# ID: svediakorp-per1192
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1898
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,544
# sentences: 656
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Xduns Kungl.
N:r 3 (526) Prenumerationspris pr å r: Idun ensam _ kr.
5 Iduns Modet., fjortondagsuppl.
» 5 Iduns Modet., månadsuppl _ » 3 Barngarderoben » Fredagen den 21 januari 1898.
Byrå: Klara södra kyrkog.
16, 1 tr. Öppen kl. 10 — 5.
Allm.
telef.
6147.
Rikstelef.
1646.
Redaktör och utgifvare: FRITHIOF Redaktionssekr.
: J. Emilie Bland den rika öfversättningsliteratur, hvarunder på sistone våra stackars bokhyllor hota att digna, har den engelska börjat intaga en allt mer förhärskande plats på de öfriga roman- fabricerande ländernas bekostnad.
Man hade förlåtligt nog börjat tröttna på de i renaste Neu-Ruppinstil hållna pickeltyska för- fattarefirmornas machverk såväl som på Galliens ängsligt analy- tiska konstskapelser, hvars hufvudbetingelser att intres- sera mindre hvilade på deras sens morale än på den mera negativa egenskapen att vara kemiskt sans morale.
Vid- kommande den rika anglo- sachsiska literaturen inregi- strerades den mera strängt än rättvist under det hopp- lösa särmärket: missromaner.
Ty trots det myckna talet o m » afståndens bortfallande » ha- de vi för endast ett årtionde sedan fasligt litet reda på Britannien, och för det all- männa folkmedvetandet kvar- står väl ännu i dag dess be- folkning i de gamla fastslagna föreställningarna: å ena sidan den taniga, rödhåriga missen med tandborstskaft till fram- tänder jämte de guldbågade glasögonen och det oundvik- liga sidenparaplyet samt å den andra den storrntige, röd- näbbade pyramidklättraren med Baedeker under armen, souvereigns i byxfickan och God dam på läpparne.
Bladet skulle emellertid vända sig, så att det i vitter- lek förbisedda öriket slutligen skulle få sitt ord med på stämman.
Och under de se- nare åren har en lång rad af dess mest representativa skrift- HELLBERG.
Träffas säkrast kl. S — 3.
Nordling.
Hofboktr.
ll:te årg.
Utgifningstid: h v a r j e fredag.
Annonspris: 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
Lösnummerpris 15 öre (lösn:r endast för kompletteringar.)
Utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
Kullman ställare i välgjorda svenska gångkläder blifvit föreställd för en i förstone skäligen kylig, men småningom särdeles välvillig svensk publik.
Vi behöfva endast nämna Walter Besant, Hall Caine, Jerome K. Jerome, Conan Doyle, Oscar Wilde, Marie Corelli, Edna Lyall samt lejonet bland dem alla Eudyard Kipling, » den indiske trollkarlen », hvilken vid tjugutre års ålder lade hela den engelsktalande publiken till sina fötter för att slutligen, trött på guld och ära och hela härligheten, likt sin oförgät- ligaste hjälte Dick Heldar längta tillbaka till den sorg- lösa obemärktheten under tro- pikernas glödande sol eller i djungelns äfventyrsfyllda clair-obscure.
En af dem, som mest oför- trutet bidragit till att på sven- ska öfverflytta den anglosach- siska literaturens förnämligare alster, måste vi m e d fog anse henne vara, hvars bild vi i dag hafva äran presentera för Iduns läsarinnor.
Det är i sanning ett ansenligt verk fröken Kullman har bakom sig, ty alltsedan hon för nio år sedan debuterade m e d Thelma, har hon hunnit sända ut i bokvärlden icke mindre än trettiofem romaner, hvaraf tolf ensamt af hennes väninna, den oss alla välbekanta miss Marie Corelli.
Att vid en sådan massproduktion kva- liteten skulle löpa fara att blifva ställd i skuggan af kvantiteten, vore väl något, som låge nära till hands, hvar- förutom härvidlag det så kal- lade tigersystemet borde vara mycket frestande.
» Tiger- systemet », hvad är det?
frå-
IDUN 18 1898 Otron har två döttrar; den ena frågar huru, den andra heter hvarför.
J.
A. Bengel.
gar ni med den heliga enfald, som är deras, hvilka aldrig skådat bakom författarevärl- dens diskreta slöja.
Jo, min naivaste, vän, härmed menas det, att mycket anlitade öfversättare — inte i vårt land, förstås, men öfverallt annorstädes — vända sig till en tiger, inte ett sådant där strimmigt odjur, som är hvarje menageriägares stolthet, utan en rät och slät människa, den där i första hand och för en ringa penning åtager sig att tolka arbetet i fråga, hvilket sedan vederbörligen retucheras af den, hvars namn läses å titelbladet liksom på arvodes- kvittot i förläggarens kassaskåp.
Detta för- faringssätt är mycket gängse exempelvis i Frankrike, där till och med celebre förfat- tare mot en måttlig erkänsla af några tusen francs sätta sin signatur på ett af sina dunklare kollegers snillefoster för att göra det säljbart.
Gamle Dumas hade mycket i den där vägen på sitt rymliga samvete.
Vidkommande fröken Kullmans öfver- sättningar är dock all dylik humbug abso- lut utesluten.
T y hvarje särskildt arbete af hennes hand är ett verk af den ärligaste och pietetsfullaste omsorg om bibehållandet af originalets alla egendomligheter och karak- täristiska vändningar, på samma gång den svenska texten aldrig ger intryck af att vara på något sätt » hopkommen ».
Dock, detta är ju alldeles öfverflödigt att betona, då tvifvelsutan lejonparten af våra läsarin- nor känner det af egen erfarenhet.
Som sagdt är det företrädesvis Marie Corellis skrifter fröken Kullman älskat att öfversätta, och henne ensam tillkommer äfven äran af att hafva gjort oss förtrogna med denna visserligen excentriska, men djup- tänkta och varmhjärtade författarinna, hvil- ken näst efter sitt eget land räknar vårt såsom det där bäst vetat uppskatta arten af hennes konst.
Det är ju endast några veckor sedan » Den mäktige atomen » ut- kom, och framemot vårsidan blir miss Corellis allra sista arbete Ziska äfvenled es tillgäng- ligt på vårt modersmål.
Men om vi genomgå den lilla bok, där fröken Kullman väl småningom skall fylla hvarje sida med titeln på en ny engelsk roman tolkad på svenska, finna vi äfven en mängd andra namn såsom Grant Allén, Edna Lyall, mrs Meade och Marion Craw- ford, hvars senaste novell: A rose of yester- day just är under » tillverkning » samt snart torde utkomma af trycket.
För hennes eminenta talang som öfversättarinna talar dock kanske allra bäst den mängd skilda förläggarefirmor, hvilka vetat försäkra sig om hennes medverkan, först och främst herr Skoglund, på hvars förlag som bekant Marie Corellis samtliga arbeten utkommit, samt dessutom Fahlcrantz &amp; Comp., Nor- stedt &amp; söner, Wahlström &amp; Widstrand m. fl.
m. fl.
Förutom sin rastlösa verksamhet som öfversättarinna drifver fröken Kullman där- jämte äfven en annan, kanske en smula mindre intressant, men säkerligen mera lukrativ — gissa hvad.
Jag medger,, att det verkligen inte ligger så nära till hands att hitta på, det fröken Kullmans andra vita?
genus sedan sex år tillbaka är — en blomstrande kolaftar.
Säkerligen är hon Stockholms, ja, jag undrar, om man inte skulle kunna säga — hela Sveriges enda kvinnliga handlande inom denna bransch, och många af hennes kunder, hvilka läst hennes förträffliga tolkningar af främmande för- fattare, hafva ofta fallit i en lätt förklarlig häpnad öfver att se samma namn under en lakonisk kolräkning som på titelbladet till exempelvis den fantasirika, af öster- landets trånande poesi fyllda Ardath.
Hon har aldrig debuterat som författa- rinna samt påstår sig ej heller kunna göra det — mais souvent femme varie, säger ordspråket.
För öfrigt måste ju öfversätta- ren ständigt i viss mån vara författare lik- som författaren väl är att betrakta såsom en slags öfversättare, den där har att tolka hjärtats och fantasiens språk, hvarvid det ofta är kvistigt » nog att vara grundtexten trogen.
» Mina vackraste verser äro de jag aldrig skrifvit, » utbrister Sully-Prudhomnie någonstädes, och världsliteraturen öfverflö- dar af dylika missmodiga utgjutelser öfver oförmågan att låta det skrifna blifva ett eko af det tänkta.
Ehuru således i sin person förenande » blåstrumpan » och » kolhandlaren », ger dock fröken Kullman ej intryck af någondera, och däri sätter hon sin stolthet.
Kvinno- emancipationens koryféer hafva aldrig lyc- kats väcka hennes intresse eller förvärfva hennes medverkan, och hon afskyr hjärtligt " den moderna kvinnotyp, hvars sträfvan går ut på att förflytta stödet för sina rät- tigheter från mannens ridderlighetskänsla till kodificerade lagparagrafer.
Mari femme?
har du frågan hört: Oli est la femme?
när något brott af mannen är bedrifvet, där han står ensam m,ed sin dom och skam, men dock en kvinna kanske var motivet.
/ \ o g Oii est la femme?
jag ville fråga ock, fast i en annan mening: när det gäller att dryfta barns och kvinnors väl, men dock det mannen är, som ensam utslag fäller.
Ou est la femme, där hon likväl förnämst sin insats göra borde just som kvinna — för mänsklighetens lifsintressen främst i striden gå att nya riken vinna.
Af kvinnan finner man knappt än ett spår • så inom kyrka som i stat och rike, hon ännu bidande på tillväxt står, att äfven där få varda mannens like.
