hon, när hon åter satte sig bredvid mig och började maska på tröjan.
» Hurudan är han o m nätterna då! » » Jo, då kan han skrika hela timmar i sträck, så att man måste gå och bära honom.
Men min syster, som bor här, hjälper mig med honom ibland.
Hon arbetar på trikot- fabriken hon och förtjänar för det mesta en 6 kronor i veckan. » » Nå kan det räcka för h e n n e?
» » Det får lof att räcka.
Hon tar hem litet strumpmaskning ibland också.
V i få inte mer än 15 öre dussinet för strumporna, förstås, så mycket blir det inte.
För att maska tröjor få vi 35 öre dussinet.
Om man är van, går det fort, men jag har varit klen och orkar inte mycket nu; mer än 4 kronor i veckan kan jag inte få ihop. » » Men kan ni lefva på så litet? » Hon skrattade litet förvirradt.
» Nej, jag- liar hjälp till barnet, torstås, annars kunde jag inte reda mig.
Helst skulle jag vilja ackordera bort det, men det blir dyrt, om det skall vara på ett något så när ordent- ligt ställe.
Och för resten är det meningen, att jag skall få gifta mig till nästa höst. » » Har ni inga föräldrar, som kunna hjälpa er? » » Nej se » — hon satt tyst en minut och började maska på en ny tröja, men så fort- for hon: » Pappa sitter på Långholmen på femte året nu, och mamma vet jag inte, hvar hon finns.
Vi ha inte hört af henne sedan i somras; då gick hon omkring på landet och bjöd ut, men vi visste aldrig hvart.
Kanske är hon död eller ligger sjuk någonstans, hon hade visst lungsot.
En bror till oss dog i den sjukdomen och min syster får den nog också, hon hostar så emellanåt.
Och kallt och dragigt är det på fabriken. » som hon satte så stort hopp till, voro för ena, men frågade i stället, om hennes fäst- man var socialist.
» Ja, han är väl det, » blef svaret, » för han går aldrig i kyrkan och tycker inte, att det är så nödvändigt, att gossen blir döpt.
Och så säger han, att j a g visst inte behöfver skämmas öfver, att vi ha ett barn, för det betyder ingenting, om prästen har läst några ord öfver en eller ej.
Och inte tycker jag heller, att det är värdt att skäm- mas precis, det är j u så många andra, som också ha råkat få barn, fastän de inte varit gifta.
Det värsta är ju, att det är så besvärligt att ha dem, och att det är så uselt med förtjänsten. » Hon arbetade flitigt hela tiden, medan hon talade, och hade blifvit helt röd i an- siktet.
Det föreföll mig, som om hon ändå inte kunde låta bli att blygas en smula, fastän hon försökte ställa sig morsk.
När jag sade, att jag tyckte det var synd om henne, rodnade hon ännu mer.
» Ä n e j, ånej, inte är det det, » sade hon afvärjande.
När jag tog afsked, bad hon om ursäkt, för att hon pratat så mycket.
» Jag sitter här ensam hela dagarna, och jag skall säga, det gör godt att få tala med en främmande någon gång. » » För ett par veckor sedan, » fortfor hon, i det hon följde mig ut till trappan, » var det en fru här, ja, hon ville bara predika, men hon gaf mig ändå en krona, när hon gick. » Stackars flicka, det var en tämligen tyd- lig vink hon gaf mig, och hon fick också sin krona.
Hela hennes bleka ansikte strå- lade upp.
» Det var inte min mening att begära, » försäkrade hon, » men sedan jag fick gossen, så är det så svårt för mig så. » Och långt nere i trappan hörde jag hennes tacksägelser.
Hvad jag kände mig beklämd, där jag skyndade gatan framåt.
Jag hade under de sista veckorna besökt och talat med många arbeterskor i många olika yrken, men så sorgliga förhållanden som här hade jag icke träffat på.
Det var en annan ar- beterska, en kappsömmerska, som gifvit mig denna flickas adress.
Hon hade sagt, att ' ville jag taga kännedom om, huru de sämst aflönade fabriksarbeterskorna hafva det, borde jag gå till trikotstickerskor och maskerskor.
Kanske var det för att gifva mig ett riktigt talande bevis på, att hon icke öfverdrifvit, som hon sändt mig just till denna arbeterska.
— — — Tnincleringar öfx&gt;er en tekopp.
Y en tid då te njutes i sådan mängd och med} • sådant välbehag, såsom nu allt mer och mer är händelsen, och sedan det vunnit insteg i hus och kretsar, där kaffet förr var allena-härskare, må det ej synas opåkalladt att en tanke ägnas åt koppen, hvarur det drickes, och det sätt, hvarpå det serveras.
En kopp te innebär i sig så mycken njutning, att den är värd att koppen, såsom kärl betrak- tad, är af allra bästa slag.
För att skänka glädje är det gifvet, att drycken måste hafva alla tänk- bara goda egenskaper.
Och sådana är det just hvad en kopp bör ha också.
Det är ingen lätt sak i hvad fall som helst att utvälja något, som man vill köpa, men allra synnerligast visar sig detta, då köpet gäller bo- ' bag.
Ett klädesplagg nötes snart ut och är van- ligtvis ej ständigt i bruk, likaså kan det föränd- ras, i fall ej rätta trefnåden genast vinnes; så är dock ej med hvad vi köpa för att ha i rum- men eller för att nyttja vid ätande och drickande.
Under vanligaste omständigheter är det priset, som fäller utslaget, då man » står i valet och kvalet ?.
Finge smaken ensam råda, köptes nog sällan något billigt.
Vare därmed ej sagdt, att det ej finns billiga och tillika vackra artiklar i handeln, men inte hör det till regeln.
Som regel bör likväl gälla, att vid köp af koppar — och glas (» det hör till könets kvicka anda, att nere ämnen sammanblanda ») välja det dyraste, man kan tillåta sig, förutsatt att detta i sig förenar äfven det smaken mest tilltalande.
Sålunda ha vi kommit så långt, att koppars inköp är ett tillfälle, då man kan ge sig lof att vara mera extravagant än sparsam, ty att då &gt;köpa dyrt är att köpa billigt », icke slöseri eller bortkastade penningar.
Godsets finhet spelar ingen ringa roll ifråga om en kopps behag.
En af äkta porslin är all- tid angenäm att dricka ur, då åter en, om ock vacker, men oäkta kopp kommer kaffet eller teet, som bjudes i densamma, att förefalla mindre välsmakande än ur dess broder af den finare kvaliteten.
Detta är visst en af de svagheter litet hvar nödgas medgifva, utan att därför vilja vidgå, att fordringarna på lyx äro särskildt högt drifna.
De svenska porslinsbrukens tillverknin- gar tillfredsställa alla kraf på ett godt gods, likaså är porslinet från Norge vackert, och af välkända kvaliteter ha vi danskt och engelskt att välja ibland.
Idealformen för en kopp finna vi hos de gamla ostindiska, som således äro rara ej allenast för » liebhabern », utan också därför att deras fason är den lämpligaste.
De runda, » skopformiga: kopparne äro i hög grad beroende af huru » örat », grepen, placerats på koppen; om ej väl afvägdt, har man med en sådan fylld kopp i handen en känsla af, att stor varsamhet måste iakttagas eller kommer i annat fall koppens innehåll att spillas ut.
De engelska kopparne hafva ej denna olägenhet.
Men samma försiktighet i balance- ringskonsten betinga en del äldre modeller med utåt böjd kant; då man dricker ur dessa, är fara värdt att allt i koppen vill rusa till på en gång.
Muggformen är ej vidare trenig och ej heller den mycket flata modellen.
Den uppåt sig vidgande, äggformiga koppen kommer den ost- indiska närmast, men bör som den ha en under- kant, en bas.
