# ID: svediakorp-per1194
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1898
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,319
# sentences: 563
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm.
Iduns Kungl.
N:r 31 (554).
Prenumerationspris pr å r: Idun ensam _ kr.
Iduns Modet., fjortondagsuppl.
» Iduns Modet., månadsuppl.
» Bamgarderoben » Fredagen den 5 augusti 1898.
5 5 3 3 Byrå: Klara södra kyrkog.
16, 1 Öppen kl. 10 — 5.
AHm.
telef.
6147.
Rikstelef.
1646.
Redaktör och utgitvare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Redaktionssekr.
: .T.
Nordling.
Wilhelmina Den 12:te i förliden juli månad ingick i sitt 80:de år en kvin- na, som i den svenska konstens häfder har ett, om äfven ej l y s a n d e namn, dock ett, hvilket symboliserar ett varmt in- tresse för tonernas konst, ett redbart sträfvande, ett intagande och behagligt väsen samt ett blygsamt underskattande af egen förmåga.
Vid namnet Wilhelmina Fun- din är för öfrigt förbundet minnet af vår operas storhets- tid, med andra ord: Jenny Linds dagar.
" Wilhelmina Kristina Fundin föddes i Stockholm den 12 juli 1 8 1 9; hennes föräldrar voro kantorn vid Kongl.
Slotts- kapellet Carl Axel Fundin och Kristina Margaretha " Wik- ström.
Fadern måtte, såsom man af hans lefnadsställning kan förstå, varit musikalisk och således i arf — det tycks nästan det enda — åt dottern lämnat vackra anlag för och djup kärlek till tonernas konst.
Redan tidigt väckte lilla Mina uppmärksamhet för des- sa sina anlag och för sin vackra röst, och 1833, såle- des vid 14 års ålder, inskrefs hon som elev vid Kongl.
tea- tern.
Elevskolan då räknade mycket goda lärarekrafter: först och främst hofsåDgaren Isak Berg såsom lärare i ton- bildning och solosång, Torseli såsom ackompagnatör vid ele- vernas sångöfningar, den ut- märkta skådespelerskan fru Eriksson som lärarinna i de- klamation och scenisk fram- Hofboktr.
ll:te årg.
Annonspris: 36 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » o.
» Lediga platser » 25 öre för hvarje päbörjadt tiotal stafv.
Lösnummerpris 15 öre (lösnrr endast för kompletteringar.)
Utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
Utgifningstid: h v a r j e fredag.
Fundin.
ställningskonst samt hr Terrade som undervisare i språk, d. v. s. egentligast franskan.
Högsta öfversikten öfver de unga konst- adepterna hade k. teaterdirektionen uppdragit åt demoiselle Bayard, ett utmärkt respektabelt fruntimmer, allvarsam men vänlig och moderlig, hvilken dessutom hade att lämna undervisning i de vanliga skolkunskaperna samt i handarbeten.
Elevtiden varade i åtta års tid.
Det är af ett visst in- tresse att se efter, t. ex. i teaterkalendern för 1838, så- ledes j u s t jämt för 60 år se- dan, hvilka som då voro ele- ver vid vår första scen.
D e uppräknas så här: Gossar: Carl Gustaf Sundberg och Carl Johan L e v e r t h; flickor: J e n n y Lind, Wilhel- mina Fundin, Charlotta Fundin (Wilhelminas ett år yngre syster, hvilken snart afbröt sin teater- bana, utan att blifva anställd s o m ordinarie aktris), E l m a Ström, T h e r e s e Håkansson, Henriette Frischman, J o h a n n a A s p l u n d o c h A l e x i n a Laurent.
Sundberg var den sedan blifvande framstående karak- tärsskådespelaren, helt nyli- gen först gången till minne- nas värld.
Leverth, som efter några få år öfvergaf den ut- öfvande sceniske konstnärens roll, ägnade sig därefter i många år åt kyrkomusikerns och tonsättarens kall; hans namn lefver i den bekanta täcka operetten » Peder Rank och hans fästmö », själf är han, likasom Sundberg, nu gången ur tiden.
A f de kvinn- liga eleverna lefva däremot — o m man undantager Jenny Lind och Therese Håkansson (fru No vänder) — s a m t l i g a
IDUN 242 Hvarenda ande Bär stum inom sig Ett mänskohjärta, En själ så v a r m; ännu i den dag som är: systrarna Fundin, Elma Ström (fru Billing), Henriette Frisch- man (fru Caspér), Johanna Asplund (fru Lagerqvist) och Alexina Laurent (fru Rho- din).
Bland samtliga sina elevkamrater fäste sig Wilhelmina Fundin mest vid den ett år yngre Jenny Lind, och denna å sin sida tycks ock mest hållit af henne bland alla sina kamrater, ej endast i elevskolan, utan ock vid hela teatern och dess konstnärs- personal.
Ännu finnes bevaradt ett bref, som den femtonåriga Jenny Lind skref till Wilhel- mina Fundins moder 1835, då under som- marferierna mademoiselle Bayard med sina unga kvinnliga skyddslingar vistades vid Skytteholm: » Skytteholm den 5 aug.
1835.
Min: lilla goda Tante Förlåt att jag tager mig den friheten ock skrifver til Tante, — men jag vet verkligen ej hvad jag skall skrifva, Jo — jag hoppas att min lilla Tante ock Lotta mår, bra, vi befinner oss alla i högönsklig välmåga!
Ack!
Gud vare lof att vi snart kommer till sta- den, jag längtar grufligt, ty nu är det intet något roligt här mera!
Tante skall ej vara ledsen att Mina går ock lägger sig i sjön, för det har hon inte gjort ännu; för hon törs inte gå dit en gång — åt — j o — ibland går hon väl, men jag skall nog hålla reda på henne jag som är gammal och för- ståndig — vi äter så mycket bär att vi orkar knappast gå ibland men vi äter intet mycket för ock utaf det lilla skälet att det intet fins några mogna, vi äter bara vinbär ock dom är ju hälsosamma — adieu lilla goda Tante!
misstyck ej att jag har skrif- vit så illa; Jag skall skrifva bättre en an- nan gång.
Jag vågar innesluta mig i Tan- tes vänskap teknar förbindligen Jenny Lind ack så väl skrifvit » Ett annat litet gladt minne från elevtiden räknar Wilhelmina Fundin från en annan sommar, den sommarn, då Sundberg på Ladugårdsgärdet exercerade beväring.
Älsk- värd, trohjärtad och god som Sundberg var — då liksom hela sin långa lefnad igenom — • hade han förvärfvat sig sina kvinnliga kamraters varma systerliga tillgifvenhet, och flickorna undrade mycket, huru » Kalle » tog sig ut som militär och hur han hade det på » Galet ».
Till sist mognade hos tre af flickorna beslutet att hälsa på därute.
Men enligt den tidens sedvanor kunde ej gärna tre unga flickor ensamma begifva sig in i ett beväringsläger, hvadan de vidtalade unge auditör Blanche att vara deras led- sagare och » skyddsängel ».
Och så hände sig, att beväringsynglingen Kalle Sundberg en vacker eftermiddag, där han i kronans kläder larfvade omkring i kronans läger, fick besök af Jenny Lind, Mina Fundin, Elma Ström och August Blanche.
Att gläd- jen öfver besöket blef stor, behöfver väl knappast sägas.
Då hemfärden skulle an- ställas, var det redan fullständigt mörkt, men August fick Jenny och Mina en under 1898 Hvartenda hjärta Bär i sitt s k ö t e En värld af tankar I mänskobarm.
Zakarias Topelius.
hvar arm, medan han samtidigt trakterade sin medhafda guitarr; Elma höll honom i rockskörten, och så gick det muntra tåget fram öfver det mörka gärdet, marscherande i takt och sjungande » Vikingasäten, åldriga lundar » under guitarraccompagnement.
Ef- tervärlden endast önskar, att fonografen på den tiden varit uppfunnen och placerad någonstädes i närheten, där d e n n a kvartett drog fram.
T o r e Blanche har eljcs, vill jag minnas, någonstädes skildrat denna lilla glada episod.
Den varma vänskapen mellan Jenny Lind och Mina Fundin slöt först med den förras bortgång ur tiden.
Fröken Fundin var un- der sex veckors tid sin världsberömda förra kamrats gäst, medan fru Jenny Lind-Gold- schmidt ännu bodde i Altona, och hon var flere gånger anmodad att tillbringa några veckor i hemmet i England, men den långa färden öfver hafvet afskräckte alltid den inbjudna.
Jenny Lind är ännu den åldriga väninnans ljusaste minne, och med samma känslor som barnets för snart sjuttio år sedan blic- kar den åttioåriga upp till sin forna kam- rat, där hon, representerad af ett porträtt från 1846, innehar hedersplatsen öfver pia- not.
Är 1841 blef m:ll Fundin sångerska och aktris vid kongl.
operan.
Att den samtida Jenny Lind på teatern alldeles skulle för- dunkla Wilhelmina Fundin.
var j u naturligt; själf fann den senare, med sin naturliga djupa blygsamhet och själfunderskattning, detta alldeles i sin ordning.
Sedan m:ll Lind lämnat den svenska sce- nen, fick emellertid m:ll Fundin öfvertaga flere af hennes större uppgifter, och hon gjorde det till både kritikens och publikens tillfredsställelse.
» M:ll Fundin förtjänar » — skref August Blanche i 1845 års Theater- Galleri — » allt beröm för den möda och det trägna studium, hon synes använda för att kunna prestera allt hvad hennes resurser tillåta, och detta är i sanning ej det lilla.
Hennes sång röjer verkligt mu- sikaliska anlag och musikalisk bildning, djup känsla och uppfattningsförmåga. » Äf de många uppgifter, Wilhelmina Fun- din kreerade under sin verksamhet som operasångerska, må erinras o m: Nattens drottning i » Trollflöjten », Anna i » Hvita frun » (i hvilken opera hon äfven utfört så- väl Jenny Dicksons som gamla Margarethas partier), Isabella i » Robert », Katarina i » Kron- juvelerna », Leonora i » Stradella », Adalgisa i » Norma » (vid sidan af Jenny Lind i titel- partiet), Anna i » Friskytten » (också vid sidan af Jenny, som Agatha), Zerlina i » Don Juan » samt lady Kockburn i » Fra Diavolo ».
