# ID: svediakorp-per1189
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1898
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 15,001
# sentences: 648
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm.
Iduns Kungl.
N:r 27 (550).
Prenumerationspris Fredagen den 8 juli 1898. pr år: Idun e n s a m.
kr.
5: — Iduns M o d e t.
, fjortondagsuppl.
» 5: — Iduns Modet., månadsuppl _ » 3: — Barngarderoben &gt; 3: — B y r å: Redaktör och Klara södra kyrkog.
1 6, 1 tr. FRITHIOF n A l l m.
telef.
6 1 4 7.
Rikstelef.
1 6 4 6.
Redaktionssekr.
: J.
Det nya dramat med de djärfva tankarne, de intres- Nordling.
ll:te årg.
Utgifningstid: Annonspris: 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » o. » L e d i g a platser » Lösnummerpris 15 öre 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
(lösn:r endast för kompletteringar.)
Utländska annons.
7 0 öre pr noup.-rad.
hvarje fredag.
Stéenhoff vacker majdag 1896 syntes i boklådorna ett häfte med titeln Lejonets unge på ett lejongult omslag.
Uppe i hörnet stod författarnamnet: Harald Gote.
Absolut okändt sade det mig intet — om icke att den anonyme författaren troligen var en kvinna, ty det är vanligen med manliga signaturer damerna före- draga att debutera.
Vid första bläddrandet i boken blef jag slagen af några repliker, särskildt denna: » Men samvetet?
— Har ni kanske bara ett estetiskt sam- vete? » På hvilket den tillfrå- gade svarade: » Det vet jag inte.
— Jag har inte känt af något annat, än att j a g tyc- ker illa o m tankar — och känslor och handlingar — som äro fula. » Jag hade sett nog för att genast taga boken med mig hem, där jag snart fann, att de anförda orden kunde va- rit motto för hela dikten.
T y denna var framför allt ett angrepp på vissa som sedliga ansedda känslor och hand- lingar, hvilka för ett af skön- hets- och frihetskänsla besjä- ladt väsen nu mera synas fula.
Angreppet skedde ej blott genom ord, utan äfven sålunda att författarinnan lät två unga människor ingå ett fritt äktenskap, emedan dessa människor tillhörde » den ljusa förtruppen », som går fram mot en kommande tidsålder och har rätt att bryta gamla sedvänjor, därför att de » inom sig bära stoff till nya, bättre seder ».
,.
HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Ö p p e n kl. 1 0 — 5.
Frida E utgifvare: Hofboktr.
santa karaktärerna, den spirituella dialogen lästes, väckte in- tresse och gissningar om författaren — men allt detta endast inom litterära kretsar.
Det var först på hösten, som den stora allmän- heten började uppmärksamma Lejonets unge, när Rydbergska säll- skapet, med Signe " Widell som Saga, spelade stycket i landsorten, bland annat i Sundsvall, där ungefär samtidigt spred sig den förskräckliga nyheten: att den » samhällsupplösande » lejon- ungen sett dagen inom deras eget samhälle!
Sedan Harald Gote befun- nits vara Frida Stéenhoff, hustru till en af stadens lä- kare, hade författarinnan att utstå icke blott de offentliga angreppen på sina idéer — angrepp, hvilka alltid äro lätta att bära, när de äro sakliga — utan äfven de, på det en- skilda lifvet ingående, person- liga kränkningar, hvilka alltid äro svåra att bära, emedan de gifva oss en del oange- näma öfverraskningar med af- seende å våra medmänniskors intelligens eller hjärta eller båda delarna.
Medan förfat- tarinnan fick lära sig att hon lefde på en betydligt mera inskränkt planet än hon drömt om, slutsåldes emellertid hen- nes drama med rifvande fart och utkom snart i ny upplaga.
Den unga kvinna, som re- dan vid sitt första litterära framträdande framkallade en sådan storm af indignation, äger — som ofta är fallet — ett starkt likhetsdrag med hjältinnan i sin första bok.
När Adil frågar Saga: » Ha edra för- fäder varit nomader? » och hon svarar: » Nej.
Men många af
IDUN 210 1898 Icke mot jordens flyktiga lust j a g byter de tårar, H v i l k a i minnenas natt stilla j a g gråter ibland.
Malmström.
dem hafva haft något af slafbefriare i sig » — då minnes man att Frida Stéenhoffs fäder- nesläkt inneslutit en personlighet, som gjort en stor insats i det internationella frihets- arbetet, nämligen K.
B. Vadström, som med ett så brinnande nit bekämpade negerslaf- veriet och med Wilberforce delar äran- för människohandelns afskaffande.
Frida Stéenhoff är dotter af dennes bror- sons son, den både som predikant, förfat- tare och utgifvare af periodiska skrifter be- kante Karl Bernhard Filonegros Vadström och hans hustru i första giftet, Helga West- dahl.
Frida föddes den 11 dec.
1865 i Stockolm och erhöll där — i Normalskolan och Åhlinska skolan — sin elementära upp- fostran.
Betydelsefullt för den unga flic- kans utveckling blef först det år — 1884 — som hon tillbragte hos professor Godet i Neuchåtel, där hon följde kurserna i Col- lege des ftlles.
I professor Godet ' s familj var den begåfvade fadern konservativ, de begåfvade barnen radikala, såsom det så ofta är fallet med barnen till föräldrar med afgjordt kristlig ståndpunkt.
Och den unga svenskan fick — genom sitt iakttagande på nära håll af brytningen mellan tvänne världs- åskådningar — intryck, hvilka sedan, under inflytande af 1880-talets idéströmningar här hemma, utvecklades till en medveten, modärn lifssyn.
Och hon hade den säll- synta lyckan att hos den man, åt hvilken hon gaf sin kärlek, finna en fullkomlig sym- pati, ej blott på känslans område, utan äfven i fråga om åsikter och intressen.
Doktor Stéenhoffhemförde 1887 sin hustru till det gemensamma hemmet i Sundsvall, där han allt sedan haft sin verksamhet.
Blott några månader därefter förlorade de nygifta allt de ägde vid den stora bran- den, som öfvergick Sundsvall.
Deras ung- dom och lycka gåfvo dem emellertid friska krafter att börja om för egen del, liksom att räcka till för de många, hvilka un- der den följande tiden hade det ännu myc- ket svårare än de själfva.
Aret därefter föd- des deras enda barn, en dotter.
År 1889 besökte fru Stéenhoff Paris, för andra gången, samt Eivieran.
Det var m e d törstande målarögon hon nu drack intrycken af stor konst och rik natur.
T y som så många af våra författare har fru Stéen- hoff först ägnat sig åt målning, och när jag i fjol besökte hennes vackra, af egna taflor fyllda hem, var hon just återkom- men från en ny färd till norra Italien och Wien, där hon begagnat tiden för att taga lektioner i målning.
Och ännu så länge har penseln för henne lika mycken lockelse som pennan.
Målningen är hos henne ett så mycket äldre intresse än litteraturen, att hon redan i Schweiz började måla, me- dan hon däremot icke hade gjort några som hälst litterära försök, förrän hon 1894 plötsligt blef gripen af en våldsam håg att skrifva ett drama.
Detta blef Lejonets unge, för hvilket hon dock först 1896 fann förläg- gare.
Hennes andra arbete är det nyligen utkomna dramat Sin nästas hustru, en dikt af allvarlig och gripande skönhet.
Det är åter ett erotiskt-etiskt ämne författarinnan be- handlat, men nu med tragisk utgång.
Hon visar ett fritt äktenskapligt förhållande — liknande det hvilket ingås af Adil och Saga i Lejonets unge — som blir mera djupt bindande än månget lagligt.
Hjältinnan i detta nya stycke ställes nämligen i en konflikt, där hon väljer att försaka lyckan, men dör af sin försakelse.
Hon handlar emellertid icke på grund af rättskänsla eller principer.
Hen- nes öde blir tragiskt — såsom alla djupt tragiska öden bli det — därför att hon är den natur hon är, en djupt känslig varelse, som ej kan bringa enhet i sitt lif, emedan hon ej kan komma förbi den del däraf, som hon redan lefvat; emedan hon ej kan besegra sin ömhet för sin icke laglige make, hvilken älskar henne, och endast hänsynslöst följa den man, hon själf helt älskar.
Det intressanta dramats grundtanke, den att människor icke handla efter vare sig sekelgamla eller modärna rättsbegrepp, utan efter sitt väsens art, emedan vår vilja icke är fri att följa endast våra meningar, utan är bestämd af otaliga, hemlighetsfulla in- flytanden — denna grundtanke kommer helt visst att framkalla diskussion.
Men — i motsats till Lejonets unge — är idéen i Sin nästas hustru så otvetydig, att sådana missförstånd som de till hvilka vissa oklar- heter i Lejonets unge onekligen gåfvo anled- ning, icke borde ifrågakomma.
Däremot är det antagligt att Frida Stéenhoff ånyo får höra, att hennes åsikter äro farliga, hennes afsikter onda och hennes insikter i människonaturen bristfälliga.
Möjligen skall hon också erhålla den öfverraskningen att man, från ett motsatt håll, tolkar hennes nya drama som början till en återgång från den radikala ståndpunkten i Lejonets unge.
Ingen tydning vore emellertid mera oriktig.
Hennes nya drama är endast en utveckling af tankegången i hennes första: att den starka personligheten har rätt att gestalta sitt lif efter sitt eget sedliga ideal, men att utgången af hvarje nydaningsför- sök på det etiska området ytterst bestäm- mes, icke af omständigheterna, icke af prin- ciperna, utan af personlighetens väsen.
Redan allra första anblicken af Frida Stéenhoff sade mig, att denna unga kvinna, med det lilla, fina, ljusa hufvudet, sornuppbä- res så behagfullt af den höga, spänstiga gestal- ten, är en personlighet för sig.
Hon hör till den allra minsta af minoriteter, den nämligen, för hvilken det icke finnes i främsta rummet konservativa eller liberala, utan endast fria tankar, tankar, om hvilka man vet att, i samma stund de skulle fast- slås som dogmer, ville man ej längre er- känna ens sina käraste idéer som sina egna.
Frida Stéenhoffs käraste idéer äro — som alla själfulla människors — framtidstankar.
