# ID: svediakorp-per1183
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1898
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 11,339
# sentences: 488
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm.
Muns N:r 21 (544) Prenumerationspris pr år: Idun ensam _ _ kr.
Iduns Modet., fjortondagsuppl.
» Iduns Modet., månadsuppl _ » Barngarderoben _ _ » Fredagen den 27 maj 1898.
5: 5: 3: 3: Byrå: Klara södra kyrkog.
16, 1 tr. Öppen kl. 10 — 5.
— — — — Allm.
telef.
6147.
Rikstelef.
1646.
Redaktör och utgtfvare: FR1TH i O F Redaktionssekr.
: J.
Ebba Nordling.
Hojboktr.
ll:te år g. Utgifningstid: h v a r j e fredag.
Annonspris: 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » 25 öre for hvarje päbörjadt tiotal stafv.
Lösnummerpris 15 öre (lösn:r endast för kompletteringar.)
Utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
Boström.
V å r e n 1878 kom Gud och tog mig som en drömmande in i sitt rike. » Så uttryckte sig Ebba Boström om den tid, då hon bröt med sitt gamla lif och öfvergick til] full gudahängifvenhet.
Redan länge hade hon dragits till hvarjehanda kärleksverk- verksamhet, dels bland fattiga och sjuka i hembygden på landet, dels i Ladugårdslands arbets- och skyddsförening i Stockholm.
En inre otillfredsställd läng- tan följde henne dock alltid, intill dess att — som hon själf säger — » Herren intog » hennes hjärta.
Från den stun- den kände hon sig » öfver- lycklig att höra Gud till » och har alltjämt gått segrande ur allehanda kriser i sin utveck- ling, sitt troslif och sin verk- samhet.
Ebba Augusta Boström föd- des den 5:te sept.
1844 på Östanå i Stockholms skärgård.
Fadern, lagman Erik Samuel Boström — son till en norr- ländsk skeppstimmerman — hade ett kraftfullt, gladt vä- sen och afgjord härskarena- tur.
Modern, Elisabeth Gu- stafva Fredenheim, var mild och kärleksfull, blyg och tyst, älskad af alla, som kommo i hennes närhet Det tycks som hade dessa föräldrarnas egenskaper öfver- gått på dottern.
Hon är född despot, men kärleken gör hen- ne rättrådig och barmhärtig.
Hon är af naturen snart sagdt ystert glad med sinne för mångahanda njutningar, men blygheten i hennes väsen och den stora samvetsömheten be- gränsa yttringarna däraf.
I förening med obestridliga härskaregåfvor har Ebba Bo- HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Kungl.
ström en utpräglad sinnets storslagenhet, som måhända i någon mån har sin rot i barndomshemmets läge och omgifningar.
Högt och dominerande ligger nämligen Östanå slottslika hufvudbyggnad med vidsträckt, storartad utsikt öfver land och haf.
I terrasser sänker sig den ståtliga trädgården lydigt ned mot stranden.
Allt är som enkom danadt att alstra s t o tankar och härskarekänslor hos den för dylika intryck känslige.
Tidigt visade hon religiöst svärmiska anlag.
Modern lät henne därför icke följa sin önskan att genomgå lärarinne- klassen i den något pietisti- ska skola hon tillhört, af fruk- tan att hon skulle blifva pie- tist.
En egendomlighet, vid hvilken Ebba Boström fäster betydelse, är att tre särskilda gånger har hon drömt — eller, som hon uttrycker sig, har mo- dern uppenbarat sig för henne i drömmen och bedt henne för- låta denna oförrätt.
r a Emellertid, pietist blef hon — den enda i sin släkt.
Kort därefter reste hon till Eng- land, egentligen blott af lust att se det land, som kunde fostra sådana kvinnor som Agnes Jones.
* Första året tiilbragte hon dels vid Mild- may diakonissanstalt i Lon- don, dels i Skotland, dock utan att deltaga i något ar- bete.
Hon blott samlade och införlifvade med sig en mängd nya andliga intryck.
Slutligen vaknade dock in- sikten om att hon måste lära * En offervillig sjuksköterska, hvilkens lefnadsteckning gjort djupt intryck på henne.
IDUN 102 Själ, var trofast i det sista, Högsta vinst är allt att mista, 1898 Offra allt är segerns seger, Hvad du ger, du evigt eger.
Henrik Ibsen.
sig arbeta.
Efter sex veckors besök i hem- landet ägnade hon mer än två år till grund- lig sjukvårdsutbildning vid Mildmay och i Manchester, därtill sporrad af friherrinnan S. Adlersparre, som önskade en förestån- darinna i Röda korset, som då just börjat ordnas.
Vid återkomsten till Sverige möttes hon af många förslag till arbete och följde till sist drottningens önskan att öfvertaga Sed- lighetsföreningens räddningshem för fallna kvinnor i Upsala.
Snart fann hon, att hem- mets läge var ytterst olämpligt, önskade dessutom full styrelsefrihet i sin verksam- het, inköpte därför själf en gård med stor tomt och anordnade det hela särdeles praktiskt.
Kort efter inflyttningen — vid höstmark- naden — stod hon emellertid öfvergifven af alla sina flickor utom en.
Andra kommo dock i stället och arbetet fortsattes.
Ett ekonomihus med bageri, tvättstuga m. m. byggdes, likaså ett boningshus med små en- skilda rum åt flickorna.
Småningom öfver- gick dock detta för hennes skaplynne mindre lämpliga räddningsarbete * till en uppfost- ringsanstalt för tjänarinnor.
Tanken på ett barnhem hade länge legat och grott, då redan ett och annat öfver- gifvet eller vanvårdadt barn mottagits och flere behöfde upptagas.
Nu beslöt hon att nedlägga sina sista penningtillgångar i en stor nybyggnad — ett fullt ändamålsenligt barnhem.
Här har under årens lopp en mängd barn fostrats till nyttiga människor.
I den förträffliga vård de njuta ingå gym- nastik, bad, lekar, sommaruppehåll på lan- det m. m.
Också bära dessa barn en på- fallande prägel af andlig och lekamlig sund- het jämte en naturlig, gläd tig frimodighet.
Under senaste tio år har barnantalet väx- lat mellan 36 och 42 — en häpnadsväc- kande siffra, när man besinnar, att endast för ett fåtal af barnen erlägges en ringa afgift af kommunen eller enskilde.
Vintern 1883 reste Ebba Boström med en sjuk vän till Hauptweil, pastor Stock- mayers anstalt för helbregdagörelse genom tron.
Hon tilltalades mycket häraf och började mottaga sjuka.
På tio år använ- des i hela hennes hem inga läkemedel, ej ens vattenomslag.
Endast gemensamma böner med och för de sjuka fingo anlitas.
Stor vikt lades dock då som alltid vid luft- växling, bad och mönstergill allmän ren- lighet, hvilket för den tvinande möjligen kan förklara, att resultatet i det hela blef så gynnsamt som det blef.
Emellertid » den stadiga förvissningen att Herren alltid ville hjälpa på detta omedel- bara sätt började att vackla ».
Efter myc- ken inre och yttre strid öfvergaf hon sin förra ståndpunkt och byggde ett stort tids- enligt sjukhem — Samariterhemmet — där- till hjälpt af sin syster och tre af hem- mets medlemmar.
Ur Samariterhemmets läkares redogörelse för sjukvårdsarbetet låna vi följande upp- * Några år därefter gjorde Ebba Boström ånyo ett räddningshemsförsök.
En gård inköptes för ändamålet — helt och hållet på skuld — men efter ett par år upphörde denna hennes verk- samhet sannolikt för alltid.
gifter.
Under år 1897 vårdades 127 pati- enter, hvaraf 16 undergått operationer å hemmets egen lilla operationssal.
De 40 nervsjuka » hafva utan undantag rönt en sär- deles gynnsam inverkan af Hemmets frid » och utgått friska eller väsentligt förbätt- rade.
Hufvudvikten vid vården af de all- männa neuroserna har så vidt möjligt lagts på den hygieniskt-dietiska behandlingen och de rent medikamentösa ordinationerna in- skränkts till ett minimum.
Sinnessjuka, som kunna störande inverka på sin omgif- ning, få hädanefter icke mottagas å sjuk- hemmet.