I sistnämnda parti var det som Wilhel- mina Fundin, efter en 37-årig verksamhet vid vår främsta lyriska scen, den 4:de juni 1870 tog af sked från teatern.
En talrik publik bringade då med många och hjärt- liga bevis på sympati farväl åt sångerskan, hvilken, följd af den konstälskande allmän- hetens tacksamhet, kamraternas vänskap och kritikens aktningsfulla erkännande, drog sig tillbaka.
Wilhelm Bauck, Nya Dagligt Allehandas dåvarande berömde musikkriti- ker, vittnade emellertid, att » m:ll Fundin tedde sig som ladyn med ett behag, som kom publiken att aftvingas en försäkran o m att hennes af sked kom alldeles för tidigt ».
Allt sedan dess har Wilhelmina Fundin tillhört privatlifvet.
För sina ögons skull, hvilka ej tåla starkt ljussken, har hon på flere år ej kunnat bevista någon teaterföre- ställning.
Innan det gamla operahuset refs, gick hon dock upp en förmiddag och tog med tårar i ögonen afsked af de gamla lokalerna, för henne mer än för de flesta befolkade af så många dyrbara minnen, både konstnärs- och personliga minnen.
Med sin åldriga syster bebor fröken Wil- helmina Fundin en liten våning n:r 75 Gref Thuregatan.
Vid ett besök där finner man en älskvärd, behaglig och, nu liksom alltid, blygsamt tillbakadragen dam, m e d alldeles obrutna själskrafter och äfven kropps- krafterna nästan oböjda.
Visste man ej af, att hon i dessa dagar öfverskridit gräns- skälet till 80-talet, kunde man omöjligt annat tro, än att man hade en på sin höjd 60 års dam framför sig.
* * * Sedan omkring 40 år tillbaka har fröken Fundin icke låtit porträttera sig.
Den bild, som i detta nummer meddelas af henne, är efter ett i Kongl.
biblioteket förvaradt, af Maria Röhl taget blyertsporträtt af Mina Fundin vid 23 års ålder, hittills aldrig re- producerad!
* * * Då den stockholmske musikvännen hör namnet Jenny Lind, välla i tanken fram Casta divas höga, klara, himlaburna toner.
Med Louise Michaeli ' s förnimmer man gen- ljudet af hennes silfverstämma i Webers underbara: Hur de gyllne stjärnor blänka på den blåa himlens rund!
Vid namnet Wilhelmina Fundin sakta fram Mozarts ljufva: tonar En blyg viol på ängen stod.
.
.
Birger Schöldström.
* " Familjemeddelanden ".
Under rubriken » Familj ' emeddelanden * ha vi anslagit en bestämd plats pä andra sidan i vår an- nonsbilaga för s. k. legala annonser och för dem fast- ställt ett pris, som rätt mycket understiger vårt annars beräknade annonspris, eller för födelse-, förlofnings- och vigselannons hr.
1: 50 samt för dödsannons inom ram hr.
5: — ett pris som måste betraktas som synnerligen mode- rat, då hänsyn tages till vår upplagas ovanliga storlek och den jämna och utbredda spridning till- kännagifvandet därigenom erhåller.
Redaktionen * af Idun.
IDUN 1898 1Mb Västkusten.
K om, låt oss, min vän, spatsera en stund och lyssna i parken på middagsmusiken och se på den vimlande badpubliken, som vid paviljongen där gör sin rund!
Märk först vår herr esculap, ja, märk, hur gladt och förtroligt till alla han nickar, det är som om strax för hans bjudande blickar försvunne hvar skymt af krämpor och värk.
Omkring honom trängs en förtrollande krans af unga damer i färgrika dräkter, i korus man uppgör för nöjen projekter, och fåfängt han yrkar på lugn och sans.
Det gäller att göra dem alla till freds, och ringen tätnar, man ber så trägen, knappt doktorn mer hittar till tanterna vägen, som sitta i skuggan att småle till reds.
.
.
Nu hon, i hvars händer spiran är lagd, grefvinnan, där nalkas med två diplomater, on parle frangais om Amerikas stater och Santiago-flotiljens senaste bragd.
» Mitt herrskap, välan, på de dunkla djup, mot skymningens inbrott — i väntan på balen », förklarar comtessen, » då ljuder signalen, armadan skall samlas slup invid slup.
Och utan den minsta hagelby, trots blixtrande ögonpar, vågar jag hoppas aflöpa skall färden; när årorna doppas vi låta med vinden hvart sorgmoln fly. » Applåder.
Och skaran skingras allt mer, de unga re ' n drömma om gungande vågor, om en farlig seglats vid mar-eldslågor, kring spelborden slå sig de gamle ner.
På lawntennisplatsen snart sorlar det gladt, där gossar och flickor som fjärilar jaga, där spinnes ock mången kärlekssaga — som fjäderbollar man hjärtan tar fatt.
Och icke det gifves en stig så brant kring fria höjder, på berg och vallar, där Ack, Men ekot af glada sånger ej skallar — lifvet är dock bra s k ö n t.
.
.
icke sant?!
tyst ligger parken, blott stödd mot sin staf en stackars sjukling syns sakta där skrida och sent ännu in på kvällen där bida med frågande blick mot det mörka haf.
Lotten von Krcemer.
* Kvinnohjälp på apoteken.
om våra läsarinnor väl känna, har Idun med intresse ifrat för den nya bana, kvinnorna i vårt land brutit sig på farma- ceutens fält.
V i ba j u nu ock kommit så långt, att våra första examinerade kvinn- liga apotekare med framgång upptagit täf- lan med sina manliga yrkeskamrater.
Emel- lertid fordras numera redan som utgångs- punkt för apotekarbanan aflagd studentexa- men och därefter mångåriga fackstudier.
Den kan således endast öppnas för det mindretal, som äger förutsättningarna för ett så pass kräfvande intellektuelt arbete.
Dock gifves på våra apotek ofantligt många sysslor af rent praktisk art, som med synnerlig fördel borde kunna utföras af just kvinnohänder.
För denna fråga — använ- dandet af kvinnliga, oexaminerade biträden till apotekssysslor — har apotekaren herr Edw.
L. Bruzelius i Göteborg särskildt intresserat sig och äfven i tryck förtjänstfullt bidragit till dess utredande.
I ett af de senaste häftena af » Svensk farmaceutisk tidskrift » tager herr Bruzelius varmt till orda för dylik kvinnlig ar- betshjälp på apoteken.
Författaren har nu under ett hälft år, å samma apotek där han själf tjänstgjort, haft tillfälle att på nära håll iakttaga dess fördelar, och redan långt tidigare hade han under en studie- resa på danska apotek erfarit, huru be- händigt och skickligt flickor biträdde i en del apoteksgöromål.
Det är j u också klart, säger han, att ett fruntimmer, t. ex. vid pillerutrullning, plå- stertillredning, inläggningar, ombindning af flaskor o. s. v., skall kunna göra detta ar- bete, där det främst kommer an på hän- dighet, lika bra som farmaceuten.
Likaså kan hon blanda och göra i ordning salvor, koka infusioner och dekokter, filtrera upp vätskor o. s. v. Då en farmaceut skall bära ansvaret, för hvad det kvinnliga bi- trädet hjälper till med, är det j u naturligt, att han själf gör alla uppvägningarna, äf- venså, där gifter ingå i någon beredning, också själf verkställer dessas utblandning med öfriga ingredienser.
Författaren har kommit till den för de kvinnliga biträdena hedrande erfarenheten, att de i dessa stycken snart uppöfva sig och ernå » samma o m ej större skicklighet » än farmaceuten själf.
Hvad särskildt be- redning af infusioner, dekokter, mandel- emulsioner m.
m.
beträffar, så kan man tryggt påstå, att de utföras bättre af en därtill inlärd flicka än af en apotekselev.
Den sistnämndes håg — isynnerhet då han nu skall vara student — ligger i allmänhet ej så mycket åt att stå och » slabba » dagen i ände.
Annat är det däremot med ett kvinnligt biträde!
Hon finner ett nöje i att koka och laga till sådana saker, sär- skildt som man väl bör kunna antaga, att hon äger naturlig fallenhet härför.
Naturligt är, att j u större skolbildning som finnes, dess bättre!
En flicka som har svårt för att räkna, särskildt den som ej är hemma i decimalbråk, bör ej gärna tänka på saken.
Fördelaktigast för apoteket är det o c k utan tvifvel, att det kvinnliga bi- trädet är — hvad man kallar — en bättre flicka, ty en sådan gör genom sitt taktfulla uppträdande såväl ett angenämare intryck på kunderna, som hon utöfvar ett gynnsamt 243 och förfinande inflytande på sina manliga kamrater.
I Holland ha länge dylika kvinnliga bi- träden i betydlig utsträckning användts på apoteken.
Redan år 1889 funnos på rikets omkring 6 0 0 apotek nära 300 kvinnliga bi- träden anställda.
Ja, helt visst kunde äfven hemma i Sveri- ge mycken kvinnlig arbetskraft här finna ett lämpligt område, och det har därför varit oss ett nöje att med dessa rader fästa unga arbetssökande kvinnors uppmärsamhet på en erfaren fackmans uttalanden i frågan.
* R propos fruntimmersveckan.
* ~^fariatio delectat *, påstås en viss potentat hafva sagt, då han en gång, högtiden till ära, färgade svansen ärtgrön.
Sannolikt hade han icke själf upp- funnit ordspråket, men hur det än förhåller sig där- med, så är det nu ett bevingadt ord.
Ombyte för- nöjer, så lyder tidens lösen inom de flesta områden, utom när vi komma till den olycksaliga fruntim- mersveckan, ty då blir det i tal och skrift en kon- sekvent enformighet, ett upprepande af detsamma som man hört ända ifrån sin barndom, ett omtug- gande af gamla » kvickheter », som kan göra en nor- mal människa halftokig.
