# ID: svediakorp-per1198
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1898
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 28,398
# sentences: 636
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm.
Iduns Kungl.
Hofböktr.
Fredagen den 2 september 1898.
N:r 35 (558).
Prenumerationspris pr år: Idun ensam _.
....... kr.
Iduns Modet., fjortondagsuppl.
» Iduns Modet., månadsuppl.
» Bamgarderoben &gt; 5: 5: 3: 3: Redaktör och utgifvare: Byrå: Klara södra kyrkog.
16, 1 tr. Öppen kl. 10 — 6.
FRITHIOF — — — — Allm.
telef.
6147.
Rikstelef.
1646.
HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Redaktionssekr.
: J. Nordling.
ll; te årg.
Utgifhlngstld: h v a r j e fredag.
AnnonsprPs: 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » 25 öre för hvarje påfcörjadt tiotal stafv.
Lösnumraerpris 15 öre (lösn:r endast för kompletteringar.)
Utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
ViIheImina, d r o t t n i n g af Då vi här reproducera fullbordad porträttmålarinna, jämte meddela en biografi öfver denna unga som, redan dyrkad garna krönt suverän, folk sa panna — ut.
u p p v ä x t e d e n lilla vid h o n ej alltid l y c k a d e s invånarna det har en prinsessan annan hade sin höga än roa sig m e d, t y ej enda prins, prinsessa af ej blef vi vilja dröja, blick torde vi behöfva landet.
enda Oranien Hon måste och man högeligen förskräckt, hon en vacker dag, då efter hafva lyckats undandraga sig sin guvernants vaksam- samhet, endast instinkt, s o m d r o g h e n n e till andra o m d e n serie af sorger en huset återstod hufvudsak- för- Hon leka utan kamrater, förflutna.
Knappast var ensam.
ännu d e t är e t t lif, flyktig mörk ader- en blomma, som således af Dessutom ' mycket m o d e r att i diade- döende lejonet, stilla.
des- blott kastande en erinra döden, att är det krafter kämpade mot den smygande besittningar, ligen vid nuet på dödliga m e d sina herkuliska ingen ingen historia: Det gamle tviflan n e j, t y detta slår den och majestät börjar, medan utbrott juveler som Och hvars öfver hennes jungfruliga tonåriga sjukdom.
Hennes af sin ost- dyrbara met i där- glad.
da- Nederländernas västindiska att ingalunda behärskades och i regera oberäknadt afsikt barndom var lidelsefullt, m e n af under- såtar, vår tidigaste henne sidan skall fem ingalunda älskade ett millioner öfver det fader af under glänsande högtidligheter, i är Prinsessans blifvit af T h é r é s e S c b w a r z e, H o l l a n d s r y k t b a r a s t e n u lef- vande glädjedrucket den kröningsbild, som nyligen Nederländerna.
barn, lydande hakade den sig fast v i d g a l l e r p o r t e n till d e n k u n g - liga parken, medan h o n af Nederländerna måst genomgå, alla k r a f t e r innan det f ö r b i g å e n d e p o j k a r: » K o m hit, att se nationens upp i liten III en förunnades K o n u n g Vilhelm f ö r l o r a d e efter sina tre hvarandra söner, prinsarne Mo- Vilhelm och spira och Alexander, skulle, då h a n r e d a n be- fann hafva sig på grafvens sett slockna, gossar! » späd och ömtålig flicka.
ritz, dem hopp sin brädd, dynasti ut- o m ej f ö r s y n e n bevil- r o p a d e till n å g r a Dittills fjättrad hjärtat nästan vid af hon dag, s i n fars d ö d v o r - genom den drottning, len af hon året trots nödgades sin foga plågade henne.
hårda tades s o m en obeskriflig lycka, hon, med ehuru ä n n u intet nen, måste att garanterade, d e n lilla v e r k l i g e n e n d a g skulle k u n n a föra spiran.
tal af brast en sin en Haag, späda ålder lagar.
En eti- Detta gång då docka gammal de- där s i g efter åhöra hennes vacker för större till hvars betrak- i förflyttades kettens födelse Loo, Guelderns skogar, j a t hans å l d e r d o m detta barn, blotta oafbrutet slottet i fam- ett långt minister, tålamod, och
IDUN 274 O, säg ej » främmad sorg »!
För ingen sorg du främmad står!
Och tala ej om någon annans sorg och hjärtesår; 1898 En annan är du själf och om det honom illa går, Så faller också du; du icke längre upprätt står!
Marie, von h o n s a d e, i h o p p att få g u b b e n att r y m m a fältet: » M i n d o c k a har mässlingen, m o n - sieur! » Drottningen-regentinnan, en kvinna m e d ö f v e r l ä g s n a s j ä l s g å f v o r, h a r f ö r s t å t t att p å ett u t m ä r k t sätt d a n a sin dotters karaktär, jämte det hon m e d rörande omsorg vårdat hennes ofta s v i k t a n d e krafter.
Hennes m ö d a har blifvit rikligen b e l ö n a d: den unga furstinnan å t n j u t e r n u m e r a e n förträfflig h ä l s a, o c h h e n n e s u p p f o s t r a n är e n a f d e mest fulländade.
D e t a t t e n t a t, f ö r h v i l k e t p r e s i d e n t e n Car- not föll offer, g j o r d e ett så d j u p t i n t r y c k p å p r i n s e s s a n V i l h e l m i n a, att b l o t t a o r d e t a n a r k i s t ä n n u l ä n g e d ä r e f t e r k o m h e n n e att darra.
M e n d e n n a fruktan existerar icke längre: barnet har försvunnit, o c h d e n u n g a flickan v e t s i g s å ä l s k a d, att i n g e n s k u l l e d j ä r f v a s att m o t h e n n e l y f t a s i n h a n d.
E n h o l l ä n d a r e är a l l t i d o r a n i e r.
M e r ä n n å g o n ringaktade Vilhelm III vördnadsbetygelser, och h a n b e s v a r a d e ofta k n a p p a s t m e d en likgiltig gest sina undersåtars entusiastiska hyllningsrop.
M e n de ropade blott dess h ö g r e: v a r h a n i c k e e n ä t t l i n g af » f o l k e t s fader », d e n o r d k n a p p e Vilhelm af Oranien?
H a n b e h ö f d e o c k s å e n d a s t l ä m n a sitt p a l a t s för att h ä l s a s m e d j u b e l.
M a n tröttnade i c k e a t t s e h o n o m; f ö r ett s m å l e e n d e a f h o n o m skulle m a n m e d glädje gått i d ö d e n, o c h o m d e t t a s m å l e e n d e d r ö j d e eller ute- blef, o n d g j o r d e s m a n ej däröfver.
Ä l s k a d e m a n h o n o m e j m e d d e n n a k ä r l e k, s o m tror, som h o p p a s, s o m förlåter allt?
Ja, m a n ä l s k a d e k o n u n g V i l h e l m a f u p p - r i k t i g t hjärta, m e n d e n n a k ä r l e k v a r e t t intet m o t d e n d y r k a n m a n ägnar hans dot- ter.
H o l l ä n d a r n e äro icke allenast trogna s i n a ä r o f u l l a t r a d i t i o n e r, d e ä r o f r a m f ö r allt chevalereska.
B e h ö f v a vi då säga, h v a d hon är f ö r d e m, d e n n a d r o t t n i n g, p r y d d med d e n t r e d u b b l a glorian af sin u n g d o m, sitt k ö n o c h s i n i s o l e r i n g?
L i k t E l s a af Brabant intager h o n ensam tronen, utan en e n d a b e s l ä k t a d furste v i d s i n s i d a; m e n alla h e n n e s u n d e r s å t a r, ä n d a n e d till d e n r i n g a s t e af l a n d e t s s ö n e r, ä r o f ä r d i g a att v i g a s i g till h e n n e s f ö r s v a r a r e, h e n n e s rid- dare.
M e d ö r e efter ö r e h a f v a d e f a t t i g a b i d r a g i t till g å f v a n a f h e n n e s k r ö n i n g s v a g n, och det finnes bland d e m icke en enda, s o m e j f r ö j d a r s i g ö f v e r att h a f ö r s a k a t e n s m u l a för h e n n e s skull.
Så ter sig n u e t för d e n n a skogarnas b l o n d a d o t t e r.
H e n n e s f r a m t i d k ä n n e r en- d a s t G u d.
V i b e d j a, att d e n a l l t i d m å b l i ljus.
M e n o m h o n o c k s å b e s t o r m a s af smärtan, skall h o n aldrig blifva riktigt olycklig.
Har hon icke redan i vaggan fått d e n s ä l l s y n t a s t e, d e n h ä r l i g a s t e a f alla gåfvor — d e n att vara ä l s k a d?
O c h är i c k e d e n n a e n s k a t t, s o m t r ö s t a r ö f v e r allt a n n a t här i v ä r l d e n?
Louise Stratenus.
På vandring.
I .y eldigt sluppen från kvalm och gator gråa, Fri från vimlet, andas får jag den blåa, Landtliga luft.
Sepienibeiiunden fager Mig med tusen brokiga slingor drager.
Blott som slmnhetsflåckar hösttecknen stråla,.
Guldstänk fint på björkarnas blad sig måla.
Här och hcar med purpurlöf prålar lönnen Och i bjärta klasar skrudad står ' rönnen.
Friskt är gräset, fast re ' n vid vägens bukter Slånbärsbusken lyser med daggblå frukter, Fast i viken vassen står brun af vippor Och på åkern hafren bundits i knippor: Stundom branten reser konturer djärfva, Fläckvis täckta af lafvens hvitgrå härfva.
Midt i barrskog dungar stå löfträdsljusa, Och bland alar bäckar sig sakta krusa.
Ofta höres koltrastens vemodsfulla, Ljufva sång, hoars toner som pärlor rulla.
Tydligt, klart man hackspettens id förnimmer.
Då han näbben piröfvar på mossigt timmer.
Här har konstnärn vyerna rttkt beställda: Väldiga grenar, käckt af vinden fällda.
Hag-idyll, där herden sin boskap drifver.
Grupper, ljuseffekter och perspektiver.
Fast dryader icke bland löfven blicka Skymtas ofta likvisst en skärhylt flicka.
Som med lingon spånkorgen ifrigt fyller.
Solen askblonda håret rikt förgyller.
Stundom springer fattig manspilt på renen, Sommarns sol bronserat de trinda benen.
Kneippare säkert, blott i brist på strumpor Och måleriskt präktig, trots sina lumpor.
Har du tröttnat vid dagens allehanda Bråda bestyr, har tidens falska anda Sinnet tjust med ljugande godtköpsglitter, Men i grunden lemnat dig tom och bitter — Skudda, om möjligt, af dig hvardagsdammet.
Friskblå luft från själen kan skölja slammet.
Frigjoi ' d håg låt vildseanlik sträcka vingen.
Mödans vinst blir vidgad syn öfver tingen.
Anna Vår En studie Knutson.
älskade.
af Karin Hallgren.
(Forts. o.
slut.)
Så s o m d e n g o d e h e r d e n u p p l y f t e r l a m - met u r s n å r e n o c h v i d sitt h j ä r t a b ä r d e t till h e m m e t, s å v i l l o c k taflans t y s t a åskå- d a r i n n a u p p l y f t a s i n ä l s k a d e u r all s y n d e n s l å g a f r ö j d o c h f ö r a h o n o m till d e t h e m h a n f ö r l o r a t, till r e n h e t e n s s k ö n h e t o c h l y c k a.
Hon ser i sitt e g e t h j ä r t a s k ä r l e k till e n f a l l e n m a n e n r e f l e x af d e n b i l d taflan f r a m - ställer.
H o n k ä n n e r, att i h e n n e s v ä s e n svallar en ström af sorg o c h kärlek, s o m är e t t u t f l ö d e a f d e t g u d o m l i g a frälsare- h j ä r t a t s k ä r l e k till s y n d a r e, o c h s o m f ö r e n a r h e n n e p å ett o u t s ä g l i g t s ä t t m e d s y n d a r n e s h e l i g e v ä n o c h g e r h e n n e e n d j u p a r e in- blick i hans hjärta än den, s o m kan be- skäras de k v i n n o r, s o m älska en af de nittio- nio rättfärdiga.
H o n sörjer ej m e r öfver l o t t e n att v a r a f ö d d till att ä l s k a d e t e n d a förlorade fåret b l a n d d e h u n d r a.
H o n tager m e d f r ö j d s i n k ä r l e k s t ö r n e k r o n a.
H o n ta- ger d e n s o m e n i n v i g n i n g till ett h e r d e k a l l.
H o n tager d e n s o m ett O f v e r h e r d e n s order- b r e f till h e n n e, att h o n s k a l l u p p s ö k a o c h å t e r f ö r a d e n f ö r l o r a d e, s o m är h e n n e s äl- Ebner-Eschenbach.
skade.
