# ID: svediakorp-per1187
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1898
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,070
# sentences: 683
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm.
N:r 25 (548) Fredagen den 24 juni 1898.
Prenumerationspris pr år: Idun ensam Iduns Modet., fjortondagsuppl.
Iduns Modet., månadsuppl.
Bamgarderoben Redaktör och B y r å: kr.
» » » 5: 5: 3: 3: — — — — Klara södra kyrkog.
16, 1 tr. FRITHIOF HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 8.
Öppen kl. 10 — 5.
A l l m.
telef.
6 1 4 7.
Rikstelef.
1 6 4 6.
Redaklionssekr.
: Sigrid •&gt; Lyssna till den granens susning, Vid hvars rot ditt bo är fästadt!
Det utgifvare: var med denna maning till vårt svenska folk doktor Artur Hazelius började den verksamhet, som visat sig i så hög grad ägnad att väcka och nära en sann fosterlandskänsla och som beredt både hans lifsverk och honom själf ett kändt och hedradt namn såväl inom som långt utom Sveriges gränser.
Dessa ord lät han nämligen rista öf- * ver ingången till den Skan- dinavisk-etnografiska samling, hvilken han år 1873 öppnade i den s. k.
Södra paviljongen vid Drottninggatan i Stock- holm.
I denna maning på- pekade han den förnämsta innebörden i sin stora lifs- uppgift.
När nu doktor Ha- zelius, efter 25 års oaflåtlig verksamhet, uppburen af en outtröttlig arbetsförmåga, en aldrig svikande energi och en alla hinder besegrande hän- förelse, låter sina blickar hvila på det härliga träd, som vuxit upp ur det då sådda fröet, måste han känna, att på hans arbetstid kan till fullo till- lämpas ett annat af hans val- språk: » Ingen dag spårlös ».
Den ståtliga nybyggnaden ute på Lejonslätten, som i en snar framtid skall vara redo att inom sina murar hysa en enastående skatt af minnen ur svenska folkets lif, och Skansen, denna af alla sam- hällsklasser med varmaste in- tresse omfattade anläggning, stå där som ojäfaktiga intyg på alla de segrar doktor Ha- zelius under ett fjärdedels se- kel vunnit mot okunnighet, likgiltighet och dådlöshet.
J. Nordling.
Iduns Kungl.
Hofboktr.
ll:te årg.
Utgifnlngstid: A nnonsprisi 35 öre pr nonpareillerad.
hvarje fredag.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » 25 öre för hvarje påtörjadt tiotal stafv.
Lösnummerpris 15 öre (lösnrr endast för kompletteringar.)
Utländska annons.
7 0 öre pr nonp.-rad.
Millrath.
Men ingen fältherre, han må vara aldrig så erfaren, vinner sina segrar ensam; de väl disciplinerade trupper, i hvilka han vetat ingjuta sin egen anda, vinna dem med honom.
Också har doktor Hazelius af en stor skara svenska män och kvinnor rönt liflig sympati och erhållit kraftig hjälp vid fyllan- det af sin vackra lifsuppgift.
Och han har haft och har allt- jämt vid sin sida en stab af medarbetare, hvilka med honom dela äran af att det stora och invecklade maskineriet fungerar med en så beundransvärd reda, jämnhet och säkerhet.
I Nor- diska museets och Skansens tjänst äro för närvarande an- ställda tjugusju amanuenser, bland hvilka rinnas ej mindre än tjugufyra kvinnliga.
Sju bland dessa tjänstgöra på Skansen.
Alla fylla de sina åligganden med intresse, ord- ning och skicklighet.
Liksom chefen älska de det stora fo- sterländska värfvet, och däri ligger tvifvelsutan hufvudor- saken till att de alla så osvik- ligt stå på sin post.
Vi ha trott, att det nu i midsommartider, då all Skan- sens härlighet står i sitt yppi- gaste flor, skulle intressera Iduns läsekrets att i sina spal- ter se en bild af någon bland dessa d:r Hazelii medhjälparin- nor.
Och vi ha valt den, som genom arten af sin verksam- het kommer mest i beröring med den stora allmänheten, nämligen amanuensen och för- rådsförvaltaren på Skansen, fröken Sigrid Millrath.
År 1892 inträdde fröken Millrath i tjänst hos Samfun- det för Nordiska museets främjande.
Hennes verksam- het förlades till Skansen, där hon anställdes som enda ama-
IDUN 94 1898 Stjäraorna gömma sitt sken, när solen din lefnad förgyller; Dör h o n i sorgernas natt, tindra de himmelska fram.
Karl Anders Kullberg.
nuens.
Eedan året därpå sattes hon i tillfälle att aflägga ett mästerprof på duglighet.
Det var nämligen då, som den första stora vår- festen å Skansen gick af stapeln.
Och det var fröken M., som i egenskap af doktorns närmaste man ledde förberedelserna till och anordningarna v i d denna fest.
I januari började hon sin vandring till de damer, som skulle anmodas att underteckna ett upprop till allmänheten och åtaga sig att medverka.
Saken var j u alldeles ny, och mången ställde sig skeptisk i fråga om planens utförbarhet.
För att vinna » d e hundra fruarna » måste fröken M. tillfråga minst dubbelt så många.
Den reda och noggrannhet, bestämdhet och pålitlighet, det beundransvärda tålamod och den förbindliga artighet, fröken M. vid detta tillfälle ådagalade, voro — • det var den all- männa meningen.
— höjda öfver allt be- röm.
Ett styft arbete och ett drygt an- svar hvilade i de dagarne på henne.
Myc- ket, som under senare vårfester gått af sig själft, fordrade då stor omtänksamhet och ihärdigt arbete.
Fröken M. var den » kloc- karfar » som skulle allting bestyra, som alla ropade på, vädjade till och vid förtretlig- heter och missöden beklagade sig för.
Jag glömmer aldrig följande episod, som j a g bevittnade under en af festdagarne.
I häl- lande regn kommo fröken M. och under- tecknad utan paraplyer springande förbi ståndsraden för att söka skydd i Bleking- stugan.
Under vägen hejdades vi plötsligt af ett nödrop från ett af stånden: » Fröken Millrath, fröken Millrath! » V i stannade na- turligtvis tvärt och afvaktade i spänd för- väntan ett viktigt meddelande.
» Tror frö- ken att det klarnar? » var den fråga, som då ställdes till fröken M.
Jag må säga, att jag m e d ett visst intresse afvaktade svaret.
Utan att låta den minsta skugga glida öfver sitt ansikte, utan en skiftning af otålighet i rösten svarade h o n på sitt vanliga älsk- värda sätt: » Ja, det ska ' vi hoppas, fru X.
» Då förstod jag bättre än någonsin, hur utomordentligt lämplig hon var att därute vara de hundra fruarnas och de öfriga med- verkande damernas factotum.
Det var den sjette vårfesten, som på » na- tionaldagen » sistlidna sjette juni fick sin högtidliga afslutning.
O m också änder de senare åren en del af förarbetena löpt lättare och jämnare än första gången, så ha festerna å andra sidan antagit allt större dimensio- ner; och fröken Millraths klara omdöme, outtröttliga arbetsförmåga och osvikliga tåla- mod ha nog sedermera tagits lika mycket i anspråk s o m vid festen 1893.
Det är t. ex. ingen småsak att skaffa deltagare, kosty- mer och hästar till ett historiskt tåg med öfver 3 0 0 medverkande.
Det gäller att ej förlora kontenansen, i fall, såsom det i år hände, kl. 1 samma dag festen börjar, åter- bud lämnas o m ett fyrtiotal hästar.
Det gäl- ler att genast sätta sig i gång för att skaffa andra o c h att lyckas i detta företag.
Det gäller att vara den ledande och ordnande, den allestädes närvarande.
Lägger man härtill alla de mindre fester, folksöndagar o. d., s o m vid helger och an- dra tillfällen anordnas på Skansen, så för- står man, att fröken M. nästan året o m Sina bokliga studier afslutade h o n med en kurs i dubbelt bokhålleri.
Efter att en kort tid ha arbetat hos bokförläggaren Hseggström erhöll hon, som nämndt, år 1892 anställ- ning i egenskap af amanuens vid Skansen.
I vårt land finnas nog många unga kvin- nor, hvilka m e d samma duglighet, plikt- trohet och arbetsglädje som fröken Millrath sköta ett dem anförtrodt värf; men för visso äro de lätt räknade, som dessutom i sitt väsen ådagalägga en sådan älskvärd an- språkslöshet, en sådan genomgående flärd- frihet som hon.
Topelius har en gång o m Nordiska mu- seet — och däri inbegripa vi med fullt skäl Skansen — yttrat: » Detta museum är Sve- riges bomärke, ristadt af folkets egen hand under urkunderna af det förgångna och det nuvarande, ända till de blanka bladen af dagar, som komma skola. » Till fröken Millraths åligganden hör dess- Måtte upphofsmannen till Nordiska mu- utom att granska räkenskaperna^ för serve- seet och Skansen alltid v i d sin sida äga ringen v i d Bredablick, att inventera i alla sådana plikttrogna och entusiastiska med- stugorna, att deltaga i uppställandet af pro- hjälpare s o m fröken Millrath o c h hennes gram, affischer, notiser, annonser m.
m.
d. kamrater!
Och måtte det framför allt rundt Det är klart, att de fosterländska upp- om i Sveriges land växa upp en hurtig ung- gifter, som tillhöra Samfundet för Nordiska domsskara med kraft och vilja att värna museets främjande, i fröken Millrath äga och hägna o m detta Sveriges » bomärke »!
en varm anhängare.
