# ID: svediakorp-per1196
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1898
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,539
# sentences: 748
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm.
Iduns Kungl.
N:r 33 (556).
Prenumerationspris pr år: Idun ensam kr.
Iduns Modet., fjortondagsuppl.
» Idnns Modet., månadsuppl.
» Barngarderoben » Fredagen den 19 augusti 1898.
Byrå: Klara södra kyrkog.
16, 1 tr. Öppen kl. 10 — 6.
Allm.
telef.
Rl 47.
Rikstelef.
1fi4fi.
Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — S.
Redaktionssekr.
: .T.
Nordlina.
Hofboktr.
ll:te årg.
Utgivningstid: h v a r j e fredag.
Annonspris: 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » 25 öre för hvarje påhörjadt tiotal stafv.
Lösnummerpris 15 öre (lösnrr endast för kompletteringar.)
Utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
Louise d e la Ramée.
(Ouida).
Det namn, som läses här of van, tillhör en författarinna, hvars signatur är bekant öfver hela världen, men hvars person det endast varit ett fåtal förunnadt att närmare lära känna.
Ett barn af den mest exklusiva samhällsklass, som existerar, den engelska aristokratien, har hon aldrig lämnat den värld, hvari hon blifvit född, och har varit en bland dess mest romantiska uppen- barelser, till dess hon, gäckad på mången illusion, drog sig tillbaka till sin villa i Dantes och Böcklins stad, Florens, där hon lefver i största tillbaka- dragenhet.
I miss de la Kamées hi- storia finnas många rosenröda blad, och hon har säkerligen ej så sällan själf stått modell till sina hjältinnor.
En af våra mest kända skalder har berättat den, som skrifver dessa rader, att, då han en gång för många år sedan såg henne i Trouville, han sällan sett en skönare kvinna än Pucks författarinna, där hon ilade fram, dristigt körande sin four-in-band m e d cigaret- ten mellan läpparne och piskan i handen.
Hon var ej gammal, då signaturen Ouida började sy- nas på en och annan kortare novell.
Man har mycket und- rat, huru denna signatur kom- mit till — saken är dock enklare än man tror.
Hon har nämligen helt enkelt för- enat den andra, tredje och fjärde bokstafven i sitt för- namn med första bokstafven i de och den andra i la — och den stora gåtan är löst.
Hennes arbeten sönderfalla i tvänne vidt skilda grupper: sådana, i hvilka hon skildrar societetslif vet, och konstnärsromanerna.
Bland de mest bemärkta af de förra äro Strathmore, Under two flags, Moths, Wanda, Lady Hilda och Chandos.
Bland de senare Ariadne, hennes kanske förnämsta arbete, vidare Puck, Tricotrin, Pascarel, Signa och om man så vill T w o little wooden shoes.
Hvad nu Ariadne beträf- far, vill jag stanna några ögonblick vid den, alldenstund den kan sägas vara exponen- ten af Ouidas snille — att hon har snille försäkras oss med rörande trovärdighet af hennes varma beundrarinna, lilla miss Mary Corelli.
Liksom Axel Klinckow- ströms mästerliga Svipdag Egilssons saga endast är fullt njutbar för dem, som stude- rat den nordiska mytologien, så är Ariadne endast skrifven för den klassiskt bildade.
För den stora allmänheten torde denna underbara bok.
denna passionerade lofsång till an- tiken, till E o m, till konsten, förlora sitt hufvudsakliga in- tresse.
Ariadne själf, denna sällsamma flicka utan mot- stycke vare sig i lif vet eller i litteraturen, som vandrar till de sju kullarnes stad i tanke att finna den likadan som på Vergilii tid, är en karaktär, så vidt skild från nutidens unga damer som Jan van Beers från Apelles eller Herman Bang från Seneca.
— Dock tror j a g e j, att man bör be- klaga sig häröfver, ty det
IDUN 258 Må du i goda dagar De onda ej förglömma, Och till de onda må du De godas minne gömma.
torde vara mycket tvifvelaktigt, om världen skulle vara gladare och bättre, ifall de verk- ligen liknade henne.
De öfriga i denna ro- man, eller kanske rättare sagdt i detta sorgespel, uppträdande personerna tillhöra äfven med sin smak och sitt skaplynne en svunnen tid, ehuru de lefva i denna.
Filo- sofen Crispinus, den store Maryx och skur- ken Hilarion äro alla gengångare från an- tikens Eom.
Jag tror bestämdt, att det ej skulle skada dem af Sveriges vetgiriga döttrar, som ägna sig åt klassiska språk, om de på lediga stunder toge itu m e d Ariadne.
Kanske dess originella författarinnas enthusiasm för, » de gamle » äfven i någon mån skulle kunna smitta dem, så att de i ännu högre grad, än nu är fallet, njöto af den odödliga man- tuanarens stolta hexametrar eller vännen Horatii ömsom glada, ömsom sorgsna oden.
Innan jag lämnar Ariadne, måste jag citera en sida ur den, måhända den märk- ligaste Ouida skrifvit, på samma gång den innehåller den vackraste hyllning, som äg- nats Avons svan.
» Kan ni läsa Shakespeare?
Ni anser Dante vara större; naturligtvis gör ni det, då ni är italienare.
Men däri har ni orätt.
Dante går aldrig utom sin egen begränsade värld, han fyller det stora, tomma härefter med sitt personliga hat och förakt.
Han skämmer bort sina vackraste vers genom den oriktiga tanken att smäda en fiende eller att framhäfva sin personliga åsikt i tvistefrågor.
Hans evighet är blott en vat- tenpöl, som sätter honom i stånd att däri dränka de hundar han afskydde.
Han var en stor skald — det kan ej nekas — men han står ändå ofantligt långt under Shake- speare.
Sympati är skaldens hallstämpel.
Snillet bör vara vidtomfattande som himlen och djupt som hafvet.
En instinktlik och snabb samt klar uppfattning, se där dess styrka!
Hvilkens uppfattning var så utan gräns som Shakespeares?
Från ett rubbadt förstånds kval till den älskande jungfruns blyga glädje, från konungens och segervinna- rens ärelystnad till bondtölpens och bondflic- kans klumpiga lustighet — allt uppfattade han, det mänskliga lifvets sublimaste höjd, såväl som dess lägsta dårskap.
Häri ligger det underbara hos Shakespeare.
Ingen för- fattare har såsom han förstått att ställa sig själf så fullkomligt i skuggan.
Och då man betänker hans eget lif, blir detta för- hållande så mycket underbarare.
Allt, hans härkomst, hans bana och hans lynne, borde hafva gjort honom cynisk och revolutionär, och dock finner man aldrig hos honom ett enda drag af pessimism eller upprorsanda.
Att tänka sig, att Shakespeare måste buga och uppträda som en simpel komediant i Leicesters hus!
— detta skulle vara nog att gifva en annan man tusen gånger mer galla än Marat ägde.
Att med denna gudagåfva i sin själ sitta nöjd under mullbärsträden och se godsherrens Lucy rida förbi i all sin ståt — man kan nästan påstå, att detta skulle förgiftat den helige Johannes sinne.
Men aldrig en skymt af spleen eller afund fick insteg hos honom, han hade endast ett snillrikt leende för all uppstyltad höghet 1898 Så skall i lyckans solsken Ej öfvermodet nå dig Och i de mulna stunder Ej missmod nederslå dig.
&amp;.
Obermann.
och ett makalöst, till alla sig sträckande medlidande, för tyrannen såväl som för slafven, för konungamaktens isolerade ställ- ning såväl som för fattigdomens.
.
.
.
Häri ligger skälet, hvarför Shakespeare står lika högt öfver Dante, som en af Dantes änglar står öfver jorden. » Hvad Ouidas världsåskådning beträffar, så är den oftast dyster, liksom j u deras måste vara, som ej kunna tro på det andra lif vet.
Hon låter en af sina hjältar utbri-.
sta: » Hvar och en af oss står vid randen af detta ändlösa haf, som kallas » tid » och » d ö d », och skapelsens alla hemlighetsfulla, sköna, stumma, majestätiska krafter röra sig omkring oss, men förtälja oss ändock intet.
Det är underbart, att vi, ehuru stän- digt omgifna af detta fruktansvärda myste- rium, kunna tillbringa vårt korta lif så fröj- defullt som vi göra, att vi vid randen af denna hemlighetsfulla strand likväl så myc- ket kunna tänka på krabban i hummertinan, ålen i sanden, seglet i fjärran, barnet i hemmet. » Framåtskridandets tidehvarf dyrkar hon ej, när hon talar o m » generationer, som gjort sig en gud af ångmaskinens hvissel- pipa och som dväljas i stora hopar under ett bårtäcke af stenkolsrök och kalla detta — framåtskridande ».
Som man ser, på- minner Ouida till en viss grad o m vår von Heidenstam.
Louise de la Ramées alla tendenser äro aristokratiska.
Det finns ett ordspråk, som säger: » hvar fågel sjunger helst om sitt eget b o », och i hennes hjältars ådror flyter all- tid det blå blodet.
Man påminne sig den kalle, hårde lord Strathmore, den svärmi- ske Bertie Cecil, lejonet Grandville de Vig- ne, grefve de Valdor, typen för ädlingen de 1 ' ancien regime m.
fl.
Ibland förefaller denna lust att nobilisera en smula barnslig, såsom t. ex. då hon låter skomakaren-filo- sofen Crispinus härstamma från den patri- ciska Gens Quintilii.
Eget nog anse de ärevördiga engelska matronorna det högeligen shocking, att de små blåögda misserna läsa Ouida.
Det enda af hennes arbeten, som de med oblandade känslor töras sätta i händerna på dem, är » Ett par små träskor », måhända den mest rörande berättelse, som flutit ur någons penna, alltsedan abbé de St.
Pierre skref » Paul och Virginie ».
Orsaken härtill är i första rummet att finna i de ej alldeles fel- fria representanter, som Ouida tecknat af sitt eget kön.
Lady Vanderdecken, Signa och Marion Vavassour and Vaux äro varelser, hvilka endast genom sitt yttre utgöra nå- gon prydnad för det kön de tillhöra.