För dem finnes ett särskildt hem i det » Gamla Hemmet ».
Häraf synes, att sjukvårdsverksamheten krönts med framgång.
I samband med Samariterhemmet står äfven ett elevhem till utbildande af för- samlingsdiakonissor, hvilken gren af Ebba Boströms stora verksamhet kanske allra mest ligger henne om hjärtat.
T y som en röd tråd lyser genom hela hennes lif allt- ifrån den första ungdomen hennes kärlek till de fattige.
Att bringa dem hjälp och tröst i deras lidande har företrädesvis va- rit henne kärt.
Detta är nu i kortaste sammandrag de yttre konturerna af denna märkliga kvin- nas verksamma lif.
Men vill man tala om henne och hennes verksamhet, måste man ägna särskild uppmärksamhet åt hennes inre lif — hennes troslif.
Hon är troende kristen af själ och hjärta, af fullaste öfvertygelse, och hon visar sin tro med handlingar, något som är sällsyn- tare än man kanske vill medgifva.
Jag vill anföra några exempel på hen- nes tillförsikt till Gud.
Hon ville icke låta öfvertala sig att brandförsäkra sina gårdar, ty var det Herrens vilja, att hon skulle hafva hemmet, så lät han det icke brinna, och ville han fråntaga henne det, vore det j u illa att upphäfva verkningarna af hans straff.
Först efter flere år, då skuldsätt- ning kräfdes och brandförsäkring blef ound- viklig, måste hon, fast ogärna, böja sig.
Detta är ju från trosståndpunkt logiskt och enkelt, men hur många äro de som i gärning visa att de lita på Gud - — • lita på honom utan reservation?
De flesta handla, som skulle Guds beskydd alls icke finnas till.
De omgifva sig i hvarje särskildt fall med alla de säkerhets- och skyddsåtgärder, som äro dem möjliga att åstadkomma, och först i sista instansen vädja de till Guds allmakt och nåd.
De säga visserligen, att Gud skyddar och bevarar dem för allt ondt, men darra för hvarje fara, som vore han då försvunnen.
Ebba Boström tror helt och fullt på sin Gud, utan spår af fruktan.
I beslut och handling följer hon hvad hon kallar » den inre ledningen ».
Har hon » hört Guds röst inom sig », lyder hon den och har mod att icke vika för trosförvan- ters, vänners och rådgifvares olika mening eller ogillande — det må bära eller brista.
Mer än en gång, när skulderna * växt hen- * De sjukas afgifter m. fl.
inkomster räcka naturligtvis icke att underhålla hela den stora anstalten.
Till stor del beror den af tillfälliga gåfvor.
ne öfver hufvudet och penningnöden varit allvarsamt hotande, har hon dock, i lugn tillit till Gud, skjutit ifrån sig de mest frikostiga anbud om fullständig hjälp, då vid denna hjälp varit villkor fastade, dem hon ansett hindrande för Guds afsikter med hennes verksamhet.
Och till sist har hon alltid fått den behöfliga hjälpen och fått den just så som hon önskat, hvilket ytter- ligare befäst hennes tro.
Hon var rik och kunde hafva left ett lif i öfverflöd, tillfredsställande sitt sinne för njutning och skönhet, men hon följde sin mästares ord: » gå bort och sälj allt det du har och gif det de fattiga », och hon gaf intill sista skärfven af sina ägodelar.
1 många år — innan hon vunnit jäm- vikt — förde hon det mest asketiska lif, försakade allt jordiskt, som kunde skänka henne glädje, däribland musiken, som var henne mycket kär.
Under denna tid af andlig jäsning lät hon döpa sig i Stockholms missionshus och var då alls icke statskyrkligt sinnad.
Detta, som hon numera anser varit öfverdrift, vi- sar dock helheten i hennes karaktär, all- varet och intensiteten i hennes tro.
Vacklandet eller rättare irrandet mellan de olika trossamfundens meningar aflöstes småningom af större måttfullhet och lugn kyrklighet.
Nu härska ro och harmoni och en rörande barnslig fromhet, som näppe- ligen kan framställas bättre än genom att återgifva, hvad hon själf en gång skref som exempel på » Herrens handlingssätt » med henne » i penningangelägenheter ».
» En gång k o m en af mina forna fattiga från Stockholm och bad o m 100 kr.
Jag svarade, att jag nu behöfde mina penningar till mitt hem, och ersatte henne blott res- kostnaden.
I min låda hade jag 50 kr., nyss mottagna såsom gåfva.
Under natten hade jag ingen ro.
Morgonen därpå uppsökte jag den fattiga kvinnan vid ångbåten och lämnade henne de 50 kronorna.
Sedan var jag i stort penningebetryck.
Det var, så vidt jag minnes, den enda gång jag af så- dan anledning fällt tårar.
Men efter 14 dagar kom ett gåfvobref å 500 kr — jämnt tio gånger det gifna.
— — — Jag hade gifvit tio kr.
åt en gammal gumma, som jag visste vara i nöd.
Hon tyckte svårt att taga emot gåfvan, men sade: » Jag vill bedja vår Fader gifva fröken tio tusen i stället. » Kort därefter kommo 50,000.
— — — En familj hade måst lämna allt sitt bohag i fordringsägares händer.
Jag gaf 300 kr.
Hade jag rätt därtill?
Den ena af Hemmets vänner tänkte så, den andra så.
Men samma vår fick jag af släktingar och vänner såsom personlig gåfva en hel villa med inventarier.
Så gaf Herren mång- dubbelt igen.
— Under det jag bygg- de barnhemmet, trodde jag, att alla mina tillgångar voro slut.
Jag hade en del pap- per och kvittenser och dylikt i ett skrin, trodde alltsammans värdelöst och ref sön- der det ena efter det andra, utropande med fröjd i hjärtat ' Nu har jag bara Gud '.
— — — En.
tid därefter, då jag gick upp på banken för att betala ränta å ett lån, kom en herre och sade: ' Fröken har en insats
IDUN 1898 här '.
Det befanns vara 6,000 kr., som jag alldeles glömt.
Med andras borgen fick jag ut summan.
En vän sade då: ' Gud är de dårars förmyndare '.
Detta ord har ofta gladt mig. » Eget nog har den ojämförligt största delen af den materiela hjälpen kommit från per- soner, som hon kallar icke troende.
Kan- ske skulle hon värderat deras hjälp dubbelt, om de varit » troende », men hon tar dock med tacksamhet emot deras bistånd och gåfvor såsom sända af Gud.
Visserligen uppdrager hon en bestämd gräns mellan troende och icke troende, men visar dock ingen intolerans mot de senare.
Hennes varma hjärta utesluter i ingen — hon älskar alla människor och vill blott frid på jorden.
De som enligt hennes uppfatt- ning ej funnit Jesus i detta lifvet, tror hon kanske kunna göra det i ett annat.
Innerst hoppas hon nog också att en gång få möta hela mänskligheten i himmelen.
För hen- ne vore det nog ingen salighet i paradiset, om hon visste en enda osalig ande lida helvetets kval, därtill är hennes hjärta visst alltför ömt.
Hos henne möter man aldrig den kallblodighet m o t icke troende, som eljes är ganska vanlig hos de troende.
Hem- ligheten därvidlag är väl, att hon Jean se i stort och att hon icke lider af den gängse skuggrädslan för sitt » partis » ogillande.
Med hvarje år har hennes horisont vid- gats och hennes ande utvecklats, därför ock frukterna af hennes verksamhet blifvit allt rikare och gagneligare för samhället.
Man må gilla eller ogilla hennes trossfcånd- punkt, sin beundran måste man dock skänka hennes allt uppoffrande kärlek, hennes stora organisatoriska talang och hennes själfstän- dighet.
Tänker man på allt det goda hon utför, kan man ej annat än önska, att hon alltid måtte få se besannade de ord, hon litar på: » Herren är min herde, mig skall intet fattas ».
Ann Margret Holmgren, i. Tersmeden.
163 3lammande gnista, eviga arfvets rikaste innebörd, växe du till, som sådden på fälten mognar till gyllene skörd!
Världen är full utaf löje och gråt, viss är allena den lydiges stråt, ljus såsom natten i midsommartider skrider hans dagsled framåt.
