# ID: svediakorp-per1195
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1898
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 20,489
# sentences: 600
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm.
Iduns Kungl.
ll:te årg.
Fredagen den 12 augusti 1898.
N:r 32 (555).
Idun ensam Iduns M o d e t.
, fjorfondagsuppl.
Iduns Modet., månadsuppl.
Batngarderoben Redaktör och utgifvare: B y r å: Prenumerationspris pr år: kr.
» » i 5: — 5: — 3: — 3: — FRITH10F Klara södra kyrkog.
1 6, 1 tr. Utgifningstid: HELLBERG.
A l l m.
telef.
6 1 4 7.
Rikstelef.
1 6 4 6.
Redaktionssekr.
: J. Annonspris: 3 5 Öre pr nonpareillerad.
hvarje fredag.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » 25 öre för hvarje päbörjadt tiotal stafv.
Lösnummerpris 15 öre (lösn .r endast för kompletteringar.)
Utländska annons.
7 0 öre pr nonp.-rad.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Öppen kl. 1 0 — 5.
Hofboktr.
Nordling.
Sigrid Engström, f. M o l a n d e r.
Den vetenskapligt pass tresse och våra medsystrar, inom het är vi ägna ännu henne bland oss en så v å r t lifligaste in- fru Engström född o c h fornforskaren v ä r l d; b i b e h å l l a d e därtill hem, sin friska vi ursprunglig- där stämmande ärft store m ä n n i s k o v ä n n e n modern, det Dybeck, brorsdotter ädla med s å v ä l af d:r handling, fru den indi- sin framtida fullo som såsom kvinna ej skulle kunna fylla och en högre skönare uppgift än såsom kvinnans läkare.
hennes gon liga ter fru S i g r i d E n g s t r ö m, f. M o l a n d e r; lige att i följande liten aning spordt det blifva rader om älskliga få hennes en säll- och gedigna Med u n g d o m e n s entusiasm hördes sin hon lifliga framtid henne drade en utomordentligt faders denna till fotspår lindra människors blifvit i en beun- för blotta Sedan Sigrid Molander ge- nomgått för att blifva sökte och denna inna verksamhet såsom kvinno- och hennes barnläkare, vackert hvilken säkerligen börjat verksam- s k a l l b l i f v a till g a g n o c h välsignelse för mången.
Sin rika b e g å f n i n g o c h ovan- flickskolor.
ett år — fann och hennes ty — denna huru maktpåliggande än ande tillfredsställelse, på Kort blef verksamhet, lärarinnekallet ej bildnings- b l e f s e d a n lärar- i e n af S t o c k h o l m s för- nämsta endast och Hon inträde vid lärarinneseminarium, sin stort lärarinna.
vann i examen normalskola b e s l ö t h o n sig för verklighet, ska het statens flickor, högre det eller såväl kropps- s o m genomgick medicin- ön- själslidanden.
anstalt samt sin sista kraf- man personligheten, inför henne aflagt sina där ej b l o t t d e n skick- ö n s k a n för hon just finkäns- hvilken m a n ej b e h ö f v e r t v e k a med- år känner att vetenskapsmannen I sina lidanden.
att ägnat kall, nå- närmare tacksam, finna hjärtade uttala att f å t r ä d a i s i n ä d l e, af liksom han har gång önskan ett söka Den som kvinnan, utan äfven den varm- att karaktär.
förtoende, m e d henne, kvinna åt i till lidanden hjälp.
säkert af torde deras gång kommit i skar intresse gedigna denna samvetsömma, yngsta läkare, i sin sina beröring n a d e y t t r e d r a g e n af S v e r i g e s kvinnliga be- verksamhet vinna för sig N ä r s t å e n d e b i l d l ä r.
o s s känr ett o c h varit k a r a k t ä r e n b o r g e n f ö r att att någonstädes våra i högre intryck, har Engström synes, kvinnan af Uppvuxen hvarje viduella begåfningen; men oss d e n lärda kände o c h ä g a n d e ett sinne, m o t t a g l i g t för oftast samlaren namn.
grundtonen o c h en skall sö- det be- den M o l a n d e r, s o m af till s k a l d e n, och sköna utgjort för hvarje fadern, Johan samma På hvilket sitt verkningsfält, ju har och folkvisor beundran.
stämmer energi läkaren våra förhoppningar.
M e d jubel hälsa o c h sin m e d f ö d d a blida kvinnlighet, skänka vi d e m vår m å n g - område hvar liga v i s e d e m s v i n g a s i g u p p till d e o l i k a h ö j d e r n a gladaste när vetandets dubbla ka bildade kvinnan o v a n l i g förteelse, att må vara, däri ej sin hon var sin rätta plats.
Hon
1 DU N 250 Den innersta drifkraften i allt framåtskridande 1808 är k ä r l e k e n till det f u l l k o m l i g a eller ideala.
P. ä g d e n o g e n e r g i att b r y t a m e d e n n y l i g e n b e t r ä d d b a n a f ö r a t t å t e r k a s t a s i g in i k a m p e n för v i d g a d t vetande, m e d läkarens uppoffrande, sköna kall s o m mål.
Så blef d å h e n n e s f ö r s t a s t r ä f v a n att v i n n a d e n hvita mössan, hvilket m e d hennes grund- liga förkunskaper blef lätt n o g.
Och nu s t o d h o n r u s t a d att g å d e n s p e c i e l l a v e t a n - d e t s v ä g, s o m s k u l l e l e d a f r a m g e n o m läro- salar, s j u k h u s o c h k l i n i k e r.
Milstolparna måste passerasj stötestenarna — s o m aldrig saknats på någon väg — öfvervinnas, mot- g å n g a r n a — s å s o m t. e x.
e n t i d s s j u k l i g - het, h v a r f ö r s t u d i e r n a m å s t e s k j u t a s åt si- d a n — b e k ä m p a s.
M e n t a c k v a r e e n stål- satt vilja o c h outtröttlig arbetslust kan h o n nu blicka tillbaka på en v a c k e r studiebana o c h m e d g l a d t m o d s e f r a m å t m o t en v e r k - s a m h e t, v i d h v i l k e n v i h a f v a all o r s a k att fästa d e bästa förhoppningar.
F r u E n g s t r ö m är e j d e n e n d a s v e n s k a kvinna, s o m tillägnat sig en g r u n d l i g veten- s k a p l i g b i l d n i n g f ö r att s e d a n offra s i g i m ä n s k l i g h e t e n s t j ä n s t; n e j, d e n n a ära d e l a r hon med flere.
M e n v i s k u l l e ö n s k a att alla d e, s o m s t r ä f v a efter så att s ä g a man- lig b i l d n i n g, m e d h e n n e d e l a d e ä r a n af att d ä r u n d e r e j h a f v a f ö r l o r a t n å g o t af s i g själf, af d e t, s o m är k v i n n a n s f ö r n ä m s t a prydnad, hennes skönaste » väsens art », d e t t a s a n n t k v i n n l i g a, s o m u t ö f v a r ett så förädlande inflytande på omgifningen och låter d e n a n a n å g o t af d e t ursprungliga kvinnoidealet.
D: r E n g s t r ö m är e n l e f v a n d e g e n s ä g e l s e m o t d e t i d e n n a t i d g ä n g s e p å s t å e n d e t, att lefnadskallet — det » m a n l i g a » — i o c h för s i g s k a p a r e n v r å n g b i l d af k v i n n a n.
För v i s s o är o r s a k e n till e n s å d a n v r å n g b i l d att s ö k a i d e n i n d i v i d u e l l a k a r a k t ä r e n.
A r g r u n d t o n e n ren, blifver det därpå b y g g d a a c k o r d e t h a r m o n i s k t; är d e n d ä r e m o t f a l s k, k a n d ä r a f e j f r a m b r i n g a s a n n a t ä n en skä- rande disharmoni, s o m verkar upprifvande och störande.
Emellertid blir det ej h u f v u d s t a d e n s inne- v å n a r e, s o m få d r a g a f ö r d e l af d:r E n g - ströms gedigna kunskaper och samvetsgran- na plikttrohet.
I Visby, de gamla minne- n a s s t a d, ä g e r h o n s i t t h e m, s e d a n ett år i äktenskap förenad m e d v. häradshöfdin- g e n S.
W.
E n g s t r ö m, o c h d ä r h a r h o n re- d a n anträdt sin läkarebana.
K a n s k e blic- kar Sancta Chatharina undrande ned på denna det nittonde århundradets dotter, i så m å n g t o c h m y c k e t o l i k s i n m e d e l t i d s - syster.
F ö r v å n a d s k a l l h o n finna, att e t t lif k a n b l i f v a l å n g t fullare o c h r i k a r e g e n o m att lindra andras smärtor än genom själfpålagda lidanden, fastor o c h späknin- gar.
V i d u p p t ä c k t e n af, att d e t t a » s e n a t i d e r s b a r n » är ett v ä s e n, l i k a r e n t o c h s k ä r t, l i k a s a n n t k v i n n l i g t s o m h o n själf, skall h o n s ä k e r l i g e n v i g a s i g till d e n u n g a l ä k a r e n s s k y d d s a n d e f ö r att b r y t a t ö r n e n a af d e r o s o r, s o m f ö r v i s s o s k o l a b e t ä c k a hennes lefnadsväg.
A.
S.
* Ett arf.
För Idun af E v a W i g s t r ö m (A v e).
J Yl an har egentligen ingen rättighet att tvina f v * på att icke de mest otroliga saker kunna hända en människa.
J a g vet nu en, som aldrig hittills trott på möjligheten, att hon skulle bli ihågkommen i någon väns testamente eller på annat sätt erhålla något a rf, men d o c k nyligen på detta sätt kommit i laglig besittning af en gammal dams efterlämnade litterära kvarlåten- skap.
Detta var i h ö g grad öfverraskande, dels emedan ingen dödlig anade eller visste, att gumman skrifvit anDat än de prydliga förteck- ningar hon förde öfver innehållet i sitt bok- o c h linneskåp, dels emedan arftagerskan dittills blifvit tämligen van att blott antingen erhålla kallskurna blickar o c h miner, eller o c k lindrigt hvitpepprade bref från misskända förf.
till belöning för hennes blygsamma afböjande att läsa och b e d ö m a deras likaledes misskända manuskript.
Ä l d r e hufvudstadsbor minnas nog den hädan- farna gamla.
H o n var en född Nobili o c h ut- öfvade på sin tid ett icke obetydligt inflytande på tonen i de mest eftersökta sällskapskretsar, icke minst genom sin ryktbara förmåga att ge- nom sin smittosamma tystnad kunna kväfva hvarje mindre nobelt samtalsämne, som ville insmyga sig i det lag, hvari hon befann sig.
U n d e r senare åren blef hon omodern o c h nå- got trängd i vrån, då hon någon gång i huf- vudstaden eller i landsorten yttrade sig i de mera andligt framskridna damernas samkväm, och vardt därför allt mer o c h mer tystlåten; hon visste nogsamt att namnet Nobili förlorat en god del af sin forna klang under de sena- ste årtiondena.
M O D hon drömde d o c k o m uppkomsten af ett nytt förädladt människo- släkte, fostradt af en kommande tids nobili och förfinadt genom ädelborna kvinnors in- flytande på alla samhällsklassers umgängeslif.
Emellertid gick den gamla damen hädan, efter att ha uttryckt sin önskan att » några af hennes tankar och idéer måtte få öfverlefva henne, åtminstone en lördagseftermiddag eller kanske en hel söndag, j några af de många kvinnors minnen, som läsa I d u n ».
M e d redaktionens benägna tillåtelse vill jag uppfylla hennes önskan o c h väljer ur den lilla samlingen en uppsats, som hon gifvit titel efter det allmänt kända ogräset med de många nam- nen, men hvilket hon kallar » Våtsarf ».
