# ID: svediakorp-per1193
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1898
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,252
# sentences: 619
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm.
Iduns Kungl.
Fredagen den 29 juli 1898.
N:r 30 (553).
Prenumerationspris pr å r: Idun ensam kr.
Iduns Modet., fjortondagsuppl.
» Iduns Modet., månadsuppl.
&gt; Bamgarderoben » 5: 5: 3: 3: Byrå: Klara södra kyrkog.
16, 1 tr. Öppen kl. 10 — 5.
— — — — Allm.
telef.
6147.
Rikstelef.
1646.
Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Redaktionssekr.
: J. Nordling.
Helen A d a m s Obstacles are things to be overcome.
» Hinder äro saker, som skola öfvervinnas. » Sällan har en sjutton- åring i högre grad än Helen Keller förverkligat dessa ord, hvarmed de små barnafingrarna en gång profetiskt » punkterat » in hennes lifs program.
Och sällan ha hinder rest sig så höga.
En begåfvad ande, med det mest intensiva behof att få dela med af sin redan tidigt utpräglade personlighet lika- som att själf få del af den omgif vande världen, och sken- bart dömd att i okunnighet framlefva den blindas och döf- vas mörka och tysta lif, men som med dunkla hågkomster af solljus, blommor, fågelsång, kärleksfulla blickar och röster famlar efter att slippa ut ur sitt fängelse och, när en hjäl- pande hand räckes, begärligt omfattar den, med dess bi- stånd söker arbeta sig ut ur de stängsel, som hindra, och jublande steg för steg lyckas däri — sådana äro hufvud- dragen i Helen Kellers histo- ria.
Den är i själfva verket underbar ända därhän, att riktigheten af de fakta, som därur framträngt till offent- ligheten, betviflats, tills de af öfvertygade tvifiare själfva slutligen bekräftats.
På samma gång vi skänka Helen Keller vårt deltagande och vår sympati i hennes för- tröstansfulla kamp och glada segrar, ägna vi vår beundran åt miss Anne M. Sullivans hängif- na, klarsynta ledning, hvilken i Guds hand varit medlet till den enastående framgången.
SofboMr.
ll; te årg.
Ann onsprls: 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » o. » Lediga plalser » 25 öre för hvarje påfcörjadt tiotal stafv.
Lösnummerpris 15 öre (lösn:r endast för kompletteringar.)
Utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
Utgifningstid: hvarje fredag.
Keller.
Helen Keller är född den 27 juni 1880 i Tuscumbia, en liten stad i nordvästra Alabama.
Hon är äldsta dottern till för något år sedan aflidne major Arthur Keller, hvars släkt härstammar från Schweiz.
Moderns familjenamn Adams bär Helen tillika med sin fars.
Amerikanerna fästa, som kändt, med en ung nations relativa fattigdom på historiska minnen, stort afseende vid hvad som efter deras begrepp är aristo- kratisk börd, och med tydlig tillfredsställelse framhålla de amerikanska tidskrifterna, att Helen på fädernet härstam- mar från kolonien Virginiens förste guvernör, Alexander Spets Wood, samt är besläktad med familjerna Lee m.
fl., medan hon på mödernet är befryndad med de förnämsta Bostonsläkterna: Adams, Hale, Everett, hvilket förklarar, att hon i sin person förenar så- väl för norden som för södern karaktäristiska drag.
Att leda sina anor från de puritanska kolonisterna, från detta kraft- fulla släkte af män och kvin- nor, som med försakelsens och frihetskänslans dubbla hjältemod undan politiskt och religiöst förtryck sökt sig ett nytt fädernesland bortom världshafvet och brutit bygd i urskogarna, är visserligen ett arf att sätta värde på, och de läkare och vetenskaps- män, som ingående studerat Helen Kellers märkvärdiga själsutveckling, underlåta ej att konstatera betydelsen af hennes från föräldrar och för- fäder i många generationer nedärfda, ovanligt sunda fy- siska och psykiska anlag.
Helen Kellers barndom om-
IDUN 234 Är du lycklig, väl, så gläd dig At din lycka med en hvar, Och ju mer du delar med dig, Desto mera har du kvar.
strålades af all den kärlek och glädje, alla de ljusa förhoppningar, hvarmed ett ungt, lyckligt föräldrapar i ett förmöget och kom- fortabelt hem i den soliga södern kunde hälsa sin förstfödda, tills en häftig feber- sjukdom bragte deras 18 månader gamla dotter till dödens rand och föräldrarne nära förtviflan, för att efter någon tid lämna henne tillbaka åt dem — beröfvad syn och hörsel.
» När jag uppvaknade och fann, att allt var mörkt och tyst, trodde jag antagligen, att det ännu var natt, och jag måste ha undrat, hvarför dagen dröjde så länge med sin ankomst.
Men steg för steg vande jag mig vid tystnaden och mörkret, och slut- ligen glömde jag, att det någonsin varit ljust.
Jag glömde nästan allt: en enda sak stod kvar i mitt minne, det var min mors ömma kärlek.
Då jag ej hörde nå- got ljud, tystnade min barnastämma snart. » Tills den lilla vid sju års ålder fick sin lärarinna, framlefde hon sin glädjelösa till- varo i okunnighet, en tid, om hvilken hon själf senare skrifvit: » Jag tror icke jag ofta smålog, innan min lärarinna kom till mig och lärde mig, huru full världen är af sköna, underbara ting, och allt sedan dess har mitt hjärta varit till brädden fyldt af kärlek och glädje. » Aldrig glömmer hon den kväll, hon så lefvande skildrat, då miss Sullivan i säll- skap med modern anlände från järnvägs- stationen och i sina armar slöt den skygga, lilla flickan, som undrande stod vid porten och som i detta ögonblick säger sig ha känt, » att den främmande damens kärlek skulle göra hennes lif ljuft och godt och lyckligt. » Morgonen därpå begynte arbetet att brin- ga den fängslade anden budskap från den värld, hvari den var en främling.
Detta arbete var icke ett famlande på måfå.
Om än ett vidt rum lämnats öppet för afpassning efter Helens individuella an- lag, var dock planen till sina hufvuddrag från början utstakad, och den ledande grund- satsen däri var tron på människonaturens oändliga utvecklingsmöjligheter.
Tio år där- efter, sedan Helen Keller visat sig i mo- genhet, uppfattning och kunskaper mer än väl kunna ställas i bredd med sina seende och hörande jämnåriga, ja, äfven öfverträffa de flesta bland dem, intygar den erfarne föreståndaren för den skola, hon senast be- sökt, att hennes framgångsfnlla inträdesexa- men till Harvard-universitetet utgjorde » ett bevis icke blott öfver miss Kellers skicklighet, utan också öfver det sedan åratal tillbaka af miss Sullivan planlagda och fullföljda tillväga- gåendet ».
Den unga lärarinnan hade själf en tid varit blind och uppfostrats i ett stort blind- institut i Boston.
Kallelsen att öfvertaga ledningen af Helens uppfostran föranledde henne till ytterligare ett års specialstudier, särskildt beträffande de metoder, som an- vändts vid ett liknande fall, nära ett hälft sekel tillbaka i tiden, nämligen vid Laura Bridgmans undervisning genom den äfven för svenska läsare af Fredrika Bremers skil- dring kända d:r Hoive.
1898 Räck oss handen, vägra ingen, Låt hvar glädje, som du njöt, Flyga genom brödraringen Liksom en elektrisk stöt.
Esaias Tegnér.
Det gällde att medels det enda sinne, som Helen för detta ändamål kunde för- foga öfver, söka bana väg för bekantska- pen med världen omkring henne.
På fin- gerspråket lärdes först de enklaste benäm- ningarna på bekanta föremål: docka, hatt, nål.
Till en början var detta blott en lek, som Helen mekaniskt eftergjorde, utan att fatta betydelsen däraf: » Ännu visste jag ej, att hvarje sak har ett namn. » Först efter ett par veckor gick meningen med dessa fin- gerrörelser upp för henne: » I detta ögon- blick af plötslig ljusning uppdagades för mig språkets mysterium. » Hon synes ha genomilats af aningar, att i sin hand ha fått nyckeln till vetandets värld, och hon gick ifrån brunnen, när denna upptäckt gjordes, » ifrig att lära allt ».
På kvällen, då hon låg i sin bädd och i tankarna ge- nomgick de fröjder hon upplefvat, kände hon sig öfverlycklig: » För första gången längtade jag till morgondagen. » Några år senare skrifver hon om sin lilla skyddsling, Tommy Stringer — blind och döf liksom hon själf —: » Endera dagen skall det lysa in i hans förstånd, att hvarje sak har ett namn.
Då skall han bli lyckligare än en kung. » I sin själf biografi skildrar hon de första lyckliga dagarna af sin » frihet », då allt föreföll henne skälfva af lif, då hon hade svårt att hålla sig stilla af glädje öf- ver » det märkvärdiga och nya ljus, som gått upp » för henne och af ifver att stafva upp allt.
Ordförrådet växte dag för dag.
Utvecklingen försiggick under detta skede med otrolig hastighet.
Abstraktioner fat- tades snart, utan förklaringar, af samman- hanget.
Helens egen berättelse o m den följande tiden, särskildt den första sommaren, er- bjuder en fängslande bild af det, som Co- menius för den tidigaste barnaåldern drömt om under namn af » moderskola », en dröm, som blott allt för sällan förverkligas.
» Min lärarinna och jag ' voro dagarna ige- nom ute, och jag njöt af det glömda lju- set och den återfunna solen. » Där sam- talades ifrigt om allt, som kom i den lilla hungriga elevens väg.
Växter och djur passerade revy, deras egendomligheter dis- kuterades, de enklaste lifsfenomenen för- klarades, lärorika besök gjordes i mena- gerier.
Äfven sedan läsning af blindskrift och skrifning snart inlärts och böckerna blif- vit Helens vänner, fortsattes år efter år denna » åskådningsundervisning », hvarvid allt som möter Helen blir föremål för lifliga skildringar och intresserade samtal.