En där till att 01 / est la femme?
vid mannens sida ej blott att njutas, först då hon själf plats i världen finnes ju ändå, kvinnan verka » fått » i alla tider; nödens boningar hon stads fått gå hjälpa och att trösta den som lider Men frågan var ju, som vi ha förstått, att när det mannen gäller, kvinnan klandra.
jag därför frågar än: — svaret evigt blifver: men förstås som vän, förståelse ock gifver.
Det » hulda väsen » mannen finna vill uti sin lefnads följeslagarinna, skall ingenting för henne finnas till af det, som männen akta värdt alt vinna?
Jag vet en man, som oförsagd och god i striden gick för hvad han ädlast tänkte.
En älskad kvinna vid hans sida stod, som, stark och god, åt samma mål sig skänkte.
Han segrar vann.
Men mattades hans arm och stod han ensam, oförstådd och slagen, hon såren läkte, göt uti hans barm ånyo hopp och mod att möta dagen.
När hälst jag honom gladt såg träda fram att kämpa för hvad han som rätt förklarat, jag tänkte — fråga nu: Ou est la femme?
— Hvad tror du då den mannen skulle svarat?
Steffen.
6i / akt på allarmsignalen!
Mihi.
* @ w est la Ja, hennes skuld är stor, men — hennes blott?
Nej, man och kvinna lida för bvarandra.
M &gt;Våra kroppskrafter hafva vissa begränsningar; om vi våga igno- rera det, få vi dyrt plikta för vår förmäten!)
et. » an hör ofta sägas om en kvinna, som befinner sig i en ansvarsfull och upp- fordrande ställning, antingen som familje- moder, föreståndarinna för någon större publik anstalt eller djdikt: Hvad hon ser öfveransträngd ut!
Hon har allt för myc- ket om sig.
Hon blir tolalt utarbetad o. s. v. Efter ett sådant uttalande anse sig hennes vänner ha fullgjort allt hvad på dem an- kommer, och det blir vid det gamla.
Men en vacker dag tillstöter någon i sig själf obetydlig tillfällighet, en förkylning kommer, och den öfveransträngda, utarbetade perso- nen träder ut ur den verkningskrets, där hon trodde sig oumbärlig.
En annan in- tager hennes plats, fyller tomrummet, iklä- der sig samma ansvar och plikter för att i sin ordning, utsliten och gammal i för- tid, kanske äfven hon i sin bästa ålder sänkas i sin graf.
Det är ett sorgligt, men obestridligt faktum att det nästan alltid är den villiga hästen, som blir för hårdt körd.
Den istadiga, som slår bakut, när lasset är för tungt, får det lät- tadt.
Utan att emellertid kunna annat än ogilla, att den mänskliga dragaren använ- der samma tillvägagångssätt som den ista- diga hästen, vilja vi dock framhålla nöd- vändigheten af, att han får sig vissa arbets- lindringar beviljade.
Människokroppen är en maskin, garanterad att under gynnsamma villkor fullgöra sina förrättningar under en viss tid, men olik andra maskiner däri, att
1898 den äger förmåga att själf taga skadan igen efter brukningen, om den blott får hvila.
Huru ofta åsidosattes ej denna hvila!
» Il ne faut pas brutaliser la maehine, » säger fransmannen just med afseende på den mänskliga organismen.
Det vore önskvärdt, att detta förträffliga råd hörsammades så- väl hvad beträffar de uppburna och fram- gångsrika som de underskattade, men där- för ej mindre behöfliga husmödrarna.
Men huru handla v i?
Vissa tecken tyda på, att fara är för handen: alarmsignal har blifvit gifven.
Helt visst skulle man lystra till en sådan signal, o m den gällde ens egen- dom eller ens husdjur, och låta den tjäna sig till efterrättelse, men när den gäller en själf och ens närmaste, ger man ej akt på den.
Vissa sysselsättningar börja med- föra hufvudvärk, sömnlöshet, retlighet — detta är tecken, att kroppen är öfveran- strängd och behöfver hvila.
Den kärnfriska vill gärna förklara dessa tecken som kin- kighet och otålighet, och den angripna vill ej alltid erkänna dem.
Det ser ut, som vore det lättare att trotsa eller vänja sig vid dem än att skänka dem skyldig upp- märksamhet.
Alltså: signalen lämnas opå- aktad, och katastrofen underlåter ej att in- träffa.
Den sjuka dukar under och blir oförmögen till arbete under sin återstående lifstid eller bäddas ned i en för tidig graf.
Ett ganska vanligt sätt är att på hela släktet tillämpa teorier hämtade från en enskild individ.
Man säger: min mor gjorde så och så, utförde allt det, som du nu har att utföra, och lefde till åttio år, utan att någonsin vara sjuk eller öfveransträngd.
Detta må vara ett aldrig så visst faktum i och för sig, så utgör det likväl ej något prejudikat för en annan individ i andra förhållanden.
Det obesvärade sätt, hvarpå värdefulla och man kunde tycka för de sina nästan oumbärliga personer tillåtas försvinna .från jorden, i all synnerhet på landsbygden och bland en mindre upplyst befolkning, väcker iakttagarens häpnad.
Kanhända ligger till grund för detta förhållande en omedveten fatalism: » Det som skall ske, det sker. » Eller ock den fasta förtröstan, att Försynen ej skall tillstädja en så stor olycka.
Sålunda kvarstannar den bröstsjuke i ett rum, där han är utsatt för iskalla pustar, hvar gång dörren öppnas, och den nervsjuke enerveras fortfarande än ytterligare af barnskrik, vagns- buller och annat slammer, till dess han ut- brister: » Gud gifve jag vore i min graf! » Att bota en sjukdom är oftast förenadt med stora kostnader, mycket besvär och mycken tidspillan.
» O m jag bara vetat, om jag förstått förut, » äro uttryck, som ej sällan höras.
Men hvarför förstod man ej, när signalen gafs på ett ganska tydligt sätt?
Mycket mindre hade fordrats för att före- komma sjukdomen.
Sömnlösheten hade må- hända afhjälpts med mera rörelse i fria luften, men i stället fortsatte man med sitt stillasittande innelif; känslan af trötthet hade kunnat motverkas med mera stärkande föda och en timmes hvila midt på dagen, men man försummade dessa medel, och nu får man dyrt plikta för sina uraktlåtenhets- synder.
När en husmor är utarbetad, heter det: Snart ha vi sommaren här, då får hon komma till landet och hvila sig.
Men när denna hvila skall uttagas midt uppe i en talrik familj och under de ökade bestyr, omtankar och olägenheter en vistelse på I DU N ett sommarnöje med dess många obekvämlig- heter medför, blir under en sådan sommar- vistelse på landet en husmors tillstånd sna- rare försämradt än förbättradt.
Hvem har ej hört en trött husmor säga, när hon en eller annan gång fått intaga en måltid på en restaurant: Hvad det är skönt att ej veta, hvad det skall bli för mat!
Detta är ett behag, som mången kvinna ej får njuta af från sin bröllopsdag till sin begrafnings- dag.
Till sist ett exempel ur lifvet, manande till efterföljd för dem, som hafva råd; för den mindre bemedlade kan ju själfva sät- tet varieras.
En hustru, som kände att krafterna började svika henne — hon led af sömnlöshet, nervsvaghet och blodbrist — beslöt sig för att tala med sin man härom.
Han var en god, välmenande, men föga iakttagande man, som beklagade sig en smula öfver att hafva en sjuklig hustru, och som var mycket färdig att anställa jämförelser mellan den nuvarande klena generationen och sin mors kraftfullare släkte.
Hustrun sade helt enkelt: » Jag är öfveransträngd och känner mig alldeles förbi; jag är öfver- tygad om, att jag ej kommer att lefva länge, om jag ej får fullständig hvila under några månader.
Men jag vet ju, att mitt lif är af värde både för dig och barnen, därför ber jag dig hjälpa mig att rädda det.
Hvad jag behöfver är att få afkasta mig alla om- sorger och en tid känna mig fullkomligt oansvarig.
Stannar jag kvar i hemmet, går allt i sin gamla gång och jag förrättar mina dagliga sysslor.
Jag vill därför lämna det.
Men då kommer den tanken att plåga mig, att andra vansköta det, jag ber dig därför att för några månader upplösa hemmet. » Hennes man gick in på hennes önskan, inackorderade barnen hos bekanta, afske- dade tjänarne och flyttade själf till ett ho- tell.
Hustrun reste utomlands med en äldre väninna, och under fyra månader stod hem- met stängdt.
Vid slutet af denna tid åter- kom hon stärkt, ja, förnyad till kropp och själ, kännande sig tio år yngre och nu iståndsatt att utan minsta svårighet åter- taga det ansvar och- ikläda sig de plikter, som före hennes hvilotid böjde henne till jorden, hvilket bevisar, säger den engelska tidning, ur hvilken vi hämtat denna tänk- värda uppsats, att den mänskliga mekanis- men behöfver mellantider af overksamhet och reparation fullt ut lika mycket som ett ångfartyg eller ett lokomotiv.
* Kär de fara ... \ f ä r helgens dagar svunnit, när vaxljusen i gra- / ™ nen brunnit ut, då blir det en så tungt och vemodigt i håg.
Då stundar det ju till uppbrott, då skola de bort igen, våra kära.
Glada kommo de till det gamla hemmet, när den välsignade högtiden lyste sin frid, glada trädde de in under det låga taket; de blefvo barn som förr, strax de hunnit inom prästgårdsdörren.
Ja, de blefvo barn — de fröjdade sig åt de runda julkusarne, åt de härliga julklappsrimmen och först och sist åt granen med dess ljus och dess stjärna.
Hur har det icke varit glädje i vår gamla präst- gårdssal under dessa nu svunna helgdagar!
Alla dessa långa kvällar kiing det stora, runda bor- det, alla dessa ljusa stunder, då glada julpolskor ljödo från violin och piano, alla dessa tysta dröm- merier öfver Snoilskys dikter och Melins Snö- hvit, allt skämt och allt löje, alla tokerier och allt prat, all värme och all trefnad —: det var som en saga alltsammans!
