# ID: svediakorp-per1200
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1898
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,669
# sentences: 663
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Iduns Kungl.
Sofbdktr.
Fredagen den 16 september 1898.
N:r 37 (560;.
Prenumerationspris pr år: Idun ensam kr.
Iduns Modet., fjortondagsuppl.
» Iduns Modet., månadsuppl.
» Baxngarderoben » 5: 5: 3: 3: Byrå: Klara södra kyrkog.
16, 1 tr. Öppen kl. 10 — 5.
— — — — Al !m.
telef.
6147.
Rikstelef.
1646.
Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Redaktionssekr.
: J. Nordling.
ll; te år g. Utgifnlngstld: hvarje fredag.
Annonspris: 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » 25 öre för hvarje påtörjadt tiotal stafv.
Lösnnmmerpris 15 öre (lösnrr endast fur kompletteringar.)
Utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
Elisabeth kejsarinna af Österrike och drottning af Ungarn.
» Hvad har då egentligen skett? » Med dessa ord på blek- nande läppar och med dö- dens insegel på sin panna sjönk kejsarinnan Elisabeth åter medvetslös tillbaka i sina trognas armar: hennes tur på den soliga alpsjön vardt en färd öfver mörka vat- ten till dödens cypresskrön- ta ö.
» Hvad har då egentligen skett? » Hon sökte ordna sina för- virrade tankar, hon sökte fatta det för alla mänskor ofattliga: att någon kunnat trakta efter hennes lif, hon som aldrig fikat efter mak- ten, hon som aldrig förförde- lat någon, hon som på sam- hällets tinnar i hela världens åsyn slag på slag träffats af pröfningarnas ljungeld.
.
.
Men Gud vare tack och lof!
Intet låter oss förmoda, att hennes namnlösa, out- sägliga häpnad hann bytas i skräckfull visshet; stilla och smärtfritt som hennes fysiska tillvaro torde hen- nes tankelif hafva slocknat i döden.
Skola vi klaga öfver hen- nes hastiga bortgång?
Nej, hon fruktade själf ett lång- samt aftynande.
Hade lif- vet mycket mera att bjuda henne?
Knappast; hennes lyckas såväl som hennes smärtas mått syntes rågadt.
Men hvad som fyller oss med oändligt ve, det är, att hon föll offer för en van- vettig och grym fanatism.
Öfver hennes barna- och ungdomsår låg sol.
Grund- liga och mångsidiga studier, friluftslif i skog och mark, en fint bildad och kärleks- full familjekrets — allt detta stod till buds i hennes hem, det hertigliga bayerska.
Snill- rik och skön, eröfrade hon, ännu nästan ett barn, sin furstlige kusin, kejsar Frans Josef, som under folkens stormande jubel satte brud- kransen jämte dubbelkronan på den sjuttonårigas huf- vud.
Kärlek och sympati samt öfverensstämmelse i tycken och vanor synas hafva rådt mellan de höga makarna.
Trogna kamrater på öfver- dådiga ridter och jakter, följ- des de äfven, så ofta kejsa- rens tid det medgaf, på resor, företrädesvis till Schweiz, i hvars bergluft de andades ut efter den nödtvungna vistelsen i hofvets salar.
Med finkänslig ömhet vär- nade kejsaren ' om sin älska- des frihet.
Fritt fick hon komma och gå, fritt fick
ID UN Se glad ut i medgång, ty då har du skäl, Och grubbla ej dårlikt på kommande öden.
Se glad ut i motgång, då h ö f v e s det v ä l; hon uteblifva från tröttande ceremonier och hoffester, fritt fick hon välja sitt um- gänge, fritt fick hon hängifva sig åt sina vetenskapliga och konstnärliga intressen.
Men så visste han också, att när det gällde, kunde han påräkna stöd af en kvinno- hand, öm, stark och trofast som få.
Närmare än någonsin fördes makarna hvarandra genom sitt lifs största olycka: kronprins Rudolfs tragiska död.
Men sedan kejsarinnan med öfvermänsklig själs- styrka och förgätenhet af sig själf mildrat sin gemåls sorg, tog hennes egen gräns- lösa smärta ut sin rätt, och den stolta, viljestarka kvinnan sjönk ihop för att aldrig mera resa sig igen.
Ty hvad voro de väl, hennes excentriciteter, hennes pin- samma människoskygghet, hennes rast- lösa irrfärder, hennes skapelse af det sago- lika drömslottet Achilleion kring den out- sägligt älskade sonens minnesvård — hvad voro de annat än yttringar af en gna- gande lifsleda och längtan, » en mask som icke dör, en eld som ej utsläckes »?
Kring kejsarinnans Ut de parade stå Europas nationer i sorg._.
På knä och i bön begråta Bayern och Osterrike-Ungarn i den hvitklädda döda en älskad dotter och furstinna.
I smärtsam blygsel döljer Italien sitt anlete, och Schweiz svär med lyftad hand att straffa det blodiga dådet.
Stilla och obemärkt, som en vanlig död- lig, kom kejsarinnan Elisabeth till Geneve.
Under klockklang och trumpetskall, un- der kejserliga ärebetygelser drog hon dä- dan till sitt land igen, med dubbelkro- nans glans förhöjd af martyrglorians skim- mer.
Hennes öde, om något, jäfvar talet om lyckans suveränitet.
T y hvad öfver- träffar väl eller når ens tillnärmelsevis upp mot smärtans, mot dödens majestät?
Tora Kjellberg.
* Barnet ^^arnet Ifrån gråter!
rosig kind kyss tåren, att det ter i solig framtidsdröm som våren, lugnadt åter.
Nyss till världen ned till sorgens dal och faror styrde han från änglars syskonskaror sakta färden- Slog sitt öga upp och lät det himlen spegla, hälft beslöjadt, som då skyar segla i det höga.
Se, i knoppning får du där till hjärtat trycka glädjens fagra blomma, lifvets lycka och förhoppning.
1898 Förtröstan o c h mod skola pröfvas i nöden.
Och plundrar dig ödet på allt h v a d du har Se glad ut, så äger du dock något k v a r.
Silfverstolpe.
När i döden den sitt matta öga sluter, än kring barnets värld, i hoppets glans sig sluter morgonglöden.
Han är dagen som går opp, när tiden är för dig i modlös kamp förtiden. '
Han är dagen!
Bäst du fattar, hvad åt dig är gifvet, när mot solen, emot dig och lifvet barnet skrattar.
Tusen löjen kring dess läppar leka; och i minnets värld på nytt dig smeka barndomsnöjen.
Sorg förbleknar, när han blott ses småle och för oskulds kärleksvarma stråle hjärtat veknar.
Känn dig dragen fullt och helt till barnet!
Ack, där gror just i det späda flarnet morgondagen.
M. Krook.
* Goda vanor.
O m föräldrar och uppfostrare rätt betänkte, hvilken omätlig vikt och betydelse vanorna öfva på karaktärens daning och befästande, så skulle de icke kunna vara nog omsorgsfulla uti att söka bibringa barn och ungdom goda vanor.
I fråga om vanor gäller det med fullaste san- ning, att den väg, man under de första åren af sitt lif slagit in på, vanligen blir den afgörande och bestämmande för hela lefnadsfärden.
Vanor- na, en gång bildade, verka sedermera liksom af sig själfva utan någon vår särskilda ansträngning, och de blifva vanligen beståndande för hela lif- vet.
Från barnaåren antagna goda vanor blifva sålunda för människan till en reservfond af den mest omätliga betydelse.
Hon har med sådana vanor liksom fått till skänks, hvad den under barn- och ungdomsår vårdslösade genom själföf- vervinnelse, möda och ansträngning måste käm- pa sig till.
Och den i goda vanor uppfödde blir icke allenast besparad mycken kamp och veder- möda, han har ock, tack vare denna från späda- ste år danade säkra grundval af goda vanor, större förutsättningar att hinna längre i moralisk höghet, styrka och värdighet än den, som har att upprycka och öfvervinna en massa från barndo- men rotade dåliga vanor.
Goda, sunda och enkla vanor höra till de för- nämsta gåfvor, som föräldrar kunna gifva sina barn.
De äro af långt större värde, än de kun- skaper, färdigheter och rikedomar, de möjligen kunna gifva dem.
Alltför ofta synes uppfostran (särskildt i fråga om en gosse) mera anlagd på att utbilda (honom) för lifvets yttersidor, så att säga — det blifvan- de lefnadskallet — än på att dana (honom) till människa.
Blott och bart praktiskt sedt står en dylik uppfostringsmetod i ljuset för sig själf.
Ty utgöra icke ordningssinnet, fliten, själfbehärsknin- gen, måttligheten, uthålligheten och sparsamheten — denna dygd med den ledsamma, triviala fysiono- mien, hvilken dock är ett så väsentligt villkor för mannens frihet och själfständighet — den yppersta rustning för ynglingen, äfven då det blott gäller den yttre dust han skall taga med lifvet?
Skulle icke just dessa vanor, blifna till viktiga bestånds- delar i hela hans moraliska existens, sätta ho- nom ' i stånd att i fullaste mått kunna tillgodo- göra sig resultaten af den tekniska utbildning för lefnadskallet, hvaruti tyvärr hufvudmålet för ungdomens uppfostran allt för uteslutande sy- nes bestå?
Sinnets, lynnets, tankens, kroppens vanor börja forma sig hos det spädaste barn.
Vanligen låta de sig under dess första lefnadsålder tämli- gen lätt böjas eller rättas.
Och det gäller då att icke försumma tillfället, ty det är alltid myc- ket vanskligt att taga tillbaka en förlorad ter- räng, liksom att återupprätta en myndighet, som man låtit gå förlorad.