» Jag önskar veta mycket om allting » är ett af He- lens stående uttryck under barnaåren, och en gång nedskref hon på sintafla bland annat den rörande bönen till lärarinnan: » Var god och berätta för er lilla elev många saker, när ni har god tid. » » Jag talade, » säger miss Sullivan, » med Helen medels fingrarna lika fort, som jag skulle ha gjort det muntligt, om hon varit ett normalt barn.
Den enda skillnaden bestod däri, att jag nog talade mycket mera med henne, eftersom hon helt och hållet i alla afseenden " berodde af mig. » Och genom alla dessa samtal näres och utvecklas hos Helen den henne måhända redan i ovanligt hög grad medfödda sym- patin för allt som finnes i » denna sköna värld », där hon gärna skulle vilja lefva » i sexton hundra å r ».
Få små flickor ha som hon reda på alla blommor, med deras former och färger, och hufvudet fullt af sagans och mytens sinnrika fantasier om dem.
Djuren äro hennes särskilda favori- ter; med sin hund, sin åsna och sin ponny underhåller hon sig som med vänner, » munt- ligt » och skriftligt.
Äfven den minsta mask tar hon gärna i försvar.
Men framför allt är det människan hon älskar: sina föräl- drar; sin kära lilla syster Mildred, » ljuf som en sommarmorgon »; sin elfva år yngre » baby brother », o m hvilken hon kort efter hans födelse uttalar den förhoppningen, att han skall växa upp » god och vis och kär- leksfull » som den person, hvars namn han bär; T o m m y Stringer, till förmån för hvil- ken hon afböjer den insamling, som erbju- dits henne i syfte att ersätta förlusten af hennes favorithund: » Jag älskar stora, trogna hundar, sådana som Lioness, men jag älskar små gossar och flickor ännu mera. » Hen- nes tillgifvenhet för miss Sullivan är lika sällsynt som lättförklarlig.
Sedan håller hon innerligt af sina vänner, små och stora, närvarande och frånvarande, ja, öfver huf- vud alla människor.
Slutligen äro där hi- storiens, sagans och diktens hjältar och hjältinnor, som värma hennes sinne och lysa upp hennes inre värld.
» Jag är aldrig ensam; någons tankar följa mig alltid, » säger hon vid 14 års ålder till d:r Bell.
Detta under barnaåren grundlagda, mång- sidiga och lefvande intresse har hon än i behåll.
Mr Gilmer, som med henne i fjol läste Shakespeare och Burke, anmärker: » bevisföringens politiska bärvidd, rättvi- san eller orättvisan i det ena eller andra, tidsförhållandenas historia, de handlande personernas karaktärer, ordens betydelse och stilens egendomligheter, allt kom un- der debatt, antingen jag önskade det eller ej, i kraft af Helens intresse. » Vid åtta års ålder föres Helen första gån- gen till Boston.
Under vistelsen i " Washing- ton får hon, i trädgårdarna omkring Hvita huset, där hon » såg » presidenten, » lära sig om sitt lands lagar ».
I Plymouth, v i d d e n sten, där » Pilgrimsfäderna » landstigit, och i museet, som förvarar deras biblar och enkla husgeråd, ges henne » den första lek- tionen i historia ».
Några dagar senare kän- ner hon sig » stolt att vara amerikanska », då lärarinnan på toppen af Bunker Hill Monument förtäljer för henne om förfädrens strider och segrar för friheten.
På sand- kullarna i Brewster, m e d den vida Atlan- ten för sina fötter, sitter hon långa stun- der hänförd, medan lärarinnan för henne skildrade » den majestätiska oceanen och skeppen, som, likt fåglar med hvita vingar, skymtade vid horisonten ».
(Slut i nästa n:r.)
*
I DU N 1898 I sekelslutet.
Några tankar och reflexioner af E. V. A.
(Forts, och slut.)
?
örvissö har mången börjat att känna denna smakriktning osund och kväfvande och bida därför med längtan den stund, då luften blir rensad, då det enkla, friska, osökt natur- liga kommer till sin rätt och det moderna epos får blifva hvad det bör vara: ett uttryck för såväl det sanna och goda som för det sköna.
Och romanen kan hafva en så i hög grad uppfostrande och humaniserande verkan, att man blir vemodig, då man be- tänker, huru ofta den äfven kan skada ge- nom att snärja svaga unga själar och miss- rikta karaktärsdaningen.
Men icke bär blott litteraturen skulden till de missriktningar, vrångheter och öfver- drifter, som så bjärt falla i dagen, då man vill skåda kvinnosakens nutidsfysionomi un- der ögonen, om den ock kan tillräknas ett ganska drygt ansvar.
Vi böra ihågkomma, att nutidens njutningslära, den må nu upp- träda i gröfre eller finare form, följde såsom det naturliga motstånd, hvarigenom före- gående tids pessimism, stränga uppfatt- ningar och kufvade lefnadslust skulle häm- nas och modifieras.
— Måhända är jag ledd af väld, dock bekänner jag min större sympati för åttiotalets unga kvinna med sin ärlighet, sin sanningssträfvan och sin litet torra nykterhet, framför en af nittiotalets » lifsglada » unga kvinnor.
Hem och skola bära för visso ett drygt ansvar för den slapphet, den brist på mo- raliskt gry och stadga, som vidlåder själs- och karaktärsdaningen hos vår ungdom.
» Lifvet är en strid från början, ungdo- men dess bärsärksgång.
Klämmas skall han mellan sköldar, tills det vilda mod är tömdt. » Det är en ädel klang af stål i dessa skal- dens ord, och ur en dylik utvecklingsgång framgår måhända de största karaktärerna.
Vi äro dock icke några vikinganaturer längre, hvarken i lekamligt och ännu mindre i and- ligt hänseende; därför tarfvar ock denna sats i våra dagar betydliga modifikationer.
Men anser man, att den inrymmer någon sanning, då blir kontrasten mellan den gam- maldags uppfattningen och den moderna rent af himmelsskriande.
— Se här den basis, på hvilken åtskilliga varieteter af vår tids unga kvinnor utvecklas.
Barnen veta af intet annat tvång än skolans arbetstvång, i öfrigt växa de upp i frihet och själfsvåld.
Ungdomen drifves af individualitetens ten- denser, som ofelbarligen utveckla egennytta, despotism och nyckfullhet.
En eller annan känner sig måhända tillika manad att » lefva i sanning », visande sitt förakt för erfaren- het och auktoritet, och detta mången gång under ett så ifrigt ådagaläggande af likgil- tighet för andras omdöme, att det nästan ingifver tvifvel på verkligt oberoende däraf.
Att många af de lyten, som vanpryda vår tids unga kvinnor, få tillskrifvas en i hemmen ofta rådande, sorgligt slapp både tukt och anda, kan säkerligen icke förnekas.
Det tyckes mig nästan, som vore ungdomen inom vår medelklass den, som mest blifvit anstucken af de idéer och det skick, som kännetecknar » le-fin-du-siécle » — detta så betecknande, men så odrägligt utslitna ut- tryck.
— Åtminstone, mera ytligt att döma, förefaller det mig, som om medelklassens mödrar ofta ställde vida större anspråk på 235 förfining i skick och sätt, tal och uttryck hos sina städerskor och kammarjungfrur än på sina icke alltför sällan tobaksdoftande, högljudda, säkra och » gå-på-iga » unga dött- rar.
Jag tror verkligen (jag vågar tala en- dast i största allmänhet), att man jämförel- sevis finner flere väluppfostrade unga damer bland aristokratien och bland borgareflic- korna.
De senare äro mera timida, mindre själfsäkra och mindre bevandrade i littera- turen.
De förra växa ganska ofta upp i stort yttre tvång och under en massa kon- ventionella hänsyn, hvilket, om det än icke medför något så verkligt och godt resultat, dock vänjer dem vid en viss själftukt och förskaffar dem öfning i själfbehärskningens ovärderliga konst.
Ur medelklassen rekry- teras företrädesvis våra ämbetskvinnor, och bland dem frodas företrädesvis och måhända ursäkligt nog denna hänsynslöshet och själf- viskhet, denna ringaktning för familjeband och därmed följande plikter, som är så upp- lösande för familjelifvets innerlighet och kontinuitet.
» Familjeflickorna » inom medel- klassen få ofta lefva i mycken sorglöshet och under en frihet från tvång, som skulle förefalla flydda generationer rent af häpnads- väckande.
För visso skulle det icke vara rättvist att tillvita skolorna, att de visserligen odla ungdomens förståndsgåfvor, men lämna dem utan sedlig ledning och religiösa grundsatser; ty just i våra dagar blir skolan allt mera medveten om sin plikt att uppfostra och dana karaktärer.
— Men resultaten, efter dem spanar man ännu tämligen fåfängt.
Jag har här påpekat några fula sjuk- domssymptom, som finnas hos vår kvinnliga ungdom.
Det onda kan uppträda mer och mindre ohöljdt, mer och mindre stötande, understundom helt förtäckt.
Men det är ett ondt, som genomsyrar alla de mera bildade samhällslagren.
Det har försimp- lat och skämt tonen i hela umgängeskretsar, och det har stört friden i månget hem samt förorsakat obotliga missförhållanden.
Ibland skymmer detta fula lyte bort de glädjande frukterna af kvinnoemancipatio- nen.
I sådana ögonblick gripes man af misstro till framåtskridandet, och man blir frestad att anställa ofördelaktiga jämförelser mellan de unga kvinnorna vid seklets mor- gon och i dess afton.
Man tycker sig se dessa graciösa, sirliga unga damer från år- hundradets början, tillbakadragna, blygsam- ma och hänsynsfulla.
Mindre » ärliga » må- hända än nutidens unga damer.
Kanske en smula tillgjorda, i motsats till vår tids sökta naturlighet.
Ängsligt döljande sina känslor, icke braverande med dem.
I dessa stunder är det, som man blir frestad att undra, om allt det, som under vårt århun- drade gjorts för att höja kvinnans ställning, upplysning och framåtskridande, verkligen bidragit att lyfta och bilda hennes själ och ande, om det medfört några synnerligen tillfredställande resultat.