Jag kan här icke neka mig nöjet att anföra några karaktäristiska rader ur ett bref, där hon — sedan hon bekant, att hon af för- fattare mest älskar dem från 1880- och 1890-talet — fortsätter: » Allra mest älskar jag framtidens böcker.
De hägra för mig såsom de mest lofvande.
Den hägringen sammanhänger med den jag ser af kvinnans kommande blomstringstid, af hvilken vår tid blott är en svag gryning.
För öfrigt har jag känslan af att alla gängse begrepp — sociala, etiska, estetiska — äro någonting ytterligt provisoriskt.
De äro en målad ridå, som snart går upp för att visa en annan.
Och så allt framgent.
Men jag är optimist och hoppas att de alltjämt skola varda bättre målade. » Den, som har m o d att tänka så fria tan- kar och våga så allvarliga diktverk som Frida Stéenhoff, måste alltid stå ensam i sin tid, ja, i den grad, att en sådan ensam människa ofta går under, ifall hon eller han icke med den norske diktaren kan ut- tala den förtröstansfulla vissheten: Er vi to, er vi hundrede mandf Frida Stéenhoff besitter i allra fullaste mått vissheten att, i denna mening, hafva en stor skara med sig.
Och efter som hon dessutom äger allt, som för hvarje kvinna utgör den fullkomligaste lifslyckan, den ri- kaste utvecklingsmöjligheten, så kan man med berättigade förhoppningar motse fort- sättningen af hennes litterära bana.
Helt visst kommer hon att vinna en allt större konstnärlig makt öfver sin form; att o m kvinnonaturen ge många nya uppenbarelser och att i tidsmedvetandet indikta mer än en af sina egna skönhetstankar.
Ellen Key.
oösommarsanc / J hur rik högsommar glöden!)
Se, hvad glans, hvad godhet spridd!
D^Lu mig armast tyckes döden uppå hela jordens vidd — ZNjU ej ljufligt prydda dalen med sin insjös klara våg lytte jag mot himlasalen med dess änglars rena håg.
%y som sky i våg är speglad och som sol i hlommans g ull, så ar Qudens lild ock präglad på en jord af skönhet full.
i3ch jtians milda makt jag känner och jtians omsorg om sitt larn i den fläkt, mitt segel spänner, i den fångst, .som gafs mitt garn.
c c fjag naturens prakt vill njuta, sötman all i djupsta drag, sommarglöden i mig sluta än på egen höstedag.
i^ch när sist jag måste sänkas ned i svepnings vinterskrud, skall i döden ro mig skänkas af den fagra sommarns " tfud.
^Haga, juli.
Harald Jacobson.
IDUN 1898 Några tankar om ferierna.
intet land, med undantag af Finland, ha r skolorna så långa ferier som hos oss.
Detta förhållande har från pedagogisk syn- punkt flere gånger påpekats, och man har upprepade gånger väckt förslag o m att in- skränka särskildt sommarferierna till hälf- ten, eller samma tid som i Tyskland och Danmark.
Såsom skäl för denna inskränk- ning har man anfört, att barnen under feri- erna glömma en hel del af hvad läraren med stor möda pluggat i dem under termi- nen och att de ej ha godt af att gå och drifva hela långa sommaren.
Våra skolor och de finska skolorna ha ett särdeles godt rykte om sig, och jag har både i Tyskland och Danmark upprepade gånger hört utta- las förvåning öfver, att barnen kunna hin- na inhämta så stora kunskaper hos oss — ytrots de långa ferierna. » Jag har då sva- rat — det är ej trots de långa ferierna, det är feriernas förtjänst.
När lärare och barn på hösten åter råkas, äro båda uthvilade och ha friska krafter att börja på nytt, och, hvad enligt min åsikt är åtminstone lika viktigt, de ha båda un- der tillräckligt lång tid varit från skolan och det dagliga arbetet.
Barnet har hun- nit smälta och pröfva hvad det lärt, och läraren har andats annan luft, ofta genom en resa till en annan trakt fått mottaga nya lifgifvande intryck, genom sällskap med nya människor fått nya synpunkter och in- tressen, och allt hvad han andligen själf vinner kommer direkt eller indirekt hans lärjunge till gagn.
Den lärare, som trött och öfveransträngd ej hinner annat än nödtorfte- ligen rekreera sina stackars nerver, af honom kan man ej begära den hänförelse och väc- kelse, som kanske dock en gång skall er- kännas vara för mer än all vidlyftig pre- paration, såvida skolan vill uppfostra och ej endast meddela sina lärjungar ett visst pen- sum af ofta ofruktbara kunskaper.
För lärjungens del är det först och främst det, att han denna tid får vara ', hemma, som har den allra största betydelse.
Ett märk- ligt tidens tecken är, att barnen — alla, såväl gossar som flickor — nu till stor del uppfostras i skolan af lärare och lärarinnor, som m e d allt nit och intresse dock äro främmande människor utan den känsla, som en mor eller far ju har för sitt barn.
Sko- lan har i våra dagar en dominerande ställ- ning.
Det har ofta förvånat mig, huru vil- ligt och oinskränkt föräldrar böja sig för den.
Det är också regel att ej fordra nå- got af barnen, medan de gå i skolan; läxor- na måste gå framför allt.
Denna eftergif- venhet beror väl emellertid på de stora for- dringar på skolkunskaper i alla lifvets för- hållanden, hvilka föra till de orimligaste konsekvenser.
Men så är det Barnen må- ste ha betyg, ty utan skolbetyg äro nästan alla vägar stängda.
Men behöfver ej bar- net lära annat, än hvad en god skola kan lära det?
Behöfver det ej andra väckelser och impulser, än dem en g o d lärare kan gif- va, ej annan erfarenhet, än den som förvärf- vas i skolan?
Tänka vi endast efter en liten smula, så finna vi snart, huru ofullständig, huru fattig, huru torr och ofruktbar en bildning, endast förvärfvad i skolan, är.
Bar- net behöfver lika väl, ja, bättre än läraren komma från skolan en god del af året för att fördjupa, smälta och komplettera det, som det lärt; och det är under ferierna, det kan göras.
Men då böra ej heller ferierna vara en tid, då barnet endast går och drifver, så att det slutligen är alldeles öfvermätt på friheten.
Många ha den åsikten om ferier- na, att man under dem endast skall leka och bada.
Alltid ha de naturligtvis sin stora betydelse för den kroppsliga utveck- lingen, men det är ej från den synpunkten, jag här vill se saken.
Enligt min åsikt böra ferierna vara den tid, då hemmet och föräldrarna taga igen det inflytande, som skolan kännbart in- kräktat.
Barnet bör under denna tid känna sig — e j som ett skolbarn, för hvars läxor man har försyn, utan som en nyttig, betydelse- full medlem i hemmet.
Friheten från sko- lan skall ej betyda fullkomlig frihet att slå dank; friheten från skolan skall ge tillfälle att inhämta allt det, som skolan ej mäktar gifva.
Nu har modern tillfälle att under alla möjliga olika förekommande arbeten ha hjälp af sina döttrar och tillsamman med dem resonnera och tala om sina minnen och er- farenheter.
Hon har tillfälle att höra de- ras tankar och åsikter, hon kan lära dem det hon anser viktigt i hushållet eller annat; hon kan rekommendera dem de böcker, som hon kunde önska, att de skulle läsa, hon kan ha tillfälle att njuta deras sällskap på promenader och utflykter, med ett ord ha verklig känsla af att ha dem hemma.
Barnens krafter lida ej af att bli tagna i anspråk.
Låt dem endast lära sig ett sundare arbete än att läsa, läsa och stän- digt läsa.
Gossarna må gärna konstruera båtar och kvarnar för ro skull, men använd dem också i trädgården till verkligt allvar- ligt arbete, så att de få den moraliskt styr- kande känslan att de äro nyttiga.
Den käns- lan är så uppfostrande, så styrkande, att det är stor synd att undanhålla barnen den.
Både gossar och flickor kunna ha tillfälle att studera naturen i skog och mark, på fält och äng.
Försök att intressera dem för allt, som försiggår omkring dem, och det skall snart visa sig, att landtbrukarens syss- lor, skogshyggena, kvarnen, fabriken m. m.
äro mycket intressantare än kamraternas pojkstreck och hjältedater.
Är det möjligt, att barnen kunna vara på landet, ha de naturligtvis i alla afse- enden den bästa nytta af ferierna, då kom- ma de också mest ifrån kamraterna.
Det är ju ett oundvikligt ondt i hvarje skola, att omogna eller brådmogna kamrater få ett betänkligt inflytande, och det är sällan de bästa bland dem, som äro » kamratideal ».
Komma barnen ifrån dessa och lära de sig i en annan omgifning betrakta mandaterna, händer det ofta att dessa också ses i ett nytt ljus.
Ensamheten och eftertanken lära en att döma klarare.
Och vill mor och far verkligen vara dem till sällskap, till nytta, så ha de tusen tillfällen, som ingen annan har.
Ofta har jag i utmärkta hem fått det intrycket, att ungefär allting är viktigare än barnens uppfostran.
Frun väfver char- manta gardiner, hon lagar utmärkt mat, hon har talanger, hon är ett mönster för en värdinna, hennes kök är som ett dock- skåp, hennes linneskåp mönstergilt och förmak och salong prydas af hundratals broderade, brända och målade arbeten, som vittna om hennes flit — men med sina barn talar hon sällan eller aldrig ett allvar- ligt ord.
211 Är det nu så, att hon får för litet tid med sina barn för sina många dygders skull — jag skulle föreslå att låta dygderna fara.
Barnen gå j u här och hungra och törsta efter sympati och förståelse, och de äro ej nöjda med litet.
Ingen vill taga dem på allvar hemma, tala med dem som förnuftiga varelser — och så förspilla ofta föräldrarna det afgörande inflytande, som hade kunnat ha genomgripande betydelse för flickans eller ännu mera gossens fram- tid.
I stället får en kamrat det, en kam- rat, som far och mor knappt känna.
Man gör så mycket i våra tider för undervisningen, det är nog bra, men uppfostran, den som lär oss att lefva lifvet, den har ej skolan makt att gifva, den måste vi få hemma.
