# ID: svediakorp-per1182
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1898
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,316
# sentences: 560
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm.
N:r 20 (543) Fredagen den 20 maj 1898.
Prenumerationspris pr år: Idun e n s a m Iduns Modet., fjortondagsuppl.
Iduns Modet., månadsuppl.
Barngarderoben Redaktör och utgifvare: B y r å: kr.
» » » 5 6 3 3 Klara södra kyrkog.
1 6, 1 tr. Öppen kl. 10 — 5.
A l l m.
telef.
6 1 4 7.
Rikstelef.
1 6 4 6.
FRITHIOF HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Redaktionssekr.
: J. Noi-dling.
Utgifhingstid: Iduns Kungl.
MofboMr.
ll:te årg.
Annonspris: 35 öre pr nonpareillerad.
hvarje fredag.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
Lösnummerpris 15 öre (lösn:r endast för kompletteringar.)
Utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
Thérése Saxenberg.
F ör dem, som lefvat med uti hufvudstadens musiklif under de senast förflutna årtiondena, skall det säkert blifva till upp- lifvande af ett kärt minne att i dag på Iduns första sida möta de älskliga dragen af den nyligen aflidna uppburna sångerskan frö- ken Thérése Saxenberg.
Den 1 mars detta år tystnade hennes stämma för alltid; men hos alla dem, som kommo i beröring med denna begåfvade, talangfulla och varmhjärtade kvinna, skall hon säkert länge lefva kär hågkomst.
Å Hakunge gods, i en af Uplands mest leende nejder, stod hennes vagga, och där upplefde hon de första barn- och ungdomsåren.
Hennes föräldrar, Abraham Saxenberg och Sofia Bennet, styrde sitt hus i gammaldags sträng an- da, hvilket dock ej hindrade, att det gästfria hemmet ofta genljöd af yster glädtighet från den stora syskonskaran och dess vänner.
Stor begåf- ning hade kommit de flesta af syskonen till del och icke minst Thérése.
Ett lifligt, kärleksfullt och med musika- liska anlag rikt utrustadt barn, blef hon allas älskling.
När hon uppnått sitt tret- tonde år, sålde fadern Hak- unge och köpte det Bremerska godset Årsta nära Dalarö; här började ett nytt skede i de unga flickornas lif, i det de kommo i dagligt intimt um- gänge med Fredrika Bremer, som tillbragte de sista åren af sitt lif inackorderad i Saxen- bergska hemmet, tillgif ven vän till hela familjen.
Med den innerligaste kärlek, vördnad och beundran sågo husets unga döttrar upp till denna kvinnokönets banbryterska, och genom hennes inflytande började en ny frisk vind blåsa bland dem.
Begåfvade som de voro med mer än vanlig verksamhetslust, blef det nu deras önskningsmål att bryta sig egna lefnadsbanor.
Sålunda blef också en af dem grundläg- garinnan af den kvinnliga simskolan å Skeppsholmen, hvilken vid hennes död öfvertogs af en yngre syster.
Men den, som mest vann Fredrika Bremers hjärta och blef hennes favorit, var Thé- rése; för henne visade hon det största intresse och upp- täckte snart, att här vore en begåfning, som borde komma till sin rätt, och en röst, som skulle » räddas från mjölkbun- karna » — fröken Bremers egna ord; husets unga dött- rar måste nämligen deltaga uti allehanda göromål, som förefalla å ett stort landt- gods.
När den unga flickan nått lämplig ålder, öfvertalades för- äldrarne att låta utbilda den lofvande rösten, och i Fredrika Bremers sällskap — det tänk- bart bästa för en ung fram- åtsträfvande kvinna — reste hon in till hufvudstaden för att profsjunga vid konservato- riet, där hon blef antagen med stora loford för framti- den.
Med heder genomgick hon denna akademi, fortsatte sedan att sjunga för professor Gunther och Fritz Arlberg, hvilken i henne såg en upp- gående stjärna.
Själf tveksam, om hon borde ägna sin klangfulla stämma
154 IDUN 1898 De l y c k l i g a äro rika, icke de rika lyckliga.
Friedrich Halm.
åt operan, öfvertalades hon dock af Arlberg att studera plastik och inöfvade sedermera för honom Fides ' parti i Profeten, som blef hennes förstlingsroll, och i hvilken hon skör- dade lifligt, välförtjänt bifall.
— Sålunda hade hon genom Fredrika Bremers påskyn- delse kommit på sin rätta plats.
Men får en med begåfning och talang utrustad människa tillfälle att låta sin an- des vingar växa ut, är hon vanligen ej nöjd, förrän hon kommit fulländningen så nära som möjligt.
Så var det äfven med fröken Saxenberg; Paris var hennes önsk- ningsmål, och dit k o m hon äfven för att i Madame Viardots skola låta sin röst få den sista fulldaningen.
När den sålunda genom de bästa lärare och eget hängifvet arbete nått den skönaste klang och ett storartadt omfång, kunde sådana roller som Ortrud i Lohengrin, Bergadrottningen i Den bergtagna m. fl.
anförtros i fröken Saxenbergs händer.
Med största omsorg löste hon sina uppgifter, och man måste hänföras af djupet och in- nerligheten i hennes stämma.
Kanske mer framstående än som opera- sångerska var fröken Saxenberg som kon- sertsångerska och såsom sådan högt upp- buren och eftersökt.
A f intresse kan vara att här omnämna hennes deltagande uti den solokvartett, som sjöng vid konung Oskar II:s kröning, sammansatt af sådana förmå- gor som fru Michaeli, fröken Saxenberg, hrr Arnoldson och Willman; vid detta tillfälle tilldelades henne kröningsmedaljen.
Under 1880-talet drog fröken Saxenberg sig mer och mer tillbaka från det offentliga lifvet och ägnade sina krafter åt sånglära- rinnans maktpåliggande kall.
Många voro de, som flngo draga fördel af hennes skick- liga undervisning; säkert minnas de med den, som skrifver dessa rader, tacksamt det intresse och den omsorg, hon därvid lade i dagen; sträng noggrannhet och blidaste öf- verseende voro af naturen förenade hos Thérése Saxenberg.
Ännu en uppgift i lifvet hade denna verksamma, blott på andra tänkande kvin- na sig anvisad, vidt skild från de före- gående, som kommit på hennes lott.
De sista åren af sin lefnad ägnade hon nämli- gen helt åt en ung föräldralös brorsdotter, för hvilken hon blef den ömmaste moder och fostrarinna.
Tack vare ekonomiskt obe- roende kunde hon sålunda öfvergifva sin föregående verksamhet, men lät dock då och då höra sin i det sista hänförande röst i välgörenhetens tjänst.
Sista gången hon sjöng offentligt var på en sångtillställning för sömmerskor å börsen i nov.
sistlidna år.
Hon lät då sina sköna toner ljuda ut i det innerligaste föredrag af Adams vackra, väl- kända julsång, ackompagnerad af förut- nämnda unga brorsdotter.
Som afslutning till denna enkla minnes- runa, vill jag citera några ord ur det varm- hjärtade tal, som kontraktsprosten Petters- son höll vid hennes bår: » Hvem bevarar icke i tacksam hågkomst de många tillfäl- len, då hon här inom dessa tempelmurar beredt oss verkliga högtidsstunder för att icke tala o m hennes deltagande i den sköna Herrens gudstjänst, hvilken hon icke gärna försummade, då hon gaf åt församlingssån- gen en lyftning och klang, som man i all- mänhet icke är van att höra i våra lands- kyrkor.
Lägger jag härtill, att hon gärna ställde sin talang till förfogande, då det gällde något välgörande ändamål, gifver detta åt hennes lif för andra ett ännu djupare och rikare innehåll.
Ingen vet, huru länge hon suckat under sitt lidande — hon ville icke störa andra genom att klaga öfver sig själf — visst är emellertid, att det blef henne till sist så öfvermäktigt, att hon ön- skade, att Gud ville låta henne slippa hä- dan, och hennes bön blef hörd, då döden kom som en befriare den l:sta sistlidna mars. » Uppriktiga sorgens och saknadens tårar fälldes vid hennes bortgång af många; utom hennes närmaste och vänner, för hvilka hon alltid varit en värmande och upplifvande solståle, begräto henne de många underhaf- vande vid Arsta, af hvilka hon var inner- ligt älskad — för hvar och en af dem hade hon ett vänligt ord och ett blidt leende.
Så hvilar nu denna Fredrika Bremers sista skyddsling på den lilla fridfulla kyrko- gården i V.
Hanninge helt nära sin stora beskyddarinna, båda efter ett verksamt lif för andra bidande uppståndelsens morgon.
A.
S.
Kvinnofrågorna vid 1898 års riksdag, A i år i frågor, som röra kvinnan, förfarit på det hela taget hyggligt och visliga.
Vis- serligen har, en och annan brummat o m ny- modiga påhitt, och det gamla talet o m kvin- nans rätta plats vid hemmets härd, den dugande husmodern, strumpstickorna etc. har naturligen äfven nu förnummits.
Ja, till och med ha de goda farbröderna i en mycket viktig fråga ej hållit, hvad de förut så vackert lofvat — i det fallet äro alla karlar sig lika —, men ändock måste med- gifvas, att 1898 års lagstiftningsarbete gjort en ganska vacker insats i sträfvandet att be- reda kvinnan en själfständig, henne värdig plats i samhället och hemmen.
De viktigaste kvinnofrågorna vid årets riksdag äro, såväl genom sin principiella innebörd som sin praktiska räckvidd, utan gensägelse de som röra äktenskapslagstift- ningen, särskildt de som handla o m äkta makars egendomsrätt.
Att i detalj redogöra för alla de ändringar i giftermålsbalken och hithörande lagar, som riksdagen nu vidtagit, vore det samma som att skrifva en juridisk afhandling, hvadan vi här endast kunna an- tyda grundprinciperna.
Hittills har lag varit, att all egendom i makars bo, så lös som fast, varit gemensam egendom m e d undantag af landfastighet, som ärfves eller före äktenskapet förvärfvas.
