# ID: svediakorp-per1202
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1898
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 25,248
# sentences: 556
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


N:r 39 (256).
Fredagen den 30 september 1898.
Prenumerationspris pr år: Idun ensam kr.
Iduns Modet., fjortondagsuppl.
» Iduns Modet., månadsuppl „ » Barngarderoben » Redaktör och utgifvare: Byrå: Klara södra kyrkog.
16, 1 tr. Öppen kl. 10 — 5.
5 5 3 3 FRITHIOF AHm.
telef.
6147.
Rikstelef.
1646.
Redaktionssekr.
: J. Nordling.
Randi Intrycket aE några min timmar på sagan att uppsöka om första samvaro befunnit mig med midt fru i en » Asgårdsreien », s o m stormar kämpar, rifver bort m e d d e m genom dem med Blehr var, cyklon.
fram HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
att Jag jag tänkte i skogarna sig o c h i v i l d fart för rider luften.
ll; te årg.
Utgifningstid: hvarje fredag.
Annonsprla: 85 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » Lösnummerpris 15 öre 25 öre för hvarje päbörjadt tiotal stafv.
(lösnrr endast för kompletteringar.)
Utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
Blehr.
handelslifvet, pengar Fadern, krafts där strömma det ut af g a m m a l dagar kände lyriska florerar, och där ansedd skeppsmäklarefamilj, » svenskevänlige » Nilsen, gift m e d Margrethe Tornöe.
den i sin Andreas H a n f ö r d e ett stort o c h gäst- olika länder, n e t; E a n d i eller R a g n r i d, s o m för otaliga andra.
det lades bittida och sent de mer namn tycktes m i g af ö d e t s g u d i n n o r heter på fornnorska, tyder nämligen utfärd », mig » rustad till o c h det föreföll sannerligen åtgick be- väl en vara.
vecka, samla o c h o r d n a o c h sär- och brusat och gjort mig kring rent af rande ne: m i g ett på Han var huf- bland ytt- Ja — man hafva tidrymd finns helt århundrade k u n d e lika t a g i t till h v i l k e n som helst, verkligen ty ingen det gräns deras de lagd, Redan jade i Randi Det var gällde på att hennes hjälpsamhet.
nyttfödelse för hennes tur rika, g i f v a n d e na- fullkomligt grepp.
Hon händer — okändt strör öfver be- med fulla onda och goda.
En återblick barndom på hennes o c h u n g d o m förkla- och allt f ö r fin, an- andras sin u n g d o m bör- Nilsen verksamt deltaga i fosterländskt vet, ett gladaste glädje.
vilja, hennes hjärtegodhet o c h Begräns- upptåg.
den och religiöst gjorde som i det hela taget glada känslig konstnärligt ska är ungas glada.
Randi Blehrs idérikedom, ning de själfständiga själf lika litet s o m för h e n n e s väl- för på och all- u t v e c k l i n g — o c h framför allt mig » F r u Blehr — j a, h o n har idéer för ett gärna icke band meningar icke af e n n o r r m a n o m h e n - hon. » han Modern, påminner stadens till l e k s o m till su- vudyr.
Jag bland sam- var.
Fastän konservativ, lade nit sat äfven Där Det innan de idéer, s o m framstående utan ungdom i min fattiga hjärna hun- alla v ä l fun- hon jag.
skilja särdeles hus, icke blott för sjöfarande var skeppsmäklaren från Hennes fritt temperamentet o c h in.
fördrifva Det de dan- skådespelaretrupperna, inkräktat hela o c h att ledts dels Björnstjerne då teaterlif- f å m e d e l till p å - af tionale scene », var arbete.
sjuttiotalet.
» B e r g e n s na- s o m en af I b s e n, gång d e l s " af Björnson.
Olav Lofthus Det skref: » Den norske Seene ligger som Lig i eget Hus, så arm som nogen Tigger forstödt i Stöv og Grus. » rar m y c k e t af d e n n a s a m m a n - satta En natur.
R a n d i B l e h r är f ö d d lifliga Bergen, där det i det and- liga lifvet pulserar i k a p p m e d flock tionellt ställde den l i t t e r ä r t o c h na- intresserad sig under sedermera så ungdom ledning af kände Jo-
1DUN G ö r n ö j e t b o f a s t i ditt hus, Ä g i ditt hjärta s a m v e t s f r i d e n; 1898 D e n g ö r v å r u p p s y n m i l d o c h ljus, D e n rår p å s o r g e r n a o c h tiden.
Anna han Bögh * o c h började regelbundet spela på teatern.
Naturligtvis var Randi Nilsen b l a n d d e m, s o m m e d lif o c h själ h ä n g å f v o sig åt d e t t a a r b e t e.
H o n v a l d e till sitt innersta stridsrop » J e g slå ' s for m i t fädre- l a n d » — s e g r a d e o c h g j o r d e l y c k a i flere stora roller.
o c h d ä r m e d ö p p n a d e s f ö r h e n n e n y a fält till v e r k s a m h e t.
S o m o r d f ö r a n d e i e n för- e n i n g f ö r a r b e t s k l a s s e n s k v i n n o r fick h o n r i k t tillfälle att s ä t t a s i g i n i d e s s a s för- hållanden.
D e t v a r m a intresse för d e n k r o p p s a r b e t a n d e k v i n n a n, h o n d ä r förvärf- v a d e, har sedan aldrig lämnat henne.
John Paulsen hennes spel: Från T r o m s ö förflyttades h o n emellertid p l ö t s l i g t till S t o c k h o l m 1 8 9 4 i e g e n s k a p a f n y b l i f v e n s t a t s m i n i s t e r f r u o c h k a s t a d e s där- m e d in i n y a, delvis för h e n n e alldeles okända, förhållanden.
A t t d e n n a ställning — helst under dåvarande politiska omstän- d i g h e t e r — s k u l l e m e d f ö r a k o l o s s a l a svå- righeter torde lätt inses.
M a n tanke sig blott skillnaden mellan lifvet bland d e m o - kratiskt, norskt vänsterfolk däruppe i T r o m s ö o c h lifvet i d e n aristokratiska o c h byråkra- tiska societeten i S t o c k h o l m!
skref med anledning af » Jeg hilser dig, du Somrens förste Svale!
Nu tror jeg trygt pä egen Seenes Eremme, da sådant deiligt Vårbud den os sender. » U r e n d i k t af s a m m e f ö r f a t t a r e v i d R a n d i Nilsens bröllop 1 8 7 6 m e d Otto Blehr * * låna vi f ö l j a n d e: 2 — ei finds Jente i Bergens Stad, mer norsk i Hugen, mer frisk og glad end hun Eandi.
» Hun er esthetisk og meget mer er hun Eandi.
Hun er dramatisk, ja, bvilken Air har ei Eandi!
Husk blot » Hermine » og applauder, og » Sigrid », o, hvor söd og skjär var ei Eandi!
» En Ömheds Tåre din Myrthe får, thi du var Blomsten i Hjemmets Gård, väne Eandi. » E f t e r att e t t år b a f v a v a r i t b o s a t t p å l a n d e t i N o r d f j o r d, flyttade d e t u n g a p a r e t till S o g n, d ä r B l e h r v i d 3 3 års å l d e r v a l d e s till s t o r t h i n g s m a n.
E f t e r d e s s a år af r e l a t i v h v i l a v ä c k t e s e n n y s i d a af f r u B l e h r s n a t i o n e l l a i n t r e s s e under vistelsen storthingstiden i Kristiania g e n o m » N o r s k Husflids V e n n e r s » * * * arbete, h v i l k e t h o n e j f a n n n o g ä k t a n o r s k t i väf- nadsmedel och mål.
H o n beslöt då att b i l d a e n v ä f s k o l a p å l a n d e t f ö r att u p p t a g a endast den g a m l a rent norska » åkläde » - och » billedtäppe » - väfkonsten — af] b ö n d e r n a kallad » opstaväv » — s o m ännu kvarlefde i en och annan bygd.
H o n s k r e f i t i d n i n g a r n a o c h till b ö n d e r n a, l y c k a d e s v i n n a d e m f ö r s a k e n, fick d e m a t t t e c k n a aktier p å tio k r o n o r i företaget, o c h s å s t a r t a d e s e n v ä f s k o l a i L ä r d a l m e d re- d a k t ö r M i c h e l s e n s f r u i S o g n till f ö r e s t å n - d a r i n n a o c h till l ä r a r i n n a d e n u n g a b o n d - dottern Kjerstina Hauglum, i hvars möder- nesläkt d e n g a m l a väfkonsten traditionellt bevarats.
R e d a n första vintern h a d e skolan 4 7 elever.
Ä n n u e n skola satte fru Blehr i g å n g, o c h d e n n a till o c h m e d i s i t t e g e t h e m.
H o n h a d e n ä m l i g e n i en afsides vrå fått fatt p å en fattig g a m m a l g u b b e, s o m m e d stor talang skar i trä och flätade kor- g a r af fina b j ö r k r ö t t e r, t o g h o n o m till lä- rare o c h började en skola för b å d e gossar och flickor.
M e d outtröttligt nit skaffade h o n samtidigt g u b b e n afsättning för sina v a c k r a a r b e t e n o c h b i d r o g d ä r i g e n o m till det välstånd, han s m å n i n g o m nått.
Så blef hennes m a n » l a g m a n d » i T r o m s ö * Direktör vid det till största delen af honom själf skapade » Vestlandske Kunstindustrimuseum » i Bergen och generalsekreterare vid årets Bergenut- ställning.
* * Då tillförordnad sorenskriver (domhafvande) i Nordre Bergenhus amt.
* * * Numera kallad » Husflidsforening » och när- mast motsvarande » Handarbetets Vänner » hos oss.
M e n m e d sin okufliga energi öfvervann h o n d o c k svårigheterna i det hela taget be- u n d r a n s v ä r d t v ä l, o c h j a g t r o r att d e t f a n n s b l o t t e n m e n i n g o m att d e n b a l, s o m g a f s f ö r k o n u n g e n och hans danska kungliga gäster i det norska ministerhotellet vintern 1 8 9 5, v a r e n af d e b ä s t a r r a n g e r a d e o c h b ä s t l y c - k a d e baler, s o m på senare tider gifvits i Stockholm.
F r u Blehrs e g e n s k a p e r s o m v ä r d i n n a äro m i n s t s a g d t s ä l l s y n t a.
H o n är s o m s k a p a d f ö r f e s t — g l ä d s att s e sitt h u s f y l l d t af gäster o c h har blott en tanke — deras andliga och lekamliga välbefinnande.
H o n t r i f d e s s y n n e r l i g e n v ä l, d e t år h o n t i l l b r a g t e i S t o c k h o l m, o c h fick m å n g a v ä n - n e r, s o m f ö r s t o d o att u p p s k a t t a r i k e d o m e n i hennes natur, m å n g s i d i g h e t e n i hennes intressen, hennes sinne för konst m.
m.
Fru Blehr anser sig m y c k e t, s o m särskildt gagn, sedan h o n blef Kvindesagsforening » i i Sverige hafva lärt v a r i t h e n n e till s t o r t ordförande i » Norsk Kristiania.
O m hennes verksamhet i denna förening k u n d e v a r a m y c k e t att s ä g a, m e n v i m å s t e i n s k r ä n k a o s s till att n ä m n a, att h o n t a g i t lifiig d e l i a n o r d n a n d e t af p r a k t i s k a k u r s e r för tjänarinnor o c h u n g a damer, i allehanda för h e m m e t n y t t i g a ä m n e n, s å s o m b a k n i n g, syltning, klädsömnad m.
m.
dylikt.