O m jag k o m m i t att göra någon insats i kvinnofrågan genom att skänka lifvet åt en dotter, skulle jag i god tid ha vänjt henne vid att tiga, att kväfva hvarje groende benägenhet att prata o m sina små spirande känslor, fanta- sier o c h intryck, m e d få ord tidigt vänja henne vid att ej påbörda sin nästa så kallade » för- troenden ».
D e gagnlösa meddelanden, hvilka gå under detta vackra namn, likna våtsarfven i ett träd- gårdsland.
D e n är om våren en helt liten sirlig planta och tyckes ej kunna skada de ädlare växter, hvilkas hjärtblad ännu knappast stuckit Wikner.
u p p; men låt henne bara vara i r o, o c h från hennes starka rotknippe sträcka sig snart ota- liga slingor och bilda ett förvirradt nät öfver hela trädgårdslandet.
Lillan, som ej blifvit till- hållen att endast i mammas o c h pappas öron hviska sina stora hemligheter, förser sig i sko- lan m e d » v ä n i n n o r », som få tjäna henne till aflagringsrum för dessa små, verkliga eller blott diktade känslor o c h tilldragelser, hvilka alla blott röra hennes eget lilla jag o c h hafva detta till medelpunkt.
D e se j u helt oskyldiga ut, dessa skolflickeförtrocnden, alldeles som våt- sarfven tidigt om våren, men, liksom detta ogräs, ha de en benägenhet att utgrena sig, breda ut sig o c h förkväfva, eller åtminstone förkrympa, den spirande brodden af den ädla sådd, s o m skulle bilda karaktärens kärna.
Skolflickan, s o m blifvit van att åt väninnor » f ö r t r o », det är pladdra o m, sina » t y c k e n », sina barnbalstriumfer, o c h som oblygt upprepar de stammande ord, hvilka varit uttryck för de finaste själsrörelser hos en rodnande gosse, en sådan flicka skall senare i lifvet utan betän- kande » f ö r t r o » andra väninnor, att herr A.
gjort henne sin kärleksförklaring, att herr B.
friat till henne, men att hennes kärlek tillhör herr C, som då eller då sagt sä o c h så, tryckt hennes hand i dansen eller bedt om en b l o m m a af hennes bukett för att g ö m m a i sin plånbok.
H ä r finnas icke så få ogifta kvinnor, som låtit våtsarfven till den grad taga öfverhand att de, då de ej ha verkliga fakta af ofvannämnda art att » f ö r t r o » väninnorna, inbilla sig, dikta sig sådana.
D e t är våtsarfven i blomning, ohejdad o c h nästan oförstörbar i sina många utgrenin- g a r: skvallerlystnad, nyhetshunger o c h hvad de allt heta dessa snyltväxter på umgängeslifvets finkrattade trädgårdsland.
L i k s o m våtsarfen har flere namn, så går också dess andliga motbild under flere förskö- nande benämningar, till exempel öppenhjärtig- het, b e h o f af deltagande samt mera i den vägen o c h blir sålunda snarare räknad bland de goda mänskliga egenskaperna än bland karaktärens ogräs.
N å j a, då kan man j u också räkna våtsarfven bland de nyttiga och goda växterna, på grund däraf att stackars flyglarna burfåglar äta af dess fräna rankor, af brist på ädlare kost ur växtlifvet.
J a g hade i mitt korta äktenskap en enda son.
H a n dog ung, men var dock blifven gammal nog till att ha fått sin fina, nobla ung- domskärlek profanerad genom föremålets banala » förtroende » till sina bästa väninnor.
Eller var det kanske blott till en » v ä n i n n a », som själf hade både väninnor o c h förtroenden på l a g e r?
Sak samma.
Sedan har jag ofta sagt till mig själf: » H u r skulle han, hur skulle väl andra ynglingar o c h män blifva b e d ö m d a af oss kvinnor, om de gjorde sig skyldiga till en sådan fräckhet som att för sina manliga bekanta, eller så kallade vänner, upprepa en hederlig flickas blyga kärleksord, visa hennes bref eller omtala hennes ömhetsbetygelser '? » Här, om någonsin, måste likställighetskrafvet könen emellan strängt tillämpas.
H u r skall väl en kvinna, som blifvit maka o c h moder, förmå att kring sig skapa ett nobelt o c h sedligt familjelif, om hon under sin flicktid kväft de anderöster, hvilka i djupet af hennes själ pro- testerat m o t kränkandet af just de känslor, som skola bilda grundvalen för ett ädelt o c h
IDUN 1898 rent h e m l i f?
— Hvilken människa, hvilken yngling o c h flicka, har ej förnummit dessa r ö - ster, s o m ljuda i hvarje själ, om ej de banala förtroendenas våtsarf fått förkväfva dem tillika med finkänsligheten?
H u r flackt o c h utsuget ett kvinnohjärta på detta sätt kan bli, just under den tid dä kär- lekslifvet o c h de därmed utvecklade andliga krafterna b o r d e sätta b l o m, synes ofta — allt för ofta — hos den gifta kvinnan.
Man kan möjligen någon gång medels en blick o c h c n betydelsefull tystnad lyckas hejda » förtroenden », hvilka stått på vippen att hoppa ur ogifta kvin- nors mun likt sagans bekanta grodor, men hos mången hustru äro dessa vederstyggliga grodor så snabba, så omotiverade, så oväntade, att man, innan man anar det ringaste, får cn eller flere af dem i skötet.
I c k e så få af dessa liksom suga sig in i ens minne, o c h man kan för hela sin återstående lifstid få bära på kräket, utan att förmå befria sig från detsamma.
Utan förberedande underminering af blyg- samheten o c h utan att ha öfning o c h vana skulle det vara alldeles omöjligt för en förnuf- tig människa att » f ö r t r o » en rent utomstående person eller — hvilket också händer — en » förtrolig krets » saker, som röra samlifvet emellan makar.
M e n har våtsarfven bara ostörd fått utföra sitt utsugande verk, trifvas grodorna så innerligt väl i dess hägn o c h hoppa luste- ligen omkring i den förtroliga kretsen.
Äkta mannen dragés fram, förskönas kanske — ibland; kärlekslifvets finaste förtoningar framställas, eller rättare vanställas, g e n o m att iklädas en ofin ordskrud.
Karaktärsfel — verkliga eller inbillade — framhållas till beskådande; äkten- skapliga.
misshälligheter skildras i färger, som långt ifrån äro äkta; men man kan vara viss o m, att taflans skuggor endast falla öfver den frånvarande äkta mannens bild — — D e t påstås, att druckna män kunna i hvar- andras sällskap göra sig skyldiga till liknande infamier, o c h den d o m, vi kvinnor fälla öfver slika män, tar sannerligen ingen hänsyn till » förmildrande omständigheter ».
O c h dock, med hvilken öppen blick o c h högburen panna möta ej sådana pladdrande hustrur sina män, ögon- blicket efter det de helt nyktert dissikerat de- ras andliga o c h lekamliga fel eller förtjänster för en eller flere söta väninnor!
P ä denna punkt måste här, som sagdt, arbetas för full- ständig likställighet emellan könen inför sed- lighetens domstol.
H v a d s o m m e d rätt o c h skäl fördömes hos mannen o c h stämplar h o n o m till en omoralisk människa, b ö r få samma dom och stämpel, då det gäller kvinnan, för så vidt man nämligen ej låter det gälla s o m en förmildrande omständighet, att kvinnan fått denna infama förtroendelusta i arf efter ur- modern E v a, s o m så förtroligt inlät sig i sam- språk med ormen.
K o m bara ej o c h säg mig, gamla änka, som lefvat med bland människor af alla samhälls- klasser, bildningsgrader, olika verksamhetsfält o c h yrken, att våtsarfven ej frodas bland kun- skapsrika o c h estetiskt bildade damer!
I min ungdom skulle ogräset nog varit svårare att uppleta i sådana kretsar, men i den mån som det inom den så kallade skönlitteraturen blef modernt att in i minsta detalj dissikera o c h analysera kärlekslifvets gröfre beståndsdelar samt till allmänt beskådande framställa äktenskapets intimare sidor, erhöll den andliga våtsarfven en ypperlig näring hos många af de unga da- mer, som gjort till sin uppgift att » följa med sin t i d » samt » att kunna tala m e d » i sådana saker.
Häfdandet af personlighetsprincipen k o m sedan till o c h tog sig ofta uttryck i ett hän- synslöst o c h osmakligt ordande om sig själf, sitt eget jag o c h allt som stod i närmare eller fjärmare samband därmed.
D o c k må ingen fatta det så, som om jag ville påstå, att ogräset endast frodas i nämnda kretsar; tvärt o m, det bredde sig på något mystiskt sätt i olika former ut öfver hela fol- ket.
Skolflickor hviskadc m e d hvarandra o m kärlek, äktenskap o c h moderskap, unga flickor diskuterade dessa » f r å g o r », antingen efter läs- ningen af den nyaste romanen eller med virk- nålen i hand eller symaskinen framför knä, så o c k hustrurna kring kaffeborden.
Ä f v e n inom religiösa sällskap har våtsarfven fått starkt rot- fäste o c h tagit sig form af ordrika, målande förböner för syndiga äkta män, o c h detta inför öppna dörrar, under det tjogtals böjda hufvu- den upplyftas: man måste naturligtvis se, hvilka hustrur det är, som hafva så intressanta saker att framföra.
Hade jag, som sagdt, ägt en dotter, så skulle jag, så snart hon kunnat tala begripligt, börjat öfva henne i den nobla tystnadens konst, o c h jag skulle vid hennes sjätte år lärt henne att frukta för » väninnors förtroenden » samt så mycket s o m möjligt söka undgå att emottaga dylika.
Senare, då hennes finaste hjärtebrodd börjat spira, skulle jag visat henne prof på våtsarfvens verkningar, gifvit henne en vink o m nödvändigheten af att gärda omkring själens djupaste aningar, hjärtats gryende känslor, så att de, endast sedda af G u d s ögon, måtte kunna utvecklas till blomning o c h i sinom tid bära mogna frukter, ädla tankekorn, antingen till andlig näring i det egna hemmet, eller utsådda på det stora allmänna fält, som kallas samhället.
O, du ädla, nobla tystnad, måtte du snart blifva mera dyrkad, än nu är fallet, bland Evas döttrar!
D å skola A d a m s söner, kanske m e d förundran, säkert m e d stor glädje, öppna hvarje ännu stängdt arbetsfält för oss samt hälsa oss välkomna som jämnbördiga kamrater!
D e t är väl möjligt, att på den dagen går en ängel omkring o c h dräper den art af kvinno- vänskap, som nu mest florerar.
D o c k, någon själaringning kommer den säkert ej att få, eme- dan denna art ej ägt en gnista af själ.
Men ur dennas o c h de banala kvinnoförtroendenas aska skall fågel P e n i x, den sunda vänskapen och det nobla fåordiga förtroendet emellan människa o c h människa, flyga upp o c h sväfva sakta öfver våra bildningsfält, där våtsarfven ej längre gror bland det spirande kornet.
* 6 n stocl&lt;holmsbild.
K lockan i Adolf Fredriks kyrktorn slår 12.
En- toniga, allvarliga, högtidliga ljuda slagen i den ljusa sommarnatten.
Ljudet dör småningom b o r t; m e n Elise B. förnimmer det ännu — där h o n sitter vid sitt skrifbord i ett elegant möble- radt rum — s o m ett svagt eko.