Härutinnan och i mannens rätt att ensam förvalta såväl det samfällda boet som hustruns egendom har inskränkning kunnat göras en- dast genom äktenskapsförord eller vid gåfva eller testamente fäst särskildt villkor; dock har egendomsgemenskapen och mannens för- valtningsrätt gifvetvis upphäfts i de fall, då boskillnad beviljats.
I detta fall har hustrun ägt att råda öfver henne då tillerkänd egen- dom samt öfver hvad hon genom eget ar- bete sedermera kunnat förvärfva, men nå- gon befogenhet för henne att själf ständigt åtaga sig bindande förpliktelser, d. v. s. i- kläda sig gäld, har trots detta icke varit stadgad.
Nu har riksdagen på regeringens förslag beslutit, att i fråga o m makars giftorätt i bo skall stadsfastighet jämnställas med land- fastighet, hvadan alltså all den fasta egen- dom, som endera maken före eller under äktenskapet ärft eller förut förvärfvat, un- dantages från giftorätt.
All fast egendom, som hustrun ärft eller före äktenskapet för- värfvat, blir sålunda hädanefter, oberoende af äktenskapsförord och dylikt, hennes en- skilda egendom, men förvaltningsrätten där- öfver tillkommer, om ej genom äktenskaps- förord annorlunda stadgats, fortfarande man- nen.
Riksdagen begärde visserligen 1884, att gift kvinna borde berättigas att själf förvalta den egendom, som vore henne en- skildt tillhörig, utan att.behöfva genom äk- tenskapsförord förbehålla sig sådan rätt, men härpå har hvarken regeringen eller riksda- gen i år velat ingå.
Ej heller har någon- dera statsmakten i år velat vara med om hvad riksdagen likaledes år 1884 var villig till, nämligen att mannen icke skulle hafva makt att utan hustruns samtycke bortskifta, panta eller sälja boets fasta egendom, hva- dan dessa viktiga önskemål till tryggande af den gifta kvinnans ställning i förmögen- hetsrättsligt afseende ännu alltjämt äro ouppnådda.
Däremot har mannen nu förbjudits att skingra, sälja eller panta hustruns enskilda egendom eller låta afverka henne tillhörig skog, såvida han ej därtill har hennes fri- villiga ja och underskrift i två gode mäns närvaro, ej heller är hustrun längre skyldig att med sin enskilda egendom ansvara för gäld, som mannen under äktenskapet åsam- kat boet, därest hon ej uttryckligen förbun- dit sig därtill.
Vidare får mannens rätt att bestämma öfver nyttjanderätten till hustruns enskilda egendom ej sträcka sig en dag ut- öfver den tid han innehaft målsmansrätt, hvarjämte hustrun erhållit bestämd befogen- het att själfständigt ikläda sig gäld; dock kunna dylika förbindelser icke under några förhållanden medföra rätt för borgenären att påyrka boets sättande i konkurs.
Slutligen har i fråga om boskillnad be- stämts, att sådan skulle erhållas, då båda makarna därom äro eniga, utan att skäl be- höfva uppgifvas.
Hittills torde mången hustru hafva afhållits från att söka boskill- nad, enär de skäl, som berättigat henne att erhålla dylik, varit af sådan beskaffenhet att deras framdragande inför offentligheten måst förefalla henne förhatligt och motbju- dande.
Nu bortfaller denna skyldighet, då makarne äro ense, och därmed har den gifta kvinnan erhållit ett verksamt skydd i sak, där hon eljes af hänsyn till mannen och
IDUN 1898 för att ej blotta ömtåliga familjeförhållanden stått värnlös.
Likaledes har hustruns rätt att ensam söka boskillnad utvidgats och för- farandet vid boskillnad förenklats så till vida, att makarna slippa gå och aflägga ed inför domstolen, därest det ej yrkas af andra maken eller borgenär.
Detta är i möjligaste korthet hvad riks- dagen nu beslutat om äkta makars egen- domsrätt.
Någon rubbning af själfva huf- vudgrunderna för gällande lagstiftning har därvid icke skett, men egendomsgemenska- pen och mannens målsmansrätt ha in- skränkts, tydliga och tidsenliga stadganden ha efterträdt föråldrade och dunkla, och det hela måste betraktas som en afgjord för- bättring af den gifta kvinnans ställning, om ock mycket ännu återstår att i detta hänseende önska och hoppas.
Det är åtskilliga äktenskapsfrågor till, som riksdagen i år behandlat.
Men vi inse, att, så lockande ämnet än i somliga fall är, lika tröttande är det då det träder fram i skep- nad af torra lagparagrafer, hvadan vi en- dast i allra största korthet för ordningens skull skola redogöra för dem.
Nämnom alltså, att okonfirmerad medlem af svenska statskyrkan numera kan erhålla kyrklig vig- sel, om han så önskar och om han åtnjutit god- känd konfirmationsundervisning af präst inom kyrkan, att i utlandet i därstädes vederbörlig form ingångna äktenskap nu få antecknas i kyrkobok, en rättighet som blir af sär- skild vikt för våra många hemvändande i Amerika gifta landsmän, att tiderna för an- mälan af jäf mot tilltänkt äktenskap, som i allmänna tidningar kungjorts, förkortats till minst tre månader, då sökanden icke vistats utom Skandinavien, eljes till minst sex månader, och att förslag o m utsträck- ning af rätten att ingå äktenskap inför bor- gerlig myndighet af slagits.
Likaledes afslogs k. m:ts proposition om ändrade grunder för äktenskapsskillnad, då någondera maken af ondska och motvilja öfvergifver och förlöper den andra.
Nu rå- der v i d tillämpningen af denna lag en ore- .da, som ej kan precis anses förenlig m e d äktenskapets helgd.
En del domstolar for- dra sålunda icke någon bevisning om att ett verkligt öfvergifvande ägt rum, under det andra hålla strängt därpå.
Vid Stock- holms rådhusrätts olika afdelningar förfares olika i dessa fall, hvarför det därstädes ofta inträffar att kärandeparten tager ut stämning om äktenskapsskillnad och låter den förfalla, ända tills hans mål genom lott- ning hänvisats till en afdelning, där målet behandlas, som han önskar.
Detta är j u icke uppbyggligt.
Nu ville regeringen råda bot härpå genom att förlänga bortavaron på utrikes ort till sex månader.
Detta af- slogs dock af riksdagen, som önskade en revision af hela lagstiftningen i frågan och särskildt att den förlöpande maken ej häri- genom skulle mista sin lott i boet.
Till sist, hvilken förtret, besvär och be- kymmer har ej vållats månget älskande par därigenom, att lysning till äktenskap, som vederbörligen gått af stapeln första eller andra söndagen, ej kunnat fullbordas, emedan prost och adjunkt blifvit sjuka och messfall inträdt!
Nu är den sorgen all, ty nu skall klockaren i .dylika fall verk- ställa lysningen.
Den klockarefar, han skall då allting bestyra, och nog är han bra att ha, det är både visst och sant.
: * - — - Konfirmationen och ungdomen.
Af Eva Wigström (Ave).
M ed varmt intresse har jag följt det ordskifte om nattvardsskolan, hvilket under de senaste veckorna förekom- mit i Idun, ehuru dessa uppsatser hufvud- sakligen rört sig kring de kvinnliga konfir- mandernas förhållande till religionsläraren och det mer eller mindre starka intryck, han på dem utöfvat.
Det är dock ej för att lämna ytterligare bidrag till detta ordskifte, som jag här ber att få yttra mig^ utan känner jag det som en enkel plikt att för Iduns vidsträckta läskrets framlägga äfven ett par andra sidor af denna viktiga sak.
Eedan innan jag själf var konfirmerad, blef jag af en jämnårig väckt till liflig uppmärksamhet för det som föregick i den nattvardsskola, hon bevistade.
H v e m denna femtonåriga var och i hvilken landsdel hon hade sitt hem, skall ej här nämnas, nog af hon var en så kunskapstörstande själ, att hon, allt sedan hon lärt sig läsa rent, slu- kade allt hvad hon kom öfver af böcker, tidningar, politiska och religiösa flygskrifter, och det var sannerligen ej småsmulor, som stått henne till buds.
Bland denna mycket brokiga samling hade äfven funnits böcker och ströskrifter, hvilka sökte bevisa kristendomens sanningar genom att till besvarande upptaga dess motståndares påståenden; och dels på detta sätt, dels genom direkta angrepp på reli- gionen, kom barnet, som förut haft böjelse för mysticism och religiöst svärmeri, att gå till en motsatt ytterlighet, men led svårt af barndomens stundom påkommande rädsla för att vara på en väg, som förde till för- därf.
Det kyrkliga lifvet, med sin sken- bart stora majoritet, imponerade naturligt- vis äfven på henne, och barndomslifvet slutades, i andligt afseende, m e d en tärande trängtan efter nattvardsskolan, som skulle och måste skaffa henne ljus i allt detta villsamma mörker.
Keligionsläraren var en tämligen ung man och nygift.
Denna senare omständig- het föreföll flickan som en profanation af hans kall, ty alldeles omedvetet för henne var den kristendom, hon som barn så svärmiskt omfattat, snarare af katolsk än protestantisk anda; prästen skulle vara Kristi efterföljare i allt; församlingen skulle allena äga hans kärlek och inga jordiska känslor finge upptaga hans hjärta och själ.
Nu var emellertid denne religionslärare en af de mest andefattiga, som gärna kan tänkas; nattvardsbarnen fingo blott läsa katekes, katekes och åter katekes, från pärm till pärm samt med tillsatser af tryckta frågor och svar, i den s. k.
» Dubbla för- klaringen », hvilken också benämndes » Fråge- boken ».
Dessa böcker hade flickan kunnat utan- till sedan sitt tionde år, och förgäfves vän- tade hon gång efter gång, att prästen själf skulle uttala sig, om ej i mera, så åtmin- stone om nattvardens uppfattande, så hon visste hvad hon borde tro och tänka för att ej som en ovärdig gäst knäböja vid Herrans bord och därmed ådraga sig andlig och evig död.
