# ID: svediakorp-per1186
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1898
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 15,224
# sentences: 607
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm.
Iduns Kungl.
N:r 24 (547) Prenumerationspris pr år: Idun ensam _ kr.
Iduns Modet., fjortondagsuppl.
» Iduns Modet., månadsuppl _ &gt; Barngarderoben .. » Fredagen den 17 juni 1898.
5 5 3 3: Byrå: Klara södra kyrkog.
16, 1 tr. Öppen kl. 10 — 5.
Redaktör ooh utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Allm.
telef.
6147.
Rikstelef.
1646.
Redaktionssekr.
: J. Nordling.
Hofboktr.
ll:te årg.
Annonspris: 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » o. » Lediga plolscr » 25 öre för hvarje päLörjadt tiotal stafv.
LÖsnuramerpris 15 öre (lösn:r endast för kompletteringar.)
Utländska annons.
70 öre pv noiip.-rad.
Utgifningstid: h v a r j e fredag.
Astrid Cleve.
Doktor Samuel Johnson, den odödlige engelske essayisten, sade, att om man sett ett grönt fält, hade man, enligt hans för- menande, sett dem alla, och en ännu större man än Johnson, Sokrates, själfva typen för högt förstånd utan vetenskaplig bild- ning, påstod, att han alltid var mån om att lära något, men att han ingenting kunde lära af fälten eller träden.
Sedan den gode Sokrates ' dagar hafva dock tiderna för- ändrats högst påfallande samt våra åsikter med dem.
» Be- tänk, » skrifver Euskin, » ihvil- ken skuld vi stå till ängens gräs, till denna strålande och färgrika emalj, som öfverdra- ger den svarta jordskorpan, till dessa kompanier af fäl- tens mjuka, oräkneliga och fredliga spjut!
Fullfölj blott för en stund tanken på allt hvad vi skönja i dessa ord.
Hela våren och sommaren ligga i dem — vandringarna på tysta, doftande stigar, hvi- lan under middagshettan, hjor- darnes ocb flockarnes glädje, behaget i hela herdelifvet och i de betraktelser, till hvilka det gifver tillfälle; solljusets lifvande verkan på världen, om det gjuter sig öfver sma- ragdf ärgade sträckor och milda blå skuggor, då det eljes skulle hafva fallit på den mörka mull en eller det för- torkade stoftet, betesmarker bredvid slingrande bäckar, ljufva stränder och låga kul- lar, dynernas med timjam rikt beklädda sluttningar, öf- ver hvilka hafvets blåa linie synes. » Vårt land har j u haft äran bland sina söner räkna alla tiders kanske främste botanist, och o m vi få sätta någon till- tro till den historiska sanningen af Fältskärns berättelser, lyc- kades Carolus Linna ?us äfvenledes intressera sin väna, skälm- ska systerdotter för sin stora vetenskap.
Hvcin minnes väl ej den där vårfriska skildringen, d å Erika Lindelia och Erik Ljung munhuggas om Herchepseus obstinatus och Polygamia superflua i Hammarby örta- gård.
.
Halftannat århundrade se- nare gick en annan svensk flicka i en annan botanisk trädgård ej långt från Ham- marby och examinerade hiera- cier och pluggade växternas lärda benämningar m e d en vetgirighet, lika glödande som hennes företrädarinnas i det somnade seklet.
Erika Lin- delia var dotter af en tid, då kvinnans röst aldrig fick höras utom hemmets sfär och då kommersrådinnnn Lönn- grens snusförnuftiga råd till Betty uppdraga de visserligen välmenande, ehuru dock trån- ga gränser, inom hvilka hennes naturliga aalag, hennes sträf- van och begåfniug utveck- lades eller — förkrymptes. '
Barn af ebt, om ej lyckligare, så dock vida mer fördoms- fritt skede än upplsyningstide- hvarfvets, har den unga dam, hvilken vi i dag hafra äran presentera för Iduns läsarin- nor, till sitt eget, sitt lands och sin vetenskaps båtnad fritt fått följa sin kallelse och obehiudradt fått nå sitt mål.
Då fröken Cieve den sista nästlidne maj i ' LTpsala uni-
1898 IDUN Du, som re ' n med fulla händer Uppå lifvets höjder står, Gör det goda, förr ' n du vänder Åter med förblekta hår!
versitets ståtliga Aula först af alla promo- vendi besteg estraden, där under kanonsalut och klockringning promotor professor " Wirén tryckte lagerkransen på hennes hufvud och doktorsringen på hennes finger, var det jämnt femton år, sedan hennes fader i det gamla Carolina Rediviva förlänade Sveriges första kvinnliga filosofie doktor fröken Ellen Fries denna fakultets vackra insignier; nu blef hon den andra i ordningen.
Astrid Maria Cleve föddes på Kemikum i Upsala den 22 januari 1875.
Hennes föräldrar äro professor Per Teodor Cleve, som bekant en af samtidens mest fram- stående kemister, samt hans maka fru Alma Cleve, föddOhboni, den kända författarinnan.
Något offentligt läroverk har hon aldrig besökt, utan hennes studier handleddes så godt som uteslutande af modern, och de bedrefvos så raskt, att hon redan vid sex- ton års ålder, i maj 1891, aflade mogen- hetsexamen som privatist, hvar.vid hon för flit och insikter erhöll de amplaste vitsord.
En ettårig vistelse som pensionär i Morges i Schweitz under senare hälften af åttio- talet torde hafva öppnat hennes blickar för naturens under samt kommit hennes håg att stå till dess tydande.
Dessutom fördes ju tankarne osökt på dylika ämnen i för- äldrahemmet, som bekant beläget i den bär- liga så kallade Engelska parken i, den gamla Fyrisstaden.
Då hon sålunda eröfrat den hvita mössan, var det utan minsta tvekan eller villrådig- het som hon valde den naturvetenskapliga ämnesgruppen för sitt universitetsarbete.
Och att detta gick undan, tack vare en säll- spord energi, därom tala bäst de täta data i hennes examina.
Såsom prof på denna hennes energi må följande lilla historia, hvilken på omvägar nått mina öron, här anföras.
För några år sedan hade hon åtagit sig att sköta föräldrarnes trädgård och upp- fyllde härvid sitt värf med all tänkbar sam- vetsgrannhet.
Hon ympade och rensade, hon planterade och gallrade, så att det var en sannskyldig lust och glädje däråt.
Så kom då den tid, då ärterna skulle risas - — men o v e!
där fanns ju ingenting att risa dem med!
Dock, den beskäftiga trädgårds- mästarinnan lät sig på intet vis förbluffa.
Hon lånade en yxa ur vedboden, spände hästen för kärran, körde till skogs, högg det ris hon behöfde och staplade upp det på hjuldonet.
Sedan satte hon sig på låsset, fattade tömmarna, smackade på grålien, körde hem och risade sina kära ärter.
.
.
Efter två och ett hälft års träget syss- lande med sina favoritämnen, botanik och kemi, nådde hon sin första vetenskapliga triumf i januari 1894, då hon aflade andra af delningen af filosofie kandidatexamen.
Så- som akademisk medborgarinna tillhör hon Stockholms nation, hvilken har äran räkna hennes fader bland sina hedersledamöter.
Lusten för resor, tänd och vidmakthållen genom färder både inom egna landamären och på kontinenten, har naturligtvis i afse- värd grad bidragit till att utveckla hennes iakttagelseförmåga och att stärka hennes härdighet.
Bygg med svettig flit din boning, Bygg den uti fridens land.
Bjud hvar ovän till försoning Och hvar vän till stöd din hand.
Esaias Tegnér.
Sommaren 1895 företog hon tillsammans med sin nations- och universitetskamrat fröken Lilly Paijkull en flere veckors fot- vandring i Lappland, af hvilken sedermera de bägge unga damerna gåfvo en liflig skildring i Svenska Turistföreningens års- skrift, och hvilken, för att använda deras egna ord, » åsyftar att visa, hurusom turistens friska, härliga lif i det sköna Lapplands öde- marker ej behöfver vara ensamt förbehållet den starkare delen af vårt svenska folk eller de damer, som äro i tillfälle att få manlig eskort.
Att till och med ett par ensamma flickor utan fara kunna ge sig ut på en skogs- och fjällvandring genom Lappland, det är en erfarenhet vi haft lyckan göra och som säkerligen kommer att delas af en och hvar, som vågar försöket. » Förutom intressanta botaniska iakttagel- ser, hvilka naturligtvis blefvo en gifven följd af denna färd, nådde äfvenledes här- under doktor Cleves kulinariska bedrifter sin höjdpunkt.
T y som de båda företag- samma unga damerna j u hvarken medförde köksa eller kokbok, voro de helt och hållet hänvisade till att sörja för sig själfva.
För- utom förmågan att koka te och kaffe, hvil- ken väl i de flesta fall torde vara det sva- gare könet medfödd, lär hon sålunda efter eget påstående vara durchdrifven i tillagan- det af fruktsoppa och fläskpannkaka.
— Men här är gränsen likväl satt.
Ultra pos- se nemo obligatur!
*) Som sagdt, det ödsliga, vildsköna Lapp- land med dess stärkande, härliga naturlif och frihet från all slags öfverdrifven kon- ventionalism tilltalade henne i allra högsta måtto, och det är doktor Cleves ständiga dröm att ännu en gång, helst under jakt- tiden tillsammans med några hurtiga, lef- nadsfriska vänner och väninnor, få besöka de underbara nejderna på andra sidan pol- cirkeln samt att ännu en gång få gästa Nordens sista, långsamt bortdöende nomader.
I januari innevarande år aflade fröken Cleve filosofie licentiatexamen samt har un- der sista vårterminen tjänstgjort som ama- nuens i kemi vid Stockholms högskola, en befattning, hvilken hon ånyo tillträder in- stundande höst.