Får nu skolan all tid och kraft, hur skall det då gå med den?
Bestämda råd eller anvisningar o m ferier- nas användande måste alltid blifva fåvitska.
För mig ter sig just feriernas utomordent- liga betydelse däri, att det är den tid, då barnen kunna utvecklas i hemmet, » hvar och en efter sin art », som motvikt till den nödvändiga uniformoringsprincipen i skolan.
A. Roth.
* Bref från en svensk delegerad vid K. f. U.
K.:s världskonferens i Icondon.
T I duns läsarinnor påminna sig kanhända en upp- * sats om Kristliga föreningens af unga kvin- nor verksamhet, hvilken i fjol inflöt i Idun och hvilken, som jag hoppas, i någon mån har väckt deras intresse för detta välsignelserika arbete?
Jag tror därför också, att en kort skildring öfver den föreningens världskonferens, som härstädes ägt rum i dessa dagar, kan påräkna deras väl- villiga uppmärksamhet.
Den kallelse, som redan i våras utgick från kom- mittén för världsföreningen i London, blef mot- tagen med glädje, och icke mindre än 325 ombud från fem världsdelar och 23 olika länder hade in- funnit sig.
Vi voro ej mindre än 15 svenska delegerade.
Alla voro inbjudna såsom gäster i engelska hem, och jag tror att vi alla från dessa hem medföra rika minnen af visad gästfrihet och godhet.
Världsföreningens medlemmar bära så- som förbundstecken ett märke med orden: » I kärlek tjäne den ene den andre i; mig synes, att våra engelska systrar rätt uppfattat dessa ord och väl omsatt dem i praktisk tillämpning.
Världskonferensen började tisdagen den 14:de juni kl. ' !„ &amp; e. m. med bibelläsning och bön.
På aftonen ägde mottagning rum för alla delegerade hos Viscountess Portman i hennes med furstlig lyx inredda hem i Portman square.
Man sam- lades i en stor salong i hvitt och guld med för- tjusande takmålningar.
Viscountess Portman tog — sedan vi alla blifvit presenterade — plate på en hög estrad, jämte representanter af hvarje nation, hvilka, sedan värdinnan hälsat alla väl- komna och hållit ett kort tal, hvar och en på sitt lands språk framförde hälsningar till de för- samlade.
Alla hälsades vid början och slutet af sitt uppträdande af kraftiga handklappningar.
En lätt, men ytterst ' fin supé serverades vid nio- tiden, då man hade tillfälle göra bekantskap med K. F. U. K.-arbetare från alla länder.
Bland de värdefullaste personligheter jag lärde känna var miss Lucy Moor, som var med redan år 1855, då de första medlemmarne under ganska stor misstro och många svårigheter började sitt ar- bete.
Huru hon skulle känna det denna afton är lätt att förstå!
De åtta stiftande medlemmarne hade under dessa år vuxit till öfver 500,000.
Hvarje morgon kl. 10 under de tre dagar kon- ferensen varade hölls en timmes bibelläsning af en af Londons mest framstående prester Eev.
Macgregor.
Därpå följde två timmars arbete i föreningsangelägenheter, hvarefter vi voro in- bjudna till luncheon.
Förmiddagarnes förhandlin- gar ägde rum i K. F. II.
K.:s egen stora, nybygg- da samlingssal, men som eftermiddagsmötena
IDUN 212 voro öppna för allmänheten, var denna icke till- räcklig, utan vi samlades då i Potytechnical hall.
Eftermiddagsmötena voro anslagna till » reports » från olika länder, och de voro naturligtvis af allra största intresse.
Redogörelsen för Sveriges K. F. U.
K. framfördes af ordföranden i Stock- holms centralförening fröken Anna Boos.
Sär- skildt intresse väckte den spanska rapporten, ty i intet land arbetar K. F. U.
K. under så svåra förhållanden.
Utmärkta föredrag höllos ock af kvinnliga förmågor.
Onsdagens afton V 6 — V 8 voro de delegerade inbjudna till te hos lord och lady Williams i K. F. U.
K.:s storartade byggnad i Exeter hall.
Äfven där höllos åtskilliga tal af framstående talare och talarinnor.
Senare på aftonen firade Londons K. F. U.
K. sin årsfest.
Många tusen personer voro samlade.
Lord Kin- naird presiderade och afgaf en kort årsberättelse, hvaraf inan inhämtade, att endast i London fun- nos 140 grenar med öfver 14,000 medlemmar.
Föreningens.kör sjöng flere vackra sånger.
Den engelska sången är mycket kraftig och tilltalan- de.
Godt, om svenskarne kunde lära af den och den släpiga, tunga sången vid våra gudstjänster afskaffas!
Årsfesten afslutades af Rev.
Stuart och Biskop Thoburn.
(Forts.) 2 2 o * Sagan om ljuset.
Af e voro fem bröder från Liljeholmen, alla hvarandra fullkomligt lika.
Strax de blifvit födda, kläddes de i en vacker blågul dräkt och sändes ut i stora vida världen, hvarest de ändtligen hamnade på en små- stadskryddkrämares hylla.
Där blefvo de liggande nere veckor, så att de hade god tid att utbyta tankar samt att odla sina förmögenhetsmöjligheter.
Nu var det så, att en af bröderna fått litet mera vax i sig än det reglementerade och denne blef enhälligt utsedd till ständig ordförande däruppe på hyllan.
» Vi veta j u alla, » plägade han yttra, » att den kväll en gång kommer, då det stora undret skall ske med oss alla.
T y hvar och en bär j u veken inom sig; hvars och ens öde är att brinna och förbrinna och de som blända, lefva fortast.
Att lysa, — ack bröder, det är det tvåfaldt sällsam- ma miraklet som innefattar både lifvet och döden, ty början till slutet är att tändas.
Men sedan vi omsider drunknat i staken, sägen mig, hvar finnas vi väl d å?
» » Ingenstädes, » föreslog just den, hvilken gått miste o m den smula vax slumpen gif- vit den andre till öfverlopps.
» För resten tjänar det till ingenting att munhuggas, ty när det är siat, så är det, huru du än funderar, och därmed punktum. » » Ingenstädes säger du — nonsens.
Nej, bröder, det sken vi sprida måste helt visst hamna någonstädes, den värme vi hafva känt kan ej försvinna, den plats vi en gång fyllt kan ingalunda blifva tom, utan måste ersättas med något annat.
Detta är till- varons grundlag.
Äfven bland människorna har det j a funnits ljus, hvilka brunnit ned och slocknat.
Men den glöd de hafva gif- vit åt världens köld, den klarhet de hafva förlänat åt världens mörker, den förblifver evinnerligen.
— Jag medger villigt, att det bekvämaste är att inte alls fundera på sa- ken, utan att helt enkelt säga ingenstädes.
Men man behöfver bara tänka sig för det allra minsta för att inse, huru dum man är. » Så höllo de flitigt på att kannstöpa och gissa och gifva hvarandra gliringar, föga betänkande den gamla sanningen, att det finnes få af skogens vilda djur, så farliga som den, hvilken äflas att tala, utan att hafva något att förkunna.
Så silade sig ordens ström genom alla tänkbara fåror, än- da tills dess själfva borgmästarens snut- fagra piga kom in i boden och bad o m ett paket ljus.
Expediten, hvilken sjöng Bell- man och åkte velociped samt för resten var alla hjärtnupna husjungfrurs förklarade beau ideal, lade in de fem i hennes korg med flere mördande blickar och sockersirapsfra- ser än som väl var alldeles nödvändigt för att locka kunderna från principalens kon- kurrent midtöfver torget.
» Nu dröjer det inte länge, förrän vi skola gå ut och fylla vår mission, » menade den visaste af bröderna.
Så blef det ock.
Den vackra blågula dräkten slets omildt af dem och syskon- ringen sprängdes.
Trenne af dem fördes mot dunkla öden, och man känner ingen- ting med visshet om deras historia.
Men ordföranden var nu uppenbarligen född med segerhufva, ty han fick sin plats i en lam- pett i själfvaste unga frökens kabinett och han njöt på förhand vid blotta tanken, huru präktigt hans sken skulle bryta sig mot de slipade glasprismorna.
IÖ: » 8 en tanke på, att med hvarje flyende minut lågan stal ett uns af hans kraft.
Alla människor smålogo så huldrikt mot hvarandra och sade hvarandra så många vackra saker, att det lilla ljuset inte kunde annat än känna den mest gränslösa beun- dran för dem.
Midt under middagen reste sig vise män, hvilkas bröst staten öfver- sållat med ordnar till vederlag för de che- velyrer de grubblat bort i omsorgen för rikets fromma, reste sig, säger jag, med glaset i hand, och länsande svenska akade- miens ordlista på dess ståtligaste adjektiv i superlativform, prisade de med af rörelse skälfvande stämma hvarandras dygder och förtjänster, tills de omsider slogo sig ned för att i sin ordning och efter samma re- cept blifva prisade af någon annan.
Så måste han då sluta sig inom sig själf och han började tänka öfver allt det där, som brydt brodern, medan de ännu voro tillsammans, han började äfven undra, om det ej skulle blifva något annat bättre ef- ter detta, ty han såg, att här hade han föga att hoppas på vidare.
Och så drömde han ihop åt sig en värld af fröjd och skön- het, där han skulle dväljas, när denna ve- dermödan var liden.
Den drömmen förde honom från verkligheten under de timmar han hade att lefva, medan vedhuggaren i källaren sågade borgmästarens bränsle, den tanken hade han ännu kvar, då han, hopkrymt till en tiondedel befriades ur lyk- tan, ej för att tändas mera, utan för att glätta strykerskans lod, då det fördes öfver det stärkta linnet.
T y det blef slutet, och det var under det heta järnet hans stora fråga fick sitt svar.
Helst iakttog emellertid det lilla ljuset husets unga dotter, ty hon var glad som en lärka och söt som en karamell.
Just i dag firade hon sin trolofning med en af de ordensprydda och flintskalliga, och han stirrade så ofta och så kärvänligt och så vanvettigt på henne m e d sina stora hum- merögon, att man granneligen kunde mär- ka, att detta var hvad de pläga benämna kärlek.
