# ID: svediakorp-per1181
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1898
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 24,589
# sentences: 632
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Iduns Ktingl.
Fredagen den 14 januari 1898 N:r 2 (525) Prenumerationspris pr år: Idun ensam - kr.
Iduns Modet., fjortondagsuppl.
» Iduns Modet., månadsuppl.
» Barngarderoben » B y r å L "; Klara södra kyrkog.
16, 1 tr. Öppen kl. 10 — 5.
5 5 3 3 Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Allm.
telef.
6147.
Rikstelef.
1646.
Redaktionssekr.
: J. Nordllng.
Hoßwktr, ll:te årg.
Utgi Utgifningstid: h v a r j e fredag.
Annonspris: 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
Lösnummerpris 15 öre (lösnrr endast för kompletteringar.)
Utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
t Thalia I Jå den kvinna, som utan tvifvel bäst och kompetentast kunnat teckna minnesorden öfver fröken Thalia Schoug,före- Schoug a n s t r ä n g n i n g eller t v å n g.
det var detta, s t å n d a r i n n a n f ö r h e n n e s s k o l a, f r ö k e n A n n a S a n d s t r ö m — alias Uffe uppmuntrade — m u n t r a kraft, anmält som för förfall, h a r kan kännas den, hvilken ställa sig, att lifskraftig, j a g ej v e l a t u n d a n d r a g a underligt ej m i g ett uppdrag, som hon H o n var adlade utan att hon själf v i s s t e tungt flytande, före- hemlig kunnat verksam, så enkla lifsgärning.
Hur makt, gjorde glad, däraf.
som D e t v a r detta in- k ä n d e s s o m ett slags något s k o l a n till af d e t t a, ett hem.
som sagan berättar, att h v a r j e har en b o r t r y c k a s från e t t lifsvärf, till h v i l - fast k e t h o n h ä n g a f s i g m e d lif o c h själ, så och sinne från en krets, plikttrohet, hennes betsförmåga är som m e d beun- blickar såg u p p ju outtröttliga i ett mätes m e d h ö g a ord, i som ligger g ö m d t ingen på mare i sätt uppgift språk.
och än Det vis att ske är det obelönadt hvilken lar att tillse särskildt att vara upprätthålla ordningen, inom för det vara kaos.
som Thalia sätt, hvars glömma, Schoug att som ingen en g å n g var hvad farliga som voro m e d i skolans just värf, dem.
Ty i sitt esse då, hon var den oförtrutna öfvervakarinnans.
H o n var hon såväl hon var det utan den barnabusen.
Vi alla, vardandes skolans sak v o r o under och djärfva planer mönsterläroverk efter principer till liga tid, ännu man på s o m klippt lärarinnans hvardagsspråk kallar o c h s k u r e n f ö r alla d e s s a som den pliktmässiga likasom skolans lefvande klocka, och ringaste med Schougs glada j ä m n m o d, tro p å hörde på delvis ordningen ett nya för skymt af t r å k i g t pedanteri, af Det kunde lande kraft, tillvann hon sig hennes praktikens o c h fröken hon genom entusiasm Thalia var en sådan.
aldrig vunnit sin erfarenhet och idealismen.
då väl behöfvas en hvardagsförståndets sig, h a d e just då icke hunnit nedslå u n g d o m s - modet utföra skolmästar- dagen, då m a n ännu var i den lyck- ett henne som glasögon och skamvrån och ningar skall sett s o m i forna tider d e n n a tid, då h ö g t f l y g a n d e förhopp- detta på hvad utmärkas den liga uppgifter, fyllde innebörd från så fröken reglementerande D e t var dessa ur- ljusa förhoppningsfullhet o c h orubb- ä n d o c k skulle sönderfalla o c h blifva ett eget dagar, minnas, huru ovärderliga ock- på stormä- skollifvet, utan hvilket o c h pliktens ok Föreståndarinnans rotting, r u m m e t hvi- d i s c i p l i n e n, att familjekrets, a k t i g t, allt s o m står i s a m b a n d reg- den, skolans tacksamhet v ä s e n är s å l å n g t s o m m ö j l i g t skildt kan- och p l ä g a g ö r a b ö r d a n af s k o l - brukade otacksam- Och det i främsta starinna bana otacksamt och äfven Sandströmska arbetet utan t y n g d finns inplugga ler o c h l ä r a u n d a n t a g.
där ock- ordnings- värde erinrar sig m e d gladt.
