# ID: svediakorp-per1185
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1898
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 15,278
# sentences: 625
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm.
Iduns Kungl.
Hofboktr.
N:r 23 (546) Fredagen den 10 juni 1898.
Byrå: Prenumerationspris pr å r: Idun ensam _ Iduns M o d e t.
, fjortondagsuppl.
Iduns M o d e t.
, m å n a d s u p p l.
Barngarderoben kr.
&gt; &gt; » 5 5 3 3 Redaktör och utgifvare: Klara södra kyrkog.
1 6, 1 AlTm fplof FRITHIOF HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Öppen kl. 1 0 — 5.
8 1 4 7.
Hiksfolof.
R e d a k t i o n s s e k r.
: .7 " Nordlivc].
ll:te årg.
Utgifningstid: Annonspris: 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » 25 öre för hvarje päbörjadt tiotal stafv.
L ö s n u m m e r p r i s 15 ö r e (] Ösn:r e n d a s t för k o m p l e t t e r i n g a r.)
Utländska annons.
7 0 öre pr nonp.-rad.
hvarje fredag.
Rosalie Olivecrona.
Just nyss har ett dödsbud ingått, som i vida kretsar sprider sorg, saknad och förstämning: fru Rosalie Olivecrona har efter en lång, tärande sjukdom den 4 juni detta år slutat sitt rika, verksamma lif.
Otaligt många enskilda stå i en varm, djup tacksamhetsskuld till henne och skola alltid minnas hennes allt omfattande intresse och hennes lifliga deltagande i andras glädje och sorg.
Men äfven i det offentliga har hon gjort en betydande insats, och sär- skildt ifrade hon med sitt skarpa förstånd och sin vakna blick för att höja kvinnans ställning här i vårt land.
Kvinnorörelsen hos oss har haft många varma förkämpar, och bland dessa intog fru Olivecrona en framstående plats.
Rosalie Olivecrona var född den 9:e dec.
1823 i Stock- holm, hvarest hon äfven fram- lefde sina första barnaår.
Re- dan vid denna tid visade hon stor håg för studier och klädde ofta sina tankar i en poetisk form.
Då professor A.
Fryxell, år 1831, grundade den s. k.
» Wallinska skolan », och den kvinnliga undervisningen så att säga fördes in på nya banor, inträdde den unga flickan i denna skola såsom en af dess första lärjungar.
Till sin stora sorg måste hon redan 1839 afbryta sin skol- gång, emedan hennes föräld- rar lämnade staden och flyt- tade till en landtegendom, där den unga flickan alldeles på egen hand fick försöka utvidga sina kunskaper.
Till all lycka ägde fadern ett myc- ket stort bibliotek, ur hvilket hon hämtade näring för sin vetgirighet.
Hon svärmade för na- turen och ströfvade helst ensam omkring i skogen, öfverlämnande sig ål sina ungdomliga, djärfva drömmar och tankar; en inner- lig önskan att en gång utföra något verkligt godt föresväfvade henne ständigt som ett mål att sträfva efter.
Utan att hafva rönt något yttre inflytande, kom hon till insikt om de stora brister som vidlådde den kvinnliga under- visningen.
Hela hennes inre upprördes vid tanken på don orättvisa skillnaden som rådde mellan gossens och flickans uppfostran, och hon fick klart för sig, att hennes sträfvan skulle gå ut på att höja kvin- nans ställning i vårt land.
Aren gingo emellertid, och vid 28 års ålder hade hon ännu ej kunnat utföra något, då en plötslig förändring in- trädde i hennes lif.
En af hennes väninnor hade åtföljt en familj till Syd-Karolina och trifdes där mycket bra.
R. Olivecrona, som städse längtat efter att få komma ut i världen, tänkte sig nu äfven möjligheten att få resa, i synnerhet då väninnan upp- manade henne att komma.
Efter inånga strider fick hon ändtligen 1851 sina föräldrars tillåtelse att resa till Amerika för att där förtjäria sitt uppe- hälle.
Vid den tiden väckte det ett oerhördt uppseende, att en ung flicka ensam an- trädde en så lång resa, men • detta afskräckte henne ej, ty hennes själfständiga, frihets- älskande sinne ingaf henne mod, hopp och tillförsikt.
Efter en rätt besvärlig resa landsteg hon i Charlestown,
1898 IDUN 178 O, vill du komma till den högsta s a n n i n g?
V a r barnsligt from och slut dig till naturen, F ö r s ö k att stafva hennes blomsterbibel, Dess första mening rörer tro och kärlek.
C.
A. Adlersparre.
vid hvilket tillfälle en af fru Olivecrona författad uppsats öfver Mary Carpenter upp- lästes.
Är 1859 utkom det första häftet af » Tid- skrift för h e m m e t », den första i sitt slag här i Sverige.
Fru Olivecrona och frn Adlersparre redigerade densamma, och un- der två år lyckades de bibehålla sin ano- nymitet.
Denna tidskrift, som utkommit under en tidrymd af 27 år, har utan tvif- vel mycket bidragit till att föra kvinnorö- relsen in på en god och sund v ä g; men många svårigheter hade man att bekämpa, innan tidskriften lyckades förvärfva sig an- seende.
Fru Olivecrona, hvars hushåll hade blifvit större och som till följd däraf var mycket upptagen i sitt hem, kunde ej utan fara för öfveransträngning fortsätta med detta henne så kära arbete.
Hon hade upp- ställt för sig den lefnadsregel att alltid låta familjen och hemmet intaga första platsen; blott de korta fristunderna finge ägnas åt annat arbete.
» Charity begins at home » var alltid ledtråden för hennes handlingar, och den följde hon troget till d ' et sista.
kvinnans utställning på expositionen i Chi " cago, men sedan hon hjälpt att organisera arbetet, och lyckats bilda en komité för detta ändamål, drog hon sig tillbaka; vissa fa- miljeförhållanden jämte hennes framskrid- na ålder förmådde henne att taga detta steg.
Ännu hösten 1896 bevistade hon den internationella Kvinnokongressen i Ber- lin och tog med lifligt sinne del i alla dess förhandlingar.
Ända in i det sista följde hon med glädje och vaket intresse hvarje sträfvan på detta område; och mången, som nu står sörjande vid hennes bår, skall med varm tacksamhet minnas henne, som genom sitt energiska ingripande, sitt varma hjärta och sitt innerliga deltagande gjort så oänd- ligt mycket godt.
II.
Kort efter sin hemkomst lärde hon känna Fredrika Bremer och Sophie Leijonhufvud, sedermera friherrinnan Adlersparre, i hvilken hon fann den vän, som hon så länge läng- tat efter.
V i d denna tid framkallade det på många håll mycken ovilja, att det fanns kvinnor, som ville göra allt för att förbättra kvinnans ställning, och i flere tidningar blefvo de och deras sträfvanden häftigt an- gripna.
R. Olivecrona kände djupt det så- rande i detta tillvägagående och skref där- för en uppsats, som utkom i en då mycket spridd tidning.
Ingen, med undantag af hennes mor, hade en aning om, hvem som hade författat denna artikel, och först myc- ket senare blef detta allmänt kändt.
Emel- lertid var denna förträffliga uppsats den första anledningen till de båda vännernas företag att tillsammans utgifva en tidskrift, hvars syfte skulle vara att verka för nyss- nämnda ändamål.
Efter ett nioårigt samarbete med fru Ad- lersparre drog fru Olivecrona sig således till- baka, ehuru hon kvarstod som medarbetare i tidskriften; flere af henne författade upp- satser hafva förekommit i densamma, som t. ex. » O m kvinnans religiösa uppfostran », » Kvinnan och välgörenheten », » Ett ord i skolfrågan », » Kvinnan och sjukvården », » O m hushållsskolor », » Kvinnan som läkare » m. fl.
Dessutom har fru Olivecrona skrif- vit flere uppsatser i äfven andra tidskrifter.
Genom den mängd statistiska uppgifter öf- ver kvinnans arbete i Sverige, som hon gjorde för väldsutställningarna i Wien och Filadelfla, har hon lämnat ett ytterst viktigt bidrag till litteraturen på detta område.
Hennes mångsidiga intresse gjorde sig äfven gällande på flere andra områden och har lämnat djupa spår efter sig såväl i Upsala som framför allt här i Stockholm.
I » För- eningen för sinnesslöa barns vård » var hon allt ifrån dennas stiftelse till det sista en verksam medlem; med samma ifver ägnade hon sig åt de intressen, som omfattas af » Sällskapet för arbetsflitens befrämjande », hvarjämte hon på ett mycket verksamt sätt deltog i stiftandet och underhållet af ett arbetshem för idioter.
Men det dröjde ej länge, innan Rosalie Roos — detta var fru Olivecronas flick- namn — fann ett verksamhetsfält i sitt eget hem.
Hon gifte sig nämligen år 1857 med professorn i juridiska fakulteten i Up- sala K.
S.
D.
Olivecrona och åtog sig vår- den o m hans fyra barn i ett tidigare äk- tenskap.
Då prof. Olivecrona längre fram utnämndes till justitieråd, flyttade familjen till Stockholm, där den sedan bott.
Med honom, som åtnjuter stort anseende bland de rättslärde i Europa, gjorde hon flere gånger vidsträckta resor, och öfverallt fann hon material, somJ kunde gagna hennes sträfvan.
Hon bevistade äfven tillsammans med honom flere kongresser, t. ex. i Dublin (1861), i Köpenhamn (1869), i Brässel (1872), i Stockholm (1874), Budapest (1876) och Penitentiärkongressen i Stockholm (1878), Tillsammans med 11 andra fruntimmer verkade hon med största intresse för an- skaffandet af en försäljningslokal, där obe- medlade kvinnor kunde inlämna sina arbe- ten till försäljning.
En sådan lokal öpp- nades år 1890 under namn af » Bikupan », och det visade sig snart, att ett djupt kändt behof härmed blifvit tillfredsställdt.
Denna försäljningslokal har ständigt blifvit utvid- gad och åtnjuter stort anseende.
Fru Olive- crona var från första början af detta före- tag ordförande i » Bikupans » styrelse, och i denna egenskap åtog hon sig äfven den högsta ledningen af exponerandet af de svenska kvinnliga arbetena vid utställningen i " Wien 1873, vid hvilket tillfälle dessa ar- beten för första gången voro systematiskt representerade.
A r 1893 erhöll hon äfven i uppdrag att leda och ordna den svenska där hon på det hjärtligaste mottogs af en svensk familj, genom hvilkens förmedling hon snart erhöll plats som lärarinna vid Limestone-seminariet.
Där, liksom på en annan plats, som hon senare antog, var hennes tid strängt upptagen; men hon fann dock alltid tillfälle att ägna sig åt egna studier.
Energi, flit och uthållighet voro städse utmärkande drag hos henne.