A andra sidan har hon dock lämnat världen mästerliga bilder af ädla kvinnotyper i Vere Herbert, miss Molyneux och Beltrans älska- de Gladys.
— En liten uppriktig miss har dock anförtrott mig, att man — på lediga stunder, förstås — i de engelska flickpensio- nerna studerar Ouida med ett nit och ett intresse, som söker sin like.
Låtom oss hoppas, att de violögda pensionärerna ej bli sämre för det.
Ett af de mest oblandadt sympatiska dra- gen i Ouidas diktning är hennes kärlek till djuren, och i flere af sina arbeten har hon ihärdigt sökt bekämpa vivisektionen såsom varande en gagnlös grymhet.
Men icke blott teoretiskt, utan äfven praktiskt har hon tagit sig an sina skyddslingars sak genom befrämjande af djurskyddsföreningar och ge- nom utdelande af rundliga belöningar] åt dem, hvilka på ett mera effektivt sätt gjort sig förtjänta o m djurens väl.
I förnäm till- bakadragenhet — som hon numera lefver — från en värld, som endast skänkte henne rykt- barhet, och från en tid, hvars intressen hon aldrig delat, har Ouida gjort den en smula melankoliska sats till sin, hvilken den rid- derlige vicomte de Chateaubriand på gamla dagar proklamerade: » Ju mera man lär känna människorna, desto högre lär man sig skatta pudlarne ».
Miss de la Ramée dyrkar konsten, icke vetenskapen.
För henne är Homeros många gånger större än Newton, Rafael än Linné.
Hon har endast ett hånleende åt vår tids skepticism, dess oaflåtliga sträfvan att få fram sanningen på bekostnad af poesien, dikten, legenden.
» T y », säger hon, » den är i större fara att hafva orätt, som för- kastar allt, än de människor, hvilka äro så dåraktiga som jag, som älska tro på allt, och då de vandra nya vägar, tänka på de gamla sägnerna. » Har väl också Gripsholm vunnit på, att forskningen dragit i tvifvelsmål, huruvida det lilla tornrum vi alla sett verkligen varit bebodt af den fjortonde Erik, eller hafva vi blifvit visare, emedan man upplyst oss, att Vilhelm Tell aldrig lefvat, att kung Artur och hans runda bord endast är en vacker myt och att Ossians Fingal och Temora helt enkelt är skrifven af en kaledonisk lärd, hvilken lefde för ett århundrade sedan?
Mari Mihi.
* J£afoets Ballad af gåfva.
Fludyard Kipling: i svepningen barnet låg; och modern vid bädden höll vakt.
Hennes moder sof, och sjön slog dof emot stranden med stormens makt.
Men kvinnan skrattade blott.
il sjön fick min man sin gr af.
Och min lille är död.
Var tyst / » hon bjöd.
» Hvad mer kan du göra mig, haf? » Hon satt vid den dödes bädd.
I staken ljuset brann ner.
Hon försökte en gång att sjunga den sång, som själen att flykta ber.
» Maria, » hon sjöng, » tag mot!
Vid milt hjärta du hvilai, o själ. » Och: » Bädd honom ' red, Maria, som Hon förmådde ej sjunga: » farväl! » Från hafvet ett skri nu ljöd.
Kring rutan låg frostig sky.
led! »
I DUN 1898 Oeh » hör du ej, mor?
t hon sade, » jag tror, det är själen, som väntar att fly. » Hon suckade, gammelmor.
» Vår tacka har kanske fått lam.
Ty jämrar sig väl en liten själ, som aldrig känt synd och skam? » » Små fötter, jag höll i hand, små händer, som smekt mig förr. '
Hur skulle de, säg.
väl finna sin vag, hur öppna den tunga dörr? » 1 De och att Men lade ett lakan vid dörr ' n bredde ett täcke därpå tjäna som sköld mot smuts och mot köld.
jämmern fortfor ändå.
Hon lyfte på klinkan ett slag och sökte i mörkret se.
Hon dörren slog opp mot stormens lopp att frihet åt själen ge.
Ej skimmer man såg eller sken, ej vålnad man såg eller hamn.
Och: » Hör du ej mor, » hon sade, » jag tror, i mörkret man ropar mitt namn. » Hon suckade, gammelmor.
» Det är sorgen, som gör dig slö.
Nog känna väl vi en tärnas skri och klagande mås på sjö.
* » Nej, tärnorna flytt inåt land, och mås följer plogen åt.
Hvad jag hörde var ej en fågel, o nej!
O moder / nu hör jag gråt. » » Ligg stilla, mitt Ditt barn kan ej Det som stör din att tom du finner lam, ligg tyst!
nås af harm.
ro är sorg, vill jag tro, din arm. » Hon modern åt sidan sköt.
» I Jungfruns namn jag dig ber.
Att få frid i min själ jag måste, till ropande haf gick hon ner.
farväl »; Vid bryggan af vågor sköljd, där tången låg tvinnad som garn, hon hittade visst, hvad nyss hon mist, ty hon kom till ett litet barn.
Tillbaka till modern hon gick med barnet vyssadt i famn.
Men ej föda det tog; hvarken skrek eller log, fast hon gaf det sin älsklings namn.
Vid barmen låg barnet dödt.
Hennes eget låg hvitt som snö.
Och: » Gud, oss förlåt! » hon sade i gråt, » i mörkret vi läto det dö. » Karl « August Hagberg.
259 (Om än ett och annat kunde vara att in- vända mot nedanstående uppsats, anse vi oss dock böra införa densamma, talangfullt skrifven som den är och tydligen sprungen ur ett varmt kännande hjärta.
Uppsatsens längd har kraft dess delande; den bör dock hälst läsas i ett sammanhang.)
Våtf älskade.
En studie af Karin Hallgren.
et är det manliga släktet, som är » vår älskade », kvinnosläktets älskade.
Ty hur detta släkte än må vara beskaf- fadt, så har det dock inom sig hvarje kvin- nas älskade.
Det har inom sig den ende individ af mänskligheten, som har makt att hos henne väcka den starkaste kärlek, hon kan hysa.
Det har inom sig den människo- kamrat, till hvars hjälp hon genom den- na kärlek viges och skickliggöres.
Och alla medlemmar af mannens släkte äro på samma sätt som denne ende danade att leda en kvinna till hennes högsta ut- veckling i godhet och lycka, som är själf- uppoffringens fröjd, som är kärlek.
Därför känner sig ock hvarje kvinna ge- nom sin älskade fäst vid alla män med ett band af djupare intresse och ömmare väl- vilja än det, som förenar henne med kvin- norna.
Låt denna naturliga känsla fritt vidga vårt hjärta till kärlek för det manliga släk- tet i dess helhet, så att vi alla tillsammans och hvar och en för sig med allt större glädje och ifver söka fylla kvinnosläktets uppgift att vara det manliga släktets hjälp!
Låt hvarje man för oss alla vara helig och dyrbar, därför att han för någon medlem af vårt eget släkte är eller skall blifva hvad vår älskade är för oss!
Hur föraktlig, synd- full och vidrig en man än må förefalla oss, låtom oss dock bemöta honom, som om hans brister vore vår älskades brister!
Låt- om oss handla så i kraft af vår älskades minne, för den olyckliges egen välfärds skull och för den kärleks skull, med hvil- ken en kvinna nu älskar honom eller fram- deles skall älska h o n o m!
Låtom oss kom- ma ihåg, att det manliga släktet är vår äl- skade!
* Det var ett kvinnohjärta, som i kamma- rens enslighet utgöt för Gud sin klagan öf- ver en älskad man.
Och in i detta hjärta lyste först det magiska ordet » vår älskade ».
Det var själfva midsommardagen, den tid, då ljusets värme firar sin seger öfver mörk- rets köld.
Det var ett vackert, soligt rum, som med två fönster vette åt Flemminggatan.
Det är en bred och fin gata, som sträcker sig i rak linie från den ståtliga Kungsbron ända bort till skogen vid Hummersberg, Horns- berg och Karlberg.
Ofverst vid skogen, mot bakgrunden af dessa mörka tallar och himlens ljusa färg, reser sig gatans sista byggnad, det ståtliga folkskolehuset med sin flaggstång.
Äfven längre ned på ett par ställen vid gatans sidor finnas vackra, gröna träd.
Det är planteringarna vid Paulis par- fymeri, vid Grubbens gärde och vid ett par enskilda bostäder.
Allt detta gröna sticker så vackert af mot de nya, ståtliga husen, och det ger åt gatan en nobel anstrykning.
Grubbens gärde ligger på gränsen mellan området för de fattigas bostäder och de mera burgnas.
Arbetarne haf va i allmänhet sina hem närmare skogen, under det att de välbärgade bo närmare Kungsbron.
Tre eller fyra gånger alla hvardagar är gatan svart af unga, kraftiga arbetare, som skynda till och ifrån fabrikerna.
I dessa stunder erbjuder Flemminggatan en nästan elektriserande anblick af stor- stadslif, ett anslående exempel på mänsk- lighetens nuvarande ståndpunkt i kultur, en inblick i vår tid med dess brådskande id att nå utvecklingens höjder.
I sådana stunder fattas det omtalade rummets invånarinna af en nästan his- nande känsla af undran öfver det manliga släktets förmåga.
Allt hvad hon då ser, tyckes henne vittna om mannens öfverläg- senhet öfver kvinnan.
Gatans fasta, snör- räta linie, med dess hårda yta och dess ljusa kanter af väl tuktade stenar samt med dess konstrika och väl förvarade innandö- me af rörledningar, de höga, vackra, be- kväma husen, spårvagnarna, telefontrådarna och fabrikerna med deras dånande maski- ner — hvilket utflöde af manligt snille och af manlig styrka och arbetsflit är ej allt detta!
Allt har mannen uttänkt och fram- bragt, allt vidmakthåller och utvecklar han.
— Den svarta strömmen af unge män, som just nu väller fram öfver gatan, vittnar om, att det är manlig kraft, som drifver allt detta ständigt rastlöst fortsatta arbete till lifvets bekvämlighet och försköning.