Men på andra sidan o m fröken Fanny satt en ung man, blek och tankspridd.
Han drack flitigt och skrattade h ö g t; tyd- ligen var han mycket tillfreds.
Han hade hvarken månsken eller ordnar.
Därför bryd- de sig den lilla fästmön inte det bittersta om honom, utan underhöll sig uteslutande med hummerögonen.
• När så middagen var slut och balen be- gynte, fick inte fröken Fanny dansa mera än ett enda tag, ty hennes fästmans ålder och värdighet tilläto inte dylikt, utan de sutto tillsammans och sprakades vid hela aftonen.
En enda sväng fick hon dock, och det blef med den bleke och tankspridde.
Fästmannen hade då uppsökt buffeten, och när polkan var förbi, slogo de båda unga sig ned alldeles under lampetten.
Båda tego.
Ljuset flammade häftigt till, ty där kret- sade en mal omkring lågan.
Han reste sig upp för att slå efter den med sin näs- duk.
» Nej, låt honom vara, » bad fröken Fanny och lade sin hand på hans arm.
» Man be- höfver inte döda målen, som fladdrar om- kring ljuset. » Hon sade sant, ty ögonblicket därefter låg den dränkt i den smälta stearinen.
Nu ropade den ordensprydde och flintskallige sin fästmö vid namn.
H o n skyndade ut, men den andre blef kvar.
Han öppnade fönstret och lät den svala nattvinden sme- ka sin feberheta panna.
Så gick han till- baka till det muntra sällskapet och drack flitigt och skrattade högt.
» Kanhända, » tänkte då det lilla ljuset vid sig själf, » kanhända är det detta man kallar en roman. » Draget från fönstret i förening med den döda målen hade emellertid alltför illa hus- hållat med dess krafter, så att nu var där ingen tid till undran.
Och åter tänkte det: Men uppe hos borgmästaren ställdes där till ett hejdundrande kalas, och brodern med den talande tungan fick bevittna så myc- ken glans och härlighet, som han aldrig tillf orene skådat.
Han brann så klart och stadigt, där han satt i lampetten, och följde så uppmärksamt med allt hvad som till- drog sig rundt omkring, att han inte hade » Jag har fladdrat vid hvarje vindstöt.
Jag kunde hafva lyst lyckligare människor.
Hvem vet, o m ej ' tjufven ' kommit, hade jag kanske left en timma längre — men hvad betyder allt det där nu.
Jag slock- nar glad, ty jag har i alla fall fått fylla mitt värf, jag har dock fått lysa. » Så flammade det ännu några ögonblick Sämre gick det hans forne vedersakare, den vanlottade brodern, ty han blef dömd att sitta i vedhuggarens lykta.
Den stackarn tyckte de andra så hjärt- ligen synd o m, och det var j u äfven allt och det enda de kunde göra för honom; ty han måste stå och stupa där han ställts, där fanns ingen annan bot.
Ett eländigt lif fick han också, där han ensam stod och sörjde i den trånga, smutsiga lyktan, och hans fattiga tröst var, att glasskifvorna, som från alla håll omgåfvo den, voro så rökiga och tummade, att de frälste honom från mörkret ooh kölden och ensamheten på andra sidan.
Ingen frände hade han sig heller när, men på lyktans botten lågo liflösa och stelnade återstoder af dem, som före honom tynat bort därinne, osörjda och osedda, och han grät tysta, klara tårar, som gjorde honom ful och skroflig och som långsamt tärde hans sjunkande, fängslade kraft.
IDUN 1803 upp och ned i hopp och bäfvan, tills den nakna, svartnade veken plötsligt hamnade på bottnen af pipan.
Då steg en smal, blå rökpelare upp och talade om, att det lilla ljuset slocknat.
Annars skulle j u ock- så ingen haft reda därpå, ty då alla de andra ljusen ännu brunno, blef skillnaden knappast märkbar, då detta enda försvann.
Men pigan satte genast i ett nytt, vac- kert ljus i det gamlas ställe, ett ljus, som skulle fladdra vid hvarje vindstöt och lång samt förtäras för att slutligen försvinna i pipan äfven det.
Dock var det j u ännu länge, länge till dess.
Det nya ljuset sken så klart och stadigt och ingen människa var väl så innerligen dum att tänka på det som nyss brunnit ned.
Ja, mina vänner, så var det med sagan om ljuset.
.
.
* Ditt namn, J^) ct är kort som ett jublande skri emot den, man har Itär, och det finns intet konstladt däri, som gör tungan besvär.
Det är vänt, som om älskarens hand hvarje bolcstaf skr ef ned, och det ljuder som vågskvalp mot strand i en sommardags fred.
Det ljöd skyggt, när jag skälfvande bad om din kärlek och tro, jag har hviskat det lycklig och glad uti äflan och ro.
Var jag trött, det min trötthet betvang, när emot mig det ljöd; det fördref med sin minnande klang hvarje sorg och hvar nöd.
I min bok med de rim, som jag smidt, det i början skall stå, för ett lif det skall vigas vid mitt, och mitt barn skall det få.
Det med mig skall nå dödsflodens våg, när min kropp sänkts i jord, ty jag rum har det skänkt i min håg som mitt käraste ord.
Emil Linders.
* — — Visitationskalaset.
Humoresk af Petrus Hedberg.
p / å å, Erik, huru har det gått för dig? » &gt; » Nichts! » i Kunde han verkligen säga nej?
Och du sade honom väl ändå, att jag och Joel Anders- son i Bringåsen ville gå i borgen för dig?
Hvad svarade han? » » Jo, han frågade, huru pappa mådde, och huru mamma mådde och Elin mådde, och huru jag mådde, och så hälsade han till pappa och till mamma och till Elin. » » Nej, svara mig ordentligt: hvad sade han om lånet? » » Han sade, att han endast med svårighet kunde dra sig fram själf, då han nyss hade placerat alla sina ' mojenger ' i bankaktier.
— ' Ja, men nog kan väl farbror ändå låta mig få låna mot god och säker borgen tre hundra nu och tre hundra i januari — farbror kan ju låna af någon '.
— ' Nej, min käre Erik, svarade han, jag lånar af princip aldrig pengar, och det är en mycket bra princip, och den skulle du också följa. '
Och där- med gjorde han som vanligt stora gesten med högra handen och såg oerhördt nobel och stinn ut. » » Stackars man!
Huru litet han känner sannin- gen i ordet: Saligare är att gifva än att taga. » s i 213 Och kyrkoherden Åkerlind lutade hufvudet mot handen och suckade.
» Nå men, pappa, tror pappa, att det blir om intet nu med min Stockholmsresa och min exa- men bara för farbror Bergboms oginhet? » » Nej, min gosse, det tror jag inte.
Jag har lagt saken i Herrens hand, och han kommer nog med hjälpen, om han ser att det är dig nyt- tigt.
Och nu ber jag dig lämna mig, så jag får i ro tänka på min predikan. » » All, hvad det luktar godt!
Bestämdt strufvor! » Unga herrn i hängmattan smackade med läp- parna, gaf sig ny fart med ena benet, som hängde utanför och bläddrade om ett blad i gamla gub- ben Alreiks Handledning för landtmätare.
Nej, det var honom omöjligt att nu hålla ordning på sinus, cosinus, tangent och cotangent.
» Elin! » ropade han, så att det ekade kring knutarna på den gamla prästgården i Rostad.
» Elin, hör du! » » Hvad vill du, Erik? » frågade en nittonårig ungmö med burrigt hår och fagra kinder, i det hon kom ut på förstugubron.
» Hvad är det ni bakar nu?
Det luktar så godt, att jag inte begriper ett enda ord af hvad pappa Alreik säger. » » Det är spritsbakelser.
Du kan gärna komma och hjälpa mig med spritssprutan.
Degen är så hård — det gör så ondt — vi ha så mycket att göra, och vi ha gästerna här redan om en timme. » » Ska ' jag spruta spritbakelser?
— jag som — Huru många får jag då? » » Du får alla, som gå sönder? » » Gå sönder?
Är du tokig, Elin?
Kan en kyss gå sönder? » » Jag talar inte om kyssar — jag talar om sprits- bakelser. » Tonen lät en liten smula förtretad, men minen motsade tonen, och de små fötterna närmade sig till hängmattan.
» Ge mig tio, ska ' jag spruta spritsbakelser, så att du ska ' kunna göda en hel teologisk fakultet med dem. » Pion lutade sig ned öfver honom, som ville hon hviska något till honom, och det måtte haf- va varit något mycket viktigt de unga tu hade att säga hvarandra.
» Kommer du nu, Erik? » » Ja, Elin — min Elin! » » Det var snällt af dig Erik, att du kommer och hjälper oss, » sade hans mor, när han kom in i köket.
» Jag har måst skicka Anna Lisa till Malsta efter kanel och gelatin — du sa ' väl till om gelatinen också, Elin?
— nå, det var bra — och Kajsa håller på och plockar fåglarna, och Elin ska ' duka — » » Och jag, Erik Åkerlind, fri akademisk med- borgare och blifvande generaldirektör för landt- mäteriet, nyförlofvad och snart familjefader, jag skall sköta om spritssprutan, så det ryker efter det.
Men jag gjorde det inte, om jag inte visste, att Gincinnatus har gått bakom plogen, och fått löfte om alla söndriga spritsbakelser och — » » Fick Gincinnatus det? » skrattade Elin.
» Akta dig, lillan!
Jag är farlig, då jag är klädd i pansar, » hotade Erik, i det han band om sig ett stort köksförkläde.
Han hade nyss spritsat slut, och mamma hade nyss tagit ut ur ugnen den sista ljusbruna bakel- sen, då de första vagnarna började komma svän- gande upp på gården.
Det skulle bli visitation i Bostad.
Biskopen var sjuk eller hvad han nu hade fått för ett för- hinder, jag minns icke längre så noga, och då hade han förordnat prosten Thunelius i Orrtuna att förrätta visitationen.
Hade icke biskopen så ny- ligen kommit till stiftet, skulle han helt visst icke hafva utsett prosten Thunelius till sin ställ- företrädare, ty då hade det säkert varit honom bekant, att denne och kyrkoherden Åkerlind sämdes med hvarandra ungefär lika bra som olja och vatten.
