# ID: svediakorp-per1188
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1898
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 30,306
# sentences: 646
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm.
Iduns Kungl.
Hofboktr.
N:r 26 (549) Prenumerationspris pr år: Idun ensam kr.
Iduns Modet., fjortondagsuppl.
» Iduns Modet., månadsuppl.
J Bamgarderoben &gt; Fredagen den 1 juli 1898.
5 5 3 3 - Byrå: Klara södra kyrkog.
16, 1 tr. Öppen kl. 10 — 5.
Allm.
telef.
6147.
Rikstelef.
1646.
Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Redaktionssekr.
: J. Nordling.
ll:te årg.
Utgifningstid: Annonspris: 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » 25 öre för hvarje påtörjadt tiotal stafv.
Lösnuramerpris 15 öre (lösnrr endast för kompletteringar.)
Utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
hvarje fredag.
Charlotte von Schéele.
Kjellbergska skolan i Göteborg!
M a n blef glad, bara m a n k o m i n i d e l u f t i g a s a l a r n a m e d d e blå- o c h h v i t s i p p s f ä r g a d e tapeterna o c h de s m å vänliga draperierna öfver fönstren.
Tref- n a d e n t i t t a d e f r a m u r alla v i n k l a r o c h vrår, o c h e n v a r m o c h o e g e n n y t t i g a n d a svepte in en s o m i en kärleksfull f a m n.
Och kunde det väl vara på annat sätt?
B l a n d alla s i n a m e d s y s t r a r är j u K j e l l b e r g s k a s k o l a n e t t s ö n d a g s b a r n, f ö d t i e n v ä l s i g n a d s t u n d, f o s t r a d t i k ä r l e k f ö r sitt n o b l a v ä r f: att g i f m i l d t så u t vetande utan anspråk på pen- n i n g e v e d e r l a g — s a m t i de- c e n n i e r b u r e t p å h ä n d e r n a af kapitalstarka, varmhjärtade o c h offervilliga ättlingar o c h v ä n n e r till d e n ä d l e stiftaren.
Däraf glädjen o c h tacksam- heten hos lärjungarna och deras föräldrar s a m t känslan af t r y g g s j ä l f s t ä n d i g h e t h o s lärare o c h l ä r a r i n n o r.
Och nu hafva blida mak- ter åt K j e l l b e r g s k a skolan r e d t ett n y t t, ä n n u p r ä k t i g a r e b o.
.
.
M e d s k i l s m ä s s a n från det gamla mängdes det ve- m o d s f u l l a a f s k e d e t från e n af s k o l a n s m e s t v ä r d e r a d e kraf- ter, musiklärarinnan fröken Charlotte von Schéele, som i d a g a r n a firat sitt t j u g u f e m - årsjubileum vid läroverket o c h s a m t i d i g t för alltid lämnat sin b e f a t t n i n g v i d d e t s a m m a.
V i d a har det sports, huru h e d r a d h o n v i d d e t t a tillfälle b l i f v i t, o c h v i d a m å d e t spör- jas, g e n o m hvilket dagsverke hon gjort sig värd denna heder.
Värmländska, Filipstads- b a r n, y n g s t a d o t t e r n till d e n f r a m s t å e n d e, o m V ä r m l a n d så h ö g t förtjänte bergmästaren och öfverintendenten Franz v o n S c h é e l e o c h h a n s lika- l e d e s r i k t b e g å f v a d e m a k a, E l i s a b e t h L u n d q v i s t, u p p v ä x t e Char- lotte v o n Schéele, f ö d d d e n 17 augusti 1 8 4 0, j ä m t e m å n g a s y s k o n i den g a m l a bergmästaregården å D a g l ö s e n s soliga strand.
I h e m m e t, m e d äkta v ä r m l ä n d s k t k y n n e, prägladt af gudsfruktan o c h e n k l a, g a m m a l d a g s s e d e r, a f p r y d l i g h e t o c h flit, g ä s t f r i h e t o c h v ä l v i l j a, d a n a d e s d e n u n g a f l i c k a n m e d s o r g f ä l l i g ö m h e t till att g å u t i l i f v e t o c h skaffa s i g e n g a g n a n d e v e r k s a m h e t.
Sin s k o l b i l d n i n g erhöll h o n dels i h e m o r t e n, dels i Gefle o c h i K a m p h s k a pensionen i Karl- stad.
V i d 1 8 års å l d e r s ä n d e s C h a r l o t t e v o n S c h é e l e till huf- v u d s t a d e n f ö r att f u l l b o r d a sina studier.
Eedan tidigt hade hon visat utpräglad håg för m u s i k.
N u fick h o n o b e - hindradt följa sin kallelse, sökte o c h v a n n inträde i Musikaliska akademien samt gjorde sig där b e m ä r k t såväl g e n o m sin ovanligt v a c k r a r ö s t s o m g e n o m sitt g r u n d - liga och energiska arbete.
B l a n d h e n n e s lärare m å n ä m - nas professorerna W.
B a u c k och van B o o m samt Ludvig Norman och Herman Behrens.
F ö r att få s p e l a o r g e l i akademien, hvars stadgar med- gåfvo undervisning i detta ä m n e b l o t t åt m a n l i g a e l e v e r, måste fröken v o n Schéele be- g ä r a k u n g l i g d i s p e n s, s o m åt h e n n e u t v e r k a d e s g e n o m då- v a r a n d e hertigen af Östergöt- l a n d, n u k o n u n g O s c a r.
A t t va- ra e n s a m b l a n d alla d e s s a y n g - l i n g a r, s o m n o g t y c k t e, att h o n i n g r e p i d e r a s r ä t t g e n o m att slå i n p å e n hittills u t e s l u t a n d e f ö r m ä n r e s e r v e r a d b a n a, v a r, efter h v a d h o n själf berättat, l å n g t ifrån r o l i g t, s y n n e r l i g a s t s o m de manliga kamraternas upp- fattning delades af läraren.
IDUN 202 1898 Ett ord utan g ä r n i n g är s o m en s k y utan r e g n o c h s o m en o s t r ä n g a d båge.
A.
M e n s n a r t h a d e h o n g e n o m sitt stilla o c h a l l v a r l i g a sätt t i l l v u n n i t s i g allas a k t n i n g, o c h i o c h m e d d e t s a m m a u p p h ö r d e alla obehag.
År 1 8 6 2 anade Cbarlotte v o n Schéele vid konservatoriet fullständig organistexa- m e n m e d 2 7 b e t y g, h v i l k a f ö l j a n d e år ö k a - des m e d ä n n u 7 (m i n i m u m v a r p å d e n tiden 11).
Ä n n u ej m y n d i g, h v a r f ö r h o n f ö r att få fria h ä n d e r å t e r i g e n m å s t e v ä d j a till k.
m: t, utnämndes fröken v o n Schéele, enhälligt v a l d, 1 8 6 4 till o r g a n i s t i F i l i p s t a d s o c h Fernebo församling.
Sålunda vardt hon — hennes föregångerska, nuvarande dom- kyrkoorganisten i Göteborg, fröken Elfrida A n d r é e, v a r n ä m l i g e n a n s t ä l l d v i d finska k y r k a n i S t o c k h o l m — vår första kvinnliga organist i svensk församling.
S o m p l a t s e n ej s k u l l e t i l l t r ä d a s f ö r r ä n t v å år s e n a r e, b o s a t t e s i g C h a r l o t t e v o n S c h é e l e u n d e r t i d e n i Gefle, h v a r e s t h o n g a f m u - siklektioner — s t u n d o m 8 ä 9 timmar o m dagen — o c h anförde därvarande musik- förening.
F ö r sin b e t y d e l s e f u l l a i n s a t s i stadens musiklif rönte h o n det varmaste erkännande, s o m v i d hennes afflyttning gaf sig u t t r y c k i d y r b a r a h e d e r s g å f v o r.
I Filipstad bestred den u n g a organisten, på församlrngens uttryckliga begäran, äfven kantorsbefattningen.
S o m m e d l e m af sty- r e l s e n för m u s i k s ä l l s k a p e t främjade hon kraftigt äfven detta.
Ett vältaligt bevis på hennes mångsidighet, v a r m a hjärta o c h praktiska förstånd utgör stadens under denna p e r i o d p å h e n n e s i n i t i a t i v b i l d a d e f o n d för pauvres honteux, s o m m e d r ä t t a b ä r h e n n e s namn.
Men fädernestaden vardt Charlotte v o n S c h é e l e för t r å n g.
S t ö r r e v i d d e r ö p p n a d e s i g för h e n n e.
E f t e r p å u p p m a n i n g från v e d e r b ö - rande aflagdt prof valdes h o n, 1 8 7 1, m e d stor r ö s t ö f v e r v i k t till o r g a n i s t v i d H e d v i g s k y r k a n i N o r r k ö p i n g.
M e d lif o c h l u s t s a t t e h o n s i g in i de n y a förhållandena.
A t t h o n äfven här v i s a d e s i g s i t u a t i o n e n fullt v u x e n, f r a m g å r b l a n d a n n a t däraf, att N o r r k ö p i n g s s k o l r å d, d å h o n, 1 8 7 3, k a l l a d e s till l ä r a r i n n a i s å n g och piano v i d Kjellbergska flickskolan i Gö- teborg, hvars föreståndarinna, fröken T h e - rése K a m p h, var hennes forna lärarinna, e r b j ö d h e n n e ett års t j ä n s t l e d i g h e t, m e d r ä t t i g h e t a t t å t e r t a g a sin b e f a t t n i n g, o m h o n ej s k u l l e t r i f v a s p å d e n n y a o r t e n — ett tillmötesgående, som hon besvarade m e d den djupaste tacksamhet, m e n hvaraf hon a l d r i g k o m i tillfälle att till fullo b e t j ä n a sig.
Göteborg, som tog emot henne m e d öppna a r m a r, f ö r s t o d n ä m l i g e n ä f v e n k o n s t e n att h å l l a h e n n e k v a r.
D e t e n a l ä r o v e r k e t efter d e t a n d r a s k y n d a d e att f ö r s ä k r a s i g o m hennes värdefulla undervisning.
O c h när d e v ä l e n g å n g fått h e n n e i n o m s i n a m u - rar, b u n d o d e h e n n e m e d c h a r m e n a f u n g a röster o c h m e d h e n n e s e g e t l å g a n d e nit för den svenska skolsången, till h v a r s höjande h o n så k r a f t i g t b i d r a g i t.
Jämte det hon i t j u g o f e m år v e r k a t i K j e l l b e r g s k a s k o l a n, d ä r ett af h e n n e u p p r ä t t a d t s t i p e n d i u m ytterligare hugfäst hennes n a m n, har h o n s å l u n d a i s e x t o n år v a r i t sånglärarinna i N y a elementarläroverket för flickor, i OeMenscMäger.
s j u t t o n år i f r ö k e n S i g r i d E u d e b ä c k s s k o l a och lika länge i Majornas elementarläro- v e r k för flickor, d ä r h o n f o r t f a r a n d e t j ä n s t - gör.
O c h öfverallt har h o n g e n o m sin o m u t l i g t r e d b a r a k a r a k t ä r, sitt a l d r i g s v i - k a n d e i n t r e s s e, sin s k i c k l i g h e t o c h sin för- m å g a att f ä n g s l a o c h e l e k t r i s e r a g j o r t s i g älskad o c h aktad såväl af föreståndare o c h f ö r e s t å n d a r i n n o r s o m af k a m r a t e r o c h lär- jungar.
K o n s e r t e r, u t l ä n d s k a r e s o r i s y f t e att stu- dera musikundervisningen i främmande land, l e d a m o t s k a p af s t y r e l s e n f ö r G ö t e b o r g s m u - s i k s ä l l s k a p, f ö r t r o e n d e u p p d r a g — s å s o m t. e x.
att v i d a l l m ä n n a flickskolemötet i Stock- h o l m 1 8 8 6 inleda frågan o m sångundervis- n i n g e n i rikets flickskolor — hafva j ä m t e b e a r b e t n i n g af p e d a g o g i s k m u s i k l i t t e r a t u r, komponering o c h målning upptagit fröken von Schéeles » lediga stunder ».
Och ändå h a f v a h v a r k e n h e m m e t eller v ä n k r e t s e n blif- vit lidande!
Ö f v e r v ä l d i g a n d e — s o m v i r e d a n an- tydt — voro de vänskaps- och hedersbevis, m e d hvilka Charlotte v o n Schéele hyllades vid sin a f g å n g från K j e l l b e r g s k a s k o l a n.
A f d e fester, s o m a n s t ä l l d e s till h e n n e s ära, vilja vi n ä m n a endast den varmt intima och högstämda, som på Charlottadagen i n o m l ä r o v e r k e t firades a f m e r ä n åttio a f h e - d e r s g ä s t e n s förra e l e v e r, af d e g å f v o r, m e d h v i l k a h o n ö f v e r h o p a d e s, b l o t t d e n lager- k r a n s af s i l f v e r, s o m b a r d e n e n k l a, m e n talande inskriften: » Från forna elever v i d K j e l l b e r g s k a s k o l a n 1 8 7 3 — 1 8 9 8 », o c h af de m i n n e s o r d, s o m fälldes, endast n e d a n a n f ö r d a, s o m v ä l b e l y s a s k i l d a s i d o r af h e n - nes personlighet.
