# ID: svediakorp-per1190
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1898
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 13,245
# sentences: 559
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm.
Iduns Kungl.
Hofboklr.
N:r 28 (551).
Prenumerationspris pr år: Idun ensam kr.
Iduns Modet., fjortondagsuppl.
» Iduns Modet., månadsuppl.
» Barngarderoben » Fredagen den 15 juli 1898.
5 5 3 3 Byrå: Klara södra kyrkog.
16, 1 tr. Öppen kl. 10 — 5.
Allm.
telef.
6147.
Rikstelef.
1646.
Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Redaktionssekr.
: J. Nordling.
ll:te år g. Utgifningstid: h v a r j e fredag.
A n n o n sp ri s: 36 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » Lösnummerpris 15 öre 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
(lösnrr endast för kompletteringar.)
Utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
Augusta Wadsberg.
(» Ester ».)
Damernas egen Iduu var knappt årsgammal, då j a g af några bland » Esters » många vänner och beundrare blef ombedd att skrifva texten till den bild, som i dag pryder denna tidnings första sida.
Tillfället var emellertid icke gynnsamt den gången: den vördade författarinnan, som då bodde på landet, låg fjättrad vid bädden af en sjukdom, som blef både svår och långvarig.
Så blef saken undanskjuten, ända till dess j a g för ej länge sedan vid en flyktig blick i Norrköpings Tidningar, däri » Ester » sedan många år tillbaka skrifver uppsatser » För lördagsafto- nen » — k o m att tänka på mitt för så lång tid sedan gifna löfte.
Jag uppsökte allt- så författarinnan, som sedan någon tid är bosatt i Vadstena, och framförde mitt ärende, som var att erhålla nödiga biografiska data.
— » Men, » in- vände fröken W.
helt skälmskt, » hur tror ni väl jag skulle ta mig ut bland alla dessa landshöf dingskor och minister- fruar? » — Mitt uppriktiga svar härpå behåller j a g — med mina ärade läsarinnors tillåtelse — för mig själf.
Augusta " Wadsberg föddes den 25 mars 1835 på Trehörna natursköna säteri i Östergöt- land.
Hon var ett ovanligt lifligt och gladt barn och hade lyckan att äga ett föräldra- hem, där man förstod att låta barnen hafva all den frihet, som är förenlig med en sund uppfostran.
V i d 8 års ålder k o m hon till en flickpension i Linköping, och där fick hon rikligt prof va på hvad » skol- tvång » vill säga.
Som exem- pel på den tidens skoldisci- plin berättade fröken W.
, att hon och hennes kamrat under hela deras skoltid ej fingo gå fram till fönstren, som vette åt Storgatan, mer än inalles två gånger.
Det ena tillfället var vid generalen grefve Cronhielms begrafning, då den stora proces- sionen under sorgetonerna från lifgrenadierregementets musikkår tågade förbi.
— Den andra gången en dylik förströelse bereddes skolans elever var vid ett tillfälle, då drottning Desideria reste genom staden.
I och för denna högtidlighet hade vi, yttrade berättarinnan, fått särskild befallning att kläda oss i helgdags- dräkt för att kunna presentera oss så fördelaktigt som möj- ligt vid fönstren.
Lekar och raster voro ej upptagna i denna skolas pro- gram.
Lektionerna pågingo mellan 9 — 1, således 4 hela timmar utan minsta afbrott.
Under hela denna tid måste flickorna sitta som tända ljus, och den enda frihet, som bjöds, var att en (säger 1) gång få gå fram till den stora vat- tenkaraffen och dricka, ett glas.
Om någon önskade att ännu en gång under förmiddagens lopp släcka sin törst, så vå- gade hon ingalunda be o m ett nytt glas, ty då möttes hon med den i föga mild ton uttalade frågan: » Hvad går åt dig flicka, är du sjuk eller hur är det med d i g »?
— — På eftermiddagarne läs- tes utan afbrott från 3 till 6.
Tiden efter kl. 6 var upptagen af dryga hemläxor, hvilka aldrig genomgingos för- ut eller på något sätt prepa- rerades.
I hemmet, sedan Augu- sta kom från skolan, var hen- nes sysselsättning mest piano- spel, men framför allt läs- ning.
Hon läste, bittida och sent, allt hvad hon öfverkom,
IDUN 218 _ _ _ _ _ _ _____ 1898 Den som gör en tjänst, bör glömma den; den som mottager en, minnas den.
J.
J. Barthélémy.
läroböcker, historiska arbeten — allt hvaraf hon kunde lära sig något.
Augusta W.
hade lyckan äga en gudfruk tig moder, som därjämte var ett i intellektu- ellt afseende ovanligt begåfvadt fruntimmer.
Ett märkligt drag hos denna kvinna var hennes förmåga att, när sabbaten kom, i hemmet framkalla den fridfulla helgdags- stämning, som bör råda under Herrans dag.
Hur mycket hon än hade att beställa om, så förstod hon att redan på lördagsaftonen så att säga sätta helgdagsprägeln på hela omgifningen, både människor och ting.
» In- trycket häraf, » sade fröken W.
, » har präglat sig djupt i mitt sinne; sabbatsfriden är för mig någonting så oändligt stort. » När Augusta var 14 år, skref hon sina första små verser.
Det var ett litet stäm- ningspoem, väfdt af barnaglädje och vårsol: Min hyacint bär redan knoppar, Och jag är barn ännu, jag ler och hoppar Vid fjorton år — etc. Längre fram i tiden skref Augusta " Wadsberg ett rätt långt poem med anled- ning af tvänne systrar D ' s samtidiga död.
Stycket, som utan författarinnans vetskap anonymt trycktes i Ostgöta Correspondenten, gjorde mycken lycka.
Man trodde nämligen att själfva Onkel A d a m var dess upphofs- man.
» O, hur vackert han skrifver, den gode, älsklige Onkeln, » ljöd det i chorus på kaffekonseljerna.
När sedermera skval- ret började hviska, att mamsell " Wadsberg var författarinnan — ja, då svalnade en- thusiasmen betydligt, och de goda fruarna funno nu, att meranämnda verser på det hela taget voro rätt underhaltiga Sådana äro människorna — i synnerhet fruarna!
Under den följande tiden skref Augusta " Wadsberg åtskilliga stycken, dels i bunden, dels i obunden form, till förströelse för sig själf och vänkretsen.
Några af dessa stycken framvisades för Onkel Adam och författarin- nan Lea, och af båda rönte hon uppmuntran och mottog vänliga råd.
» Skrif mera, » heter det i Leas första bref, » läs ändå mera, men gör aldrig skrifvandet till ert yrke!
Det är en sorglig bana i vårt land äfven för dem som » lyckas ».
— Alltifrån denna tid inleddes emellan Lea och » Ester » en lif- lig brefväxling och knöts en trofast vän- skap — ehuru de båda damerna aldrig personligen gjort hvarandras bekantskap.
När så Lea började utgifvandet af den illustrerade veckotidningen Svalan, blef Ester genast en flitig medarbetare i densamma och fortfor i denna egenskap, så länge nämnda tidning utgafs.
Ett stående uttryck i Leas bref från denna tid är: » Svalan öppnar näbben efter dina småbitar. » — Under årens lopp skref » Ester » desslikes i en mängd kalendrar och tidningar, såsom Miniatyr- almanack, Nornan, Hemvännen, Barnens Tid- ning, Förr och nu, Allehanda för folket, Norrköpings Tidningar m. fl.
Augusta " Wadsberg hade skrifvit sina första dikter och berättelser under signaturen. » Tutti Vibrato », men Lea utbytte på eget bevåg denna » svårhandterliga » psevdonym mot » Ester ».
— » Lefve enkelheten, » skrifver Lea på sitt friska, okonstlade sätt, » den är bäst! » Mindre af egen drift än på uppmaning af vänner och bekanta — däribland en Lea och en Onkel Adam — var » Ester » en tid sinnad att ge ut en samling dikter och berättelser i bokform.
Onkel Adam skref vid denna tid: » — — — Boken behöfver icke något förord, men gärna fattar jag den unga vid handen, då hon är i begrepp att uppträda inför publiken med sina litterära förstlingar.
Det är ett svårt ögonblick — jag vet det — och därför hviskar j a g: Fatta mod och träd fram!
Den stora dömande allmänheten, som du tror vara så bister, är icke på långt när så farlig eller så sträng, som den ser ut.
Det vet jag, och det får du också erfara. » — — — Det blef emellertid ingen bok af den gången.
Säkert är emellertid, att ett urval af » Esters » dikter och berättelser skulle bli en kärkommen bok för den del af allmän- heten, som älskar en på samma gång upp- bygglig och underhållande läsning.
Redan » Esters » första dikter och berättel- ser ådagalägga en betydande begåfning, men därjämte helt naturligt en viss omogenhet: den alltför vidt sväfvande fantasien, de granna fraserna, sentimentaliteten, de dunkla allegorierna röja nybörjaren.
» Esters » senare skönlitterära verksamhet betecknar emeller- tid en afgjord utveckling.
Allting är här en- klare och naturligare, såväl hvad formen som innehållet beträffar, hon har fattat san- ningen af de ord realismens förste apostel i vårt land uttalat, att Hvad ofvanefter är, når ingen till, Som ej har fäste för sin fot på jorden.
» Esters » diktning röjer obestridligen en djup, varm och ren känsla, rik fantasi och ett icke ringa välde öfver formen.