D e t l i g g e r i n g e n stor- läroböcker den hem rätta, o c h en, s o m del- som det författarskap, i Hvar d e n p r ä g e l af h e m o c h klassrummets som dylikt arbe- sin b e l ö n i n g i het, i till s y n e s, så h a r ett glän- väggar och som har svar.
aldrig skolan arbete, te, s o m utföres i n o m riktiga s o m styr tomtebolyckans tagit Det för världen eller f ö r v å n a n d e han för betydelse.
ar- o c h arbetsglädje.
ingenting sande till h e n n e s tomte, som T y så- skulle helt hastigt o c h o f ö r m o d a d t drande ofta ej oss b l o t t m e d sin n ä r v a r o, m e d sin lifsfriska, d e n aflidna, n y s s så så e n g o d o c h stark k v i n n a, o c h hennes g e n o m olott hängifvenhet.
för r e f o r m i d é e r n a.
tillbakahål- Men den makt, hon detta, den v a n n Det var vackert Hon började att se g e n a s t att in-
IDUN 10 Att d r a g a d o l k e n m o t ett d ö d t förflutet Är s o m att s l u n g a den i s t r ö m m e n s v a t t e n, Att slåss m e d gastar midt i m ö r k a natten Och r o p a d ö d a upp ur g r a f v e n s r o!
— föra sina konversationslektioner, s o m på sam- ma g å n g v o r o strängt m e t o d i s k a — en n y h e t då för tiden.
När hann h o n m e d allt?
Öfverho- pad m e d e n s k i l d a l e k t i o n e r p å e f t e r m i d d a g a r - n a, f a n n h o n t i d att författa l ä r o b ö c k e r.
H o n deltog m e d fröjd o c h intresse i de diskussio- ner, s o m f ö r d e s v i d d e e j sällan å t e r k o m - m a n d e kafferepen under frukostlofven, som j u s t e j h ö r a till d e n t r a d i t i o n e l l a s k o l o r d - ningen, m e n hon deltog också m e d samma l u s t o c h lif, n ä r d e t g ä l l d e att h o p j ä m k a d e t, s o m u t g ö r alla s k o l o r s fasa, t i m f ö r d e l - ningen v i d skolschemats affattning; m e d andra ord, h o n d r o g sig för intet, s o m var tråkigt o c h enformigt, lika litet s o m h o n h ö l l s i g u n d a n från d e t s o m h ö r d e till glädjen o c h skämtet.
Skolans sällskapslif och skolans tunga marschtakt älskade hon bägge.
A l d r i g k u u d e vi u p p t ä c k a en m u l e n min på hennes ansikte.
J a g m i n n s så v ä l den karaktäristiska gesten, när hon strök sitt h å r o c h f u n d e r a d e, d e t k o r t a e n t o n i g a skrattet, s o m l j ö d så o f t a o c h så friskt o c h v ä n l i g t, m e n p å s a m m a g å n g så b e h ä r s k a d t, som o m h o n i c k e h a d e t i d att s k r a t t a länge.
Lifligt m i n n a s v i alla h e n n e s ö m m a b e k y m m e r f ö r, att f r ö k e n S a n d s t r ö m i c k e s k u l l e ö f v e r a n s t r ä n g a s af f ö r m y c k e t a r b e t e eller u t t r ö t t a s a f för m å n g a b e s ö k af m a m - mor, t y det var en e g e n d o m l i g h e t h o s h e n n e, att f a s t ä n h o n v a r så p r a k t i s k t an- l a g d, h o n k u n d e k ä n n a ett u n g d o m l i g t hjärtas v a r m a beundran, o c h den k ä n d e hon f ö r s i n f ö r e s t å n d a r i n n a o c h för s i n skola.
O e g e n n y t t a var för h e n n e icke en d y g d e n s konst, m e n ren natur.