Förut hade hon därjämte medhunnit att i diverse utländska tidskrif- ter offentliggöra en del uppsatser: » Ueber einige Triazole. » Hennes doktorsafhandling, hvilken utkom af trycket i midten af maj, bär titeln: » Stu- dier öfver några svenska växters gronings- tid och förstärkningsstadium ».
Jag är rädd, att det endast måttligt skall intressera lä- sarinnorna, hvad doktor Cleve i inledningen härtill påstår, att » flertalet kända faneroga- mer torde numera ha varit föremål för grund- liga undersökningar i morfologiskt och ana- tomiskt afseende, och dessa undersökningar ha ej inskränkts till den fullt utvecklade in- dividen, utan ofta börjat på ombrytnings- stadiet och sedan iitsträckts öfver de för- stärkningsperioder växterna genomlöpa, in- nan de blifvit fullvuxna eller med andra ord fortplantningsdugliga.
Morfologiska be- *) Latinskt ordspråk: » Öfver möjlighetens gräns kan ingen förpliktas alt gå. » skrifningar af groddplantor samt dylika upp- gifter rörande växternas förstärkningssta dier saknas därför ej i litteraturen.
.
.
» Däremot skall det tvifvelsutan ligga dem om hjärtat att veta, det vid disputation en doktor Cleve redde sig på ett lysande sätt samt käckt och sakrikt vederlade sina all- deles icke skonsamma opponenter.
Försva- ret ägde rum på lärosalen n:r I X fredagen den 27 maj och hade, såsom j u äfven förut- sedt var, ditlockat en talrik samling upp- märksamma åhörare af bägge könen.
Om ock flertalet af dessa icke närmare kunde följa med den rent vetenskapliga delen af disputationen, hindrade detta dock på intet sätt, att de hjärtligt gåfvo sin munterhet luft åt tredje opponentens alla befängda tokroligheter.
Efter den sedermera verk- ställda promotionen ingingo från alla håll talrika prof på aktning och sympati i form af telegram, blommor, presenter etc. etc.
Förutom de naturvetenskapliga har dok- tor Cleve flerfaldiga litterära intressen samt tager, för så vidt tiden sådant medgifver, kännedom om de moderna företeelserna inom dikt och drama.
Som eu hälsosam och välbehöflig motvikt till det ansträngande intellektuella arbetet har hon städse begagnat sig af idrotten, inom hvars skilda områden hon är grund- ligt hemmastadd.
Skidlöpning är ett af hennes käraste vinternöjen, och det är en sann fröjd att se, med hvilken kläm och säkerhet hon ilar utför de mest halsbrytan- de backstupor, eller hennes uthållighet vid längdåkning.
Hvad lawntennis beträffar, har hon äfven häri förvärfvat en afsevärd skicklighet.
Detta kan författaren till dessa rader på heder och samvete intyga, ty han har ofta varit i tillfälle att i detta spel blif- va » klådd » efter noter af sin älskvärda motspelerska.
Med allt detta har likväl doktor Cleve mycket litet gemensamt med den så kallade » moderna kvinnan », sådan man nu vanli- gen tänker sig denna eller sådan hon ge- menligen blifvit skildrad i litteraturen.
Hon är en gladlynt, hurtig och duktig svensk flicka med hufvudet på skaft och hjärtat på rätta stället, m e d en järnvilja, som fört henne fram, visserligen hastigt, men ändock steg för steg, och m e d en ljus, smittsam förhopping på världens och människornas skridande mot ljuset.
I allmänhet är hon inte särdeles begifven på dans, men ni skulle bara hafva sett henne på promotionsbalen häromsistens, då hon, blomsterhöljd och öfverförtjust, visade sitt fulltecknade program för hvar och en, som anhöll om en liten svängom, och ingen af hennes jämnåriga baldrottningar med hjär- nan fylld af stramalj mönster och mode- journalsbeskrifningar kunde mera glädtigt hängifva sig åt Strauss ' och Waldteufels förtrollningsmakt än vår tjugutreåriga, mång- frestande filosofie doktor!
Mari Mihi.
Fröken Cleves porträtt här ofvan, som hon haft vänligheten enkom taga för Idun, framställer don unga doktorn, iförd sin värdighets insignier: om hjässan lagerkransen, om halsen den broderade doktorskragen och i handen doktorsdiplomet.
*
IDUN 1898 Sfall f finnans lifsuppgift ej så 187 förryefas?
Crärtom, så sfall öen blott mer Ijuft bli röjö.
IRvirmans sekel.
2Tieö själens aöel sfall mer sfön t / on tycfas, meö ingen fröna fan mer sfönt t / on smycfas, ' \ 7~årt fosterlanö lagt fram för » ärlöens V för att på iöealets tron bli t / öjö.
blicfar öe vadva alstren af sin fonst oct / slöjö, tjar till bevis, Bjur ftunnan t / är sig sficfar, sfånft rifa prof på, t / ur t / on syr oct / sticfar, oct / i öen t&gt;ägen fan man uara nöjö.
Så Sreriges frnnna stafat t / ar sin bana, t / on blef för framåtsfriöanöet en tolf; t / on t / ög oct / låg r&gt;et samla fring sin fana, uet öem till moö oct / signaö gärning mana, ett trofast uärn för båöe t / em oct / folf.
Vfim t / ur 6c t / ögre frågor t / on besparar, öet t / ar uårt folf blott sparsamt uisat upp.
£} ut B / on sitt fall betraftar oct / förflarar, t) V ' äb t / ögst f / on t / oppas, t / uaö t / on mest be= fårar, 3a, seflet parit fuinnans, slutet fröna sfall t / ennes straffan, öär öen äöel är.
© s s smefa fläftar som från ängar gröna, om r&gt;i från barnablicfar bifall röna, öet ocf förtjänat sin utställningsgrupp.
uårt t / järta större segrar ej begär!
HLotten von IRratmer.
— - — * - (Dm äfuen t / ennes t / åg nu genomströmmas af ny förtröstan på allt sant oct / goöt, må öåö, t / uarefter främst t / on pilt beöömas, I kvinnohänder.
må syfte, t / uarf ör främst t / on r&gt;ill berömmas, stå fram att työa t / ennes bilönings mått.
Ett inlägg i fattigvårdsfrågan af Vitis Idsea.
Så småningom öe ljusnat, t / ennes ööen, od) t / järtats pulsslag runnit öfaö fraft, I. ty färlefen är starfare än öööen, oct; färlefsfullt t / on striöt, t / ur än meö nööen, t / ur ån meö mörfret t / årö en famp t / on t / aft.
^rån t / ennes sagas t / immel molnen r&gt;anöra, oct / fualmet flyr, som t / ennes sinne fnalt.
, £öröoIöt t / on åtrår lefua blott för anöra, men mera sant oct / stort — t / Dem fan öet flanöra?
(Ett maningsorö i t / ennes barm så talt.
21Teö uarsam fostrart / anö uill tiöen sänfa ett själffritifens frö i t / ennes själ; Dill öocf ej nåöebröö blott t / enne sfänfa, men plift r&gt;iö plift t / armonisft sammanlänfa till t / ennes eget gagn oct / allmänt r&gt;äl; uill till ett stöö på lifnets r&gt;äg befrämja öet inöitnöuela t / os en t / r&gt;ar, niss, att mer lätt så frnnnan stiftar sämja, oct / öubbelt starf sfall brööers t / ätsft / et tämja, som bloöspår ofta i sitt följe t / ar.
(Det / öenna t / öga tiösiöé r&gt;i ära; solstrålen lift öen mot uårt sinne ler, oct / meö sin anöe uill r » årt t / opp öen nära, att fänslans uårbroöö mogen sförö sfall bära — en tröst som ytlig flärö oss alörig ger.
Se, öen iöén är tiöens altarlåga, som oss bebåöar, att en öag sfall gry, öå oförsagöt för t / carje t / elig fråga, uårt släfte stafcar på, r&gt;i samfälöt oåga allt, som fan sfänfa slåftet gläöje ny.
M bete att söka däri, att den uteslutande är ett männens verk och därför i det stora hela ett det beräknande förståndets verk.
Kanske vore det annorlunda, om äfven kvin- nan gjort sin insats i arbetet på detta om- råde.
Skall hon månne under den närmaste framtiden komma att att göra denna insats?
Vår tids kvinnor vilja j u i allmänhet icke sluta ögonen till för de uppgifter, som före- ligga dem.
Eller åsyftar det vidt utgrenade arbetet för kvinnans frigörelse endast att för heDnes räkning vinna större förmåner och ökad frihet?
Har icke snarare en af kvinnosakens förkämpar i vårt broderland talat sant, när hon så definierade sitt och sina meningsfränders sträf vanden: Det vi ka^mpe for er ret til at vserge det som trsenger at vserges, ret til at va ?re med hvor der er tungt og svaert.
Men, mia läsarinna, du vet kanske litet eller intet o m vår fattigvård.
När fråga blir härom, ser du måhända framför dig en stor byggnad med långa korridorer och höga luftiga salar, jämna rader af hvita sängar och långa dukade bord.
Eller kanske för din inre syn framträder ett litet rum med torftigt bohag, som någon åldring har rätt att kalla sitt, så länge han eller hon be- höfver något annat rum än den svarta trä- kistan.
Men är det endast dessa och liknan- de bilder, som uppdyka i ditt minne, då har du icke sett medaljens frånsida.
Följ mig, och jag vill visa dig den.
Medaljens frånsida.
in läsarinna, hvad tänker du månne, när det ordet fattigvård i damernas egen tidning möter din blick?
Finner du det måhända opåkalladt, att man vill taga din uppmärksamhet i anspråk för en social fråga af denna art?
Blott allt för många anse j u ännu den dag, som i dag är, att fattigvård är en angelägenhet, som hör kom- munalmän och fllantroper till, men icke med- borgare i allmänhet och i all synnerhet icke kvinnor.