Efter ett par års vistelse i Amerika greps hon af hemlängtan och beslöt sig för att an- träda återresan.
Som hon var ekonomiskt oberoende, kunde hon tillfredsställa sitt be- gär att se mera af världen, hvarför hon under sin hemfärd tog en mängd omvägar, dels i Amerika och dels i Europa.
Med sitt klara, skarpa förstånd förstod hon att i sig upptaga allt det bästa, hon påträffade under sina resor; genom sitt fina, intelli- genta väsen och sin älskvärda personlighet tillvann hon sig vänner, hvart hon kom, och med tungt hjärta skildes hon ifrån dem.
Under sin långa vistelse utomlands hade hon läst och sett åtskilligt samt ut- vecklat sig mycket, i det hon nått en dju- pare själfkännedom och betydligt vidgat sin lifserfarenhet; hon hyste nu en innerlig ön- skan att skaffa sig en verkningskrets, som skulle skänka henne glädje och tillfreds- ställelse.
Hennes föräldrar hade under ti- den flyttat till Stockholm, hvilket mycket underlättade denna hennes sträfvan.
Anna Lindhagen.
* Kvinnofrågorna vid 1898 års riksdag, (Forts. o.
slut.)
om bekant upprätthålles tjänstgöringen inom postverket till stor del genom en mängd e. o. postexpeditörer, hvilka under många och långa år icke kunna få någon förbättring i sin knappa ekonomiska existens, enär antalet ordinarie befattningar är så ytterst ringa i jämförelse med behofvet.
Dessa extra ordinarie befattningar uppe- hållas, som vi veta, till stor del af kvin- nor.
I år förelåg vid riksdagen förslag att råda bot på nämnda missförhållande genom inrättande af flere ordinarie postexpeditörs- befattningar.
Detta afslogs visserligen nu af riksdagen, men finansministern erkände behofvet af en ändring och lofvade att nästa riksdag framlägga förslag i ämnet.
Märk- ligt var, att vid frågans behandling fram- kom från ett par prästerliga senatorer sam- ma tal som domkapiteln fört i fråga om lärarinnorna.
De ville vara med om den gärd af rättvisa, som låg i en förbätt- ring af postexpeditörernas ställning, men denna borde tillkomma endast de manliga tjänstemännen, ty kvinnans inträngande på dessa arbetsområden vore till skada för fa- miljelifvet.
Skola då dessa herrar aldrig lära sig inse, att familjelifvet bäst gagnas genom att bereda kvinnan själfständighet, så i hemmen som i det offentliga lifvet, och att familjelifvet af intet neddrages så myc- ket, som då den unga kvinnan för sitt uppe- hälle måste taga till godo första bästa äk- tenskapskandidat, som anmäler sig?
Och om ingen man anmäler sig, hvad har fa- miljelifvet då för gagn af att kvinnan vägras begagna sig af de förmögenheter, som gif- vits henne af samma försyn, till hvars vis- het äfven männen måste lita?
Det är att hoppas, att då frågan nästa år återkommer, regering och riksdag härutinnan skola visa sig mera fördomsfria, än hänsynen till stel- nade dogmer tillåter vördig prästerskapet.
de En gammal fråga, nämligen om beredan- af ålderdomsunderstöd åt barnmorskor,
1898 har i år ryckt mycket nära sin lösning.
Frågan om ålderdomsunderstöd åt barn- morskor berör j u på grund af sitt samband med allmänna hälsovården ett verkligt stats- intresse, och skall man kunna begära ett fullt tillfredsställande utöfvande af med denna tjänst förenade plikter och ej afskräcka för yrket lämpliga kvinnor att ägna sig däråt, måste man ock sörja för, att barn- morskorna blifva bättre tillgodosedda i eko- nomiskt hänseende och ej behöfva motse en ålderdom i nöd.
Denna fråga har ock gång efter annan förekommit i riksdagen, men hittills fallit, hufvudsakligen därför att man begärt ålderdomsunderstöd åt hela den legitimerade barnmorskekåren, omkring 2,500 personer.
I år inskränkte man sig till att begära sådant understöd endast åt barn- morskor, som äro anställda i någon kom- muns tjänst, alltså omkring tre fjärdedelar af hela kåren.
Och denna gång vanns riks- dagens bifall; visserligen hade det mäktiga statsutskottet afstyrkt motionen, men då de erinrades om den viktiga roll barnmorskor- na spela vid herrar statsutskottsledamöters första framträdande i lifvet, gåfvo äfven de efter, och resultatet blef en skrifvelse till k. mit i ämnet.
Dessutom anvisades 3,000 kr.
till anordnande af repetitionskurser för äldre barnmorskor och till beredande af fri bostad eller hyresbidrag åt deltagarinnorna däri, uuder den tid de genomgå dessa kur- ser.
En kvinnofråga.
med sorglig bakgrund har äfven varit föremål för riksdagens be- handling.
Den gäller de barn, som döpas i okända föräldrars namn.
Under Gustaf den tredjes njutningslystna dagar vidtogs i syfte att minska antalet barnamord den humanitära åtgärden, att kvinna, som ville vara okänd, kunde få sitt barn döpt och autecknadt i kyrkoboken, utan att hon be- höfde uppgifva sitt namn.
Tidsomständig- heterna ha emellertid under de gångna 120 åren, som detta stadgande ägt bestånd, ska- pat något helt annat än hvartill det ur- sprungligen var ämnadt.
I stället för att vara en nödfallsåtgärd, som afsågs att mera sällan anlitas, har den numera blifvit un- derlaget för, kan man säga, en hel indu- stri.
Endast i Stockholms territoriella för- samlingar uppgår antalet barn, som döpas i okända föräldrars namn, till i medel- tal 530 för år, år 1894 steg antalet till 750 barn.
Tager man i betraktande barn- morskornas verksamhet och i tidnings- annonser alltid synliga omsorger för de barnaföderskor, som » vilja vara okända », kan man icke värja sig för den tanken, att dessa vederbörande bygga på denna tillå- telse som ett godt medel att skaffa sig goda inkomster.
Af flere tecken att döma torde det ock ofta bero på barnmorskorna att barnaföderskorna blifva i kyrkböckerna an- tecknade såsom okända mödrar, ehuru det måhända från början icke varit deras af- sikt.
Barnmorskorna äro nämligen skyldi- ga att vid hemlig förlossning uppmana modern att uppteckna sitt namn och hem- vist å ett papper, hvilket försegladt sedan förses med dopförrättande prästens sigill och bör af-modern för hennes egen såväl som barnets framtida säkerhet noga förvaras.
Men denna skyldighet synes en del barn- morskor icke uppfylla och i åtskilliga fall tyc- kes det till och med vara från barnmorskan, som modern erhåller impulsen till att låta barnet döpas i okända föräldrars namn.
Härigenom kan emellertid barnet lätt för- IDUN lora sin arfsrätt, ty sådan tillkommer det, endast om modern låtit anteckna det i kyrkboken som sitt.
För att afhjälpa detta och andra härmed följande missförhållan- den, men ändock icke beröfva den olyck- liga modern nödigt skydd, har riksdagen tänkt sig att barnaföderskorna borde lämna förseglad uppgift om sig och barnet och att denna uppgift, sedan den vitsordats af barnmorskan, skulle med föreskrift om dess hemlighållande aflämnas till förvar å en för riket gemensam plats, t. ex. statistiska centralbyrån.
En skrifvelse i detta syfte till k. m:t antogs af båda kamrarne.
Pä tal om dop må nämnas, att lektor Waldenström ville hafva förbud för veder- börande präst att som faddrar anteckna andra än som verkligen varit vittnen till dopet, men detta afslogs af riksdagen, som ej kunde finna att något missbruk skett härutinnan.
Enär antalet barn, som aldrig vaccineras, är stadt i starkt stigande, och en del okun- niga vaccinatörer fuska i yrket, hade rege- ringen framlagt ett förslag till ny förordning om skyddskoppympning, men detta afslogs lyckligtvis af riksdagen.
Lyckligtvis, säga vi, ty visserligen bör icke faran af okunniga eller vårdslösa vaccinatörer underkännas, men de stränga bestämmelser och dryga bötesbelopp, hvarmed förslaget var rikt ra- stadt, skulle säkerligen å andra sidan orsa- kat våra husmödrar stora olägenheter och svårigheter, vida öfvervägande fördelarna.
Till sist återstår att nämna, att general- direktör Wieselgren fann lämpligt att i För- sta kammaren i ytterst hårda ordalag för- döma Stockholmsdamernas » afguderi » af Henrik Ibsen och alldeles särskildt fröken Ellen Key ' s hyllningstal till skalden.
Men då denna sak afhandlats på annat ställe i Idun, nöja vi oss ' här med att uttala, att det j u alltid är godt och bra att kvinno- rörelsens yttringar i ena eller andra afseen- det numera väcka genljud och uppmärk- samhet i riksförsamlingen, och att vi må hoppas, att de därstädes skola mötas af ett allt insiktsfullare och noblare förstående.
* " Mödrar emellan. "
- X XI v. Vid min sekretär.
Vid min gamV sekretär blicka så många por- trätt emot mig.
Än dröjer jag vid en grupp af fyra barn, två gossar och två flickor, än vid den lille minste, som ännu ej var kommen när grup- pen logs.
Den äldste är nu tjugo, den yngste fem år.
Huru mycket oförstånd, huru många missgrepp ha ej gjort hvarje erfarenhet dyr- köpt!
Vi se hur omsorgsfullt trädgårdsmästaren bereder jorden om våren.
Han gräfver upp ogräs- rötterna och gifver den rik näring.
Den unga moder, som känner det späda lifvet spritta in- om sig, må ej glömma, att det behöfver god jord för att växa och trifvas.
Hon måste gifva akt på sina känslor och böjelser, gå till rätta med sig själf och rensa bort allt, som ej är sundt och rent.
Hon tvingas att försaka åtskilliga af sällskapslifvets nöjen; naturen vill därmed lik- som taga henne litet afsides, på det att hon må uppfostra sig till sitt ansvarsfulla kall.
Modern, som bäst känner till barnets kropp och själ, bör med stöd af den starka kärleks- fulla fadersmyndigheten ha full frihet vid dess uppfostran.
Utan aga ger denna oftast klena resultat.
Afven jag hyllar den gamla satsen: » Böj vidjan, medan hon är grön, så blir hon bå- de smidig och skön!
; Straffet bör följa omedel- bart på förseelsen och må bestå i en ordentlig risbastu, gifven mod lugn och eftertryck.
Örfilar, ruskningar o. d. göra barnet trotsigt och för- 17!)
svaga föräldrarnes auktoritet.
Lofva aldrig nå- got, utan att hålla det, förbjud och befall så litet som möjligt, skilj noga på drumlighet och olyd- nad, och låt bli att » gnata ».