Ä f v e n har » Norsk Kvindesagsforening » u n d e r h e n n e s o r d f ö r a n d e t i d hållit t a l r i k t b e - s ö k t a m ö t e n m e d d i s k u s s i o n af e n m ä n g d för k v i n n a n s sociala ställning betydelsefulla spörsmål.
I dessa diskussioner ha m e r än en g å n g representanter b l a n d landets främste m ä n deltagit.
I frågor för d a g e n — särskildt på kvin- n o o m r å d e t — har h o n m e d en lätt flytande p e n n a ofta g j o r t g o d a i n l ä g g i pressen, o c h v i d å t s k i l l i g a tillfällen h a r h o n s k r i f v i t s m ä r r e dikter.
F r u B l e h r är d e t ä f v e n, s o m t a g i t initia- t i v e t till d e t m e d k o n s t n ä r s j u r y k o n t r o l l f ö r - sedda » Aktieselskab for Norsk Å k l ä d e o g B i l l e d t ä p p e v ä v e r i », h v a r i g e n o m fru Frida H a n s e n s a t t e s i tillfälle att v ä c k a v ä l f ö r t j ä n t e u r o p e i s k t u p p s e e n d e m e d s i n g e n i a l a väf- k o n s t.
H e n n e s » b i l l e d t ä p p e r » säljas n u öf- v e r h e l a v ä r l d e n o c h b e t i n g a ett p r i s af tusentals kronor pr styck.
U t r y m m e t i Idun medgifver tyvärr icke annat än en flyktig öfversikt.
Vi hafva Maria Lenngren.
d ä r f ö r n ö d g a t s f ö r b i g å e n h e l r a d af n y t - t i g a f ö r e t a g, i h v i l k a fru B l e h r d e l t a g i t o c h h v i l k a i o c h för sig v o r e väl v ä r d a o m n ä m - n a n d e o c h u p p m ä r k s a m h e t, likaså hur h o n, när det gällt k a m p e n för kvinnans person- liga frigörelse, alltid hållit i d é e n s fana h ö g t.
Troligen har n o r n a r e d a n af » M e n h v a d blir h u s m o r m e d en samhet? » n u m å n g e n b l a n d läsarin- det nämnda gjort frågan: d å k v a r f ö r h e m m e t af e n så omfattande yttre verk- Ja — för flertalet k v i n n o r v o r e säkerli- g e n ej m ö j l i g t att u n d e r s å d a n a o m s t ä n - d i g h e t e r r ä c k a till ä f v e n f ö r h e m m e t, m e n d e t g ö r fru B l e h r.
H o n besitter den äkta norska arbetskraften o c h är i c k e a l l e n a s t e n o v a n l i g t k u n n i g h u s m o r, s o m h å l l e r sitt hus i o r d n i n g m e d d e n r e n o m m e r a d e Ber- gensiska renligheten, utan h o n följer m e d h ä n g i f v e n h e t sin m a n i h a n s i n t r e s s e n o c h sina barn i deras m e d v a r m moderlighet.
A t t d ö m a af e n l i t e n e p i s o d i h e n n e s barndomslif måtte modersinstinkten hos h e n n e varit ovanligt tidigt utvecklad.
H o n v a r n ä m l i g e n b a r a 7 — 8 år, n ä r h o n e n dag k o m öfverens m e d några små väninnor att g å u t till d e t s. k.
» S v a r t e d i k e t » f ö r att » f i s k a s i g ett b a r n ».
Försedd m e d en stor, v ä l d i g m e t k r o k o c h diverse s m å b a r n s - k l ä d e r, i all h e m l i g h e t u n d a n s n i l l a d e ur lille b r o r s b é b é k o r g, v a n d r a d e h o n af i s p ä n d förhoppning.
M e d klappande hjärta kastade h o n u t s i n k r o k, o c h d e t v a r m e d s o r g i hjär- t a t h o n efter ett p a r t i m m a r s f r u k t l ö s a an- strängningar måste återvända h e m igen.
T i l l r å g a p å o l y c k a n fick h o n s e d a n o c k s å lida hån o c h s m ä l e k för sin barnsliga tro.
Ä n n u i d a g k a n fru B l e h r v i d 4 7 års ålder gifva prof p å en fantasi, hvars v i l d a flykt k n a p p a s t u n d e r s t i g e r b a r n e t s.
Hennes i d é m a s s a förefaller äfven ibland en s m u l a kaotisk, o c h h o n klargör icke alltid för sig, h v i l k e n v ä g s o m b ä s t f ö r till m å l e t.
D e t t a g ö r, att h o n u n d e r s t u n d o m t e r s i g i c k e all- d e l e s så b e s i n n i n g s f u l l t, s o m d a m e r i h e n - nes ställning o c h ålder pläga göra.
M e n d e n n a friska, initiativfyllda n a t u r har i sin ursprunglighet o c h brist på b e - r ä k n i n g en viss c h a r m e, s o m skarpt afstic- ker m o t d e n h o s o s s, ej m i n s t i » s t o r a v ä r l d e n » g a n s k a ofta f ö r e k o m m a n d e små- skurna, finpolerade damtypen.
Att vara » lik a n d r a » b o r d e enligt mitt f ö r m e n a n d e betraktas s o m en tämligen negativ förtjänst, m e n d e t är t y v ä r r i S v e r i g e så l å n g t ifrån tillfället, att v i s n a r a r e ä r o f a l l n a att a n s e d e t f ö r e n d y g d f r a m f ö r alla.
M e d o f v a n s t å e n d e lilla b i o g r a f i h a r j a g v e l a t p r e s e n t e r a fru B l e h r f ö r d e n s v e n s k a allmänheten och önska henne v ä l k o m m e n t i l l b a k a till S v e r i g e s " h u f v u d s t a d, d i t h o n j u s t i d a g a r n e m e d sin m a k e statsministern åter inflyttat.
Måtte h o n där återknyta sina forna vänskapsförbindelser o c h äfven vinna nya!
D e t t a är att ö n s k a, i c k e b l o t t af p e r s o n l i g a s k ä l.
Ä f v e n ur politisk syn- p u n k t är d e t a f i c k e r i n g a b e t y d e l s e, a t t så m å n g a i n d i v i d e r s o m m ö j l i g t af d e b å d a folken lära förstå o c h respektera hvarandra.
Ann * Margret Holmgren, f. Ter smetlen.
IDUN 1898 o 1 J e t t y c k s n ä s t a n, att d e s s a o r d, h ä m - tade ur den skönaste lofsång vi äga öfver en kvinna, ej l ä m p a sig för dessa s m å funderingar.
Men på gammaltestamentligt v i s är d e n n a k o s t l i g a, g l ä n s a n d e s k r u d e n - dast s i n n e b i l d e n för inre, själfull skönhet.
allt efter s a m h ä l l s s t ä l l n i n g, r å d, u t s e e n d e och ålder vet hvarje tänkande k v i n n a bäst själf.
H u r u sällan se v i ej i s k u l p t u r e n e n k v i n - n a s m o d e r n a k o s t y m f r a m s t ä l l d.
M o d e t tål ej s o m m a r m o r n å r s t i d e r n a s v ä x l i n g a r, d e t k a n l ä t t v e r k a l ö j l i g t.
V i d f o t e n af G e i j e r s s t o d se v i e n k v i n n a i f o l k e t s d r ä k t, i C o m é - die Francaise ' s galleri G e o r g e S a n d i antik dräkt m e d v a c k e r t skulpterade n a k n a fötter.
I Parc M o n c e a u v i d den sockelns fot, s o m bär b y s t e n af G u y de Maupassant, en i d r ö m m a r försjunken d a m, i de senare årens mode.
H o n lär e j v a r a — i n t a g a n d e.
öfver de nu felslagna förhoppningarna?
Där s a t t n u d e n n e, b e t s i g i l ä p p e n o c h — låt- sades sofva.
V å r trio l ä m n a d e slutligen t y s t b u t i k e n f ö r att g å till e n a n n a n m a r k - nad — v ä n i n n a n litet b r y d d, h a n i n s e e n d e b r i s t f ä l l i g h e t e n h o s hvarje m e d l e m af d e t s v a - ga könet och hon lugnt bedyrande omöjlighe- t e n af att b ä r a e n h a t t, h o n ej s j ä l f t y c k t e om.
V i d i n t r ä d e t i n ä s t a b o d föll f r u n s blick på en liten enkel, enfärgad hatt.
A t t p r o f v a o c h k ö p a d e n v a r ett ö g o n b l i c k s verk.
H v a d s o m sedan h ä n d e i den n å g o t s k u m m a korridoren vid Västerlånggatan, » d e t har ingen, ingen sett ».
I d e n n a h e l g j u t n a b i l d a f e n k v i n n a lig- g e r e n s å d a n t j u s n i n g o c h kraft, att d e n o f ö r d u n k l a d stått k v a r i g e n o m å r h u n d r a d e n o c h v ä c k t djupsinniga, storslagna betraktel- ser.
J a g v å g a r a n v ä n d a d e n s a m m a till s t ö d f ö r e n k r e t s af s m å e n k l a t a n k a r, s o m gifvit m i n a rader för d a g e n.
D e t är d e n u n g a flickans r ä t t i g h e t att b e h a g a, d e t är a n g e n ä m t att se e n u n g flicka klädd m e d smak.
Och huru m y c k e t mer tilldragande, o m hon behagar utan konst, ä n o m h o n t y c k s f ö r s t å k o n s t e n att b e h a g a.
H ä r k a n j a g ej a n n a t ä n t ä n k a p å d e n v ä l - kända aforismen: D e t har blifvit m i g sagdt, att när m ä n ä r o t i l l s a m m a n s, höra d e p å h v a r a n d r a, m e n n ä r k v i n n o r ä r o t i l l s a m m a n s, se d e p å h v a r - andra.
Detta uttalande har j a g ofta tänkt på o c h funnit h ö g s t beklagligt.
När m a n själf är t ä m l i g e n » s n a k k e s a l i g », h a r m a n a n t a g l i g e n a l d r i g tillfälle att i a k t t a g a d e n n a s k å d a n d e stillhet.
H v a d m å n n e det kan v a r a f ö r i n f l y t a n d e n, s o m å s t a d k o m m a, att m å n g a k v i n n o r t i g a e f t e r f ö r s t a u t b y t e af hälsningar?
Inflytanden.
&gt;Hon fruktar icke sino huse för snö, ty hela hennes hus hafver dubbel kläder.
H o n gör sig täcken; hvitt silke o c h pur- pur är hennes kläder —.
» Ur S. ordspråk XXXI.
H u r u k o m m e r det sig då, att d e n n a bild af v a k e n h e t, s ä k e r h e t, v i l l i g h e t o c h s p ä n s t i g - h e t är s å t i l l t a l a n d e, d å k v i n n a n i f r å g a endast rörde sig i n o m h e m m e t s begränsade område?
Jo, utrustad m e d ädla karaktärsanlag, har h o n antagligen låtit sin u t v e c k l i n g blifva o b e r o e n d e af h ä m m a n d e i n f l y t a n d e n utifrån, inflytanden s o m förkväfva själfständigheten och förlama spänstigheten.
Inflytanden!
Se där dessa m ä k t i g a andar, s o m f ö l j a o s s h v a r v i g å o c h stå o c h o f t a s t g ö r a o s s till h v a d v i ä r o, h v a d v i t ä n k a o c h tala.
A f alla s t o r a o c h s m å i n f l y t a n d e n h a r modet e r ö f r a t s i g ett h e r r a v ä l d e, s o m, i fall d e t ej h e l t o c h h å l l e t k v ä f v e r h v a r j e i n d i - v i d u e l l i d é o c h g ö r k v i n n a n till sin slaf, d o c k i m å n g a fall f ö r s v a g a r i n s p i r a t i o n e n o c h initiativet.