Om mödrarna blott förstode, hvilka törnen de skulle ktmna bortplocka på bar- nets framtidsstig, huru de skulle kunna influera på hela dess lifsuppfattning, hela dess sinnes läggning 1 Huru lyckligt är icke det barn, som i sin spä- da ålder får mottaga ett lefvande gudsbegrepp och religiösa intryck!
(Märk väl, genom en mild och varsam ledning.)
Hvilka själsstrider kan det icke därigenom blifva besparadt!
Ty från den första okritiska barnatron uppspirar en lefvande gudsfruktan lättast.
Och — handen på hjärtat —, hvad ville vi icke gifva, vi alla, som vandra kring med skeptiska, otillfredsställda hjärtan, om vi vore burna af en varm och lefvande religiös öfvertygelse?
Ty en sådan är dock det enda, som verkligt försonar en med lifvet och dess många dystra gåtor.
Vid alla tidpunkter och i alla åldrar af vårt lif kunna vi ju komma i be- sittning af trons nåd.
Men den i religiös indif- ferentism uppvuxne tillkämpar sig icke en varm religiös öfvertygelse utan genom svåra tvifvel och lidanden.
Då däremot den, hvilken som barn naivt och okritiskt lärt sig att tro, ofta får behålla denna sin tro utan att hemsökas af tvifvel.
Om barnen vandes vid att betrakta sina fel och svagheter icke så mycket från synpunkten af det ofördelaktiga intryck dessa göra på andra, eller hvilka straff och obehag deras olater kunna medföra, utan från synpunkten af att det är nå- got, som rakt icke anstår dem, om de vandes vid att bära aktning för sig själfva, utaf hvilken stor betydelse skulle det icke vara för hel a deras karaktärsutveckling?
Om barnen från början vandes vid lydnad, från hvilka misstag, från hvilken falsk själfstän- dighet skulle det icke härigenom vid mognare år vara försäkradt?
Hvilka dumdristiga öfver- grepp kunde det icke vara skyddadt från att begå?
Orn barnet vandes vid enkelhet, huru skulle detta icke stål sätta både dess fysiska och psyki- ska hälsa?
Huru mycket lättare skulle det icke då reda sig i försakelsens skola, om det en gång blefve utsatt för lyckans obeständighet.
Ty fattig- domen kännes dubbelt tung för den, som vant sig vid stora behof.
Det skulle vara lätt att framdraga den stora betydelsen af mångfaldiga andra goda vanor, hvilka måhända vid ett ytligt betraktande kunna förefalla betydelselösa nog.
Det sagda må dock vara tillräckligt.
Betänkte föräldrar och uppfostrare rätt, hvilka rika skördar, som kunna spira upp från de goda vanornas anspråkslösa utsädesåker, så skulle de icke kunna ägna en nog trägen omsorg åt att leda barnens vanor i en sund och god riktning.
Men kanske skulle i själfva verket intet moment i deras uppfostringsmission påiägga föräldrar och lärare ett större aktgif vande på sig.
själf va — för att icke riskera att beslås med att lära allt för mycket i strid mot sitt lefnadssätt.
Arla.
*
189b Släkten Motvall.
en, som ämnar läsa detta, må ej tro sig därigenom komma att inhämta någon djupare kännedom om släkten Mot- vall, dess uppkomst och utbredning; af en slik afhandling fordras nämligen, att den stöder fakta med årtal, och det är just hvad nedanskrifna uppsats brister i.
Man skall i densamma ej ens bli upplyst o m, hvilket tidehvarf stammodren tillhörde — denna ryktbart ståndaktiga gamla dam, som fann sin förtidiga graf i vågorna.
Således, för forskare är detta ej skrifvet, snarare då för dem, hvilka älska att igen- känna och iakttaga de drag, som äro hvar släkts gemensamma egendom, på samma gång som dess stolthet.
För dem, som själfva tillhöra släkten, kan det j u i synnerhet vara af intresse att återse dessa drag, se hur de fortgå och lef- va upp och trotsa tidernas längd och inymp- ning på främmande stam.
Det var min första utflykt på egen hand.
Den skulle bli ganska dryg, och därför skulle anhalt göras hos en jämförelsevis obekant släkting.
Det var minsann ingen anhalt att försaka!
En lätt korgvagn, förspänd med fuxar, mötte vid stationen, sedan — bergs- luft och bergens åsyn, en djupblå sjö, en hvit kyrka med en röd b y omkring sig, och ett hem med utsikt öfver allt detta och med nygift-färska saker, smakfullt ordnade i vackra rum ..
Jag uttryckte mina tankar o m allt detta för min släktings hustru, hvilken jag den- na dag såg för första gången.
Hennes åsik- ter visade sig emellertid vara så vidt skilda från mina, att jag befarade, det en familje- olycka fördunklade den leende taflan; mitt medlidande blef vaket.
Hur som hälst med olyckan, familjen var begåfvad med två döttrar, nätta att se på, brunögda och friska.
För att skingra mo- drens mörka tankar, gjorde jag henne min komplimang: » Så präktig », sade jag, » och så vackra ögon, bruna och stora 1 » Stackars bruna ögon!
Det blef ett tal om dem, det blef långt och det blef bredt, och när det var slutadt, voro de bruna slagna ur brädet af de blå; man tyckte rakt, att man borde sticka ut dem eller sänka ögonlocken och aldrig öppna dem i evig skam öfver att ha fått dem, så fula blefvo de gjorda att vara.
Jag var husets gäst, jag var blyg och ung, och mitt försvar var följaktligen något matt, men tyst för mig själf anklagade jag för grymhet det öde, som gifvit olika ögon åt denna kvinna, hennes make och barn.
Jag hade anländt till platsen, medan solen ännu stod lågt på himmelen; då hon nått sin middagshöjd, hade jag så många gån- ger stött emot min värdinnas åsikter, att jag började undra, om jag kunde säga nå- got, som ej var i strid med dem.
Då solen lutade mot nedgång, undrade jag om någon kunde det.
Dagen därpå — resdagen — fick jag veta, att hennes flicknamn var Motvall.
Hon gjorde mig på samma gång litet reda för denna släkt: » Den är talrikast på spinn- sidan, » sade hon.
Nu undrade jag ej längre.
Några år därefter — ett tiotal vid pass — bar vägen mig åt samma håll.
» Kommer med 7.35 tåget, » skref jag.
» Tag i stället 8.17 tåget » svarades mig, och IDUM så kom jag då med detta senare tåg, un- drande om detta verkligen var lämpligare eller o m det var ett Motvallsdrag, ty under de gångna åren hade jag gjort bekantskap med flera medlemmar af denna släkt och visste följaktligen, hvad man kunde vänta af dem.
291 boken.
Jag visade henne några siffror, de öfverensstämde med mina uppgifter; jag antog följaktligen, att det var som segrare jag slog ihop boken, men jag bedrog mig.
Bokhyllorna voro väl försedda, och jag tog ned ytterligare tre volymer, äfven de verk af litteraturens stormän.
Alla voro de Då bemälda 8.17 tåg fört mig till målet, ense i denna sak.
Men dessa fyra storheter stod där i stället för korgvagnen med fux- plus mina argument kunde ej förmå denna arna en droska jämte två svarta ston.
An- lofvande telning att ge vika.
Oöfverträffad var hon dock ej.
Sedan dra förändringar iakttog jag ock.
Kyrkan var mindre hvit.
Och den lilla röda byn jag varit en tillfällig åhörare till systerns vid hennes fot hade svällt ut, men bergen grammatiklektion, gaf jag henne priset, ty och luften och vattnet voro sig lika denna den tid och de ansträngningar hennes lära- högsommardag, som de voro, då jag såg rinna använde på att förfäkta sina påståen- dem sist.
Äfven min släktings hustru var den voro storartadt tilltagna, hälst då man besinnar, att segern äfven här var på den sig ganska lik — fraiche och smärt.
Jag sade henne allt detta.
Hon tycktes " yngres sida.
Ja, en Motvall vet att hålla dock i alla dessa punkter vara af olika me- stånd mot hvarje påstående, en Motvall ger ning med mig.
Luften var råare och ber- ej tappt för svart på hvitt, för en Motvall gen voro högre, kyrkan däremot var säkert ges ingen reson — •, ja, på detta kännes en lika hvit, och själf hade hon blifvit mycket äkta Motvall igen!
förändrad, vattnet däremot var gråare.
Om Vidare?
Jo!
hästarna blef intet tal, jag hindrade det Ett par dagar före mig hade till huset med mina frågor om familjen.
Den hade kommit en äldre dam.
Det sades, att hon tilltagit.
var bjuden dit för att hvila upp sig, och jag Snart fick jag sikte på dess medlemmar, betviflar ej, att af sikten med besöket var där de voro samlade på hemmets veranda denna.
Tillfället föreföll åtminstone ypper- för att välkomna m i g: familjefadren — min ligt: luften var hög och ren, familjen höl släkting — de två äldsta döttrarna i half- godt bord, husets herre fyllde dagligen hen- långa klädningar — ack, tiden gårl — och nes glas med det mest stärkande vinet, hon sof middag samt promenerade, det oaktadt den sist anlända, brunögd äfven hon.
Jag hade nu egentligen ej kommit dit såg hon för hvar dag som gick allt min- för att studera ögonfärg och familjedrag, dre uthvilad ut.
Motsägelser kunna j u vara en krydda på men tillfällena till det sistnämnda studiet blefvo så talrika, att jag ej kunde undgå samtalet, ja, ibland fordras de rent af för att sätta det i gång, men att få dem öfver idka det.
Redan följande dag kom jag på det klara sig i störtfloder är af särdeles utmattande med, att döttrarna för länge sedan öfver- verkan på äldre damer med försvagad kropps- flyglat modren, på samma gång hon tycktes konstitution.
Jag iakttog det i dessa dagar.