Och dock, tänk tanken ut!
Våra sämst lottade samhällsmedlemmars tillvaro, de lidanden de utstå såväl som de grym- heter man begår emot dem och de laster, som ohämmade gripa omkring sig ibland dem, allt detta skulle icke angå vårt lands kvinnor?
Det skulle icke ens vara berätti- gadt att förtälja dem därom.
I sanning, det är tid, att man börjar tänka annor- lunda.
Det är tid, att man börjar betrakta fattigvården såsom till sin art sådan, att den icke bör falla utom ramen för berätti- gad kvinnlig verksamhet, eller med andra ord, att man inser, det man icke har råd att undvara varma kvinnohjärtan och lätta kvinnohänder, när det gäller att i samhäl- lets namn afvända eller åtminstone lindra nöd i dess krassaste former.
Det förhär- skande draget i en stor del af våra dagars fattigvård är — man skall icke kunna för- neka det — en sträfvan att för så godt pris som möjligt komma ifrån en allmänt erkänd social förpliktelse.
Denna sträfvan är på sätt och vis naturlig.
Hvad som är att beklaga är blott, att den blifvit det för- härskande draget i den institution, hvarom här är fråga.
T y skäl för sitt namn gör endast den fattigvård, som till sitt innersta väsen är ett kärleksarbete och hvars mål är icke blott att tilldela understöd, men att göra det på det sätt och i den form, att den nödlidande verkligen blir hulpen.
Kan- ske är orsaken till att vår fattigvård i all- mänhet saknar denna prägel af kärleksar- På en kulle ej långt från sockenkyrkan ligger ett omåladt trähus, församlingens fattigstuga.
Träd in öfver dess slitna tröskel, och se dig om i rummen.
Här till vänster är karlstugan, det är ett stort rum, men luften därinne är instängd och unken.
Några träsängar med sängkläder, slitna och så smutsiga, att deras färg öfvergått till den obestämda grå, stå uppradade så nära spi- seln som möjligt.
I en af sängarna ligger en gubbe, med den högra handen plockar han oroligt på det trasiga täcket, den vänstra ligger stel och orörlig vid hans sida, ansik- tet är blekt och orakadt, och i hår och ögon- bryn synas stora sårrufvor, märken efter ohyrans härjningar.
» Han fick slag härom aftonen, » berättar den s. k. morän eller inrättningens husmoder, som nyss kommit in, » och se ' n dess kan han inte resa sig upp eller tala begripligt. » Du uttrycker din förvåning öfver att den sjuke icke är ordentligt afklädd samt öfver den vidriga stank, som utströmmar från hans bädd.
Hennes svar blir, att hon för sin del inte tänker passa upp på hjonen, det har hon ock sagt ifrån till herrarna, som städslat henne, och det kan ingen tvinga henne till.
De, hjonen, äro för resten sådana uslingar, att de inte förtjäna att hafva det stort bättre, än de hafva det.
Och så försvinner hon och smäller igen dörren med en skräll.
Den sjuke har emellertid blifvit dig varse.
De torra läpparna börja stamma obegripliga ord, de blodsprängda ögonen tåras.
Från huf vudgärden plockar han fram en hel liten hög med smutsiga lumpor, för att så visa dig, hur usel den bädd är, som han hvilar på.
Du känner dig illa till mods, när han fattar din hand med sin fuktiga näfve och med gester och hesa strupljud, som blifva allt högre, men allt mera oartikulerade, sö- ker att göra sig förstådd.
» Han vill till sjukhuset, » upplyser en af kamraterna, » men det lär väl inte gå för sig.
Fast det är
188 synd om stackar ' n förstås, och värst är det för ' n om nättorna.
Det är så kallt härinne då. » Och mannen pekar bort mot fönst- ret, där vatten sipprat in under den brist- fälliga fönsterkarmen och sedan under natt- kylan frusit till is.
» För resten kan han just inte få något i sej, » fortsätter han, » så det lär väl inte töfva så länge, innan det blir slut me ' n.
Det vore också det bästa.
Han har bästa platsen vid spiseln, och det är väl många i rummet ändå. » D u vänder dig bort med en känsla af vämjelse.
Ej underligt.
Det är kanske för- sta gången du gör bekantskap med fattig- husens filosofi.
På en pall vid spiseln sitter en helt ung flicka med ett några veckor gammalt barn på armen.
Det finns inte plats i kvinnstu- gan, och så har man inhyst henne här bland karlarna.
» Det lär inte vara mer än lagom åt en sådan slyna som jag, » säger hon, och där glimmar hat i blicken och läppen krökes af ett spotskt löje.
Midt emot henne sitter en halffånig yng- ling och gräfver i askan, och på golfvet leker en liten fem-åring.
Den lilles far, som är änkling, är borta på arbete hela dagarna och kommer endast hem vid middagstiden och till natten.
Du böjer dig ned och ser in i det runda barnaansiktet.
Stackars liten!
Tidigt nog har han fått lära sig umbära t. o. m.
omvårdnad; det vittnar det van- skötta utslaget på panna och kinder o m.
Men ännu kan ett det muntraste skratt ljuda från hans läppar.
Ännu afspegla hans ögon ett oskyldigt barnasinne.
Månne det skall vara så efter ännu några år, tillbrin- gade i denna omgifning?
En svartmuskig karl med en snabbt lö- pande tunga vill emellertid gärna stå till tjänst med några upplysningar om kamra- terna, kanske i hopp o m en slant, när du går.
» Den hvithårige gamle därborta, » bör- jar han, » är af herrskapsfolk, må tro; han har ägt gård i sin da ' r, men så kom han i olycka för brännvinet, och då gick det på tok för ' n förstås.
Det var en sak, det.
Han är nästan blind och sitter och knyter nät hela dagarna.
Det är för att inte sitta få- fäng, efter hvad han själf säjer, men nog förtjänar han på de ' också. » Och berätta- ren plirar illmarigt med de små hvassa ögonen och pekar på några buteljer under den blindes säng.
» Den långa kamraten, som nyss gick ut, » fortsätter han, » borde egentligen inte vara här.
Sjuk är han inte, och så värst gammal är han inte heller.
Men de ' är nu inte godt om arbete för så- dana som han.
De ' är nu så, att han har suttit inne.
Dålig te arbeta har han också varit i all sin tid.
Mat får han inte här förstås, men det är inte så farligt med det.
Det finns alltid beskedligt folk, som ger en stackare en bit mat. » På andra sidan förstugan är kvinnornas rum.
Här har husmodern just hällt upp middagsmaten i stora bleckmuggar.
Den består af ett slags välling, i hvilken icke mjölk och gryn, men väl vatten utgör den förnämsta beståndsdelen.
Icke förty ätes den begärligt af de flesta, t. o. m.
af åttio- åringen, som med darrande hand för ske- den till sin mun.
En sjukling, hvars af- tärda ansikte och skrällande hosta vittna om lungsot, skjuter emellertid bort sin mugg, när hon förtärt några skedblad.
Hon är nog hungrig, det märks af de nästan af- undsamma blickar, hvarmed hon följer de öfrigas rörelser, men icke ens hungern för- IDUN mår krydda denna anrättning, så otjänlig som möjligt för hennes af årslång sjukdom nedbrutna fysik.
Du har sett ocb hört nog, icke sant?
Dock, ännu ett ord.
Har du någon gång på vägar och stigar mött en missbildad yng- ling, hvars hela utseende vittnar med läkarbe- tyget han bär på fickan, att han utom sitt lyte lider af en svår inre sjukdom?
Har du lagt märke till den skygga blick, hvarmed han ber dig om en allmosa, och den begär- lighet, hvarmed han stillar sin hunger, om du låter honom sitta ned vid dukadt bord?
Det är ett förlupet fattighjon, som försörjer sig med bettlande.
Han vet, att detta är i lag förbjudet, han vet, att han när som helst kan blifva häktad och hemsänd.
Han lefver nu i ovisshet om sin mat för dagen och tak öfver hufvudet till natten.
Men allt är bättre än de umbäranden han fått underkasta sig i sin hemorts fattighus och den behandling han rönt af dess brutale föreståndare.
Hans lefnadssätt är ett lag- brott, det är sant, men hvem bär ansvaret för detta lagbrott, han själf eller de som beredt honom en tillvaro, så full af lidan- de, att vandrarens lott i jämförelse därmed synes honom, den sjuke krymplingen, som en befrielse.
Du spörjer mig, om det icke är sällsynta undantagsfall jag här tecknat, och mitt svar blir ett nej.
Du antager, att dessa bilder äro lånade från fantasiens rike, och jag sva- rar dig, att de alla utan undantag äro grip- na direkt ur lifvet.
* • Gästfrihet.
Möi länge, länge sedan, då stora furusko- r gar växte där, hvarest rika städer nu slagit sig ned, eller där bonden nu kör sin plog på fruktbara tegar, ja, för mycket länge sedan fanns i Sverige ett folk, vildt, rått, men ej utan vissa dygder.
De bodde i hus timrade af furornas grofva, ohyflade stammar med den kalla stampade jorden till golf; trädde en främling, en vilsekom- men vandrare, inom dessa väggar, kunde hän påräkna en plats vid det flammande bålet, som värmde huset och dess folk, man räckte honom bägaren med det skummande mjödet, man gaf honom hvad man hade af föda och bekvämlighet.
Och var det en fiende, som hungrande och utmattad begärde mat och hvila, så fick han båda- dera; och han kunde vara lugn, ty så länge han var gäst, kom ingen vid h o n o m: gäst- friheten var en helig plikt.
De ha svunnit, de där dagarna, och vi önska dem ingalunda tillbaka; ett leende, hälft medlidsamt, hälft föraktfullt, spelar gärna kring vår mun, när vi läsa eller höra om dessa enkla tider, och dock.