Xankarna irra.
Livar skola de dröja still i den lockande trakt?
Liimmclen bjuder — så hv iskar min ande dock på en fullare prakt.
Stråle från of van, där fjärran da far, väg genom hopade skyarne drar, sändningabåd, ack, såg du min tvekan, såg du — och brin ring ar mig svar » 3LUt hvad du skådar, hvad själen blott anar, skapelsens svinnande grand, bilda en kedja, af Skaparen bunden, äro ett verk af Lians hand.
%anken må stiga bak fjällarncs kam eller fördröjas vid jordsloflets damm, Zf ' adren och Sonen och jieliga anden möter den, hvar den går fram.- » jtfeliga pingsteld, signande sänkes du öfver försommarns dar, likasom fordom vid qrönskande stränder dufvan på vingarnas par.
Uvlalmrösten kallar enhvar i sin stad lyssna till texten från Skrifternas blad.
Xräden i templet med vårfröjd i sinnet, Pingst ^^oliga Héléne Malmquist.
vårtid; lärkorna drilla uppe i skyarnas loft.
^Väckande vindar sprida i rymden björklöfvets eggande doft.
^Blommor i färger och skimrande sken prunka Iland gräsen på åkerren.
Hvilande redo till elddopets bad!
insjön speglar i ooljan barrträdets taggiga gren.
' Leende pingstfest, redd ibland knoppar under en majdager blid — hela naturen dig ägnar sin hyllning nu i förnyelsens tid.
Våren på skapelsens lösensord dukat för mänskan sitt rika bord.
Solmättad pingstvind härligt befruktar andens förtorkade jord.
Hönsföda, Konfirmationen och ungdomen.
Af E v a W i g s t r ö m (Ave).
(Forts. o.
slut.)
länge katekiseringen utgör A och O r~ i nattvardsskolan — och detta är ännu det mest vanliga förhållandet — så länge be- höfver man i det stora hela mindre frukta för det flyktiga känslosvall, som uppstår genom en personlig tillgifvenhet för läraren, än för den rent skolmässiga, världsliga upp- fattningen af konfirmationen.
Endast om så är, att läraren.
afsiktligt lägger an på att uppskrufva flickornas vaknande känslo- lif, kan det, enligt min erfarenhet, utöfva ett mera skadligt inflytande på de unga.
Jag har äfven varit i tillfälle att iakt- taga sådana konfirmander, som under hän- förelsens stunder gifvit prästen löfte att framdeles infinna sig hos honom.
De unga flickorna ha då kallat detta » att bikta », och de ha kanske en eller två gånger in- löst löftet med en smula entusiasm; sedan ha de mer eller mindre öppet visat sin obenägenhet för dessa besök, hvilka då snart upphört, och hvad » bikten » angår, ha alla de flickor, jag talat med om detta, värjt sig med naiv hetta mot misstanken, att de skulle någonsin ha framlagt sitt hjärtas djupare känslor eller tankar för religionsläraren.
Jag vill dock härmed ingalunda hafva sagt, att icke någon har gjort och gör detta, eller att icke någon skulle från sin konfir- mation medföra en skatt för det kristliga lifvet, en skatt, som ej förminskas, utan tillväxer.
Det vore mer än sorgligt, om ej detta ägde rum; men jag talar här o m majoriteten, ej om minoriteten.
Det förhåller sig med nattvardsskolan som med kristendomsundervisningen i barn- skolan; vittnar lärarens hela personlighet om, att han uttalar sin egen innerliga öf- vertygelse, sina egna kristliga erfarenheter i samband med de läror, han förkunnar, blifver detta ett ovärderligt stöd för barna- tron, där den ännu lefver oanfäktad, och någon gång kan äfven en sådan rent krist- lig bekännelse tända en andlig lifsgnista hos de likgiltiga samt gifva en väckelse åt den krassa materialism, som insupes i hem, hvarest knappast mer än en svag skugga af gudsbegreppet finnes kvar.
Katekiseringen förmår intetdera, utom möjligen i fall förhållandet emellan barn och lärare vore så — i bästa mening — förtroligt, att de unga utan fruktan eller tvekan själfva finge framställa frågor och framlägga de tvifvel, som pina de oerfarna själarna.
I vårt södra grannland har, som nog mången vet, konfirmationen tagit en så världslig riktning, att denna handling alltid firas med enklare bjudningar i hemmen, eller baler — i Köpenhamn ofta på hotell — samt ej så sällan genom den unga » damens » förlofning.
Presenterna till flic- korna erinra starkt om våra lysningsgåfvor, och gossarne erhålla, om möjligt, ur och cigarrer, och på landsbygden får pojken då sin egen tobakspipa, allt symboler på den manlighet, han nu tagit i besittning.
En af orsakerna till denna flacka upp- fattning af en kyrklig handling är det obligatoriska konfirmationsbetyg, som prä- sterna måste utfärda, och under en lång följd af år har det i kristliga kretsar ar- betats för att få detta betyg afskaffadt samt att skapa en bättre form för konfir- mationen.
Någon genom lag sanktionerad förändring har dock ännu ej stått att er- hålla, men i ett par socknar har man länge — med vederbörandes tysta medgifvande — sökt afskaffa hvad där benämnes » kon- firmation bataljonsvis », genom att ej fast- ställa, någon bestämd åldersgräns för de barn, som önska konfirmeras, eller öppna nattvardsskolor på bestämda tider.
Barn, som njutit en mångårig kristendoms- undervisning, kräfva naturligtvis ej någon längre förberedelse till konfirmation; några få samtalsstunder i all stillhet m e d prästen, som öfvervakat barnskolan, bestämmer, om barnet är nog andligt utveckladt för att uppfatta innebörden af konfirmationen.
Och så aflägger en liten grupp — kanske ibland endast ett eller två barn — trosbekännelse inför präst och församling, utan att väcka en för den heliga handlingen profanerande nyfikenhet eller braskande uppmärksamhet.
kraftig, äggdrifvande och bekväm.
— B e n d O r - b r ö d e t är på grund af sin höga protein- halt, 17,5 %, under det att korn innehåller endast 8 % srnältbar protein, det bästa, bekvämaste och billigaste hönsfoder.
— Vidare upplysningar genom Aktiebolaget B E N D O R, Stockholm.
v
IDUN 164 Konfirmationslöftena, hvilka af många anses för en mycket betänklig sak, formuleras i dessa fall till frågor, om det är de ungas allvarliga vilja att stå fast vid döpelseför- bundet.
Det är äfven sed i dessa försam- lingar, att barnen samma söndag, i för- ening med den öfriga församlingen, begå nattvarden.
Huruvida en dylik förändring i vårt land, med vårt skolväsen, skulle vara önsk- värd, må lämnas därhän; men jag har trott mig här böra omnämna ett reforma- tionsarbete, som oaflåtligt pågår inom den danska kyrkan.
Hvar och en, som i en oskrymtad guds- fruktan ser det säkraste stöd för ungdo- mens andliga och sedliga utveckling, har säkert insett, att här måste göras — icke blott något — utan mycket, för att den stora allmänheten, såväl äldre personer som yngre, måtte bibringas en djupare och renare uppfattning af konfirmationen än den, som nu kommer flertalet till del.
1898 Fast man är glad och runder, » Komik », så det förslår, Man kan ha sina » stunder », När konsten husvill står.
Vi läste nyss för resten — Ty bladen glömmas ej — Den dundrande protesten Mot fröken Ellen Key.
För Idun af E.
G.
III.
tt hem må vara huru som hälst beskaf- fadt, litet eller stort, fattigt eller rikt, där skola dock alltid utföras lifvets tre viktiga funktioner: att arbeta, att äta och att sofva, och åt någon af dessa blir alltid hvarje af dess rum ägnadt.
Nu händer visserligen å ena sidan ofta nog, att samma rum begagnas för ett par af dessa ändamål, för att ej tala o m de fall då de alla tre måste försiggå inom samma fyra väggar, medan å andra sidan de rum, som äro äg- nade åt hvilan, stundom hafva appendix af toalett och badrum; samma bostad för mål- tiders intagande kan ha både stor och liten matsal, frukostrum och serveringsrum, och slutligen arbetet — eller den form däraf som kallas nöje — idkas i bibliotek, skrif- rum, budoar, salonger, kabinett o. s. v. i Och hennes tanke skenar Långt högre än vi nå, AU falla hvad hon menar, Därtill ä ' vi för små.