Denna dams därvaro tycktes vara just helt ha tagit lofven af sin make.
Ja, de voro sådana äkta, verkliga små hvad denna familj var i behof af.
Det är Motvallar, som någonsin gjort en stammoder j u så där, då man länge måst undvara nå- heder eller kommit en moders hjärta att got, som hör till ens lifsvillkor; uppenbarar fröjdas öfver att hennes släkts anlag fort- det sig sedan i ens närhet, är man min- lefva!
Den äldsta i synnerhet — åh, man sann klok nog att draga fördel af detsamma.
kunde grant se, hur hon plågades af hvarje Så var det med denna familj gent emot yttrande, framställdt i påstående form.
Hon deras åldriga gäst.
formligen vred sig under pinan.
Första dagen af mitt besök yttrade sig Första dagen under min därvaro var det denna dam likt hvarje annan belefvad, sir- dock knappast af mer än detta symptom, lig och mindre bemedlad dam, som är på besök i hus, där hon vill göra sig angenäm, som jag kunde sluta till hvad hon led.
Andra dagen var jag ej längre ett hin- men efter ett par dagar hade alla de oppo- der för fullgörandet af hennes plikt att sitioner hennes yttranden väckt ändrat hen- nes taktik; hon ställde nu sitt tal i frågan- motsäga anförvanter.
de form.
Utan tvifvel mycket klokt,.
men Tredje dagen stötte vi ihop.
Det gällde en bekant tilldragelse i en af fullkomligt lönlöst.
1 våra större skalders lif.
Jag tror mig vara tämligen hemma i de där sakerna och framkastade satsen blott i förbigående som ett oomtvistligt faktum.
Detta var dock mer, än denna femton års ungmö kunde bära.
Det är j u alltid vackert och glädjande, då de unga intressera sig för vårt lands store män, och sådan håg bör ej dämpas.
Jag hade dock mina skäl att tro, det den hågen ej utgjorde motivet till det som följ- de.
Jag måste nu fram med så solklara bevis för mitt påstående, som jag kunde åstadkomma; jag skildrade skaldens lif i korta drag för att påpeka, det denna hän- delse ej kunnat inträffa på annan tid än den sagda.
Fåfängt!
De bruna ögonen stodo fastade på mig med seg förebråelse; det såg ut, som om vi ej skulle bli vänner efter detta.
Jag hoppades få till hjälp en af våra litteraturkännare, och jag bad henne hämta » Ä r det ej mycket varmt i dag? » säger denna sluga lilla kvinna vid frukostbordet, seende sig frågande omkring på familjen.
Man hör modrens röst, man hör de tre döttrarnas spädare, samfälldt höjas; de bort- resonera värmen, de göra det med sådan ifver, att man finner det vara ett vågstycke att begifva sig ut i den starka kyla, som råder.
Vi trotsa den dock mangrant, och tre minuter senare befinna vi oss ute i träd- gården.
Om af hänsyn för värdfolket eller af verklig öfvertygelse, det lämnar jag där- hän, den gamla damen yttrar sig — fort- farande i frågande form — om den låga temperaturen.
Man hör ånyo modrens star- kare och döttrarnas spädare stämmor: » Det är sommarens hetaste dag. » Jag minnes de fyra litteraturhistoriska storheternas öde, och jag befarar, att en vanlig termometer skulle dela det; jag tiger således.
—
IDUN 292 Jag sammanträffade en gång med en äl- dre man, hvilken besökt Asien, Afrika och Amerika samt äfven Australien.
Han sade sig ha påträffat individer af omskrifna släkt i alla världsdelarna; han hade slutligen upp- funnit ett sätt att handskas med dem, » d o c k », tillade han vist, » man anlitar det ej annat än i nödfall, ty det är ej muntert.
Det är emellertid bra att känna, då man är i behof af att spara sina nerver.
» Man tiger, » sade han, » bara tiger, det har en förunderlig verkan på personer, som tillhöra denna vidt utgrenade släkt. » Då jag betänker, att jag underlät att meddela denna metod åt den gamla damen, som så väl var i behof af att lära känna den, erfor jag något liknande samvetskval.
Jag söker emellertid tröst i det hoppet, att hon kanske sedan själf uppfann metoden.
Om hennes tillstånd efter de sex veckor- nas slut och o m längden af hennes lifstråd efter den tiden sväfvar jag emellertid i fullkomlig okunnighet.
Det var emellertid ej hennes öde jag skulle skildra, meningen var att ge några spridda drag ur släkten Motvalls historia, och det har jag j u nu sökt göra.
Dagmar B — n.
* — Från kröningshögtidligheterna i Holland.
Bref från Iduns korrespondent.
I. Volendam den 2 sept.
1898.
» y Je Koningin Wilhelmina », Hollands unga drottning, den sista ättlingen af huset Oranien, som för några dagar se- dan fyllde 18 år, är för mig som prinses- san i sagan.
Hänförelsen för » de Koningin Wilhelmina » fyller hela landet.
Också vi främlingar, som vistas här vid Volendam, känna oss gripna af samma hänförelse, och för mig särskildt tager denna hänförelse form af något sa- golikt.
Holland är för mig ett sagoland.
Och den unga drottningen är prinsessan i sagan.
Trollet, som hotar att uppsluka landet, är hafvet.
Andra sagoländer ligga öster om solen och väster o m månen, men detta land ligger flere fot lägre än hafvets yta.
Hela hafvet skulle strömma in i landet, om ej jättelika murar af granit skilde hafvet från landet.
Så är det här vid Zuiderzee.
På andra ställen finnas väldiga milsbreda dy- ner, hvilka dels äro naturliga, dels af män- niskohänder byggda, och hvilka tjäna sam- ma ändamål.
En hel armé af ingeniörer hafva uteslutande till uppgift att skydda landet mot dess fiende, hafvet.
I andra länder färdas man på vägar.
Här färdas man mest på kanaler, hvilkas yta återigen ofta ligger högre än det om- gifvande landets.
På kanalerna gå ångbåtar, men här emel- lan fiskarbyn Volendam, där vi ett trettio- tal konstnärer befinna oss, och den lilla staden Edam, finnes ingen ångbåt.
Knap- past en roddbåt!
Man färdas i en vidun- derligt gammaldags båt, stor och bräcklig, med kajuta.
Och man måste böja ryggen djupt, om man vill komma in i kajutan.
Båten kallas trekshöjt, så uttalas det åt- minstone, och dragés helt enkelt af en eller flere karlar, som gå längs med kanalen.
Holländska språket är något midt emellan tyska, svenska och engelska.
Jag försöker nu tala holländska, så godt jag kan.
Och hjälper intet annat, så tager jag till med ren svenska och säger samma sak många gån- ger, och då hjälper det.
Uti Zuiderzee ligger ej långt härifrån en ö, Marken.
Där finnes, efter hvad som sä- ges, nordisk befolkning.
Visst är, att de äro mycket blonda.
Barnens hår är lin- färgadt som på våra dalabarn.
Deras ytterst brokiga dräkter påminna också mycket om dalbefolkningens.
Staden Edam, i Sverige väl bekant ge- nom de klotrunda anilinfärgade Edamer- ostarna, ligger en dryg halftimmes väg häri- från.
Det är en vacker liten stad, fin och ren, genomfluten af kanaler och med höga alléer, smala gator med låga hus, alla med gaflarna utåt gatan.
I denna lilla stad flngo vi de första kän- ningarna af, huru innerligt hela landet del- tager uti hyllningen.
Orangegult — huset Oraniens färg — är festfärgen.
Alla bära orangefärgade rosetter eller kokarder.
Barnen hafva orangefärgade mössor.
De unga flickorna orangefärgade halsdukar och skärp till sina hvita klädnin- gar.
Tidningar och festprogram äro orange- färgade.
Hela staden är festsmyckad med rikedo- mar af flaggor, guirlander blommor och ku- lörta lyktor, som en riktigt välprydd jul- gran hemma!
Något så genomgående festligt kan man nog endast få se i en liten stad.
Det var den 31 augusti, den unga drott- ningens födelsedag, som var festdag i Edam.
Vi begåfvo oss af härifrån på aftonen, och vandrade i tätt sluten trupp längs ka nålen.
En ungdomsfrisk holländsk målare var vår ledsven.
Fullmånen var strålande klar och staden skimrade i tusentals lysande färger.
Ljus och jubel öfverallt.
Och kanalerna le sitt blidaste aftonleende och vicka sömniga och yrvakna hit och dit med de brokiga bilder, som spegla sig i dem.
Orangefärgade lyktor spegla sig i ständig växling i en kanal, och jag, som glömmer hvar jag är, tycker mig nästan skymta ja- paneser med stora uppspända paraplyer bland träden.
Så betagande är allt!
Man vet ej hur eller när eller hvar.
Blott att detta är något alldeles särskildt.
Det är j u också inramningen till det som kom- ma skall.
Och vi vänta och lyssna till jubel och skrän, båda lika välljudande för våra fest- stämda örhinnor.
Och så nalkas festtåget!
Ståtligare få vi nog se det i Amsterdam, men innerligare, mera naivt allvarligt — omöjligt.
Kostymerna voro förträffliga.
I spetsen går borgmästaren baklänges — stadens bor- gare gingo med i tåget, med en värdighet som trotsar all beskrifning.
Tåget framställde i kronologisk ordning historiska händelser, hvilka särskildt berört Edam.
Furstliga per- soner som gästat Edam och store män som lefvat eller verkat där.
De historiska dräkterna passade den hol- ländska typen förträffligt.
Tack vare sådana målare som en van D y k en van der Helst, hvilka bevarat åt oss deras tids typer och 1898 dräkter, kände vi igen som gamla be- bekanta dessa holländare, dessa furstar och pager och dessa förnäma damer.