Den unga flic- kan böjer ned hufvudet öfver sin bibel — en döende moders afskedsgåfva till ett älskadt barn — men hennes ögon följa vaderna endast meka- niskt, o c h hennes tankar synas vara långt, långt borta från det lästa.
H o n har haft så förtjusan- de roligt i kväll.
Det är den tanke, s o m helt o c h hållet uppfyller hennes själ, o c h i minnet genomgår h o n ånyo den förflutna aftonens hän- delser: den härliga åkturen på Djurgården, pro- menaden på Skansen o c h slutligen den muntra supén på Hasselbacken.
Allt detta har förefallit den vid storstadslifvets nöjen ovana landtflickan öfvermåttan härligt, o c h hon utbrister halfhögt: » Aldrig har jag haft så roligt någon midsommar- afton förr. » Men plötsligt rycker h o n till, full af blygsel öfver att tanken på aftonens förlustel- ser förmått störa hennes andakt; hastigt sliter hon sig lös från de världsliga betraktelserna, och med spänd uppmärksamhet läser h o n: &gt;oeh det var en rik man, s o m klädde sig i purpur o c h linnekläder o c h lefde hvar dag i glädje o c h prakt ... » ' 251 De heliga orden göra ett sällsamt intryck på den tinga flickan, o c h hon börjar kämia sig illa till m o d s; hvarför förstår h o n knappast själf. — Så underligt att hon skulle k o m m a att läsa det där just i kväll I H o n kan ej undgå att känna sig träffad, o c h det ehuru h o n åter o c h åter sä- ger till sig själf, att dessa ord ej behöfva gifva henne anledning till bekymmer.
Hvilka jämfö- relsepunkter rinnas väl mellan den flne världs- mannen, som lefde i sus o c h dus, o c h henne, den unga, oerfarna landtflickan, s o m tycker o m att roa sig litet ibland till omväxling m e d hvar- dagslifvets mångahanda bestyr?
Ja, detta är ju fullkomligt riktigt resoneradt o c h ändå — — Den obehagliga känslan vill ej försvinna.
Elise läser vidare: » Och det var en fattig, vid namn Lasarus, s o m låg för hans dörr, full med sår, o c h längtade att mättas m e d de smulor, s o m föllo från den rikes bord. » Den unga flickan börjar känna sig helt beklämd om hjärtat.
Som ett mörkt moln vid horisonten uppstiga för hen- nes själs öga dystra, skräckinjagande taflor ur storstadslifvet med dess niid oeh elände.
M e n det är endast dimbilder, liknande hallförglömda, sorgliga historier, s o m man hört berättas för län- ge, länge sedan, bilder, som skola försvinna för morgondagens klara sol.
Så lyfter hon ögonen o c h ser ut på den nu nästan folktomma gatan.
Men h v a d är detta?
Elise döljer ansiktet i hän- derna o c h hennes beklämning ger sig luft i våldsam gråt.
H o n har därute sett en syn, s o m k o m m i t hennes hjärta att nästan brista.
På den breda stentrappan till huset midt emot sitter en kvin- na, höljd i lumpor o c h m e d af sorger o c h um- bäranden härjade drag.
H o n huttrar af köld, ty h o n har svept sin slitna schal kring ett litet barn, s o m hvilar i hennes sköte.
V i d hennes sida sofver en större gosse — halfliggande på den kalla stentrappan — barndomens lugna, omed- vetna sömn.
De arma varelserna sakna tak öfver hufvudet för natten, under det hon, Elise, o c h många andra ha fullt upp, ja, mer än n o g för att lefva ett bekvämt o c h sorgfritt lif.
Den tan- ken fyller Elise m e d smärta och förbittring.
Ett ögonblick tycker h o n sig hata o c h förakta alla rika människor, ja, hela samhället o c h kanske mest sig själf.
Men snart k o m m a åter förstån- dets invändningar; kalla o c h lugna k o m m a de liksom den världserfarnes kloka råd till det af hänförelsens heliga eld glödande ynglingahjärtat: » Oförnuftiga barn, vet du ej, att fattigdomens olycka oftast är själfförvållad o c h att det är att lägga hyende under lasten att hjälpa i själfför- vållad n ö d?
V e t du ej också, att det finnes fat- tighus o c h andra barmhärtighetsinrättningar i m ä n g d?
Har ej G u d själf bestämt, att fattiga o c h rika måste iinnas bland hvarandra?
Skulle H a n ej unna dig att njuta en smula af lifvet?
För öfrigt, o m du skulle försaka något af denna världens goda för de fattiga; så vore det ju ändå blott en d r o p p e i hafvet. » — Så talar förståndet m e d tusende stämmor, den ena högljuddare än den andra, o c h den vaknande viljekraften slum- rar åter in, o c h känslan lägger sig sakta kvi- dande till ro.
När Elise ännu en gång, betydligt lättare till m o d s, blickar ut g e n o m fönstret, ser h o n en äldre kvinna m e d en kaffebricka på armen träda ut ur porten till det hus, h o n bebor, o c h beslutsamt gå m o t stentrappan midtemot.
A h, det är ju den gamla fröken i tr. upp, åt hvars gammalmodiga kappa och vaggande gång Elise senast i går lätt- sinnigt skrattat.
Nu bjuder den gamla damen m e d ett vänligt leende en rykande kaffekopp åt den frysande modern.
Aldrig i hela sitt lif har Elise sett en blick så full af ödmjuk tacksamhet, s o m den h o n läser i den a r m a kvinnans ögon, då denna tar e m o t koppen.
Äter fyllas Elises ögon med tårar.
M e d hennes blygsel öfver sig själf blandar sig nu en djup känsla af beundran o c h vördnad för den gamla.
o o Långsamt kläder den unga flickan af sig o c h går sedan till hvila; m e n det dröjer länge, innan hon somnar, o c h hennes s ö m n stores af under- liga drömmar.
H o n tycker sig befinna sig i en rikt smyckad gästabudssal; bordet dignar af kostliga rätter, o c h i högsätet sitter värden m e d ett glas skummande champagne i handen.
» Det är den rike mannen i liknelsen », tänker Elise o c h be- traktar h o n o m noga.
Men under det hon ser på mannen, f ö r e k o m m e r det henne plötsligt, s o m började hans ansikte antaga hennes egna drag, o c h förfärad vänder h o n sig om o c h flyr från gästabudssalen.
Så ser h o n plötsligt framför sig en stor, ö d e öken.
På den glödande sanden ligger en man utsträckt, sårad, hjälplös o c h utsatt för solens brännande strålar.
Och h o n ser människor af allehanda stånd o c h åldrar passera förbi i ett
IDUN ' 252 långt tåg; en del af dem se ej ens åt den lidande; andra betrakta h o n o m likgiltigt.
Men så k o m m e r där en man, oansenlig att skåda, enkel till dräkt o c h uppträdande.
H a n böjer sig ned öfver den arme, sköter hans sår o c h bär h o n o m på starka armar till en sval o c h skuggrik oas.
Undrande betraktar Elise främlingen o c h — bur sällsamt — han liknar j u alldeles den gamla fröken 4 tr. upp.
— Men i höjden tonar en stilla änglasång, o c h i fjärran o c h dock så nära talar en slam- ma, djup o c h klar s o m en silfverklocka: » G å du o c h gör sammaledes! » A.
L.
Brutna förlofningar.
.
1 jet är äi b ä t t r e att s t ä m m a i b ä c k e n ä n å n », är e t t g a m m a l t o r d s p r å k, visserligen i n r y m m e r m y c k e n sanning, m e n h v i l k e n d o c k — l i k t d e flesta f ö r att i c k e s ä g a alla s a n n i n g a r — t a r f v a r s i n a m o d i - fikationer, o c h detta icke m i n s t d å d e n n a sats t i l l ä m p a s i f r å g a o m b r y t a n d e t af e n förlofning.
A t t d e u p p s l a g n a f ö r l o f n i n g a r n a s a n t a l är i starkt tilltagande torde vara en ganska a l l m ä n i a k t t a g e l s e.
O c h d e t t a f r a m s t å r så- s o m e n b l a n d d e m å n g a k o n s e k v e n s e r n a af den löslighet i föreställningar o c h pliktbe- g r e p p, h v i l k e n v å r a d a g a r i så m å n g a af- s e e n d e n f ö r e t e r, s a m t af d e t f ö r h å l l a n d e t a t t impulsen och godtycket i det allmänna m e d v e t a n d e t m e d g i f v a s e n så att s ä g a i c k e allenast erkänd o c h obestridd plats utan — åtminstone hvad impulsen vidkommer — b e t r a k t a s s å s o m e n r e n t af b e r ä t t i g a d o c h t i l l f r e d s s t ä l l a n d e driffjäder f ö r v å r a b e v e k e l s e - grunder o c h vårt handlingssätt.
O m u p p l ö s a n d e t af e n f ö r l o f n i n g i ett land sådant s o m Frankrike — där d e båda kontrahenternas förhållande g e n t e m o t hvar- a n d r a f ö r e ä k t e n s k a p e t är p r ä g l a d t af d e n största tillbakadragenhet och reservation — b e t r a k t a d e s s å s o m af j ä m f ö r e l s e v i s r i n g a b e - t y d e l s e, v o r e f ö g a att i n v ä n d a d ä r e m o t.
M e n m e d den förtrolighet o c h den innerlighet, s o m u t m ä r k e r f ö r h å l l a n d e t i e n s v e n s k för- l o f n i n g, k a n u p p l ö s a n d e t af ett d y l i k t för- b u n d — u t o m af d e m e s t t v i n g a n d e b e - vekelsegrunder — betraktas icke allenast s å s o m k a r a k t ä r s l ö s t h a n d l a d t, u t a n r e n t af s å s o m lättsinnigt.
T y d e t är d o c k i n g e n l a p p r i s a k att efter alla d e s s a t a n k a r, in- tryck, kyssar och förtroenden, s o m utbytts — efter u p p t ä c k t af att m a n v a r i t offer f ö r e n i l l u s i o n eller att m a n i n t e p a s s a r f ö r h v a r a n d r a — b r y t a e n f ö r b i n d e l s e af så in- t i m n a t u r.
N e j, därtill f o r d r a s m y c k e t all- varliga skäl.
D e t tarfvas v i d a m e r än en o m s i d e r u p p t ä c k t brist på öfverensstämmelse i l y n n e n o c h smak; det tarfvas m e r än en s v a l n a d k ä r l e k, j a, d e t t a r f v a s ett o h j ä l p - l i g t m i s s f ö r h å l l a n d e, e n v e r k l i g, p å t a g l i g or- s a k f ö r att f ö r s v a r a d e t ö d e s d i g r a s t e g e t.
O c h om u p p l ö s a n d e t af e n f ö r l o f n i n g ä f v e n är ett t v i n g a n d e o c h o u n d v i k l i g t s t e g, så är d e t d o c k e n f ö r ö d m j u k a n d e o c h b e t ä n k - l i g å t g ä r d, s o m m å s t e å t f ö l j a s af m y c k e t obehag och många besvärande och pinsam- m a minnen, som, o m de båda kontrahen- t e r n a i c k e h a f v a e n m y c k e t o b e s v ä r a d eller frivol uppfattning, måste d r a b b a d e m båda, o m ock kvinnan mest.
P å en p e r s o n m e d fina o c h ö m t å l i g a k ä n s - l o r v e r k a r e n u p p l y s n i n g i f r å g a o m e n an- n a n persoD, att h a n eller h o n v a r i t förlof- v a d, n å g o t hälft m i s s k r e d i t e r a n d e, a f k y l a n - de.