Men nu är sagan slut, nu är visan sjungen, helg har bytts i söken.
Tung var den dagen, då de skulle fara.
Man ville knappt tro, att det var sant, att de nu skulle hän igen.
Det var ju som hade de kom- mit i går.
Men när de gamla hästarne, Atis och Camilla, stodo vid trappan och reseffekterna stuf- vades in — då förstod man, att det måste vara så, då förstod man, att nu var glädjen slut för denna gång.
Man hann blott säga ett tack för allt — så voro de borta.
Det kändes så tomt att komma in i vår gamla sal igen.
Det var som ljöd det från allt i rum- met i sakta hviskning: Hvar äro de, våra vän- ner, hvarför stannade de ej hos oss?
Ja, hvarför stannade de ej kvar i den ljusa fristaden, hvar- för lämnade de oss ensamma?
så genljöd det inne i hågen.
Och man vågade knappt se åt det tom- ma hörnet, där nyss granen stod, vännen från vår skog, den käre vännen, som lyst så många vackra tankar in i vår själ, och omkring hvilken vi nyss alla voro samlade.
Hur är det månne, när vi härnäst tända julens träd?
Gud allena vet.
Skola vi väl då få samlas på nytt, samlas som glada barn, samlas alla?
Ja, så fråga vi, så undra vi.
— Och så undras och spörjes det icke blott hos oss, utan i tusende andra trefna hem, där saknaden efter de kära kännes tung, där man i hela dess vidd känt det vemod, som slutes inne i dessa tre sorgsna ord: » När de fara.
.
.
» Ml.
* Parisiskor.
Några iakttagelser och reflexioner af en psykolog- » En effet, la femme en France est un » hornme, mais passé å 1 ' alambic, raftiné » et concentré.
Elles ont notre initiative, » notre vivacitc militaire, notre gout pour » la société, notre besoin de paraitre, » notre passion pour 1 ' amusement, mais » plus nerveusement et avec un elan plus » fort. » H. Taine: Grainäorge.
l a g gick i morse ut med den föresat- sen att under min vanliga promenad i Luxembourg-trädgården tänka ut planen till en uppsats om det ämne, som angifves genom ofvanstående rubrik.
Ett fjärdedels år har jag nu vistats i Paris.
Jag borde väl då veta något om det intressanta ämne, som heter parisiskan.
Egentligen lärt känna någon parisiska, för- troligt och personligen, har jag väl knap- past gjort; men jag har dagligen sett pari- siskor i deras hem och på boulevarden, un- der deras arbete och deras nöjen.
Och så- som något litet psykolog har jag naturligen ej kunnat undgå att generalisera mina in- tryck och bilda mig en viss allmän mening om den parisiska kvinnotypen.
Men ligger icke just faran för misstag i den där benägenheten att generalisera?
Och vunna iakttagelser äro ju allesamman bra ytliga, jag menar, äro mera det franska lif- vets utsidor, som turisten kan se, än det inre lif, som man lär känna blott efter mångårig samvaro.
Så kritiserade jag mig själf och var nära att uppgifva hela min plan.
Men så slog jag mig ned på en af bän- karna.
Morgondimman låg ännu som ett lätt flor öfver de aflöfvade trädens eteriska filigransverk.
Stoluthyrerskan gick redan
IDUN •20 beskäftigt och räknade in sina nummer.
En mondaine dame skred förbi, elegant, lätt, fin och likgiltig.
Ett par studenter kommo i lifligt samspråk med en ung flicka, som såg ut som deras kamrat, käck, fri och nervöst liflig.
Och en arbeterska klampade förbi i sina träskor och med en tung börda på hufvudet.
Nej, ämnet är verkligen för lockande!
Jag kallar det icke » Parisiskan » utan » Pa- risiskor » och har ju då redan genom titeln angifvit, att jag icke vill påstå, att mitt försök till karaktäristik gäller alla Evas döttrar vid Seine, utan blott några af dem — dem, som jag varit i tillfälle att särskildt iakttaga —; och så säger jag uttryckligen ifrån, att det endast är några månaders erfarenhet i Paris, som står mig till buds.
Och då kanske jag vågar ge mig in på ämnet, men blott med samma anspråk, som när man efter en resa i muntligt samtal återger sina intryck.
* * Såsom motto har jag satt några rader af Tame, därför att de i själfva verket ock innehålla den allmänna mening, till hvil- ken jag kommit rörande grundtypen för de franska kvinnor, jag sett.
Den skarpsynte franske psykologen har, synes det mig, just träffat det väsentliga, då han sammanställer parisiskan med de parisiska männen, tilläg- ger henne samma företagsamhet, liflighet, sällskaplighet, nöjeslystnad och begär att synas, men i stegrad grad, nervösare och med, så att säga, mera flykt.
(Ni märker, att jag ej rätt finner några svenska ord, som fullt återgifva Taines fras: egentligen kan man ej rätt karaktärisera parisiskan annat än på franska.
Vi sakna där hemma den ifrågavarande verkligheten, ej under då, att vi ock sakna de motsvarande orden.)
Nordbon frapperas genast under sin första dag i Paris af den stora olikheten mellan de kvinnor, han här ser, och den kvinnotyp han för med sig i sitt hjärta hemifrån.
Och jag tror, att den förnämsta olikheten är antydd genom de citerade orden af Taine.
Där hemma förbinda vi alltid med tanken kvinna mer eller mindre föreställningen om en viss passivitet, mottaglighet, snarare än företagsamhet, blid böjlighet snarare än begär att leda.
Jag vill visst icke säga, att icke våra svenska kvinnor både kunna verka och här- ska, men de göra det snarast genom att man ej märker det.
Här däremot har man ett så starkt intryck af att kvinnan är den aktiva, mannen den som tager emot och följer med.
På gatan i Qaartier Latin är det tydligen » 1 ' etudiante » som kurtiserar » 1 ' étudiant ».
I butiken sitter frun med befaUande min vid kassan, under det att mannen beskäftigt öppnar dörren för kunden.
Och i salongen ledes konversationen helt och hållet af ma- dame; monsieur spelar blott en underordnad roll bland alla de andra i den krets, som bildats kring henne.
Och i alla de skådespel, som jag under dessa månader här sett på Paris teatrar, har jag blott haft bekräftelse på denna iakttagelse.
I de sociala dramerna för dagen är det enligt regeln kvinnan, som i det af- görande ögonblicket med sina entusiastiska ord först tämjer arbetaremassorna och se- dan kastar in dem i den blodiga strejk- kampen.
Och i kärleksscenerna på samma; sätt; hon är det, som de nutida författarna j låta högljudt ropa ut kärlekens ständigt | unga lofsång; ja, ofta faller rent af på hennes lott friare-rollen.
Detta sistnämnda verkar på den nordiske iakttagaren både förvånande och frånstötan- de.
Särskildt starkt var detta intryck hos mig, då jag såg » fe Repas du lioni&gt;, Francois de Curels mycket omtalade drama på Théa- tre Antoine.
» Hjälten » i detta sociala drama är en ung man, son af en förnäm familj, men som af vissa anledningar kommer att uppträda så- som socialistisk folkledare.
En ung flicka af folket förälskar sig i honom.
Och i en scen, som brännt sig in i mitt minne, gör hon honom sin kärleksförklaring.
Det fanns intet direkt stötande i hennes ord, men jag vet ej hvad det var i hennes blick, i hennes min, i hela hennes sätt, som gaf mig intryck, som om hon — hade klädt af sig, blottat hela sin kvinnlighet.
Jag är säker på, att den fran- ska publiken ej hade något af detta intryck.
För dem var scenen helt naturlig.
Men för svensken, som satt där bland dem, med helt andra föreställningar o m kvinnan, — för mig var denna kvinnas aktiva roll i erotiken något i hög grad stötande.
Min mening är härmed alls icke att fälla något nedsättande omdöme om de franska kvinnorna.
Jag konstaterar blott ett drag i deras karaktäristik.
Det har säkert sina historiska och psykologiska orsaker, lika väl som den nordiska kvinnans motsatta kynne sina.
Men skillnaden är så stor, att en fransk ingénue aldrig på mig kan göra intrycket af illusion.
Och äfven utom teatern kan detta förleda mig att allt för ofta inför den pari- siska ungmön komma att tänka på det stränga slagordet » demi-vierges ».
Och jag lockas till spekulation öfver raser- nas öden: är ej månne denna sorts emanci- pation bland de franska kvinnorna ett deka- danstecken för nationen?
Betecknar ej den germanska kvinnotypen i detta hänseende ett yngre, friskare stadium i folkutveck- lingen?
Jag uppkastar spörsmålet, men jag har icke svaret färdigt.
Men å andra sidan tror jag ock, att i det anförda draget ligger något af parisi- skans styrka.
Denna aktiva roll ger henne den säker- het, som kanske är en af de förnämsta för- klaringsgrunderna till det oförlikneliga behag, som präglar hela hennes varelse.
Jag var på en populär föreläsning för arbetare härom kvällen.
Karlarne sågo tärda, böjda ut, kufvade af det hårda kropps- arbetets ok, otympliga och simpla.
Men deras hustrur och döttrar!
Flere af dem voro ytterst torftigt klädda, men ändå hvil- ken grace!
Hade man fått se ett par af dessa arbetarehustrur i Sverige, skulle man ha trott, att de voro förklädda damer af värld, — så nästan majestätiska voro deras låter, så smaksäkra deras dräkter, trots att de hvarken voro hela eller rena.
Men det är, när man icke ett ögonblick tviflar på sin egen personlighet, som man får denna harmoni öfver sitt utseende.
Och hvad är väl hemligheten i den fran- ska salongsdamens oöfverträffliga konversa- tion, om ej samma säkerhet på sig själf.
Ah, hon är i det hänseendet oförliknelig den gamla vittra dam, som jag så ofta haft nöjet att höra kåsera.
Hon har en 1898 färdig mening om allt.
Jag har visserligen, på mitt fackområde flere gånger försökt motsäga henne.