Inom den afdelning, som tillhörde medel- tiden, syntes också en vagn med Edamer- ostar (däraf kan man förstå, huru gammal ostberedningen där måste vara).
Den tog sig förträffligt ut, och de medeltida figurerna passade alldeles in med stadens tycke.
Också våra kära volendamare voro med i båt — på vagn.
— De hurrade särskildt för oss.
Son kom också med, » prinsessan i sagan. » — Hon kom till häst, med ljusblå sam- metsklädning, hermelinsmantel och krona på hufvudet.
Ett litet fint barnsligt hufvud på en smal fin hals.
På programmet stod att läsa hvem hon var: H.
G. Machtelt van Lancaster, gift med Z.
Gr. Willem Hertug van Beijeren, Graaf van Holland, Zeeland en Henegou- wen (Graaf Willem V).
Men hvad betyda några små svarta ty- per på ett papper?
För mig blef hon ett med den unga furstinnan, som i dagarna skall blifva regerande drottning i Holland.
För mig blef hon » sagoprinsessan » med den stora makten öfver det onda i sina bar- naögon.
Du hänförande lilla stad Edam.
Visst log du af välbehag, när du speglade dig i dina kanaler.
Och ditt leende var så vac- kert och dina invånare voro så belåtna.
I veckor hade de arbetat på festen, och nu gingo där tusentals lyckliga människor, gla- da som barn.
Och alla kände med sig, att festen var lyckad och att hvar och en på sitt sätt bidragit därtill.
Här i Volendam var fest dagen efteråt.
Hela långa tiden förut hade barnen sjungit i skolan sina fosterländska sånger.
Flag- gor syddes i alla hus.
Det fanns icke en, som ej de senaste dagarna varit upptagen af förberedelser till festen.
Och jag är viss, att i minsta by i Holland har rådt samma ifver och intresse.
Lilla ön Marken långt ute i hafvet strå- lade af ljus och kulörta lyktor och låg och glittrade som en juvel på vattnet.
Här voro alla fiskare hemma, och alla de stora fiskarbåtarna, försedda med lyktor, lågo i jämna linier inne i hamnen.
Volen- damsfolket tågade högtidsklädda i sina vack- ra dräkter med flygande fanor och klingan- de spel utefter gatan.
Flere hundra barn deltogo alla med flaggor i händerna, sjun- gande en sång till drottning Wilhelminas ära.
Till och med de små barnen mellan 3 och 6 år, alla med flaggor på granna pap- perssirade stänger, hade sin procession, åt- följda af de nunnor, som ombesörja un- dervisningen i flickskolan.
Detta kan med skäl kallas nationalfest.
Det är intressant att se, huru djup nationalkänslan här tyckes vara.
Och det är roligt att hafva tillfälle att meddela sina intryck hem till Sverige.
0.
A-g.
* Bida och försaka, Kränkas djupt och glömma, Och om himlar drömma Under nöd och vaka — - Blott en mor och maka Kan den kalken tömma.
B.
JE.
Malmström.
*
IDUN 1898 + • Anna Willman.
.CCedan vi passerat lif vets middagshöjd, få A - J vi allt oftare erfara, huru det ena ef- ter det andra blifver » ett minne blott », och att i samma mån som vännernas tal min- skas, dess mer vidgar sig det graffält, som gömmer dem, bvilka gifvit impuls åt, gjort en eller annan insats i vår egen utveckling.
Tänka vi efter, räkna vi åren, så märka vi nästan m e d förvåning, att » tiden var inne », att det var godt för honom eller henne att få sluta en lång vandring.
För oss själfva har ungdomens dödsbäfvan för- svunnit och vi undra blott i tysthet: när skall väl vår stund komma att lystra till sista signalen?
Under den flydda veckans lopp hafva säkerligen för mången svensk kvinna utom mig känslor af tillgifven saknad väckts vid budet om Anna Willmans bortgång; och ge- nom vemodsflor ha vi i minnet blickat till- baka till den trofasta vännen och lärarin- nan från våra » klangdagar » — till henne som lärde oss att i ungdomsjublet få tonen klar och ren.
Anna Olivia Willman, dotter till hofrätts- notarien, den på sin tid framstående violi- nisten och musikläraren Olof Willman och hans maka Ulrika Kristina Lindblad, föd- des i Stockholm den 20 juli 1826.
Redan vid späda år förmärktes hos henne nedärfda musikaliska anlag, ovanligt fint öra och säkerhet i att finna en angifven ton.
Så t. ex. berättades af hennes bror, An- ders Willman, huru fadern omtalat denna sista egenskap för sina musikvänner, och en afton, då de voro samlade i Willmanska hemmet, väcktes lilla Anria och tillsades att på pianot anslå den ton, som just då tutades i närmaste kyrktorn —; genast och utan sökande gaf hon rätt ton.
Under sin uppväxt erhöll hon en grund- lig musikalisk utbildning, först af fadern och sedan af de förnämsta förmågor här i Stockholm.
Hon blef en mycket skicklig pianospelerska och ackompagnatris och gaf redan i midten af fyrtiotalet pianolektioner.
Först i slutet af fyrtiotalet var det som hon började att studera sång och då under hofsångare Bergs ledning.
Aren 1 8 5 0 — 1854 tillbragte fröken Willman i baron Carl A d a m Raabs familj på Ryssbylund i Små- land, där hon var döttrarnas lärarinna och kära vän.
Mellan denna familj och henne knöts ett starkt vänskapsförbund för lifvet.
Så inträdde broderns — den sedan så berömde operasångaren Anders Willman — debut vid Kungl.
operan.
Anna Willman lämnade då sina kära vänner och skyndade hem för att blifva den unge, glade broderns ackompagnatris och hjälp — hans så att säga musikaliska samvete.
Troget, lugnt och energiskt öfvade hon in med honom parti efter parti.
Aldrig — säga de som stått de båda syskonen nära — hade Anders Willman blifvit den hel- gjutne konstnär han var, om han icke haft systern m e d sitt lugna, oförvillade kritiska omdöme vid sin sida, just under sina egent- liga utvecklingsår.
Aldrig slappades hennes intresse, aldrig försummade hon under hans debutår en representation.
— » Hon ville vara där för att räkna, hur många gånger Anders kom af sig. » Tack vare henne 293 kunde han emellertid sina partier ännu in i det sista — så väl voro de inöfvade.
A r 1857 följde hon honom till Paris och under deras därvarande tvååriga vistelse stude- rade hon själf sång för Francois Delsarte.
Hennes röst var en mezzo-sopran med en något mörk timbre; mjuk och fulltonig gaf den en stämning af lugn, lyftande harmoni.
Här i hemlandet medverkade hon vid flere konserter såsom sångerska ända till slutet af sextitalet.
Från år 1860 till midten af åttiotalet var fröken Willman en eftersökt sånglä- rarinna.
Ifrån hufvudstad och landsort kommo eleverna.
Det var som till en fest man skyndade upp till det lilla hemmet i hörnet af Riddar- och Sibyllegatorna — man visste, att man skulle få något och man lämnade lektionen med sång i sinnet och ett intryck af lifvets glada allvar.
Omkring år 1876 blef fröken Willman anställd såsom repetitris vid Kungl.
operan, hvilken plats hon innehade till in på åttiotalet, och det var under denna periods senaste tid, som hennes kraftiga fysik tog knäcken.
Först teatern, så sånglektionerna hemma och där- till oron för och vården om en mycket sjuk och åldrig moder förtogo henne all möjlig- het till egen hvila och rekreation.
Sedan flere år har hon själf varit en hjälplös sjuk- ling.
O m och kärleksfull vård erhöll hon på Stockholms sjukhem, där hon varit de sista fyra åren.
Sitt efterlämnade kapital har hon testamenterat till Artisternas och litteratörernas pensionsförening.
Anna Willman var en helgjuten, sann, god och trofast personlighet.
Fri från allt hvad ytlighet och flärd hette verkade hon såsom en representant för det i sig själf värderika och solida, såväl inom den konst hon utöfvade som i det enskilda lifvet.
Rakt på sak, men vänligt sade hon sina elever sanningen, om så behöfdes, och hvar och en, om klandrad eller berömd, kände att det var en klarsynt vän som talade.
Det var en natur m e d godt svenskt stål, som lockade fram den renaste malmklan- gen äfven hos dem hon k o m i beröring med.
Vänner så väl som forna elever — af hvilka senare jag- själf varit en — tror jag samfäldt med mig skola säga: frid öf- ver hennes minne!
Vendela Kjellson.
Någon fotografi af den aflidna så vidt vi kunnat utröna, icke.
finnes, Bed.
* Stockholmska bostäder.
f l å g r a reflexioner i flyttftingstiden.
För Idun af Bell.
(Forts. fr. föreg.
n:r.)
Tack vare skärmar, draperier och en god vilja bildas nu hörn, där sådana ej finnas.
Anordningen med dörrars förläg- gande så nära hörnen som möjligt och så, att de helst sammanstöta med fönster och kakelugn, är dock något gemensamt för stora och små våningar.
Därvidlag tyckes hyrans storlek ej spela någon roll.
De smärre våningarna stå mest i efter- frågan och ställa sig jämförelsevis dyrast, och dock, huru litet få ej hyresgästerna i dem nöja sig med!
En jungfrukammare, om ock med sekundär dager, men med ventil i yttermur, borde finnas i hvarje våning.
Jag har ofta undrat, i hvilken grad våra bostadsförhållanden orsaka den gängse ohyggliga sjukdomen kräftan.
Sof- och toalettrum i köket midt ibland kok- käxlen kan ej vara för husfolkets hälsa gynnsamt.
Köken bli ej utvädrade efter natten, innan skafferiet, där mjölk och andra matvaror förvaras, öppnas och stän- ges (?)
i hvar handvändning.