.
.
vid när- mare påseende borde vi väl medgifva, att i denna friska, kraftfulla nordmannagestalt, som häfderna tecknat, finnas drag, värda vår beundran, att det där enkla lifvet har sidor, som måste tilltala oss.
Ä r gästfri- heten nu för tiden ett gängse mynt på den stora marknadsplats, som heter världen?
Bli vi ej år från år trögare att öppna våra dörrar för andra?
Ville vi för ombytes skull vara uppriktiga mot oss själfva, finge vi nog medgifva att så är, men vi ha ursäk- ter att komma med, tusen ursäkter: för- hållandena i 19:de seklets afton äro så olika dem i gångna tider, att det är väl djärft 1898 att vilja göra en jämförelse.
Ja, nog är det djärft, ty hur bevisa vi gästfrihet nu för tiden?
På mångahanda sätt — hvilka alla ha det gemensamt, att de betunga oss och lätta vår börs!
Huru göra vi, om vi vilja vara riktigt, riktigt artiga mot » kära » vänner!
Jo, först ha vi långa underhandlingar med pappers- handlanden för att få de modernaste korten att bjuda m e d; att framföra vårt ärende muntligt faller oss ej in, ånej, så tarfliga äro vi ej.
.
.
Så får vår jungfru offra en dag på att sprida ut till dem det vederbör vår vänliga inbjudan till middagen, som skall gå af stapeln om 8 dar.
Under dessa 8 dar är huset i mer eller mindre märkbar viller- valla, med maten är det si och så, ty kök- san har framtiden i sina tankar, vår annars ganska tålmodige man » blir nervös » (och det ordet säger mycket!
), när sedel efter sedel glider ur pungen — och så kommer ändtligen dagen och med den våra kära gäster.
Att deras besök har ett mål, maten, söka vi ej dölja, hvarken för oss själfva eller för dem, utan de visas genast dit, där den finnes att tillgå.
Bordet ser verk- ligen förtjusande ut, visserligen har dess blomsterskrud slukat en summa, som kunde räckt till en enkel hvardagsskrud åt någon frysande stackare, men hvad vore väl en diner utan denna blomstrens tjusande fäg- ring!
Vi äta soupe ä la någonting, poisson å la jag vet ej hvad, och hungern, o m sådan förefanns, är tämligen stillad, men detta var bara början, friskt m o d!
Vildt och pastejer, tunga och stufning i snäckor, slemmiga odjur till ostron, söta puddingar, cakes och fruits, allt forslas ned i brokigt virrvarr och dessemellan fyllas de vackra, slipade glasen, hvilka som en hel liten skvadron postera framför oss, fyllas med variationer af den där stämningsfulla varan, som heter vin, tömmas och fyllas åter.
Men det är ej blott ätning, som här är plikt, nej då, måltidens ideela moment få ej förbises: vi afhandla dagens tusen » on dit », vi sätta oss in i politiska och andra frågor med en snabbhet, som kommer oss själfva att häpna.
När vi så suttit i bortåt tre timmar i en atmosfär, som nog kunnat ta lifvet af ett halftjog kaniner, när vi ätit (naturligtvis för att föregå med godt exem- pel), tills vi ej orka tänka på ordet mat, och druckit (med våra kära gäster förstås), tills tankarne dansa ringdans i hjärnans heta gemak — då är middagen slut.
Ha vi haft roligt, ha våra gäster haft roligt?
Det rör oss ej, vi ha gjort vår plikt, vi ha varit gästfria, och när dörren slås igen efter den siste vännen, dra vi en lätt- nadens suck, icke för att vi blifvit af m e d våra gäster, men för att allt aflupit väl, och vi säga med Snorre: » det må nu ha varit hur tråkigt som helst, men äran är frälst ».
.
.
Sedan kommer den prosaiska efterräkningen: vi finna att vår portmonnä blifvit förfärande tom, och vi komma på det klara med, att sådana bjudningar kosta ganska mycket, vi ha visst icke råd att ha sådana där ofta.
Eäkna vi så med arvoden till läkare, som skola ransaka sina hjärnor för att finna effektiva botemedel mot mag- katarr, samt obehaget af hufvudvärk och spleen, ja, då har vår artighet sannerligen kostat tillräckligt!
Men o m vi skulle bjuda enklare?
Kommer ej på frågan, vi kunna det ej, ty — det skulle ej anses artigt!
Slika omständigheter göra att gästfrihe- tens gyllne dygd, som var ett af våra för-
1898 IDUN fäders skönaste smycken, nu är en ganska sällsynt vara.
De rike bjuda och förta sig; de fattige bjuda och.
stupa.
Nog är det underligt att vi, 19:de seklets barn, äro opraktiska nog att hålla i med sådana va- nor.
Ja, låtom oss bekänna att vi äro opraktiska och — låtom oss slå in på en klokare väg!
— — — R.
E.
* En 100-åmng.
Stoekholms äldsta im / åharirma.
KAROLINA ELISABET AHLBOM.
F^k uppdrag af allas vår vän- Idun gjorde r jag i lördags eftermiddag ett besök på Borgerskapets änkhus, som ligger så vackert inbäddadt emellan trädens gröna kronor där- uppe på Norrtullsgatan.
Anledningen här- till var att Idun gärna ville bifoga några ord till den intressanta bilden härofvan, och som den vördnadsvärda, nu hundraåriga fru Karolina Elisabet Ahlbom sedan ' tjugunio år tillbaka haft sitt hem på Borgerskapets änkhus, uppsökte jag henne där.
Man gör sig ofta underliga föreställningar om personer och platser, af hvilka man ej känner till annat än dess yttre sidor.
Så var åtminstone förhållandet med mig och den de gamlas fristad, som jag nu af en lycklig händelse fick inblick uti.
Ett hem, hvars till ett åttiotal uppgående medlemmars sammanlagda ålder räknar bortåt sex tusen år (medelåldern är här sjuttiosex år) — o m detta hade jag den föreställningen, att det skulle ligga en viss dysterhet, ett resigneradt lugn däröfver, men så var alls ej förhållandet.
Mitt första möte med de båda personer, som hafva hemmets nycklar i sina händer, förtog inom ett ögonblick alla mina förutfattade meningar.
Det var sol, ljus och värme öfver hem- met och i de strålande blickar, hvarmed dess föreståndarinna, fru Fanny Lindbohm född Westerberg, och den unga Sofiasystern fröken Mimi Lundberg hälsade mig väl- kommen.
Ingenting i världen är så litet kostbart som vänlighet, och dock huru ofta hus- hållas ej därmed till ytterlighet!
I synner- het uti ett hem, där många viljor måste sam- manjämkas, många olika åsikter försiktigt böjas under en gemensam lag, där är den vänlighet, som utstrålar från hjärta och mun, allsvåldig.
Och att den makten här förde spiran, det kände man genast.
Efter att en stund hafva hvilat och spra- kat i föreståndarinnans rum fortsatte jag i hennes och syster Mimis sällskap vägen upp till föremålet för mitt besök.
Uti ett ljust och trefligt rum beläget tvänne trappor upp, satt tillbakalutad i en soffa med hufvudet något böjdt den underbara representanten från ett förgånget sekel.
En blid kvinna, med för sin höga ålder ljuslett hy och drag, som vittna o m en förgången fägring, till sin längd snarare öfver än under medel- måttan.
Hennes blick är skum, så att hon endast otydligt kan urskilja föremålen, hör- seln däremot är ej mycket svag.
Om jag ej vetat af hennes år, skulle jag gissat dem vara omkring några och sjuttio.
Vördnadsfullt böjde jag mitt hufvud för den gamla, men lämnade åt hennes goda vänner fru Lindbohm och syster Mimi att föra konversationen.
Och tack vare deras förmåga att under vänliga ömhetsbetygelser framlocka de ämnen, hvaromkring fru Ahl- boms tankar ofta bruka röra sig, fick jag reda på ett och annat ur hennes lif, lös- ryckta bilder fångade i flykten.
Att hennes fader hette Berg och varit en förmögen handlande, som hade sin hökeriaffär uti n:r 24 Badstugatan på Norr, och att hon vid tjugutre års ålder stod brud i samma gård.
Hennes mans namn var Ahlbom och hade han samma slags affär som fadern.
Om hennes bröllop för sjuttiosju år sedan i det burgna, köpmanshemmet ville jag gärna gifva Iduns läsarinnor ett litet begrepp, men det enda som fru Ahlbom nämnde om detta v a r: » Mamma ville hafva det så stort och gjorde det så fint och Ahlbom var så snäll. » Det ljöd så egendomligt i mina öron höra den hundraåriga med sin beslö- jade röst tala om » m a m m a ».
Vidare berättade hon om, huru vacker kronprinsessan Josefina var, när hon som brud kom åkande från Haga in till Stock- holm.
Om huru konung Karl den femtonde en gång under sina promenader på Stock- holms gator blef varse drottning Lovisa, gående på orätt trottoar, huru han då skickade en gardist fram till drottningen med tillsägelse att gå på rätt sida af gatan, om drottningens häpnad öfver gardistens tilltag och kung Karls hjärtliga skratt öfver sitt skämt med sin gemål.
Fru Ahlboms egna barn äro döda, men att hennes barnbarn och barnbarnsbarn ge- nom sin kärleksfulla uppmärksamhet för- ljufva hennes dagar märktes väl, och att de uppväxande barnbarnsbarnen ofta voro föremål för hennes tankar, det hördes nog- samt.
Drag ur deras lif berättade hon och bland dessa att » Gustaf Valdemars son » (Valdemar är hennes sonson), som nu är styrman, vid sexton års ålder räddade ett människolif i en af Belgiens hamnar och för denna bragd blef belönad med en me- dalj.