Men äfven detta hopp sveks; mörkret blef tyngre än förut, och hon ägde ingen äldre erfaren kristen till vän; ingen, som förmådde sprida ljus öfver Skriftens ord.
15B Hennes läskamrater togo nattvardssko- lan som en fortsättning af läxskolan.
Så vidt hon nämligen kunde döma af deras samtal, voro de antingen upptagna af fruk- tan för att ej kunna sina läxor, då i så- dana, jämt förekommande fall bannor van- kades med besked, eller också voro flic- korna fördjupade i funderingar och beskrif- ningar af sina blifvande konfirmations- dräkter.
Så kom omsider den viktiga dagen, då löftena skulle afläggas invid altarrunden.
Äfven här fortsattes läxläsningen, nu under flere timmar, och detta examensprof inför en församling, som fyllde templet till sista plats, samlade tankarne kring detta ena: visa, att man kunde svara på alla frågor; svara, då de tillfrågade kamraterna gjorde misstag eller moltego.
Inpressad bland folkmassan, stod jag på gången, och aldrig glömmer jag det inten- siva tjut, som, då löftena skulle uttalas, upphofs af konfirmanderna och församlin- gens kvinnliga d e l!
Skrämd såg den unga tviflerskan upp från sin psalmbok; var då denna folkmassa lika betryckt, som hon själf?
Eller hvad gällde gråten rundt om- kring henne?
Hvad de konvulsiviska snyftningarna från kamrater, hvilka aldrig talat om annat än kläder och n ö j e n?
Det var denna konfirmation 1848, som väckte mitt lifliga intresse för nattvards- skolan och konfirmationen och kom mig att vid mogen ålder följa företeelserna på detta viktiga område med stor uppmärksamhet.
Dessa mina trägna iakttagelser ha fört mig till den allt utom glädjande öfvertygelsen, att det stora flertalet af ungdomen upp- fattar konfirmationsberedelsen som en fort- sättning af barnskolan och själfva konfirma- tionsakten dels som en examenssak, dels som en handling, den där skall utgöra ett slags andlig myndighetsförklaring och som berättigar de unga till att hädanefter med egna händer styra sin lefnads farkost.
För flickornas flertal spelar äfven kon- firmationsdräkten en otillbörligt stor roll, nu, som i min ungdom, och då härtill kom- mer, att för de fattiga flickorna står själf- förvärfvet, arbetet för det dagliga brödet, väntande dem utanför tempeldörren, liksom nöjet och njutningarna deras rika kamrater, torde detta i hög grad medverka till en rent världslig uppfattning af ifrågavarande kyrkliga handling.
I minoriteten befinner sig otvifvelaktigt den ungdom, som tagit något djupare och varaktigare lifsintryck af konfirmationen.
Jag har visserligen sett flickor, hvilka, ge- nom svärmeri för religionsläraren, under en kort tid hängifvit sig åt ett slags fanatism, hvilken de tagit för kristlig gudaktighet.
Sådant kan ske antingen läraren är ung eller gammal; jag har till och med på- träffat konfirmander, hvilka m e d ifver om- fattat tanken att få blifva hustrur åt reli- gionslärare, som voro ett godt stycke öfver 60 år och därtill fulla m e d krämpor.
Det var helt enkelt det frambrytande begäret att få gagna, tjäna, uppoffra sig själf, som tagit denna abnorma form, utan att därför läraren behöft göra synnerligen mera än visa sin glädje öfver sitt läsbarns kristen- domskunskap.
I de fall, där läraren har skarpt ut- präglade tendenser i en eller annan dogma- tisk riktning och söker leda ungdomen i samma riktning, uppstå ofta bland flickorna — gossar tala visst sällan om religiösa /
IDUN 156 ting — skarpt stridande partier.
Hvarje medlem af en nattvardsskola medför dit någon i hemmet insupen åsikt (om ej någon annan än.
föräldrarnes i ord eller gärning visade tvifvel på en uppenbarad religion), och där då hemmens åsikter sam- manfalla med lärarens, uppstår den jäsande känslan af harm mot de likgiltiga eller det mera vakna motpartiet, en känsla, som får gälla för kristlig nitälskan af dessa jäsande sinnen.
I större städer, hvarest olika präster samtidigt bereda nattvardsungdom, är det högst vanligt, att flickor disputera om sina olika religionslärares förtjänster.
Hvar och en prisar då sin — stundom på de andras bekostnad —, och hvad som då företrädes- vis vinner beröm, är lärarens sätt att fram- ställa frågor, d. v. s. examinera, så att de mera kunniga få tillfälle att visa hvad de inhämtat, utan att därför de svaga och okunniga allt för mycket blottas inför kamraterna.
(Forts.) • - • Min.
.
* - g a m l a flygel.
- j " * - örr stod den ' däruppe i vår sal i godt r sällskap med vårt lilla harmonium, med violin och guitarr; den stod där i vårt trefliga musikhörn — ty där är trefligt — du skulle bara se det!
Öfver orgeln ha vi Kronbergs Saul och David.
Litet till vän- ster på en hylla byster af Mozart och Beethoven.
Ett stycke därifrån en serie fotografier af musikheroer, Bach, Handel,, Gluck och Haydn, alla de andra att förtiga.
På andra sidan orgeln ha vi in effigie den för en tid sedan i Tyskland aflidne, ur ett fint, gediget konstnärshem utgångne d:r Emil Frommel — man ser honom där i den sida prästdräkten, m e d hvita lockar, med solljus i blicken och med händerna knäppta liksom till välsignelse och bön.
— Ja, där stod den förr, min gamla flygel.
Men så kom taffeln, och då fick den vika; då fick den flytta ner i mitt rum, i mitt Eden, som jag kallar det, mitt sanctuarium, mitt käraste.
Där tar den nu upp nästan hela ena väggen.
Och den har äfven där kom- mit i godt sällskap — i sällskap med mina kära böcker, med mina blommor, med mitt vackra Rydbergsporträtt, med allt detta, bland hvilket det är så ljufligt att drömma.
Min gamla flygel Nu är den skröp- lig och illa medfaren.
Dess en gång så glänsande mahognybeläggning är nu rispad och fläckad, tangenterna äro gulnade, en och annan sträng brusten, och tonen, som fordom var så fyllig och klangfull, är nu svag och darrande.
Och det är ej att un- dra på, ty när flygeln för många, många år sedan vardt vår, lär dess bästa tid redan för långt tillbaka varit gången.
Ja, nu är det skröpligt — och ändå är det mig så kärt, det gamla instrumentet.
Det ljuder därifrån liksom ett eko utaf svunna dagar, af hälft glömda .visor, af glada barnalöjen, af så mycket fagert och vänt, att det icke kan i ' ord uttalas.
— Vid tonerna därifrån ha vi jul efter j a l dansat kring granen.
Där har far spelat för mig dylika melodier, gamla Gluntar och Bellmaniader, glada polskor och ve- modiga folkvisor, och jag har lett och lyss- nat, ofta med tåren i ögat.
Där har jag tusen och en gånger spelat för honom hans 1898 älsklingsbitar.
HälstMozarts vackra: » K o m m, du schönes Glockenspiel » — och den vemo- digt vackra valsen ur Friskytten.
Där sjöng far med oss, då vi voro små, där lärde han oss med outtröttligt tålamod sång efter sång.
Där kom jag först in i toner- nas ljusa värld.
Där skref jag mina första visor.
Där glömde jag sorg och trötthet.
Där satt jag kväll efter kväll och drömde.
Där har täljts för mig så osägligt mycket härligt.
Du min gamla flygel, du har lik- som satt musiken till hela mitt lif!
Icke är det då underligt, att jag har dig så kär.
— Det är en njutning för mig att röra vid dina gulnade tangenter, att lefva om den gamla sagan igen.
Och därför går jag så gärna, när det lider mot skymning och kväll, till dig och lyssnar och ler och sjunger.
När man spelar riktigt sakta, hö- ras icke missljuden, då är det fint och vackert.
Och där drager fram melodi efter melodi.
Den trolska sången om Loreley —, » Den fader- och moderlösa visan » —, » Det driver en dug » — — — toner af glädje och sorg, af ve och fröjd — och sist dör allt hän i den veka » Irmelin Rose », och det blir så tyst, så tyst rundt ikring mig.
Då och då kommer det bara som en sakta susning från de dallrande strängarne.
Det är som gladdes det gamla instrumentet öf- ver, att det ännu i sin lefnads afton får sätta i toner kärlekens jublande, vårhvita dikt, öfver att det ännu icke sjungit sin svanesång.
— Adi.
* - - En kvinnlig gymnastik- uppvisning.
1) / lockan har nyss slagit 8.
Ute på ga- • tan råder ännu dagsljuset, men i Gymnastiska centralinstitutets öfningssalhar man tändt de stora elektriska lamporna.
» Kvinnliga gymnastiksällskapet » har i afton sin sista öfningstimme för terminen, o c h några intresserade personer äro inbjudna att se på.
Askådarne — mest damer, men äf- ven en och annan herre — ha tagit plats på i salens öfre del placerade stolar, och nu marscherar » truppen » in.
» Ett tu, ett tu! » Marschen är så jämn, lederna så raka, de första rörelserna — nack- böjning och armhäfning — utföras med grace och säkerhet under den framstående instruktriseus, fröken Sally Högströms., led- ning.
Detta är den högre afdelningen, den lägre afdelningens öfningar ledas af fru L. Klintberg.
» Framåt marsch! » Nu komina de gym- nastiserande närmare, så att vi riktigt kun- na se på dem.
De äro väl en 50, 60 styc- ken, de flesta bära mörkblå gymnastikdräk- ter med hvita.sjömanskragar, i hvilka de alla se helt smidiga och ungdomliga ut.
Men i ledet se vi så väl ungdomar med hängan- de flätor som kvinnor i 40-, 50-årsåldern med gråa här.
I » Kvinnliga gymnastiksällskapets » kurser får » hvarje välfräjäaä kvinna, som fyllt 15 år, » deltaga.