Ifrågasättas kan ock, huruvida det allt omkring sig gripande bruket af liggsoffor är sundt.
Sängkläderna ligga bestämdt luftigare i en säng.
Men hvar är väl orsaken till bruket af liggsoffor och kökets användande till sofrum att söka, om icke just i de stora hyrorna?
Dessa tvinga en hvar att in- skränka sig långt mera än som är nyttigt.
Hvar t. ex. inom en liten våning finns plats för vår tids nödvändighet: ett isskåp?
Och ett väggfast sådant torde aldrig komma ifråga annat än i stora våningar.
Förstu- gorna upptagas helt och hållet af dörrar och trappor och medgifva ej, att isskåpet placeras därstädes.
Det s. k. serverings- rummet är likaledes ingenting annat än dörrar och golfytan så ringa den kan vara.
I ett dylikt rum skulle man väl rätteligen ha en plats för trappstegen, som dagligen och stundligen kan behöfvas till hands, men för den finns mången gång ingen plats utan rätt mycket hufvudbry.
Är det månne nöjaktigt sörjdt för skafferiet, ordnadt så- som det vanligtvis är med sina långa hyllor, till hvilkas längst in liggande hörn ingen skurborste kan n å?
Det vore bättre, om hyllorna afdelades och golfvet midt för dörren lämnade utrymme för en person att stå där.
Hyllor på ena sidan för sådana saker, som kräfva liten plats, kunde ändå uppsättas och breda hyllor ordnas fram mot fönstret.
Fruarna skulle allt känna sig tillfredsställda, o m så en skrubb därtill anbringades någonstädes i kök eller ser- veringsrum, där plats kunde bli för alla de » tusen och tre » utensilier, som dagligdags äro i bruk och hvilka väl alltid på ett eller annat sätt nu ock bli undanstnfvade, men som borde ha ett speciellt förvarings- ställe.
Sopattiralj, skoborstar, skurvattens- hink, trasor och borstar, knifskurnings- effekter, diskbaljor etc. finna aldrig ett ut- rymme, ämnadt till deras härberge.
Under afloppstratten är nog ett slags skåp för sophinken och hvad mera, som då där kan få plats, men ett dylikt skåp blir alltid svårt att hålla rent, och skötes det ej or- dentligt, uppstå däri kakerlackor.
E n zink- klädd bordskifva på stolpar bör ock finnas kring slasktratten, ej ett skåp.
Visserligen kan ett sådant bildas medels en på trissor gående eller eljes flyttbar med dörr försedd panel, som är afpassad efter bordsskifvan.
Då panelen borttages, möjliggöres fullstän- dig rengöring af golfvet och väggklädnaden.
Ja, och så är det trossbottnarne, dessa ljudförmedlare, som komma samtliga öfver och under hvarandra boende att bilda så godt som en enda familj.
Tack vare dem kan man glädjas öfver de smås jubel, fägna sig öfver deras flit vid läxorna såväl vid boken som pianot — och oroa sig öfver om barn eller stora i angränsande våningar » fått ondt i bröstet ».
Man är sinnad att en annan gång ha danstillställning själf, för att på så sätt dra nytta af samma musik, då det dansas hos den inunder bo- ende grannen, och man vet precis, huru dags de främmande hos den of vanpå boende
IDUN 294 kommo och gingo.
Man kan säga på klock- slaget, när husfolket lägger sig och stiger upp, och det rassel barnvagnarnes skjutande af och an åstadkommer, lär man snart att urskilja.
Och sedan följer man den lille och huru mycket omsorg han kräfver; den dagen han börjar gå och skjuta en stol framför sig önskar man bara, att man hade den lille älsklingen att se på i stället för att blott höra på.
Själf vet man å sin sida, att intresse och medkänsla — det har man att påräkna hos grannarne!
De tacka med oss Gud, att vi ha mat och ett bord att äta den vid, då de höra oss skjuta stolarne till eller från bordet, och matoset ute i för- stugan låter dem veta hvad vi äta.
Gå vi bort och lille » moppe » ej får följa med, utan är ledsen hemma i ensamheten, då ömma de för hans öfvergifvenhet.
Tidningarna nämnde nyligen om försök med kiselgur, som gjorts, jag vill minnas i Malmö, och att trossbottnar med dylikt fyllningsämne till isoleringsmedel visat sig otillfredsställande såsom ljudförande.
Kom- ma vi kanske att känna oss ensamma och ha tråkigt, o m samlifvet medels trossbott- narne hyresgästerna emellan blefve af- skuret?
Det vore dock roligt att bli satt på prof, omöjligt är j u ej, att vi ej be- stode det hjältemodigt nog, rent af till och med kände oss tacksamma.
Men det är nog endast stora, dyra våningar, som få förmånen af isoleringsförsökens resultat.
Fattigt folk skall lida och glädjas med hvar- andra och — öfvas i tålamod!
(Slut i nästa n:r.)
* Kon, som skulle haft Toste.
Blyertsteckning från Skåne.
För Idun af Henrik Wranér.
Ila påstodo, att det var en ytterst märk- värdig historia.
Inte ens klockaren kunde förklara den.
Och då var den märk- värdig.
T y han förstod sig på kärlekshi- storier.
Häradsdomarens pojke och nämdemannens tös hade ju alla dar hållit ihop som sill och potatis eller lutfisk och senap.
Toste hade varit rent galen i Olu, ända sedan de voro barn.
Och hon i honom.
Och ingenting stod dem i vägen.
När Toste friade, fick han genast ja, och hos Olus föräldrar vreds nacken af tre tuppar till förlofningskalaset — utom det att gamla Broka fick släppa lifvet till, kon, som i en bråd vändning kommit att svälja en fäll- knif och sedan förlorat all matlust.
Gåfvorna voro utbytta.
Hemgiften var klar.
En sådan samling » rynkesärkar » fanns inte i hela häradet, som dem Olu hade i sina kistor.
Och hon hade fyra » stubbar ».
Se det här hände inte i går, inte.
Och Toste var j u en hederspojke.
Aldrig » vidlyftig » af sig, så att han gick och mätte hur smala töserna voro om lifvet eller hur varmt deras kyssetyg var i höstetid.
Och alltid hela strumphälar och tjärnmjölksblå nattkappa — om söndagarne.
Och hade varit hos fotografen två gånger, se ' n han blef konfirmerad.
Nu var han tjugufem.
Det lystes, och där gjordes sedvanliga gillen, och prästen, som nyligen hade till- trädt, fick en präktig kviga i lysningsafgift.
Och halfva byns fruntimmer hade låtit ny- sy eller ändra kjorteltyg, som de skulle ha på bröllopet.
I byarne känner ju lite hvar på förhand, hvilka som ska bli bjudna.
Bjudningarna hade gått ut och » förnin- gen » var klar; » spettkakorna » i ordning och » klenäten » likaså.
Och gubbarne hade låtit tvätta vagnarna, för se, dessa hade allt blifvit lite nerstänkta på Kiviks marknad i fjol.
Där sköts längs hela bygatan, och Per Skräddare fick tummen fördärfvad, när bröl- lopsskaran kom, bara därför att han blef skrämd af skomakarens kattrackare.
Det såg ut att bli ett riktigt stiligt bröllop: det sa alla människor.
Kommer en skräddare till förtret, är det j u alltid ett godt förebud.
Kom ihåg, att det är längesen det här hände!
Dörrarna till kyrkan stodo öppna och stolarne voro packade med nyfikna.
Och den gamle kantorn drog till med » Napoleons marsch öfver Alperna » — den enda kom- position han kunde, hvarför han ock spelade den vid begrafningar som bröllop.
» Det ena är slutet och det andra är början på lifvets strid, » sade han.
» Därför passar den för bägge. » Och så — — ja, tänk er bara!
Det började m e d: » Gud, välsigna dessa hjärtan! » Och prosten läste i sin handbok.
Och allt var ganska godt — — tills han pliktenligt, efter att hafva frågat om Toste Svensson ville hafva denna Olu Mårtens- dotter till sin äkta hustru och älska henne i nöd och lust, hvarpå Toste svarade ja, äfven frågade om Olu Mårtensdotter ville hafva denne Toste Svensson till sin äkta man samt älska honom i nöd och lust.
Men Olu svarade ett ljudeligt nej.
Icke skaJf jorden, icke remnade hälle- bergen, men prosten tappade både snusdosa och handbok, och kloekaren afbröt den långa häpna tystnaden med att klämma i m e d: » På den väg de skola vandra — — — » Han hade som alltid somnat in under vigseln — elaka tungor påstodo att stacka- ren aldrig fick sofva i fred annorstädes än på orgelläktaren — och nu trodde han allt vara fnllkomnadt samt gnodde åstad på sitt orgelharmonium.
Prosten skrek: » Tyst däroppe! » Och kloc- karen fick tonen i galen strupe.
Så upprepades en gång till samma fråga.
Och svaret blef än en gång nej.
Efter en stunds tvekan pallrade sig alla ut.
Ingen tordes riktigt se på den andre.
Och bruden gick bort, satte sig på en graf och grät.
Gillet torkade in.
» Förningarna » åter- sändes.
Prosten behöll däremot kvigan.
Bruden gick inte hem förrän vid midnatts- tid.
Och brudgummen, som flera timmar vankat vid kyrkgrindarna, flyttade till en annan socken.
Bruden var länge tungsint: det påstods, att hon aldrig svarade på frågor och aldrig ville se Toste.
Så mycket visste man för 25 år se ' n.
Men inte mer.
Och därför sade alla, att det var en egendomlig, märklig historia.
Och det sa klockaren också.
Allra minst kunde han förklara, att han somnat under vigseln: han hade inte tagit mer än fyra styrketårar, innan » stassen » for till kyrkan.
Se ' n glömdes j u så smått den historien som alla andra.