Och så i somras, när kungen af Belgien var här, mötte han en dag den unge sjö- mannen, som han genast vinkade till sig, pekade på medaljen och sade: » Jagtror att du bär min medalj. » Till syster Mimi vände fru Ahlbom sig 189 och frågade, under det att hon sakta smekte hennes hand: » Det är så varmt, hvilken dag får jag b a d a?
» En i sanning ovanlig fråga af en hundraåring!
Fru Lindbohm frågade, om det ej skulle roa fru Ahlbom att en dag komma ut och åka åt Djurgården och Rosendal.
Denna fråga togs mycket väl upp, och med en geste med handen åt fru Lindbohm sade hon nästan litet skälmaktigt!
» Hvem bjuder V » » Det gör jag å styrelsens vägnar, den vill så gärna bereda fru Ahlbom ett nöje. » Ett varmt tack och en smekning blefvo fru Lind- bohms belöning för bjudningen.
Aldrig har jag sett en mera lefvande bild af tacksamhet emot Gud och människor och ett mera förnöjsamt sinne än hos denna åldring.
Huru mången läxa, mer eller min- dre svår, ' har dock ej mästaren tiden hunnit gifva henne under hennes till bortåt trettiosex tusen femhundra uppgående dagars tal!
Det måtte vara en egen känsla att likt skogens äldsta ek stå ensam kvar, täl- jande för yngre släkten om tider som varit.
Det finns ett gammalt ordspråk, som säger att » allt är glömdt o m hundra år », men att själf kunna säga: - » Jag är hundra år, jag har genomgått ett helt sekel, skiftande af ljusa och mörka stunder, jag var ung i dess morgonväkt och jag står ännu kvar i dess aftonstund » — huru underbart är ej detta!
Fru Lindbohm och syster Mimi berättade för mig, att förra året gjorde fru Ahlbom ett besök på Sofiahemmet och var inne i tvänne af salarna och sprakade med de sjuka.
Utställningen intresserade henne mycket, och sittande i en vagn gjorde hon dess yttre bekantskap.
Men nu skall jag berätta något, som visst herrarne Davidson på Hasselbacken ej hafva en aning om, näm- ligen att förra året drack fru Ahlbom kaffe och åhörde en stund musiken på deras eta- blissement.
Skada att hon var där incog- nito, säkert skulle det roat mera än en af Hasselbackens gäster att fått göra hennes bekantskap.
Ett så färskt porträtt som fru Ahlboms i dag i Idun bjuds ej ofta, och sättet huru det kommit till, så att ej ens dess original har en aning därom, måste delgifvas.
'.
Fru Lindbohm kom själf att tänka på, det Idun säkert skulle observera fru Ahlboms hun- draårsfest och till denna vilja hafva hennes porträtt.
Men huru åtadkomma detta, utan att därmed oroa den gamla, som alls ej ville höra talas om något så besvärligt som att sitta för en fotograf?
I samråd med syster Mimi arrangerades en liten kaffebjudning ' i fru Lindbohms rum, hvilket alltid mycket roar fru Ahlbom, och hennes vänner sökte så godt de kunde, utan att röja orsaken, både placera henne i soffan och få henne att sitta stilla, medan fotografen hr Dahllöf i hast riktade in sin kamera och » knäppte af » hennes bild.
Förvånande nog lyckades detta, utan att fru Ahlbom märkte annat än att i rummet fanns en herre, till hvars närvaro hon ej kunde förstå anledningen, och tack vare denna lilla list presentera vi henne nu här, just hundra år gammal, och ej, som det annars ofta heter o m äldre per- soners porträtt, att det är taget » för några år tillbaka *.
Den 18 juni, då seklet är genomgånget af den äldsta bland de äldsta, kommer vid middagen däruppe i Borgerskapets änkehus skålen att tömmas för dagens, för århun- dradets brud, så är styrelsens mening.
IDUN 190 Mycket var det som intresserade mig uti detta af personer i allmänhet så litet kända hem, och gärna hade jag, om tiden det medgifvit, tagit närmare kännedom därom.
Nu hann jag endast för denna gången att göra ett kort besök hos en af dess invåna- • rinnor, kasta en hastig blick in i den ljusa kyrkan, där så mången trött själ hämtat • styrka att bära årens t y n g d; se de långa inbjudande borden i den stora matsalen, där solen kastade sina nedgående strålar genom fönstren, hvilka vette ut åt den härliga parken, och för ett ögonblick slå mig till ro uti föreståndarinnans trefna lilla bo innanför matsalen.
Och så hem att för Iduns läsarinnor berätta ett par drag ur hundraåringens digra lefnadsbok.
Men gömdt är ej glömdt; och hvem vet, om vi ej en gång förnya bekantskapen med det inre af Borgerskapets änkhus.
Adelaide Nauckhoff.
En fråga för dagen.
f å sista tiden har i flere af Stockholms dagliga tidningar en fråga väckts, som j a g med några ord skulle vilja beröra i ldun.
Det är semestrarna, som jag här åsyftar, och torde väl detta vara en sak, som be- rör damerna i nästan ännu högre grad än herrarne, ty visserligen äger den äfven sitt stora värde för dem, men i flesta fall är den för dem lättare att ernå än för de kvinnliga biträdena.
För den flicka med plats på kontor eller i handel, som hela året om är så godt som instängd, är en ledig tid under sommaren till gränslöst stor glädje och nytta.
Låtom oss tänka på en dylik flickas sys- selsättning och på hur strängt hennes tid ofta är upptagen.
Ofta är tjänstetiden från kl. 8 eller 9 på morgonen till kl. 8 på kväl- len, med en eller ett par timmars middags- rast.
När skall hon då hämta frisk luft och krafter till sin trägna, oftast ytterst enformiga och genom det myckna stilla- sittandet ansträngande sysselsättning?
Lån- ga tider af året kan hon knappast gå ut på promenad efter kl. 8 på aftonen.
En tjänstflicka har det j u ur hälsosyn- punkt bättre stäldt genom sitt rörliga, om- växlande arbete.
Dessutom har hon tillfälle att inandas frisk luft, då hon städar och vädrar i rummen samt sedan går på tor- get eller uträttar ärenden.
Man bör äfven betänka att när en dylik flickas toalett företer brister, en kjol be- höfver kantas, ett par ärmar lappas, strum- por stoppas o. s. v., så skall hon j u hjälpa sådant själf på sin lediga tid, hon kan ej betala för att få allt dylikt utfördt.
En herre använder däremot hela sin le- diga tid på aftonen till att promenera och förströ sig.
Denna lilla afvikning från mitt ämne har jag afsiktligt gjort, för att mina läsarinnor skola till fullo förstå, hvad en semester på i allra bästa fall en månad, men äfven på en mycket kortare tid, utgör för en flicka i dylik ställning.
Tänk blott hvad det är värdt för henne, att slippa stiga upp på bestäm dt klockslag, att komma och gå, när hon själf vill, med få ord sagdt, att få äga och rå sig själf, om ock blott en helt kort tid.
1898 Ljusa, vårliga sångarleder, svenska kvinnor då hälsa Eder!
Sist — välkomne till hemmets värld efter däjelig sångarfärd!
En suensh kvinna.
Har hon dessutom tillfälle att under sin fritid komma bort från staden, ut till lan- det, till sol och ljus, skog och sjö, så har hon samlat ett kapital af kraft och hälsa till vinterns arbete, hvilket kommer såväl henne själf som kanske i lika hög grad hennes principal till godo.
Arbetsgifvarne invända kanske här, att de unga damerna nog ej vilja försaka sin lön under denna fritid, och att de j u ej kunna gifva dem lön, då de ej utföra nå- got arbete, men i så fall ber j a g att få framställa ett par frågor.
Om under vintern, då brådskan är som störst, arbetet måste fortgå långt öfver den fastställda tiden, bruka edra fröknar göra invändningar eller stanna de ej troget på sin post till sent inpå kvällen?
Och brukar ni då gifva dem särskild ersättning härför?
Jag betviflar att svaret på dessa frågor skall utfalla annat än till biträdenas för- mån och ber i så fall, att det nu måtte räknas dem till godo.
Dessutom behöfver nog ej någon brist i arbetet uppstå, ty säkerligen åtager sig nå- gon kamrat den ledigas arbete mot det att hon i utbyte sedan öfvertager hennes.
Och så till sist ännu en uppmaning!
Om ni beslutar er för att bevilja edra biträden en tids ledighet, så underrätta i tid om när densamma är att påräkna.
Skola de be- gifva sig ut någonstädes, hinna de då ordna och styra för sig och behöfva ej använda några af de dyrbara fridagarna härtill.
Och dessutom är j u också förglädjen störst.
När jag sänder dessa rader till ldun, vet jag väl att de måhända ej alltid komma inför herrar principalers och affärsmäns ögon, men jag vet bestämdt, att deras fruar och döttrar läsa i allmänhet den, och det är därför till dessa jag vädjar.
I som städse åtnjuten den frihet, som nu edra mäns kvinnliga biträden så lifligt åstunda blott för en kort tid, fören I deras talan och våren vissa, att den lilla bleka, trötta kontorsfröken i sitt hjärta skall tacka eder.
Kriget.
Väl är det långt dit bort til!
prärielandet, o c h det är långt till Spaniens varma dalar, m e n dock ej längre än att brödrabandet, s o m håller mänskligheten samman, talar — till hvarje maka, m o r och syster säger, att fjärran, fjärran klappar samma hjärta, som det hon själf för sina gudar äger, i namnlös ångest o c h i namnlös smärta.
Det är ej längre, än att sol, s o m skickar sin afskedshälsning öfver våra näjder, o m några timmar lika vänligt blickar på krigets bittra, blodigt vilda fäjder, på barn o c h kvinnor, s o m i ångest ropa, på män, som kvalfullt sina händer vrida, när eld o c h haf slå dånande tillhopa kring sönderskjutet fartygs brustna sida.