Fatet till koppen får ej vara för litet, hellre mera flått, än för kupigt, ej ha skarpa uppstå- ende kanter, men ej heller vara för tvärt slut- tande, ty i alla dessa fall ligger ej skeden bra på fatet.
På faten är en fördjupning gjord för koppen, denna fördjupning får ej vara för mar- kerad, ty under prat ges ej akt på att koppen k mmer att stå på den hvassa kanten och detta förorsakar skramlande.
Koppens yttre hör till de smakfrågor, om hvilka icke kan tvistas, men, liksom att mat tar sig bättre ut och följaktligen smakar bättre på en livit tallrik än på en, elär mönstret sträcker sig
IDUN 28 utom dess kant och löper öfver hela tallrikens yta, på samma sätt är det med te och kaffe: synsinnet tilltalas mera och förefaller äfven smak- sinnet att påverkas, om koppen inuti är klart hvit.
Återstår nu endast att tälä om kopparnas storlek.
Denna är helt och hållet beroende af de tillfällen, då de afses att begagnas.
Hos frukostkop- pen är det en dygd att vara stor och djup.
Kop- parne för förmiddagens och aftonens tebord skola vara mindre, men ej små.
Af ven om koppen rym- mer ganska mycket och skall serveras en tevän, bör den ej fyllas till brädden, utan är det i för- troligt lag långt trefligare, om den fylles ånyo, efter att först blifvit sköljd med hett vatten.
Då te kringbjudes med fina småbröd och är inlednin- gen till en elegantare tillställning, böra kopparne vara små, utan att därför kunna misstänkas för kaffekoppar.
I viss grad äro kopparne ett kännemärke på värdinnans smakriktning.
I medvetande om sina goda kakor, sitt delikata, doftande bröd, bjuder en huslig värdinna en rymmande kopp, på det att » doppet » må hedras.
En med mera ideela intressen bjuder drycken mera som en förfrisk- ning och hennes koppar äro hvarken stora eller tunga samt bestämdt till sitt yttre ej skrikande.
Hos den ena som den andra kan » allt vara lika hjärtinneligt undt ».
Till slut en anekdot.
Fru G. meddelade fru Z. efter ett besök hos fru X.
sin förmodan att denna ledde sitt ursprung från tarfligt folk, » ty, » slöt hon, » om hennes mor och mormor haft tjänare, skulle inte så mycket dyrbart porslin funnits kvar åt arfvingarne. » Den, som vet ined sig att ha kommit åstad sveda i plånboken för att bestå sig glädjen att ha fina, läckra koppar, bör känna sig manad af anekdoten och, för att rätt vårda sin dyrt för- värfvade skatt, alltid låta undanställa kopparne, tills hon själf hinner tvätta dem.
På Stockholms- utställningens ryska afdelning funnos fina, rikt utsydda, smala handdukar, dessa lära på det ryska tebordet ha sin plats bredvid samovaren, för att af värdinnan, som vid bordet genast sköljer sina koppar, användas vid dessas torkande.
Under vårt århundrades ton-år och tredje decennium har jag hört att, i vissa kretsar, detta ock var stockholmsk sed.
Har tedrickningen fått vidare utbredning och mangrannare tillslutning i våra dagars Sverige och remplacerat de traditionella kafferepen, de där haft rykte om sig att ha närt ett släkte, nämndt kaffesystrar, som » din ära se ' n i koppen dränker och den i harmen strax förtär », så är att hoppas, att bönans bitterhet ej må vara ut- vecklad hos bladet, utan må den renare andan, som under den unga Doris ' personlighet ej kände sig hemmastadd i hvad fru Lenngren visserli- gen skildrar som en tekonselj, finna sig i sitt rätta element vid våra dagars tebord.
Bell.
* Snorres rimkrönikor.
i. I \ u r 1898 Monlelius nyss velat visa Hvad skillnad uppå förr och nu, Och hur man bör sin lycka prisa Att på så hyggligt sålt bli fru.
Än Än Jag Att • — Professorns blick är ej så öfvad, Han ser nog ej så skarpt som vi, Som tro, att mången blefve röfvad Långt hellre än att ensam bli.
— Om på vårt kyrktorn som en » hälla » En dag jag » föremålet » ser, Så lofvar jag att det berätta I nästa krönika för er.
Snorre.
Förr fick en man sin brud betala Med slafvar, Jcor och får och svin, Nu hans affärer mest ä ' skrala, Och svärfar öppna får sitt skrin.
det vid San Francisco sväfvar, ruskar skott ska fyrar loss.
sannerligen går och bäfvar, snart del ryker ned på oss.
* Skaldernas kvinnor.
S m å studier för Idun Det underlättar köpenskapen — En sak, som inte gällde då — Om han har granna namn och vapen Och lite gullkrafs utanpå.
af Emil Unders.
II.
Johan Olof Med fröjd jag sen vill konstatera, Hur högt dock kvinnan stiga kan: En kvinna — detta observera — Har blifvit nämnd, till fjärdingsman.
Bör hjärtat Tänk bakpå Med blanka Hon står i ej af stolthet klappa?
länsmans karriol knappar i sin kappa » reformerad » kjol. '
Må hon med » stämning » skurkar hinna, Må fängsla båd ' till fot och hand!
Dock bättre » stämning » gaf den kvinna, Som blott med gyllne bojor band!
För resten kan jag inte hjälpa, Att jag ej mer om kvinnan sport.
Men — våra bantåg börjat stjälpa Och tyckas krångla immerforl.
Wallin.
tt diktarkynne af helt annat slag än Franzéns visar sig hos hans närmaste man inom litteraturen och medarbetare i kyr- kans tjänst, Johan Olof Wallin.
Författaren till Dödens ängel är mest känd såsom vår främste religiöse skald och andlige talare, och endast mera sällan beröra hans dikter kvinnorna och deras områden.
Ett undan- tag härifrån utgör dock hans första stora dikt Första uppfostringen, för hvilken han 1805 erhöll Svenska akademiens pris.
I denna dikt uttalade sig den 26-årige sångaren om kvinnorna och deras uppgifter på ett vis, som står i skarp kontrast mot vår tids sätt att se förhållandena.
Antingen måste skalden särskildt lagt an på att vara den ärevördiga akademien till behag, eller också — hvilket är troligare — var han, trots sina unga år, så genomträngd af sin tids allvar, att hans sång blef djupt allvar- lig, nästan sträng.
Och grufligt det humöret pröfvar — Man må nu vara än så glad — Att se om mulär och om klöfvar, Så fort man öppnar på ett blad.
Diktens ovanliga längd omöjliggör natur- ligtvis hvarje utförligare återgifvande af den- samma, blott några lösryckta rader därur kunna anföras.
Skalden uppmanar i dikten kvinnan: I allt man ju bör hålla måttan; Men utan att för mycket ge, Nog kunde ändå nittiåttan Ha gjort en gladare entré.
&gt; Var stolt!
det är din rätt.
Var ljufl det är ditt värde, och stifta, blyg och trygg, för våra seder lag.&gt; Vidare säger han: » Jag söker kvinnan ej bland bistra amazoner. » Ty regn och slask och dusk och dimma, Det är det enda den bestått, Och att i sådant väder rimma Är ej den ljufligasie lott.
fram, jag stiger för publiken JJtur mitt obemärkta hörn Och ber om mildhet i kritiken Emot den stackars krönikörn.
Dock glad jag går med smuts på kjolen, Om sant det sades häromdan, Att själfvaste Andrée vid polen, Det är, som slår och sköter kran.
Vid läsningen af Iduns puffar Ha ökats mina gråa hår; Pegasen ej så ledigt luffar, Man nog förstår vid femli år.