Bra gubbar båda två, ingen förne- kade det, men alla ha vi ju våra svagheter och egendomligheter, och medan prosten Thunelius var hierarkiskt-aristokratiskt anlagd, hade den ett par tiotal år yngre kyrkoherden Åkerlind i icke ringa grad låtit sig påverkas af de vindar, som skakade gamla Europa åren 1830 och 1848. o o Om själfva visitationen är ej mycket att säga — den försiggick på vanligt sätt.
Endast ett par scener från kyrkan må omnämnas.
Frosten Thunelius och hans assistenter gingo omkring bland den församlade menigheten och förhörde dem i deras kristendomskunskap.
Att prosten skulle examinera de främsta bänkarna på karlsidan, hade Erik tagit för afgjordt, och han hade tagit sina mått och steg därefter.
In- nan det ringde samman, hade han gått omkring på kyrkvallen, och hvarest han hade sett ett främmande ansikte, hade han uppmanat dess ägare att gå in i kyrkan och taga plats i främ- sta bänken.
De första han fick fatt i var en tysk profryttare och dennes körsven, och han lagade att dessa kommo att sitta närmast midtel- gången; för öfrigt fylldes de tre första bänkarna af utsocknes allmoge.
Nu kom prosten.
» Hvad är Gud? » frågade han och pekade på profryttaren.
» Han ä ' tysk, herr pastor, » upplyste körsven- nen välvilligt.
Gubbarna i närheten kunde icke låta bli att smått draga på smilbandet.
Prosten fortsatte med sina frågor utefter första bänken, men svaren voro i allmänhet mer än skäligt klena.
Slutligen tillsade han en yngling på sjutton år eller så att i det Nya testamente han räckte honom läsa 18:e kapitlet af Mattei evangelium.
Ynglingen kunde endast med svå- righet stafva sig fram.
Då han kom till den 6:e versen, stammade han under täta pauser och halfhögt uttalade monologer: » Ho — nom — är — det b — ä — t — t — bätt — re — re — bättre a — t — t att en k — v — k — v — kvinna hän — ges — vid — h — a — n — s hans h — a — 1 — s hals — » • » Det var förskräckligt! » sade prosten, under det nu åhörarne skrattade, så att de måste luta sig ned i bänkarna.
» Huru gammal är du, min gosse? » » Sjutton år till Pålsmäss. » » Så gammal och läser så klent.
Tänker du aldrig lära dig läsa bättre? » » Joo, herr prost. » » Ja, när skall detta ske? » Denna fråga minde ynglingen om » en fråga » i gamla katekesen, och han hasplade ur sig i sjun- gande ton och med tydlig belåtenhet det därtill hörande surret: » På den yttersta dagen, när denna världen ta- ger^ en ända, hvilken tid är oss alldeles förborgad. » Äfven de äldre bönderna, som hittills sökt att hålla sig allvarsamma, brusto nu ut i högljudt skratt, och prosten själf fick brådt att taga upp ur fickan sin stora röda näsduk, med hvilken han en bra lång stund ifrigt putsade näsan.
Då alla åter kommit in i en för stället och tillfället någorlunda lämplig stämning, fortsatte prosten förhöret med de andra bänkarna och fick här i allmänhet mycket goda och rediga svar, i syn- nerhet af de yngre.
En stund därefter sammanträffade prosten framme i koret med kyrkoherden Åkerlind.
» Jag må säga, kära bror, » sade prosten, » att kristendomskunskapen i socknen synes mig i allmänhet vara mycket god; dock utgör den främ- sta bänken här på karlsidan ett mycket beklag- ligt undantag. » » Säger bror det? » utbrast kyrkoherden förvå- nad och skyndade åtföljd af prosten fram till första bänken.
Han såg här framför sig idel obekanta ansikten.
» Hvarifrån ä ' ni, godt folk? » frågade han.
» Vi ä ' från Orrtuna vi, » svarade en af dem.
Detta var nu naturligtvis mycket harmligt för prosten.
Närsynt som han var, hade han ej känt igen sina egna församlingsbor.
Harmligt var det också, att prosten i sitt tal till församlingen råkade missäga sig så fatalt.
Han skulle citera de kända orden ur Bsaie här- liga första kapitel: » En oxe känner sin herre och en åsna sin herres krubba, » men i hans mun blef det i stället: » En oxe känner sin åsna och en herre sin krubba. » Församlingen, som redan genom hviskningar från man till man kände till det lustiga förhöret med Orrtuna-borna i första bänken och därige- nom blifvit tämligen uppspelt, råkade nu allde- les ur fogarna vid den komiska missägningen.
Alla kastade sig ned i bänkarna med hufvudet mot de utbredda armarna, så att prosten på en lång stund, där han stod framför altaret, knap- past såg en hvit skinnlapp i hela kyrkan utom på några skalliga gubbar.
Han trodde först, att hans ord hade utöfvat en så gripande verkan, att alla brustit i gråt, men så nåddes hans öron af några ljud, som mera liknade ett undertryckt fnittrande än snyftningar, och han började ana oråd.
Det var ock först när han kom in i sak- ristian, som han af en af assistenterna fick veta anledningen till församlingens hastiga » framåt böj ».
Att visitators lynne just ej var rosenrödt, då han jämte en stor mängd andra inbjudna, hvari- bland särskildt märktes den genom sin stora för- mögenhet mycket mäktige_ och betydande pa-
214 tron Bergbom, vandrade från kyrkan till den närbelägna prästgården, därpå kan ingen rim- ligen undra.
Men då han såg det väl försedda smörgåsbordet, hvarest han till och med upp- täckt sin älsklingsrätt, å la daube på gris, då hans vidgade närborrar skvallrade för honom om äfven andra kulinariska njutningar, och då han vidare såg, att det vid hvarje kuvert stod tre glas, däribland ett grönt — skulle det kunna vara hans favorit-vin Chateau Yquéme, mån tro?
— då började harmen dunsta bort åt höger och förtretligheterna åt vänster, och mellan dem båda stod en jovialisk, skinande herre med prästkrage och nordstjärnan, hållande en smörgås i den ena handen och en assiett, hvarpå låg en bit späd- gris i sitt gelé, i den andra.
Då var det, som han yttrade de oemotsägligt sanna orden: » Mina herrar, spädgris är ändå spädgris det! » Så satte man sig till bords.
Den fru pastor- skan — huru hade hon icke långt i förväg och på en hel mängd omvägar skaffat sig reda på, hvad prosten och patron Bergbom mest tyckte oml Ah, hvilken delikat laxöring!
Och Chateau Yquéme — ah!
&gt;Vet fru Åkerlind, man äter icke bättre på Rydbergs i Stockholm, » sade prosten, oförmärkt knäppande upp de två understa knapparna på västen.
Men från Rydbergs i Stockholm är det icke långt till den lagstiftande församlingens hus på Riddarholmen, och ett tu tre var prosten uppe i sina gamla oförgätliga minnen från föregående riksdag, som han på grund af sina ämbetsbrö- ders förtroende bevistat som deras representant.
Nu räknade man augusti månad år 1865 efter Kristi börd, hvad var då naturligare, än att man kom in på representationsförslaget.
Och som man icke hann diskutera den segslitna frågan till slut, innan värdinnan gaf tecken till uppbrott från bordet, fortsatte man vid kaffet ute i träd- gården.
Här växlades nu skarpa hugg, mest mellan värden och prosten.
» Ja, bror är ju liberal, det vet hvar och en, » sade prosten.
» Bror skulle väl helst se, att demagogerna komme till väldet.
Jag däremot, som i Stockholm på närmare håll lärt känna de bråkmakarna, kan icke alls gilla dessa ny — ny — » (Prosten afbröts genom en nysning).
» Nykterdansare, » sufflerade Erik.
De andra skrattade, några öppet, andra i mjugg.
Prosten försmådde att beakta infallet, utan fort- for: = — nyhetsmakare.
Att tänka sig, att vi kyr- kans män, som i så långa tider varit förgångs- män för den andliga odlingen, nu med ett enda penndrag skulle beröfvas hela vårt inflytande på rikets angelägenheter och likställas med bönder och torpare.
Hör jag inte redan, att Joel Anders- son i Bringåsen allmänt utpekas som min efter trädare — » » Som prost i Orrtuna? » frågade Erik med till- gjordt enfaldig min.
» Dumhufvud! » » Jaså, som dumhufvud!
Nej, vet farbror, det duger Joel Andersson inte till. » Nu vågade ingen skratta, fastän det kittlade i mungiporna på dem allesammans.
Endast den själfrådige och myndige patron Bergbom skroc- kade till och utbrast: » Tusan till kvick pojke, den Erik! » Men prosten blef ond.
» Det förvånar mig icke, » sade han, » att du är sådan du är, Erik, då du har en sådan far, en jakobin, en rabulist, en demagog, en — » » En, som för tillfället har den äran att vara brors värd, » af bröt honom kyrkoherden Åkerlind lugnt och värdigt.
Orden återförde prosten till besinning.
» Förlåt mig, käre bror!
Jag är som hvar man vet, en zelot, jag lämnar icke min position utan svärdshugg.
Men glöm hvad jag sade, och låt- om oss föra samtalet in på områden, där våra åsikter icke divergera så svårt. » Men Erik åtminstone kunde icke glömma de enligt hans åsikt förolämpande orden mot hans fader.
» Jag skulle ha lust att lugga honom, » hviska- de han till ett par yngre prästmän.
» Du får fem riksdaler, om du gör det, » sade den ene.
» Af mig med, » sade den andre.
» Topp! » sade Erik.
Samtalet bland de äldre rörde sig nu om för- samlingens åldriga tempel.
» Har farbror sett det märkvärdiga altarskåpet, som står uppe på hvalfvet? » frågad Erik prosten.
» Nej, » svarade denne intresserad.
» Vill du följa mig dit och visa mig det? » IDUN » Ja, gärna. » Äfven många af de andra beslöto att följa med; en promenad på kaffet efter en god mid- dag är ju alltid välgörande och angenäm.
På vägen talade de två unga prästerna om för de andra sitt aftal med Erik.