Dessa kurser anordnas i syfte att bereda arbetande kvinnor — alla dessa, som tillbringa de flesta af dagens timmar med stillasittande arbete vid kontorspulpe- ter, på syatelierer, i fabriker eller i hem- men — tillfälle till hälsosam kroppsrörelse.
Af brist p å.
medel, af oförstånd, ofta en- dast af tröghet försumma kvinnorna icke sidlan att sköta sin hälsa.
Så länge de icke känna sig sjuka, och ofta äfven sedan sjuk- domskänslor infunnit sig, tänka de icke på, om deras lefnadssätt är hälsosamt eller e j, om deras kropp får tillräcklig näring, till- räcklig hvila, tillräcklig rörelse.
Man hör nog många beklaga sig öfver öf veransträng- ning och trötthet, men blott allt för sällan träffar man på någon, som genom att stär- ka och härda sig söker förekomma ö v e r a n - strängningen.
Och blott sällan förstå de, att friskgymnastik är ett stärkande medel.
Under 10 år har nu » Kvinnliga gymnastik- sällskapet » från okt. — april anordnat kur- ser i friskgymnastik, och dessa hafva årligen omkring 150 deltagarinnor.
Borde icke de- ras antal i en stad som Stockholm, där en sådan mängd arbetande kvinnor finnes, vara mångdubbelt större?
— fråga vi oss ovill- korligen, medan vi följa uppvisningens gång.
Finns det inte hundratals kvinnor, som skulle behöfva räta ut sina stelnade lemmar efter arbetet, vidga sina insjunkna bröst, få blodet att cirkulera till kroppens alla delar och därigenom blifva starkare, hurtigare, gladare.
Helt säkert.
De veta endast icke huru nyttig och huru rolig friskgymnastiken är, eljes komme de nog i massa och ville vara med här.
Se, med hvilken kläm rörelserna gå, hur lätt de gymnastiserande klättra på stegar och linor, hur vigt de svänga öfver b o m - marna!
Se, hur deras ögon stråla, hur de- ras kinder få färg, hur glada och sprittan- de af lefnadslust de förefalla!
Det syns att de betrakta gymnastiken som ett nöje, att de njuta af att få röra på sig och använ- da sina muskler.
Det är den Lingska gym- nastikens rörelser de genomgå, uppvisnin- gen är icke alls anlagd på effekt, men den gör all heder åt både lärarinnan och ele- verna.
Nu är timmen slut, den sista armhäfnin- gen är gjord, det sista kommandoropet har tystnat, » truppen » marscherar i god ord- ning till afklädningsrummen, men ställer åter upp sig, då kapten C. Silow, » Kvin- liga gymnastiksällskapets » ordförande, fram- träder.
I hjärtliga ordalag framför han säll- skapets tack till fröken Högström, som nu i 10 år utan ersättning, med aldrig svikan- de nit och intresse ledt gymnastiköfningar- na två gånger i veckan.
Därpå vänder han sig till dem, som stå i ledet, tackar äf- ven dem för det intresse, hvarmed de om- fattat öfningarna, uppmanar dem att verka för att friskgymnastikens värde må blifva kändt och ber dem vara välkomna åter nästa höst.
Handklappningar och hurra- rop för fröken Högström besvara talet.
Askådarne strömma ut.
Från afkläd- ningsrummen hör man skratt och stoj, som vore det skolflickor och icke gamla förstån- diga människor, som klädde sig därute.
Hvad det låter trefligt, man kan inte låta bli att skratta själf, man känner sig helt upplifvad, bara af att ha sett på gymnasti- ken, en och annan förklarar sig bestämdt vilja vara med nästa termin.
Tiden för öfningarna är ju så lämpligt vald, först kl. 8,15 på aftonen sker uppställning, så dags äro väl de flesta lediga från sitt arbete.
Och priset är ju så billigt, 1 krona för höst-, 1,25 för vårterminen, och gymnastik- dräkter utlånas gratis åt obemedlade.
Det är lärarinnor och kassörskor och kon- torister, fabriksarbeterskor, sömmerskor, ele- ver vid Musikaliska och Konstakademien,
IDUN 1898 som hittills deltagit i kurserna, men Gym- nastiska centralinstitutets sal är rymlig och de arbetande kvinnornas antal är stort, många, många flere borde vara med.
Det ligger ju i den arbetande kvinnans eget in- tresse att upprätthålla sin arbetsförmåga, att motverka det stillasittande, enformiga arbetets skadliga inverkan på kropp och själ.
Hvarför skall hon då låta likgiltig- heten eller trögheten eller rädslan eller blyg- heten eller kanske bara obeslutsamheten af- hålla sig från att mottaga den hjälp, som bjuds henne?
Hvarför skyndar hon inte att begagna det tillfälle till hälsosam kropps- rörelse, som uppoffrande välvilja bereder henne?
Gerda Meyerson.
&amp; Tm Skansen åter!
Våren kommen är, Och allt däruppe vårens prägel bår.
Väl ingingcn * ännu längs marken brinner, Men lågans slem för vårsolen försvinner, Och kolarkojans dörr Står öppen liksom förr, Fast vinterbrasorna därinne slocknat.
Med jubeldrill på, lätta vingars par, Med lek och Jlax och skrik sig malm, tar Den lilla siskan, steglitsen och finkon.
Kokett hon före, efter han i blinken!
Och orren dansar kring i eoigt samma ring, l trånfull mollton går hans kär / eksvisa,.
Se, liten hafstrut, fjäxieiiätt och jm, Går ned i vattnet, flgter ut och in, Och stolta svanarna förnämt, ses glida Så tgstu, ljudlöst vid hvarandras sida.
De gitta icke se Ät a.nkpar, som får ge Sig in åt dyn och plumsar, dyker, snattrar.
Karelerhingslen uti smidigt lopp — Guldfux Ull färgen — lar körbanan opp; Medvetna kraften hvarje sena spänner, lian trotsigt lyder tömmen, den han känner.
Och stoet skrapar mark Med hofven, fm och stark, Vill ystert gnäggande sin styrka pröfva.
Och litet åsnepar på banan gnor, I fula höljet goda viljan bor.
S:t Bernhardshundarne helt muntert skålla, Liksom de gladde sig, att det skall gälla För dem att draga fram Fn liten lycklig dam I hufva röd och med guldgula lockar.
Vårkvällen närmar sig — en sabbatskväll.
Till fågelvårlden, till hvart litet tjäll Når helgdags-stämning.
Helg målsklockan klingar Från gammal stapel, ljudet stilla svingar Kring rymden, manar frid, Kvällsolen lyser blid Och kasta / ' skimmer öfver furutoppar.
157 annars beräknade annonspris, eller för födelse-, förlofnings- och vigselannons kr.
1: 50 samt för dödsannons inom ram kr.
5: — ett pris som måste betraktas som synnerligen mode- rat, då hänsyn tages till vår upplagas ovanliga De ännu talrikt tillströmmande inläggen storlek och den jämna och utbredda spridning till- i denna fråga synas bevisa, att intresset kännagifvandet därigenom- erhåller.
för densamma är både lifllgt och allmänt.
Itedaktionen af Idun.
Emellertid måste vi nu säga stopp och från * datum undanbedja oss vidare insändare.
Bland de redan inkomna skola vi ytterligare genom ett eller annat nummer göra ett lämp- ligt urval — allt är omöjligt att taga med.
S m å studier för Idun Och sedan måste diskussionen vara afslu- af Emil Unders.
tad.
Red.
af Idun. "
M ö d r a r emellan. "
Skaldernas kvinnor.
XIII.
XX.
Gustaf Fröding.
De nyföddas skötsel.
Fröding har som diktare två olika lynnen, ett lekande, lätt lynne, som förskaffat honom den stora publikens bevågenhet, och ett mörkt grubblande lynne, som tvingar honom att sjunga om dem, som lida och förtrampas.
Den muntre Fröding svärmar för fröken Elsa Örn, fröjdar sig åt att vara plågad af Härjarinnor sådana som småfröknarna Elsa och Greta, han sjunger o m vårfästmör, tral- lande jäntor och sladdrande käringar.
Men den andre Fröding, han beder all världen » I mänskor, våren intet hårda, » ty han har sett, hur, som han säger i dik- ten Det borde, varit stjärnor: — — » det som drömmer vackrast och det som blickar mildast, brutalast och vildast skall brytas mot jord och besudlas med mull. » Han hör jagar Malm berätta om sina hustrur och med förstucken ånger tälja sagan om Eli lita och han lyssnar till Fredrika Brions bikt: - Jag mötte en flicka, bon bar sitt barn, hon rodnade skamset förlägen, hennes dräkt var lump, hennes namn var skarn, hennes hem den oändliga vägen, hon hade dock något att kalla för sitt, mot hvarandra de värmde sig varma, jag ville att flickans barn vore mitt, jag ville jag vore den arma! » Ibland predikar skalden fred emellan man och kvinna: » Det är brant och tungt i lifvets backe, vi få gräla öfvernog ändå. » Han anser som i dikten Mannen och kvin- nan att, när vi nu en gång äro kvistar af samma träd — » så låtom oss synda och sämjas, så låtom oss samfäldt lida och sörja vårt lifs elände och hata och tvista och strida och älska till lifvets ände — — » På gränsen mellan de olika uttrycken för Frödings sätt att se världen stå sådana dikter som T valet och kvalet, berättelsen om den fattiga bondpigan, som slites mellan lusten till rikedom och minnet af vännen, eller kvädet om den snåla Gamle grefvinna Fatbur och stugor rodna, i dess sken, på Gambertin.
1 ' ppå renberget lyser skål ' hvar ren, Men solen glider undan — nattens limmar Andra af Frödings dikter tyda på att Sig smyga fram.
På Bredablick än glimmar diktaren hyser en viss misstanke om att Den blick, som solen sköt, kvinnorna stundom förakta männen och Just när den ögat slöt.
finna dem löjliga och plumpa.
Redan fröken Nu tyst i framtidsdrömmar hvilur Skansen.