Detta personliga, s o m gör h e n n e o c h h e m m e t så t i l l d r a g a n d e, e m e d a n det m e s t n ä r m a r sig s a n n i n g e n!
V i s s e r l i g e n fordras litet m o d att förbise m o d e t o c h t o l k a s i n a e g n a t y c k e n, m e n då d e s s a h a f v a sin g r u n d i ö d m j u k h e t, k u n n a d e a l d r i g u r a r t a till ö f v e r m o d o c h f r a m - k a l l a själf svald.
F r å n m i n b a r n d o m f r a m s t å r t y d l i g t ett m i n n e af e n g a t u s c e n, s o m g i c k u t p å e n f ö r o l ä m p n i n g af e n u n g d a m.
H o n b a r sitt v a c k r a stora hår löst p å hjässan, fastän m o - det fordrade det i nacken.
E n rad af muntra pojkar följde henne sjungande en tysk folkvisa: » W e r hat dieh, d u schöner W a l d, aufgebaut so h o c h d a d r o b e n?
» Jag g l ö m m e r aldrig denna l u g n a kvinna, s o m ä n n u i d a g bär h u f v u d e t o c h håret högt, fast modet växlat många gånger o m.
H v e m h a r ej s e t t ett n o b e l t a n s i k t e i e n r a m af h v i t a v ä l o r d n a d e l o c k a r, s o m o m - sluta tinningarna o c h låta p a n n a n ohöljd framträda?
I n g e n vill bestrida det vackra o c h v ö r d n a d s b j u d a n d e h o s d e n g a m l a di- stinguerade d a m e n.
L i k s o m h e n n e s bild blir e n p r y d n a d f ö r h e m m e t, är h e n n e s p e r s o n det ännu mer.
K o m m a v i så till k a p i t l e t o m själf va sät- t e t att k l ä d a s i g.
D e t k u n d e blifva långt, o m I d u n t y c k t e o m l å n g a epistlar, m e n d å så e j är fallet, o c h d e t ej h e l l e r är m i n af- s i k t att s k r i f v a r e c e p t åt blondiner och b r u n e t t e r, e m e d a n j a g ej finner m i g k o m p e - t e n t därtill, b ö j a n d e m i g f ö r h v a r s o c h e n s egen s m a k, vill j a g endast uttala några v ä l kända hemligheter.
A t t kasta öfver b o r d h v a d nutida seder o c h b r u k f o r d r a, f r a m g å r j n t y d l i g t n o g att j a g ej s y f t a r p å.
H v a d s o m a n s t å r e n h v a r » Skjönhed uden ynde blsender, Y n d e uden skjönhed binder. » En kvinnas person och kanske ändå mer h e n n e s t o a l e t t är j u a l l t i d u t s a t t f ö r m e r eller mindre hårdt bedömande, ty man fäster sig först v i d skalets u t s e e n d e.
Det är n u e n g å n g s å: » Kleider m a c h e n Leute. » M å n n e detta endast gäller i n o m tyska rikets gränser, t y p å s v e n s k a heter det j u: » K l ä d e r n a göra ej m a n n e n.
» H u r u d e t ä n är m e d d e s s a ord, så ä r o d e d o c k n y c k e l n till m å n g a t i l l d r a - g e l s e r i kvinnans lif.
Att nu upprepa många små svaghe- ter, s o m v i d l å d a o s s k v i n n o r g e n t e m o t h v a r a n d r a, v o r e g a n s k a n e d s l å e n d e; v i haf- v a j u m e r eller m i n d r e k ä n t eller u t f ö r t små skärmytslingar e m o t hvarandra m e d en m i n, en blick, ett ord.
Och hvarför?
S ä k e r l i g e n d ä r f ö r, att m o d e t s i n f l y t a n d e g j o r t o s s b e r o e n d e, att v i g l ö m t t å l a h v a r - a n d r a s s m a k o c h ej f ö r s t å t t u p p s k a t t a d e sanna b e v e k e l s e g r u n d e r n a för v ä n n e n s sätt att u p p t r ä d a.
U t a n att å s i d o s ä t t a g ä n g s e b r u k o c h u t a n att l e d a s af själf tillitens lå- g a g r u n d s a t s e r, k a n d e t f ö r e n k v i n n a fin- n a s så o ä n d l i g t m y c k e t, s o m f ö r a n l e d e r o c h t v i n g a r h e n n e till att j u s t u p p t r ä d a så s o m hon gör.
H v e m vet, h v e m vill röra vid den ö m m a strängen, o c h h v e m vågar hård- h ä n d t såra d e m e s t grannlaga känslor i n o m » tysta d j u p?
» F r i g j o r d a ifrån d e t s c h a b l o n a r t a d e infly- t a n d e t, l y s s n a n d e till n ö d v ä n d i g h e t e n s kraf, göra vi oss själfva m e r o c h m e r o b e r o e n d e o c h s t å l s ä t t a o s s s å l u n d a e m o t h v a r j e an- grepp, hvarje småsinne.
M e d b e u n d r a n o c h v e m o d ser j a g i b l a n d på en stor kopparreservoar i n o m h e m m e t.
E n v ö r d a d v ä n k a l l a r d e n f ö r » m i n äiden- k l ä d n i n g ».
M å n n e d e n ej n å g o n g å n g v a r i t s k u l d e n till e n l i t e n o g r a n n l a g e n h e t e m o t h e n n e, s o m så f r i m o d i g t l y f t e r sin s j ä l b o r t - ö f v e r allt s m å t t?
V i säga m e d e n g e l s m a n n e n » t i m e is m o n e y », o c h så g j o r d e o c k s å h u f v u d p e r s o - n e n i f ö l j a n d e lilla s a g a: D e t v a r e n g å n g ett u n g t p a r, s o m v o r o p å v ä g till e n m o d i s t f ö r a t t v ä l j a e n h a t t åt f r u n.
E n kär väninna följde m e d, o c h h e l a affären s k u l l e e n d a s t d r ö j a e n k v a r t.
Modisten profvar de mest egendomliga och m o d e r n a h u f v u d b o n a d e r, tar f r a m d e n e n a m o d e l l e n efter d e n a n d r a, o m ö j l i g t — h e l l r e afstå!
Skulle verkligen väninnans m a n, s o m f ö r u t a f r å d t m a k e n att f ö l j a m e d o c h » f ö r - l o r a sin tid i v a l o c h k v a l », få t r i u m f e r a Vårt u m g ä n g e, vår s a m m a n v a r o i vän- k r e t s e n t j ä n a r j u till att » o d l a s j ä l e n », s o m L o v i s a P e t t e r q v i s t så lifligt å s t u n d a d e, till att j ä m n a u t s m å b r i s t f ä l l i g h e t e r i n o m d e n egna karaktären.
M e n huru skall det g å till, o m v i t i g a o c h s e p å h v a r a n d r a s k l ä d - n i n g a r?
O m t y s t h e t e n b l i f v i t f r a m k a l l a d af sann glädje o c h b e u n d r a n öfver en kvinna, s o m m e d utsökt s m a k uppträder för ditt ö g a, så att d u s j ä l f k ä n n e r d i g.
u p p h ö j d v i d att s e d i t t e g e t k ö n så v ä l r e p r e s e n t e r a d t, d å är t y s t n a d e n v ä r d i g.
O m s å l u n d a v å r p e r s o n b l i r p e r s o n l i g, så blir vårt b o en bild af vår person.
V i f ö r u t s ä t t a a l l t i d, att e n h v a r b y g g e r b o efter r å d o c h l ä g e n h e t, m e n i n t e t h e m så r i n g a, i n t e t r u m så tarfligt, att d e t e j för- tjänar uppmärksamhet.
A f m o d e t s, o m g i f n i n g e n s o c h v ä n n e r s in- flytanden, s o m röra vårt h e m, v å g a r j a g p å s t å, att i d e flesta f a l l s t ö r s t a t r e f n a d e n å s t a d k o m m e s g e n o m att l y s s n a till d e t in- flytande m a k e n s åsikt härvidlag utöfvar.
» D e t u » s k o l a j u i alla fall v a r a ett, o c h då h o n e n g å n g s o m u n g k ä n d e sig d r a g e n till h a n s p e r s o n o c h i n t r e s s e n, a n t a r j a g, a t t h v a d d å så o b e m ä r k t m e n s ä k e r t s l o g r o t i h e n n e s själ, allt m e r a u t v e c k l a s till ett h a r m o n i s k t b e g r e p p o m h v a d s o m g ö r d e t g e m e n s a m m a b o e t till e n h a m n o c h till- flyktsort för båda.
» Hela ansvaret för kvinnans utveckling hvilar p å d e n s o m älskar h e n n e » (Michelet).
I e t t h e m, u t s t y r d t efter alla m o d e t s f o r d r i n g a r, d ä r k o m f o r t o c h l y x t a l a u r alla hörn, känns det d o c k s t u n d o m kyligt, m a n saknar något.
V i d en större festlighet, där m å n g a m ä n n i s k o r v o r o s a m l a d e i e n af o t a - l i g a, e l e k t r i s k a l a m p o r u p p l y s t sal, fick m a n se en liten herre m e d lykta lysa o m k r i n g bland gästerna.
P å fråga o m h v a d han s ö k t e, s v a r a d e h a n till a l l m ä n t j u b e l: » E n u p p a s s a r e.
» O m d e n lille s k ä m t s a m m e g u b - b e n m e d sin D i o g e n e s l y k t a n å g o n g å n g b e - t r ä d d e ett o f v a n å s y f t a d t h e m, s k u l l e h a n på frågan h v a d han sökte säkert svara: » Minnen ».
H v a d är ett h e m u t a n m i n n e n!
D e ä r o ej till k ö p s o c h d e k u n n a ej e r s ä t t a s, där- för äro d e värdefulla o c h g ö r a ditt h e m värdefullt.
D e gifva det prägel o c h karaktär.
Vid bosättningen är ett g o d t r å d j u all.
IDUN 308 tid beaktansvärdt, m e n äro d e u n g a tu e n i g a o m h v a r s k å p e t skall stå, b ö r a d e ej u n d e r - kasta sig andras t y c k e n o c h s m a k; det s k u l l e å s t a d k o m m a o r o o c h v i l l r å d i g h e t, för- orsaka m y c k e n m ö d a o c h stort besvär s a m t störa d e n tjusande idyllen.
O m fru A.
t y c k e r s k å p e t m å s t e flyttas hit, t y c k e r fru O.
d e t b o r d e s ä t t a s d i t o c h fru.
X, att d e t ej alls b o r d e finnas — e r g o l å t s k å p e t stå.
Ett e g e t litet v ä l l y c k a d t arrangement, h u r u t r a l l a n d e g l a d k a n d e t ej g ö r a e n u n g k v i n n a; m e n får h o n v i d s å d a n t tillfälle d e n frågan, hvar såg d u detta, h v e m gaf dig d e n i d é n, s å blir h e n n e s m i n n å g o t m u l e n — t y det k ä n n s l i k s o m litet nedsättande, att ej v a r a b e t r o d d o m e g e t i n i t i a t i v.
M e n v i ä g a ej n å g o n t a l a n g f ö r att å s t a d - k o m m a extravaganser i n o m h e m m e t!
Nåväl — den inneboende kvinnliga instinkten gör oss s n a r t u p p m ä r k s a m m a p å, h v a d s o m b e - h ö f s, f ö r att v i o c h h e m m e t m å k o m m a i samklang m e d hvarandra.
E n Z o r n s villa täljer o m M o r a g o s s e n, s o m blef konstnär.
Karl Larssons stuga röjer mästarens konstnärliga uppfattning.