S å y t t r a d e till h e n n e b i s k o p R o d h e v i d terminsafslutningen i Kjellbergska skolan: » D e t är ett d e t v a c k r a s t e v i t t n e s b ö r d n i h a r g i f v i t p å k ä r l e k e n för o c h p l i k t t r o h e t e n i e d e r t kall, d e n ä d l a s å n g e n s o c h m u s i k e n s k o n s t, s o m af e d e r så f r a m g å n g s r i k t utöf- v a t s, o c h n i h a r f ö r s t å t t att h ä r f ö r l i f v a och intressera äfven edra elever, s o m gärna och villigt åtlydt eder. » Och så s k r i f v e r o m h e n n e f r ö k e n A n n a K o c k u m, den väninna, som sedan ungdo- men delat hennes h e m o c h stått h e n n e s hjärta n ä r m a s t: » C h a r l o t t e är e n k v i n n a s o m få.
V i fira i h ö s t f y r t i o n d e året af v å r t samlif, o c h i n g e n v e t b ä t t r e än j a g, h u r g u l d r e n h e n - n e s k a r a k t ä r är, h u r d j u p — m e n m e d sa- tir o c h h u m o r v ä l i n m ä n g d, h v i l k e t g ö r l i f v e t v i d h e n n e s s i d a så v ä x l a n d e o c h r i k t.
» Tora Kjellberg, K v i n n o r n a opartiska-, l o g i s k a o c h s t r ä n g t rättfärdiga!
Gud bevare oss!
så skulle bli en ö d e öken.
människorna dö ut V o r e de det, och världen Thackeray.
Lördagskväll.
mifti prästgåVn allt är fejadt, (^ g C fint och pyntadt på allt vis, blommor uti alla vaser, farstu ' n strödd med hackadt ris.
Och i köket, stort och rymligt, kopparn glänser som en sol, kisse ligger på sin stol, slickar makligt sina tassar, köksan kornsgrynsgröien passar.
Drängen masar öfver Palle han i grimman båda äro duktigt gården, för, lata, ingen riktigt i humör — nu från ån skall köras vatten, annars träter köks-Kristin, se ' n ska ' gården krattas fin hvad en prästgårdsdräng det kan ingen män ' ska Prostens flickor friska blommor både rosor och — får vela.
streta, uti trädgåVn klippa af, jasminer ämnade för mammas graf; snart man ser dem båda skymta uti aftonsolens sken bort mot kyrkogårdsallén — att sin kära graf få smycka, det är deras största lycka.
Under hvalf af gamla lönnar ligger den så fridfullt skön, rundt om kantad af belliser, lagd med torf så frisk och grön.
Snart är vattnadt, krattadt, rensadt, borta hvarje visset strå, friska kransar läggas på — i den dunkelgröna dager grafven ligger där så fager.
Vemodsfulla hemåt vandra nu de moderlösa två, stanna här och där vid grafvar, lägga några men i ystra blommor på; barnasinnet sorgen ej kan fäste få, knappast prästgårdsgrind ' de nå, förr ' n man hör de muntra skratten, och de leka gladt » ta ' fat ?en ».
Öfver gården se ' n de springa, trappan tas i ett par språng, och de båda, röda, varma, köksdörr ' n nå på samma gång; där på bordet står i bunken tjärnfärskt smör, så friskt och skönt, smör som riktigt luktar grönt — tänk så härligt det skall smaka, bredt på nybakt rågbrödskaka!
Oossarne, som nyss till hagen pappas hästar ridit vall, smörgåshungriga nu komma, doftande så ljufligt » stall »; snart på breda farstutrappan, sittande i tripp trapp trull, mumsa de med munnen full, blicka öfver fält och gärden, nöjda, lyckliga med världen.
IDUN 1898 Men vid fönstret, skymdt prosten i sitt arbetsrum än en gång med andakt sända ' ns bläddrar af poppeln, laser evangelium, genom sin predikan, ändrar här och där en rad.
Men nu är han nöjd och glad, nöjd att re ' n sitt arbet och af kvällens frid få sluta njuta.
Snart på bron i vanda hörnet sitter han, så mild och blid, lyss på barnens muntra pladder, glömmer världens sorg och strid.
Nu från stapeln bredvid kyrkan höres helgsmålsklockans ljud, som ett himmelskt fridens bud, som från ofvan ljödo orden: » Frid i himlen och på jorden. » Tant Barbro.
* I kvinnohänder.
Ett inlägg i fattigvårdsfrågan af V i t i s Ida ?a.
III.
V ä g e n till d e t Me bättre.
i det föregående påpekade missför- h å l l a n d e n a g i f v a v i d h a n d e n, att d e t s y s t e m, s o m f ö r n ä r v a r a n d e t ä m l i g e n all m ä n t vid fattigvårds utöfvande tillämpas, i m e r ä n ett a f s e e n d e är f ö r d ä r f l i g t till s i n a verkningar.
M a n har också börjat inse detta.
Vår hufvudstads f a t t i g h u s t. e x.
l ä m n a i sitt n u v a r a n d e s k i c k f ö g a ö f r i g t att ö n s k a; b e k l a g l i g t är e n d a s t, att h j o n e n s ar- betskrafter icke användas; oafsedt den pekuniära förlusten, vore det i moraliskt h ä n s e e n d e f ö r m å n l i g a r e, o m h j o n e n v o r e nå- g o n a r b e t s s k y l d i g h e t u n d e r k a s t a d e.
M e d för- s l a g till g e n o m g r i p a n d e f ö r ä n d r i n g a r i d e n s t a d e n s f a t t i g v å r d, s o m n t ö f v a s u t o m inrätt- ningarna, har vidare en för detta ä n d a m å l tillsatt k o m m i t t é n y l i g e n f r a m k o m m i t.
M y c - k e t är s å l e d e s h ä r v i d l a g, o m i c k e r e d a n v u n n e t, så i n o m d e n n ä r m a s t e f r a m t i d e n att v ä n t a.
H v a d öfriga k o m m u n e r angår, ä g a v i ett icke ringa antal, s o m o m d a n a t sina f a t t i g h u s till s. k. f a t t i g g å r d a r eller a r b e t s i n r ä t t n i n g a r, h v i l k a alla b a s e r a t s p å den grundprincipen: H varje h j o n erhåller v i d i n r ä t t n i n g e n full f ö r s ö r j n i n g, m e n arbe- tar i m å n af f ö r m å g a.
Här tillförsäkras åldringarna en bekymmerfri lefnadsafton, I u n d e r d e t att g o d o r d n i n g o c h r e g e l b u n d e t arbete verka uppfostrande på de samhäl- l e t s o l y c k s b a r n, s o m h ä r fått e n tillflykt, eller, o m d e t t a i c k e är m ö j l i g t, å t m i n s t o n e h ä m m a n d e på de lastens element, s o m hit intränga.
V i äga slutligen k o m m u n e r, s o m för ätt r ä t t v i s t k u n n a u t d e l a d e tillfälliga u n d e r s t ö d e n s ö k t o c h erhållit f r i v i l l i g a kraf- ter i sin tjänst.
I dessa k o m m u n e r tilläm- p a s d e t s. k.
E l b e r f e l t s y s t e m e t, f ö r h v i l k e t d e t k a n s k e v o r e i sin o r d n i n g att här l ä m - n a e n k o r t r e d o g ö r e l s e.
S t a d e n eller l a n d s f ö r - s a m l i n g e n i n d e l a s i d i s t r i k t m e d h v a r sin distriktsföreståndare, enskilda såväl manli- g a s o m k v i n n l i g a p e r s o n e r a n t a g a s till s. k.
fattigvårdare.
D e n h j ä l p s ö k a n d e ä g e r att infinna sig å en fattigvårdens centralbyrå s a m t därstädes r e d o g ö r a för sina lefnads- o m s t ä n d i g h e t e r o c h d e t s ä r s k i l d a fall af nöd, för hvilket hjälp sökes.
Dessa-upp- gifter antecknas, o c h h a n d l i n g e n öfversän- des till f ö r e s t å n d a r e n f ö r d e t d i s t r i k t, d e n fattige tillhör.
D e n n e u t s e r n u b l a n d an- mälde fattigvårdare en lämplig person, som genom besök i den nödställdes h e m samt g e n o m att s ä t t a s i g i f ö r b i n d e l s e m e d h a n s a r b e t s g i f v a r e, h u s v ä r d m.
fl.
s k a l l u t f o r s k a, o m d e l ä m n a d e uppgifterna äro m e d sanna förhållandet öfverensstämmande.
D e rön fattigvårdaren gör antecknas å handlingen, som därefter återsändes till c e n t r a l b y r å n.
H v a d s o m för n ö d e n s afhjälpande bör g ö - ras, b e s l u t e s af b y r å n s f ö r e s t å n d a r e i s a m - råd m e d fattig vårdaren.
Det tillkommer den s e n a r e att tillse, d e t l ä m n a d t u n d e r - s t ö d till a f s e d t ä n d a m å l b e g a g n a s, s å s o m ock att u n d e r u p p r e p a d e b e s ö k h o s d e n n ö d s t ä l l d e efter b ä s t a f ö r m å g a m e d r å d o c h dåd bistå h o n o m.
D e t l i g g e r i ö p p e n d a g, att p å d e t t a s ä t t o r g a n i s e r a d f a t t i g v å r d h a r s t o r a u t s i k t e r att med d e n rätta hjälpen nå d e n rätta perso- nen.
E t t g l ä d j a n d e f a k t u m är ä f v e n, a t t u t g i f t s s t a t e n i d e s t ä d e r, d ä r s y s t e m e t hit- tills b l i f v i t t i l l ä m p a d t, i a l l m ä n h e t v i s a r e n fallande tendens.
Men d e s s a k o m m u n e r, d ä r p å ett eller a n n a t s ä t t e n ä n d a m å l s e n l i g o m d a n i n g af fattigvårdsväsendet k o m m i t till s t å n d, ä r o ännu lysande undantag.
I det stora hela får allt f ö r b l i f v a v i d d e t g a m l a.
D e t finnes ä n n u så m y c k e n s l ö h e t o c h l i k g i l t i g h e t att ö f v e r v i n n a, så m å n g a f ö r d o m a r att b e s e g r a, i n n a n m a n k a n h o p p a s p å e n a l l m ä n för- ä n d r i n g till d e t b ä t t r e.
D e t är d ä r f ö r j a g med d e n n a s k i l d r i n g i k v i n n o r n a s e g e n tid- n i n g v e l a t v ä d j a till v å r t l a n d s k v i n n a.
D e t ä r tid, att h o n k a l l a s att f u l l g ö r a sin v ä r n e - p l i k t, att d e l t a g a i k a m p e n m o t s i t t l a n d s k a n s k e m e s t f r u k t a n s v ä r d a fiender, l a s t o c h nöd.
K a n s k e skall h o n i d o n n a k a m p veta att l y f t a ett v a p e n, s o m hittills i c k e k o m - m i t till sin fulla r ä t t, d e t v a p e n, o m hvil- k e t d e t h e t e r, att d e t ö f v e r v i n n e r allting.
K a n s k e skall så h e l a s t r i d e n s k a r a k t ä r för- ändras, och det nästan hopplösa i försvaret bytas i segrande frimodighet.
Kvinnans deltagande i fattigvårdsarbetet är i e t t v i k t i g t a f s e e n d e m ö j l i g g j o r d t, i d e t att s v e n s k l a g n u m e r a i c k e l ä g g e r h i n d e r i v ä g e n för hennes inväljande i fattigvårds- s t y r e l s e.
A t t e m e l l e r t i d hittills e n d a s t n å g r a få k v i n n o r k a l l a t s att b e k l ä d a f ö r t r o e n d e - ä m b e t e n af d e t t a s l a g, är ett b e k l a g l i g t faktum, s o m n o g i främsta r u m m e t beror p å m ä n n e n s o b e n ä g e n h e t att i s o c i a l a v ä r f d e l a sin m a k t m e d d e t s v a g a r e k ö n e t.
M e n stor skuld i detta förhållande har äfven k v i n n a n själf.
D e t är n ä m l i g e n f ö r s t n ä r hon m e d lefvande intresse omfattat d e n n a sak, när h o n personligt o c h g r u n d l i g t satt sig in i hithörande förhållanden, s o m det f ö r s t a v i l l k o r e t f ö r att m a k t skall l ä g g a s i h e n n e s h ä n d e r är u p p f y l d t.
M e n icke ens d e t t a är n o g.
H o n m å s t e ä f v e n b e v i s a sin förmåga.
E t t tillfälle h ä r t i l l h a r h o n i d e n frivilliga f a t t i g v å r d e n.
D e t g i f v e s, d e t är e n g l ä d j e att b e t y g a det, insiktsfullt ord- n a d o c h till s i n a v e r k n i n g a r v ä l s i g n e l s e b r i n - g a n d e sådan.