Det är mycket värre än sjöodjuret i Storsjön, ty det byter åtminstone om färg, form på öronlappar, fenor o. s. v., men kvick - heterna om fruntimmersveckan äro år ifrån år orubb- ligen desamma.
Jag vill icke försynda mig genom att upprepa dem — de hafva redan varit synliga i minst ett dussin af de tidningar, jag har läst, och de förekomma säkerligen i de flesta andra.
O, svenske herrar och tidningsmän, kunnen 1 icke hitta på något nyare fält för sommarkvickhetorna?
Det är ju rysligt, att samma saker skola upprepas vid samma tid, årtionde efter åi-tionde!
När man nal- kas fruntimmersveckan, börjar man känna fross- brytningar af förväntan på allt det — dumma, man måste höra och smälta.
Hvarför i all världen är det ingen energisk människa, som söker råda bot för den landsolycka, hvilken denna vecka åstad- kommer, både i materielt och ideelt hänseende?
Ett faktum är, att det ofta rägnar vid denna tid — » fruntimren gråta », heter det — men om det verkligen är Saras, Margaretas, Johannas, Magdalenas, Emmas, Kristinas, Jakobus ' — nej, han, stackars karl, har ingen skuld, fast de omgifvande fruntimren locka honom till det ondt äi!
— Martas och Helenas fel, att det vid denna tid så ofta är för mycket » väta », — hvarför döper man icke helt enkelt om de ödes- digra dagarna och gifver dem de klangfullaste och skönaste manliga namn, som finnas att tillgå?
Det vållade måhända de lärde en smula hufvudbry att utvälja just de kraftigast verkande, men det fick man icke tänka på, då det gällde en så stor na- tionalekonomisk vinst!
Tänk på allt det hö som kunde räddas, om det icke rägnade just i fruntimmersveckan — och rågen kunde då bergås tidigare — och intet hinder fanns för basarfästernas florerande vid badorterna — och kaffet utspäddes ej vid alla » logernas » utfärder — och fint krusade luggar räknade icke — och varma känslor afkyldes icke — för att icke tala om att tidningsskrifvarne ej kommo i tillfälle att förleda sin nästa till den svåra synden att ur djupet af sitt hjärta vredgas öfver de gamla omtuggade kvickhe terna och nära hatfulla känslor mot deras reprodu- centerl Dessas förbrytelser äro ursäktligare under en glödande varm sommar, ty strängt taget är en tidningsman icke mer än en människa; och när han en varm dag kommer in på sitt arbetsrum, är det icke så godt för honom att få ihop tillräcklig spalt- fyllnad, hvarför man får förlåta, om han gör som ordspråket säger: sero venientibus ossa — den sen- komne får gnaga på benen — hvilket i detta fall uttydes med: vänder ett tag på fjärdingen och fiskar upp de gamla kvickheterna.
Men då det är så kallt som i år — då det har rägnat nästan hela som- maren — då det välsignade kriget, nybyggnaderna, ligapojkarna, kapplöpningarna, kungaresorna, natur- forskaremötet o. s. v. förse oss med otaliga ämnen att afhandla i tal och skrift, då är det oupphörliga idislandet om fruntiminersveckan oförlåtligt!
Måtte min klagande stämma icke förklinga obör- dan. '
Eyre.
*
IDUN 244 Bismarcl^ och ^vinnorna.
V år samtids utan gensägelse mest väl- diga politiska personlighet har gått hädan — efter några dagars sjuklighet,-som dock ej ingaf allvarsammare farhågor, in- trädde en oväntad och plötslig försämring, och vid 11-tiden på kvällen den 30 juli hade Otto von Bismarck upphört att lefva.
Han dog på sitt kära Friedrichsruh, omgifven af sina närmaste, och de sista ord han yttrade voro ett: » Tack, mitt barn! » riktade till hans enda dotter, grefvinnan von Rantzau, då hon med kärleksfull omsorg torkade döds- svetten ur hans panna.
Vid den bortgångnes politiskt världshi- storiska betydelse har ej Idun att dröja.
Vi vilja hellre ägna några rader åt en mera intim sida af den store riksbyggarens lif — åt hans förhållande till kvinnorna.
Bismarck värderade i alla tider högt det spirituella, eggande tankeutbytet med be- gåfvade kvinnor och såg gärna, att han vid den husliga härden i Varzin, Friedrichsruh eller Schönhausen kom i beröring med älsk- värda, finbildade damer.
Men denna in- verkan har blott berört sinnet och hjärtat, aldrig förståndet och handlingskraften.
Betraktar man då först och främst Bis- marcks förhållande till sin mor, sin enda syster och sin gemål, skall man finna, att » järnmannen » visat sig ha en fond af käns- lighet och ömhet; som lämnar det bästa be- viset på, att Bismarcks själ var starkt mot- taglig för äkta kvinnobevågenhet och behag.
A f fröet ren spörjs blommans art, af blomman fruktens must, och sångens friskhet röjes klart af första tonens lust.
Så sjunger med rätta skalden, och redan i barnets kärlek till modern visade ung Bis- marek hela sin senare individualitet.
Om Goethe sagt o m sig själf, att han ärft sin glada naturel från sin mor, kan man om Bismarck säga, att han af sin mor — Louise Wilhelmine Meuken, född den 24 februari 1790, död den 1 januari 1839 — f å t t med på lefnadsvägen de härliga gåfvorna: klok- het, skarpsinnighet och hederskänsla.
Alla hennes biografer berätta, att hon redan ti- digt hos sonen sökt väcka en ädel äregirig- het.
Den skarpa modersblicken spårade re- dan hos barnet den slumrande politiska hegåfningen.
Tyvärr skulle hon ej upplefva tillfredsställandet af sin varmaste längtan, ty hon hade redan sex år varit död, då Otto von Bismarck kunde sägas börja sin karrier.
Den stora sanningskärlek, som icke blott i lifvet, utan äfven i politiken alltid utmärkt kanslern, inympades af modern i barnets hjärta.
Följande anekdot belyser ypperligt detta utmärkande drag i hans väsen.
En kväll frågade fru von Bismarck honom, då han sade god natt: » Har du redan ätit din välling? » Han sprang bort och kom om en stund tillbaka med ett gladt » ja! » Han hade nämligen glömt den och frågade först nu sin sköterska efter den.
Hans innerliga kärlek till föräldrarne gaf sig bl.
a. äfven luft i ett yttrande, som han vid mogen ålder fällde vid fråga o m » Wil- helm Tell *.
Han kunde ej tåla denne schwei- zerhjälte och med honom den schillerska dikten — emedan Tell skjutit på sin son.
Efter moderns död hängaf den unge äd- lingen sig med hela sitt hjärta åt sin enda FURSTLNNAST V O N B l S M A R C K.
syster Malwine, senare gift med fideikommis- sarien von Arnim Kröchlendorff.
I de många bref han på höjden af sin ära skrifvit till henne såväl som senare till sin gemål, har han röjt hela sitt rika känslolif.
Kort efter systerns giftermål 1841 skref han till henne några melankoliskt-humori- stiska rader, som tydligt visa, hur kär han höll henne.
Det heter däri bl.
a.: » Sedan du är borta, har jag naturligtvis funnit hem- met mycket tomt.
Jag har satt mig vid kakelugnen, rökt och anställt betraktelser öfver, hur onaturligt och själfviskt det är, när flickor, som ha bröder och till på köpet ogifta sådana, hänsynslöst gå och gifta sig och låtsas, som om blott de själfva funnes i världen för att följa sin böjelse, en själf - viskhet, från hvilken jag lyckligtvis fritager mig personligen.
Sedan jag insett det onyt- tiga i dessa betraktelser, reste jag mig från den grönklädda stolen, i hvilken du bru- kade sitta, och störtade mig hufvudstupa i valrörelsen ... » Många äro de smeknamn, både hjärtliga och lustiga, han gifver sin syster.
Ä n kallar han henne » dyraste Kreusa », än » chére Pe- tite », än » kära Arnimen », än » ma soeur », än » Madame » och berättar henne förtroligt allt, hvad han har på hjärtat: små och stora fröjder, sorger och förhoppningar, fram tidsplaner och önskningar, högviktiga politi- ska och statsangelägenheter, såväl som obe- tydliga husliga omständigheter.
Han var alltid lycklig, när han — äfven efter sitt giftermål — kunde få bo i Berlin hos sin » dyra Kreusa » och få utgjuta sitt hjärta för henne.
Aldrig störde ens den minsta misstämning det sanna syskonförhållandet mellan dem — men så var också Malwine von Arnim den mest uppmärksamma och ömma syster.
Hon uträttade alltid de uppdrag, han gaf henne, skickade honom alla slags läckerheter o. s. v. Och det var inte alltid lätta uppdrag hon fick.
Sålunda önskade han 1857, då han uppehöll sig i Frankfurt a.
M., att fru von Arnim som julklapp åt hans fru skulle köpa ett opalhjärta, som likväl inte fick kosta mera än 200 thaler; vidare en klädning för omkring 100 thaler, » ej mera », en solfjä- der, som skulle » parera bra », men inte kosta mera än 100 thaler, och slutligen en stor, varm filt att breda öfver knäna i vagnen, 1898 med tigermönster och på detta ögon af glas — denna fick blott kosta 10 thaler.
.
.
Såsom redan nämnts, sörjde den ö m m a systern äfven för sin ryktbare broders kropps- liga vederkvickelse.
Sålunda tackar han henne en gång — den 10 oktober 1860 — för hennes sändning af blodkorf och lefver.
Alldeles hänförd utropar han: » Så g o d blod- korf har jag aldrig förr ätit och så god lefver endast sällan — må dina slaktdjur alltid frodas — jag har under tre dagar ätit frukost däraf I » Hur innerligt furst Bismarck älskade sin gemål Johanna von Bismarck, född von Putt- kamer, torde vara alltför väl bekant, för att vi skola behöfva uttryckligen betona detta.
Allt intill sitt frånfälle år 1894 var hon hans skyddsgenius under alla förhållanden af hans lif, i hans hem i Varzin, Friedrichs- ruh, Schönhausen och Berlin, och alla som voro kanslerns gäster iakttogo med nöje det äkta kvinnliga välde den ädla furstinnan utöfvade och den djupa kärlek hennes rykt- bare gemål hyste för henne.