Men tror ni jag någonsin fått rätt.
A h nej, jag har alltid till sist måst retirera inför det säkra leende, vid hvilket man underförstår.
— Ah, hvad de äro löjliga, dessa lärda herrar, som förgäfves söka med sina ab- strakta teorier fatta, hvad vi kvinnor veta genom naturlig instinkt — — — Och jag har verkligen blifvit så pass fransman, att jag insett min skyldighet att säga — Cest bien possible, madame, que je me trompe.
* Taine har dock också rätt i, att parisi- skans aktivitet har en svag punkt: nervo- siteten.
- ah, hvad flertalet af parisiskorna se bräckliga ut, enerverade.
Ni har säkert hört sägas, att parisiskornas fot är förtju- sande liten.
Vet ni, hvarför den är d e t?
Därför att hela hennes kropp är svagt ut- vecklad.
Hon är merendels så mager, så späd.
Och jag har en gång i en salong åhört en konversation af mondaina pariser-damer, som gjorde ett nästan pinsamt intryck af nervositet.
Samtalet var fjäderlätt i sin ytterliga elegans.
Orden fladdrade som fjärilar från tanke till tanke.
Men bland de närvarande var en schwei- zare, en medelålders man med kalvinistiskt allvar och något vetenskapliga tankevanor.
Han tog upp ett samtalsämne och sökte därom säga sin mening.
Men han hade knappt kommit till hälften i sin andra sats, förr än damernas konversation redan fladdrat öfver till ett helt annat ämne.
Han ansåg sig vara skyldig att upprepade gånger göra om försöket med andra frågor.
Men alltid samma utgång, — damernas lättfotade idé- associationer löpte ständigt från h o n o m; och hans ord stannade halfutsagda, han måste åter tystna och litet förvånad se sig omkring.
(När jag nu efteråt läser igenom mitt kåseri, får jag ett intryck af, att jag varit för sträng mot parisiskorna.
Det kan se ut, som om jag snarare velat kritisera än karak- tärisera dem.
Och mellan raderna läsa ni säkert, att jag trots all den parisiska gracen tycker, att svenskorna äro mycket mera verkliga kvinnor.
Men har Iduns publik rättighet att före- brå mig denna partiskhet?
Felet är icke mitt, ärade läsarinnor!
Paris i januari 1898.
Esse.
* " Familjemeddelanden ".
Under rubriken » Familjemeddelanden » ha vi anslagit en bestämd plats på andra sidan i vår an- nonsbilaga för s. k. legala annonser och för dem fast- ställt ett pris, som rätt mycket understiger vårt annars beräknade annonspris, eller för födelse-, förlofnings- och vigselannons kr.
1: 50 och för dödsannons inom ram hr.
5: — ett pris som måste betraktas som synnerligen mode- rat, då hänsyn tages till vår upplagas ovanliga storlek och den jämna och utbredda spridning tttl- känrui (, ifvandet därigenom erhåller.
Redaktionen af Idun.
*
IDUN 1898 Skaldernas kvinnor.
S m å studier för Idun af Emil Linders.
Inledning.
£ n af de skämtsamma historier, som tid efter annan synas i all världens tid- ningar, lyder så här: Den unge författaren: Herr redaktör, skulle ni kunna använda min afhandling: » Hvad skalderna sagt o m månen »?
Bedaktören: Min herre, jag skall använda en afhandling af er, om ni väljer ett annat ämne, t. ex. » Hvad månen sagt om skal- derna » -.
Till en del som det hände den unge för- fattaren i denna historia, har det händt mig.
Jag frågade redaktören af Idun: » Herr redaktör, kan ni använda några små studier öfver ämnet ' Huru våra skal- der uppfattat och hvad de sagt om kvin- norna '? » Men i stället för att svara mig ungefär som hans kollega svarade, var Iduns redak- tör nog vänlig att vilja öppna sin tidnings spalter för mitt opus.
Och här har ni det, ärade läsarinnor af Idun!
Mina artiklar äro hvarken djupsinniga eller uttömmande, de vilja blott några ögon- blick samtala o m vänner, som vi alla känna och älska.
Jag har medtagit såväl döda som lefvan- de diktare; i fall de senare anse att jag ej har rätt förstått dem, beder jag dem o m förlåtelse härför.
Viljan har då varit bättre än förmågan!
I.
Frans Mikael Franzén.
Bland de ädlaste män det finska broder- landet skänkt Sverige skall i alla tider näm- nas Frans Mikael Franzén.
Och det var ej blott en framstående kyrkans man, en lyck- lig psalmförfattare och vältalare, som vårt land i honom erhöll, dess kvinnor fingo i honom en af sina främste sångare.
När Tegnér och sedermera af Wirsén i sina sånger till Franzén hylla honom såsom » Sel- mas och Fannys skald » ange de med dessa ord fullständigt arten af Franzéns diktar- kynne.
T y hvarken förr eller senare ha nordens kvinnor funnit en diktare, som så riktat sin sång just till dem och som be- sjungit dem på ett så behagfullt sätt som Franzén.
Smaken har förändrats under de femtio år, som svunnit sedan skalden gick bort, men ännu gömmes samma friskhet och fäg- ring i hans enkla dikter.
Vår tid kanske drar på munnen, när den t. ex. i Emmas klagan läser huru 1 » Edvin kom därborta, kom ej fram till mig!
Edvin såg sin Emma och fördolde sig.
3 Men våra mor- och farföräldrar förstodo den stackars Emmas sorg öfver sin otrogne älskare.
Och med undantag af Bellman lär väl knappast någon på svenskt språk diktande skald blifvit så mycket sjungen som Fran- zén.
Han blef en nordisk Beranger, en Be- ranger, som sjöng o m älskande ynglingar pch ungmor, unga kvinnor, mödrar, mor- mödrar och barn.
Sina dikter tillägnar han sin Selma och i hennes namn kvinnan i Finland, det land, som då var hans, och som han sedan utbytte mot vårt.
Huru vacker är ej denna inledningssång, hur för- tjusande enkel dess form, trots förekomsten af sådana ord som » änglaflicka »!
Och huru väl visar sig ej skalden känna till föremålen för sin sång, kvinnorna!
Han har fattat ungmöns eviga längtan efter nå- gon att älska, han har sett allt det ljufva i hennes sinne, och han stannar beundrande, när » Mamma sjunger och barnet lyss. » I den vackraste af sina visor sjunger han: » Unga flicka, i din vår, bind dig myrtenkransen, dansa medan du det får, snart är du ur dansen.
Snart en herre återstår af den slaf, som smilar.
Barnet gråter, vaggan går, och klaveret hvilar.
Rosorna i hymens bädd taggar ha som sticka.
Värre dock att, tvär och hädd, gråna bort som flicka. » Det är ej en mans råd till en kvinna, det är uttryck för hvad en kvinna känner och tänker i egen sak.
Och hade ej Franzéns sånger om och till kvinnorna kunnat förvärfva honom deras hjärtan, skulle han dock vunnit dem genom sina skildringar, af de små och deras tan- kar och tycken.
När han t. ex. i dikten De moderlösa låter » den yngsta », » den näst yngsta » och » den äldsta » samtala vid det kalla stoftet af den döda modern, är hvarje ord ett rörande uttryck för deras sätt att se och tänka.
Först och främst är dock Franzén kvin- nornas skald, till dem återkommer han i de flesta af sina sånger; till och med i hans första och oskyldiga dryckesvisor insmyger sig ibland en tanke på någon Selma eller Fanny.
Och man får aldrig anledning tro att hans — skaldens — kvinnohängifvenhet blott är den konstgjorda källan till en bullrande ordström; hans dyrkan af kvinnorna är ett med det oskuldsfulla och innerliga i hans natur.
Därför hafva de nordiska kvinnorna or- sak att med tacksamhet minnas den sångare, som för ett hälft sekel sedan slöt sina da- gar i Säbrå biskopsgård.
* Från Iduns läsekrets.
Från » en ö d e m a r k s b o », en af våra kära läsarinnor långt upp i Finland, erhöllo vi nyss ett hjärtligt bref, som lifligt gladt oss och för hvilket vi uppriktigt tacka.
Måhända ett litet utdrag ur detsamma kan intressera äfven andra Iduns läsarinnor.
Här följer det: Iduns julnummer kommer bra sent till oss ödemarksbor, här uppe i Österbotten, men dess- mer fröjdar det oss.
Min lilla pys på ett år och några månader - sträckte upp armarna mot Iduns- bilden på omslaget och jollrade: » Låt pussa tantti, aj paj tantti », och så gjorde han så solskensglada ögon mot den hjärteglada tanten.
Haf tack, en ensams fattiga tack, för den fröjd ni låtit komma oss till del, i det vi fått se Idun » hemma hos sig ».
Man håller af enhvar, som är med om att drifva det stora maskineriet, enhvar som arbetar i Iduns verkstad.
I där ute i stora världen, som ha ' n 21 så mycket som förströr hjärta och sinne, I kunnen ej tänka er, huru vi ödemarksbor sitta och be- trakta er tidning, var tidning.
Ja, jag kan den ut och in!
Här störas ej intrycken i denna stora, öde tystnad, denna döda frid, detta eviga ena- handa.
Man funderar hit och dit och gör sig frågor, dem ingen besvarar.
Ja, nog har jag tänkt, det Idun gifver mycket arbete, men till så mycket kunde jag ej tro att det gick upp.
Ack, en liten bild härifrån dessa vida öde- marker kunde just tagas i Idun!
Aldrig kunna våra afhållna svenska systrar tänka sig ens, huru ensamma några af Iduns läsarinnor få vara!
Utan bildadt sällskap få vi lefva år ut, år in, och döm om ej Idun i så fall är välkommen!
En dag var jag ytterst modfälld, hade god lust att snäsas och småbitas, men så föll mitt öga på Idun och en liten bit » Dåligt humör » — » Snäsiga huskors » m. m.
— och ack, huru jag blygdes!