Elsa Örn skämtar elakt med sin kavaljers Laura Fitinghoff.
elegi och den ståtliga Torborg ser föraktligt * ned på mannen som hon möter.
Men skalden synes inse att kvinnorna ha rätt, när de i utbyte mot sin gunst fordra » något för något » och icke vilja nöja Under rubriken » Familjemeddélanden * ha vi sig med tomma ord och heta blickar, utan anslagit en bestämd plats på andra sidan i var an- nonsbilaga för s k. legala annonser och för dem fast- söka sann kärlek af verkliga män.
ställt ett pris, som rätt mycket understiger vårt * " Familjemeddelanden ".
STORA BRYGGERIETS PILSENERÖL!
Som jag funnit, att mödrar i allmänhet äro okunniga om, huru de böra sköta sina nyfödda barn, har jag därför sökt att i min uppsats i synnerhet orda därom.
Mina uppgifter äro grun- dade på en skicklig läkares råd samt den erfa- renhet, som gjorda misstag och en ständig sköt- sel af mina egna barn gifvit mig.
Mor till tre pojkar, hvaraf den äldste är fyra år, tycker jag mig ha så mycket att säga i ämnet att det en- dast blir svårt att fatta mig kort.
Hvarje blifvande moder bör i tid sätta sig in i de nya plikter, som skola bli hennes, och ej dröja därmed till efteråt.
» Frun », som skal!
sköta oss, är alldeles okunnig i dessa fall, jag vet det af erfarenhet.
Sedan man själf och barnet blifvit skötta, låt det försöka att af sin mor erhålla föda, försök och för- sök om igen, tills det går, och gif det ej annan mat.
Först sedan det visat sig, att hvad barnet får är otillräckligt eller olämpligt, så gif det annan mat.
Kan en mor ej själf gifva sitt barn föda, så vill jag, hvad än läkarne säga därom, dock hålla på, att ett barn uppfödt med komjölk blir lika starkt, ja starkare än det, som har amma.
Jag vet att jag häri står kanske ensam, men jag vet ock att jag med den största noggrannhet skött alla mina barn, själf haft dem om nätterna och på allt sätt sökt gifva dem allt som jag fun- nit vara till deras nytta.
Min första lärdom häri erhöll jag af doktor Olof Sörensen i Jönköping, hvilken på det omsorgsfullaste sätt skötte vår äldste gosse, då han genom att ha fått för stark mjölkblandning under de första veckorna af sitt lif blef så sjuk, att han i nära två månader sväf- vade emellan lif och död.
Under denna tid al ' två månader försöktes olika sätt, för att gossen skulle kunna smälta maten, och hvad som visade sig vara bäst var den gräddblandning, som nu användes för små barn.
För de barn, som skola uppfödas med flaska, finnes intet bättre sätt än att koka mjölken, se- dan den blifvit utspädd med vatten och socker tillsatts, i professor Medins apparat, där så många flaskor man behöfver för dygnet kokas på en gång.
Använd härtill alldeles nymjölkad mjölk, om det låter sig göra, samt tag därtill middags- eller aftonmjölk.
Ej efter en ko, utan efter ju flere, dess bättre.
Huru stark blandningen skall vara, beror på åldern, och en bok härom medföljer hvarje ap- parat.
Håll mycket noga på att endast gifva barnet föda hvad tredje timme, håll det torrt och vänj det ej vid att bäras eller dragas.
Väg det i hvarje vecka, och om det ökar i vikt — två hekto bör det öka — om det sofver och du ser att det mår bra, så är allt som det bör vara.
På så sätt har jag skött mina tre barn, och jag kan säga att jag nästan intet besvär haft af dem, bara glädje.
Jo, att under de första månaderna vakna en gång på natten, att då få tända den lilla spritlampan och värma flaskan, att kläda om dem, det är litet besvärligt förstås, men de ha tusen sätt att belöna denna uppoffring och jag ville ej afstå från att själf sköta dem.
En del läkare hålla på, att ett barn, som får bröstet, endast skall äta i vissa minuter.
Lyd aldrig ett sådant råd — somliga behöfva längre, andra kortare tid för att bli mätta, låt det äta så länge det vill, blott ej oftare än hvar tredje timma.
Ett barn höllo vi på att förlora, för det att han fick för mycket mat, och det andra genom att han fick för litet genom en Stockholms-läkares ordination om de bestämda minuterna till ät- ning.
Så blott några ord om ammor.
STORA BRYGGERIETS PILSENERÖL!
I DU N 158 Är det verkligen nödvändigt att underkasta sig detta i mitt tycke så riskabla sätt vid bar- nens uppfödning?
Jag tror det ej.
Om än am- morna, som ju alltid sker, på förhand under- sökas, så kan jag dock ej frigöra mig för oron, att såväl anlag som sjukdomar, kanske slum- rande, kunna bibringas barnen genom dem.
Det vissa är, att de oftast äro sådana, att vi ej ville, att barnen blefve lika dem.
Och de äro dyra, 25 kr.
i månaden.
Om nu samma resultat vinnes, om en mor själf åtager sig att blanda mjölken, koka den och sköta barnet, är ej detta lugnare?
Jag sä- ger en mor, ty detta är allt för viktigt att läm- nas åt andra.
Nu när mina små rustibussar vuxit ur vag- gan, har jag en bildad flicka till hjälp att sköta dem, och det har jag funnit vara det bästa.
De få då inte lära sig något dåligt, som så ofta sker af jungfrurna.
Jag vill härmed inte, att någon skall tro att jag sätter den ena klassen högre än den andra och menar att en tjänarinna af folket ej också kan vara bra.
Jag vet bara, att uppfostran i de flesta fall inom arbetsklassen ej är sådan, att den passar tör mina barn.
De skrämmas och de lära sig smyga.
Jag är därför glad, att fina flickor vilja ägna sig åt barnsköt- sel, för barnen är det bäst och ett sällskap för mig också och en stor hjälp vid sömnad m. m.
Men jag har ock tänkt mig längre in i fram- tiden, till skolåldern och ynglingaåldern.
Må alla mödrar betänka, att de skola sända sina söner tillsammans med andras i skolorna, och att det äfven därför är allas vår plikt att ej låta dem bli dåliga exempel för hvarandra.
Jag har hört mödrar ttll vanartiga gossar säga: » Ja, skolan skall taga bort det ».
När jag hör sådant, blir jag sannerligen rädd att sända mina gossar till skolan.
Så söka vi väl alla, hvar ock en på sitt sätt, att göra en god sådd i våra små barns hjärtan.
Skörden ligger i Guds hand liksom framtiden för våra barn Nalle D.
1 XXI.
Lillans dag.
» Mödrar emellan. » Så lyder visserligen titeln på det nu i Idun pågående meningsutbytet an- gående de spädas vård och uppfostran.
Men då Iduns redaktion förr, i klädpenningfrågan och andra dylika frågor, ej nekat ens det » star- ka könet » att lämna sitt bidrag, hoppas jag att nu slippa in i » damernas egen », ehuru jag blott är en varm beundrarinna och en trofast vän till » dessa minsta små ».
Det är nämligen min ön- skan att många, många af Sveriges barn måtte komma i åtnjutande af en sådan vård, som den jag sett ägnas en nu två-årig, präktig och ge- nomfrisk liten tös.
Denna önskan är det, som kommit mig att gripa till papper och penna i denna sak.
Låt oss då först se till, hur den lillas dag för- flyter, sedan hon vid sex-tiden på morgonen slår upp sina himmelsblå ögon.
Sedan den lilla krop- pen befriats från sin påse, nattröja och linne af mjuk bomullstricot, tvättas den i vatten med en temperatur af 28 grader.
Under tvagnings- processen ligger barnet på en stor, med hvitt öfverdrag försedd kudde, som åter har sin plats på ett bord.
En mjuk badkappa omsluter de kroppsdelar, som icke för ögonblicket äro under tvättning.
Då denna försiggått, kommer påkläd- ningen.
Dräkten består af linne, lifstycke, fla- nellskjol, bomullskjol, blöja, byxor, skor och strumpor.
När toiletten fortskridit så långt, tvät- tas munnen noga med en näsdukssnibb, doppad i kallnadt kokt vatten.
Därefter tages klädnin- gen på och öfver denna ibland en s. k. kryp- kjortel af ljusblått bomullstyg eller grått linne.
Hittills har den lilla endast användt hvita kläd- ningar, sydda af tvättyg, hviliiet senare också torde vara det hygieniskt riktigaste.
Vid half åtta-tiden får hon sin frukost, bestående af smör- gås och välling, kokt på griftgryn.
De följande timmarna upptagas af lek eller promenerande i det fria, om vädret ej är allt för svårt, tills kl. blir half tolf, då dagens andra måltid är inne.
Nu får den lilla först en tallrik äpplemos med caces och därefter en hveteskorpa och en kopp chokolad af dr Lahmanns, hvilken befunnits vara både lättsmält och närande.
Så kommer lilla förmiddagsluren, som räcker ett par timmar.
Den lilla afklädes nu med undantag af linne, lifstycke, strumpor och kjolar.
En nattröja, dock ej densamma, som användes om natten, påtages.
Hönsföda, Ansiktet och händerna tvättas äfven, och så är hon färdig att slumra in i sin bädd.
Sedan toi- letten efter uppvaknandet är gjord, slår snart middagstimmen.
Till detta mål får hon ett lös- kokt ägg, potatismos, stufvade morötter, sparris, ärter eller några andra grönsaker, därefter saft- soppa, gröt eller välling.
Kött har hon ännu ej förtärt.
Kvällsmaten, som ätes kl. sex, består af smörgås samt saften af en apelsin.
Fyra kväl- lar i veckan tvättas den lilla på samma sätt som om morgnarna.
Munnen och tänderna rengöras äfvenledes.
Tre gånger i veckan badar hon varm- bad i 34 graders vatten med 27 graders öfver- sköljning.
Till dess hon blifvit aderton månader gammal badade hon varmbad hvarje morgon.
Badkvällarna ätes kvällsmaten först efter badet.