» Föreningen för välgörenhetens o r d n a n d e » i S t o c k h o l m är ett e x e m p e l i b l a n d m å n g a.
» Ö r e b r o f r i v i l l i g a f a t t i g v å r d » är ett annat.
D e n har icke länge varit i verk- s a m h e t; d e n h a r i n g a s t o r a s u m m o r till sitt förfogande.
H v a d arbetets frukt v i d k o m - m e r k a n h ä r e m e l l e r t i d a n t e c k n a s, att bett- l a n d e af s t a d e n s f a t t i g a n u m e r a h ö r till ovanligheterna.
O m vårt lands kvinnor mera 203 a l l m ä n t ville i d y l i k t k ä r l e k s a r b e t e g i f v a prof på v a r m t hjärtelag, paradt m e d sundt o m d ö m e, och sålunda k o m m a de g a m l a för- domarna angående kvinnlig förmåga på skam, då v o r e d e n tid i c k e långt aflägsen, då d e n k o m m u n a l a o c h d e n frivilliga fattigvården kunde räcka hvarandra handen, förenande sig till g e m e n s a m t a r b e t e.
Det har förun- n a t s Gefle s t a d att i d e t t a h ä n s e e n d e g å främst i ledet.
D e s s e x e m p e l m a n a r till efterföljd.
M e n d e t är i c k e n o g h ä r m e d.
O m näm- l i g e n v å r a f a t t i g v å r d s i n r ä t t n i n g a r s k o l a blif- v a h v a d d e b ö r a v a r a, så b e h ö f v a s i f r ä m - sta r u m m e t o f f e r v i l l i g a, d u g l i g a k v i n n o r, s o m ä g n a sitt lif åt att blif va d e s s a inrätt- ningars föreståndarinnor.
Finske fattigvårds- i n s p e k t ö r e n S.
A.
H e l s i n g i u s b e t o n a d e n y l i - gen i e n artikel i t i d s k r i f t e n D a g n y d e t s t o r a b e h o f v e t af l ä m p l i g a k v i n n o r i o c h f ö r b e s ä t t a n d e af d e s s a m a k t p å l i g g a n d e p l a t s e r.
D e t är i n g e n l y s a n d e b a n a, d e n n a.
D e t är en bana, där oändlig m ö d a o c h liten tack vänta hvar o c h en, s o m beträder d e n s a m m a.
Det är e n d a s t, i fall d e i n n e b ä r a e n s a n - n i n g, d e d ä r o r d e n, att d ä r i k v i n n a n s ar- b e t e f ö r sin f r i g ö r e l s e l i g g e r e n k a m p » f o r r e t til a t vserge, d e t s o m trsenger a t vaer- ges; r e t til at vsere m e d, h v o r d e r er t u n g t o g svsert, » s o m m a n k a n h o p p a s, att d e u banan hädanefter skall b e t r ä d a s af a n d r a än d e m, s o m g ö r a det för b r ö d s skull.
D o c k, d e t finnes o c h s k a l l alltid finnas kvinnor, s o m måste förblifva f r ä m m a n d e för d e t t a o c h allt a n n a t a k t u e l l t v e r k a n d e i fat- tigvårdens tjänst.
D e t är d e s s a m a k o r o c h m ö d r a r, h v i l k a s h e m t a g a alla d e r a s kraf- ter i anspråk.
O c h l i k v ä l ställes d e t k r a f äfven på dessa kvinnor, emedan m y c k e n makt ligger just i deras händer.
E n af våra mera kände o c h framstående riksdags- m ä n y t t r a d e en g å n g u n d e r e n d i s k u s s i o n i s e d l i g h e t s f r å g a n u n g e f ä r f ö l j a n d e: N ä r nå- g o n af m i n a k a m r a t e r i r i k s d a g e n v i s a r in- t r e s s e f ö r d e n n a s a k, har j a g i n i o fall af tio f u n n i t, att d e t i s j ä l f v a v e r k e t i c k e är h a n, m e n h a n s h u s t r u, s o m bär d e n p å sitt h j ä r t a.
D e s s a o r d i n n e b ä r a ett erkän- n a n d e af d e t k v i n n l i g a i n f l y t a n d e t s å s o m e n m a k t, o c h s j ä l f v a d e t t a e r k ä n n a n d e är ä g n a d t att s t ä r k a a n s v a r s k ä n s l a n h o s v å r a kvinnor.
Makt och ansvar höra nämligen tillsamman.
I c k e a n v ä n d eller i s j ä l v i s k - h e t e n s t j ä n s t f ö r b r u k a d m a k t k a n i c k e an- nat än medföra ansvar.
jag M i n l ä s a r i n n a, j a g h a r v ä d j a t till d i g.
månne gjort det förgäfves?
Har * Ett par ord till kvinnliga resenärer.
XL-rade damer!
Sommarens dagar äro koni- na, o c h litet hvar bereder sig att snöra kappsäcken för att under kortare eller längre tid vederkvicka sinnet m e d en liten resetar.
Det är ined tanke därpå, s o m jag här vågar k o m m a med några råd o c h erinringar; — de gälla icke, h v a d ni skola ha m e d er på färden eller bekväm- ligen kan lämna h e m m a, endast er själfva, ert sätt och uppträdande under själfva järnvägsfär- den, o c h jag försvarar min djärfhet att våga vid- röra ett så delikat ämne därmed, att undfångna erfarenheter från icke så få resor allt mer o c h mer stadgat den öfvertygelsen hos mig, att ett litet maningsord till kvinnliga resenärer måhän- da ej är alldeles öfverflödigt.
Alltså, min fru, min fröken, då du köpt en biljett till ett tåg, märk, jag sade en, har du också rättighet till en sittplats i kupén, en o c h
I DU N 204 ingen mer.
Samma rätt ha också alla andra, äfven de, som k o m m a senare än du, så långt det reglementerade utrymmet räcker, o c h några syn-, ja, till o c h med hörbara protester, som man verkligen kan se exempel på att den in- trädande mötes m e d, är det således fullkomligt onödigt att demonstrera med för att visa denna, att han är o v ä l k o m m e n, — sådana opinionsytt- ringar visa ännu tydligare något o m dig själf, som dit gjorde bäst i att g ö m m a.
Ar den trefliga hörnplatsen vid fönstret ledig vid ditt inträde i kupén, eller blir den det under resans lopp, är det din fulla rätt att intaga den, — här s o m oftast i världen gäller det, att den, som först k o m m e r till kvarnen o.
s. v. Vill du under något uppehåll under vägen för en stund lämna din plats, markerar du, att den är upp- tagen, genom att därpå lägga en filt, resväska eller annat föremål, o c h du är då i din fulla rätt att vid återkomsten taga den i besittning igen.
Samma rätt gäller äfven andra, det var egentligen detta, jag ville framhålla, samt att uraktlåtenhet att respektera den bevisar, att man inom rese- lifvot ännu stafvar på dess A.
B.
C.
Att resa ett par bekanta i sällskap är ofta angenämt, då man därigenom har tillfälle att o m gemensamma intressen prata bort en del af ti- den.
Tillåt mig endast påminna o m, att när äfven främmande personer finnas i samma kupé, b ö r man gifva akt på tungan och i synnerhet akta sig för att nämna omtalade personer vid namn.
V i veta kanske icke, h v e m den passagerare är, som midt emot oss eller vid vår sida icke ens kan undgå att höra hvart ord vi säga; han kän- ner icke heller oss, men direkt eller indirekt kan han stå i förbindelse m e d de personer, hvarom vi sorglöst prata, våra ord kunna mer eller min- dre förvrängda hinna fram till dem, o c h detta kan gifva anledning till en mängd obehag.
I synnerhet unga flicker, men äfven en del äldre, hafva ofvan berörda vana o c h skatta m e d för- kärlek till den, när namnet har klang eller åt- följes af titel.
Den genomskinliga afsikten att imponera på omgifningen g e n o m de fina bekant- skaperna uppnås d o c k beklagligen sällan där- med; en person, som något lefvat m e d i världen och s o m det kunde vara tacksamt att imponera på, kan i allmänhet ganska lätt sluta sig till de- ras sfer att umgås o c h samhällsställning, m e d hvilka han k o m m e r äfven i ganska flyktig berö- ring, o c h det händer, att enda resultatet af för- söket att med andras granna fjädrar lysa upp den egna enkla skruden blir, att man väcker ett ganska välförtjänt löje.
Men framför allt, o c h härmed vill jag sluta mina korta erinringar, var försiktig o c h tag dig tillvara i de samtal, till hvilka du g e n o m samva- ron under järnvägs- eller ångbåtsresan lockas att inlåta dig m e d helt och hållet okända personer.
Icke så, att jag anser, att man ej m e d sådana bör föra konversation, j o, o c h detta är just rätta ordet därför, man m å gärna konversera, det kan skänka både nytta o c h nöje, då håller man sig på neutral mark o c h kan utbyta åsikter o m tusen olika ting, m e n må man taga sig tillvara att föra in samtalet på personligt område, hvarken den enas, den andras eller, något s o m blott är allt för vanligt, rörande någon, s o m man har ge- mensamt bekant.
Den vanliga gången af, hur ett sådant samtal uppstår, faller sig ofta helt natur- lig, man reser t. e x.
till den stad, till hvilken moitién i järnvägskupén återvänder, det faller af sig själft att omtala, hvem man skall besöka där o c h fråga, o m familjen eller personen är be- kant.
A r det till en mindre stad man far, o c h i Sverige är det väl knappt m e r än Stockholm, s o m ej kan räknas som sådan, är den det vanligen, och som naturlig följd blir den föremål för det samtal, som följer, o c h m e r eller mindre oförbe- hållsamt yttra vi oss o m vår väns eller bekanta familjs förtjänster, fel eller förhållanden, utan att vi hafva en aning o m, hur pass väl grundad an- ledning vår åhörare har att kalla sig vår väns vän eller bekanta, eller hvad bruk han kan göra af, eller i hvilket skick de kunna uppstå igen, våra onödiga förtroenden.
H ä r m e d har jag, kanske något ensidigt, berört vådorna af att under det umgänge, hvari rese- nären k o m m e r till främmande personer, ej taga nödig hänsyn därtill i sitt sätt o c h uppförande, men då jag vändt mig till kvinnliga resenärer, har jag särskildt haft i sikte att påminna o m, hvad de, af ålder erkändt hafva lättare än männen att glömma, det är, att tungan är en klen lem, som k o m m e r m y c k e n förargelse åstad.
— Den kan dock, rätt brukad, sprida m y c k e n glädje.
Spar den ej, när ett vänligt o c h höfligt svar och tilltal äro på sin plats, spar den ej, hvarken bland vänner eller främlingar, o c h du vinner åt dig ett 1898 godt rykte, och i det speciella fall, hvarom vi nu talat, s o m en god o c h angenäm resenär.
H.
* b o r t s k y m d a stjärnor.
Skizz för Idun af F r u Sissi.
lag v a r s j u t t o n år.
Lifvet hade öppnat för m i g f ö r s t a s i d a n i sin v a c k r a, fre- stande bilderbok.
Lärarinneexamen var det m å l j a g n ä r m a s t a r b e t a d e att n å, o c h u n d e r f r i s t u n d e r n a fick j a g g ö r a e n liten titt-in i bal- o c h k o n s e r t s a l o n g e n.
O m h u l d a d af g o d a f ö r ä l d r a r, ä l d s t a s y s t e r i ett l y c k l i g t hem, a n s å g j a g m i g h a f v a i n g e n att af- undas.
Det var i oktober.
Gatlyktorna voro t ä n d a, t y m å n s k e n e t v a r så s v a g t, att m a n ej v i d dess sken k u n d e afvärja vattenpus- s a r n a, s o m m a r k e n ä n n u e j s u g i t u p p efter regnet.
H e m s k a, t r a s i g a m o l n j a g a d e pil- s n a b t h v a r a n n f ö r b i m å n e n p å fästet, lik- som v o r e d e r ä d d a att l ä n g e u t s ä t t a s f ö r ljuset.
Matematiklektionen var slutad o c h j a g å t e r v ä n d e från s k o l a n, d ä r j a g m e d e n k a m - rat tog privattimmar för den u n g e, ansedde d o k t o r K v i s t.
M e d a n v i r e n g j o r d e s v a r t a taf- l a n, h a d e h a n så l å n g s a m t k n ä p p t s i n a h a n d - s k a r i t a m b u r e n, att v i h n n n o b l i f v a k l ä d d a o c k s å, o c h s e d a n f ö l j d e s v i åt.
Vi hade g j o r t d e t m å n g e n a f t o n f ö r r, o c h att v i flickor s k y n d a d e o s s att b l i f v a f ä r d i g a l i k a m y c k e t, s o m v å r l ä r a r e f ö r d r ö j d e s i g, är h e l t säkert.
I n g e n d e r a af o s s flickor f ä s t e o s s s t r a x vid den mulna himlen, men doktor Kvist var a s t r o n o m o c h b e k l a g a d e sig öfver d e b o r t s k y m d a stjärnorna, hans vänner.