Kanske som » framtidskvinna » I någon lämplig ram Vi henne återfinna I Ibsens nästa dram.
För krönikan ej skickar Mig - mycket, fast jag ber.
Om kriget helst jag tiger, Det tycks mig just stå still — AU mjölet grufligt stiger Jag konstatera vill.
Att stridens åska rullar Långt bort, vi glömma snart, Men minskas våra bullar, Då vakna vi med fart.
Vi knota emol ödet — Fast lugnt del borde tas — AU snart ses » franska brödet » Blott med förstoringsglas.
» Nej!
inga sura miner, Ej gnäll af någon sorl, Förfn några » Filippiner » Från oss man tagit bort.
Ej endast fyllda faten Ändock vi länka på, Vi undra med » Dramaten » Hur sist det månde gå.
Och det ty eks inte fela, Att om man längre spar, Finns sén, när man ska spela, Vid scenen ingen kvar.
Det syns ju, Ren vandrat Snart kanske Spatserar af att det brå ' skar, fruar två, lille Oskar också.
Hvardagsrummet.
E Hvad mer om myggen piper, Orninnan ej man når, Då ingen ann begriper, Och » endast hon förstår ».
Men Och Till Och Folcher.
nu från snillets flammor visdoms dunkla tal Iduns snälla » mammor » deras » ideal ».
I ett enkelt hem med några anspråk på trefnad och bekvämlighet är dock ett särskildt rum för hvarje af dessa ändamål det minsta möjliga, sofrummens antal dock beroende af familjens storlek, och då vi nu börja våra studier i möbleringskonst vilja vi för ett enklare hem räkna sofrum, mat- sal, » herrns rum » o c h.
» fruns r u m », under hvilken senare benämning jag inbegriper » salongen », i gamla tider » förmaket » kallad och hvad danskarne kalla » daglistue ».
Detta rum, platsen för familjens dagliga samvaro, har jag tagit mig friheten att kalla » hvar- dagsrummet », och som det är hemmets för- nämsta rum må vi med det börja våra bostadsstudier.
Vi få er lacka bara För allt till lifs vi fått Om älsklingarne rara Och deras sälla lott.
Hur skönt ni vetat höja, Hvad lätt banalt kan bli, Om lappar oeh om blöja Ni skrifvit poesi.
* Och ni ha lärt oss ställa Med dem på flere vis, De tyckas ju bli snälla Båd ' med oeh utan ris.
Men vet ni — » just de ' samma » Om lårdomen är god, Jag tror, att hvarje mamma Andå har sin metod.
— Jag er komplimenterar, Men nekar ej till sist, AU jag sympatiserar Med Lova Petterkvist.
Och därför jag helt varligt Oeh artigt ber till slut, Att barnen måtte snarligt Ur Idun släppas ut.
* I plikternas uppfyllelse ' ligger en kraft fördold, som uppehåller och styrker sinnet och gifver människan ro för oro och fröjd för tårar.
F. Godkjier.
STORA BRYGGERIETS PILSENERÖL!
$ Det är ett karaktäristiskt svenskt drag, att äfven den anspråkslösaste bostad hos oss skall hafva en » salong », d. v. s. ett rum, där de prydligaste möblerna samlas och ordnas med mer eller mindre utsökt smak, där matta på golfvet och draperier för dörrarna äro lika oundgängliga, där hu- sets konstverk hängas upp på väggarna, med ett ord där de estetiska behofven äro främst tillgodosedda, men där familjen aldrig vistas annat än då det » kommer visiter » eller » är främmande ».
Ett sådant rum är ett oting i hvarje hem oeh särskildt i de mindre, hvil- kas rum antal är inskränkt.
Det rum, soin är familjens gemensamma, bör först oeh främst vara rymligt, så att dess olika medlemmar där kunna hafva plats för sina olika sysselsättningar, då dagens arbeten utom hemmet äro slutade och familjekretsen samlas omkring afton- lampan.
Då » salen » i våra bostäder van- ligen är största rummet, är det ofta nog denna som får tjäna såsom samlingsrum.
Men dess egenskap af » matrum » medför dels att » bordets dukning » verkar störande på lagets olika sysselsättningar, dels att möbleringen ofta saknar den bekvämlighet, som för ett hvardagsrum är så viktig.
Hvardagsrummet bör vidare vara ljus^ och gladt, och härtill hör för det första at^.
det har tillräcklig belysning: o m dagen a^ STORA ' BRYGGERilETS PILSENERÖL! '
1898 IDUN 165 sare tak, och endast en kraftigt färgad tapet kan tåla ett rikt dekoreradt tak.
I hvardagsrummet liksom i alla rum äro förhängen för dörrarna af en värmande, be- haglig verkan.
Men låt dem vara verkliga förhängen, som kunna vid behof dragas ihop, och ej fastspikade » draperier », arrangerade med mer eller mindre tvifvelaktig tapetse- raresmak.
Det samma gäller om fönstrens gardiner, hvilka naturligtvis äro afsedda att utestänga det alltför starka solljuset, ej en- dast att vara ett slags ram omkring fönstret.
Då hvardagsrummet skall vara hela fa- miljens samlingsplats, där hvar och en af dess medlemmar kan sköta sin art af säll- skapligt arbete eller förströelse, så blir dess möblering ganska olikartad.
De oftast begagnade af alla möbler äro utan tvifvel stolarna, och på deras beskaf- fenhet beror i hög grad trefnaden i ett rum.
En stols första egenskap är att vara bekväm, men egendomligt nog, hur många tusen olika slags stolar vi n u för tiden se, är det tämligen ovanligt att träffa på en verkligt bekväm.
Vissa typer hafva dock denna egenskap i hög grad och bibehålla den äfven i de mångfaldiga variationer, de i tidernas längd blifvit underkastade.
Så- N u t i d a stookh.olinsru.rn.
dana äro den tyska bondstolen med sitt fönster, helst endast ett, men stort, om kväl- Men för aftonens arbeten eller studier be- egendomligt fiolliknande ryggstöd, rococo- len af lampor, helst flere; för det andra att höfves ett starkare och stadigare ljus och stolen med sin efter ryggen svängda form, dess väggbeklädnad är hållen i ljusa, glada detta lämnas bäst af lampan, den på bor- den antika s. k. kvinnostolen, som gått igen färger.
det placerade arbetslampan med skärm för i en särskildt i Danmark vanlig salstol m.
fl.
Hvar och en som haft tillfälle att jäm- att sprida ljuset till de närmast omkring Hit höra äfven de flesta länstolar, hvilka Ett par tre sådana lampor på ju redan i sitt namn bära en hemul för sin föra ett rum, upplyst af två eller flere fön- sittande.
ster, med ett som fått sin belysning från olika ställen i rummet gifva en belysning, bekvämlighet.
Från den trefliga Voltaire- stolen, » farfarstolen » med sina framskjutan- en enda af dessa breda fönsteröppningar, som både är tillräcklig och behaglig.
de » ö r o n », hafva dessa utvecklats till allt som tillhöra den moderna arkitekturen, måste Men vårt rum upplyses hvarken af solens bekvämligare former ända till vår tids » en- ha insett det senares många fördelar fram- ljus eller aftonlampans sken, om det ej i gelska hvilstolar », som nästan äro sömn- för det förra.
sig själft är ljust, och detta beror i första gifvande genom själfva sin skapnad.
Det genom ett enda fönster inströmman- hand på väggarna och takets dekorering.
I hvardagsrummet bör man om någon- de, samlade ljuset ger åt hvarje föremål i En tapet beböfver dock ej nödvändigtvis rummet en relief, som är af bästa verkan vara ljus för att göra rummet ljust, den städes med fördel kunna frångå den gamla för framhäfvande både af dess form och kan ha en ganska stark färg, endast det är regeln, att ett rum skall hafva så och så dess färger; det skänker en lugn, obruten hvad man plägar kalla en » glad » färg.
