# ID: svediakorp-per1191
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1898
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 13,859
# sentences: 579
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm.
Iduns Kungl.
Fredagen den 22 juli 1898.
N:r 29 (552).
Prenumerationspris pr år: Idun ensam Iduns Modet-, fjortondagsuppl.
Iduns Modet., mänadsnppl.
Bamgarderoben kr.
&gt; &gt; » Redaktör och utgifvare: Byrå: Klara södra kyrkog.
16, 1 tr. Öppen kl. 10 — 6.
FRITHIOF Allm.
telef.
6147.
Rikstelef.
1646.
Redaktionssekr.
: J. Amelie I årgången 1895, n:r 2 5, presenterade Idun för sin läsekrets, A bilden af fru Sofi Nilsson, den framstående lärarinnan, hvars mångåriga verksamhet på undervisningens område och.
särskildt införande af skolkök i våra folkskolor väckt mycket uppmärksam- het i vårt land.
Vid sitt afskedstagande från skolan fick hon äfven från högsta ort mottaga guldmedaljen » För medborgerlig förtjänst ».
En annan guldmedalj: » Illis quorum meruere labores », liksom den förra en för kvin- nor mindre vanlig utmärkelse, har nu äfven kommit till del hennes vän, sedan många år tillbaka, öfverlärarinnan vid Tekniska skolan i Stockholm och afdelningsföreståndarin- nan vid nämnda skolas kvinn- liga afdelning fröken Amelie Brandt.
Det är en lång och gag- nande verksamhet som här vunnit ett erkännande från de styrandes sida, en verk- samhet som, dess bättre, icke är afslutad, utan hvilken, som man får hoppas, ännu länge kommer att fortgå.
Det är äfven i detta fall åt under- visningen som Amelie Brandt ägnat sin kraft, men det är en annan del däraf nämligen teckningsundervisningen, så- väl frihandsteckning som äf- ven konstruktionsritning.
Se- dan fyrtio år tillbaka har hon först som lärjunge, sedan som lärarinna tillhört vår största tekniska skola och förnämsta konstindustriella läroanstalt.
Född 1839 i Stockholm af föräldrarna, pianofabrikören Carl Brandt och hans maka Ulrika Vilhelmina Hagman, hade hon sitt barndomshem i Klaratrakten, som då hade ett helt annat utseende än HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Nordling.
Utgifningstid: h v a r j e fredag.
HofboHr.
ll:te årg.
Annonspris: 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
Lösnummerpris 15 öre (lösn:r endast för kompletteringar.)
Utländska annons.
70 öre pr noup.-rad.
Brandt.
nu.
Där nu hotel Continental " W6 reser sig, låg då vid dåva- rande Klara Strandgata det s. k. Kirsteinska huset, där Musika- liska akademien en tid var inhyst, skild af gatan från Kristein- ska trädgården, som gick ända ned till Klara sjö.
Det närbelägna huset med nummer 70 A vid Klara Bergsgatan var länge i hennes fars och sedan i hennes och hennes syskons ägo, tills det år 1879 inköptes af järnvägen för att användas till bostadslägen- heter åt dess ämbets- och tjän- stemän m. m.
Det är i denna trakt, nu så storstadsmässig, då ännu så landtlig, som Amelie Brandt har tillbragt sina flesta år.
Riksdagsmannen,först i bon- deståndet, sedan i andra kam- maren, Jonas Andersson i Häckenäs hade på slutet af 1850-talet utverkat tillstånd för sin dotter att bevista un- dervisningen i d. v. Slöjdsko- lan.
Denna rättighet utsträck- tes till några andra unga kvin- nor, och det var därför så- som en af de första kvinn- liga lärjungar vid skolan som Amelie Brandt vårterminen 1858 där antogs till lärjunge.
Hon begagnade sig där un der några år af undervisnin- gen samt var äfven under några terminer biträdande lä- rarinna i klotsteckning därstä- des.
Å r 1864 blef hon elev vid Akademien för de fria konsterna och hade först för afsikt att bli landskapsmåla- rinna, hvarför hon, till att börja med, deltog i därva- rande landskapsskolas kurser, men ändrade sedan tanke och erhöll vårterminen 1870 af- gångsbetyg som teckningslä- rarinna.
Denna utbildning — som nu är förlagd till Tek-
226 iDUN 1898 Den ej kan bygga sitt eget hus, Hvad stort han bygger går o c k i grus, Björnstjerne Björnson.
niska skolan — meddelades nämligen då i konstakademien.
Under nämnda tid syss- lade fröken Brandt äfven med andra göro- mål.
Hon arbetade som xylograf och biträd- de därvid bl.
a. d. v. jägmästaren, n. m. landshöfdingen Björkman och aflidne pro- fessor Eric Edlund.
Denna verksamhet må- ste hon dock, tillfölje af sin långsynthet, uppgifva, då den förskaffade henne en kon- tinuerlig hufvudvärk.
Med 1864 började Amelie Brandt sin egentliga undervisning i den skola, där hon till slut skulle få sin hufvudsakliga verk- samhet.
Slöjdskolan i Stockholm införde detta år ett nytt ämne, tillverkning af papp- arbeten, och fröken Brandt förordnades till öfverlärarinna däri, efter att hafva, vid Norrköpings litografiska anstalt, inhämtat metoderna därför.
Detta ämne, som nu väl kan anses vara skäligen antikveradt, och som äfven försvann vid skolans omor- ganisation, var då mycket populärt.
Man gjorde stora vaser och skrin af papp, af- sedda såsom prydnadspjeser, och i lands- orten lära äfven dylika arbeten, tillverkade af forna elever, verkligen funnit afnämare hos juvelerarne.
En annan, mera anspråks- lös men äfven mera nyttig tillämpning af detta läroämne var förfärdigandet af apo- teksaskar; och i ett par af Stockholms folk- skolor lämnade fröken Brandt gratislektio- ner i tillverkandet af solida pappfigurer så- som åskådningsmedel för den geometriska undervisningen.
Äfven verkade fröken Brandt samtidigt såsom underlärarinna i klotsteck- ning i Slöjdskolan samt hade fullt upp att göra med privatlektioner, men hennes huf- vudverksamhet var dock såsom lärarinna i Ählinska skolan, där hon då hade 16 — 18 timmars undervisning i veckan, och hvilken skola hon ännu i dag — fastän med be- tydligt reducerad undervisningsskyldighet — tillhör.
Då Slöjdskolan år 1879 omorganiserades såsom Tekniska skolan i Stockholm, fick Amelie Brandt erbjudande att blifva den första af delningsföreståndarinnan i dess kvinnliga afdelning.
Skolan hade visser- ligen redan, sedan länge tillbaka, haft två hufvudafdelningar: en manlig och en kvinn- lig, men mellan skolans föreståndare och de olika skolafdelningarna fanns ingen för- medlande länk.
Detta undergick nu en för- ändring, i det skolan vid sin reorganisa- tion fick fyra (numera fem) skolafdelningar, och af dessa fingo alla, utom den tekniska afton- och söndagsskolan, sin särskilda af- delningsföreståndare.
Hon ville dock icke, till en början, åtaga sig denna befattning, lika litet som den henne samtidigt erbjud- na befattningen såsom öfverlärarinna i kon- struktionsritning, och på ett förnyadt erbju- dande, denna gång i särskild skrifvelse från skolstyrelsen, som hon fick mottaga under sin utrikes resa samma år, svarade hon äfven nej.
Men vid sin återkomst på hö- sten antog hon båda befattningarna, hvilka hon med oförminskadt nit och skicklighet än i dag utöfvar.
Nämnas bör att fröken Brandt af egna medel företagit tvänne utländska studiere- sor, den första — såsom ofvan sades — 1879 för att i Hamburgs » Allgemeine Ge- werbeschule » taga reda på den då nya Stuhl- mannska metoden för teckningsundervisnin- gen, hvilken man nu skulle införa i vårt land.
Det var närmast med afseende på sin befattning i Ählinska skolan, som hon företog denna resa,.
men då tanken på att lyssna till Tekniska skolans kallelse hos henne började mogna, auskulterade hon äf- ven i konstruktionsritningsundervisningen vid de tyska skolorna samt rättade sina öfriga studier efter detta ändamål.
Ar 1886 företog Amelie Brandt ytterli- gare en resa till Berlin, södra Tyskland och Schweiz.
I Berlin gällde hennes besök huf- vudsakligen Gewerbemuseum, där hon nu som direktör återfann D:r Jessen, som 1879 var ledare för Hamburgs Gewerbeschule.
Vid sina studier här sysselsatte hon sig företrädesvis med konstindustriel fackteek- ning, det nya ämne, som under den så i förtid, och på ett så sorgligt sätt, bortgång- ne Hugo Hörlins ledning blifvit infördtvid Tekniska skolan.
Vidare studier idkades med stor fördel i Miinchen, och om Schweiz än icke hade så mycket att erbjuda, fasta- des dock hennes uppmärksamhet därpå, att elementar- och flickskolor där bestodo sig med särskilda ritsalar: något för vårt land mindre vanligt.
Om äfven Amelie Brandt, såsom ställd på en helt annan post, icke kunnat taga någon mera djupt ingripande del i den stor- artade utveckling, hvaraf Tekniska skolan i Stockholm — särskildt under dess nuva- rande nitiske och framsynte rektors ledning — visat sig mäktig, så har hon på ett an- nat fält gjort en betydlig insats i vårt lands kulturlif.
De allra flesta af teckningslära- rinnorna vid våra läroverk hafva af henne fått sin första handledning.
För såväl dem som för alla andra unga kvinnor, hvilka åtnjutit hennes undervisning, har hon all- tid varit en utmärkt lärarinna, som städse visat sig äga stor skicklighet och samvets- grannhet.
Såsom afdelningsföreståndarinna för Tekniska skolans kvinnliga afdelning är hon mellanhand mellan rektor och lärjungar.