Bland dessa uppgifter Om så sker, skall för visso det frö som: nämna vi här den, att undan förgängelsen satts rädda vår allmoges rika skatter af sagor » spira vida.
.
.
och sånger, lekar och danser.
Hvad de och mana sent och tida båda senare slagen af minnen beträffar veta med Sveriges egen röst. » vi, att inom hufvudstaden äfven Svenska Då skola i tider som gå och tider som folkdansens vänner, liksom i Upsala Philocoros, komma uppfyllas de härliga siarorden: verka för samma mål.
Det torde ej vara Från fäder är det kommet, mer än en mening om att under detta års Till söner skall det gå, vårfest å Skansen Oktorpsgården med sina Så långt som unga hjärtan folkdansare utgjorde den förnämsta drag- Ännu i norden slå.
ningskraften.
Där rådde lif och rörelse, glädje Gurli Linder.
och lefnadslust mer än annorstädes.
Och » Oktorparna » voro i sanning värda all den uppmärksamhet, som visades dem.
Det för- tjänar i detta sammanhang omtalas, att fröken Millrath var en bland dem, som för fem år sedan togo initiativet till nyss nämn- da stockholmsförenings bildande.
Alltifrån början har h o n varit en af dess verksam- maste och skickligaste medlemmar.
För t, ut ifrån staden, dem som bevistade Ibsenfesten å Hassel- där sten ju blott växer backen den 16 sistlidne april står säkerli- gen hennes taktfasta o c h graciösa daldans i byggnadskomplexer kvar i minnet som ett af glansnumren vid som människohåg!
detta tillfälle.
har ett sträfsamt arbete som festkommitte- rad.
Fröken Millrath har, som redan blifvit nämndt, åt sig anförtrodda öfverinseendet af och vården o m Skansens klädkammare.
A f de olika klädespersedlarna, hvilka redan kunna räknas i tusental, äro en stor mängd särdeles dyrbara, flere rent af oersättliga.
Det gäller att rädda såväl de hermelins- brämade sammetsmantlarne som dalkarlar- nes och » bussarnes » mera enkla utstyrsel undan mått och mal och all annan farlig- het.
Jag kan i förtroende tala om, att en- ligt doktorns egen försäkran, det, tack va- re fröken M. och hennes medhjälparinnor, råder en mönstergill ordning i Skansens klädkammare.
Och när doktorn är belåten, kan man minsann vara säker på, att veder- börande med heder sköta sitt uppdrag.
Han nöjer sig aldrig med halfmesyrer.
*] YEidson \ iriarsår \ a Fröken Millrath föddes å sina morföräl- drars i Botkyrka socken belägna egendom Biksten, där drottning Kristina hade ett af sina många jaktslott.
Föräldrarne voro löjt- nanten v i d Helsinge regemente Karl Gustaf Millrath och dennes maka, Hanna Ceder- strand.
Fädernehemmet var egendomen Ba- staborg å Ekerön.
Men redan vid två års ålder förlorade fröken Millrath sin far.
Hen- nes mor flyttade då till Stockholm, där hon sedermera ingick nytt äktenskap med nuva- rande sekreteraren i medicinalstyrelsen, A.
Holmberg, och fröken M. har sedan allt- jämt haft sitt hem i Stockholm.
Sin skol- undervisning erhöll hon dels i Ahlinska sko- lan, dels vid fröken Anna Sandströms läro- verk.
Efter slutad skolkurs genomgick hon två » seminarieringar » i Lyceum för flickor.
G U landet, till landet, till skogen och ängen och landtliga svängen och källornas våg!
Öch tankarne flykte, och högt stige sången!
fyll rikligen fången med blomster och blad!
JMnd rosor bland lö / ven, att midsommarkransen kring stången i glansen blir glindrande glad!
IDUN 1898 påskina, ett nödvändigt ondt.
Det orsakas icke endast, icke ens i hufvudsak af bristan- de penningemedel.
Till den kommunala fattigvården användes numera årligen öfver 12,000,000 kr.
Ä n mer: erfaren- heten visar, att utgiftsposterna på detta konto i de kommuner, som äga en rationel fattigvård, i allmänhet icke äro högre än i de flesta öfriga.
* Det är således i det all- mänt tillämpade systemet, som felet främst är att söka.
Och flickorna stången må vira och sira, och gossar dess spira må resa mot sky; och gummor må gnola och gubbarne tralla och hurrarop skälla i hela vår by!
} i \ x gnid på fiolen, drag dragspel till polska!
f ?ej, toner så trolska i midsommarstund!
Öch hjärtat får värmen och ögat får glansen i yrande dansen på grönskande grund.
förr ormen af koppar sågs kvalen betvinga: så majstångens slinga förjagar all sorg — J a, bot ger den enkla, bekransade stången fåfänglighetsfången från gator och torg.
Harald Jacobson.
* — — I kvinnohänder.
Ett inlägg i fattigvårdsfrågan af V i t i s Idaea.
II.
Ett f ö r k a s t l i g t s y s t e m.
_J — wi de senast utkomna statistiska upp P- V gifterna framgår, att vi i vårt land äga omkring 5,000 fattighus.
Anmärkas bör, att i denna siffra icke äro medräknade våra större städers, hvilka i allmänhet äro jäm- förelsevis väl ordnade, ej heller de, som blifvit omdanade till arbetsinrättningar och fattiggårdar.
Det är således endast fråga om dessa landsbygdens och småstädernas fattig- hus, som mäktat ingifva allmogen dess väl- kända fasa för allt hvad inrättning heter och som i orubbadt skick fått kvarstå, ett arf från den tiden, då man ändtligen lärde sig inse, att det inte rätt öfverensstämde med samhällets förpliktelser gentemot indi- viden att låta auktionera bort de orkeslösa åldringarna till den minstbjudande.
5,000 sådana fattighus!
Där döljer sig bakom denna siffra, jag vågar påstå det, en hel värld af lidande, elände och last.
O m vårt folks skattbetalande medlemmar hade en aning om förhållandena på detta område, sådana de i sin nakna verklighet äro, i san- ning, de skulle inse, att det nu varande tillståndet är en skam för vårt land, och det skulle icke länge få förblifva.
T y detta tillstånd är icke, såsom man ofta vill låta Hurudant är då detta system?
På fattig- husen intages efter därom gjord framställ- ning hvar och en, som på grund af hög ålder, sjukdom, lyte, brist på arbete o. s. v. icke kan förtjäna sitt uppehälle och som icke af egna anförvandter försörjes.
I fler- talet kommuner erhålla emellertid ej alla hjonen samma underhåll.
Endast de sjuka och mest orkeslösa bespisas vid inrättnin- gen; de öfriga få husrum och vedbrand, de flesta äfven vissa matvaror eller visst kon- tant understöd, vanligen två till fem kr.
1 månaden.
Till husmoder städslas en f. d. piga, en gumma, som ej ännu är alldeles oförmögen till arbete, stundom t. o. m. en kvinna, som till fattighuset medför egna barn, hvil- ka hon naturligtvis ägnar sina mesta om- sorger.
Man får icke vara nogräknad, ty lönen utgår vanligen med 60 till 140 kr.
om året.
Några större förråder eller kon- tanter till hushållet vågar man naturligtvis icke anförtro denna husmoder, hvadan be- höfliga matvaror af någon handlande levere- ras för hvarje vecka.
Följderna af detta system äro i mer än ett afseende beklagliga.
Hvad mathållnin- gen vidkommer, kan denna icke annat än lida af att ingen egentlig hushållning före- kommer, enär kommunalnämndens ordföran- de vid årets början rekvirerar matvarorna att till lika mängd för hvarje vecka levere- ras.
Tyvärr innebär det en minskning i besväret vid denna rekvisition, om matse- deln bestämmes så enformig och föga sam- mansatt som möjligt.
Hur långt man kan gå i förenkling, visar följande matordning.
Till frukost: Alla dagar sill och potatis.
(Ingen mjölk eller annan dryck.)
Till middag: Ärter och fläsk, vattvälling eller s. k. sluring.
Till kvällsvard: Alla dagar vattgröt med 2 å 4 delar skummjölk per hjon.
En kaka rågbröd per dag och hjon.
Att det enligt statistiken finnes kommu- ner, som beräkna underhållskostnaden per år och hjon till 40 kr.
eller icke fullt 11 öre per dag, torde äfven i detta samman- hang böra påpekas.
O m än denna siffra icke är fullt exakt — man kan j u hafva underlåtit att upptaga en del naturapresta- tioner i kostnadsberäkningen — ja, om den än torde böra ökas med sitt halfva belopp, så kan det dock med skäl ifråga- sättas, huruvida det icke måste anses före- nadt med allt för stora umbäranden, sär- skildt för minderåriga, sjuka och åldringar, om hvilka det här egentligen är fråga, att år ut och år in lifnära sig af den föda, som för dylik anspråkslös summa kan erhållas.
Hvad vidare den vård som hjonen er- hålla angår, så är denna lätt beskrifven: den är i de flesta fall vanvård.
Äfven om den s. k. föreståndarinnan — hvilket tyvärr icke alltid är fallet — skulle hafva hjärta * Ett förhållande, som har sin förklaring i att hjonens arbetskrafter i dessa kommuner till- varatagas.
195 för de lidande, har hon naturligtvis ingen aning om hvad sjukvård vill säga.
Detta begära icke heller de kommunens förtroen- demän, som städsla henne.
Är hon nöjd med en låg lön och kommer hon icke med några fordringar för sin egen eller hjonens räkning?
— se där blott allt för ofta den första frågan.
Är hon villig att laga maten, baka och tvätta?