Många af dem för att icke säga alla både aktade och älskade den gode prosten, som i själ och hjärta var en riktig hedersman, men litet hvar tyckte man ändå, att hans svåra förlöpning nyss mot värden väl kunde vara förtjänt af den lilla tillämnade näpsten, och man följde därför med den mest spända upp- märksamhet Eriks alla rörelser.
Kyrkoherden Åkerlind hade stannat hemma för att hålla de öfriga gästerna sällskap; hade han varit med, skulle han med all säkerhet hafva satt p för sin sons afsikt.
För att komma upp på kyrkhvalfvet måste man klättra uppför en brant trappa med höga trappsteg, som på kyrkans yttersida gick upp till takskägget och där slutade med en liten af ett räck omgifven altan, samt från altanen krypa in genom en ganska trång glugg på muren.
Erik gick först som vägvisare, bärande i ena handen en ännu icke tänd lykta, som medtagits, då det var kolmörkt uppe på kyrkhvalfvet, och räckande den andra handen åt prosten, som mödosamt lyfte sin digra stofthydda från trappsteg till trappsteg.
Då prosten skulle krypa in genom gluggen, » råkade » Erik stöta till hans hatt och i sin ifver att hindra den från att falla » råkade » han att jämte hattbrättet få tag i en handfull af prostens enligt tidens sed långa hår.
Han ryckte till med kraft.
» Aj, aj, aj!
Du luggar mig! » skrek prosten.
Då hördes i detsamma från trappan där utan- för ett skratt först af en och så af en till och en till, och till sist var det, som om också den gamla trappan hade skrattat med, så knarrade och gnällde hon, då hela raden af präster och lekmän rent af hoppade upp och ner på henne under en riktig paroxysm af skratt, och öfver alla de andra hördes patron Bergbom gång på gång utbrista, under det han torkade tårarna ur ögonen: » Tusan till kvick pojke, den Erik! » Lyckligtvis hörde prosten knappast någonting alls af denna allmänna munterhet, ty han var redan hälft igenom gluggen, som han helt ut- fyllde med sin digra lekamen, så att ljudvågorna utifrån ej nådde fram till hans öron.
I stället fylldes dessa af Eriks böner om förlåtelse, som voro så ifriga och högljudda, att de väckte det gamla ekot, som i åratal hade legat och slumrat uppe på hvalfvet och endast mumlat i sömnen någon gång då och då, när en läderlapp eller uggla tittat in.
Just som Erik hade tändt lyktan, tittade patron Bergbom, som hade trängt sig fram förbi de an- dra, in genom gluggen och sade: » Erik du! » » Ja, farbror! » » Hör du, det där vi talade om, det går nog för sig — jag har nog, när jag tänker rätt efter.
Kom till mig i morgon! » » Hurra! » ropade Erik.
» Det måste jag hem och tala om för Elin och pappa och mamma. » Och som ett huj var han ute på altanen, ka- stade sig på magen öfver ledstången och rut- schade, liksom han hade gjort hundratals gånger förut, ned till marken.
Patron Bergbom, som icke för den ena af sina båda millioner hade velat göra honom efter, blef så förtjust i denna nya sida af Eriks inånga talanger, att han först mum- lade halfhögt för sig själf: » Tusan till kvick pojke, den Erik! » Och så ropade han högt: » Erik, du! » » Ja, » kom det långt bort från vägen.
» Det behöfs ingen borgen! » » Hurra! » ropade P&gt;ik igen.
Och hade man varit honom närmare, skulle man hafva hört, att han i öfvermåttet af glädje sade till en hop får, som gingo i en hage bredvid vägen: » O, ni dumma får, som ingenting vet!
Först examen, och så — Elin! » * Ingen kan såra så djupt som en kvinna, men ingen kan heller så väl läka de sår, som hon har tillfogat.
Aug.
Blanche.
— • 189 » Qr skuggornas värld.
Några minnesblad för Idun af Vilhelm Bäckman.
VI.
Atelier-studier.
(Forts. o.
slut.)
^ * ^lutligen framträder för minnet från atelier- * — • sammanvaron xylografen Gustaf Wahl- bom.
Dennes bild är så troget återgifven å titel- vignetten till » Söndagsnisse », att endast be- höfver tilläggas, det " W. var den längsta i laget, kanske med undantag af Larson, och mycket blond.
Han hade en skarp, nästan stingande blick innanför glasögonen, såg också mer än de flesta af det för in- dividen utmärkande och kunde med graf- stickeln på buxbomskifvan till och med utan föregående blyertsritning korrekt framställa figuren.
Han hade börjat sitt lefnadslopp som fattig vallpojke i Västergötland.
Han hade pröfvat både på svält och Svältorna, kommit genom ödets skickelse till Stock- holm, där utvecklat sina anlag för teckning och snart ritat upp sig till en viss skick- lighet.
Det är förnämligast genom sina i träsnitt förlöjligade personer och situationer, som han gjort sig känd för den stora all- mänheten.
Skada för hans anseende var, att han länge ställde sin talang till skan- dalpressens förfogande ..
Förebråelse i an- ledning häraf kunde man höra honom be- svara m e d: » Jag måste för min utkomst arbeta åt den, som mest betalar. » Som Söndagsnisses förläggare och illustratör gick Gustaf Wahlbom ur tiden.
Till hans efter- mäle kan sägas, att han var en g o d själ, glad och lätt till sinnes.
Många illustratio- ner af hans hand i den lilla skämttidnin- gen äro — man kan tryggt påstå det — geniala.
&gt; Det hade emellertid lidit någon timme in på eftermiddagen och vi, som utgjort de besökande i ateliern, togo våra hattar för att gå.
Larson lade bort pensel och palett, ryckte till sig den afkastade rocken och föreslog, att vi skulle ägna återstoden af dagen åt någonting muntrande.
Vi kunde ju begifva oss till Djurgården, spisa mid- dag på Blå Porten, dricka kaffe och punsch under ekarne vid Bellmansro, flanera på slätten, packa oss i en omnibus tillbaka till staden, besöka teatern och sluta vår dag på Operakällaren.
Det där lät nog höra sig och skulle vunnit tillslutning, o m icke festandet grundat sig på repartition.
Nu måste vi af kassaskäl refysera, ty ingen af oss hade Larsons resurser i börsen.
L. följ- de oss ut och vi skildes ifrån honom.
Må- hända satte han ensam sin plan i verket.
Andersson stannade i ateliern.
Sjöstrand gick hem till föräldrarne för att intaga sin söndagsmiddag.
Hallbeck, " Wahlbom och minnestecknaren, som hade mindre regel- bundna mattimmar, beslöto oss för besök i ännu en atelier, om man så får kalla det fattighärberge, dit vi nu styrde kosan.
På nedre botten i en magasinsbyggnad mellan bägge Nygatorna stego vi in i ett långt smalt rum med grofva järngaller för de höga fönstren.
Man kunde trott sig vara i ett fängelse.
Huru tomt och dystert mot den lokal vi kommit ifrån!
Här bodde
1808 och målade två artistvärldens bohömer, den ene icke utan all talang som porträttör, men cynisk och förslöad, den andre en klåpare i sin konst, men inbilsk och skräf- lande.
Porträttören låg halfklädd till sängs, fördjupande sig i romanläsning.
Han var människoföraktare och filosof af sin egen skola.
» Jag har tre principer, » plägade han säga.
» Den första att aldrig trumma med fingrar na på en bordskifva, ty det vittnar om an- defattigdom, som söker förströelse; den an- dra att aldrig gå på någon trottoar, ty då måste man trängas med allt slags patrask; på körbanan har man endast att hålla ur vägen för de hederliga hästarne.
Min tredje princip är att aldrig färdas i omnibus eller åkardroskor, ty då kan man lätt bli hög- färdig och inbilla sig sitta i eget ekipage. » — Till dräkten höll han sig just så pass uppe, att han icke utmärkte sig genom slusk- ighet.
Genom vänners bemedling fick han då och då en beställning; själf var han för stolt att utbjuda sin konst.
Artisten n:r 2 var en skranglig figur med hår som en bison, vinter och sommar klädd i samma till halsen igenknäppta luggslitna långa öfverrock.
Den bredbrättade hattens öfverparti led af svåra kontusioner och föt- ternas fodral hade både ärr och öppna sår.
Han var landskapsmålare.
Hans " dukar voro små.
De kunde nästan rymmas i en större bröstficka.
Ä m n e t upprepades ofta med få förändringar: i bakgrunden skog och berg, i förgrunden en liten stuga med en barn- unge i förstudörren; öfver taket lutade sig en hängbjörk; framför stugan betade en get och utbredde sig ett stycke af en lugn vat- tenyta.
En högblå himmel med ett par hvita molntappar fulländade det idylliska landskapsstycket.
» Ingen kan måla en sådan björk och en sådan get som jag, » hörde man honom skryta.
» Men brackorna förstå icke att uppskatta mina taflor efter förtjänst. » — Liksom kejsar Nero vid sin bortgång ansåg han sig kunna utbrista: » Hvilken konstnär förlorar icke världen genom mig! » Till köpare af sina arbeten pressade han vanligen hjälpsamma affärsmän och god- modiga källarmästare, de senare icke sällan mot betalning i matpoletter.
Han beklaga- de sig öfver svårigheten att existera på al- stren af sin pensel och instämde skrattande, då en af oss skämtsamt föreslog, att han borde byta med sin betande get, som aldrig saknade föda; » men, » tillade han omedel- bart, » kan ni tänka er så oförskämdt: när jag härförliden utbjöd en tafla till handt- verksmålaren ' Zätha vid Y-gatan tillrådde han mig sluta med landskapsmålning och taga arbete i hans verkstad.
Han kunde gifva mig mycket att göra med ångbåtars och vagnars uppfiffande, utom allt annat.
Det var klart att jag afspisade honom med besked.
Det vore just snyggt att nedsöla sig m e d att bli plankstrykare. » Magarne började nu pocka på sina rättig- heter.
De bägge artisterna inbjödos till en sexa med oss å den närbelägna källaren Iduna.
Häremot hade de ingen invändning.
Jag hade denna dag fått en inblick i konst- närslifvets både ljusare och mörkare interiö- rer.