Endast några få bref från furst Bismarck till hans gemål ha kommit inför profana ögon, men de äro alla öfversvallande af godt humör, kvicka infall och den innerligaste tillgifvenhet.
På samma sätt som med sin syster Malwine öfverhopar han äfven sin gemål med en mängd skämtsamma och hjärtliga smeknamn och i bref till sina släktingar och förtrogna vänner talar Bismarck oupphörligt i den kär- leksfullaste ton om sin fru.
Midt under tysk-österrikiska kriget, då de tyngsta bekymmer af alla slag bestorma honom, tänker han på henne med rörande kärlek och plockar alprosor åt henne, hvar- vid humorn, denna hans trognaste ledsagare genom lifvet, aldrig lämnar honom.
I denna anda skref lian t. ex. från Hohenmauth den 9 juli 1 8 6 6: » O m ni inte har någon under- rättelse från någon, kan ni obetingadt an- taga, att han lefver och är frisk, ty så snart en känd person sårats, får man veta det inom minst 24 timmar. » Om än icke så ofta, underlåter Otto von Bismarck likväl ej att då och då i bref till sin syster och sin hustru fälla omdömen öfver damvärlden i allmänhet och särskildt öfver en och annan af dess representanter, med hvilka han kommit i beröring.
Van- ligtvis sker detta på hans godmodigt skäm- tande sätt.
Bland stjärnor inom teatervärlden har Pauline Lucca varit en af Bismarcks favo- riter.
Farna, som gärna uppdiktar något om berömde statsmän såväl som om be- römda sångerskor, kunde ingenting berätta om den store statsmannens intimare förhål- landen till främmande damer och gjorde därför en mygga till en elefant.
A r 1865 hade den österrikiska badorten Ischl två intressanta gäster i den preussiske minister- presidenten Otto von Bismarck och den preussiska kammarsångerskan Pauline Lucca.
En förmiddag uppehöll sig sångerskan utan- för hotell Elisabeth, där furst Bismarck och dåvarande kung Wilhelm brukade taga in.
Plötsligt kom den förstnämnde ut från ho- tellet.
Ministerpresidenten uppmärksammade genast sångerskan, gick fram till henne och skakade hjärtligt hennes hand.
» Följ med, ers excellens », bad Lucca, » jag måste till fotografen. » » Jag kan inte, jag väntar mina chiffrörer, de tyckas vara ute och promenera. » » Ah, ers excellens, ni kan läsa depescherna sedan », sade Lucca, och de gjorde båda
IDUN 1898 sällskap.
Hos fotografen lät först Lucca och sedan Bismarck porträttera sig hvar för sig.
Därpå sprang plötsligt den lilla förförerskan upp med utropet: » Ers excellens, en superb idé!
Hur skulle det vara, om vi skulle låta porträttera oss tillsammans? » Bismarck gick leende in därpå, och foto- grafen gjorde, hvad på honom ankom.
Om några dagar fanns porträttet i hundratals händer.
Hela Ischl talade ej om något annat.
O m någon tid funno likväl båda kontrahen- terna, att det vore bäst, om denna fotografi försvunne ur konsthandeln, och så måste fotografen förplikta sig att ej göra några nya kopior.
Att en verkligt ädel kvinnas kärlek inver- kat välgörande på den väldige statsmannen och att han utan den skulle ha känt sig olycklig, tillstår han öppenhjärtigt i bref till sin hustru.
A f talrika ställen anföra vi en- dast följande utgjutelse, som kastar ett klart ljus öfver hela hans tänkesätt.
» Jag vet inte », skrifver han, » hur j a g förut härdat ut; skulle jag nu lefva som då — • utan Gud, utan dig, utan barn — vet jag verkligen inte, hvarför jag inte skulle kasta bort detta lif- vet som en smutsad skjorta.
.
.
» Han tröttnade ej att vid hvarje anled- ning visa sin gemål en liten uppmärksam- het.
För att öfverraska henrje på hennes födelsedag, skref han t. ex. till sin syster Malwine: » Du vet, att den 11 april föddes grunden till min husliga l y c k a; mindre be- kant är dig kauske den omständigheten, att jag i fjor uttryckte min glädje öfver denna dags återkomst genom en present af två briljantörringar, köpta hos Wagner, Un- ter den Linden, och att den älskvärda mot- tagarinnan för kort tid sedan förlorat dessa, troligen g e n o m stöld.
För att i någon mån mildra sorgen öfver denna förlust skulle jag gärna till den 11 vilja ha ett par likadana prydnader till min högtärade gemåls örsnib- bar.
W a g n e r vet nog ungefär, hurudana de.
voro, och hvad de kostade.
Jag skulle helst vilja ha dem så lika som möjligt, enkelt infattade som dina, och få de i nödfall vara litet dyrare än de förra.
Min budgets jämn- vikt låter väl inte rubba sig för en utgift af hundra thaler mer eller mindre. » Af det här sagda inser man, att romantik och kärlekspjunk visserligen ej spelade nå- gon roll i rikskanslerns lif, men att han alltid var uppfylld af en äkta manlig kär- lek till mor, syster, maka och ädla kvinnor.
* 2) en " attesterade " korgen.
Ett L skedde himmelska under och tecken.
Solen, som hittills föraktat oss, stod upp en morgon och sken ända till kvällen.
Och dagen därpå visade hon oss samma älskvärdhot och fortsatte därmed hela veckan ut och längre ändå.
Min vän löjtnanten, som klädt af sig all civilisation, uppträdt i Jägerskjorta och börjat anlägga helskägg, kom » stärkt » och nyrakad.
till bordet, och hela ungkarlslaget, som dittills burit smeknamnet » döddansarnas, undergick en påfallande och somligstädes harmväckande förvandling.
Det upptäcktes, att trakten ägnade sig förträffligt för angenäma utfärder, och att de, som heligt försäkrat, att de aldrig i sitt lif anordnat ens ett kafferep, voro fyndiga och vana festarrangörer.
De, som lagt bort att dansa för många år sedan, återupplifvade den glömda konsten.
Min rumsgranne, kandidaten, som brukat sofva hvar kväll kl. 10, öfverraskade jag en natt kl. 1 lutad öfver ett pappersark, fyldt af strof- vis grupperade rader.
Själf var jag inte heller alldeles densamme som förut.
Alla mina gamla lofsånger öfver lyckan att » få vara i fred » och föra ett ostördt och tillbaka- draget lif hade tystnat.
Och jag hade i stället börjat luta åt den uppfattningen, — hvilken, som bekant, äfven före mig haft anhängare — att om- växling i grund och botten är att föredraga fram- för allt för länge ostörd hfila.
Det fanns till och med de, som höllo före, att jag i högre grad än någon annan i sällskapet varit underkastad förvand- lingens lag.
Men detta påstående bestrider jag så- som falskt och illvilligt.
Inte heller är det sannt, att jag först då började intressera mig både för segling och lawntennis-spel, ty det har jag alltid gjort, fast jag aldrig blifvit fullt hemmastadd i skötseln af något annat segel än focken och aldrig kommit att lägga mig till med någon räcket.
Osan- ning är det också, att jag öfverraskats i samma sysselsättning som kandidaten — ty jag öfverraska- des inte —; att jag för att möjliggöra vissa efter- sträfvade morgonpromenader steg upp två timmar tidigare än förut — det berodde på det vackra vädret — o. s. v. Men efter att ha protesterat mot dessa öfver- drifter, kan jag j u gärna medgifva, att jag aldrig utan tvingande skäl försummade någon segeltur eller något krocketparti, hvari hon tog del, eller någon promenad, där jag hade förmånen af hennes sällskap.
Jag skref till och med efter en af våra utflykter — hvarunder jag beslagit henne med en liten oskyldig osanning — följande dikt, som jag dock klokt nog aldrig visade henne: » En liten smula får man lof att narras, försäkrade min sanningskära flicka.
Jag ville gärna veta, huru mycket, men fick ej något svar i detta stycket.
Nu skall jag samvetsgrant mig söka skicka, så godt jag kan.
Få se, hur det kan lyckas.
För hvarje gång jag märker att hon diktat, så skall jag dikta själf en liten saga; och när jag finner, att hon ärligt biktat, så skall jag henne med en bikt behaga.
Det bör bli lustigt nog med dessa dikter.
Man blir ju mätt på sanning ock till slutet.
Att väga guld med endast gamla vikter är intet nöje för en vän af krutet.
* Nej, blixt och dunder, låt oss öppna elden och bombardera friskt med lögnkartescher, och låt oss tappert värja våra välden och akta våra murar väl för brescher!
västkustäfventyr.
iksom alla andra har jag naturligtvis några dus- sin gånger låtit spå mig.
Det är ett ganska drägligt vinterkvällsnöje i brist på något bättre.
Men när spåkvinnan tystnat, har jag i regel också glömt bort större delen af, hvad hon sagt både om » den mörka damen » och » den ljusa », om » brefven med pängarna » och om » de glada underrättelserna, som vänta&gt; o. s. v. Men sista gången jag råkade ut lör en sibylla, fast- nade af en slump en af hennes spådomar i mitt minne, och ur den spådomen utvecklade sig sedan en rätt lustig liten historia, som jag inte kan under- låta att berätta.
, Så här gick det till: Jag tillbragte min sommar på västkusten.
Mitt pantsatta hedersord hindrar mig att ge er historiens tråd genom att nämna hvar.
Men så mycket kan jag säga, att det var på ett ställe, där de unga damerna voro många, men de bedårande få.
I tre veckor och två dagar väntade vi fåfängt på den första.
Den andra hade ännu icke infunnit sig, när min afresa inträffade.
Men då den första kom, Spar ej på krutet!
Det är gjordt att brinna, och redan smällen har sitt lilla värde.
Låt i en glad raketdans världen finna, att muntert är det krig, som är på lärde!
Och när vi tröttna s ' en en gång på leken, så hitta vi väl på en ny, min flicka.