H o n t a g e r d e n s o m e n k a l l e l s e att g å m e d K r i s t u s i n i h a n s a r b e t e s allraheli- g a s t e; s o m är h a n s h j ä r t a s h ö g s t a f r ö j d, s o m är d e f ö r l o r a d e s å t e r u p p r ä t t e l s e.
» Gläds med mig! » s t å r d e t u n d e r taflan.
Så talar h a n s m i l d a r ö s t till h a n s s v i k t a n d e tjäna- rinna i den tysta k a m m a r e n.
Så talar h a n till sin t j ä n a r i n n a p å j o r d e n, till k v i n n a n, s o m h a n i sin kärlek danat o c h m e d h e n n e s k ä r l e k u t r u s t a t till m a n n e n s h j ä l p.
H o n klagar ej mer, d e n b e d j a n d e kristin- nan.
H o n afundas ej mer de kvinnor, s o m i s t o l t h e t o c h tillit få b l i c k a u p p till s i n ä l s k a d e o c h finna s t ö d a f rättfärdighets kunskap o c h helig vilja hos h o n o m.
I denna stund fröjdas hon öfver delaktigheten i Kri- sti k ä r l e k s l i d a n d e.
I d e n n a stund delar hon m e d h o n o m h a n s tron, h o n intager sin plats i d e n frälsande kärlekens regering öfver jorden, h o n hvilar ut i obeskriflig ro h ö g t ö f v e r all d e n s m ä r t a, s o m v a r i t b l a n d a d m e d bitterhetens synd, h o n hvilar v i d Jesu hjärta o c h g e n o m s t r ö m m a s af d e s s k v a l f r i a k ä r l e k, af d e n a l l s e e n d e s f o s t r a r e t å l a m o d i a l l s m ä k - tig kärleks segervisshet.
Evighetens h o p p o m alltings återställelse uppfyller h e n n e m e d sin kraft o c h r o.
Och t a f l a n f o r t s a t t e sitt t y s t a, m ä k t i g a s p r å k till d e n e n s a m m a å s k å d a r i n n a n, s o m läste m e d e n älskande k v i n n a s u p p l å t n a ö g o n o c h s o m i sitt e g e t h j ä r t a s k ä r l e k till e n f ö r n e d r a d m a n s å g e n k l a r s p e g e l b i l d af d e n g u d a k ä r l e k taflan p r i s a d e.
Hon s å g i sitt e g e t h j ä r t a o c h i taflans b i l d s p r å k K r i s t i k ä r l e k till h v a r j e m ä n n i s k a.
H a n, d e n o ä n d l i g e, f ö r m å r att g i f v a åt h v a r och e n i s i n s k a p a d e m ä n s k l i g h e t e n kär- lek, så s t a r k s o m d e n, h v i l k e n e n m ä n n i - ska förmår att gifva endast åt en.
Hon s å g, att d e n m a n, s o m h o n ä l s k a r o c h v i l l u p p r ä t t a, är o m f a t t a d m e d e n star- kare kärlek än hennes.
D e n fullkomligt helige o c h fullkomkomligt vise vakar öfver h o n o m o c h väntar på honom.
Kättfärdig- hetens o c h kärlekens personlighet har för h o n o m e t t h j ä r t a, s o m v i l l b r i s t a a f för- barmande.
Därför säger h o n m e d hisnande fröjd: » D e t s t a c k a r s l a m m e t är m i n ä l s k a d e.
M e n h a n är o c k s å G u d s ä l s k a d e.
H a n är vår älskade.
H a n är G u d s o c h m i n.
Vi två ä r o f ö r e n a d e f ö r att r ä d d a v å r ä l s k a d e å t r ä t t f ä r d i g h e t e n s l y c k a, å t h v a r a n d r a, åt o s s båda. » O c h s e d a n — efter s t r ö m m e n af A n d e n s u n d e r v i s n i n g, s o m g ö t ro i h e n n e s själ — kom det klara o c h korta svaret p å h e n n e s b ö n s f r å g a: » H v a d kan en k v i n n a göra för att r ä d d a sin ä l s k a d e?
» Och s v a r e t l j ö d f r å n t a f l a n: » Detta är mitt bud, att I disken hvarandra så, som jag har älskat eder. » I Kristi kärlek ligger m ä n n i s k a n s rädd- n i n g, m a n n e n s så v ä l s o m k v i n n a n s.
O c h e n d a s t n ä r k v i n n a n s k ä r l e k till mannen l i k n a r K r i s t i k ä r l e k till m ä n n i s k o s j ä l e n, k a n h e n n e s k ä r l e k b l i f v a e n m a n till u p p r ä t t e l s e.
E n d a s t Kristi kärlek sätter en k v i n n a i stånd att f y l l a s i n u p p g i f t att v a r a m a n n e n s h j ä l p.
H v a r f ö r k ä n n e r m ä n n i s k o s j ä l e n e n så o ä n d - lig f r ö j d, n ä r K r i s t u s, d e n e v i g a k ä r l e k e n s personlighet, blir k ä n d för h e n n e £ H v a r f ö r
1898 finner h o n i h a n s k ä r l e k s i t t f ö r l o r a d e h e m o c h sitt r ä t t a e l e m e n t?
D ä r f ö r att K r i s t u s är e n f ö r t ä r a n d e e l d m o t all m ä n n i s k a n s s y n d.
D ä r f ö r att h a n o a f l å t l i g t m e d h e l i g t a l l v a r b o r t ä l s k a r allt detta för h e n n e s v ä s e n f r ä m m a n d e, s o m h ä m m a r h e n n e s u t v e c k l i n g o c h därför stör hennes- lycka.
H o s h o n o m finns i k ä r l e k e n till m ä n n i s k a n j u s t d e t s t a r k a h a t till h e n - nes synd, s o m ensamt harmonierar m e d h e n n e s s a m v e t e s d o m ö f v e r h e n n e själf o c h med dess fordran på renhetens omutliga stränghet hos en förtrogen.
E n af v å r a b ä s t e f ö r f a t t a r e h a r i b o k e n » E r i k G r a n e » f r a m s t ä l l t e n t y p af d e t s t o r a flertalet af vår tids bildade m ä n äfven i d e r a s f ö r h å l l a n d e till k v i n n a n.
I d e t t a s a m - m a n h a n g b e h ö f v e r e n d a s t e r i n r a s o m ett k a n s k e o b e a k t a d t eller förgätet y t t r a n d e, som b ö r k o m m a till alla k v i n n o r s k ä n n e - dom o c h eftertanke.
Författaren låter Erik G r a n e i ett b r e f till e n f ö r t r o g e n v ä n skil- dra d e n känsla af b e s v i k e n h e t h a n erfor, d å d e n k v i n n a h a n efter e t t s e d e s l ö s t u n g - d o m s l i f b e g ä r d e till h u s t r u i c k e h y s t e d j u p afsky för d e t förflutna h a n b e k ä n d e.
Det v a r d o c k i c k e b ä t t r e att v ä n t a a f h e n n e.
H o n h a d e lika litet s o m Erik Grane själf n å g o t af Kristi a n d e.
Mänsklighetens mönsterbild i den rättfärdiges person var ej u p p e n b a r a d f ö r h e n n e s s y n.
H u r u s k u l l e hon d å m e d s o r g o c h v ä m j e l s e k u n n a se sin ä l s k a d e s o l i k h e t m e d d e n n a m ö n s t e r b i l d?
Men att d e t t a s v a g a s y n d a h a t, denna halfva syndakärlek, var en brist hos h e n n e och att d e n n a h e n n e s b r i s t v a r e n b r i s t i Erik Granes lycka, det k ä n d e d e n n e o m e d - vetet.
D e t är h e l a d e t m a n l i g a s l ä k t e t s l ä n g t a n efter d e n h i m m e l s k a renhetens stränghet i k v i n n a n s k ä r l e k, d e t är m a n n e n s b e h o f a t t hos k v i n n a n finna h j ä l p till r ä t t f ä r d i g h e t, d e t är h a n s l ä n g t a n efter K r i s t i k ä r l e k, som författaren har uttryckt i dessa Erik Granes ord.
L ä n g e n o g har m a n n e n m e d sin omut- liga fordran p å renhet hos kvinnan öfvat ett f ö r d e t k v i n n l i g a s l ä k t e t o s k a t t b a r t i n - flytande till t u s e n d e k v i n n o r s r ä d d n i n g u n - d a n sinnlighetens snaror.
D e t är n u t i d, att k v i n n a n s t å r u p p o c h ger å t m a n n e n t i l l b a k a d e t t a r ä d d n i n g s m e - del, h v a r m e d h a n så l ä n g e h å l l i t h e n n e u p p e ur d y n.
D e t är t i d, att h o n l å t e r h o n o m känna renhetens djupa afsky för s y n d e n s s m i t t a i e n m a n s f ö r h å l l a n d e till e n k v i n n a.
Det är t i d, att h o n g i f v e r åt h o n o m d e n o m u t l i g t h e l i g a k ä r l e k h a n o m e d v e t e t trå- n a r e f t e r o c h att h o n f o r d r a r a f h o n o m d e n heliga o c h oförgängliga kärlek, s o m utgår ifrån o c h o m f a t t a r d e n o f ö r g ä n g l i g a m ä n - niskoanden.
M e n h v a r skall h o n v i n n a d e n n a g å f v a?
H v a r skall h o n l ä r a s i g att a f s k y d e t o n d a?
H v a r s k a l l h o n l ä r a s i g att g i f v a o c h b e - gära en evig, h e l g a n d e kärlek, i hvilken allt d e t y t t r e är d e t s k ö n a u t t r y c k e t a f s i n hänförande inre m o t s v a r i g h e t i a n d e n s be- h o f a t t s l u t a s i g till o c h h ä g n a d e n ä l s k a d e n n d a n all s y n d o c h s o r g?
K v i n n a n skall l ä r a s i g d e n n a d e n g u d o m - liga kärlekens fostrarekonst i Jesu skola.
I h a n s u m g ä n g e skall d e n n a k r a f t till m a n - nens räddning gifvas henne.
H o n måste ö f v e r l ä m n a s i g åt d e n h e l i g a k ä r l e k e n s p e r - s o n l i g h e t f ö r att a f h o n o m f o s t r a s till lik- het m e d h o n o m.
Den, s o m icke känner Gud, h a n k ä n n e r i c k e k ä r l e k, t y G u d är kärlek.
IDUN N ä r alla k v i n n o r b l i f v i t K r i s t i l ä r j u n g a r, d å skall hvarje k v i n n a, s o m en m a n m ö t e r, b r i n g a till h o n o m e n f ö r n i m m e l s e a f d e n himmelska, eviga kärleken i dess renhets kraft o c h g l ä d j e.
D å skola ej m e r finnas n å g r a k v i n n o r, s o m h ä l f t eller h e l t ä l s k a m ä n n e n s s y n d o c h d ä r f ö r b l i f v a d e m till fördärf.
D å skall hvarje k v i n n a i sann k ä r l e k till m a n n e n o c h i s a n n k ä r l e k till s i t t e g e t s l ä k t e s t å u p p f ö r att d r i f v a u t n j u t n i n g s b e g ä r e t s v i l d d j u r, m a n n e n s själa- fiende, från d e n v r å i m a n n e n s v ä r l d, s o m bör v a r a h a n s t e m p e l f r i d, från h a n s för- h å l l a n d e till k v i n n a n.
D å skall h v a r j e k v i n n a, själf e t t l a m v i d d e n g o d e h e r d e n s b r ö s t, f ö r s t å att m o t t a g a o c h v å r d a s i n ä l s k a d e så, s o m h o n själf af K r i s t u s b l i f v i t m o t t a g e n o c h f o s t r a d o c h så som Kristus vill mottaga o c h rena h e n n e s älskade.
O c h h o n skall veta, att öfver hvarje m a n s hufvud sväfva två välsignande händer, den allsmäktiga handen, g e n o m s t u n g e n för en älskad mänsklighets frälsning, o c h en s v a g k v i n n o h a n d.
O c h h o n skall h ö r a, h u r ö f v e r h o n o m hviskas det ord, s o m växlas mellan h a n s h i m m e l s k e o c h h a n s j o r d i s k e v ä n, för- e n a d e till h a n s v ä l: » Vår älskade! » 4 — — Styfbarnen.
vad det n a m n e t skär i ö r o n e n!
L å t o m oss d ä r f ö r f ö r ä n d r a d e s s k l a n g g e n o m v å r t f ö r h å l l a n d e till d e m, s o m b ä r a d e t.