Efter en stund såg min man gladt öfver- raskad upp och sade: » Nå, har din kära Idun åter varit framme och ställt upp solvisarn? » » Ja, det har den, läs själf. » Och han gjorde det.
Tacksam för den stund, ni skänkt mitt lilla bref, och försäkrande er, att få rader lära ha gått ur ett mer uppriktigt hjärta än dessa, tecknar jag med tillgifvenhet och högaktning Ensam ödemarlcsbo och liten husmor.
S ö d e r n s t a c k till norden.
Fru Laura Lindholm har i dagarne till redak- tionen insändt en skrifvelse med ett hjärtevarmt tack till alla de blomstervänner inom Iduns läse- krets, som med sina beställningar gynnat hen- nes blomsteraffär, Via Santa Chiara 2, Genua, samt en bön, att hon fortfarande — naturligtvis ej minst vid de många populära namnsdagarna under våren — måtte blifva på ett för henne och hennes faderlösa barn lika gagne- som väl- signelserikt sätt ihågkommen.
* Vid a f t o n l a m p a n.
Bland de icke få här i Stockholm varande klub- bar och föreningar finnes ingen, i hvilken bättre fruntimmer kunna komma tillsammans i all en- kelhet för att utbyta tankar och roa sig.
Visser- ligen finnes ett par föreningar för damer; men den ena sysselsätter sig med att diskutera all- männa frågor af vikt, och den andra fordrar för inträdet någon viss talang, och det är ej allom gifvet att hafva någon sådan.
Våra män, fäder, och bröder hafva de fleste sina klubbar och ordnar, där de ofta finna nöje och förströelse.
Skulle det då ej vara skäl att några fruntimmer ur till ex. ämbetsmanna-, offi- cers- och läkarefamiljer bildade en förening, där man hvarannan eller - tredje vecka komme till- sammans med arbete, som kunde omväxla med sång och musik, med ett ord, där man kunde tillbringa utan anspråk några angenäma stunder?
De som reflektera härpå behagade, inom 8 dagar, svara till » Fruntimmersföreningen », Västra Träd- gårdsgatan 7, tidningskontoret, ined utsatt namn och adress, så att ett möte kunde beramas för öfverläggning om saken.
A.
B.
22.
— — * — ' '.
jMellan morgon och a / lon.
Skiss för Idun af Sophie Linffe.
(Forts.) e fastklistrade banden refvos af i vild fart, så att dammet yrde om dem, och sedan kom ordningen till öfverdraget.
Bit efter bit lossades det från soffans olika delar och föll därvid i stycken under Han- nas ifriga händer.
Det var som att plocka bladen af en blomma, som man fått af en kär vän, och brutalt trampa dem under fötterna.
Med handen nerstucken mellan sitsen och ryggstycket ref hon till sist lös tyget, som var fästadt där.
Men hvad var detta!
IDUN 22 När det släppte från dynan, följde ett litet föremål med och for långt ut åt golfvet.
Hon böjde sig ned och tog upp det.
En sammanviken papperslapp, gulnad af ålder och damm — intet annat.
Mekaniskt öppnade hon den lilla biljetten och utan att tänka på, huruvida det var rätt eller orätt, läste hon de rader den in nehöll.
I detta ögonblick ringde det på tambur- klockan, och en stund därefter trädde frun i huset in.
På den gamla soffan fann hon Hanna liggande afsvimmad.
* * * Hannas första tanke då hon åter kom till sans gällde den lilla biljetten, som hon ännu höll hopkramad i sin högra hand.
Hon slöt handen ännu fastare omkring den och började först sedan att göra sig reda för, hvar hon för ögonblicket befann sig.
Den gamla soffan föreföll henne så välbe- kant, men hon kunde ej strax fatta hvem det vänliga ansikte tillhörde, som lutade sig öfver henne.
» Hur står det till, fröken Gohte?
Är det bättre n u?
Ni såg så blek ut under fru- kosten, men jag anade ej att ni var så dålig. » Man hade lagt en kudde under hennes hufvud, bäddat hennes tinningar med eau de cologne.
Hela rummet doftade däraf.
Hon ville resa sig upp, men kände sig ännu litet yr i hufvudet och måste åter lägga sig.
» Jag skall hämta ett glas vin åt er » — sade fru Reis — » det skall stärka er, och sedan skaffa vi en droska, så att ni får fara hem. » » Nej, n e j!
— Det var endast en tillfällig svimning och jag är redan bättre.
Om en liten stund kan jag nog fortsätta med mitt arbete. » Och sedan hon fått det upplifvande vi- net samt hvilat sig en liten stund, syntes hon vara så återställd, som om ingenting passerat.
Så såg det åtminstone ut för fru Eeis, som lämnade henne med en förmaning att ej arbeta för ifrigt.
När Hanna åter blef ensam, öppnade hon handen, som hela tiden omslutit rjapperet, hvilket bränt som eld i sin gömma.
Hon gick fram till fönstret för att kunna se bättre och ögnade ännu en gång igenom det.
» Guds vägar äro underliga, » hviskade hon för sig själf.
» Elfva långa ödesdigra år behöfde den lilla biljetten för att hinna fram till mig.
Och nu är det för sent — för sent! » Hon kysste den och lade den omsorgsfullt in mellan bladen af en annotationsbok, som hon bar i fickan.
En stor chance — en af de största i hennes fattiga lif — hade gått förlorad för henne, någonting som aldrig kunde repare- ras, men ändå.
.
.
Det jublade inom henne och.
blodet, som nyss rusat till hjärtat, brann nu i skära rosor på hennes kinder.
Om Malcolm i detta ögonblick kunnat se henne, skulle han glömt de elfva år, som lågo mellan förr och nu.
Då det led mot middagen, hade Hanna hunnit ett godt stycke med sitt arbete och fru Reis uttryckte sin belåtenhet därmed, när hon som hastigast tittade in för att höra, hur det var m e d henne.
(Forts.) * U r notisboken.
Kronprinsessan i södern.
Kronprinsessan inträffade i söndags i Florens och stannade där dagen öfver för att besöka prins Eugen samt anlände i måndags till Rom, där hon mottogs vid stationen af envoyén och friherrinnan Bildt.
Kronprinsessans krafter äro betydligt nedsatta och hon lider af svåra nervsmärtor, telegrafera- des i tisdags från Rom.
Vädret är soligt.
* Sveriges sjunde kvinnliga läkare.
Med.
licentiatexamen anades i lördags vid Karolinska institutet af med.
kand.
Anna Ahlström från Ystad.
August Blanches trotjänarinna.
Den 14 d:s afled härstädes August Blanches mångåriga trotjänarinna å Malmgården, Anna Stina Ersdot- ter, i en ålder af nära 83 år.
Hon fick alltså i 30 års tid öfverlefva sin oförgätlige husbonde och äfven bevittna, hurusom det på minnen så rika forna hemmet, Malmgården, måst skatta åt förgängelsen.
En medalj, som aldrig hann fram.
Sven- ska akademien hade i november månad förlidet år beslutit att vid sin högtidsdag den 20 decem- ber till fru Ahlborn öfverlämna sin mindre skåde- penning i gnid såsom en aktningsgärd med an- ledning af hennes mer än 40-åriga verksamhet vid utförandet af akademiens årliga minnespen- ningar.
På grund af fru Ahlborns före högtids- dagen timade frånfälle kunde öfverlämnandet aldrig äga rum.
# Engelskt främmande till kungabalen.
Lady Hermione Blackwood, dotter till markisen af Dufferin och Ava, the honourable miss Little- ton, dotter till lord Hatherton, miss Ramsden, dotterdotter till hertigen af Somerset, mrs All- husen, dotter till the right honourable sir Fran- cis Jeune, samt the honourable Alan Johnstone, förste sekreterare vid storbritanniska beskicknin- gen i Köpenhamn, med maka gästa för närva- rande vår hufvudstad.
De förnäma resandena ha för afsikt att efter erhållen presentation på hofvet öfvervara hofbalen å konungens födelse- dag i dag.
Mrs Annie Besant, den ryktbara engelska teosofen, gästar på nytt vår hufvudstad.
Då Idun redan vid hennes förra besök, i maj år 1894, bringade den märkliga kvinnans porträtt och lev- nadsteckning, kunna vi nu inskränka oss till ett kort omnämnande.
Fru Besant har denna gång hängifvit sig åt den föga tacksamma uppgiften att här söka rehabilitera den i dubbel bemärkelse döda madame Blavatsky.
Hennes första föredrag å Vetenskapsakademiens hörsal i måndags bevi- stades af en fulltalig publik, men få läto sig väl öfvertygas, utom de på förhand » troende », som ingen öfvertygelse behöfde.
En sak måste man dock oafsedt allt erkänna i fru Besants talar- konst.
Hon äger en underbar förmåga att hålla sitt auditorium fängsladt.
Talet flyter utan en tvekan och utan en omsägning, absolut naturligt, skiftande med tanken och uttrycket; det är en konversation i stor och ädel stil, som redan i sig själf gör ett djupt intryck på åhöraren.
: - h$.
Teater och musik.
Kungl.
operan hade till i måndags anordnat ett program af två så vidt skilda produkter som den djupt tragiska 2-aktsoperan » Navarresiskan » af J. Massenet och den burleska 1-aktsoperetten » Mjöl- narvargen » af Ivar Hallström.
Och i båda do- minerade fru Linden, i den förra i titelrollen och i den senare, hvilken ej uppförts å k. operan sedan år 1871, som en rödhårig, dum bondpiga.
Hon var här genomgående rolig och bidrog på verksammaste sätt att hålla publikens munterhet vid makt genom hela stycket, som för öfrigt är 1897 en obetydlighet både till innehåll och musik.
Den- na senare innehåller dock flere rätt nätta och anslående melodier.
Bland de uppträdande bör utom fru Linden särskildt nämnas fröken Thulin, hvilken som bondflickan Martha denna afton var vid särdeles lycklig röstdisposition.