En dylik plats fordrar en sällspordt fin takt, ett lagom, som Amelie Brandt aldrig svikit.
Otaliga äro de unga kvinnor, hvilka under sin skoltid haft henne till en aldrig trött- nande moderlig vän.
Och vi, som en längre eller kortare tid samarbetat med henne, vi känna fullväl det nit, den aldrig svikande plikttrohet, hvarmed hon städse fyllt sina åligganden; en ifver att aldrig gifva för litet, men mången gång mycket mera, än hvad af henne kan begäras, af sin tid och af goda råd samt af moderlig omvårdnad om sin unga skara.
J.
A. JSfär rosorna blomma så hvita och skära, j • är lyckan nära.
Hon binder af rosor i solskenets glans sin doftande krans.
Bland rosor hon ler sitt ljufvaste löje i lust och nöje, den finns, hennes ljusaste rikedom, bland rosenblom.
Så sök henne bland rosor så sök henne, och vissnat, då i solskensstunden i lunden — förr ' n hon har flytt sin kos, din ros!
Adi.
* I sekelslutet.
Några tankar och reflexioner af E. V. A.
3) et är redan någon tid, sedan Iduns redaktion mottog följande uppsats från dess anonyma författare.
Vi funno de synpunkter, som där ut- vecklades, i många afseenden så behjärtans- värda och talangfullt motiverade, att vi ingalunda kände oss hågade att alldeles undertrycka dem.
Däremot kunde vi ej imdgå att reservera oss mot en viss ensidighet och skärpa i framställningen, likasom vi funno den i öfrigt förtjänstfulla for- men genom sin bredd kanske något för tung för Idun.
Vi gjorde ock i denna riktning genom vår » breflåda » en hemställan till förf.
och före- slogo här och hvar några mildrande ändringar liksom möjligen det rika ämnets uppdelande i smärre artiklar.
Härpå svarade den ärade in- sändaren: » Till Iduns Redaktör!
Edert svar till E. V. A. i Iduns breflåda tyckes komma att röna de goda rådens vanliga öde: de följas icke — åtminstone ej gärna.
På samma gång jag erkänner, att ni har fullkomligt rätt i edra anmärkningar öfver uppsatsen, måste jag dock till- stå, att jag är bra ohågad att ytterligare » taga itu » med den, dels emedan jag för tillfället ej kan ägna den något ihållande intresse, dels, och förnäm- ligast, emedan min tid är strängt upptagen.
Jag har berört en mängd frågor, hvilka förvisso kunnat lämna stoff till flere själfständiga upp- satser.
Min afsikt var emellertid blott att slå ned på en del förvändheter och jag valde en titel som medgaf frihet att mer eller mindre grundligt be- handla dem, och en titel som icke innebar något bin- dande.
Måhända borde jag betonat att tankarne och reflexionerna endast göra anspråk på att vara » spridda ».
Jag önskade gärna, att ni toge upp- satsen sådan den är — äfven om ni anser eder be- höflva göra vissa reservationer.
Högaktningsfullt E. V. A. Bergstedt.
• Hvad rätt du gjort och icke har glömt bort, förvandlar sig till orätt inom kort, men ångrad skuld, som lefver i ditt minne, förvandlar sig till dygd i renadt sinne.
Maria von Ebner Eschenbach.
* j \ fär rosorna blomma ...
Ja väl, hvarför icke!
Vi vilja nu verkligen tillmötesgå förf:s önskan och taga uppsatsen » så- dan den är ».
Våra läsarinnor må då ock god- hetsfullt göra detsamma!
Vår reservation ligger uttryckt i denna lilla » förhistoria », liksom ock vårt erkännande af det myckna goda, som finnes att begrunda i E. V. A:s framställning.
En rik erfarenhet och ett bildadt hjärtelag tala dock så otvätydigt genom densamma, att helt visst ingen skall ångra att hafva tagit del af dess innehåll.
*
1898 I bland de väldiga kulturinsatser, som gjorts under det nittonde århundradet, utgör kvinnoemancipationen onekligen en af de märkligaste.
Den stigande aktningen för människovärdet banade väg för denna fri- görelse, och den under vårt århundrade oer- hördt utvecklade storindustrien, hvilken kring- skar och gjorde inskränkningar på de om- råden och verksamhetsfält, som af ålder varit kvinnans, nödvändiggjorde ett tillmötes- gående i krafvet på befrielse från de in- skränkningar i kvinnans mänskliga rättig- heter, som hon genom lag och sed hittills varit underkastad.
Och, i sanning, då vi betänka, att de resultat, som vunnits, äro frukterna af företrädesvis ett enda århund- rades arbete, så måste det erkännas, att en massa för kvinnans utveckling och verksam- het hämmande skrankor fallit och att de ut- vecklings- och arbetsfält, hon steg för steg vunnit, hafva varit betydande och vidsträckta.
Den lika arfsrätten med mannnen, rätten att blifva myndig och, slutligen, den lika myndighetsåldern för kvinna som man be- teckna de viktigare milstolparne på denna frigörelsens bana i vårt land.
Det finnes land, hvarest man nått större praktiska resultat af kvinnorörelsen än hos oss; men vårt lands kvinnoemancipation har utförts m e d sans och måtta och under min- dre stötande former och missriktningar än i månget annat larid, och detta lämnar ett godt hopp om framgång för vinnande af de berättigade sträfvanden och önskningsmål, som ännu förefinnas.
Tydliga tecken till en inträdande reaktion hafva dock nu under det nittonde seklets sista årtionde gifvit sig tillkänna; en reaktion, som jag skulle vilja tro vara mera konstlad än verklig och egent- ligen blott produkten af en sensualistisk skön- litteratur.
Men det har dock inträdt en stag- nation i kvinnorörelsen, ett slags paus, un- der hvilken det förefaller mig, som visade sig medaljens frånsida i en dager så ogynn- sam som aldrig förut.
Och fastän jag i det stora hela ser denna viktiga rörelse i optimistens ljus, så finns det dock ögonblick, då jag frågar mig själf, om våra dagars unga kvinnor i karaktärens ädelhet och sjä- lens förfining hunnit ett fjät före sina mor- mödrar och dessas mödrar.
Den nyligen hållna kvinnokonferensen lämnade visserligen en vacker exposé såväl af kvinnogärning som kvinnolater.
Värdighet, sans och mo- deration voro drag, som genomgående präg- lade denna kvinnoförsamling.
Men den unga kvinnan, hon, som företrädesvis fått tillgodo- göra sig frukterna af kvinnorörelsens sträf- vanden, hon, som fått vandra de bäst ba- nade vägarna, var emellertid anmärknings- värdt fåtaligt representerad i denna samling.
De äldre kvinnornas antal var mera talrikt; men huvudbeståndsdelen, den beståndsdel som gaf konferensen dess färg, tillhörde medelåldern.
Det var emellertid våra yngre kvinnor, särskildt de unga flickorna, hvilka de nyss omnämnda betänkligheterna egent- ligen gällde.
T y huru gärna jag än önskade dela de stora och glädjande förväntningar en A n n a Sandström och flere med henne uttalade öfver kvinnosakens betydelse för kultur och framåtskridande, mig synas saker och ting icke så lofvande.
Mig synes det, som o m värdighet, sans och moderation äro sällsynta egenskaper hos vår tids unga kvinna, framtidstankarnas bärarinna.
Mig synes det, som hade vårt sista årtionde fo- strat en skara kvinnor med kultiverade, för att icke Säga öfverkultiverade känslor och | IDUN kalla hjärtan, kvinnor, hos hvilka matt plikt- känsla, slapphet i uppfattning af blods- och familjebandens helgd, oförmåga till försakelse och uppoffring nära nog kunna sägas vara kännetecknande drag.
Och man vet sig mången gång knappast hvarken ut eller in i detta fin-du-siécle-riktningens kaotiska virr- varr af meningar, påståenden och idéer.
På samma gång ett rop på frihet och ett för- nekande af frihet, ett skriande på plats för utvecklande af den egna individualiteten och ett fullständigt åsidosättande af nödig hänsyn till en svagare naturs lika rätt.
D e mest oförenliga motsatser mellan fordringar och ansvarskänsla, mellan anspråk och plik- ter.
Ihåliga fraser om tolerans och fri- sinne, som föras på tungan, men hvilka äro parade med en gränslös ofördragsamhet.
En hel arsenal af paroller och slagord, hvilka kunna väcka både löje och leda.
Det for- dras i sanning en mycket god vilja för att kunna tro, att vi i kvinnoväg gjort ett ut- byte af något förvisso mycket ofullkomligt af högre slag mot ett fullkomligare af lägre!
Händer det ibland, att man hos en eller annan ung kvinna skulle på allvar vilja försöka att sätta sig in i en lifsuppfattning, som — ehuru vida skild från ens egen — man dock tror vara verklig och lefvande, så kan en person med omoderna förvänt- ningar på beständighet och konsekvens få höra så olika meningar i dag och i mor- gon, bevittna så täta och plötsliga » omstöp- ningar » i åsikter och öfvertygelser, att hon med sin brist på smidighet däri ser ett bevis på karaktärslöshet och godtycke.
Hon kan möjligen fatta, att en revolution i öfver- tygelse och lifsuppfattning kan inträffa; men hon kan icke fatta, att en sådan omstört- ning kan genomgås, utan att det skall upp- stå en viss svårighet att återvinna andlig jämnvikt; hon kan icke fatta, att den kan försiggå, utan att efterlämna ett betänkligen rubbadt själfförtroende.
Detta är en ibland de många gåtor, man ställes inför, om man vill söka kärnan bakom skalet.
Men detta — kan man möjligen tycka — bör icke sammanblandas med kvinno- rörelsen.
Det är ' fel, som bero af tidsandan och de gängse naturalistiska och sensuali- tiska lifsåskådningarna, och de berörda miss- riktningarna äro gemensamma för båda kö- nen.
Må så vara!