— Man- nen är det ock, som satt i gång och som ännu leder alla de mänsklighetens institu- tioner till kunskapers spridande och män- niskoviljans förädling, om hvilka folkskolan där borta erinrar henne.
Ja, hon ser, att mannen är kvinnan öf- verlägsen, ej mindre till förståndets ljus än till kroppens styrka.
Hon ser, att han för- fogar öfver krafter, som sträcka sig ända till det för henne ofattbaras oändlighet.
Och hon ser det med glä " dje.
I sitt inre böjer hon sig då så villigt och ödmjukt för öf- vermänniskans styrka och visdom, nöjd att i sitt hjärta få ägna honom sin hängifna tillit och beundran, en kvinnas varma, af- undsfria beundran för sin älskade.
På helgdagarna däremot är Flemmingga- tan ganska tom till fram emot eftermidda- gen eller kvällen, då den fylles af alla, som återvända från dagens besök eller från Skan- sen och andra förlustelseställen.
Då erbju- der den en annan syn.
Det var just vid den tiden på midsom- mardagen i år.
Den unga kvinnan stod bakom fönstergardinen i sitt rum och be- traktade strömmen af de förbipasserande.
Det va^ endast fem minuter hon dröjde på sin post.
Men hvad hon under denna korta tid hann se skulle taga lång tid och många spalter att skildra.
Det var egentligen mannen hon studera- de.
H o n granskade noga hvarje individ af det manliga släktet, som trädde in på och passerade öfver den lilla sträcka af gatan, som hennes blick förmådde omfatta.
Och där nere kommo och gingo män af alla åldrar, från gossen i konfirmationsåren till den stapplande gråhårsmannen.
Och det var, som o m nästan hvar och en af dem klädts ut och inöfvats för att fylla sitt nummer i en festrevy.
Det var, som o m de trädt fram där nere, typerna af det manliga släktets olika åldrar, för att ådagalägga hvad de fleste män anse vara lifvets högsta glädje, och hur de därför fira en glädjefest.
260 Det syntes tydligt, att männen där nere på gatan hållit sin midsommardag högtid- lig genom att släppa lös de sinnliga lustar- na, genom att leka m e d njutningsbegäret, genom att smeka, mätta och göda det vild- djuret.
Där gick på trottoaren en bred kedja af femtonåriga pojkar.
De höllo hvarandra i händerna.
Under skratt och korta rop, i hvilka förnummos den oefterhärmliga bryt- ningen af ölsinnets pösande stormod, hjälp- tes de åt att föra ett par öfverlastade kam- rater hemåt.
Dessa sviktade än framstupa, än bakåt, men höllos alltid uppe, hängande tungt på armarna, under det att fötterna mången gång knappt hunno vidröra mar- ken.
Den gick med fart, kamratkedjan.
Det var så muntert mod i dess länkar.
Den falska frihetskänslan sprakade i det upp- hettade blodet.
Man hade strejkat mot för- nuft, blygsel och samvete, mot föräldrars och lärares råd.
Man hade slagit sig lös.
Man hade roat sig.
Det hade man rätt till på midsommardagen.
Medan det glada tåget alltmer aflägsnade sig och dess jubelskrål dog bort, hörde be- trakterskan ur framtidens fjärran en annan låt, en klagolåt, och såg där en annan syn, ett sorgetåg.
Hon såg i sin fantasi, hvil- ken sorg och skam och förskräckelse dessa gossars första rus skulle vålla deras mödrar och systrar.
Hon såg, huru dessa ynglin- gars njutningsbegär, som de i sitt oförstånds tid på lek väckte och eggade och gödde, skulle växa, tills det i obändig styrka och blodtörst skulle blifva dem öf vermäktigt och göra dem till lastens slafvar, så att de en dag kanske skulle höra till den hemska ska- ra af trettio tusen svenske män, om hvilka man i dessa dagar hört, att de vilja hålla ett nykterhetslöfte, men icke kunna det.
Hon såg, hur denna deras väg till eget för- därf skulle kännetecknas af strömmande kvinnotårar och blödande kvinnohjärtan.
Hon hörde de älskandes sorg, en vemods- full musik.
En moders suckar förnam hon först.
Det är den dofva världsgenomdar- rande sorgklockan i kvinnosläktets alltid uppstigande klagolåt öfver mannen.
Systrars oro och blygsel utfyllde jämmern, och den älskande ungmöns och makans tysta, inten- siva smärta slog an en hög och skälfvande ton, ett ångestrop, som gaf ett så skärande genljud i den lyssnandes eget unga hjärta, att hon ryckte till, som om hon blifvit träf- fad af ett dödligt skott.
Det rullade en vagn där nere på gatan.
Dess rassel ryckte betrakterskan från fanta- siens värld till verklighetens, från drömda bilder till lifslefvande taflor, m e d - s a m m a ämne och samma text, som dem hon nyss såg i sin föreställning.
Två unga herrar lågo slängda i vagnens hörn, med batåthängande hufvud oeh slappt utslagna armar.
De oundvikligen till snobb- toaletten hörande spatserkäpparna och ci- garrerna skötte sig själfva i de domnade fingrarna.
Döfvad var ungdomens kraft i deras resliga gestalter.
Döfvadt var i de- ras ande ungdomens älskliga behof att be- haga.
Besvikna och slagna af njutnings- begäret, mannens lömska och fruktansvärda fiende, som han bär och när som en orm i barmen, lågo de där, sofvande med öppen mun den redlöses nesliga och osköna sömn, under det att de, sig ovetande, fördes g e - nom staden som en lustans segertrofé, som ett afskräckande exempel på sinnlighetens triumf öfver anden.
— Kusken hade ej haft IDUN barmhärtighet nog att skyla deras elände inom sufflettens förlåt.
Obekymrad om de- ras nesa, utan att ens vända sig o m för att se, o m de funnos kvar i hans vagn, förde han dem snabbt framåt, som om de verkligen endast varit känslolöst bagage, två större kollyn, hvilka han hade att af- leverera på uppgifvet ställe.
(Forts.) * Binda, binda kransar ".
En liten blomsterlektion för Idun af — II.
et är ej allom gifvet att just i den stund, man 3 önskar pryda sin våning, ha blommor till hands, och därför har det sin betydelse att känna de sätt, som användas för att bibehålla dem friska så länge som möjligt.
Blomsterhandlarne, som hvarje morgon mottaga stora massor blommor, äro nödsakade att använda sig af dessa sätt.
Om våra damer förstode och kände till de nöd- vändiga försiktighetsmåtten, skulle de ej så ofta misslyckas i sina försök att konservera blommor och grönt, som de köpt eller plockat.
Först skola vi se efter hvad som är orsaken till att afplockade blommor vissna så hastigt.
Blommor och bladverk upptaga saften från roten, men i och med detsamma de blifvit afskurna upphör, som man vet, all saftuppsugning af blomman, under det att utandningen ofta försig- går, någon gång t. o. m. fortare än förut.
Det är för att ersätta den naturliga fuktighet, roten gifver växten, som stjälkarna sättas i vatten för att på detta sätt utandningens sorgliga verk- ningar skola förebyggas.
Detta sätt är tillräck- ligt för växter med tjock klibbig stjälk, såsom svärdsliljor, pingstliljor, näckrosor, och för sådana med fast stjälk, såsom löfkojor, reseda, hvilka fortsätta att utveckla sig under ett tiotal dagar, om de blifvit afskurna med en knif och ej af- slitits, ty på det senare sättet tilltäppas de hår- fina kärlen och hindras all vätskeuppsugning.
Om blommorna ej genast de äro plockade skola sättas ihop i bukett, kunna de bibehållas full- komligt friska, om de placeras i ett zink- eller porslinskärl, som innehåller vatten och mossa.
Dessa kärl böra vara så höga, att blommorna, som ställas lodrätt en och en med stjälkarna i vattnet, kunna betäckas helt och hållet med mossa.
Ofvanpå mossan lägges en våt, något halftorkad linnelapp.
När blommorna blott skola bevaras några timmar, innan de sättas i bukett, är det utmärkt att lägga ut dem på en träskifva, på hvilken en våt linnelapp blifvit utbredd, och att betäcka det hela med en glasklocka eller en upp- och nedvänd tallrik eller helt enkelt med en ask.
Äfven kan man lägga dem i en källare på våt mossa.
När vaserna äro genomskinliga, kan man fylla dem med rent vatten, och äro de ogenomskinliga, fyllas de med våt sand, som kommer blommorna att bibehålla sin plats, eller ännu bättre med mycket våt mossa, som skyddar växterna utmärkt mot verkningarna af den torra luften i våra rum.
Vatten användes mest, men det måste omby- tas hvarje dag.
Genom att blanda i vattnet en viss kvantitet pulveriseradt kol och kamfer kan man öka blommornas varaktighet, ty dessa bägge ämnen försena vattnets förskämning.
En svag blandning salmiak bildar äfven en kväfvehaltig näring, som bibehåller växterna.
En viktig sak för att hålla blommor friska är vidare att hindra befruktningen, ty sedan denna inträdt, hafva de blott en kort varaktighet.
Man behöfver ej borttaga hela ståndarna eller pistil- lerna, utan blott antingen ståndarknapparna eller pistillernas märken.
När man sammansätter en bukett, bör man blott förena de blommor, som vara ungefär lika länge.
Blommor räcka i allmänhet olika.
Orkidéer, ljung, narcisser, löfkojor bibehålla sin friskhet tre till fyra veckor.
Bland de hållbaraste må vidare nämnas eucharis, rondoletia, bouvardia, liljekonvalje, heliotrop, spirea, euphorbia och de flesta lökväxter, såsom hyacinth, amaryllis, lilja, tulpan.
I allmänhet bör man ej plocka blommor, strax innan de skola skickas en längre väg, ty de 1898 hålla sig då ej så bra.
De skola afskäras dagen förut på aftonen, om de skola sändas på morgo- nen, på morgonen, om de skola sändas på afto- nen, och ligga under tiden mellan afplockandet och afsändandet i ett kärl, såsom ofvan beskrif- vits.