Så till slut får hon med sig i bädden en flaska s. k. vegetabilisk mjölk.
Denna beredes enligt recept, som medföljer burkarna, innehållande dr Lahmanns » vegetabile Milch ».
Såsom min- dre erhöll hon sådan mjölk flere gånger om da- gen och en om natten.
Den har visat sig sär- deles välgörande, och den lilla är ännu mycket förtjust i sin flaska.
Omväxlande med denna mjölk fick hon under det första året hafresoppa en gång om dagen, blandad med en äggula.
Den lilla insomnar nu utan någon vyssning, som aldrig får förekomma, och vi draga oss till- baka från den stora, ljusa barnkammaren, där det öppna fönstret ombesörjer rikligt med frisk luft under den kommande natten.
Hvad den psykiska vården beträffar, så kan den helt visst ej börja för tidigt.
Anlag och lynne röjas snart hos det lilla barnet och skola då utvecklas eller motarbetas, allt efter sin olika beskaffenhet.
Jag vill nu särskildt nämna ett par egenskaper, som allt mera utvecklas hos » min » lilla tös.
Det är ordentlighet och själfstän- dighet.
Aldrig, d. v. s. icke en enda gång, får hon draga fram sina leksaker eller ställa någon- ting i oordning, utan att själf, så vidt hennes små krafter förmå, åter ställa allt på sin plats.
Också har hon redan ett så utprägladt ordnings- sinne, att hon ej kan tåla se en skåpdörr öppen eller en utskjuten byrålåda.
Själfständighet in- lärdes bl.
a. därigenom, att hon själf fick lära sig gå.
Från att krypa omkring på alla fyra, tog hon en dag, då de små benen antagligen kändes starka nog, till det för människorna vanliga fort- komstsättet.
Öfvergången gick som genom ett trollslag.
Hvad särskildt den moraliska uppfost- ran beträffar, så vill jag särskildt framhålla två grundsatser, som här äro strängt genomförda, nämligen att ingenting lofvas utan att hållas samt att en gjord befallning ej återtages.
Bör- jan till ett vänligt, höfligt och tacksamt sinne- lag kan redan nu spåras hos den lilla hjärte- vinnande tösen.
Uppfostran i religiöst afseende är ju helt och hållet beroende af föräldrarnes åsikt om hvad som är rätt och sanning.
Jag för min del af- slutar min epistel med den önskan, att » min » lilla och alla andra småttingar måtte lära sig tro på den Gud, som skapat solen, blommorna och den porlande bäcken, och att de alla måtte äga hoppet om att en gång kunna ' nå den lycka, som endast kärleken till allt och alla kan skänka.
» Orion ».
XXII.
» Den bästa metoden. » Ehuru jag knappast vet, hur jag skall få tid att skrifva i den mycket dryftade barnuppfost- ringsfrågan — så finner jag mig dock tvungen därtill, då ännu ingen tagit till ordet för den uppfostringsmetod, som mest användes och som förmodligen äfven gifver de bästa resultaten.
Snälla Idun, kasta icke mitt snillefoster i pap- perskorgen, ty den stackarn har säkerligen fått nog af gröna, hårdsmälta, omogna, pepprade och sura saker förut!
Det vore också synd, ifall alla de mödrar, som hylla mina åsikter, ej skulle få sina rön och iakttagelser i det viktiga ämnet förevigade i allas vår kära Idun.
*) Därför tag- dig tid du lilla småstadsfru och öfvervinn din » obegripliga » fruktan för fru » Pet- terkvist, » » Mirran, » » Brita », » Lilla mor » o. s. v.!
Som jag hoppas visar mitt opus, hvad pluraliteten tänker om uppfostran, och att pluraliteten har rätt, är ju en erkänd sanning.
Min lilla gosse har från födelsen omhuldats ") Ske eder vilja, o Observatoria!
Den » argan listen » i eder uppsats torde väl lika litet lura någon af våra skarpsynta läsarinnor som Redaktionen.
1898 på bästa sätt med mat, kläder, renlighet och frisk luft, alldeles som de flesta barn, hvilkas föräl- drar lefva i jämförelsevis goda omständigheter, så därom vare nog.
På bestämda tider fick han dock icke mat, det vore ju barbariskt, nej, vid minsta skrik voro amman eller flaskan tillhands, och då spännin- gar eller magplågor infunno sig, buro vi och vyssjade honom turvis, tills armarne domnade och kan somnade.
Den äkta, stora kärleken tänker icke på sig själf!
Om ingen annan ger mig rätt, så gör nog » Pella » det — och jag gör som » de små » jag tycker om Pella — och jag - » tycker », att björkriset bör » växa i skogen » och barnets vilja i hemmet, det är naturligast, och ingen våldför sig ohämnadt på naturen.
Med våra möbler och prydnadssaker har gos- sen fått roa sig efter godtycke — man skall väl låta ett barn rusta om fritt och ej lägga hinder i vägen för dess fantasis fria utveckling!
En gång, då han lekt krig och halshuggit flere af mina vackraste porslinsgubbar, kunde jag ej nog förvåna mig öfver barnet, utan utropade stolt: » Den gossen blir nog minst general eller åtmin- stone en ovanligt tapper Sveas son! » Ja, de goda anlagen röja sig tidigt och mina barn ha egentligen inte haft annat än goda.
Att dressera ett barn att iakttaga bordskick, ej rata mat m. m, anser jag alldeles olämpligt.
De små måste väl bäst känna hvad som smakar dem, och jag — jag hade då så roligt åt vår gosse, som alltid så be- händigt kröp under bordet, då det var något, som han ej tyckte om, och vid de mildaste bannor kastade sig på golfvet och skrek — så jag tror det skulle kunnat höras en hel fjärdingsväg.
Det bevisade anlag för själfständighet, tyckte jag — och — •.
.
ja, sannerligen bedömde jag honom icke rätt, för det är en egenskap, som han nu oftast visar.
Ett bland de bästa medel att få barn snälla är kakor, karameller, sylt och andra godsaker; det förfelar aldrig sin verkan, det med- let kan användas natt och dag och nog äro de tysta så länge de äta, det har jag då märkt.
En viktig sak är dock att allt delas lika, jag har särskildt en liten vågskål stående på skänken.
Godt att de ändå kunna sämjas — i slagsmål komma de esomoftast, i alla fall, med hvarandra.
För öfrigt är jag mycket noga med hur tjänar- ne, lärarinnor och lärare äro mot barnen, af de förra fordrar jag vänlighet och höflighet af de senare tålamod och öfverseende.
Tyvärr kan jag ej säga mycket till dessa människors beröm, tjänarne hafva oupphörligt måst flytta, — och fåfängt har jag flyttat barnen till olika skolor, ty med tålamod och öfverseende är det klent bestäldt i skolorna, det är säkert.
Med guver- nanter och informatorer har jag försökt, men — det var sämre.
» Ungdom och visdom följs sällan åt », de hade alldeles för stora fordringar på barnen.
Ja, det kan ju understundom vara litet bekymmersamt med de små i uppväxtål- dern — » innan de själfva få förstånd », men då man gjort allt hvad man kunnat för dem, så får man väl hoppas, att det ändå, till sist, blif- ver ett godt resultat och att de som fria, själf- ständiga personligheter komma att göra, om inte storverk, så åtminstone en god insats i lifvet.
Nu törs jag inte säga ett ord mera i den här frågan, kanske har jag redan varit så långrandig, att det omöjligt finnes plats i Iduns hårdt anli- tade spalter; kanske är det lika fullt af sådana här afhandlingar, som » vårrim » i poesifacket, därför tyst du, som i dag kallar dig Observatoria.
Tjugufernårsjublleum.
Innehafvarinnan af och föreståndarinnan för härvarande Praktiska konstväfskola fröken Johanna Brunsson, firade i söndags i kretsen af anhöriga, vänner och elever sitt 25-års-jubilemn.
Fröken Brunsson, som för Iduns läsekrets är väl känd, sedan hennes por- trätt och biografi i fjol infördes, har åt sig själf förvärfvat ett aktadt namn, hvarhelst svensk väf- nadskonst idkas.
Sträfsamt och idogt ha arbe- tet och undervisningen under hennes ledning bedrifvits, och de ha också flerfaldiga gånger på våra utställningar blifvit i form af medaljer och kraftig, äggdrifvande och bekväm.
— B e n d O r - b r ö d e t är på grund af sin höga protein- halt, 17,5 %, under det att korn innehåller endast 8 % smältbar protein, det bästa, bekvämaste och billigaste hönsfoder.
— Vidare upplysningar genom Aktiebolaget B E N D O R, Stockholm.
IDUN diplom m. ra.
belönade.
Ät jubilaren öfverläm- nades vid tillfället en vacker skörd af blommor.
Kristina Nilssons sköld.
Vid sin senaste vistelse i Sverige beställde grefvinnan Casa de Miranda af ståletsaren Bernhard Beskow en sköld med svärd, yxa och spjut.
Detta vackra konst- verk är nu färdigt.
Ä skölden äro fastnitade fem bucklor.
Å öfversta bucklan är etsad gref- vinnans vackra fantasivapen, en lyra med en sångfågel, hvilket hon använde som Kristina Nilsson.
Mellersta bucklan är en lagerkrans i guld; om denna krans är viradt ett blått band, å hvilket äro inristade tjugu namn å roller, hon utfört i olika operor.
Inom kransens midt är ett sånghäfte, på hvilket noterna till den sång hon sjöng den 28 februari 1860 vid sitt första uppträdande i Stockholm äro upptecknade jämte tvänne masker, den tragiska och den lyriska.
Nedersta bucklan är grefvinnan Mirandas nuva- rande vapen.
Öfverst å skölden är en scen, föreställande Värendskvinnor under anförande af Blenda, som år 1154 nedgjorde en del af danske konungen Sven Grapes här.
Nederst å skölden är Värends härads sigill.
Kvinnor på hjul.
De kvinnliga velocipedister- nas antal i hufvudstaden är i ett raskt och oaf- brutet stigande.