Men man har nu en gång vant sig att i sedligt hänseende be- gagna en högre måttstock för kvinna än för man — detta innebär j u egentligen något för oss kvinnor smickrande — och då måste man beklaga, att vår tids unga kvinnor, på hvilka man borde vara berättigad att ställa högre anspråk än på föregående tiders, icke visa sig bättre intellektuelt ru- stade mot alla andefattiga teorier, icke mera moraliskt stålsatta mot hvarjehanda upp- fattningar och läror af så betänklig sedlig halt.
Och vill man vara rättvis, tror jag, att man måste medgifva, att dessa vår tids läror, böjelser och låter verkat mera depra- verande på kvinnan än på mannen.
De unga männen äro bättre disciplinerade och fram- häfva sig mera sällan med den oförsynthet och det själfförtroende, som icke äro allt för ovanliga hos de moderna unga nutidskvin- norna.
Mannen har j u af gammalt förbe- hållit sig åtskilliga friheter i moraliskt af- seende.
Ofta stöter han äfven mycket all- varsamt konvenansens fordringar för hufvu- det.
Vanligen är han dock nöjd, om han blott känner sig fri från tvång och konsi- derationer, och bryr sig då alls inte om att 227 ondgöras öfver » gammalmodiga åsikter och trångbröstade uppfattningar ».
Men en ung flicka, som funnit konvenansens skrankor för trånga — och onekligen äro de för henne betydligt trängre än för mannen — stoltserar gärna öfver sin frihet från fördo- mar, eller hvad hon anser som sådana, och gör anspråk på att äga vida vyer, på att vara » frigjord » och modern.
Och oftast är hon intet annat än en eftergifven slaf under det egna jagets nycker, påhitt och fordringar.
Och just emedan det är och förblir kvinnan, som ger prägeln åt um- gängessättet och » tonen », är det ändå be- klagligare att se henne » slå öfver », än hvad det är att se mannen göra det.
Men vare sig hos man eller kvinna, ver- kar den gängse fin-du-siécle hallstämpeln syn- nerligen motbjudande på mig.
Och sällan har något synts mig så välbehöfligt, vara ett så verkligt ord i sinom tid, som då frö- ken Mathilda Eoos i sin roman » Skepp som förgås i stormen » i ädel harm, jag skulle nästan vilja säga med manligt mod, riktade sin lans, ingalunda såsom våra kritiker — som det syntes mig.
ganska orättvist och kort- synt — ville påstå uteslutande mot fröken Ellen Keys bok, utan mot hela fin-du-sié- cle-uppfattningen.
Hur lyckades hon icke på kornet träffa de moderna sofismerna och paradoxerna, den moderna slangen, hela den pretentiösa, men i själfva verket så flacka jargonen.
Det är dekadansen hon velat träffa in i hjärteroten, och hon har lyckats.
Hon har låtit den framträda så- väl i dess mera menlösa och förtäckta form som i dess vederstyggligaste, den motbju- dande tragedi, för hvilken Wejerlingdramat i det verkliga lifvet gång på gång fått tjäna som föredöme.
Det sköna har onekligen fått träda tillbaka för det sanna och det goda, då fröken Roos — en andra Fredrika Bremer — i denna sin bok låtit konsten tjäna som medel för vinnande af människo- vänliga och sociala syften.
Säkerligen upp- fattade fröken Roos till fullo det offer hen- nes, konst fick bringa, säkerligen insåg hon, att en roman sådan som » Skepp som för- gås i stormen » hvarken kommer att förstås eller läsas, då de tidslyten och de missför- hållanden, mot hvilka hon riktade sitt an- fall, ramlat eller af nötts.
Och måhända är den stund, då många af de förskämda, mo- derna idéerna och åsikterna måste vika, icke synnerligen aflägsen, ty ligger det icke i närvarande tidsriktning något så osundt, öfverdrifvet och måttlöst, att det borgar för att den skall blifva hastigt öfvergående?
Och hvad litteraturen beträffar — den litteratur, som, låt vara, i ett än så estetiskt raffineradt omhölje, offrar åt en förskämd smak genom förhärligande af otyglad lidelse, af frivol njutningslystnad, framkallar den dock icke öfvermättnad?
Blir den icke i längden osmältbar?
— Äfven om dessa åsikter för- fäktas af så spirituella pennor som — för att hålla oss till kvinnliga författare — en^ fru Mallings och en fru Marholms?
Inom vår litteratur härskar, förutom en formlig kult för känslan, en utpräglad förkärlek, för att icke säga vurm, för medicinska och psykologiska ämnen.
Att detta senare ännu måste innebära en stor lockelse för våra författare, kan en hvar förstå; men det före- faller mig ofta, som o m denna smak hölle på att urarta, som bjödes man mången gång på en psykologi så sökt, att den närmar sig gränsen till psykonosologi.
• (Forts.) $ _~
IDUN 228 Sila mygg och svälja kameler eller professorskan och hinkarna.
Ett penseldrag efter rama verkligheten af Chicot.
f roferssorskan Alma Thelaus, född Baumgren, tillhörde antalet af de många döttrar, för hvilka nutidsmödrarna, enligt en af dem själfva lemnad utsago, ändrat signalen » Spinn, spinn, spinn dotter min, I morgon kommer friarn din » till » Läs, läs, läs, dotter min, » ehuru friarn nu börjar bli allt mer problematisk.
Emellerid kom han till fröken Alma i gestal- ten till och med af en snart blifvande professor, ehuru den tiden doktor Thelaus troligen drogs mindre af lärdomen än skönheten; en förmodan, hvilken hvarje kvinna ännu i dag torde förlåta, eftersom ju de söta varelserna dock lyckligtvis alltid komma att bibehålla vissa grunddrag af » das ewig weibliche », som väl är både för dem och oss karlar.
Emellertid hade den unga frun, likt de flesta gifta kvinnor, beslutit att uppgifva sina förra sysselsättningar och bli en praktisk hustru, så mycket mer som professorn hade nog lärdom för dem bägge.
Sedan hon beträdt husmoderns verklighets- mättade värld, började hon småningom allt mer glömma vissa bokvärldens ideal, ja, till och med smått förakta dem.
Som hennes naturliga anlag pekade starkt åt sparsamhet och förvärf, blef hon mycket nogräknad och nidsk emot tjänste- folk och furnissörer, ju längre det led.
Professorn var visst ingen slösare heller.
Men han af skydde småaktigt knussel och hade mån- gen obehaglig stund med klagande, som nödgats vädja till honom i fall, då de ansågo sig ej kun- na komma till sin rätt med hans skarpa fru.
De hade långt ut i skärgården en villa, som professorn ärft efter sin far.
Husen hade med tiden fått sin känning af regn och blåst, så att professorskan slutligen måste besluta sig för en reparation, hvilken dock blott skulle inskränka sig till en yttre ommålning och » påbättring » här och hvar inomhus.
Hon kände dock ingen målare, hvarför hon, då talet blef härom, frågade sin man, huruvida han möjligen kände någon sådan, som vore bil- lig och treflig att ha göra med.
» Jo, » upplyste professorn, » eget nog så gör jag verkligen det.
Jag har suttit i en kommitté tillsammans med målaremästare Broström, och han är en både hygglig och upplyst karl.
Huru- vida han är något särskildt billig på sitt arbete, vet jag inte.
Men jag förmodar, att de i allmän- het hålla samma priser- Jag ska tala vid honom. » Professorskan, som hade tagit hand om allt hvad som hörde till det inre departementet, tyckte inte riktigt om detta förslag; men, tänkte hon, det blir nog jag, som får uppgöra saken ändå, när det kommer till kritan.
Professorn stötte på Broström nästa gång de träffades, och Broström menade, att det passade bra, emedan han just samma sommar skulle ha arbete vid ett par villor i grannskapet, så att han kunde titta till professorns på samma gång för att se hvad där var att göra.
Broström kom också dit, sedan herrskapet flyt tat ut, och både professorn och frun voro med för att beskrifva, huru de ville reparationen skulle ske.
Mästaren, som ej var någon dum karl, märkte snart, huru landet låg och att förtjänsten blefve smal nog, då professorskan skulle från sin virk- ning följa arbetet tum för tum.
Men han ville stå väl hos professorn, som på senare tiden lagt sig i kommunala ärenden och genom sin dialek- tiska förmåga hade stort inflytande.
Allmänna arbeten betala sig bäst.
Därför gjorde han upp ett mycket billigt kostnadsförslag pr kvadratfot, om hvilket parterna, efter ytterligare jämkning från professorskans sida, ändtligen kommo öf- verens.
En tid därefter ditkommo två gesäller och en lär- gosse.
De började arbetet, och professorskan satt i bersån, så ofta hon var ledig från hushållsbe- styren, följande arbetarnes spacklingar och stryk- ningar med en min, som skulle ha tydt på en djup kännedom om yrkets alla grepp, om man ej vetat, att hon aldrig förr varit med om detta slags arbete.
Mest tycktes hon dock följa lär- gossen, som satt på taket med de bara fötterna stöttade mot flänsen, kladdande öfver zinkplå- tarna.
Han var bortåt sexton år, stor och grof för denna ålder.
I hans runda ansikte fanns ingen- ting af den vanliga lifliga, magra, grådaskiga, cigarettförstörda Stockholms- » grabb » - typen.
Han såg snarare enfaldig och betänksam ut.
En dag, då Kitt-Jakob, som han kallades af sina närmaste bekanta, höll på att tvätta målar- bostarna i en balja varmt vatten, kom profes- sorskan för att betrakta denna rengöring litet närmare.
» Hör nu, min vän, » anmärkte professorskan om en stund, » jag har några vattenhinkar jag skulle vilja ha ommålade.
Skulle han kunna göra det? » » Abja, » svarade Jakob.
» Nog skulle jag väl kunna göra det alltid. » » Det vore bra det.
Jag ska säga till åt jung- frun, att hon tager fram dem.