Hennes stil är lätt och lekande.
Hon vet att afvinna äfven lifvets mera obetydliga sidor det in- tresse, som allt mänskligt bör hafva för den med känsla och tanke begåfvade; hon för- står att ställa hvardagslifvet i en högre be- lysning och besitter därtill en ej ringa för- måga af psykologisk karaktäristik.
— Lyck- ligast synes mig » Ester » vara i sina småstyc- ken eller, bestämdare uttryckt, i sina minsta stycken, i all synnerhot då hon hämtar stoffet från skogen eller folklifvet.
» Esters » berättelser och poemer i ungdoms- pressen ådagalägga hennes betydande förmåga i den stora konsten att skrifva för barn.
De vittna allesamman om en hjärtevarm kär- lek till de små och en inträngande förstå- else af barnanaturens kraf i andligt hän- seende — häruti bildande en lycklig motsats till de engelska barnböckerna med deras öfverdrifna tendens och deras brist på inre sanning och naturlighet, hvaraf andlig osund- het, öfvermättnad och slutligen likgiltighet blifva de sorgliga följderna.
Tyvärr förbjuder mig tidningens knappa utrymme att här lämna prof på » Esters » diktning.
Dock — jag kan ej neka mig nöjet att anföra åtminstone ett par versar ur ett af hennes tidigaste poem, Vemodet, tryckt i Miniatyralmanack för 1871.
Det är en oändligt fin och täck dikt.
På en stråle i den klara stjärnenatt Darrande det arma vemod en gång satt Invid fönstret, bad och klappade uppå.
.
.
Flickan ville icke låta upp ändå.
Kom så kärlek ifrån närmsta myrtenlund, Hviskade ett ord och — släpptes in på stund.
Ingen märkte, hur förstulet skalken log, När det lilla vemod med sig in han tog.
Kärlek är en fjäril, kysser varm en ros, Flyktar så ifrån den rodnande sin kos.
Snart med flickans hjärta han i fjärran var, Men det stilla vemod dröjde troget kvar.
Till sist vill jag blott påpeka några verk- liga äkta pärlor bland » Esters » småstycken: » En hand full barr * (Nornan 1877), - » Små- fåglarnas sorg » (Svalan 1873), » Mariquita » (Hemvännen 1879), » Anders i Åledet », » Då och nu » etc. Göthe säger på ett ställe: » Egentligen kommer allt an på » das Gemiith » (hjärtat, känslan); där detta finnes, framträda äfven tankarna, och såsom detta är beskaffadt, så äro äfven tankarna. » — Dessa skaldens ord kunna äfven tillämpas på vår författa- rinna.
Liksom hon själf är en helgjuten religiös personlighet, så går ock genom alla hennes dikter en underström af religiositet, och det allt större djup, hennes personlig- het vunnit med åren, röjer sig äfven däri, att hon i sin skrifter söker allt mera direkt och med allt större innerlighet framställa kri- stendomens eviga grundsanningar.
— Beteck- nande i detta afseende äro bl.
a. den serie » Bibelbilder », hvarmed hon f. n. är sys- selsatt, och hvilka skola utkomma i bok- form under årets lopp.
* Det återstår att nämna några ord om fröken " Wadsbergs verksamhet som lärarinna.
Efter några års vistelse i hemmet kom Augusta W. till Högstads prästgård, där ett litet pensionat för unga flickor inrättats af pastorn på stället och hans hustru.
Här var Augusta " Wadsberg medlärarinna och fick på samma gång själf undervisning i modersmålet af pastorn och i tyska och franska af hans fru, som obehindradt talade dessa båda språk.
Här vistades Augusta i tre år, då hon reste hem för att vårda sin sjukliga mor — och samtidigt upphörde denna lilla skola.
Men något år därefter kommo elever därifrån och bådo att blifva inackorderade i hennes hem, så kommo flere, och rätt som det var blef där en skola.
— Efter fadrens död flyttades skolan till en annan egendom i samma pastorat, Heda församling i närheten af Omberg.
— Fröken W.
hade den lyckan att få snälla flickor, en g o d anda rådde i skolan, lärarinna och elever höllo af hvarandra, och inga ledsam- heter förekommo.
» Det var en lycklig tid, » sade hon, » barn äro ändå bästa folket. » Rörande fröken " W:s egenskaper som lära- rinna känner jag ej mycket, men tydligt är att hennes kärlek till ungdomen, hennes djupa, oskrymtade gudfruktan och fria, vid- hjärtade evangelisk lutherska åskådning — vida skild från pietistisk inskränkthet och småsinne — måste ha gjort henne till en mer än vanligt framstående kristendomslära-
IDUN 1898 rinna och på hennes unga lärjungar utöfvat ett väckande och välsignelserikt inflytande för hela deras lif.
Näst kristendomen var modersmålet sko- lans viktigaste undervisningsämne.
En af fröken Wadsbergs mera begåfvade elever har sagt mig — hvad man för öfrigt redan på förhand kunde förstå — att hennes lek- tioner i detta ämne voro i hög grad intres- santa och fängslande.
Läsning af god svensk litteratur var här hufvudsak och icke regel- pluggning, som i skolan blott bör vara medel för språkets rätta förstående och an- vändning i tal och skrift.
* Fröken Wadsberg har sin bostad strax in- vid Vadstenaklostrets forna griftgård, genom hvars ståtliga ekpark den minnesrika kloster- kyrkan framskymtar, hög och majestätisk i sin ödmjuka dräkt.
Här i sitt trefna tjäll framlefver vår författarinna sin » brittsom- mar », lycklig genom den kärlek, som tror allt och hoppas allt.
Det är denna lycka hon besjunger i verser sådan som denna: sTro dock ej, att allting gladt Flyr sin kos med åren!
Hösten har sin blomsterskatt Likafullt som våren.
» Kommer dag, så kommer råd », Sårar nöd, så helår nåd.
Har du endact Gud till vän, Skall den rätta glädjen än Le igenom tåren. » Erik Sellin.
$ Toffelregemente.
M ännens instinkt pekar, vid valet af maka, gärna hän mot kvinnor af icke alltför framträdande personlighetsprägel, utan af mindre prononcerade åsikter och karaktärer.
Kvinnor, hvilkas naturell och väsen synas tyda på att vara sammansatta af ett material, nog mjukt och böjligt för att kunna antagas låta sig formas och afpassas efter honom, mannen och maken.
Följaktligen äro de själfmedvetna, intelligenta kvinnorna af mera utpräglad individuell typ på giftermålsmark- naden vida mindre » kuranta » än den förra klassen af unga kvinnor, dessa som i dag- ligt tal benämnas » kvinnliga ».
Det är dock icke allenast vax, som låter sig formas och afpassas, utan äfven stål, ja, en af dess mest utmärkande egenskaper är just att förena smidighet med fasthet.
Och en smula stål i en kvinnas vilja och karaktär bör icke nödvändigtvis utesluta be- greppet kvinnlig, då det användes i dess vackraste och mest egentliga bemärkelse.
Det är emellertid ett gammalt antagande, att man inom den grupp af hustrur, som representeras af de själfständigt utvecklade, intelligenta kvinnorna af karaktär, företrädes- vis har att söka de hustrur, som hålla sina män under toffeln.
Detta antagande torde dock vara b y g d t på tämligen lösliga och ohållbara grunder.
Tvärtom synas sådana hustrur mycket sällan blifva de inom äkten- skapet rådande.
Den i andligt afseende rikt utrustade kvinna blir möjligen den i äkten- skapet likställda makan, men icke den här- skande.
Och hon vill äfven mycket sällan blifva det, ty hon hyllar i allmänhet satsen: hvarken härska eller behärskas.
En begåfvad kvinna har de största utsikterna att blifva den myndiga, likställda hustrun, om hon gifter sig med en man, som är henne jämn- bördig i intelligens och utveckling.
Gifter hon sig däremot med en klent begåfvad eller medelmåttigt utrustad man — och ofta göra de andligen rikt utrustade kvinnorna detta —, så är det däremot största sannolik- het för att hon blir den mer eller mindre kuf- vade.
De medelmåttigt utrustade männen sy- nas nämligen ofta vara behäftade med en viss ömtålighet samt drifvas därför af ett behof att gentemot en i intelligens öfverlägsen hustru framhålla den manliga öfverlägsenheten och att med noggrannhet häfda en husfaders myn- dighet.
Däremot låter sig detta slag af män ofta ganska lätt lindas om fingrarna af en hustru af den i ofvan nämnda bemärkelse » sant » kvinnliga typen, den osjälfständiga, odeciderade, oberäkneliga kvinnan af mjuk, smidig natur — ja, mången gång rent af af de små gässen bland kvinnorna.
Dessa två kategorier af hustrur torde för öfrigt räkna många undergifna äkta män äfven bland de intelligenta och rikt utrustade män- nens led.
Således torde det snarare vara de mera osjälfständiga, medgörliga fruarna af mjukt, skenbart undfallande väsen, som föra det egentliga toffelregementet.
Den kvinnliga omedvetenheten, godtycket, oberäkneligheten kunna vara af mycket behag, särskildt sedda med förälskelsens ögon.
Och denna lekande gratie, denna smidighet och elasticitet före- finnas endast mycket sällan hos en kvinna med utpräglad karaktär.
Den grace en kvinna af själskraft och karaktär utvecklar, får gärna en enklare, mera bunden prägel, — en viss nimbus af värdighet.