Hr Forsell var ej oäfven som mjölnaren Antonio, för sin häftighet Mjölnarvargen kallad; dock föreföll han något tråkig.
I den tölpiga mjölnardrängens roll var hr Lemon bra på sin plats; likaså hrr Berg- ström och Grafströni som resp. arrendatorn och rättsbetjänten.
Stycket väckte som sagdt mycken munterhet hos den ganska talrika publiken, bland hvilken märktes konungen samt prins Carl med gemål.
De uppträdande framropades upprepade gånger och till slut äfven prof. Hallström.
K.
Dramatiska teatern uppförde i torsdags för första gången ett nytt svenskt originalarbete, » Gurli », lustspel i 3 akter af Petrus Hölmiensis.
Vi återkomma i nästa nummer.
Aulinska kvartettens tredje kammarmusiksoaré förliden fredag afton hade helt och hållet ägnats åt den store mästaren Beethovens minne och samlat en fulltalig, högtidsstämd publik, som med varmt bifall hyllade det pietetsfulla utförandet.
Programmet inleddes med stråkkvartetten i C- moll, som bär opustalet 17, hvilket tyder på att den skrefs under tonsättarens yngre dagar, då han ännu ej hunnit det djup, som kännetecknar hans senare, mera svårförstådda- arbeten.
Denna kvartett gör dock ett lifligt intryck genom sin flärdlösa enkelhet och bör lätt uppfattas af en hvar.
Pianotrion i D-dur, programmets andra nummer, företer, med sitt opustal 70, en märk- bar konstnärlig stegring, och denna framträder mest i det sällsamma Largot, som understundom låter nästan spöklikt.
Aftonens sista nummer, A-mollkvartetten, op. 132, bar slutligen delvis prägeln af det tungsinta grubbel, hvaråt mästa- ren under sin senaste period hängaf sig och hvil- ket gör hans arbeten från denna tid ej fullt sä njutbara för den stora allmänheten.
Ett undan- tag härifrån i nämnda kvartett utgör Adagiot som genom sin klarhet och skönhet verkar högeligen upplyftande.
Den gedigna musikstunden stannar helt visst länge i de närvarandes tacksamma minne.
Om Sjögrens-konserten i morgon lördag på- minna vi ännu.
en gång.
Här om någonsin borde man få möta fullsatt salong.
Fröken Pettersson.
Skiss för Idun af Ali.
(Forts. o.
slut.)
» Ju, det finns bra inånga underliga tillfällig- heter!
Men nog måste det vara ledsamt för er kusin; tänk, att bli bjuden på teatern och icke ha tillfälle att gå!
Att hon icke sände ett åter- bud.
.
. » » Jag bad henne telefonera, om hon var hindrad, men.
.
.
» Ridån gick upp för tredje gången och åter hördes icke ett ljud annat än från scenen.
Efter tredje aktens slut gick hr Gylling ut i korridoren ett slag.
Han frågade vaktmästaren om någon medelålders dam kommit sedan han gått in i salongen, men ingen hade synts till.
Herr Gylling meddelade detta åt Anna, då han inträdde på nytt.
» Var det icke litet sent att efterhöra detta nu först? » undrade Anna och betraktade honom skalkaktigt, » Jo, kanske! » svarade han skrattande.
Och så började fjärde och sista akten.
Anna drog en djup suck, då ridån till slut gick ned för sista gången.
Så vände hon sig till den främmande; båda hade rest sig upp.
» Jag får på det hjärtligaste tacka er, herr Gylling, för den vänlighet ni visat mig. » » Det är jag, som får tacka er i stället, fröken; utan er hade jag fått sitta ensam hela kvällen och det är bra ledsamt. » Anna närmade sig utgångsdörren, herr Gylling följde henne ut i korridoren, där han hjälpte henne på med kappan.
» Nu hoppas jag ni tillåter mig att följa er hem, » föreslog han, då de båda voro färdiga att gå.
» Ah, tack, jag är icke alls rädd att gå ensam. » » Nej, det tror jag nog, men då jag nu inträngt i er kusins rättigheter, så låt mig också åtaga
1898 mig hans skyldigheter.
Er kusin skulle väl ha följt er, eller hur ?&gt; » Ja, det hade han nog gjort, men, bästa herr Gylling, för er vore d e t.
.
.
» » Hvaråt bor ni V » frågade han af brytande.
» Jag bor på.
.
.
gatan. » » Jaså, ja, den gatan känner jag dä på mina fem fingrar, ditåt går jag ofta. » » Ni har bekanta där således? » » Ja, min kusin bor der i n:r 48. » » N:r 48! » utropade Anna förvånad, » det är just (lär j a g bor också. » » Ah, verkligen; då kanske ni känner till min kusin, hon bor fyra trappor upp, fast hon har då nyligen flyttat dit, förstås. » » livad heter hon då? » » Ah, ni kan inte tro ett sådant poetiskt klin- gande namn hon bär, hon heter Anna Pettersson. » Anna tvärstannade midt på .gatan.
» Hvad fattas er? » frågade herr Gylling och betraktade förundrad sin följeslagarinna.
» Anna Pettersson! » upprepade hon med ett tonfall af förskräckelse.
» Ah, nu förstår jag allts amman. » » Ja, men det gör inte jag! » » Ni skref ett bref till henne och bjöd henne på teatern.
.
.
» » Ja, det slår in, men hur vet ni det? » De gingo helt långsamt framåt.
» Jo, ser ni, det bref vet fick hon aldrig. » » Hvad säger ni! » » Det kom i en annans händer, det finns mer än en, som heter — Anna — Pettersson.
» - Nu var det hr Gylling, som tvärstannade.
» Skulle ni också?
.
.
.
» Anna bara nickade till svar.
Då brast herr Gylling ut i det mest uppsluppna och hjärtliga skratt.
Anna förmådde icke dela hans munterhet.
Hon kände sig tvärtom helt illa till mods och hon stod endast och stirrade dystert ned i Norrström.
De hade gått utefter stranden och voro nu nära.Gustaf Adolfs torg.
Herr Gylling blef plötsligt allvarsam.
Det gjorde honom ondt om Anna, som stod där så förlägen.
Helt sakta fattade han hennes hand och sade vänligt: » Seså, fröken, var nu icke ledsen, utan försök att se saken från dess komiska sida; det är ju så obeskrifligt löjligt, det här lilla missödet. » » Jag trodde ni skrattade åt.
.
.
» » Åt hvad? » » Åt att jag — heter — Pettersson. » Än en gång ryckte det i herr Gyllings mun- gipor och han var nära att på nytt brista ut i skratt, men lyckades dock att lägga band på sin munterhet.
Han tog Annas hand och lade den på sin arm och så förde han henne helt ridder- ligt vidare på vägen hemåt.
» Ni tycks då verkligen sörja på allvar öfver det namn ni fått, » sade herr Gylling och böjde sig emot Anna för att se in i hennes ögon.
Men hon vågade icke lyfta sina blickar mot hans och hennes läppar darrade nervöst.
» Ja! » suckade hon svagt, och det lät nästan som en snyftning.
» Det får ni icke göra, det är orätt; hvarje namn är bra så länge det bäres med heder, och dessutom, för mig finnes knappast ett kärare namn på jorden än just Anna Pettersson. » » Åh! » utbrast Anna, och denna gång såg hon upp till honom med ett uttryck af den hög- sta förvåning.
» Skall jag tala om för Er, hvad kusin Anna varit för mig? » frågade herr Gylling.
» Det skall måhända försona er med att bära samma namn som hon. » Och så berättade han för sin nya bekantskap och Anna lyssnade med synbart intresse och njöt af att höra den välljudande stämman.
» Jo, ser ni, min mor dog då jag var femton år och det är sjutton år sedan dess.
Hon hade varit sjuklig i många år och hushållet hade gått bra nog vind för våg, och jag och mina två brö- der hade växt upp till riktiga vildar.
Det var icke lätt för far att med endast främmande hjälp styra i det lilla hemmet.
Min kusin, Anna, som är tretton år äldre än jag, bodde då i landsorten.
Hon var förlofvad med en handlande i en små- stad, men samtidigt med mammas död bröts den- na förlofning.
Orsaken vet jag ej, Anna har aldrig talat om sin hjärtesaga.
Jag vet blott, att hon sörjde mycket, och för att komma ifrån de ledsamma förhållandena därhemma reste hon hit till Stockholm för att söka någon anställning.
Hvad var då naturligare än att hon kom till oss?
Anna behöfde ett hem och vår far en värdinna för sitt hus, för att nu inte tala om hvad vi poj- kar behöfde.
Och ni må tro, fröken, att min kusin skötte så väl det ena som det andra med IDUN både förstånd och kraft.
Hvilken förmåga hon hade att få oss att lyda hennes minsta vink, och hur öm hon var mot stackars pappa!
Ja, hon blef snart oumbärlig för oss alla, och så kom hon att stanna kvar hos oss, till dess vår far dog och det lilla hemmet upplöstes.
De för- sta åren var hon mycket tyst och sorgsen och mången gång öfverraskade vi henne med tårar i de vackra ögonen, men vi pojkar muntrade snart upp henne, vi skämtade och rasade, till dess hon måste skratta åt oss, hon slapp oss icke tor resten, förrän vi fått henne riktigt glad.
Hon har sagt oss sedan, att vi blefvo hennes räddning från förtviflan, sanningen är, att hon blott lefde för oss i ständig uppoffring af sig själf.
Säg, fröken, tror ni ännu, att jag skrattar åt namnet Anna Pettersson? » » Nej, det tror jag nog inte, men.
.
.
» » Seså, var nu inte klentrogen!
Namnet åter- för alltid glada, ljufva minnen för mig, om hem- met och om den lyckliga ungdomstiden, och från i dag har jag ju en ny anledning att minnas det med glädje. » Åter böjde han sig fram emot Anna och be- traktade leende det lilla, sorgsna anletet.
Hon svarade med ett svagt leende.