Framför allt, gif akt på er själf va!
Exemplets makt är större än någon annan.
Känner modern sig ur jämnvikt, så måste hon vara ensam en stund, till dess det dåliga lynnet eller retligheten försvunnit.
Jag plågas ofta af huf vudvärk och är då oduglig för allt arbete samt måste tillbringa hela dagar i mörkt rum.
En dag då jag ej det minsta hade huf.vudvärk, men alla små förtretligheter tyck- tes ha stämt möte, blef jag retlig och lät det gå ut öfver min omgifning.
Min äldsta dotter betraktade mig uppmärksamt och sade med det varmaste deltagande: » Stackars lilla mamma, som har hufvudvärk!
Jag skall släppa ner rull- gardinerna i sängkammaren och hålla syskonen tysta, så att mamma får hvila. » Jag rodnade af blygsel, och inne i sängkammaren bad jag en varm bön om större uppmärksamhrt på mig själf.
- Barnet, det lilla som det stora, älskar glädjen.
Gör den bofast i ditt hus, men bannlys öfver- flöd och stora tillställningar.
Hvarje högtidsdag bär på sin särskilda festprägel, men firas inom familjekretsen.
Duka bord med blommor och ljus, » bulla upp » som för det raraste främman- de, men gästerna vare endast husets folk.
Läs- ning af » roliga böcker » kan med skäl räknas till hemmets nöjen.
De ungas lektyr bör vis- serligen öfvervakas, men censuren får ej vara så sträng, att alla romaner bannlysas.
Vår tid är så fattig på fantasi, att vi må se till, huru vi kunna nära i stället för att undertrycka den.
Barnen växe upp, gossar och flickor tillsammans, friska och härdade till kropp och själ, lekande med hvarandra, afslipande hvarandras kantig- heter och gemensamt deltagande i hemmets små bestyr.
Men så kommer skolan och vill göra sitt inflytande gällande.
Detta är för modern en kritisk tid.
» Jag må- ste läsa min läxa, » svarar flickan, när man ber henne ställa i ordning kaffebrickan eller kläda af lille bror.
» Jag hinner inte för min läxa, » svarar gossen, när han tillsäges att gå ett ären- de.
Modern får ej för denna invändning gifva efter.
Väl må barnen få god tid till skolans arbete, och väl må deras ambition väckas, men framhåll oupphörligt för dem, att de skola lära för lifvet, ej blott för ett vackert terminsbetyg, och att hemmets lärdomar därför äro lika vik- tiga som skolans.
Befaras öfveransträngning, så låt flickan hellre sluta ett ämne än försum- ma hemmets små kärlekstjänster.
Det är mo- derns skuld om barnen blifva ohjälpliga egoister eller pockande främlingar inom familjekretsen.
Flickorna äro ofta smeksamma.
Stora långa, tösen kommer och sätter sig i mammas knä for att » smila litet&gt;.
Gossen vid ungefär samma ålder gör smått narr däraf, men hans ömhets- behof är nog lika djupt.
Han sitter lutad öfver boken och modern går förbi.
Hon stryker ho- nom lätt öfver håret]; han ser upp med en blick, så rik ocli varm som den ömmaste smekning.
Ännu är modern också barnens förtrogna.
Må hon " då aldrig ha så brådtom, att hon ej hinner att deltaga, trösta och framförallt med intresse böra på.
Det är just det personliga intresset barnet fordrar, och hon är närmast att ge det.
Låter hon nu barnet glida ifrån sig, anstränger hon sig sedan förgäfves att återfå det förlorade.
Hon mister icke sin myndighet genom att vara deras kamrat, tvärtom, men hon förblir den le- dande, utan att de känna det.
Ett villkor är dock att hon förstår att mottaga ett förtroende.
Där- till fordras grannlagenhet, kanske mest när det gäller ett barn, en ungmö eller en yngling.
En blick kan störa det.
Ett tonfall kan skorra i det känsliga örat, och förtroendet uteblir.
Ömtåliga ämnen linnas, som barn vid olika ålder börja att länka öfver, och det är moderns plikt att så småningom inviga dem i hvad de härom böra veta.
Det är i hemmet som personligheten danas.
Det är på hemmen det beror, om barnen skola segra eller gå under i den hårda kampen för tillvaron.
Så hjälpe oss Gud att gifva våra barn goda hem!
Ser du, hur en svalemamma korta höstedagar jämt framför den unga flocken genom rymden jagar?
Hör du gälla lystringsropen genom luften skära, när de ungas vingar öfvas att sig jämnvikt lära ~
IDUN 180 Uppåt öfver vida fälten, framåt hon dem tvingar, och hon tål ej veka senor eller svaga vingar.
Är hon då ej samma moder, som i nästets gömma gaf de späda lif och näring och sin vård den ömma?
Har hon glömt, att dunig vinge mjukt dem kunde bädda, eller att sitt lif hon vägat för att deras rädda?
Ack!
nog är hon än densamma, men hon känner världen, och hon rustar nu de sina till den stora färden.
När mot hösten flyttningståget drager öfver kajven, vill hon icke se sin skara i dess våg hegrafven.
Där kan ingen ömhet lisa, ingen hjälp är nära.
Öfver hafveis böljor måste egna vingar bära.
Fortsätt, lilla svalemamma!
Hävda hvarje sena!
livad din unga flock skall möta vete Gud allena!
Anna.
XXV.
En grånad m o d e r s erfarenheter i barnavård.
En mor.
som haft lyckan själ!
med godt resul- tat fostra inånga barn, lämnar här, på Iduns uppmaning, med nöje sina erfarenheter till unga mödrars tjänst.
Då den önskan uttryckts, att de meddelade erfarenheterna skulle hållas så personligt som möjligt, får jag ju börja så: Jag var ej fyllda tjugu år, då vårt äktenskap välsignades med en son.
Fullkomligt oerfaren i allt hvad barnavård hette, stod jag rätt handfallen, när det gällde att taga hand om vår lille älskling.
Jag fick då af vår läkare det rådet att till hjälp och ledning skaffa mig professor Melins utmärkta lilla bok •Späda barns vård ».
(Det väsentligaste af detta, af vederbörande auktoritet högt skattade arbete återfinnes i vår almanack för år 187G.)
Och med så goda råd och anvisningar blef det mig en lätt sak att förhjälpa den lille varelsen till hög- önsklig välmåga.
Om alla mödrar, som verkligen vilja sina smås bästa, äfven om det skulle kosta deras egen be- kvämlighet och inkräkta på deras nöjen, blott studera här nämnda lilla broschyr, veta de allt livad de behöfva veta för att med god framgång vårda ett friskt barn under de första lefnadsåren.
Vid sjukdom och andra abnorma fall bör alltid läkares hjälp tillkallas.
Många tycka kanske, att Melins metod är för- åldrad och att man borde hänvisa unga mödrar till yngre författare.
Men hvarför förkasta det bepröfvade goda för nytt, hvars värde man föga känner?
Fostrad efter professor Melins metod har kring mig vuxit upp en stor barnaskara med sällsynt stark kroppskonstitution utan vank och lyte.
Efter första lefnadsåret spelar icke längre fy- sikens vård största rollen]; vare härmed långt ifrån sagdt att den nu är oviktig, tvärtom bör den med största omsorg fortsättas, men den måste från ungefär denna tid gå hand i hand med den moraliska uppfostran.
Att all fostran, både den fysiska och den psy- kiska, skall hafva till mål barnets lycka, äro vi väl ' alla ense om.
Och att den sanna lyckans säkraste och enda rätta grundval är ödmjuk lyd- nad för vår Herre och Gud måste vi väl också erkänna.
Glöm därför ej nu att, på samma gång som du vårdar den dig skänkta lilla varelsens kropp mönstergillt, också lära den lydnad.
För barnet representerar du den högsta makten, och lär du det att i barndomen lyda dig, skall det vid mognare ålder till sin egen lycka kunna, utan upproriskt sinne, foga sig i den Allsmäk- tiges ledning.
Öfva nu också den strängaste tuktan på dig själf, att du i allt ditt görande och låtande gifver ditt barn möjligast bästa före- döme.
(Exempel verka, som vi veta, mer än ord.)
Du skall på så sätt spara barnet och dig själf många af de bittra sorger och bedröfvelser, som rent af framkallas af sådana föräldrar, som 1898 ägna för mycken fostrande vård åt sina barn, under det att de glömma att hålla tukt på sig själfva, glömma, att af barn har man ej rätt att fordra större dygder än dem vi äldre gå i land med.
Ofta ser man, att snart sagdt fullkomlig- het fordras af de små, i tacksamhet, i lydnad, i höflighet o. s. v. under det att de, som upp- ställa dessa fordringar, aldrig tänka på, hur de själfva skicka sig just i dessa stycken och just i barnens närvaro.
Så länge barnen äro små och deras begrepp om rätt och orätt outvecklade, få de ej utsättas för frestelse till hvad som ej är tillåtet.
Mer än en gång har jag sett små barn förbjudas att röra det och det eller smaka det och det, men ändock har saken lämnats inom räckhåll för barnet, Drifven af begäret efter den förbjudna frukten, men ej af medveten olydnad, tillägnar sig den lilla åter det förbjudna.
Bestraffas en sådan handling med aga, verkar den gifvet men- ligt, i det den hos veka naturer alstrar feghet och rädsla och hos hårdare lynnen trots och vrede.
Skola så ock vredesutbrotten bestraffas vet barnet till slut inte hvad det agas för, men kän- ner sig i uppror mot allt och alla och ger sitt missnöje luft på alla upptänkliga sätt.
Det vän- jes rent af på så sät; till dåligt lynne.
Vakta dig för att leda ditt barn så.
Haf i klart minne den gudomliga befallningen: » I fäder, reten icke edra barn till vrede !&gt; Den mycket omskrifna kroppsliga agan är nog nödvändig för somliga lynnen, men bör efter min uppfattning högst sparsamt användas och naturligtvis ej för annat än svårare moraliska fel såsom olydnad, osanning i alla dess former, eller om barnet själft, i argt uppsåt, med hugg och slag öfverfaller jämnåriga kamrater eller värnlösa djur.
Att aga ett barn därför, att det, under annars tillåten lek, råkat rifva sönder sina kläder eller slå sönder något som kommit i dess väg, är gifvet förkastligt.
Ordning och aktsam- het äro visst dygder, som böra tidigt inläras, men också de, som så mycket annat, helst genom exemplets makt.
Den första uppsåtliga, märk väl uppsåtliga, olydnaden bör efter min uppfatt- ning straffas med efter barnets ålder afpassad kroppslig aga, ty den framträder, sorgligt nog, vanligen så tidigt, att man på intet annat, för det outvecklade barnet begripligt sätt kan låta det förstå, att olydnad mot föräldrarna drar sorg och olycka öfver det.