K a n s k e har d u s o m j a g e n liten d u f u n g e i b o e t, s o m t i l l h ö r d i g så d ä r till h ä l f t e n, men s o m h a r så s t o r t b e h o f af e n m o d e r s ö m h e t o c h k ä r l e k.
D e n lilla d o t t e r j a g fick m o t t a g a v i d inträdet i det n y a h e m m e t var d å r e d a n 7 å 8 år, litet b o r t s k ä m d k a n s k e af e n ö m m o r m o d e r, m e n m e d g o d a a n l a g.
Sin e g e n m o d e r, s o m d o g v i d d e n lillas födelse, k u n d e h o n ej m i n n a s, m e n såg d e t o a k t a d t litet m i s s t ä n k s a m t p å s i n n y a m a m m a.
M i n f ö r e s a t s v a r, att h o n e j s k u l l e f å styf- far, d ä r f ö r att h o n v a r t v u n g e n att h ä l s a s af e n s t y f m o r.
M e n t r o e j, att d e t v a r l ä t t att r e a l i s e r a en d y l i k f ö r e s a t s; k a m p o c h strid mellan själfviskheten o c h d e åtagna m o - d e r l i g a p l i k t e r n a f ö r e s t o d, o c h d e n i n r e fri- den o c h h a r m o n i e n v o r o nära att störas v i d t a n k e n p å, att v i v o r o t v å o l i k a e l e m e n t, s o m s k u l l e m o t t a g a k ä r l e k från s a m m a k ä l l a.
Min t r o är, a t t i ett f ö r h å l l a n d e, h v a r o m n u är f r å g a, b l i r d e t o u n d v i k l i g t s t r i d — antingen en yttre mellan styfmoder och styfbarn, o c h i den striden indrages då v a n l i g e n ä f v e n f a d e r n, eller e n i n r e i styf- moderns eget bröst.
N å g o n skall åtmin- s t o n e till e n t i d k o m m a att l i d a; låt d e t d å b l i v å r t m å l, att v i s t y f m ö d r a r m å i d e t t y s t a u t k ä m p a striden o c h låta d e o s k y l d i g a s m å g å fria.
O, att d e, s o m g ö r a s i t t in- t r ä d e i e t t h e m, d ä r d e t r e d a n f i n n e s nå- gon liten moderlös, måtte göra det m e d b ä f v a n o c h f ö r e s a t s att k a s t a ett f ö r s o n a n d e kärlekens s k i m m e r öfver det missljudande namnet styfmor.
A l l a ä r o j u e j n o g l y c k l i g a att m o t t a g a välartade s t y f b a r n; i så fall s k a l l d e n i n r e k a m p e n b l i så m y c k e t h å r d a r e.
I alla h ä n - d e l s e r g ä l l e r d e t n o g, att s t y f m o d e r n o f t a ser g e n o m fingrarna m e d små oartigheter och e j i t i d o c h o t i d v ä d j a r till f a d e r n.
275 Råd o c h r e g l e r ä r o j u l ä t t a att u p p s t ä l l a, men att g e n o m l e f v a d e s a m m a, s ä r s k i l d t i en s t y f m o d e r s s t ä l l n i n g, är o f t a s v å r t n o g.
Och d u, s o m e j är s t y f m o d e r, — d ö m oss e j allt f ö r h å r d t, o m v i f e l a i u t ö f n i n - g e n af v å r a p l i k t e r; d e s t ö t e s t e n a r o c h skär, v i h a f v a att k r y s s a e m e l l a n, ä r o k a n s k e ofta o s y n l i g a för ditt ö g a.
Men vår lön — o m vi taga vårt stora kall rätt — måste blifva stor; t y m å n g - dubblas måste j u våra m ä n s kärlek, när de se o s s s o m kärleksfulla o c h o m t ä n k - s a m m a m ö d r a r först för deras m o d e r l ö s a s m å o c h så för våra egna.
Låt oss g å i s t r i d e n m e d d e t m å l e t att g ö r a o r d e t styf- moder till e n h e d e r s t i t e l — h j ä l p e n f r å n of v a n skall ej u t e b l i f v a!
Lilla * mor.
Tjushållning i Japan.
Af Johanne Munter.
Bemyndigad öfversättning för Idun.
å ödet beskärt mig att hafva hushåll först i Skotland, sedan i England, därpå i Dan- mark, så i Sverige, därefter åter i Dan- mark o c h slutligen i Japan, ligger det j u nära till- hands att anställa jämförelser, o c h jag måste be- känna att det ingenstädes gick så lätt o c h be- kvämt för sig s o m just — i Japan I Alla européer där, likasom öfverallt i Östern, såväl i kolonierna s o m annorstädes, hafva en stor mängd tjänare, enär de manliga medföra både hustru o c h barn.
Jag k o m m e r ihåg, hur förskräckt j a g blef, då min man talade o m för mig, att den tjänare vi skulle hafva, då vi eta- blerade oss, hade sju barn.
Det var likväl icke så farligt, ty jag såg aldrig mer än fyra utaf dem.
sHar ni icke sju barn? » frågade jag ho- nom.
— » J o », erkände han helt förlägen.
— » Men hvar är då de tre andra? » — » D e m har jag gett bort », svarade han, liksom vore det den natur- ligaste sak i världen, Han generade sig troligen för att k o m m a m e d så många!
Vi b o d d e i ett hus, som på japanska hette: » Huset på höjden » (Yamato Yashiki), o c h hvilken förtjusande utsikt var det i c k e!
Hela Tokio låg utbredt för våra fötter, m e d hafvet som ett silf- verband i bakgrunden o c h några trädbevuxna höjder till höger o c h till vänster; träd, som aldrig miste sina löf, cryptomeriner (ett slags ceder- träd) o c h camelior, hvilka i Japan ofta uppnå en betydlig höjd.
Vårt hus var bygdt af trä, ty h v e m vågade väl i jordbäfningarnas förlofvade land b o i något annat?
Då skakar hela huset, som befunne man sig i en väl tillstängd ask, men man får på sin höjd en smula gips i huf- vudet, o m taken äro gipsade.
Jag kände en tysk herre därute, som alltid, då det var jordbäfning, kröp under sängen för att undgå gipsen.
Att bo i ett hus bygdt af mursten skulle vara alltför farligt!
Därför flyttar man också sin säng långt ifrån skorstenen, hvars murade stenar lätt skulle kunna skakas n e d öfver en.
Européerna kunna ju icke undvara sin kakelugnseld; de kunna icke s o m japaneserna nöja sig m e d en gryta full m e d glödande träkol, hvilken står midt uti rummet på det m e d stråmattor beklädda golfvet.
Men den värmer endast den närmaste omkretsen.
K o l o s e t behöfver man icke vara rädd för; det har så lätt att slippa ut g e n o m de pappersklädda skjutdörrar, hvaraf rummets ytterväggar bestå, ty dessa sluta långt ifrån väl tillsammans.
Där- för behöfva de japanska husen inga skorstenar, hvilket just gifver Tokio en sådan egendomlig prägel, då man ser staden i fågelperspektiv från » Huset på h ö j d e n ».
Då ytterväggarna i en japansk b o n i n g alltid blott bestå af skjutdörrar o c h husen aldrig äro mer än en våning höga, kan man på två se- kunder k o m m a ut på gatan, när jordbäfningarna börja, för hvilkas skull husen just äro byggda på det sättet.
Européerna kunna icke undvara sin k o m f o r t; de tycka sig hafva tagit tillräcklig hänsyn till jordskalfven, o m de endast b o i trähus, o c h dessa bygga de två våningar h ö g a o c h förse m e d full- komligt europeisk inredning.
Sådant var åtmin- stone vårt h u s!
276 Endast » Amalien », damernas kvinnliga uppas- serska, b o r i själfva huset, där hon har ett litet rum, hvars golf är belagdt m e d en stråmatta, under hvilken finnes en tjock madrass eller stoppning.
Detta är hennes säng, när h o n sof- ver, o c h stol, när hon sitter.
H o n får nämligen intet mer än det t o m m a rummet, för själf m e d sig allt annat.
Detta » allt annat » ser vid ett flyktigt ögonkast ut s o m en bunt m e d kläder i en vrå, m e n visar sig vid närmare påseende inne- hålla ett syskrin, matpinne, en liten skål o c h en gryta.
H o n får icke sin mat i huset, utan skall själf hålla sig m e d den, o c h bär ned sina risgryn till kocken för att få dem kokta; sitt té lagar h o n själf öfver sin gryta.
Utom henne hafva vi kock, betjänt (hvilken alltid kallas » B o y »), Coolie, Yinrikisha-Coolie (hvilken drager den lilla vagnen, s o m kallas » Kuruma » eller Yinrikisha), kusken, s o m kallas » Betto », samt den Betto, s o m sköter våra två ridhästar.
K o c k, B o y, Coolie o c h Yinrikisha-Coolie hafva hvar sitt lilla hus, hvilka s o m små dependenter begränsa vår gårdsplan.
D e äro alla gifta o c h b o där m e d sina familjer.
De båda Betto ' ernas rum äro sammanbyggda m e d stallet.
Coolien sopar mattorna, något s o m skulle vara ärekränkande för Boy ' en, hvilken endast torkar dammet, dukar bordet, tvättar glas och polerar silfver — dessutom sörjer Coolien för alla kakel- ugnarna, för badrummen m e d deras ofantliga bad- kar utaf trä, i hvilkas fotstycke en kakelugn är insatt, däri det eldas m e d träkol för att värma vattnet.
Genom en sinnrik apparat kan detta från brunnen på gården pumpas u p p i andra våningen, hvarest sofrummen äro belägna.
Coo- lien är utomordentligt höflig o c h vördnadsfull.
Så snart vi passera förbi h o n o m, stannar han o c h bockar sig, h vilket, han ofta hellre b o r d e låta bli, emedan det han bär i händerna icke alltid är tilltalande.
Det skulle emellertid vara omöjligt att förklara detta för h o n o m, o c h därför måste man låta det vara.
V å r k o c k är en stor konstnär.
Det är en smal sak för h o n o m att hvar enda dag laga till fru- kost m e d tre varma rätter o c h m i d d a g m e d fem dito, antingen vi äro ensamma eller hafva gäster.
H a n har endast sin hustru till medhjälpare.
Men hon är icke aflönad af oss, o c h han har omkring 32 kr.
i månaden, inklusive kostpenningar.
Hans verkliga inkomst går dock till långt m e r än detta.
H a n betraktar sig nämligen s o m mellanhandlare, hvilken gör sina inköp till » en gros » - pris, o c h sedan styckar ut till mig.
H a n kan icke den van- liga Pidjin-engelskan, o c h jag kan endast några få ord japanesiska — men det oaktadt förstå vi hvarandra förträffligt!
En fransk k o c k var för många år sedan lärmästare i kokkonsten för japa- neserna.
Från hans tid bibehålles ännu de fran- ska benämningarna på åtskilliga rätter, o c h med stor färdighet slår min kock omkring sig m e d dessa, i det han försöker skorra på alla r.
Hvar förmiddag k o m m e r han u p p i mitt rum på andra våningen o c h gör upp sin räkenskap.
Han är då klädd i tätt åtsittande, skinande hvita bomulls- kläder o c h ser nästan ut, som vore han klädd i trikot.
Han lägger sig på golfvet, som är be- täckt m e d tjocka mattor, o c h intager en ställning påminnande o m » den d ö e n d e fäktarem.
Lyck- ligtvis äro hans tankar icke lika sorgsna s o m dennes, utan hans ögon hvila på de h o n o m om- gifvande räkningarna, hvilka han dechifferar för min hjälplösa tillit, medan jag inskrifver d e m i min bok.
Så tala vi o m frukosten o c h middagen till nästa dag, o c h jag försöker att göra ett in- grepp i hans privilegier s o m mellanhandlare ge- nom att bedja h o n o m köpa ett stycke kalfkött, som kan delas på så sätt, att vi få frikassé följande dag till frukost och kotletter till middagen.
Förgäf- v e s!
När räkningen uppgöres, så kostar frikas- séen så mycket o c h kotletterna så mycket, oak- tadt han förklarar, att han köpt köttet till båda delarna i ett stycke.
Det skulle vara hopplöst att försöka införa ett annat system, o c h jag måste resignera!
Så frågar jag h o n o m, o m den oxstek, han k ö p t till middagen, också är det rätta stycket.
Glad springer han upp o c h visar mig på sin egen k r o p p — mycket minutiöst — hvar stycket är skuret ut.
H a n har icke den aflägsnaste före- ställning o m det komiska häri, och mina ögon sväfva förskräckta omkring för att se efter, o m någon åskådare möjligen skulle vara tillstädes.
Därpå afskedar jag h o n o m, o c h han springer upp, i det han samlar tillhopa alla sina papper, sin räknemaskin icke att förglömma, utan hvilken ingen japanes kan addera, subtrahera eller mul- tiplicera i praktiken.