Maskinen är nog ej så enkel, Och kyligt kanske att stå still, Men Strindberg kunde väl och Fränckel Också en smula hjälpa till.
Och om ej ödet vill mig sända, Hvad intresserar min publik, Så kan det mig som andra hända Att soppa koka på en spik.
Dock alltid bör man tillit hysa, Alt han sin sak skall rätt förstå: Han är nog rädd, vi skola frysa, Och därför släpper han ej på.
Som Idun sagt, åt kvinnosaken Jag allra främst migjigna bör, Och att däri man mest är vaken, Väl höfves Iduns krönikör.
Men hvad han släppt, det är ballongen, Som flyger vildl med sin gondol, Ty snart för femtionde gången Personel- sett ett » föremål ».
Han anser henne » Mer vördnadsvärd än stor, mer öm än minnes- värd, hon segrar skönare med tårar än med svärd. » Och till sist polemisar han med de » lärda kvinnorna », af hvilka väl hans tid hade få representanter att uppvisa.
» Behaget, enfalden blef hennes lott, och leende och ljuf, dess vishet hjärtats blott. » Hvad skulle han tänkt, om han kunnat ana, att sextio år efter hans död en kvinna fått taga plats på en professorsstol i hans egen stad, lärdomens och de häfdvunna for- mernas Upsala!
Möjligen torde skaldens åsikter sedermera undergått någon förändring; det är dock alltid allenast » i huslighets krets » han vill finna kvinnorna, och när han talar till dem, är det mera såsom själasörjare än som skald.
— *
IDUN 1898 T v å bref.
Skiss för Idun af H.
Finne von Melsted.
I- 4-rterigen hade jag ett af mina anfall, r \ och se ' n kom domningen, smärtfri och ljuf, o, så ljuf, att jag nästan välsignar dig, sjukdom.
Drömde jag icke, att jag var i min barn- doms hembygd, mitt land, min skog!
Fu- rornas kronor vaggade öfver mig i vida ringar, som tänkte de på all världens sorg, och de sjöngo åldrigt och klokt om lifvet, som ingen förstår att lefva.
.
.
Men ha icke också vi vår julgransålder, växa och växa, tills kärnan murknar, och vår lifsgärning blir stubben, som står k v a r.
.
.
åh nej, icke så, förlåt mig lif!
Nu har drömmen flytt, allt har återtagit sina gamla konturer, stolen vid min huf- vudgärd är tom, och mellan spjälorna i jalousieu faller en strimma af den mullgrå dagern in.
Men därute ligger snön hvit öfver fälten, öfver träd och gärdesgårdar.
Från vägen hör jag ibland en bjällra.
.
.
Mitt hjärta börjar då att klappa, och jag ser hur snön yr ner öfver fotsacken, när piskan snuddar mot en gren, denna doft af vinter och jul.
.
.
Jag lefver därute, här dör j a g!
Kanske redan i vår skall min mor om söndagarne gå till kyrkogården, till familje- grafven, men sorgen, som fyra veckor mildrat, håller ej stånd mot hvardagstan- karne.
Förgäfves tvingar hon sig att tänka på alltings fåfänglighet och sin egen död.
.
.
Kring grafvarnas stängsel leka dödgräf- varens små, och det är en vacker dag.
Vår i luften och hög himmel.
Men min mor lägger ner sin krans på min tufva och plockar undan några vissna blommor se ' n sist och en papperslapp, som icke bort ligga där.
Hon tänker på, att detta är slarf af kyrkvakten.
Hon ber en bön, som hon är van, och suckar, när hon går ut genom gallerporten, påskyndande sina steg, ty middagen väntar.
» Det var nog ändå bäst, att han fick sluta, stackars barn! » Min Gud, hur kärlekslös den sucken är!
Döden kommer som befriare — för dem, som lefva efter, icke för mig, icke för mig.
Jag minns den tiden jag låg vid akade- min och läste på kandidaten.
Den tog jag aldrig, nu är jag dödskandidat.
— Och så får jag en gång blommor, som o m jag gått igenom min examen, och jag får många, — hela kistan full.
.
.
Gärna blefve jag öfverliggare.
— Detta låter ändå bra sorgligt, men Signe har j u rest.
Hur troget har hon icke sut- tit hos mig och hållit min hand och stödt mig, när jag velat resa mig upp i sängen för att se ut.
En liten fågel satt där så ofta på blecket och kvittrade, en liten vac- ker sångfågel, och så bad jag Signe sätta ut en kärfve i trädet.
Jag trodde den skulle komma till fönstret ändå.
.
.
Nej, man drömmer om ett samband mellan allt som lefver, små pjollriga, själf- viska drömmar om hvad man vunnit och äger.
Och dock älskar jag detta bedrägeri.
Hvad vore lifvet annars?
Se där, hur jag fruktar sanningen, se där, hvarför jag aldrig vågat fråga Signe, om hon håller af m i g.
.
.
Men nu har hon rest, och jag får kanske aldrig se henne mer.
» Torger, jag kommer j u igen i sommar, » sade hon m e d sin melodiska stämma, när hon såg den förtviflan, som jag förgäfves sökte kväfva, ja, hon såg d e n!
Det lät som om hon brustit i tårar, när dörren föll igen om henne.
Och så körde släden fram, jag minns jag vände mig mot väggen för att slippa höra, men jag hörde ändå, jag satte mig upp och lyssnade, tills jag icke orkade längre.
Nu har Alfred flyttat in i hennes rum — för att vara till hands, jag vet det godt L De tro, att jag inte förstår!
» Hans gamla rum skulle ny tapetseras ».
.
.
Om jag skulle be att få se prof på de nya tapeterna, åhja, alltid ha de väl en rulle tapeter att visa fram.
.
.
Men Alfred är en dålig läkare, utan nog praktik.
Han för- står inte min åkomma.
Hur många män- niskor ha inte klent bröst, men alltid komma de stickande med sitt » tuber- kulos ».
Jag har en liten fickspegel, som jag brukar gömma mellan madrassen och säng- kanten.
Det är ofta ett riktigt nöje att se sig i den.
Den här skymningen måtte vara bra för hyn, ge skär, frisk färg.
.
.
Detta lär ju för resten också vara ett sjukdomssymptom, och så. — att man inte tror själf.
.
.
II.
Bästa fröken Signe!
Härmed har jag den sorgliga plikten att underrätta er, att Torger afled i går kl. 6.15 e. m.
Han hade ett svårt anfall på morgonen, hvarefter han njöt några timmars lugn sömn.
På eftermiddagen, när jag kom in, sade han plötsligt: » Alfred, du får lof att upp- bjuda hela ditt geni och göra mig frisk igen! » Det kom så hastigt öfver mig.
Jag höll ju af honom så hjärtligt, men jag kunde icke längre föra honom bakom ljuset.
Jag visste ju, att han icke var en stackare, hvilken begär medlidande, och därför sade jag, att jag ingenting mer förmådde.
Han låg tyst ett ögonblick, så vek all färg från hans kinder, och jag kände mig som en bödel, vet fröken!
» Kan du då inte ge mig något, som gör mig bättre åtminstone för en t i d?
» bad han, men då jag blott skakade på hufvu- det, utbrast han: » Menar du då, att jag skall dö, dö från allt? » • Hvad skulle jag svara!
Han hade tyd- ligen aldrig plågats af dödstanken.
Lyck- lig han!
Efter en stund frågade han, hur länge det kunde dröja.
Jag höjde på axlarna.
— » Nu, nu i detta ögonblick, » ropade han, » så besynnerligt, så besynnerligt, » fortsatte han lugnare.
Hastigt tog han fram ett papper ur sin portfölj och begärde ett kuvert, på hvilket han skref ert namn, fröken Signe.