O c h detta t r o r j a g o c k s å e l e v e r n a h a d e k ä n s l a för, äfven de, s o m h o n s t u n d o m k u n d e förefalla sträng o c h » n o g a ».
När h o n g i c k sin i l a n d e g å n g g e n o m k o r r i d o r e r o c h lärosalar, gaf h o n s i n a t i l l s ä g e l s e r p å ett sätt, s o m m a n sällan hör b a n n o r gifvas, t y det låg i tonfallet i n g e n personlig bitterhet, utan b l o t t s a k e n s j ä l f: så m å s t e d e t v a r a o c h något annat duger ej.
D ä r f ö r h a r h e n n e s e x e m p e l lärt h e n n e s medlärare och medlärarinnor m y c k e t af det bästa de kunna s o m önskningsmål upp- ställa för s j ä l f v a lifvets s k o l g å n g: kärlek till a r b e t e t o c h l u s t v i d a r b e t e t, d e t, s o m vi alla b e h ö f v a l ä r a o s s u p p h ä m t a, ä f v e n ur j o r d e n s m u l l, s å s o m g l ä d j e n s b l o m s t e r.
D ä r f ö r skall o c k s å d e n j o r d, s o m n u g ö m - mer h e n n e s stoft, h v i l a lätt p å h e n n e o c h ur h e n n e s g r a f s k o l a v ä x a t r o g n a e l e v e r s och vänners m i n n e s b l o m m o r.
O c h nu just n ä r j u l f e r i e r n a k o m m o o c h h o n fick l o f f ö r e v i g t från s i n l i f s l å n g a, t r ö t t s a m m a skol- g å n g, d å v e t a v i säkert, att h o n o c k s å af alla, s o m k ä n t h e n n e, får d e t h ö g s t a b e t y - get för h v a d h o n v e r k a t i sin k r e t s.
Det k a n t y c k a s v a r a lätt b o r t s o p a d e spår, s o m den snart inlärda o c h snart g l ö m d a minnes- läxan efterlämnar i barnasinnet.
Det kan d ä r f ö r o c k s å t y c k a s s o m d e t v o r e l ä t t bort- s o p a d e spår, h v i l k a e n l i f s v e r k s a m h e t af d e t t a slag efterlämnar.
D e n t a n k e n är i n g a l u n d a ny f ö r d e flesta s k o l m a n o c h s k o l k v i n n o r, den i n n e b ä r n å g o t f ö r l a m a n d e, m e n d e n är f å v i t s k o c h d e n är ä r e l y s t e n, d e n är få- fängans ingifvelse, o c h j a g t r o r e j, att Tlialia S c h o u g o f t a h a d e d e n, k a n s k e till 18 » 8 Vill du b e v a r a lifvet solbegjutet, Må aldrig du v i d n a t t e n s s k u g g o r r ö r a Och ej d e d ö d a s l ä t t a s l u m m e r s t ö r a, Men blott på dagens l u g n a v i s s h e t t r o!
Ullen Lundberg.
och m e d aldrig.
D e t var hennes storhet, att för h e n n e i c k e d e t lilla v a r litet, l ä x a n var e n a l l v a r s a m s a k, e n u p p g i f t l i k a all- v a r l i g s o m l i f v e t själft, s o m s ö n d e r f a l l e r i de små uppgifternas mångahanda.
Hon var ingen idémänniska, ingen drömmarnas m ä n n i s k a, i n g e n r o m a n t i s k n a t u r, d e n s. k.
» kalla v e r k l i g h e t e n » var i c k e kall för h e n n e, och därför var h o n också afundsvärd, en lycklig människa, ty den solidaste lyckan l i g g e r i d e t t a k l a r a l u g n o c h i d e t af alla h å g l ö s - hetens betänkligheter ogrumlade sträfvandet.
Men h v e m känner någonsin en människa mer ä n till h ä l f t e n?
D e t är o c k s å b l o t t ett i n t r y c k jag velat återgifva, o c h h v e m vet, o m icke hennes e g e n tysta värld var helt olika m o t den hon visade världen?
H v e m vet o m det leende ansiktet döljer personlig l y c k a?
De y t t r e h ä n d e l s e r n a i h e n n e s lif ä r o icke märkvärdiga.