— se där den andra.
Någon tredje gifves det icke.
Under sådana omständigheter är det naturligt, att fall af upprörande vanvård komma att inträffa inom de lagstadgade inrättningar, som kal- las fattighus.
Den, som likt författaren på nära håll skärskådat förhållandena, har blott allt för mycket tillfälle att konstatera detta.
Af ven hvad angår de hjon, som anses själfva böra bidraga till sitt uppehälle och därför endast erhålla visst månatligt under- håll, medför systemet svåra olägenheter.
Redan detta, att hvar och en skall hemföra och i det gemensamma rummet förvara och tillreda sina lifsmedel, måste ur renlighets- synpunkt betraktas såsom mindre lämpligt.
Besinnar man vidare allmogens vana att lefva för dagen, inser man lätt, att de flesta hjon under månadens första dagar använda nästan hela sitt underhåll, för att sedan stå så godt som utan.
Det gäller då att söka förtjäna.
Men det är icke alltid lätt att få arbete, särskildt för dem, som på grund af något lyte eller nedsatta kroppskrafter icke äro dugliga till hvilket arbete som helst.
Hvad göra nu hjonen, när lämpligt arbete fattas d e m?
Somliga lida formligen nöd, d. v. s. de nödgas lefva på en kost, som icke rimligtvis motsvarar en människas be- hof; de tillhandla sig t. ex. för ett öre eller två, hvad kamraterna lämnat kvar i sina stenfat.
Men de flesta tigga.
Genom detta sätt att tilldela understöd befordras sålunda, om än indirekt, tiggeriet.
I ett af de få stadganden, som vår svenska lag har för kommunernas skyldighet att utöfva fattig- vård, heter det emellertid, att hvarje sam- hälle underhålle sina fattiga på så sätt, att bettlande förekommes, ett stadgande, som våra herrar ledamöter af fattigvårdsnämnder ty- värr icke ägna tillbörlig uppmärksamhet.
Men vi hafva äfven missförhållanden af än allvarsammare art att påpeka.
Våra fat- tighus befolkas j u till största delen ur sam- hällets allra lägsta lager.
Egen lättja och last göra flere medborgare till fattighjon än ogynnsammalefnadsomständigheter.
När man nu, utan att ålägga dem ordnadt arbete och utan att utöfva något slags tillsyn öfver dem, sammanför alla ett samhälles förolyc- kade existenser och lägst stående individer, hurudant blir månne det lif de föra?
V i få ett svar på denna fråga, o m vi t. ex. en juldagsförmiddag besöka karlstugan på när- maste landsfattighus.
V i skola då i nästan hvarje säng finna ett af julruset redlöst hjon.
Ett annat svar på den frågan erhöllo vi för någon tid sedan i den notis, som bland domstols- och polisärenden i våra tidningar förekom under rubrik: Ruskiga sedlighets- förhållanden vid fattighus.
Ännu ett ord.
I denna atmosfär danar samhället en del af sina medlemmar.
På våra fattighus intages j u ett icke så litet antal barn.
Hvilka förutsättningar äga väl, mänskligt att se, dessa små att blifva goda och hederliga medborgare?
Om man nå- gonsin ägde rätt att tala om människor, förutbestämda till elände, så vore det väl med tanke på dessa barn.
En gren af den kommunala fattigvår-
IDUN 1 % den, som vi hittills icke berört, är den, som utöfvas utom församlingens fattiginrättning.
En person, som på grund af sjukdom eller arbetsbrist kommit på obestånd, kan af fat- tigvården erhålla tillfälligt kontant under- stöd, fri läkarevård, fri vistelse på lasarett o. s. v. Föräldrar med stor barnskara kun- na erhålla s. k. barnuppfostringshjälp, det är ett månatligt mindre belopp, som utgår under ett visst barns minderårighet.
Att rättvist utdela dessa slags understöd förut- sätter ett arbete, som, åtminstone i städer- na och i de trakter på landet, där den fattiga befolkningen är mångtalig, öfvergår deras krafter, som det vederbör.
Det är nämligen knappast tänkbart, att t. ex. en kommunalnämndens ordförande — i lands- församlingar ligger nästan all aktuell fattig- vård i dennes händer — i hvarje särskildt fall skulle kunna i detalj göra sig under- rättad om den hjälpsökandes alla lefnads- omständigheter, hvilket ju dock är ett nöd- vändigt villkor för att kunna bedöma, huru- vida nöden är verklig eller endast skenbar.
Följden blir, att man beviljar och nekar understöd på mer eller mindre lösa grun- der, hvarvid hjälpen icke alltid når den, som mest vore i behof af densamma.
Nå- gon egentlig kontroll öfver att beviljade pen- ningemedel till afsedt ändamål användas, kan ock svårligen utöfvas, och dock vore en sådan mången gång af nöden, särskildt i fråga om utackorderade minderåriga och åldringar, som i anförvandters hem under- stödjas.
Med sången uti slottsgemaken, Men kejsarn föll den bra i smaken, Och på beröm var ingen brist.
Ja, tyske kejsarn — å propos — Om ej man gör hvad honom lyster, Så blir han genast sträng och dyster, Var ond nu sist uppå sin syster.
Som brås på släkten hon också.
Om hvem af dem begått ett fel På kungligt vis man artigt trätte, Med tårar hon sitt örngått vätte, Och sorgen hennes hjärta frätte, Men han var lika styf och stel.
Dock sist han veknade, jag tror, För öfverstar han var i knipa, Och hon blef nämnd och sluta ' lipa.
Så det är bra, kan man begripa, Att ha en kejsare till bror.
Om än fru Lenngren skådar ner Att öfver små Bettinor vaka, Hon tog nog sina råd tillbaka; Så trång går gränsen ej att staka, Men flyttas fram allt mer och mer.
Blott en » magister » förr vi haft Af kvinnligt kön, nu ha vi tvänne.
Hon, som blef nyss, vi sågo henne I Idun sist med krans kring änne, Så ung, så frisk, så full af kraft.
Snart ögon Ur världen Ty mannen Uti vår tid Som mörka VI.
blå och gullgult hår komma att försvinna, helst till fru vill vinna en brunögd kvinna, lockar sig består.
Så är den uppgift, som jag fått!
Blondinerna ur världen draga!
Förlusten vill jag djupt beklaga.
Sen lefva de i sång och saga Som ett poetiskt minne blott.
iiär sitter jag en afton sen / Att krönikan för Idun rimma, Framför mig ser jag insjön glimma, Och ljufligt uti kvällens timma Slår doften mot mig af syren.
Qunås så visst jag känner nog, • Att här bland ängar, sjö och gärden Totalt jag glömmer hela världen, Och slappes tanken lös, går färden Djupt in i dunkel furuskog.
Och Om Min Jag Se ' n ogeneradt på naturen, krönikan blir dum, jag skyller, håg, mitt sinne helt den fyller; skrefve hellre små idyller, nyss jag sluppit ut ur bur ' n.
Men bäst jag låter vefven gå, Förren Idun tålamodet mister Med krönikörens fel och brister.
Gu ' signe våra O. D-ister, De äro grufligt bra ändå!
De draga gladt från stad till stad, Från land till land med sång så fager Om » Lunkan » blir på kuppen mager, Han får sig trösta med sin lager, Och likaså vår Hedenblad.
Hos Tysklands kejsare nu sist Det nära var de lyftat taken Så för förlofvade, förstås, En nyhet har jag att berätta.
Nu ä ' ej ringarne så lätta, Ty man skall dem om benen sätta, Försedda med ett duktigt lås.
Och Nog Men Om Hur ena partens nyckel vill andra parten väl förvara; tacksam skulle jag då vara, någon riktigt vill förklara, eklateringen går till.
Till ledning se ' n för en och hvar, För balens drottning och för bruden Beskrifs den mest moderna skruden: Af åtta hundra höns tas huden, Hvarpå ej fjädern lämnas kvar.
Om du är lång, jag tror hel Än flere hönors hud du tarfvat.
Nåväl, sen skinnet blifvit garfvadt Och klippt och måladt, sydt och skarfoadt, Din klädning färdig blir till sist.
Och vore jag till slut en fé, Du dräkten ständigt fick behålla, Och fjädrar fram jag skulle trolla, Att alla i den stackars fjolla Fn höna kunde tydligt se.
Snorre.
* 1898 Tystnade röster — f ^ å mitt skrifbord har jag liggande ett r litet häfte afskrifna dikter.
På titel- bladet står det: » Tystnade röster », och längst nere i ena hörnet läsas några namn Kärt håller jag det lilla häftet; det hvilar en sådan sällsam stämning af ljus och ve- mod öfver det.
Det senare gör sig mest gällande.
Jag behöfver blott säga dig, hvilka de namn äro, som stå skrifna på första bladet, så vet du nog hvarför Fjalar, Björck, Bäckström, Klockhoff, Fredin — dessa sångare, som dogo i lifvets vår, dessa unga drömmare, som, mänskligt att se, rycktes bort i förtid, dessa diktare, som gifvit så vackra löften, som buro inom sig så rika möjligheter — — Här och hvar i hvad de diktat och drömt mötes man af ord och uttryck, som röja, att de haft aningar o m att deras lefnads saga icke skulle bli lång.
— Och kanske var det godt för dem att den slöts just i vårtid, slöts just när de kände som varmast.
&gt;Bättre än att lefva dådlös är att dö i unga år — » så sjöng en utaf dem, han, som skänkt oss » Vår Daniel » och så mycket annat af ovansk- lig skönhet, men som ofta i mörka stunder kämpade med dystra tankar, han, som • — skådande ut mot det okända fjärran — sagt detta vemodiga: » Om jag hittar, vete Herren, mellan bankarne till slut — — » Du käre, din färd blef ej lång, du kom snart i hamn — Hur vackert de drömde, desse unge!