Ned- många » vanliga » stolar samt två länstolar, Modet, som någon dager, som är välgörande både för sinnet stämmande så väl på rummets färg som alla af samma slag.
och för synen, och konstnären som i alla tider invånarnas lynne äro däremot dessa i grått gång tar förnuftet till rådgifvare, har dock haft sin atelier så belyst har härvid gifvit stötande toner, som för ej så länge sedan på senare tid föreskrifvit en viss växling i Ju ljusare väggar, dess lju- » salongernas » möblemang, har infört fåtöl- oss andra en praktisk lärdom, hvilken vi voro moderna.
först på allra senaste tider börjat draga för- del af.
Ett enda fönster i ett rum ger också långt bättre tillfällen till vackra och lämpliga möbelanordningar.
Den artificiella belysningen af ett rum måste anordnas efter helt andra lagar än den naturliga.
I senare fallet h a vi sett, huru en enda ljuskälla var att föredraga, i det förra är ett flertal mindre ljuskällor förmånligare både för trefnaden och interi- örens estetiska verkan.
Dagsljuset kan aldrig härmas med det konstgjorda ljuset, och alla försök att göra det inom hus gifva ett dåligt fesultat.
Hit höra de mera eller mindre mångarmade kronorna m e d sina tända ljus — de festliga aftnarnas speciella belysningsmedel — hvilka kasta ett kallt och oroligt sken öfver väggar och tak, hit höra också taklamporna med sina starka, ögonen bländande lågor.
Likasom v i o m dagen njuta af solens sken, då det strömmar in genom fönstret och fyller våra rum med ljus och värme, så är det o m aftonen det Ijusgenomskim- rade mörkret eller hvad konstnären kallar clair-obscuren, som bäst motsvarar våra este- tiska behof.
Därför är brasans sken den idealiska belysningen för en aftonkrets; och kunde detta också fylla alla praktiska be- hof, skulle vi aldrig önska oss något annat.
Patent.
Ångrostadt Kaffe.
Modernt rum.
i gusta.via.nsk stil.
Specialité: Finfina Javahlandningar.
G e n o m öfverläg-sen röstning: o c h fin a r o m b ä s t — g e n o m dryghet b i l l i g a s t.
Allm.
Tel. 6567.
Holländska Kafferosteriets Nederlag, Sturep / an 6, Sthltm
IDUN plats i det allmänna rummet, och hit höra främst byråarna.
Dessa tillhöra j u egent- ligen toalettdepartementet, sängkammaren, men utrymmet är där ej alltid tillräckligt, och en vacker byrå, t. ex. en gammal » bukig » eller » gustaviansk », pryder sin plats och sätter stil på ett i öfrigt aldrig så anspråks- löst rum.
Anordningen af alla dessa olika möbler måste j u bero af många olika hänsyn i olika hem, men sätter man ändamålsenligheten och bekvämligheten såsom mål, så kommer trefnåden af sig själf.
» Hvar sak på sin plats » är en gammal g o d regel, och följer man den i detta fall, så skall man hvarken få en interiör, där stolarna stå i stela rader kring väggarna, ej heller en sådan som har utseende af ett möbelmagasin.
Enkelhet äro också en regel som i hvardagsrummet bör följas: granna tapeter och praktmöbler äro här mindre än någonstädes på sin plats.
Tapeter, draperier och möbeltyg måste blott harmoniera med hvarandras färg och mön- ster, så blir helhetsintrycket alltid vackrare än i ett praktrum, där detta ej är händelsen, och med det vackra intrycket följer trefnaden.
Amerikanskt hYardagsrum.
jer af olika former, » chaises legers » och ta- buretter.
För » hvardagsrummet » bör friheten i detta afseende vara absolut, och där skulle snarare den regeln tillämpas, att alla stolar böra vara hvarandra olika.
I våra mormödrars tid skulle stolarna stå ordnade i rad kring väggarna, de större möblerna alla mot flata väggen; vår egen tid har gått till en mot- satt öfverdrift, och då vi placera våra mö- bler, ställa vi dem gärna » öfver hörn » eller snedt på ett eller annat sätt.
Hvar och en känner till, om ej rent af från sitt eget hem, dessa interiörer, hvari man knappast kan lotsa sig fram mellan stolar, bord, skärmar m. m. som belamra hela golfvet.
Detta sätt att möblera beror ej endast på ett mod, det har sin orsak både i vårt mera utbildade sinne för det pittoreska och i vårt behof af större bekvämlighet.
Men öfverdriften är så frestande och ligger så nära till hands, att en vacker måttfullhet i en dylik anordning är ganska sällsynt.
Den första förutsättningen för ett rums möblering — framför allt hvardagsrummets — är att den skall vara bekväm.
Det är genom att följa denna princip som engels- män och amerikaner fått sina hem så be- hagliga och trefliga, och följer man endast den, så kommer det vackra och smakfulla snart efter.
I olika familjer äro hvardagsrummets sysselsättningar olika, men hvad öfverallt bedrifves där är väl det kvinnliga handar- betet, läsning och samspråk, och för dessa ändamål bör också rummet vara anordnadt.
En viktig möbel i hvardagsrummet är bordet, det rymliga » lediga » bordet, vid hvilket familjens alla medlemmar kunna sköta sina olika sysselsättningar.
Detta bord behöfver ej vara så stort som matbordet, hvilket ofta nog får tjäna just till detta ända- mål, ej heller behöfver det hafva dettas sedvanliga plats midt i rummet.
I de flesta hem står det framför soffan, kalladt » di- vansbord », och utgör då en af de mest opraktiska, mest löjliga anordningar, som ett enfaldigt mod uppfunnit.
Öfverhöljdt af en mer eller mindre fotsid ' duk och betäckt af album och grannt inbundna böcker, ord- nade i trafvar, liknar det mera ett altare, invigdt åt tråkigheten, än hvad det borde vara, en medelpunkt för ett trefiigt sam- kväm.
Hyllor och skåp skola vara upplags- platser för litteratur och » planschverk », men hvarken bord eller stolar.
Ett enda bord är dock ej nog för ett tref- iigt hvardagsrum.
Vare sig det har sin plats frampå golfvet, omgifvet af länstolar och någon mindre soffa, eller framför en större dylik vid vägg eller i hörn, så bör det åt- följas af andra mindre bord, husfruns sy- bord eller skrifbord, hvilkas plats är gifven i eller i närheten af fönstret, samt hvad engelsmännen kalla » occasional tables », småbord som kunna placeras här och hvar allt efter behof.
Soffan ersätter i vår tids sällskapslif det gamla » högsätet » och utgör en särskild hedersplats, ehuru den i de flesta fall är långt mindre bekväm än en g o d stol.
Ett eget slags soffa, hvilken förenar bekvämlig- het med en dekorativ form, är hörnsoffan, förr mera vanlig än nu, ehuru den på se- nare år, hitkommen från England, åter kom- mit på modet.
En dylik möbel med ett lämpligt formadt bord i vinkeln, omgifvet af djupa länstolar, bildar en synnerligen tref- lig anordning, passande både för hvardags- rummet och den anspråksfullare » salongen ».
Våra vanliga soffor, där de icke äro efter- bildningar från äldre stilar, äro sällan vackra pjäser, minst af allt är det fallet med alla dessa arter af » resårsoffor », från 1840- och 1850-talens svängda » canapéer » till de vid- under af fulhet, som kallas inventionssoffor eller turkiska di van er, och måhända bevisa snille, men ingalunda smak hos sina upp- finnare.
En soffa med raka former är all- tid vacker och för hvardagsrummet är den gamla » pinnsoffans » typ synnerligen lämp- lig — äfven den kan vara en elegant möbel.
Ett skåp eller en hylla för böcker tillhör vidare ett trefiigt hvardagsrums nödvändiga .tillbehör, och den som äger piano — och de äro legio — ville jag tillråda att äfven placera detta här i stället för i » salen », som nu är det vanligaste bruket.
Pianot är eller bör åtminstone vara ett medel till säll- skapsnöje, och skulle väl då ha sin plats i sällskapsrummet, ej ' i matrummet.
Förutom dessa möbler, hvilka kunna kal- las de nödvändiga, finnas i hvarje hem åt- skilliga andra bohagsting, som gärna få sin Ungar, Kappor, Rockar, Henrkostymer in.
I 1898 kemiskt tvätttas En " protest " och en " förklaring ".