Jag är nog opti- mist att tro att så är, men jag längtar att se nästa sekels unga kvinna framgå ur vår tids kaos ren, fri och stark — väl discipli- nerad, rustad och mogen att beträda nya, fruktbringande fält för sin ande och verk- samhet.
* Vill du icke blifva bättre, så upphör du snart att vara god.
S:t Bernhard.
" Små krukor ".
Pennteckning för Idun af Jenny Hallin.
J eonard Zabell satt tankfull och stödde sin W runda haka med en krocketklubba, under det att hans korta åttaåriga ben fingo dingla utan stöd ned från kanten af den tämligen höga gröna trädgårdsstolen.
Det var likväl inte värre, än att tåspetsen på hans bruna sko nådde ner, då han sträckte på sig riktigt.
Han kunde till och med böka upp ett litet, litet grand jord med den, och det såg ut, som om just detta var målet för hans sträfvan.
Vid hans energiska försök därmed kom en bred, hvit rand af det bästa hull, man kunde önska, till synes mellan hans korta, svarta sam- metsbyxor och de långa tricotstrumporna.
Det brydde han sig inte ett tecken om, ty han hade viktigare saker att tänka på, och den där gräf- ningen med tåspetsen var inte alls det viktigaste, fastän det såg så ut.
På den sandade gången hördes hastiga, små- trippande steg.
Leonard höjde hufvndet för att se, hvem det kunde vara, men solstrålarna silade ned mellan körsbärsträdens blomfyllda grenar, utan att hejdas af de mjälla outvecklade bladen, och bländade honom.
Han knep ihop ögonen, så att de blefvo som smala strimmor, men strå- larna, listade sig mellan de långa ögonfransarna in i dem ändå.
Nå ja, han cisste ju i alla fall, att det var Lilly.
Det var ingen i hela huset, som trippade och dansade så där lätt som hon — inte han själf en gång!
Han försjönk i tankar igen och gräfde för om- bytes skull med den vänstra foten.
Läget var obekvämt, och den högra behöfde hvila efter sina ansträngningar.
» Lellan — Lellan!
! » Nej, Lellan satt bara med munnen i strutform och såg djupsinnig ut.
» Lellan, du!
Här har jag gått och letat efter dig. » En solbränd liten hand lades på hans knä på den hvita randen mellan byxorna och strumporna.
Nu ändtligen hade han funderat ut så pass, att han kunde både höra och svara.
En späd- Iemmad sexårs flicka stod framför honom, och det var mycket riktigt Lilly, hans lilla kusin, som befann sig på ett långt sommarbesök hos hans föräldrar.
Han kastade krocketklubban bredvid och skyn- dade att dra upp strumporna.
» Det var riktigt bra, att du kom, Lilly, jag ville just tala vid dig! » Den lilla flickan släpade i hast dit en träd- gårdsstol, som stod i närheten, och klängde för- siktigt upp på den yttersta kanten däraf.
Så var hon då i ordning att höra på.
» Jo, Lilly, kan du tänka dig!
— Det är en, som är förlofvad, och en till, som är förlofvad, här i det här huset, » sade han viktigt i hviskande ton och visade på det ståtliga boningshuset, kring hvilket kaprifolium och knoppande klangrosor lindade sina veka grenar.
Lilly spärrade upp sina ljusblå ögon.
Hon kunde knappt tro det och skakade hufvudet, så att det långa, ljusa hårets tvärklippta nedre kant nådde ner till det mattblåa sidenbandet, som löst höll tillsammans hennes hvita klädning.
» Jo, visst är det sant, vet jag!
Det är Totti och farbror Algot, du!
Mamma sade det nyss för mig, när jag var inne i salongen.
Jag frågade, om jag fick tala om det för dig, och det fick jag. » » Har Tora fått förlofvad?
Hur ser förlofvad ut,&gt; frågade Lilly med väckt nyfikenhet.
» Hvad.
du är liten, lilla Lilly, » tyckte Leonard mildt med ofantlig öfverlägsenhet.
» Förlofvad kan man bli, men det ser ingenting ut, inte!
Och så kan man inte bli det heller, förrän man är så rysligt, rysligt gammal — Totti är tjugutre år och farbror Algot tjugufem! » Hans stora, mörkblå ögon sågo forskande på Lilly för att se, hvilket intryck detta meddelande skulle göra.
Hans lilla lekkamrat blef häpen, men inte på det sättet, som han tänkt sig.
» Är Tora bara tjugutre år?
Jag tänkte, att hon åtminstone var femtio, » utropade hon.
» Det tyckte du, för att du är liten och inte har gått i skolan, men så är det i alla fall inte.
Mamma är ju inte femtio år en gång. » Då Lilly för några veckor sedan för första gången kom på besök till major Zabells, tog Leonard genast hand om henne med beskyddande manlighet och hon var med sina sex år på nac-
236 ken tillräckligt kvinna för att finna sig väl där- med.
Därför var han, som var åtta år och gått i skolan en tidrymd på ett och ett hälft år, myc- ket stor och förståndig — och stark se ' n!
— och hon mycket, mycket liten och i behof af ständig omvårdnad och ledning.
Därom voro båda full- komligt eniga.
När Lilly fått sitt misstag angående kusin Toras ålder vederbörligen rättadt, funderade hon vidare på det konstiga talet om förlofningen.
» Lellan du, hur blir man förlofvad? » » Det vet jag, det, för jag satt inkrupen under hängasken med kattungen i famnen, när Totti och farbror Algot förlofvade sig.
Om du vill vara Totti, så skall jag vara farbror Algot.
Vill du? » Jo då, Lilly ville så gärna, så gärna.
» Skall jag ha hatten på mig? » » Det kan kanske göra detsamma, » tyckte Lellan tveksamt, » nej, det är bäst, att du tager den af, för Tora hade ingen hatt, » tillade han med vun- nen öfvertygelse.
Lilly lade sin stora spetshatt på gräset och strök tillbaka ett par hårbucklor från sin mjäll- hvita panna.
Nu väntade hon Lellans vidare ordres.
Han satte alla fingrarna i sitt lockiga bruna hår och tänkte efter.
Det är inte så lätt heller att ge en lektion i, huru man förlofvar sig!
» Jo, nu — nu kan vi börja!
Vi flytta tillsam- mans våra stolar och låtsar, att det är soffan därborta. » Han visade med handen åt en hvitmålad järn- soffa framför ett par knoppande jasminbuskar i närheten af den omtalade hängasken.
Efter åtskilligt kånkande stodo stolarna i an- taglig position.
» Nu skall du sätta dig på stolen där — dra ner klädningen, så kan man tro, att du har lång klädning!
Så ja!
— Ta ett strå eller hvad som helst att plocka med fingrarna på!
Ja då, det duger.
Sen ska du böja nacken och se andäktig ut och se ner och titta opp på mig! » Lilly hängde ängsligt på stolskanten och såg ut, som om hon sålt smöret och tappat pängarna.
» Så ja, det är bra!
Nu skall du bara se på mig ibland också. » Lilly hvälfde ögonen uppåt, så att hon nära nog vände ut och in på dem.
» Du kan det ändå bättre än själfva Totti, » tyckte Leonard uppmuntrande, » så nu kan vi börja riktigt. » Han drog ned den hvita blusen om sin knub- biga byst och ordnade sjömanskragen.
När det gäller riktigt på fulla allvaret, så kan ju det yttre också vara af sin icke så lilla vikt.
» Nu sätter jag mig nära invid dig, och så flyttar du dig lite ' längre bort, och så tittar du upp — så där, du vet!
Sen så säger jag: » Aldrig, aldrig i hela vida världen! » för det sa ' farbror Algot, just när kattungen sprang, så att jag kunde höra, hvad de sade.
Då säger du: » Jo, pytt också! » Det skall vara så, för så gjorde Tora!
Så ja, Lilly, nu gjorde du det riktigt bral Men nu kommer det värsta.
Då sa ' farbror Algot: » Tora, Tora, hur kan du ha hjärta att säga och tänka så? » Hans röst var så tjock och grof, att det lät, som om den kom här nerifrån. » Leonard visade med sin feta, lilla näfve på sin rosett, och Lilly förstod fullkomligt, att far- bror Algots röst nog varit ansenlig.
» Då blef Tora röd som en kokt kräfta, och ögonen blefvo så, att man kunde tro, att hon skulle börja tjuta.
&gt; » Skall man inte säga gråta, Lellan, » frågade Lilly i tillrättavisande ton.
• » Äsch — du förstår ju, hvad jag menar!
Du som är en flicka, skall naturligtvis alltid säga gråta, men med en pojke är det inte så noga.
Men nu skall vi hålla på, tills det blir slut.
Och nu är det det värsta, Lilly: nu skall du bli röd och tårögd också!
Jo, nu vet jag!!!
Du är så blek, men du kan godt nypa i kinderna!
Nyp riktigt, riktigt hårdt, så att det gör duktigt, duk- tigt ondt!
Då får du nog tårar i ögonen_och blir kanske lika röd, som Tora blef. » Lilly var lydig som vanligt och nöp med all den kraft, hon hade i sina späda händer.
Inom sig fruktade hon, att Lellan skulle finna sig för- anlåten att gripa in, och det var klokast att göra sitt bästa att förekomma detta.
» Är det bra au,&gt; frågade hon undertryckande en grimas, som smärtan framkallade.
» Jaa då!
Tora var inte så röd på långt när.
Se ' n tittar du bara på dina fingrar!
Då gör jag så — — — » Han kastade sig på knä, så att dammet yrde om honom, och nappade med blixtens hastighet åt sig en af Lillys små händer, frampressande; IDUN » Älskling, håll mig inte längre i ovisshet!
Säg att du vill bli min!!
! » Flickungen satt handfallen.
Han hade ju inte sagt, hvad hon skulle svara på detta.
» Säg, / a, säg ja, » hviskade tillbedjaren manande.
» Ja, » skrek hon, glad att ha fått upplysning i sin okunnighets mörker.