Först när vi tröttnat på den sista leken, är tid att tömma glasen, när vi dricka. » Jag fruktar allvarligen, att mina verser inte skulle ha gjort någon synnerlig lycka, utan ömkligeu kom- mit till korta i täfian med kandidatens, som sanno- likt vore hållna i en mera innerlig och hjärtebe- vekande ton.
Möjligen kom ieke heller hans kväde någonsin fram.
Åtminstone hade det ingen afgörande verkan.
T y det började snart stå klart för oss, att alla våra poetiska och opoetiska ansträngningar båtade till intet, sedan en ny fiende oförmodadt uppenbarat sig på valplatsen.
Han måtte ha varit gammal vän i familjen, ty han slog sig genast ned vid hennes bord och vek 245 under hela dagen knappt en hel minut från hennes sida.
— Det måtte vara hennes äldste bror, analyserade löjtnanten lugnande vid första middagen.
Men han föreföll oroväckande uppmärksam emot henne, alltför uppmärksam för att gärna kunna vara hennes bror.
Innan vi reste oss från bordet, hade vi också för länge sedan förkastat den hypotesen.
Några allvarliga farhågor ingaf han oss emellertid inte i början.
Han var minst dubbelt så gammal som hon, och hans gråsprängda hår klädde honom inte ens, Han var ängsligt och cirkladt korrekt både i sin klädsel och sitt sätt och bytte halsdukar två å tre gånger om dagen, något som i vårt tycke inte passade en man vid hans stadgade ålder.
Hans konversation sökte oupphörligt nödhamn i Göteborg, där han fann allt förträffligt, såsom en äkta göte- borgsgrösshandlare ägnar och anstår.
T y han var göteborgsgrosshandlare.
Inte ens den upptäckten oroade oss.
Men när hon började få förhinder vid våra ut- flykter och aldrig kunde förmås till en promenad, där han saknades, blefvo våra tankar mörka.
En dag inberättado kandidaten, att han öfverraskat dem på en aflägsen klippa vid hafsstranden.
Samma afton trängde rök af brändt papper in i mitt rum.
Jag gissade genast, att dikten till henne offrats åt lågorna.
Så småningom återfick vårt bordslag sitt gamla regnvädersutseende.
Den ene efter den andre anför- trodde oss, att han egentligen var trött på den sista tidens anträngande nöjeslif.
Han hade kommit till västkusten för att hvila sig och inte för att löpa om kring med fruntimmer.
För öfrigt tillhörde hon inte de kvinnor, som intressera en karl länge, tillade han.
Bevars hon var ju » rätt täck », men skulle knappast ha frapperat någon, om hon inte i hela den kvinnliga omgifningen haft en så verkningsfull bakgrund att ses emot.
Och den där grosshandlaren, som var hennes ständiga uppvaktning, kunde j u ingen människa härda ut med.
— — — — Dagen efter sedan en af oss för åtminstone tionde gången med oförsiktigt hög röst utvecklat dessa oemotsagda synpukter, funno vi på vårt frukostbord ett utklipp ur folkskolans läsebok.
Det innehöll sagan om » räfven och rönnbären ».
Vi voro nästan nödsakade att misstäuka gross- handlaren.
Min sommarsemester tog lyckligtvis snart slut, och jag kände mig rätt nöjd med att trampa stads- gator igen.
Vår lilla sommarsaga hade jag så godt som glömt redan på tåget, men första dagen jag var hemma fick jag en påminnelse om den.
Hur så kom sig, framgår af följande bref, som jag samma afton af- sände till den unga dam, hvilken varit medelpunkten i denna berättelse.
Det löd ordagrant så här: Min Fröken!
Ett kostligare bref än detta har ni antagligen aldrig fått och jag åtminstone aldrig skrifvit.
Ni tror ju på spådomar till den grad, att ni inte ens vågar låta spå er.
Det gör inte jag, och därför fick en enträgen spåkvinna aftonen före min som- marresa lof att förutsäga mina närmaste öden.
För att läsa riktigt rätt, tog hon både handens linjer, korten och kaffesumpen till hjälp.
Och öfverallt påstod hon sig se, att jag under färden skulle möta » lyckan ».
Igeukänningstecken fick jag intet annat än det, att hon skulle vara » ljus som en juninatt ».
Jag råkade le en smula försmädligt och uttrycka mina tvifvel om tillförlitligheten af hennes spådoms- gåfva.
Men då blef hon rasande, slog sin sibyllin- ska hand i bordet och försäkrade inför en hel krets af vittnen, att om spådomen kommer att synas slå slint, så berodde det på att jag själf i oförlåtlig liknöjdhet låtit lyckan springa ifrån mig.
Hvarom icke lofvade hon att aldrig mer titta i vare sig kort eller kaffesump.
Det var klart, att jag vid min hemkomst skulle påminna spåkvinnan, som bor i samma pensionat som jag och stoltserar värre med sin spådomsgåfva, om hennes stora ord] och säga henne, att det nu var slut med hennes spådomskonst, sedan hon ömk- ligen misstagtit sig, men då försökte hon slingra sig undan med att påstå, att jag lagt armarna i kors.
Jag bedyrade, att hon hade orätt.
Men det hjälpte inte.
Hon fordrade bevis.
På det sättet var hon nära att sätta mig på det hala, när det föll mig in, att jag kanske ändå skulle kunna skaffa bevis och det ett originelt sådant.
Förslaget godkändes, jag misstänker starkt, där- för att hon icke trodde mig om den djärfheten att sätta det i verket.
Men den gången bedrog hon sig.
Dess bättre kan jag från min färd blott påminna mig en enda uppenbarelse, som det varit mig en, om också kortvarig, lycka att möta.
Hon ensam kan således fälla domen öfver spåkvinnan.
IDUN 246 Skulle ni därför vilja skrifva ett intyg af unge- fär följande innehåll: » Att innehafvaren af detta aktstycke — för så- vidt jag har något med lyckan att skaffa — visat ett mycket lifligt intresse att få bjuda henne handen, men att lyckan själf, som är upptagen på annat håll, samvetsgrant dragit sig undan, intygas här- med på begäran. » Vill ni själf hitta på andra ordalag, är det natur- ligtvis så mycket bättre, blott de äro tillräckligt tydliga.
Det faller af sig själft, att ni får under- teckna dem med hvilket anonymt märke ni vill och att icke ort verkliga namn — det lofvar jag på hedersord — kommer att inblandas i historien.
Jag vågar j u därför räkna på, att ni som ett an- språkslöst surrogat för lyckan bereder mig nöjet att få tysta munnen på denna spåkvinna.
Det bör j u också vara ett ganska klassiskt nöje att på begäran.
gifva skriftlig attest på en korg Med vördnadsfull väntan.
Carl W — d.
Jag var så nyfiken på hennes svar, att jag tvärt- emot mina vanor hvarjo morgon inväntade bref- bäraren.
Det intressesserade mig nämligen att se, hur hon skulle turnera det.
Hon kunde ju inte gärna låta bli att svara alls.
Det skulle i bästa fall kunna tydas som en ohöftig- liet, men snarare som ett fattigdomsbevis eller till och med som en obenägenhet att » attestera korgen ».
Följde hon mitt formulär, fastnade hon i en snara och bekände bl.
a., att » hon hörde hemma på annat håll », hvilket håll skulle jag ha alltför lätt att gissa.
Hon måste således själf hitta på ett svar.
Jag njöt af att ha satt henne på ett litet maturitetsprof, och när brefvet dröjde, tog jag för gifvet, att det berodde på, att bon icke lyckats formulera ett svar som hon var nöjd med.
En morgon kom det Jag öppnade med nervösa händer kuvertet.
Det innehöll icke ett skriftligt ord — endast två visitkort, af hvilka det ena bar hennes och det andra — löjtnantens namn.
Det svaret hade jag alldeles lämnat ur räkningen.
Visserligen gaf det ju endast hälften af det bevis spåkvinnan fordrat.
Men den andra hälften läm- nade mina västkustvänner med stor beredvillighet.
Men ni skulle ha sett spåkvinnan — och hört henne!
Carl Walfrid.
; Kvinno-klubbarne i London.
(Forts, o c h slut.)
i-ty M. fter stiftarmnans död är generalsekreteraren lady Hamilton själen i klubben, hvars alla medlemmar tillhöra den mera avancerade delen af kvinnosakens förkämpar.
Obligatoriskt för dem är löftet o m total afhållsamhet från alla starka drycker — m e n såsom en ersättning hafva damerna rätt att röka i ett rymligt o c h m e d all elegans inredt rökrum.
Enahanda grundsatser äro ledande för Writers Club, hvilken upptager en del af den väldi- ga byggnaden Hasting ' s H o u s e, Norfolk Street, Strand.
Alla dess medlemmar (som i början af 1897 utgjorde 260) måste tillhöra den litterära eller artistiska världen o c h dess ordförande är den bekanta romanförfattarinnan mrs John Strän- ge Winter.
— Antalet damer, s o m ägna sig åt journalistiken eller teckna för de illustrerade tidningarna, är i L o n d o n ganska ansenligt, o c h behofvet för dem af en klubb, belägen i närhe- ten af redaktionslokalerna vid The Strand o c h Fleet-Street, hade därför gjort sig kännbart.
— Writers Club, s o m började ganska anspråkslöst i en liten våning vid sistnämnda gata, fyller nu på ett förträffligt sätt denna uppgift.
Inrednin- gen utmärker sig icke g e n o m någon utsökt lyx, men är ytterst komfortabel.
I den stora gemen- samma salen äro borden belastade m e d tidnin- gar o c h tidskrifter, o c h längs väggarna äro bref- fack, där medlemmarne kunna hämta sin korre- spondens.
Det finnes dessutom en särskild re- daktionssal m e d en stor myckenhet skrifbord, äf vensom toilettrum — nyttigt för damerna, s o m tillhöra tidnings världen o c h s o m icke skulle få tid att begifva sig h e m emellan sina besök å tidningsbyråerna.
Man har också tillfälle att in- taga sin luncheon i klubben, godt o c h billigt.