Och deras dröm vardt till lefvande verklighet.
Dessa Fjalars ljusa, gripande o r d: » Att lysa och värma och sträfva och, stupande, ännu en ljusflod strö — det vore ett lif att lefva, det vore en död att dö! » Dessa ord, äro de icke en den sannaste skildring af hans egen korta, skimmerfulla lefnad.
— Men man mötes ock i deras dikter af en glödande, okuflig kärlek till lif och glädje.
» Du, lifvets Herre, oss lyster ej dö, vårt hjärta det vill icke brista — — » så skrifver signaturen Fjalar på ett annat ställe, och vi förstå väl dessa ord.
Men oron viker, det skälfvande hjärtat blir stilla, och där hviskas undergifvet till sist ett ord om att » lifvets löfte står ristadt i glans i stjärnornas eldbokstäfver — — » Ja, de drömde, desse unge — — Ernst Björck, han, som blifvit kallad ett sångens söndagsbarn.
Och Daniel Klockhoff, den ljuslockige, vårglade skalden, hvars korta saga skimrade af de ljusaste förhoppningar, som en af hans ungdomsvänner så vackert och sympatiskt sagt o m honom.
Och Edvard Bäckström, hvars djupt kända dik- ter så ofta satts i klingande toner — alla, alla hafva de lefvat och dött i kärlek och sång, i sol och glöd — genom allt hvad de drömt går en doft af hvitaste vårblom.
Ja, nog var det kanske godt för dem, att de flngo dö o m våren.
— Men tung blef saknaden hos alla, som älskat dem, hos alla, hvilkas hjärtan de värmt och glädt.
— Så månget undrande: hvarför?
förnams.
Hvarför fälldes just de yngsta och fagraste träden?
Hvarför fick ej våren gå öfver i sommar?
Men det kom intet svar.
— • Där
1898 IDUN i det lilla gula huset, med den precisa, or- dentliga trädgården.
Nu var Dortha tjugusju år.
— Det hade just inte händt något under de tjugusju åren, under de sista hade hon bara för hvar- je år måst släppa ut klädningarna litet i » den, som dör i sol och sång, lifvet.
han lefver, fast han dör! » — De flesta af hennes jämnåriga hade läm- Min vän, vi vilja flitigt lyssna till hvad nat den lilla staden, som var sig så lik år de drömt i ord och ton, dessa unge sångare, från år, där allt gick så långsamt och där vi vilja lyssna på det eko, som ljuder från enformigheten satt öfverallt och dåsade.
De dessa tystnade röster!
hade längtat ut i lifvet, Dortha var rädd Adi.
att skrynkla ned stärkelsen, k o m sig icke en gång för att önska sig ut, satt där hon * satt — kvar i ro och maklighet.
K o m så någon af dem, som varit ute i världen, hem igen, kom kanske på besök till det lilla gula huset, steg på i det lilla förmaket och fann allt orubbadt — samma möbler i samma ordentliga symmetri, samma tygblommor un- Skiss för Idun af Elsa Lindberg.
der samma glaskupor och samma mjuka stolar, som liksom höllo kvar en i overk- JFÅ os fröknarna Dahl är det bara stilla och samhet.
Det hade endast kommit litet tyst och ljufligt lugnt på allt sätt — fler broderier, och fröknarna Lina och Sina mjuka tofflor öfver mjuka mattor och mjuka hade fetmat litet mer, men den besökande stolar, från hvilka aldrig man vill stiga fann, att hon kommit i en liten värld, där upp mer, när man en gång satt sig ned.
tiden stått liksom stilla.
Och på allt tal Ingen har brådtom där, och alltid äro de fick hon endast tunnsådda, svar, mest ja så milda, hofsamma och hjärtliga mot hvar- och nej och så från fröknarna Lina och andra, rösterna äro låga och saktmodiga, Sina små förlägna frågor med litet nyfiken- långsamt släpande sig fram i stillheten och het uti.
värmen.
Dortha smålog litet då och då, hade kanske Det är hos dem utbredt som en atmos- svårt för att riktigt följa med, fick stora, fär af bekväm dåsighet, och den ena stun- den kommer som den andra och det gör förvånade ögon öfver allt det nya och märk- rakt ingenting, om man inte hinner uträtta värdiga hon hörde, klappade ibland den främmandes hand helt lätt och litet blygt, ett smul på hela Guds långa dagen.
Det fanns tre fröknar Dahl • — fröken när hon kom åt, i innerlig hjärtans tack- Lina och fröken Sina och så Dortha.
— samhet öfver att bara någon k o m och häl- sade på och bröt af tystnaden och enfor- Dortha var fröknarna Dahls brorsdotter.
migheten.
Annars var det bara att sitta Af far och mor har Dortha inga håg- för sig själf och brodera och brodera på komster, så långt hon minnes tillbaka har dessa evigt långa bårder till förmaksgar- hon haft fastrarna omkring sig.
Små och diner, som hon nu hållit på med i flere år feta och lättjefullt vänliga ha de i alla da- och som äro enformigheten själf med hvar- gar suttit med ett broderi på knät, och då annan stjärna röd och hvarannan blå.
Och och då ha de broderat ett styng med små under alla dessa timmar, som blifvit till hvita, långsamma händer. '
Allt hvad de dagar, månader och år, under hvilka nålen broderat har blifvit samladt i det lilla för- gjort den jämna enahanda rörelsen upp och maket, där de prydliga möblerna stå så sym- ned, har hon i tystnaden tänkt samma tan- metriskt och där det finnes toppiga buket- kar — och alltid samma.
— De där tan- ter af stela tygblommor under glaskupor.
karna hade blifvit för henne till en hel Fröknarna Dahl hade en liten förmögen- värld, — blifvit den världen, där hon hand- het, och räntorna räckte mycket godt att lar och verkar, medan den, som omgaf lefva på i all stillhet, och i all stillhet lef- henne, sjönk tillbaka till något intresselöst.
de de också.
Så hade de dessutom ett Dortha minnes ej sen när hon börjat eget hus vid en liten bigata i den lilla småstaden — ett litet gult hus med en bära den världen inom sig, men när hon ängsligt snygg liten trädgård, där hvarje li- någon gång undrar öfver det, förekommer ten blomma var som planterad efter mått- det henne, som om den alltid funnits där.
stock, där ingen bragte oreda i sandgångar- Dortha med sina stora, ljusblå ögon, som nas flnkrusiga krattning och där träd och sågo så lugnt och troskyldigt rätt framför häckar voro lågklippta och gåfvo en viss sig, var inte alls erotiskt anlagd, men kanske prägel af fetma och något rundt åt det berodde det på en viss envis tanketröghet, som gjort, att hon ej kommit sig för att hela.
, Dortha hade gått i småstadens flickskola, tänka på något annat än just detta och där den gamla skolfröken med den stora bara detta.
— Dorthas hela värld består af lösflätan lärde efter gammal metod ur gam- endast två — en han och en hon — och la böcker.
Hon hade haft kamrater, glada han heter Georg och hon, ja, hon heter och putslustiga som flickor i allmänhet, Dortha.
ljöd endast ett dämpadt: » dem gudarna älska, de dö unga — — » Men deras minne lefver!
Rösterna ha tystnat, strängarna ha brustit, ögonen släckts, men: £n midsommardröm.
men fastrarna Lina och Sina hade alltid skickat henne till skolan i styfva, stärkta förkläden med tillsägelse att komma hem i samma glänsande, rena tillstånd.
Dortha hade en utprägladt plikttrogen natur, och följden blef att hon helst gick för sig själf i aktsamhet och stillhet.
Och ännu allt framgent efter skoltiden bibehöll hon något af oskrynklad stärkelse, och allt eftersom åren gingo fick hon mer och mer denna prägel af lugn och stillhet, som var bosatt Georg Boeson var född i den lilla staden, hade bott midt emot det lilla gula huset och hans mor, änka efter stadsläkaren, hade varit god vän med fröknarna Dahl.
Dok- torinnan och fröknarna Lina och Sina hade brukat gå i kyrkan tillsammans o m sönda- garna, och då hade alltid den lille Georg och Dortha i sitt stärkta förkläde följt ef- ter hand i hand.
Och hand i hand hade de följts åt barndomen igenom och lekt stillsamma lekar i den lilla prydliga träd- 197 gården, utan att rubba gångarnas finkrusiga krattning.
Så hade Georg blifvit gymnasist och växt upp till en lång, tafatt gosse, som rodnade öfver hela ansiktet, bara man såg på ho- nom.
Dortha var den enda, han höll sig till af alla stadens flickor.
Hon gaf honom aldrig stickord och skrattade ej som de andra.
Hon var bara lugn och mild och from, det var en riktig hvila att vara i hennes sällskap.
Så dansade de i otakt med hvarandra på julkalaserna, och han styrde hennes kälke, när de åkte ned för de låga backarna.
— Dortha tyckte mest om låga backar och åkte helst långsamt.
Så blef han student, — mycket nybakad, ny mössa, n y käpp och helt små, nya mus- tascher, var litet svärmisk, skref vers, hade idealer och såg i Dorthas blonda lugn den personifierade, ljufva kvinnligheten.
Första terminen i Upsala fick Dortha ett bref från honom, hvilket slutade med en vers på två rader: » Roligt är att vara borta, Hem dock längtar jag till Dortha. » Det brefvet har hon läst så många gån- ger, att hon kunde det utantill.