Om blommorna se slokande ut vid fram- komsten, kan man doppa stjälkarna några mi- nuter i rätt ljumt vatten.
Sedan öfvertäckas blommor och stjälkar med en glasklocka eller en upp- och nedvänd tallrik.
Det är inte utan skäl man nu för tiden nästan helt och hållet öfvergifvit den gammaldags bu- ketten, som hoppressad i sin pappersspets såg ut som en dåligt gjord mosaik, i hvilken hvar blomma förlorade sin för henne egna karaktär.
Den bukett, som på sista tiden antagits, förtjä- nar ingalunda dessa förebråelser.
Hvarje blomma förblir så att säga sig själf, visande oss hela sin skönhet.
Hopsättandet af en bukett fordrar nästan konst, åtminstone en fulländad smak, för att väl sam- manställa nyanserna, höja upp stjälkarna i na- turliga ställningar och göra hela prakten gällande.
Men för att allt detta skall framträda, måste man ha blomsterkär], hvilka så väl till form som färg passa till de vanligaste blommorna.
Tulpanerna äro en fröjd för ögat i ett glas, antingen helt hvitt eller helt grönfärgadt.
Alla växter med långa stjälkar böra sättas i höga smala vaser.
För att ge exempel på några sådana växter må nämnas svärdsliljor, alla slags gräsarter, älggräs, anthemis.
Liljor böra sättas ihop i mängd.
Ingenting är vackrare än en hög gregoriansk urna, i hvilken, när sommaren är längre fram- skriden, de stora pionerna placeras.
— Blommor med korta stjälkar äro af utmärkt effekt i en låg, vid blomsterskål.
Vi skulle kunna mångfaldiga exemplen, upp- räkna den ena blomman efter den andra, visa de blomsterkärl, som skulle komma deras prakt att framträda och om möjligt öka den i stället för att förminska den, som så ofta händer genom vår brist på smak.
För att binda en bukett på ett smakfullt sätt måste man ta hänsyn till följande: 1:0 Valet af blommor.
2:o Mängden af bladverk.
3:o Motsatsen mellan färgerna.
4:o Bukettens lediga och smakfulla form.
Valet af blommor.
Blommornas storlek bör öfverensstämma med bukettens storlek.
Pioner t. ex. kunna ej ta sig bra ut annat än i stora buketter, t. o. m. rosor äro ofta alltför stora för medelmåttiga buketter; därför föredragas knop- par, som just hålla på att spricka ut.
Färgerna bör man ta i noga öfvervägande.
En alltför bjärt kulör är ofta vågad, särskildt den granna gula, som likväl kan vara af en säll- spord effekt, om den harmonierar med möblerna, Grönt bladverk och blommor i rödt, skarla- kansrödt, skärt, hvitt bibehålla sina färger på ett utmärkt sätt vid artificiell belysning, under det blommor i blått och gult förlora mycket af sitt utseende.
Mängden af bladverk.
Ofta tyckas buketterna, oaktadt blommornas prakt, tunga.
Detta fel här- leder sig förnämligast af bristen på grönt.
Man bör aldrig försumma att låta blommorna följas af en mängd af fina blad, så att de framträda på en grön bakgrund.
Men detta bladverk bör då ock vara så smakfullt, att det passar i bu- kett; om så ej är fallet, sätter man i stället orm- bunkar eller gräs.
Det gröna kommer blommornas skönhet att framträda, men bladen skola ej blott ha den önskade färgen, utan de böra passa väl tillsam- mans med den blomma de åtfölja.
Motsatsen mellan färgerna.
Smak och artistisk uppfattning hos den person, som sätter ihop en bukett, visa sig i synnerhet vid valet af kulör- motsatserna.
De vackraste sammansättningarna äro antingen enfärgade eller med skiftningar af samma kulör eller ock endast bildade af två färger: gult och blått eller violblått, rödt och hvitt.
Följande regler torde kunna beaktas: JSoitt passar till alla kulörer.
Skärt till klarblått, hvitt, violett och mörkrödt, men ej till eldrödt eller kopparrödt.
Rödt passar till hvitt, gult och orangebrnnt.
Klarblått till skärt, gult och hvitt.
Mörkblått till hvitt och gult.
Violett till hvitt och gult.
Gult till rödt, blått och violett.
Bukettens lediga och smakfulla form.
Allt un- der det man iakttar dessa motsatser mellan färg- erna, får man ock så mycket som möjligt efter- sträfva formernas motsats genom att förena de
IDUN 1898 lätta blommorna med de stora, blommor i ax med klotrunda blommor, liljor med tulpanernas rena former.
Vidare ger man ett naturligt utseende åt en bukett genom att så mycket som möjligt bibe- hålla hvarje blommas naturliga hållning och ge- nom att undvika att blommorna vidröra hvar- andra.
Hvar och en bör vara skild från sin granne och från det gröna, så att ljuset fritt kan spela mellan dem.
Höjden hos en blomsterkorg skall så mycket som möjligt förminskas från midten utåt kan- terna, dock ej så att minskningen märks.
Här och där afbrytes regelbundenheten, om den finns, af en till hälften utsprucken blomma, en knopp eller något grönt, som höjer sig öfver de andra blommorna.
De stora bandrosetterna äro af utmärkt verkan, men valet af färg fordrar en mycket fin smak och en fullkomlig kännedom om de resultat, som ernås genom färgmotsatserna.
Om de följa dessa råd, komma nu snart våra läsarinnor att handhafva blommor som en målare sina färger och att ernå sammansättningar, som bära den personliga smakens prägel.
* £ n gräsänklings pinofiistoria.
En g r å sommarstämningsbild från 1898.
Af Henrik Wranér.
en långa, onordiska, skridskoomöjliga vintern släpar sig fram som en snigel, och barnen bli bleka som sillmjölkar.
Och far skrifver bittida och sent lite här och lite där för att få lite i dem och lite på dem, och mor, hemmets lilla tomte, får de stora, blå ögonen matta och skådar dröm- mande ut öfver den lilla remsa landskap, som syns söderut.
Han ser det nog.
Och så får hon bref från gamle far, patri- arken i det lilla skånska herdetjället.
Och han vill så gärna i sitt lifs höst under som- maren se lilla » Signe Mjölkabytta » och » Helge Skränfock » nere hos sig.
Liksom deras mamma och pappa.
Men si, pappa måste sköta Europas öden i någon tidning, och det kan behöfvas, se- dan Gladstone är död och Bismarck följt honom efter.
Så att » när det regnar gröt, har far ingen slef », som det så sant heter.
Men m o r?
Ja, hon läser och hon fun- derar.
Och så kommer hon en majkväll och lägger sitt lilla kära hufvud på vänstra sidan af fars väst och så säger hon: — Du, far, d u u?
!
Tror du inte att det skulle göra ungarne godt att få rusta om i den gamla parken där nere?
D u u?
H v a?
Och far, som en hel månad » luktat lun- tan », suckar och säger det stora, viktiga ordet: — Joho, du lillkäring!
— Men, säger mor, hur ska du, gamle hustyrann, kunna reda dig på egen h a n d?
Och då suckar far en gång till.
Men hur han suckar, så fara de i tidens fullbordan - — se, han håller så mycket af den käringen och de otäcka bytingarna, som gudskelof brås på mor, hvad » syna- mentet » beträffar, och som således en gång kunna ha hopp att bli lyckligt gifta.
Far har följt dem till Centralen och så går han hem.
Det är så märkvärdigt tyst, och han gläder sig öfver att riktigt få vara i fred.
I morgon ska inte Helges klackar väcka honom och ingen näsvis pojkarackare komma och dra honom i morrhåren och säga: — Far, nu har Signe redan varit nere på » rökeriet » och köpt salt kött till fru- kosten.
Men — är det inte märkvärdigt?
Han kan inte somna, farsgubben!
Det är så förfärligt tyst!
Och inga små lugna andetag från de nätta järnsängarne!
Och inte den fagra bilden af den trogna älsklingen på den spetsprydda kudden i bädden bredvid!
Jaha, bevars!
Nog är det lugnt, alltid.
D ' ä säkert.
Hm!
Mycket lugnt.
Och eftersom råttorna alltid dansa på bordet, när katten är borta, så tänder han först en lampa och sedan en cigarr, och så lägger han sig och röker — på fullt allvar — röker i sängkammaren.
Och kän- ner sig som friherre.
Aåh!
Och så tar han några nummer af » Idun » — han hinner j u aldrig annars läsa den riktigt.
Men det är j u mors tidning, och han tycker det liksom ändå är som en fläkt af das ewig-iveibliche, och han lägger dem på mors kudde, där hennes lilla, ofta kyssta mun annars i drömmar småler i nattlig stillhet.
Men inte kan han somna — » Idun » söfver inte.
Och så vakna alla minnen.
Och klockan slår — timme efter timme.
Hon blir 5 — han vakar än.
Så stiger han upp och » går ut och går ».
I många timmar.
Ut på landet söder o m Skanstull.
Och så går han hem.
Kokar kaffe — ty det kan han.
Riktigt bra — ifrån sin studenttid.
Springer på » magasinet » efter grädde.
Här ska festas!
Och så billigt här ska lefvas!!!
Huspinan » Maja Lisa » har fått permission.
Herre G u d!
Inte ska här skuras på tre månader!
Hurra!!!
Tjyf- ' vingen hvad nya potatis ä dyra!
Märkvärdigt att kaffet inte smakar!
Men regelrätt är det kokt.
Vi ska se i Hagdahl, om vi kunna hitta på något piffigt till fru- kost!
Ja, j a men!
Och han dukar och gör fint.
Och ska moja sig.
Hm!
Det smakar inte riktigt.
Han pro- menerar och vattnar blommorna, främst Aralian.
T y den man, som under somma- maren inte sköter mors blommor, tänker inte riktigt varmt på mor.
Så går han på sin tidningsbyrå.
Och se ' n äter han mid- dag.
Och på kvällen träffar han gamle vännen Viktor, som är ungkarl och har stått fadder åt lille Helge.