Det är detta som jag nu sänder er.
— Han bad mig kalla in familjen.
Det var ett rörande vackert afsked.
Jag har aldrig förr stått vid en väns dödsbädd, och en sådan vän!
Han tryckte allas våra händer, låg sedan tyst och stilla, men plötsligt lystes hans | anlete upp af ett löje.
' 29 » Hör du, gamle gosse, » sade han, » tänk, om jag sade godmorgon till er i morgon.
Då blefve du allt förlägen!
Nå, Alfred, var inte för säker! » Detta var hans sista ord, innan han somnade.
.
.
Ja, Torger är död, men fastän jag var hans bästa vän och sörjer honom så djupt som ett mänskohjärta kan, hvilket en gång fått dricka ur sorgens bägare, måste jag glädjas öfver att han fått sluta.
Hans sista år voro j u ett enda långt lidande!
Är det icke sällsamt, fröken Signe, att en kärlek till lifvet kan skapa en så fast tro på detsamma?
Tyvärr äga icke alla så starka nerver, att de icke känna lifvets börda.
.
.
Den blir j u också så mycket tyngre att bära, när ingen ser och ingen vet.
.
.
Fröken Signe, vid vår väns dödsbädd ber jag er räcka mig handen och lofva att aldrig ett missförstånd mer skall skilja oss åt.
Jag besvär er, gif mig åtminstone någon utsikt att en gång.
.
.
Jag vet, att det var Torgers vilja, om han också aldrig sade det, men jag har ett hopp, ett hopp, att detta bref från honom, som jag nu ger er, skall tala om mig, och ni skall inse, hur g r y m ni varit mot mig.
Det var en glans i hans öga af den gamla humorn, när han räckte mig brefvet till er.
Jag läste i hans skratt, när han borrade ner ansiktet i kudden och kväfde hostan.
Ni har icke hjärta efter detta att neka mig.
.
.
icke vid en dödsbädd.
K o m ihåg: han ville d e t!
Eder alltid hängifne Alfred Stranden.
•: * Är det klandervärdt?
Till Ilse Franke!
Eder artikel uti Idun 52, år J 897, kom till mitt hem nästan som - efterskickad », ithy att ett lik- nande fall som det eder uppsats berör helt ny- ligen här diskuterats.
Smärtsamt berördes jag af den orättvisa ni gör » fru Petterson » eller rättare öfver den hårda dom ni fäller öfver henne med gelikar.
Min historia är denna: I samma hus som undertecknad bo två gamla fröknar.
De äro hvad man kallar » bättremans- barn » och ha nog åtnjutit en för sin tid god uppfostran, fastän den för vår ungdom ter sig skäligen enkel.
Fattiga, men ytterst arbetsamma ha de visst alltid varit, och någon egentlig nöd skulle de ej lida, om de blott hade sig själfva att tänka på.
Allt, och mer ändå, som de kunna undvara, dela de nu med en fattig broders stora familj, och detta är desto nödvändigare, som denna familjefar i inånga år varit krympling ocli oförmögen till allt slags arbete.
Dessa gamla kvinnor möta mig dagligen, leende, vänliga och artiga, och icke ens då man tror sig veta, att de sakna det för dagen nödvändiga, hör någon dem klaga eller begära sina medmänniskors hjälp.
Har nu den bättre lottade rättighet att tränga sig på dessa fattiga med en hjälp, som icke be- gäres?
En gång, när nöden var som störst, kom den ena af systrarna till mig för att begära ett litet penninglån.
Med gladt sinne kunde jag lämna önskad hjälp, men förödmjukelsens vånda stod så tydligt att läsa i hela den gamlas upp- trädande, att jag icke hade mod att dä erbjuda det som gåfva.
När jag senare trodde mig lättare kunna göra det, vet jag att de voro tacksamma, men att den tanken plågade dem, att jag skulle tro, att deras mening hade varit att ej betala igen det lånta.
(Icke så att förstå, att jag skulle trott dem oärliga.)
Att dessa fattiga kvinnor ej ha råd att lega hjälp till sina grofsysslor, är ju klart, men då de utföra dem själfva, sker detta vid tider, då husets öfriga folk ligger i sin sömn, och antar jag att detta sker, för att de genom ständigt propert uppträdande skola kunna dölja, hur stor deras fattigdom är.
IDUN Är nu denna stolthet, eller hvad namn man vill gifva det, klandervärd?
Jag för min del finner deras sträfvan att hålla sig uppe så beundransvärd, att jag ibland ej tror mig » värdig lösa deras skoband », och att bjuda dem en gåfva af hvad slag det vara månde ge- nom min tjänarinna skulle aldrig falla mig in.
Däremot har jag många jämnåriga jämlikar, som jag kan bjuda både mat och kläder utan något slags parlamentering — ja, de kanske snarare skulle bli stötta af » preludierna » än af gåfvan.
Ätt eder » fru Petterson » hör under annan kate- gori än mina fattiga är ju antagligt, men då eder artikel åstadkom litet missförstånd och split, hoppas jag ni förlåter min dristighet att gifva eder min lilla historia till lifs.
— 9 — 9- * " Gn eneste g a n g.
.
. "
» - 4 * - n eneste g a n g - o g saa aldrig mer — A " * — — » Ligger det icke ett sällsamt gripande vemod i dessa ord?
Och ändå, inte sant, som ett undertryckt jubel, ett blek- skärt skimmer af lycka?
En gång hörde jag den visan, hvarur dessa ord äro hämtade, sjungas för mig — och jag kan icke säga dig, hur jag vardt till mods!
Ögat blef fuktigt och kinden stod i brand — » en eneste g a n g », ljöd det för hågen — smekande, skälfvande, vemods- fullt klang det, det var som ett sus ur björke- skog om våren, det var som de fallande, guldröda bladens prassel om hösten.
Och eko svarade dämpadt och sorgset: » og saa aldrig mer » — och det var mig som skulle jag velat gråta både af glädje och sorg, både af ve och lust.
1 Har den visan sjungits för dig en gång, ha dess sällsamt gripande ord nynnats för dig, då förstår du hvad jag kände.
Kan- ske du äfven lefvat genom detta: » en gang, en eneste gang » — lefvat genom det en dag, när rödaste rosor bundo sin krans, när allt var som en dröm, när allt var ljust som hvitaste vårblom, rent som nyfallen snö — då, ja, då förstår du det än bättre!
Då förstår och vet du, att detta vemodiga: » og saa aldrig mer » icke kan förtaga den jublande lyckan af det föregående, af det vackra minnet från svunnen tid.
— Ack, min vän, det är däjeligt att ha ett sådant minne!
Har det icke, säg, en förunderligt bedårande kraft med sig, en kraft att drifva undan dimmorna och töck- nen?
Kan det icke, som intet annat, göra blicken ljus och bevara sinnet rent?
Det är som hviskade det i mörka stunder: » Gud vill, att du skall vara stark » — och då blir det lugnt och stilla i hågen, och om det än glimmar tårar i ögat, så är det inga bittra tårar.
Ahnej, det är ljufva tårar — och jublande och ödmjukt böjes hufvudet och där går fram ett solljust: &gt;Und hab ' ich nicht errungen wonach mein Geist gestrebt, so hab ' ich doch gesungen, geliebt und gelebt! » * Och kunna icke några ögonblick af lycka väga upp ett helt lif af försakelse?
Du tvekar väl icke om svaret, min v ä n?
Du, som en dag skälfvande lyssnade till detta drömmande: » en gang — og saa aldrig mer » — du, hvars saga en gång diktades därinne i lyckans och vårens underland!