— När skall den dag för jordens släkten randas, då ingen A b e l fruktar Kainssvärdet, då alla folk o c h stånd o c h klasser blandas o c h m e r än makt o c h guld blir mänskovärdet?
N o g är det långt från kalla prärielandet till Spaniens sköna, solbelysta dalar, m e n väl ej längre, än att brödrabandet en gång till båda fridens stämma talar.
Och visst blir skön den skörd, som då skall mogna utur så många oförskylda tårar, så många hjärtan, in i d ö d e n trogna, så många unga, skonlöst brutna vårar!
Gid.
O m blott Om blott jag hade mig en liten nian, m e n se, han idealisk måste vara, ung, eldig, skön — den typ jag skildrad fann bland Iduns svar af — » Svärmande Spastara ».
Och o m han hade sig en liten lön, en femtonhundra, mer är ej nödvändigt, vi skulle reda oss därmed behändigt, tack vare kloka Iduns-fruars rön.
M — I.
V i skulle ha ett h e m, ett dufslag blott, s o m efter egen ritning skall möbleras och alla rummen bakvändt tapetseras för » väggens t o n », s o m det i l d u n stått.
V i skulle ha ett litet barn också, — ack, ack, den ungen, — jag har läst o m blöjor och ris och kärlek, socker, ylletröjor, — den skulle allt rätt appliceradt få!
Sångarfärd.
Ej dyrt blir hushållet, jag köper ben, dem kokar jag som andra fyra timmar o c h skummar musten, som på ytan simmar, o c h lagar kraftsoppor i banor sen.
Hvita mössor o c h vårligt löje, ljusa tankar och soligt nöje, h o p p o c h längtan i själ o c h h å g — så går sångarnes glada tåg!
Till För och den Svenska visor där b o i sinnet, g ö m m a s troget o c h varmt i minnet, för att från leende Fyris-strand hälsa idas grosse Vaterland ».
När allt är sörjdt för kläder, mat o c h dryck, en liten slant till äfventyrs blir öfver,.
den går till böcker o c h hvad man behöfver att tillfredsställa en och annan nyck.
För att bära från nordens slätter fläkt af drömmande, svala nätter, glimt af rosende morgonglans, doft af skimrande blåklintskrans.
Men det är sant, — en post till gåfvor går — ej stor — till jul min man får trådrullskäppen, ty när den föll vår redaktör på läppen, han säkert också glädje af den får.
Sus från b l o m m a n d e hägg o c h lindar, sakta hviskning från blida vindar, klang o c h glädje i sommarsken — till det härliga land vid Rhen.
Men får jag lust att något växla o m (helst o m det kronisk e b b i kassan blifvit), då — m e n mitt tack till A v e först, s o m skrifvit den skiss, s o m mig på denna tanke k o m, — • Vackra visoT så glade bygga öfver Östersjövåg en brygga.
Hjärtan leende vinna de för vår furvuxna mark — vid Spree.
då möts min man, när från sitt arbetsslit till julens fest han in i h e m m e t träder utaf den gåfvan, s o m mig särskildt gläder att ge — två e m m o r tagna på kredit.
tretti kronor går min toalett.
fem jag köper mig en präktig kläduing, g e n o m flitig stufning, lappning, vändning åratal behålles lika nätt.
IDUN 3898 Men när vårt h e m står färdigt i hvar vrå, då glädens, glädens Iduns-fruar alla, I, hvilka vi med fog väl kunna kalla vår lyckas faddrar, bjuds på middag då — O m blott jag törs — ty se, jag är så blyg, jag riktigt skäms att i den långa raden af kända stumpor blå från Idunsbladen jag trängt mig in, — o c h drar mig bort i s m y g!
— i Drottningen, s o m den 14 dennes lämnade Hon- nef, anlände från Helsingborg till Stockholm tors- dagen den 16 kl. 9,55 f. m.
efter omkring två månaders bortavaro.
Som förut är nämndt ut- flyttar drottningen för en tid till Rosendal före sin afresa till Skinnarböl, hvilken äger rum i medlet af juli månad.
Drottningen mottog i förra veckan besök af drottningen af Rumänien o c h aflade på hemre- ran ett kort besök hos den danska kungliga fa- miljen å Bernstorff.
» Talis Qualist maka.
Åttio år fyllde den 12 dennes skalden C.
W.
Strandbergs efterläm- nade maka, fru Aurore Strandberg, bosatt i huf- vudstaden.
En af Stockholms äldsta invånarinnor, fröken Anna Helena Benzélstjerna, dotter till fram- lidne bankokommissarien Eric Benzélstjerna o c h lians likaledes framlidna maka A n n a Elisabeth E k b l o m afled härstädcs den 11 dennes.
Den aflidna var född den 15 juni 1800 o c h var intill kort före sin d ö d i full besittning af sina själs- förmögenbeter.
Damer på brottarbanan.
Från Malmö telegraferas den 12 juni: Veterligen den första brottningskampen mellan k v i n n o r har i dag för- siggått här, hvarvid holländskan van der Geele i tredje o m g å n g e n nedlade motståndarinnan frö- ken Anna Mårtensson från Malmö.
Brottnings- k a m p e n varade en kvart.
Inga kraf.
Berättelse för Idun af A g a t h e L i n d.
K a p.
I.
W j e t väckte stort uppseende i staden, när för- \ j lofningen eklaterades mellan doktor Ver- hoff o c h Karin Jungman.
E n förlofning var alltid en märklig händelse i det lilla sam- hället, o c h denna gång blef man verkligt öf- verraskad.
A t t doktor Verhoff för några dagar sedan hade k o m m i t på besök till doktorinnan Jungman, fäste ingen sig v i d; han var ju som barn i huset där.
Alla visste hvilket stöd han hade varit för doktorinnan, sedan hennes man dog, o c h Karin hade han j u så godt s o m upp- fostrat.
H o n var ej m e r än fjorton år, när fa- dern sjuknade o c h doktor Verhoff k o m till dem som vikarie.
I tre år hade han varit hos Jung- raans, m e n fick sedan någon befattning nere i Skåne, och ingen anade att han gick där o c h tänkte på Karin.
H o n var j u bara nitton år, så barnslig och outvecklad.
Och stadens fruar ska- kade på hufvudet o c h sågo bekymrade ut, men när de nyförlofvade sedan k o m m o på visit, voro de idel välvilja och lyckönskningar.
» H v a d alla människor äro glada, » sade Karin till sin fästman, då de gingo ned för trappan från en visit.
» Det fattades bara att de skulle gråta o c h be- klaga oss, » sade doktorn.
» K o m nu, så gå vi utåt landet! » » Men Fredrik, vi få inte g l ö m m a tant Hilda. » » A h — det får bli en annan gång, nu står jag inte ut med mera, utan vill ha mig en ordentlig promenad. » Karin visste att tant Hilda hade suttit o c h väntat på d e m ett par dagar, men hon vågade icke göra någon invändning.
De gingo raskt framåt, o c h v o r o snart ute på landsvägen.
Det var en klar oktoberdag, m e d hög, ren luft, o c h vackert var det när solstrålarne lekte mellan granarna, s o m stodo så tätt inne i skogen, eller lyste på löfträdens skimrande, gulröda blad.
» Fredrik, du, » utbrast Karin, » att vi två nu gå här s o m förlofvade!
Ä r det icke underligt? » » Har du aldrig tänkt på den möjligheten för- ut? » frågade han småleende.
» A h, hur skulle jag ha kunnat det!
V e t du, när du skref till m a m m a häromdagen o c h sade att du ville hälsa- på oss, blef jag nästan litet rädd o c h undrade, hvad du n u skulle ha för anmärkningar på mig.
Vi ha ju inte träffats, sedan jag k o m hem från hushållsskolan, o c h jag var då alldeles säker på att du skulle ha mina bref med dig korrigerade, liksom förra gången. » H o n såg skälmaktig ut, m e n han svarade all- varsamt: » Nej, det behöfver jag icke numera.
Du glöm- mer visserligen ofta att passiva participet fordrar dt, m e n det får du öfva dig med. » » Ja, när vi bli gifta, kan jag ju få börja m e d att skrifva krior igen, » sade h o n skrattande.
Han stannade, b ö j d e sig ned o c h kysste henne.
» Du lilla barn! » hviskade han vekt.
De gingo tysta en stund; så började Karin i g e n: » Å h, hvad m a m m a är glad, Fredrik!
Du skulle ha sett henne i tisdags, då hon k o m in till mig, tog mig i famnen o c h grät.
H v a d är det, m a m m a?
frågade jag alldeles förskräckt.
A c k, barn, barn, en sådan lycka, sade h o n o c h grät ändå häftigare.
Ser du, snyftade h o n slutligen, Fredrik har — Fredrik talade m e d mig, — Fredrik vill att du skall k o m m a ut till h o n o m i salongen. » Doktorn smålog.
» Anade du ingenting, när du då gick in till m i g?
» » H u r skulle jag kunna tänka något sådant!
Att du ville ha m i g!
Ja, jag har inte förstått ännu, att jag är din fästmö. » » Öm ett år hoppas jag du skall vara min hu- stru.
Mina inkomster äro nog sådana, att vi skulle kunna gifta oss genast, m e n du behöfver litet beredelsetid. » » Fredrik, » sade Karin bedjande o c h smög sig tätt intill h o n o m, » jag får väl taga m a m m a m e d mig, annars blir h o n j u så ensam. » Doktorn såg missbelåten ut.
» Vi få väl tala o m den saken då!
Nu måste vi vända, klockan är mycket. » Han gick tyst en stund.
» Karin, » började han, » jag har icke sagt något till dig om min plan att taga dig m e d till Stockholm på nyåret.
Vi ' skulle då b o h o s mina föräldrar, medan jag går igenom en kurs vid ett af sjuk- husen. » Karin stannade o c h drog djupt efter andan.