Då det frigörande ordet var sagdt, for friarn upp som en raket, och den häpna flickan blef med all hast klämd och kramad.
Leonard var helt andtruten.
» Det var sant det, » utropade han förskräckt, » jag skulle kyssa dig också — det höll jag rakt på att glömma!
Ja visst skall det vara midt på munnen, vet jag !&gt; Sedan kyssen var öfverstökad, satte han sig bredvid Lilly och lade armen om hennes skuldra.
» Se ' n så satt de och hviskade och tittade så vådligt på hvarann, och Tora pratade allra mest — — och då är det du, som skall prata! » » Hvad skall jag säga då ?« » Hvad som helst — det gör ingenting, hvad det är, bara man kan tro.
att de sade det, för- stås, » hviskade han och stirrade utan att blinka in i hennes ljusblå ögon.
» Ser du, Lellan!
Där är Misse, » hviskade hon knappt hörbart och besvarade hans smäktande ögonkast.
Leonard såg ut, som om ett tvifvel ett ögon- blick sänkt sig i hans själ.
Talade månne Totti om Misse till farbror Algot, när hon hviskade till honom därborta på bänken?
Let var förstås inte godt att afgöra — han hörde ju inte ett ord!
På verandan hördes i detsamma hastiga steg.
» Nej, aldrig du, aldrig, » hördes en munter flickröst.
» Ja, förr får du heller aldrig handsken igen, » svarade en manlig röst.
» Det får du se det! » Det lilla paret pä den provisoriska bänken glömde sin förlofning med ty åtföljande kärleks- kutter och vände sig mot boningshuset.
Där syntes Tora i full fart förföljande den stackars farbror Algot, som sprang för brinnande lifvet med en röfvad ljusbrun handske.
Toras mörka lockar voro ostyriga och slogo henne i ögonen, och hennes kinder blossade i kapp med rosorna kring verandans räcke.
Hon måste stanna och andas ut ett tag.
Då kom farbror Algot helt nära och räckte fram hand- sken riktigt retsamt.
Tora efter honom och så full språngmarsch igen.
Leonard stötte Lilly i sidan.
» Nu nu prof går de, för det sa mamma, att de snart skulle! » * VII.
T^Jck, Iduns snälla läsarinnor, Hur tacksam inan sig känna bör AU ha ett blad, som skrifves för Och läses blott af kvinnor!
Om mannen med sin fina takt Ibland så lågt sig värdigas att sänka Att Idun några blickar skänka Och kritisera den kantänka, Vi ägna honom lugnt vårt djupaste förakt.
Hvart skulle vi, om den ej fanns, oss vända Att våra djupa tankar sända, Som Idun sprider se ' n så fort från trakt till trakt.
Och hvar kan annars fritt man prata Om saker mera delikata, Som intressera dock hvar flicka och hvar fru Som t. ex. nu En sak, som fylla bör med sorg hvart kvinnligt sinne: Man förr sin stolthet salt uti ett bländhvilt linne Med spetsar, broderi och » pet », 1898 EU utsökt plagg, som hvar en vet, Men modet gör ibland förtret, Ty, mina läsarinnor, märken, AU snart det finnes icke mer, Ty som jag uti bladen ser Blir hädanefter kolsvart — särken!
En paus här jag gör, att I mån hämta er Snart blir ju mänskligheten vriden.
Man utaf taft, brokad och siden Nu sömmar sig en svart chémise, Som ej på byke läggs, men när dess tid är liden På Karl den tolftes raska vis Förpassas ut ur tiden.
Så ha vi glunkas hört ännu en annan sak, AU ganska snart oss modet bjuder Att gå med muscher, smink och puder, Och, kära, hvarför ej, ifall det sker med smak.
Och sedan, fruar små, ifall man törs det hviska, Vi kläda våra män uti peruk och pislca Och hårrosett där bak.
Med allvar djupt man bör om detta ämne tala, Ty mer än förr behöfs att skyla hjässor kala Och pulsa männen upp på alla sätt och vis.
Mig tyckes allra bäst att bilda en förening Att i så viktig sak få tala ut sin mening Och så att fästa ut på öfligt sått ett pris För den, som visste bäst på hvilken grund skall _ byggas, Att mannen på allt sätt för billigt pris kan snyggas, AU från vårt täcka kön för bjärt ej sticka af.
Men ännu för all del så tysta som en graf, Ty form så viktig sak har grundligt hunnit dryftas, Bör ej för våra män en flik af slöjan lyftas.
— Gunås så visst, det känns så högst beklämdt mitt sinn.
För er kanske den hulde maken Är genast villigt med om saken.
.
.
Jag har så litet hopp om min!!
!
— Man kan ej förebrå oss heller, Därför att vi till ytan se, Då nyss en bisp tänkt ut modeller Att ny mundering prästen ge.
Där har han suttit och funderat Och grubblat på sin bispestol, Ibland med skräddarn konfererat, Och så till sist han modellerat En dräkt, som stöter smått på — kjol.
Jag skälet dock så väl förstår, Det är för prästfrun, som han ömmar.
Kaftanen nu med alla sömmar, När hon den blank och sliten får, Åt barnen ingenting förslår, Men tänkom hur af denna kappan Med all dess vidd och all dess längd Bör bli kostymer uti mängd, Se ' n ungarne den ärft af pappan.
Kanske att moder och alt kläder Bort komma mer i andra hand Och att jag alltför sent er gläder Med nytt ifrån vårt broderland, Där nu små söla kvinnspersoner Eröfrat sig ännu ett fält Och sköta sig så fermt och snällt Som inspektörer vid stationer.
Och dessa platser, visst jag tror, Få kvinnor snart i alla riken, Ty med en kvinnlig inspektor Lär ökas rent enormt trafiken.
I uniform med gyllne band Och så en dito hvisselpipa Och lilla flaggan uti hand, Hur söt hon år, kan man begripa!
IDUN 1898 På hvarje tåg man ser förslås I fönstren massor af tupéer — Kritiken, som ibland bestås, Lär komma mest ur damkupéer — Och mammorna att magar få — Så ryktet säkert oss förkunnar — Ej resa mer till bad och brunnar, Där det ej alltid nappar på Och kostar mera än det smakar.
Nej, flickan plats vid järnväg ta ' r, Och där hon ledigt alla da ' r Kan tillgång ha på äkta makar; Visst skall det gå med hisklig fart Att frieriet hinna sköta, Men om ej några hinder möta, Är det klareradt ganska snart, Och förrn man hunnit växla tågen, De hunnit kyssar växla ut, Och svårmor öfversäll till slut Fått » stora famnen » ge åt magen, Det godt hinns med på en minut.
Men, Iduns läsarinnor, Hvarför ska ' Sveriges kvinnor Ej samma chancer ha, Ty vi a lika söta Och kunde tågen sköta Fullkomligt lika bra.
Mitt råd I därför hören, Vi till herr Direktören — Med general framför — Ödmjukligen oss vända, Så kanske det kan hända AU han vår klagan hör.
kunna svara på deras frågor, som de ej få be- svarade i sina läroböcker, kommer hon dem i alla afseenden närmare, än hon skulle göra, om hon stode utanför deras studier.
Särskildt äger detta värde i förhållande till sönerna.
Det är mycket nyttigt för en halfvuxen gosse med litet anlag för öfversitteri att veta, att mam- ma just inte tycker hans bildning vara så stor- artad, äfven.
när han en gång når den efter- längtade, befriande hvita mössan.
Tanken på att hon gjort detsamma före honom bidrager ofantligt att höja modern i hans medvetande och ger henne ett välgörande moraliskt öfver- tag.
Unge herrn kommer då för öfrigt ut i lifvet med en mycket större aktning för kvin- nans förmåga.
En högt bildad fransk präst sade en gång: » Det finns ingenting sorgligare än när ett barn säger: mamma, hon begriper ingenting!
När jag hör det, ville jag rikta en - allvarlig maning till hvarje ung flicka att icke låta några bild- ningsmöjligheter gå sig förbi. » Naturligtvis kunna icke alla våra unga flickor ägna sig åt studier i ordets egentliga mening, men de flesta kunna på egen hand utvidga sina kunskaper och framför allt sin intressesfer, hvilket senare nog medför ökade kunskaper.
Våra högre flickskolor lämna en utmärkt grund att bygga vidare på,- och ännu finns väl ingen, som ångrat den tid hon nedlagt på andligt ar- bete, äfven om hon icke direkt försörjer sig genom den uppfostran, hon fått.
Därför ville jag bara bedja dem, som läsa dessa rader, att de aldrig säga till en studerande ung flicka, att hennes arbete är bortkastadt, om hon blir maka och mor.
Snor re.
I / ox clamantis.
* * Bildade mödrar.
Ä n n u e n 100-åring, samband med en ' uppsats om skolferier i r n:r 27 af Idun kom mig i tankarna en frå- ga, som nog många af Iduns läsarinnor känna igen, antingen de nu hafva framställt den själfva eller fått höra den såsom en liten förebråelse.
Den gäller studerande kvinnor — särskildt stu- dentskor — och lyder: » Ja, och så gifter du dig till slut, och hvad har du då för nytta af dina studier? » Jag skulle vilja svara med en motfråga: » Hvar skall den bildade kvinnan få ett bättre verksamhetsfält än i barnen, sina egna barn? » I de allra flesta fall gå en kvinnas studier fram till lärarinneplatser, alltså till handledande af ungdomen.
Men den ungdom, man kommer närmast, är naturligtvis ens egna barn, dem kan man hafva det största inflytandet öfver, och för dem behöfver en kvinna bäst sin bildning.
Det beaktas i allmänhet alldeles för litet, hvil- ken välsignelse kvinnornas större bildning äger just i förhållande till barnen.
Det är en sak, som erkännes af alla, att man nämligen för att kunna moraliskt handleda en människa måste vara henne moraliskt öfver- lägseu.
Kritiken öfver ett motsatt förhållande har blifvit fastslagen i det bevingade ordet: lef som jag lär, men icke som jag lefver!
All- deles likartad ter sig saken i intellektuelt hän- seende.