Jag får aldrig visa mig i köket, ty hans heders- känsla är m y c k e t lätt sårad, o c h o m de många IDUN leverantörer, s o m aflämna varorna, finge se mig där, kunde det ryktet j u lätt k o m m a ut, att han icke förstod sin sak.
Nej, vill jag lära h o n o m något, måste jag g ö m m a oss bägge i ett litet rum bredvid mitt särskilda förrådsrum, där det finnes ett stort bord.
Här inviger jag h o n o m praktiskt i fiskfärsens hemligheter, enär jag fått reda på en fisk, hvars grönaktiga kött gör sam- m a effekt som gädda o c h gifver den vackraste hvita fiskfärs man kan önska.
Jag inviger ho- nom också i konsten att använda smördeg som kapsel för stufvad kalfbress o c h champignoner, o c h det är otroligt hvad denna lära bär frukt, ty han k o m m e r snart underfund med att alla möjliga lämningar kunna användas härtill, både stufvad hummer, ostron, hachis m.
m.
o c h alltsammans är så prydligt serveradt, att jag har stor glädje af min elev.
Men jag kan också lära af h o n o m.
Således fick jag en dag se ett stort fat fullt m e d rifven ost, så lätt o c h lös att den såg riktigt läcker ut.
» Hvad i all världen skall den osten vara till »?
frågade jag.
B o y e n öfversatte det för kocken, s o m svarade: » A n, det ä r b a r a smör- deg! » Jag betraktade ostpyramiden närmare o c h upptäckte då, att det var rifven Claret, ty det är endast vi n o r d b o r s o m äro så slösaktiga att vi begagna smör till smördeg.
Här i Japan kom- mer vårt smör i blecklådor från hemlandet o c h har alls ingenting att göra m e d köket, endast m e d vårt matbord.
Ibland kunde man så få lust att försöka, hvil- ken lycka en specifik dansk rätt skulle göra hos japaneserna o c h de många olika nationaliteter, man så ofta såg vid sitt bord.
Då g ö m d e man sig med kocken o c h fabricerade en äkta dansk fattigmansäpplekaka.
Den var likväl icke fattig, utan tvärtom m y c k e t rik på syrliga äpplen, hårdt stekt, rifvet bröd o c h hallonsylt, alltsammans in- svept i en hermelinskappa af gräddskum m e d vanilj.
Den gjorde é n alldeles e n o r m lycka, o c h kejsarens ceremonimästares fru (född engelska o c h den mest inflytelserika dam i hela Japan) frågade mig, o m hon finge lof att skicka sin kock till min för att lära göra d e n!
— » Natur- ligtvis!
ofantligt gärna! » Då jag två dagar därefter sitter o c h skrifver bref en förmiddag, inträder m i n hr kock o c h gör en mängd balettsteg till höger o c h till vänster, åtföljda af djupa bugningar o c h ett hväsande ljud mellan tänderna, hvilket i Japan betyder, att man önskar vara så älskvärd s o m möjligt.
För- vånad ser jag på h o n o m, m e n då jag uppfattar ceremonimästarens namn, k o m m e r jag ju ihåg äppelkakan o c h förstår att kocken uttrycker sin oändliga tillfredsställelse öfver att hafva fått upp- träda s o m lärare för en så utmärkt konstnär, o c h att han nu lägger sin glada stolthetskänsla för mina fötter.
Precis samma lycka gjorde en röd- viuspudding m e d gräddsås, och samma lilla scen m e d k o c k e n upprepades, efter hvilka triumfer jag m e d lätthet kunde linda h o n o m o m mitt finger o c h till o c h m e d förmådde h o n o m att koka fisken i stället för att gifva oss den halfrå, som japaneserna tycka o m att förtära den.
1898 sina ben.
Bettoen låter ofta hästen stå b u n d e n i betslet till hvardera sidan af båset i stallet, så att den hvarken kan röra sig eller lägga sig ned, icke ens o m natten!
Det är riktigt upprörande att se, hur illa hästar behandlas i Japan o c h huru de helt o c h hållet bero af bettoens godtycke.
(Forts.) * Pariserkloster.
F ö r Idun af M a r k Stem.
II.
En vrå af Polen i Paris.
K u till a n d r a o m g i f n i n g a r, h e l t andra kvarter, öfver Seinen, i g e n o m d e lugna, l ä r d a s t a d s d e l a r n a, Quartier latin-tiak- ten o c h d ä r b o r t o m, m e d d e s s f r i d f u l l a o c h nästan landsortsmässiga prägel, u t a n ett enda elegant ekipage, sedan m a n en gång l ä m n a t d e n n ä r m a s t e t r a k t e n af Boulevard S:t Germain m e d d e s s g a m l a g r å a r i s t o k r a - tiska hus b a k o m sig.
D e t bär längre o c h l ä n g r e h ä n, b o r t o m Gare ä " Orleans, in i h y g g l i g a, fattiga arbetarekvarter, m e d t o m - m a g a t o r o c h y t t e r s t få b u t i k e r.
Längs S e i n e n, n e d å t, g å r rue de Chevaleret, o c h d e t är v i d p o r t e n till ett af d e s s a n s p r å k s l ö s a och karaktärslösa hus, s o m vi ringa på.
P o r t e n ö p p n a s g e n a s t, o c h v i m o t t a g a s af en leende barmhärtighetssyster m e d stor h v i t v i n g l i k n a n d e h u f v u d b o n a d, s å d a n S:t Vincent de PawZ-systrarna b ä r a d e n, o c h o m hvilken vår V i n g å k e r s k o s t y m s h u f v u d b o n a d m ö j l i g e n skulle k u n n a g e e n svag föreställ- ning.
V i ä r o i n n e i ett af d e m å n g a h u s — kloster kan m a n väl knappt kalla d e m — h v i l k a d e n n a o r d e n h a r, s p r i d d a här o c h h v a r i världsstaden, o c h hvilka nästan ute- slutande existera g e n o m andra människors barmhärtighet.
H u s e t v i d rue du Clievaleret är u t e s l u t a n d e p o l s k t; s y s t r a r n a ä r o alla p o l s k o r, o c h d e r a s u p p g i f t är a t t h j ä l p a, p å alla m ö j l i g a o c h o l i k a sätt, d e f a t t i g a l a n d s m ä n, s o m m e r eller m i n d r e f ö r l o r a t sig i det stora Paris.
L å t o m o s s n u f ö r s t g ö r a ett b e s ö k g e - n o m h e l a h u s e t, v ä g l e d d a af t v å af d é vän-, liga systrarna, hvilka d o c k dessförinnan, m e d d e n äkta polska gästfrihet, s o m icke af n å g o n f a t t i g d o m s k u l l e l å t a f ö r n e k a s i g, d r a g i t f ö r s o r g o m att v i e r b j u d i t s n å g r a enkla förfriskningar.
H a n hade varit h o s min man i sex år o c h under denna tid bytt om hustru.
Det hjälpte icke den första stackarn, att hon bönföll sin mans herre — eller rättare hennes herres herre — att lägga sin åtgörande myndighet i vågskålen till hennes fördel, ty i sådana saker kan man icke blanda sig, o c h så måste h o n då flytta o c h gifva plats för en annan.
Men huru darrade o c h bäf- vade icke denna för h o n o m, snart k o m kanhända turen till henne att blifva bortjagad!
— Huru ofta såg jag henne icke m e d svullna o c h för- gråtna ö g o n!
Kocken anförtrodde också min son, att han hade haft mycket bättre hjälp af den första hustrun.
B y g g n i n g e n är g a m m a l o c h tarflig, smala trätrappor och tegelbelagda, bristfälliga golf.
Det är ingen lätt sak att vara betto till en ridhäst.
I Japan är det nämligen brukligt, att denne springer framför häst och ryttare.
Hästen vet, att den skall följa h o n o m i hälarna; går bettoen därför öfver åt högra sidan af vägen, gör hästen likaledes, o c h det är omöjligt att förmå den gå öfver på andra sidan.
Hvarken piska eller tygel hjälper.
Hästarna i Japan äro i allmänhet icke istadiga, ty bettoen får kost- pengar för dem, o c h ganska litet af dessa kom- mer de stackars djuren till godo.
V i hade just fått en ridhäst, s o m förvärfvat sig ett obehagligt r e n o m m é på grund af sin svårhandterlighet i det japanskt-kinesiska kriget.
Det ansågs vara lifs- farligt att rida på den, o c h de japanska officerare, som kände till den, väntade sig en katastrof, i synnerhet då de fingo höra, att den skulle be- gagnas af damer.
M e n till o c h m e d den mest istadiga eldighet kan icke motstå en permanent svältkurs utmattande verkan.
Hästen blef from s o m ett lam o c h kunde till slut knappast stå på ' D ä r s i t t a ett t j u g u t a l s m å flickor af o l i k a åldrar; d e resa sig, när vi k o m m a in o c h betrakta oss nyfiket leende.
V i ha k o m - m i t m i d t i en lektion i geografi, o c h sy- stern, s o m u n d e r v i s a r, ställer g e n a s t n å g r a f r å g o r, f ö r att låta d e d u k t i g a s t e få tillfälle att b r i l j e r a.
B a r n e n ä r o s n y g g a, alla l i k a klädda, i enkla stora bomullsförkläden.
D e ä r o alla b a r n af p o l s k a f ö r ä l d r a r, d e flesta emigranter eller l a n d s f ö r v i s t a, m å n g a af d e m troligen födda under helt andra o c h bättre förhållanden än d e m d e n u iråkat.
B a r n e n ä r o, d e allra flesta, f ö d d a i F r a n k - rike o c h tala endast franska.
D e utbildas till g u v e r n a n t e r o c h p l a c e r a s s e d a n g e n o m s y s t r a r n a s f ö r s o r g, f ö r e t r ä d e s v i s i sitt e g e t hemland, där d e j u böra k u n n a påräkna med rätt » V i skulle n o g b e h ö f v a r e p a r e r a », sade d e n e n a af s y s t r a r n a; » m e n v i h a i n t e råd; vi ha för m å n g a fattiga. » Så ö p p n a r h o n d ö r r e n till e t t k l a s s r u m.
IDUN 1898 vänligaste b e m ö t a n d e t.
— I en annan stor sal, ä f v e n d e n m y c k e t e n k e l, m e d l å n g a t r ä b o r d o c h b ä n k a r, är handarbetstimme f ö r d e s t ö r r e flickorna.
D e s y l i n n e s ö m n a d och brodera; somliga laga kläder.
S å b ä r d e t n p p f ö r t r a p p a n till v i n d s - våningen, där sofrummen ligga.
V i fråga, o m i n g a af b a r n e n b o h e m m a, m e n d e t s v a r a s, att d e s s a ä r o h ö g s t få.
Många ha ytterst dåliga h e m, från h v i l k a de först o c h f r ä m s t b ö r a r ä d d a s, a n d r a b e h å l l a s af r e n barmhärtighet.
» N i k a n ej tro, hur m y c k e t n ö d o c h elände v i få lära k ä n n a, » s a d e systern, » o c h hur litet vi v å g a d ö m a ens last o c h brott, lärda s o m d e blifvit i d e n djupaste fattigdom.
E n d a g k o m e n m a n till o s s och begärde hjälp; han var polack o c h hade fått reda p å oss g e n o m l a n d s m ä n.
Vi h j ä l p t e h o n o m till B r u x e l l e s, d ä r h a n s a d e s i g s k o l a få a r b e t e.
M a n n e n var anarkist o c h f ö r f ö l j d af p o l i s e n, e n s å d a n d ä r elän- d i g e x i s t e n s, s o m h e l t e n k e l t är d r i f v e n till d e t y t t e r s t a.
H v a d k a n m a n g ö r a an- nat än hjälpa?
E t t år s e n a r e k o m h a n igen, lika u t a r m a d o c h nästan sinnesförvir- rad.
Så sköt h a n sig, härinne p å gården.
S å d a n a prof på m ä n s k l i g t elände se v i ofta. » N u äro vi u p p e i s o f r u m m e n, stora vin- d a r m e d r a d e r af j ä r n s ä n g a r, y t t e r s t torf- t i g a, m e n alltid s n y g g a.
Och därinnanför r u m m e t för kläder o c h s k o d o n, s o m ej be- gagnades.
N ä s t a n allt v a r a f l a g d a p l a g g, s o m s y s t r a r n a få af b a r m h ä r t i g a m ä n n i s k o r o c h s o m d e reparera.
D e n ena s a d e: » D e t finns n ä s t a n i n g e n t i n g, n e j, i n g e n t i n g alls s å u s e l t, att v i e j k u n n a a n v ä n d a d e t p å n å g o t v i s; m a n blir genialisk, när m a n inte h a r p e n g a r.