Min vän, låt ofta dessa vemodigt glada visord ljuda för dina öron, hviska dem om * Och har jag ock ej ernått, livad min ande eftersträfvat, så har jag dock sjungit, älskat, och lefvat!
och om tider — nytt!
— af lycka, 1898 igen nu i dessa vintriga, dunkla och du skall se, att det våras på Och tacka Gud för det skimmer han gifvit d i g!
Adi. '
4?
— * • Teater och musik.
.
Kungl.
operan hade till i de anslagit » Hvita frun », gång fått ökadt intresse, mann öfvertagit Georges ' i nästa nummer.
onsdags till uppföran- hvilken repris denna därigenom att hr Öd- parti.
Vi återkomma K.
Dramatiska teatern har bjudit oss ett svenskt original, ett lustspel i tre akter af obekant för- fattare, som bakom det.
skyddande märket Petrus Solmiensis hittills trotsat alla demaskeringsför- Hofbalen på honungens födelsedag för- sök.
Stycket röjer visserligen föga originalitet, tiden fredag var naturligtvis lysande och dess men det är tillredt med en viss savoir faire, mest strålande stjärna var vår unga furstinna har scener som » göra sig », roller » som ligga bra » prinsessan Ingeborg.
Hon dansade l:a vals med för några af dagens favoriter bland skådespelar- kronprinsen, l:a fransäs med excellensen Boström ne vid den kungliga scenen, med ett ord det friar vis-ä-vis frih.
Carl Klingspor och fru Tigerschiöld, f. Neijber, 2:a vals med löjtnant Wilh.
von Geijer — och, som det visat sig, visst icke utan framgång l:a polka med kaptenen vid Svea lifgarde Bergen- — till det ytligare publiktycket.
Dess bättre stråle, 3:e vals med kapten Nils Ankarcrona, 2:a egenskaper äro en obestridlig fläkt af godt fransäs med grefve Vodzicki von Granow vis-ä-vis lynne och en träffsäker humor i tecknandet generalmajor Munck och grefvinnan Brahe, f. af en bland rollerna, den gamle aristokratiske Nordenfalk, kotiljong med sin gemål prins Carl.
vivören gref ve Skytt.
Denna är som gjord för hr Personne, och han briljerar också i uppgiften.
För Prinsessan Ingeborg dansar med synbart nöje öfrigt är pjäsen från början till slut en fru Hart- och med en smidighet och elegans, som äro ett » wrore-pjäs!
Ett sjuttonårigt hittebarn med blått arf af hennes fader, kronprins Fredrik.
Hon för blod i dansande unga pulsar, uppvuxet i yster med sig något af den smittande lifslust, som vid frihet bland ett kotteri glada, men ädla konst- hennes unga år tillhör en sund natur, och hon närssjälar, prononcerande franska som en liten är icke blott glad, hon älskar också ett oskyldigt parisiska och Stockholms-slang som en atelier- skämt, därom vittnar skalken i hennes klara, modell, slitande sin första långa klädning och blåa ögon.
Det sägés att hon redan blifvit sina sprittande upp till en nymornad kärlek för den svärföräldrars stora favorit och icke minst drott- allra ädlaste af de många ädla konstnärsämnena ningens, som hon ofta narrar att le med sina — hvad kan väl ens fru Hartmann mera begära?
småroliga infall och sin snarfyndighet.
Till hennes berömmelse må antecknas, att hon Hon bar på balen en charmant toalett af skär höll en lofvärd måtta midt i denna frestande sidenbrokad med inväfda hvita buketter.
I han- embarras de riehesse af » tacksamma » moment_och den hade hon en bukett, som till henne öfver- lyckades breda en prägel af naturlig, frisk och lämnats af representanter för hertigdömet Väster- hjärtevinnande enkelhet öfver sitt spel.
Publiken götland i riksdagens båda kamrar och pryddes syntes, som sagdt, känna sig angenämt under- af band med Västgöta vapen.
hållen, slösade bifall och gaf det nya programmet rundligen på hand till en ej allt för efemär En dugande affärskvinna, fröken Maria framgång.
P.
S.
I pressläggningsminuten förspörjes att Charlotta Peterson, innehafvare af en af Jön- köpings största affärer och en af de största manu- » Petrus Holmiensis » nu frivilligt demaskerat sig fakturaffärer i landsorten, firman M. Ch.
Peter- och framträdt som en rutinerad gammal teater- son, afled i lördags efter en längre tids sjuklig- bekant: Dramatiska teaterns egen regissör hr het.
Fröken Peterson, som var en särdeles ener- H. Christiernsson.
Emil Sjögren-konserten i lördags under hr Tor gisk och dugande kvinna, var vid sin död 76 år Aidins anförande hade, som vi förutspådde, fyllt gammal.
Musikaliska akademiens stora salong till sista * plats.
Bland den lifligt intresserade publiken be- Kvinnan och fredssaken.
Den lifaktiga före- funno sig äfven kronprinsen samt prins Carl med eningen Studenter och arbetare hade i sön- gemål.
Programmet upptog som bekant uteslu- dags anordnat en diskussion i Landtbruksakade- tande kompositioner af den tonsättare, efter hvil • miens sessionssal i Stockholm öfver ämnet » Kvin- ken konserten benämndes, och till förmån för nan och fredssaken ».
Kallelsen hade hörsammats hvilken den gafs.
Den framstående kompositören, af så många, som lokalen lämpligen kan rymma, som f. n. vistas på främmande botten, är näm- och spinnsidans representanter voro öfvervägande ligen sjuk och behöfver understöd.
Bland de till antalet i salen, men icke i diskussionen.
biträdande märktes främst fru Linden, hvilken Sedan ordföranden, d.T Laurent, hälsat de sjöng trenne sånger med orkesterackompanje- tillstädesvarande välkomna, öfverlämnade han mang, nämligen » Molnet;, ett stycke i förträfflig ordet åt fru Emilia Broomé, som med klar och orientalisk stämning, » Liten knopp », en originell tydlig stämma höll ett till så väl form som inne- och karaktäristisk komposition, samt den friska håll tilltalande inledningsföredrag, i hvilket hon » Solglad dag », hvilken måste omtagas.
Hr Berg- bland annat yttrade, att den insats kvinnan har ström utförde vid god röstdisposition den präk- att göra i fredssträfvandet är i främsta rummet tiga » Bergmanden », hvilket stycke dock kräfver ett uppfostringsarbete, att inom hemmet som en mäktigare stämma för att göra sig fullt gällan- moder och uppfostrarinna så handleda den.
upp- de.
I stället för fru Möller, som blifvit sjuk, växande generationen, att en folkmening med uppträdde hr Forsell, hvars vackra stämma man fredsvänlig tendens så fort sig göra låter spirar alltid gärna hör från konserttribunen.
Fem små fram och får lifskraft.
Det arbetet af kvinnan pianostycken, tillsammans kallade » Erotikon », ut- får visst icke underskattas, och kvinnan är bäst fördes fint och enkelt af hr Stenhammar.
Som skickad att uträtta ett sådant kulturarbete, ty rena orkesternummer hade upptagits en spirituel hennes skaplynne ställer henne som en naturlig festpolonäs i e-dur, » Heliga tre konungars öken- opponent mot den våldsamma styrkans lag.
vandring », en säideles originell och målande or- Föredraget mottogs med starka applåder, och kesterskiss samt sviten » På vandring », hvilken efter detsamma utspann sig, som sagdt, en liflig egentligen är skrifven för piano, men af hr Au- diskussion, som varade fulla 3 / » timmar.
Under lin erhållit en ypperlig instrumentering.
Särskildt densamma gjordes en mängd uttalanden, hvilka förtjänar i denna de båda sista satserna, » Afton- knappast direkt hörde till ämnet.