P^å damernas fest för Henrik Ibsen å r Hasselbacken den 16 sistlidne april — närmare skildrad i Idun n:r 16 — hölls, som man minnes, det stora festtalet » på de svenska kvinnornas vägnar » af fröken Ellen Key.
Den opposition, som tycks vara en oundviklig följd, så fort fröken K e y i någon af sin tids eller sitt köns lifsfrågor offentligen tar till orda.
har nu ej heller uteblifvit.
En protest af följande lydelse har nämligen i dessa dagar tillställts huf- vudstadens tidningar: Svenska kvinnor känna sig uppfordrade att ut- tala en protest mot det tal fröken Ellen Key » å de svenska kvinnornas vägnar » höll för d:r Hen- rik Ibsen vid festen den 16 april.
Talarinnan bar vid detta tillfälle skisserat » per- sonlighetens frigörelse * såsom innebärande » vil- jan att älska, hata, arbeta, fela, lida på sitt eget sätt, efter sitt eget väsens lag », såsom innebä- rande » frihet för alla personlighetens krafter och makter, icke som hittills undertryckandet af vissa sidor i personligheten för uppnåendet af ett visst ideal ».
Fröken Ellen Key har också profeterat en stundande » härlighet, sådan jorden ännu icke bevittnat », då kvinnan skall bli » verkligt troende på den nya religionen, enligt hvilken människo- naturen skall följa sina egna lagar, utan att där- vid skrämmas af någon skuldkänsla ».
Fröken Keys tal har genomgått pressen och alltså för både in- och utlandet förkunnat, att kvinnorna i Sverige fått ny tideräkning, ny reli- gion, nya ideal, eller med andra ord att hos oss de gamla sedliga idealen tillhöra » det rike, hvars sol dalar ».
I allt detta har talarinnan uttryckt sin egen mening och möjligen deras, som anmodat henne att tala, men hennes tankar delas förvisso ej af flertalet svenska kvinnor, i.Personlighetens fri- görelse » med den betydelse fröken Key inlagt däruti är ej ett mål, till hvilket någon, vare sig man eller kvinna, bör sträfva Vår öfvertygelse och vår plikt bjuda därför oss, undertecknade, att protestera mot fröken Keys öfvergrepp att med dylika uttalanden upp- träda såsom tolk för de svenska kvinnorna.
Med anledning af denna protest, som är undertecknad af 281 svenska kvinnor, har fröken Ellen Key afgifvit följande förklaring: Med afseende å motiveringen i den mot mitt tal vid Ibsenfesten riktade protesten är jag skyl- dig mig själf att icke med en stafvelse besvara de afsiktliga misstydningarna af detta tal.
och färgas, utan att sönder sprättas.
Billiga prisar.
Väljsjordt » r b e t c.
H I l B t l t ANWEKSSOJVS U l l s p i n n e r i - * S h r ä d u e r i a k t i e b o l a g.
Oxtorgsgatan 16.
Filial: Hornsgatan I.
— Allm.
Tel. 30 435.
Rikstel.
163.
Allm.
Tel. 7 6 5 3.
Gods afbämtas tacksamt afgiftsfritt.
1898] Ivad åter angår mitt s. k. öfvergrepp att_tala i andras namn än mitt eget vill!
jag upplysa, att jag var bortrest under Ibsens Stockholmsbesök och telegrafiskt blef anmodad att återkomma för att • ' tala till Ibsen å de svenska kvinnornas vägnar ».
Jag skulle icke åtagit mig det ömtåliga upp- draget eller frångått min goda vana att uteslu- tande föra min egen talan, ifall jag icke kort förut haft anledning att yttra min uppfattning af Ibsen och kvinnorna.
Detta skedde dels då jag bragte honom min personliga hyllning med en uppsats i festskriften till hans födelsedag och dels genom föredrag i Stockholm i de förenade högskolornas förbund och Nya Idun.
Jag måste således antaga, att mina åsikter voro kända och att man anmodat mig att tala, emedan man just ville hylla Ibsen ur min synpunkt, d. v. s. som danaren af ett nytt ideal för kvinnan, den per- sonliga frigörelsens.
Som jag ansåg det taktlöst att i ett festtal inrycka reservationer gent emot festföremålet, afhöll jag mig från frestelsen att påpeka, att jag visste mig tala endast å de mest utvecklade svenska kvinnornas vägnar, och det så mycket mera, som jag bland de på festen närvarande damerna såg åtskilliga, om hvilka jag anade, att de alls icke förstått Ibsen, hvilket de också tydligt visat genom att nu uppträda som protesterande, ty mitt tal var nästan punkt för punkt hygdt på yttranden af Ibsen själf, och detta gör att damernas protest träffar icke blott fest- talet utan — festföremålet.
Detta torde de protesterande damerna ha för- bisett, lika väl som de glömt en annan omstän- dighet, den att, när Ibsen efter » Gengangere » blef anklagad för att rifva ned alla gamla sed- liga ideal, svarade han genom att låta doktor Stockman anklagas som » folkefiende », emedan han bevisat, att hans samhälles välstånd hvilade på förgiftad grund.
De erfarenheter han därunder gjorde ledde honom till den stora upptäckten, att den är den starkaste som står mest ensam.
För att gent emot de svenska kvinnorna söka bringa mig i den ärofullaste af alla situationer ha de protesterande damerna icke skytt att själfva intaga en position, orn hvilken de kunna få be- sked i » En folkefiende », 4:e akten, från och med sid. 154 till och med sid. 157.
För denna deras offervillighet bringar jag dem min uppriktiga tacksägelse.
Ellen Key.
Drottning Sofia bevistar i dag, på besök hos fursten och furstinnan af Wied å Monrepos, deras yngsta dotters, prinsessan Elisabeths kon- firmation.
Prinsessan är född 1883 i Neuwied.
Kronprinsessans afresa från Venedig har uppskjutits på grund af att dåligt väder rå- der norrut.
I Venedig däremot är sommarväder.
Förbättringen i kronprinsessans hälsotillstånd fortgår.
En ny kvinnlig filosofie doktor.
Bland dem som denna vår komma att mottaga den fi- losofiska lagern vid Upsala universitet befinner sig äfven en kvinnlig vetenskapsidkare, fil.
lic. Astrid Cleve.
Fröken Oleve är dotter till kemie professor P.
T. Cleve och ägnar sig åt sin fa- ders vetenskap.
Född 1875 och sålunda endast 23-årig vid sin graduering, har hon mycket raskt bedrifvit sina akademiska studier.
Endast en kvinna har förut i vårt land pro- moverats till filosofie doktor, den kända histori- ska skriftställarinnan Ellen Fries.
Idun skall i ett af sina närmaste nummer pre- sentera den nya doktorn i bild och ord.
Kvinnlig medaljör.
Fröken Selma Gibbel har af k. m:t i anseende till hennes förtjänst- fulla verksamhet för den svenska konstindustri- ens Jhöjande tilldelats medaljen i guld af femte storleken med inskrift » Illis quorum meruere labores ».
» Flickor och naturkunnighet).
Kvinno- klubben härstädes hade här om aftonen anord- nat diskussion öfver frågan: » Hvilka fordringar böra ställas på undervisningen i naturkunnighet IDUN för flickor?
: - Diskussionen inleddes med eU fö- redrag af fröken Emma Kruse, en norsk lärar- inna från Bergen, som med statsstipendium nå- gon tid vistats i Stockholm för att taga känne- dom om naturkunnighetsundervisningen vid sven- ska flickskolor (företrädesvis folkskolor).
Fröken Kruses varma och sakrika föredrag gaf anled- ning till ett lifligt meningsutbyte isynnerhet mel- lan de närvarande lärarinnorna; men äfven mån- ga mödrar yttrade sig i den viktiga frågan, på livad sätt hälsoläran och kunskapen om männi- skokroppens fysiologi bör meddelas flickorna för att blifva dem till verklig nytta.
Förutom ett stort antal af Kvinnoklubbens medlemmar hade flere inbjudna — lärarinnor, gymnaster och kvinn- liga läkare — infunnit sig.
Bland dem, som deltogo i diskussionen, var äfven d:r Karolina Widerström.
Vi torde återkomma till en när- mare redogörelse för det viktiga ämnet.