Men det här be- höfver ju inte de andra veta af. » — » Hvilka di andra! » frågade Jakob, betraktande frun med högeligen förvånade ögon.
» Jag menar mästaren och gesällerna. » Ett plötsligt ljus tycktes med ens gå upp i pojkens trinda skalle.
» Hå hå, jag förstår.
Frun vill, att jag ska ta dem på fusk, hvafalls? » » Fusk?
Nej, jag vill visst inte ha något fusk.
Kan han inte måla några hinkar? » » Skulle det vara nå ' n konst det då? » invände Kitt-Jakob indignerad.
» Jo vars, hvad jag det kan.
Men frun förstod mig nog inte.
Si, med fusk menar vi sådant, som vi får göra för egen räk- ning.
Var det inte meningen? » » Jo, det var meningen, » upplyste professor- skan med något saktare röst.
» Nå, det var en annan femma.
Hur många ä dom? » » Åtta, tror jag. » » Det var duktigt med hinkar det; jo, om vi vore i stan, kunde det väl gå för sig.
Men här- ute finns ingen annan färg än mästarens, och jag vet inte, om jag vågar.
Nå nå, jag ska tänka på saken.
Det står väl aldrig för lifvet, kan jag tro? » Nej, det gjorde det inte, men bra vore det att få hinkarna strukna, efter de ändå hade målare i gården.
Dagen därpå kom mästaren ut i trakten och tittade äfven till arbetet på Thelai villa.
Jakob, som alltid behandlats väl af Broström och visste, att denne ej hade något emot, i fall han kunde tjäna sig litet extra, omtalade för honom profes- sorskans förslag och frågade, om han kunde få begagna mästarns färger.
Denne tog sig en pris snus som alltid, när han skulle fundera öfver något.
» Jaså, hon är utaf den ullen, » mumlade han, skrattande för sig själf.
» Ja, jag tyckte hon föreföll väl mån om sig.
— Jo, nog kan du få ta hvad du behöfver, min gosse, » svarade han Jakob mera direkt, » bara du inte stryker på sju för tu.
Jag gissar, du får väl så lagom för det. » Jakob åtog sig så att måla hinkarna på fusk, hvilket han äfven gjorde så i tillbakadragen tyst- het, att gesällerna inte hade nys därom.
Dessa kokade sin mat i ett brygghus och lef- de hvar dag för sig just ej så kräsligt.
Gesällerna, som voro ett par tjusiga lejon i sin väg — må- lare äro allt ett godt stycke mer romantiska och stiliga än bagare och skomakare, ja, till och med vådligare än själfva skräddarflpsarne — lade för- gäfves an på jungfrurna ..
De blefvo nog goda vänner; men till matfrieri kom det inte.
Så mycket mera förvånade, att ej säga rent af bittert sårade blefvo därför dessa, när de märkte, huruledes Kitt-Jakob allt oftare smet in genom villans baksida för att i köket trakteras med kaffe och dopp; ja, det hände, att han t. o. m. satte i sig hela supéer.
När de frågade sina dulcineor, huru de kunde ha hjärta att offra allt åt Kitt-Jakob och lämna intet åt dem, svarade de ljufva varelserna med en äkta Stockholms- jungfru-knix på nackarna, att den där pojken skulle de inte ens vilja ha i sin vedlår, utan traktering fick han på befallning af professor- skan, som månade om den där feta prissen, där- för att han strök deras hinkar på fusk.
Nå, då begrepo de saken tvärt, och många ljuf- va minnen kittlade deras gommar vid minnet af trakteringarna under egna fuskperioder, hvil- ka nu ohjälpligt voro svunna hän, emedan fru- arna numera ansågo dem för allt för dyrlegda på grund af deras framskridna elegans.
Ändtligen voro arbetena fullbordade, och äfven 1898 hinkarna stodo där prydliga som till en sprut- mönstring.
När de senare blifvit färdiga, hade professor- skan kallat in Kitt-Jakob i salongen.
Han stod där med nedslagna blickar och såg enfaldigare ut än vanligt, bländad måhända af lyxen, afpa- rianbilderna och af den myckna grannlåten på etagérerna.
» Nåå, min lilla vän, hvad ska han nu ha, för han varit så snäll och hjälpt mig med de där hinkarna?
» frågade professorskan med det inta- gande behag, hon förstod att inlägga, när hon ville vinna något. '
» Ah, goa professorskan, jag vet inte jag — — jag har ju blifvit så trakterad så jag ju har mått så Pelle, så jag har strukit på lediga stunder — — jag vet rakt inte.
— — » » Naturligvis ska jag ersätta hans arbete.
Hvad blir summan? » » Summan?
Vi stackare, vi får nog inga sum- mor vi.
Jag vet rakt inte.
.
.
Professorskan får väl ge efter sitt goa hjärta.
.
.
» » Nej, säg priset själf.
Jag förstår ju ej hvad det kan vara värdt, » förklarade professorskan, betraktande Jakob med sitt naivaste uttryck af hjälplös obekantskap med någonting så prosaiskt som bleckhinkar.
» Ja, om det så ska vara, så får dom välan gå för 1 och 50 stycket då på en slump, » framhvi- skade den fete pojken blygt, dragande djupt efter andan för att inte spricka af det oförskämda lju- det af sin egen röst.
Och med tindrande ögon, men nog vett att eljes svälja den djupa glädjen, fick Kitt-Jakob sina tolf kronor, hvilken i plankstrykeriets anna- ler hittills okända bragd han icke var sen att omtala för sin mästare, som log mer än hans lärgosse någonsin sett honom göra under de af strejker och konkurrens fördystrade senare åren.
En tid därefter kom mästaren ut till profes- sor Thelai villa med sin räkning.
Plan hade af vissa hänsyn till professorn sökt göra den så låg som möjligt.
Han visste nog, att han skulle taga igen skadan på andra, drygare håll, sådana där allmänna arbeten, till hvilkas ernående det aldrig skadar att ha en vän i viken.
När uppgörelsen skulle ske, passade professor- skan dock på och ville pruta.
Herr Broström visade professorn genom aflöningskvitton, att han betalt sina gesäller 40 öre och endast debi- terat sig själf 10 öre i timmen för kostnadsför- slag, resor, materialer.
Men frun höll i sig och ville ha räkningen ned- satt.
Hon misstrodde alltid de större beloppen och mästare med tjocka klockkedjor.
Till slut sade Broström, tagande sin vanliga pris med sitt lustiga, lugna småleende till hjälp åt effekten: » Hade jag skrifvit den här räkningen på profes- sorskan, skulle den allt ha sett annorlunda ut.
När man, som professorskan, kan betala en lär- pojke 1,50 för han stryker en vattenhink och dessutom trakterar honom ' med kaffe och dopp, kan man gärna betala mästaren därefter, jag har, mitt herrskap, varit målare nu i trettio år, men aldrig fått mer är 50 öre för en hink, till och med som mästare. » Professorn satt mäkta förvånad.
Men när se- dan Broström berättade honom historien om den enfaldige Kitt-Jakob och hans egen gemål, blefvo herrarna bättre vänner än någonsin.
Ty professor Thelaus hade smått börjat försöka att hålla ba- lansen mot sin frus finansiella envälde, och hin- karna lågo henne därvid bittert i fatet.
o * Önskningar.
Af E / len Bergström.
å länge en människa hyser önskningar, är hon ej verkligt olycklig; i sann mening olycklig är blott den, som ej önskar något, brukade en gammal from lärare säga.
Orden låta som en paradox — alla önsk- ningars uppfyllelse vore väl lyckan i dess högsta form, menar man j u i allmänhet — • men de innebära icke dess mindre en djup sanning.
Lifsledan önskar ej, och den rikes sjukdom, spleen, består kanske just däri, att han ingenting mera önskar till följd af att allt redan blifvit tillfredsstäldt.
Bakom önskningen döljer sig lefnadslusten, intres-
IDUN 1898 set; den är uttrycket för ett sundt och nor- malt sinnestillstånd.
Det är så sant mänskligt, så naturligt att önska.
När vi upphöra att önska för oss själfva, önska vi för våra barn, och knappt är en önskan uppfylld, förrän en ny födes i vårt hjärta.
Önskningarna kosta ingenting, de öfverhoppa hindren och leka med det osan- nolika.
Men genom dem uppkomma äf ven med viljans tillhjälp planer, hvilkas förverkligan- de kan för oss blifva förändringar till det bättre.
» Hon tänker på en åker — och kö- per honom, » står det om den dygdiga hustrun i Ordspråksboken.
Önskningarna äro ej säl- lan ansatser till lyckligare förhållanden och innebära ofta fröet till en rikare utveckling.
Det är följaktligen tillåtligt att hysa önsk- ningar, och vi äro ingalunda pliktiga att utan urskillning undertrycka dem.
Härmed är emellertid ej sagdt, att alla önskningar äro tillåtna, att alla äro goda, sunda och oskyldiga, samt att vi få släppa på oss helt fritt, hvad fantasien i denna väg kan behaga frambesvärja.
Önsknin- garna äro understundom af sådan art, att de skada och fördärfva verkligheten för oss.
Jag påminner blott o m något, som vi äldre från vår ungdom minnas under namnet » bygga luftslott » och som våra barn nu i sin tur måhända som bäst hålla på med.
Detta kan vara ett ganska oskyldigt nöje, en fantasiens naturliga lek; men låt oss undersöka, om det alltid är så alldeles ofar- ligt att hängifva sig däråt.
Vi taga ett exempel ur det lefvande lifvet.
En ung flicka i en anspråslös lefuads- ställning har stannat kvar i hemmet för att hjälpa modern med de många yngre sysko- nen.
För tillfället sitter hon med en korg trasiga strumpor framför sig.
Det vore synd att säga, att det är roligt att stoppa hål, som pojkar slita; men med friskt mod går det dock, och dessutom har hon till- fredsställelsen af att vara nyttig, af att lätta bördan för den, som håller på att tröttna, och medvetandet att hon bidrager att hålla huset på fötter.