I synnerhet sedan det spor- des, att Toste gått in vid seminariet och att skräddarens pojke hade blifvit rektor vid en skola och gift med en prästadotter.
Det var étt under öfver alla under.
* * 1898 För tre år sedan bar min väg genom välkända bygder i hertigdömet Skåne, denna » pannkaka, där herrgårdarne utgöra så feta fläskbitar ».
Och på en dammig byväg sammanstötte jag och klockaren, stötte sam- man som två kägelklot, båda betydligt run- da och trinda.
Och då måste jag gå hem med honom och se på hans nya bikupor och nya toddyglas.
Såsom icke fackman öfvergick jag snart från de förra till de senare.
» Hör du — det var sant!
Nu vet jag det! » sa han o m en stund midt inne i ett intressant föredrag o m drönarne.
» Hvilket? » » Hvarför hon sa nej! » » Hvem? » » Hon, som skulle haft Toste. » » Hm, jaså.
Javisst, n å?
Vänta lite — Olu, menar du?
Lefver hon än? » » Nej, hon är död för tre år sedan.
Och på dödsbädden talte hon o m alltsammans för mig. » » Nääh?
? » » Joo, du!
Prästen blef efterskickad och jag följde som vanligt med och bar sockne- bud sty gen.
Han gick in och jag blef där- ute — se, du vet j u — — — biktens in- segel — — Men när vi skulle gå, k o m pi- gan in. » » Olu vill så gärna tala vid er. » Jag gick in.
» Du, som nu är gift för tredje gången, » sa hon, » och väl dessutom haft en tie — tolf fästemör — du bör väl förstå dig på kärlek, » sa hon.
» Tie fästemör?
Nää, hör nu — — » » Jo, se hon hade inte reda på alla, inte — därför gissade hon på tie, så där i rundt tal, förstår du. » » N å!
På det viset! » » Jo, » sa hon, » du som så många andra kan väl ha undrat mer än en gång, att jag ställde till det där spektaklet i kyrkan.
De flesta trodde väl jag var galen, fast inte då för tiden det var så vanligt att undskylla sig med vanvett, när man gjorde något som vållade skada och skam.
Men nog var jag vid mina sinnen: om jag var klok, vet Herren allena. » » Men se, orsaken var så enkel, så att in- gen kunde hitta på den.
Som j a g stod i vapenhuset och skulle lägga sista handen vid min pynt, hörde jag bakom mig Sissa Kryckas röst.
Sissa hade varit mors bästa väninna.
Och de orden, som jag hörde glömmer jag inte.
' Ja, där är ett nytt lam, som till slaktning ledes.
Hennes mor gick samma väg, och innan de blefvo gifta, var han kelen till henne, så han kunde ätit opp henne.
O m ett hälft år slog han henne; hon höll det tyst, och där var kanske ingen mer än jag som visste det.
Men hon hade aldrig en glad stund.
Och alltid skulle hon dölja hvad hon tänkte och vara rädd, att hon inte pratade i sömnen, mest för barnens skull.
H o n var varnad, men gjor- de det ändå — blefve denna varnad, skulle hon också göra det ändå.
Se, karlarne ä ' fruntimmernas ö d e! '
» » Jag tyckte jag frös ända in i ryggmär- gen och skinnet blef piggigt öfver hela min kropp.
Och jag kom ihåg några ord från min barndom, och mor grät ibland i smyg.
Och hur hon många gånger, när Toste och jag sutto och gycklade och gnabbades, fick tårarne i ögonen.
Ibland kunde hon säga, när han gått: ' Förstode du ditt bästa, toge du ingen — han är kanske ändå en af de likaste '. »
IDUN 1898 295 » Och aldrig glömmer jag, att när hon låg på sitt sista och far k o m bort mot sängen, så reste hon sig opp, knöt handen, och ögonen blefvo skarpa som på en katt.
Då hade jag inte tänkt på annat, än att det var dödskampen, men nu förstod jag allt, när Sissa hade yttrat sig. » Grefvinnan Constance Wachtmeisfer, hvilken under de senaste v e c k o r n a hållit en serie teosofiska föredrag i landsorten, uppträdde i söndagsafton i Musikaliska akademiens orgelsal och höll på engelska ett föredrag o m » D ö d e n och efteråt ».
Föredraget, som bevistades af ett hundratal personer af båda könen, väckte lifligt bifall.
» M e d ens stod det klart för mig, att jag aldrig kunde vandra samma smärtans väg som hon.
Bättre då att stämma i bäcken än i ånl Och göra pinan kort — ett nej, och så var allt öfver. » En väoctutställning af särdeles intressant slag har af Haga _trädgård öppnats i huset nr 9 Biblioteksgatan.
Älskare af vackra rumsväxter finna här ett rikligt urval att komplettera sina samlingar med, på samma gång de kunna få de tillförlitligaste upplysningar o m, huru de skola sköta de representanter ur Floras värld, m e d hvilka de pryda sina våningar.
Haga trädgårds direktör, hr J o h n Wallmark, har gjort sig ett mycket godt namn inom sin branch, hvadan vi utan tvekan kunna rekommendera utställningen i fråga hos våra läsarinnor.
» För resten gjorde jag naturligtvis orätt: han har j u blifvit en sådan präktig karl, sitter som skollärare och klockare och ska ' vara så snäll vid hustru och barn.
Och från det lyckliga lifvet löste jag mig själf ute.
Jag har ingen annan att skylla.
Hvar- för ska man alltid välja i blinde, just när det gäller?
Hvarför skulle inte mitt lif kunnat bli solsken, fast mors blef dugg- regn?
» » Men jag vill fråga dig om ett: Att mia egen fröjd förspilldes, har jag fått lida för.
Men att j a g gjorde Toste så mycken sorg — tror det? » du jag hela evigheten får lida för » H v a d svarade d u?
» » Ja, det är j u inte lätt för en olärd att svara på sådant.
Jag visste inte annat att säga än att Gud är kärlekens Gud. » » Nå, det bästa är godt nog. » » Så fick hon frid öfver sig, tog mig varmt i handen.
Några timmar efter hade hon dött.
Och det sista hon hade sagt, var — ja, kan du g i s s a?
» » Nej • — törs inte. » » Det ska bli märkligt att tala med mor o m allt detta, » sa hon.
Och det tyckte jag var nog så märkligt, ty far sin hade hon inte i tankarna, kan en förstå.
Det är j u som hon inte hade tänkt sig dem två tillsammans.
För resten så tror jag det där namnet, som vi alltid hade på Olu och som jag en gång hade kommit att ge h e n n e: » Hon, som skulle haft Toste » — det var allt misslyekadt?
Inte skulle hon haft Toste — han har bestämdt fått en, som passar honom bättre.
Och till på köpet vet j a g nu alldeles säkert, att hon inte skulle haft honom — vet du hvarför? » » Nääh! » så » Skulle hon haft honom, hade hon fått h o n o m!
» sa klockarfar.
ock- Prinsessan Ingeborg afreste, s o m ämnadt var, i måndags afton till K ö p e n h a m n, där h o n lär k o m m a att vistas två k tre veckor.
* Medicine kandidatexamen anades i lör- dags v i d Karolinska institutet af fröken Julia Bosenbaum, stockh.
K u n g l.
o p e r a n.
Då detta nedskrifves, är ännu meningen att instundande måndag Kungl.
teatern, som det officiella namnet blifver, skall invigas med en festföretällning.
V i hafva emellertid svårt att fatta, huru detta skall varda möjligt, då så m y c k e t i denna stund ännu är ofärdigt.
Det går väl d o c k här, s o m det gick till den stora utställ- ningen i fjor: allt såg då dagarne förut lika o m ö j - ligt ut; m e n det gick dock.
I alla fall kunna vi ej annat än beklaga de sceniska ledarne o c h ar- tisterna, s o m skola nödgas arbeta o c h repetera under dylika förhållanden, ackompagnerade ej endast af orkestern, utan af otaliga arbetares knackningar, buller o c h sorL Festföreställningen, till hvilken en stör mängd inbjudningar utgått, inledes m e d en af prof. C.
R. Nyblom författad kantat, till hvilken prof. Ivar Hallström komponerat musiken.
Program- met upptager för öfrigt A. F. Lindblads opera » Frondörerna » o c h F. Berwalds opera » Estrella di Soria », båda i sammandrag.
Kungl.
teaterns förnämsta artister k o m m a här naturligtvis att medverka.
D r a m a t i s k a t e a t e r n öppnade sistlidne fredag sina portar efter genomgången lycklig restaure- ring, särskildt beträffande trappuppgångar, korri- dorer och foyerer.
Programmet upptog tvänne svenska originalstycken, o c h så till vida var j u början god, eftersom anrättningen var inhemsk.
Men de båda rätter, på hvilka publiken b j ö d s, voro just ej särdeles väl tillagade.
Den första, » Han kom, han såg.
.
.2, hade visserligen en vac- ker garnering, m e n saknade k r y d d a; den andra, » Förfallodagen », saknade visst icke krydda, m e n inneslöt så många heterogena ingredienser, att det hela blef utan deciderad smak.
M e d andra o r d: det förra stycket var en g o d tidsbild, m e n något mager och torr till innehållet; det senare hade flere goda pointer, särskildt en bra upp- ränning, m e n saknade hållning och sammanhang.
Sålunda innehåller » Förfallodagen » tvänne jäm- löpande, af hvarandra alldeles oberoende kärleks- historier, af hvilka den ena slutar därmed, att styfmodern (fru Fahlman), änka visserligen, rym- mer till främmande länd med sin styfson (hr Skånberg) som älskare, o c h den andra därmed, att den unga fru Maclean (fröken Janson) öfver- lämnar sig åt sin älskare (hr Hansson), medan hennes make (hr Örtengren), tre " gånger så gam- mal, s o m fått reda på hustruns böjelse, går in till sig för att fundera ut, o m han skall skjuta sig, skiljas eller blunda, mellan hvilka tre utvä- gar han enligt styckets räsonör, professor Bren- ner (hr Personne), har att välja.