Och så talas där om gamla historier och kvällen går.
Så är han hemma igen.
Så tyst!
Bevars väl!
I kväll är det inte roligt att röka i helge- domen.
Ingen sömn i kväll heller!
Med ens har han gåtans lösning: han saknar det lilla trippe-trippe-tripp!
Å h!
de små gula skorna — som ha väckt honom så tidt och så ofta kommit honom att tappa tråden, då han suttit och diktat — — — Trippe-trippe-tripp!
Han känner sig som en brottsling.
Det var en morgonkvist för två månader se ' n.
Och Topelius var död och som så många andra skulle far också skrifva om honom, och det skulle bli till en ny sommarkostym åt lille » Helge Skränfock » — så långt det räckte.
Och han skref, så gåspennan vardt glödröd.
Så kom det: — Trippe-trippe-tripp!
Och den lille sa: — Hvarför har inte far pussat lille Helge i dag?
261 Och den störde pennfäktaren sa ' otåligt: — Gå ut!
Du ser väl far har inte tid.
Hör du, mor, du får hålla dem inne, när jag har brådt.
Då gick lille Helge till mor och så sa ' han: — Dä ' ä ' inte riktigt pappa!
Och den synen står för enslingen nu, och han ville gråta.
Åh, hvad han ska pussa den pojken, när de kommit tillbaka!
Hur länge dröjer det?
Tre månader!!!
Han släcker.
Men somnar inte.
Och slumrar han in tio minuter, så drömmer han och vaknar med kallsvett på pannan.
Han är alldeles ensam i det stora huset: alla bo på landet.
Alla de 18 familjerna!
Om — om — han skulle bli sjuk!
Han skulle kunna ligga där och dö — tambur- dörren är låst — ingen kan komma in — ingen skulle söka honom.
På tidningen skulle de tro, att han fått något förhinder — åh!
Hans döda mull skulle kunna ligga där en hel vecka!
Mor skulle ingenting ana.
Han skyndar sig att tända — • natten är inte längre tyst.
Det tisslar och tasslar!
Har han i allo fyllt sina förpliktelser?
Har han gjort allt hvad han kunnat och bort göra för sina kära?
Och så hör han.
Trippe-trippe-tripp!
Åh, att inte kunna få gå bort och kyssa den där pojkmunnen!
Att det ska vara så långt mellan Stockholm och Skåne!
Det borde aldrig finnas annat än små konunga- riken!
Med ens slår honom en ännu förfärligare tanke än skräcken för att dö ensam om — —.
Om någon af hans raringar där nere.
Mor, som i så många år väntade på den andra ringen af den fattige skriftställaren — om hon — — Han springer opp.
Han känner det, som om världen vore i färd med att förgås!
Eller någon af de små!
» Mjölkabyttan », som redan kan så många psalmer och hälften af fars glada student- sånger, redan är mors hjälpreda i hushål- let och har räddat en annan sjuåring att bli öfverkörd af en » rockahjulsgumperska », hon, som har lärt lille Helge hans afton- bön — — — — — Eller den lille, som har varit så bråkig, allt sedan han först skådade denna usla planet.
Det var han som alltid — — — Trippe-trippe-tripp!
Han känner med en förlamande klarhet, att om någon af dem skulle gå bort och han ej fått se dem, ej säga dem, att han aldrig kunnat visa dem, hur mycket han älskar dem, så — ja, där vågar han ej tänka tanken ut.
Och så går han till skrifbordet, tar ett af brefkorten och skrifver.
» Mor!
Kom, ty annars kan en själ gå förlorad.
Men kom strax! » Och så kan han få en timmes sömn.
I fem minuters portioner.
På morgonen ser han om igen på bref- kortet.
Funderar.
Vandrar med händerna i västhålen.
Och när han så tänkt länge på den långa resan och hur väl mor och ungarne behöfde andas landtluft, så tog han brefkortet och låste ner det i det lilla skrinet, där han bevarar mors och sina, kanske en smula svärmiska bref från för- lofningstiden.
D. v. s. för vår prosaiska ungdom.
262 IDUN 1898 som jag vill hafva fram och som jag vet må finnas i den, för att den skall blifva förstådd, som den bör, och för att den skall passa in i karaktären — — — Men så händer det lika ofta (som att det all- deles misslyckas) att jag på spelaftonen plötsligt får en lycklig inspiration och replikerna kunna slå ned och med ens taga fart med en verv och ett lif, som jag själf blir helt öfverraskad af och som tar publiken med storm.
Ja, sådana ögon- blick äro för en skådespelare en stor hänryck- ning; man känner sig så obeskrifligt glad och väl till mods; glömd är all strid och allt arbete, löst hvarje tvifvel; man njuter den underbara konsten i rikt mått. » Och slutet på denna bergspredikan om konstens hänryckande makt ligger i hennes polemik mot påståendet, att skådespelarens konst är ringare, därför att den blott njutes för ögonblicket och därför lätt glömmes.
Hon talar om att skåde- spelaren icke efterlämnar något sj^nligt minnes- märke som målare och bildhuggare.
Så vill man fråndöma honom samma betydelse som andra konstnärer.
Men hon kan icke gå in på denna rangordning.
Låt vara att de andras verk stå där till förhärligande af deras namn för efter- världen.
För henne är skådespelarens konst dock den rikaste.
Och hvarför?
» Vi kunna dagligen gifva nya gestalter med ande, kött och blod, som ögonblickligt lägga be- slag på människorna med långt större verkan än ett dödt konstverk.
Det är dock väl intet i värl- den, som på det sättet kan tala till hjärtat som en förädlad, stor och fullkomlig människa.
En människoröst, som går till hjärtat, vare sig i sång eller tal, är ju det fullkomligaste och kan efter- lämna intryck, som man aldrig glömmer.
Vi kunna alltså, under den kortare eller längre tid, det är oss förunnadt att verka, njuta vår konst Slutligen några ord om hennes uppfattning af mera tillsammans med den generation, som lef- Tänk, hvad den trinde, hederlige, glade konsten, som skola vara nog att bevisa, att det ver med oss. » komministern ska bli flat, när han får detta finns allvar på djupet hos denna glödande konst- Rätt så, fru Wolff!
Ni kämpar just för den sak, nummer af » Idun ».
För han har den.
närsnatur, om hon också skimrar i alla regnbå- hvarje äkta konstnär kämpar för: all konsts lika- Att j a g opraktiske bläcksuddare har kun- gens färger — måhända skulle man också kunna berättigande.
För min del tror jag just, som ni nat ha samma idé som en småländing!
Och säga med bibehållande af bilden, att just gläd- säger, ati det personliga intryckets minne är det jens skimrande regnbågsspel i andligt afseende största och att eftervärldens minne icke är myc- innan j a g fick hans bref!
!
Man ä inte så är en borgen för det gamla löftet att icke syn- ket att hålla på.
Hvad en bok beträffar, skrattar dum ändå!
dens flod skall fördränka jorden.
man nästan, om någon efter tio år vill upplifva Det är gifvet, att en person, hvilken likt fru dess hågkomst, och hvad en bildstod på våra * Wolff har gett sin personlighet i sin konst, ej offentliga platser vidkommer — om jag rycker en går omkring och söker efter sitt intryck af rollen.
af de med mig promenerande i armen och säger Det måste till en stor grad gifvas henne och alla honom, att han skall se på det eller det, så sva- rar han otåligt: skynda på, folk tittar på oss!
€ n norsk skådespelerskas lij, andra verkliga konstnärer medels uppenbarelse Men det måste jag erkänna, att scenens ungdom- eller genom intuition, som det på finare konst närsspråk kallas.
Famlandet, ja, till och med liga och lifsfriska gestalter ge gubbarnas ansikte skildradt af henne själ /.
den inre röstens tystnad angående rollen är här- färg, när de tala om dem, och jag glömmer al- vidlag icke uteslutet, och utan » grepp- » på rollen drig en mycket gammal teaterhabitué, när han Ett referat för Idun af Hellen Lindgren.
blir just den store konstnären eller konstnärinnan för många år sedan beskref Emelie Högqvist.
— och det med rätt, med afseende på den rollen — Han var en konstkännare, det är sant, men han (Forts. o.
slut.)
ofta modlös.
Den äkta artisten kan då känna, var i vanliga fall så blaserad, som konstkännare pläga vara.
Men hade hon i sin graf kunnat Hennes man, den danske skådespelaren Wolff, att han här kommer till korta-, ty han kommer höra honom då, hade hon troligen gjutit glädje- spelade förnämligast världsmannaroller och tyckes ej blott att stå under sig själf, utan att stå un- tårar, och hade jag blott kunnat stenograf !.
.
.
!
ha varit ett upplyst, genombildadt konstnärsför- der hvarje begåfvad medelmåtta med studier och stånd, som mera ägde den gedigna bildningens intelligens.
Den insiktsfulla teaterledaren bör i Jag har redan förut vid ett annat tillfälle på- finhet och skarpsinne än den rena stämningens sådant fall i det längsta vidmakthålla, att » rollen pekad, huru kännbar bristen för oss svenskar är passar », men han bör icke påtvinga den.
Det inspiration.
Detta äktenskap blef enligt lagen på verkligt memoarartadt stoff.
Det skedde äpro- om motsatsernas trefnad i ett äktenskap icke kan alltför väl hända, att en af dessa, som på pos den ypperliga biografi af Runeberg, som under konstnärsspråket kallas utiliteter och hvilkas de- blott lyckligt, men för bägge en skola för lifvet.
de sista åren utgifvits af J.
E. Strömborg.
Inom Vid hans sida fördjupades hennes konstnärs- finition vi nyss gifvit, mycket bättre utför den kort ärnar jag i Ord och bild framlägga exempel ifrågavande uppgiften, och dessa sekundära kraf- sträfvan, och hon blef för honom en maka med från den klassiska biografin öfver Fredrika Bre- alla dessa dygder, som framför allt benämnas ters betydelse för all teaterverksamhet är minst rjaer, utgifven på svenskt förlag (Norstedt och husliga.