Och hennes väsen äger aldrig detta oberäkneliga, skif- tande, retande, som — männen dock älska, dragas till och falla till fota för.
Den själfmedvetna, karaktärsfasta, intelli- genta kvinnan har, på samma gång hon håller på sin rätt och sina grundsatser, i allmänhet äfven ett starkare medvetande af plikt än den » omedvetna » kvinnan.
Hon fordrar, att mannen skall respektera hennes vilja och hennes rätt, men hon vet vanligen också att icke öfverskrida gränsen, där hu- struns inflytande öfver mannen bör finnas.
Det är emellertid, som nämnts, detta slag af kvinnor, som ofta gälla för att vara härsk- lystna, dessa som äro för stolta och ärliga att använda finter och knep för att inverka på mannen.
Dessa hvilkas aktning för ma- ken rent af skulle lida afbräek, o m de trodde sig kunna påverka honom på ett område, där hustrun icke borde kunna göra det.
De verkligt maktägande, regerande fru- arna äro således att söka bland de » sant kvinnliga », undfallande hustrurna, dessa, som aldrig bruka yara påstående eller visa stark vilja.
Ett mjukt behag och ett b ö j - ligt sinne i all ära!
Men ofta torde nog dessa små fruar äfven utöfva sin makt i kraft af en mycket invecklad äktenskaplig strategi.
Säkerligen skulle det förete en ganska bizarr och egendomlig anblick att få skåda in i denna äktenskapliga arsenal af små knep och finter, omvägar och kome- dier, skenbar undergifvenhet och smicker för manlig fåfänga, i hvilken många af dessa små hustrur med fältherretalang förse sig till täflingen.
Ofta manövrerar en sådan hustru den äktenskapliga farkosten med öfverlägsen ta- lang, lätt och naturligt och till båda kon- trahenternas ömsesidiga trefnad och fromma; ty omedvetet tycker mannen egentligen ej 219 illa o m detta sätt och denna » behandling ».
Och är han än medveten om den äkten- skapliga taktik, för hvilken han är föremål, finner han den knappast motbjudande eller nedsättande; om detta nu beror på den näpna behagfullhet, i hvilken den kvinnliga förslagenheten gärna framträder, eller på den manliga svagheten att få synas som herre och härskare, antingen han är det eller e j.
Visst är emellertid, att mannen ofta lättare påverkas af just sådana små knep än af en allvarlig önskan, ett vädjande från hu- struns sida.
Och visst är, att han mången gång bringas att glömma — hvad en sådan hu- stru vanligen alldeles saknar känsla för • — hvar gränsen för hustruns inflytande öfver mannen bör finnas, och låter det sträcka sig in på området för hans offentliga verksamhet.
Att det verkligen ligger något berättigadt i påståendet, att listen är den svagares rätt- mätiga vapen, synes emellertid framgå däraf, att en dylik knipslug taktik icke åstadkom- mer mera depravation inom äktenskapen, än den gör.
Då en sådan förslagen hu- strus taktik är mera omedveten — och den är det ofta — verkar den knappast en gång stötande; den synes verkligen hänga ganska nära samman med det evigt kvinnliga, detta onämnbara, som männen älska.
Men, då den är medveten, ligger det dock • — utom möj- ligen för den äkta mannen själf — något föga tilltalande i ett dylikt den kvinnliga taktikens sätt att lösa äktenskapsproblemet.
Och han skulle blifva låg, om han i längden lånade sig åt ett dylikt tillvägagående.
En kvinna beh öfver icke blifva det — egendomligt nog.
Men någon nobel, finkänslig och uppåtsträf- vande natur är hon dock knappast.
Det är emellertid inom denna grupp af fruar, man har att söka flertalet af dem, som hållas för att vara de bästa och klokaste hustrurna.
Och klok är en sådan hustru ofta, mycket klok — det visar resultaten af dessa äkten- skap.
Hon vet att begagna alla förliga vin- dar, att hålla undan för de ogynnsamma och kryssa sig fram till de mål hon vill ernå.
Inom dessa äktenskap uppstå sällan farligare konflikter.
Däremot kunna konflikterna i ett äktenskap, där man och hustru båda äro af själf ständig karaktär och stolt lynne, blif- va synnerligen ödesdigra.
Men mildhet och fördragsamhet pläga lyckligtvis ofta åtfölja själsstyrka, och finnes det kärlek i äkten- skapet, så kan den nog bryta udden äfven af de farligaste konflikter.
Ställer sig så- lunda äktenskapsproblemet för två högt ut- vecklade, likställda makar både inveckladt och svårlöst, så blomstra dock lyckan och harmonien aldrig så rikt och fullt som inom ett dylikt äktenskap.
Därmed vare dock ingalunda sagdt, att icke det äktenskap, inom hvilket den svaga böjer sig för den starke, den fullödigaste och högst utvecklade, icke erbjuder ett nästan lika idealt och själ- fullt förhållande.
Men de äro mycket sällsynta, dessa ideala äktenskap.
Och att de äro så sällsynta, är fullt ut lika mycket mannens som kvin- nans fel.
T y kvinnan är — i stort taget — sådan mannen vill hafva henne.
Fler- talet af dessa medgörliga, älskliga, illistiga små fruar skulle troligen bringas till förtvif- lan, om de blefve utsatta för en sådan eld af konstgrepp, en sådan säregen » behand- ling » från sina mäns sida som den, hvilken det faller sig så lätt och naturligt för dem själfva att utöfva, ty hustruns fordringar på maken ställa sig helt olika mot hans på makan; hon fordrar nämligen öppenhet
IDUN 220 och förtroende af honom, men han begär icke detta i samma utsträckning, antingen passera de små knepen alldeles obemärkta af honom eller rycker han på axeln och ler blott åt dem.
Och han känner sig helt till- fredsställd, mannen och härskaren, föremålet, det stora, vördnadsbjudande, imposanta före- målet för alla dessa mer och mindre dårande och koketta, mer och mindre förslagna och raffinerade konstgrepp, krumbukter och be- räkningar.
Det påstås, att en nation sällan får en sämre styrelse än den förtjänar, och det är kanske hvad man med ganska mycket fog bör kunna hoppas äfven i fråga om riddarne af toffeln.
För de friska olivebladen, dessa bud ifrån Salemsstaden, hvilka kommo till tröst och maning, dessa kärlekens sändebref, dessa fläktar från Herrens Eden, hvilka lättade vandringsleden, dessa hälsningar ifrån som den hemmet, trofasta handen skref.
Orden gömmas i hjärtat inne, aldrig glömmes hans vackra minne — Tyste stån I med knäppta händer, Det finnes nog ett antal hustrur, som gan- helgfrid råder i själ och håg.
— ska bokstafligt taget regera med toffeln, Tyste stån 1 — i stundens ljusning men dessa torde dock vara mycket sällsynta, höres liksom en sakta-susning.
åtminstone bland de bildade klasserna.
An- Lätta vingeslag stilla fläkta nars kunde där kanske nog äfven finnas män, ro kring kullen vid Erstavåg.
— som skulle befunnit sig väl af att hafva blifvit välsignade med kavata och handfasta En suensk kuinna.
hustrur.
* Det torde sålunda vara mera sällan, som männen göras till toffelhjältar af de i mora- liskt och intellektuellt hänseende högt utveck- lade kvinnorna, utan i allmänhet är det nog flertalet af männen förbehållet att i stället underordna sig de andligen medel- måttiga eller undermåliga, att företrädesvis låta sig behärskas af de näpna och förslagna.
Och ofta har världen blott föga aning om, kvar det verkliga toffelregementet är till finnandes.
För Idun-af E. Q. Folcker.
T y en hustru, som vill styra, inser snart, att styrkan af hennes makt just ligger i att helt och hållet afstå från skenet af att styra.
Bo.
* Till Epstasystoarnaf Tyste stån I med ^ sorg vid kullen, där han bäddals inunder mullen, han, som hjälpte och han som styrkte, som er hägnad och glädje var.
Tyste stån I.
— Det ljusa minnet blidt och värmande fyller sinnet, hågen gripes af sällsam stämning, blicken lyser så fuktigt klar.
Herren gifvit och Herren tagit, tunga slaget har Herren slagit — ödmjukt sänker sig sorgset inför Honom i stilla hufvud frid.
Ingen bitterhet hjärtat känner, ty de veta ju, att Herrens vänner, det dröjer ej länge.
— Gråten varar endast en liten tid.
Blicken uppåt i jubel höjes — och ett skälfvandc tack där röjes för den flyktade dagens glädje, för dess rika välsignelse, lör de heliga sabbatsstunder, hvilka skänktes i mängd därunder, för det myckna, som gjorts och verkats i osägligt förbarmande.
* Med anledning af det i dagarne timade från- fället af hofpredikanten J.
K. Bring, den sven- ska diakonissanstaltens styresman.
IV.
1898 salen.
Och den utgör en moderniserad ornbildning af den gamla tidens » credentz », skåpet, på hvilket vinkannor och dryckes- kärl voro uppställda under gästabudet.
Dess anordning med en eller flere hyllor är också afsedd för utställning, men af ståtliga och dyrbara bordskäril af silfver eller kristall, icke af mer eller mindre simpla s. k. prydnadsföremål, som ej ha något alls med » bordets » utstyrsel att göra.
I ett enkelt hem, som ej har något » familjesilfver » att visa, blir därför en buffet alltid en anspråksfull pjes, som icke uppfyller sitt ändamål.