» — H o n l o g sitt g o d a, k l o k a leende och öppnade ännu en dörr: » Se här », s a d e h o n, » d e t t a är v å r l y x o c h v å r s t o l t h e t.
» Det var linnekammaren.
Grofva trähyl- lor kring v ä g g a r n a o c h p å d e m barnens o c h h e l a h u s e t s l i n n e, så v ä l o c h fint o r d - n a d t, att d e t s k u l l e h e d r a t d e t r i k a s t e l i n n e - skåp.
Banden voro krusade och högarna kokett ordnade.
» F i n t o c h s n y g g t h a r m a n a l l t i d r å d att hålla.
Ni ska veta, att vår l i n n e k a m m a r e är v å r s t o l t h e t.
O c h a l l t i n g s y v i o c h t v ä t t a vi själfva. » » S å m y c k e t arbete ni m å s t e ha? » » Ja, naturligtvis, » svarade h o n enkelt.
» O c h v i äro alla så l y c k l i g a m e d d e t.
D e s s - u t o m är d e t o l i k a f ö r d e l a d t; s o m l i g a g å u t till d e f a t t i g a, a n d r a u n d e r v i s a b a r n e n; an- dra sköta husets ekonomi.
Slutligen h a vi våra gubbar. » » Edra gubbar? » » K o m, s k a n i få s e.
» V i g i n g o öfver gården nu, m e d lekplats för barnen o c h köksträdgård längre bort, f ö r u t o m ett litet höns- o c h k a n i n h u s, s a m t stian för » vår g r i s », s o m systern stolt v i - sade oss.
P å andra sidan gården låg en annan byggning.
Där härbergera de pol- ska systrarna g a m l a o c h orkeslösa lands- m ä n, s o m utan deras hjälp troligen skulle d ö af s v ä l t o c h e l ä n d e.
D e bo o c h födas gratis; h v a d de kunna förtjäna på smått a r b e t e, få d e b e h å l l a till k l ä d e r m.
m.
M å n g a af d e m ä r o s v å r h a n d t e r l i g a o c h o t a c k s a m m a.
F ö r l i d e t år, b e r ä t t a d e s y s t e r n, d o g e n af g u b b a r n a, s ö p i h j ä l s i g.
Han tillhörde e n greflig familj o c h h a d e utvi- s a t s efter s i s t a p o l s k a u p p r o r e t.
In i det s i s t a b e h ö l l h a n ett a r t i g t o c h r i d d e r l i g t sätt, d e t e n d a h a n b e h å l l i t, t r o t s ett d å l i g t o c h f ö r f a l l e t lif, af u p p f o s t r a n s m a k t.
277 Längs en lång korridor lågo gubbarnas r u m och längst bort deras enkla g e m e n - s a m m a m a t s a l.
D e v o r o fria a t t g å u t o c h in, m e n måste hvar kväll vara h e m m a före nio.
» M å n g a k o m m a f ö r s e n t, » s a d e sy- s t e r n, » m å n g a i n t e alls p å ett p a r d a g a r.
V i ha m y c k e t svårigheter m e d d e m.
M e n h v a d k a n m a n g ö r a?
K ö r a b o r t d e m skulle ingen ha hjärta till. » Louise Stratenus.
V i b å d o att få b e s ö k a n å g o n af g n b - barne; systern knackade på en dörr, gick in och frågade.
Strax visade sig en g a m - mal m a n i dörren, b u g a d e artigt o c h b a d oss stiga in o c h ursäkta r u m m e t s anspråks- l ö s h e t.
S y s t e r n h a d e s a g t o s s, att h a n v a r en af d e bästa och m e s t bildade, h a d e va- rit lärare.
P å b o r d e t l å g o p a p p e r, öfver- s å l l a d e m e d siffror.
» Jag sysslar m e d det för mitt nöje, » sade han.
Jag v e t inte o m nöjet inbrin- g a d e p a n g a r; o t r o l i g t är d e t i c k e, att h a n hade något arbete.
M e n vi, lika väl s o m han, satte oss genast in i d e n rätta t o n e n: att v i v o r o p å b e s ö k h o s e n f a t t i g p r i v a t - m a n, s o m r o a r s i g att s y s s l a m e d siffror.
D e t låg n å g o t skärande sorgligt i d e n n a f a t t i g a i l l u s i o n, s o m h a n ett ö g o n b l i c k g j o r - d e s i g eller s ö k t e g ö r a o s s, h a n s l i k a r g e - n o m b ö r d o c h u p p f o s t r a n, m e n b ä t t r e lot- tade bara.
På r u m m e t s väggar sutto några b l e k n a d e f o t o g r a f i e r o c h n å g r a illustratio- ner, klippta ur polska tidningar.
Öfver en s t o l l å g o r e s t e r n a af e n spetsantimakass o c h ö f v e r d a g u e r r e o t y p - p o r t r ä t t e t af ett u n g t fruntimmer i g a m m a l m o d i g toalett sutto några torra eterneller.
G u b b e n själf s t o d r ä c k t till f ö r h o n o m När j a g sade h o n o m, hemtrakter, lyste han — stolarna h a d e ej — och konverserade.
att j a g varit i hans upp.
» O c h talar ni p o l s k a?
» » Nej, tyvärr. » frågade han.
» Så s y n d det är! » Han hade några gamla polska böcker på bordet och rörde tankfullt i d e m.
V i r e s t e o s s f ö r att g å.
H a n tog oss i h a n d o c h sade något artigt och ö p p n a d e dörren o c h b u g a d e sig i den, medan vi gingo ut i korridoren.
Systern t a c k a d e o s s, f ö r att v i i c k e b e h a n d l a t h o - n o m s o m en fattig, s o m hon uttryckte sig; icke p å n å g o t sätt alluderat på hans bero- ende ställning.
V i f ö r s t o d o, att h o n själf s k u l l e l i d i t af, o m v i p å n å g o t v i s f ö r ö d - mjukat hennes landsman.
V i gingo tysta ö f v e r g å r d e n i g e n, g r i p n a af d e n n a l e f v a n - d e k ä n s l a b l a n d alla d e s s a, s o m h ä r s t r e d o m o t eländet, för det förlorade landet, s o m få af d e m e n s s e t t o c h s o m v ä l irigen af d e m h o p p a d e s att få i g e n, m e n s o m alla d o c k h a d e s i n h e m l i g a f a t t i g a s t o l t h e t att få t i l l h ö r a.
V i h a d e n u b l o t t d e t lilla e n k l a k a p e l l e t att s e o c h så e t t p a r s m å m o t t a g n i n g s - r u m m e d n å g r a p o r t r ä t t af p o l s k a h e l g o n p å v ä g g e n.
D ä r t a g a v i a f s k e d af d e n h e l a h u s e t f ö r e s t å e n d e s y s t e r n, » soeur supérieure », en f e m t i o års k v i n n a m e d ett klart, intel- ligent, hjärtegodt utseende.
» Kom igen, » b a d h o n o s s, » h ä r ä r o alla v ä l k o m n a.
» Så v o r o v i åter ute i p o r t g å n g e n — o c h så s l ö t s p o r t e n b a k o m o s s.
F r a m f ö r o s s l å g i g e n d e t s l ä t a, tarfliga g r å h u s e t, af h v i l k e t v i s k u l l e b e h å l l a e t t af d e s s a m i n - n e n, s o m ä r o så g o d a att h a g e n o m till- v a r o n, m i n n e t af d e t f a t t i g a, l a n d s f l y k t i g a h e m m e t, s o m i n n e s l ö t s å m y c k e t uppoff- ring, arbete o c h kärlek.
• — — U n d e r n ä r m a r e ett år h a r S t o c k h o l m b l a n d sina notablare utländska gäster haft ä r a n r ä k n a d e n h o l l ä n d s k a författarin- na, hvars bild vi här återgifva.
Älskvärd o c h s p i r i t u e l l s a m t lifligt i n t r e s s e r a d f ö r våra litterära o c h sociala förhållanden, k n ö t fröken Stratenus redan vid jultiden bekant- s k a p m e d I d u n s r e d a k t i o n, o c h f r u k t e n af h e n n e s s y m p a t i e r f ö r v å r t i d n i n g är b i o - grafien i d a g e n s n u m m e r öfver H o l l a n d s u n g a d r o t t n i n g s a m t ett p a r a n d r a fint o c h känsligt skrifna lefnadsteckningar, m e d hvil- k a v i i n o m k o r t h o p p a s få g l ä d j a v å r a lä- sarinnor.
L o u i s e S t r a t e n u s t i l l h ö r H o l l a n d s aristo- krati.
H e n n e s m o r m o r, en O l d e n b a r n e v e l d, v a r ä t t l i n g af d e n s t o r e s t a t s m a n m e d s a m - m a n a m n, s o m m e d sitt h u f v u d m å s t e plikta för d e n afund hans l y s a n d e förtjän- ster v ä c k t e h o s M o r i t z af O r a n i e n; h e n n e s onkel, b a r o n Stratenus, var Nederländernas siste a m b a s s a d ö r h o s d e n o l y c k l i g e k o n u n g - e n af H a n n o v e r.
V i d s j u års å l d e r b ö r j a d e L o u i s e Strate- n u s v i s a f ö r f a t t a r e a n l a g — till f a s a f ö r d e sina, s o m i ö f v e r e n s s t ä m m e l s e m e d t i d e n s s e d a n s å g o, att e n flicka af f a m i l j i c k e fick ä g n a s i g åt l i t t e r a t u r eller k o n s t.
Alltid p å j a k t efter i d e a l e t, s l ö s a d e h o n, efter att h a f v a b l i f v i t m y n d i g, d e p e n n i n g a r h o n ärft efter s i n far p å h v e m h e l s t h o n t r o d d e i b e h o f, tills e r f a r e n h e t e n ö p p n a d e h e n n e s ögon.
V i d s j u af d e å t t a l i t t e r ä r a tätting- ar, uti h v i l k a h o n d e l t a g i t i H o l l a n d o c h Frankrike, h a d e h o n r e d a n blifvit tillerkänd p r i s f ö r s i n a v e r k, d å h o n, t j u g u s j u år g a m - m a l, f ö r l o r a d e å t e r s t o d e n af s i n f ö r m ö g e n - het, hvarefter h o n uteslutande ägnade sig åt s k r i f t s t ä l l e n.
F r a m f ö r allt p o e t, h a r h o n f ö r f a t t a t ett t i o t a l s a m l i n g a r l y r i s k a d i k t e r — m å n g a af d e s s a s a t t a i m u s i k —, h v a r - j ä m t e h e n n e s p r o s a s k r i f t e r, o b e r ä k n a d t öf- v e r s ä t t n i n g a r n a, u t g ö r a ett b e t y d a n d e a n t a l.
Själf ter: s k r i f v e r h o n o m s i g o c h s i n a åsik- » Alltid d e n s a m m a: städse brinnande för idealet och troende på människohjärtats ä d e l h e t s a m t ö f v e r t y g a d, att k v i n n a n i f r å g a ' o m i n t e l l i g e n s är m a n n e n s l i k e (s t u n d o m till o c h m e d h o n o m ö f v e r l ä g s e n), m e n att h o n l e f v e r l y c k l i g a s t i s k u g g a n o c h att, o m
(DUN 278 h o n k a n blifva s t o r g e n o m sin h j ä r n a, k a n h o n b l i f v a s u b l i m, i s t å n d till alla uppoff- r i n g a r g e n o m sitt h j ä r t a, s o m är h ä r d e n för h e n n e s m a k t, h e n n e s m a j e s t ä t o c h h e n - n e s s m ä r t a, d e n n a s t o r a o c h m ä k t i g a häf- s t å n g till f u l l k o m l i g h e t e n.
M e d ett o r d: en ohjälplig d r ö m m e r s k a, som ä n d a i n i d ö d e n skall s m å l e m o t lif- vet, m o t d e n n a härliga j o r d, m o t barnen och b l o m m o r n a samt välsigna den Gud, som låtit h e n n e blifva till; e n k v i n n a, s o m a l d r i g t i l l ä g n a t s i g eller s k ä n k t sig h e l t åt n å g o n religion, m e n gillar det sanna o c h g o d a h o s alla, o c h s o m p å d e t h e l a t a g e t är af r i n g a b e t y d e l s e b å d e i f r å g a o m s i n person o c h sina verk, hvilka senare skola f ö r s v i n n a m e d h e n n e efter att h a f v a g j o r t h e n n e l y c k l i g, e m e d a n h o n l i d e l s e f u l l t äl- s k a r sitt a r b e t e.
» * Ännu en gång " Kvinnorna och skämttidningarna ".
J n:r 10 af Idun för i år förekommer den upp " sats, som gifvit anledning till hosföljande.