[DUN » För kvinnan, som värdar hemmet » ut- bragte h. m:t konungen en skål vid den middag,, som gafs i Klubbhuset i Sandhamn vid Svenska segelsällskapets kappsegling i söndags .. Okynnestelefonerandet.
Då jag i Idun för en tid sedan läste Verus ' inlägg i » piano- och pinofrågan », kom jag så osökt att tänka på en annan pinofråga, som hit- intills blifvit förbigången med tystnadens välta- lighet, — jag menar okynnes-telefonfrågan eller okynnestelefonerandet — om det tillätes mig konstruera ihop ett sådant namn.
Jag har så länge förgäfves väntat ett litet apro- pos- i denna fråga uti » damernas egen », just där- för att det närmast berör en fruntimmersfråga (förlåt), och jag tror mig nu förstå orsaken; det är med okynnestelefonerandet som med piano- klinkandet, det anses förmodligen för en » oskyl- diga sak, ty det roar ju en och måste » natur- ligtvis » också roa alla andra utan undantag.
Bortsedt från det » ofattliga » nöje, som ett ständigt » god da ', söta du, hur mår du, tänk så roligt, hva ' sa ' han, hvart skulle han hän, hva ' ville han, hur såg han ut, hurudan hatt hade hon » o. s. v. med variationer i det oändliga — måste bereda en ofrivillig åhörare — jag säger ofrivillig med afsikt — vill jag anmärka det oskick, som vederbörande göra sig skyldiga till genom att i tid och otid begagna sig af telefo- nen som en afledare för en tillfällig sysslolös- het.
Ty, märk väl, telefonen kan ej vara afsedd för ett sådant ändamål.
Utom det onödiga be- svär, som talträngda telefonamatricer förorsaka våra stackars enerverade telefonsystrar, förhin- dras ju på allt sätt det förnuftiga ändamål, en så vacker och nyttig uppfinning som telefonen afser att fylla.
Kan det vara rätt att när som helst och huru länge som helst utan verklig nytta upptaga tele- fonen?
Med den erfarenhet, jag har, vågar jag tryggt påstå, att mera än / af de telefonsamtal, som expedieras, äro absolut värdelösa.
Månne därför icke en reform i detta afseende vore be- höflig och önskvärd?
Många skäl härför kunde ju lätt framdragas, men det sagda må vara nog, då jag ej längre vågar taga tidningens strängt anlitade utrymme i anspråk.
Möjligen kan jag blifva i tillfälle att en annan gång få med redaktionens tillåtelse komma igen, om dessa rader gifva anledning ' — som jag hoppas — till ytterligare diskussion.
Quidam.
2 3 Statsfrun hos framlidna drottning De- sideria, änkegrefvinnan Ciara Bonde, född Rålamb, fyllde den 1 juli 92 år.
Änkegref- vinnan Bonde, som oaktadt sin höga ålder ännu är vid bästa hälsa, bebor under sommaren egendomen Hesselby vid Mälaren.
Kristina Nilsson, grefvinna di Casa Miran- da, anlände i onsdags i förra veckan till Malmö med middagsbåten från Köpenhamn.
Hon var åtföljd af sin unga styfdotter och sin brorson vice häradshöfding Johannes Nilsson, hvilken senare från Vexiö nedrest för att möta henne i Köpenhamn och sedan vara henne följaktig på resan till det en mil från Vexiö belägna Gårds- by, där han har sitt hem och där grefvinnan Miranda under tvänne månaders tid skall uppe- hålla sig.
Grefvinnan såg frisk och hurtig ut som vanligt och var glad öfver att återse Sve- rige.
Under vistandet å Gårdsby kommer gref- vinnan att bära till dopet häradshöfding Nils- sons förstfödda, en liten flicka, som kommer att uppkallas efter sin gudmor.
Kvinnor vid naturforskarmötet.
Vid det 15; e Skandinaviska naturforskarmötet, som i des- sa dagar — den 7 — 12 juli — afbålles i Stock- holm, deltaga äfven åtskilliga damer.
Bland danskarna märkas 2, bland norrmännen 3 och bland svenskarna 8 kvinnliga deltagare.
Djurgårdsteatern öppnade i lördags åter sina portar, äfven nu under hr Albert Ranfts direk- tion.
På programmet stod ett tyskt 3-akts-lust- spel, kalladt » Askonsdag », hvars roliga repliker och lustiga förväxlingar oupphörligt framkallade ljudlig munterhet i den fullsatta salongen.
Nå- gon konstprodukt af synnerligt värde är nog ej detta lustspel, men det alltigenom goda utföran- det af detsamma försonar åskådaren med styc- kets brister.
Främst sätta vi hr Viktor Lund- berg, hvilken som betjänten Stefan, » det afskräc- kande exemplet », hade tillfälle att lägga i dagen sin förträffliga komik.
Vidare förtjäna särskildt fröknarna Rustan och Borgström samt hr Elias- son att framhållas.
Af regien har hr Harald Molander all heder.
" Familjemeddelanden ".
Under rubriken » Familj emeddélanden- » ha vi anslagit en bestämd plats på andra sidan i vår an- nonsbilaga för s. k. legala annonser och för dem fast- ställt ett pris, som rätt mycket understiger vårt annars beräknade annonspris, eller för födelse-, förlofnings- och vigselannons kr.
1: 50 samt för dödsannons inom ram kr.
5: — ett pris som måste betraktas som synnerligen mode- rat, då hänsyn tages till vår upplagas ovanliga storlek och den jämna och utbredda spridning till- kännayifvandet därigenom erhåller.
Hedaktionen af Idun.
* I n g a kraf.
Berättelse för Idun af Agathe Lind.
(Forts. o.
slut.)
er ingenting! » inföll doktorn ironiskt.
» Nej, låt mig slippa de där moderna teorierna.
Jag fruktar du har rätt, Ebba, att vi äro lika skilda som förr.
Men är du då så lycklig nu, som ensam? » Hon dröjde med svaret.
» Mitt lif har flutit lugnt, » sade hon slutligen.
» Inga krossade illusioner, jag har mamma att lefva för och min målning att intressera mig för.
Och sedan — — » » Sedan? » upprepade han.
» Ja — när jag en gång blir ensam, » sade hon sakta, » har jag tänkt att ta ett litet fosterbarn.
Det skall ge mitt lif innehåll.
Men, » fortfor hon lifligare och vände sig emot kusinen, » detta barn, som du har bnndit vid dig, Fredrik, tag vara på henne!
Du är allt för henne, och hon är nöjd, bara hon får veta din vilja.
Och jag tror, jag har insett det under dessa dagar, att en sådan hustru passar bäst för dig.
Men vårda henne, Fredrik, hon är som en vårblomma, skydda henne för frosten, och — och glöm ej att hon har en själ! » Han skrattade till: » Och det är du, som ger mig dessa råd.
Duh Han dolde ansiktet i händerna och skrattet öfvergick till en snyftning.
Ebba vred oroligt på sig.
» Fredrik, » sade hon matt, » jag är så trött, jag tror ej jag orkar tala mer. » Han blef genast läkaren.
» Ja, du har rätt, jag borde ha tänkt på, huru svag du är ännu.
Förlåt mig! » Han böjde sig ned och kysste henne på pannan.
» Farväl Ebba!
Tack för, » han kunde ej fortsätta, utan vände sig hastigt om och gick.
Hon följde honom med ögonen, och när han tog i dörrvredet, ville ett rop tränga sig fram öfver hennes läppar, men hon kväfde det med sin näsduk.
Så hörde hon hans röst i rummet utanför.
» Snart " ha vi sjuklingen uppe igen, som väl
IDUN 9T5 är.
Låt henne bara icke gå ut för tidigt.
Adjö faster!
Jag reser — • » De gingo ut i tamburen, och Ebba kunde ej uppfatta mer.
Det blef så tyst omkring henne, — så isande tomt.
— Kap. VIII.
Tåget skulle gå om några minuter.
Det var oro och spring bland människorna på perrongen, trängsel och knuffar.
Fredrik och Karin stodo på platformen till sin vagn och talade med Boj och Eva, som hade följt dem ned.
» Hvad det skall blifva tomt efter er.
de första dagarne,&gt; sade Boj.
» Ja, » nickade Eva bekräftande, » det är sant!
Jag kommer visst att gråta en stund, när jag kommer hem, det känner jag på mig! » » Gråt nu, » föreslog Fredrik, » det skulle se så systerligt och bra ut. » » Nej tack, den glädjen skall du slippa.
Du glömde väl inte chokoladen, Karin? » » Nej, både den och apelsinerna ligga i kapp- säcken. » » Hör du, Kajsa, » sade Boj, » vi komma nu i häst till ert bröllop.
Och jag vill ändtligen ha din kusin löjtnanten till marskalk, det paxar jag för, kom ihåg det! » » Jag skall skrifva upp det, » sade Karin skrat- tande.
» Men hvem får jag då? » frågade Eva.
Karin töjde sig ned.
» Jag skall bedja Fredrik bjuda löjtnant Änder, » hviskade hon skälmaktigt.
» Åh du skulle våga! » utbrast Eva mörkröd i ansiktet.
» Seså flickor, nu är tiden inne!
Adjö med er!
Glöm inte att hälsa föräldrarne! » » Adjö — adjö — adjö! » Karin stod kvar och viftade, så länge hon kunde uppfånga en skymt af de båda flickorna, sedan gick hon in i kupéen och satte sig bredvid Fredrik.
» Åh, » sade hon med en suck, » nu är det slut!
Jag har haft så roligt de här månaderna, och alla ha varit så snälla!
Se bara sådana rosor Ebba skickade mig.
Ja, henne skall jag sakna allra mest, tror jag.
Men jag är så glad på sam- Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
Mången småsak här i lifvet Ej i skönhet priset tar.
Är den nyttig blott, är gifvet Att den dock sitt värde har.
Många sinnen, många tycken, Sällan två ha samma smak.
En del vill ha granna smycken, Andra hä en enkel sak.
I ett tredje fall så gäller Praktisk nytta kanske mer xxn den dom man omildt fäller, Att den ej sig prydlig ter.
Men jag kommer bort från saken, Glömmer att förklaring ge.
Jo, jag tror du hittar maken, Blott du vill omkring dig se.