Buffetens före- gångare, salsskänken, var en långt mera praktisk möbel; den finnes kvar ännu i former från rococons och den gustavian- ska tidens stil, m e d ett öfre och ett nedre skåp, det förra ofta med glasdörrar i små rutor och stundom med ett öppet utrymme mellan d e båda afdelningarna.
Stundom hafva d e den gamla » pärlfärgen » kvar, oftare än denna dold under en senare på- struken imitation af något träslag, men det händer också att man kan få se dessa trefliga möbler utförda i verklig mahogny eller gammal ek, och kunna de då väl försvara sin plats i en sal med dyrbaraste inredning.
Den som en gång sett ett sådant gammalt minne från våra fäders tid, borde aldrig bli frestad att lägga sig till med en modern salsmöbel med buffet m.
m.
i ek; han borde åtminstone inse, att en sal kan möbleras trefligare och säkert originellare Salen.
Ett » salsgarnityr », sådant det levereras af våra dagars furnissörer, består af buffet, mekaniskt matbord, ett eller två spelbord och 12 stolar.
Alltsammans är i ek, ljus eller inörk, och i renässans.
Härtill plägar k o m m a: pianino i » valnöt » eller » svart » samt väggklocka i dito.
Ett ungt par, som skall etablera sig med ett möbelförråd af denna art, befinner sig ganska illa stäldt vis å vis både origi- naliteten och fylligheten i sin sals möble- ring.
Också skall man finna, att » salen » hos nygift folk förefaller mera obebodd och ofärdig än de andra rummen och att, om man sett en sådan sal, har man sett alla.
Till detta otillfredsställande resultat bidrar naturligen i hög grad, att salen, enligt våra byggmästares dekret, är största rummet i våningen.
Plan af vanliga - matsal.
om den hölls i stil med denna, vare sig i " mahogny för den, som äger en längre börs, eller i hvitmåladt trä för den mindre för- mögne.
Matsalens andra möbel är det stora Låt oss se till, om inte också en sal bordet, och skall detta enligt modernaste kan vara ett trefligt och välmöbleradt rum.
fordringar vara så » mekaniskt » som möjligt.
För att börja m e d väggarna, vill modet Ett salsbords mekanik — och denna ut- ännu alltjämt att dessa här skola vara vecklas ständigt till allt större fullkomlig- mörka, eller åtminstone mörkare än i de het — • går ut på att göra d e t så långt andra rummen.
Detta är en eftergift åt som möjligt, för att lämna plats åt de Men då den tunga stil, hvari salsmöbler fortfarande stora middagarnas talrika gäster.
gärna hållas.
Men det är ett misstag, lik- vi nu sysselsätta oss med den enklare bo- som så många andra » stilenlighetens » på- staden, där gästernas antal vanligen hålles bud.
En af de behagligaste matsalar jag inom trefnadens ej allt för vida gränser, känner har, såsom bakgrund för ett väldigt så kunna vi lämna de långa teleskop-borden 1600-tals skåp, högryggade stolar och kre- åt deras värde.
Behaget af ett långsträckt dentzhylla i mörk ek, en storblommig engelsk middagsbord torde för öfrigt vara ganska tapet med grönt och rödbrunt mot elfen- tvifvelaktigt.
De gamla runda borden, som benshvit botten.
— Och hvarför skulle ännu voro i bruk i vår barndom, hade väggen vara dyster i det rum, där man mycket som talade för dem, både från har eller borde hafva så många glada stun- ändamålsenlighetens och trefnadens syn- der; jag tror för min del att en ljus tapet punkt, och ännu bättre är ett kvadratiskt kan ersätta rätt mången flaska lifvande vin.
bord, där hvarje gäst har sin sida för sig, Bland d e möbler, som räknas tillhöra för att ej tala om ett så stort att tre kunna salen, anses en buffet vara den allra nöd- sitta vid hvarje sida — en anordning som, vändigaste.
Det är en möbelform, som där den kan ske, är den måhända mest blef på modet samtidigt med att renässan- lyckade af alla slags » middags-placeringar ».
sen blef obligatorisk såsom möbelstil för Salsstolar äro n u för tiden i regeln
IDUN 1898 221 hem, där den fornnordiska inredningen har genomförts ännu längre och där det lång- sträckta salsbordet omgifves af bänkar, svenska väfnader pryda fönster och dörrar och en af konstnärshand målad fris med nordiskt ämne sträcker sig rummet rundt.
Detta är emellertid en anordning, som ej hvar och en kan åstadkomma och ej heller vill, om han kunde.
En modern sal, som skall vara treflig, bör dock hafva en soffa, ej svällande som salongens divan, m e n dock bekväm och tillräckligt djup; de gamla » skinnsofforna » från våra föräldrars hem voro goda typer för en sådan möbel.
Ett aunat föremål, s o m förr nästan » hörde till » en sal, var gungstolen.
Ännu finnes den kvar i gamla hem, men denna kuriösa pjes, med sina stora trämedar och klumpiga former, hör väl snart till det för- gångna, en dess senare utveckling i form af wienerstol — en vacker och elegant form — är äfven den rätt sällsynt i det nutida hemmet.
Praktiskt a n o r d n a d matsal.
ganska obekväma möbler; visserligen fordrar ju » bordsskicket » att m a n sitter » rak i r y g g e n », en fordran, som vi nog litet hvar minnas att vi fått inplantad i oss från våra späda år, men det tyckes dock som om en tillräcklig sådan rakhet skulle kunna ernås, utan att våra stolar framtvinga den med sina ryggstöds omutligt stela former.
Jag har redan omnärnt den s. k. Vålastolen, såsom den i vår tid var allmännaste typen för enklare salsstol.
Sin stora popularitet torde den ha vunnit genom sin prisbillig- het, knappast genom sin bekvämlighet eller skönhet, egenskaper som den nästan helt och hållet saknar.
Dessa egenskaper borde dock kunna förenas med prisbillighet, och förra årets utställning visade, att äfven det stolsnickrande Våla lärt sig nyare och bättre former.
En g o d salsstol bör ej med ett högt eller för bredt ryggstöd lägga hinder i vägen för » serveringen »; den bör vara så pass bekväm, att den tillåter en något le- digare ställning, åtminstone under samtalen mellan rätterna och vid desserten.
Dess » klädsel » får dock ej vara yppig som sa- longsstolens, skinn är sedan gammalt och alltjämt den mest omtyckta beklädnaden, rottingflätning är alltid praktisk och kan äfven vara synnerligen prydlig, men en sits bestående af en slät, oklädd skifva är kanske mindre lämplig, då den gärna » sma- kar trä », en smak, som ej hör till en god middag.
Till det obligatoriska salsgarnityret höra också två » spelbord ».
Deras » raison d ' étre » i salen är väl egentligen att de såsom fäll- bord kunna begagnas till serverings- och smörgåsbord och annars stå hopslagna v i d väggen.
Såsom serveringsbord äro dock de gamla » servanterna » med sina hyllor mera användbara.
Och hvad smörgåsbor- det beträffar, börjar ju denna präktiga gamla institution att trängas undan af den ogemyt- liga smörgåsbrickan, jag tror dock att den har för fast fot i vårt folklynne för att någonsin kunna helt och hållet försvinna.
Ett mindre bord bör dock alltid finnas i en sal, äfven om den endast begagnas till matsal.
Ett bord p å hvilket » frukost- rispen » kan framdukas och kaffet drickas, vare sig vid elfvatiden eller efter midda- gen, och kring hvilket man kan samlas till teet om aftnarna, för att ej tala o m glaset vid festliga tillfällen.
I alla dessa fall är det stora salsbordet vanligen för stort, och ingenting kan vara otrefligare och simplare än e n frukost eller » tesupé », framsatt p å ena ändan af det för öfrigt icke dukade bordet.
En möbel, som icke tillhör den vanliga salsuppsättningen och dock ej borde fattas i någon sal, är en soffa.
Den gamla » hög- bänken » med plats för två eller nere per- soner tillhörde våra förfäders » salsgarnityr » och var den hedersplats, där förnäme eller ansedda gäster skulle sitta.
I våra dagar ser man stundom denna gamla sed uppta- gen och högsätet i salen är en möbel af högst dekorativ verkan.
Jag känner ett Det synes som om möblernas placering i en modern sal vore lika reglementerad som deras antal och beskaffenhet.
I en salong eller ett hvardagsrum kan man få se rätt olika anordningar, men i en sal är åtminstone en grupp alltid den samma: det stora bordet midt p å golfvet omgifvet af ett antal under detsamma inskjutna stolar.
Det är väl egentligen matbordets stora dimensioner i våra dagar, som nödvändig- gör dess placerande i rummets midt, där det j u annars tager största möjliga ut- rymme, så att i många af våra moderna salar knappt mer än en smal gång lämnas kvar rundtomkring.
Ett måttligt stort bord, stäldt framför en soffa eller bänk vid väg- gen, ger icke blott hela rummet ett större eller rymligare utseende, utan förlänar det en ledighet och ett pittoreskt behag, som är af mycket god verkan.
Jag minns sär- skildt tvänne så anordnade salar, s o m kunna tjäna till mönster: den ena var hos Typisk svensk sal.