Folkets s m a k har vunnit inträde i m å n g e t h e m, y p p a n d e sig i h v a r j e h a n d a slöjd.
D e n ål- driga d a m e n, s o m m y c k e t rest, f ö r s k ö n a r sitt h e m m e d I t a l i e n s k o n s t s k a t t e r o c h taflor i blått m e d söderns h i m m e l på.
Sjöman- nens hustru pryder stugan m e d snäckor, koraller, porslin o c h n i c k a n d e chineser.
Till o c h m e d e r e m i t e n g e r u t t r y c k åt sitt t a n k e - lif g e n o m att s ä t t a d ö d s k a l l e n o c h t i m g l a - s e t i sin c e l l.
H v a r o c h en vet, huru de stilla i l a n d e t b r u k a p r y d a s i n k a m m a r e.
B e t e c k n a n d e är f ö r d e m d e n t y s k a skal- dens o r d: iTJnd o b nach meiner Klause kein Mensch n o c h Bngel fragt, hab ' ich d o c h ihn i m Hause, ich bin des Herren Magd. » H u r u konstnärligt kungsfågelns b o, egen- domligt svalans, enkelt lärkans!
M e n jäm- för d e m e j, d e ä r o a f p a s s a d e f ö r h v a r s o c h ens behof o c h lefnadssätt.
Det är g e n o m att ej j ä m f ö r a, s o m e n k ä n s l a af o b e r o e n d e f y l l e r d i t t h j ä r t a, s o m förnöjsamhet och glädtighet blifva hemmets bästa tomtar.
V i s s e r l i g e n är m å n g e n k v i n n a s h a n d v i d h e m m e t s anordnande b u n d e n utaf många- h a n d a skäl.
H ä r är h o n den andra, s o m t r ä d e r ö f v e r h e m m e t s t r ö s k e l, d ä r är h o n som en stickling endast omplanterad i en god och välberedd jordmån, hvarest h o n be- h ö f v e r slå r o t f ö r att v i n n a f ä s t e, t r i f v a s och utvecklas.
Min blick dröjer v i d dessa kvinnor, — m å pietet o c h tid vara deras hjälpredor!
När l y d d e naturen m o d e t s konventionella bud?
O c h d o c k h ä n d e r d e t, att d e n b l o m - m a d u själf v å r d a t o c h ä l s k a t u p p » i n t e alls är m o d e r n ».
H v a d under d e n ena säsongen gäller v i d d u k n i n g e n af d i t t b o r d, g ä l l e r e j v i d d e n k o m m a n d e, t y o c k s å h ä r h a r m o d e t sitt i n f l y t a n d e.
M e n d u, s o m ä g e r f ö r f ä d e r s skat- ter, g u l d, s i l f v e r o c h k r i s t a l l, — d e t b e k y m - rar d i g n o g f ö g a, o m d e t står p å h ö g a eller låga fötter.
D u, s o m fick n å g o t att v å r d a från en s v u n n e n tid, för en t i d s o m k o m - m e r, v e t s ä k e r l i g e n att u p p s k a t t a d e t t a o c h att a n v ä n d a det, s a m m a n s m ä l t a n d e med nutidens s m a k o c h ditt egna hjärtas im- pulsiva idé.
P å v e r k a d e af v å r r e l i g i o n, n a t u r e n, k o n - sten, litteraturen o c h d e n e g n a inbillnings- k r a f t e n f r i g ö r a v i o s s s ä k e r l i g e n l ä t t a s t från det inflytande, förkväfver 1898 s o m alstrar s m å s i n n e kärlek och samt ödmjukhet.
Christel.
Här i all enfald vi oss säkert trodde Till närmsta grannar Venus ha och Och så en ann ' kamrat bredvid oss Som ej var presenterad alls, Mars, snodde, bevars.
Jag undrar just, hvad barnet månde heta, Som odöpt snurrar än i rymdens famn, Då det så blygsamt dolt sig, som vi veta, Det borde bära få ett kvinnligt namn.
IX.
X&lt;S är då ändtligt nya op ' ran färdig, \ J Och konsten icke längre husvill står; Man har en bostad fått, som, henne värdig, Nu räcka skall för några hundra år.
Och fast jag ej fick vara med om ståten — För småfolk var det icke lämpligt stäldt — Jag gick ändå och kände mig belåten, Och man bör tillstå, att nog var det snällt.
Jag har ej plågats alls af afunds smärta, Men fröjdats, fast jag suttit långt ifrån, Och mest af allt jag tror det gladt mitt hjärta, Att tvål och ljus ej finnas på ridån.
Jag kan ej glömma än den gamla kända, Full med annonser målad bjärt och grann, Hur slikt i konstens tempel kunnat hända, Jag i min enfald icke fatta kan.
Men mycket hända kan i våra dagar, Som högst betänkligt och bedröfligt är, Den ädle grefve Landberg jag beklagar, Som åt sin lifvakt icke fick Till sist kanske oss skänka sitt Som Och Den binder hända kan, honom sorgligt är, om roligaste grefve, Förr togos fåglarna ibland af katten, Som låg på lur med klo i silkestass, Nu vilja vi ha vingarna i hatten, Och därför mördas de så där en masse.
Så säga karlarne, som alltid Och därutaf den slutsats dra ' Att nunnans larver na i fred De ägg, som fåglarne förtärt Ja, när oss mannen ned fräcka, till slut, få kläcka förut.
i gruset tvingar, Så får han också slå sitt eget kast, Vi ha väl fått så starkt behof af vingar, För det att vi så länge suttit fast.
sia, Snor re.
v kvar, fosterlandet mister som det har.
Han är så anspråkslös — ej utaf glansen Och äran lockas han, som man har sport, Att som de stackrame Hedin och Nansen För världen skvallra om, hvad kan har gjort.
Nej, hvad han » upptäckt » evigt skall förblifva Hans egen, djupa, stora hemlighet, Han är för nobel han som de att skrifva.
Och ingen anar hvad gref Carlo vet.
Vi kvinnor, som också ha gjort oss Att kunna tiga lika bra som han, kända Säg, borde inte vi till honom sända, Hvad icke staten honom skänka kan.
De stackars astronomerna, som På himlahvalfvet många hundra Ej förrän nu ha den planeten Som jorden ändå allra närmast skogar, fel.
brister, Sverige Vårt elfvakaffe kunde vi försaka En enda vecka, föreslå jag vill, Och kanske låta bli att småbrön Och då, försäkrar jag, det räckte » nunnorna » förstöra våra lär nu också vara kvinnans förakt.
att bandet än vid Att Det knogar, — När han sitt lif har vigt åt vetenskapen Och tappert tågar ut i öknens sand, Nog kunde några stackars gamla vapen Åt hjälten sändas från hans fosterland.
Ty annars Vi arma kvinnor!
Hur man gnor och Nog får man alltid sin beskärda del, luåt bara våra egna växa fria, Som de ha börjat nu i våra dar, Om mera » flykt » vi få, jag vågar Att nog få fåglarne ha sina kvar.
gevär.
Nu kan han inga lösa salvor skjuta Att uti öknen visa Sveriges makt, Tänk om araberna — så kan det sluta Planeten se ' n som granne visst vi ära Och hoppas, om den hyggligt blir bemött, Att den ej måtte komma oss för nära, Ty svårt det är, om jorden blef ve » stött ».
baka, Ull.
tittat år, hittat, går.
För I d u u af E.
Q. Polcker.
Herras rum.
I Jet är f ö r e n h v a r e n g a n s k a v a n l i g er- f a r e n h e t — t r o r j a g — att v i d b e s ö k i ett h e m b l i i n b j u d e n att slå s i g n e d i h e r r n s r u m: » t y d ä r är ä n d å a l l t i d t r e f l i g a s t ».
Med d e n a n o r d n i n g, s o m d e flesta n u t i d a h e m h o s o s s h a f v a, är » s a l o n g e n » eller » för- m a k e t » d e t r u m, s o m e g e n t l i g e n är a f s e d t för m o t t a g a n d e a f b e s ö k, d e t är » d e t b ä s t a r u m m e t », o c h h ä r h a r m a n s a m m a n f ö r t så m y c k e t s o m m ö j l i g t af e l e g a n t a m ö b l e r o c h » v a c k r a saker » för att g ö r a vistelsen där så a n g e n ä m s o m m ö j l i g t.
E m e l l e r t i d, — d e t är i c k e h i t m a n i n b j u d e s att slå s i g n e d, ifall m a n är v ä n i h u s e t och d e t g ä l l e r att t i l l b r i n g a e n f ö r t r o l i g s t u n d v i d b r a s a n s eller a f t o n l a m p a n s s k e n.
Nej, d e t är i d e t trefliga h e r r u m m e t m a n helst stannar — h v a r f ö r?
Jo, j a g tror j u s t e m e d a n så m y c k e t p l ä g a r h a g j o r t s f ö r » s a - l o n g e n », så l i t e t f ö r » h e r r n s r u m ».
Allt som synes uppställdt, arrangeradt m å vara
IDUN 1898 I 309 själfva det olika är Äfven endast n i n g kan verket sålunda arter af ord- ning, som båda ska, ön- o c h att förena ligger säkert dessa inom möjlighetens område vara och bör en sam lika som digt att ömsesi- tillfredsställan- att anordna » garnityren » mässiga Till dock lig- på hans tror att jag denna har l a n d e af d e n n a tref- kan dock aldrig bli trefligt.
praktfulla dess O c h h v a d det o c h lysande i en bostads n i n g beträffar, trefnad det inred- vill j a g v å g a den satsen, att alltid blir o m v ä n d t proportio- nell m o t dessa dess egenskaper.
Jämför de öfriga eller n å g o n rik m a n s med ert gifva e g e t anspråkslösa h e m, o c h ni skall m i g rätt, ä r a d e Detta det är rum, läsarinna!
således som en anledning, plägar vara rum, men det ännu väsentligare.
ständigt finnes hvarför trefnaste också en annan o c h rum, s o m icke b e h ö f v e r v a r a o r d n a d t » till p a r a d », d ä r f ö r, i m o t s a t s till » s a l o n g » eller » f ö r - Husfruns arbeten — de s o m kunna utföras i rummen här snarare en följd af att m a n g ä r n a sitter här än systematisering, I ett själfva och ämbetsrummet för i de växlande, allt sättning; men dock böra spåras kunna spridda på en vill ej förnämsta skrifbordet.
dylik gärna m ö b e l n i ett herrum är D e t t a l i k s o m alla v å r tids m ö b - egarens storlek och Skrifbordets ställes rum o m möjligt man att från för rätta hållet, så vinnes utan tvifvel mesta u t r y m m e öfrigt.
sneda ställningen falla b ä t t r e ö f v e r ett herrum, skrifrum, som bete bedrifves detta intaga vid en behöfva ej han som skall särskildt k ä n n e t e c k n a herrummet.