Trogen uti alla väder, Hårda mindre eller mer, Jag min plats så väl bekläder, Säkerhet och trygghet ger.
Fast jag sitter, må du veta, Däri just min kraft består.
Skall du nu behöfva leta?
Ej du mera hjälp här får.
Om du gissat nu mitt hela, (Som ju ganska troligt är,) Vill jag ordet sönderdela, Se hvad det i skötet bär.
Mången yngling i vår lärdomsstad, Som här tränar sig till snille, Har med glädje tagit mot — ja hvad?
Tvistefrö vid månget gille.
Under vinterns kalla kulna tid Hvad som då så bra kan smaka.
någon annan, — jag fanns inte till för dig.
O, nu kommer jag ihåg så mycket, som jag ej har tänkt på förut.
Fredrik, svara mig! » » Nåväl Karin, » sade han långsamt, » jag skall säga dig det: Ebba och jag ha varit förlofvade. » » Förlofvade! » flämtade hon.
» Och det får jag veta först nu.
Ab, så grymt!
Hvad hela värl- den vetat om, det har du dolt för din fästmö! » » Du är den första som får höra det, Karin, » sade han lugnt.
» Vi ville icke eklatera, förrän jag slutat mina studier, och när den dagen kom, då — då voro vi redan skilda åt. » » Af hvad? » » Låt det förflutna hvila! » bad han.
» Det är ju framtiden vi skola ha gemensam. » » Ja, just därför att vi skola det, borde jag ha rätt att fråga och veta, men du är så hård emot mig.
Ah, Fredrik, hvad är jag för dig? » Han lade armen om hennes lif och drog henne intill sig.
» Hvad du är? » upprepade han.
» Du är min lilla Karin, barnet, som jag sett växa upp, som jag fostrat och ej kunde låta någon annan få. » » Men skall jag aldrig blifva annat än ett barn för dig? » frågade hon snyftande.
» Jo, Karin, du skall bli min hustru. » » Tror du, att jag duger till det? » frågade hon sakta.
» Ja, Karin, det är jag säker på.
Du hör till de varelser, som ge mer än de taga, och det är nog endast sådana kvinnor som kunna göra oss män lyckliga. » ma gång öfver att få komma hem till mamma.
Vet du hvad, Fredrik, » — hon såg på honom och smålog, » jag undrar om mamma skall känna igen mig, så gammal och förståndig som jag har blifvit? » » Då får hon allt vara bra skarpsynt, » sade han skämtsamt.
» Men det gläder mig, Karin, att du är nöjd med din vistelse hos mina för- äldrar. » » Nöjd, » upprepade hon, » åh, jag är tacksam, så djupt tacksam för all deras vänlighet! » » Ja, jag önskar bara att jag också hade varit vänlig mot dig. » » Det har du väl varit! » » Nej, » sade han allvarsamt, » långt därifrån.
Jag har icke varit mot dig, som jag bort, många gånger. » » Så du pratar, » utbrast hon.
» Är du litet sträng ibland, så behöfver jag väl det.
Du är ju så god som vill taga hand om mig! » » Du har inga kraf, du liten, » sade han med ett eget tonfall.
» Kraf?
Hvad menar du? » Hon såg förvånad på honom, men mötte ej hans blick, — den var riktad utåt med ett längtande uttryck, medan hans hand gled liksom smekande öfver Ebbas rosor.
Konduktören kom in för att se på biljetterna, och när Fredrik öppnade sin plånbok för att taga fram dem, föll något därur ned på golfvet, utan att han märkte det.
Karin böjde sig fram och tog upp det.
Ebbas porträtt!
Bar Fredrik det på sig?
Hon satt helt häpen och stirrade på kortet.
» Hvad har du där? » frågade doktorn häftigt.
» Hvar har du fått det ifrån. » » Det är ditt, » svarade hon stilla.
» Det föll nr plånboken. » Han rodnade, tog porträttet och lade ned det i sin kappsäck.
Karin följde hans rörelser med en orolig blick, och när han satt sig ned igen, utbrast hon ångestfullt: » Fredrik, hvad är det mellan dig och Ebba? » » Det är ingenting, » svarade han kort.
» Ja, men har det varit något då?
Ni äro mer än kusiner för hvarandra.
Du var ju så besyn- nerlig, när hon var sjuk, du hade inte tanke för Hvem uti bekymmer sorg och strid Bringar ofta mången maka?
Hvad en gång har räddat folk och djur Ifrån kvalfull död och pina.
Hvad ju passar präktigt, eller hur, Till ett möblemang hos svina.
I naturen du nog funnit har Något som så sällsamt ljuder.
På ett fat från köket, fin och rar, Se ' n en middagsrätt jag bjuder.
Nu jag presenterar en kamrat, Som förut du kanske känner; Den gett upphof till så rnycket prat, Har som stekt dock många vänner.
Så ett namn jag ber dig tänka på.
Gissa på en månad sedan.
Sen en fisk som plär på djupet gå, Namnet känner du nog redan.
Men hvad kommer där för en figur, Se, han stannar, synes bida, Har du nå ' nsin sett en så ' n filur, Må ' n han dröjer vid din sida?
Här en annan bild vi visa se ' n, Undrar hvad om den du säger, Brukar ej af snygghet lida men, Dömes efter hvad den väger.
Så en märklig tingest här vi ha ', Som i rymden brukar fara.
Hvad som säges vara mycket bra, När man vill en sak förvara.
Handelsvara som gjort, mången rik, Fast man fin den ej kan kalla.
Ord ju stundom gälla får som » pik », Det på läppen ej plär falla.
Hvad som » viktigt » förr man an- vändt har, Hör nu till förgångna tider.
Hvad nog mången i sitt inre bar Och däraf då alltid lider.
Ibland kvinnonamn vi hafva tre, Hvilka äro ganska nätta.
Namn på tvänne blommor sen mig ge, Men naturligtvis de rätta.
Hvad förstör så långsamt mången sak Och till mycken skada länder?
Hvad som stundom sker med myc- ket brak.
En som ståta ses med — tänder.
Hvad du nog i jorden söka får, B l a n d nu befintliga Cacaosorter intages säkert förnämsta platsen af 1898 (Slut.)
Innehålls förteckning: Frida Stéenhoff; af Ellen Key.
(Med p o r t r ä t t) — Hög- sommarsång; af Harold Jacobson.
— Några tankar o m ferierna; af A. Roth.
— Bref frän en svensk delegerad v i d K. F. U.
K:s världskonferens i London.
— Sagan o m lju- set; af Mari Mihi.
— Ditt n a m n; af Emil Linders.
— Visi- tationskalaset; humoresk af Petrus Hedberg.
— Ur skug- gornas v ä r l d; några minnesblad för Idun af Vilhelm Bäck- man.
V I: Atelierstudier.
(Forts. o.
s l u t.)
— F r å n Iduns lä- sekrets: Okynnnestefonerandet; af Quidam.
— Ur notis- boken.
— Teater o c h musik.
— Inga kraf; berättelse för Idun af Ågathe Lind, (Forts. o.
slut.)
— Tidsfördrif.
Om du annars den vill finna.
Hvad som stundom på ett skrifbord står.
Släktbenämning på en kvinna.
Men du tröttnat på mig längese ' n, Ty min kost är ganska mager.
Kanske att vi träffas snart igen, Därför här jag afsked tager.
Moster Lisa.
Amfikop.
Omkastningsproblem, Hufvudordet, pudelns kärna, Döljer namnet på en sak, Hvilken fordom brukat värna Krigarns kropp i stridens brak.
Italienare bruka idka musik, p, t, Var tisteln ej i min schal?
g, j.
Af desssa ord och bokstäfver sko- la?
nya ord bildas hvilka beteckna: 1) stad i Bulgarien, 2) vandrare, 3) kroppsdel, 4) adjektiv, 5) flod i Asi- en, 6) vetenskap, 7) blomma.
Or- dens begynnelsebokstäver gif va nam- net på ett land och slutbokstäfver- na namnet på en världsdel, hvilka båda för närvarande låta mycket ta- la om sig.
Ohiltel.
Första runan borttag sedan, Genast ett nytt ord vi få: Hvad som bäd i ny och nedan Vintern lång oss bjuder på?
Låt den sista sedan fara, Enklare blir gåtan då, Ty det är ej svårt att svara: Hvad hvar båt plär flyta på?
Så är turen att förlora jiter första helt galant; Hvad, som njuts af små och stora I » das grosse Vaterland »?
Uppå resten sen Än en gång den Blott en bokstaf Hvad som finns Förva n d 1 i n g s g å t a.
Korp, grön, ni = en stad.
Tant, lena = ett haf.
Kom, du, nise = ett bibliskt namn.
Must, lilea = ett berg.
Är, ben, lös = en dryck.
Dank, neri = en skald.
Begynnelsebokstäf vernabilda n am - net på en ryktbar man.
Siri K — n.
ej spara, sista tag; kan förklara: i vattendrag?
Olle.
Kvadratgåta.
a a a a d d g 1 o r r r r s t t Lösningar.
Charaden: Sand-bank.
Ifyllningsgätan: Små smulor äro också bröd — En svala g ö r ingen s o m m a r: 1) se- ance, 2) Smyrna, 3) småsak, 4) Vivsan, 5) Panama, 6) landau, 7) lamell, 8) ragout, 9 poröst, 10) bägare, 11) raseri, 12) Torgny.
13) droger, 14) specie, 13) snäcka, 10) svag- is, 17) tomlär, 18) tambur.
19) förmak, 20) böndag, 21) Dagmar.
Diameter g åtan: nos, m o r, not, rot, m o s, dog, son, R o m, ton, T o r, som, g o d, Siffergåtan: Kramsfågel: lås, rek, mås, far, ask, lag.
Palindromen: Aga — aga.
Konsonantforändringsgåtorna: 1) spett, svett; 2) skäppa, s n ä p p a; 3) Billing, ku- ling; 4) sticka, s v i c k a; 5) liggare, t i g g a r e; C) dussin, russin; 7) giller, hiller, piller.
Calle C. HULTMANS CACAO C3rTJLl&lt;3L3aCLe&lt;a.^lJ vid 1 8 9 7 års Konst- och Industriutställning i Stockholm.