IDUN 222 William Morris, den store engelske ord- och formkonstnären, där middagsbordet stod framför ett säte utmed själfvä fönsterväg- gen, som på engelskt sätt intogs af ett enda väldigt fönster; den andra är hos en af våra egna, mest omtalade arkitekter, där bordet vinkelrätt utgår från det mot ena väggen placerade högsätet, värdinnans plats.
För en liten sal är detta arrangemang särskildt att rekommendera; är rummet stort, kan ett dylikt bord framför soffan få plats jämte det stora matbordet midt på golfvet.
Buffeten eller skänken, i allmänhet en skrymmande möbel, får gifvetvis sin plats å rummets bredaste vägg — att sätta den på sned öfver ett hörn har visst ej ännu fallit in ens den mest » pittoreskt » sinnade rumsdekoratör.
En anordning, som alltid utgör en svårighet vid en sals möblering, är stolarnas placering.
Hufvudsakligen af- sedda att begagnas vid måltiderna, stå de eljes uppradade kring väggarna och, då de sättas fram omkring bordet — särdeles då bordssällskapet är talrikt — lämna de väg- garna i ett tomt och omöbleradt skick, som verkar föga trefligt.
Det bästa sättet här- vidlag vore att hafva det i hvardagslag behöfliga antalet stolar alltid stående om- kring bordet och att vid de stora festerna ha tillgång till extra dylika, så att salens ensemble ej då behöfde rubbas.
Hvad salens dekorering i öfrigt beträffar, så lämnar den — med den något allvarliga prägel vår tid gärna vill ge den — ett godt tillfälle till användande af de gamla svenska konstväfnaderna, som nu så allmänt be- gagnas och äfven utföras i våra hem.
För de många olika variationerna af » ekmöbler » passa dessa förträffligt både som klädsel och som gardiner och draperier, och mån- gen väfvande husfru, isynnerhet på landet, visar med berättigad stolthet på den hem- väfda prakten i sin sal.
Äfven här kan man dock gå för långt, och en af mina vänner, som satt upp sin samling af gamla skånska » åkedynor » liksom taflor på väg- garna, har kanske låtit sina sydsvenska sympatier få öfvertaget öfver sin goda smak.
En annan väggdekoration, som länge nog varit på modet för salen, är tallriks- dekoreringen.
Till denna skall jag åter- komma på tal om de stora våningarnas matsalar; jag vill nu blott uttrycka min sympati med den lille fattige gossen, som, då han hemkommit från ett besök hos sina rika släktingar, berättas ha sagt, att hans egna föräldrar ändå hade det bättre, eme- dan de kunde sätta in sitt porslin i en skänk och inte behöfde hänga upp det kring väggarna.
Huru ett dukadt bord skall upplysas är i våra dagar en modesak, vexlande som alla dylika.
Här är ej platsen att tala om de mer eller mindre fantastiska utvägar, som uppfinningsrika hufvuden hittat på för att göra det ena middagsbordet origi- nellare än det andra; det på samma gång mest praktiska och behagligaste är ändå alltid ett starkt och samladt ljus uppifrån en taklampa eller krona med skärmar öfver ljusen.
* — Det är människornas enda fullkomlighet, om de kunna lära sig, att de äro ofullkom- liga.
Hieronymus.
1898 Bref från en svensk delegerad vid K. f. U.
K.:s världskonferens i London.
(Forts.) i orsdagsafton hade konferensens medlemmar i den stora äran att vara inbjudna till Lord Mayorn och hans fru i Mansion House.
Den förre var iklädd sin ämbetsskrud och mottog oss i » the entrance hall », där vi alla presenterades för honom och hans familj på så sätt, att vi fram- räckte vårt bjudningskort till en af de uppvaktan- de, som sade vårt namn och nationalitet, då Lord Mayorn och han fru togo oss i handen.
Så defilerade vi en och en.
Sedan intogs för- friskningar, och man fick bese de praktfulla sa- larne och salongerna med deras dyrbarasamlin- lingar.
Sedan alla inbjudna anländt, tågade Lord Mayorn med familj in i pelarsalen, där vi sam- lades.
Sedan han befriats från sin tunga ämbets- skrud, tog han plats på en estrad, jämte de mest framstående inom K. F. IT.
K.
Lord Mayorn själf presiderade.
Han utbringade först ett hjärt- ligt välkommen till konferensen.
» Såsom hufvu- det för Londons city » uttalade han sin tillfreds- ställelse med det arbete föreningen utför därstä- des.
Han hälsades, liksom öfriga talare, af skal- lande handklappningar.
En skrifvelse af följande lydelse kom oss här om dagen till- handa: » Herr Redaktör 1 Då Ni nu tyckes alldeles frångå Eder förut i » Idun » yttrade af sikt att ej använda öfversätt- ningar till romanbiblioteket, är det ledsamt att valet fallit på ett arbete, som för en tid sedan stod att läsa i » Sydsvenska Dagbladet » såsom följetong och således är kändt af en stor del af Edra prenumeranter.
Säkerligen kunde de rik- liga prenumerationsafgifterna räcka till att lite oftare servera läsekretsen originalberättelser, isyn- nerhet som ju » Iduns » innehåll till stor del er- hålles gratis, efter hvad som synes af breflådans innehåll.
H. A. » Härtill bedja vi få svara: I) att det är och alltid varit vår sträfvan att i » Iduns romanbibliotek » bjuda vår läsekrets värde- fulla och förut på soenska icke publicerade arbe- ten, men att vi däremot aldrig förbundit oss att uteslutande bjuda på originalarbeten.
Den upp- lysning, som nu lämnas oss, att » Familjen Brac- cio&gt; redan varit införd i en sydsvensk tidning, är således för oss en lika stor som oangenäm öfverraskning.
Herr Ernst Lundquist, som för vår räkning öfversatt boken, trodde sig bestämdt kunna försäkra, att den förut ej varit i vårt land publicerad, och blir den nu gjorda upptäckten helt visst äfven för honom en fullständig nyhet.
Mrs.
Isabella Bishop, ryktbar för sina mång- Med den ofantliga konsumtion i öfversättnings- åriga resor i alla världsdelar, höll därpå ett med väg, som följetongsbehofven i vårt lands till stort intresse afhördt föredrag om » Kristendo- hundratal uppgående tidningar och tidskrifter år men och Kvinnan ».
Hon gaf oss en upprörande ut och år in betinga, är det dock tyvärr snart sorglig bild öfver kvinnans ställning i de land, sagdt ogörligt att alltid med full trygghet und- där Jesu Kristi evangelium ej ännu blifvit pre- vika en kollision sådan som den nu inträffade.
dikadt, och Lord Mayorn hade rätt, då han vid II) att då emellertid denna beklagliga kollision föredragets slut påpekade, huru mycket vi hafva endast för ett försvinnande fåtal af vår stora att vara tacksamma för, som lefva under kristen- publik (dem, som förut läst följetongen i Sydsv.
domens inflytande.
Dagb ' ..) innebär någon olägenhet, men följeton- De följande talarne voro Archdeacon Sinclair, gens afbrytande nu helt visst för vida kretsar Lord Overtoun, och Preb.
Webb-Peploe.
Den skulle medföra missräkning, vi nu ej hafva sistnämnde uppmanade de delegerade i ett varmt, annat val än att låta den redan påbörjade följe- kristligt föredrag att förblifva i Kristus, om de tongen fortgå.
ville finna verklig kraft och välsignelse i sitt III) att — hvad angår insinuationen, det vi arbete.
endast allt för sällan skulle bjuda original arbe- På fredag afton afslutades konferensen med ten i vårt romanbibliotek — vi finna den minst anderika föredrag af Mrs.
Bamsister och pastor sagdt oberättigad.
Af de 15 arbeten, som ingått i Theodore Monod från Paris, » Iduns romanbibliotek », sedan det år 1893 be- Följande dagar voro dock konferensens med- gynte, ha ej mindre än 10 utgjorts af för oss lemmar tillsammans, dels besågos olika hem och direkt författade och med höga pris och honorar institut för K. F. U. K.-arbetet i London, dels belönade originalarbeten af namn sådana som gjordes utfärder till olika platser.
Lördags e. m. Elin Ameen, Ave (Eva Wigström), Sigrid Elm- voro alla delegerade inbjudna till Mr.
och Mrs.
blad, Frans Hedberg, Vilma Lindhé, Mathilda Evans, Trent Park.
Af resan skedde med extra- Lönnberg, Johannes Sundblad, Mathilda Roos m. tåg från London till en station, där 12 — 15 vag- fl., 1 af den norske författaren Berndt Lies, af oss nar, en del dragna af 4 hästar, hämtade oss.
Vi med svensk originalrätt inköpta, berättelse Justus åkte genom den härligaste trakt med böljande Hjälm, och endast 4 af utomskandinaviska öfver- åkrar, gröna ängar, där boskapen betade, och små sättningar.
Att vi just nu ansågo oss böra om- täcka byar, där hvarje hus hade sin lilla träd- växla med en god öfversättning bör förefalla sär- gård.
Trent Park hade en slottslik byggnad af skildt förklarligt inför det nära förestående åt- rödt tegel, väggarna inklädda i slingerrosor och görandet af vår pågående stora romanpristäfling, vildvin, rummen inredda med all den lyx och hvilken torde tillföra vårt romanbibliotek mer komfort man kunde vänta.
Som vädret var det än ett framstående svenskt originalarbete.
härligaste man kunde tänka sig, grupperade vi IV) att vi slutligen omöjligt kunna utgrunda, hur oss i parken — sedan vi hälsat på värdfolket — eller gjorde vandringar nedåt floden eller genom brefskrifvaren af vår » Breflåda » kunnat draga de härliga drifhusen.