» Får jag fara till S t o c k h o l m!
O, så roligt!
Men, » tonen blef dämpad, » är inte din m a m m a vådligt sträng?
H v a d skall h o n tycka o m mig? » » Begagna icke ordet vådligt, barn, ty det skulle h o n icke tycka o m.
Nej, h o n är icke sträng, och för resten, du är min fästmö, o c h jag vill se h v e m som vågar säga något åt dig.
Så har jag två systrar, s o m du vet, jämnåriga med dig, o c h de få ta hand o m dig, när jag ej har tid. » » Ja, nog skulle det vara härligt att få resa, bara jag inte gör orätt uti att lämna m a m m a igen. » » Mamma, alltid m a m m a!
» sade doktorn häftigt.
» Nu är du min, k o m ihåg det. » Karin teg, o c h de gingo raskt framåt g e n o m tullen in på Storgatan.
» Se där möta vi tant! » sade doktorn.
En liten, medelålders dam, med hastig, nervös gång, k o m emot dem, så stannade h o n o c h vän- tade, ined hufvudet litet på sned o c h ett förtjust småleende på läpparne.
» Ah, hvad ni redan gå bra tillsammans! » ut- brast hon.
» M e n hvar ha ni varit?
Jag har suttit ett par timmar hos tant Hilda och väntat på er. » » Det roade oss att promenera, » svarade doktorn lugnt.
De v e k o af på den gata, där fru Jungman bodde.
» Mamma, » sade Karin.
» Fredrik skall resa i öfvermorgon. » » Redan! » » Ja, m e n på nyåret k o m m e r jag igen o c h ta- ger Karin med mig till Stockholm. » » ^ih, så roligt för dig, barn!
Då få vi börja tänka på din toilette. » » Rusta nu icke ut henne till en nordpolsexpe- dition, bästa tant!
Har b o n bara ett par snygga klädningar, så få vi skaffa i Stockholm, om det behöfs något mera. » » Ja, det är nog det bästa, » sade doktorinnan undergifvet.
» Men hvad klockan är m y c k e t!
Nu har maten stått o c h torkat! » o V ä g g o h y r a, M a l och B a k t e r i e r u t r o t a s a f Hon dörren köket.
så tog såg helt b e k y m r a d ut, öppnade tambur- m e d nervös ifver, o c h försvann genast i Doktorn hjelpte Karin af m e d kappan, han henne i famnen, o c h kysste henne.
K a p.
II.
Det var en kall dag i midten af januari, som doktor Verhoff o c h hans fästmö reste u p p till Stockholm.
D e sutto midt emot hvarandrä vid fönstret i kupéen, o c h konversationen, som i bör- jan varit ganska lfflig, afstannade så småningom.
Doktorn tog fram en bok, s o m han tycktes läsa m e d stort intresse, och Karin roade sig med alt betrakta det förbiilande, hvita landskapet.
» Fredrik, » frågade hon plötsligt, &gt; hur dags äro vi framme? » » 4.40, » svarade doktorn, utan att se upp från sin b o k.
» Och hvad är klockan n u?
» Han såg missnöjd ut öfver att åter blifva störd och sade helt kort, efter en hastig blick på sitt ur: » Fem minuter öfver tre. » Icke mer, suckade Karin tyst, hvad denna resa var lång!
Och hennes ängslan, s o m ökades för hvar minut!
Om hon ändå tordes tala med Fre- drik, säga hur rädd h o n var och bedja h o n o m hjälpa s i g!
N e j, nej, han skulle bara bli ond, han förstod henne icke alls.
M e n hon kände så säkert på sig, att h o n ej var välkommen i sin nya släkt.
H o n visste att fru Verhoff nästan dyrkade sin son, den äldste af alla barnen o c h den ende sonen hon fått behålla af de tre h o n ägt.
Hvilken m o r gillar sin sons val, o c h när det då faller på en obetydlig, fattig flicka till!
Karin kände sig helt olycklig.
Och tant H e d d a hade skrifvit så m y c k e t till henne om den tack- samhet, h o n b o r d e känna m o t Fredrik.
K u n d e någon känna sig mera tacksam än hon?
— Ögon- locken började kännas tunga, h o n k r ö p u p p i soffhörnet o c h somnade i n o m ett par minuter.
Det hördes en lång, gäll signal från lokomoti- vet o c h Karin såg yrvaken upp.
Doktorn nickade åt henne.
» Du har sofvit godt, » sade han o c h reste sig upp.
» Men nu är det bäst vi göra oss i ordning, vi äro snart framme. » Tåget rusade in i tunlar, öfver broar, förbi stora hus, så klart upplysta som vore det fest i hvarje våning, m e n Karin kunde icke se någon- ting.
Hennes hjärta bänkade vildt, o c h då vag- narne gledo in på stationen, var b o n formligen sjuk af rädsla.
Fredrik fällde ned kupéfönstret o c h spejade ut på perrongen.
» Se där äro de, sade han belåten, » hela famil- jen är nere.
K o m nu barn! » » V ä l k o m m e n, Fredrik! » sade fru Verhoff o c h omfamnade h o n o m med en ömhet, som var säll- synt att se hos den annars mera stela damen.
» Och där ha vi lilla fästmön!
V ä l k o m m e n, kära barn! » Karin fick en lång, granskande blick o c h en hastig omfamning.
Att Fredrik var lik sin mor, både till utseende o c h sätt, det märkte Karin genast.
Det var samma mun m e d de tunna läpparne o c h det be- stämda draget, samma genomträngande blå ögon.
De båda flickorna sågo trefliga ut o c h voro väl klädda, de v o r o » chic » från topp till tå, tänkte Karin.
M e n den hon tyckte bäst om var kansli- rådet, han såg så snäll o c h g o d m o d i g ut o c h klappade henne så vänligt på kinden, när han sade: » V ä l k o m m e n till oss, min flicka lilla! » » Ja, Fredrik, » sade fru Verhoff, » när de gingo hemåt, » få nu se, hur du k o m m e r att trifvas.
Du får b o i pappas rum o c h Karin i Evas, så tränga båda flickorna ihop sig i Bojans lilla hytt. » » A h, n o g blir det bra för oss, bara icke ni själfva få för otrefligt. » » Du har ju aldrig varit i Stockholm förr?
Det var väl roligt att få k o m m a hit? » frågade flickorna, o c h Karin svarade ett blygt: » ja, » m e n h o n käm- pade med tårarne o c h kände sig helt beklämd till sinnes.
— » Nå — hvad skola vi nu roa liten Karin m e d?
» frågade kanslirådet följande morgon vid frukost- bordet.
» Jo, de första dagarne få h o n o c h Fredrik roa sig m e d att gå på visiter, » sade f r u V e r h o f f m e d ett visst eftertryck.
» Nej, bästa mamma, låt oss slippa det skosli- tande, själsmördande nöjet! » » Skall du nu bråka m e d det där igen, Fredrik! » utbrast Ingeborg, den äldsta af flickorna litet hetsigt.
» Du blir visst aldrig s o m andra män- niskor! » » Anser du det vara höjden af fullkomlighet? » frågade doktorn.
» Alla stöpta i samma form, precis s o m en ask tennsoldater. » " Aktiebolaget Desinfection i rum, fartyg o. bostäder, allt på s t ä l l e t — utan bortförande af möbler.
Rikstel.
34.
— Kontor: 11 A. Vestra Trädgårdsg.
11 A. — Allm.Tel.
7494.
IDUN 192 » Måtta i allt, kära Fredrik.
D e t är skillnad på att likna alla människor o c h att lägga an på att vara olik d e m.
F å r jag litet b r ö d, Eva. » » Betas icke m e d Fredrik, Boj, » sade m o d e r n.
» Du vet att han alltid gör, hvad han bör, ändå till slut.
Till faster Charlotte, farbror Edvards och moster Frida hade jag tänkt att ni skulle gå i dag. » H o n nickade åt de båda förlofvade, som just icke sågo vidare belåtna ut.
» Sedan skall jag under d e närmaste dagarne taga Karin med m i g p å e n hel del visiter.
V i få försöka att föra ut henne litet i världen, det kan du be- höfva, barn! » Karin visste icke, hvad h o n skulle svara, utan smålog sanntyckande, m e n kände inom sig e n viss förskräckelse för alltsammans, h, o m h o n vore h e m m a h o s m a m m a i g e n!
» H u r mår kusin E b b a?
» frågade doktorn.
» Jo, vet du, » svarade Eva, » h o n blir värre o c h värre för hvart år!
Nu har h o n egen atelier, går bara på föreläsningar o c h predikar hvar gång hon k o m m e r hit. » » Ja, » sade fru Verhoff, » n u börjar h o n lägga an p å att bli orginell, o c h det finnes väl ingen- ting så ofördelaktigt för e n ung flicka s o m det. » » Ung! » B o j gjorde en grimas.
» Kära mamma, hon är j u fyllda trettio år. » » Man kan ej alltid vara tjugo, min bästa sy- ster, » sade doktorn ironiskt.
» Nej, nu tror jag v i gå från bordet, m a m m a lilla, » sade kanslirådet, s o m alltid r ö j d e en viss benägenhet att så fort s o m möjligt k o m m a till friden och ensamheten i sitt rum.
Kap. III.
Karin fick icke tid till någon hemlängtan un- der de första v e c k o r n a i Stockholm, dagarne v o r o alldeles för korta i stället.
Fru Verhoff tog h e n n e med sig på en massa visiter h o s släkt o c h vänner, Fredrik visade h e n n e museerna o c h andra offent- liga byggnader, omväxlande m e d långa promena- der till stadens utkanter.
Så v o r o de på teatern, på ett par supéer o c h middagar, o c h Karin hann icke att skrifva o c h skildra allt för m a m m a så utförligt s o m h o n ville.