Fredrika Bremer-förbundets årsmöte hölls i måndags å förbundets lokal.
Af årsbe- rättelsen framgick att förbundet under år 1897 utvecklat en liflig verksamhet.
Medlemsantalet utgjorde vid 1897 års slut 1,537, hvaraf 297 stän- diga och 1,240 betalande.
Sammanlagda belop- pet af årslöner för genom byrån förmedlade platser uppgår till omkring 46,000 kr.
Hvad sjukkassan beträffar har under året utbetalats tjukhjälp till 50 personer med 2,685 kr.
75 öre mot 2,712 kr.
75 öre i fjol.
Samtliga fonders belopp uppgick vid utgången af 1896 till 13,528 kr.
92 öre och fondernas förstärkning under året utgör 1,273 kr.
86 öre.
Stipendiater för år 1897 voro fröknarna Edith Åkerberg, med.
kand. An- na Ahlström, Thyra Jansson, Betty Eskilsson, Elisabeth Lundvall, Selma Aström och Terese Malmström.
I tur att afgå ur förbundets styrelse voro fru E. Ankarsvärd, fröken L. Dahlgren, riksantikva- rien H. Hildebrand, fröken G. Hjelmerus, fru A. Montelius och fröken Sigrid Ulrich, hvilka samtliga återvaldes, hvarjämte efter fröken E.
Fries, som anmält sin afgång nr styrelsen, val- des fröken O. Wahrolin.
o Kristliga föreningens af unga kvinnor första världskonferens kommer att äga rum i London den 14 — 18 juni.
Inbjudning har ut- gått till alla länder att deltaga genom ditsän- dande af ombud, hvilka under konferensdagarne åtnjuta gästfrihet hos Londons K. F. U.
K. Äf- ven från Sverige afresa delegerade såväl från Stockholm som landsorten.
Ur det program för konferensen, som stått att läsa i engelska föreningstidningar, finna vi att dagarna komma att upptagas af möten, föredrag, diskussioner från kl. 10 f. m. till 10 e. m. med undantag af ett par timmar för måltider.
Första aftonen är mottagning hos viscountess Portman i Portman House; andra aftonen firar Londons K. F. O ".
K. sitt årsmöte; tredje aftonen är mottagning hos lordmayorn och hans fru; sista dagen är an- slagen till utfärder till tvänne landtgods i Lon- dons närhet.
komma till detta num mer.
dubbla » stjärnfall » i nästa Vasateatern gaf i går torsdag för första gången Max Halbes drama » Moder Jorden ».
Först nästa vecka äro vi i tillfälle lämna ett närmare om- nämnande.
—.
* h Ett landsmansmöte.
Skiss för Idun af H.
(Forts.) •K- ej, skrifstil kan jag icke läsa.
I engel- ska böcker och tidningar tar jag mig lgt fram, men ur de kråkfötter, mor Brita, grannhustrun, hjälpt mor rita till, kan jag omöjligt få fram något förståndigt.
Men en norsk matros stafvade ett par år senare igenom dem, och när vi sista gången gingo på Rio, hade vi en svensk kock, det erbarm- ligaste kräk för resten, som trampat ett däck, men läsa kunde han som en präst, och jag höll honom ryggen fri, därför att han till gengäld då och då skulle läsa bref- vet för mig.
Nog för jag tror », slöt han fundersamt, » att han lade ut texten betyd- ligt, ty sällan lät det lika från ena gån- gen till den andra. » Jag stod fullkomligt stum af häpnad och blef knappt öfverraskad mer, när han på min fråga omsider, o m han själf aldrig skrif- vit eller låtit någon skrifva till modern, svarade ett förläget nej.
För honom själf och hans kamrater hade för visso hans ord endast återgifvit en tämligen alldaglig hän- delse ur deras lif, men för mig öppnade den blicken för nya förhållanden, så främ- mande för mig, att det var, liksom jag trädt in i en annan värld.
Jag förstod icke, hur han lättsinnigt kunnat öfvergifva hem och land, än mindre kunde jag fatta, hur han kunde låta åratal förgå i frivillig lands- flykt, utan att ens göra ett fösök att med ett ord, en rad återknyta de band, som fästat honom därvid.
Ett ögonblick härmades jag på honom, därför att han var en pliktförgäten son mot sin mor och sitt land, men det förgick, när jag tänkte på, hur han med rörande ömhet bevarat moderns bref, och jag förstod att han, som sedan barndomen drifvit kring på all världens haf, ej fick mätas efter dens uppfattning och mått, som hela sitt lif stått under ett hägnande hems vård.
Min tanke q stannade i stället uppfylld af medlidande hos den stackars öfvergifna modern på det ens- liga skäret utanför Sveriges kust.
Hur skalle hon ej, sedan mannen och tvänne söner en natt » blifvit borta », med ängslig ifver hafva vakat öfver den, som var kvar, Kungl.
operan bjuder i elfte timmen på en ny- den minste.
Helt visst förmanade och var- het, nämligen Siegfrid Saiomans 3-akts-opera » I nade hon honom för detta stora, fruktans- Bretagne », med text efter Scribe.
Den skulle värda haf, som bringat henne så mycken som i går torsdag för första gången gå öfver sorg.
Men i lockande toner sjöng det sin scenen.
Vi återkomma alltså i nästa nummer sång för gossens öra, och han följde dess till densamma.
Hufvudpartierna utföras af fru Frödin-Lind- maning och for.
Hvilken ängslan för mo- berg, fröknarna Lindegren och Edström, hrr Öd- dern, när hon sökte honom rundt skäret, mann, Forsell och Brag.
Operan är iscensatt af när hon med honom i tankarna pejlade dju- hr Söderman under hr Elmblads bortavaro.
pen med sin blick.
Omsider kom brefvet Två afskedsrecetter.
Dramatiska teatern, som från konsulatet; han hade rymt.
Det var i dessa tider genomgår så kritiska öden, har där- det sista hon visste om honom, därpå följde vid ock fått underkasta sig den vemodiga plik- den långa, långa tystnaden, där växlande ten att med två afskedsrecetter för alltid skiljas från tvänne af sina mest lysande kvinnliga pryd- hopp och fruktan omsider byttes i stilla nader.
I dag tar fru Ellen Hartmann som Ma- resignation.
Låt vara, att det är en vanlig dame Sans Géne farväl af publiken, och nästa lott för hustrurna och mödrarna till hafvets onsdag uppträder fru Helga Hoving för sista gån- arbetare; dock, modershjärtat glömmer icke gen på dessa tiljor, som bevittnat så många af hennes triumfer.
Hon kommer därvid att spela barnet, ej heller dör, innan hon fått full Toinette i » Den inbillade sjuke » och 4:e akten visshet om motsatsen, hennes hopp om att af - » Vasantasena » samt dessutom föredraga någ- den bortavarande sonen kan vara vid lif.
ra af sina förtjusande danska sago- ".
Vi åter- Väggohyra, Mal och Bakterier utrotas af Aktiebolaget Desiniectioxi i rum, fartyg o. bostäder, allt på stället — utan bortförande af möbler.
Rikstel.
34.
— Kontor: 11 A. Vestra Trädflårdsa.
11 A.
— Allm.Tel.
7494.
IDUN Snabbt hade dessa tankar ilat genom min hjärna, hastigt fattade jag ett beslut.
» Lars, » sade jag, » jag skall läsa er mors bref för er, och sedan skola vi tillsammans skrifva ett svar till henne. » Lars och hans sällskap blefvo, som j u var att vänta, ytterligt förbluffade öfver detta förslag, men jag var fast besluten att drif- va det igenom.
Min energi hade vaknat, jag kände mig riktigt som förmyndare för denne stackars svenska gosse, som rastlös dref kring hafven.
Härdad för hans invänd- ningar, brydde jag mig ej därom, och när han till slut hittade på att säga, att han ingenting hade att skrifva om, gjorde jag ett försök att skämta och svarade, att han ju kunde börja med att tala om, att han lefde, redan det var j u en stor nyhet efter hans sexton års långa tystnad.
Jag hade glädjen märka, att mina ord föllo i god jord hos kamraterna, som leende ströko sina skäggiga hakor, och när Lars rådvill ref sig turvis bakom öronen och vädjande såg från den ene till den andre, gåfvo de företaget ett godt handtag genom att mumla, att man icke borde göra the gentlewoman ledsen med ett afslag.