Författaren till den ofvannämnda, be- hjärtansvärda uppsatsen framhåller, hurusom under ferierna hemmets inflytande får göra sig gällande på barnens utveckling.
Hvarje moder, som äger fördelen af en utmärkt uppfostran, skall säkert ge mig rätt i att detta varit henne en stor hjälp vid ledningen af barnens karak- tärsutveckling.
Genom att alltid kunna ge dem ett råd, en anvisning vid deras skolarbete, att FRU CHARLOTTE MARGARETA SCHOTTE.
et är föga mer än en månad sedan Idun var i tillfälle att presentera bil- den af Stockholms äldsta invånarinna, den då 100-åriga fru K.
E. Ahlbom.
I dag ha vi nöjet att på samma vis hylla en sekel- gammal representant för landsorten, fru Charlotte Margareta Schotte, som med syn- nerligen väl bibehållna kropps- och själs- krafter i dag fyller sitt hundrade år.
237 Fru Schotte föddes den 29 juli 1798 på Selagården i Härlunda, annexförsamling till Skara domprosteri.
Dotter till öfversten och chefen för Kungl.
Västgöta regemente C.
J. af Gillner, gifte hon sig 1826 med kapte- nen vid nämnda regemente, riddaren och innehafvaren af medalj för tapperhet i fält, förvärfvade i kriget mot Napoleon 1813, C.
G. Schotte.
Änka 1852, har fru Schotte sedan bott än i Västergötland, än i Värmland.
För närvarande bosatt i Sköfde, vårdas hon af sin yngsta dotter, gift med rektorn vid Sköfde allmänna läroverk d:r D. Ahlquist.
Såsom redan är antydt, är fru Schotte i besittning af goda kropps- och själskraf- ter.
Synförmågan har dock nnder det se- nare året gått i det närmaste förlorad.
Dagligen ser man fru Schotte i rörelse, än i trädgården, än på väg till släkt och vän- ner, än på vandring till kyrkan.
* " Poesi oeh unga flickor ".
En liten bit kulturhistoria med anledning a f de unga damernas poesi-album.
Af G. v. U. f oesi och unga flickor äro två begrepp, som höra samman, två begrepp, som man tänker sig samtidigt; man gör så och har alltid gjort så.
Hvad motsvarades våra poesialbum af i forna tiders jungfruburar?
Vårt otäcka utländska ord poesialbum fanns alls icke, giidskelof.
Men visböcker lågo väl förvarade underst i kistorna och fingo ej framtagas, annat än då de unga tärnornas fru moder gifvit dem en ledig stund någon helgdags eftermiddag.
Våra äldsta visböcker äro från 1500-talet.
De innehålla mest religiösa och moraliska sån- ger, för vår tid onjutbart tunga och — i för- troende sagdt — tråkiga, typiska för sitt århundrade — reformationstiden.
Men de voro likväl något annat än det hvardagliga, och säkert lästes de med mycken vördnads- full andakt.
Och hur sågo böckerna ut?
Tjockt, pergamentartadt papper, bundet sam- man i otympliga skinnband med gedigna sölvspännen.
Och skrifna för hand voro sångerna af lekare — dessa till intet dugli- ga, som drefvo från gård till gård och in- gen annan nytta kunde göra för maten och sofplatsen än nedteckna de sånger, hvarmed de o m kvällarna förnöjde gårdsfolket.
På 1600-talet fingo visböckerna en annan karaktär så till vida, att äfven världsliga sånger, ballader och dansvisor uppteckna- des.
Dessa äro våra s. k. folkvisor.
Vis- böckernas namn förändrades till balladsam- lingar.
Fortfarande voro de handskrifna, men nu af enskilda framstående personer — samma stil igenkännes hela samlingen ige- nom, och oftast är namnet utsatt på den, som verkställt uppteckningen.
Litteratur- historiskt sedt äro alltså 1600-talets sam- lingar de värdefullaste, såsom varande mest ordnade.
Banden blefvo nu dyrbarare, of- tast rödt läder mod guldtryck.
— Gladare blefvo visorna i den mån man kom in på karolinska tidehvarfvet — vårt storhets-tide- hvarf, hvaruuder det äkta svenska glada lynnet tog sig- starkare och starkare uttryck, jumer vår yttre storhet först hotades och sist gick under.
De medeltida, något eller helt ve- modiga balladerna kommo ur smaken; man upptecknade hellre visor, skrifna af lef vande
IDUN 238 författare.
Och detta gällde mer och mer, allt efter det man kom in på 1700-talet.
Nu konirno tryckta böcker mera i bruk: de handskrifna visorna blefvo åter något särskildt för de unga fröknarna, något till- fälligt, som förvarades bland deras minnen.
Där voro små visor, naiva och enkla, som handlade om blyg kärlek, där voro de myc- ket omtyckta och vid hvarje bröllop nöd- vändiga bröllopsdikterna, och där voro små sirliga äpropos, lämnade till den sköna med någon liten gåfva.
Ju längre man kommer in på 1700-talet förloras naiviteten, skäm- tet blir djärfvare och till slut igenfinner man den gustavianska tiden; man anar, att skaldens lön ej blott blef ett blygt tack, utan kanske en handtryckning och en låt- sadt öfverrumplad kyss.
— Och härefter går utvecklingen fortare.
Reaktioner och reaktioner allt framåt.
Tär- norna från Gustafs tid fostrade sina barn och barnbarn strängt.
I deras gömmor fanns intet, som ej den stränga modern sett.
Inga ljufva minnen, blott något tryckt omtyckt skaldestycke med nordiskt motiv, och där- med äro vi inne på 1800-talet.
På midten af 1800-talet dyka åter de små handskrifna dikterna upp, men icke i bokform, icke i form af minnen.
Den tidens unga flickor fingo eleganta askar, som likna- de böcker, och inuti dessa askar lågo lösa guldkantade blad.
Dessa blad lämnades till väninnorna, som därpå skrefvo rörande och sentimentala utdrag ur skaldestycken.
Och så äro vi framme vid våra poesi-al- bum, framme hos våra Aftonbladsfrök- nar, framme i vår den allmänna folk- bildningens och kvinnofrigörelsens tid.
Och nu finna vi hos alla unga flickor ett poesi- album, och alla hafva de vänner, som med vår tids drifna, stora, tydliga stil gifva vänin- nan ett filosofiskt djuptänkt råd i bunden form: » Hvad rätt du tänkt.
.
.
» — » Tro den du älskar. » Kvinnan — kulturbärarinnan!
KYinno-klubbarne i London, »] / lubben » är som bekant urspmngligast ett en- {V gelskt begrepp och en engelsk skapelse samt har efterhand genom vana och omständigheter blifvit ett behof för engelsmännen mera än för något annat folk.
Den utgör i viss mån en ersätt- ning för det egnahemmet för alla, i synnerhet för alla ogifta män, som icke ha tillfälle att skaffa sig ett eget sådant eller som föredraga att för ett relativt billigt pris omgifva sig med de bekväm- ligheter, den lyx och komfort, som på medlem- marnas gemensamma bekostnad kan anskaffas.
I sin klubb kan man tillbringa hvarenda timma på dygnet af den tid, som icke är ägnad åt ar- bete eller sömn, utan att tala med någon män- niska, i fall man ej är böjd för sällskaplighet, eller viss på att träffa personer af sin egen samhälls- ställning eller som öfverensstämma i tänkesätt (t. ex. politiska) eller intressen af ett eller annat slag, i fall man söker sådana vänner.
Klubben ersätter härigenom också i väsentlig mån det egentliga sällskapslifvet, hvilket ju ock i England utöfver själfva familjekretsen är tämligen in- skränkt.
— Att under sådana förhållanden de hundratals londonska klubbarne äro i afseende på både organisation och ekonomi af de mest olikartade slag, säger sig själft.
Några sådana inrättningar för fruntimmer, vare sig speciellt af sedda för dem eller ens sådana där de ägde tillträde, funnos emellertid icke i London för jämförelsevis ännu helt kort tid tillbaka.
Fördomen däremot var för blott tolf eller femton år sedan så stark hos allmänheten, att ingen vå- gade sätta sig i spetsen för en inbjudning, oak- tadt just » de lokale Forhold » manade därtill.
Man bor i London aldrig i stadens inre, utan i dess atlägsnare kvarter, i omgifningarna, mer eller mindre på landet; men man behöfver naturligt- vis allt som oftast fara in till de centrala stads- delarne för sin » shopping » d. v. s. sina inköp i magasinerna, för besöken hos sömmerskan, för matinéer å teatrarne eller af mångfaldiga andra skäl.
För en dam, som, i af vaktan på att efter sin mans business-hours träffa honom för att på aftonen gå på teatern, tillbringar dagen i London, måste det vara synnerligt angenämt att hafva ett ställe, där hon kan lägga in sina paketer, lunch ' a eller drifcka en kopp te, göra en smula toilett, stämma möte med en väninna o. s. v. — Men äfven för fruntimmer af annan kategori än rika fruar måste tanken på sammanslutning i en klubb verka tilltalande, nämligen för alla de många, hvilka, vare sig gifta eller ogifta, äro in- tresserade i den praktiska kvinnorörelsen i alla dess riktningar och som i dessa samlingsrum skulle finna en naturlig föreningspunkt.
Också dröjde det icke länge, sedan första steget tagits, innan en hel mängd klubbar för damer bildades, och det erkännes nu allmänt i England, att de verkat mycket godt.
De ha mäktigt bi- dragit till att, om icke utplåna, åtminstone ut- jämna eller moderera den skarpa klass-skilnaden genom att sammanföra bildade och intelligenta kvinnor af olika samhällsställning.
Världsdamer- na, som här komma i beröring med systrar, hvilka själfva måste förtjäna sitt bröd och i följd där- af äfven i sitt sätt att vara gjort sig mera obe- roende af de snörrätt konventionella formerna, hafva lärt sig att få en bättre blick för de stora sociala frågorna och kvinnorörelsens ingripande i dessa.