Bland de stämning » och » I bykrogen », att framhållas.
Kon- sakligaste och med största intresse åhörda var serten väckte lifligt och välförtjänt bifall, ägnadt professor O. Montelius ', hvilken bland annat ut- såväl kompositören som de uppträdande, bland talade som sin öfvertygelse, att om alla jordens de senare särskildt hr Aulin, hvilken hade gläd- kvinnor blefvo ense om fredsidén och inplantade jen att se sin vädjan till den musikaliska all- den hos det uppväxande släktet, skulle målet mänheten för den sjuke vännen ej hafva varit vinnas kanske redan under den kommande gene- förgäfves.
rationen.
Musikföreningen gifver instundande tisdag sin Vid sammanträdet utdelades ett tryckt cirkulär med förslag till stadgar för Sveriges kvinnliga 49:de konsert, denna gång med biträde af fru fredsförening, som ansluter sig till den interna- Dina Edling, fröken Anna Piehl, hrr C. F. Lund- tionella kvinnliga fredsrörelsen och arbetar för qvist och C.
A. Gentzel samt k. hofkapellet.
Pro- grammet upptager kompositioner af Brahms, fredsidéernas utbredning och förverkligande.
De damer, som intresserade sig för bildandet Franck, Hallström och Gade.
af en kvinnlig fredsförening, anmodades att för Pianisten Borwick gifver i morgon lördag kon- diskuterande af detta stadgeförslag samlas å hus- hållsskolans lokal, Jakobsbergsgatan 15, torsdagen sert i Musikaliska akademiens stora sal.
den 27 januari.
— — &lt;J.
U r n o t i s b o k e n.
1 *
IDUN 1898 " Det unga furstehemmet ", den utlofvade skildringen med interiörer från prins Carls och prinsessan Ingeborgs nyin- redda hem i Arffurstens palats, kominer att inflyta i nästa veckas nummer af Iditn.
jVlellan morgoa och a / ton.
Skiss för Idun af Sophie Linge.
(Forts. o.
slut.)
» Jag har litet brådtom » — sade hon — » ty min man har telefonerat, att han bju- dit en resande affärsvän hem på middag, och innan jag visste det, hade jag lofvat min husa att få besöka sin sjuka syster och stanna hos henne den återstående de- len af dagen.
Min kokerska åter är all- deles omöjlig och skulle röra upp himmel och jord, om jag föreslog henne att kom- ma in och passa upp.
Herrarne få såle- des ursäkta värdinnan, som kommer att springa från och till under måltiden. » Den goda frun hade varit så vänlig mot Hanna, att denna kände det riktigt varmt gent emot henne och ville gärna visa henne litet erkänsla därför.
Ett ögonblick käm- pade hon m e d sin stolthet och äfven med sin naturliga blyghet, men nästa ögonblick frågade hon: » Kanske att jag kunde — öfverta er- husjungfrus åligganden? » » Ni, fröken Gohte — nej, det går al- drig an. » » Hvarför ej » — svarade Hanna — » jag vet ungefär, hur serveringen vid ett fint bord skall skötas, ehuru jag ej förr lagt hand därvid, och den främmande känner mig ej.
Er man kan ni j u förbereda. » Fru Eeis betänkte sig litet, men antog sedan den erbjudna hjälpen.
Ett hvitt för- kläde samt en liten mössa förvandlade snart Hanna till en liten prydlig husjungfru.
Men om Hanna anat, hvad som väntade henne, hade hon ej lånat sig till en sådan komedi.
Det var först när de tre bords- gästerna redan tagit plats och hon bar in den rykande soppskålen, som hennes mar- ter började.
Först träffades hennes känsliga öra af tonfallen i en röst, som uppväckte några dunkla erinringar hos henne.
Säkert hade hon hört den förr, men hvar?
Hon vågade ej se upp, där hon stod och väntade på den tallrik, hon skulle ställa framför gästen, och hon visste ej hvaraf det kom sig, att hennes hjärta klappade så vildt.
Vore kanske en ny svimning i an- tågande — det vore olyckligt!
Men hon ville lugna sig.
Hennes hand darrade märkbart, när hon räckte honom tallriken, och dock hade hon ej en enda gång lyftat ögonen mot hans ansikte.
Det vågade hon e j.
Åter stod hon bredvid värdinnans stol för att taga emot en ny tallrik, och hon tyckte sig tvärs igenom ögonlocken se, hur den främmandes blickar spörjande häftade vid henne.
Men hon såg ej ändå upp, och när hon äfven serverat herrn i huset, drog hon sig tillbaka till serverfngsrummet.
Hvarför var hon så upprörd?
Kunde hon ej se en främmande människa rakt i ansiktet?
Hvilken svag, dåraktig varelse hon var — nej, hon måste bemästra sig och söka gå i land med hvad hon åtagit sig!
Fru Reis rörde vid ringklockan och hon hoppade till vid ljudet däraf.
Sopptallri- karne skulle tagas bort och en ny rätt ser- veras.
Värdinnan gaf henne en liten menande och uppmuntrande nick då hon kom tillbaka in i salen.
Hon märkte Hannas oro och trodde, att den härledde sig af blyghet.
» Men min bästa bror » — s a d e herr Reis skrattande, när gästen serverat sig af kött- rätten.
» Det påstås att en resande tål mycket, men det kan då icke tillämpas på dig.
Det där är j u portion för en fluga. » Hanna hörde ej hvad s \ ai han fick på sin anmärkning, ty hon var redan på väg ut med ett fat i handen, men hon visste nu, hvem den främmande var, och hon ön- skade blott att måltiden väl vore slut, så att hon finge draga sin tillbaka.
Hur dår- aktig hade hon också varit, som utsatt sig för ett dylikt äfventyr!
Månne han känt igen henne?
Men elfva år hade nog förändrat henne mycket — och dessutom den dräkt som hon bar.
Att hon blifvit fattig, hade han kanske hört, men knappast kunde han ändå tänka sig, att hon tagit plats som huspiga, ehuru detta kanske för henne själf varit bättre än att som nu gå, nästan som en tiggerska, ur hus, i hus.
Då desserten var serverad och hon slutat sin tjänstgöring med att bära in kaffe samt likörer, drog hon sig åter tillbaka till ar- betsrummet, men hon var så medtagen af sinnesrörelsen, att hennes händer skakade, så att hon knappast kunde föra sin lilla hammare.
Hvad han såg manlig och präktig ut!
Men hans hår var redan litet gråsprängdt, ehuru han ej kunde vara mera än fyra eller högst fem år äldre än hon själf.
Hon hörde nu hans röst på afstånd, och den in- verkade på hennes nerver som tonerna af en gammal kär, välkänd melodi.
Troligtvis hade han haft mycket att kämpa emot, innan han kunnat hinna den position i lifvet, som han nu synbarligen intog.
Han hade varit midt i det brinnande verksamma lifvet, under det hon helt obemärkt smugit sig fram på dess / skuggsida.
Därför bar han också adelsmärket på sin panna, under det hon.
.
.
Hon hade på länge ej tänkt på, hur hon egentligen såg ut, och hon fick helt hastigt lust att studera sina anletsdrag framför rococospegeln, hvilken satt i ett hörn af rummet.
Med lampan högt upplyftad i sin sviktande hand, stirrade hon en stund mot sin bild, strök det mörka krusiga håret ur pannan och granskade ett par fina rynkor, som doldes af detsamma.
Ful var hon kanske ej, men den första ungdomliga friskheten var dock för alltid förlorad.
Hvad gjorde det i alla fall nu- mera, när han troligtvis långt för detta glömt henne och fästat sitt hjärta vid ett värdigare föremål.
Nej, tillbaka till arbetet!