» Ack, den som kunde göra sig så nyttig och bli så afhållen som er kusin. » » Åh, det är ni nog också! » försäkrade herr Gylling med bestämdhet.
» Ack, nej, jag har ingen anhörig, jag! » » Nå, än kusinen då, han, som bjöd er på teatern! » » Ja, hur han bar sig åt, det såg ni, han kom ju inte ens! » Herr Gylling skrattade uppsluppet, och denna gång instämde Anna oemotståndligt.
Så blefvo de båda tysta igen.
» Vill ni inte tala om litet om er själf;? » frå- gade herr Gylling slutligen.
» Det är inte mycket att berätta.
Jag har plats på grosshandlar Yxbergs kontor, för öfrigt är jag inackorderad hos fru Holm tillsammans med flera andra, som inte ha ett eget hem. » » Det måste vara svårt för en ung flicka att bo så där bland främmande. » » Ja, nog är det tungt ibland! » suckade Anna.
De veko just af från Drottninggatan.
Anna kände en viss beklämning vid tanken på, att hon nu strax skulle skiljas från den godhjärtade främlingen.
Då frågade han ifrigt, liksom om han just fått en ingifvelse: » Hör nu, fröken, har ni inte lust att göra bekantskap med min kusin, eftersom ni ändå bor i samma hus?
Det skulle glädja henne mycket. » » Ja, jo, men hur skulle det gå till? » » Det vore då den enklaste sak i världen!
Ni kan ju göra er ärende med att framlämna bref- vet och förklara hvarför det ej kom i hennes händer.
Säg, vill ni göra det? » Anna rodnade som en ros, då hon märkte hans ifrigt forskande blick.
» Ack, svara nu ja! » — bad herr Gylling ännu en gång helt enträget, och i samma stund stan- nade de framför n:r 48.
» Bara hon inte blir ond på mig! » » Hon som är själfva godheten!
Nå, får jag ert löfte? » - Ja, ni får väl det då. » Tack, tack, det var snällt af er, och lita på, att jag snart skall besöka kusin Anna, för att höra, om ni hållit ert löfte.
Farväl, fröken; » » Farväl, herr Gylling, och tack föi er vän- lighet. » De skakade hand som gamla bekanta, herr Gylling lyfte på hatten och bugade artigt.
Så gick han med raska steg därifrån, sedan han dock först lyssnat till det försvinnande ljudet af Annas lätta steg i förstugan innanför den stängda porten.
Anna delade rum med fröken Vendia Holm, dottern i huset.
Denna vaknade, då Anna trädde in i rummet.
» Var det roligt? » — frågade hon sömnigt och vände sig emot Anna.
» Ja, förtjusande! » svarade Anna med öfver- tygelse.
» Jo, det duger att ha en kusin, som bjuder på teatern! » mumlade Vendia, och så somnade hon igen.
Men Anna låg länge och vred sig i bädden, innan hon ändtligen fick ro.
Och då hon vak- nade andra morgonen, trodde hon nästan, att hon drömt sitt lilla äfventyr.
Beviset om sanningen fann hon dock i sin klädningsficka; det var det lilla brefvet till » kära Anna » från din tillgifne kusin Karl »!
23 På aftonen dagen efter det omtalade lilla äfven- tyret satt fröken Anna Pettersson den äldre helt ensam i sitt ram med ett arbete i handen.
Hon bebodde en liten treflig lägenhet 4 tr. upp, bestående af ett rum, kök och tambur.
Allt var så nätt och prydligt i det lilla hemmet och hvarje småsak vittnade så tydligt om smak och ord- ningssinne.
Några dyrbarheter funnos ej därinne, endast ett helt enkelt möblemang och som pryd- nad på väggarne blott en mängd porträtt.
Öfver den högkarmade soffan blickade_ hela familjen Gylling emot den inträdande.
Öfverst syntes den aflidne morbrodern och hans hustru, därinun- der deras tre söner, dels som barn, dels som vuxne.
På väggen midt emot fann man fotografier af Annas föräldrar samt af henne själf som tju- guårig ungmö.
Anna var fyrtiofem år nu, och dock fann man tydlig likhet mellan henne och porträttet på väggen.
Det var samma vackra, regelbundna drag, endast ögonen ägde icke mer samma strålande glans och munnen log icke mer så gladt som förr.
Men det låg ett uttryck af stilla frid och förnöjsamhet öfver Annas drag numera, och hon syntes trifvas så väl i sin lilla värld med alla de kära ansiktena omkring sig.
För tillfället höll hon på med att montera en luft dj ' rbara gardiner, ett arbete som hon mot- tagit på beställning.
De flitiga fingrarna ilade så snabbt fram och tillbaka; då stördes hon helt plötsligt af en blyg knackning på tamburdörren.
Hon skyndade att öppna.
Därute stod en ung flicka om tjugufyra år på sin höjd.
Hon var barhufvad och i stället för ytterplagg hade hon endast en schal helt löst kastad öfver axlarne.
» Det är ju fröken Anna Pettersson? » frågade den främmande med en liten nigning.
» Ja, det är jag; var så god och stig in. » » Jag tackar. » Anna betraktade nyfiket den lilla ljusa uppen- barelsen och kunde icke förstå, hvar hon sett henne förut.
» Hvarmed kan jag stå till tjänst? » frågade hon, då den främmande synbart tvekade om, hur hon skulle begynna sitt ärende.
» Jo, här är ett bref till fröken; det kom i går morse, och som jag har alldeles samma namn som ni och bor här i samma hus, så har det af misstag kommit i mina händer.
Var god och ursäkta, att jag brutit det, jag rådde inte för för- växlingen.
» » Från Karl Gylling! » utbrast Auna den äldre i det hon tog brefvet ur Anna den yngres hän- der.
Hon läste det med synbar förvåning.
» Åh, » utbrast hon, då hon läst de få raderna, » det synes som om jag gått miste om en in- bjudning på teatern. » » Ja, » svarade den andra, » men jag var där i stället. » » Med Karl? » sporde Anna den äldre med vid- öppna ögon.
» Ja! » svarade Anna den yngre, i det hon blef röd öfver hela ansiktet och sänkte blicken mot golfvet.
» O, så lustigt, det måste ni berätta för mig, stig in och sitt en stund, så är ni snäll, det skall bli riktigt roligt att höra. » •Ni är väl inte ond på mig? » sporde Anna i bönfallande ton, i det hon steg öfver tröskeln till fröken Petterssons lilla trefliga rum.
» Ond! » utropade denna, » o, nej, visst inte.
Jag uppskattar välmeningen som om jag verkli- gen fått njuta af inbjudningen, och ni kunde ju inte rå för misstaget.
Tänk, att ni också heter Anna Pettersson och bor här i huset! » » Ja, jag bor två tr. upp och är inackorderad hos fru Holm. » » Ack, jag tyckte väl att jag sett er förut.
Vi ha ju mötts många gånger i trapporna. » Det första Anna lade märke till, då hon in- trädde i det obekanta rummet, var Karl Gyllings porträtt, som blickade emot henne, och då for en stark rodnad öfver hennes kinder.
Den an- dra märkte det och log öfver den unga flickans synbara förvirring.
Som en blixt for genom hennes hufvud en alldeles ny tanke.
Tänk, om Karl genom det lilla äfventyret skulle ha funnit sin utkorade för lifvet!
Hon betraktade pröf- vande sin nya bekantskap och fann sig allt mer tilltalad af det lilla älskliga ansiktet; så bjöd hon henne att sitta ned i soffan, och nu måste Anna utförligt redogöra för gårdagens händelse.
Så småningom öfvervann hon sin förlägenhet och hon berättade enkelt och naturligt om sina små förhållanden, hur hon öfverraskats af den oväntade bjudningen från kusin Karl, hur dagens arbete gått som i en lycklig dröm, därefter om sin ångest då kusin Karl uteblef och slutligen
IDUN 24 med hvilken välvilja och synbar grannlagenhet herr Gylling förbarmat sig öfver henne.
Anna den äldre lyssnade med stort intresse, gjorde då och då en fråga, och utan att Anna den yngre ens visste hur det kom sig, hade hon för sin nya väninna redogjort för hela sin lilla lefnadssaga.
På detta sätt gingo snart ett par timmar och Anna kände sig så obeskrifligt lycklig under in- flytandet af den äldres osökta deltagande.
Anna reste sig slutligen för att gå, men det ville frö- ken Pettersson icke höra talas om.
» Nej, nu måste ni stanna, » sade hon ifrigt, » säg, vill ni inte i all enkelhet dricka en kopp te med mig och låtsa som om vi vore gamla bekanta?
Jag känner er ju numera, ända sedan barndomen, » försäkrade hon, därmed åsyftande Annas förtroliga meddelanden.
Anna hann icke svara; en knackning på tam- burdörren kom de båda damerna att hastigt spritta till.
Fröken Pettersson skyndade att öppna.
» Nej, se, är det du! » — hördes strax därefter hennes stämma helt muntert därute i tamburen.
» Ja, » svarade en manlig röst, som kom lilla Annas hjärta att skena, där hon satt lyssnande inne i rummet, » jag måste hit för att tala om ett litet missöde med ett bref, har någon varit här och nämnt någonting? » » Hvem menar du då skulle ha varit här? » sporde kusin Anna och såg helt oskyldig ut.
» Har ingen varit här, ingen alls? » frågade åter Karl Gylling med förundrad min.
» Här ha nog varit många, dels på förmidda- gen med nya beställningar på arbeten, dels.
.
.
» » Men jag menar en ung flicka, hon bor här i huset.
.
.
Vet du, det var ett förtjusande äfven- tyr, jag måste berätta.
.
.
» Fortsättningen dog bort på hans läppar.
Han hade just stigit öfver tröskeln till sin kusins rum och där fann han Anna stående blyg och för- virrad och rodnande ända upp till det ljusa håret.
» Hvad ser jag, min nya bekantskap sedan i går! » utropade han i omisskänligt glad ton.