Bestraffningen bör då vara ganska eftertrycklig, appliceras på den lilla fy- sikens minst ömtåliga parti och utdelas under största lugn och i kärleksfullaste afsikt.
Ej, som man ofta får vara vittne till, bestå i under hårda ord och svåra hotelser utdelade ruskningar knuf- far och s. k. luggar.
Det förra tillvägagångssättet böjer vanligen den hårdaste vilja, då däremot det senare ofta eggar till vrede och trots och således framkallar i stället för att kväfva onda anlag.
Undanröj, så långt möjligt är, frestelsen till hvad som är ondt, men gör allt för att framkalla och odla de goda sidorna hos ditt barn.
Lär det älska sanning och rätt.
vinn redan mycket tidigt genom sann, uppoffrande kärlek deras gen- kärlek och förtroende, och du skall ha lagt en god grund att bygga den fortsatta uppfostran på.
Detta är nu unna erfarenheter och mina teo- rier för den fysiska och moraliska barnavården under de första lefnadsåren.
Mycket, mycket skulle jag vilja tillägga om dess fortsättande under de hvarandra aflösande utvecklingsperioderna, om min lifliga öfvertygelse att hvar-t barn bör skötas efter sitt individuella skaplynne och ej all uppfostran ske efter förut bestämda regler, lika för alla.
Men redaktionen har ju uppmanat oss att nöja oss med minsta möjliga plats i dess spalter, och så var det en ung mor, som ville ha råd för sina späda barns skötsel, och af dessa båda skäl har jag nöjt mig med att här orda om grunden för en rätt barnavård.
Kanske ger Idun oss en annan gång tillfälle att utbyta tankar om en fortsatt upp- fostran.
A ... S XXVI.
Några erfarenhetsfrukter af en fyrfal- dig praktik.
Klädedräkt.
Nyfödt barn klädes i skjorta af mjukt bomull.
Ett lämpligt stycke vikes dub- belt och midt på vikningen klippes en liten rund ringning för halsen.
På ömse sidor, litet nedom vikningen, bortklippes ett par stycken, så att det andra bildar ett stort T, naturligtvis litet afrun- dadt i de inre vinklarna, ty T:s båda ärmar skola blifva skjortans.
Klippes upp i ryggen och sys med mjuka sömmar och fållar.
En liten tröja klippes och sys som skjortan, men kortare än denna och af varmare tyg, gärna ylle om man så vill.
Till » lapp » ett omkr. 40 cm.
stort, fyr- kantigt stycke af mjukt bomull.
Blöja dito dito, men betydligt större.
Manteln i storlek som blöjan och af bomull som denna, men af tjockare tyg.
Lindan, af samma tyg som manteln, är en aflång fyrkant, omkring 20 cm.
bred och 80 cm.
lång, tillspetsad i ena ändan och försedd med breda band.
Huru med dessa plagg skall för- faras och med nafvelbindan måste praktiskt lä- ras.
Om mössa skall användas, bör den vara tunn och utan många sömmar och snodder.
Före skolåldern: Skjortan som förut, men hel bak och i stället litet sprund upptill fram.
Tröjan bäres fortfarande som lifstycke.
Nedre bekläd- naden bytes i byxor och lämpligt fotskydd — strumpor och skor.
För flickor tillkommer en liten löst hängande klädning och för gossar en blus.
Under skolåldern är gossarnes dräkt tem- ligen gifven.
Flickornas lifstycken bytas i reform- lif.
Ett par varma ytterbyxor (ej hvita) tillkom- ma och om vintern en underkjol.
I stället för den lösa klädningen nu kjol och blus.
Bädd.
Späda barns: en liten madrass af tagel, kudde och täcke, alla försedda med hvita, lätt ombytta öfverdrag.
Täcket fastknytes vid sän- gen.
Lämpligare än sparkpåse.
En liten skydds- vaxduk.
Före skolåldern och under skolåldern: lika med föregående.
Vaxduken bort och en lång nattskjorta kommer till.
Fysisk vård.
Späda barn, gifves, utan af se- ende på om de näras med modersmjölk eller ej, hvarje afton litet, ej för varmt kamomillté; i början endast ett par teskedar och mycket svagt samt tillsatt med något socker.
Efter hand utan det senare, något starkare och ökadt till en liten kopp.
Förekommer torsk och verkar mildt ro- gifvande och lösande.
Förordas på det varma- ste.
Afven bra i form af ljumma tvättningar, då man ömsar blöjor och huden är inflammerad af urin.
Dessutom ströpulver, om så behöfs, samt naturligtvis den största renlighet och den lilla kroppens dagliga tvagning med ljumt vatten och ledolintvål.
Ej nödvändigt ömsa på natten, om den sista ömsningen företogs temligen sent och den första göres tidigt.
Födan bör äfven under natten gifvas sparsamt.
Ett friskt barn vänjer sig snart vid denna ordning, och både det och dess mor må bra däraf.
Före skolåldern och under densamma vänjes barnet vid enkel hus- manskost.
Ar magen ej god nog till att fördraga den, sättes den i stånd därtill.
Bad och kropps- rörelse.
Tidigt i säng.
Klent barn göres starkare innan det sättes i skola.
Kan annars ej utan men för hälsan följa med nutidens ansträngande skolarbete.
Intellektuell vård.
Späda barn kan man ej bråka med utan fara att trötta hjärnan.
Huru ofta får man ej höra barnjungfrur långa stunder utan uppehåll sysselsätta en liten unge med i särskildt ton uttalade frågor om och om igen: » Hvar är mamma?
Har Tutte nickat åt mamma?
Ar det synd om mamma när Tutte går.
.
.
» och dylikt meningslöst pladder i oändlighet.
Eller mamman själf, när det kommer främmande: » Gå och hälsa på tant!
Bed tant komma snart igen till lilla Tutte h m. m.
En liten bugning eller nigning är nog för de små tillsvidare, ja allt framgent, såvida någon annan skall behöfva lägga orden i munnen på dem.
Trötta för öf- rigt ej barnen före skolåldern med onödigt själs- arbete och låt dem så vidt möjligt behålla sin individualitet, att de ej alla formas efter ett visst gifvet mönster, detta må vara huru förträffligt som helst.
Under skolåldern bör isynnerhet kle- na flickebarn noga aktas för öfveransträngning.
Något kan modern göra därför genom att ej sporra barnet till att läsa mera än det nätt och jämnt behöfver för att följa med samt genom att ej gifva det invecklade och tidsödande hand- arbeten.
Har gossen ej håg för läsning, så låt honom lära ett yrke.
Till sist: gif om möjligt barnen en glad barn- dom med ljusa minnen för vandringen genom lifvet.
Barnavän.
*.
Och härmed må nu den lifliga diskussio- nen i frågan om barnavård och barnaupp- fostran för denna gång vara ändad.
Ännu ligga visserligen många » insändare » på vårt skrifbord, och kanske ännu flere komma att » dugga efter », men n&amp;gonstädes måste
1898 IDUN punkt sättas, och vi anse att tiden därtill nu väl kan vara inne.
En del goda upp- slag och beaktansvärda synpunkter i det öfverblifna materialet skola vi emellertid tacksamt bevara för framtida användning.
Vårt uppriktiga tack bringa vi nu också alla, som med sina inlägg bidragit till den viktiga frågans mångsidiga belysning.
Vi ha oväldigt sökt låta de mest skiftande meningar komma till tals, och vi hoppas att våra läsarinnor skola hålla oss räkning för denna vår opartiskhet, liksom att enhvar just därigenom skall finna, att hon dock till sist haft någon liten personlig behållning från denna » andarnes sammandrabbning ».
och ställt för den svenska kvinnan som Oskar den milde, och väl är hans namn värdt att i tacksamt minne af oss för- varas.
Och drottning Josefina står vid hans sida som det värdigaste föredöme af dotter, maka och moder.
i Hon ägde juveler och, pärlor och guld, En prydnad i konungens borg, klon ägde en hand, hon strödde dem huld Till lindring i armod och sorg.
I femton år under ljusa och mörka da- gar delade konung Oskars ungdomsbrud med honom tronen.
Återstår nu att utdela de femtio kronor, vi utfäst till premier.
Därvid kan man an- tingen tänka sig hela summan tilldelad en enda insändare, om någon sådan skulle an-, ses däraf förtjänt framför alla andra; eller också kanske beloppet anses böra delas i ett par, tre eller flere pris, som tillfalla de inlägg, våra läsarinnor anse mest beaktans- DROTTNING JOSKFINA SOM KRONPEINSKSSA.
• värda.
Vi bedja därför alla för saken in- tresserade att oförd / röjligen och senast före Och försynen förde Karl Johans son till den 25 dennes till redaktionen insända sin omröstning samt därvid uppgifva nummer Eichstädt, till hertigen af Leuchtenbergs Hår skiille han finna bruk för sin på det eller de inlägg, de anse prisvärda, hof.
likasom prisets belopp.
Och skola vi sedan, faders afskedsgåfva.
Men så tänkte han med ledning af denna omröstning, verk- ingalunda själf vid sin ditkomst.
Bland de första ord, som han då yttrade till prins ställa prernieutdelningen.
Eugénc, voro dessa: » Ej som friare anländer Stockholm den 10 juni 1898. jag hit, utan för att personligen lära känna Red.
af / dun.
en furste, som är lika utmärkt genom sina dygder som genom sina ärofulla handlin- gar.
» * I^ungamoder.
Ett sjuttiofemårsminne.
' Högsommar det var, när honförst steg i tand Vid, Djurgårdens ekar en kvalt.
Del var dag utan natt, det var jubel på strand, Det var jubel i slott och i tjäll. » å lyder sagan om den unga furstinnas hitkomst, hvars älskliga, bild i dag häl- sar Iduns läsarinnor här of van.
Som löftets brud i vårens skrud landsteg prinsessan Josefina på Sveriges jord den 13 juni för sjuttiofem år sedan, och den 19 i samma månad förenades hennes öden med arftagaren till nordens konnngakronor.
Öfver det unga kronprinsparet Oskars och Josefinas första bekantskap ligger något romantiskt.
När dåvarande kronprins Oskar hade fyllt tjugutre år, önskade hans höge fader på det bestämdaste att sonen skulle välja sig en maka.
Kronprinsen företog i anledning häraf en utländsk resa och be- sökte under denna flera europeiska hof.
Va- let gafs honom emellan många höga furstin- nor, men för en person med kronprins Os- kars upphöjda karaktär var det motbju- dande att ingå en förening af tom beräk- ning.
Den, som han ville hemföra som lan- dets blifvande drottning, måste vara hans hjärtas utkorade brud.
Från hof till hof hade konungasonen fär- dats, utan att finna henne som hans unga hjärta månde betvinga.