Ett kanske långt lif under detta tryckande arbetsok.
Hade hon endast ifrån början slagit in på en annan bana, som passade henne bättre och som kunnat bidraga till att utveckla hennes intelligens!
Kanske var hon dock ej ännu för gammal att » sadla o m ».
Fru Reis kom nu in i rummet.
31 » Tack för hjälpen » — sade hon vänligt — » min nya husa var kanske litet nervös, men på det hela taget gick ju serveringen förträffligt. "
Men nu tycker jag att vi sluta arbetet för i dag, ty fröken behöfver kom- ma hem och hvila sig.
Ni ser ännu helt blek ut efter förmiddagens illamående.
Vår gäst — han är chef för ett ansedt handelshus i Hamburg — skall gå på ope- ran och lämnar oss också om en stund. » Hanna mottog med tacksamhet anbudet, ty hon kände sig verkligen mycket trött, ordnade sina saker ech gick sedan ut i tamburen för att iföra sig ytterkläderna.
Bredvid hennes gamla kappa hängde nu en elegant sidenfodrad öfverrock, hvilken hon ej sett där på morgonen, och kontra- sten emellan de båda plaggen sårade henne djupt.
Häftigt ryckte hon ner sin kappa från kroken, så att hangaren brast, och kastade den öfver sina axlar.
Den skall åtminstone vara undan, till dess han går, tänkte hon, så att han ej behöfver se detta mitt fattigdomsbevis.
Nerkommen i portgången blef hon varse att det regnade, och hon bar sin bästa hatt, som hon var mycket rädd om.
Paraply hade hon ej, och hon stannade betänksam och stirrade på de flämtande gaslyktorna.
Förunderligt tugnt kändes det också att gå bort härifrån, under det Malcolm ännu var däruppe.
Kanske skulle de aldrig mer mötas i detta lifvet — hon ville skrika högt vid tanken därpå — för honom var det j u likgiltigt, men för henne.
.
.
Hon stod ännu obeslutsam och dröm- mande, då hon märkte, att en annan person ville gå ut genom porten, och som hon stod midt i den, spärrade hon delvis vägen.
Hasiigt drog hon sig åt sidan, men hade ej gjort denna manöver så fort, att ej ske- net från lyktan midt emot förrådt hennes anletsdrag för den nykomne.
Han stannade och fäste sina ögon skarpt och spörjande på henne.
Hon å sin sida mötte hans blick, och innan hon hunnit betänka sig, hade hans namn halkat öfver hennes läppar.
Herr Malcolm!
De vandrade tillsammans på den våta trottoaren, under det regnet smattrade mot paraplyet, som han höll uppspändt öfver dem båda.
Hon hade långt till sitt hem — ett litet anspråkslöst rum, som hon hyrde af en änkefru — och han hade bedt att få följa henne till porten.
Vägen ville dock ej räcka till för alla frågor och svar, hvarför de, när de kommo till det hus där hon bodde, vände tillbaka och vandrade fram och åter efter husraden.
Hon visste snart, att han ännu var fri och att, äfven om minnet af hans svikna ungdomsdröm småningom blifvit mindre bittert, det dock alltid följt honom under de gångna åren.
Han hade ibland varit betänkt på att åter sätta sig i förbindelse med henne — synnerligast sedan han kom- mit så långt, att han kunde erbjuda henne ett komfortabelt hem — men hade hållits tillbaka af tanken på, att han j u var full- komligt likgiltig för henne.
Med ångestfull oro hade han afvaktat ett svar på den lilla biljett, han vid deras sista afsked för elfva år sedan tryckte i hennes hand, men då intet sådant kom, förstod han, att hon med tystnadens förakt
IDUN 1898 ville tillbakavisa hans djärfva kärleksför- » Ja! » klaring.
H o n hade också på den tiden » Och vill ni nu lämna mig ett fullt upp- namn o m sig att vara stolt, och han fann riktigt svar? » det ej underligt, att hon refuserade en fat- » Ja! » tig kontorist, då hon säkert hade mera ly- Han bjöd henne armen och fattade hen- sande utsikter.
Han kände sig dock djupt nes hand, som han kramade hårdt.
sårad o c h olycklig öfver hennes tystnad Tysta gingo de så en stund tillsammans.
och grämde sig öfver, att hon ej ens be- Ändtligen var hon färdig m e d sitt svar, värdigade honom m e d ett svar.
men orden kommo dröjande öfver hennes Nu, när de båda pröfvat så mycket af läppar.
lifvet o c h båda voro mera sansade — ville » För elfva år sedan skulle svaret ha ut- hon kanske nu uppriktigt säga honom mo- fallit s å: Jag älskar er Malcolm o c h vill tivet till ett sådant handlingssätt?
pröfva lifvet tillsammans m e d eder — men » Motivet » — stammade h o n — » det var nu.
.
.
» • — att j a g aldrig fick eder biljett. » » Men nu.
.
.
?
» Han tvärstannade och såg henne spändt » Nu känna vi ej hvarandra fullt så väl in i ögonen.
som då, och åren ha väl gjort oss mera » Aldrig fick min biljett, säger ni.
Hur betänksamma.
Jag tviflar ej på, att ni är var det möjligt, jag lämnade den j u själf? » en fullt hederlig man, likaväl som j a g kan » Ja, det vet j a g nu, men då — j a g säga mig vara en hederlig flicka, men vi måtte ha varit alltför upprörd — pappa skola båda vara förståndiga o c h låta det kom hastigt öfver oss — ja, m e d ett ord, skimmer från fordom, som möjligen bidrar jag märkte ej, att ni lämnade någonting i till att försköna detta vårt första samman- min hand. » träffande, blekna bort igen, så kunna vi sedan mera klart döma till halten af våra » Men nu vet ni det? » verkliga känslor. » » Ja, sedan i morse. » » Oförklarligt! » » Ni är mycket förståndig » — suckade » Ej ett sådant under som ni tror.
Den Malcolm — » men ni har kanske rätt.
Ett hade halkat ner mellan ryggstycket och vill j a g dock förbereda er på — att j a g sitsen på den soffa, i hvilken vi sutto till- numera är en mycket energisk man, som sammans, o c h där har den legat orubbad ej lätt släpper den uppgift han föresatt sig i elfva år. » att gå i land med. » » Förunderligt!
• — och n u?
» Ä n n u en stund gingo de fram och till- » Ligger den i min ficka » — sade Hanna, baka och Hanna berättade därunder, hur och ett skälmaktigt leende, som klädde hon funnit biljetten i den gamla soffan, henne väl, drog öfver hennes läppar.
hvilken tillika m e d en mängd andra saker » Idel gåtor » — sade Malcolm.
» Men såldes på auktion, sedan hennes far dött, har ni nu läst biljetten? » samt anledningen till hennes narraktiga upp- Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
För sommarens soliga dagar Ej skapad och danad jag blifvit.
Mot Bores omutliga lagar Man nu som en hjälp mig har gifvit.
Ej illa i tjänsten jag farit, Ty knappt jag den börjat ännu, Men när jag i striden har varit, Jag är ej så fin då som nu.
Ju bistrare Bore sitt anlete visar, Ju längre som gäst han blir kvar, Dess mera mitt praktiska värde man prisar, Dess mer mina krafter i anspråk man tar.
Mitt värde är ganska betydligt, Det veta vi nog lite hvar, Mitt utvärtes kraftigt och prydligt, Så maken nog knappast man har.
Ja, nu när jag börjar min bana Att kämpa för frihet, en kamp som är svår.
Du lyckönskar mig, jag kan ana, Farväl då så länge — vi träffas i vår.
Så låter mitt hela, som nog du för- stått.
Se här några småord jag sedan har fått, Hvad fanns vid hofvet i forna tider?