Thalia Schoug, som var f ö d d i L i d k ö p i n g d e n 2 4 o k t.
1 8 5 0, blef efter slutad seminariekurs lärarinna v i d flickskola i G ö t e b o r g åren 1 8 7 4 — 7 6, r e s t e så s o m - m a r e n 1 8 7 6 till L o n d o n, h v a r e s t h o n o c k - så ett hälft år t o g a n s t ä l l n i n g i s k o l a, m e n s e d e r m e r a ett år v i s t a d e s i f a m i l j, h v a r e f t e r hon s t ä l l d e k o s a n till H a n n o v e r.
S å för- b e r e d d, blef h o n föreståndarinna för U d d e - v a l l a f l i c k s k o l a 1 8 7 8 — 1 8 8 2, m e n öfverflyt- t a d e d e t t a år till S t o c k h o l m, d ä r h o n s n a r t kom i förbindelse m e d den Sandströmska skolan, s o m h o n alltsedan tillhört.
Utom d e t l e f v a n d e i n t r e s s e, h o n h ä r i s i n a lek- t i o n e r i f r ä m m a n d e s p r å k m e d s k o l a n s flesta klasser ådagalade för språkundervisningen, främjade h o n också g e n o m nere läroböcker, som å t n j ö t o h e d e r n att a n t a g a s s o m s k o l - b ö c k e r, s t u d i e t af sitt ä l s k l i n g s ä m n e.
En inre s j u k d o m, s o m eljes plägar y t t r a sig g e n o m å r s l å n g a l i d a n d e n o c h f ö r f ä r l i g a plå- gor, h a d e h o s h e n n e h a f t ett s m y g a n d e och ganska omärkligt förlopp, och s a m m a f ö r m i d d a g, d å h o n u n d e r r ä t t a d e s o m faran, å t f ö l j d e h o n l ä k a r e n till s j u k h u s e t, h v a r e s t en o p e r a t i o n f ö r e t o g s, s o m d o c k ej k u n d e b e k ä m p a d e t o n d a, o c h e t t p a r d a g a r där- efter afled h o n, ä n n u till d e t sista b i b e h å l l a n - de d e n b a r n s l i g a s j ä l s s t y r k a o c h d e n l u g n a förtröstan, s o m gåfvo hela hennes natur något på en g å n g naivt o c h storartadt.
Hellen Lindgren.
6n hemmets högskola.
Vårt lands förstå Kvinnliga foMogskola.
M anliga folkhögskolor hafva vi, s o m be- k a n t, flerstädes i v å r t l a n d.
M e n d e t finnes hittills i n g e n f o l k h ö g s k o l a, s o m i för- sta r u m m e t är i n r ä t t a d för kvinnan o c h h e n - nes b e h o f af praktisk b i l d n i n g o c h idealisk lyftning.
D e t är e n s å d a n s k o l a, e n h u s - moderskola, en h e m m e t s högskola, s o m nu i n o m k o r t skall g r u n d a s.
R e a l i s e r a n d e t af d e n n a v a c k r a t a n k e h a r m ö j l i g g j o r t s g e n o m d e n s t o r a r t a d e frikostig- heten hos landtbrukaren herr Lars Eriksson å Eriksberg o c h hans aflidna hustru, hvilka till F e l l i n g s b r o s o c k e n i Ö r e b r o l ä n t e s t a m e n - t e r a t e n h e l f ö r m ö g e n h e t för d e t t a ä n d a m å l.
I » Örebro tidning » förekom nyligen under r u b r i k » K v i n n a n s u p p f o s t r a n för h e m m e t » e n l ä n g r e u p p s a t s af d e n f r a m s t å e n d e u n g e lektorn o c h riksdagsmannen Enar Sahlin, däri han m e d brinnande e n t u s i a s m ut- vecklar de synpunkter, s o m blifva ledande vid g r u n d a n d e t af v å r t l a n d s f ö r s t a k v i n n - liga folkhögskola.
M e d nöje tillmötesgår I d u n e n b e g ä r a n att g e n o m d e s s a r a d e r i n o m vidare kretsar fästa u p p m ä r k s a m h e t e n p å ett f ö r e t a g, s o m i f r ä m s t a r u m m e t f ö r v å r kvinnovärld måste vara högeligen beak- tansvärdt.