O c h d e t är en o r ä t t v i s a d e t t a — o m m a n s å vill —, m e n en i u p p f a t t n i n g e n d j u p t r o t a d, o h j ä l p l i g o r ä t t v i s a, att k v i n n a n s an- s e e n d e är ö m t å l i g a r e ä n m a n n e n s, o c h att f ö l j a k t l i g e n d e o g y n n s a m m a f ö l j d e r n a af e n b r u t e n f ö r l o f n i n g k o m m a att v i d l å d a henne mest.
Det skära o c h oberörda i hennes känslolif har blifvit besudladt.
D e t finaste o c h skäraste i hennes väsen har oundvikli- g e n h ä r j a t s af e n b r ä n n a n d e s a m u m.
D e n s v a l a, o s k u l d s f u l l a f r i s k h e t e n är b o r t a; o c h en uppslagen förlofning — kvinnan m å hafva v a r i t o s k y l d i g till d e s s u p p h ä f v a n d e eller haft d e t m e s t o b e s t r i d l i g a s e d l i g a b e r ä t t i g a n - d e att s k r i d a till ett d y l i k t s t e g — k v a r l ä m - n a r d o c k l e d s a m m a s o l f l ä c k a r p å e n flickas själ o c h är o c h f ö r b l i r n å g o t d j u p t b e k l a g - ligt.
D e t är i c k e e n d a s t a t t r ä t t a ett m i s s t a g, d e t t a att slå u p p e h f ö r l o f n i n g, s å s o m m å n - g e n s y n e s v i l j a b e t r a k t a s a k e n, d e t är att s ö k a r e p a r e r a ett m i s s t a g, s o m a l d r i g fullt kan r e p a r e r a s.
U p p s l a g n i n g e n af e n f ö r l o f n i n g är v e r k l i g e n ett så b e t ä n k l i g t o c h ö d e s d i g e r t s t e g, att d e t b o r d e b i d r a g a till att s k ä r p a före- s t ä l l n i n g a r n a o m v i k t e n af att i n g å e n så- d a n.
T y d e t är i s a n n i n g e n f ö r e n i n g, s o m b ö r u p p f a t t a s s å s o m v a r a n d e af v i d a m e r a bindande natur än: » så länge du beha- gar m i g ».
D e t är m y c k e t v a n l i g t, att m a n m e d e n lätt a x e l r y c k n i n g o c h e n sats sådan s o m denna: » en uppslagen förlofning mera och ett o l y c k l i g t ä k t e n s k a p m i n d r e » affärdar d e kommentarier, s o m gärna göras öfver brutna förlofningar.
D e n k a n tyckas förnuftig n o g, d e n n a sats; m e n, n o g a s e d t, h a l t a r d e n d o c k betänkligt.
D e uppslagna förlofningarnas antal tilltager i våra dagar starkt, m e n så g ö r a o c k fallen af ä k t e n s k a p s s k i l l n a d.
D e n h e l g d, i h v i l k e n m a n, t r o t s e n eller a n n a n disharmoni, trots krossade illusioner, h å l l e r ett g i f v e t t r o h e t s l ö f t e, är e g e n t l i g e n i n g e n d å l i g g a r a n t i, f ö r att ett ä k t e n s k a p skall k u n n a utfalla g a n s k a l y c k l i g t, t y e n d y l i k t r o h e t f ö l j e s g ä r n a af ö f v e r s e e n d e o c h fördragsamhet.
Idealet för det m o t i v, s o m b ö r f ö r a n l e d a ä k t e n s k a p e t, är o c h f ö r b l i r e n lefvande o c h v a r m ömsesidig kärlek.
Men d e t är d o c k t y v ä r r i n g a l u n d a o v a n l i g t, att m å n g a b l a n d dessa under d e ideellaste o c h b ä s t a f ö r u t s ä t t n i n g a r k n u t n a ä k t e n s k a p alls i c k e u t f a l l a så s y n n e r l i g e n g y n n s a m t, d e l s d ä r f ö r att d e n l i d e l s e f u l l a k ä r l e k e n f o r d r a r så m y c k e t o c h i c k e t å l v i d att s v i k a s i s i n a förväntningar, d e l s d ä r f ö r att k ä r l e k e n u n - der förlofningstiden ofta förblifver blind, då g u d e n A m o r däremot har en förunderlig b ö j e l s e att u n d e r ä k t e n s k a p e t l o s s a p å b i n - deln.
O c h i dessa under ganska ogynnsam- m a omständigheter ingångna äktenskap se vi f ö r v å n a n d e o f t a r e s u l t a t e t b l i f v a g o d t o c h harmoniskt, dels e m e d a n förväntningar- n a i c k e v a r i t så h ö g t s p ä n d a o c h f o r d r i n g a r - na följaktligen mindre, dels e m e d a n den p l i k t k ä n s l a o c h t r o h e t, s o m d i k t e r a t äkten- skapet, äfven under sina auspieier häg- nat det.
D e t är d o c k e n m y c k e t b e k l a g l i g o c h v a n s k l i g s a k d e n n a, att m e d s v a l n a d kär- lek o c h k r o s s a d e illusioner träda in i äkten- s k a p e t.
O c h v a r e d e t l å n g t ifrån m i g att, m e d s t ö d af i a k t t a g e l s e n, att d e s s a u n d e r föga lof vande utsikter knutna äktenskap dock g a n s k a o f t a utfalla g y n n s a m t o c h l y c k l i g t, på n å g o t sätt vilja förorda vare sig resone- m a n g s - eller k o n v e n a n s p a r t i e r.
M e n är i c k e d e n a l l m ä n n a u p p f a t t n i n g e n af f ö r l o f n i n g e n s b e t y d e l s e s l a p p o c h o m o r a - lisk?
Borde icke det sedliga medvetandet m a n a till e t t: » I n g å i c k e e n f ö r l o f n i n g u t a n en verklig lefvande kärlek o c h en allvarlig 1898 p r ö f n i n g, m e n b r y t i c k e h e l l e r e n förlof- ning utan den mest tvingande nödvändig- het! » Arla.
* Qamle notarie^ / sin ungdom nog han lidit Skeppsbrott uppå lifvets haf, Men hur därmed hängde samman Ingen visste — nog utaf, Då af släkten fåfängt slösats Pangar och förmaningstal, Hade man ej annat val, Då ej bättring stod att vinna Än en tryggad fristad finna.
Långt från hufvudstadens nöjen Sändes han att göra bot, Och i Näsby prästgård var det, Som han vänligt togs emot, Men för sällskapsvane mannen Nog var trakten lite ' trist, Godt om bönder var där visst, Men af herrskapsfolk dess värre Fanns i socknen knappt en herre.
I sitt lilla rum i flygeln Satt han ensam dagen om, Prosten hade sitt att sköta, Sällan någon gästning kom.
Och den vänliga prostinnan Ständigt sågs i husligt stök Uti skafferi och kök — Hon fick endast sitta stilla, När hon skötte om den lilla.
Om på mynt i Näsby prästgård Börsen ofta nog var tom, Fanns af friska, raska ungar Däremot en rikedom.
Och snart trippade små fötter Öfoer gården då och då Att hos vfarbrorT hälsa på.
Och de slappa dragen lifvas, Då han ser hur barnen trifvas.
Han, som blott på egna nöjen Under hela lifvet tänkt, Är så ifrig nu att roa Lilla Ida och bror Bengt.
Från sin skiftesrika lefnad, Från besök i fjärran land, Letar han med varsam hand Ibland minnen fram de bästa För att barnen vid sig fästa.
Så en vacker dag han tar sin Gamla nötta käpp ur vrån, Vandrar af till handelsboden Ett par dryga mil ifrån, Och där köps båd ' griffeltaflor Och katkes och läsebok Med en tupp så stolt och klok, Som är redo, när det gäller.
Värpa knäck och karameller.
Och notarien, han som aldrig Arbetsglädjen lärt förstå, Tar nu själfmant, utan tvekan Lärar ' ns tunga börda på.
Och fast tålamodet pröfvas, Håller han dock troget ut, Tills han alla lärt till slut, Tills han fått dem hela raden In till skolorna i staden.
Och för hvar elev, som kommer, Tycks hans kärlek större bli.
Om den äldste var » begåfvad », Är den yngsta ett » geni *.
Och han häpnar och förvånas Öfver deras kvicka svar Nästan mer än mor och far.
Och han går så glad och nyter Hela socknen rundt och skryter.
— Jämt och samt man nu för tiden Bråkar om tmelod » i allt, Men om också förr det fanns nå ' n, Tog notarien saken kallt.
IDUN 1898 Ocli den äldste utaf - barnen *, Nu en grånad pedagog, Tacksamt kommer nog ihåg, Håller säkert än i ära Gubbens enkla sätt att lära —.
253 €n norsk skådespelerskas lij, skildrad!
af henne själf.
Ett referat för Idun af Hellen Åren fly.
lians forne gossar Äro karlar längesen, Alla aflagt sin examen, Lämnat gamla hemmet ren, Några flickor äro gifta, Andra hemma stannat kvar, Hjälpa mor på gamla da ' r, Och de raskt och hurtigt sträfva Med att spinna, sy och vä / va.
Lindgren.
AAXW Lucie Wolffs Livserindringer u t k o m m o för A några månader sedan på norska - - författar- innan har, s o m bekant, under en ha) f lifstid varit primadonna i den glada o c h lifsfriska genren på norsk scen, o c h detta memoarverk hör onekligen till den angenämaste sommarläsning, man kan skaffa- sig, o c h sådana lefnadsminnen hafva vi tyvärr allt för få af i vår litteratur, ty man ser här liksom in igenom nyckelhålet på författarin nans andliga klädloge.
Det är en hel liten skå- despelarinna af Guds nåde, som redan hos bar- net gör sig gällande.
H o n har redan s o m liten flicka en mimisk talang, et Abespil, tror jag det på norska heter, hvars oskyldiga älskvärdhet d o c k i barndomshemmet vinner en m y c k e t fåta- lig publik, summa en — en, men ett lejon — det är fadern.
Fadern, Svend Johannesen, en origi- nell människa, med djupa andliga behof, hos Och notariens stolthet växer, Och han går med viktig min, Tittar på, hur väfven randas, Och hur flinkt de spinna lin, Ser i smyg på deras knippor, Hur de ökas på med fart. — Tycker det är underbart, Då de uppå dagen hinna Hvar sin lingarnshärfva spinna.
Och han är så nöjd och lycklig, Njuter utaf ålderns frid.
Och han älskar detta Näsby, Där han haft sin bästa tid.
Ej han märker, hur bekymret På hans gamla vänner tär — Han så litet själf begär — Då det skämtas glaät och skrattas, Tror man lätt att intet fattas.
» Ja ja, barn », sade fadern, » det är nå- got underligt i dig, det kan jag j u inse, men något godt är det, det är visst, o c h Gud skall nog visa dig vägen da skall gå.
Väfven o c h spinnrocken bli nog icke dina kamrater; d u har nog fått gåfvor, s o m skola användas på annat sätt, kan jag tro.
Jag har fått för mig, att Gud har tänkt, att du skall vara till gädje o c h uppmuntran för människor, som sörja o c h äro bedröfvade.
Han sän- der ofta sådana lifsglada själar s o m dig för att styrka o c h uppmuntra dem, o c h det är stort att kunna lindra sorg o c h bedröf- velse. » Visst är prostens bästa prästrock Blank och nött båd ' här och hvar, Och prostinnans &gt;svarta siden * Bemnor uti vecken har.
Och hans flickor ha bekymmer För sin enkla toilett, Fast — den saken ta de lätt, Och de gladt i dansen sväfva I den dräkt de själfva väfva.
Så en dag från domkapitlet Kommer det ett stort plakat, Prosten strålar utaf glädje — Han fått större pastorat!