» Det var då snällt af er, att ni icke glömde ert löfte. » Därpå vände han sig till sin kusin och höjde handen mot henne med en lekfullt hotande åt- börd.
» Så du kan narras, Anna, nog vet du om hän- delsen med brefvet! » » Ja, käre Karl, det vet jag och jag tackar dig hjärtligast för din välmening.
Hvad jag förlora- de i går har jag dock fått riklig ersättning för i dag, och jag hoppas, att jag för framtiden för- värfvat en ny liten väninna. » Hon smekte vänligt Annas hand, i det hon yttrade detta, och Annas hjärta rördes, så att hon fick tårar i ögonen.
» Hvad ni är god mot mig, » svarade hon sakta.
Karl Gylling tyckte att hon liknade en liten fågelunge, som fallit ur boet, och han fick med ens en sådan besynnerlig lust att stöda och hjälpa henne.
Det var blott tjugufyra timmar, sedan han såg henne första gången, och likväl genomfors han af en plötslig aning om, att hon skulle komma att äga betydelse för hela hans framtid.
Det blef en stämningsfull tystnad i det lilla rummet.
Kusin Anna log ett vemodsfullt löje vid tanken på sin egen ungdom.
En tår ville nödvändigt tränga fram i ögonvrån, men det fick den ej lof till.
Hon ryckte upp sig helt hastigt och yttrade muntert: » Nu stannar du naturligtvis hos mig till kväl- len, Karl, fröken Anna har också lofvat att stan- na.
Och nu få ni spraka, medan jag går ut i köket och styr om den storartade supén. » Hon beredde sig att lämna de båda unga på tu man hand, men Anna bad då helt bevekande att få hjälpa till med anordningarna.
Hon vå- gade icke vara ensam med Karl, hon kände sig så sällsamt förvirrad.
Och Karl satt i sin kusins bekväma gungstol och njöt af att betrakta lilla Anna, där hon helt beställsamt gick ut och in mellan köket och rummet.
» Hvad det klär er att vara husmor, » yttrade han, » det roar er visst mycket att ha sådana där husliga bestyr? » » Ack, ja; om jag hade en sådan verksamhet i stället för att sitta dagen lång på kontor och bara skrifva och räkna.
Men om jag får råd en Med silfver, guld på mången ort — Ett bland de rikaste på jorden.
Ett namn det är mitt tredje se ' n, Med hvilket mannen brukar ståta.
Ja, gissa nu — dock ej på Sven — Här slutar jag min lilla gåta.
Moster Lisa.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Ifyllningsuppgift.
Charad.
Mitt första är betydligt I verkningar och - mått Och därtill mycket prydligt Samt tål vår granskning godt, Ibland det dansa syns i ring, Ibland så ger det dödligt sting.
Mitt andra lätt och smidigt På jakt ibland oss går, Och både sent och tidigt Sitt villebråd det når; Men också har det — som jag tror — Till vapen bortåt tjugu klor.
Mitt hela i optiken Sin enda lösning har Och öfver land och riken I namn af norrsken drar.
Som barn vi leka än » ta fatt » Med denna stora framtidsskatt.
A.
M. Apokop.
1898 n d d 0 Hvar och en af kvadratens 36 rutor skola fyllas med en bokstaf, så att de vågräta raderna beteckna: 1) stad i Frankrike, 2) flod i Nord- amerika, 3) stad i England, 4) stad i Hindostan, 5) stad i Portugal, 6) kanton i Schweitz.
jir den rätta lösningen funnen, så skola de tredje och fjärde lodräta raderna vara lika med de tredje och fjärde vågräta (korset).
Sibylla.
Ord gåta.
» Nå, hur skall ni då ha det? » » Jo, då skall jag ha ett eget litet hushåll som er kusin; jag skall då hyra en liten lägenhet och.
.
. » » Lycklig då den, som får dela den med er! » » Det blir nog ingen,- menade Anna och rod- nade som en ros.
» Jo, det tror jag bestämdt! » Samtalet afbröts, ty kusin Anna kom i det- samma in med teet.
Det blef en glad supé på tre man hand, och lilla Anna kände det, som om hon varit hos an- höriga.
Det blefvo de ju också snart, ty känslorna vakna så lätt om våren!
Mången gång sutto sedan de tre förtroligt till- samman, och så, när det led mot sommartid, ställdes det till fest i fröken Petterssons lilla bo, fyra tr. upp i n:r 48.
I den högkarmade soffan satt lilla Anna med en glänsande ring på sin vänstra hand, och bred- vid henne satt Karl Gylling, den öfverlycklige fästmannen.
» Nå, min älskling, » frågade han och drog hen- ne ömt intill sig, » har du nu försonat dig med namnet Anna Pettersson? » » Nej, » svarade hon rodnande, » jag har aldrig längtat så mycket som nu — att få byta bort det mot ett annat. » De sista orden hörde han ej, dem fick han gissa sig till.
Det var då också hans eget fel; han kunde väl ha låtit henne tala till punkt, innan han till- slöt hennes mun med sina varma kvssar!
Innehållsförteckning: Emilie Kullman; al Mari Miki.
(Med porträtt.)
— Ou est la femme?
Af Steffen.
— Gif akt på allarmsignalen.
— När de f a r a.
.
.
Al Adi.
— Parisiskor; några iaktta- gelser och reflexioner af en psykolog; af Esse.
— Skal- dernas kvinnor; små studier för Idun af Emil Linders.
Inledning.
I: Frans Mikael Franzén.
— Från Iduns lä- sekrets: Från » en ödemarksbo-.
Södernsolaek till nor- den.
Vid aftonlampan.
— Mellan morgon och afton; skizz för Idun af Sophie Unge.
(Forts.) — Ur notisboken.
— Teater och musik.
— » Fröken Pettersson »; skiss för Idun af AU.
(Forts, och slut.)
— Tidsfördrif.
Stafvelsegåta.
1 2 3 4 5 6 7 8 9 1011 1213 141516171819 20 2122 23 24 II II 1 1 1 x!
x i | | |x x| I 1 1 1 1 1 1 |x| | |x| i x 1 1 1 1 1 1 1 1 x| 1 1 1 1 1 |x 1 1 1 * 1 1 1 1!
1 * 1 1 1 1 | x 1 x|x [| x | | [| | | x| [x|x j |x| 1 1 |x 1 | x | | |.x| i 1 1 1- x | I i x j |!
i | | | 1 Äro orden rätt funna, bilda bokstäfverna i de med kors markerade rutorna en konungs valspråk.
Ge, rå, pa, is, g, sa, n, tj, 1, ån, or, na, si, gne, ha, m, t, la, de, un, to, hal, fva, ket, sta, ä, kr, i, na, b, ta, ni, ta, ok, ös, ob, 1, ko, el, em, nab, ra, sta, ta, n, mol, ot, r, 1, mo, är, mol, fal, ka, ge, v, al, ka, kö, 1, an, m, at.
De 24 orden äro: 1) Stad i Sverige, 2) Matväxt, 3) Blomma, 4) Verb, 5) Stad i Norge, 6) Djur, 7) Hufvudbonad, 8) Afgud, 9) Vapen,, 10) Matväxt, 11) Mans- namn, 12) Räkneord, 13) Bruk i Sverige, 14) Å i Sverige, 15) Fruntim- mersnamn, 16) Kroppsdel, 17) Magnat, 18) Lyser och sprakar, 19) Bo- stad för husdjur, 20) Badort i Norge, 21) Verb, 22) Mineral, 23) Mineral, 24) Mansnamn.
G.
B.
4) svensk stad, 5) flod, 6) spansk ämbetsman, 7) brunnsort, 8) finsk stad.
E. O. N. man är klädd, så blir man hädd » — Man måste med sin tid ju följa, Men under ytan, är jag rädd, Kan mycken skröplighet sig dölja.
Ett » fattigdomsbevis » man kan Med goda skäl mitt första kalla.
Det bärs af kvinna, bärs af man, Men märk, jag säger, — ej af alla.
Mitt andra är ett land, rätt stort, Beläget långt från kalla norden, Kaffe Följande bokstäfver och stafvelser sammansättas till åtta ord, hvilkas begynnelse- och slutbokstäfver hvar för sig bilda namnen på två kung- liga lustslott.
Bokstäfverna äro: al, al, d, de, des, en, end, er, g, kal, 1, lin, lom, lö, m, m, in, n, no, näs, ra, ri, sa, t, u, åd.
Orden äro: 1) tysk stad, 2) mansnamn, 3) udde, patentrostadt och konserveradt i enl. med Professor Liebigs metod, bvarigenom det står sig i flere månader, i fina blandningar: J a v a, S t o c k a, P l a n t a g r e m. fl.
Fabriksbod 9 B i b l i o t e k s g a t a n, Sthlm Paris, adel, rep, il, Sifferprobleniel: Lösningar.
Logogryfen: Mistluren; mur, lut, lim, rem, tum, mil, is, il, stum, tur, rim, Truls, enris, must, lin, slut.
Charaden: Smör-gås.
» Som Triangelgåtan: Prokopen: Gryta, ryta, yta.
Kapselgåtan: Abel, Enoch, Svante, Agata, Set, Tord, Sylvester, Adam, Carl, Otto.
Erik, Knut, Nestor, Emma, Jan, Eva, Ju- stina, Prisca, Johan, Amos, Rebecka, Er- land.
5 4 6 2 3 2 3 4 3 4 6 5 1 2 2 5 2 3 6 6 1 2 3 6 4 2 6 •2 4 5 1 4 4 2 5 1 3 3 5 2 3 8 7 2 3 1 3 5 4 Ordgåtan: När björnen är skjuten äro alla modiga.
Aritmoremct: Polykarpus; korp, Po, lyra, Paul, ros.
Förädlade KaJJetillsatser, Gör kaffet homogent, välsmakande, sundt, närande och billigt.
Beger hos er närmaste handl.
K r o n l i a f f e och F * slÄlIn1ns; * l (nir«i.