Han brukade annars under promenaderna göra oss bekanta m e d någon stjärngrupp, o c h med intresse, kanske lika m y c k e t för läraren som f ö r ä m n e t, f ö l j d e v i a l l t i d h a n s för- klaringar.
I k v ä l l r ö r d e sig v å r t samtal kring närmare liggande ting.
V i passerade v å r u n g e d o k t o r s p o r t, m e n u t a n att l å t s a om den fortsatte han färden m e d oss o c h vek af m e d m i g v i d d e t g a t h ö r n, d ä r m i n väg s k i l d e s i g ifrån m i n k a m r a t s.
Väl, att i n g e n e l e k t r i s k l a m p a s t o d i h ö r n e t, t y j a g r o d n a d e af ö f v e r r a s k n i n g o c h m å h ä n d a af f r ö j d.
Hvarför följde han m e d mig?
H v a r f ö r g i c k h a n ej m e d d e n v a c k r a K a r i n, s o m v a r så b e u n d r a d a£ a l l a?
» F ö r att få e n e r s ä t t n i n g f ö r d e s k y m d a stjärnorna, vill j a g i afton följa fröken h e m.
» P l u m s, där t r a m p a d e j a g m i d t i e n vatten- puss, hjärtat bultade och h a n d e n grep hårdt om algebran.
S o m i en d r ö m k o m j a g hem, och hela kvällen var j a g glad o c h uppsluppen i syskonkretsen.
Arbetet för m o r g o n d a g e n gick trögt, ty hans vackra ord ljödo ständigt i mina öron.
Hvarför hade han sagt s å?
Hvarför såg h a n p å m i g så g l a d t, d å v i s k i l d e s o c h h å n s a d e: » D e n 2 7 n o v e m b e r är d e t stjärnfall, f r ö k e n H i l d e, o c h d å s k o l a v i g å u t f ö r att tillsammans önska oss något.
Hvarje vid ett stjärnfall u t t a l a d ö n s k a n g å r j u e n l i g t g a m m a l sägen i uppfyllelse, inte s a n t?
Å t - m i n s t o n e vill j a g så g ä r n a t r o, att m i n a tindrande v ä n n e r där b o r t o m m o l n e n skola bringa mig lycka.
D r ö m i natt, o m h v a d ni vill ö n s k a eder! » E n s t r å l a n d e b l i c k o c h ett k a n s k e f ö r v a r m t, f ö r o ö f v e r l a g d t h a n d s l a g fick h a n s o m af s k e d.
Då m a m m a på kvällen släckt lampan i vår jungfrubur o c h önskat oss g o d natt, låg j a g ännu länge v a k e n och tänkte.
Det b l e f t r å k i g t att l i g g a m e d d e n o g e n o m s k i n - l i g a r u l l g a r d i n e n n e d d r a g e n f ö r f ö n s t r e t.
Sak- t a s t e g j a g u r s ä n g e n o c h r u l l a d e u p p gar- dinen.
H i m l e n hade klarnat o c h på djup- blå g r u n d s t r å l a d e o r ä k n e l i g a g l i m m a n d e stjär- nor.
Större, v a c k r a r e ä n d e a n d r a, g l ä n s t e e m o t m i g V e n u s, aftonstjärnan, m i n u n g a d o k t o r s ä l s k l i n g s s t j ä r n a.
D e s s b l å h v i t a strå- lar s i l a d e i n g e n o m m i t t f ö n s t e r.
D e b r a g t e v i s s t e n ö n s k a n o m g o d n a t t från h o n o m, som nu helt b e m ä k t i g a t sig m i n a tankar.
» D r ö m i natt, o m h v a d eder, fröken Hilde! » ni skall önska Ja, d e t v i l l e j a g g ö r a, o c h h a s t i g t u n d a n - stökande min aftonbön, gled jag m e d glada tankar in i d r ö m m a r n a s värld.
K l o c k a n o v ä c k t e s j a g af väckarurets omilda, klirrande ljud.
U p p t a g e n af a n d r a t a n k a r, h a d e j a g ställt v i s a r e n p å o r ä t t t i m - me.
Hastigt vred j a g o m skrufven i uret och så k o m t a n k e n: h v a d h a d e j a g d r ö m t?
Minnet däraf v a k n a d e först oredigt, m e n småningom tydligare.
J a g h a d e sett m i g som en g a m m a l mamsell, lärarinna bland o s t y r i g a flickor, m e d k o r t k l i p p t h å r o c h g l a s - ö g o n m e d bågar för näsan.
E n k ä n s l a af ensamhet o c h missnöje hade bemäktigat sig mig, och j a g kände en obetvinglig längtan efter n å g o t b ä t t r e, n å g o t, s o m j a g e j k u n d e nå.
J a g h a d e h o p p a t s att få d r ö m m a o m stjärnor, o m h o n o m, o m glada, djärfva ö n s k - n i n g a r, s o m b l i f v i t u p p f y l l d a.
I stället h a d e jag d r ö m t o m, att j a g n å t t d e t m å l j a g med m i n e x a m e n å s y f t a t, o c h s o m hittills tilltalat m i g ofantligt.
Du l ä t t r ö r d a lilla flickhjärta!
Det var ett a n n a t mål, s o m n u hägrade s o m fram- tidsperspektiv!
D e t v a r j u allt e n d a s t fan- tasier, s o m d e n u n g e d o k t o r n s o f ö r s i k t i g a ord v ä c k t till lif, — d u m m a, b a r n s l i g a t a n - kar, s o m j a g m å s t e s o f v a b o r t, o c h u t a n att d r ö m m a s o f j a g l u n g t till m o r g o n e n.
Härefter lockade mig matematiklektio- n e r n a m e s t af alla, o c h p r o m e n a d e r n a efter dem b l e f vo allt l ä n g r e.
D o k t o r K v i s t g j o r d e v i s i t i m i t t h e m o c h b l e f s n a r t en d a g l i g g ä s t d ä r.
M a n b r y d d e m i g alltid f ö r h o n o m, men t v ä r t e m o t m i n f ö r m o d a n v a r n a d e för- äldrarna m i g ofta för att fästa m i g v i d honom.
» L ä s d u b l o t t flitigt, H i l d e, o c h v a r g l a d ö f v e r att d u f å t t e n s k i c k l i g lärare, men låt h o n o m i c k e b l i f v a f ö r d i g n å g o t mer, ä n n u å t m i n s t o n e, d å d u är s å u n g.
» A l l t o f t a r e h ö r d e j a g m a m m a s u c k a, allt senare såg j a g p a p p a sitta u p p e v i d sitt arbetsbord, o c h håret vid hans tinningar grånade märkbart.
J a g g r u b b l a d e m y c k e t ö f v e r allt d e t t a, och föräldrarnas stora nedslagenhet g r u m - l a d e litet d e n g l ä d j e, m e d h v i l k e n j a g e m o t - s å g 2 7: d e n o v e m b e r s a n n a l k a n d e.
Allt o f t a r e i n b i l l a d e j a g m i g, att h i m l e n d å s k u l l e v a r a m u l e n o c h d o k t o r K v i s t s v i s s a t r o p å, att den d a g e n skulle b r i n g a lycka, ville ej m e r smitta mig.
Ett kände jag m e d visshet, n ä m l i g e n att d e n n a d a g s k u l l e b ä r a m e d sig n å g o t o v a n l i g t, så m y c k e t h a d e v å r a tankar lekt vid den.
M e n hvad, det visste vi e j; d e t v i s s t e v ä l e j e n s s t j ä r n o r n a, v i d h v i l k a v i v i d s k e p l i g t f ä s t ett h o p p.
Min i n n e r l i g a s t e ö n s k a n v a r att få b l i f v a h a n s, s o m lärt m i g älska dessa b l i n k a n d e s t j ä r n o r, o c h j a g v i s s t e att h a n s ö n s k a n mötte min.
K a n s k e s k u l l e d e t af g ö r a n d e o r d e t f a l l a p å m ä r k e d a g e n, t y så m y c k e t t y c k t e j a g v a r v i s s t, att d e t e j m e r k u n d e
IDUN 1898 utoblifva.
» E t t o r d f ö r m y c k e t är f ö r lif v e t s l u g n ett o r d f ö r l i t e t.
» ibland Allt t y n g r e blefvo föräldrarnas sinnesstäm- n i n g, o c h allt h e m s k a r e b l e f v o m i n a a n i n g a r o m e n a n n a l k a n d e olycka.
E n tid h a d e j a g trott, a t t j a g v a r i t o r s a k e n till d e r a s s o r g, d å d e m ä r k t att d e r a s i n f l y t a n d e e j k u n d e motarbeta m i n böjelse, m e n s m å n i n g o m l e d d e s m i n a t a n k a r till a n d r a m ö j l i g a or- saker.
Genom uppsnappade ord och häntydningar v i s s t e j a g, att m i n far m i s s l y c k a t s i s i n a s p e k u l a t i o n e r i b y g g n a d s f ö r e t a g, att han d r a b b a t s af s t o r a f ö r l u s t e r, h v i l k a g j o r d e honom bekymmer.
E n v e c k a före stjärnfallsdagen satt j a g u t a n f ö r ä l d r a r n a s v e t s k a p i m i n fars y t t r e r u m, o c h d ö r r e n till a r b e t s r u m m e t, d ä r för- äldrarna samtalade, stod öppen.
» Den 26 n o v e m b e r, » hörde j a g p a p p a säga, » är mån- d a g o c h d å h a r r ä t t e n ett s a m m a n t r ä d e.
O m v i h i n n a få allt i o r d n i n g, h a r j a g då tänkt inlämna min cessionsansökan, ty v i k u n n a e j m e r h å l l a o s s u p p e efter d e s s a förluster.
T i s d a g e n d e n 2 7: d e ingår notis d ä r o m i tidningarna, o c h då veta b å d e vän- ner o c h o v ä n n e r o m v å r o l y c k a.
» H v a d m a m m a svarade, vet j a g ej.
M e d e t t skri, s o m o f r i v i l l i g t b r ö t f r a m, r u s a d e j a g bort o c h in igen i mitt eget rum.
Jag h ö r d e m a m m a s k y n d a efter m i g, h ö r d e h e n n e u p p r ö r d vilja blifva insläppt, m e n j a g ö p p - n a d e ej r i g e l n f ö r d ö r r e n.
Jag var s o m ifrån m i n a s i n n e n.
B l o d e t s j ö d i m i n a å d r o r s o m a l d r i g förr, d e t b r ä n d e v i d t i n n i n g a r n a o c h g j o r d e o n d t i h j ä r t a t.
D e t t a s k u l l e så- ledes h ä n d a!
D e t var detta, s o m stjärnorna s k ä n k t e m i g s o m u p p f y l l e l s e af m i n a ö n s k - n i n g a r!
H a n skulle naturligtvis ej vilja k o m - m a i b e r ö r i n g m e d m i g efter d e t t a, h a n s k u l l e k a n s k e ej m e r v i l j a m i n n a s, a l t h a n känt mig!
A c k, hvarför skulle detta h ä n d a j u s t p å denna dag?
H v a r f ö r h a d e j a g e j l y d t för- ä l d r a r n a s r å d o c h u n d v i k i t e l d e n?
N u för- stod j a g deras farhågor.
D e hade velat s p a r a m i g s o r g e n att b l i ö f v e r g i f v e n efter m i n faders ruin.
N o g t a l a d e h j ä r t a t o c k s å till h a n s f ö r m å n.
V a r h a n v e r k l i g e n så ä d e l j a g f ö r e s t ä l l t m i g, k u n d e j u allt d e t t a e j i n v e r k a p å v å r t förhållande.
Blickarna, de förtäckta orden, d e hälft uttalade ö n s k n i n g a r n a vis ä vis 27:de n o v e m b e r — de hade d o c k ej kunnat ljuga!
Kanske k o m m e han dock stjärn- f a l l s d a g e n, o m h i m l e n v o r e klar.
— M e n så k o m m o tviflen i g e n, o c h m e l l a n t v i f v e l o c h h o p p lefde j a g de tunga, dystra dagarna, d e t y n g s t a i m i t t lif.
S å k o m d å d e n 2 7: d e n o v e m b e r, så g r y d d e den efterlängtade dagen, den dagen, s o m varit o m s p u n n e n af h o p p e t s ljusaste trådar.
M e n den g r y d d e mulen, himlen grät under störtregn.
Grät den kanske öfver m i n o l y c k a?
H a d e v ä l s t j ä r n o r n a af b a r m h ä r t i g h e t d r a g i t s i g u n d a n f ö r att g ö r a m i s s r ä k n i n g e n l ä t t a r e för m i g?
D o k t o r K v i s t k o m ej d e n d a g e n — k o m sedan aldrig mer.
O c h ändå vidlådde ingen vanära m i n fars n a m n.
A l l t h a d e h a n är- l i g t afstått, o c h d e t lilla af f o r d r i n g a r n a, s o m ej blef betäckt, b e t a l a d e en släkting, s o m s m å n i n g o m k u n d e få sitt i g e n.