Det göres j u m y c k e t för folkets bildning i v å r a d a g a r, — så s k r i f v e r h r S a h l i n b l a n d a n n a t i d e t t a s a m m a n h a n g — m e n d e t är märkvärdigt, huru föga dessa ansträngnin- gar nå kvinnan.
Vill m a n nå h e m m e t o c h g i f v a l y f t n i n g åt d e t t a, så m å s t e m a n s ö k a n å d e t f r a m f ö r allt g e n o m k v i n n a n.
Det finnes åtskilliga hushållsskolor o c h d ä r m e d j ä m f ö r l i g a i n r ä t t n i n g a r.
M e n d e t finnes i c k e tid i dessa skolor för m e r ideela läroämnen.
Det finnes j u e n k v i n n l i g k u r s v i d v å r a folk- högskolor.
M e n tiden räcker där ej heller till f ö r b e h o f vet: för k v i n n o r äro d e ö p p n a de tre s o m m a r m å n a d e r n a; d e t förslår i c k e m y c k e t för b å d e praktisk o c h teoretisk bild- ning.
Och d o c k är d e n u n g a k v i n n a n i stort behof af ideell lyftning.
H o n är s y n n e r - ligen mottaglig för m å n g a h a n d a lockelser, men h o n är o c k s å s y n n e r l i g e n m o t t a g l i g för det u p p h ö j d a i lifvet.
Detta synes vara i h ö g g r a d v ä r d t att t a g a v a r a p å.
Nu är det väl icke m å n g a allmogekvinnor, som efter s l u t a d f o l k s k o l e k u r s g ö r a n å g o t n ä m n v ä r d t för sin » b i l d n i n g ».
Kvinnorna äro visserligen trägnare gäster i kyrkor o c h andaktssalar än männen.
M e n ä f v e n re- ligionen kan främjas g e n o m bildningsnivåns h ö j a n d e, o c h i c k e all r e l i g i ö s f ö r k u n n e l s e är b i l d a n d e.
D e t är n o g g o d t att ä f v e n af andra än p r e d i k a n t e n höra allvarsamma frågor allvarsamt behandlas, o c h bildnings- i n s a t s e n är m ä k t i g, n ä r d e n f r i v i l l i g t s ö k e s i d e n m e s t b i l d b a r a å l d e r n efter n å g r a års praktiskt arbete.
H v a d s o m göres för stärkandet af d e i d e e l l a i n t r e s s e n a i h e m m e t är i n g a l u n d a bortkastadt.
Utan kvinnans medverkan kan m a n här icke k o m m a långt.
Väckandet och s t ä r k a n d e t af d e i d e e l l a i n t r e s s e n a h o s a l l m o g e n s v u x n a döttrar b ö r v i d sidan af den praktiska o c h teoretiska undervisningen i h e m m e t s sysslor vara en hufvuduppgift för en kvinnlig folkhögskola.
Den n u tilltänkta kvinnliga folkhögskolan i F e l l i n g s b r o skall stå u n d e r l e d n i n g a f e n styrelse, s o m j ä m t e skolrådets ordförande såsom själfskrifven ordförande utgöres af f y r a af k o m m u n a l s t ä m m a n u t s e d d a l e d a - möter, två m ä n och två kvinnor.
Under i n s t u n d a n d e v å r skall d e t e g e n t l i g a skol- huset börja uppföras.
D e t får ett fritt o c h fördelaktigt läge p å en sandås rätt nära stationshuset m i d t i d e n rika Fellingsbro- b y g d e n m e d b e k v ä m a k o m m u n i k a t i o n e r till alla d e l a r a f l a n d e t.
E n l i g t p l a n e n skall s k o l a n h u f v u d s a k l i g e n blifva afsedd för k v i n n l i g a elever.
Ju be- stämdare detta mål fasthålles, dess m e r
IDUN 1898 gagneligt synes skolan kunna verka.
skall e t t litet fåtal för trädgårdsskötselns gen skall u t s t r ä c k a s vore meningen gifva eleverna ning i verna vis öfver att Det år hinna g o d praktisk hemmets sysslor.