Innehållet är således just ej vidare uppbyggligt.
* Två kvinnliga lärare äro för nu ingångna läsår anställda vid Stockholms högskola, nämli- gen fil.
d:r Astrid Cleve o c h fil.
kand. Augusta Arnbäck.
# En kvinnlig läkare får Malmö den 1 in- stundande oktober, då d:r Sofia Holmgren efter afslutade medicinska studier vid L u n d s univer- sitet ämnar slå sig ned därstädes som praktise- rande läkare.
D:r H o l m g r e n är dotter till f. d. prof. K. A.
V.
H o l m g r e n i L u n d.
Utförandet af » Han k o m, han såg.
.
. » erbjöd ej något vidare af intresse.
I &gt;Förfallodagen » däremot förtjänar särskildt fru Fahlman o c h hr Skånberg erkännande, liksom o c k fröken Janson samt hrr Personne o c h örtengren samt icke minst hr Backström s o m en skånsktalande ryttmästare.
Nya vid denna scen voro för aftonen fröken Wi- dell o c h hr Hansson.
Den förra tycktes ej vidare intresserad af en roll, s o m måhända ej heller tillhör hennes egentliga o m r å d e; den senare vi- sade anlag att varda en g o d representant för jeune-premierfacket.
Föreställningen, s o m inleddes med en af Frans Väggohyra, Mal och Bakterier H e d b e r g skrifven prolog, framsagd af hr Per- sonne, bevistades af en fulltalig publik, bland hvilken märktes konungen, kronprinsen o c h prins Eugen m e d uppvaktningar, teaterns nye inspek- tör, öfverceremonimästaren frih Carl Carlsson B o n d e, förste hofmarskalken Printzsköld, öfver- ståthållaren frih.
T a m m m.
fl.
framstående per- sonligheter.
Bifallet var flere gånger ganska lifligt.
H — - * - " pcpon ".
Skiss för Idun af H j ö r d i s.
w j j i r e k t i o n e n för nytta o c h nöje hade efter en * J liflig diskussion bestämt, att bazar skulle anordnas till förmån för några fattiga badgäster, och att den skulle afslutas m e d en musikafdel- ning o c h dans togs som en själfklar sak.
Och allt det där var n o g godt o c h väl, tyckte doktor Björk, underläkaren vid den lilla badorten, men hvarför han nödvändigt skulle stå i spetsen för alla mer o c h mindre outförbara planer, s o m direktionsdamer behagade utfundera, var mer än han kunde förstå.
Som nu detta m e d musikaf- d e l n i n g e n!
Han kunde sannerligen inte stampa förmågor ur marken, o c h hur han ransakade sitt minne för att leta ut sådana bland badgästerna, hittade han bara en hjälplig pianist.
En dålig bas kunde möjligen läggas därtill, m e n det var olyckligtvis han själf.
Doktorn drog den hvita filthatten djupt ner i pannan, som hans vana var, då något irriterade h o n o m, o c h vek beslutsamt in på vägen till sko- gen för att under en promenad uttänka något medel att tillfredsställa de njutningslystna.
Han började verkligen tycka, att det var mera besvär än nöje att vara allas förklarade gunstling, hur angenämt det än varit i början af säsongen att se sig föremål för en smickrande uppmärksamhet och höra sitt lof sjungas i alla tonarter.
Det hade gunås ej varit många att täfla m e d o m gunsten, o c h den stackars doktorn hade haft en ganska ansträngande sommar, dess mer s o m han var begåfvad med ett vänligt o c h medlid- samt hjärta, som- ej kunde fördraga att någon blef förbisedd.
M e n han skulle bära sin börda utan att klaga de veckor, som återstodo, och nästa sommar skulle han minsann bestå sig med underläkare själf.
H a n sköt hatten tillbaka i nacken, tröstad af denna ljusa framtidstafla och började åter att m e d energi dryfta musikfrågan.
Nej, det fanns sannerligen intet hopp.
Han fick riskera sitt rykte s o m tusenkonstnär o c h förklara för direktionen, att här strandade hans förmåga.
Se ' n han väl tagit detta modiga beslut, kunde han i fulla drag njuta af den härliga pro- menaden i skuggan mellan granarna, o c h han beslöt att utsträcka den till » Korporalens », en liten treflig stuga midt i skogen, där en af patien- terna b o d d e.
H a n gick m e d långsamma, dröjande steg o c h insöp m e d välbehag doften af kåda, linnea o c h pyrola, s o m af middagssolens intensiva värme fick en nästan bedöfvande makt.
Men där satt j u hans patient omgifven af kud- dar o c h filtar midt i all denna fägring, o c h med ryggen åt honom * lutad m o t en gran, stod en ungdomlig gestalt, som han förgäfves försökte igenkänna som någon af badortens egna.
Dok- torn beslöt att ej störa de båda damerna utan fortsätta sin väg, då han häjdades af toner, som klingade g e n o m den stilla luften så rena o c h klara, s o m vore de ett svar på naturens egen hymn.
Det var Mignons vemodsfulla sång h o n sjöng, den unga sångerskan, o c h vid slutorden: » ack, där jag ville mig dölja, där lefva, älska o c h dö » öfvergick hennes sång i en lidelsefull hvisk- ning, som tycktes dö bort o c h försvinna mot den blåa himmelen.
D o k t o r Björk stod som i en d r ö m, men plötsligt ryckte han till, o c h ett leende lekte på hans läppar.
Tänk o m!
Han tyckte sig se dem bazarkvällen, o c h han skulle minsann laga, så att de ej finge höra eh ton förrän då.
M e n o m hon inte ville!
Å h nej, hans lyckliga stjärna hade ju lyst öfver hans b e k y m m e r tills nu, o c h den skulle n o g inte slockna än.
Han tog just ett steg in i skogen, då hans sköna okända som svar på något, s o m den gamla fröken sagt, skäm- tande yttrade: » Gärna, snälla tant, men hvar är min Lothario? » Och så började h o n m e d jublan- de röst: » Du svala, s o m dig svingar, Så lätt m o t himlens höjd, Spänn muntert dina vingar Och flyg m o t söderns fröjd. » utrotas af Aktiebolaget Desinfection i r u m, fartyg och bostäder, allt på stället — utan bortförande af m ö b l e r.
Rikstel.
34.
— K o n t o r: 4 Stallgatan 4.
— A l l m.
T e l.
7494.
IDUN ' 296 Doktor Björk kunde omöjligt motstå frestelsen, han tog sina hyggligaste bastoner till hjälp o c h b a n a n d e sig väg fram mellan grenarna, svarade han sin okända M i g n o n: » Den gamla lutan klirigar I hennes hand m e d fröjd, Dess toner tycks få vingar Från himlens höjd. » » Lothario till er tjänst, Mignon, » skämtade den upplifvade doktorn, då han bugat sig för fröken Ståhl o c h vände sig m o t den häpna flickan, s o m den gamla fröken i det samma föreställde s o m sin släkting Elsa Mejer.
H o n räckte h o n o m sin hand och brast i ett smittosamt skratt.
» Ni kan inte tro, hur löjlig ni såg ut, då ni k o m klifvande med hatten p å nacken, så olik Lothario s o m möj- ligt. » Och n u skrattade h o n igen, o c h de bruna ögonen glindrade af o d y g d o c h munterhet.
Dok- torn undrade i n o m sig, hur detta k u n d e vara samma varelse, s o m nyss sjungit o m längtan o c h kärlek på ett så gripande sätt.
H e l a gestalten, ö g o n e n, kindens gropar o c h det lockiga bruna håret skvallrade o m lefnadslust o c h lifsglädje.
H a n instämde i hennes munterhet, o c h snart satt den lilla trion i gladt samspråk.
» M e n hur har fröken kunnat vara så hjärtlös och ej låtit oss få njuta af er härliga talang, » frågade doktorn o m en stund, » det är nästan för- räderi af fröken Ståhl att behålla er alldeles för sig själf. » » Det har varit mitt eget val, » svarade Elsa med en barnsligt öfvermodig skakning på huf- vudet, » jag måste vara försiktig för att vara rik- tigt bra i september, ser ni. » » I september.
.
?
» undrade doktorn, o c h Elsa fortsatte m e d en lätt rodnad på k i n d e r n a: » Jag skall sjunga för operadirektionen då. » Det blef ett ögonblicks tystnad, o c h doktorn förvånade sig öfver den känsla af obehag, som bemäktigade sig h o n o m vid Elsas ord.
Han för- sökte säga något sympatiserande, m e n det ville ej lyckas.
» Ni äro just inte uppmuntrande, » återtog Elsa, » m e n det skall, det måste lyckas.
Har jag inte arbetat o c h sträfvat för detta mål, se ' n jag var barn!
Jag vet, att m i n röst ej är stark, men jag 1898 älskar min sång, o c h jag skall slå mig igenom. » De bruna ö g o n e n fingo ett oroligt jagadt uttryck, och det föreföll s o m o m hon talade m e r för att öfvertyga sig själf än d e andra två.
» Jag förstår e j, o m er röst är n o g stark o c h sådant där, jag vet blott, att jag aldrig hört nå- got så vackert, s o m er sång nyss, » sade doktorn och såg m e d oförställdt beundrande blickar på det upphettade barnsliga ansiktet framför h o n o m.
» Tack, » sade Elsa, » men, » fortsatte h o n ned- slaget, » o m ni visste, hur svåra de äro, d e där operaherrarne.
Jag blir het o m ö r o n e n, bara jag tänker på dem. » » Låt ni d e där herrarne fara, » utbrast doktorn, » o c h sjung era visor för era vänner o c h skogens fåglar.