H a d e icke en insändarinna, » — g — g », under rubriken: » Från Iduns läsekrets », fäst min upp- märksamhet på, att artikeln icke bör förbigås med » tystnadens vältalighet » så — men nu må det gå löst på saken.
Det heter i Stades uppsats: » Det är h ö g tid, att kvinnan lär sig förstå, att det ligger något b a k o m skämtet, lär sig förstå svedan o c h skam- men af slaget.
Har h o n k o m m i t därhän, skall hon äfven förstå, att hon för sitt eget anseen- des skull måste försvara sig, o c h först o c h sist, att det är en äresak för henne att icke genom lif o c h lefverne gifva stoff åt det slags gyckel, som sätter fläckar på den allmänna kvinnliga karaktären. » Visst läste jag uppsatsen i fråga m e d intresse, men dock ej med n o g stor vaksamhet, det in- ser jag nu.
Jag tänkte därvid endast, att den, som skrifvit uppsatsen, måtte vara en man o c h därför partisk för männen.
Jag har dock nu, g e n o m Stades sista upp- sats, blifvit upplyst o m mitt misstag.
Jag måste erkänna, att j a g så litet följer m e d min tid, att jag ytterst sällan läser en skämt- tidning.
Stade känner d e m nog bättre, o c h vill uppenbarligen kvinnorna väl.
Jag hoppas o c h tror, att flertalet kvinnor har bättre lektyr än skämttidningarna bestå, o c h skulle man b e d ö m a kvinnorna (eller världen i allmänhet) efter skämt- tidningarna, tror jag förvisso, att man k o m m e att se alltsammans såsom hade m a n fått en af den o n d e andens spegelskärfvor i ögat, d. v. s. förvrängdt.
Dessutom, om vi nu också i verk- ligheten finna motstycken till kvinnokarrikat} - rerna, bästa Stade, tror ni verkligen icke, att männen hafva dessa samma fel?
Låt oss räkna upp dessa svårare fel, som ni (eller låt vara skämttidningarna) tillägga endast kvinnan!
» Vi kunna anteckna opålitlighet i vänskap, ondsint- het, trångbröstadt småsinne, ofördragsamhet, ta- delsjuka, skadeglädje, » säger ni.
Tror ni verk- ligen, jag upprepar det, att männen icke hafva dessa fel?
Kanske är dock småsinne ett fel, som mindre ofta framträder hos männen än hos kvinnorna, m e n så beror det också så m y c k e t på hvad man kallar för småsinne.
Äfven måste man betänka, att kvinnorna just till följd af sina sysselsättningar löpa fara att bli småsinnade.
De hafva så otaliga småsysslor, tråkiga, intresse- lösa, s o m mannen ej behöfver befatta sig med, men s o m kvinnorna måste förrätta, för att allt skall gå sin jämna gång, o c h deras vördade män, pappor o c h bröder ej skola ha något att » hacka på » o c h — svära öfver.
7 H v a d jag nu också hittills sagt, har dock Stade ovedersägligen rätt, o m h o n vill påvisa, att det för kvinnorna gäller något vida mera än för männen, att deras fel o c h svagheter offent- ligen gisslas.
En kvinnas rykte har af gammalt liknats v i d en blankpolerad sköld — andas på densamma, o c h där är genast en fläck — o c h ett godt o m d ö m e o m hela kvinnokönet från det otäcka könets sida är ju lika viktigt.
1898 Stade föreslår, att kvinnorna skola försvara sig gent emot skämttidningarna.
Jag vet ett sätt.
Några skämttidningar b o r d e redigeras af kvinnor — nu är det endast män, som ge ut sådana, därför få kvinnorna ensamma bära bör- dan af en hel del fel, s o m männen ha i lika hög grad, fast de icke vilja erkänna det.
Och o m nu också kvinnorna skulle vara ensamma om dessa nyss uppräknade fel, huru många fullt ut lika svåra fel ha icke männen, o m de skulle framhäfvas i dagsljuset!
Må skapelsens herrar o c h särskildt de, s o m ge ut skämttidningar, vara rättvisa m o t kvin- norna, det skulle jag vilja mana till!
Männen vilja ej för allt i världen låta tro annat än att de äro storsinta, därför välta de också alla fel, som ha att skaffa m e d småsinne, på kvinnorna, ett talande bevis för deras — storsinthet.
En i Sigurd », exempelvis, kan dock låta oss höra en profbit på hur en tadelsjuk o c h småsinnad man » regerar ».
Det är då visserligen bara sin hu- stru, han grälar på — m e n ändå.
Till slut måste man erkänna — det ligger en behjärtansvärd sanning i Stades slutord: » Det är en äresak för henne (näml.
kvinnan) att icke ge- nom lif o c h lefverne gifva stoff åt det slags gyc- kel, s o m sätter fläckar på den allmänna kvinn- liga karaktären. » Visserligen lefva vi i realis- mens tidehvarf, men, var säker, o m mannen också icke erkänner, att han har något ideal, vill han dock finna det hos kvinnan, d. v. s. h o n skulle vara, eller rättare sagd t, framstå som ofel- bar i hans ögon.
Det är just därför, jag myc- ket fruktar, att detta så förordade kamratskap mellan individer af de olika könen i samskolor o. s. v. innebär en fara.
Tvifvelsutan skall detta dagliga samarbete m e d ynglingar göra en hel del flickor pojkaktiga i sitt sätt att vara just i de år, då de borde vara som mest älskliga o c h tilldragande, o c h hvart taga då idealen v ä g e n?
Skall icke mången y n g l i n g ' g e n o m dessa vrång- bilder få en oriktig uppfattning af k v i n n o k ö n e t i sin helhet, o c h skall icke detta åter inverka skadligt, kanske i större mån än man vill i n s e?
Kvinnorna böra icke vara några sjåp — det är nu själfklart — men i våra dagar hålla de på att slå öfver till en motsatt ytterlighet o c h blifva alltför emanciperade.
Dock, härvidlag få vi kan- ske ej så mycket klandra individerna — det är nog tidsandan, man får ge skulden.
En pojkaktig flicka kan ju vara en bra o c h treflig kamrat och en aldrig så g o d o c h präktig karaktär för öfrigt, men huru skulle en yngling k o m m a på den tanken att fria till en ung dam med karlavulet sätt o c h v a n o r?
Visst skulle det bra mycket förtaga förlofningstidens poesi, o m det, då den unga damen öppnade rosenmunnen att hvi- ska ljufva ord till sin vän, k o m m e fram, visser- ligen icke, såsom i sagan, paddor, men — c-i garrdoft.
Nej, flickan måste vara kvinna i detta ords egentliga bemärkelse, d. v. s. både till sina tänkesätt o c h i sitt uppförande sant kvinnlig, eljes skulle jag då inte vilja ha henne, o m det vore j a g s o m skulle sta ' att fria.
Men, jag är då en ohjälplig idealist — kanske tycka reali- sterna på annat sätt.
Jag kan n o g icke uttrycka mig riktigt förståe- ligt (för att nyttja ett hopgjordt ord), men jag tycker att ett äktenskap, ingånget o c h baseradt, o m jag så får säga, endast på godt kamratskap, icke skall kunna blifva lyckligt, åtminstone icke i längden.
För mannen är j u giftermålet ofta nog endast en affär, men jag tror, att det, för att hustrun skall blifva lycklig o c h lättare bära lifvets prosa, fordras, att h o n är fäst vid man- nen m e d en till en viss grad svärmisk kärlek, som hjälper till att öfverskyla hans fel o c h kom- mer henne att i h o n o m alltjämt se sin u n g d o m s älskade.
Må hustrun o c h kvinnan i allmänhet söka likna mannen i allt hvad s o m är godt o c h hugstort och ädelt, men hvartill skall det tjäna att efter- apa hans klädsel o c h vanor?
Mannen b ö r kunna se upp till kvinnan o c h hustrun vara icke en- dast till namnet mannens » bättre hälft ».
M e n j u mera kvinnorna närma sig männen, så att säga, dess mindre hänsyn o c h höflighet finna dessa sig behöfva visa dem.
Så » döda » kvin- norna gentlemännen.
Mista kvinnorna männens högaktning, huru går det då m e d moralen i värl- d e n?
Men må Stade o c h alla andra k o m m a ihåg, att kvinnorna dock icke äro o c h icke kunna vara änglar, något som likväl ej berättigar män- nen att vara — bänglar.
S — m.
- * g^J^UR.NCmSBOKEH:£Jfr jgff Kronprinsessan Victoria lär redan i okto- ber månad nödgas för skötandet af sin h ä l s a, återvända till s ö d e r n.
Prinsessan Ingeborg afreser i dagarna till K ö p e n h a m n för att deltaga i firandet af sin far- moders, drottningens af Danmark, födelsedag, den 7 dennes.
Kvinnan i järnvägens tjänst.
V i d statens järnvägar äro för närvarande 47 k v i n n o r anställ- da såsom ordinarie.
24 innehafva befattning såsom kontorsskrifvare i n o m styrelsens olika by- råer o c h kontor.
V i d distrikten tjänstgöra 8 så- som kontorsskrifvare o c h 15 såsom kontorsbiträ- den.
Dessutom äro såväl i n o m styrelsen s o m vid distrikten anställda en hel mängd kvinnor såsom extra skrif- o c h kontorsbiträden.
* Lysning afkunnades i söndags för första gån- gen mellan ryttmästaren frih.
Bror Cederström och skådespelerskan fru Ellen Hedlund.
* Kungl.
t e a t r a r n a.
Operan öppnas antagligen den 19 o c h Dramatiska teatern den 9 d:s. Vasateatern.
1 jämförelse m e d sina mer o c h mindre ryktbara företrädarinnor på den ofta slipp- riga operettbanan, Storhertiginnan af Gerolstein, Prinsessan af Trebizonde, Teblomma, Niniche, Lilla helgonet, Lyckobarnet m.
fl., för att icke nämna D e n sköna Helena, suverän i åminnelse, lefva o c h röra sig » Flickorna Michu » i en ren atmosfär, där de trippa omkring s o m små hvita, menlösa lamm, i mjukt fladdrande empiredräk- ter, i klacklösa,, tunnsulade skor och m e d siden- band korsade öfver vristen.
Den ena är krydd- krämardotter, den andra markisinna; m e n hvar- ken pappa eller m a m m a Michu, generalen mar- kis des Ifs eller flickebarnen själfva ha till en början klart för sig, h v e m s o m är det ena eller det andra, då den slarfven Michu s o m nyfödda blandat bort d e m i ett badkar.
Brunetten Ma- rie Blanches aristokratiska tendenser o c h den blonda Blanche Maries smått plebejiska kynne verka icke tillräckligt öfvertygande.
Det behöfs ytterligare ett bevis, o c h detta presterar den sistnämnda m e d hjälp af puder o c h andra verk- samma toalettmedel i en scen full af grace o c h pikanteri.
Hvarpå systrarna skiljas, den ena för att s o m kapten Bigouds maka bli en pryd- nad vid hofvet, den andra för att sälja smör och » pinfärska » ägg vid sidan af sin älskade Aristide.
Något mindre uttänjd, skulle operetten säker- ligen verkat betydligt kraftigare.
Musiken, af A n d r é e Messager, är fin o c h lekande, men säl- lan af elektriserande art. Mest bifall väckte systrarnas duett » Marie Blanche o c h Blanche Marie », deras naiva åkallan af Sankt Nikolaus, de små barnens (och gamla ungkarlars) skydds- patron samt den förtjusande lilla pudervisan, med skälmskt behag föredragen af fröken Frisch, Blanche Maries ungdomligt täcka o c h käcka re- presentant.
Fru Emma Berg s o m Marie Blanche föreföll något m o n o t o n o c h ointresserad, hvilket senare måhända till en del kan tillskrifvas hennes äl- skare, herr Nyblom — kapten Rigoud.
Fru Strand- berg var en ypperlig flickpensionsföreståndarinna med militärisk pli o c h en enda kärlek: den fran- ska armén.
Hrr Emil Strömberg o c h Adami gåf- vo likaledes g o d k o m i s k anstrykning åt sina respektive framställningar af specerihandlanden Michu o c h bodbetjänten Aristide.
— * — s
IDUN 1898 O n k e l D a v i d.
Skiss för Idun af Sophie Unge.
J^w å g o n k n a c k a d e p å d ö r r e n till h e r r B a - T V nes arbetsrum — en rädd, dröjande knackning.
Första och andra gången hörde han den ej —, t y h a n v a r d j u p t i n n e i e n s v å r l ö s t k a l k y l — m e n då den ä n n u en g å n g åter upprepades, ehuru o m möjligt ännu mera osäker än förut, v ä n d e han sig tvärt o m på skrifstolen o c h kastade en m ö r k blick neråt d ö r r e n, h v i l k e n l e d d e u t till f ö r s t u g a n.