Å andra sidan hafva de fria kvinnorna — ordet gifvetvis i god mening taget — genom det dagliga sammanträffandet med de förra lärt sig undvika faran att antaga i det yttre ett allt- för manligt väsende och att, under kampen för tillvaron, förlora en del af sin kvinnliga gratie.
Det finnes numera tre slags klubbar för damer i London: De, som stå öppna för både herrarne och deras kvinnliga familjemedlemmar; sådana äro Albe- marle, Baths och Sesame; de, som äro företrädesvis afsedda för deltagare i eller befrämjare af det kvinnliga frigörelsearbetet; och slutligen de » mondäna » klubbarne.
Bägge de senare äro uteslutande afsedda för fruntimmer och räkna tillsammans omkring nio tusen medlemmar.
Den äldsta af kvinnoklubbarne är Sommerville Club, som på sätt och vis räknar sin tillvaro än- da sedan 1878.
I sin begynnelse var den likväl icke en klubb i egentlig mening, utan blott en anspråkslös och billig restaurant för fruntimmer, förenad med ett litet tidningsrum.
För tillträde till detta erlades en inträdes- och årsafgift af 5 shillings (kr.
4.
50).
Efterhand växte detta lilla etablissement ut till den verkligt storartade klubb, som helt nyligen inflyttat i sitt eget komfortabla hus vid Hannover-Square.
Medlemmarne, som nu, utom årsafgiften, betala en inträdesafgift af 1 guinea, hafva till sitt förfogande, jämte alla möjliga tidningar och tidskrifter af intresse, ett stort bibliotek med rättighet till hemlån.
En gång i veckan är sällskapsafton med föredrag och diskussion och en gång i månaden stor soiré.
Installationen är smakfull och dyrbar och klub- ben håller ett förträffligt kök.
Pioneer Club grundades för sex år sedan af den nu aflidna mrs Massingberd, hvilken i många riktningar utöfvat stort inflytande på kvinnorö- relsen i England.
Pioneers första lokal var vid Regent Street ofvanpå en parfymeributik, men har efter ständiga utvidgningar och flyttningar nu hamnat vid Grafton street.
— Pioneer är mera än en vanlig klubb så till vida, att den är ett af de förnämsta organerna för kvinno- rörelsen, hvaraf alla dess medlemmar äro ifriga anhängare.
Hvarje ledamot bär såsom klub- bens emblem en nål i form af en liten mi- niatyryxa och betecknas med ett nummer i st. f. namnet, såsom symbol af jämlikhet.
— Alla de tidens sträfvanden, i hvilka kvinnorna taga liflig del, äro här föremål för arbete i skilda sek- tioner: så deras politiska rösträtt och tillträde till offentliga ämbeten, anti-vivisektionen, nykter- hetsabsolutismen, vegetarianismen o. s. v., o. s. v. Diskussionsaftnarne hvarje torsdag hafva alltid utgjort en af klubbens förnämsta lockelser.
De föregås af en diner, till hvilken medlemmarne äga rätt att inbjuda vänner.
Alla möjliga frågor af intresse bruka där komma underdebatt.
Hvarje tisdag äga sällskapliga sammankomster rum kl. 4 — V 6 och allt emellanåt gifver klubben större soiréer.
(Forts.) 2 1898 Åter hemma!
o jrt ter hemma I — Så sjunger det inom mig.
r Åter hemma i fadersfamn, bland bleka rosor, i mina drömmars rike!
Äter hemma hos allt detta, som äger all min håg!
Åter hemma vid mitt gamla skrifbord.
— Eklids-sångaren ler emot mig, Orfeus slår sin lyra, blåklint och prästkragar skimra.
Den gamla flygeln spörjer, hvar jag varit — du käre vän, nu skola vi jubla tillsammans, vi två I Da skall hjälpa mig att sätta i musik detta däjliga » åter hemma ».
Hvar jag kom på min utflykt, mötte mig vänlighet, glädje och sång.
Jag skådade in i varma hem.
— Kanske berättar jag dig, min okände vän, en annan gång sagan om en sådan liten fristad.
Jag hörde barnjoller och fågla- låt.
Men midt under detta allt längtade jag, längtade så, som man längtar efter det käraste på jorden.
Alltför fasta rötter måtte jag ha slagit i vår gamla prästgård.
Öfverallt annor- städes känner jag kyla, är jag en främling.
Jag skulle aldrig kunna slå mig fram där ute i lifvet.
Helt och fullt kan jag lefva och drömma blott i den gamla kända omgifningen.
i \ ter hemma vid aftonbön och psalmsång.
— Välsignelsens ord ljödo för mina öron skönare än någonsin förr nu, när de första aftonen på nytt lästes af den kära stämman.
Helgsmåls- ringningen i kyrkan mötte mig med sin frids- hälsning, lindarna susade ett: » välkommen igen » — fars vackra skog undrade, hur jag kunnat vara så länge borta ifrån den » Är det då så länge?
Ja, hela fjorton dagar.
— Ler du min läsare, eller hvad?
Ler du åt detta stora barn, som icke kan trifvas annorstädes än bland hem- mets hvita björkar?
Du får gärna le, ty ditt löje är helt visst af det glada, goda slaget.
Kanske vaknar snart nog reslusten på nytt.
Det skulle icke förundra mig.
Vi stämnings- människor äro de oberäkneligaste af alla skapa- de varelser.
Kanske sjunger jag snart nog åter Kjerulfs visa om » de li0je Fjaslde », packar min kappsäck och far — far med Gud i hågen och sol i blicken.
Ack, det är visst mödan värdt att fara för att få se allt det vackra där ute, för att samla ett förråd af ljus för kommande skumma dagar, men, last but not least, för att vid återkomsten få känna allt det, som ligger i detta ljufliga » åter hemma »!
In genom fönstret strömmar sol, rosendoft fyller rummet.
— Jag måste ut — ut för att tänka och drömma det vackraste jag vet, ut för att tacka Gud för detta leende hägn, för denna blommiga ro, för detta betagande, dröm- fagra » åter hemma ».
A di.
* En helhjärtad flicka.
I måndags f. m. tima- de å Lagnö, nära Stockholm, en händelse som lätt kunnat kosta två människolif.
• En 27 - årig gosse föll nämligen i det ganska djupa vattnet vid sidan af ångbåtsbryggan.
En 16-årig flicka, Elsa Jern, dotter till grosshandlare C.
Jern här- städes, kastade sig ögonblickligen efter och lycka- des rädda den lille, ej utan fara för sitt eget lif.
* 2 Kapprodd mellan damer.
Den sedvanliga kapprodden mellan damer, som brukar ske i juli, ägde på söndagen rum från Hasseludden å Or- ningelandet till Lidingön.
15 båtar deltogo, där- af 9 i fyrmansrodd och 6 i tvåmansrodd.
Star- ten skedde kl. 3 på middagen och resultatet blef: i fyraårade giggar: Eol 12 min.
34 sek., Paris 12 min.
40 sek., Eria 12 min.
42 sek. och Eris
IDUN 1898 dem 14 min.
47 sek., Thyra 15 min.
10 sek. Prisen utgjordes af blommor och kransar samt små medaljonger af olika färg — brons eller nickel.
Konvojen bestod af militärer och stu- denter, som nu vistas å skärgårdens sommar- ställen.
* Liten Inger.
Berättelse från 1500-talet af Elisabeth Kuylenstierna.
(Forts. o. slut).
/ Jlof var en lärd, och detta hade gjort ho- nom skeptisk och rädd att brottas med verkligheten, han kunde lida och älska, men han kunde icke hoppas på det friska, sunda sätt, som tankens kroppsarbetare förmå.
Och när han från ett porthvalf såg Inger föras bort till klostret, störtade han icke hänsyns- löst fram; han gömde hufvudet i händerna och snyftade utan tårar.
I den stora klosterkyrkan funnos sextio- två altaren och vid hvart, och ett af dem brann den röda evighetslampan lik ett vakande öga.
Öfver högaltaret fanns ett italienskt bildhuggeriarbete, föreställande den heliga Birgitta sittande emellan tvänne kardinaler, bakom henne hotar skärselden, afgrunden glöder, men himmelen öppnar till sist sin famn.
Blek och med ögon mörka af inneboende sorg vandrade Inger långsamt fram på kyrkans midtgång, hennes fötter rörde sig mekaniskt öfver de kända grafstenarne: drottning Filippas, Birgitta Turesdotter Bielkes och många andras.
Under hela don långa högmässan måste hon stå vid grinden till koret, men när den var slut kom confessor (biktfadern) och några andra munkar och hämtade henne.
Liten Inger hade blifvit noga undervisad om, bur denna underliga, lefvande begraf- ningsakt skulle tillgå, och utan att våga visa det uppror, som brusade inom henne, föll hon på knä och aflade med en röst, klanglös och matt som en sofvandes, sitt löfte att obrottsligt hålla klosterreglerna.
Confessor räckte fram regleboken, och hon lade sina späda händer på den, hvarefter hon yttrade de inlärda orden: » Jag lofvar Gud den Allsvåldige, Jung- fru Maria, Sancta Birgitta och eder fader Confessor lydnad, kyskhet och fattigdom och desse klosterlefnadsregler att g ö m m a och att lyda mor Abotissan i allsköns ting och trohet och ovärdelig beständighet intill min död, i namn Fadrens, Sonens och den Helige Andens, Amen. » Confessor kastade nu en hand full mull öfver hennes arm, till tecken att hon, den fagra Inger Pedersdotter, var död för värl- den.
Klosterdräkten frambärs och bestänk- tes med vigvatten, och snart stod hon klädd i den gråa nunnekjorteln, manteln och doket.
Då Inger i den ljusa våraftonen kom in i sin dystra cell, gick hon genast fram till den lilla glugg, hvilken tjänade som fön- ster, och i det hon pressade sin kind hårdt mot muren, stirrade hon ut mot den strim- ma af blå himmel, den glimt af grön, fri värld hon kunde skymta.
Klosterkyrkan häm- made som ett fruktansvärdt veto den redan förut begränsade utsikten, men slutligen upptäckte hon dock under frisen af kyrkans tak ett svalbo.