Då nummerförordningen inför- des, fanns det möjligen en kvinna bland tjugu, som anmälde sin velociped till inregistrering hos centralpolisen.
Nu är minst hvar tredje anmäld velocipedist kvinna.
Italiensk konst.
En utställning af gamla italienska taflor, c:a 200 n:r, tillhörande en större samling, som af baron Eug.
Hermelin inköpts i Italien, är f. n. anordnad i Fersenska terassen.
Samlingen omfattar original och kopior meren- dels från de venetianska och bolognesiska sko- lorna.
En del äro signerade, några försedda med gamla inskriptioner.
Motiven äro rikhaltiga.
Scener ur bibliska hi- storien och helgonlegenderna omväxla med land- skapsvyer, sjö och hamnmotiv, frukt- och blom- sterstycken, stilleben med fåglar och fiskar, pasto- raler jämte en mängd intresseväckande porträtt af venetianska personligheter: doger, prelater m. m.
En del af ramarne äro äfven värda upp- märksamhet för rik genombruten skulptur och vackra egendomliga mönster.
Samlingen erbjuder en intressant öfverblick öfver synnerligast den venetianska konstens olika skolor under skilda tidehvarf och bör ej försum- mas af någon samlare eller konstkännare.
Taf- lorna lämpa sig särdeles för dekorering af antika våningar, slott och herregårdar, kapell och kyrkor m. m.
Utställningen, som af allmänheten vunnit berättigadt bifall, icke mindre än 43 konstverk äro redan sålda, hålles öppen ännu blott några dagar.
Samtliga taflorna äro till salu.
Flere nya hafva under utställningens lopp tillkommit.
—: * Ett l a n d s m a n s m ö t e.
Skiss för Idun af H.
M an talar o m enslighetskänsla i ödemar- ken, dock tror jag, att den känsla af öfvergifven ensamhet som kan gripa en männi- skas sinne, när hon känner sig allena midt i en stor världsstads brusande lif, ingalunda är mindre tung eller lättare att bära.
I öde- marken står människan, redan i sin egen- skap af sådan, ett steg före sin omgifning, och det bör ligga något tröstande i den tan- ken, att hennes dagar ej behöfva gå spår- löst förbi.
Hennes fot trampar stigar, hen- nes hand rödjer väg, och under hennes kär- leksfulla hägn spirar kornet i den kargaste jord.
Men i världsstaden, bland de tusen och åter tusen människor, som oupphörli- gen korsa hvarandras väg, hur betydelse- löst kan ej en enskild individs lif förefalla.
Och främlingen, som från ett lugnare värl- dens hörn plötsligt föres in storstadens midt, han, ja, han betages väl till en början af de mäktiga former, hvari lifvet där rör sig, af farten och glansen i det skådespel, som dagen lång utvecklar sig på dess gator och torg.
Men när ögat fråssat sig mätt af nya intryck, när örat länge lyssnat till det oaf- brutna sorl, som är den röst, hvarmed stor- staden talar, då händer det, att en öfver- gifvenhetens känsla smyger sig in i främ- lingens sinne, och att han gripes af längtan att mötas af ett enda, blott ett enda igen- kännandets soliga leende eller att höra sig kallad — hälsad.
Men i de täta led, som rastlöst draga förbi, möter den främmande sällan, knappt någonsin ens den flyktigaste bekantskap, och ensamhetskänslan växer inför alla lik- giltiga blickar under trycket af den tanken, att af alla de tusen hem, som kanta hans väg, är det icke ett, där han med en väns glada tillförsikt kan träda in.
Lycklig den främling, som i sådana en- samhetens och hemsjukans stunder, kan låta tanken trygga fast vid, att de skola få en öfvergång, att, o m ock långt borta, ett hem dock väntar, ett hem grundadt i den jord, där man med hjärtats och tankens fina rötter vuxit fast, och där i kraftiga rytmer det språk klingar, hvars minsta ord och finaste skiftning man älskar och förstår.
Men vandrar man en dag under sådana tankar på den främmande marken, då örat plötsligt fångar en hemlandston, hvad kan man väl annat göra än stanna och lyssna!
Och den, sem talat, hvem och hvad han är, hvad gör väl d e t?
Är han fostrad af samma land som jag, då är han ju min vän, min bror, för hvars väl och ve jag måste ö m m a!
Direkt från hem, fränder och vänner kom jag till London, där jag blef inackorderad hos ett par små snälla misser, som talade en den prydligaste engelska, hvilken jag gjorde mitt bästa att så mycket som möj- ligt söka efterlikna.
Dessutom tog jag öf- riga lektioner, besökte flitigt museer och samlingar och försökte använda tiden på bästa sätt, till hvilket jag räknade att hvarje dag anslå ett par timmar för att, drifvande med i folkströmmen, iakttaga det brokiga lif, som utvecklade sig på den stora stadens pulsåder.
Jag gick alltid ensam, ty jag hade inga andra bekanta än misserna och några af deras umgängesvänner, som dock alla hun- nit den ålder, då vidsträckta promenader i starkt folkvimmel ej längre skänka nöje.
Allt var mig nytt och främmande, med språket redde jag mig blott hjälpligt, och sammanlagdt gjorde nog detta sitt till att jag nästan ständigt låg i fejd m e d en kronisk hemsjuka.
Så gick en lång höst, en obeskriflgt smut- sig vinter, och slutligen läste jag i alma- nackan, att det var vår.
Vår, vårluft, jag gick och sökte den mel- lan täta husrader.
Själens öga såg foster- jorden göra toalett för sommaren, såg träd och buskar stå med svällande knoppar, såg björken luftig och lätt i finaste ljusgröna skrud, medan häggen stod h vit klädd som en brud och från tusen blommor sände ut sin vårliga doft.
Men i den stora staden såg jag intet af all denna härlighet, och modlös kom j a g ned till floden, där jag förgäfves sökte fånga V ä g g o h y r a, M a l och Bakterier utrotas on fläkt af frisk vind.
Jag beslöt att fara utför floden till en af de stora dockorna, där utländska fartyg hafva sin tilläggplats.
Någongång förr, när hemlängtan blifvit mig för öfvermäktig, hade jag företagit denna färd.
Jag brukade då, följande kajen utef- ter, spana efter svenska fartyg; visst var det ett fattigmansnöje, men när jag bland virrvarret af tackel och tåg plötsligt fick sikte på den blågula flaggan, då blef jag lättare till sinnes, och när den för vin- dens andedrag vecklade ut sig och sakta vajade, då tog jag det som en hälsning från norden, en bekräftelse på, att landet låg kvar däruppe och hade hjärta och rum för sitt barn, när det engång skulle vända åter.
Nu var det en dag » im wunderschönen Mo- nat Mai », som jag långsamt spatserade ut- med hamnkajen.
Utanför på floden var en kolossal, sotsvart ångare i färd med att krångla sig in mot land, och som vanligt vid dylika tillfällen hade en del människor samlat sig på stranden för att se på.
Litet från de öfriga stod en grupp nyss afmön- strade sjömän i helgdagskläder och solskens- lynne.
Tydligen hade de nyss uppburit sin aflöning och stodo nu med penningarna skramlande i fickorna i underhandling o m bästa sättet att börja göra af med dem, till hvilket några » hajar », som ströko omkring i omedelbar närhet, tycktes vara beredvilliga att vid första vink lämna benäget biträde.
Det låg något spelande gladt hos hela sällskapet, särskildt hos en undersätsig figur, som med sitt tvärhuggna hufvud krönt af linhvitt hår på ett i ögonen fallande sätt af stack mot de bronsfärgade kamraterna.
Han stod midt i klungan och tycktes vara i färd med att roa sällskapet genom att gif- va prof på sina språkliga talanger, ty redan på långt håll hördes hans uttalanden på åtskilliga jordens tungomål, tacksamt mottagna med breda löjen från kamraterna.
Af enbart okynne, eller möjligen därför att jag, som i det tvärhuggna linhufvudet tyckte mig se något nästan hemmabekant, kanske därför såg på honom, och detta blef honom för frestande, — allt nog, just som jag gick förbi, lyfte han handen med en elegant sväng till hatten, bugade sig, lät upp sin mun och sade på en den bre- daste bohusländska: » God dag min sköna fröken, hur står det till? » Slagen af förvåning vid det svenska till- talet vände jag mig blixsnabbt, och innan jag ett ögoblick besinnat mig, hade orden: » Tack bra, hur mår ni själf? » halkat öf- ver mina läppar.
Jag har engång läst eller hört utrycket » tappa underläppen af förvåning », men aldrig har jag sett det så fulländadt illu- streradt som hos den svenske sjömannen vid detta tillfälle.
Först efter en lång stunds besinnande förde han handen på nytt, men nu med en betydligt tafattare rörelse upp mot hatten och sade dröjande: » Jag ber om förlåtelse, jag tror fröken är från Sveri- ge, » — och fortsatte, liksom för att smått ursäkta sin fråga, — » se, Sverige eller något svenskt, det har j ag hvarken sett eller hört på mången god dag. » » Det var således länge sedan ni lämna- de Sverige? » Han såg förvånad på mig, och hans blick uttryckte så tydligt en häpen fråga, om det verkligen var det där snyggt klädda fruntim- rets mening att vilja samtala med en enkel beckbyxa som han, att jag nästan förklaran- de tillade, att jag också själf varit länge af Aktiebolaget D e s i n f e c t i o a stället — u t a n b o r t f ö r a n d e a f m ö b l e r.
Rikstel.
34.
— Kontor: II A. Vestra Trädgårdsg.
11 A. — Allm.Tel.
7494. i r u m, f a r t y g o. b o s t ä d e r, a l l t p å
DUN 160 hemifrån, hela åtta månader, och under den- j i a tid ej hört ett enda svenskt ord förr än i dag.
» Åtta månader, » eftersade han, medan ett bredt löje drog sig upp mot öronen.