» H v e m är d e t?
» f r å g a d e h a n m e d ej s å litet af r e t l i g h e t i r ö s t e n, t y h a n h a d e än- n u h u f v u d e t fullt af d e b e r ä k n i n g a r h a n ej k o m m i t till r ä t t a m e d.
D ö r r e n ö p p n a d e s p å g l ä n t o c h ett ljus- lockigt huf vud stack sig försiktigt in g e n o m springan.
» Jag k o m m e r visst olämpligt o c h kan v ä n t a till e n a n n a n g å n g — o n k e l h a r k a n - ske b r å d t o m n u?
» » I n t e så u t a n » — s v a r a d e h e r r B a n e — » m e n d u k a n j u k o m m a in ändå, M a r y, ifall d e t är n å g o t af v i k t d u h a r att s ä g a.
» M a r y s t e g n u h e l t o c h h å l l e t ö f v e r trö- skeln.
H o n såg sig o m k r i n g i det stora ljusa rummet, hvilket var nästan främman- d e f ö r h e n n e, t y d e t h ö r d e ej till d e n e g e n t - l i g a v å n i n g e n, o c h h o n h a d e v a n l i g t v i s in- g e n a n l e d n i n g att s ö k a » o n k e l D a v i d » där.
» J a g är s å l e d s e n, o m j a g s t ö r d i g, o n - k e l » — s a d e h o n — » m e n d e t är n å g o n - ting, s o m j a g länge gått o c h tänkt på, o c h jag v i l l e så g ä r n a tala f ö r s t m e d d i g en- sam,- innan j a g framställer saken för tant V i v i k a.
J a g t r o r, att — att h o n k a n s k e s k u l l e k o m m a a t t s a k n a m i g litet, n ä r j a g a r b o r t a, samt därför sätta sig e m o t planen, o c h det är d ä r f ö r j a g b e h ö f v e r d i t t s t ö d, o n k e l D a - vid.
» B a n e, s o m f o r t s a t t m e d att k l o t t r a siffror p å e n b i t p a p p e r, s p r a n g h ä f t i g t u p p från stolen o c h ställde sig framför M a r y, s o m tagit plats bredvid skrifbordet.
» Borta » — upprepade han — » borta —, hvad menar du m e d det? » En varm rodnad färgade Marys kinder och ö g o n l o c k e n s j ö n k o djupt öfver de klara blå ögonen.
Nervöst strök h o n m e d han- d e n ö f v e r sitt h v i t a f ö r k l ä d e o c h p l o c k a d e på dess broderier.
» D e t är s å s v å r t att k o m m a f r a m m e d h v a d j a g h a att s ä g a — b å d e d u, o n k e l, o c h t a n t h a alltid v a r i t m y c k e t g o d a e m o t m i g, o c h j a g h a r h o s e d e r h a f t ett h e m så g o d t, att ej m å n g a v ä r n l ö s a f l i c k o r h a d e t p å s a m m a sätt, m e n — m e n.
.
.
» Hon kände, hur onkelns blickar brände h e n n e, o c h v å g a d e e j slå u p p ö g o n e n f ö r att m ö t a d e m.
» M e n du har tröttnat n u » — ifyllde han bittert.
» Onkel David! » — ropade Mary — » säg i n t e så, d e t g ö r m i g så o n d t.
D u tror j u e j, att j a g är o t a c k s a m o c h l e d e s af e t t så d å l i g t m o t i v?
D u h a r j u v a r i t s ö m e n far för m i g, a l l t s e d a n p a p p a d o g, o c h d e t e n d a s t p å g r u n d af d e n v a r m a v ä n s k a p, s o m e n g å n g r å d d e e m e l l a n er.
H v a d skulle det eljes h a b l i f v i t af m i g — f a t t i g o c h värn- lös s o m j a g v a r!
» D å B a n e ej g a f n å g o t s v a r, u t a n e n d a s t mätte golfvet m e d långa steg, fortsatte Mary: Y ^SS Q ffffnWrQ SW V V I 1 1 I V I / i V1A J 1 A / [q 1 V 1 A I l-i * J.
» J a g är a d e r t o n år n u, s o m d u v e t, o c h v i d d e n å l d e r n h a m å n g a u n g a flickor r e d a n f å t t b ö r j a att a r b e t a f ö r s i n u t k o m s t.
En v å r d a d u p p f o s t r a n h a r j a g fått, o c h m a n s ä g e r, att j a g ej s a k n a r b e g å f n i n g.
H ä r p å L i n d a s k a n m a n j u g o d t r e d a s i g m i g för- utan, m e n kanhända k u n d e j a g på något a n n a t ställe f y l l a e n p l a t s — j a g k a n j u ej alltid.
.
.
» » M a r y!
» — d e t l å g så m y c k e n f ö r e b r å e l s e i o n k e l n s tonfall, när han uttalade det korta n a m n e t, att f l i c k a n s t a n n a d e m i d t i m e - ningen.
» H v a d är d e t f ö r n o n s e n s d u p r a t a r — behöfver man dig ej h ä r?
Har d u någon- s i n v a r i t öfverfLödig?
Ha ej d i n a l ä t t a s t e g s a t t lif i d e t e l j e s t y s t a h u s e t?
Har ej d i t t m u n t r a s k r a t t l u c k r a t u p p l u f t e n i d e l å n g a k o r r i d o r e r n a?
— H a r d u ej f ö r t ljus o c h sol m e d dig öfverallt, där d u gått fram?
» » Onkel, jag blygs! » » H a r d u e j v a r i t v å r h j ä r t e f r ö j d, flicka — V i v i k a s o c h m i n — o c h n u vill du.
.
.
» » Onkel David! » » O c h n u v i l l d u g i f v a allt d e t t a åt f r ä m - m a n d e, s o m ej s ä t t a v ä r d e d ä r p å.
» Det blef en s t u n d s t r y c k a n d e tystnad i d e t s t o r a r u m m e t — så t y s t, att m a n h ö r d e h u m l o r n a surra utanför i solskenet och trädgårdsmästarens steg knastra m o t sandgången.
B a n e h a d e åter satt sig v i d skrifbordet, där han planlöst p l o c k a d e i sina papper, lade d e m i högar o c h spridde ut d e m igen.
H a n såg m ö r k o c h förtretad ut.
M a r y bröt åter t y s t n a d e n.
H o n g i c k fram till s k r i f b o r d e t o c h l a d e s i n h a n d p å B a n e s axel.
» Onkel David » — sade hon v e k t — » neka mig ej m i n b e g ä r a n.
J a g t r o r att — att d e t är n y t t i g a s t f ö r m i g att k o m m a häri- från — p å e n t i d.
» H a n s k ä l f d e till u n d e r h e n n e s v i d r ö r a n d e.
» Men motivet — motivera då åtminstone ditt handlingssätt. » » Jag kan ej, onkel. » » Kan ej?
Ä r det hemligheter m e d i s p e l e t — h v a d s k u l l e e n l i t e n flicka s o m d u h a att d ö l j a?
» H a n skrattade litet sarkastiskt, när h a n f r å g a d e d e t t a, m e n d e t m ä r k t e s, att skrat- tet blott v a r en s k y d d a n d e förklädnad.
» Fråga ändå g e men o m b ö r d u ej m i g ej v i d a r e, o n k e l, j a g k a n ej d i g n å g o t skäl för min ö n s k a n; d u håller af m i g a l d r i g s å litet, sätta dig e m o t m i n begäran. » » Vet Vivika ingenting? » » N e j, j a g ville först tala v i d d i g.
» » O c h få m i t t s t ö d, j a.
» » J u s t så, m e n.
.
.
» » Vi skola tänka på saken » — sade han plötsligt, kallt — » o c h vill d u n u l ä m n a m i g, är j a g d i g m y c k e t f ö r b u n d e n.
» h a n n u h a d e att.
g ö r a.
S k u l l e h a n låta b a r - n e t få sin v i l j a f r a m — l å t a h e n n e l ä m n a d e t l u g u a h e m m e t f ö r att prof va s i n a kraf- ter i e n v ä r l d, s o m h o n e j ä n n u k ä n d e till, eller s k u l l e h a n.
.
.
?
H a d e h a n e n s n å g o n r ä t t att h i n d r a h e n - n e att f ö l j a s i n ö n s k a n?
* När D a v i d Bane sent på aftonen återkom från e n r i d t u t å t d e t s t o r a g o d s e t s m e r a a f l ä g s n a ä g o r, k u n d e i n g e n g i s s a sig till, h v i l k e n s t r i d h a n haft att g e n o m g å u n d e r de sista t i m m a r n e.
H a n såg visserligen blek o c h a l l v a r l i g u t, m e n h a d e ett v ä n l i g t l e e n d e för sin s y s t e r V i v i k a, h v i l k e n m ö t t e h o n o m i förstugan, samt frågade henne o m supén var i ordning.
» D e n har r e d a n v ä n t a t p å d i g e n h e l k v a r t » — s v a r a d e h o n — » m e n j a g förstår e j, att ej o c k s å M a r y k o m m i t h e m, o c h h o n b r u k a r e l j e s alltid v a r a så p u n k t l i g.
M å t t e i n g e n t i n g h a h ä n d t h e n n e, t y h o n f o r en- s a m u t p å s j ö n i v å r lilla s n i p a.
» » H v a d skulle ha h ä n d t h e n n e » — Bane — » s e, där k o m m e r h o n j u h ä n d e r n a fulla af n ä c k r o s o r.
Hallå, sjöfröken! » — ropade han muntert h e n n e.
» S k y n d a p å, t y j a g är h u n g r i g e n v a r g efter d e n l å n g a r i d t e n.
» sade med lilla emot som H a n.
p r a t a d e lifligt u n d e r m å l t i d e n, m e n åt g j o r d e h a n ej m y c k e t, t r o t s sin f ö r s ä k r a n om v a r g h u n g e r, o c h V i v i k a t r u g a d e för- gäfves: » S m a k a på de här s m å kotletterna, D a v i d; jag försäkrar d i g, att d e äro r i k t i g t g o d a o c h s k i n k o m e l e t t e n o c k s å.
K a n s k e att d u vill h a litet v a r m t t e?
K a k o r n a äro all- deles färska. » D a v i d prisade anrättningen, ty han visste a t t s y s t e r V i v i k a s a t t e v ä r d e p å litet b e r ö m, när det var fråga o m mat.
Eljes var h o n anspråkslösheten själf, så s n a r t d e t g ä l l d e h e n n e s e g n a förtjänster.
E h u r u e n d a s t tre år ä l d r e ä n b r o d e r n h a d e h o n så s m å n i n g o m a n t a g i t n å g o t v i s s t m o - derligt i sitt sätt e m o t h o n o m, b e r o e n d e d ä r p å att, n ä r h o n s o m m o g e n t r e t t i o å r i g k v i n n a f ö r s t ö f v e r t o g l e d n i n g e n af h a n s h u s, v a r h a n ä n n u i hennes ö g o n endast en oer- faren u n g m a n, hvilken i m y c k e t b e h ö f d e att s t ö d j a sig v i d h e n n e s s t ö r r e e r f a r e n h e t.
D e n n a k ä n s l a af m o d e r l i g f ö r p l i k t e l s e g e n t e m o t h o n o m fanns ännu kvar, ehuru betyd- ligt försvagad i s a m m a m å n s o m brodern tillvuxit i ålder o c h v i s d o m, m e n D a v i d Bane underkastade sig ä n n u m e d e n v i s s s k ä m t s a m g o d m o d i g h e t, s o m ej e l j e s l å g i h a n s l y n n e, s y s t e r n s i b l a n d litet p å t r ä n g a n d e omsorger.
M a r y k ä n d e sig m y c k e t b e t r y c k t, t y h o n s å g att h o n m o t sin v i l j a s å r a t h o n o m, o c h med l å n g s a m m a steg l ä m n a d e h o n rummet.
Vivikas närvaro i hans hus hade också g j o r t d e t m ö j l i g t f ö r B a n e att, så u n g s o m h a n d å v a r, t a g a d e n f ö r ä l d r a l ö s a M a r y till sig, s e d a n h a n v i d h e n n e s fars frånfälle b l e f u t s e d d till f ö r m y n d a r e.
M e n n u h a d e d e n lilla f å g e l n s v i n g a r v u x i t u t till flykt, o c h d e t v a r m e d g r ä m e l s e h a n k ä n d e, att b o e t skulle bli m y c k e t t o m t — när h o n en g å n g lämnat det.
Knappast hade hon dock hunnit stänga d ö r r e n efter sig, f ö r r ä n B a n e lät p e n n a n falla o c h u p p r ö r d b ö r j a d e p r o m e n e r a f r a m och tillbaka.