Brefvet, som hans fader gaf honom vid hans afresa samtidigt med en dyrbar ring, var af följande lydelse, en vidsträckt fullmakt för en blifvande ko- nungs val af maka: 181 Många dagar försvunno dock ej, innan det just var som friare, som gästen, prin- sen från sagolandet uppe i höga norden, vände sig till sin faders vän och gamle va- penbroder för att anhålla om hans dotters, den unga sköna prinsessan Josefinas hand.
Budet om att bruden var korad, att rin- gen hade funnit sin rätta plats, gick som en löpeld genom nordanlanden, och med glädje gaf konung Karl X I V Johan sitt bi- fall till sonens val.
Dottern till f. d. vice konungen af Ita- lien Eugene Beauharnais och prinsessan Au- gusta Amalia af Bayern, henne, om hvilken den store människokännaren Napoleon en gång yttrade, att » hon var den skönaste och ädlaste prinsessan på sin tid », var väl värdig att med jubel hälsas som vår kronprins ' brud.
Ett lyckligare val har väl sällan någon furste gjort.
Den unga drottningen i skönhetens rike blef vår i samma ögonblick hon satte sin fot på den svenska jorden, först genom deu makt som ungdom och skönhet i förening alltid gifva och sedan genom sina lysande inre egenskaper.
Lätt kändes myrtenkrouan i den sextou- åriga brudens mörka lockar; och kärleken och lyckan gåfvo sina rika håfvor i fullt mått till det unga fursteparot vid tronens fot.
Som de förenade rikenas kronprinsessa under tjuguett.
år hade Josefina god tid och många tillfällen att vinna sina blifvan- de undersåters hjärtan, innan den ännu ansvarsfullare platsen som drottning blef hennes, » Och sin krona hon bar, som den burits af få I konungens skimrande borg. » • » Det hvarvid jag hufvudsakligen fäster mig, den Särskildt för Sveriges kvinnor äro de år, betraktelse som hos mig träder framför alla är din hvilka hennes gemål Oskar I var konung, lycka- I denna förena sig alla mina önskningar, och jag beder försynen leda dig på den väg, där af stor betydelse.
Sedan Birgers, jarlens tid, har ingen härskare på tronen så tänkt du skall finna hennes » Och hon fyllde sin plats i de gyllne gemak Af konungens lysande borg.- Och i sjutton år öfverlefde sedan änke- drottningen sin höge make — » Och hvad kvinnan kan bära, hvem har det ej märkt Hos henne i körningens borg. '
Ty rika voro dödens skördar och många, vid hvilka drottning Josefina här varit fästad med hjärtats varmaste band, gingo före henne till hvila i den gamla Riddarholms- kyrkan, och från hennes sydliga hemland kom den ena sorgposten efter den andra om ömma förluster.
Stor var drottning Josefina i medgån- gen.
Den konungsliga glansen och platsen på ärans och maktens höjder syntes henne endast som dyra förpliktelser.
Och i mot- gången stod hon som den ädla, sig själf glömmande och uppoffrande kvinnan.
En drottning, i med och motgång lika.
Hen- nes makes högt uttalade åsikt, att » äfven furstar skola en gång svara på häfdernas allshärjarting », var äfven hennes.
Silfverbrudens krona räcktes drottning Josefina af hennes älskade gemåls hand.
Guldkronan åter af.
tvänne tacksamma folk den 13 juni 1873.
Svenska akademien hade i anledning af denna högtid låtit för- fatta ett äreminne, som bland annat inne- höll följande: » Se, maj har åter löfvat våra lindar, Hör, vakteln slår ännu på lummig strand — O, det var då du kom med vårens vindar Och kom med svanoma till sagans land.
Hvad skalden sjöng för femtio år tillbaka Om väntad gäst, om kungetsonens maka, Ditt hela lif del nu beseglat har, Och halfva seklet är dess återsvar.
Du blef hvad skalden drömt, hvad Norden velat, Du blef så svensk, som någon infödd var, Du led vår sorg, du har vår glädje delat. » — Tvänne år efter denna för hennes hjärta och hennes land dyrbara fest slumrade änke- drottning Josefina in i döden med dessa betydelsefulla ord på sina läppar: » Hvad jag är lycklig!
Nu går jag hem!
Jag tac- kar dig, min Gud! » På kransen som ende efterlefvande sonen, vår nuvarande konung, lade på hennes kista, stodo dessa ord: » Välsignadt vare min mo- ders minne », och Nordens folk instämde i sin konungs ord m e d: Välsignadt vare vår moders minne!
Adelaide Nauckhoff.
— En viktig uppfostringsfråga.
• et var en för uppfostrare särdeles be- tydelsefull fråga, som Kvinnoklubben i Stockholm bragte under debatt vid sin förut omnämnda diskussionsafton d.
18:de sistlidne maj.
» Hvilka fordringar böra stäl- las på undervisningen i naturkunskap för flickor », så lydde ämnet för diskussionen,
I D U N 182 hvilken inleddes af fröken Emma Krase från Bergen.
I sitt föredrag betonade fröken Kruse den stora betydelse naturkunskapen har, icke blott för undervisningen i skolan, utan för uppfostran i sin helhet, för barnens etiska och intellektuella lif.
Särskildt undervisnin- gen i hälsolära var af vikt för barnens psy- kiska och fysiska utveckling.
I Norge stode just nu den frågan på dagordningen huru- vida könslifvets hygien bör tagas med i häl- soläran och huru mycket ett barn bör få veta om de utvecklingslagar, dess kropp är underkastad.
En del pedagoger ansågo att barnen ovillkorligen borde få besked om köns- lifvets förhållanden, och andra åter hyllade den, hittills såväl i skola som hem i alla sina konsekvenser praktiserade förtigandets princip- " De förra ansågo det främst vara hemmets rättigheter att meddela barnen kunskap i denna sak, men försummade hem- met denna plikt, borde skolan öfvertaga den.
De senare ville ej, att skolan skulle lämna någon som hälst undervisning i hvad könslifvet anginge, ansvaret för att upp- lysa eller förtiga i denna sak borde helt och hållet vara hemmets.
Fröken Kruse ansåg det vara hvarje upp- fostrares plikt att ej vara indifferent i den- na fråga, ty icke ens barnen undgingo j u att påverkas af osedligheten, samhällets kräftskada.
Då barnen förundrade sporde, hvarifrån den lille brodern eller systern kommit, bor- de man ej duka upp några » storkhistorier », utan begagna tillfället att gifva dem de första upplysningarna om deras gudomliga ursprung.
1 öfvergångsåldern, då vid sidan af den rent fysiska utvecklingen följde en utveckling af känslolifvet och fantasien, kun- de man genom förtigandet lätt utsätta bar- nen för möjligheten att deras fantasi skulle förvillas och för att endast af okunnighet taga skada till kropp och själ.
När hemmet af en ellar annan orsak underlät att gifva sina barn de kunskaper, som kunde vara dem till hjälp, då var det skolans plikt att taga saken om hand, uppgiftens svårigheter finge icke afskräcka läraren.
Om en lärare med allvar och fullt medveten om sitt ansvar gåfve denna undervisning, skulle han helt säkert känna tillfredställelse af sitt arbete och barnen skulle gå ut i världen som tän- kande varelser, hvilka under ansvarskänsla kunde bestämma öfver sig själfva och sitt lif.
Svar till försvararinnan af de Jivita sängtäckena.
Det är en känd sak, att hvita täcken äro myc- ket använda och omtyckta, och det var ej ovän- tadt, att den åsikt jag om dem uttalat skulle väcka gensägelse.
Visserligen kunde jag anfört åtskilliga både in- och utländska auktoriteter på slöjdens område, som framhållit, huru varsamt och sparsamt den hvita färgen måste användas vid hemmens utstyrsel, men det kan ju hända, att jag vänder mig till någon bekännare af den läran, att hvad som är vackert beror endast på tycke och smak, och i så fall vore mödan spilld.
Jag ber emellertid att åter få bänvisa till den omständigheten, att intet hvitt täcke bl ef prisbe- lönt vid de stora hemslöjd-utställningarna i Stock- holm 1880 och 1897, oaktadt sådana där funnos i mängd, hvilket bevisar, att jag åtminstone icke är ensam i min » dom » öfver dem.
Aro kulörta sängtäcken dyrare, mera ägnade att gamla damm uti eller mera ovaraktiga än an- dra färgade väfnåder, såsom klädningstyger, bord- dukar, möbeltyger, mattor, förkläden, kulörta gar- diner m. m.?
Eller borde dessa kanhända alle- samman helst vara hvita, eftersom denna färg är » skönare än någon annan och praktisk till- lika »?
Om lättheten att anskaffa » dyrbara konst väf - nader » behöfver jag ingenting » tro », ty jag vet hvad de flesta slag af väfnader kosta i pennin- gar och arbete och har aldrig påstått, att den obemedlade bör begagna sig af dyrbara sådana.
Men jag vet äfven, att man kan väf va de vackra- ste sängtäcken till ytterst billigt pris, ss.
t. ex. med hvitt eller oblekt samt rödt eller blått bom- ullsgarn, i någon enkel väfnad med tre eller fyra skaft.
Om sådana täcken i » första tvätt för- lora sin vackra färg », måste det bero därpå, att man ej förstått rätt välja — ty allt garn är visser- ligen icke tvättäkta, icke en gång rödt och blått, — eller behandla garnet, innan det användes i väfven, eller ock att man ej förstår konsten att tvätta kulört, eller ock kanhända på båda dessa omständigheter.
Om virkning har jag alldeles icke yttrat mig, utan i förbigående och i sammanhang med hvad jag kallat » kosmopolitisk prydnadsslöjd », om hvilken säges att den kan vara både vacker och nyttig, om än icke intressant.
Däremot äro an- förda friherrinnan Adlersparres (= Esseides) åsik- ter i frågan.
Hon säger att spetsvirkning är vacker » endast med fin tråd i lämpliga mönster, eller utförd i tjocka länkar af bomullsgarn, till af bildning af forntida sydda spetsar » — » liksom äfven tät virkning, då den utföres i upphöjda mönster i två färger till täcken ».
Visserligen säger hon äfven, att den enklaste knypplade spets är vackrare än någon virkad sådan, men därmed uttalas väl icke något » hat » till virkning, ej heller att » hvar och en kan skaffa sig materiel och verktyg till knyppling. » Slutligen måste jag afstå från äran att kallas både » lärd » och » skriftställarinna », utan presen- terar mig såsom en till sparsamhet hänvisad hus- moder på landet, som i mer än 25 år haft riklig anledning och tillfälle till att fundera öfver och experimentera med, hur man skall få ett enkelt hem vackert med små medel.
Hvilan i maj 1898.
Hedvig Holmström.