(TIDSFÖRDRIV Bidrag mottagas med tacksamhet.
1898 Men så började d e n föreläsningskurs Fredrik skulle gå i g e n o m; han blef upptagen hela för- m i d d a g e n och somliga dagar äfven efter midda- gen.
Flickorna Verhoff ' fingo n u i uppdrag att taga hand o m Karin, m e n det dröjde ej länge, förrän h o n märkte att d e ej hade m y c k e n lust eller tid till det, de voro så upptagna af sina vän- ner, lektioner o c h nöjen.
E n dag frågade de, o m hon ville gå m e d d e m på isen.
Ja, Karin var genast hågad, tog sina skridskor och följde d e m, men de voro knappast n e d k o m n a på N y b r o v i k e n, förrän två för Karin obekanta herrar k o m m o fram- åkande, hälsade p å d e båda systrarna o c h förde dem bort m e d sig i triumf.
Karins glada lynne sjönk genast, h o n åkte ensam några hvarf kring banan, men upptäckte snart, att d e flesta andra flickor hade sällskap.
H o n blef nedstämd o c h trött o c h satte sig p å e n bänk, m e d a n h o n vän- tade p å svägerskorna.
H o n sökte förströ sig m e d att se p å folkvimlet, m e n tiden blef lång; d e t är så svårt att h a tråkigt, när alla andra roa sig.
Slutligen fick B o j se henne, h o n sade några ord till sin kavaljer, o c h d e åkte fram till Karin.
» Får jag presentera löjtnant Hollén.
Vill d u icke åka m e d oss, Kajsa? » Ja, Karin följde m e d d e m, men kände alltför väl att h o n var tredje hjulet under kärran, o c h den känslan förtog allt nöje.
Hela eftermidda- gen grubblade h o n på, hvad hon skulle hitta på för skäl för att slippa gå på isen en annan gång, men h o n blef icke vidare o m b e d d att följa flickorna.
De lämnade h e n n e allt mera åt sig själf, o c h e n dag, då h o n var ensam hemma, k ä n d e h o n sig så öfvergifven o c h hemsjuk, att hon kastade sig n e d i e n soffa o c h brast i gråt.
H o n grät så häftigt, att h o n ej märkte eller h ö r d e någonting, förrän en mild hand strök öfver hennes hår, o c h e n vänlig stämma frågade: » Kära lilla barn, hvad är det? » 1 2 3 Mitt och Mitt med första är villkor för lifvet träffas därför öfver allt.
andra det följer så gifvet u n g d o m, den tid det är kallt.
Mitt tredje kan vägen dig synas, när hemåt d u sträfvar helt trött; och näsan, så den b o r d e brynas, när motgång p å vägen d u mött- Mitt hela till n o r d p o l e n hinner kanhända i framtiden, när melonformen dålig man finner och flyga af fåglarne lär.
Triangel-palindrom.
Apokop.
1 — 5: Embetslokal, så g o d som mången annan, där chefen ofta syns med m o l m p å pannan.
2 3 4 1 1 2 3 | 4 2 2 6 2 | 1 3 3 2 4 4 1 5 5 7 8 17 X X X X t X X X X X X — — X X 1.
Stad i Sverige.
2.
Dito.
3.
Fästning i Ryssland.
4.
Stad i England.
5.
Republik.
6.
Stad i Danmark.
7.
Stad i Spanien.
8.
Stat i S.
A m e - rika.
9.
Stad i Österlandet.
10.
U d d e i N. Amerika.
11.
Del af Söder- manland.
12.
Stad i Hessen.
13.
Stad- i Nederländerna.
14.
Stad i Eng- land.
15.
Konungarike.
16.
A m t i Norge.
17.
Fästning i s. Europa.
gib, lem, rike, sund, ral, amst, eigh, k ö, cas, 1, s, val, ne, w, s, v e, chu, tö, tar, cam, tro, sko, lo, t, pen, le, dt, näs, ce, s, der, ö, bri, n, m, m, ha, n, d, 1, j e m, zu, la, na, dar, n, r, bar, tre, and, sta, h, t, d, er, ran, k, k, ro, g, m, n, n, da, tt, 1, ge, d, sta, j e, e, e, n, d, ru, sa, f. Bokstäfverna i d e m e d kors betecknade rutorna bilda n a m n e n p å 2 städer i Sverige.
67.
R.
5 Orden (bakfram) beteckna: 1) 2) 3) 4) 5) Kvinnonamn, Nordiska härskare, Garfveriinventarier, Pronomen, Konsonant.
Patent.
Ängrostadt Kaffe.
10 11 12 13 14 15 16 X Lösningar.
Substantiv (plur.
), Verb, Adjektiv, Ö, Konsonant.
Rebus.
Orden (rättfram) beteckna: 1) 2) 3) 4) 5) 9 X Moster Lisa.
1 — 5: E t t papper, s o m ibland du svårt klarerar, när innehafvarns dräng det presenterar.
1 — 4: E n kappsäck, primitiv, för den, s o m tycket- om l y x o c h bortskämts af kulturens nycker.
1 6 X finna Ghittél.
5 X Vokalföränd ringsgåta.
ett verb, s o m med a n o g kan äga En likhet m e d hvila; med u kan m a n säga Det är s y n o n y m t m e d i ordning att ställa; Med y g ö r man kläder samt barn icke snälla; Med o — d e t g ö r järn; o c h med e icke gärna Man plägar m e d hyran; med i för sin tärna Plär ynglingen namnet (med sitt) i en stam.
Nu har mina verb du väl redan fått fram!
4 X 1 — 2: Ett djur, s o m ger oss stek o c h m y c k e t mera, hvars nytta barnet ren lär sig värdera.
Sök Astrid Cleve • af Man Mihi.
(Med porträtt.)
— Kvinnans sekel; af Lotten von Krxmer.
— I kvinnohänder; ett in- lägg i fattigvårdsfrågan af Vitis Idxa.
I.
Medaljens från- sida.
— Gästfrihet; af B.
E.
— En 100-åring; af Adelaide Nackhoff.
(Med porträtt af fru K.
E.
Ahlbom.)
— En fråga för dagen; af M — l.
— Från Iduns läsekrets; Sångarfärd; af En svensk kvinna.
— Kriget; af Gid.
Om blott; af h.
— Ur notisboken.
— Inga kraf; berättelse för ldun af Agathe Lind.
— Tidsfördrif.
Ifyllningsgåta.
Olle.
Vårt o r d ifrån franskan är taget, men skrifvet på svenskarnes sätt; ett o blott s o m å är utdraget, charaden blef annars för lätt.
Innehållsförteckning; Karin såg u p p, förgråten o c h förvirrad.
E b b a Verhoff stod b r e d v i d henne.
» Förlåt mig, Karin, att j a g tränger m i g på dig så här, m e n jungfrun sade att d u var h e m m a, och d å gick jag bara på.
Det har väl icke händt något l e d s a m t?
» De båda flickorna hade träffat hvarandra flere gånger, o c h E b b a hade alltid varit så vänlig, 1 — 3; Figur, h v a r o m m a n läst i skolans salar, men uti lifvets bråk bra sällan talar.
C.harad.
men Karin kände sig helt generad öfver att blifva öfverraskad på detta sätt.
» Det har — inte händt — någon — - gon — ting, » stammade h o n under snyftningar, — » jag — jag bara längtade så efter mamma. » » Stackars liten, » sade E b b a halfhögt.
Så satte hon sig b r e d v i d Karin i soffan o c h sökte trösta och muntra u p p henne, och snart var pratet i full gång.
» Men här sitter jag j u o c h g l ö m m e r alldeles mitt ärende, » utbrast Ebba.
» Jag gick hit u p p bara för att fråga dig o m e n sak. » » M i g?
» Karin såg helt förvirrad ut.
» Ja just dig, » sade E b b a leende.
» Säg, skulle du h a lust att sitta för m i g ett par timmar o m d a g e n?
Jag har fått e n sådan håg att måla af ditt hufvud. » » Nog skulle jag h a lust, » sade Karin öfverra- skad, » men snälla Ebba, n o g kunde d u väl få en bättre modell än jag. » » Det k a n väl hända, m e n n u vill jag h a dig.
Då k o m m e r d u i m o r g o n klockan tolf till m i g i ateliern.
M e n sätt n u p å dig hatt o c h kappa, så ta vi oss e n p r o m e n a d tillsammans. » — Det blef m y c k e t skämt vid middagsbordet, när familjen Verhoff fick höra talas o m Ebbas för- slag, o c h d o k t o r n fick e n så m i s s n ö j d min att Karin blef rädd att han ej skulle låta h e n n e gå, men det sade h a n då ingenting o m, s o m väl var.
» Jo, d u måtte riktigt ha fallit E b b a i smaken, » sade B o j.
» Oss har h o n minnsann aldrig bedt att få taga hufvudet af. » — (Forts.) 1 k ban Logogryfen: Chrysantemum; must, nyet, nysa, stare, hymen, Herman, hyra, rym- ma, Tyra, usch, myra, runa, meta, mus, trumman, hus, hamn, sur, Yrsa, styra, sy- ren, myrten.
Charaden: Sal-ut.
Siffergåtan: Slädparti: Paris, päls, säd, ridt, rät, pärla, ris, Disa, rädas, lat.
Hopfogningsgåtan: Goslar: 1) Brugg, 2) 3) Eeuss, 4) Oxford, 5) Lugano, C) Rangun.
Kvadratgåtan: Gnesta, nystan, esping, sticka, tankar, Angara.
Fix.
Specialité: Finfina Javablandningar.
G e n o m öfverlägfsen röstning: o c n fin a r o m b ä s t — g e n o m clryg; het b i l l i g a s t.
Allm.
Tel 6567.
Holländska Kafferosteriets Nederlag, Sturep / an 6, Sthlm