Och de reda till sin flyttning, Allt är idel lust och fröjd, Blott notarien går så böjd, Tror att hjärtat rent skall brista, Att det kära hemmet mista.
Tiden går.
Man redan hunnit Emot slutet af april, Då är gubbens styrka bruten, I sin bädd han ligger still '.
Då de andra ängsligt undra, Hur hans flyttning väl skall ske, Tyckes han helt fridfullt le, Som därvid han tänkte bara: • » Ser ni ej, hvart jag skall fara !- » Och hans » flyttning » sker så stilla Utan någon kamp och strid.
Flickorna, som sista natten Vakat bädden tätt invid, Se med undran, hur han strålar, Och hur lycklig han ser ut, Så en suck och allt är slut — Och i dämpad gråt de båda Döden första gången skåda.
Samma söndag uti kyrkan Prostens afskedsguästjänst var, Gubbens enkla, svarta kista Man till kyrkogärden bar.
Anspråkslös var jordafärden, Kistan prydd på lanåtligt vis Med en krans af lingonris, Men en sällsynt ros man (parar Tacksamhetens varma tårar.
— Tant Barbro, H u r man då k u n d e ha roligt!
Fadern sjöng sina bästa visor, o c h flickan gjorde o m alla sagorna hon läst till dialoger mellan olika personer o c h dansade o c h skrek o c h skrattade och grät, tills fadern ej längre visste, hvilken älfva o c h skogsfru o c h huldra o c h rå han fördt till världen!
Men öfverlycklig var han, så öfverlyck- lig s o m en människa med djupa naturtoner, slumrande i sitt bröst, o c h en hustru, som ej begriper ett ord af hvad han säger, kan vara, när han finner, att blod af hans blod, kött af hans kött uppstår i förklarad gestalt.
Han hän- gaf sig åt lyckan att äga henne, såsom hvarje fantasimänniska hade måst göra.
Och hvad h o n beundrade h o n o m sedan ' H o n förtäljer o m den- ne sin far m e d en hänrycknig, som är röraude vacker att höra.
Huru det gläder henne att kun- na o m h o n o m berätta denna vackra anekdot, som ger äfven honom samma obändighet som henne, när han s o m gammal man besökte fädernehemmet o c h måste gå vägen fram i snö o c h på obanade stigar, en riktig fjällväg, fast han redan var i kvarter o c h det var sent på natten.
M e n ändå måste han ditöfver, och när han så k o m fram till den förfallna kojan, där ingen af hans föräldrar nu funnos, emedan de voro för länge sedan döda, hur han då kastar sig framstupa i snön s o m den, hvilken dyrkar ett minne o c h de många känslorna, s o m äro förenade med barndo- mens vördnad o c h trosglöd.
E n sådan far är det helt naturligt, att Lucie Wolff, ome- delbarhetens tolk, har haft, o c h en gång, när h o n var barn, gör han en s p å d o m o m hennes framtid, som verkligen gick i upp- fyllelse, ty han sade: LUCIK WOLFF.
hvilken konstnärsblodet o c h religiositeten stifta- de ett slags förbund, var ingen af världens mäk- tiga män — han hade från början varit arbetare och hade nu plats på Norges sparbank o c h skötte dessutom en möbelaffär.
M o d e r n brukade säga om fadern o c h dottern, att de voro två alnar ur samma stycke, o c h hon hade icke så orätt.
Mo- dern, spinnerskan, väfverskan, den stränga, den bergfasta, s o m bara tycker, att Lucie är tokig, syskonen s o m förfasa sig, visst icke på något elakt sätt, men bara förundrade öfver att Lucie kan hitta på all tokenskapen, o c h så Lucie själf, m e d stolta o b e k y m r a d e teatersteg, ja, så- som teaterdrottning redan i korta kjolar, i lungt medvetande o m sin kallelses suveränitet, van- drande öfver hemmets golfplankor såsom öfver en scen, hvilken för henne redan då föreställde världen — huru m y c k e t är i denna tafla ej redan intressant!
Naturligtvis fanns ingen för- ståelse hos barnet, s o m tydligt visste, att h o n var något annat än de andra, livad namnet var på hvad hon var o c h åtrådde; lika litet fanns något sådant hos fadren, s o m bara känner, att han måste beundra o c h blunda för bar- nets, hans hjärteflickas, ovanliga vägar o c h djärfva natur.
Och dessa båda, barnet o c h han, drogo sig s o m oftast undan världen, d. v. s. väf- stolsslamret, för att få njuta af hvarandra riktigt grundligt.
Det diktaresinne, s o m lefver i hvarje fan- tasimänniska, är h o s h o n o m o c h henne af samma obändiga natur, o c h gubben och flickan förljufva lefnadsstråten m e d gemen- samma orgier i fantasiens värld, hvilka här beskrifvas.
H a n ger henne kompliman- ger, som hon icke besparar läsaren, såsom hon i allmänhet icke besparar h o n o m, hvad hon fått höra af vackra saker.
M e n det bästa är dock, hvad vi nyss anfört, eller när han säger henne, att h o n hör till de ljusa naturer, som kunna glädja alla, o c h att det är Gud själf, s o m gett henne den gåfvan.
T y tron på dessa ord är kanske det allra mest genomgående o c h vackraste i skildringens stämning h o s Lucie själf, att konstnärslifvet alltså uppfattas m e d andak- ten af en religion, en religion, s o m man icke skäms för, utan är stolt öfver.
Och när fadern och barnet uppe på höganlof ts sal riktigt lef- vat sig in i medeltidsstämningens sagonatt, med dess stjärnor o c h dess månskensmystik, då kom- mer aftonen smygande öfver dem, o c h fadern tar den yra flickan på sitt knä, o c h bägge sjunga de en psalm, o c h så slutas dagen.
Hvad bär morgon- dagen i sitt sköte?
Det veta de ej, det fråga de ej.
Bara det att vara h o s hvarandra s o m två barn, det är n o g för d e m bägge, n o g äfven för den gamle.
I det knarriga skollifvet hos jung- fru den o c h jungfru den är Lucie ett rent af oroväckande element.
H o n kan inte hålla sig beskedlig, hon kan inte.
H o n flyttas från den ena till den andra af dessa primitiva anstalter, som i Bergen då voro afsedda för den mindre burgna medelklassens barn o c h som sköttes af någon gammal fru eller mamsell m e d själftagen myndighet s o m lärarinna, m e n Lucie pratar un- der lektionerna, h o n galnas m e d kamraterna, hon skall få grammatiken till lifs af en äldre yngling, hennes kusin, men när han tar magister- ton, så explicerar hon för h o n o m satsen, att han är dum, ty hans långa pronomen kan inte ersätta hennes nomen, o c h hennes adjektiv äro flere än hans, eller hvad det nu är h o n säger.
Lekkamraten Johannes Brun, den blifvande store skådespelaren, också han ett Bergensbarn och lika full af yr barnslighet s o m hon, är hen- nes jämnåriga och beständige förtrogne o c h alla deras upptåg äro verkligen » meget forn0ie-
254 lige », såsom författarinnan berättar d e m m e d en för ett teaterlynne naturlig frisk barnslig- het.
En ypperlig historia o m hvad barnungar kunna hitta på skildrar bland annat, huru de leka cirkus m e d grisen på garfverigården.
Johannes slår ett rep o m grisens hals, Lucie sätter sig u p p på hans rygg, o c h när h o n fallit af, rider Johannes m e d strama tyglar gården rundt, till dess det halfkväfda djuret i sin förtvinan sprin- ger ned i ett af garfverikaren, hvarur det m e d m y c k e n m ö d a uppfiskas.
Det är icke blott m o t djur, utan äfven m o t människor de båda upptågsmakarna utspela sina strider, o c h särskildt ett planlagdt puts skulle godt kunna försvara sin plats i ett af Moliéres lust- spel, emedan det just är offrets drumlighet som utgör komikens höjdpunkt.
Ölbryggaren Guld- brandsen h ö r till dem, som icke ofta gå utom gårdens gränser — det skedde endast vid hög- tidliga tillfällen — m e n nu skall han en viss dag utbyta yllebyxornas, träskornas o c h nattmössans hvardagslag m o t de svarta b y x o r n a o c h öfrig högtidsstass, ty han skall bort på begrafning.
V i d hvarje sådant tillfälle vet Johannes Brun, att den förberedande ceremonien består i att piska de svarta byxorna, hvilket sker g e n o m att dänga dem m o t en af tunnorna på gården.
Johannes inbjuder Lucie till spektaklet o c h underättar henne, att han stoppat krita i fickorna på byx- orna, o c h när så bryggaren slår b y x o r n a m o t tunnan, står omkring d e m en hvit rök, och bryg- garen utbrister till slut i förtvinan: » Jag tror själfva den lede sitter i byxorna, hvad kan det vara för rackartyg m e d d e m?
» M e n så går ett ljus u p p för h o n o m, att det måtte vara något påfund af Johannes, o c h straffet följer förbrytel- sen i spåren.
Bryggaren blir sedermera svärfar åt Brun.
Och äfven Lucie kan pojkstreckens ädla konst.
Ty när madam Lebak, käringen, s o m skickar hen- ne efter brännvin, har bjudning för sina skoma- kare, har Lucie upptäckt, att den lilla trappan u p p till hennes bostad står löst stödd v i d väg- gen, o c h, när de så äro samlade, tar hon bort den o c h ställer till rumor utanför.
Pigan kom- mer först ut o c h tar » språnget i det vida » o c h tumlar ner i snön, vid hennes klagoskrik kom- mer madamen o c h gör samma kullerbytta o c h efter d e m ett par skomakare.
M e n n u kan L u c i e icke längre berga sig för skratt, blir upptäckt o c h befordrad till vederbörlig näpst.
Så ända- des den glädjen.
Det är tydligt att bekantskapen m e d Johannes Brun har varit afgörande för Lucies lifsriktning o c h bragte tösen till medvetande o m, att han o c h h o n d o c k voro ett särskildt slags folk.
Dessa två, de äro tydligen skapade för hvarandra.
Och fru Jjucie Wolff säger det m e d tydliga ord, att de n o g egentligen af ödet varit ämnade att van- dra lifvet tillsammans.
» Så skiljas de åt för att träffas igen o c h skiljas ännu en gång », s o m det heter i visan.
Och nu blir Lucie vild af längtan, en obestämbar åtrå, ett obetvingligt begär efter att flyga från kvist till kvist o c h sjunga vackra visor eller — hvad vet h o n?
Det säges, att det skall bli teater i Bergen, o c h den unga flickans alla drömmar få ett mål.
Se det vore att lefva — att få spela teater!
Samtidigt k o m m e r den kurs i praktisk moralfilosofi, som heter konfir- mationen, o c h den blef händelsevis den gången för henne ett minne för lifvet.
H o n kunde svara på alla frågorna, o c h prästen var Magdalena Tho- resens man.
Plans mest begåfvade elev grät en gång, när h o n skulle uppläsa ett bibelspråk, där- för att känslorna v o r o för starka o c h h o n nu var i öfvergångsålderns hela jäsning, o c h han hade ett enskildt samtal m e d henne, o c h då fick hennes hjärta luft, allt, allt skulle h o n säga ho- n o m.
Och han blef rörd, därför att han förstod, och en vacker dag axlade han sin prästrock o c h det bar af till den stränga familjemodern, o c h familjekonferens hölls där, o c h Thoresen predika- de både lag o c h evangelium för den förskrämda familjen.
Det var inte rätt, sade han, att hålla en sådan begåfning i n o m lås o c h b o m, hon skulle få pröfva sina vingar — det ville han — o c h den moder- liga åskan visade sig vanmäktig m o t pastorns bepansrade hud.