H a n k u n d e ej längre hålla s i n a t a n k a r s a m m a n.
N e j, u t till d e t prakti- ska arbetet m å s t e han — ut p å åker o c h äng, där skörden s o m bäst pågick.
K a n s k e k u n d e h a n d ä r återfå sin j ä m v i k t, f ö r att sedan mera lugnt kunna tänka öfver h v a d Då aftonmåltiden var slutad, satte sig d e b å d a s y s k o n e n samt M a r y p å den stora verandaliknande förstugubron, och det var d ä r s o m V i v i k a f ö r s t fick d e l af M a r y s fun- deringar.
A t t börja m e d blef h o n häpen, s e d a n l e d s e n, m e n m å s t e till sist falla till f ö g a i n f ö r d e t d u b b l a b a t t e r i e t af M a r y s böner och det » obegripligt oväntade » bistånd, som flickan e r h ö l l af s j ä l f v a o n k e l D a v i d.
H a n b ö j d e sig åter öfver sina papper o c h återtog den sysselsättning han afbröt, då Mary kom.
nnli R ll / farior 11 (11 rb / iKlr:lll,l VUU 279 XJttlVlVl XVI u t r o t a s a f A k t i e b o l a g e t D e s i n f e o t i o a stället — utan bortförande af möbler.
34.
- K o n t o r: 4 Stallgatan 4.
- A l l m.
T e l.
7494. i rum, fartyg och bostäder, allt på R i k 8 t e |.
IDUN Eedan » på i höst försök », skulle nog tro något sådant så kär i det — han skulle M a r y bort, m e n blott som snart Vivika sade.
längta A b, hon tillbaka Vintern vid barnet!
till sitt lugna b o igen.
var förbi Lindas.
ordnande o c h vårarbetet Godsets herre net på afton när emot h ö s t s t o r m e n dref försterrutorna i hvardagsrummet Lindas eller s n ö n b ä d d a d e h v i t a omkring sutto knutarne och de kvällsbrasan, turligt Mary.
på underrättelser där drifvor båda syskonen t i l l s a m m a n s v i d a f t o n l a m p a n eller d e n sprakande åt reg- föll t a l e t h e l t na- Allt emellanåt k o m det ifrån h e n n e — från R i v i e r a n, h o n f ö r tillfället v i s t a d e s s o m sällskap en sjuklig generalska — o c h hennes bref voro både långa o c h målande.
Visserligen sin var sjukling, omsorg, s o m ständigt men fick njutningsrika stunder sköna naturen Och I vis hennes många sig själf i den därnere.
hon göra d e t y c k t e att v i n t e r n g j o r t h o n o m e t t par år där hon sprang s å l ä t t att andas.
n å g o t sällskapslif d e l t o g o det saknade de naturligt- h o n ej o c h h a d e af d e o s ö k t a n ö j e n, s o m s t ä n d i g t s t o d o Brefven David helst höra först voro fått alltid tröttnade ställda ej att små utdrag ur till hur Vivika, ofta dem, sedan d e l af d e m i d e r a s h e l h e t.
var s o m att nan b l o m m a för att som ur e n b u k e t t v ä l j a e n o c h an- n j u t a af d e s s s ä r s k i l d a doft.
medför Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
I hvardagslifvets stilla ro Jag trifves bäst; m e n kan du tro, Jag brukar också gå p å baler!
Och är jag ovärderlig då, Så kan en annan gång du få Mig, stackare, för en riksdaler.
Helt anspråkslös i hvardagslag, Jag är, på fest, en annan dag Helt annorlunda till att skåda; Men ack!
När då de unga två Sig dragit undan i en vrå Att ostördt.
hviska där de båda.
» Tyst! » rop te hon, » förargligt d e t b Skrek han, o c h deras tete ä-téte Blef störd; j a g var d e m visst i vägen.
Ett påhäng är just hvad jag är; Dig o c k j a g kanske g ö r besvär, Då här jag k o m m e r, oförvägen.
H v a d fisken sprattlar på ibland.
H v a d kan ej tänkas utan s t r a n d?
H v a d sved i ögat, så det k ä n d e s?
En, s o m till sagovärlden hör.
H v a d v i d ett lustigt skämt man gör.
H v a d framför plog o c h å k d o n spän- des.
l i v a d bak ' ett öra finnas kan.
Hvad gjorde kusken m e d sitt spann?
Och hvad var gjordt, när fram han hunnit?
E n unge — ej af mänska född.
H v a d skogen var, af eld förödd, med motsatt åt Och annat.
sin en ny generalska denna gång skan — d e stiftat dam • — hågen, glad öfver få träffa men som äfven och n o r d e n igen, b o r d e j u i stället att tid att om g e n e r a l s k a n ej ä n n u ifrån sig besök ur med p å allvar.
det ett på åker » Ja, när sista kort: dat är hvem kan nu Lindas, äfven mera lopp bref blir Vivika som afböjde » har ej tid — han där- ty under har jag just j a g har att af d e n t i d j a g vår- alltmer k o m m i t sjuksköterskekallet lust att ägna mig, j a g är illa a n l a g d därför.
d ä r o m, när j a g u n d e r s o m m a r e n s i tillfälle a t t g ö r a ett besök hos (Forts.) Vilhelmina, drottning af Nederländerna (med porträtt); af Louise Stratenus.
— Pä vandring; poem af Anna Knuts- son.
— Vår älskade; en studie af Karin Hallgren (forts, och slut).
— Styfbarnen; af Lilla mor.
— Hushållning i Japan, af Johanna Munter; bemynd.
öfvers.
för Idun.
— Pariserkloster: II.
En vrå af Polen i Paris; för Idun af Mark Stern.
— Louise Stratenus (med porträtt).
— Ännu en gång » Kvinnorna och skämttidningarna-, af S — m.
— TTr notisboken.
— Teater och musik.
Onkel David; skiss för Idun af Sophie Linge.
— Tidsföidrif.
så fästad v i d d e t k o m, dateradt Rosette.
något Innehållsförteckning: ut n ä s t a n f ö r l o r a t allt i n t r e s s e H v a d ljuft för jägarns öra lät.
H v a d tänder brasor äfven det, Om ej precis i andra k a m m a r n?
E n d r y c k!
För s v o r d o m annat namn.
H v a d sjön kan äga i sin famn.
H v a d göra barn m e d lust o c h gam- man?
Säg, hvilket öra » slog » du » t i l l »?
Sin egen h v a d?
man främja vill.
H v a d n o g du många gånger varit.
Och h v a d din kind blef då få lätt.
Och o m ej ja du fick, hvad tvärt För vildt beslut du hade tagit.
I skobutik, hvad finnes n o g?
Ett litet u p p h o f till en skog.
H v a d klingade på sångarfesten?
Och nämn nu en antagonist Till d e n okunnige till sist, Så skall du slippa undan resten.
ej det måste förstå sig på d e karlarne, När s o m m a r blir, hvad då försvunnit.
H v a r m e d en » björn » m a n d ö d a kan.
H v a d man begår hvar dag minsann.
E n växt.
Ett träd.
Och en sorts » ända »!
H v a r p å i E d e n m a n led brist, Förrän af h v a d?
det gjorts till sist.
Hvartill ett krig lär alltid lända.
H v a d vintern m e d f ö r ofvan j o r d.
Och hvad den medför uti jord.
H v a d utgör hvad utaf en k r o n a?
H v a d gjorde ankan ett tu t r e?
H v a d på en båt m a n kan få se, Och h v a d på den längst fram plär trona.
ej har m i n a k ä r a p å Lindas. » henne. » nytt hvaråt Men ville släppa h e n n e namnet n å g r a särskilda detal- s o m alltid varit flickebarnet, det, tror och äng ».
han, art, generalskan, och O c h när förmyndare, annan h o n väl få skulle brefvet, — min till v i s s h e t o m, att h a blif- Äfven det samma.
Men o m onkel David, så äro m i n a planer för f r a m t i d e n helt möjligtvis snart vid är såsom så m ö r k i större h o n f ö r l o r a d e f ö r u n g e f ä r e t t år s e d a n, emot, blef där h o n äger ett h v i l k e n j a g skall likna.
Mary som de händelsevis utsikten vanligt ville repetera skref h o n till plötsligt ett — o c h bli h e n n e en d o t t e r i d e n s ställe, M a r y, t y alltid göra tänka » till E n g l a n d, läste o m detta, k u n d e V i v i k a förstå — han vit kan » a t t h o n s ö k e r öfvertala m i g att k o m m a öfver nere i södern.
då han Vivika Denna engelska sig m y c k e t v i d M a r y.
gods, en uDg man, David bekantskap.
t y c k t e s h a fäst medfört Mary hade skulle d e b å d a d a m e r n a på där Hvarför för o c k s å b o d d e p å hotellet o c h m e d hvil- h o n snart skulle följa från upp eller o c k s å h a d e d e säll- ken r e s s ä l l s k a p m e d en b r o r s o n till g e n e r a l - träffat kortare tur, af e n m e d e l å l d e r s e n g e l s k l a d y, h v i l - » Tant o m att En ken den förslappniDg, s o m den bref s o m ciceron.
g å n g deltog äfven generalskan i t i l l s t r ö m n i n g af mången.
Ett brorsonen Till henne k o m v å r e n skulle äfven tillföra n å g o n t i n g underrättelse Ett i TIDSFÖRDRIV o c h plantor.
alltid lifskraft, han Det o m frön våren jer till b u d s.
men ren skap i de härliga omgifningarna, med annan någon o c h ö f v e r v a k a d e alla samt rådgjorde m e d trädgårdsmästa- v e c k o r h y r t r u m i ett hotell utflykter och mellan väfkammare, mjölk- par M y c k e t starkare än förr l ä m n a d e n u M a r y m e r a f r i h e t, o c h d e n n a fick n u alltjämt äldre.
Så m y c k e t lifligare v a r V i v i k a, sysslor ej aldrig o m en h i m m e l så blå o c h o m en ej, men nog för behöfde tillbringa o m n å g o t så härligt h a d e h o n drömt — iuft dock därstädes.
ds — h a d e g j o r t e n liten rast i sin resa för ett ket k ä n d e ej rätt i g e n sin hurtige h u s b o n - få hon mycket bunden vid och o c h l e d a n d e, s o m v a n l i g t, m e n fol- kammare och visthus Mången neralskan i gång gick omkring, Vevey.
Ge- Geografisk m o s a i k u p p g i f t.
LL e m IIEI | P | - r77| |a _ m A L |_J _ Fl h o I e |.
| r | 1 n g | q | v | F h ö e a 1 a Fl v e | ni | r | f 1 °l 1 LL d 1 L_ | Of p mmmm - lid 1. kunde alltid varit r Hvem som 1B98 i j å n n e l * t Ofvanstående 26 smådelar skola s a m m a n f o g a s till ett helt, hvars vågräta rader, lästa från vänster till höger, b e t e c k n a 1) köping, 2) fa- briksstad, 3) stad, 4) sjö, 5) skogsås, 6) stad, 7) berg, 8) ö, 9) handelsstad.
Äro o r d e n rätt funna, så bilda deras initialer namnet på en af gam- malt n a m n k u n n i g stad.
Moster Lisa.
Förvänd 1 i n gsgåta.
1) e d m u r bagg = stad, 2) rent yfvä = substantiv, 3) ropa ginse = stad, 4) behts n a c = flod i Asien, 5) rebell def = stad, 6) rigall rund = husgeråd, 7) hato ei it = ö i Stilla hafvet, 8) rora dalb = halfö, 9) Notes sua = ö i Europa, 10) ros flen = stad.
B e g y n n e l s e b o k s t ä v e r n a, lästaupp- B l a n d nu befintliga Cacaosorter intages säkert förnämsta platsen af ifrån o c h ned, bilda namnet på en bekant pjäs; slutbokstäfverna, lästa nedifrån o c h u p p, namnet på dess författare.
S E. Ifyllningsgåtan: Bättre sent än aldrig: 1) Beata, 2) läder, 3) latin, 4) jätte, 5) ej- der, 6) Ibsen, 7) massa, 8) Genua, 9 o. 10) natur, 11) fägna, 12) monad, 13) fasad, 14) moral, 15) synda, 16) borga, 17) bibel, 18) groda.
Aritmoremen: H r 1) Kramsfågel: mes, gam, lake, slef, råg, grek.
N:r 2) Lejon- gap: Pan, jag, Joel, glop.
Lösningar.
Duhbel-Ckaraden: Vik-tor, mor-gon.
Bortploclningsgåtan: svalka, valk, al.
Lärikgålan: Riskabel: ris-is-risk-riska- kab-kabel-ALel-Bel.
HULTMANS CACAO vid 1 8 9 7 års Konst- och Industriutställning i Stockholm.