Min u n g e d o k t o r s k r e f h e l t k o r t o c h v ä n l i g t, att h a n o f ö r m o d a d t erhållit ett s t i p e n d i u m f ö r en 6 m å n a d e r s utrikesresa, o c h u n d e r d e n n a t i d s ö k t e o c h v a n n h a n t r a n s p o r t till huf- vudstaden.
I b o r t s k y m d a stjärnor!
V i d edert tind- rande sken föddes kärleken i sjuttonårigt hjärta!
K o r t blef d e n fröjd I skänkten!
M e d e d e r s k y m d e s o c k m i n a v a c k r a s t e luft- slott!
* J a g är g a m m a l n u, o c h h å r e t h a r l å n a t e n s i l f v e r g l a n s af s t j ä r n o r n a däruppe på fästet.
E f t e r a f s l u t a d e s t u d i e r, u t a n att j a g h a n n blifva en g a m m a l m a m s e l l m e d grå lockar o c h o c h g l a s ö g o n m e d b å g a r p å näsan, blef j a g gift o c h är n u e n l y c k l i g m o d e r åt flere f u l l v u x n a barn.
Sagan o m de s k y m d a stjärnorna har j a g förtäljt d e m, o c h m i n äldste s o n studerar som v e t e n s k a p s m a n deras banor.
Skämt- s a m t har han n y s s omtalat, h u r u h a n un- d e r d e t s e n a s t e, r i k l i g a stjärnfallet r ä k n a t ä n d a till 6 0 0 stjärnfall p å 5 m i n u t e r, d å han på professor Kvists enskilda observa- torium biträdt h o n o m v i d observationerna.
Och ingen enda önskan hade han ens tänkt p å att u t t a l a!
» Lyckliga n u t i d s u n g d o m, » hade professor K v i s t efteråt s a g t h o n o m, » s o m e j h y s e r nå- g o n vidskeplig tro på ödets ingripande i edert lif!
T u n g a, r e g n d i g r a s k y a r h a f v a e n g å n g, d e n 2 7 n o v e m b e r, f ö r alltid s k y m t m i n l y c k a s stjärna! » * (3r s k u g g o r n a s v ä r l d.
Några minnesblad för Idun af Vilhelm Bäckman.
VI.
Atelier-studier.
/ J m v i f ö r f l y t t a o s s till en m å l a r e - a t e l i e r i S t o c k h o l m v i d b ö r j a n af 1 8 5 0 - t a l e t, så finna v i d ä r e n s ö n d a g s f ö r m i d d a g s a m l a d e n å g r a u n g a m ä n m e d k o n s t n ä r l i g a o c h litte- r ä r a i n t r e s s e n, i n b e g r i p n a i lifligt s a m t a l.
A t e l i e r n är b e l ä g e n 1 tr. u p p i e t t h u s v i d — j a g tror trafikleden i våra dagar heter Kungsträdgårdsgatan.
D e n n a g a t a h a d e ett visst aristokratiskt anseende, t y v i d den- s a m m a h a d e å t s k i l l i g t h ö g f ö r n ä m t f o l k sla- git sig ner.
B l a n d andra k u n d e m a n ofta få s e d e n b l i n d e m e c e n a t e n e x c e l l e n s e n Gustaf Trolle B o n d e s resliga gestalt m e d d e t h v i t a h u f v u d e t, l e d s a g a d af e n k a m - m a r t j ä n a r e, ställa s i n a s t e g u p p i f r å n g a t a n n e r till v ä s t r a a l l é e n i » t o r g e t ».
I gen jag och a t e l i e r e n, s o m u t g j o r d e s af ett t ä m l i - s t o r t o c h h ö g t r u m, b o d d e eller, h v a d m e d v i s s h e t v e t, m å l a d e Marcus Larson Mils Andersson.
V ä g g a r n a i det stora r u m m e t voro nästan h e l t o c h h å l l e t u p p t a g n a af f u l l b o r d a d e o c h ofullbordade oljefärgstaflor m e d o c h utan r a m a r, eskisser, s t u d i e r, m o d e l l e r o c h kuri- osa.
Larsons v ä l d i g a dukar i n t o g o största väggytorna och imponerade genom sina s ö k t a effekter.
A n d e r s s o n s fint u t a r b e t a - de genre- o c h landskapsstycken voro jäm- förelsevis s m å.
Larsons grundteckningar i k o l v o r o o f t a u t s l u n g a d e m e d rå j ä t t e - kraft; m e d e n klatsch af sin p e n s e l k u n d e h a n s m e t a p å d u k e n e n t j o c k h v i t färg- kluns, s o m p å afstånd g j o r d e illusorisk verkan, hans kolorit var flammande.
An- d e r s s o n s rjensel h a d e farit s a k t a o c h v ä l fram, hans färger v o r o d ä m p a d e, s k u g g o r o c h d a g r a r b i l d a d e i c k e så s k a r p a m o t s a t - satser, att ö g a t l e d däraf.
N ä r L a r s o n k o m å s k å d a r e n att r y s a v i d s i n Brinnande ångbåt 205 (i flere r e p r o d u k t i o n e r), sitt Skeppsbrott i Bo- husländska skärgården, sitt Landskap med vat- tenfall i v i l d a k a t a r a k t e r, eller att s m å t t draga på m u n n e n v i d en marinmålning m e d s t o r m i g h i m m e l, u p p r ö r d t haf, s k e n från ett f y r t o r n m i d t i b r ä n n i n g a r, månsken m e l l a n s k y a r o c h e l d s t r i m m o r från e n p å e n m o l n f r i fläck h ö g t ö f v e r h o r i s o n t e n f r a m - ilande k o m e t, k u n d e b l i c k e n i stillhet hvila v i d A n d e r s s o n s Kärrmosse i Östergötland med vallhjon, Fågelfängaren på Norrbro, Oxdrift från Småland m.
fl.
— L a r s o n v a r i n g e n figurmålare, utan, när det b e h ö f d e s m a n s k a p i h a n s b å t a r eller f o l k i h a n s l a n d s k a p, an- litade han Kilian Zolls m e d v e r k a n — A n - d e r s s o n r e d d e s i g själf.
M ö b l e m a n g e t i ateliern v a r enkelt.
Af s t o l a r f u n n o s j u s t så m å n g a, s o m v i f ö r till- fället b e h ö f d e.
T v å stafflin t o g o i c k e l i t e t utrymme.
V i d d e t e n a satt L a r s o n i s k j o r t: ä r m a r n a m e d e n i b l i n d r a m s p ä n d större s p a c k l a d o l j e d u k f r a m f ö r sig, m e d p a l e t t och pensel i hand.
I n o m de två timmar, vi tillbragte i ateliern, m å l a d e h a n hvisslan- d e eller s m å g n o l a n d e h e l a l u f t p a r t i e t till e n marin.
» Just här, » utbrast han glädtigt, d å a r b e t e t f o r t s k r i d i t ett g o d t s t y c k e, i d e t han m e d penselskaftet pekade på en punkt af d u k e n, » j u s t h ä r skall s a m m a n s t ö t n i n g e n ske.
Det ena fartyget, en örlogsfregatt, ränner m i d s k e p p s in p å en kofferdibark, s o m n a t u r l i g t v i s k o m m e r att g å till b o t t e n.
M a n får s e f ö r t v i n a d e r ä d d n i n g s f ö r s ö k, m a - ster o c h t a c k l i n g, s o m g å ö f v e r b o r d, d r u n k - n a n d e; d e t skall b l i e t t k o l o r u m, h v a r t i l l m a n aldrig skådat m a k e n, eller h v a d tror n i?
» — V i t r o d d e n o g att d e t s k u l l e bli hårresande.
Andersson smålog.
L a r s o n — f. d. s a d e l m a k a r e g e s ä l l e n — h a d e b ö r j a t få m å n g a b e s t ä l l n i n g a r o c h s k ö r d a d e g u l d p å sitt n y a a r b e t s f ä l t.
D e t t a f ö r a n l e d d e m i n n e s t e c k n a r e n att v i d tillfället skrifva o c h tillägna h o n o m en i m p r o v i s a t i o n af följande i n n e h å l l: När jag i fantasiens slup Gjort mången stormig segling öfver diktens djup Oeh sist m e d nödflagg funnit hamn i evigheten, Då har ditt konstnärsrykte nått sin höjd; Som millionär du sitter helt förnöjd Och drager växlar på odödligheten.
— » S å skall d e t l å t a!
» u t r o p a d e L a r s o n.
» J a g målar ett vatten, s o m själfve M e l b y e a f u n d a s m i g o c h s o m i n g e n k a n g ö r a efter.
D e t skall i E n g l a n d b e t a l a s m e d h ö g a r af guld.
J a g r e s e r dit, o c h n i s k a l l få s e att j a g k o m m e r igen s o m millionär. » S t a c k a r s L.
!
D e t b l e f honom g i f v e t att g ö r a d e n s t o r m i g a s e g l i n g e n.
F ö r s t för- liste h a n, d å h a n s m e d så s t o r a k o s t n a d e r i V i m m e r b y t r a k t e n u p p f ö r d a villa, afsedd att b l i e n u n d e r v i s n i n g s a n s t a l t för u n g a l a n d s k a p s m å l a r e, år 1 8 6 0 b l e f l å g o r n a s rof.
S a m m a år b e g a f h a n s i g till H e l s i n g f o r s o c h P e t e r s b u r g f ö r att s ö k a t a g a i g e n för- l u s t e n, o c h l y c k a n l o g å t e r ett p a r år e m o t h o n o m; m e n n ä r h a n m e d f ö r b i g å e n d e af sitt f ä d e r n e s l a n d år 1 8 6 2 b e g i f v i t s i g till världsutställningen i London, k o m ofärden i hela sin v i d d.
Hans rykte sjönk, och snart n e d g i c k för alltid h a n s sol.
» S j u k l i g till k r o p p o c h s j ä l » — s k r i f v e r H e r m a n H o f b e r g — » o c h i saknad af tillgångar, s o m h a n s s l ö s e r i o c h l ä t t s i n n e a l d r i g lärt h o n o m att t a g a v a r a p å, afled h a n i L o n - don City den 25 januari 1 8 6 4.
» — T i l l f ä l l i g h e t s p o e t e n v a r alltså i c k e n å g o n siare.
F ö l j a n d e å r e t s l u t a d e A n d e r s s o n s i n lef- n a d, efter att h a f v a a v a n c e r a t till o r d i n a r i e professor v i d Fria konsternas akademi.
IDUN 206 Marcus Larson framstår för m i n n e t s o m h ö g v ä x t o c h n å g o t mager, m e n senfull o c h k r a f t i g m e d n ä s t a n s v a r t hår, k l a r a m ö r k - blå ö g o n, lindrigt krökt näsa o c h ljus h y.
Öfver ansiktet spred sig v i d minsta anled- n i n g ett vänligt leende.
H a n s konversation var mera handtverkarens än konstnärens.
Nils A n d e r s s o n åter v a r af m e d e l l ä n g d o c h s v a g k r o p p s b y g g n a d m e d m ö r k t hår o c h skägg, tankfull, trohjärtad blick.
Han var t y s t l å t e n o c h a n s p r å k s l ö s i allt sitt v ä s e n d e, s y n t e s i c k e h a f v a s t a r k h ä l s a, b l e f ej h e l l e r gammal.
D e n t r e d j e b l a n d a r t i s t e r n a v a r Carl Eneas Sjöstrand.
S o n till e n f a t t i g h i s t o r i e m å l a r e, h v a r s taflor m a n o f t a k u n d e få se f r a m - ställande familjegrupper i vaktmästarehem eller b l a n d g a m m a l t s k r ä p i k l ä d s t å n d e n, h a d e h a n u p p a r b e t a t s i g till e n l o f v a n d e k o n s t n ä r i n o m ett f a c k, s o m b å d e är s v å r t och hårdt o c h s o m lefvebröd ytterst magert, tills m a n v u n n i t n a m n o c h h u n n i t m ä s t e r - skap.
M e n hur m å n g a hinna d i t?
.
.
.
Carl Sjöstrand var bildhuggare.
— Hela hans apparition måste väcka uppmärksamhet, o m den också icke därpå var anlagd.
Gestal- ten var smärt och tämligen lång: den hög- b u r n a hjässan täcktes m e d en m j u k, grå, t i l l b u c k l a d flithatt, n å g o t s p o t s k t s i t t a n d e p å sned öfver det u p p k a m m a d e ljusa håret.
Ö g o n e n v o r o b l å o c h ej u t a n s k ä r p a, an- siktet var skägglöst o c h dess färg sådan s o m h o s d e m, hvilka m å s t e underkasta sig försakelser.
E n b r u n c i r k e l k a p p a m e d slän- g a n d e t o f s a r b a r s ä la n å g o n v i d e n l a n d s - ortstrupp anställd skådespelare, där han skall f ö r e s t ä l l a e n d o n J u a n p å v ä g till ett rendez-vous.
Ä f v e n i sitt tal v a r S. n å g o t teatralisk, b e g a g n a n d e icke sällan h ö g s t ä m d a fraser.
Sådan var han i » V i l h e l m Meisters Lehrjahre ».