Och då uppsättning ett skaffats, hans enda så äro enda verktyg.
arbetsplats hem- vet rit båda till mig ha j a g skrifver.
k o m m i t in p å d å d e t är: ett för Fruarnas tankar om o r d n i n g e n p å deras m ä n s skrifbord äro, gud- n å s, så a l l m ä n t icke bekanta här saken kan i försvar att jag m e d bästa ignorera torde dem.
emellertid allt för vanskligt, och jag nödgas ka mig försök till i samma stil.
ett i åsikter att s o m lärer v a r a husliga förklara a n l e d n i n g till tvistigheter.
o r d n i n g e n däri, För att alla det arbete, h v a r m e d h a n i närheten, att alla skrifbordet, bör dock dominerande plats, I de moderna Stock- har en dimensioner i jämförelse sal o c h s a l o n g, b l i r e n d y l i k p l a c e r i n g en än öfvervinnas värdefull i prefe- bli rence bör fortabelt.
gata vara kom- Till det obli- herrumsgarnity- så gelsk h v i l s t o l », ett bok- sysselsatt, skåp eller h y l l a bord och » spelbord » flesta D e t f e m i n i n a ordningssinnet däre- s a k är p å s i n p l a t s, en b ö c k e r n a p å sin hylla, o c h alla papperslap- byrå par men storleken.
samt ett fåtal stolar i v e d e r - börlig renässans.
s. ett Rök- mindre pläga i de fall k o m m a till, k. dokuments- anses önskvärd, ej n ö d v ä n d i g.
d o c k äfven i d ä r i g e n o m att man byggmästareslentria- b e g a g n a r ett lämpli- skrifbordet vet, huru väsentlig ett ret hör vidare en » e n - böcker, prome- l i g g a n d e i olika h ö g a r efter par ett mannen vid är som från kan i regeln H v a r o c h e n s o m t i l l b r i n g a r n å g o t af sin tid dock föga den sig mera bekväm dylik tingest hands ».
hvarje fall » panel- oundgänglig; ståtlig morier, lösa a n t e c k n i n g a r o c h dylikt äro » till att detta fångcells ha varit nästan rum, materialerna är en är herrummet allvarliga Att inskrän- om ordningen på synes uteslutande där B l a n d dessa m ö b - soffa » kan holmsvåningarna, naturligen I inskränkt ler jag ha de öfriga m ö b l e r n a va- ett v i s s t be- mera i rummets midt.
ett s å d a n t r u m an- pennan skrifbordet.
särdeles ömtåligt o m r å d e — » g a r n i t y r » eller hel för hafva mer mera rum.
Drifver sätt d.
v.
s. d ä r » h e r r n s » e g e n t l i g a ar- o c h till s k r i f r u m — på det s o m skrifves.
gare ansetts » allvar », så i rummet e m e d a n d a g e r n p å så s ä t t nen hvilka ett V i d denna skrifbordets placering kan rättigande, I till ljuset k o m m e r d. v.
s. f r å n v ä n s t e r (u t o m vänsterhändta), renässansens af d e t vä- Iakttager ett former, betingas det i våra gifva lämpligt uttryck af plats i rummet tyska korrespondens hans hans inred- storleken sentligen af dettas belysning, o c h v a n l i g e n bord.
och är h a n papperet I un- arbete.
dem han be- otrefnad.
e n skrifkarl, f å t t s k a t t a åt n å g o n med o c h dess storlek k a n rättas b å d e rummets emanciperar och m o t fordrar, efter däri dessa rummets likhet m e d matsalen har skrifrummets arbete, finnas i salens o c h salongens m ö b l e m a n g e r.
föring till drag och redan e l e m e n t e n till i sin utstyrsel för består allmänna alltid, intryck.
ett praktiskt y r k e, så äro m å h ä n d a h a n s b o k - skrifbord, l i g a s t e här, n i n g h u f v u d s a k l i g e n v a r i t s t ö p t i d e n s. k.
stolar däremot — i hemmet åtminstone många blifva » h e r r n s » olika syssel- vissa återkomma Den vanligaste skrifbordstypen med Mannens arbeten motsättning efter måste allt d e r r e d e a f t v å s k å p är n o g o c k s å d e n l ä m p - den non ».
af e t t h e r r u m deras in i o m g i f n i n g e n.
något kinkig; svårigheten och trasor », taga något passa som e m o t s i n a v ä n n e r, o m g i f v e n af » l a p p a r vilja » sine qua Anordningen trefna o g e m y t l i g a att h i s t o r i s k stil, f a s t ä n k a n s k e e j i så h ö g g r a d taga damerna familjer s o m icke hafva med kontoret former och väldiga dimensioner Den ha torde dessa pjeser vara ofta n o g d e t m e d o r d n i n g s ä l s k a n d e fru Här hos oss såsom » hvardags- För men i hemmet synas tämligen mycket, en är detta r u m alla s t ä n g d a • — h a och fallen har användas vägen skrifborden af b e k v ä m l i g - af en e n d a n y c k e l.
» skräpa n e d » de och verket s å s o m ett slag den olika inventiös fullkomliga laby- rinter af lådor o c h fack, fönster.
allt m e r b ö r j a t rum », och ler har sig, att drifver tvärtom.
i amerikanska s o m äro u n d e r v e r k pläga visa, o c h när är Längst o c h i c k e d i r e k t h ö r a till köksdepartementet medföra s o m dessa rum trefnaden m a k », e t t o m i s s k ä n n e l i g t u t s e e n d e af att v a r a bebodt.
många det hvardagligen be- allt k o m m e r o m k r i n g, s å särskilda hemmets Detta till a t t de särskildt sådant o c h fasthålla v i d » s a l o n g e n » är h e r r n s i h u s e t » sanctum », får dyrbara boning tecken gagnas, k u n g l i g a g e m a k, ni tilläfventyrs v a n d r a t ige- nom, M e n härtill b i d r a g a o c k s å en mängd den ena mer kommit, s y n, till s t o r d e l b i - framkal- hvarje är f y r s i d i g t o c h het tunga d r a g e r till egentligen höjd, utfunderat af skrifbord, inom e n h u s m o d e r l i g till- aldrig så vackert, emellertid typer oöfverträffliga, af tillråd- står p å s t a d i g a f ö t t e r; u p p f i n n i n g s f ö r m å g a n » skräpighet », hållen gränserna det stil o c h s c h a b l o n - passar andra.
d e t är deras lagom moderna skrifbord, så smakfullt, skrifbord bord, s o m har de skräpigt aldrig med den rum » trefnad, enahanda.
än i uppsätt- af b o n i n g s r u m, är väl trefnaden » herrns nad.
ett stå, att stereotypa få en prägel e j h å l l a fast v i d d e f ä r d i g l e v e r e r a d e egentligen vilja på- g e r däri, att Enklare herr-rum, denna i d e t t a fall, s o m i a n d r a d å d e t g ä l l e r ligt att ju tack- de uppgift.
Utan men med rummet Skrifrum.
en
IDUN 310 P l a n a f h e r r - r u m (arrangemang af H. Rijswjjk).
g o d s k r i f s t o l är f ö r a r b e t e t s t r e f n a d.
Den får e j v a r a f ö r m y c k e t b e k v ä m, så att d e n i n b j u d e r till h v i l a i stället f ö r a r b e t e, m e n ej h e l l e r b ö r d e n v a r a allt för stel o c h » r a k i ryggen ».
Till renässansgarnityret hör v a n - l i g e n e n k o l o s s a l p j e s, till d i m e n s i o n e r o c h u t s t y r s e l l i k e n p r e s i d e n t - eller o r d f ö r a n d e - stol, s o m h å l l e r e n f a s t i s i t t s t a d i g a f a m n - t a g, så att m a n i n t e k ä n n e r s i g s å s o m h e r r e öfver sin e g e n stol.
D e verkligt praktiska och b e k v ä m a skrifstolsformerna äro ej m å n g a, e n b l a n d d e b ä s t a är d e n f y r s i d i g a m e d r y g g s t ö d e t » ö f v e r h ö r n » p å t v å af s t o l e n s sidor, en i E n g l a n d ytterst v a n l i g form, m e n hos o s s ej ä n n u så b r u k l i g s o m d e n för- tjänar.
E n a n n a n är d e n s. k.
L u t h e r s t o - len, e n b å d e v a c k e r o c h b e k v ä m, u r s p r u n g - l i g e n g ö t i s k t y p; d e n h a r v r i d b a r sits o c h är i d e t t a fall f ö r e b i l d e n f ö r v å r t i d s » k o n - torstolar », s o m af praktiska skäl h a d e n n a anordning.
D e n engelska » Glastonburysto- l e n » m e d k o r s a d e b e n är l ä m p l i g f ö r d e m, som h a f ö r v a n a — eller s å s o m v i i v å r b a r n d o m h ö r d e d e t kallas o v a n a — att » v ä g a » på stolen.
F r a m f ö r alla i n v e n t i ö s är v ä l d e n m o d e r n a a m e r i k a n s k a skrifsto- len, s o m är s ä r s k i l d t k o n s t r u e r a d b å d e till att » v ä g a » o c h s n u r r a r u n d t.
E n annan m ö b e l i skrifrummet, nästan l i k a v i k t i g s o m s k r i f s t o l e n, är i n t e r l o k u t ö r e n s stol, d e n i h v i l k e n v ä n n e n, d e n b e s ö k a n d e tar p l a t s, d å h e r r n i h u s e t sitter v i d sitt skrifbord; d e n k u n d e o c k s å kallas » fruns s t o l », d å j a g t r o r att h u s m o d e r n v i d e n b o k eller sitt h a n d a r b e t e g ä r n a h v i l a r u t i den efter d a g e n s h u s h å l l s b e s t y r o c h d e l a r skenet ifrån m a n n e n s arbetslampa.
Denna stol b ö r v a r a f r a m f ö r allt b e k v ä m, d e s s m o d e r n a s t e f o r m är d e n e n g e l s k a h v i l s t o l e n s, bred o c h djup m e d gedigen skinnklädsel o c h n å g o t t u n g a f o r m e r, e n stol h v a r s s t o r a komfort u p p v ä g e r dess mindre vackra yttre.
E n l ä t t a r e o c h e l e g a n t a r e t y p är d e n d j u p a, l å g a k o r g s t o l e n m e d d y n a i s i t s e n o c h stor k u d d e i r y g g e n.
Till skrifbordsgruppen hör också gärna en vridbar bokhylla, också den én amerikansk uppfinning, ytterst praktisk o c h ä f v e n effektfull i r u m s a n o r d n i n g e n, d å den g e r e n h ö j d åt m ö b e l g r u p p e n, s o m är af g o d v e r k a n.
E n s å d a n h y l l a är d o c k endast afsedd för u p p s l a g s b ö c k e r n a, de lexi- kon o c h h a n d b ö c k e r, m a n vill hafva nära till h a n d s v i d a r b e t e eller s a m - språk, o c h kanske också för » favoriterna », d e b ö c k e r, m a n läser o c h l ä s e r o m i g e n.
D e t egentliga » bibliotekets » plats är p å v ä g g h y l l o r eller i s k å p.
E t t s k r i f r u m, h v a r s v ä g g a r från g o l f till t a k ä r o b e k l ä d d a m e d b ö c k e r, är m i n d r e o v a n l i g t n u ä n förr, m e n d e t är d e n d y r - baraste väggbeklädnad, som kan finnas, o c h h ö g s t sällan d e n v a c k r a s t e.
I d e flesta fall äro d o c k herr-rummets v ä g g a r t ä m l i g e n !fria från b ö c k e r, o c h d e s o m finnas, r y m m a s g o d t i ett e n d a b o k s k å p eller p å en hylla.
Ett vackert bokskåp h ö r till s ä l l s y n t h e t e r n a i v å r a dagar; så på s a m m a gång enkla, vackra o c h praktiska s o m v å r a f ä d e r s eller f a r f a d e r s raka, räta släta m a h o g n y s k å p k u n n a a l d r i g n y a r e t i d e r s för- sök i r e n ä s s a n s a n v ä n d n i n g b l i, e n d a s t d e t g a m l a s ä t t e t att b a k - 1898 hörn.
H e l a l å n g v ä g g e n upptages af en b r e d, h ö g r y g g a d soffa, flankerad a f e n s t ö r r e bokhylla u p p e m o t fönstret, en smalare på andra sidan.
V ä g g e n m i d t e m o t fönstret har en dörröppning m i d t p å m e d en lägre hylla för planschverk på hvar sida.
Nästa v ä g g h a r e n d ö r r i n till f r u n s r u m o c h e n stor b o k h y l l a m e l l a n d e n n a o c h k a k e l u g n e n.