» Skulle jag säga åtta år och åtta därtill, skulle det väl tillnärmelsevis vara den did, j a g varit bor- ta^ » Han teg litet, tydligen tveksam o m han skulle våga fortsätta eller e j, kastade en blick på kamraterna, som aktningsfullt dragit sig litet tillbaka, men dock med vid- öppna munnar lyssnande, utan att förstå ett ord, bildade hedersvakt omkring oss, och otve- tydigt njutande af deras häpnad, vände han bussen, spottade med beundransvärd träff- säkerhet tvärs genom klungan ut i vattnet och unnade sig nöjet att ännu mer öka de- ras förvåning.
» Se, j a g var just icke värst stor, vidpass så här », han utmätte med han- den en ungefär tolfårig pojkes storlek, » när jag, skam till sägandes, utan permission gaf m i g af hemifrån med en kolbåt, d. v. s. på fribiljett till bottenplats. » Härvid sken hans anlete af belåtenhet öfver den lyckligt funna omskrifningen för en simpel rymning.
För att också kamraterna skulle få tillfälle att njuta af den, återgaf han den i öfver- sättning, och m e d lifligt mummel och flitigt vändande på bassarne ådagalade de sitt belåtna gillande.
Uppmuntrad häraf fortsatte han, nu dock hufvudsakligen begagnande sig af engelska språket.
» Sjön gick hög, och j a g mådde sämre än en hund där nere bland kolstybbet, men höll dock ut, tills j a g trodde land vara ur sikte.
D å kröp j a g upp på däck och hade så när skrämt slag på styrman, som gick Länk-gåta.
Men den, som var från båten, innan den kom fram, det var nog Lasse Henriksson det.
En morgon före dagningen, just när vi började paddla uppför en bred flod, äntra- de jag, utan att säga farväl eller tacka för husrum, utför skrofvet och sam m o t land med kläderna bundna som ett bylte på ryg- gen.
Jag blef uppfiskad af den lede själf i människohamn.
K o m i hans tjänst, slet ondt, försökte rymma, blef fast och fick det än värre.
K o m dock loss omsider och följde som skeppspojke m e d en skuta till London.
Sedan var det snart all right, när jag börja- de gå som matros på långturer. » Länk 7.
Ej min tunga jag nu häjda kan, Förr ' n den nämner ännu en tyrann, Hvilkens namn är svärtadt, Om man än behjärtat Att han var en .. sina tiders » man.
Länk 8.
Nu en här jag kunde ställa upp, Egendomlig, värfvad, blandad trupp; Uti heta striden Någongång beriden, Tränad båd ' till snack och mäster- kupp.
Länk 2.
Säg, hvem känner ej ett iskallt vif, Som är klädd i blått sitt hela lif?
Pärlbesatt dess änne, Af korall dess spänne; Stulna summor på dess kreditiv.
Länk 9.
Fast det kunde kallas blott » lull lulh, Det må skimra af briljant och gull, Mångens håg det lockar, Mången ödmjukt bockar Blott för detta » lilla någots » skull.
Länk 5.
Lilla ord, hur dechiffrera dig?
Hufvudbry du vackert skaffar mig.
Sats, som skulle lyda Jag » han icke » tyda Motsats blef — o dumbom, bara tig!
Länk 6.
Långt tillbaka, uti forntid grå, Fanns en konung själfvisk väl som två.
Hiifvudordet.
Här vår visa ändtligt har ett slut, Alla småord ha vi plockat ut, Men det stora hela, Som vi haft att dela, Skall väl också få sin ordtribut.
Namn på andligt brödrakotteri, Öfvande båd ' bön och tiggeri, Ej för snygghet kända Förr, men nu, kanhända, Ha de såpa i sitt skafferi.
S.
L.
Gåta.
Rullande sten jag är, Mossa ej växer där, Örnavingar jag har, Fjärran ikring jag far, Bådar båd ' ondt och godt, Täljer båd ' stort och smått, aar.
u r, i ocKan Det doftar hyacinter!
— Det är ej längre vinter, Mot fönstrets mörka hvälfning Slår solens varma gull.
Därute skyar skifta, Och nakna grenar vifta, Och u p p ur hvita drifvor Står jordens svarta mull.
Ellen Lundberg.
.
* Innehållsförteckning; T h é r é s e S a x e n b e r g; af A.
S.
(M e d p o r t r ä t t).
— K v i n - n o f r å g o r n a v i d 1898 å r s r i k s d a g.
I.
Konfirmationen o c h u n g d o m e n; af Eva Wigström (A v e.)
— M i n g a m l a flygel; af Adi.
— E n k v i n n l i g g y m n a s t i k n p p v i s n i n g; a f Gerda Meyerson.
— V å r l i f p å S k a n s e n; a f Laura Fitinghoff.
— S k a l d e r n a s k v i n n o r; s m å s t u d i e r f ö r I d u n af Emil Lin- ders.
X I I I: Gustaf Fröding.
— - Mödrar emellan ».
X X — X X I I.
— O r n o t i s b o k e n.
— E t i l a n d s m a n s m ö t e; skiss f ö r I d u n a f H.
— T i d s f ö r d r i f.
Hopp har jag stundom skänkt, Själar i nöd ock sänkt, Mången i grafvens bo Knappt jag en gång ger ro.
Moster Lisa.
vissa växter, 19) bokstaf.
Äro orden rätt lösta, bilda de bokstäfver som infalla i de mellersta rutorna, lästa uppifrån och ned, ett ordspråk.
Moster Lisa.
Ordspråks-aritmogryf.
1 2 3 3 5 4 6 9 7 4 I 8 10.
11 12 6 14 15 7 1 8 14 10 6 4 3 11 12 l o | l 4 15 10 7 12 11 6 14 10 8 19 10 9 16 18 12 13 20 14 21 3 15 16 j 22 8 1 2 3 4 1 a a a a 2 4 6 » 4 i i k 1 I 4 m n r 1 Orden: 1) sällskapsnöje * 2) mansnamn, 3) läkemedel, 4) ett visst slag af träd i pluralis.
- &gt;Ellie ».
1 6 17 23 11 e 17 8 r e 3 k Lösningar.
Logogryjen: Kärleksmöte: ström, tröskel, töm, stek, räkel, skärm, smör, kräm, ärm, träsk, slö, söl, sal, stör, rök, smälek, köl, märke, lek, sekel, o m, mört, skämt, lök, eter, mö.
3 17 18 Fyrkantig nöt.
1 CD Länk 4.
Du, som kvittrar vackert uti skog, Med din visa du mitt hjärta tog.
Att en krans jag virar, När du en gång firar Sångarjubileet, vet du nog.
» Kunde ni icke läsa det själf? » (Forts.) « Han tystnade, sköt hatten på nacken, vände bussen och tyckte möjligen han pra- tat nog m e d mig o m sina affärer.
Men denna berättelse o m rymning och åratals bortovaro hemifrån, helt visst vanlig nog bland hafvets arbetare, tycktes mig, som under några månaders skiljsmässa från hem- met beständigt längtade dit, rent ohygglig, och j a g kunde ej låta bli att fråga, om han Länk 1.
Litet trasslig blir jag nog ibland, Men att reda mig går ändå an, Än på stol jag sitter, An jag klär med glitter Martissonen och — s teaterband ».
Länk 3.
Gissa, hvad vill sköna blomman ha, Utan sol och regn, som ock är bra?
Barnen för att trifvas, Katten att ej rifvas, Ty hans mjölkskål tom ej vara ska '.
aldrig, under den långa tid han varit borta, hört något från de sina.
Ett drag af djupt allvar öfverfor hans ansikte.
» J o, från mor har j a g haft ett bref, som h o n låtit en granhustru hemma på ön skrifva åt sig.
Jag fick det händel- sevis, när j a g ett par år senare kom till den stad, dit fartyget, med hvilket jag reste hemifrån, var destinerad!
Brefvet var adres- seradt till konsulatet, som efter kaptenens anmälan o m min rymning sändt underrät- telse därom till hemorten.
En svensk, som tjänstgjorde på konsulatet, läste upp det för mig; det var ett ynkligt btef, fullt af jäm- mer, för att j a g gifvit m i g af, fast mor sökt hålla m i g tillbaka, ty hon var liksom rädd för sjön, sedan far och två mina brö- der en natt under fiske blef borta. » där fram och åter och spatserade, ty han tog m i g, svart som j a g var, m e d förlof sagdt för den onde själf eller någon af hans allra närmaste.
När han emellertid fick klart för sig, hur pass ofarlig person jag var, började han storskratta, och j a g tyckte just, det artade sig bra för mig, då kapten k o m upp, och det blef annan musik i pipan.
Först fick jag ett duktigt kok stryk, sedan hölls för- hör, och ett protokoll uppsattes med mitt och mors namn samt namnet på skäret där hemma, dit j a g genast vid båtens ankomst till närmaste hamn genom därvarande kon- sulats försorg skulle återsändas.
Grym han var tillika.
Ty sin ungskog rika Fällde han för att mer lifseld få.
Bidrag mottagas med tacksamhet 1898 15 101 .| Kors aritmogryjen: Axel Oxenstjerna^.
sal, y x a, rem, Engelholm, Kronoberg, ål-, lax, m ö i t, rep, A n e, ess, U t ö, sjö, Per, tre, Uno, sax.
Cirkelgätan: Tomteboda; tomte, te, bod, dato, atom.
T o m, o m, tomt, Orden beteckna: 1) bokstaf, 2) ej utan värde, 3) bokstaf, 4) namn, 5) hamnstad, 6) djur, 7) bokstaf, 8) flod, 9) kompo sitör, 10) glänsande, 11) militär, 12) flod, 13) bokstaf, 14) titel, 15) namn, 16) stad, 17) bokstaf, 18) finnes på kemiskt tvätttas o c h färgas, utan att sönder sprättas.
Billiga priser.
Välgjordt » rbete.
HIUDUIt ANDERSSONS Ullspinneri- &amp; Skrädderiabtiebolagr.
Oxtorgsgatan 16.
Filial: Hornsgatan I.
— Allm.
Tel. 30 435.
Rikstel.
163.
Allm.
Tel. 7 6 53.
Gods afbämtas tacksamt afglftsfritt.