S o m Kalevalas förkroppsligare i m a r m o r t o r d e h a n hafva förändrat sig mycket.
N u är ä f v e n h a n d ö d, m e n h a n s m i n n e lefver s å s o m d e n där i Finland, hvil- ket blef h a n s andra fädernesland, i n h u g g i t sitt n a m n i o d l i n g e n s h ä f d e r.
S j ö s t r a n d s k ö t sin s t o l till ett b o r d, fick t a g i ett p a p p e r s a r k o c h e n b l y e r t s p e n n a s a m t b e g y n t e rita.
T e c k n i n g e n var snart färdig.
M a n s å g ett v u l k a n i s k t b e r g, från hvars kägla uppsteg rök.
I krateröppnin- g e n syntes ett par nakna, m o t h i m m e l e n riktade ben m e d sandalsbeklädda fötter.
U n d e r l ä s t e s Empedokles störtande sig i Et- nas krater.
» D u B.
, » sade Sjöstrand, » skall nu i jam- bisk vers skildra d e n n a katastrof. » D e n tilltalade visste i n g e n t i n g a n n a t o m E m p e d o k l e s, ä n att h a n v a r i t e n g r e k i s k filosof, s o m först uppställde h y p o t e s e n o m d e s. k.
f y r a e l e m e n t e r n a o c h f ö r s ö k t s i g p å e n s l a g s f ö r k l a r i n g af v ä r l d s s k a p e l s e n.
H v a r i f r å n S. fått d e n t r a g i s k a h i s t o r i e n o m E m p e d o k l e s s l u t har f ö r g ä f v e s e f t e r f o r s k a t s.
B. n e d s k r e f e m e l l e r t i d följande: Ur vattnet uppsteg jorden o c h blef ö, Eld k o m från Zeus, gaf varelserna lif, Luft är det fjärde tingens element.
Jag trött mig grubblat; labyrintiskt ter Sig världens byggnad.
Nu jag mig beger Till jordens inre för att se, o m där Förklaring finns till skapelsens mystér.
— I d e n n a krets af u n g a konstnärer var Carl Svante Hallbeck e n s y m p a t i s k p e r s o n - lighet.
H a n h a d e v i d 19 års å l d e r ö f v e r - g i f v i t d e t s m e t i g a l i f v e t i e n h ö k a r b o d för att v a n d r a m o t ett m å l, d i t a n d e n m a n a d e.
D e t b e r e d d e s h o n o m m ö j l i g h e t att v i d K ö - p e n h a m n s k o n s t a k a d e m i u n d e r 5 år i d k a studier.
H a n hade väl användt denna tid 1898 o c h u t b i l d a t s i g till s ä k e r t e c k n a r e; h a n är o c k s å d e n f ö r s t a s v e n s k a artist, s o m h e l t ä g n a t s i g åt att p r y d a b o k - o c h t i d n i n g s - pressen m e d illustrationer.
Hittills hade ritstiftet alltför m y c k e t u n d e r o r d n a t s p e n - seln.
Till målare ville artistfröen uppspira, i c k e till ritare rr d e t v a r för s i m p e l t.
Perspektivläran ansågs tråkig o c h försum- m a d e s.
— S ö k a n d e e n för sin k o n s t m e r a i n bringande verksamhet öfverflyttade H.
sedan till A m e r i k a o c h b o s a t t e s i g i N e w y o r k.
H a n var af m e d e l l ä n g d m e d tindrande bruna ögon o c h en Absalons hårväxt.
Varmhjär- t a d o c h liflig, e n t u s i a s m e r a d e s h a n l ä t t af det s o m h ö j d e sig öfver hvardagslifvets prosa.
V i d i f r å g a v a r a n d e tillfälle s t o d h a n än o c h leende beundrade, huru Larson gick på i s k j o r t ä r m a r n a, ä n r y c k t e h a n till s i g u r d e t lilla b o k f ö r r å d e t B e p p o — S o m m e l i u s ' » V a l l - m o k n o p p a r » o c h uppläste n å g o n rafflande strof.
Sjöstrands Empedokles annekterade h a n g e n a s t, d o c k m e d v e d e r b ö r a n d e s till- låtelse.
(Forts.) $ " fålens dikter. "
Kåseri för af Idun Pen.
H ur v ä l m i n n s j a g ej m i n a f ö r s t a o j ä m n a — j a g h a d e så n ä r s a g t kantiga — styng!
O c h hur måste j a g nu småle, när j a g tänker på den otroliga m ö d a det ko- s t a d e m i g att fålla till e x e m p e l ett k v a r t e r s - långt t y g s t y c k e.
A h, det var j u en hel våg- l ä n g d, s o m m å s t e i n d e l a s i t u m f ö r a t t kän- nas mindre påkostande!
Bara d e t att be- hålla fingerborgen på v a r grufligt svårt, o c h j a g vill n u i c k e t a l a o m, h u r r e n t a f m ö d o - s a m t d e t v a r att d r a u p p n å l e n, u t a n att p å s a m m a g å n g d r a g a ur t r å d e n.
D e t v i l l e m y c k e t t å l a m o d, tid o c h i h ä r d i g h e t, j a, o f t a n o g t å r a r till f ö r att s e d a n k u n n a själf » trä i » nålen.
V a n l i g t v i s s k u l l e o c k s å all- tid d e n n a malheur hända, när m a n h a d e s o m allra m e s t b r å d t o m f ö r att få s l u t p å sitt d a g l i g a p e n s u m, o c h det s v e d i ö g o n e n v i d a t t h ö r a b r ö d e r n a r e d a n i full l e k u t e på gården.
D e n sista t u m m e n s y d d e s d å ofta m e d s. k.
» g a l o p p s t y n g », h v i l k e t å t e r h a d e till f ö l j d, a t t e n s t r ä n g t a n t eller m a m m a till straff å d ö m d e uppsprättning och omsyning!
J a g k a n s e m e r ä n ett litet f l i c k e b a r n, m e d ansiktet djupt n e d b ö j d t öfver arbetet, h v i l k e t g e m e n l i g e n h å l l e s m e d ett k r a m p - a k t i g t g r e p p af d e n v ä n s t r a h a n d e n, m e d a n den h ö g r a m e d oändlig svårighet o c h lång- s a m h e t f ö r d e n k n a r r a n d e n å l e n g e n o m ty- g e t f ö r att s e d a n m e d s t ö r s t a f ö r s i k t i g h e t d r a g a u p p d e n, h e l s t m e d t r å d e n inuti d e n h å r d t k n u t n a lilla h a n d e n — allt u n d e r djupaste allvar, med r y n k a d p a n n a o c h m u n - n e n » i t r u t ».
D e t är m y c k e t l å n g t e m e l l a n detta första stadium o c h den tidpunkt, då s a m m a h a n d m e d säkra taktfasta rörelser skall f ö r a n å l e n i f l y g a n d e t e m p o, m e d d e n n a l ä t t h e t, s o m i c k e l å t e r ana, att d e t n å g o n s i n f u n n i t s n å g r a s v å r i g h e t e r att öf- vervinna.
V i alla s o m k u n n a s y m i n n a s n o g litet hvar, hur svår denna början var oss, o c h l i k v ä l s k u l l e vi n u f ö r i n t e t p r i s v i l j a u n d - v a r a v å r f ä r d i g h e t däri.
D e t är e m e l l e r t i d f ö r s t, n ä r f ä r d i g h e t e n b l i f v i t så h ö g t u p p - d r i f v e n, att d e t s v å r a ser u t s o m d e n lät- taste sak i världen, s o m d e n blir konst.
T y ä f v e n att s y är e n k o n s t, i c k e m i n d r e ä n s k r i f k o n s t e n.
M a n k a n t a l a o m e n » drif- v e n s t i l », ä f v e n h v a d s ä t t e t att l ä g g a s t y n g - e n beträffar, o c h o m m a n ville g ö r a det till f ö r e m å l f ö r s t u d i u m, s k u l l e m a n af sät- t e t att s y — l i k s o m g r a f o l o g e r n a af h a n d - stilen — k u n n a g i s s a s i g till å t s k i l l i g a ka- raktärsdrag!
D e t p å s t å s e m e l l e r t i d, att k o n s t e n att s y n u h å l l e r p å att d ö ut, å t m i n s t o n e b l a n d » d e öfre t i o t u s e n ».
D e t är n a t u r l i g t v i s h ä r i c k e t a l o m d e o t a l i g a b r o d e r i - o c h fantasi- arbeten, där tapisserinålen ä n n u k a n k o m m a till h e d e r s.
N e j, d e t är j u b l o t t e n afart af d e n ä k t a, o f ö r f a l s k a d e, n u s n a r t a n t i k a linne- o c h k l ä d s ö m n a d e n, hvilken förr be- d r e f s m e d så m y c k e n i d o g h e t af v i l l i g a kvinnohänder.
N u m e r a s y s s l a v ä l d e s s a m e s t m e d pen- sel, g l ö d s t i f t, m o d e l l j ä r n m.
m.
, m e n sy- n å l e n — d e n fina s y n å l e n — sitter b l o t t till » e n a p r y d n o » i n å l b o k e n o c h r o s t a r b o r t!
L i k v ä l finns d e t k n a p p a s t ett k v i n n - l i g t h a n d a r b e t e, h v i l k e t så l ä m n a r t a n k e n frihet s o m s ö m n a d.
D e s s allt a l l m ä n n a r e v o r d n a b a n n l y s n i n g k o m m e r t r o l i g e n £&gt;ck att o m d a n a k v i n n a n s h e l a k a r a k t ä r o c h att d y m e d e l s sätta en helt n y prägel på k o m - m a n d e generationer.
H v e m v e t, o m ej d e n allmänt rådande nervositeten bland kvin- n o r s k u l l e, i å t s k i l l i g a fall, till n å g o n d e l k u n n a finna b o t g e n o m n å g r a t i m m a r s d a g - ligt sysslande m e d synål o c h t r å d?
A t t sy h a r en så o t r o l i g t l u g n a n d e, r o g i f v a n d e ver- kan på sinnet!
— A h, h v e m skulle i dessa tider vilja be- f a t t a s i g m e d n å g o t så d ö d a n d e t r å k i g t o c h p r o s a i s k t s o m att s y?
— d e t är n o g e n g e m e n s a m tanke hos hela den y n g r e kvinno- generationen.
T r å k i g t?
N å j a, s m a k e n är o d i s p u t a b e l.
Prosaiskt?
Förlåt m i g — n e j!
H v e m kan utan en viss rörelse betrakta g a m m a l t h a n d s y d t l i n n e från m o r m o r s eller farmors mors tid?
Se, dessa skjortveck, s y d d a af flitiga fingrar f ö r n å g o n ä l s k a d m a k e eller s o n, s y d d a s t y n g f ö r s t y n g, s å v ä l s o m t r o t s n å g o n n u t i d e n s b ä s t inrät- tade symaskin.
Hvilken skicklighet och hvilket makalöst tålamod hafva icke dessa fina, fina p ä r l s t i c k n i n g a r erfordrat!
M e n d e t är i c k e b l o t t d e t v a c k r a, t e k n i - s k a a r b e t e t m a n m å s t e b e u n d r a — d e t lig- ger öfver detta gulnade linne en doft, icke b l o t t af k a m f e r o c h g a m m a l d r a g k i s t a, u t a n af g a m l a t i d e r o c h g a m l a s e d e r, af — hur skall j a g säga — romantik, poetisk prosa.
Ja, k ä r a u n g a flickor, af p o e t i s k prosa!
Denna g a m l a h a n d s ö m n a d g ö r sinnet stämningsfullt.
M a n d r ö m m e r " sig l å n g t t i l l b a k a till d e f l y d d a d a g a r, d å t i d e n m å - ste varit längre än nu, eftersom d e n räckte så f ö r u n d e r l i g t v ä l till allt, m y c k e t b ä t t r e ä n n u, t r o t s alla v å r a t i d s b e s p a r a n d e u p p - finningar.
D e n » g a m l a g o d a t i d e n », då m a n lefde billigare o c h h a d e roligare, långt r o l i g a r e, d å u n g d o m e n s t r å l a d e af s k ö n h e t c c h l i f s g l ä d j e, o c h d å d e n v a r m e r a oför- därfvad än n u?
!
— H u r gärna m a n skulle vilja läsa mellan r a d e r n a — eller r ä t t a r e — m e l l a n » s ö m m a r - n a o c h s t y n g e n » h e l a d e n o s y n l i g a h ä r af tankar, s o m m e d nålen blifvit i n s y d d a i t y g e t!
D e t är j u p e n n a n e n s a m t f ö r b e h å l - let att g e t a n k e n f o r m o c h u t t r y c k, s y n l i g a f ö r e n e f t e r v ä r l d, m e n d e t är ej p e n n a n e n s a m tankarna följa.
Synålen drager d e m
IDUN 1898 med sig l i k s o m tråden i oafbruten följd.
D e m ö r k a o c h de ljusa, de l e e n d e o c h de t å r ö g d a t a n k a r n a, alla ä r o d e m e d, u n d e r det fingrarna » g å s o m lärkevingar » o c h s t y n g f o g a r s i g till s t y n g.