Men hvad n u?
Arbetet sjunker ned i knäet på vår ungmö; hon stöder den lilla fina hakan i handen och blicken blir frånvarande.
Hon är ej längre i det tarfligt möblerade hvardagsrum- met; hon ser sagoprinsen köra fram med sina guldfuxar och slottet vinkar i fjärran.
Hon ilar till hans möte, snart sitter hon vid hans sida, och bort » in ' s Blaue hinein » går färden.
Om en stund tittar mamma i dörren och frågar efter strumporna.
Kan- hända erhåller hon ett vresigt svar.
Och, hvad värre är, pappas mångåriga biträde i affären, hans värderade och bepröfvade vän, får ett bleklagdt nej på sitt hederliga friare- anbud.
» Prinsen » låter nog vänta på sig, han, och hän svinna åren i ilande fart un- der fåfäng bidan.
När önskningarna börja alstra leda för den verklighet, i hvilken vi lefva, missnöje med det närvarande och en känsla af att vår närmaste omgifning är trivial och trå- kig, då är tid att vara på vår vakt.
Då äro önskningarna ej oskyldiga längre — då äro de på väg att draga oss i olycka och fördärf.
En nödvändig förutsättning för att man skall känna sig lycklig på den plats i lifvet, där man är ställd, är nämligen att man nyktert ser tingen an, koncenterar hela sitt intresse på sina plikter och försöker att göra det bästa möjliga af det förhanden- varande.
» Den är lycklig, som tror sig vara det, » har en författare sagt.
Tillåt alltså ej fantasien att löpa bort med förnuft och handlingskraft!
Jaga ej efter ett fantom, som ständigt skall gäcka dig!
Den enda verkliga lycka, som finnes, står vid din egen dörr.
Men ack, hvem ser och erkän- ner det?
» Ordet lycka är i lexikonet ett substantiv, men i lifvet ett verb, som i för- fluten tid konjugeras med saknad och i till- kommande tid med hopp, men ej har nå- get presens. » Men de mänskliga önskningarna kunna vara mycket sämre än de nu antydda — de kunna vara syndiga och otillåtna; detta äro de framför allt, när de gå andras rätt för nära.
Den fattige önskar sig den rikes rike- dom.
Ej så att han med fast vilja beslu- ter göra sig en liknande förmögenhet och med okuflig energi under hårdt arbete och pinsamma försakelser går till verket, utan afundsjukt, med bitterhet och hat i hjärtat åtrår han just hvad den andre äger.
Den ärelystne önskar sig de utmärkelser, som komma kamraten till del, och missunnar denne hans framgång, och så vidare i oänd- lighet.
Och i allmänhet är det tyvärr så, att hvad människan ej kan åtkomma, hvad hon ej kan få äga, det önskar hon lidelse- fullast och intensivast — sådan är naturen.
Men här gäller det att taga viljan till hjälp och kufva önskningen, innan man är slaf under den.
Ingenting är farligare än att lämna fritt lopp åt dylika önskningar, ty de förhärja hela ens tillvaro; de tända en eld, som bränner och förbränner.
Men hvar är gränsen mellan det tillåtna och det otillåtna?
Det gifs önskningar, som jag bestämdt känner äro goda; de kunna med flit .och ihärdighet realiseras och sålun- da föra mig framåt.
Det gifs andra, som jag bestämdt känner äro orätta, och som skulle draga mig nedåt, om jag öfverlämnade mig åt dem.
Men mellan dessa ytterligheter ligger ett område, där jag ej alltid ser grän- sen tydligt utstakad.
Hur skall jag veta, hvad jag får och icke får önska?
Framlägg dina önskningar i bön för Gud!
Kan du ej det, då hafva de fått sin dom och måste dödas i hjärtat som fömätna eller syndiga.
Kan du däremot bedja Honom uppfylla eller o m hjälp att förverkliga dem, då må du fritt och utan betänkligheter nära dem i din själ.
Låt dem då blifva den drifkraft, som för ditt lif uppåt till soliga- re nejder!
Men må vi framför allt ej glömma, att vår första önskan bör vara den att göra Guds vilja!
Den önskan skall förjaga alla dåraktiga drömmar och sjukliga fantasier.
Den sammanfattar i själfva verket i sig allt, hvad vi kunna begära för att blifva lyckliga.
Att eftertrakta rikedom, upphöjelse och ära kan vara vanskligt nog.
— Många rika äro olyckliga; många högt uppsatta oroliga och trötta vid den storhet, de fikat efter och som de kanhända ej skulle äga mod att afsäga sig, men som lik en Nes- susskjorta bränner och söndersliter d e m; många snillen och konstnärer känna sitt lif förbittradt genom afunden och klandret.
— Att bringa sina önskningar i öfverensstäm- melse med Guds vilja, det är det tryggaste.
Blott på den vägen kommer man till har- moni med sig själf eller, med andra ord, blir lycklig.
_ * 229 K Dröm.
ur ljufligt det är att lefva, glad som fågel på kvist!
Att lefva sitt eget sorgfria, ljusa lif som han.
— Den kvisten brytes af susande vind, hvad m e r?
Den lille sångaren vet ju, att han har vingar.
Hjärtat blir understundom så fullt af tack- samhet, af ödmjuk, jublande tacksamhet.
Eundt om är endast solljus, det doftar af violer och björklöf, värmande, hägnande godhet sträcker famnen, väna ord nå örat.
Hela lifvet är så vackert som hvitaste hägg- blom.
Alla mörka stunder glömmas, man minnes endast glädje och rosor.
Ja, glädje och rosor i rikaste mått!
Den tärande sor- gen har icke funnit vägen hit till vår gamla prästgård — det har varit skymmande skug- gor allenast — men för öfrigt ha de sekel- gamla lindarne blott susat och hviskat om lycka och ro.
— Det är däjeligt att lyssna till det suset hälft i dröm.
Att förnimma det rastlösa lifvet där långt utanför, där borta i världen — förnimma det blott som ett aflägset eko.
Att bo som i ett sago- slott långt inne i en furuskog.
Att se om- kring sig allt kärt man har, allt detta gam- la, vid hvilket man vuxit upp.
Att blicka in i trofasta ögon, där endast och allenast ständig kärlek lyst en till mötes.
Att hvarje afton höra välsignelsens ord läsas af den, man öfver allt har kär.
Att sjunga som den unga våren själf lär.
Att dricka sig otörstig af diktens våg.
Med Faust lyssna till påskklockornas klang.
Med Almqvist drömma bland » törnrosor ».
Vid Rydbergs hand ströfva omkring i pinieskuggad nejd.
Hos Virgilius tjusas af tankedjup och klarhet.
Höra Wennerberg tälja sina » trollrunor ».
Andas fjälluft vid Björnsons Fortffillinger.
Hvilken rikedom det dock finns af skönhet, af välljud, af stora, ljusa tankar!
Det är bara att ta emot, att lefva sig in i all den- na härlighet och att tacka för hvarje sådan stund af njutning, af verklig, ogrumlad, lef- vande lycka.
Ja, att tacka.
Sinnet blir så vekt.
All- deles som när man hör Schumanns » Gliickes genug » — då känner man, inte sant, ett be- hof att knäppa sina händer — det är jubel, det är lifsglädje, det är längtan, och det är ändå något mer än allt detta, det är något af blå himmel med.
Eller som när man lyssnar till Adagiot ur » Pathétiqen », eller till första satsen i Månskenssonaten.
• — Det är så tyst och stilla rundt omkring.
Stör ej vår ro — hviska granarna utanför mitt fönster.
A h nej, i min håg bo bara sol och tack.
Jag ser ej fram, jag ser ej till- baka, jag glades blott åt allt, som är, åt allt, som gifves mig, kärlek, förståelse, hjärtevärme, dikt och blommor.
Det är som en dröm alltsammans — som en dröm.
Adi.
• 5panska kvinnor.
dessa dagar, då hela världens blickar äro r riktade på det olyckliga, men stolta Spani- en, torde det måhända intressera våra lä- sarinnor att höra något o m den spanska hufvudstadens mest framskjutna kvinnor.
V i återgifva därför efter en utländsk tid- skrift några hastiga konturer, tecknande tren- ne af Madrids tongifvande damers lif.
230 Hertiginnan af Alba, näst drottningen och de kungliga prinsessorna landets främ- sta kvinna, är typen för vår tids spanska adelsdam.
H o n är stolt, utan att vara hög- färdig, stolt öfver sin härkomst, såsom kung Filip ville att hans spaniorer skulle vara.
Också är hon en ättling af Fernand Nunez.
När hon, en behaglig flicka ännu i sina ton-år och arftagerska till en stor förmögen- het, gjorde sitt inträde i Madrids societet, omfladdrades hon af en skara friare.
Men hon ville icke hafva någon af dem.
» Jag gifter mig endast med det blåaste blod i Spanien », sade hon till en väninna.
Och hon höll ord.
H o n äktade hertigen af Alba.
Hertiginnan är ej någon frappant skönhet, men hon är en g o d och klok kvinna.
Så- som spanjorskor i allmänhet är hon bigott.
Sina barn uppfostrar hon enkelt och för- ståndigt.
Hennes äldsta dotter, donna Sol, är en okonstlad, flitig skolflicka, som ännu ej är » ute ».
» Gossarna Alba » äro den lille konun- gens intimaste lekkamrater, och det är en känd sak, att drottning Christina är nästan till öfverdrift noga i val af sällskap åt sin son.
I likhet med sin man är hertiginnan myc- ket road af sport.
H o n jagar, rider och kör, och när hon efter säsongen hvilar ut på något af familjegodsen i grannskapet af Sevilla, ikläder hon sig torerons åtsittande dräkt och bredskyggiga sombrero och rider in i den inhägnad, där de vilda tjurarna förvaras.
Där deltager hon med lif och lust i det spännande nöjet att reta djuren med lansar och därpå skilja dem från den öfriga hjorden.