När han nedlades på sin långvariga lika stor som de s. k. stjärnornas.
söners), att det verkligen går an att söka väcka sjukbädd och under förfärliga kräftplågor genom- Det skulle här föra mig för långt att öfver- svenskars intresse för memoarlitteratur.
Det be- lefde sin sista tid, då fick hennes kärlek genom- tyga tviflarna om makten af konstens magi synnerligaste är blott, att våra storheter från i gå sitt stora prof, men hon genomgick det så, att på nytt föda och väcka nya krafter hos en går aldrig falla på idén att på ett friskt och an- som blott den älskande naturen kan kämpa mot impressionibel natur.
Min önskan är för när- språkslöst sätt berätta sina minnen.
Tänk om skuggor, som äro nästan öfvermänskligt svåra varande blott att ge läsaren en föreställning om t. ex. Edv.
Bäckström eller Ludvig Norman, bägge att genomvandra, och det är den ädla kvinnan, den möda, den ansträngning och den födslovånda, stilister af första rang, gett oss ett arbete af denna som talar ur anteckningarna om dessa lidandets det ofta kostar den äkta konstnären att bli sin art. Fru Lucie Wolffs bok har mottagits med år, förljufvade för dem bägge däraf, att afskedets rolls förtrogne, kanske kunde man till och med allmän förtjusning, och hela den samtida littera- smärta blott ännu fastare sammanknöt bandet, säga dess älskare och dess älskarinna, och om turen vittnar om böjelsen för enkelt berättade, som hittills förenat dem.
Om hennes ångest detta ger oss fru Lucie en lefvande föreställning personliga lefnadsminnen.
Men ett oundgängligt under dessa år kan man få en föreställning af genom de vältaliga och ödmjuka ord, hon uttalar villkor är — anspråkslöshet.
följande: om sitt eget arbete och sin egen förtviflan vid, $, » Ofta, till och med när Wolff icke var sjuk, en roll, som i förstone ger henne blott ett för- kunde jag väcka honom midt i natten, emedan stånds-, men intet känslointryck.
Hon säger följande: jag hade drömt, att han var död.
Min kära vän- » Jag vet att jag ofta slungat rollen i väggen inna, den älskvärda och begåfvade fru telegraf- direktör Nielsen, bannade flere gånger upp mig i ren förtviflan, därför att jag icke kunde få fram * för detta och sade, att jag icke fick vara så exal- den bild, jag såg framför mig * När jag genom- terad.
Kanske hade Gud lagt den ångesten på läser min roll, ser jag nästan ögonblickligt den et vackraste och det allra bästa mig, sade hon, för att vänja mig vid den tanken, karaktär och person, som skall framställas; men af allt jag vet, att jag snart skulle mista Wolff, ty man har icke härnäst kommer det sätt, hvarpå jag skall säga det är ett hem, som har byggts i kärlek tillåtelse att på det sättet binda sig vid en män- mina repliker.
Ja, här stannar jag ofta i stöpet.
och trofasthet.
niska, hur mycket man också håller af honom. » Jag känner så tydligt, huru det skall sägas, men Ett Eden inne bland björkestammar Fortsättningen om fru Nielsen är lika intres- jag kan upprepa en och samma replik tio, ja och skärblek ljung, sant, men det är nödvändigt att spara utrymmet.
tjugu gånger och dock ej få fram af den det, ett litet rike, där hon är drottning En lång tid afhöll hon sig efter hans död från och han är kung — * Kursiveringen är artikelförfattarens.
teatern, men när hon återgick dit, var det åter- igen känslan af teatern som ett lifsmål och en plikt och hennes naturliga infattning, som för- mådde henne att upptaga den mantel, som ingen under hennes bortavaro förmått upptaga, den ung- domsvarma soliga natur, som alltid hade bragt publiken i extas och äfven gjorde det nu.
Vi, som genom en trång reflexions och en försiktig kritiks inskränkning ha satt hand- klofvar på den äkta naturfriskheten, vi, som ha drifvit komikens glada barn med deras sprud- lande äfventyrslynne som en annan Ismael ut i öknen att förgås, vi hafva godt af att höra, huru detta vårt styfbarn, som vi allt fortfarande, ehuru P.
S.
Och just s o m j a g ska gå på p o - förstulet och i smyg älska, ännu i våra dagar sten med det här och sända det till » I d u n », kan lefva och frodas, och därför höra vi med får j a g ett bref från min gamle skolkam- vemodig glädje berättelsen om, huru Lucie Wolff alltjämt förblifver Bergenstösen — pojkflickan rat och trätobroder.
Och det lyder s å: hos henne dör aldrig.
I » Kjsarlighed uden Ström- » Om du inte vore den samma omöjliga, per » hände det sålunda en gång.
såsom hon be- opraktiska idealist som du var, redan när rättar, att Abelsted satte peruken bakvändt, så vi två svulto och fröso samman i Kristian- att piskan hängde ned öfver näsan i stället för nedåt nacken.
» Jag måste gå ifrån scenen, då stad, så skulle du inte som i förgår gå och jag icke kunde tala för skratt. » voja o c h åbäka dig om, hur du saknar de » Till och med om man hade sagt: nu slår jag dina.
Utan du skulle ta och skrifva en ihjäl dig, hade jag skrattat i alla fall.
I den nätt bit om det i » I d u n », så fruarna finge sista scenen, där jag ligger på golfvet, kom skrat- klart för sig, hur högt vi sätta d e m och tet igen på mig, så att Johannes Bruns hufvud, hur vi aldrig kunna vara lyckliga dem för- som låg på mitt bröst, hoppade upp och ned som en-boll, hvaröfver han blef alldeles rasande.
utan.
Och det skulle fröjda flickorna också.
Också känner man, att Björnson har rätt, när För de vilja bli fruar.
Det vill åtminstone han i en prolog till en festföreställning till hen- min lilla Gerda.
Och när du så hade fått nes ära låter henne säga: honoraret, så reste du ner till d e m o c h Mit unge, värme blod pussade hela konkarongen, ja, d. v.
s. mor i rollerne rumsterte, jeg tror, jeg knapt förstod och ungarne.
at digteren sufflerte.
De ä hvad j a g skulle göra, ser du!
* * Carl Gustaf Emil. » Och därför ska mor ha det brefkortet på sin silfverbröllopsdag.
Då ska hon också få veta, huru mycket det ligger i det bref- kortets få rader.
Uti » Idun » ska hon inte få läsa dess förhistoria, ty j a g ska g ö m m a numret för henne, när hon kommit igen hit till sin grånade gamle gubbe.
Jag ska skylla på posten — det är så bekvämt.
Och så ä brefbärarne så många, så ingen behöfver ta det åt sig.
Det Vackraste 2) —
I DU N 1898 Så skref jag en gång i vårtid, och så skrifver jag nu åter, ty nyss har jag skå- dat in i en sådan liten fristad, skådat därin i dröm och längtan.
O m du visste, min vän, hvad där var varmt och hägnadt!
Lyckan täljde sin gamla saga — » es ist eine alte Geschichte, doch bleibt sie immer neu » — jag lyddes, lyddes, tills stora, tunga tårar fyllde ögat.
Dörrarna till detta väna hem stodo öppna, solljuset där inifrån fick fritt strömma ut.
Och så skall det vara.
Det finnes så många där ute, som så väl behöfva en glimt af lycka och glädje, som behöfva få känna en fläkt från blommet och fägringen där inne i lyckans boningar — — så många, som aldrig få erfara hvad det vill säga att kalla ett sådant hem sitt, ett sådant hem, där tanke möter så vackert tanke i fröjd och lust, där blickar spegla en rosig strimma af drömmens kust — Ja, så många — — — Det klang sång därinne — och det klang barnajoller.
T v å kvittrande småttingar sågo med stora leende blåa ögon ut på världen ikring dem.
Barnalöjen — finns det något ljufvare?
Det är som ginge en ängel genom rummet, inte sant?
De stå Guds rike så nära, dessa små.
Det dröjer ikring dem ett skimmer af renhet.
Man känner att mästarens hand välsignande hvilar på deras hufvud.
D u lyckliga hem, som äger dylik rikedom, vårda väl hvad du fått!
Ja, du lyckliga hem, där hjärtan klappa, där kinder rodna i skimmerglans, där händer binda så ifrigt samman en önskekrans — där lifvets ljusaste hemligheter gladt letas ut, där hopp och verklighet famna hvarandra i samma minut.
Träden susade där utanför, vågorna slogo mot strand.
Tidens oro hade ej funnit vä- gen dit.
Allt var sommarro och glädje.
Du däjliga hem, hägne dig Gud!
Sådana hem äro vårt lands välsignelse.
Sådana hem, som byggts i Herrens namn, i kärlek och tro, i bön och hopp.
Ett sådant hem är det fagraste på jorden.
Du, min okände vän, jag har täljt dig en saga.
Kanske har du hört den förr?
Jag tror nog d e t; hemmets saga är så gammal, men den dör aldrig.
Den diktas om från släkte till släkte, evigt ung och evigt fager — det ljufvaste af allt — det vackra- ste — —.
Adi.
- n * - jyotäbel förlofning.
Förlofning har eklate- rats mellan den bekante sjportsmannen löjtnanten grefve Clarence von Bosen och fröken Agnes von Blixen Finecke, dotter till hofjägmästaren frih.
Fredrik von Blixen Finecke och hans maka, född grefvinna Krag Juel-Wind-Frijs.
En kvinnlig donator.
Framlidne järnkram- handlaren C. F. Eks efterlämnade dotter, fröken Carolina Ek, som den 27 sistlidna juli afled här- städes i den höga åldern af nära 90 år, har i sitt testamente, förutom till enskilda, donerat följande belopp till välgörande ändamål i hufvud- staden: till Borgerskapets änkehus kr.
5,000, Hemmet för kvinnliga idioter 5,000, Prinsessan Lovisas vårdanstalt 15,000, Svenska allmänna djurskyddsföreningen 5,000, Hemmet för äldre 263 blinda fruntimmer i Stockholm 5,000, Arbetshem- met för blinda i Stockholm 5,000, Jakobs och Johannes församlings barnkrubba 5,000, Stock- holms sjukhem 15,000, Eugeniahemmet 15,000, Jakobs och Johannes församlings fattiga 500.