Det låg som märke i hennes bibel, blef under alla åren litet gulnadt och skört i kanten, så att hon måste vira silkespapper o m det.
Georg studerade medicin i Upsala, hans mor hade dött, en släktinge bekostade till en del studierna, för öfrigt skaffade han sig inkomster genom att konditionera om som- rarna.
Nu hade han ej varit hemma på många år och Dortha hade ej fått något bref sen det, som låg i bibeln, och som hon besvarat med ett litet ordentligt prän- tadt skolflicksbref, skrifvet som efter en förskrift, genomsedt af fastrarna, där allt annat blef sagdt, än hvad hon velat säga.
Under de långa åren, medan den ena dagen följde den andra i samma enformig- het som på bårdmönstret den röda stjärnan den blå, hade Dortha g o d tid att i minsta detalj tänka ut allt inom sin lilla värld.
— När han blifvit en riktig doktor, hvilket för Dortha hägrade som inkarnationen af allt lärdt, då skulle de gifta sig och de skulle bo i det lilla gula huset hos faster Lina och Sina.
Dortha tänkte aldrig på, att det skulle kunna ändras något i rummen.
Allt skulle vara i samma symmetri som förut, hon var så van vid det, att hon aldrig offrade en tanke på, att det skulle kunna vara annorlunda.
Georg skulle bara hafva det bästa.
— Förmaket med alla broderierna, det skulle blifva hans mottagningsrum.
Hon skulle ställa in blommor på hans skrifbord — nya blommor hvarje dag.
Fastrarna tyckte ej om, att blommor brötos af i den lilla träd- gården, men när Dortha väl blef fru, då skulle hon ändå göra det — för Georgs skull.
Det var en riktig ansträngning bara den tanken att opponera sig mot det en gång fastslagna » gamla vanliga ».
Men hon kände, att hon gärna skulle göra mer än så, mycket, mycket mer än så.
Hon riktigt vurmade för att göra det godt och bra åt honom och brukade studera alla kokböcker, hon kom öfver, och pricka för och tänka ut det, som hon trodde, han kunde tycka om.
Hon hade tagit de här långa åren som en riktig beredelse, men ibland, när äfven hennes tålmodighet kunde finna leda vid allt det eviga enahanda, behöfde hon bara riktigt stadigt tänka på all den fröjd, som väntade henne, när han väl kom tillbaka, för
198 IDUN 1898 Det är Georg.
— Dortha märker det spet- siga, svarta skägget och pence-nez ' n, som han ej haft förut.
Han är ej heller så lång, som hon tänkt sig honom, han är bredare öfver axlarna och äldre, mycket äldre, eller kanske är det bara penc-enez ' n och skägget, som göra det.
Men alla de där småsakerna, som hon ser nu i ett flygande ögonblick, alla drunkna de i den enda tanken: nu har han kommit, som hon väntat på i så många, långa, tysta år.
Och hon känner sitt hjärta slå hårat, som aldrig någonsin förr, så att det nästan gör öndt, och med återhållen andedräkt följer hon nu i verk- ligheten med hvarje hans rörelse, såsom hon i fantasien så ofta tänkt sig d e t.
.
.
.
Dortha har klädt sig i hvit, stärkt kläd- Han tummar på det gamla låset, kommer ning med ljusblå band, det är för att hon efter några ögonblick ihåg dess mekanik, minns Georg en gång ha sagt, att hon såg 1 juft grinden knarrar, fastnar litet och s å.
.
.
.
kvinnlig ut, när hon var klädd i hvitt och så står han i trädgården midt i solen.
ljusblått.
Hon sitter vid det öppna fönstret All den ömhet, hvarmed Dortha under och broderar på bårderna som vanligt.
Men väntans alla år närt och ansat hans bild i ögonen äro ej ofta vid de röda och blå sitt inre, strömmar i ett nu inpå henne, och stjärnorna, oupphörligt lyfter hon upp huf- hon öppnar munnen för att ropa hans namn, vudet för att se ut genom fönstret, bort då i samma ögonblick en klar, hög flick- mot den lilla gröna trädgårdsgrinden.
Hon röst ljuder.
— Den klingar så egendomligt har föreställt sig så många gånger, hur hon främmande genom den lilla, tysta soliga först skall se hans hvita studentmössa öfver trädgården.
syrenhäcken och hur han sen skall skynda » Ah, ett sådant litet gult hus, ett riktigt fram till grinden, hur han skall tumma på litet dockhus!
Och trädgården — en dock- det gamla låset, och hur det skall dröja trädgård!
Och så symmetriskt sen!
Hela träd- några sekunder, innan han kommer ihåg gården bara små kvadrater, cirklar och tri- dess mekanik, hur den lilla grinden skall anglar.
O, Gud!
Hvad allt är lustigt och knarra, som den brukar.
.
.
fastna litet.
.
smått! » och så.
.
.
.
så skulle han stå i trädgården Dortha visste ej, hur hon i hast kom midt i solen.
.
.
.
bakom gardinen, och därifrån ser hon, att Hade Dortha varit nervös som andra det är ett litet brunett flickansikte under den flickor, hade hon ej kunnat sitta kvar där andra studentmössan.
— Pigga, närsynta, och brodera, men hon vet knappast hvad bruna ögon — en liten käck uppnäsa och nervositet är.
Hon känner bara något af ett virrvarr af svarta små lockar öfver panna darrande lycka inom sig.
Och sol och och öron.
syrendoft fylla hela rummet, och hon tycker, » Kan verkligen folk bo och lefva i så att hon skulle vilja sjunga af glädje.
Men små förhållanden?
Jag känner på mig, att det passar ej hop med den stilla tystnaden jag kommer att kväfvas, om jag skall stanna i gula huset, och så fantiserar hon vidare länge i det gula huset.
Hör du det Georg! » och går gång på gång igenom, hur hvarje » Men Meta, du behöfver j u inte vara där timme af midsommaraftonen skall förflyta, mer än några timmar.
Vi båda passa inte, sedan Georg kommit.
där det är lågt och trångt, vi båda skola På eftermiddagen skola de gå och se, ut i världen! » Och han drog upp intill sig hur midsommarstången reses i hotellparken.
det lilla ansiktet, som log mot honom under Och under dansen skall han föra henne till studentmössan.
en berså, där hon ren så många midsom- ».
.
.
Vi båda.
.
.
ut i världen.
.
.
» upp- maraftnar, sittande ensam, gått igenom frie- repade den klara flickrösten långsamt, och riet.
Men nu skulle hon ej vara ensam, de stå midt i solskenet och se hvarandra han skulle vara där med.
Hon trodde nästan, in i ögonen — länge, tills deras ansikten att hon helst skulle vilja, att han föll på äro nära som i en kyss.
.
.
knä.
Ja, och så skulle de vara förlofvade, Det går som ett hugg genom Dorthas inre.
och hela staden, som var samlad där Hon känner sin kropp stelna som till en nere vid midsommarstången, skulle få veta klump, endast i hennes hufvud är det brin- det nande lif, och en ring af tankar svänger Dortha har i tankarna sytt två röda rundt i ilande fart, utan att hon kan fast- stjärnor efter bvarandra på bårderna.
Det hålla en enda.
— Trädgården är tom.
De är något som aldrig händt henne förr.
Hon båda hvita studentmössorna äro borta, men räcker ut handen efter den lilla brodersaxen, det är spår öfver sandgångens finkrusiga kastar som vanligt en blick mot trädgårds- krattning.
Stora spår som efter mans- grinden och får i detsamma se tvänne hvita fötter och små, smala därinvid som efter studentmössor öfver syrenhäcken!
trippande kvinnofötter.
Och de små, smala Hon blir röd öfver hela ansiktet och ända i sina oregelbundna slingriugar, de hålla ner på halsen, det är som andan skulle Dorthas ögon fångna.
Hon stirrar på dem stocka sig och hon känner sig alldeles yr.
orörlig, som hypnotiserad.
Hon vet ej själf af, att hon rest sig och » Dortha, nu har Georg kommit! » Det att bården fallit ned på golfvet.
Och me- är faster Linas röst, som ljuder så gladt.
dan de tvänne studentmössorna närma sig Men Dortha står orörlig med ögonen fastade allt mer, stannar hennes tanke plötsligt vid, på de små smala spåren.
Som i dvala hör att de j u äro två.
— Kanske en kamrat hon faster Linas steg aflägsna sig.
följt m e d!
— Så hinner hon ej mer offra Och åter ljuder en kallande röst.
— en tanke åt den andra studentmössan, ty » Dortha, nu har Georg kommit! » nu har en ung man i ljusa sommarkläder Det är faster Sina, som ropar.
— Plöts- stannat vid den lilla gröna trädgårdsgrinden.
ligt ertappar sig Dortha med att stå och att hon nästan skulle få tårarna i ögonen af lycka.
Så var hon också rädd om de tankarna, så rädd som man är om något riktigt fint och dyrbart.
Ej ens fastrarna visste något o m dem.
Dortha hade alltid önskat, att den stora dagen, då han skulle komma, skulle inträffa vid midsommaren.
Trädgården var vack- rast då, och den hvita, tättklippta syren- häcken stod i blom.
— I hennes drömmar hade han alltid kommit vid midsommaren.
Och nu var det verkligen midsommar, och det märkliga hade inträffat, att fastrarna fått ett bref från Georg, där han skref, att han tagit sina examina och att de kunde vänta honom på själfva midsommaraftonen.
Patent.
Ängrostadt Kaffe.
Speciaiité: G e n o m, örsrerlägrsen Allm.