O m bara tanken på, hvad s o m förestår, pinar er så, hur skall ni då stå ut m e d allt på vägen uppför ärans branter I » Elsa gaf h o n o m en lång forskande blick, s o m ville h o n utgrunda, hur m y c k e t af hans visade intresse var verkligt, o c h nöjd m e d den vänlig- het, s o m lyste ur hans vackra ö g o n, svarade h o n stilla: » Jag har ingen i hela världen att trygga m i g till u t o m min snälla tant här, och h o n har redan gjort m e r för mig, än jag är värd.
Nu måste jag sköta mig själf, o c h s o m musiken är m i n första o c h största kärlek, så skall den ge m i g hus o c h h e m.
Den har aldrig förr svikit, den har gett mig vänner, lycka o c h arbetsglädje, hvarför skulle d e n svika n u?
Kära tant, » o c h hon lutade sitt hufvud m o t den gamlas skuldra, » du tror ju, att det skall gå, g ö r du inte d e t?
» frågade h o n o c h b ö j d e i u n g d o m l i g ifver fram sitt hufvud för att kunna se tantens ansikte.
Den gamla for smekande m e d sin h a n d öfver Elsas lockiga hår o c h sade l e e n d e: » Vet du af, att det är tredje gången i dag, s o m du frågar m i g o m samma sak? » » Ja, är det inte förfärligt,: sade Elsa rodnande, » att jag aldrig kan tänka på eller tala o m annatl Främlingar bruka ändå slippa undan mina jere- miader, m e n när m a n k o m m e r som Lothario, får m a n också dela Mignons sorger. » D o k t o r B j ö r k kände sig helt varm o m hjärtat och besvarade Elsas lilla nick m e d en så varm blick, att fröken Ståhl, s o m uppfångade den i förbifarten, började yrka på uppbrott.
Då först kom doktorn ihåg sina planer, o c h m e d diplo- matisk takt vände han sig först till tanten, under- rättade h e n n e o m direktionens beslut, talade o m sina b e k y m m e r o c h undrade m e d en skälmaktig blick på Elsa, o m de visste någon utväg ur detta trångmål.
Så började d e skratta alla tre, o c h snart var saken uppgjord.
Doktorn vandrade hemåt o c h försökte glädja sig åt sitt fynd o c h allt det gill- ande, s o m skulle k o m m a h o n o m till del.
M e n hela vägen o c h alltjämt de följande dagarne för- dref tanken på Elsa alla andra tankar.
Han tänkte m e d en viss förtrytelse p å hennes fram- tidsplaner.
Naturligtvis skulle h o n lyckas, h o n var j u så vacker, o c h doktorn trodde sig veta, att det b e t y d d e mycket.
Och h o n skulle förlora sitt friska barnaskratt o c h sin intagande omedel- barhet, h o n skulle bli tillgjord o c h bortskämd och g l ö m m a sina gamla vänner förstås.
Han g l ö m d e, att den saken på det hela taget k u n d e röra h o n o m föga, s o m känt h e n n e knappt en t i m m e.
H a n nästan ångrade, att han bedt henne sjunga på bazaren.
N u skulle d e naturligtvis alla fjäska o m k r i n g h e n n e o c h uppmuntra h e n n e i hennes drömmar, o c h hvad i all världen tänkte tanten på, s o m inte såg hur m y c k e t för bra hen- nes Elsa var för » det där lifvet ».
— Och så k o m bazardagen.
(Forts.) * Innehållsförteckning: f Elisabeth, kejsarinna af Österrike och drottning af TJngarn (med porträtt); af Tora Kjellberg.
— Barnet; poem ai M. KrooJc.
— Goda vanor; af Arla.
— Släkten Motvall; at Dagmar B — n.
— Från kröningshögtidligheterna i Hol- land; bref från Iduns korrespondent O. A — g.
I.
— t Anna " Willman; af Vendela Kjellson.
— Stockholmska bostäder; några reflexioner i flyttningstiden; för Idun af Bell (forts.).
— Hon som skulle haft Toste; blyertsteckning från Skåne; af Senrik Wranér.
— Ur notisboken.
— Teater och mu- sik.
— Mignon; skiss för Idun af Iljördis.
— Tidsfördiif.
* Ordspråks-aritmogryf.
Och oftast i ett kärr — det händer Att sådana m a n lätt kan träffa på.
De likna m y c k e t sina fränder.
6) k v i n n o n a m n, 7) stad, 8) kärl, 9) djur, 10) ö, 11) mansnamn, 12) få- gel, 13) mansnamn, 14) järnvägssta- tion, 15) prydnad, 16) konsonant, 17) adverb, 18) b l o m m a, 19) vegeta- bilie, 20) fågel, 21) ö, 22) konsonant, 23) växt, 24) musikterm, 25) fett- ämne.
Tredje ordet.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Charad.
Mitt första kungen har uppå sitt slott Och äfven då han vistas uppå Drott.
En fågel har det uti trädets t o p p Och ekorr ' n söker det o m natten o p p.
H v a d hvarje såg o c h hvarje y x a är För den s o m verktyg kan handtera, Men också papper, p e n n a o c h ku- var —.
Dessutom m y c k e t annat mera.
Mitt hela är en vacker h y p o t e s, Om jordiskt lif o c h rörelse där g e s.
E n stjärnekväll du gärna frågor ger, När jag så stolt, så glad e m o t dig ler.
Adota.
Prokop.
Första ordet.
5 6 F ö r n ö d e n h e t uti vårt alfabet, Som m e d i många o r d få följa, Dess » m i n i m u m » är alltid två — och vet — I hufvudordet d e sig dölja.
7 Moster Lisa.
9 10 8 14 10 110 11 12 10 13 ett ordspråk.
4 a, 1 b, 2 d, 6 e, 2 g, 1 h, 2 i, 2 k, 5 1, 1 m, 5 n, 4 o, 1 p, 4 r, 3 s, 1 t, 1 u, 1 v, 2 y, 1 å.
Dessa bokstäfver rätt samman- ställda bilda 8 ord, hvilkas begyn- nelsebokstäfver, lästa uppifrån o c h nedåt, o c h slutbokstäfver, nedifrån och uppåt, hvardera gifva n a m n e t på ett land i Europa.
Orden ä r o: 1) ö i nordliga farvat- ten, 2) flod i Tyskland, 3) världsdel, 4) stad i Tyskland, 5) ö i Ägäiska hafvet, 6) stad i Sverige, 7) stad i Finland, 8) stad i England.
Ellie.
15 10 17 12 18 13 19 16 14 15 12 12 15 10 12 16 2 C 17 20 16 18 10 20 16 2 21 13 10 17 15 5 10 25 18 22 20 2;; 16 10 o En del fromhet — förstånd behöfs två!
En del fröjd, en behag höra också väl hit Utaf känsla två delar också.
En del resignation, en del tålamod med, Af barmhärtighet en del - ock tag.
Utaf mänsklighet tre.
Sätt det h o p till en ked Och det bildar ett ord, s o m lik lag Verkar säkert och tyst, m e n s o m h o p p e t vill se Som en makt, hvilken lyckan åt värl- den skall ge.
Ghittél.
19 Ll 20 21 Lösningar.
19 22 23 Rebus.
Le 24 Oden d d d d d d d d d d d d d A n d r a ordet.
s k o g b e v u x e n mark bland gräs och strå — B l a n d nu befintliga Cacaosorter intages säkert förnämsta platsen af v v v v Fix.
25 pr 20 Moster Lisa.
Geografisk n a m n g å t a.
10 10 12 börja, tag däraf en bit, Med Äro orden rätt funna, bilda d e bokstäfver s o m infalla i d e meller- sta rutorna, lästa uppifrån o c h ned, 9 11 I ett a£ Europas mindre land E n af d e allra minsta städer.
Dess folk stod nyss m e d vapen uti hand — Nu d o c k åt fred m a n där sig gläder.
På 4 Fjärde ordet.
Bokstafsgåta.
Mitt andra är vid lärdoms fakultet En pröfvosten, s o m är båd ' hård och het Och gjort så m å n g e n studiosus blek, När inför det hans unga lärdom svek.
3 17 12 Orden b e t e c k n a: 1) konsonant, 2) djur, 3) födoäm- ne, 4) djur, 5) bibliskt mansnamn, H U L T M A N S CACA0 Logogryfen: Drömmar: mörda, dömma, arm, ram, mor, mö, öm, röd, dam, ö, dö.
Kapselgåtan: Var, Aargau, Tan, Orsa, Onon, Cera, Rade, Dagö, Jura, Odense, Man, Maniila, Sin, Si-Nan, Bar, Asturien, Om, Para, Skandinavien, Sko, Korfu, Béga, Varde, Jönköping, Arundel, Dim, Allier, Meta, Duero, Kaska, Isa, Perm, Medevi, Java, Arta, Barmen, Persien, Andros, Bel- fast, Marennes, Rennes, Ostende, Agen, Meran.
Charad-palindromen:Malmö: mö,lam, öm, mal.
Figurgåtan: Fredriksstad: De lodräta ra- derna: 1) källarmästare, 2) Thiiringerwald.
De vågräta raderna: 1) konfekt, 2) Ana- doli, 3) sporrar, 4) eldstad.
Aritmoremet: Gestrikland: kristnade, klist- rade, treklang, triangel, lindare, kringla, kasern, reling, Stina, Kreta, Klas, galt, Kiel, tik, ris, id, al.
VoJcoIförändringsgåtorna: N:r 1) mus, mås, n:r 2) aska, äska, n r 3) Kaffa, kaffe Gt- " u.l&lt;3.ixx©cX^lj vid 1 8 9 7 års Konst- och Industriutställning i Stockholm.