Drottningen väntas återkomma från Honnef till Stockholm omkring den 15 dennes och lär komma att taga sin bostad å Rosendals slott öfver sin födelsedag den 9 juli, hvarefter hon anträder färden till Skinnarböl i \ orge, för att där, i likhet med flere föregående år, uppehålla sig några veckor.
Kronprinsessan.
Från Kreuznach telegra- feras den 1 dennes: Kronprinsessan af Sverige- Norge, som ankom hit den 26 maj, aflade annan- dag pingst jämte sina två äldsta söner besök hos drottningen i Honnef.
På återresan hit gjor- des kortare besök hos drottningen af Rumänien och hos änkefurstinnan af Wied på Segenhaus.
Kronprinsessan afreser härifrån i morgon till Baden-Baden och begifver sig några dagar där- efter till Franzenbad.
Hälsotillståndet har trots den ogynnsamma väderleken icke försämrats.
* De automatiska barn- och turisttält, som Gustaf Wiséns bokhandel i Östersund annonse- rar i detta nummer, synas nu i sommarsäson- gen för sin lätthandterlighet, prydlighet och prisbillighet förtjäna uppmärksammas.
Som lek- stugor för barn, som badtält och till allehanda andra ändamål torde de lämpa sig förträffligt.
Sveriges kvinnor utmanadetillbrottnings- kamp.
Myvrow Wanwer Geelen, en bekant kvinnlig brottare från Holland, företager för när- varande en tur genom Skandinavien för att väcka damernas intresse för idrott.
För det ändamå- let utmanar hon de svenska kvinnorna till täf- lingskamp och hoppas att någon direktion för Patent.
Ängrostadt Kaffe.
Specialité: Finfina 1898 sport- eller idrottsetablissement vill sätta henne i tillfälle att få visa sin styrka.
Skansens vårfest.
Under den senaste vec- kan ha pressens härolder med pukor och trum- peter i alla väderstreck förkunnat början, fort- gången och slutet af nämnda traditionella fest.
De ha — förstås i andanom!
— fägnat oss med genljudet af Skansens kyrkklockor och kanoner, dragspel och nyckelharpor, fioler, messingsinstru- ment och sångarstrupar, trakterat oss med alla under festen inmundigade läckerheter, stamman- de förnämligast från våffeljärnet, vintunnan och kaffepumpan, samt upprullat den ena taflan gran- nare än den andra öfver det brokiga marknads- lifvet, folkdanserna och de historiska tågen.
För Idun återstår för ögonblicket just icke annat än att konstatera, att mor Kajsa Brita i Häggdånger, den där ock Lovisa Petterkvist och fru Alfhild Agrell kallas, framgångsrikt, som väl var att förutse, upptagit Delsbostintans mantel och skördat stormande munterhet med sina lu- stiga infall och kvicka gladlynta historier — af eget fabrikat, att Maria Eleonora — liksom de öfriga drottningarna och hoffruntimbret i all- mänhet — var fager under ögonen, att drott- ning Kerstin — hur morsk hon såg ut — icke var riktigt sadelfast, utan måste anlita rå manna- kraft för att kunna tygla sin ystre springare, att Johan III, glömsk af sin konungsliga vär- dighet, galant gjorde honnör för några applåde- rande ungmor, till tack hvarför han inhöstade en den vanvördigaste skrattsalfva, att de öfriga höga herrskaperna — synnerligast Gustaf II Adolf och Karl XII — sväfvade i högre rymder och visade vederbörlig suverän likgiltighet för alla utom sig själfva, att munkarna med sina spe- lande blickar och leende läppar föreföllo starkt i behof af ytterligare späkning, medan däremot nunnorna, okroppsliga små åkerspöken, tycktes ha fått en djupare inblick i alltings fåfänglighet, samt att bland åskådarne kvinnfolken voro värst i att sätta öfver stängsel och trampa ned gräs- vallarna.
Men endera dagen tänker Idun » återkomma till ämnet » i och med biografien öfver en af de ledande damerna — vi säga icke hvilken —, för- fattad af en annan af de kvinnliga for-styrena vid Skansens nu lyckligt af firade vårfest.
Dramatiska teatern.
En hjärtligare och var- mare hyllning än den, som kom fru Helga Soving till del vid hennes afskedsrecett i fredags, kan man ej gärna tänka sig.
Oupphörliga applåder, minst ett dussin väldiga lagerkransar, massor af blommor och en oräknelig rad af inropningar — allt vittnade om, hur skattad och afbållen den älskvärda och framstående skådespelerskan varit, och hur saknad hon kommer att bli.
Afskedet från i^cen och publik var verkligen gripande och fru H. var synbarligen djupt rörd.
Hon kommer också att vid dramatiska teatern lämna ett tom- rum efter sig, som ej blir lätt att fylla.
— Frö Hoving afreste redan på lördagen till sitt nya fädernesland, Finland.
" Familjemeddelanden ".
Under rubriken » Familj emeddelandem ha vi anslagit en bestämd plats på andra sidan i vår an- nonsbilaga för s. k. legala annonser och för dem fast ställt ett pris, som rätt mycket understiger vår annars beräknade annonspris, eller för födelse-, förlofnings- och vigselannons kr.
1: 50 samt för dödsannons inom ram kr.
5: — ett pris som måste betraktas som synnerligen mode- rat, då hänsyn tages till vår upplagas ovanliga storlek och den jämna och utbredda spridning till- kännagifvandet därigenom erhåller.
Redaktionen af Idun.
Javablandninffar.
G e n o m öfverläg^sen röstning: o c h fin a r o m bäst — g e n o m ölryg-het billigast.
Allm.
Tel. 6567.
H o l l ä n d s k a Kafferosteriets N e d e r l a g, Sturep / an 6, Stfi / m.
IDUN 1898 " €tt minne blott. "
Skizz för Idun af Helmy Rinders.
Snälltåget brusade in vid den lilla stationen, dörrarna slogos upp, och konduktörens stäm- ma ljöd: » Eingeby en minut, Eingeby en minut, » till slut endast som ett aflägset sorl ögonblicket innan det ånyo satte sig i gång.
» Adjö, pappa lilla, och tack för de här dagarna; hälsa mamma, tack för skjutsen och kom snart till Stockholm och hälsa på oss!
Nå, Lilly, har du sagt riktigt adjö åt morfar? » och därmed lyf- tes ett litet ljust hufvud upp i kupéfönstret för att vifta ett sista farväl till morfar.
Denne sva- rade med att svänga mössan högt öfver det grå- lockiga hufvudet, lika hurtigt som trots någon skolpojke.
Anghvisslan ljöd, och så brusade tå- get vidare framåt.
Nu först vände sig fru Magda inåt kupén för att ordna sina tillhörigheter.
Så ja, där uppe låg plaidfodralet bra, där fick hattasken rum, och här var väskan med kakorna i, » den tror jag det är bäst, att vi behålla nere, eller hur, Lilly? » » Jaa, mamma », och med ett litet belåtet grym- tande dök den tillfrågade ögonblickligen ned i kakpåsen.
Under tiden gjorde Magda det trefligt åt sig inne i ena hörnet, tog fram sin bok och satte sig bekvämt till rätta, fast besluten att egna ett par timmar åt det för henne sällsynta nöjet att läsa en s. k.
» ro.ig bok ».
Hemma hade hon ytterst sällan tid därmed, fullt upptagen som hon var af sitt hushåll, sin man och sina fyra småt- tingar, men stundom kom den gamla bokvurmen sedan forna dagar öfver henne och detta isyn- nerhet, då hon som nu hälsat på i det gamla barndomshemmet på några dagar och påmint sig gångna tiders vanor och tycken.
Senast i går kväll hade hon skrattat åt sig själf, då hon, sedan alla andra — enligt landssed — tidigt gått till sängs, smugit sig öfver vinden och likt en skolflicka krupit upp på en stol och öfverst ur bokskåpet plockat ned gamla undanlagda folian- ter, nötta, tummade, trasiga band, alla så kära sedan ungdomen.
Se hvilken mängd, och här dessutom Ingemann, Cooper, Alcott, de träda alla så tydligt fram för hennes minne med de ljusa färger, som hvila öfver en lycklig barndom.
Och med öm hand vänder hon bladen här och livar, ser Waldemar Seier skymta fram i kunglig ge- stalt, ser indianernas tomahawker blixtra, skrattar åt upptågen i » Gosskolan i Plumfield », — och under allt detta genomtränges hon af de känslo », hvilka brukade fylla henne för aderton, tjugo år sedan: Hon gripes af samma oreflekterade njut- ning som då, endast svagt blandad med en ny- ans af vemod vid tanken att förtrollningen snart är bruten, och att så fort boken är igenslagen hon upphör att vara den drömmande femtonåriga tärnan, för hvilken den vida världen låg utbredd som en sagoskimrande rosenö, full af hjältar och kungar och sköna riddarefruar.
Helt kan dock ej förtrollningen brytas, så länge hon är kvar på det gamla kära Eingeby med alla dess tusende minnen.
Ibland har hon måst kasta en blick bort till den lilla sängen, där någon af hennes småttingar sofvit, för att verkligen för- vissa sig om att de sista tolf åren ej äro någon dröm blott, — så lefvande har den flydda ung domstiden stått för henne, helst här i hennes forna flickrum med sin gammaldags hvita möbel med de randiga öfverdragen, de nystärkta kattun- gardinerna och den röd- och hvitrandiga rullgar- dinen, som nedfälld mot den sjunkande solens strålar kommer hela det lilla rummet att lysa rosenrödt, som hade en rosafärgad ampel där spridt sitt sken.
Hur många gånger hade hon ej räknat rutorna i tapeten och för hvarje gång undrat öfver att hon aldrig kunde få summan att stämma med de föregående räkningarna!
Och så hade hon hört steg öfver vinden, dörren hade öppnats, och husjungfrun stigit in med vedbärarn i handen, dragit upp spjället i den grönflammigt målade kakelugnen och så med hög röst för- kunnat: » nu är klockan half åtta, nu är det dags att stiga opp. » Och så brådskan att bli klädd och färdig, tills frukostringningen ljöd kl. 8.
- Hvilka tankar, som födts och formats här i denna lilla kammare!
Ungdomsfantasier, fröjder och sorger, — med deras obestämbara längtan och undran inför hvad som komma skall, luft- slott och drömmar, flickvänskap och flickförtro- enden, samt så till sist denna klargjorda längtan — ej efter det obestämda längre — utan efter denne ende, efter honom som utträngt alla an- dra drömmar med en sådan koncentrationens i makt, att utan honom blir lifvet färglöst, matt, tyngande.
Och sä slutligen lösningen på gåtan: jublet, det berusande jublet: » jag är hans, jag är hans », alla ljufva små förtroenden, alla ömma kyssar som växlats här inne, tills hon som en lycklig brud med darrande händer fäste slöjan i sitt hår och lät sin tårfyllda blick glida med ett af- sked kring rummet.