Ut flög då denna » deilige sommerfugl », ut i den kalla, obarmhärtiga världen — s o m för henne var idel värme o c h barmhärtighet.
Först k o m h o n till Bergen, sedan till Kristiania.
Pjäril o c h sommerfugl var hon.
Naivt, m e n präktigt ärligt säger hon en gång om kurtisen, » att observera, men icke att imitera », sade latinarne: » Jag var tyvärr mycket, ja, jag får allt bekänna IDUN 1898 det, kokett o c h behagsjuk.
V a r jag tillsammans med någon ung herre, o c h han af en eller annan grund icke kurtiserade mig eller sade mig kom- plimanger, s o m jag alltid var van vid, så blef jag formligen förnärmad däröfver, s o m o m detta var en tribut, hvilken jag absolut hade rätt att for- dra, o c h jag koketterade så länge med personen i fråga, att det i allmänhet slutade därmed, att han plågade lifvet af mig m e d sin kurtis. » Denna bekännelse o m en jovialisk behagsjuka som bara sport är något i sitt slag oöfverträff- ligt.
Men k o m sedan o c h säg, att männen ej m e n a allvar, m e n kvinnorna mena detl Teaterframgångarna o c h deras långsamt växan- de crescendo kunna vi här ej följa.
M e n fast h o n var » sommerfuglen » — fjärilen — fanns det intet bräckligt o c h skört hos henne.
Det utgör kanske det märkvärdigaste, ty därigenom bevisar h o n sig vara, just hvad man ville kalla den äkta skådesjpelarbegåfningen, den s o m har förutsätt- ningarna för att lyckas.
Där måste finnas detta sprittande, lekande, för allt mottagliga lynne, som alltid roas, alltid är m e d på allt, m e n svårigheten är att, när detta finns, så ofta i förening m e d detta finns drömmande vekhet, brist på motstånds- kraft — försjunkande kontemplation — eller kanske en slösaktighet med intrycken, s o m blir individens fördärf, om det också blir sällskaps- lifvets charme.
H o s Lucie Wolff finns en evig handlingslust, något otämdt o c h obetvingligt, s o m aldrig är fegt.
H o n kan t. e x.
icke låta bli att bli rörd, när h o n spelar.
Alla människor varna o c h förmana.
Ingen stor skådespelerska gör på det sättet.
H ö r nu på — o c h så o c h så många e x e m p e l upprepas.
M e n tror någon att detta spektakeldagen hindrar henne att följa sin natur.
Vill hon bli rörd, så vill hon o c h därmed jämt.
Och hon lyckas öfver all höfvan, o c h B j ö r n s o n, — en af direktörerna under hennes teaterbana — blir alltid tagen m e d storm, o c h när det är slut o c h ridån gått ned, tager han h e n n e i sina armar o c h kysser henne, o c h det är rent af, som man spelade borgerligt familjedrama b a k o m ku- lisserna.
F ö r Björnson är fru Lucie entusiastisk.
H o n har ej ord n o g starka att prisa hans sym- pativäckande personlighet och hans elektriseran- de, faderligt välvilliga sätt.
H a n lefde s o m fisken i vattnet i denna milieu.
H a n gick u p p i skåde- spelarnes intressen, var aldrig en deux e x ma- china, som gjorde sina underverk mekaniskt, ty när han talade till dem, så var det ett barn o c h en kamrat o c h en fader på samma gång, s o m lärde d e m att tro på sin konst o c h sin roll.
(Forts.) * 6 n modern vurm.
p \ Tu ber jag på förhand mina kära läsarinnor 7 V om ursäkt, om jag på något sätt skulle såra eder m e d min lilla uppsats, ty det är ej menin- gen, m e n jag ville m e d några få ord tala o m en vurm, som m y c k e t gripit omkring sig på senare tiden, nämligen vurmen för det antika.
Allting, s o m har det ringaste anspråk på att kallas antikt, det har i somliga människors ögon ett sådans oerhördt värde, fastän det mången gång kan vara ganska fult, jämfördt m e d de arbe- ten s o m tillverkas nu för tiden.
Tänk bara detta gamla porslin, mången gång gråhvitt o c h kittadt, o c h sedan så mycket oändligt fint och vackert, som finnes i våra dagar; hvarför då nedsätta det n y a?
Att det finnes en m ä n g d antika möbler, s o m hafva ett stort värde och verkligen äro utomor- dentligt vackra, medger jag gärna, m e n att draga fram gamla maskstungna möbler, kosta på dessa lika mycket s o m jag skulle betala för en vacker n y möbel, det anser jag ganska oklokt.
Som ett litet exempel på den där vurmen vill jag blott nämna, h v a d s o m hände mig härom- dagen.
Jag har en gammal tant, s o m brukar besöka mig ett par gånger o m året.
Till min stora blyg- sel måste jag bekänna att jag just ej sätter så stort värde på hennes visiter, ty hon har ett sätt att nagelfara allt o c h att vilja ändra o m mina saker, s o m jag tycker blir litet tröttande i läng- den.
Nu vill jag tala o m, att jag är i mångens ögon så utomordentligt lycklig att äga rätt många an- tika saker, s o m jag fått efter aflidna släktingar, ty att själf kosta på stora s u m m o r på dylikt skulle ej falla mig in.
M e n vi återvända till tanten.
» Min kära Gabrielle, hvad har du nu igen fått för en vacker antik vas; du är då riktigt en lyc- kans gunstling.
Jag har i flere dagar spanat efter något i den vägen, ty s o m du vet är det Elise P:s födelsedag i nästa vecka, o c h jag ville så gärna gifva henne en liten present.
V e t du, jag tycker, att den där hyllan är så fullsatt, att du just kunde undvara den där vasen o c h låta mig få köpa den.
Kära Gabrielle, låt mig få det, men det säger jag dig, att mer än 20 kronor vill jag ej gifva.
Nå, är det afgjordt nu eller hur, söta Gabrielle? » H o n hade talat så ifrigt, att jag ej på n å g o t sätt kunde göra någon invändning vis k vis va- sen, ty den var icke alls antik.
Jag hade nyligen köpt den för några kronor, emedan den såg litet egen ut och passade till de öfriga sakerna.
När jag således ändtligen fick ordet, så svara- de j a g: » Kära tant, det var j u riktigt roligt, att jag kan stå tant till tjänst med så litet, m e n mer än 5 kronor behöfver tant ej gifva, ty det har jag själf betalt.
Det förstås, antik är den ej, m e n den är ju i alla fall ganska egendomlig, o c h jag hoppas, att fru D.
n o g k o m m e r att tycka o m den. » Men n u skulle ni hafva sett den gamla d a m e n s min, när h o n fick veta att vasen var ny.
» Det var visserligen mycket artigt af dig, söta Gabrielle, att låta mig få köpa den, men när jag rätt tänker på saken, så tycker jag, att det är synd, att du säljer den, ty den k o m m e r bestämdt att m y c k e t saknas på din hylla. » H o n fick mycket brådtom att taga afsked, ty h o n var visst rädd, att jag ville öfvertala henne att k ö p a vasen.
Det där är j u bara ett litet exempel, o c h så- dana skulle man kunna draga fram i oändlig- het, men innan jag slutar mitt lilla kåseri, vill jag tala o m något, s o m jag tycker, att man väl litet respekterar i våra dagar, nämligen ålder- domen.
Ni tror kanske nu, mina damer, att jag själf är en sådan där öfvergifven gammal gumma, som finner sig glömd o c h tillbakasatt, nej, för all del, så är visst ej fallet, m e n jag har från barn- domen blifvit lärd att r ö r d a ålderdomen, o c h där- för tycker jag, att vårt uppväxande släkte mån- gen gång brister i aktning för de gamla.
Det är sant, gubben är n o g mången gång knarrig, o c h gumman kan väl också ibland vara vid misshumör, m e n vi få ej vara stränga m o t dem, ty dels hafva de kanske många krämpor, som följa m e d åren, o c h dels kan ju tiden blifva lång för dem, s o m förut fört ett verksamt lif.
För öfrigt, o m vi bara gå till oss själfva, så hafva vi n o g våra stora fel, fastän man försöker litet smått öfverskyla d e m o c h säger, när man är vid misshumör, att man är nervös, ty det är én sjukdom, som är mycket gängse nu för tiden.
Alltså, ingen oförståndig vurm för det antika, men däremot aktning för å l d e r d o m e n!
Ä r det ej en åsikt, s o m kan gillas?
frågar Gabrielle.
* ' Kågra ord om privata firef.
Ställda till kvinnan i s y n n e r h e t.
e små skälmarna hänger man, de stora låter man gå — säger ordspråket.
Detta kan äfven tillämpas på människornas brister o c h fel.
Man häcklar de små, hvar- dagliga, mera oförargliga felen, då de stora däremot ofta behandlas med mera öfverseendc o c h tolerans.
Bland de stora felen, o c h ett, som kvinnan så ofta gör sig skyldig till, är det, att behandla privata bref m e d ganska m y c k e n tank- o c h taktlöshet.
H u r ofta får man icke se privata bref läm- nas framme, livar s o m hälst.
Ä n blifva de liggande i en b o k som bokmärke, än kastas de helt vårdslöst i sykorgen eller stoppas i fickan, då de lätt kunna blifva uppdragna m e d näs- duken o c h falla i obehöriga händer.
Detta sätt att behandla privata bref är dock mera be- roende af slarf än af karaktärens opålitlighet.
J a g hörde en gång en ung flicka yttra: » J a g skrifver aldrig förtroenden till fruar, emedan de vanligtvis visa alla bref för sina m ä n.
» — O c h hon har rätt.
Men denna indiskretion här- leder sig mer af bristande reflexionsförmåga än af brist på hederskänsla.
D e t är jämförelsevis
IDUN 1898 få kvinnor, som förstå att skilja på sina egna hemligheter och andras, då det gäller att med- dela sig med sin make.
Det är visserligen sannt, att man och hustru äro ett, och lyckligt då de äga ett, som man säger, oinskränkt förtroende för hvarandra, men detta gäller dock endast hvad som angår dem själfva.
Kör det däremot andras hemligheter och för- troenden, höra äkta makar inbördes iakttaga den tystlåtenhet, som finkänslighet och takt bjuda.
Hvad man anförtror hustrun, är ej sagdt, att man vill mannen skall veta, och tvärtom.
Det kan aldrig blifva annat än ett förräderi att yppa ett förtroende för hvem det än vara månde.
den » Jag har fått bref från Anni i dag! » säger unga frun gladt till sin man.
» Nå, hvad skrifver hon? » » Ja, här har du bref vet, du kan läsa det själf, » — och så räcker hon tanklöst brefvet till honom, och han får däri läsa, att hans hustrus väninna fått en hjärtesorg, men ber henne för all del ej nämna ett ord därom åt någon — det är en sådan pinsam historia — säger hon.
Är nu mannen af det präktiga slaget, att han kan och vill uppfostra sin lilla tanklösa, taktlösa fru, gifver han henne brefvet tillbaka, innan han slutat det däri delgifna förtroendet, och påpekar vänligt det obehöriga uti hennes handlingssätt.
Men det finns ännu gröfrc synder i detta fall.
En del personer — de äro få, hoppas jag — visa eller uppläsa bref från vänner och be- kanta för snart sagdt hvem som hälst.
Sådana personer äro i regeln opålitliga, skvalleraktiga och afundsjuka, och man bör noga taga sig till vara för att lämna dem förtroenden.
» Jag tycker mycket om Greta A.
», sade ett fruntimmer till ett annat i ett mindre sällskap.
» Hon har en förtjänst, som jag särskildt vär- derar, att aldrig yttra sig klandrande eller skarpt om andra. » » Oh, det skall du inte säga, jag har just på mig ett bref från henne, jag fått i dag, och däri talar hon om sin egen kusin doktor A.