Från pelaren mellan fönstren framspringer en två meter lång bokhylla vinkelrätt ut i rummet, o c h i den afdelning, s o m härigenom b i l d a s v i d e n a f ö n s t r e t, står s k r i f b o r d e t o m - g i f v e t a f skrifstol, f å t ö l j o c h e n h ö g k o l o n n - hylla, öfver h v i l k e n d e n stora t a k l a m p a n n e d h ä n g e r; i d e n a n d r a af d e l n i n g e n, s o m är e n s a m t a l s - o c h l ä s v r å, finns e n d j u p h v i l s t o l af k o r g, e t t t i d n i n g s b o r d af b a m b u s a m t ä n n u ett p a r m i n d r e stolar.
H e l a r u m m e t är s å l u n d a u p p d e l a d t i tre delar, h v i l k a l i k v ä l h ö r a t i l l s a m m a n s; i d e n större i n r e d e l e n från f ö n s t r e t r ä k n a d t står ett h a l f s t o r t b o r d b r e d v i d soffan s a m t ett p a r b e k v ä m a stolar.
H e l a a n o r d n i n g e n m ö j l i g - g ö r p l a c e r i n g e n af g a n s k a m å n g a m ö b l e r, u t a n att r u m m e t d ä r f ö r ser t r å n g t eller b e - l a m r a d t ut.
om glasrutorna spänna gröna sidenjalusier o c h såmedels dölja bibliotekets p r y d l i g a ryggar, förefaller oss föga tilltalande.
E n bokhylla ger visserligen icke ' s a m m a s k y d d å t b ö c k e r n a — o c h b o k d a m är s ä k e r t m å n g e n h u s f r u s v ä r s t a fiende — m e n d e n är b e k v ä m a r e, k a n o f t a g ö r a s g a n s k a p r y d l i g med enklare m e d e l o c h kan placeras o c h a n o r d n a s p å flere o l i k a s ä t t i r u m m e t.
En något liknande anordning m e d hylla u t g å e n d e från en v ä g g visar ä f v e n d e n härmed följande planen.
En g o d bokhylla bör ej vara högre, än att m a n s t å e n d e p å g o l f v e t b e k v ä m l i g e n k a n k o m m a åt alla d e s s b ö c k e r, d e s s p r o - portioner i öfrigt k u n n a helt o c h hållet r ä t t a s efter v ä g g y t a n s b r e d d, d e s s i n d e l n i n g k a n v a r i e r a s p å m å n g a sätt, så att t. e x.
i c k e alla h y l l o r g å i h e l a o b r u t n a l ä n g d e r, u t a n här o c h h v a r a f b r y t a s af s m å h y l l o r o c h f a c k för p l a c e r i n g af l i g g a n d e b ö c k e r, a f v a s e r eller s t a t y e t t e r.
nödvändigheten En dekorativt tacksam anordning — då g o l f u t r y m m e t är k n a p p t.
— är att ö f v e r sof- fan placera en v ä g g h y l l a af s a m m a l ä n g d; e n p a n e l s o f f a får i d e t t a fall e t t r a i s o n d ' étre, såsom bärande hyllan m e d dess b ö c - ker.
Ö f v e r en lägre soffrygg b ö r d e n h v i l a på framspringande konsoler.
Soffans plats får i ett h e r r u m v a n l i g e n v a r a p å r a k a v ä g g e n o c h ej ö f v e r h ö r n, af d e t g a n s k a n a t u r l i g a skälet, att e n s å d a n soffa b ö r v a r a t i l l r ä c k l i g t l å n g till h v i l s o f f a.
E n af d e m e s t p r a k t i s k a o c h t i l l i k a v a c k r a soffor f ö r » h e r r u m » är d e n e n g e l s k a s. k.
» c h e s t e r - fleldsoffan », b r e d o c h m e d r y g g o c h arm- s t ö d i s a m m a h ö j d, n å g o t b a k å t - o c h utåt- böjda, m e d fyllig stoppning o c h klädsel helst af skinn.
I soffans n ä r h e t, h e l l r e n å g o t p å s i d a n än m i d t f ö r, k a n ett h a l f s t o r t b o r d p l a c e r a s för t i d n i n g a r o c h d e b ö c k e r, s o m ä r o u n d e r läsning; h ä r o m k r i n g kan äfven familjekret- sen samlas, såsom n u m e r a plägar vara van- ligt, där intet särskildt h v a r d a g s r u m finnes.
E t t m i n d r e r ö k b o r d är i d e flesta h e r r u m en nödvändighetsartikel o c h har då lämpli- gen sin plats i n v i d d e n djupa länstolen.
S å s o m e x e m p e l p å ett a n s p r å k s l ö s t, m e n originellt o c h vackert anordnadt herr-rum skall j a g s l u t l i g e n t i l l å t a m i g att g i f v a föl- j a n d e beskrifning.
R u m m e t är a f allra v a n l i g a s t e, e n k l a r e Stockholmstyp, nästan kvadratiskt, m e d två fönster, kakelugn i hörn o c h en dörr p å hvardera af de t v å väggar, s o m bilda detta Kvartalsprenumeran å Idun och / duns Modetidning att nu ter erinras ofördröjligen om förnya prenumerationen för det stundande oktoberkvar- talet, på det intet afbrott i expeditionen må be- höfva förekomma.
Ett genmäle.
Med anledning af min i n:r 32 af Idun införda uppsats: » Brutna förlofningar », har » Titti » an- sett sig böra uppträda för att bekämpa åsikter, hvilka tyckas förefalla henne vara af särdeles farlig, ja, nästan samhällsvådlig natur.
» Ett råd, helst ett tryckt, k o m m a n d e från någon af de lärda kvinnor, ' s o m skrifva i tidningar ', kan af den naiva landtfliekan tagas s o m ett orakelsvar, » yttrade Titti, o c h söker därefter fullgöra den bjudande samvetsplikten att varna de naiva landtflickorna för att låta sig snärjas af så far- liga åsikter s o m mina.
Till all lycka har emellertid Titti fullkomligt samma utsikter att kunna få gälla såsoin » ora- kel » s o m förf.
till » Brutna förlofningar ».
Hvil- kendera af oss, som är » lärdast » — o m nu nå- gondera af oss kan göra anspråk på att hänföras till de lärda damernas kategori — har sig n o g ej så lätt att afgöra.
Båda tyckas vi j u vara staf- o c h skrifkunniga.
- Oskicket att skrifva i tidningar synas vi j u äfven äga gemensamt.
Men o m vi nu verkligen skulle förutsätta, att Tittis o c h mitt inlägg i förlofningsfrågan skulle kunna k o m m a någon större verkan åstad i prakti- ken, undrar jag d o c k o m mina uttalanden kunnat vålla lättledda flickor större m e n än Tittis råd kunnat göra.
D e prolongerade förlofningar, jag möjligen kan äga på mitt samvete, kunna ju i trots däraf slås u p p.
M e n kanske har det sig svårare att återknyta de uppslagna förlofningar, till hvilka Titti möjligen varit vållande.
Någon af flickorna skulle ju möjligen redan kunnat finna, att fastän hennes f. d. fästman n o g hade sina sidor, — så tyckte h o n dock i grund och botten o m h o n o m.
(Flickor, s o m i nämnvärd grad låta • tryckta råd » inverka på fullgörandet eller bry- tandet af ett trohetslöfte, hafva nog lätt att skifta meningar från i går till i dag.)
I D U N 1898 Min uppsats rörde sig ju om frågan brutna förlofningar.
Därför fann jag anledning, att blott mera i förbigående yttra mig o m ingåendet af förlofningar.
, D o c k förefaller det mig, s o m o m jag ej skulle kunnat anses hafva underskattat den stora vikt, s o m b ö r fästas vid den sidan af saken.
Titti anser, att egentliga anledningen till våra dagars många brutna förlofningar b ö r sökas där- uti, att de ingås lättsinnigt.
Och h o n menar, att jag i min uppsats förblandat verkan m e d or- sak.
Så är väl dock knappast förhållandet.
Nu- mera ingås jämförelsevis inte så många gifter- mål o c h förlofningar s o m fordomdags.
Brutna förlofningar o c h fall af äktenskapsskillnad äro dock vida mera vanliga företeelser i våra dagar än fordomdags.
Skulle sålunda förhållandet vara, att man fordom tog ingåendet af en förlofning mera allvarligt o c h vid en sådan förbindelse ställ- de högre kraf på kärlek o c h öfverensstämmelse än numera?
Jag h a r ' e n motsatt åsikt.
Förr voro flickorna merendels blott barn, då de togo det viktiga steget att förlofva sig.
Nu h ö r däremot tidiga förlofningar till undantagen, o c h u n g m ö n har i allmänhet hunnit m o g n a till kvinna, innan hon bindes af något trohetslöfte.
Förr ansågs äktenskapet alltför ofta såsom en försörjnings- inrättning för kvinnan.
Numera behöfver icke kvinnan betrakta äkteuskapet från den sidan, tack vare de verksamhetsfält, s o m blifvit öpp- nade för henne.
Kärleken har således aldrig så kunnat vara den allsmäktiga faktor, s o m den just i våra dagar kan vara vid ingående af för- lofningar.
Jag anser därför, att våra dagars förlofningar knytas under långt bättre chanser än förra da- gars o c h att således anledningarna till de många brutna förlofningarna hufvudsakligen äro att söka i andra orsaker.
Och bland dessa orsaker beto- nade jag särskildt slapphet i fråga o m pliktbe- greppen.
Och enligt min tanke är den sköna d y g d e n trofasthet en dygd, s o m i våra dagar vi- sar bedröfligt sjunkande tendenser.
Jag önskar m e d Titti, att våra unga kvinnor skola lära sig hata kurtisen o c h vörda kärleken; men jag anser, att kärlek vördas blott, då den sammanbindes m e d begreppet trohet.
Däremot tror j a g knappast, att våra unga flic- kor behöfva bibringas m o d att trotsa det kon- ventionella.
Uttrycket konventionell verkar i våra dagar m y c k e t starkt o c h hetsande.
Det kunde visst få den i grund o c h botten tamaste lilla landtflicka att begå allehanda excesser o c h extravaganser blott för att slippa ifrån den för- hatliga o c h fula klicken att blifva stämplad s o m konventionell.
Arla.
* f Evelina Fahnehjelm.
Efter en långvarig, tärande sjukdom afled den 23 dennes härstädes fröken Evelina Fahnehjelm, föreståndarinna för den väl renommerade Wallinska flickskolan, i en ålder af 59 år.
A n n u minnas n o g våra läsarinnor, hur den nu bortgångna framstående lärarinnan den 1 mars i år vid en anslående fest å Grand Hotel hyllades m e d anledning af sin långa o c h framgångsrika verksamhet o c h vid detta tillfälle fick mottaga medaljen » Illis quorum meruere la- b o r e s ».
I d u n meddelade då o c k hennes bild o c h biografi.
Redan då sjuk, förmådde h o n aldrig m e d full kraft upptaga sitt arbete, m e n stod ändock till det sista kvar m e d sitt namn i spetsen för den bildningsanstalt, åt hvilken h o n ägnat sin bästa kärlek.
Fröken Fahnehjelm var en i många afseenden framstående kvinna o c h i besittning af mindre vanliga representativa egenskaper, s o m bland annat förskaffade h e n n e en ledamotsplats i Nikolai församlings skolråd från 1891.
» Elis Emil *, den kända författarinnan fröken Emelie Hackséll, afled i söndags i Strengnäs i den h ö g a åldern af 86 år.