Förfriskningar serverades den slutsatsen, att en stor del af i Idun publi- i ett stort tält.
Vid sextiden samlades vi under cerade bidrag skulle vara gratisarbete.
Skulle de väldiga ekarna på gräsmattan framme på går- det möjligen vara den omständigheten, att vi den, där Rev.
Hopkins höll ett kort föredrag, hvarje vecka där nödgas afvisa större eller min- hvarefter hemfärden anträddes.
Vi åkte omkring dre mängder af underhaltigt eller medelmåttigt 25 pers. på hvarje vagn.
— Man sökte upp dem dilettantkram?!
Det tyckes oss snarare som om man hälst ville vara tillsammans med, och hem- detta borde bevisa motsatsen.
Och det verkliga förhållandet är, att de rader torde vara lätt räk- färden gick fortare än man skulle önskat.
nade som genom en hel årgång af Idun ej äro På måndagen skedde utfärd till Windsor, ' ett honorerade, då till och med den obetydligaste af de slott, där drottning Victoria älskar att » insändare » under rubriken » Från Iduns läse- vistas.
Både konst och natur hafva där förenat krets » i allmänhet väl förstår att låta sig er- sig att göra platsen tilltalande.
En af drottnin- sättas för sin författarinöda, så att det säker- gens döttrar, prinsessan Christina af Schleswig- ligen icke torde rinnas någon svensk tidskrift, Holstein, mottog de delegerade och visade myc- hvilken för skönliterära bidrag offrar så stora år- liga summor som just Idun.
ken vänlighet.
Vi se alla med glädje och tacksamhet tillbaka Stockholm den 15 juli 1898. på världskonferensen.
Den har vidgat vår blick Red.
af Idun.
för arbetets storhet, den har gifvit oss djupa,.
4. oförgätliga intryck af huru alla i sanning äro ett, som hafva samma tro, samma mål och sam- ma verk att utföra.
Det enda man saknade var, att inga diskussioner angående det gemensamma Prisfördelningen mellan de insända uppsat- arbetet förekommo, men man fick genom de i reports » från olika länder, som upplästes, likväl serna i denna fråga är nu af gjord så, att de uppslag till nya verksamhetssätt.
Nästavärldskon- utfästa 50 kronorna lika fördelas emellan ferens skall äga rum om tre år, och en önskan uttalades att detta kunde ske i — Skandinavien.
» Mirran » (n-.r II), och » Anna » (n:r XXIV), och behagade nu pristagarne snarast gifva sig Svensk delegerad.
tillkänna för redaktionen.
" Mödrar * emellan ".
*
(DUN 1898 Vårt konungapars sommarhvila.
Konun- gen och drottningen jämte uppvaktningar läm- nade i måndags afton klockan 8,35 med extra bantåg hufvudstaden.
Vid Laxå station delades tåget, då konungen fortsatte färden till Göteborg och drottningen till Norge.
* Utmärkelse åt kvinna.
Öfverlärarinnan vid Tekniska skolan i Stockholm Eleonora Wil- helmina Amalia Brandt har i anseende till sin långvariga, nitiska och förtjänstfulla verksamhet vid nämnda skola tilldelats medaljen i guld af femte storleken med inskrift » Illis quorum me- ruere labores » att i högblått band med gula kan- ter bäras på bröstet.
Idun skall redan i nästa vecka ha nöjet meddela fröken Brandts porträtt och en skildring af hennes förtjänstfulla lifs- gärning.
I sitt 80:e år ingick i tisdags förra opera- sångerskan fröken Wilhelmina Fundin, bosatt här i hufvudstaden, och hvars namn oförgätligt är förbundet med minnet af vår första lyriska scens största glansperiod, med andra ord af Jenny Linds dagar.
Fröken Fundin, som vid Operan utfört en mängd större partier: Adalgisa (vid Jenny Linds sida som Norma), Nattens drottning, Anna i » Hvita frun&gt;, Isabella i » Robert », Katarina i » Kronjuvelerna », Leonora i » Stradella » m.
fl., afträdde redan 1871, som lady Pamela i » Fra Diavolo », från den scen, där hon i 40 år med heder fyllt sin plats.
Äfven till denna lifsbild hoppas vi snarast utförligare få återkomma.
* Kristina Kilsson döptes här om dagen på Gårdsby af biskop Lindström, d. v. s. det var den lilla Kristina Nilsson, en brorsonsdotter till den världsberömda sångerskan och dotter till häradshöfding Johannes Nilsson och hans maka, f. Schander.
Grefvinnan Oasa-Miranda stod fadder åt den lilla.
* " Familjemeddelanden ".
Under rubriken » Familjemeddelanden&gt; ha vi anslagit en bestämd plats på andra sidan i vår an- nonsbilaga för s. k. legala annonser och för dem fast- ställt ett pris, som rätt mycket understiger vårt annars beräknade annonspris, eller för födelse-, förlofnings- och vigselannons kr.
1: 50 samt för dödsannons inom ram kr.
5: — ett pris som måste betraktas som synnerligen mode- rat, då hänsyn tages till vår upplagas ovanliga storlek och den jämna och utbredda spridning till- kännagifvandet därigenom erhåller.
Bedaktionen af Idun.
* Under oket För Idun af Hella.
K on satt med händerna slappt nedsjunkna i knäet och stirrade framför sig i den af en enda lampa upplysta salongen.
Plötsligt spratt hon till vid den tunna skarpa klangen från pen- dylen borta på spegelbordet.
Hon räknade klock- slagen, ty hon kunde i dunklet icke se urtaflan.
Elfva!
Hon lade med en suck af trötthet ihop det framför henne på bordet liggande handar- bete, hvarmed hon under aftonens lopp då och då gjort ett försök att sysselsätta sig.
Men de styng hon i kväll tagit därpå, kunde lätt räknas.
Hon reste sig och började gå fram och tillbaka på det mattbelagda golfvet.
Slutligen kastade hon sig ned i den i ett hörn af rummet stående gungstolen.
Hon tillslöt ögonen och stödde huf- vudet tungt mot konsolatören, under det hon i ett nervöst oroligt tempo trampade stolens medar.
Klockan slog tolf.
Hon rätade på sig och trädde långsamt fram i lampskenet.
Hon måste väl gå till sängs, fastän det var ändå olidligare att ligga och kasta sig af och an i sängen och vänta, vänta — men det skulle endast reta honom, att finna henne uppe, då han kom hem.
Hon stod med mörk uppsyn och smärtsamt hopknäppta händer, utan att blifva färdig med att sätta i verket beslutet att släcka lampan och gå och lägga sig.
Huru förgrämdt var icke uttrycket i detta bleka anlete, huru trött var icke hållnin- gen på detta ännu ungdomliga hufvud, som förr burits så käckt och stolt!
Slutligen släckte hon lampan och gick in i säng- kammaren.
Det var varmt därinne.
Hon tyckte sig redan i inbillningen känna den motbjudande blandning af tobaksdoft och punschångor, som hennes man brukade medföra, och gick bort och öppnade fönstret och lät sin heta panna svalkas af den friska nattluften.
Då rummet blifvit af- kyldt, stängde hon fönstret och började långsamt kläda af sig.
Då hon lagt sig, föllo hennes ögon på de på nattduksbordet liggande bönböckerna.
Hon sköt dem åt sidan.
I afton förmådde hon icke att läsa, och hon mindes icke den dag hon kunnat läsa sitt bjärta till ro.
Hon släckte ljuset och stirrade med heta ögon ut i mörkret.
Första gryningen till den kulna marsmorgonen fann henne ånyo uppe.
Icke en blund hade under natten kommit i hennes ögon.
Då mannen ett par timmar efter midnatt hemkommit, hade hon låtsat sofva; se- dan hade hon legat stilla och orörlig, bunden af en oklar och obehöflig fruktan att störa stillhe- ten.
Men slutligen blef henne oron öfvermäktig, ressortmadrassen och de mjuka hufvudkuddarne, som gåfvo vika för minsta rörelse, skänkte in- gen hvila, luften kändes kvalmig, och hon steg upp, klädde sig tyst och smög sig ut i angrän- sande rum.
Hon drog ett par befriande andetag.
Kylan i våningen föreföll henne behaglig och ve- derkvickande; men efter en stund blef den henne dock för skarp.
Hon svepte en sjal omkring sig och vandrade fram och tillbaka genom rummen, medan hon försökte bringa sina grubblerier till klarhet.
Ett hade hon åtminstone fått klart för sig, nämligen att hon icke längre ville underkasta sig detta lif.
Hon hade icke längre den minsta förhoppning om att det skulle kunna gestalta sig till något bättre.
Hemmets lycka var skonad.
Hvarför skulle hon då längre prisgifva sig åt oro och förödmjukelse.
Hennes gosse skulle fara bättre af att växa upp, utan att behöfva hafva faderns oordentliga lefverne för ögonen.
Och hon själf skulle, om hon sluppe undan den mo- raliska förnedring, hvarunder hon lefde, blifva en mera värdig människa, en bättre uppfostrarin- na för sin son.
Hon kände det nu icke allenast såsom sin rätt, utan äfven såsom sin plikt att undandraga sig ett äktenskap, som hon fann de- praverande, och för sig och sitt barn söka en re- nare luft att lefva i, än hvad detta hem erbjöd dem.