, som skött hennes mor i en sjukdom.
Greta är alldeles ursinnig på honom, öfver att han visat så föga samvetsgrannhet — ja, se här står det — » och hon drog upp brefvet ur fickan.
' Jag är riktigt ond på Gösta för hans gränslösa vårdslöshet med mamma, och inte måtte han vara särdeles skicklig heller, hvad jag kan förstå.
Du skall få se, Malin, att hans rykte snart tar slut — ty han är härd och saknar kallelse för läkareyrket.
Men säg nu ej detta för någon ' — detta senare lästes ej upp — ' är du snäll, jag vill ej vara orsak till att skada honom '.
» Är det inte skarpt, så vet inte jag? » frågade hon och stoppade brefvet på sig.
Motivet till detta förräderi var afundsjuka.
Jag märkte sedan flere gånger, att denna kvin- na aldrig talte höra andra berömmas, utan att komma fram med motbevis.
En annan form af ohederlighet angående privata bref är att visa dem eller — hvad sämre är — läsa upp lösryckta bitar ur sådana från en ovän eller motståndare.
Hvar man vet, att det är ganska lätt öfvertyga en per- son om, att man har rätt i en tvist, då den andra parten ej är närvarande och kan höras.
Men en person, som för att vinna detta mål begagnar sig af privata bref, är en af dessa » stora skälmar », som borde hängas — hängas af den enskilda och den allmänna opinionen.
» Hur är det, var inte du och fru W.
myc- ket goda vänner förr, och nu umgås ni inte? » » Ja hon — hon har betett sig så nedrigt emot mig, så jag har sagt upp all bekantskap 255 kropp, som af vederbörande särdeles noga och sär- deles hänsynsfullt och välvilligt synas från topp oeh till tå och nagelfares in i de minsta porer.
Den skall hållas så fin och vacker, så len och mjäll i huden, den skall sminkas och pudras, gnidas med salvor, knådas och masseras, läpparne skola göras röda och mjuka, bystens former på effektfullaste sätt framhäfvas — — — — Ingen tid, ingen mö- da, ingen kostnad får sparas, för att kvinnan skall blifva — en riktigt härlig kropp!
Hur mycken rörande omsorg, som ligger häri, Och så uppläste hon några skarpa bitar ur detta bref, men med tystnad förbigick hon de inser man först, om man jämför den med den nä- stan stötande likgiltighet, som i motsvarande fall rader, som förmedlade och förmildrade det hela, visas mannen.
och slutet, som var ett fint erkännande, att Hvilken beskäftig handlande vänder sig väl till herrarne och erbjuder dem smink och puder eller brefskrifvarinnan kände sig en smula bitter snörlif att framhålla bystens skönhet med, och hvil- och härför ber om tillgift, öfverhoppade hon ken tidningsredaktör väljer väl som samtalsämne utan vidare samvetsskrupler.
med sina manliga läsare pormaskar och rynkor På det sätt hvarpå människor behandla bref eller utbreder sig inför dem öfver det behagfullaste kan man ganska säkert sluta till deras karak- sättet att i slaskväder vika upp byxorna??
Det är i sanning förvånande, att damerna så föga tärer.
veta att uppskatta den enastående omvårdnad, som En finkänslig och redbar natur behandlar sålunda visas deras personlighet eller, hvilket är privata bref med hänsyn, då däremot personer, detsamma, deras kropp.
D e reflektera icke öfver den, bekymra sig icke ett ögonblick om dess inne- med mindre utpräglad hederskänsla, ej göra börd utan taga emot den som något fullkomligt sig samvete af att förråda hemligheter, delgif- naturligt.
na i privata bref, eller begagna dessa som va- Detta handlingssätt skulle ovillkorligen kasta en pen emot fiender och motståndare.
djup slagskugga af otacksamhet öfver damernas led, om icke — vi kunna gärna säga lyckligtvis —.
.
.
e. den visade uppmärksamheten vore så pass bemängd med egoism, som den är.
Det är nu en gång så, * att handlande aldrig utbjuda andra varor än sådana, som de veta skola röna efterfrågan, och hvad re- daktörerna beträffar äro de i fråga om prenumeran- ternas, smak utrustade med de allra finaste känsel- spröt.
Detta gör, att det ytterst är damerna själfva, som bestämma innehållet i » För damerna ».
Frågade de En liten vink af J. Stade.
icke efter smink och puder, skulle ieke en enda handlande annonsera om dessa skönhetsmedel, och i kvinnor äro så bortskämda och vana vid artig- gingo damerna icke upp i pormaskarne, utan in- tresserade sig en smula för samhälleliga frågor, så het, att vi knappast lägga märke till all den skulle redaktörerna aldrig säga ett ord om por- uppmärksamhet, som från sina håll kommer oss till del.
V i taga emot den som något så helt natur- maskarne, men skrifva hela spalter om frågorna.
ligt, att vi alldeles glömma att känna oss tack- Strängt taget är det således sig själfva damerna samma.
hafva att tacka för den omhandlade uppmärksam- heten, men detta hindrar icke, att de böra förstå Som t. ex. i fråga om de små älskvärda medde- och värdera den korrekta uppfattning af dem själfva landen, hvilka i de flesta tidningar under den kända rubriken » För damerna » skrifvas särskildt för oss och den på samma gång godhjärtade och vördnads- fulla beredvillighet att tillgodose deras specifikt med förbigående af öfriga läsare.
V i studera dem, kvinnliga intressen, hvilka så tydligt spåras i du tillgodogöra oss innehållet, men observera oeh vär- små älskliga meddelandena » För damerna ».
dera den omsorg och välvilja, som dikterat dem — det göra vi icke!
Och dock äro de så synner- ligen påtagliga.
Om vi först tänka på de annonser, som vi träffa under rubriken » För damerna » — hvilka delikata erbjudanden finna vi icke där om allt sådant, som måste vara dyrbarast för hvarje kvinnligt hjärta: smink, puder, kosmetik att dölja de grå hårstråna med, läppomada för att få läpparne röda och mjuka, E n bagatell af Nils H. glycerin- och honungsgelé till att gnida in huden med, snörlif, som på det fördelaktigaste framhålla bystens skönhet, ansiktsmassage mot rynkor, fräken- inröken Lilly satt o c h sof.
salva och — och liknande.
r I d e n svala kaprifoliumbersån, s o m låg i Hvilken måttfullhet, hvilken begränsning och på ett af trädgårdens hörn, skuggad af lummiga samma gång hvilken vid omtänksamhet!
Allt det lindar, hade h o n slagit sig n e d m e d en b o k f ö r och just det vi kvinnor framför allt ha behof af att ostörd kunna läsa.
och ingenting annat!
Det var i rötmånaden.
Solen sken brännan- de het från det högblå himlahvalfvet, o c h d e t Inuti texten lämna oss å sin sida hrr redaktörer var så förskräckligt vaimt, att m a n knappast och skribenter under samma rubrik » För damerna » kunde andas, fastän man gick i tyllklädning o c h (med förkärlek i lördagsnumran) de värdefullaste råd.
De underrätta oss om, att vi behålla vår skön- hade lämnat snörlifvet h e m m a i byrålådan.
A t t sitta m e d handarbete var ej att tänka på.
Läsa het och därmed vår förmåga att behaga längst, om gick väl an, tyckte fröken Lilly; m e n det dröjde vi ligga länge om morgnarne, arbeta obetydligt och undvika alla sinnesrörelser.
De upplysa oss också icke länge förrän h o n somnade, b o k e n föll m o t marmorbordet o c h ett fotografi kort, som h o n an- om, att vi för att få en vacker hy böra noggrant sköta vår matsmältning, och gifva oss likaledes an- vände till bokmärke, gled ned i hennes knä.
Ge- n o m det täta löfverket silade solstrålarne in, glän- visning på, hur vi skola behandla fräknar, rynkor, ste på bordets hvita skifva o c h kastade ett svagt finnar och fnassel oeh huruledes vi medels ett sinn- skimmer öfver fröken Lillys kastanjebruna lockar, rikt användande af en liten urnyckel kunna få bukt lilla uppåtsträfvande näsa och rosenröda mun, på de olycksaliga pormaskarne.
Om hur vi skola kring hvilken lekte ett hemlighetsfullt leende.
gå och stå få vi äfven en vänlig liten vink, och om Fröken Lilly d r ö m d e.
V a r det o m löjtnantens hur vi behagfullast skola lyfta på kjolen i slask- mustacher eller o m pastorns svarta skägg eller väder — — — — o m häradshöfdingens vackra ögon eller kanske Äfven här — hvilken rik omtanke, hvilken takl- o m konditor Bergs marängbakelser?
Dunkla gåta.
full begränsning oeh hvilken förståelse af hvad som H v e m kan tyda de fladdrande drömmarne i ett intresserar oss!
Det hade j u legat så nära till hands nittonårigt flickhjärta?
för sådana där maktmedvetna redaktörsherrar att plåga oss med uppfostringsfrågor, kvinnofrågor och Löjtnanten, häradshöfdingen o c h pastorn v o r o alla möjliga slags tråkiga frågor, men — de göra de tre kavaljer, s o m fröken Lilly hade till sitt det icke, de känna oss för väl, och vi kunna med förfogande under sommaren o c h s o m också dag- fullkomligt lugn och utan att behöfva frukta det ligen uppvaktade henne.
Dessutom hade d e na- allra minsta slå oss ned oeh studera de små med- turligtvis äfven andra sysselsättningar.
Den ene delanden, som de och deras annonsörer sända oss biträdde kaptenen, Lillys pappa, den andre tjänst- privatim under rubriken » För damerna ».
gjorde h o s domaren, d e n tredje vikarierade f ö r den gamle prästen, o c h de trifdes alla så bra V i läsa alltså och läsa och få en lika tydlig som på det vackra kaptensbostället i glansen af fröken angenäm känsla af att kvinnan är en kropp.
En med henne.
Hon har tillåtit sig att i bref säga mig, hvad hon kallar — ' sanningen ' och — ja, jag har brefvet här, jag skall läsa upp det för dig, och om du tycker, att jag skall tåla sådant så — — — » och hon tog fram ur skrifbordslådan ett bref, hvars nötta kan- ter tydde på, att det ofta varit framme i sam- ma syftemål.
Y ö r damerna '.
V * - 6 n förmiddagslur.
DUN 256 Lillys mörkblå ö g o n.
Alla tre voro ohjälpligt förälskade i fröken Lilly o c h kämpade dagligen och stundligen en tyst k a m p o m hennes hjärta och hand, medan unga fröken nådigt delade sina gracer lika d e m emellan.
På morgnarne red hon ut m e d löjtnanten, efter middagen spelade h o n l a w n t e n n i s m e d häradshöfdingen, o c h på aftnarne talade h o n o m själarnes sympati m e d pastorn.
Nu satt fröken Lilly och sof.
Tassande steg hördes på sandgången.
D e kom- m o närmare — närmare.
Plötsligt skymdes ber- såöppningen af en skepnad, o c h en uniforms- mössa stack fram mellan löfverket.
Det var löjtnanten.
Han stannade häpen, då han fick se den sof vande flickgestalten.
» A h », hviskade han, » riktigt söt, förbaskadt söt!
Låt oss se efter hvad det är för lektyr som lillan tycker oml&gt; H a n smög sig närmare, vred ett tag på mustachen o c h tryckte m o n o c l e n fastare in i ögon- vrån.
.
.
» H e i n e!
Bravo!
Ståtlig militärpoesi », mumlade löjtnanten, som då han var på Karl- berg brukat sjunga » Die beide Grenadieren ».