Summa kr.
75,500.
En i vida kretsar Itänd kvinna, fru Lotten Hiilphers afled i Västerås natten mellan fredag och lördag i sitt 58: de år.
Född i Stock- holm 1841 och dotter till grosshandlaren C.
H. W. Brandt och hans maka, erhöll hon en vårdad uppfostran.
Så genomgick hon Vallinska skolan härstädes och var en af de fyra svenska kvinnor hvilka först utexaminerades som gymnastiklära- rinnor från Gymnastiska centralinstitutet.
I denna egenskap kom hon till Västerås, där hon 1867 blef gift med revisorn J.
T. Hiilphers och efterlämnar med honom 7 barn.
Fru Hiilphers har landet rnndt genom sitt nykterhetsarbete förvärfvat sig många vänner.
* Grefvinnan och sjömännens graf.
Väster om Käringön i Bohusländska skärgården, i dess omedelbara närhet, ligger Vedholmen.
Vågorna spola ohäjdadt mot de under tidernas lopp slät- polerade klipporna, och när västan blåser frisk, resa sig tornhöga pelare af skum i luften, vält- rande sig mot klipporna under ett öronbedöfvan- de brus.
På Vedholmen har sedan äldre tider — det lär saknas beskrifning hur länge — varit anord- nad begrafningsplats för sådana hafvets söner, som förolyckade hittats i sjön eller flutit i land där och namnlösa jordfästats af öns pastor.
Begrafningsplatsen har från början varit om- hägnad med en mur, men denna har under årens lopp fått förfalla, så att numera intet tecken ut- märker platsens användning.
Nu i sommar har dock platsen fått ett bättre utseende, och hedern häraf tillfaller en kvinna, grefvinnan Lotten Hamilton, född Beck-Friis, från Stockholm, hvilken under sex veckors vi- stelse här med egna händer iordninglagt sten- muren, anordnat tre ingångar samt låtit förfär- diga och uppställa ett större träkors i midten af inhägnaden.
Det hela ter sig nu som en vanlig grafplats, om ock inga grafvårdar utvisa, hvilka de äro, som här funnit sitt sista hvilormu.
* Båda v å r a kungl.
teatrar, så väl Operan som Dramatiska, ha nu i veckan begynt sina arbeten med inöf vandet af de för den närmaste tiden be- stämda programmen, Hvad operans repertoar angår, komma utom invigningsprogrammet att under den första tiden inöfvas de båda svenska orginalarbetena » Tirfing » af Stenhammar och » Valdemarsskatten &gt; af Hallen.
Utom dessa styc- ken har direktionen för afsikt att under spelåret gifva följande icke på åtskilliga år uppförda operor: » Enleveringen ur seraljen » af Mozart, » Friskytten » af Weber, » Tsar och timmerman » af Lortzing, » Trubaduren » af Verdi samt de båda Wagnerdramerna » Mästersångarne » och » Flygande holländaren ».
Djurgårdsteaterns » Fruar på krigsstråt » be- sticka en genom sin smittande lustighet, äfven om man mellan skrattsalfvorna gång efter annan känner sig manad att ropa: » Det går för långt! » Ty långt går det, så långt, att något mera ytter- ligt näppeligen låter tänka sig.
Skada, att man ej genom att stryka en del repliker och mildra några situationer gjort det verkligen oförargligt kvicka och roliga mera njutbart.
Spelet, i all- mänhet godt, är på några händer utmärkt.
Af ypperlig effekt är herr V. Lundbergs gamla god- sinta tvärvigg till officer, som med grötar samt annat smått och godt pysslar om sin stendöfva, af magkramp svårt ansatta äkta.
hälft, hvilken senare i all sin ordknapphet på det dråpligaste framställes af fröken Bustan.
Hrr Banft och Hedlund, två rivaler, den ene ytterligt flegmatisk, den andre hetsig och intensiv, lösa likaledes båda förtjänstfullt sina uppgifter, och fröken Borg- ström, en älskogskrank Albions dotter, hvars karri- kerade maner måhända verkar tröttande, för- tjänar loford för sin lyckade imitation af engelsk brytning.
Fröken Gottschalk, nobel och intagande som alltid, förefaller däremot, trots aktningsvärda U t i Vä^^ohyrä.
Mål och Bakterier ™^™?
O O J 1 bemödanden att bevisa motsatsen, icke riktigt hemmastadd i den mer än tvetydiga milieun och i sin roll af svartsjuk och hämndlysten äkta maka.
* Trogna vänner.
Skiss af A Ii.
\ 7 arin var sex år och hade gult hår, som stod •fV som en gyllene sky kring det lilla skära an- siktet.
Tusse var tre år och kolsvart med de nättaste lockar vid öronen.
Karins ögon voro stora och blå som himlen på en molnfri som- mardag.
Tusses ögon voro ännu större och mörka som mogna moreller.
Karins lilla mun var varm och röd som ett moget smultron.
Tusses nos var kall och blank och liknade ett sviskon.
De voro de bästa vänner, de båda, Karin och Tusse, men så hade de heller knappast någon mer än hvarandra i hela vida världen.
Då Karin var ute och promenerade, var Tusse den som sprang före och visade vägen.
Då Karin åt, satt satt Tusse på golfvet vid hennes fötter och vän- tade att få dela hennes godbitar.
Då Karin sof i sin lilla bädd, stod Tusses korg vid sängfoten, och den lilla flickans sista omsorg för dagen var att breda öfver Tusse hans eget täcke, som in- gen annan vågade röra.
Det var ett blått ylle- täcke med garnityr af svarta band.
Karin hade sytt det åt honom till julklapp den sista julen.
Långt bort i en aflägsen vrå på landsbygden hade liten Karin växt upp i ett sorgehem.
Mo- dern hade varit sjuklig alltsedan barnets födelse och var oftast sängliggande.
Fadern, en allvar- lig och sträng man, kunde aldrig trösta sig öfver sin förfelade lycka.
Visst smekte han ibland sin lilla flicka, men han såg alltid så dyster ut, ty han kunde icke glömma, att barnet kostat modern hennes lifskraft.
Och Karin kände sig så underligt beklämd, då faderns allvarliga blick fästes vid henne.
Hon förstod icke hvad det var, men hon vågade icke le emot honom eller jollra om sina lekar.
Och inte var det gladt heller därinne i sjuk- rummet hos mamma.
Ett par gånger hvarje dag fick Karin gå dit in, men då måste hon gå på tå och bara hviska fram hvad hon hade att säga.
Och mamma såg så underlig ut med sina stora, djupa ögon, och hennes händer voro så kalla, då de smekande vidrörde den lillas kind.
Ej under- ligt då att Karin kände sig lyckligare hos sin vän Tusse i barnkammaren eller ute på gårdsplanen, där de sprungo i kapp och hade så hjärtans roligt.
Det var också för märkvärdigt hvad, Tusse väl förstod henne i allt!
Sade hon bara: » Vill Tusse gå med ut? » — så började han genast hoppa och skälla och sprang före till förstugudörren.
Om Karin tog dockan och började kläda af henne, så sprang Tusse till byrån och började skrapa på nedersta lådan, ty där visste han att dockan hade.
sin garderob, och om bara Karin hjälpte honom att draga ut lådan, så hoppade han tvärt ned i den och plockade ut allting i den behagligaste oordning.
När ingen såg det, låg Tusse i Karins knä.
Då satt hon alldelas stilla och vågade icke röra sig.
Endast den lilla mjuka handen for gång på gång öfver hundens sammetslena hufvud, där det låg utsträckt öfver båda framtassarne.
Aldrig dröm- de väl Tusse ljufvare än i sådana stunder som dessa.
Men ibland satt Tusse också pigg och vaken i Karins knä.
Då satte han nosen rakt mot sin lilla matmors ansikte och de spetsiga öronen stodo rätt upp.
Då var någonting riktigt intres- sant på f ärde, ty då berättade Karin sagor.
Och Tusse viftade på svansen, då han fick höra, att riddaren lyckats slå ihjäl draken, eller att prin- sessan Törnros sofvit i hundra år, men nu ändl- ligen vaknat.
Men det kunde hända midt i sagan, _ att det knäppte i dörren till rummet utanför barnkam- maren.
Då for Tusse som en pil ur Karins knä och bort till sin korg.
Där kröp han ihop i ring, och det såg alldeles ut som om han sof.
Ja, han var för märkvärdig, den Tusse.
Karin hade fått bannor en gång, då pappa upptäckte att Tusse satt i hennes knä.
» Han får inte bli någon knäracka », hade pappa sagt, och de orden glömde Tusse aldrig.
Därför fick heller aldrig någon se på, då han satt i knä.
I två och ett hälft års tid hade Karin och Tusse delat ljuf t och ledt.
Då drog den första stormen ^^^^^^^^f^ ?- Rikstel.
34.
— Kontor: 4 Stallgatan 4.
— Allm.
T e l.
7494.
IDUN 264 öfver liten Karins tillvaro.
Hennes pappa dog plötsligt af slag.
Det hade händt i början af fe- bruari.
Barnet förstod naturligtvis icke att sörja öfver sin förlust.
Hvarken mor eller far hade betydt mycket för henne.
Karin var nöjd, om hon blott egde Tusse kvar, och så Fina förstås, som styrde om dagligt bröd.
Fina var en medelålders hygglig jungfru, som tjänat hos Karins föräldrar alltifrån deras gifter- mål.
Efter barnets födelse hade hon blif- vit så godt som allena styrande i de unga ma- karnes hem.
Fina var icke barnkär i egentlig mening, men hon var en snäll människa, och som Karin var ett stillsamt och fogligt barn, så gick hennes moraliska uppfostran af sig själf.
Fina styrde om mat i rattan tid, såg till att Karins kläder voro hela, förmanade den lilla att vara lydig mot pappa, som hade det så sorgligt, och tyst inne hos mamma, som var så sjuk.