D ä r e m o t har Writers inga sällskapliga samman- k o m s t e r ^ u t o m ett » five o ' clock tea » o m freda- garne.
Arsafgiften är 1 guinea o c h inträdesaf- giften lika mycket.
K l u b b e n s hederspresident är hennes kungl.
höghet prinsessan Helena, för- mäld med prins Kristian af Slesvig-Holstein, o c h listan på medlemmarne upptager namn på fler- talet af de mest framstående författarinnorna i England.
University Club vid M a d d o x Street är, såsom namnet angifver, tillgänglig uteslutande för da- mer, som tillhör universitetet såsom studerande eller innehafva någon akademisk grad.
Afgifter- na äro desamma s o m i Writers ' o c h medlem- marnes antal också ungefär lika.
Inredningen är elegant o c h b e k v ä m; utom tidningar o c h alla slags vetenskapliga o c h andra tidskrifter finnes här ett valdt bibliotek.
Grosvenor Crescent Club, nära intill H y d e park, är helt nyligen stiftad af mrs W y n f o r d Phillips, förut verksam m e d l e m af Pioneer elub.
Denna nya k l u b b torde i en icke aflägsen fram- tid blifva en stor styrka för kvinnorörelsen i England till följd af sin nära förbindelse m e d The Womens ' Institute, s o m är installeradt i sam- ma hus och s o m äfven är grundadt af mrs Phil- lips, hvilken för bägge anstalternas underhåll anslagit en Årlig s u m m a af 7,000 p d st. (127,000 kronor).
— M e d ett så storartadt bidrag är det gifvet, att klubbens inredning o c h utrustning i alla afseenden äro utomordentliga.
Direktio- nen räknar o c k bland sina ledamöter de mest lysande namnen inom kvinnorörelsen i England.
En annan alldeles ny klubb är ' Victoria vid Southampton Street, Strand.
Denna är speciellt afsedd för - » Lady-Nurses » eller damer, s o m ägna sig åt sjuksköterskekallet.
Samtliga de här uppräknade klubbarne äro stiftade i något speciellt ändamål och företrädes- vis afsedda för fruntimmer, s o m hafva någon praktisk lifsuppgift eller verksamhet.
M e n u t o m dessa finnas i L o n d o n ett ganska stort antal, hvilkas m e d l e m m a r äro damer af värld, som icke b o i själf va L o n d o n, men betrakta klubben såsom ett angenämt hviloställe o c h en fashionabel lä- genhet för att tillbringa några timmar.
De för- J J vagnshus äfvensom » bicycle-stall » m. m., m.
m.
— Denna klubb bryr sig icke, såsom de andra, o m konferenser, konserter eller andra gemen- samma sällskapsaftnar, utan har till uteslutande ändamål att utgöra ett tillfälligt, i fullt m o d e r n stil hållet hem för damer af stora världen.
Bland dess vice-presidenter, alla hörande till denna ari- stokratiska värld, äro grefvinnan af Westmore- land, grefvinnan af Bathurst o c h lady Helen Henniker de verksammaste.
Tämligen aflägsen från West-End ' s medelpunkt är » Ilehester Club », upprättad i Kensington.
Den motsvarar närmast ett pensionat för damer från provinserna, s o m vilja tillbringa någon tid i Lon- don o c h åt hvilka här erbjudes för resonabelt pris ett komfortabelt h e m, angenämare än de van- liga hotellen o c h pensionaterna.
M e n en klubb är det i alla fall, ty endast personer, s o m veder- börligen invalts o c h betala sin årsafgift, motta- gas.
Här gifvas emellanåt små musikaliska o c h teatraliska representationer, till hvilka äfven her- rar kunna inbjudas.
Däremot äro » små barn och hundar » absolut bannlysta från klubben, hvars president är lady Mabel Vereker.
» Ladies ' County Club » existerar sedan tre år och räknar 1,200 medlemmar.
D e n grundades af mr Gilbert Olivier under namnet » the Ladies ' Tea and Shopping B o o m » vid Begent street, där arsafgiften endast var 5 shillings.
M e n snart blef häraf en klubb i den moderna stilen under ledning af miss T.
B.
Taylor (numera blifven mrs C.
H. Abbott).
M e d undantag af en fest på hvarje årsdag af dess stiftelse, gifver k l u b b e n inga så- dana, m e n då den upptager en m y c k e t stor lokal och har flere disponibla salonger, så kunna med- lemmarne hyra en hel rad mottagningsrum för att gifva baler o c h soiréer, en fördel s o m är högt uppskattad af damerna.
Arsafgiften är numera 4 guineas.
o » Sandringham Club » hette ursprungligen » Kett- ledrum Bestaurant, » blef sedan » Ladies ' Inter- national Club » o c h antog, när den nyligen flyt- tades till Old B o n d Street, sitt nuvarande namn.
— » New Victorian Club » vid Sackville street nämligaste af dessa, äro: Green Park Club, 10 står under bestyrelse af en damkommitté ur de Grafton Street, The Empress Club, Dover Street; aristokratiska kretsarne.
I bägge dessa är in- The Alexandra, Grosvenor Street; The Neio Tic- trädesafgiften 2 guineas.
torian, 30 Sackville Street; The Ladies ' County H v a d slutligen beträffar de tre klubbarne, » A l - Club, 21 Hannover Street; The Ilehester, Kensing- bemarle », » Baths » o c h » Sesame », hvilka mottaga ton; The Sandringsham, Old B o n d Street.
både herrar o c h damer såsom medlemmar, så hafva dessa i sin hela installation karaktären af Den elegantaste af alla är utan tvifvel » Green rika o c h luxuösa privathem, o c h den, s o m där Park », hvars högst utmärkta o c h förträffliga be- styrarinna är mrs Luther Munday.
Klubben exi- blifver inbjuden såsom gäst, måste tro sig hafva k o m m i t snarare till en börds- eller pänningaristo- sterar knappt sedan fyra år tillbaka, men dess krats slott än till en klubb midt u p p e i L o n d o n.
medlemmar äro redan öfver 500, hvaribland en dotter o c h en dotterdotter till drottning Victoria.
— Matsalarne o c h salongerna äro g e m e n s a m m a Års- o c h inträdesafgifterna äro resp, 5 o c h 4 gui för bägge könen, m e n i ett fall äro dessa åt- neas.
— Utom en stor salong, ornerad såsom i skilda: herrarne hafva sitt rökrum för sig o c h ett rikt privathem m e d en h o p dyrbara små konst- damerna sitt för sig.
saker på etagererna o c h b e r ö m d a mästares taflor på väggarna, samt en mycket stor o c h elegant * matsal, flere väl anordnade toilettrum m.
m., ställer klubben till sina medlemmars disposition ett antal komfortabla enskilda rum, s o m kunna 4 hyras för en dag eller för en vecka, o m så af någon anledning önskas.
— En dramatisk o c h musikalisk soiré gifves två gånger i månaden, där de förnämsta artister låta höra sig o c h till hvilken medlemmarne hafva rätt att inbjuda sina vänner, så väl herrar som damer.
Om naturligtvis en klubb s o m denna redan är i högsta grad » select » i af seende på invalet af medlemmar, så är den dock icke så exklusiv som » Alexandra » och » E m p r e s s », i hvilka det är ett oeftergifligt villkor för inträde att vara presente- rad på hofvet.
— » Alexandra », som räknar 900 m e d l e m m a r (hvilka betala samma inträdes- o c h årsafgifter s o m i s Green Park ») är, likasom ock- så » Empress », stängd för manliga inbjudna gä- ster vid de mottagningar som äga rum.
Icke heller är det medgifvet medlemmarne att inbju- da mer än två främmande hvar, annat än v i d alldeles speciella tillfällen.
Barn få icke med- tagas, o m icke i the koffee-room, ett slags matsal, där de tolereras under villkor att hålla sig abso- lut tysta, o c h tillåtelsen sträcker sig i alla fall blott till flickor o c h små gossar under 7 år: öfver den- na ålder betraktas pysarne s o m » herrar » o c h få icke tillträde.
— » Alexandra » har också 10 pri- vatrum till medlemmarnes disposition jämte till- h ö r a n d e domestikrum för d e m, s o m där vilja tillbringa någon tid.
Samma höga rang o c h i lika mån förbehållen den högsta b ö r d e n o c h rikedomen är » Empress Club », stiftad i juli 1897 till åminnelser af drott- ningens jubileum.
Den räknar redan öfver 2,000 medlemmar, o c h till dess installation hör en mag- nifik vinterträdgård, musik- och mottagningssa- longer, ett stort antal privatrum, stallar o c h Vä^ohyrä, Mäl och Bakterier O O 1898 u » T ungdomens rår ».
Prinsessan Ingeborg, hertiginnan af Västergötland, fyllde i tisdags 20 år.
Svenska — Texasprofessor!
En ung sven- ska, fröken Hanna Kindbom, har utnämnts till professor i hygien o c h sjukvård vid universitetet i Texas.
Kvinnliga apotekare i Ryssland.
Nu, då de ryska kvinnorna allt m e r börja ägna sig åt apotekareyrket, har vid » medico-kirurgiska akademien » i Petersburg öppnats ett farmaceu- tiskt institut för kvinnor.
Det består af två af- delningar; i den ena undervisas teoretiskt, o c h lärare från universiteten hålla föreläsningar i kemi, fysik, botanik o. d., m e d a n andra afdel- ningen omfattar praktiska öfningar o c h har lo- kaler i klinikernas apotek.
Tillträde till detta universitet lämnas endast åt dem, som aflagt afgångsexamen vid ett kvinnligt gymnasium, o c h dessutom måste en särskild examen tagas i latin.
* *?
^ é * Rikslel.
34.
— Kontor: 4 Stallgatan 4.
— Allm.
Tel. 7494.
IDUN 1898 Helen Keller.
(Forts, o c h slut.)
Oemotståndligt tränger sig på en, vid framställningen af Helen Kellers första un- dervisning, en jämförelse med hvad som bjudes de flesta af våra normala gossar och flickor.
Huru många bildade mödrars barn äro icke andligen svältfödda!