De voro två därinne, två, som älskades och smektes, två!
Hon kunde höra.
de b glada kvittret, de jublande dril- larne, med händerna för öronen kastade hon sig förtvifladt gråtande ned på den hårda britsen, och när snyftningarna upp- hörde, kornmo tunga tankar, sådana som förr varit främmande för hetme, och plöjde bitterhetens och tviflets första skarpa fåror i hennes själ.
Det var icke tvifvel på Gud, men på människouppfattningen af tillvaron; hon tyckte, ätt den öfverlägsenhet, som människan skröt af, var löjligt högmod.
Icke ens så mycken frihet gaf hon sig själf, att hon älskade och lät sig älskas utan små- sinta hänsyn.
Frihet, frihet!
Hvad hade människorna gjort denna gåfva till?
Ett för- villadt begrepp, som de rådbråkade och hackade sönder med förtalets skarptandade tunga.
Och Olof, som visste så mycket, som var lärdare än de flesta i Vadstena, med all sin lärdom kände han icke något medel mot hårda domar.
Där hon låg, liten Inger, nej, icke liten längre-, ty sorgen gör själen stor och blicken fjärrskådande, kunde, hon endast med största ansträngning se den blåa himmelstrimman mellan hustaken, men hon skärpte synförmågan till det yttersta, ty denna fattiga färgfläck representerade j u världen för henne.
Dagarne kommo och gingo i trög enformig- het, delade mellan bönpallen och knyppel- dynan samt någon gång en promenad i den lummiga klosterträdgården.
Hon gick då oftast helt långsamt och med sänkt hufvud, som den går, hvilken drömmer och icke vill vakna.
På rabatterna doftade blyga luktvioler, de hviskade på sitt fläktlätta språk o m tålamod och undergifvenhet; den stolta Sanct Britaörten reste sträft hufvu- det i obruten viljekraft, och klosterliljan skimrade bländande hvit, en symbol af kyskheten.
Så småningom lärde Inger sig den farliga konsten att ändamålet helgar medlen, de mera erfarna klostersystrarna gåfvo henne exempel, och snart hade hon förstått skaffa sig en möjlighet att genom bref och häls- ningar underhålla förbindelsen m e d Olof.
Den kärlek, som hon måst uppbinda likt ett svagt ungt träd, hade i tystnaden och saknaden växt sig stark.
Den hade tagit alla lifssafter som funnos inom henne, blifvit hennes märg och must.
En och annan gång lyckades de båda unga lista sig till ett möte, och på detta korta ögonblick lefde Inger veckor och månader.
En dag satt hon i sin skumma cell, dit hon på bakvä- gar smugit papper och penna, och skref till sin Olof.
* " UTin gansfa farliga Ijälsuing af allt mitt beöröf * oabe bjärta till min allbra färesta hjärtans gläbje, försänbt meb oårom Ijerre.
(Efter rart senaste farliga samtal och, omgång, må jag icfe förgäta big, föra bjärtans oän, några orb ttllsfrifca bjärteligen.
(Sub gifoe jag funbe utoisa big på betta papperet mitt trofasta bjärta, som meb btg sfall intill böben oara förfnippabt, så länge jag lefoer t benna usla oärlben, fast bet än oore fem tusenbe år.
3ag tacfar big, mitt allbra Meste bjärta, för ben farliga sfrifoelse ocb, sänbnittg, som bit mig sänbe meb 3°f ?aii 21nberssou mig till öfoermåttan tmgnelse.
03ub unne mig lifoet, att jag må funna unna btg gobt igen.
Du oet själf mitt titlståub i betta fän= gelse, att jag icfe får försänba såbaut, som jag gärna tnlie.
DocF, om jag intet annat äger bär t oärlben, oet jag bod?, att jag åt ingen oille förunna mig själf fyelbre än åt big, mitt farliga bjärta, så länge jag lefoer.
3ag rjitle sänba big en oirfab b,ätta, som jag själf tjafoer förfärbigat.
2TTeit när syster Kerstin 2tnbers= botter såg, att jag btanbabe något gulbbanb ocb.
* Detta bref är till större delen kopieradt efter ett, som finnes tryckt i De la Gardieska Arkivet.
289 gyllen tråb, sabe bon: " Du måste fjafoa någon allbra färesta? "
— " Cärif albrig så ", soarabe jag, " f; är i flostret lärer oäl märfa sig, om någon af Sröberna t) afr&gt;a såbant på sig — ocb, till en oärlbstig person bristar jag mig albrig såbant försänba af färlefsfullt bjärta. "
— " Hej, bu ämnar gömma ben åt (DIof ZTilsson. "
— " j, Syster, må intet tala bärom för nå= gon, ty jag bafoer sett eber oirfa en lång lufrxt, tala od) snacfa meb Brober Seriell i (Tullporten S:t ©lofs= bag.
3 9 annan fjafoer sett eber.
&lt;Sör nu, som eber lyster. "
Zltlbra färaste bjärta, afta big för Syster IlTarga * reta.
Du oet oäl, att fyon Ijafoer gjort spott af oss, od; bu minns oäl, boab b,ou sabe, bå oi talte på oår fyrfogårb S:t 3 ° f) afton — bå {jon såg bref= oet falla ut- min barm?
fjon må göra, somtjon tjat samoete ocb, fan stå till.
3&lt;13 fan inte råba bärför.
Eorbe tjänba att od?
några anbra spefulla männisfor fyafoa fommit oss emellan od) söfa att oänba btft trofasta bjärta meb fagra orb odj förtal?
3ag ftcf ej så ofta tala meb big eller sfrifoa big till, aflbrafäraste gläbje, lifoäl Ijar bu mig till * sagt, att jag albrig sfulle toifla om bin tro; odj tjafoer jag af big såbant alla bågar funnit ocb, är berebb, så länge jag lefoer, att fyåtla mig oib ben trofjetseb, som bu mig tillsagt.
(Dm bu oisfte, al (bra= färaste oän, Inir jag seban tänft på big odj tjuru mitt bjärta bar brunnit i mitt bröst, sfulle bu inte föruubra big, om jag är uågot blef odj oansfaplig, bå bu får se mig.
— ZTär jag speglar mig i ben lilla spegelen, som bu mig sänbe, tycfer jag mig oara lifare ett beläte än en männisfa.
Du, min bästa fröjb, t / ar lagt big bjnpt i mitt bjärta.
3ag bjärfoes för ingen utan för 3Mg allena befänna, att jag förmår illa änba mitt 2Ioe JTtarta eller läsa mitt pater Zloster, utan 2) u fommer mig i bågen.
3a, i själfoa mässan fommer mig före JDitt täcfe- liga ansifte odj oårt farliga umgänge.
3 9 tycfer jag fan icfe sfrifta mig för någon annan männisfa.
3ungfru UTaria, Sancta Birgitta odj fjimmefeus £jär= sfaror sfola fansfe straffa mig tjärföt?
— JTten ÖU oet oäl, bjärtaus färaste, att jag meb fri oilja odj uppsåt albrig bessa regler samtyeft.
ITTin faber tjafoer oäl min fropp i betta fängelset insatt, meit bjärtat fan intet så snart från oärlben återfallas.
3ag är en männisfa af fött odj blob, odj bet foinnliga fönet är soagt od; bräcfeligt, som S:t paulus säger.
3blanb alla oärlbsliga ting synes mig intet så soårt gå tillsammans som bet, att jag meb big, min sfatt, intet får lefoa ocb bö.
Du lärer oäl fomma itjåg, boab jag sabe, när jag första gången taft ' meb big i flostergårben: att mig Ijoarfen gobt eller onbt funbe oeberfaras, för ben bebröfoelse ocb, bjärtans pina, som bin frånoaro tjos mig förorsafat.
3 3 sfilbes bänneb ifrån big, ocb.
må ÖU oara oiss bär= uppå, att om (Sub sfulle beljaga att taga big tjäbait, meban jag ännu är i lifoet, sfulle jag bålla bet jag en gång lofoat, nämligen en begängelse uti mitt arma, sorgfulla bjärta för bin själ intill mina böbbagar, t) uru bet sig än tillbroge.
(Dm jag böbbe först, be= ber bu bå (Sub för min fattiga själ, att oi må i bjmmefen råfas?
3ag fan intet mer sfrifoa.
pennan barrar i ' min fjaub, bjärtat flyger i mitt bröst.
(Sub gifoe bu tjabe en såbau färlef?
3 9 är fuller en männisfa af fött ocb, blob, men mitt bjärta fan ej gifoa sig till någon annan än big i tjela oärlben, tjur än Bröberua snacfa, lefa på spel ocb.
sjunga för mig.
Så sant mig oår fära UTober od] S:t Birgitta hjälper, sfall jag in i böben oara trogen.
dill min allra färaste bjärtans gläbje försänbt, sfrifoet i XVabsteua floster.
n e r t a n n e s a a a Sgstec 5nger ffiiebersbotter.
När Inger ändtligen slutat och tryckt vaxet mot det grofva papperet, stoppade hon in brefvet i den vida linningsärmen och gick ut i bönerummet till ärilstenen, där hon sjönk ned på knä framför det i teglet ingräfda radbandet.
Här bad hon för sin kärlek, bad med det hopp, som när sig af sin egen styrka i ungdomsår.
Att träffa Olof i systrarnas yttersta tull- port var hennes längtan och glädje.
När knyppelpinnarne i oafbruten rastlöshet för- des om hvarandra, arbetade hon in sin läng- tans alla röda trådar i spetsmönstret; och när hon en skymningsstund kunde smyga sig fram längs trädens skugga, till dess hon med klappande hjärta stod vid den port, där hon först riktigt kände sig som him- melens, det är lyckans, brud, då glömde Inger allt, allt utom stundens fröjd.
Hon tyckte o m att låta handen glida
IDUN 240 genom Olofs svarta hår, och med baretten i hand stod han där och log sitt manliga löje åt hennes svaghet.
Hur hon strök och strök, föll det alltid i on obändig, mörk våg ned öfver pannan igen.