Tel. 6567. undra öfver, hur märkvärdigt lika fastrar- nas röster äro.
Tänk, att hon aldrig märkt det förr.
Hon lyssnar spändt på, hur faster Sinas steg aflägsna sig, tills de slutligen alldeles dö bort och det blir alldeles stilla och tyst, då kommer med ens tomheten öfver henne — hela tomheten af hennes lif Där ute ligger den lilla trädgården i full sol.
Allt andas lif och rörelse.
Bien flyga surrande som små guldkulor öfver den gröna gräsmattan; fjärilarna fladdra bland blom- morna, själfva liknande färgskiftande blom- mor, som lösgjort sig från stängeln; den blå jungfrusländan står ett ögonblick stilla i den solmättade luften på glittrande flors- vingar för att sedan försvinna i rymden, snabbt som en af skjuten pil; myrorna skynda öfver den varma sanden; ödlan kilar kvickt in under de gröna bladen.
Luften är mättad af syrendoft och fågelkvitter.
— Hela natu- ren står i sitt lifs middagshöjd.
— Det är midsommar!
Men med händerna för ögonen begråter Dortha sitt lifs midsommar — som endast var en dröm.
(Ett o o h halfår ingår nu med nästa n:r af Idun, hvarom vi påminna våra ärade kvartals- och halfårspre- numeranter, på det de omedelbart i tid må för- nya prenumerationen, att intet af brott i tid- ningens regelbundna befordran må uppstå.
Pris pr halfår 2.SO, kvartal 1.50 för juli — sep- tember och 2 kr.
för oktober — december.
Det senare halfåret kommer att bjuda ett omväx- lande och intressant innehåll, och särskildt er- inra vi om det omfångsrika, rikt illustrerade och i flere färger tryckta julnumret, som gratis kommer alla våra prenumeranter till hända.
Det innehåller bidrag af talrika bland våra främsta författare och artister samt lofvar att bli en af årets allra finaste julpub- likationer.
Med det nya halfåret begynner ock i nästa nummer en ny följetongsroman: » Familjen Braccio » af den högt uppbume en- gelske förf.
F. Marion Crawford.
Den syn- nerligen spännande och underhållande berättel- sen, som helt visst kommer att vinna våra lä- sarinnors odelade intresse, öfversättes från originalspråket af den kände skriftställaren herr Ernst Lundquist Äfven kvartals- och halfårsprenumeranter å Iduns Modetidning och Barngarderoben erinras om det förestående halfårsskiftet.
Red.
af Idun.
Hundraåringens hedersdag.
Som väntadt var, blef den hundraåriga fru Ahlbom på sin fö- delsedag förliden lördag föremål för en hjärtlig hyllning.
Under förmiddagen mottog hon sålunda å Änkehuset besök af ungefär ett 100-tal perso- ner, anförvanter, vänner och intresserade, hvilka med blommor och presenter uppvaktade födelse- dagsbarnet.
Afven från slottet mottog den gamla en vänlig hälsning, som framfördes af hoffröken Finfina röstning; nytt Javalblandninffar.
fin a r o m bäst — g e n o m clrygrhet Holländska Kafferosteriets Nederlag, Sturep / an billigast.
6, Sthlm
IDUN 1898 199 Tamm, hvilken från drottningen öfverlämnade en väldig blomsterkorg och dito tårta.
I spetsen för den varmhjärtade hyllningen gick styrelsen för änkehuset, därvid ådagaläggande det person- liga intresse, som dess ledamöter lägga i dagen för den välskötta filantropiska stiftelsen.
Vid den högtidsmiddag, som kl. 1 serverades och vid hvilken fru Ahlbom naturligtvis var det omhul- dade festföremålet, var sålunda hela direktionen samlad.
Vin och tårta serverades, och då vinet slagits i, utbragte konsul Starck å direktionens vägnar skålen för den hundraåriga.
sam för att vara åtminstone det.
Hvad skulle jag annars taga mig till! » Karin såg fundersam ut.
» Vet du, » sade hon, » jag har aldrig känt det där verksamhetsbegäret som de flesta andra flickor ha, men det är väl därför att jag är så ' outvecklad ', som Fredrik säger. » » Ja, det har han nog rätt uti, men om han anser det vara något fel hos dig, så bör han före- brå sig själf och ingen annan. » Karin såg förvånad upp.
» Ja, » fortfor Ebba och nickade åt henne, » se du på mig!
Jag har nog lagt märke till dig och Fredrik, när vi ha varit tillsammans.
Han låter I graf af rosor sänktes här om aftonen å ju aldrig din individualitet komma till sin rätt, Nya kyrkogården stoftet af fröken Anna Elisabet utan hvad han tycker, det skall du tycka. » Andersson, som tillhörde vårens studentskor från Karin rodnade och visste icke, hvad hon skulle Wallinska skolan, men hvilken endast få dagar efter sin examen måste utbyta den hvita mössan svara.
Men Ebbas ord funno genklang inom henne, mot dödsbrudens svepning.
Stoftet var bäddadt de väckte till lif dunkla aningar, tankar som hon i rosor och grafven redd i rosor.
Det lilla lik- ej vågat tänka.
Hade hon rätt att höra på dem?
tåget mottogs vid kyrkogården af en talrik och Voro de icke sårande för Fredrik?
» Du vet ju, att han har så godt som uppfost- varmt deltagande människoskara.
rat mig, » sade hon urskuldande.
Hofpredikanten Wissnell förrättade jordfäst- » Men du är icke barn längre, Karin, kom ihåg ningen.
Den unga bortgångna hade kallats plöts- det!
Du är kvinna nu och måste ha dina egna ligt hädan, sedan hon vunnit en seger, den ung- åsikter.
Hur tänker du dig ert äktenskap?
Skall domen anser skönast af alla och kunde kallas han då också bestämma allt för dig i minsta en krona, men denna krona hade fallit af; henne detalj? » hade i stället förlänats det eviga lifvets krona.
Karin satt med sänkt hufvud och svarade ej.
Ty » detta är evinnerligt lif att känna dig, sannan » Du tycker kanske, » fortsatte Ebba efter nå- (jud, och den du sändt hafver, Jesus Kristus. » gra minuter, » att jag är ogrannlaga, som talar Bland de talrika kransarna märktes en från på detta sätt, men jag har tänkt så mycket på Wallinska skolan med en studentmössa i minia- er den sista tiden.
Jag ville så gärna se Fred- tyr, fäst i en mindre bukett å ena bandet, och rik — se er båda lyckliga! » Hon reste sig ha- å det andra inskriften: » Herren gaf och Herren stigt och rörde med eldgafflen i " glöden.
Så bör- tog, välsignadt vare Herrans namn! » &gt;Från sör- jade hon tala igen, men det var något dämpadt jande kamrater » var ock en praktfull krans sänd, i rösten: » Ser du, Fredrik och jag ha — ha och så många af dem, som vistas i staden, följde alltid varir goda vänner, och ofta har jag undrat, den afhdna till grafven med sorgflor knutet kring hur den kvinna skulle vara, som han valde till sina mössor.
hustru. » » Du tänkte ändock aldrig, att det skulle bli En kvinnokonferens eller exaktare uttryckt en sådan liten obetydliga stackare som jag, » en » konferens för det kristliga och filantropiska sade Karin med ett småleende.
kvinnoarbetet » hölls i förra veckan i Versailles » Om vi nu skola kalla dig för en ' obetydlig och var besökt af 300 kvinnor.
Konferensen stackare ', det lämnar jag därhän, men jag er- öppnades med ett tal af ordföranden, fröken Sara känner att jag ej hade tänkt mig henne sådan Monod, hvarpå fru W. Monod höll ett förträffligt som du är, och jag tror nästan jag önskar att föredrag öfver modersplikterna och fru Abbadie du hade varit annorlunda.
Du är så mild, vek d ' Arrast öfver den nyligen aflidna amerikanska och ödmjukt beundrande, och Fredrik är alltför nykterhetsaposteln fröken Frances Willard.
En beundrad ändå, det har han varit sedan han mängd andra föredrag och rapporter förekommo, föddes.
Föräldrar, syskon och vänner, alla ha bl.
a. om sjuksköterskornas utbildning, om un- ställt honom på piedestal, och följderna visa sig dervisning i åkerbruksskötsel för kvinnor, om mer och mer, — ingen bryter hans vilja.
Att kvinnornas arbete i kolonierna, om förströelser, han är — — » anordnade för fattiga barn etc. Ett förslag om En knackning hördes på dörren och båda flickor- anordnande af en internationell kvinnokongress na Verhoff trädde in i ateliern.
under utställningsåret 1900 väcktes af Isabelle » Goddag, snälla Ebba, vi komma väl inte och Bogelot och antogs med stor majoritet.
störa? » » Nej, för all del, vi ha slutat arbetet för länge- » Något om ättiksindustriem heter en upp- sedan.
Slå er nu ned! » » Vi gingo bara upp för att hälsa på dig en sats af en.
tysk vetenskaplig auktoritet, hvilken som betalad annons är införd i detta nummers stund och så ville vi bra gärna se Kajsas porträtt. » Ebba sköt hastigt en skärm för staffliet.
annonsbilaga.
Då förhållandena i Sverige i ifrå- » Nej, det får ni icke, ni vet att jag aldrig gavarande fall äro jämförliga med de i Tyskland, torde uttalandet vara af intresse för Iduns läsare, visar en tafla, förrän den är färdig.
Sitter du bra där, Boj?
Nå, flickor, hvad nytt från stora isynnerhet för husmödrarna.
världen?
» Jo, kan ni tänka er, » sade Eva, » att Nybro- viken är stängd i dag, det är vatten på isen.