Hon är äfven skicklig seg- lare och tillbragte en del af förliden som- mar tillsammans med sin släkting ex-kej- sarinnan Eugenie ombord på lustjakten Thistle, kryssande på Medelhafvet.
Penningearistokratien representeras inom Madrids societet af markisinnan af Manza- nedo.
Ingen lång rad af stolta förfäder blickar ned på henne, hennes vapensköld bär icke ett månghundraårigt sköldemärke, men o m det är sant, att skönhet, behag och förfining också äro ett adelskap, så har naturen förlänat henne detta.
Då hon där- till är omätligt rik, hafva Madrids högsta kretsar hälsat henne välkommen.
Markisinnans af Manzanedo fader var hattmakare, hennes man bankir.
Båda ho- pade stora rikedomar.
F. d. hattmakaren blef hertig af Santona och markis af Man- zanedo.
Hertigtiteln testamenterade han åt sin dotters äldste son — i Spanien har äga- ren af en titel rättighet att öfverlåta den åt hvem han vill.
Efter sin fars död bo- satte sig markisinnan i Paris och tillbragte där många år, så att hon blef nästan lika mycket fransyska som spanska.
Ett natio- nal drag kunde hon emellertid aldrig utrota ur sin natur — smaken för tjurfäktningar, och aldrig fann man henne frånvarande vid någon större fest af detta slag.
I Madrid äger hon ett gammalt palats, doldt af åldriga träd vid Paseo de Recoletos, i Paris ett hotell nära la Madelaine.
Rum- men äro inredda med modern lyx och kom- fort och dekorerade af konstnärer.
Den hög- ättade hertiginnan af Alba är intim vän med hattmakarens dotter.
Såväl markisinnan som hennes äldsta dot- ter Maria intressera sig lifligt för kvinnosa- ken och hålla på kvinnans likstäldhet med mannen.
När sådana ämnen som gamla anor, tappra förfäder m. m. komma på tal, af- I DU N bryta de med ett skämt och ett: » Det där var j u så längesedan! » På sin landtgård Santona vid Biscayaviken är markisinnan hela ortens hulda fé.
Förra sommaren hade folket där ställt till en midsommarfest uppe på ett af de kringliggande bergen.
Markisinnan klättra- de själf upp för den branta bergsluttningen, deltog lifligt i festen och dansade med bond- drängarne deras aragoniska jota.
Med allt detta är hon nog bigott att företaga den årliga pilgrimsfärden till Lourdes.
Hvad bildningsaristokratien beträffar, är den, om man undantager den kungliga fa- miljen och diplomatiska kåren, föga repre- senterad inom den spanska hufvudstadens förnäma kvinnovärld.
Drottningen intres- serar sig visserligen för allt, som rör konst, litteratur och vetenskap, men alldenstund hon lefver ganska tillbakadraget, är hennes inflytande ej stort.
Förr voro en känd herti- ginnas salonger samlingsplatsen för konst- närer och författare, och den spanska skal- den Juan Tenorio, » Jose Zorilla », gjorde där sin debut.
Den uppfostran de spanska kvinnorna erhålla i klostren, är så beskaffad, att den litterära världen blir ett fullkomligt terra incognita för dem.
Däremot gör den dem ingalunda likgiltiga för världsliga nöjen.
För ett tiotal år sedan kom till Madrid från den spanska provinsen Galicien en ung dam, donna Emilia, grefvinna Pardo Bazan.
Hon utgaf ett par romaner och skref följe- tonger till tidningarna.
I början omgafs hon af en liten, men vald krets af intelligent och lärdt folk, rekryterad nästan uteslutande ur den högre medelklassen.
Så småningom kom hon in i den högre societeten och blef där en gunstling.
Ingen bjudning, ingen soaré i Madrid anses nu mera lyckad, o m ej grefvinnan Pardo Bazan är med.
Under en följd af år hafva föreläsningar hållits i Ateneum-klubben.
Dessa föreläs- ningar hafva varit underhållande och bil- dande, men i regel endast åhörts af herrar — en och annan dam visade sig ibland på läktaren.
Men en dag lästes i tidningarna en annons, som tillkännagaf, att donna Emilia Pardo Bazan komme att föreläsa.
Detta var revolution.
Redan samma dag voro alla biljetter utsålda.
Madrids hela societet åhörde föredraget.
Trängseln var visserligen så stor, sorlet så högt och ny- fikenheten så stegrad, att största delen af hvad föreläsarinnan sade gick förloradt.
Sak samma.
Föreläsningarna äro nu på modet och donna Emilia Pardo Bazan den mest om- tyckta bland föreläsarne.
Madrids » grädda », ministrar, generaler, medlemmar af Cortes, diplomater m e d fruar, underlåta sällan att närvara.
Om Madrid skulle blif va en i intellektuelt afseende vaken, konstälskande stad, skall hedern däraf tillkomma denna på hufvudets vägnar så högt begåfvade gräsänka.
Gref- vinnan Pardo Bazan är hvarken vacker eller intagande — hon är kort till växten, fetlagd och kläder sig excentriskt.
Hon äl- skar skrikande färger och förstår sig ej på att välja dem som harmoniera.
Sitt svarta hår färgar hon rödt.
Men hennes vackra ögon, höga panna och vänliga, kvicka blick vittna o m tankeskärpa och skaldebegåfning.
Hon ger ut en tidskrift och skrifver däri de flesta artiklarna själf.
_ * 1898 Haf tand för t u n g a!
Finns någon, som likt mig undrat, hvarför egent- ligen tidningar föra en » Rättegångs- och polis- afdelning »?
Kan någon publicist- eller juristfru gifva en upplysning, huruvida den afdelningen måste förekomma?
Nog vet jag, att det finns en klass af tidnings- läsare, som hufvudsakligen studera den spalten.
Men är det därför nödvändigt att alla större och smärre » mål » skylta i bladet, för att ej tala om hur tidningarna, äfven de af rang, kunna under månader servera spaltlånga referat från domsto- larna, när någon » celeber » process förekommer.
Det senare har väckt, min och äfven andras leda.
I humanitetens namn frågar jag: Skulle ej en person, som suttit på de anklagades bänk, lätta- re upprättas, om ej alla tänkbara detaljer ur hans förhållanden, sanna och osanna, komme till hela världens kännedom?
Hur många gånger ha ej osanna rykten af illa- sinnade; eller tanklösa personer gjort om intet människors framtid och lycka, äfven sedan dom- stolen kanske fällt ett frikännande utslag!
Några gånger har jag sett unga människor o- möjliggöras genom att » ha stått i tidningen » för någon ej alltför stor förseelse, som faller un- der lagens bestraffning, och jag har sett föräl- drars förtviflan däröfver.
Flere gånger har jag tänkt framställa den fråga jag nu gjort, åter- står att se, om någon besvarar den.
Säkert har pressen härvidlag ett tungt ansvar.
Och säkert borde vi alla, hvar i sin stad, tänka: &gt;Haf tand för tungah Spectator.
o En svenskas framgång vid utländsJet universitet.
Vid nyligen uti Newham college, Cambridge, företaget val tillföll det stora Maria- Kennedy-stipendiet å cirka 1,500 kr.
en svenska, fröken Anna Paues.
Stipendiet är det högsta Newham college har att gifva och är afsedt för själfständigt vetenskapligt arbete.
Fröken P. är den första utländing, som lyckats tillkämpa sig detta mycket eftersträfvade pris och öfver huf- vud taget den festa som vunnit det på grund af utmärkta kunskaper inom engelska språkve- tenskapen.
Fröken P. är en af Wallinska " skolans student- skor, afiade förra året » Bachelor of Arts » - examen vid Cambridge universitet och studerar för när- varande uti Heidelberg.
&gt;Delsbostintans&gt; bröllop.
A Ramsjö i Hel- singland vigdes i onsdags fröken Ida Gaioell, dotter till framlidne kyrkoherden J. Gawell och hans efterlämnade maka, samt praktiserande lä- karen Moritz Blumenthal från Stockholm.
* För våra husmödrar väl värd att beakta är firman Th. Winborg &amp; C:os annons om alko- holättika och träättika och dessa olika ättiksor- ters betydelse för hushållet och den tekniska industrien.
J lefvande lifvet och ej » i skuggornas värld » dväljes ännu den finske skulptören C.
E. Sjö- strand, såsom framgår af följande bref, hvilket kommit oss tillhanda från Helsingfors: I nr 27 af Idun för innevarande år ingår (un- der rubrik » Ur skuggornas värld.
Några minnes- blad för Idun af Vilhelm Bäckman.
VI.
Atelier- studier. ») en artikel, i hvilken bland annat talas om finske skulptören Carl JEneas Sjöstrand.
Den uppgift, som där lämnas, att denne konstnär numera skulle vara afliden, är emellertid felak- tig.
Carl Eneas Sjöstrand är ingalunda död, om också åren gjort hans vackra hufvud hvitt, årligen utställer han ännu nya arbeten på konst- expositioner i Helsingfors, och ännu äger han sin betydelse som » Kalevalas förkroppsligare »,
IDUN 1898 i det han senaste vår bland annat utställde ett synnerligen omfattande projekt, i hvilket alla hufvudpersonerna i Kalevala figurerade, och hvil- ket afsetts att, utfördt i stor skala för en af Finlands landsortsstäder, blifva ett betydande monument.
Om herr Bäckman komme till Helsingfors och mötte Carl Sjöstrand på gatan — och han rör sig ofta ute — så kunde herr B. konstatera, att Sjöstrands apparition allt ännu måste väcka upp- märksamhet.
Ty en vackrare, ståtligare och ra- skare gubbe får man sällan se.
Det finnes där- för ej många Helsingforsare som ej känna ho- nom, åtminstone till utseendet, och som nu med förvåning läst i Idun, att han vore död.