D e t är h e m l i g a ö n s k - n i n g a r o c h g l a d a f ö r h o p p n i n g a r, d e t är b e - k y m m e r o c h s o r g, j a, o f t a n o g tår efter tår s o m s y s in.
B r o k i g skulle i sanning s ö m n a d e n te sig, o m det v o r e en gifvet att l ä s a n å l e n s h e m l i g h e t s f u l l a chifferskrift.
Fantasi o c h poesi, kärlek o c h hopp, m i d t ibland prosans hvardagstankar o m mat och hushållsekonomi!
D e n n a lilla k a s t s ö m t. e x.
s k u l l e m e d sina häftigt åtdragna s t y n g k a n s k e k u n n a skvallra o m i n s y d d bitterhet o c h hatfulla tankar — d e n n a fåll å t e r i g e n o m stilla, undergifvet j ä m n m o d — denna snörräta sticksöm o m pliktens stränga uppfyllelse — d e n n a fina r y n k n i n g o m s t r i d i g a k ä n s l o r s ö f v e r g å n g till h a r m o n i s k t l u g n — d e t t a lilla b r o d e r a d e n a m n slutligen o m en sinnets högre lyftning, ja, h v e m vet — hela detta färdigsydda plagg o m en hemligt genom- lefvad lifsepisod, hvilken m å h ä n d a en g å n g b l e f till d e n s y e n d e s h e l a l i f s h i s t o r i a Liksom pennan i allmänhet varit man- n e n s, så h a r s y n å l e n hittills v a r i t k v i n n a n s pålitligaste förströelsemedel, då sinnet va- rit t y n g d t af l i f v e t s allvar.
O t a l i g a ä r o sä- kert de bedröfvade, s o m skola k u n n a in- tyga, hvilken tröst o c h lindring i deras smärtsamma tankar syarbetet bringat dem.
D e t är j u e j a l l o m g i f v e t att l i k t e n G o e t h e d i k t a sitt h j ä r t a fritt f r å n s o r g, m e n k v i n n a n k a n till e n v i s s g r a d » s y s i g » ifrån den.
M å n g e n k a n d i k t a sin g l ä d j e i m u n - tra sånger, m e n kvinnan kan äfven sy i s i t t h j ä r t a s f r ö j d, så att » t r å d e n s j u n g e r ».
D e t s ä g s, att d e v a c k r a s t e d i k t e r n a ä r o oskrifna.
Måhända, m e n kanske äro mån- g a af d e m — sydda!
H v e m t ä l j e r alla d e s - sa, d e t rika, ä l s k a n d e k v i n n o h j ä r t a t s fina m å l n i n g a r, s k ä r a d r ö m b i l d e r eller h ä r l i g a d i k t v e r k, h v i l k a u n d e r d e t stilla s ö m m a n - det osynliga gått ut i v ä r l d e n?
D ä r f ö r, s t a c k a r s lilla s y n å l, d ö m d att kanske s m å n i n g o m mista din forna bety- delse, d u s o m varit så m å n g e n ensam kvin- nas enda glädje o c h säkra förtrogna, rosta ej så t r ö s t l ö s, t ä n k p å d i n a g l a n s d a g a r o c h d ö m e d ära!
D ä r f ö r, I n u t i d e n s u n g a flickor, t a l e n e j med o l y m p i s k t f ö r a k t o m k o n s t e n att s y!
F ö r s tån I n u, h v a r f ö r j a g k a l l a t d e n e n » poetisk p r o s a », bvarför j a g öfver dessa rader satt inskriften » Nåleris d i k t e r ».
207 » Ja, s o m helt ung, » svarade den gamla.
» Då var icke hjässan hvit s o m nu. » Såväl konungen s o m drottningen samtalade vänligt m e d den åldriga frun o c h visade sig myc- ket intresserade af besöket.
En hädangången märkeskvinna.
Sin hängifnaste förkämpe för kvinnans emancipation hav Frankrike nyligen förlorat i Eugénie Poto- nié-Pierre.
H o n var vid de senaste allmänna valen den enda kvinnliga kandidaten.
H o n har organiserat den franska kvinnorättsföi-eningen och bragte personligen kvinnokongressen i Paris 1892 o c h en liknande kongress i Berlin 1896 till stånd.
Afven en kvinnlig fredsförening hav hon stiftat.
* Inga kraf.
Bevättelse för I d u n af Agathe Lind.
(Forts.) Kap V I.
?
oljande m o r g o n var det endast kanslirådet och Karin, s o m åto frukost i vanlig tid, den öfriga familjen sof ordentligt ut efter natt- vaket.
» Det var roligt att se att du passar tiden, » sade kanslirådet.
» Med mina flickor är det ingen ordning — på baler o m nätterna o c h i sängen om dagarne.
Men nutidens u n g d o m är sådan.
Nå, hur var det i går? » Karin sökte beskrifva balen så godt h o n kunde, men kanslirådet såg icke vidare intresserad ut.
Sällskapslifvet roade h o n o m icke mera.
» Nå, hvad skall du nu taga dig till, b a r n?
» frågade han, då de veste sig från bordet. '
» Jag tänker gå i kyrkan. » » Hvilken? » » Kapellet här bredvid. » » H ö r du till den sekten? » frågade han skarpt.
» Nej, icke jag, m e n mamma, » svarade Karin, blygt, » och det är en predikant, som hon särskildt önskade att jag skulle gå o c h höra. » Den gamle herrn rynkade pannan.
» Akta dig för villoläror, barn! » sade han.
» Nåja — den saken k o m m e r n o g Fredrik att taga hand o m.
A d j ö m e d dig så länge. » — Det lilla kapellet var fullt af folk och Karin som k o m sent, höll knappast på att få plats.
Trött var h o n o c h tung i hufvudet, så det gick icke bra att hålla tankarne samlade under pre- dikan, utan h o n satt frånvarande ' långa stunder, hörde blott en röst tuta i ett aflägset fjärran, men uppfattade ej orden.
Efter gudstjänstens slut tog h o n en promenad framåt Strandvägen för att krya u p p sig.
Det var en vacker dag i slutet af mars, o c h en massa människor drefvo fram o c h tillbaka på den breda trottoaren.
So- len gassade, isen i Nybroviken gick tydligen sin upplösning till mötes, några osynliga kråkor läto höra sina hesa röster, man såg damer m e d para- soller o c h damer m e d uppknäppta kappor, o c h först o c h sist småbarn, småbarn af alla åldrar, de s o m drogos, som buros o c h som leddes.
Och öfver alla ansikten hvilade något ljust, förhopp- ningsfullt.
Var det ej våren som k o m?
Karin fick helt oväntadt se E b b a Verhoff o c h gick gladt emot henne.
* - » Farfar Tolstoi *.
E n s o n till den store ryske författaren är s o m bekant gift m e d en fröken Westerlund från Enköping, dotter till Enköpingsdoktorn.
Det unga grefliga paret har i dessa dagar fått en arfvinge, enligt hit in- gångna underrättelser.
Hundraåringen hos konungaparet.
Den hundraåriga fru xlhlbom företog en dag i förra veckan den tillämnade färden i vagn kring Djur- gården o c h uppvaktade därunder å Rosendal drottningen för att tacka för den vackra bukett, hvarmed h. m:t behagat ihågkomma den gamla på hennes 100-åriga födelsedag.
Under omkring en kvarts timmes tid underhöllo sig konungen och drottningen m e d den gamla.
Bland annat frågade konungen, o m h o n kände igen h o n o m, om h o n sett h o n o m förut.
» Å h så roligt att möta dig!
Hvarifrån k o m m e r du? » » Jag har tagit en lång promenad på Djurgår- den, där är så härligt, fast betydligt smutsigt.
Men nu vänder jag, och så gå vi fram till bron. » » H v a d du är fin, Ebba, » sade Karin beund- rande.
» En splitterny promenaddräkt!
Men är icke den där kragen bra tunn?
Så skulle jag al- drig få gå för min mamma, det vet jag. » » Ja, du, lilla fågelunge!
Det är skillnad på oss två.
Men hur k o m m e r det sig att lillan är en- sam ute o c h traskar idag? » » Jo, när jag gick i kyrkan i morse, lågo alla där hemma, utom farbror, o c h sofvo, o c h då var det litet svårt för mig att få sällskap. » » Jaså, du har varit i kyrkan. » » Ja.
Har d u?
» » Nej, jag går så sällan dit.
Det är som o m prästerna aldrig kunde ge mig någonting, — jag kan icke en gång hålla tankarne samlade.
Men jag har nu alltid haft min egen religion, och den har blifvit mig dyrbarare, ju m e r jag fått lida o c h offra för den, » tillade hon sakta.
Karin såg förvånad ut.
» Ack, » sade hon, » du skulle höra den predikant jag brukar gå o c h höra!
Han talar s o m ingen annan!
I dag var jag dock icke fullt så uppmärksam som vanligt, ledsamt nog, det var balminnen s o m stövde mig. » » A c k balen, balen, den hav jag j u g l ö m t!
Nu får du lof att berätta! » » Nej, jag kan icke beskrifva någonting!
Jag vet bara att jag hade roligt, — åh så roligt!
Men hvilka s o m v o r o där, hur de v o r o klädda och maten till supéen o c h allt sådant, det får Bojan o c h Eva tala o m för dig.
Din m a m m a och du k o m m a ju till oss till middagen? » » Ja.
M e n det är sant, ni äta j u tidigare på söndagarne, så det är väl bäst att g å n u direkte. » — Undev middagen beskrefvo Boj o c h Eva balen i detalj, o c h faster Charlotte var en tacksam åhörarinna.
Efter måltiden, när kaffet var du- kadt, drogo de äldre sig undan för att hvila, o c h u n g d o m e n slogo sig ned i salongen.
Samtalet var icke lifligt; flickorna Verhoff hade svårt att att dölja sina gäspningar, Karin satt bredvid E b b a i soffan o c h lutade sig m o t hennes axel och doktorn satt tyst och såg grubblande ut.
» H å hå, » sade B o j, » det är allt bra tvöttsamt att gå på bal ändå. » » A h fy, så du pratar! » utbrast Eva.
» Jag satt just o c h tänkte på m e d förfäran, att jag icke är bovtbjuden någonstans hela d e n här veckan.
Tänk, flickor, o m vi dansade i går för sista gån- gen i vinter! » E b b a smålog.
» Mera o c h alltid mera, » sade hon.
» Ja, man kan väl aldrig få för mycket af det som är roligt! » » Jo, det kunna vi visst få, o c h därför b o r d e vi vara tacksamma öfver att lycka och glädje alltid utdelas åt oss i små portioner.
Vi äro för begränsade, för små, o m jag så får uttrycka mig, för att länge kunna njuta af något stort eller skönt, eller länge kunna glädja oss öfver något, hur roligt det än kan synas i början.
Nej, nu filosoferar jag igen, förlåt kära kusinev!
Snälla Bojan, » fovtfov hon, » du skulle väl icke vilja låna mig en schal? » » Fryser d u?
» » Nej, inte precis, men jag är litet ' ruskig ', som man säger. » » Ja, jag är också så dåsig o c h sömnig, » kla- gade Eva, » kunna vi ej hitta på något roligt i kväll? » » Du var ju borta i går, » sade Fredrik.
» Det hindrar väl ej, att man kan ha trefligt i dag.
Nu vet jagl Vi ska gå på Dramatiska teatern.
D e ger den där nya pjesen, s o m ska vara så rolig.
Ä ' ni m e ' på d e n?
» » Ja, » utbrast Boj förtjust, » det var en utmärkt idé!
Löjtnant Hollén talade så mycket o m pje- sen i går.
Den skall bestämdt roa dig, Fredrik.
A h, var nu snäll o c h k o m med, annars få vi flickor inte-gå. » Doktorn suckade o c h såg på sin klocka.
» Nå, jag får väl uppoffra mig då.
Det är bäst att telefonera efter biljetter m e d detsamma. » Han reste sig upp för att gå, då Karin sade hastigt, nästan skyggt.
» Var god, Fredrik, ocli — o c h k ö p ingen biljett åt mig. » » H v a d nu d å?
» Han såg helt förvånad ut.
» Nej, jag skulle helst vilja slippa att gå. » » Hvad står på? » frågade han strängt, » A T du sjuk? » » Nej, nej, visst icke, men — A c k låt mig slippa, Fredrik! » » Om du kan ge ett antagligt skäl, » sade han och gick fram till henne.
H o n sträckte händerna liksom af värjande mot h o n o m o c h hviskade: » Det är söndag i dag, o c h du vet att m a m m a icke skulle tycka o m — — — » » Söndag! » utbrast han högt.
» Hvad är det för dumheter.
Nu skall du gå, helt enkelt. » Karin reste sig upp.
» Nej, Fredrik, » sade h o n lågt, men bestämdt, » du kan icke tvinga mig! » » Kan jag i c k e?
» H a n blef blek af vrede och grep häftigt o m hennes handleder.