Och hvad är sist och slutligen hela vår civilisa- tion värd, om det ej ligger vikt uppå, att blomman däraf, med dess skäraste doft, genom den bildade moderns direkta för- medling under umgänget kommer det unga släktet till godo, och det redan från den morgonfriska ålder, då bevisligen riktnin- gen inslås för lifvets sträfvanden och in- tressen!
Så länge Helen mottog undervisning en- dast medels fingerspråket, glömde hon al- drig något.
Hvad som en gång meddelats henne var som antecknadt i en bok.
Sedan hon begynt läsa, kommit mera i beröring med andra människor och mottagit intryck från flere håll, har hennes minne förlorat denna underbara styrka.
Under några år framåt tillbragte Helen vintrarna i Perkins-institutet i Boston, där hon kände sig lycklig och hemmastadd i sällskap med andra blinda barn.
Vid omkring 9 års ålder hade hon med stor bestämdhet tillbakavisat en släktings försök att bibringa henne någon föreställ- ning o m Gud såsom hennes fader: » Det kom mig att skratta riktigt duktigt, för jag vet, att min fader är Arthur Keller. » Men efter ett års vidare mognad och van- mäktig kamp med de i hennes eget hjärta uppdykande spörsmålen, begynte hon själf med sådant allvar och så oafvisligt yrka på vägledning i lifvets djupaste frågor, att hennes omgifning såg sig tvungen att med henne upptaga ämnet, oaktadt det förut lär ha ingått i mr Anagnos, föreståndaren för Perkins-institutet, plan att så ännu ej skulle ske.
Det var i synnerhet den för den svenska allmänheten icke alldeles obe- kante, numera aflidne biskopen Phillips Brooks, som förstod att tillfredsställa hen- nes andes innersta behof genom det be- undransvärda sätt, på hvilket han för henne åskådliggjorde den himmelske Faderns kär- lek och Jesu mission att för människorna uppenbara denna kärlek- Nu insöp Helen dessa sanningar » likt den törstiga plantan som dricker himlens d a g g ».
Om hennes närvarande religiösa ståndpunkt heter det: » Hennes tro är lika enkel som fast ».
Samtidigt med att dessa nya synpunkter gåfvo hela hennes lif ett nytt innehåll, be- gynte hon få klart för sig, hvarigenom hen- nes sätt att meddela sig skilde sig från andra människors, äfven hennes blinda kam- raters, hvilka » kunde säga med sin m u n ».
Det är intet tvifvel om att denna upptäckt för hennes känsliga och tänkande sinne var nedslående och smärtsam, men missmodet har aldrig fått rum i hennes hjärta, och äfven nu synes hon nästan omedelbart ha omfattat hoppet att bryta de skrankor, som stodo henne i vägen.
Frågan, om icke hon också kunde lära att tala med munnen, sy- nes dels impulsivt ha uppstått hos henne själf, dels fått näring genom andras med- delanden, särskildt det o m en ung norska, Ragnhild Kaate, ett meddelande, som be- redde den lilla en sömnlös natt » för glädje ».
Till följd af hennes enträgna böner att få 247 lära sig att tala, fördes hon till miss Sarah Fuller, föreståndarinnan för Horace Manns Srhool för döfstumma i Boston, och under- visningen begynte omedelbart.
Hon fick de nödiga förklaringarna öfver talorganens inbördes ställning, fick vidröra miss Fullers ansikte, lägga sina fingrar i hennes mun, och så steg för steg öfva sig att frambrin- ga först några vokalljud, sedan små ord.
Miss Fuller intygar, att hon var en oför- liknelig elev, och att hon efter tio lektio- ner med lätthet behärskade talets h u v u d - beståndsdelar.
Öfningarna synas därefter ha fortgått utan miss Fullers omedelbara ledning med miss Sullivans bistånd; och snart talade Helen flytande.
Hennes glädje öfver detta framsteg, hvars betydelse hon redan då, vid ännu icke fyllda tio år, sy- nes fullt ha fattat, var obeskriflig.
» Nu är jag icke längre stum, » säger hon efter att fritt ha afgifvit en längre förtjusande skil- dring — som i • sin helhet upptecknats af miss Fuller — öfver ett besök hos hennes favoritskald dr Oliver Wendell Holmes.
Sär- skildt gladde hon sig åt att nu kunna med- dela sig med sin syster, som var för liten för att förstå fingerspråket.
Det ser ut, som om själslifvets starka tillväxt under detta år väl mycket angripit hennes eljes starka kroppskrafter, men hen- nes bref från denna tid andas en.öfver- svallande glädje: » Jag har lärt många, många saker om Kristus och min himmel- ske Fader.
Jag är mycket, mycket lycklig.
Gud vill, att vi skola vara lyckliga.
— Han vill icke, att hans barn skall vara stumt, och när jag kommer till himlen, skall han låta sina änglar lära mig att sjunga *.
— Jag är så lycklig, att jag skulle vilja lefva alltid, emedan det finnes så många härliga saker att lära. » Sedan denna tid använde Helen själf fö- reträdesvis talspråket och fingerspråket en- dast i nödfall.
Men andra måste fortfa- rande med henne anlita detta senare, och de som ej voro förtrogna med detsamma, kunde alls ej meddela sig henne.
Hennes önskan blef nu att få lära sig att genom vidröring af de talandes läppar afläsa deras ord.
Försök hade visserligen på egen hand gjorts i denna riktning, men den svåra upp- giften fordrade rationell och sakkunnig led- ning.
Fråga lär ha varit att för detta än- damål föra Helen till London, men saken ordnades så, att hon 1894 förflyttades till Wright-Humason Scool i New York, där hon under en tvåårig vistelse tillägnade sig den åsyftade färdigheten.
Vid en gifven finger- ställning kan hon följa med talorganens skiftande rörelser: pekfingret hålles lätt mot den talandes läppar, medan tummen läg- ges på strufhufvudet, och de öfriga fing- rarna hvila mot ena kinden, hvarvid lång- fingret når näsan.
Sida vid sida med dessa framgångsfulla bemödanden att, oberoende af de hinder naturen ställt i hennes väg, kunna i så vid- sträckt omfång som möjligt meddela sig med andra människor, fortgingo för Helen un- der alla dessa år allvarliga, intresserade studier i alla de ämnen, som för närva- rande ingå i den bildade unga amerikan- skans skolprogram, latinet inbegripet.
Själf slukade Helen allt som i blindskrift kom i hennes väg, hvilket lyckligtvis öfver huf- vud vill säga det bästa som står att läsa.
* Det är dessa ord, som inspirerat Caribys dikt: T A silent singer *.
Margaret Många böcker ha tryckts i blindskrift en- kom för att mata hennes rastlösa hjärna.
Ferierna tillbragtes nu, som förr, vanli- gen i hemmet i Alabama, i kretsen af de egna, under glada lekar och ströftåg i det fria, hälst till häst, såsom den utomordent- ligt skickliga ryttarinna Helen lär vara.
Det har alltid ingått i miss Sullivans upp- fostringsplan att på allt sätt i rikt mått uppöfva Helens naturliga m o d, hurtighet och själfständighet, och att till det minsta möjliga inskränka den yttre hjälplöshet, som är en följd af hennes blindhet och döfhet.
Lång och ståtlig, med fria, lediga rörel- ser, stark hälsa, » splendid nerves », glad, munter, rolig, full af lif och lust, med sin- net öppet för alla goda känslor, gör Helen Keller vid 14 års ålder på sin lärarinna in- trycket att vara » det lyckligaste barn i världen, så att det är en särskild förmån att få lefva i hennes närhet.
Hon synes oföränderligt besjälas af kärlekens och gläd- jens ande. » För oss, som blott på afstånd kunnat göra hennes bekantskap, framlyser hennes personlighet klarast i hennes bref, hvilka, studerade i sitt sammanhang, så långt de föreligga, i mångskiftande intresse kunna täfla med hvilken brefsamling som hälst.
I hvar tum en liten amerikanska, som all- tid väl vet hvad hon vill säga, afspeglar hon sig i dessa bref med sitt varma hjärte- lag, sin lifliga inbillning, sitt rika intresse för allt pch alla, sina roliga infall jämsides med djupa tankar, sin alltid beundrans- värda förmåga att sätta sig in i deras läge och känslor, till hvilka hon skrifver.
Utom de citat här vid tillfälle fått plats, må ännu några särskildt karaktäristiska anföras: Till den gamle skalden John Greenleaf Whittier skrifver hon vid tio års ålder på hans födelsedag: » O m jag vore hos er i dag, skulle jag gifva er åttiotre kyssar, en för hvarje år ni lefvat.
Attiotre år synas mig bra långa.
Synas de er långa? » Eller ett år senare till mrs Dodge: » Jag minnes er mycket väl.
Er hand kändes så lätt och mjuk i min, och jag är glad att ni har en reslig, kraftfull son, som ömt kan sörja för er. » — Till handelsfirman Messrs.
Bradstreet i Maine, hvilka gladt öfverraskat henne med anhållan att få uppkalla ett af sina stora fartyg efter henne, skrifver hon: » Jag hoppas det stora hafvet skall älska den nya Helen och låta henne lugnt segla öfver dess blå vatten.
Var g o d och säg de modiga sjömännen, som tjänstgöra på » He- len Keller », att lilla Helen, som stannar hemma, ofta skall tänka på dem i kärlek.
Jag hoppas någon gång få se er och min vackra namne. » Sommaren 1896 öppnades underhandlin- gar mellan miss Sullivan och mr Arthur Gilman, grundläggaren af och föreståndaren för den framstående Gambridge School, hvari unga flickor förberedas för inträde till Har- vard-universitetet, om att för Helen öppna tillträdet till denna skola.
Mr Gilman, som först blef bestört öfver ett sådant förslag, trodde ej det skulle låta sig genomföras.
Men sedan han satts i tillfälle att pröfva Helens intellektuella ståndpunkt, beslöt han att göra ett försök.
Afsikten därmed var icke endast att för henne eventuellt möjlig- göra inträdet till universitetet, utan tillika att bereda henne tillfälle till ytterligare ut- veckling genom umgänget m e d seende och hörande kamrater samt att öfver hufvud
IDUN 248 öfva hennes förmåga alt reda sig bland normala människor.