Hvad skall man nu taga sig till hela förmiddagen?
» Du kan ju göra litet nytta hemma för omby- I n g a kraf.
tes skull, » föreslog Ebba.
» Fy, hvad du alltid är spetsig!
Vi göra nog Berättelse för Idun af Agathe L i n d.
nytta, både Boj och jag, fastjom en flicka nu för tiden inte sitter på banker och dylika försörj- (Forts.) ningsinrättningar, så skaka alla på hufvudet och Kap IV.
anse en som en förlorad varelse, » sade Eva ardinerna voro dragna åt sidan och solljuset häftigt.
» Nej, vet du, det göra visst ej alla människor, strömmade in genom det höga fönstret i ty de flesta inse dock, att hemmet är kvinnans Ebbas atelier, belysande alla de skisser, ut kast, draperier och solfjädrar, som prydde väg- egentliga bestämmelseort, om jag så får uttrycka garna.
Brasan hade brunnit ut, då och då fläm- mig.
Men det är ofta som unga flickor ej kunna tade en blå låga öfver glöden.
Ebba hade slagit få tillräcklig sysselsättning i föräldrahemmet, och sig ned i en låg, bekväm stol framför kakelug- då ha de ju bara två saker att välja på: arbete nen, och Karin satt på en braskudde vid hennes borta eller dagdrifvarelif. » » Snälla Ebba, » började Boj, » begagna ej så fötter.
» Ah Ebba, hvad här är trefligtl Om du visste starka uttryck!
Hvad vill du att vi — — » » Det är väl ej heller för mycket, » af bröt Eva, hur jag längtar hit, de dagar jag ej får komma, » utbrast Karin.
» Du kan väl måla porträttet rik- » att man får roa sig litet, medan man är ung, tids nog komma bekymmer och ledsamheter.
Ah, tigt, riktigt långsamt! » » Jag skall försöka! » svarade Ebba småleende.
det är härligt att ha roligt, riktigt känna att man » Ar det ändå ej bra härligt att vara konstnär? » njuter! » Hon kastade sig baklänges i stolen, båda hän- frågade Karin och såg på Ebba med en beund- derna under hufvudet och såg med strålande rande blick.
» Ah — jo!
Men det är ganska besvärligt ibland, blickar på de andra, som smålogo åt henne.
» Ja, jag tyckte alldeles som du, » sade Boj, detta att vilja och icke kunna, att veta huru det skall vara, men icke förmå frambringa det.
» den första vintern jag var ute med, ty då har Ser du, jag är ingen konstnär, jag är blott en man verkligen gränslöst roligt, men nu börjar dilettant.
Men, uppriktigt sagdt, så är jag tack- jag visst på att bli litet blaserad.
&gt; 1 S Väggohyra, M a l och Bakterier u t r o t a s a f » Så du pratar! » sade Karin.
» Nej, ser ni flickor, » utbrast Eva, » blasé kan jag aldrig bli!
Åh, dansa, dansa!
Säg Ebba, du kommer väl på farbror Edvards bal om lördag? » » Nej, jag har skickat återbud.
Jag har slutat upp att gå på baler, till och med släktens, — man skall inte bli inventarium.
Men jag ville gärna komma upp och se på fröknarnas kläd- ningar. » » Ja, mycket välkommen, » sade Boj.
» Det skulle blifva roligt att höra, hvad du tycker om dem.
Karins är skär, mycket söt, och Evas och min äro gröna, garnerade med glittertyll.
Jag tror att de blifva vackra. » » Hur är det med edra kassor? » frågade Ebba skämtsamt.
» Åh, tala icke om penningar!
Jag är ruinerad flera gånger om i vinter, men nu skickar jag bara alla räkningar direkte till pappa, det är det enklaste och billigaste sättet.
Men, flickor, klockan är snart fyra!
Sätt på dig kappan, Karin, nu få vi allt lof att gå.
Adjö Ebba! » » Adjö — adjö! » Kap. V. » Det blir visst aldrig kväll i dag! » utbrast Eva och dansade otåligt pas de quatre på salongs- golvet.
» Lugna dig, » sade Boj, som satt och profvade ett par nya handskar.
» Ah, hvad du ibland låter gammal och för- ståndig, liksom du inte skulle längta lika mycket som jag!
Det är alltid vådligt roligt hos farbror Edvards, och kusinerna äro utmärkta värdar.
Och kavaljererna sedan!
Bara löjtnanter!
» Hon dansade ändå fortare.
» Fredrik, » sade Boj, » glöm nu icke bort att bjuda upp Karin till första vals, supé och kot- tiljong. » Doktorn lade ned tidningen och såg på systern.
» Jag vet icke, om jag går dit alls, » sade han lugnt.
» Men Fredrik, så ohöflig kan du icke vara mot farbror!
Och tänk på Karin sen! » » Ja, jag vet icke heller hvad hon har där att göra! » ' Karin ryckte förskräckt till och såg på sin fästman, utan att säga ett ord.
Hon hade haft balfeber hela dagen och var matt och nervös.
Skulle hon nu icke få gå?
» Du är helt enkelt tarflig! » sade Eva med ef- tertryck och stannade framför brodern.
» Välj dina uttryck! » svarade denne förargad.
» Nu är ju ingenting att göra åt saken, men Karin vet att jag icke dansar, och då borde hon inte ha gått. » Karin började snyfta.
» Du är en despot! » sade Boj häftigt.
» Hvad skall mamma säga, om du icke kommer med? » » Hur dags börjar supén? » » Klockan älfva.
Kom då! » » Ja, jag är väl tvungen.
Men det säger jag ifrån, jag tjänstgör icke som vaktmästare. » » Ja, har du hjärta att låta Karin vara utan mat, då Nu ringer det.
Det är hårfrisör- skan.
Kom flickor! » Systrarna skyndade ut, men Karin gick fram till sin fästman.
» Är du ond på mig? » frågade hon ödmjukt.
» Nej, » svarade han, utan att se upp från tid- ningen.
Hon stod stilla ett par ögonblick, det var så mycket hon velat säga, men vågade icke.
Nu var det ju i alla fall för sent att ändra sig, tant skulle aldrig tillåta det.
Så böjde hon sig ned och kysste honom på pannan.
» Adjö, så länge! » » Adjö, barn!
Jag får väl se dig, innan du reser? » Hon nickade jakande och gick.
Fredrik var då icke ond som väl var, tänkte hon, fast hon icke hade handlat rätt.
Men det hade aldrig fallit henne in att stanna hemma, hon hade i stället gladt sig så mycket åt att få komma på en riktig bal, en bal i Stockholm.
Ah, nu var allt nöje förbi, och hon skulle velat ge hvad hon ägde för att få stanna hemma, när hon steg in i vagnen med fru Verhoff och flickorna.
» Har hon slagit åtta? » frågade fru Verhoff.
&gt;Ja, för en liten stund sedan. » » Nå, då komma vi ju lagom. » » Ja, jag är tämligen lugn, » sade Boj, » ty jag är uppbjuden till fem danser. » » Och jag till tre, » sade Eva.
Karin var icke uppbjuden till någon, och hon visste att hon skulle få sitta ensam i ett hörn hela kvällen, men det gjorde ingenting, — allt var henne likgiltigt.
Aktiebolaget Desinfeetioa.
i r u m, fartyg o. bostäder, allt p å s t ä l l e t — utan bortförande af möbler.
Rikstel.
34.
— Kontor: I I A. Vestra Trädaårdsfl.
11 A. — Allm.Tel.
7494,
IDUN 200 Men löjtnanterna Verhoff voro uppmärksamma värdar.
Den äldsta af dem frågade Karin, om han fick vara ett ovärdigt surrogat för Fredrik och anhöll om första valsen, och sedan presen- terades den ene unge officern efter den andra för henne, och det dröjde ej länge, förrän pro- grammet var fulltecknadt, Och när första valsen spelades upp och Karin fick öppna balen med löjtnant Edvard, då glömde hon sina bekymmer, det var härligt att dansa, roligt att lefva och hon var ju bara nitton år!
Tredje valsen var hon uppbjuden af löjtnant Änder, som Eva öppet beundrade och förklarade, att en bal utan honom var som en lykta utan ljus.
Ja, han dansade väl, bedårande Väl, tänkte Karin, men ack, blott ett hvarf och så förde han henne till en bekväm soffa inne i salongen.
» Puh — så varmt!
Här var skönt!
Har fröken varit på många baler i vinter?
Jag kan icke på- minna mig att jag sett fröken. » » Nej, » sade Karin blygt, » detta är min första. » » Ah, jag gratulerar!
Då har det åtminstone ett behag — nyhetens. » » Många andra också, » svarade Karin gladt.
Han smålog.
» Nåja, — tycke och smak! » En axelryckning fick uttrycka fortsättningen.
» Vi svenskar ha nu ingen aning om, hvad det vill säga att roa sig.
Här drager ett olyckligt värd- folk samman en massa människor, det dansas på tid, det ätes på tid, och sen får man gå.
Och dessa supéer!
Den ena lik den andra som ett bär, — man får afsky för lax och förfäran för glace.
Nej, i Paris, fröken, där är annat!
Där är esprit, konversation, champagne och kvinnor, åh, sådana kvinnor!
Där är man ibland på en » bal rose », endast unga fruar, charmanta, eldiga, och klädda som endast parisiskor kunna vara I En annan kväll är man på en » bal blanc », idel unga flickor, ingenuer som ni, och så naiva, så förtjusande naiva! » Karin såg icke mycket road ut.
Hvarför kunde han icke dansa i stället för att prata, det var en sådan vacker vals.