Hvad, om på handen du fått det, svider.
Hvad mången icke sitt sinne gör.
Så finnes något, till kroppen hör.
Kaffe Hvad glädje skänker, men äf ven sorg.
Hvad lätt du finner på flere torg.
Ett annat uttryck vi ha för &gt;skam ».
Hvad uti håret man gör med kam.
Hvad bör sitt löfte man icke göra.
En häst som roligt ej,är att köra.
Så bland pronomen ett ord vi ha.
Hvad i vår barndom ej smakar bra Hvad Bores uppsyn man kalla bör.
Hvad som ur kriget soldaten för.
Så namn på kvinnor vi hafva två.
Hvad brukar lätt man af snufva få?
Hvad som till arbete mången är.
Hvad nog kan hjälpa att knifven skär.
Hvad i en granskog man rikligt finner.
Hur kan man säga att tjära brinner?
Så finns en fågel, som tala kan.
En gud i norden, hvad heter han?
Hvart, när du fryser, nog hälst du går.
I hvarje månad hvad då du får.
Med röst förenad, en stämma god.
Ett djur om vintern oss stek bestod.
Hvart frukten ofta från trädet faller.
Ibland en orsak till mycket skvaller.
Hvad ser man syskon ej sällan göra?
Hvad som till svinet ju måste höra.
I trädgårdsskötsel nödvändighet.
Ett byggnadsämne, hvad heter det?
En orsak ofta till mångens död.
Hvad måste den, som är stadd i nöd?
Om sju från femton du sedan drar, Hvad kan man säga du då har kvar?
Hvar torkas säden, som mältad är?
En sedel omtyckt vi hafva här.
Så kan på näsan ett namn man gifva.
livad skolbarn önska att det skall blifva.
För landsbor ofta en plats så fin.
En variation af det ordet » hin ».
Hvad mången flicka så fager har.
Hvad ofta örnen i näbben tar.
Ja nu vi skiljas för denna gång, Jag hoppas skilsmässan ej blir lång.
Då han nu för första gången tilltalade henne med hennes dopnamn, spratt hon till, och m e d en förnimmelse som o m hon just vore på väg att löpa in i en trygg hamn, svarade hon stilla: » Jag tror, Malcolm, att det har mycket att betyda för oss. » Innehållsförteckning: V å r a landshöfdingsfruar.
V I I: Augusta Crusebjörn, född B a h r m a n, Sigrid Dickson, född Sparre, o e h Georgine Poignant, född v o n Engeström.
— Några blad u r m i n d a g b o k; a f Gerda Meyerscm.
— F u n d e r i n g a r ö f v e r e n te- k o p p; a f Bell.
— S n o r r e s r i m k r ö n i k o r: I.
— S k a l d e r n a s k v i n n o r; s m å s t u d i e r för I d u n af Emil Linders.
II: Jo- h a n Olof W a l l i n.
— T v å bref; skiss f ö r I d u n a f S. Fimir von Melsted.
— Ä r d e t k l a n d e r v ä r d t?
A f — £f — £r.
— » E n e n e s t e g a n g.
.
.
» Af Adi.
— D r n o t i s b o k e n — T e a t e r o e h m u s i k.
— M e l l a n m o r g o n o c h afton; skiss f ö r I d u n a f Sophie Linge.
(F o r t s o. s l u t.)
— T i d s f ö r d r i f.
H o pf o g n i n gsgåta.
Ffc.
1.
1 + + + + 2 3 + + + + + + + + + + 4 + + + + + Fig. 2.
2 + + + + + + + + + + Fabriksbod » B i b l i o t e k s g a t a n, Sthlm 8, 9 = partikel, 5, 7, 6 = träd, 3, 8, 7 = inträngande, 10, 2, 6 = för smaken, 4, 8, 10 = pronomen, 9, 2, 4 = hvad hund och katt ha, men ej tupp, 10, 7, 2, 1 = rullande.
E. O. N. Charad.
Om man mitt första är, men ändå vill Satirens pilspets mot sin nästa vända, Man säkert gör en andra och därtill Mitt hela kallad blir — ja, så ' nt kan hända.
S.
L.
Rebus.
+ — 12 S + ö d Moster Lisa.
De med kors betecknade rutorna i fig. 1 och 2 skola ifyllas med bok- stäfver, så att de gifna 7 geogra- fiska namn, af hvilka 4 komma på fig. 1 och 3 på fig. 2.
Obs.!
.Ra- derna läsas uppifrån — nedåt.
Fig. 1: 1) socken i Skåne, 2) stad i Italien, 3) departement i Frank- rike, 4) flod i Europa.
Fig. 2: 1) stad i Sydamerika, 2) flod i Europa, 3) stad i Sverige.
Tänka vi oss nu att vi hopskjuta fig. 1 och 2, så att de bilda ett helt, skall den rad, som uppkommer ge- nom rutornas ingripande i hvar- andra, gifva namnet på en italiensk Fix.
Lösningar.
Charad: Sol-katt.
Stafvrfsegätan: Folkets kärlek, m i n belö- ning '; 1) F a l u n, 2) t o m a t, 3) k a l l a, 4) h a l k a, 5) M o l d e, 6) r å t t a, 7) m ö s s a, 8) M o l o k, 9) g e v ä r, 10) m o r o t, 11) A l l a n, 1 2) elfva, 1 3) K o s t a, 14) K m m å n, 15) B r i t a, 16) p a n n a, 17) n a b o b, 18) r a k e t, 19) stall, 20) H a n k ö, 21) t j ä n a, 22) k r i t a, 2 3) gneis, 24) G e o r g.
Ordgåtan: T u l l g a r n - R o s e n d a l; 1) T r i e r, 2) U n o, 3) L i n d e s n ä s, 1) L i n d e, 5) G l o m - m e n, G) A l k a l d, 7) fiamlösa, 8) N å d e n d a l.
Ifyllningi * uppgiften: 1) Salins, 2) S t o n e y, 3) L o n d o n, 4) l n d o r e, 5) O p o r t o, 6) Geneve.
Ajiokopen: Peruk, P e r u, P e r.
Aritmorem.
1, 8, 9, Moster Lisa.
patentrostadt o e h konserveradt i enl. m e d Professor L i e b i g s m e t o d, h v a r l g e n o m d e t s t å r s i g i flere m å n a d e r, i fina b l a n d n i n g a r: J a v a, M o c k a, P l a n t a g e ra.
fl.
/ trädande vid middagen.
Da hon slutat, sade Malcolm: » Genast ni- trädde in i salen, drogs mina blickar till eder genom något magnetiskt inflytande, och j a g var sedan under hela måltiden så förströdd, att det borde ha väckt mitt värdfolks uppmärksamhet.
Men om så var, voro de allt för artiga att visa sade det. » » Hvad händelsen med biljetten beträffar » — tillade han — » och det sätt hvarpå vi sammanförts, ser j a g däri blott en n y uppenbarelse af hvad j a g mången gång förut erfarit, att de vägar, på hvilka vi föras m o t ett bestämdt mål, ofta synas ganska underliga för vår inskränkta upp- fattning.
A t t vi just i dag skulle mötas i ett hus, där ingen af oss förut satt sin fot, har säkert den djupaste betydelse för oss båda.
Eller hvad tror ni därom, Hanna? » a n a l y s e r a d e a i D.-r Setter berg och Ingeniör Landin.
närande o c h billigt.
t j F ö r ä d l a d e K a f f e t i l l s a t s e r -, &lt;Sy G ö r kaffet homogent, välsmakande, sundt, Begär hos er närmas t o bandi.
K r o i V k H f i V pch r&lt;f&gt; (iill » lii|cr ' ltKl !r,