För Magda tedde det sig sedan alltjämt fyldt med en skär, jungfrulig poesi; den minskades ej med åren, den framstod kanske klarare än förr, ju längre hon själf kom ut i världsomsorgernas hvirfvel, den verkade på henne som ett lifgifvaude elixir.
» Jag tror du blir ungdomligare för livar gång du kommer från Eingeby, vännen min, » brukade hennes man säga och leende se henne in i ögonen.
» Och vackrare, tror jag också, » tillade han då ibland och klap- pade henne ömt på kinden.
» Töserna få allt duktigt göra, oni de skola hinna upp dig, » och därvid lät han en beundrande blick glida öfver den fylliga, välformade gestalten och det intagan- de ansiktet.
väl, ty tidigt följande morgon skulle han resa.
Här stod det ju, — och i hennes minne stod det också skrifvet, — hur han fattade hennes hand och höll den fast och länge tryckt i sin, under det hans ögon sökte hennes för att i dem läsa afske- dets smärta.
Kanske hade de ej afspeglat den så som han önskat det, kanske läste han i dem en barnslig oskuld och ett lugn, som han ej ville rubba, alltnog hans läppar tego, och när så till sist värden med ett högt: » fröken Magda, släden väntar, » väckte dem ur deras dröm, då släppte han hennes hand med en suck och med ett ton- löst » farväl ».
Sådan var den enkla lilla skildringen.
Men den utfylldes af tankar och känslor, så varma och ungdomsfriska, att Magda kände sig djupt gripen däraf, rycktes så med i berättelsen, att hon vid dess slut nästan ej kunde fatta annat än att just » Hon och ingen annan » verkligen skulle tillhöra hjälten — författaren, Men så följde därpå en liten vemodig, stund- om bitter skiss: » Ej för mig », däri han, än re- signerad, än utbristande i förebråelser mot sig » Ja, men tänk Nils, hvad det är synd om dom, själf, för att han ej begagnat tillfället att vinna att de ej få växa upp på landet, » brukade hon hvacTsom möjligen kunnat blifva hans, misströstar om sin framtid och afsäger sig kärlekens lycka.
då svara.
» När jag jämför min barndom med deras, tycker jag de äro vanlottade, hur bra de Boken sjönk ned i Magdas knä.
Stora tårar än kunna ha det för öfrigt.
Ty ingenting, ingen- föllo sakta utför hennes kinder, framlockade af ting kan ändå jämföras med gamla, kära Einge- medlidandets milda genius — — — by och det friska lifvet därute! » • Tåget stannade ånyo.
Dörren flög upp, en » Du lilla toka på tretti år, » genmälde han då herre steg skyndsamt in, och så slogs dörren och afslutade så argumentationen på sätt som åter igen.
I nästa ögonblick hade han vändt sig om: hans och Magdas ögon möttes.
han för " bäst fann.
Var det hallucination eller var det verklighet?
Inne vid kupéfönstret satt nu Magda och stu- Hade hennes tankar frambesvurit hans bild, eller derade, denna gång dock ej någon medeltids- var det verkligen han, Einar Skotte, som stod eller skolflicksroman, utan i dess ställe en lef- framför henne, manligare än förr, men sig än- vande nutidsbild, med så mycket större intresse dock lik, med ögon så vemodiga, djupa, talande — för henne som hon känt författaren under sin » Förlåt, » bröt han slutligen tystnaden, som första ungdom och då till och med — det måste började kännas pinsam för dem bägge, » förlåt hon erkänna — haft en viss förkärlek för ho- att jag steg in här, men jag valde verkligen en nom, utmålat honom med alla fullkomlighetens » Eökning förbjuden », ty när jag försökte mig färger och ibland i vakna drömmar tyckt sig in i rökkupén, stod där luften hvit och tjock som vandra vid hans sida lifvet framåt.
Det hade moln.
Jag kunde ej ana, » tillade han med lägre varit månader, som hon hoppats och längtat, att röst, » att jag härinne skulle finna er. » han skulle komma till Eingeby, ehuru hon visste, » Nej, lifvet bereder oss ibland öfverrasknin- att han måste hålla terminen ut i Upsala, och gar, » sade hon med ett försök att återvinna jämn • det hade varit dagar under den därpå följande vikten, men i detsamma slog henne medvetandet julen, då hon tyckt sig märka något ovanligt hos om att hans bok låg där, låg i hennes knä, och honom: en blick, ett ord, en handtryckning, som med en hastig rörelse drog hon den ned på soffan kommit hennes hjärta att klappa med hastiga under resfilten.
Men Einars skarpa öga hade slag.
Men det hade alltsammans gått så flyktigt dessförinnan upptäckt den, hennes rörelse hade förbi, att hon sedan mången gång frågat sig stärkt intrycket af att hon just nyss sysslat med själf, om det ej blott var en inbillning af henne, läsningen däraf, och det var med möda han hej- detta som för tillfället kommit hennes pulsar dade de ord, som ville bana sig väg fram öfver att slå?
Ej ett ord hörde hon sedan från honom hans läppar.
under det kommande året, och efter dess förlopp Till all tycka närmade sig nu Lilly, ställde sig kom Nils, kom » den rätte » och gjorde med ens slut på all tvekan och frågan.
Under alla dessa midt emot honom och frågade uppriktigt och år hade hon blott sett honom en enda gång, rakt på sak, som fyraåringars vana är: » Hvart och det hade varit, då hon som nygift hörde ska » farbror » resa? » » Till Stockholm, min lilla vän, » genmälde han Faust på k. operan.
I logen midt emot hade en kikare oupphörligt riktats mot henne, och blidt, lyfte henne på sin starka arm och satte då hon till sist omedvetet vände hufvudet ditåt, henne så ned på sitt knä.
Här trifdes Lilly för- mötte hon hans sorgsna ögon och bleka ansikte.
träffligt, tack vare den pickande klockan, som Hon hade känt sig vemodig därvid och följande kröp fram ur västfickan.
» Är det er minsta lilla tös? » frågade han så, dag omtalat det för Nils.
Sedan dess brukade han skämta om » hennes första kärlek », och när mest för att bryta tystnaden.
Och därmed hade han valt det rätta ämnet, ett par arbeten af den unge lofvande författaren utkommit, hade han genast köpt dem och egen- ty nu blef Magda med ens vältalig; då det gäll- händigt öfverlämnat dem till Magda, för att — de att skildra sina barn och sitt hem, sak- som han skämtande sade — själf öfvertyga sig nade hon aldrig ord.
Längst dröjde hon kanske om hvad verkan dessa öfverraskningar skulle ha vid beskrifningen af sin äldsta tös, den elfva- på henne.
— Så äfven denna gång.
Till reslek- åriga, ljuslockiga » lilla » Magda.
Inom kort hade tyr hade han anskaffat den sista lilla novellsam- de så öfvergått till flydda tider, talet föll på ge- lingen, kallad » En återblick », ägnad författarens mensamma vänner och gemensamma minnen, gyllene ungdomstid.
På bortresan hade Magda och vid de ofta återkommande: » Minns ni —? » haft sällskap i kupén med en bekant familj, — skrattade de rätt godt; snart voro de inne i den på Eingeby hade hon glömt bort den boken för förtroliga samtalston, som uppstår mellan goda alla andra, — men nu fördjupade hon sig i en vänner, som — fastän skiljda genom tid och rum liten berättelse, kallad » Hon och ingen annan ».
— ändock aldrig förlora hvarandra helt ur sikte.
Medan de så sprakade, hade Lilly oafbrutet Men — hvad var då detta?
Magda satte sig sysslat med den intressanta klockan, men slut- plötsligt rätt upp och ned, ögonen flögo utmed ligen tog tröttheten öfverhand och det lilla ljus- sidan, hon hörde ej vidare Lillys prat bredvid lockiga hufvudet sjönk sakta ned mot den ny- sig, hon blott läste — läste — läste.
Var.
det vunne » farbroderns » bröst.
Med ett nästan kvinn- väl möjligt, var det sant hvad som här stod?
ligt ömt uttryck i sitt ansikte betraktade han Menade han verkligen allvar med hvad han här henne under tystnad såsom hon låg där rosig skrifvit?
Här var ju intet tvifvel om hvem han och ljuf med de små knubbiga händerna ännu skildrat, hon mindes det ju alltsammans så väl: under sömnen fasthållande den kära leksaken.
julbjudningen hos grannarne dagen innan han När han sedan höjde blicken, mötte han Mag- skulle återvända till Uppsala, hur han dansat med das fuktigt glänsande ögon.
henne tre, fyra danser utom kotiljongen, hvari » Vet ni, hvad som faller mig i minnet?
Det han lämnade henne en liten bukett af röda är blott tre ord; får jag upprepa dem för er?
pappersrosor, som hon ännu förvarade i sitt Ej för mig, så lyda de, » sade han med djup minnesskrin, hur han med sin friska stämma tonvikt och fäste sin talande blick på henne.
sjungit » O ungdom, hur fager dii är! » tills tå- Magda reste sig litet upprörd.
rarna stigit henne i ögonen och så — last but » Skall jag lägga henne på soffan, » frågade hon not least — hur de efter festens slut möttes i en smula nervöst, » det blir tungt för er att hålla salen under kronan för att säga hvarandra far- I henne. » VäooolryTcL JVIäl och Bakterier ^ j j ^ ^ ' ^ * * ^ ' j ^ z ^ E ^ •JiJ J 1 * &amp; 2T^k&amp;p % Rikstel.
34.
— Kontor: I I A. VestraTradgårdsfl.
I I A. — Allm.Tel.
7
IDUN 184 1898 att — att ni brydde er litet om mig, men — - ' » med en nyans af förebråelse i rösten — » ni sade ju aldrig något. » » Nej, » vidtog han lifligt, - ser ni, däri har just min olycka legat.
Skrifva, det kan jag ju hjälp- ligt, men tala — och tala i rattan tid i synner- het, — den förmågan har aldrig kommit på min lott.
— Därför går jag nu här också, » tillade han med ett leende — » som en gammal enstö- ring, som ni ser. » » Ja, men det får ni inte göra, » genmälde Magda med eftertryck, » ni som är i er bästa ålder, ej fyllt fyrtio år ännu, och kan skrifva så vackert, ni måtte väl kunna skrifva in er i någon snäll och präktig ung nickas hjärta, äfven om ni ej vill tala till er förmån. » Han skakade afvärjande på hufvudet.
» Jag har så litet intresse för dem, » erkände han med betänksam min, » och de å sin sida hålla mig visst för en ohjälplig tungus.
Det är ej alla, » — här skrattade han lågt och musikaliskt, — » som fatta ett så plötsligt förtroende för mig som den här unga damen, » och därvid strök han sakta de ljusa lockarna ur den varma lilla pannan.