D å h o n år 1892 fyllde sitt åttonde decennium, bragte vi Idun både hennes por-trätt o c h lefnadsteckning (se n r 26, nämnda årgång), till hvilka vi n u hänvisa.
Ett gammalt Simrishamnsoriginal skat- tade i måndags åt förgängelsen då handelsidker- skan Soji Andersson, 74 år gammal, slutade sina dagar.
Det är väl ytterst få af såväl Simrishamns invånare s o m kringliggande landsbygds befolk- ning, s o m icke kände o c h värderade gamla » Sofi V nrfffnTi^rt-o A \ f \ .i till " ' S S V 1 M i l \ I A 1 J 1 I V I A I ' J-WJ.
på hörnet », under hvilken benämning hon alltid gick, då hennes affär var belägen i ett utskju- tande hörnhus.
Den gamla skrynkliga g u m m a n med de vänliga, stereotypa uttrycken o c h den småländska brytningen drog i sin krafts dagar många kunder till sin lilla modeaffär.
Litet af de pengar h o n g e n o m sin flit hopskrapade an- vände emellertid Sofi själf — h o n lefde alltid ytterst sparsamt o c h tarfligt — utan det mesta skickades till en apotekareänka o c h hennes barn i Småland.
H o s henne hade Sofi tjänat i sin ungdom, m e n ' då familjen k o m m i t på obestånd var det Sofi, s o m åtog sig att försörja den, och det gjorde hon till stor del m e d äkta småländsk ihärdighet o c h g e n o m att själf försak?
det nöd- vändigaste ända till på de sista åren.
Det är i vår egoistiska tid mera än sällsynt att finna en så uppoffrande hängifvenhet,.
o c h sådana original s o m gamla Sofi behöfde mänsk- ligheten många.
Tyvärr d ö de ut, m e n m e d heder skola de länge minnas.
• Så var där en balett, s o m kunde ha varit gra- tiösare, en chansonettsångerska (fru Ringvall), som svårligen kunde varit ståtligare, o c h en tenor (hr Adami), s o m var det allra sockersötaste.
Och nöjda voro vi, o c h snällt applåderade vi.
Så n o g blir det folk på den » Operabalen ».
Svenska teatern gaf i onsdags för första gån- gen » V i d rikets p o r t », skådespel i 4 akter af Knut H a m s u m.
Som veckans n u m m e r samma dag presslades, kunna vi först i nästa vecka när- mare behandla den intressanta premieren.
Romanssångerskan fru Bergliot Ibsen gifver kon- sert i Musikaliska akademiens stora sal tisdagen den 11 instundande oktober m e d biträde af pia- nisten fröken Gusta Bellmont o c h fröken Alfhild Larson, den senare s o m ackompagnatris.
* — - ^~H Sömdt i snö kommer upp i tö.
Skiss för Idun af Ari.
H Kungl.
teatern började redan i lördags raden af symfonikonserter, hvilken vi alltså må kunna hoppas skall för det nu ingångna arbetsåret bli längre, än s o m varit fallet under de nästföregå- ende åren.
Liksom invigningsprogrammet vid k. teaterns ö p p n a n d e bar äfven programmet vid den första symfonikonserten i det nya konst- templet en alltigenom svensk prägel.
D o c k var det ej så tråkigt s o m det förstnämnda.
Inga- lunda.
Både R u b e n s o n s symfoni i c-dur o c h Normans symfoni nr 2 i ess-dur läto m e d nöje h ö r a sig.
Bägge rönte ganska lifligt bifall, sär- skildt den senare symfonien.
Pärlan på pro- grammet utgjordes dock af Södermans gripande och klangsköna Offertorium, s o m ock erhöll det bästa utförandet.
Stycket framkallade så lifligt bifall, att det måste omtagas.
Som mellannum- mer sjöng fru Agnes Janson-Fischer några sånger af de svenska tonsättarne Geijer, Josephson, Norman, Sjögren o c h Hallström.
H e n n e s präk- tiga o c h väl skolade mezzosopran, känd från den tid h o n tillhörde k. operan härstädes, gjorde sig väl gällande.
Intressantare skulle d o c k hafva varit att få höra den vid orkesterackompanje- mang.
Och dock var det pianoackompanjemang hr Stenhammar nu presterade alldeles förträffligt.
Konserten, s o m gafs för så godt s o m fullsatt salong, leddes af förste hofkapellmästare Nord- qvist.
Dramatiska teatern gaf i onsdags H e n r y Gré- villes - Krigslist », hvarvid fru Lotten D o r s c h gjor- de sitt återinträde på denna scen.
Därefter följde Edvard ^Bäckströms interiör » Evas systrar », där fröken Ahlander fortfarande spelar Monika, un- der det fröken Klefberg för första gången utför Sallys roll.
Till slut uppfördes » Den inbillninssju- ke » af Moliére, där fru B y s t r ö m efter fru H o v i n g upptagit Toinettes roll.
V i torde återkomma till ett närmare omnämnande.
Vasateatern — n u vår stående operettscen åter vorden — har i veckan fört fram sitt program n:r 2, sedan » Flickorna Michus » ungdomliga drag- ningskraft syntes börja något mattas.
Vi bjudas denna gång på » Operabalen ».
Det lilla äfven- tyrets ledande idé har gått långa lånvägar o c h bär genom slitningen också syn för sägen.
Musi- ken däremot, af wienaren Henberger, verkar nå- got fraichare.
Det hela fick ett godt utförande o c h slog lifligt an.
Förträfflig och riktigt lustig var hr Nyblom i en ung - fjant-roll, den han sjöng o c h spelade con amore.
Den glada konsten har i denne unge adept helt visst gjort ett g o d t förvärf.
Och s o m vi nu råkat nämna herrarne först — hvilket da- merna väl för en gång ursäkta — afbörda vi sam- tidigt vår k o m p l i m a n g åt herr Strömberg, s o m var muntrande torrolig s o m vanligt.
Främst bland damerna lyste naturligtvis åter fru Emma Berg m e d stadgadt sken; fröken Frisch har j u äfven i röst o c h utseende goda förutsätt- ningar att en gång göra sig gällande, blott h o n vinner i ledighet o c h scenvana.
Ä n n u är det väl mycket af trädocka.
A f ett lifligare o c h omedel- barare temperament tyckes då den allra nyaste debutanten, fröken Griinberg, vara.
S o m en nä- pen liten sjökadett rörde h o n sig behändigt n o g, och när h o n så småningom vågade släppa ut rösten, befanns äfven den gifva goda löften.
n * li Hl 311 P n l i / vni / vr IlSliilrill,!
V U U JJLLlVLVyl I on hade gått ut strax efter m i d d a g e n för att gå ut o c h gå, ty så här i skymningen, innan man kunde tända lampan, var det så svårt att ta ' sig för m e d något arbete.
Och när man inte hade något särskildt att tänka på eller vara glad åt, blef m a n bara orolig af att sitta o c h fundera.
Men inte heller på gatorna lämnade henne tankarna.
H o n hade försökt att sorglöst låta dem följa de stora, våta flingornas dans i luften, där de ljudlöst sjönko n e d på marken o c h smälte i den våta sörjan, m e n det gick rakt inte.
Nu hade det också slutat u p p att snöa, o c h allt skimmer i luften, allt det, s o m satt fantasien i rörelse, var försvunnet, nu var det bara vått och tråkigt öfverallt.
H o n gick in i Kungsträd- gården, där träden stodo snöhöljda o c h vägarna ännu v o r o hvita.
I n n e på gräsmattorna, där snön fått ligga kvar hela vintern, voro drifvorna höga, o c h det nya snöfallet hade m e d sina stora, mjuka flingor hastigt jämnat ut alla spår.
I n n e under buskar o c h träd låg det hvita täcket i tung hvila, o c h i skymningen, som föll, lyste snön så hemskt o c h dödt.
Det var underligt, att nå- got kunde sofva så fullkomligt ostördt o c h frid- fullt, medan sorlet o c h bullret fyllde staden, s o m allt det lif, hvilket g ö m d e s under den tunga, mjuka snön.
Och Ella tänkte, att snöklockorna o c h vårlö- karna hade det m y c k e t bättre än hon, o c h h o n tänkte också, att o m h o n nu vore skald, skulle hon skrifva en dikt o m detta, m e n h o n hörde ingen rytm o c h fann inga ord.
Ingenting kunde hon, inga talanger hade h o n, inga kunskaper.
I sällskapslifvet redde hon sig nog, ur romaner och tidningar h o n läst, ur samtal h o n hört, — ja, h o n visste inte ens hvarifrån — hade hon snappat u p p allt det, s o m h ö r till en " flickas bild- ning, m e n för det verkliga lifvet, till att försörja sig själf dugde de ej, hennes kunskaper.
H o n ångrade nu bittert sitt slarf i skolan.
I somliga ämnen hade h o n tidtals lyst, det var, då h o n haft någon lärarinna, som h o n tyckt o m, m e n för det mesta hade h o n varit ohjälplig.
Hennes betyg voro skrala, o c h på d e m var det omöjligt att få någon plats.
H o n läste Dagens Nyheter hvarje dag, o c h en nästan maskinmässig färdig- het hade hon nu i att besvara platsannonserna, men ständigt fick h o n samma svar, o m h o n ens fick något alls: » H ä r m e d återsändas e d r a b e t y g s - afskrifter, då platsen redan tillsatts. » Skulle h o n verkligen bli tvungen att söka en plats i en b o d och stå där hela dagen o c h vara upptagen o c h se sina jämnåriga o c h bekanta gå lösa o c h lediga på gatan?
— H v a d skulle det blifva af h e n n e?
— M e n något måste h o n göra, h o n kunde j u ej låta sin gamla m o r arbeta ensam för hela fa- miljen.
H o n gick o c h gick.
H o n var trött, o c h likväl måste h o n gå.
H o n såg, hur man började tända enstaka ljus u p p e i våningarna, o c h h o n tänkte, att nu sutto alla människor lugna o c h nöjda i sina o m b o n a d e rum o c h smälte maten, eller lågo de o c h småpratade framför brasan.
M e n h e m m a hos henne fanns aldrig något sådant lugn, det var alltid något rastlöst i luften, fadern jämrade sig ibland så h ö g t för sina plågor, där han satt i sin rullstol, att det hördes g e n o m hela den lilla våningen, o c h m o d e r n sydde o c h arbetade alltid på sin linnesöm, s o m o m b o d e n, hon skulle lämna det till, låg öfver henne m e d hugg o c h slag.
A h, lifvet var ändå grymt, hvad var det värdt att lefva för att sluta så!
När h o n tänkte på sin mor, hur h o n älskat o c h varit god hela sitt lif o c h arbetat o c h gifvit sin själ o c h sin utrotas af Aktiebolaget Desinfeetioi &gt; ye bostader, allt på stället — utan bortförande af möbler.
_.
_ _ |, 1 rmn fart R i k s t e | o e 3 4 h K o n t o r 4 S l f l l l g a t a n 4 A l m T e I 7 4 9 4
Si * DUN ............... k r o p p för dem, s o m h o n älskat, så att hennes ö g o n nu voro matta o c h blekta af för m y c k e n gråt och ryggen böjd, var det lönen h o n fick att slitas till d ö d s som en maskin, s o m aldrig smörjes, bara får gå o c h g å?
— A h, Ella tyckte, att den största lycka, som k u n d e hända, vore att kunna göra henne en lycklig dag, en dag så lycklig, att d e matta ö g o n e n gräto af glädje i stället för sorg.
Hon tänkte på att h o n aldrig hållit så m y c k e t af sin m o r s o m nu, o c h att det var, s o m o m hennes egna svikna illusioner lärt h e n n e känna m o d e r n, o c h h o n undrade, o m icke den kärleken var den innerligaste på j o r d e n.