Då löjtnanten stått en stund o c h m e d beun- drande blickar betraktat den vackra taflan, böjde han ned hufvudet för att se, o m fröken Lilly verkligen sof eller endast låtsades.
T y löjtnan- ten var en djärf natur o c h hade stort förtroende till tjusningens makt i sin uniform o c h i sina välvårdade mustacher.
Mycket riktigt 1 F r ö k e n Lilly sof.
Den unga barmen höjdes o c h sänktes med lugna, regelbundna andedrag, munnen half- ö p p e n som en nyuppsprungen k n o p p, blottade en rad af jämna, pärlhvita tänder, o c h kring läpparne lekte alltjämt det hemlighetsfulla leen det.
Men h v a d n u?
Löjtnantens solbrända ansikte mörknade plötsligt.
Ö g o n b r y n e n drogos samman, underläppen sköts ut o c h en missnöjd rynkning framträdde på den b ö j d a näsan.
» Fi d o n c!
» mumlade löjtnanten.
» Högst malplaceradt!
.
.
. » » Omöjligt att gifta sig med h e n n e.
.
.
» » Quelle douleur, då h o n annars är så söt!
.
.
.
» Och löjt- nanten smög sig tyst ur bersån o c h började m e d fundersam min promenera af o c h an på sand- gångarne.
Hvad hade löjtnanten upptäckt?
K u n d e han läsa andras tankar o c h hade funnit, att föremålet för fröken Lillys drömmar var någon annan än han själf?
Hade han märkt, att unga fröken Lilly begagnade p u d e r?
Var hennes lockiga hår icke h e n n e s?
H a d e b o n en vårta på näsan?
A c k n e j!
Intet af allt detta var anledningen till löjtnan- tens mystiska utrop.
Då löjtnanten lutade sig ned, hade han sett — en svag skuggning på fröken Lillys fina öfver- läpp.
Förfärligt!
O, grusade kärlekslycka!
Ty den bålde krigsmannen kunde icke fördraga, att andra än män hade mustacher, icke ens den svagaste antydan till sådana.
Och löjtnanten gick omkring m e d sorg i hjär- tat o c h tuggade sina egna.
E n stund därefter k o m häradshödingen.
Han gick med raska steg och kastade då o c h då en blick i en uppslagen b o k, som han bar i handen.
Han ämnade sig till bersån för att i ensamt lugn grubbla öfver ett juridiskt problem.
V i d alla gudar!
Fröken Lilly satt därinne och sof!
Häradshöfdingen hejdade sig m e d ett ryck o c h stod stilla s o m en rapphönshund, då han får syn på villebrådet.
Så smög han sig närmare, ty häradshöfdingen var också en djärf karl med stor tur hos damerna.
» A h l Se lillan har en liten anstrykning till mustacher, » mum- lade han.
» Skadar icke!
Det förhöjer effekten af ett vackert kvinnoansikte.
Det verkar s o m en m o u c h e », sade han för sig själf o c h smålog belåtet.
Plötsligt for han u p p o c h förde handen till pannan.
H a!
Ett främmande mansporträtt i hen- nes knä!
» Det är det, som hon d r ö m m e r o m så ljufligt.
O, de kvinnorna, de kvinnorna!
Och jag s o m trodde mig vara den lycklige », brummade häradshöfdingen o c h gick ut baklänges.
Långsamt, d r ö m m a n d e med ögonen sänkta m o t marken och reciterande morgondagens predikan in- trädde pastorn i bersån.
» Sen uppå fåglarne på marken o c h liljorna i luften.
.
.
nej, liljorna på marken o c h ^fåglarna i luften, de så.
.
.
de så.
.
.
å.
.
.
å.
.. Ah!!
! » Pastorn hade k o m m i t ända fram till mar- morbordet, innan han märkte fröken Lilly.
Han blef alldeles förskräckt och hjärtat flög u p p i balsgropen, ty pastorn var ingen djärf natur.
» Är h o n d ö d eller sofver h o n?
» hviskade han.
Hälst Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
En litterär befattning är mitt hela, Och många männer n o g till sin den gör, Men o m en kvinna muntligt den vill spela, En » skvallerbytta » kallas hon då för.
Rätt svår en uppgift torde det n o g vara Till allas båtnad fylla detta kall — Att kunna sanningsenligt allt för- klara I månget mörkt o c h äfven mystiskt fall; Att icke tanklöst någons heder såra - Och ej m e d smicker allmänheten dåra, Ej med sin kvickhet vara elak blott, Men låta den ibland få skratta godt.
H v a d den s o m ålderstigen blifver Nog m å n g a hade gjort o c h gör.
Ett tilltalsord, s o m man oss gifver För att begagna s o m sig bör.
H v a d blott till nöje är, visst ej till nytta — Förstörare af både mynt o c h tid.
Och h v e m är mäktig att så högt sig flytta, Så att man riktigt hissna kan där- vid?
Nu något annat, s o m man uppåt stiga 1898 ser — påverkadt af ett ele- ment.
Och hvad man hör då bäst det är att tiga, Om man så lugn blott kunde vara jämt.
När våren ur sin s ö m n har hunnit vakna, Hvad gör sin torfva hvarje landt- man då?
H v a d för ett hushåll är rätt svårt att sakna.
Hvad uti skapelsen blott finnas två.
Och hvad till sist hvar individ vill blifva, Och en o c h annan får sin vilja fram.
Nu är ej nödigt mera härom skrifva, Är det för litet, må det bli min skam.
Gammal dam.
Moster Lisa.
Charad.
Mitt första är ett adjektiv; Mitt andra svar på nekad fråga; Mitt tredje har en viss förmåga Fröken Lilly satt fortfarande o c h sof.
Efter en stund vaknade hon, gäspade ett litet tag, gnuggade sig i ögonen, lade fotografikortet som märke i b o k e n o c h trädde ut ur bersån.
Med ett gladt leende nickade h o n åt löjtnanten, häradshöfdingen o c h pastorn.
Men de hälsade så stelt tillbaka o c h v o r o så dystra o c h besyn- nerliga.
» A h a!
Nu äro de så kära o c h svart- sjuka, att de knappast vilja umgås m e d hvaran- dra », skrattade fröken Lilly för sig själf.
» Jag undrar, h v e m som k o m m e r att fria först », tänkte hon sedan, i det h o n gick in i huset för att se till middagen.
Den blef ovanligt tråkig.
Och efter, några da- gar v o r o löjtnanten, häradshöfdingen o c h pastorn försvunna, den ene efter den andre.
Och den stackars fröken Lilly fick sitta ensam i många långa år, läsa sin H e i n e o c h titta på sina foto- grafier, tills skuggningen på öfverläppen blef allt mörkare o c h mörkare o c h hjärtat allt kallare o c h kallare — alltsammans för den olycksaliga för- middagslurens skull.
Innehållsförteckning: Sigrid Engström, f. Molander; af A.
S.
(Med porträtt.)
— Ett art; för Idun af Eva Wigström.
(Ave.)
— En stoek- holmsblld; af A.
L.
— Brutna lörlofningar; af Arla.
- Gamle notarien; poem af Tant Barbro.
— En norsk skå- despelerskas lif, skildradt af henne själf; ett referat för Idun af Hellen Lindgren.
(Med porlrätt af Lucie Wolff.)
— En modern vurm; at Gabrielle.
— Några ord om pri- vata bref, ställda till kvinnan i synnerhet; af ... e.
— «För damerna »; en liten vink af J. Stade.
— En förmiddagslur; en bagatell af Nils II.
— Tidsfördrif.
Att tårar locka fram, då knif E n ände g ö r uppå dess lif.
Mitt hela, sådan knöl, kan våga (För all del ej förskräckt nu blif) Till k ö k o c h sal från jorden låga, Ja, t. o. m.
i soppskåln tåga.
helt sammansatt begripligt sådant.
Aro dessa i sin ordning rätt lösta, bilda bokstäfverna i de m e d kors markerade rutorna, lästa uppifrån och ned, namnet på en svensk, än- n u lefvande skald.
Moster Lisa.
Ifyllningsgåta.
Ordgåta.
Dubbel-prokop.
H v e m vill ej mitt första första ha Vid ett k ö p — det må man icke klandra, Mången får det o c k, s o m kan fördra ' Blott den konsten att mitt andra ändra.
Vattendrag mitt första andra är, Som i Europa du bör finna.
En mitt första tredje, ren o c h skär, Ger ju ton för både man och kvinna.
Ibland många slag utaf patent Eäknas också en mitt andra första.
Denna räddningshjälp man alltid vändt At det håll, där faran var den stör- sta.
En mitt andra tredje kanske du Ser i Iduns gåtafdelning nu.
» H o n är icke död, h o n sofver o c h har nyss slutat läsa den bok, s o m jag gaf henne till själa- spis », lugnade sig pastorn efter en stund.
» Låt- om oss se, hur långt det söta barnet hunnit! » Pastorn sträckte på halsen o c h kastade en blick öfver pince-nezen på boken.
.
.
» H e i n e!
H o n läser Heine, den kvinnoförledaren, den nihi- listen, den gudasmädaren!
Och jag som tänkte taga dig till min hustru!
Aldrig, när du är ett sådant världens barn », suckade pastorn o c h af- lägsnade sig på tvären, alltjämt sneglande på den förfärliga boken.
1 1 2 3 X 2 4 5 6 X 3 7 8 9 X 4 10 8 11 X 5 5 3 4 X 6 12 3 2 X 7 13 14 6 X 8 11 15 1 X 9 X 9 16 3 10 17 16 9 X 11 4 2 10 X 12 5 | 9 10 X 3 15 x 13 18 — De m e d siffror markerade hori- sontala raderna beteckna: 1) hvaraf månget » g o d s » består, 2) benäm- ning på en manlig svensk individ, 3) mansnamn, 4) kvinnlig bekläd- nadsartikel, 5) del af människo- kroppen, 6) räkneord, 7) finns v i d hvarje gata, 8) födoämne, 9) fågel, 10) kyrklig förrättning, 11) använ- des under vintern, 12) fågel, 13) färg.
Ä r o dessa ord rätt lösta, ifyllas de tre återstående rutorna i hvarje rad med ett svenskt begripligt ord, så beskaffadt, att det tillsammans med det föregående ordet bildar ett Väggohyra, Mal och Bakteriei, Tag 8 bokstäfver o c h bilda däraf 8 ord, hvilkas b e g y n n e l s e b o k s t, lä- sta uppifrån o c h ned, bilda benäm- ning på något, s o m vissa damer äro förtjusta uti.
Orden ä r o: 1) udde, 2) farkost, 3) sagoväsen, 4) » h u s b o n d e », 5) » k o n u n g », 6) adjek- tiv, 7) farkost, 8) m e r än en.
Beseda.
Gåta.
Jag finnes i början, men icke i slut, I » smörj&gt; är jag med, m e n icke i * stut ».
Du mig söke i kyrkor o c h kojor, Ser mig alltid i fjättrar o c h bojor.
Sally.
Lösningar.
I.ogogry / en: Alpros: Porla, sol, Po, ropa, sopa, Lars, Ola, Rosa, al, asp, pol, ros, Orsa, Paras, so.
ro, apor, spolar.
Charaden: Jakt-by te.
Aritmogryfen: Hetvägg — påskris: Hötapp, eskimå, tungus, vårlök, ärmpar, guldbi, galeas.
Konsonantförändringsgåtan: korf, kork, korn, korp, kors, korl.
korg, utrotas af Aktiebolaget Desinfection i rum, fartyg och bostader, allt på stället — utan bortförande af möbler.
Rikstel.
34.
— Kontor: 4 Stallgatan 4.
— Allm.
Tel. 7494.