Så sutto de båda tysta en stund.
Plötsligt såg han upp med ett egendomligt le- ende, som hade något roligt fallit honom i tan- karna,, och så frågade han omedelbart: » Har ni läst en bok af Marie Corelli, som he- ter Thelma?
Ja, då minns ni nog också, hur Lorimer, som älskade hjältinnan, ej kunde vinna hennes hand, utan i dess ställe efter långa år tröstade sig med en ny » Thelma », den sjutton- åriga dottern till hans första kärlek.
Hvad sä- ger ni om den tillämpningen på mig? » Magda stirrade på honom med stora förundrade ögon.
Till sist brusto de båda ut i ett hjärtligt skratt, » Nej, förlåt mig, men det var för oemotstånd- ligt komiskt, » utbrast Magda slutligen med skrat- tet ännu lysande i sina stora blå ögon.
» Det komiska och det tragiska, — ja, det vet ni nog, hur de ofta förhålla sig till hvarandra, » svarade han med en lätt suck.
» Men skämt Utan ett ord räckte hon honom handen.
Han åsido, hinner jag nog ej — med min kända sen- färdighet — bli färdig till det viktiga steget förr- fattade den och höll den länge i sin.
» Förstod ni det aldiig? » hviskade han fram.
än om en 6, 7 år, och då är er Thelma en ut- Hon skakade på hufvudet.
» Ibland trodde jag slagen ros, — men då, ack, då är jag ju gammal » Ej det minsta; vi skola blott.svepa filten tom henne — så där ja, nu hav hon det så bra — och jag med — Det är ej alla dagar inan får hålla en sådan här liten ljusalf i sina armar. » Magda satte sig åter ned midt emot honom.
Därvid föll hennes blick på boken, som nu låg där med titelbladet uppåtvändt; den skyddande filten hade ju Lilly fått.
Nu var det ej värdt att tiga därmed.
» Se här hvad min man skaffat mig till reslek- tyr, » sade bon gladt och tog upp boken från soffan.
» .Tag har nyss börjat den, » tillfogade hon litet urskuldande, i hopp att slippa afge något omdöme om den.
» Nå, hvad säger ni om mina själf bekännelser?
Det är kanske med dem som det brukar stå om tillvarataget gods, att de äga intet värde utom för den ursprunglige ägaren-.
Också tvekade jag länge, innan jag lät dem se offentlighetens ljus.
Som ni kanske sett, äro de egentligen förda, i dagboksform, äro därför skrifna under de starka intryck som vi erfara under den första ungdomstiden.
Den är nu dess värre » passé », men intrycken lefva kvar — ej lika trotsigt glö- dande — men lika djupt och genomträngande.
Just därför tyckte jag mig nu ha rättighet att skicka ut dem i världen, tolf, tretton år sedan de först skådade dagens ljus.
Kanske » — fort- satte han med lägre röst — » var det också nå- got annat, som lockade mig därtill.
— Ser ni, när man som jag år efter år burit sin hemlighet djupt inom sig, i tysthet rufvat öfver den, vändt på den ' åt alla håll och betraktat den från alla sidor, men ständigt blott med sina egna ögon, då gripes man till sist af en okuflig längtan att låta den komma ut ur gömslet, låta den tränga till andra, — eller — kanske — blott till en enda.
— Ni tycker, att jag är svag, inte sant?
Men nu fröjdas jag åt att ni läst den, nu är mitt mål vunnet.
Jag har läst i ert ansikte, att ni känner innehållet af de båda små skizzer, som i sig innefatta alla de andra.
Då vet ni också min hemlighet; misstycker ni den? » TIDSFÖRDRIF Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
Jag är hvit, jag är röd; Jag har purpurens glöd, Jag har sol i min blick Och behag i mitt skick.
Ibland skimmer och glans Uti festsmyckad sal, Båd ' på bröllop och bal Jag reste min tron.
Hvad sätter stil på vaktparaden?
Hvad finnas många uti staden?
Hvad bräckta skutan redlös sökte.
Hur veden var som endast rökte.
Ett namn, så nätt, på fina tiken.
Hvad böra kungar sina riken?
En buske som i junidagen Man stannar vid, så ljuft betagen.
Men ej alltid är » lyst », Där man bjuder mig in — Mången brännande tår Har jag känt på min kind.
Nu jag kommit i hamn Ty nu gissas mitt namn, Och gåtorna små De skvallra också.
Ett namn bekant i » Kongens by ».
Ett ord som frändskap har till » fy! » En liten, känd för idoghet.
Hvad föregick vårt alfabet?
En trenig sport — om man har tur.
Hvad kisse tog som satt på lur.
3 4 5 2 3 4 5 6 2 7 4 5 6 2 3 4 8 9 2 1 4 5 9 10 11 C 6 2 11 6 12 2 1 6 12 6 3 x X 6 X X X X X X X X X X X 1 - x X X X X X X X X X X X X X X X X 5 6 De med kors tecknade rutorna skola ifyllas med bokstäfver, så att de gifva (i geografiska namn.
Ra- derna läsas uppifrån — nedåt.
1) Stad i Schweiz, 2) furstendöme, B l a n d nu befintliga Cacaosorter intages säkert förnämsta platsen af 2 1 2 4 Hvad ädel drufva, mogen, skänker.
Ett smycke som i kvällen blänker.
Hvad fick ni sista nyårsdagen?
En liten vårpoet i hagen.
En blomsterboja, som dock trycker.
Ett vackert namn — så mången tycker.
Hvad sjöman tog så glad i hågen.
Hvad tänkte han då sist vi såg ' en?
1 5 1 Rosalie Olivecrona; Anna Lindhagen.
(Med porträtt.)
— Kvinnofi ägorna vid 1898 års riksdag.
II.
(Forts. o.
slut.)
— » Mödrar emellan ».
X X I V — X X V I.
(Sista serien.)
— Kungamoder; ett sjuttiofemårsminne af Adelaula Nauck- Tioff.
(Med porträtt.)
— En viktig uppfostringsfråga, — Frän Iduns läsekrets.
— Ur notisboken.
— Teater o. mu- sik.
— Ett minne blott; skiss för Idun af IJelmy Kinders.
— Tidsfördrif.
Kvadratgåta.
H opf ogn i n gsgåta.
1 Innehållsförteckning: 3) stad i Italien, 4) stad i England, 5) stad i Schweiz, 6) stad.
i Birma.
Sammanskjutas figurerna, bilda de 6 bokstäfverna i den vågräta raden namnet på en gammal stad i Tysk- land.
Slutbokstäfverna af 4, 5 och 6 bilda namnet på en flod i Byss- land.
Beli.
En annan eftersökt af — nej!
Den hulda jag förråder ej.
Och nu till sist en ödmjuk bön Till Idun, att som diktarlön Få hälsning sända » F.
M. C. » Ifrån en liten vild — — Pensé.
X redan och passar ej med mina 44 år till hennes aderton.
Ah nej, det är nog så med mig, att i den stora dragningen faller aldrig mitt nummer ut » » Säg inte så, » bad Magda varmt och räckte honom ånyo sin hand, » liksom jag en gång fann ' den rätte ' och — trots alla de små motigheter, som ju möta oss alla här nere — funnit lifvet rikt och stort och skönt tillsammans med honom, så skall ni också helt säkert en gång finna ert ' bättre ' jag, den maka, som skall förstå och älska er, äfven om ni ej har den första ung- domens entusiasm öfver er.
— Ni måste komma till oss ibland, » fortsatte hon lugnare, » jag vill så gärna, att Nils skall lära känna er, och vi båda skola gemensamt söka draga er ut ur ert skal. » » Tack », sade han endast.
— I detsamma stan- nade tåget, och Lilly tittade upp, med stora för- undrade ögon.
» livar ä ' klockan? » var hennes första fråga.
» Ja, det var rätt, Lilly, att du påminner din mamma om tiden; nu äro vi strax framme, » och fru Magda började skyndsamt hopsamla sina effekter.
.la, genmälde Einar Skotte tankfullt, i det han reste sig upp.
» Vi ha i dag fått genomgå en hel del af våra minnen; till dem få vi nu ytterligare lägga ett.
Ty snart är också detta sammanträffande med alla dess skiftande intryck — hur lifligt det än skall stanna i min hågkomst — snart är äfven det likt alla de andra — ett minne blott!
1) 2) 3) 4) 5) 6) Orden beteckna: svensk järnvägsstation, något rundt, djur, kvinnligt arbetsmateriel, komma och fara, flod.
Moster Lisa.
Charad.
Mitt första i fornnordisk borg Du säkert såg, och riddarns sorg Där släcktes snart vid bardens sång, När han sin harpa satt i gång.
I sommarns milda månskensnatt Du säkert gick mitt andra gladt, Men hör nu, hur mitt hela lyder, Och på minuten du det tyder.
Men lyssna än, det hörs ej mer, Dess styrka lagt sig, som du ser.
En vänlig hälsning var det dock För lifvet, men för döden ock.
J. Kling.
Siffergåta.
1, 2, 3, 4, 5, G, 7, 8, 9 = ett vin- ternöje, 5, 6, 7, 9, 1 = en storstad, 5, 3, 2, 1 = ett plagg, som vär- mer, 1, 3, 4 = ett viktigt födoämne, 7, 9, 4, 8 = en härlig sport, 7, 3, 8 = hvad vinkeln är, 5, 3, 7, 2, 6 = en glänsande tingest, 7, 9, 1 = ingår i uppfostran, 4, 9, 1, 6 = ryktbar kvinna från sagotiden, 7, 3, 4, G, 1 = hvad den djärfve ej kan göra, 2, G, 8 = hvad du ej får vara.
Ms B.
Lösningar.
Hifferlogogryjen: Hjärterdam: dam, rad, Märta, hjärta, Ahmed, dram, maj, ära, tjära, märr, haj, hed, mader, rader, träd, härmar, ärmar, retar, metar, ed, med, hem, härd, tärd, jam, tam, Berta, rar, ärta, har, träder, hare, tjäder, harm, hat, marter, arter, arm, mat, dämt, jämt.
(' häraden: Skor-sten.
Akroslikemet: Malmköping: makar, aster, löfte, manet, krona, Östen, piska, inresta, nedsticka, glammat.
Triangeluppgiften: Amerika — Steiermark: tik, arm, Eee, sik, ask, Sam, mes, ers, ris.
Vokalförändringsgåtorna: N:r I: tagel, tegel, tygel.
N:r 2: Aron, &gt;oron&gt;, öron.
Så lyssna då, mitt hela hör, Det dånar liksom stormens kör, När klippan hän den störtar mot Och delar sig invid dess fot.
HULTMANS CACAO vid 1 8 9 7 års Konst- och Industriutställning i Stockholm.