H o n m i n d e s den tiden h o n förnekade, att det fanns n å g o n annan lycka än kärleken mellan m a n o c h kvinna.
H o n mindes, att h o n då tyckt lifvets all salighet ligga i en enda kyss af den h o n höll kär.
H v a d var det för brusande ungdoms- blod, s o m dårat h e n n e?
— H o n förstod det knappt nu, o c h h o n rodnade nästan af skam.
H u r kun- de hon, hur kunde h o n?
— o c h hennes läppar krusades bittert o c h föraktligt, när h o n mindes den dag d e skildes, strax efter fadrens olycka och konkurs, skildes, fast än han s o m h o n kun- nat ge en värld för en enda kyss.
M e n förstån- dets röst hade likväl talat h ö g r e än känslornas brus.
M ä n v o r o fega, tänkte hon, o c h kalla o c h kloka o c h kallade det h e d e r o c h aktning för en nickas ära.
H o n hade ej tänkt på annat, än att hon kunde ge h o n o m allt blott för att få behålla honom.
Men sedan hade stormarne lagt sig i hennes själ o c h dagarne gått.
Nu kunde h o n tänka helt lugnt på def, s o m varit, o c h ändock var det ej mer än ett par år sedan, m e n under dessa år var det h o n lärt känna sin mor, s o m sett o c h förstått allt utan ett enda förtroende.
D e hade aldrig talat ett o r d o m detta ämne, m e n m o d e r n hade varit s o m ett outtömligt haf af ö m h e t o c h intresse, gällde det så endast en n y sammets- krage för att rusta u p p d e n gamla klädningen till en bjudning.
H o n kunde, o m h o n blott fått, suttit uppe en hel natt för att få d e n färdig.
Ella fick tårar i ögonen, när h o n tänkte därpå, o c h h o n kände, att mest af allt i världen höll hon af sitt gamla fattiga h e m, där h o n hade sin Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
Älskvärda vänner af skämtet, löjet, Af kvicka tankar o c h poesi, Förlåt jag frågar, har jag det nöjet Att utaf eder igenkänd b l i?
Vi träffats förut, j a flere gånger, I » eder egen » bestämdt ändå, Det kan ju hända bland skämtets sånger På annat håll ni m i g sett också.
Man sagt, att bakvänd jag är — det händer, Ty hvar o c h en har sitt eget sätt, Men hur m a n vrider o c h hur m a n vänder, Så har jag alltid, trots detta, rätt.
— Jag sagt tillräckligt — ni redan känna Min lilla gåtfulla hemlighet — Ett » snillefoster » utaf en p e n n a — Författarn s t u n d o m — en glad poet.
E n stad i söder.
H v a d mången föder.
E n gammal vikt.
H v a d syns i dikt?
Ett sätt att titta.
H v a d m a n kan hitta I gamla skåp.
Bra likt m e d dråp.
Sju n a m n på kvinna.
Författarinna Så o m t y c k t här.
H v a d fult j u är.
egen vrå att krypa in i, ö c h alla främmande människor, de kunde gärna få gå h e n n e förbi kalla o c h känslolösa.
D e v o r o intet att stå efter.
H v e m höll af den andra?
— Och alla de flickor h o n k ä n d e?
— H o n var säker på att ingen af dem skulle arbeta sig trött eller tänka sig ledsen för att hjälpa h e n n e i hen- nes b e k y m m e r.
O m h o n talade m e d dem o m att h o n gärna skulle vilja ha en plats o c h frå- gade, o m d e visste, till h v e m h o n skulle vända sig, h ö r d e h o n på deras frånvarande röster, att de * alls ej lyssnade till henne, o c h h o n märkte på deras kringflackande blickar, att de blott hade öga för herrar och klädningar, s o m passerade förbi.
t H o n hade gått nere vid S k e p p s h o l m e n o c h sett på sommarbåtarna, s o m lågo vid kajen m e d af- nött målning, skamfilade o c h öfvergifna bland drifisen, s o m hopat sig kring deras kölar o c h fastnat i tåglinorna.
Nu gick h o n ner Strömga- tan o c h förbi arffurstarnes palats.
H o n måste stanna o c h stödja sig m o t räcket o c h se ner i det mörkgröna vattnet.
Stora isblock k o m m o i drifvande fart, o c h deras kanter lyste hvita o c h genomskinliga.
M o l n e n h ä n g d e s o m ett tungt, m ö r k t hvalf öfver staden, m e n b a k o m Ströms- b o r g var himlen fri, o c h ljuset, s o m dröjt kvar vid horisonten, bröt sig skarpt m o t det tunga molnhvalfvet o c h de ny tända gaslyktorna på Kiddarhohnen.
Stenräcket var fuktigt o c h gat- stenarna våta, m e n här, där v i n d e n låg på, bör- jade det redan att torka på somliga ställen.
Ella kände, att det låg något af vår i luften, en stor väntan o c h en vaknande kraft.
H o n k o m att tänka på doktor A l m, s o m h o n träffat i somras, när h o n var h o s sin rika far- bror på Näs.
De hade d o c k haft många trefliga stunder tillsammans.
H o n m i n d e s, att hennes första tanke varit: gammal ungkarl, när h o n såg h o n o m.
Det var på en bjudning o c h han h a d e blifvit presenterad för hela h ö g e n af flickor, m e n hade bara b o c k a t sig för d e m allesammans i k l u m p o c h så vändt d e m ryggen utan ett o r d och gått o c h satt sig b o r t a vid ett af spelborden hos de gamla herrarna, m e n själf hade han inte spelat m e d, bara sett p å d e andra o c h gifvit dem vinkar.
Moster 1898 H a n hade sagt till henne, när d e skiljdes på hösten o c h han skulle fara tillbaka till sin prak- tik i Stockholm, att de n o g skulle träffas i vin- ter.
H o n hade gått på landsvägen, då h o n hört steg b a k o m sig, o c h doktor A l m k o m i fatt hen- ne.
H a n såg så ifrig ut o c h så glad, när h o n stannade o c h tog h o n o m i hand, m e n så allvar- lig o c h m e d något så fast i sin blick, s o m o m han fattat ett beslut, o c h h o n kände spänning, som o m h o n väntat något, men h o n ville icke erkänna för sig själf, att h o n gjorde det o c h hade gjort det en lång tid.
» Jag har varit på afskedsvisit h o s er farbror, » sade han, » m e n blef så glad, då inte Ni var hemma. » &gt;Hvarför d e t?
» frågade h o n.
» Jo, det var m y c k e t roligare alt träffa Er nu. » Sedan hade de gått o c h pratat en liten stund men det var mest han, s o m pratade, ty för för- sta gången i hans sällskap kände sig Ella gene- rad.
H a n talade o m att han hade så många an- genäma m i n n e n från d e n n a sommar, o c h hade han inte varit så öfveransträngd o c h klen, s o m han varit, så skulle sommaren varit odeladt ljus, men nu hade hans klenhet ofta hindrat h o n o m från att vara så glad, s o m han egentligen känt sig, eller så m e d o m n ö j e n o c h utflykter, s o m han velat.
Så hade de m ö t t apotekarens flickor, o c h de hade gjort d e m sällskap.
Ella tyckte nästan det var skönt, m e n doktor A l m såg butter ut, o c h när Ella sedan tog afsked, hade han frågat: » Ja, vi ska ' träffas i vinter, fröken, eller s k a ' v i inte? » — o c h han släppte hennes hand först efter en lång, m y c k e t lång handtryckning o c h en blick, s o m Ella försökte m ö t a m e d sin vanliga frimodighet.
Innehållsförteckning: Bandi Blehr; af Ann Margret Holmgren, f. Tersmeden.
(Med porträtt).
— Inflytanden; af Christel.
— Snorres rim- krönikor.
IX.
— Ett hems möblering; för Idun af E.
G. Folclcer.
V: Herrns rum.
(Med 3 ill.) — Från Iduns läse- krets: Ett genmäle; af Arla.
- Ur notisboken.
— Teater och musik.
— Gömdt i snö kommer upp i tö; skiss för Idun at Ari.
— Tidsfördrif.
Gustaf Aritmogryf.
2 3 4 2 5 6 2 7 8 6 9 3 10 11 3 12 5 11 3 4 5 3 4 4 5 &gt;Mosea ».
Kombinationsgåta.
1 5 Med mitt andra slår kaskad.
I mitt hela sitter » murre », Svart s o m kol är liten » kurre » va.
1 12 a Ja a a a Lisa.
Ordgåta.
Sök 20 ord, hvilkas begynnelse- b o k s t ä v e r utgöra titeln på en ny- ligen u t k o m m e n b o k, o c h slutbok- stäfverna titel o c h n a m n på dess författare.
Orden b e t e c k n a: 1) vattendrag, 2) stad i Södra Amerika, 3) mans- namn, 4) del af riggen p å ett far- tyg, 5) invånare på ö, 6) nära släk- ting, 7) hustru, 8) bibliskt kvinno- namn, 9) förlustelseställe, 10) vikt, 11) maträtt, 12) tjänare, 13) flod i Italien, 14) listigt djur, 15) land i Asien, 16) stad i Sverige, 17) fågel, 5 13 1 7 14 11 13 4 6 4 13 9 3 4 15 13 7 16 2 4 16 3 17 9 2 3 4 11 19 3 20 10 1 20 2 9 6 21 6 13 4 6 P a d i 18 j j n 12 8 15 d e 1 4 g 3 (Forts.) - * — 18) vattenväxt, 19) flod i Tyskland, 20) metall.
Nog svårt att vara.
P r o n o m e n bara.
E n konjunktion.
Ett skyttedon.
Till m y c k e t döfva Man kan behöfva Att göra det.
Extremitet.
Så en m e d fläckar.
H v e m u n g d o m gäckar.
E n omtyckt sport.
Ett mansnamn kort.
Tillhör n o g smaken.
Den bästa saken För trasigt b o r d.
Ett räkneord.
A f väg ett stycke.
I mångas tycke Ej m y c k e t värd.
E n m a n m e d svärd H v a d d e n b ö r äga.
H v a d m a n b ö r väga Med noggrannhet.
Om m a n är het, H v a d lätt man blifver.
H v a d skutan drifver.
Visst ord finns kvar, Jag m a s s o r har, Men d e få vara.
V i resten spara.
B l a n d nu befintliga Cacaosorter intages säkert förnämsta platsen af r h 5 r 1 r r 1 &gt;| • 0 t 1) Hvasst o c h grönt, 2) ett » hand- tag », 3) uti vår psalmbok, 4) h ö r e r till damernas dräkter, 5) konunga- rike i Orienten, 6) » negativt », 7) nöje, 8) en socken i Västmanland, 9) danska grefvar, 10) till maträtter.
Begynnelse- o c h slutbokstäfverna bilda n a m n e n å tvänne svenska skalder.
L — ris.
1 «l i t u t 1 i l Figurens 33 bokstäfver skola ord- nas så, att de hvarandra motsva- rande lod- o c h vågräta raderna gifva samma namn.
Sibylla.
Lösningar.
Apokopen: Husar, husa, hus, hu!
Charaden: Bi — frost.
Rebus.
Triangelaritmogryfen: Askloster, strösked, kräftan, löfsal, ostar, skal, ten, ed, r. Figurgåtan: Klondyke: Konstantinopel, 1) Ystad, 2) Bspirito-Santo, 3) Kalifornien.
Moster Li Länltgåtan: Hjortron: Hjo-bjort-jo or ort- tro-tron-ro.
Charad.
Liten tös behändigt traskar I mitt första nöjd o c h glad.
Lille bror i vattnet plaskar, HULTMANS CACA0 vid 1 8 9 7 å r s K o n s t - o c h Industriutställning i Stockholm.