Upp- lysningsvis vill jag meddela, att Sjöstrand, som åtnjuter mycket stor aktning af alla som känna honom, är strängt anlitad såsom lärare i skulp- tur vid finska konstföreningens skola samt vid Polyteknk-ka institutet i modellering och figur- teckning, samt att vi alla här hoppas länge få behålla den skicklige läraren och genompräktige gamle mannen, hvars obrutna hälsa också, mänsk- ligt att se, kommer att ge honom krafter att många år framåt verka för den finska skulptu- ren, hvars grundläggare han är.
Såsom f. d. elev till Carl Sjöstrand har jag i sanningens intresse velat gifva Idun dessa upp- lysningar och hoppas ärade redaktionen på nå- got lämpligt sätt inför rättelse.
* Djurgårdsteatern.
Litet muntration kunna vi då sannerligen så väl behöfva i denna trista grå- väderssommar, och hr Banfts ansträngningar där ute på Djurgårdsteatern att kasta åtminstone en löjets solglimt öfver vår väg vare varmt väl- signade.
Efter den tyska farsen » Askonsdag » bjuder han nu sedan i tisdags på ett franskt lustspel » Fågel Phoenix » af kändt märke: Leon Gandillot.
Bevars, vi vilja långt ifrån påstå att stycket tillhör de bättre i sin genre — det har bland annat det stora felet att mattas betydligt i de senare akterna — men, som sagdt, vi äro nu i dessa dagar därhän komna, att vi med sär- skildt giriga fingrar plocka lifvets äfven tarfliga- ste glädjeblomster.
Och när då dessa mängas med sådana ganska » praktfulla » exemplar ur scenens drifbänk som nu senast hr Victor Lund- bergs landtliga apotekselev i Beaugency eller frö- ken Borgströms äfventyrslystna lilla pillertrillar- fru från samma goda franska Grönköping, då ha vi just intet skäl att klaga på vårt öde — för den kvällen!
Kunde nu inte hr Banft styra om litet solsken på förmiddagarne också?
— det skulle väl då vara i form af matinéer — ty naturen, hon tyckes ämna spela tragedi hela denna långa tåresommar.
* Liten Inger.
Berättelse från 1500-talet af Elisabeth Kuylentierna.
Ein Leben ohne Liebe ist ein Todtkranz — ein Schmuck den eine geschmacklose Hand gefasst hat, in dem der Centralstein fehlt.
Kiama.
Men sjuttonåriga Inger, rike Peder Krä- mares dotter, satt vid sin sybåge och lät tankfullt de brokiga silkesdockorna glida mellan sina smala, hvita fingrar.
Hon var vacker, trots den mycket enkla dräkten, en kjol af grön särduk samt ett mörkrödt snibblif eller bindetröja, öfver hvilken satt en snöhvit, af många spetsar bildad krage.
Det ljusa håret betäcktes af en svart sam- metshufva.
Inger var enda barnet till den rike och snåle köpmannen, en af staden Vadstenas mäktigaste män på 1500-talet.
Hennes mor hade dött, när hon ännu var helt liten, och Inger kände sig ofta ensam, ty till den stränge fadern kunde hon icke gå med alla sina veka flicktankar, alla sina undrande frågor, hvilka spirat upp inom hennes unga sinne likt blommor, kallade till lif af som- marsolen.
Men hon kunde så många glada visor, liten Inger, och så sjöng hon lätt bort all den längtan hon icke förstod och kvittrade som en liten burtämd, bortskämd fågel; hennes bur var så stor och rymlig, att hur hon flög och flög, kände hon icke gallret, den omfattade hela staden, den blåa, tju- sande fagra Vättern och till och med de stora godsen på landet, där hon hade många väninnor.
Det är så, att man vanligen icke vet af sitt hämmande galler här i lifvet, förrän omständigheterna kräfva, att man bryter sönder det, och till Inger hade ännu icke de stora, omutliga fordringarna kommit.
Hon svängde glädtigt o m på dansgillena med stadens ungersvenner, men deras varma blickar råkade icke mål.
H o n kunde skämta som ett barn, Inger, därför att ingen för- stått väcka kvinnan inom henne.
Där hon nu satt vid det blyinfattade fönstret, kunde hon se den höga tegelstens- muren omkring det praktfulla Birgittiner- klostret, och lutade hon sig litet framåt, såg hon också de höga, lummiga frukt- och kastanjeträden inne i nunnornas vackra träd- gård, men hennes klara, lifsvarma blick dröjde ej länge vid denna » begrafnings- plats », som hon i sina tankar kallade den, hon betraktade hellre den blåa vårhim- meln och lärkorna högt, högt däruppe.
D e hade för icke så längesedan kommit med sitt glada budskap till norden, och Inger hade hälsat dem med jubelrop, ty vintern var lång och arbetet vid sybågen enformigt, och så var det så mörkt och tyst i den stora dagligstugan.
Med våren kommo främlingar och blom- doft och fägring till Vadstena, och Inger kunde fritt få ströfva omkring i skog och mark.
Någon knackade helt sakta på dörren.
Inger ropade ett vänligt: » Stig in! » En ung man, högväxt och smärt, med mörka ögon i ett blekt, långdraget ansikte, åtlydde kallelsen, gjorde en lätt bugning och lade den enkla sammetsbaretten ifrån sig på närmaste stol, hvarefter han med handen ordnande strök upp det strida, svarta håret från pannan.
» D u är ensam, Inger? » » Ja, som du ser, Olof; hvad du ser trött ut, nu har du nog arbetat hela natten igen? » » Ja, nästan — och jag frågar mig ändå själf, hvad det egentligen tjänar till, » sade han bittert, i det han tog plats niidt emot henne och lutade hufvudet bakåt mot den högkarmade stolens snidade rygg.
Ingers blåa ögon fäste sig undrande på honom: » Håller du då inte af din vetenskap längre? » » Jo, men ser du, Inger: arbete är själens nödtorft för en ung människa, och hon be- gär mera af lifvet. » » Hvad begär du då? » Han såg på henne med ett underligt, vemodigt uttryck i sin djupa blick, men plötsligt flammade det till af het passion där inne i dunklet, och Inger rodnade af blygt förstående.
De hade känt hvaran- 231 dra sedan barndomen de två, men allt efter som Inger växt upp, träffats mera sällan, ty » Olof den tyste », som han allmänt kalla- des i staden, undvek alla samkväm; han lefde en enstörings lif, fattig och utan fränder som han var.- Inger fattade hastigt tapisserinålen och började ifrigt sy färdigt ett ljusgrönt litet blad i den ranka hon höll på med, men hon visste icke, att så som det mjuka sil- ket fyllde det nästan omärkligt uppritade mönstret, så fyllde också tusen böjliga kän- slotrådar de outvecklade hjärtbladen i hennes väsen och lät dem skjuta upp, saftigt gröna i reflex af det kärlekens solsken, hvilket värmande trängde sig intill dem.
» Vill du, att jag skall gifva svar på din fråga, Inger, » sade Olof slutligen, » eller är du kanske rädd att få höra det? » » Nej, rädd är jag inte, » sade Inger fri- modigt, » men — jag vill ingenting veta nu. » » Och när får jag träffa dig igen, kanske inte på en hel lång månad; du vet mer än väl, att jag ej är någon välkommen gäst i rike Peder Krämares hus. » » Men till mig är du hjärtligt välkommen, Olof; du är min käraste barndomsvän. » » Slika ord kan jag inte tacka för, Inger.
H v e m frågar efter prasslet af fjolårets blad, när våren sjuder inom e n?
» Äter rodnade Inger; det var väl ej första gången hon hörde denna glöd, men den hade hittills lämnat henne oberörd, så var det dock ej längre, hon drogs magnetiskt mot den famn, hvilken i hvarje Olofs ord smekande breddes emot henne, och barnet vek alltmera för den hähgifna, älskande kvinnan.
» Våren har så nyss kommit, » sade hon sakta och förvirradt: skulle han förstå henne?
Olof den tystes bleka ansikte fick färg, han lutade sig fram och tog Ingers lilla hand, som villigt släppte nålen, och han sade med en smeksamt varm klang i stäm- man: » Våren kommer alltid sent till norden, men kanske just därför hålla vi den så outsägligt kär. » Han kysste en efter en af de små dar- rande fingrar, hvilka hvilade på hans magra, kraftiga hand, och vid dessa heta kyssar ryste Inger ofrivilligt till af bäfvande, oför- klarlig lycka; det var en löftets helgmorgon utan alla ord, som firades af de båda unga.
» Och när får jag träffa dig igen, Inger, » frågade Olof slutligen.
» Jag går hvarje morgon i mässan i Röd- kyrkan, » sade hon tvekande.
Han nickade tyst och reste sig upp.
Fa- der Peder var att förvänta hvilket ögon- blick som helst, och Olof visste, att hans åsyn endast var misshaglig för den dryge pänningf ursten.
Så många härliga vårmorgnar, som nu följde för Olof och liten Inger!
D e begärde icke mer än stundens lycka, och därför fick njutningen aldrig det afslagnas fadda bi- smak, de fordrade ännu ingenting annat än denna ljusa, oreflekterade kärlek, som icke jordbindes af trånga hänsyn.
» Jag är din lärare, Inger, » sade Olof en dag, då de vandrade vid Vätterns grönskan- de strand på en stig, så smal och igenvuxen, att de endast med möda kunde gå i bredd, » eller är jag kanske snarare din läkare, som dag för dag ger dig in af människosläk- tets- lifselixir — kärleken. » » Gif mig mera — mera, » hviskade hon lidelsefullt, » nu vet jag, hvad jag längtade
IDUN 282 efter, hvad jag undrade öfver.
D u har tydt alla mina gåtor, Olof. » De gingo med armarne slingrade om hvarandra ned i Susenborgshagen, där for- dom Birger Jarls mäktiga fäste stått, och i kapp m e d fåglarne kvittrade de sin unga kärlekssaga, denna saga, hvilken mer än andra är berättigad att alltid börja med de vemodiga sagoorden: Det v å r e n gång.