Efter en stunds orolig vandring satte hon sig på en soffa.
Det låg något af lugnet efter ett fattadt beslut lägradt öfver hennes panna och kring den tätt slutna munnen, när hon nu, med sina i knäet hvilande, hårdt sammanknäppta hän- der stirrade ut i den gråa gryningen, medan tafla efter tafla från hennes äktenskapliga lif framträdde för hennes inre syn.
Hon såg sig själf, den unga, hängifna brud, hvilken efter en kort förlofning, barnslig och oerfaren, i blindt förtroende till framtiden och lyckan, drog in i sin, i själfva verket för henne så godt som okände, makes hus.
En kort tid af lycka och berusning.
Därefter följde för henne ett långsamt uppvaknande, hvarunder hon såg sin make, vacklande mellan kärleken till henne och till gamla vanors lockelser, småningom allt mera dragas in under de senares välde.
Så fram- trädde en tafla i starkt kontrasterande, slitande färger: en ung hustru, som med mellanstunder af ljusa förhoppningar om moderslycka, med en växande förfäran i hjärtat ser sin lycka som maka allt mera hotad.
— Vidare såg hon en ung moder, som med brutna krafter under långa må- nader var bunden vid hvilstolen.
Oftast satt hon där, lämnad åt sig själf.
De stunder, maken ägnade henne, voro blott korta, och hans vänlig- het och flyktiga smekningar förmådde icke, förtaga den bittra bottensats af malört, hvarmed ' modersglädjens ljufva dryck blifvit bemängd ge- nom känslan af att vara en icke längre älskad och tilldragande hustru.
Sedan kom en tid, då de återvunna krafterna tilläto henne att med febril ifver taga del i det sällskapslif, hvilket allt mera fängslat honom.
Hon hoppades att genom att söka gå upp i det lif, han förde, draga honom till sig.
Men långt ifrån att hon kände sig mindre försummad, blef hennes kval endast ännu mera stegradt.
Hon plågades af att se hans älskvärd- het och glädtighet växa i kapp med förbruknin- gen af drufvans safter, och hon kände sig djupt sårad af de frivolt kurtisanta maner, han antog gentemot andra kvinnor.
Så följde taflor 223 i allt mörkare kolorit, där svartsjuka och en för- smådd kärlek utgjorde hufvudmotiven.
Därefter började färgerna gå nästan endast i grått.
Den för hårdt spända strängen i bågen började slapp- na.
Hon blef likgiltig, drog sig undan sällskaps- lifvet af motvilja för att exponera den förödmju- kelse, hvaraf hon led i känslan af den försum- made makans gränslöst skefva ställning.
Och nu?
Den unga kvinnan strök sig med handen öfver pannan.
Ja nu var hon kommen till den punkt, att hennes kärlek var död.
Han var för henne blott den vigde maken, hennes barns fader, och hon endast törstade efter be- frielse ur förhållanden, som syntes henne allt mera förnedrande, att undandraga sig förpliktel- ser, som blifvit henne motbjudande.
Det gällde för henne ingenting mindre än att rädda från un- dergång det af sin personlighet, som hon för människan höll väsentligast och högst.
Det gäll- de att få föra ett värdigt lif, helt olika det, hon som en rucklares hustru måste föra.
Upproret i hennes själ började lägga sig, allt efter som beslutet att skiljas från mannen fram- trädde klarare och bestämdare.
Den fysiska tröttheten lät förnimma sig, och under intrycket af det lugn, som följer efter att hafva kommit till ett fast och orubbligt beslut, gaf hon vika för tröttheten, lutade sig tillbaka i soffhörnet och insomnade genast.
Hon hade sofvit ett par timmar, då ett plöts- ligt buller från gatan kom henne att spritta upp ur sömnen.
Hon satte sig med ens upprätt och undrade för ett ögonblick, huru det kom sig att hon sofvit här.
Men hennes tankar reddes strax.
Det var ljus dager, och hon hörde att morgon- sysslorna var i full gång.
Klockan i angränsande rum slog i detsamma nio.
Den unga kvinnan reste sig; hon erfor en stark känsla af obehag öfver att städerskan, som naturligtvis sett henne ligga här och sofva, säkerligen däruti funnit en anledning till undran och prat.
Lemmarne kän- des tunga och domnade, och hon kände sig i hög grad kuslig såväl till kropp som själ.
Det fasta, orubbliga beslut, hvartill hon kom- mit, innan hon inslumrat, stod plötsligt för hen- ne.
Men det föreföll henne nu vida mindre lätt att utföra, och af den dofva ångesten i sitt hjärta förstod hon, att hon skulle behöfva utstå ännu flere strider med plikten och sig själf, innan hon skulle ha mod att utföra detta beslut.
Hon stod en lång stund försjunken i tankar, men småningom flngo hennes slappa drag en bestämdare prägel, och hennes ögon fingo ett ut- tryck af stränghet och fast viljestyrka.
Ja, hon skulle icke längre uthärda detta lif, hon skulle resa sig däremot, nu medan det ännu var tid, innan hennes ande blifvit förslöad, hennes kraft tillintetgjord.
En munter barnröst trängde i detsamma till hennes öron.
Hon kastade af sig den stora sjä- len och skyndade in i barnkammaren till sin lille gosse.
Han satt på golfvet och roade sig med sina brädlappar, men vid hennes inträde stultade han med osäkra små barnasteg genast emot henne och ropade i belåten ton: mamma 1 mamma!
Hon lyfte upp den lille, slöt honom med ovan- lig häftighet intill sig och kysste honom.
» Lille Ivan, mitt söta lilla barn, du tycker rik- tigt mycket om din mamma, tror jag? » Hon tryckte sin bleka kind mot hans rosiga och fyl- liga anlete med en känsla af mildt välhehag.
Men lille Ivan, som från sin mammas arm fått en öfverblick af gatan, fick i ett nu upp- märksamheten riktad på en förbigående herre och ropade med samma förtjusta röst som nyss sitt mamma, mamma 1 • — » Pappa!
Pappa! » Pappa sof ännu alltjämt i godan ro, det visste den unga modern, men hon betogs af en djup förstämning, då hon hörde, huru den lille omed- vetet i sina tankar liksom skipat rättvisa mellan sina föräldrar.
Hon hade tyckt sig hafva rätt till lejonparten af gossens ömhet.
Hon suckade, i det hon satte sig ned.
Så skulle det naturligtvis komma att blifva.
Gossen måste dela på sina känslor mellan dem båda.
Och äfven om fadern var helt ljum i sina känslor för detta barn — åtminstone jämfördt med hvad hon, modern, kände för det —, så måste hon medgifva honom rätt till anpart i barnets hjärta, till talan vid dess uppfostran.
Den lille gossen gled ned från moderns knä för att återvända till sina brädlappar, ty han slöt instinktmessigt af den tankfulla uppsyn hon i en hast fått, att detta skulle blifva nöjsammare.
Och modern ägnade honom icke längre någon uppmärksamhet, ty den lilla scenen hade i all sin obetydlighet bringat ett af ämnena till fram- tidens svåraste konflikter i skarp belysning.
IDUN 224 Hon satt länge försjunken i dessa dystra grubb- lerier, under det att hon med förströdd blick följde sin lille gosses lek.
Slutligen reste hon sig med föresats att stålsätta sig mot dylika far- hågor och att afskaka detta missmod, som an- nars skulle kunna i grund ruinera den smula energi, hon ännu ägde i behåll.
Hon böjde sig ned och kysste lille Ivan, hvarpå hon gick ut i salongen.
Hennes blick föll på morgontidningarna och ett par bref, som nyss ankommit.
Hon gran- skade likgiltigt utanskrifterna.
Det ena brefvet var till henne.
Moster Amelies stil.
Det var länge sedan hon låtit höra af sig.
Men den unga frun var just ej i humör att finna intresse för någonting, och hon bröt helt likgiltigt sitt bref.
Allt eftersom läsningen fortskred, syntes dock brefvet taga hennes uppmärksamhet i anspråk, och när hon slutat det, satt hon länge med huf- vudet lutadt i handen, tyst och tankfull.
» Ett besynnerligt sammanträffande att detta bref just i dag skulle anlända, » mumlade hon efter en stund och genomögnade ånyo de rader, som gjort henne så tankfull.
» — Stackars Annie, hon syntes ha gan- ska tunga dagar.
Barnen visa henne ej den tacksamhet och det undseende, hon hade rätt att vänta; det förefaller mig nästan, som om de vore rätt kallsinniga emot henne.
Hon har dock äg- nat dem hela sitt lif, alla sina omsorger.
Men så underligt det än kan tyckas, förefaller det nästan, som omfattade de med större ömhet den- ne lättsinnige, försumlige fader än den, åtmin- stone som moder, så uppoffrande och plikttrogna Annie.
Nu har Lilly under flera månader vår- dat fadern, som väl näppeligen kommer att resa sig från sitt sjukläger.
Jag tror det är denna dotterns ömhet om fadern, som, tillika med öf- vertygelsen att känna sig oförstådd af barnen, sargar Annies hjärta.
Och huru skulle de också kunna fatta, hvad hon haft att utstå 1 Hon upp- fyllde nog samvetsgrant sin plikt att icke draga deras hjärtan från fadern och lärde dem att bära aktning för honom.
Själf stödde hon sig på sin allt uppoffrande kärlek till dem!
Men stackars Annie!