Största svårigheten., var naturligtvis att finna på, hvart vi skulle taga vägen, ty, som Lars riktigt sade., möjligen kan man läsa bref på gatan, men svårligen går det att skrifva dem där.
Vi sågo oss omkring på de omkring liggande husen och läste öfver dörrarna » Stjärnan », » Kronan », » Hoppet », » Lyckan », o. s. v., idel sjömanskrogar, där den ena figuren underligare än den andra flitigt slank in och ut.
Hur uppfylld af nit jag än var [TIDSFÖRDRIV Bidrag mottagas med tacksamhet.
för mitt företags lyckliga utgång, på ett sådant ställe, det kände jag, skulle jag al- drig våga sätta min fot, och till mina vän- ners heder vill jag säga, att det heller al- drig ett ögonblick tycktes falla dem in att föreslå det.
Mitt m o d började redan sjunka vid tanken på att så kanske nödgas kom- ma af mig i portgången, när den närmast mig stående af de främmande sjöbussarne med ett vänskapligt grin pekade på de två klaraste rutorna, som funnos i kvarteret, och på hvilka bjärtblå band slingrade sig med gyllene inskrift: » Alla äro välkomna till nykterhetssällskapet Blå Bandets lokaler. » Dessa, stiftade af ett filanstropiskt sällskap i London, som särskildt ömmar för sjömän- nens bästa, återfinnas vid många af sta- dens hamnar, för att genast vid sjömännens ankomst erbjuda en god tillflyktsort, och hafva ej utan framgång upptagit konkurren- sen med den mängd usla nästen, där de förut nästan i regel hamnade.
Det bor en fru i Sveriges rike, Som i vishet knappt har sin like, Visst Mimers brunn hon i botten tömt Och Idnns prisnämnd ej henne glömt.
I min ursprunglighet är jag män- niskor och djur kärt; förlänger jag mig med en vokal, omsluter jag mången gång skönhet, gör jag det med en annan, är jag ett socken- namn, eller åter med en annan, ett adligt namn.
Sätter jag en vokal till höger och en till vänster om mig, är jag ett musikinstrument, och bjuder jag två, den ena efter den andra, artigt platsen på min vänstra sida, är jag ena gången en stad el- ler en jordinnehafvare och den an- dra en individ med vida vyer, figur- ligt taladt.
Låter jag åter konso- nanter byta plats till höger om mig, kan jag vara än ett förvaringsrum, en person, som alla afsky, klyfva vågen, vara en tygsort, vara god eller dålig, lärd eller enfaldig, diger eller tunn, en lagterm, ett stängsel, är jag i stall och på fartyg känd, var jag en gång ett författaremärke.
Bland.
• Ebba Boström; af Ann Margret Holmgren, /.
Tersmed&amp;n.
(Med porträtt).
— Pingst; poem af Héléne Malmquist.
— Konfirmationen och ungdomen; af Eva Wigström (Ave).
(Forts, o slut.)
— Snorres rimkrönikor.
V. — Ett hems möblering; för Idun af B.
6 Folcker.
III.
— Hvardagsrnm- met.
— Bn protest och en förklaring.
— Dr notisboken.
— Teater o. musik.
— Ett landsmansmöte; skiss för Idun af H.
(Forts.) — Tidsfördrif.
L n i 111 c r n 0 Ll~_ E ä e n ö B ä 0 IZJ F 1 1 b b _r — E • c 1 i e 11 I t!
e 1 H s 1 t • h n e - 1 1 \ JL I!
L F L Orden beteckna: 1) Skydd för solen, 2) Passar i spisen, 3) » Matpåse », 4) Järnvägs- station i mellersta Sverige, 5) En sorts » dräkt », 6) Ekonomiskt obero- ende, 7) Verktyg, 8) Torrslätt i Spanien, 9) Endast smulor.
Begynnelse- och slutbokstäfverna bilda namnen på tvänne svenska städer.
Moster Lisa.
Lösningar.
Charad.
Om du ej mitt första gör, Medan hälsan ännu varar, Du mitt andra hafva bör — Lagen det förklarar — Därför odla snällt mitt hela, Så skall välstånd dig ej fela.
^ / 10km nu befintliga Cacaosorter intages säkert förnämsta platsen af k n i ' b — g- Rebus.
Innehållsförteckning: Mosaik.
Hvad gjorde Sara med skeptiskt mod, Då hon på lur bakom dörren stod?
Hvad i uppfostran man ej bör spara.
Ord, som med » rättvisa » man kan para.
Ett kungligt lustslott.
Ett lyst- ringsord I telefonen uppå ditt bord.
.
.
.
ma.
Bokstafsförändringsgåta.
Hvad gör tuppen i morgonstunden?
Ett vackert träd i den gröna lun- den.
sig ett hälft steg bakom mig, hvilket jag med all makt sträfvade att förhindra, rädd att han skulle ångra sig och, ett ögonblick lämnad ur ögonsikte, försvinna ifrån mig.
Efter kom vårt arriergarde, två och två i ledet, och för oss öppnades väg genom den brokiga samling af man- och kvinnfolk, som en hamnplats i London uppvisar.
Efter många slingringar och stamningar lyckades Lars göra begripligt, att det var hans hjärtas ifriga åstundan att bjuda hela vårt sällskap på kaffe, och jag hade natur- ligtvis intet skäl i världen att invända här- emot, ty hur litet jag än kände sjöman- nens lif, förstod jag dock, att när en sådan med nyss lyftad aflöning brännande i fickan önskar tillväxla sig ett nöje eller en njut- ning därför, kan han göra det på oändligt mycket sämre sätt än äfven genom det mest spatiösa kafferep.
Arriergardet, som blyg- samt gjort min af att ämna stanna i salens utkant, vinkades alltså fram och nalkades med klarnande anleten.
(Forts.) Vi beslöto genast antaga sällskapets vän- liga inbjudan, och sedan Lars sändt en pojke ombord på det fartyg, han lämnat, för att efter noggranna instruktioner hämta ett knyte, hvari han förvarade sitt bref, samt förespeglat pojken, att i händelse han var snabb i seglatsen, kunde han med säker- het påräkna sin förmögenhets förökande med en blank skilling, men i motsatt fall en så pass grundlig kölhalning, att han icke skulle känna igen sig själf på åtta dagar, satte vår lilla karavan sig i väg i riktning mot Blå Bandet.
Främst gingo Lars och jag, och allt under det vi avancerade framåt, pågick emellan oss en tyst och märklig strid, i det han artigt arbetade på att hålla Logogryf.
Vi andra fråga i fåvitskhot: Hur blir man mager?
Hur blir man fet?
Kan man bli lycklig med äkta man.
Om man är född lite ' förr än han?
Säg hvilken färg är den mest mo- derna?
Kan utan grädde sitt smör man kärna?
Nämn hvilken färg klär brunetten bäst?
Och kan man baka förutan jäst?
Ja, hur naiv än vår fråga är, Den visa frun gör sig dock besvär Att svara klart och bestämdt på allt: Hur man skall måla, hur göra palt, För kokkonst, sömnad, litteraturen, För allt hon är såsom klippt och » skuren ».
Om hennes namn du nu veta vill, Kan nedanstående hjälpa till.
Men gåtorna bli dock icke många, Ty » vackra visor a aldrig långa ».
i«9ä Länkgåtan: Fransiskanerorden: frans- Ran-ans-siska-kan-Aue-Nero-ord- orden.
Ordspråksariimogryfcn: Brändt barn skyr elden: 1) " b, 2) öre, 3) ä, 41 Uno, 5) Cadiz, 6) sto, 7) B, 8) Sau, 9) Vordi, 10) slaniol, 11) husar, 12) Oka, 13) y, 14) fru, 15) Greta, IG) Ulm, 17) d, 18) ref, 19) n.
Nöten: lekar, Emil, Kina, alar.
Gåtan: Ryktet.
JDnbbelpalindromen i n:r 19: Samtal; Sam, tal, mas, lat.
Fix.
HULTMANS CACAO C3r " ULlca.l3aLO&lt;a.«-lj vid 1897 års Konst- och Industriutställning i Stockholm.