.
.
» Hur skall det bli, min Inger, när pröf- ningarna komma och man skall söka att slita oss ifrån hvarandra, » sade Olof efter en stund.
Inger hade satt sig på en mossig tufva och såg ut mot sjöns glittrande vågor.
Olof låg vid hennes fötter, med blicken riktad på hennes täcka, ljushylta ansikte.
Hon svarade icke genast; det bortskämda barnet, som knappast visste, hvad sorg ville säga, kände en frisk, sund människas fasa för ett kvaft, jämmerfullt sjukrum, men var det så, att det hon höll kärast i världen fängslades på sorgens sjukbädd, ja, då ville hon också stå därinne i mörkret och kämpa om det med själfva döden.
H o n tog sakta den lilla svarta mässboken, hvilken låg på hennes knä, gjorde tvänne gånger korsteck- net öfver dess prässade pärm och sade hög- tidligt: » Vid den heliga Guds moders namn lof- var jag att aldrig svika dig, Olof. » Stackars liten Inger, de orden fick hon tillfälle att pröfva, ty skvallret var en ört, som växte lika frodig då som nu, och man hade snart samlat ett helt fång af den på vägar och gärden, och detta bars nu till rika Peder Krämare.
En hade sett hans dotter där, en annan där, och alla hade 1898 sett henne tillsammans med Olof den tyste.
Och så tog sommarsagan slut, när de första höstlöfven föllo.
Fader Peder blef vred och lät hårda ord falla likt isande slagrägn öfver Inger; det är så människorna ofta döda glädjens frukblom i unga sinnen, och Inger blef allvarlig och tankfull.
Det lade sig ett beslutsamt drag omkring de fint skurna läpparne, leendet kom mera sällan och ofta mängdt med tvifvel på fröjdens äkthet.
Den ene " förnäme och rike friaren efter den andre tillbakavisades stolt af den fagra köpmansdottern, som flitigare än förr satt vid sin sybåge, men nu broderade hon med mattare färger och i mindre lekande mön- ster.
Bister, med rynkor i pannan och med en blänkande guldkedja på sin dyrbara dräkt stod fader Peder en morgon framför sin egensinniga dotter.
» Vill du ej äkta någon af de män, jag utsett åt dig, så skall du bli himmelens brud, » sade han kallt.
» Olof får du aldrig. » Inger blef blek, och hon såg med ett ångestfullt uttryck mot den höga kloster- muren, hvilken glödde röd som en flam- mande hotelse emot henne.
» Olofs trolofvade är och förblir jag, » sade hon fast.
» Är det ditt sista ord? » » Ja. » » Så hör då också mitt: den dag i dag är för jag dig till mor abotissan Märta Turesdotter.
Ett år har du trotsat min vilja, J I U är mitt tålamod slut.
D u får taga farväl af den värld, det ej lyster dig att med rätt sinne njuta af. » Charad.
j TIDSFÖRDRIV Bidrag mottagas med tacksamhet Siffer-logogryf.
2, 7 = En vanlig sjöterm man ofta hör.
7 = En som i vatten så lätt sig rör.
5, 8 = För vissa fåglar begär- lig föda.
4, 5 = Kan både hälsa och gods föröda.
8, 7 = Hvarmed rätt mången har nått sitt mål.
2, 7 / 6 = En ganska enkel och blygsam skål.
3, 4, 5 = Om skön ju ofta beundran väcker.
3, 8, 9 = Utefter väggen sig alltid sträcker.
3, 6, 5 = Ett öfningsstycke uti musik.
9 = Bör kanske räknas till erotik.
9, 1 = I handskbutiken jag tror det finnes.
6 = En flod i — Ryssland, om rätt jag minnes.
9, 1, 6 = Däri kan göras rätt månget hopp.
3, 1, 8 == Bra svår att hindra uti sitt lopp.
4 = En vederkvickelsens plats på jorden.
6 = En älf som flyter i höga norden.
9, 4 = I sommarvärmen ej gärna tåld.
3, 4, 5, 6, 7, 8, 9 = En grad- benämning på krigsman båld.
Moster Lisa.
Mitt andra för allt lefvande Nödvändigt är som sol och vatten.
Det stundom fås af själfva katten — Och smakar ej så rasande.
Jag är en sällsam jordisk lag, Som tvingar lif och död i ringdans.
Jag ger åt jordelifvet fästglans, Men äfven gikt, podager, slag.
Mitt tredje är en dundergud, Som ännu mänskobarnen skrämmer, Och liksom skrattar åt dess jämmer, När bärgen gifva återljud.
Till ledning nu jag säger blott: Mitt hela bredes för mitt första Såväl de mindre som de största — Och är ej allas ägolott.
Adota.
Innehållsförteckning: Amelie Brandt; af J.
A. Bergstedt.
— När rosorna blom- ma.
.
.
; af Adi.
— I sekelslutet; några tankar och re- flexioner af E. V. A.
— Sila mygg och svälja kameler el- ler Professorskan och hinkarne; ett penseldrag ur rama verkligheten af Chieot — Önskningar: af Ellen Bergström.
— Dröm; af Adi.
— Spanska kvinnor.
— Från Iduns läse- krets: Haf tand för tunga!
af Spectator.
— Ur notisboken.
— Teater och musik.
— Liten Inger; ber.
från 1500-talet af Elisabeth Kuylenstierna.
— Tidsfördrif.
Geografisk Mitt första finns af många slag, Af järn, af stål, af ek skulpterad, Ar stundom äfven madrasserad, Försedd med fina öfverdrag.
I gamla slott jag finns, » antik », Med vapenlika monogrammer.
Hos mig bo hyresfritt » madamer », Som störa drömmens romantik.
Inger hade nyss fyllt aderton år, våren stod ånyo för dörren och fågelsången jub- lade m e d tusen välkända ljud, men hon sänkte tyst hufvudet inför det maktspråk, hon ej förmådde bryta, ty där man ej kan spela på hjärtats strängar, kan en kvinna sällan locka fram den sökta melodien.
Bittra tårar föllo på det blanka silket och gjorde det ännu blankare, men inga öfvertalande ord häjdade Peders gång till klostret.
Olof fick icke ens taga farväl af sin Inger, hon kunde endast smuggla till honom några fattiga, skrifna ord, och de föreföllo honom som hjärteblod, hvilket skulle förrinna, utan att han fick förbinda det.
Han rufvade öfver något, som den tiden ansågs liktydigt med ett gräsligt brott: klosterrof, men nu när sommarens glädje- blomster blifvit omsatta på förnuftets kall- jord, tvekade han, ty han hade j u hvarken hem eller härd att bjuda henne ännu.
Ar- modets svarta, fuktiga mull skulle måhända döda deras kärlek, skulle komma den att förtvina eller förtorka.
(Forts.) I 3 2 1 l 2 4 X X X II 3 kedjearitmogryf.
2 4 X X X 1 X X X 7 8 X X X | X 5 6 8 7 2 4 X X xh 1 X x III 3 X X X| 5 8 7 4 X X X x| x 1 6 IV 3 6 5 X X X 8 7 5 6 I hvar och en af de med kors betecknade rutorna insattes en af de nedan angifna bokstäfverna, och är då den rätta lösningen funnen, så skola de bokstäfver, hvilka infalla i kedjans 5 mellersta länkar, gifva namnet å en halfö i Europa.
Bokstäfverna äro: 2 a, 1 b, 1 c, ' 1 d, 3 e, 1 g, 1 i, 1 k, 2 1, 1 m, 4 n, 2 o, 1 p, 2 r, 1 s, 1 t, 1 y, 1 å, 2 ö.
Länk 1: 6 i Medelhafvet; länk 2: stad i Hannover; länk 3: vatten- drag i Sverige; länk 4: stad i Sverige.
Sibylla.
Rebus.
Räkneproblem.
1 | 2 2 2 2 3 3 4 4 4 4 4 5 8 8 8 elserfrån ragnindeh Moster Lisa.
Ordgåta.
Följande bokstäfver och stafvelser sammansättas till nio ord, hvilkas begynnelse- och slutbokstäfver hvar för sig bilda namnen på tvänne hvarandra närgränsande svenska städer.
Bokstäfverna och stafvelserna äro: ad, al, an, ar, d, dro, ef, er, ia, ir, le, lo, med, n, na, nd, om, or, pla, ra, sed, st, te, u, us, v, van, ve.
Orden äro: 1) ö, 2) gudinna, 3) fyrfotadjur, 4) styresman, 5) våg- längd, 6) rysk flod, 7) hvad en seg- lare stundom måste göra, 8) öst- kusten af Medelhafvet, 9) hvad Schweiz är.
E. O. N.
B l a n d nu befintliga Cacaosorter intages säkert förnämsta platsen af Siffrorna omflyttas, så att hvarje särskild rad — både de våg- och lodräta — gifva samma tal.
Namngåta.
Bilda af 9 a, 2 c, 2 e, 1 h, 2 i, 1 j, 1 1, 2 m, 4 n, 2 o, 3 r, 2 t, 2 v, 4 fruntimmers- och 2 karlnamn och ordna dem så, att de båda sista bok- stäfverna i det föregående namnet äro lika med de båda första i ett efterföljande.
Fix.
HULTMANS CACAO Lösningar.
Logogryfen: Samvete: Eva, Set, mat, mes, Sem, mast, as, tam, Ave, vas, meta, tes, te, stam, Ems, samt, smet, tema, vase, amt, Svea.
Charaden: " Väf-stol.
Tiargåtan: Garnering: aga, rör, Natan, Edane, rofdjur, Ijojoki, negerbarn.
Kvadratuppgiften: Åreskutan: Kurt, Aten, åska.
Förvandlingsgåtan • Danmark — Kolding: hank, orm, möa, skald, ister, lån, talg.
C3rTJLl&lt;3.120 .©Ca .^lJ vid 1897 års Konst- och Industriutställning i Stockholm.