Och vid riktigt högtidliga tillfällen rörde hon ihop i fria fantasier de sagor, som den lilla sedan med- delade åt sin fyrbenie vän.
Detta var allt hvad Fina kunde göra för barnet, och hon anade al- drig att där kunde behöfvas mer.
Men barnet hungrade efter att få gifva och mottaga kärlek, och där fanns ingen mer än Tusse, som både tog och gaf igen.
Var det väl under- ligt då, om de två blefvo allt för hvarandra?
Efter husfaderns död blef det ännu ödsligare än förut i Karins hem.
Det var ingen som kom och gick där mer än doktorn, ty mamma hade genast efter pappas död blifvit sämre.
Men dok- torn såg med bekymrade blickar på barnet och rådgjorde med Fina.
— » Finns det rakt inga an- höriga? » — frågade han — » det är alldeles icke nyttigt för barnet med denna dystra omgifning. » Då kom Tusse och ställde sig midt emot dok- torn och tjöt rakt upp emot honom.
» Jaså, min gosse, håller du med mig? » sade doktorn och böjde sig ned och strök öfver hun- dens lena hufvud.
Tusse viftade med svansen och slickade dok- torns händer.
Det var som om han velat bedja om någonting för sin lilla matmors räkning.
Fina berättade emelltid för doktorn, att famil- jen icke hade anhöriga på mer än tjugu mils TIDSFÖRDRIV Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
Jag nyttjas kan blott till en sak, Men samlar alltid mest på vrak; Man ofta proppar mig så full, Det syns dock aldrig på mitt hull; An är jag tom, ja, rent .af tömd, Står i en vrå och är bortglömd.
När se ' n man gör på mig beslag Och fyller mig med raska tag, Jag i mig gömmer tankar många (Som samlats under timmar långa) Än sorgsna och än glada, fjäder- lätta; Med prosa och med poesi man vill mig mätta, Men aldrig något godt, gediget jag får samla, Blott efter afskrap, vrak och tomhet famla.
Mitt namn i Idun ofta du har sett Och då kanhända mulnat eller lett.
Försök nu på, hvad jag i mig kan ha, Helt säkert ord så många kan du af mig ta.
Hvad ofta du till middag fått, Fast utaf många slag det har be- stått.
Och så en krydda, som du nog be- gagnat har j89S omkrets.
Frun hade en syster, men hon var gift och hade många barn, så hon kunde nog i alla fall icke göra något för saken.
» Skrif ändå till henne », uppmanade doktorn, » någon måste väl tänka på barnet, som väl snart står utan både far och mor. » Doktorn spådde sannt.
Strax på sommaren dog Karins mamma, och den lilla var ensam i världen med Tusse och trotjänarinnan.
Fina hade skrifvit till fru Gullman, Karins moster.
Denna hade kommit och varit de sista fjorton dagarne hos sin döende syster.
Hon skulle stanna öfver begrafningen också, sedan skulle hon resa och taga liten Karin med sig, medan hennes man skulle komma senare, för att styra om bouppteckning o. d.
Fru Gullman var inne hos systern både natt och dag under de två veckorna.
Det blef ingen tid öfrig för henne att göra bekantskap med den lilla systerdottern, som tyst och skygg höll sig inne i barnkammaren med Tusse.
Men så snart systern var död, började fru Gull- man sysselsätta sig med barnet, för hvars öfver- gifna belägenhet hon ömmade med verklig mo- derskänsla.
Med lugna, milda ord kom hon snart den lilla att öfvervinna sin blyghet, och då mostern begynte intressera sig för dockan, hvilket hittills ingen gjort mer än Tusse, så blef Karin så för- tjust, att hon genast förevisade för moster doc- kans hela garderob.
Tusse hjälpte till som van- ligt att plocka fram plaggen ur byrålådan.
» Du är allt bra god vän med Tusse », sade fru Gullman småleende.
» Ja då », försäkrade Karin med glänsande ögon.
» Men du vill väl följa med mig ändå hem till morbror och kusinerna? » Karin såg på sin moster, som om hon icke för- stått hennes mening.
» Du vet ju att du skall resa med mig, nu då din mamma är död », fortsatte fru Gullman mildt.
Hon förstod att det skulle bli svårt att förbe- reda barnet på skilsmässan från Tusse, men det måste likväl ändtligen ske.
Karins blick mörknade.
» Skall inte Tusse följa med då? » frågade hon tvekande.
» Jag hade inte tänkt det. » Karins läppar darrade.
Tusse såg på henne och började plötsligt gnälla.
Leken med dockan var slut.
Liten Karin stod orörlig med sänkt blick, färgen vek från hennes kinder.
Nu först hade hon fått sorg.
Plötsligt rätade den lilla flickan på sig, som om hon fattat ett beslut.
Färgen återvände hastigt och de barnsligt runda kinderna blefvo purpur- röda.
Karin gick fram och ställde sig framför sin moster.
De blå barnaögonen höjdes dystra, nästan, hotande mot fru Gullman.
» Då reser inte jag heller », sade den lilla med ett allvar i tonen, som kom fru Gullman att studsa.
Hon betänkte sig ett ögonblick.
Sedan fort- satte hon helt sakta,.
i det hon strök med han- den öfver Karins ljusa hår: » Och hvart tänker du då ta vägen? » » Jag stannar hos Tusse », svarade barnet och nickade högtidligt.
Fru Gullman fann sitt uppdrag svårare än hon väntat.
Senare på dagen rådgjorde fru Gullman be- kymrad med Fina, om hur det skulle ställas med hunden.
Det skulle ju bli en faslig sorg för bar- net att skiljas från den, och fru Gullman kunde omöjligt taga den med sig.
Fina funderade både länge och väl.
» Kanske vore det bäst », sade hon slutligen, » att hunden dödades så snart som möjligt.
Se- dan det väl var gjordt, så — » Men fru Gullman skakade bekymrad på huf- vudet.
Hon mindes liten Karins ångestfulla blick, och hon var rädd att bereda det ensamma bar- net en ny sorg.
(Forts.) * Innehållsförteckning: Louise de la Ramée (Ouida); af Mari Mihi.
(Med por- trätt.)
— Hafvels gåiva; ballad af Sudyard Kipling.
Öf- vers.
af K. A. Hagberg.
— Vår älskade; af Karin Hall- gren.
— » Binda, binda kransar. » En liten blomsterlek- tion för Idun af — II.
— En gräsänklings pinobisloria; en grå sommarstänmingsbild från 1898.
Af Henrik Wranér.
— En norsk skådespelerskas lif, skildrad!
af benne själf; ett referat för Idun af Hellen Lindgren.
(Forts, oeh slut.)
— Det vackraste; af Adi.
— Ur notisboken.
— Tea- ter oeh musik.
— Trogna vänner; skiss för Idun af AU.
— Tidsföl drif.
Mosaik.
Till mången rätt, så skön och rar.
Hvad böjer människan till jorden ned?
A TI vad plöjer haf vet i dess segelled?
Ett träd med knotig stam och dito grenar.
Hvarpå om vintern färdas lappar, renar.
Flvad ger du väl den hund, som biter Och dina kläder söndersliter?
Ett nyttigt djur, dock icke af de lätta.
Och ett, som ej på renlighet tycks värde sätta.
En fågel svart som natten, kraxande, Den hör just icke till de lätta fla- xande.
Hvad ungersvennen fått, då han med sorg Hemvänder från den vana möens borg.
Och söder ut båd ' stad och flod.
Hvad kallas den, som är helt frisk och visar mod?
En nyttig fågel, fälld af jägarns bössa, Och af hvars fjädrar man kan pryda hatt och mössa, i Hvad jämt förtrampas alla da ' r Och bildas alltid af ett par.
Namn på en gosse och en flicka, Du gissar strax, det kan ej klicka.
Två platser vackra, sköna, Där man om sommarn svalka kan få röna.
En blomma, doftande och skön, af arter många.
Och hvad man får i banor långa.
En båt med öfverbyggnad stor, Som länge uppå vattnet for Med folk och fä och djur med klor.
Of vanstående 28 figurer bilda, rätt Namn på en mindre, som man ror.
sammanfogade, en liksidig triangel.
Nog kan du många ord än få af Moster Lisa.
mig, Men är jag rädd, jag tröttar dig, Vokalförändringsgåta.
Jag slutar därför nu helt tvärt, Fortsätta längre är ej värdt.
Med a är jag verb i infinitiv, Kate.
kroppen till nytta, samma verbform B l a n d nu befintliga Gacaosorter intages säkert förnämsta platsen af har jag med själen; såväl är jag med å, mig kallar, då o och med ö len, där det staten.
i, men då mera åt verb som pronomen och när med e man är jag kvinna.
Med är jag namn på stäl- allmänna tjänas af b-g.
Gåtor o c h paralleller.
1) Hvad kallas den dans i hvilken de dansande själfva göra musik?
2) Hvad är det för likhet mellan en duellant och en nål?
3) Hvilken låt uppfattas aldrig med öronen?
4) Hvad är det för likhet mellan en såg och ett — lokomotiv?
5) Hvad heter den skål, hvilken al- drig tömmes i botten?
6) Hvad är det för likhet mellan en giktbruten och ett ur?
Moster Lisa.
&lt;7 A H U L T M A N S CACAO Lösningar.
Logogryfen: KröniköJ: rön, ni, kö, örn, rök; kink, kör, kök, kön, rik.
Ifyllningsgåtan: Gustaf Fröding: 1) ler- gök, 2) masugn, 3) Jonsjö, i) doktor, 5) Armand, 6) trefot, 7) husfru, 8) kålrot, 9) örnöga, 10) böndag, 11) Medina, 12) and- nöd, 13) grågås.
Dubbetyi okopen: Valuta, spruta, pruta, ruta.
Ordgåtan: Kafferep: ek, rak, eka, par.
Aluta, kap, ark, luta, fe, far, Gåtan: E.
Charaden: Purjolök.
vid 1 8 9 7 å r s Konst- och Industriutställning i Stockholm.