» Ar icke löjtnanten road af dans? » » Nej, vet ni, motion i trettio graders värme får jag nog af om somrarne på Gärdet. » I TIDSFÖRDRIV {Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
Att liknas vid mitt första Är hvarje flickas dröm.
Att kallas för mitt andra Ej anses som beröm.
Men har man en mitt hela, Så ställer man nog så, Att i den finns mitt första, När hemmet prydas må.
Småord: För fattig annat ord.
Hvad finnes uti jord?
En sommardräkt, så sval.
Ett ofta användt tal.
Hvart skickar man de små Att något lära få?
Hvad under sommarn finns.
Hvad genom » giftas » vinns.
Hvad alla önska få.
En liten fågel blå.
Ett manligt ytterplagg.
Den drabbats hav af agg Från hela Greklands folk.
I krig en mäktig tolk.
Hvad fås i Enköping?
Ett litet krokigt ting.
Hvad rökarn ofta plär.
Hvad på metaller tär.
Ett mynt, som ryssar ha.
Hvad är i krig så bra?
En krydda, oumbärlig.
En insekt, rätt besvärlig.
Hvad söndagsjägarn sköt.
Hvad mången skeppsmast bröt.
Hvad brukar man vid tvätt?
» Men hvarför går löjtnanten då på baler? » frågade Karin förvånad.
» En öppen fråga fordrar ett öppet svar!
Man går på sådana här tillställningar för att se på de vackra flickorna och göra bekantskap med de rika. » » Stackars löjtnant Änder, » sade Karin skrattan- de, » då är ju hela den här valsen alldeles för- felad! » Han fann sig genast.
» Nej, förlåt mig, fröken, det är med de söta och treffiga flickorna, som man dansar.
Får jag lof? » — » Nå, vi hinna ju alldeles lagom med ett hvarf.
Hvad behagar fröken för förfriskningar? » Han förde henne till buffeten, men nästa dans spelades snart upp, och Karin hämtades af sin nye kavaljer ut till balsalen.
Det var en lång, mager man, med bestämda, energiska drag.
Han fattade ett hårdt tag om hennes lif och förde henne med mera säkerhet än behag.
» Rider fröken? » var hans första fråga, då de hvilade.
» Nej, jag har aldrig varit i tillfälle att lära. » » Åh, vi ha ju två ridhus i staden. » » Ja, men jag är icke bosatt i Stockholm. » » Nå, det var en annan sak.
Är fröken släkt med min Karlbergskamrat Hugo Jungman? » » Ja, det är min kusin. » » Jaså, — jag gratulerar.
Präktig ryttare, och hans Dafne är också charmant, Sådana rörelser, sådan uthållighet!
Ja, fröken har väl sett henne? » » Nej, det har jag inte. » » Nå, det var skada, för hon är verkligen bra, och var i utmärkt kondition i somras, fastän hon var skarpt tränad.
Jag ägde en helsyster till henne för några år sedan, som jag dock måste sälja, ty hon var för liten för mig.
Ja, det var för resten hon, som tog första priset i steeple- chaisen i Malmö förra året, om fröken var där? » » Nej, jag har aldrig varit på någon kapplöp- ning och vill heller aldrig se någon.
Ett sådant ohyggligt djurplågeri! » Löjtnanten brast i skratt.
» Jaså, fröken sjun- ger också den visan!
Men kan fröken bedöma saken, som icke en gång rider själf?
Får jag nu ett hvarf? » Hvad ingen finner lätt.
En ort, historiskt känd.
En topp, mot himlen vänd.
Ett stimuleringsmedel.
En lång och smal persedel.
Hvad kallar man en feg?
Hvad göres utaf deg?
Namn på en manlig varelse.
En långbent uppenbarelse.
För barn ett älsklingsnöje.
Hvem väcker ofta löje?
En plats att samla bilder i.
Hvad går vår jord helt fort förbi?
Det käraste bland namn.
Hvad fartyg får i hamn.
Hvem lyssnar man ej till, När i fördärf han locka vill?
Det köksan ger åt svin.
Hvad blir af dräkt, om än så fin?
I kortspel vanligt ord.
En sak, af läder gjord.
Kretsgångare helt visst.
Hvad omger trädets kvist?
Af oxens hufvud del.
Hos vinbutelj ett rysligt fel.
Bokstafsuppgift.
b g h h 1 d d 1 t y z Bokstäfverna i figuren skola ord- nas så, att de tre horisontala ra- B l a n d nu befintliga Cacaosorter intages säkert förnämsta platsen af 1898 Då de kommo tillbaka till sin plats, stod Fre- drik där.
» God afton, liten, » sade han vänligt till Karin.
» Vill du presentera mig för din kavaljer.
Du har väl gömt supéen åt mig. » Ja, Karin hade supéen ledig, och Fredrik såg helt förnöjd ut och slog sig ned på andra sidan om Karin.
» Jag dansar icke, ser löjtnanten, » sade han, » och för att då få någon glädje af min fästmö, när vi äro borta, får jag lof att passa på medan hon äter. » » Du smakar förstås icke en bit själf under ti- den, » sade Karin skälmaktigt.
Dansmusiken slutade och löjtnanten drog sig genast diskret tillbaka.
Karin kände Fredriks blick hvila på sig, och då hon såg på honom, smålog han.
» Hvad är det? » frågade hon sakta.
» Du är så söt i kväll, liten, » svarade han.
Karin rodnade af glädje, och det blef ändå mera glans i ögonen.
Hvad det var roligt, — allting!
(Forts.) * I hvarje hjärtas djup du träffar på en liten undangömd och helig vrå, där skrinlagdt ligger, hvad ej talats ut, och som förblef en dröm till lifvets slut.
Daniel * Innehållsförteckning: S i g r i d M l l l r a l h; af Gurli Linder.
(Med p o r t r ä t t) — Mid- s o m m a r s å n g; af Harald Jacobson.
— I k v i n n o h ä n d e r; ett i n l ä g g i f a t t i g v å r d s f r å g a n af Vitis Idxa.
I I: Ett förkast- ligt system.
— Snorres rimkrönikor.
V I.
— Tystnade rös- t e r.
.
a f Adi.
— E n m i d s o m m a r d r ö m; skiss f ö r I d u n a f Elsa Lindberg.
— Ett nytt halfår.
— Ur notisboken.
— I n g a k r a f; b e r ä t t e l s e f ö r I d u n af Agathe Lmd.
(Ports.)
— Tidsfördrif.
derna bilda namnet på hvar sin kompositör, samt de två lodräta ra- derna namnet på den fjärde och femte.
Moster Lisa.
nio sånggudinnorna, 13) berömd sångerskas flicknamn.
A. Q. Palindrom-aritmogryf.
1 Amfikop.
Gladt Fallström.
2 3 4 _ 1 på hemväg två väninnor vandra Efter dagens arbet ' och besvär.
En utaf dem kallar man mitt andra, Och den andras namn mitt fjärde är.
» Ack, mitt fjärde, hvad det skönt skall blifva Att i morgon en mitt första få, Tidigt vi till landet oss begifva Ty vi hela vägen nog få gå. » Därpå skämtande mitt fjärde sva- rar: » Nej, mitt tredje är ett bättre sätt, Både skor och krafter då man spa- rar, Färden också blir bekväm och lätt. » Så de glamma, skämta under vägen Lyckliga och glada i sitt hopp.
— Snart till ny mitt femte, kanske trägen, Kallas " de igen när sol går opp.
Moster Lisa.
2 3 4 Orden rättfram: 1) 2) 3) 4) mansnamn, hvad den snabbe är, flod, namn på stad.
1) 2) 3) 4) kvinnonamn, vattendrag, hvad cirkusartisterna gjorde, mansnamn.
Olle.
Orden omvända: Ordgåta.
Följande bokstäfver och stafvel- ser sammansättas till 13 ord, hvil- kas begynnelse- och slutbokstäfver hvar för sig bilda namnen på en populär sångerska och en framstå- ende skådespelerska.
Bokstäfverna och stafvelserna äro: ar, ar, lar, nan, da, era, ma, ga, tal, ir, iss, jam, brå, ly, ile, oni, isen, sen, vos, son, to, nil, beck, a, d, h, 1, ia, j, u.
Orden äro: 1) en månad, 2) kan- ton i Schweiz, 3) ett träd, 4) spe- fullt tal, 5) grekisk stad, 6) namn på en opera, 7) socken i Helsing land, 8) stad i norra Tyskland, 9) ö vid Italien, 10) berömd forskare, 11) kurort i Schweiz, 12) en af de H U L T M A N S CACAO vid Lösningar.
Charaden: Luftballong.
Geografiska stajvelse gåtan: Stockholm- G ö t e b o r g.
1) S u n d s v a l l, 2) S t r ä n g a s, 3) K r o n - s t a d t, 4) N e w e a s t l e, 5) F r a n k r i k e, 6) K ö p e n - h a m n, 7) B a r c e l o n a, 8) V e n e z u e l a, 9) J e r u s a - l e m, 10) C h u d l e i g h, 11) S ö d e r t ö r n, 12) D a r m - stadt, 13) A m s t e r d a m, 14) C a m b r i d g e, 15) S k o t t l a n d.
16) T r o n d h j e m, 17) G i b r a l t a r.
Triangelpalindromen: Rakel, asar, kar, er, 1 — l e k a r, r a s a, r a k, R e, 1.
Vokalförändringsgåtan: Rasta, rusta, ry- sta, r o s t a, r e s t a, rista.
Rebusen: En turk utan turban.
1897 års Konst- och Industriutställning i Stockholm.