» Jag tycker det skymmer dina tankar för mig, Olof, » sade hon, » de många, stora tankarne, som bo därinne, » och beundrande smekte hon hans hvita panna.
» Det är inga tankar för dig, barn, » sva- rade han allvarligt, » hufvudets tankar äro för män, hjärtats för kvinnor. » » Jag vill äga alla dina tankar, Olof, » ut- brast hon häftigt, » alla, o m en länk felas i en kedja, är hon icke kedja mer. » Han såg på hennes späda gestalt i den missklädande nunnedräkten, på det bleka afmagrade ansiktet, i hvilket ögonen glän- ste onaturligt stora och feberheta, och med en rysning tänkte han, att detta var icke hans drömmars fagra Inger, icke den tärna, som en gång stått som målet för hans sträfvan.
Allt mera sällan kom han till tullporten, och Inger förstod till sist, att nu hade de- ras blänkande kärlekskedja icke blott mist en länk, utan låset — troheten — hade brustit i den, och hon kunde fira den be- gängelse i sitt hjärta, som hon skrifvit om, ty Olof var död.
Grafven gömmer icke säk- rare än lifvet ibland.
Det var en höstafton; hon hade tagit fram sin lilla spegel och betraktade sitt vaxbleka, föråldrade och tärda ansikte.
Ögonen voro som släckta fyrar, släckta där- för att de ej längre hade någon seglare att lysa in i kärlekens hamn, draget kring mun- nen var stelt, som det blir af stelfrusen Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
Nu lyktad är solheta dagen Oeh skuggorna tätt falla på.
Säg, ser du de svärmiska dragen Naturen nu börjar att få?
Så fridfull är natten och stilla, Att knappast ett löf rörs en gång.
Men lyssna —!
Tyst, är det en villa —!
Jag tror jag hör ljud utaf sång.
Kanhända blott porl utaf vatten — Ett uggleskri kanske det var.
Ah nej, det är sång uti natten!
Nu hör jag den tydlig och klar.
Hvad tonerna smeka mitt öra.
Hur härlig den rösten ock är.
Tyst, t3 ' st att ej sångarn vi störa 1 På tufvan vi sätta oss här.
Hvems är då den klingande rösten?
Och huru ser sångaren ut?
Hans namn?
Hvem vill gifva mig trösten?
Försent — 1 Sången redan är slut.
Till musiken hörande.
Ofta friden störande.
På en landsväg skramlande.
För en » kula » ramlande.
Uppå vågen glidande.
För den sjuke, lidande.
På sin luftfärd brinnande.
1898 smärta, och på den förr så klara pannan hade lidandets järtecken ristats.
Handen, som höll spegeln, darrade så, att hon släppte den lilla glasbiten mot sten- golfvet.
Den föll i tusentals skärfvor.
Skälf- vande stirrade Inger på detta omen om al- drig slutande sorg, denna lyckans dödsdom, som glittrade emot henne likt den elaka glansen i en hätsk siares ögon.
mellan Inger Pedersdotter och världen, först nu gick hon med sinne och håg in i det tysta klostret.
Men där utanför gingo Olof och en ljus- lockig tärna med svart sammetshufva på sin hjässa alldeles som jungfru Inger en gång haft det.
Hon var glad och obekym- rad; hon fick Olof den tyste att tala och le, men hon begärde icke att få alla hans tankar, hon var en lifvets lilla hvardags- fågel, som pickade smulor och kvittrade utan stora melodier.
Hon sopade brådskande undan spillrorna af denna sin sista världsliga egendom, men hvad hon ej kunde sopa bort var tanken på honom, som gifvit den.
Hon lutade sig som en och många gånger förr mot det lilla gallerfönstret.
Nu var svalboet tomt och himmelen mulen.
Allt det blåa i Ingers värld var borta, " sedan Olof uteblifvit från de korta mötesstunderna, var ej endast det vida fästet grått, hela jorden var mörk.
Hvarför hon trots allt äfven denna kväll gick till tullporten, är ej godt att veta, kanske var det af samma instinkt, som drifver den dödssårade hun- den att krypa till sin herres fötter och lik- som tigga om att få det dödande skottet.
Alltnog hon gick.
Länge stod hon där, väntande, i den väntan som är en ångestens kvidande själamässa öfver död lycka.
Och Olof älskade henne icke så, som han älskat Inger, men denna kärlek hade blifvit en grift, till hvilken han vallfärdade.
I lifvet går man dock icke ständigt mellan grafvar, döden kyler blodet och tynger tan- karna, och det var därför Olof bröt den lilla vildblomman och förde henne in i det hem, han ej vågat bjuda Inger.
Men mången gång, uär sången ljöd från nunnornas klosterkyrka, stod Olof lutad mot muren och tyckte, att i dessa heliga ljud skar som en falsk ton, en djup, bitter ton af hjärteve, och den tonen fann genklang inom honom i ett förtvifladt: Eyrie eleison!
Plötsligt hörde hon steg, välkända, kära steg, men de gingo i afpassadt tempo efter andra, som hon icke kände; lätta, mjuka, smeksamt dansande, små steg, som hade glädjens fjärilsvikt och lyckotankens rytm.
Olof och en annan!
Så hade då lifvet tagit honom.
Den lilla gråa nunneflgnren hukade sig ned inför detta smärtans döfvande klubbslag, och först i det ögonblicket föll porten för alltid i lås Sig i sorg befinnande.
På en snöbädd hvilande.
En i vattnet kilande.
Mansnamn mindre » svassande » Tre för kvinna passande.
Med » geschäft » en sysslande.
Särskild plats för lyssnande.
En på marken hoppande.
Mången därmed stoppande.
Uppå foten sittande.
Fram ur skogen tittande.
En tillsamman hållande.
Sällan sämja vållande.
En i rymden drillande.
Sig i polen trillande.
Barnagommen smakande.
På en skogsstig knakande.
TJt i krig nyss gående.
Två i skogen stående.
Mål för mången sökande.
Kapitalförökande.
Ej till något dugande.
Annat ord för trugande.
L ppå axlar hängande.
Ofta foten trängande.
Långa stycken mätande.
I ett kokkärl frätande.
Däraf mången njutande.
Sist ett fartyg slutande.
T Innehållsförteckning: Helen Adams Keller.
(Med porträtt).
— I sekelslutet några tankar och reflexioner af E V. A.
— » Små kru- kor »; pennteckning för Idun af Jenny Hallin.
— Snorres rimkrönikor.
VII.
— Bildade mödrar; af Vox clamantis.
— Ännu en 100 åring.
(Med porträtt).
— » Poesi och unga flickor »; en liten bit kulturhistoria af 6. v. V. — Kvinno- klubbarne i London.
— Ater hemma!
af Adi.
— Dr no- tisboken.
— Liten Inger; berättelse från 1500-talet at Eli- sabeth Kuylenstjerna.
(Forts, och Blut).
— Tidsfördrif.
Stafvelsegåta.
1 2 3 4 Yl~ + + 7 5 6 — 1 | + +1 1 l+l — 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 8 ~]} ~ \ |+ 1 1 +1 ~ \ ~ \ ~~ 1 1 1 1 1 l + 1 1 l+l 1 l + l 1 | + | | | 1 l + 1 1 1 1 1+ I 1 1+ 1 +| | + 1 1 i 1 1 | | | | | + + | 1 l + l l + l +1 1 1 1 1 Äro orden rätt funna, bilda bokstäfverna i de med kors markerade rutorna ett ordspråk.
Bokstäfverna och stafvelsema äro: a, al, alf, ar, ar], arr, boll, by, d, dan, ed, em, en, et, f, f, f, f, f, g, gd, grö, h, h, hel, hu,.ig, isk, k, k, ka, kar, ki, kors, lar, m, mar, mål, mä, naf, nav, nd, nid, nor, näs, os, p, p, ra, re, ro, rä, s, sal, sta, t, t, ta, trä, ty, ung, ur, va, vil, ven, vin, äg, ök, ä, v. De tjugoen orden äro: 1) Gammalt svenskt namn, 2) europeiskt rike, 3) italiensk stad, 4) svensk stad, 5) kejserligt namn, 6) provins i Frank- rike, 7) svensk sjö, 8) järnvägsstation i Norrland, 9) listigt djur, 10) all- tid kär ort, 11) kortspel, 12) litet däggdjur, 13) erforderlig vid berg- vandring, 14) för bordet, 15) i vatten, 16) maträtt, 17) fågel, 18) hvad Ajax stundom får, 19) forna namnet på en norsk stad, 20) verktyg, 21) udde.
E. O. N.
Moster Lisa.
Charad.
Mitt första finns i skriften, Fast ej uti Guds ord, Ja, till och med i griften Dess röst blir tydligt spord.
Mitt andra för hvar moder, Som reda vill ett bo Ät sina små klenoder, Är dyrbart må ni tro.
Mitt hela uti handen Du håller fast just nu, Och det föryngrar anden Hos flicka som hos fru.
A.
M. Ordgåta.
Lösningar.
1) Stad i Sverige, 2) ädelsten, 3) mansnamn, 4) bekant förstad till London, 5) stad i Sverige, 6) mansnamn, 7) stad i Italien, 8) namn i Shakespeares » En mid- sommarnattsdröm ».
Begynnelsebokstäfverna bilda, lä- sta uppifrån, och slutbokstäfverna, lästa nedifrån, samma namn som 1) afser.
Co. Sifferlogoyryfen: Konstapel: knop, asp, nate, last, k n e p, skopa, konst, panel, so- nat, kel, talk, Oka, polka, taDke, oas, Nea, pels.
Charaden: Säng-mat-tor.
Kedjearitmogryfen: Morea: Mallorca, Os- terode, Eönuebyå, Enköping.
Ordgåtan: Uddevalla — Marstrand: Use- dom, Diana, dromedar, eforus, werst, Ana- dir, lovera, Levanten, alpland.
Räkneproblemet: 4 3 5 1 4 8 2 2 4 2 8 2 4 S 1 8 Namngåtai: Johanna, Naima, Marta, Tave, Veronica, Carl.
Rebusen: Underrättelser från omvända hedningar.