Dessa synpunkter böra fasthållas, om man vill rätt förstå såväl Helen Kellers personlighet som gången af hennes utveckling och hennes ledning.
Ge- nom de summariska framställningar i äm- net, hvilka någon gång varit synliga i pres- sen, kunde man få den föreställningen, att den då knappt sjuttonåriga unga flickan redan varit en fullfärdig Harvard-student.
I oktober 1896, efter sommarferierna stärkt till krafterna, som synas kort förut ha varit något angripna genom en tillfällig sjukdom, gjorde Helen Keller, åtföljd af miss Sullivan, vid höstterminens hörjan, sitt inträde i skolan.
Under ett och ett hälft läsår delade hon kamraternas lif i studier och sysselsättningar, lekar och pro- menader.
Om morgnarna lämnade hon till- sammans med miss Sullivan hemmet (in- ternatet), såsom de andra, för att återvän- da samtidigt med dem.
Det var mr Gil- mers önskan, att hon i allt skulle lefva kamraternas enkla, lugna lif, ostörd af del- tagande i större bjudningar och sällskap.
Med sin sällsynta förmåga att vinna män- niskor synes Helen Keller äfven i denna skola varit så väl lärares som kamraters favorit.
Ej blott de senare lärde sig att snabbt samspråka med henne medels fin- gerspråket, utan äfven flere lärare gjorde detsamma, för att mera direkt kunna med- dela sig med henne, och framför allt före- ståndaren själf, som senare vid examina tjänstgjorde som hennes öga.
Resultatet af första årets arbete har mr Gilman sammanfattat i en intressant artikel i novemberhäftet 1897 af American Annuals of the Deaf, hvari i detalj redogöres för såväl de alla förväntningar öfverträffande studierna själfva som för de lyckligt ge- nomgångna preliminära examina i engel- ska, tyska, franska, latin och historia.
Mr Gilman stafvade in i hennes hand de från universitetet sända förseglade upp- gifterna, hvarpå Helen, inom samma tid som kamraterna, medels skrifmaskin afgaf svaren, antingen mening för mening, eller i längre sammanhang.
Hennes skicklighet att begagna skrifmaskinen är fuUändad.
Oaktadt hon naturligtvis icke kan öfver- läsa hvad hon en gång nedskrifvit, äro hen- nes skrifningar vanligen fullkomligt korrekta, så till uttryckssätt som rättskrifning och interpunktion.
Artikelns slutomdöme lyder: » Ingen man eller kvinna liar, enligt min erfarenhet, någon- sin blifvit förberedd för dessa examina inom så kort tid.
Huru har detta kunnat ske?
Genom en förening af tålamod, fasthet och tillgifvenhet samt på grundvalen af ovanliga förståndsgåfvor. » De senaste underättelserna gifva emeller- tid vid handen, att Mr.
Gilrnan i början af detta år ansett sig böra af bryta Helens stu- dier vid Cambridge School, hvilka troligen genom hennes eget intresse och ifver blef- vo för forcerade och syntes såväl honom som några af lärarena kunna hota hennes hälsa.
Mr.
Gilman uttalar sin djupa bedröf- velse att nödgas skiljas från en elev, som blifvit honom kär, men tillika sitt fasta beslut att en i hans vård anförtrodd ung flicka ej skulle få utsättas för faran af öf- veransträngning.
Måhända fullföljas uni- versitets-examina framdeles, men troligen^ Plats s o m flere sökt att finna.
B l o m m a se ' n att lukta på.
TIDSFÖRDRIFl Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
Stundom vägen här i Kännes m ö d o s a m o c h Och man tröttnar lätt Mången redan såsom världen tung på färden, ung.
Th.
Innehållsförteckning: Wilhelmina Fundin; af Birger Schöldström.
(Med por- trätt).
— Vid Västkusten; poem af Lotten von Krxmer.
— Kvinnohjälp på apoteken.
— A propos fruntimmersveekan; af Eyre.
— Bismarck och kvi.morna.
(Med porträtt af furstinnan von Bismarek.)
— Den » attesterade * korgen; ett västkustäfventyr af Carl Valfrid.
— Kvinnoklubbarne i London.
(Forts, och slut.)
— Ur notisboken.
— Helen Keller; af Th. (Forts, och slut.)
— Tidsfördrit.
Har han då mitt hela, I hvad du min vän vill var-a, När du trött har somnat in.
Utaf galna djur en skara.
Tillbehör till symaskin.
Tack för sällskapet på vägen!
Tack för äran kära du!
H o p p a s ej - du blir förlägen Att vi stå vid målet nu.
Moster Lisa.
1 hälsobrunn, hvars vatten sjuke kraft igen.
syns i vinternatten.
Italien.
14 3 15 7 7 2 13 10 12 16 8 3 17 18 6 17 9 Jag Men Jag Den 8 11 19 14 10 5 11 16 7 15 11 6 17 19 20 21 12 6 15 19 2 | 15 13 b-g.
t.
Med färgglans smyckas jag ibland, Ibland m e d mörka sorgeskriften.
Ibland jag blir uti din hand Blott till fördärf o c h o n d a skiften.
Pensée.
Konsonantförändringsgåta.
Med Sibylla.
f. Jag vara kan af många slag, Och uti storlek j a g varierar.
Om läcker, allmänt till behag, I motsatt fall man mig kasserar.
Med 4 s. tanken för m o t sorg o c h ve, äfven m o t den högsta l y c k a: gifvit n a m n åt riddare.
s o m mig bär jag brukar trycka.
Med Lösningar.
g.
Ibland jag m e d f ö r sorg o c h ve — Ja, såradt h ö g m o d ganska ofta — Ibland jag k o m m e r folk att le, När mina skatter m o t dem dofta.
Begynnelse- o c h slutbokstäfverna bilda ord, som sammanhöra m e d fastlagen: 1) foder, 2) n o r d b o, 3) ingen viss nation, 4) b l o m m a, 5) finns i hvar klädning o c h rock, 6) konstprodukt, 7) rör sig i vatten.
B l a n d nu befintliga Cacaosorter intages säkert förnämsta platsen af Med Visst b e r ö m han får, Och m o r h o n o m bjuder A t t ta än en tår.
Med Aritmogryf.
Där » sens moralen » var: att sig Man ej b ö r låta lätt dupera.
Charad.
V i bland husdjur ej få g l ö m m a Ett som alltid hyllas skall, Är, fast många det fördöma, Bra att ha i alla fall.
Lång den resan säkert blifver, Full af m ö d o r o c h besvär.
Ressällskap jag här dig gifver, Hjälpen nog behöflig är.
Tvänne mansnamn.
Ett för kvinna.
Tvänne träd vi ha också.
Detta slag af » bildande » konst äro alla mödrar — huru mycket mera alla bildade mödrar — kallade att utöfva.
För dem och för alla, som rå om barnen, synes Helen Kellers historia vilja af ge ett både upp- muntrande och förebrående vittnesbörd om uppfostrans makt och makten af tron därpå.
Nils från en mitt andra På mitt första g i c k; Lyckligt åter hemma, H a n mitt tredje fick.
Barn jag är utaf naturen, Här d o c k ej min m o d e r bor.
Jag i fjärran land är buren, Faran att mig nå är stor.
H v a d man stundom kan få höra Utaf den s o m nödställd är.
H v a d man i det h e m plär göra, Som o m snygghet vittne bär.
vill man se tiden an och lämna denna fråga, såsom mindre väsentlig, tillsvidare öppen.
Helen Kellers historia är härintills huf- vudsakligen historien om hennes uppfostran och själsutveckling.
Förenad med större uppoffringar och svårigheter än de flestas, har denna uppfostran fullföljts mera plan- mässigt, omsorgsfullt och konsekvent än de flestas.
Däri, och ej blott i hennes visserligen stora naturliga begåfning, ligger förklaringen till det underbara resultatet.
Man kan taga för gifvet, att hennes ledning, lika litet som något annat jordiskt verk, varit fri från mänskliga brister.
Men utan tvifvel erbjuder den prof på nå- got af det högsta, som någonsin uppnåtts på uppfostringskonstens område.
Helen Kellers själslif återspeglar hennes uppfost- rares ideellaste afsikter, såsom ett i ädelt material formadt, lefvande konstverk återger mästarens högsta tankar.
Ibland annat smått vi stafva Namnet på en svensk station.
Grekisk ö vi sedan hafva Och s o m tillhör dess nation.
Därför ville jag dig säga Något s o m beaktas m å: Önskar du mitt hela äga, Mödans stig du måste gå.
Först en Ger den H v a d ej Flod uti 1898 Charaden: I-dun.
k. Stafvélsegåtan: Hungern är bästa kryd- dan: Halfdan, Turkiet, Venedig, Kungälf, Vilhelm, Navarra, Mälaren, Bollnäs, kors- räf, hembygd, träkarl, marsvin, alpstaf, saltkar, roffisk, äggröra, göktyta, hund- mål, Nidaros, nafvare, Nordkap.
I s y m b o l i k e n jag fått rum På grund af vissa egenheter.
Jag anses finnas h o s en dum I större, mindre kvantiteter.
Med Logogryf en: Näktergal: treklang, gräl, karet, kägla, eka, läkare, raket, änka, ren, lake, Karl, Engla, Greta, Erna, agent, läk- tare, ärla, garn, ankel, elg, länk, gnat, lärka, galt, kart, gren, grek, gran, ek, ära, ränta, agn, kalt, krage, känga, aln, erg, te, akter.
Ordgåtan: Borgholm: 1) Borgholm, 2) opal, 3) Euno, 4) Greenwich, 5) Helsing- borg, 0) Oskar, 7) Livorno, 8) mal.
n.
Om under sommaren du gick På landet, längs ett brukadt gärde, Du såg mig kanske o c h du fick Ock veta att jag har mitt värde.
Med p.
E n snillrik man besjungit mig Uti en dikt m e d verser flera, HULTMANS CACAO C3rXil &lt;aLiaa.e&gt;cXö,lä vid 1 8 9 7 års Konst- och Industriutställning i Stockholm.