» D u skall gå, säger jag. » » Fredrik, » flämtade Karin, » det är synd, jag gör det icke! » » Synd, » hånskrattade han o c h slängde undan hennes händer.
» Härliga fruntimmerslogik!
Nu telefonerar jag, o c h vill inte » » Fredrik, » sade E b b a m e d sin lugna röst, » låt Karin vara h e m m a o c h hålla m i g sällskap. » » Seså, går du icke m e d?
» » Nej, jag känner mig inte riktigt kry. » » Nå, det var en anilan sak.
Då stanna vi na- turligtvis h e m m a allesammans. » » Nej, hvarför det, genera er icke för mig.
Ni tre syskon kunna väl gå. » » A h, tala bara inte o m det, Ebba.
Spela litet för oss, B o j, är du hygglig, » sade han och slog sig ned i stolen igen.
2 fr •Ö SK Si (D H P DUN 08 än h o n lydigt gick o c h lade sig p å soffan i sitt rum.
D e båda kusinerna v o r o ensamma.
» Tack för att du k o m i eftermiddag, » sade E b b a o c h räckte h o n o m sin hand.
» Sätt dig nu s o m vanligt där i länstolen.
Jag tänker det är sista gången du ser o m mig. » » Hur vet du det ?. '
frågade han kort.
» Jo, Karin var u p p e på förmiddagen och tala- de o m, att ni skulle resa i öfvermorgon. » » Ja, jag kan ej stanna längre,, föreläsningarna äro slut. » » Karin var så söt idag i sin nya hatt.
V e t du, jag är så glad att ha fått lära känna din fästmö, o c h jag håller så m y c k e t af henne.
H o n k o m m e r att blifva en sådan g o d liten hustru. » » Ja — jag tror det, » sade han lugnt.
» Fredrik d u!
» E b b a vände sig, så hon k u n d e se h o n o m rakt i ansiktet.
» Jag har legat o c h tänkt på så m y c k e t under de här dagarne, o c h när m a n har varit så nära d ö d e n s o m jag, då faller ett underligt, skarpt ljus öfver vårt gångna lif, — m a n tvingas att se till o c h m e d det man hållit doldt för sig själf. » H a n b ö j d e sig framåt o c h såg upprörd på henne.
» Ebba, » utbrast han, » hvad menar du, hvad är det du sett? » H o n slöt ö g o n e n o c h låg stilla, utan att svara.
Då gick han fram, fattade båda hennes händer o c h frågade m e d låg röst: » Har du kanske märkt detsamma s o m j a g?
Har du känt att — att det förflutna är icke d ö d t?
» » Det förflutna kan_ icke dö, » hviskade hon.
» E b b a — E b b a!
Å h — det är ej möjligt — icke älskar du m i g än? » » Fredrik, » sade h o n allvarligt och såg på ho- n o m, » hur kan du göra m i g d e n frågan nu, nu när vi äro ändå mera skilda än för åtta år sedan. » » Förlåt mig, E b b a, förlåt!
Ser du, jag har bu- rit ett sådant hat till dig under dessa år, — alltsedan du bröt ditt löfte.
Jag har försökt att g l ö m m a dig, — o c h jag trodde att jag gjort det.
M e n n u under dessa dagar, då jag^kämpat för ditt lif, då ' har j a g känt — — — Å h E b b a — hvarför bröt d u?
Hvarför blef du ej m i n?
» H a n fattade åter tag i hennes händer, m e n h o n d r o g d e m sakta undan.
Karin hade krupit in i soffhörnet o c h satt orörlig, stirrande framför sig.
» H u r är det, liten? » frågade E b b a tyst o c h strök mildt öfver det burriga håret.
Karin tog hennes hand o c h kysste den, så reste h o n sig o c h gick sakta ur rummet, ' in i sitt eget, o c h kastade sig på sängen.
Tankarne jagade hvar- andra.
H v a d hade h o n gjort?
Hade h o n varit elak och trotsig?
V a r det ej Fredrik, s o m var g r y m?
0 — mamma, m a m m a!
Och så k o m m o tårarne.
* fr O: H * Kap. V I I.
o p K P Di &lt;J Po H Några dagar därefter sjuknade E b b a Verhoff häftigt i lunginflamation.
Fru Charlotte kände icke tillräckligt förtroende för sin gamle huslä- kare, utan skickade äfven b u d till Fredrik, s o m genast k o m o c h sedan skötte sin kusin m e d out- tröttlig omsorg.
Han v e k knappast från hennes sida under den svåraste tiden, o c h när slutligen krisen var öfverstånden o c h en förbättring bör- jade, kallade också faster Charlotte h o n o m för » sin dotters räddare » o c h fann ej o r d n o g för att uttrycka den tacksamhet h o n kände.
Det var en blåsig, regnig aprildag, o c h doktor Verhoffs tålamod sattes på hårdt prof under hans vandring från sitt h e m till Ebbas.
Med en suck af lättnad ö p p n a d e han porten, skakade af sin paraply o c h sprang upp för de tre trapporna.
E b b a var n u så m y c k e t bättre, att h o n fick ligga ofvanpå, m e n doktorn fortsatte m e d sina b e s ö k o c h k o m vanligtvis p å eftermiddagen, när faster Charlotte skulle taga sin lilla lur.
O c h h o n blef alltid lika öfverväldigad, hvar gång han k o m.
CD 189S » 2ih, käre Fredrik, tittar du till oss i dag m e d!
H v a d skall jag göra för d i g?
Nå, hvad säger du o m Ebba, ser h o n ej kryare * u t?
H o n åt riktigt snällt i middags.
Ja — Fredrik, Fred- rik, hur skall jag kunna tacka dig? » H a n skrattade. '
» Ja, säg det!
M e n hur är det m e d faster själf?
Litet trött tror jag.
V a r n u så g o d o c h sköt o m sig, o c h hvila en stund, så skall jag sitta h o s E b b a under tiden. » Det k u n d e naturligtvis faster Charlotte aldrig gå in på, men det dröjde ej många minuter, förr » Därför att du ej k u n d e göra mig lycklig, » sade h o n.
» O c h ändå visste du, att jag älskade dig — älskade dig så, s o m jag aldrig skall älska någon annan k v i n n a?
» H o n d r o g ett djupt andetag.
» Ja, » sade h o n, » jag visste det, m e n du älskade ditt arbete, din vetenskap, din framgång o c h — dig själf lika högt.
Å t dem har du offrat mer o c h m e r för hvarje år, hvad h a d e till slut blifvit öfver åt m i g?
H v a d hade du frågat efter mina lifsintres- sen, m i n andliga utveckling.
R e d a n då, när du höll m i g kär, skrattade du åt m i n a konstnärs- drömmar, o c h religion var ett ämne jag ej fick tala o m.
Nej, Fredrik, det var endast smulor från ditt bord du hade att ge mig, och d e m var j a g för stolt att samla upp, — hellre går j a g ensam — » ' » Du är samma ohjälpliga fantast! » af bröt han.
» Hvad begär du af en m a n?
Skall han försum- ma sitt arbete för att sitta på en pall vid sin hustrus fötter? » » Nej, » svarade E b b a lugnt, » m e n jag begär att han skall ha lika mycket intresse för hennes lifsgärning, s o m han önskar att h o n skall ha för hans.
Ä r det ett för stort kraf att mannen b ö r se i hustrun en själfständig p e r s o n l i g h e t?
Skall ett äktenskap vara lyckligt, b ö r väl däri vara ett ömsesidigt tagande o c h gifvande, o c h e j, s o m i de flesta fall, att hustrun får offra sig helt o c h hållet, m e d a n m a n n e n — — » (Forts.) Innehållsförteckning: Charlotte von Schéele; af Tora Kjellberg.
— Lördags- kväll; poem af Tant Barbro.
— I kvinnohänder; ett in- lägg i faltigvårdsfrågan af Vitis Idiea.
III: Vägen till det bättre!
— Ett par ord till kvinnliga resenärer; af JET.
— Bortskymda stjärnor; skiss för Idun af Fm Sissi.
— Dr skuggornas värld; några minnesblad för Idnn af Vilh.
Bäckman.
V I: Alelierstudier.
- - - Nålens dikter.
; kåseri för Idun af Pen.
— Dr notisboken.
— Inga kraf; skiss för Idun af Agatlie Lind.
(Forts.) - — Tidsfördrif.
l — i SO 3, 5, 1 = inrymmande, 10, 3, 8 = folket styrande.
E. O. N.
9 9 ••a SÖ Diametergåta.
Ifyllningsgåta.
2 + | + | 1 Bidrag mottagas med 3 1 | + tacksamhet.
[x CO X S X Charad.
Mitt första finns i sjö, på land, D u kan det bära på din hand Och m e d din fot det trampa ner.
Det hjälper dig att b y g g a hus.
Det hvirflar uti vindens brus S o m snö, m e n smälter ej s o m den.
På g o d t och ondt mitt andra är, Ett nutids kunskapsträd s o m bär En frukt, s o m pröfvar redligheten.
Hr?
p 2 ^ p.
&lt;D — Ua * O C / J CD • O ta " All världens g o d a lofvar den Och bjuder m a m m o n såsom vän Å t den, förbjudna frukten tar.
Mitt hela finns i haf o c h sjö, Är s t u n d o m början till en ö.
Mång ' sjöman där han gått i kvaf.
Det älskas utaf fiskar små, Som solens värme vilja nå.
M e n ack, där finns o c k fiskarns garn!
© ?§ Adotd.
agg-a Siffergåta.
&lt;6 g. '
a * 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10 = för det finare köket, 10, 7, 5 = stängande, 2, 9, 1 = fägnande, 4, 7, 5 = öfver vatten skådande, G, 3, 2 = öfver huset rådande, Orden b e t e c k n a: 1, 3, 1, 4, 3, 6, som 2, het, 4, 5, 5, 2, 7, 8, 2 = del af ett djur, 8, 4 = h v a d mången kvinna är, 8, 5 = användes i musik, 8, 5 = finnes i j o r d e n, 8, 2 = födoämne, 8, 7 = h v a d mången gjorde ung, 8, 1 = mången kvinnas stolt- 8, 8, 8, 8, 8, 3 1 4 3 6 = = = = = stad, musikaliskt, mansnamn, konjunktion, adjektiv.
Moster 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 x X 1 + + X 1 + + 1 1 + + +J 1 x X X l + l X H u r m a n än m i g vända må, E n kärleksgärd jag är ändå, Både h i t o m » Herkulesstoder » Och h o s våra antipoder.
Pevsée.
X + X | X + x| X 1 + 1 l+l + 1 1 1 + + l x l + l + l 1 x X X K o n s o n a n t f ö r ä n d ri n g s g å t o r.
Lösningar.
M e d p ett verktyg, » v flytande ämne.
M e d k ett kärl, » n en M e d t ett arbete, » v en öppning.
Palindrom.
X X Bokstäfverna s o m infalla i d e med + betecknade rutorna bilda ett ordspråk, o c h d e m e d x betecknade äfven ett ordspråk.
sva, dau, ra, ny, ur, v i v, c e, g, ra, la, t, nd, rm, nam, y, äg, ri, b ö, ak, san, og, g o, rö, gis, g m, a, e c, ås, b, fö, ml, m b, dr, ie, 11, lan, nä, t, o, år, t, er, s, ut, m, rna, ea, ar, eka, m e, sp, a, n, g, p o, sm, s, s, pa, ak, a, are, st, se, da, o, r.
1) sammankomst, 2) stad i Asien, 3) bagatell, 4) p s e u d o n y m e n, 5) landtunga i Amerika, 6) åkdon, 7) skiljovägg, 8) kötträtt, 9) håligt, 10) dryckeskärl, 11) yttring af vrede, 12) mansnamn, 13) apoteksvaror, 14) gammalt mynt, 15) farkost, 16) något opålitligt, 17) emballage, 18) rum, 19) rum, 20) kyrkohögtid, 21) flicknamn.
Vivsan.
M e d b en andlig, » k ett djur.
Lisa.
| + M e d 1 ett kärl, » t existens m e d klena utsikter.
Med d aritmetisk b e g r e p p, » r sitter på stjälk.
M e d g försåtligt, » h ett djur, » p hälsobringande — ibland.
Ldgogryfén: Blomsterkruka: arm, mask, blus, tre, skola, blomster, bo, makt, mes, ulster, turk, kula, bot, metkrok, bolma, rost, rubel, krut, salt, mal, bom, storm, lut, ok, Mora, mast, tobak, remsa, kruka, semla, karl, stork, lek, tok, albu™, komet, mor, last, skalk, skulor, Irasor, ruter, sko, ur, bark, mule, tom.
BÖkstafsuppgiften •.
1) Kolländer, 2) Hen- neberg, 3) Arlberg, 4) Haydn, 5) Götze.
Palindrom-Aritmogryjcn: Aron redo o d e r n o r a Amfikopen: fridag, Frida, rida, Ida, id.
Ordgålim.- Matilda Linden — Julia Håkan- son: Maj, Aargau, tall, ironi, Larissa, Djamileh, Arbiå, Lybeck, Ischia, Nansen, Davos, Erato, Nilsson.