Hennes många pröfningar och den svåra och ömtåliga ställningen som frånskild Bidrag mottagas med tacksamhet.
1898 hustru hafva under årens lopp gjort henne miss- trogen och bitter.
Troligen anse barnen henne hafva varit för litet öfverseende med fadern.
Hvad minnas de af den kränkta, till jorden tryck- ta Annie!
Emellertid blir Annie alltmera kall och oåtkomlig, alltmera ensam och sluten inom sig själf.
För visso skulle hon i denna stund varit mindre öfvergifven och olycklig, om hon böjt sig under det tunga ok, som blifvit henne pålagdt; ty de konflikter en frånskild hustru kan råka ut för äro förskräckliga — — — — — » Hade moster Amelie någon dold mening med detta bref?
— Nej det var omöjligt.
Men eget var det, att denna varnande röst skulle nå hen- ne just i dag.
Det var ju hennes eget tvifvel, hennes egna dunkla farhågor, som i dessa ord blifvit formulerade.
— Att böja sig under det ok, man blifvit pålagd — ja, det var ingen lätt sak.
Men det var något, som sade henne, att detta dock var den enda väg, på hvilken hon skulle finna frid.
Men åter upphof sig i hennes inre en kraftigt fordrande stämma: Har man då icke plikter mot sig själf?
Bör man då icke söka att frigöra sig från förhållanden, som draga en ned, som tum för tum komma en att andligen förkrympa.
Har man icke full rätt att rycka sig loss ur skam och förnedring och uppsöka en friskare atmosfär, hvarest man får gå sin egen väg, lefva sitt eget lif?
Dörren öppnades Det var barnjungfrun, som bad att få släppa in lille Ivan till frun, medan barnkammaren luftades.
Den unga frun nickade medgifvande, men hon ägnade sin lille gosse föga uppmärksamhet, ty hon fortsatte att rufva öfver det ämne, som upp- tog hennes sinne.
Slutligen sprang lille Ivan fram och lade, för att ådraga sig uppmärksam- het, sitt hufvud i moderns knä.
Hon började att sakta stryka hans guldlockiga hår, medan föreställning efter föreställning arbetade sig till klarhet i hennes inre.
— Ja, hon kände i detta ögonblick fullt tydligt, att hon endast hade att resignera.
Hennes mod och själfkänsla skulle aldrig ånyo kunna resa sig, äfven om hon af- skakade dessa förnedrande och tryckande band.
Hon var icke i besittning af den blinda tro och den själsstyrka, som fordrades för det framgångs- Hvad är det man till plättar hafva bör?
Hvad är det mången gosses hjärna bryr?
Ett litet ting, som mångens högmod styr.
Säg, i hvad delar Danmark deladt är?
En dikt, som bör oss alla vara kär.
1 rika proklamerandet af dessa människans ego- istiska rättigheter, som i vissa ögonblick föreföllo henne så ovedersägliga och så berättigade, men åter i andra icke funno den resonnans i hennes själ, att de kunde förläna henne en öfvertygelse, nog stark och mäktig för att kunna bära och uppehålla henne, om hon toge sitt öde om hand och bröte äktenskapets bojor.
Det var dock, som om tviflets töcken med ens blifvit skingrade, som läge hennes väg nu klart utstakad, en väg på hvilken alla en stolt och förpinad naturs kraf och anspråk finge nedtystas, där det egna jaget skulle förkväfvas, en väg som för visso för henne skulle blifva liktydig med ett den gamla människans dödande.
Och i ett nu framträdde för hennes inre syn de yttre kon- turerna af den nya människa, som det nu för henne skulle gälla att ikläda sig.
O!
det var en af dessa trista, förpinade kvinnor med för- dystradt sinne och kufvad natur.
Icke var detta den idealbild af människa, som för henne ut- gjort en mönstertyp.
Nåväl, hon skulle dock icke undandraga sig den tuktan, hvarmed vår Herre ville böja hen- nes stolta ande.
Hon hade glömt lille Ivan, som hängde mot hennes knä, men i detta ögonblick väcktes hon af hans ifriga » Sitta knä!
Sitta knä !. » Hon lyfte upp sin lille son, och i samma ögonblick förnam hon en tydlig öfvertygelse om att den renare luften i en frånskild moders hem dock på bar- net verkar fördärfligare än den genom allsköns disharmonier mest tryckande luft i ett för fader och moder gemensamt hem.
Innehållsförteckning: Augusta Wadsberg (» Ester »); af Erik Sellin.
— (Med por- trätt.)
— Toffelregemente; af Bo.
— Till Erstasystrarna.
Af En svensk I-vinna.
— Ett hems möblering; för Idun af E 6.
Folcker.
IV: Salen.
— Bref från en svensk delegerad vid K.
P.
U.
K:s världskonferens i London.
(Forts.).
— En skriivelse.
— » Mödrar emellan ».
— Ur notisboken.
— Under oket; för Idun af Hella.
— Tidsfördrif.
; Orden beteckna: 1 raden (2 — 10) Bestraffning.
2 » (3 — 11) Ihåligt.
3 » (4 — 12) Bibliskt namn.
4 » (5 — 13) Järnvägsstation i Värmland.
5 » (6 — 14) Med klor.
6 » (7 — 15) Flod i Finland.
7 » (8 — 16) Svart individ.
» Afosea ».
E. O. N. Logogryf.
Dubbel Du ser mig ej, men känner mig 27 En, hvilkens .5?
S M Kvadratuppgift.
3 1 Och rädd du blir, när jag dig bör- jar slå.
Af delar sju jag sammanfogad är, Rätt satta samman, får du allt det här: namn vi nog alla känna.
En nära ättling se ' n utaf denna.
Hvad som till lifvets uppehälle hör, Och hvarförutan hvarje mänska dör.
Hvad den väl kallas, som är rädd och feg.
Hvem som med Noa uti arken steg.
En del af skeppet, som på h af vet går.
Se ' n något som ej gam och korp försmår.
Hvad dufvan uti Noas ark väl var.
En signatur som kännes af en hvar.
I hvad få blommorna sin plats ibland?
Hvad skall väl gossen med sitt spö i hand?
Hvad som i Wittenberg på kyrk- dörr ' n kom.
Hvad engelsmännen tycka mycket om.
En del af björken, som i skogen står.
En stad hvarfrån en nyttg dryck man får.
Ett ord, som till partiklars skara hör.
tiargåta.
25 10 26 11 6 33 34 35 36 37 14 38 39 40 41 42 15 43 44 45 46.
47 48 49 9 18 19 20 21 22 23 24 17 Tag 7 a, 1 b, 2 d, 5 e, 1 f, 5 g, 3 i, 3 j, 1 k, 7 n, 3 o, 8 r, 1 u, 1 ö. Uppställ och ordna dessa i en figur lik ofvanstående så, att i ru- torna 1, 9 och 17 lika bokstäfver infalla, bokstäfverna i de yttre ru- torna, lästa i följande ordning: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9 — 1, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17 — 9, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 17 bilda tre lika ord, och lästa sålunda: 2, 25, 10 — 3, 26, 11 — 4, 27, 28, 29, 12 — 5, 30, 31, 32, 13 — 6, 33, 34, 35, 36, 37, 14 — 7, 38, 39, 40, 41, 42, 15 — 8, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 16 hvar för sig innehålla ett begripligt ord.
Mitt hela jämnt funnits i allmogens hus, Fast modet nu kommit så riktigt » burdus » Att fruarna fina, Med döttrarna sina, Detsamma ska ' sköta på tillbörligt sätt Och sira mitt första så smakfullt och nätt.
Moster Emma.
Förvandl i ngsgåta.
28 29 30 31 32 I Mitt första beredes af silke och ull, Och ofta det lyser som riktigt » lull lull ».
Man ser det i bundtar så stora och tunga; Att äga det önska båd ' gamla och unga.
Orden beteckna: 1, 2, 3, 4 = Mansnamn, 5, 4, 6, 7 = Stad i södra Europa, 8, 9, 1, 5 = Naturfenomen.
Ar lösningen funnen, bilda de nio bokstäfverna tillsammantagna, rätt ordnade, namnet på ett berg i Eu- ropa.
Moster Lisa.
Charad.
Mitt andra man finner hos fattiga, rika, 1 tusende mönster — ibland de an- tika.
Ja, mången det pryder med duka- gångsnår, Och grannare blir det ju år efter år.
Hand, arm, mina, skälm, aster, lår, talk.
Hvart och ett af ofvanstående sju ord förvandlas till ett nytt ord ge- nom att en bokstaf utbytes mot en annan.
De bortfallande bokstäfver- na bilda namnet på ett land och de deras plats intagande en stads namn.
b — g.
Lösningar.
Logogryfen: Stormhake: rek, kort, te, make, ark.
ho, eko, stek, hare, Amos, Mars, torsk, Amor, so, komet, harts, skrot, mes, mark, hat, Kosa, Tora, Tea, ros, aster, rost, ras, kam, rot, stake, moster.
Kvadratgåtan: Stad, tOTr, aila, drag.
Omkastningsproblemet; Spanien — Amerika: 1) Schumla, 2) pilgrim, 3) ansifete, 4) njut- bar, 5) Iravadi, 61 esietik, 7) nejlika.
Amfikopen: Sköld, köld, köl, öl, ö. Förvandlingsgåtan: Nansen: Norrköping, Atlanten, Nikodemus, Sulitelma, enbärsöl, Nikander.