öf- Detta u p p g i f t, o c h ele- s k o l a d ä r f ö r, f ö r d e l a d e i g r u p p e r, tur- håll: de olika delarne matlagning, köksträdgård, i sig, litet att ett omedelbar o.
s. v.
har barnhem hus- tvätt, För man un- tänkt b o r d e finnas sådan a n o r d n i n g lösa en vårdsuppgifter, socken kunna genom en d e l af s i n a f a t t i g - eller o c k s å t o r d e n å g o t m i n - dre barnhem kunna från n å g o n stad.
skall med fördel utflyttas M e n j ä m t e det praktiska äfven teoretisk undervisning dels i sådana ämnen, s o m kunna vara stöd för kvinnans som t. ex. kemi, arbete i fysiologi dels i sådana man kan gifva teoretiska i h e m m e t, så- o c h hvardagslifvets ämnen, lyftning kurserna åt genom hvilka hennes sinne.
skola icke gifvas upptaga de g e n o m och blefvo digheter.
ren tillfällighet, tillgrep dan såg väntad, huset, i fråga arbetet Det ning.
är onekligen som här vårt land, och social lagts en storslagen gåfva, öfverhöljda är uppgift, en vacker pedagogisk som genom den före- till l ö s n i n g.
; * — undvika K en Dessa gatan gon, nu, en på v ä g dit.
derat henne grann glad i sitt öfver des att yrke hvarje skicklig och samvets- och hon borde j u n y kund, förvärfva.
g i c k h o n hälft trycket Någon hade rekommen- såsom familjen v i äta frukost » — sade — hvilken gjort började se gömde ligt fick nes i af hade ej den nu Hon den hon satte m e s t för att landet den pockande Ett de efter och kappans elfva veck.
års öfning k o m m a från dan s å s o m här känslan var fallet.
s o m en fiende, j u s t e m e d a n från att njuta af h v a d v ä r d e p å i lifvet, lämnade rum och för kraf, h v i l k a, d ä r i g e n o m blefvo där- — var behofvet själfkänsla då husjungfrun, och annat det sårade var kom, när De solstrålar föllo på framdragen gick.
slutad, gick hon till henne en del af att ringa på hade skingrats sökte sig in den antika och På dotter den redbare han före sin afresa som dess ur- af andra för henne.
Den hon kände den näpna De herdinnor, ledande sågo alla m e l l a n b r o k i g a ara- ä l s k l i n g s l a m m o n efter ut s o m o m de nyss sig.
vaknat frånröfva händer de ut fågel det varma v i n g a r skulle aldrig boet, men b ä r a h e n n e till dem.
Stafvarne kröktes hotfullt i det matta i deras och käckt blickade Hanna hade dörren och stirrande det lif drag.
blickar.
uttryck Ögonen framför den sin D e t var var med ett gamla soffan, borrade ej första kär nu kom måste han afhölls alltid att inför därifrån eller l e d d e s en olöst för att Ett och gåta säga ögonblick farväl träffades skulle kläda hon fattade om satt d å i ett m e d sitt a r b e t e.
Han hennes satte af sig hand, och var blek och upprörd.
hennes far och med steg Malcolm en Då häftig upp samt läm- rummet.
Hon emellan.
gick hon sig fram föll p å knä ännu hufvudet Hur i ännu v ä t t s af h e n n e s t å r a r.
Det skyddande göra våld träffat på en m i omslöt henne hvilken nå s i g för a t t å t e r därifrån.
kommo i långa härskaror och Hon varit henne Hon stafvar år, när elfva säker år in- lågo bort spåret o m att en tryggad detta långa af han arbetat s t ä l l n i n g, ifall h a n lefde.
fattigt älskad och uselt för en vågade hvilka var d o c k ej h e n n e s o m att minut en så n a m n l ö s dinnorna, af — hade tappat men var till nitton — då blotta aningen sprang armar.
blott och nu honom, ner hade, var träffade dar- då hon sitt h u f v u d Minnena fästad väntade fattigdom möbel hon nu ty han läppar g å n g e n h o n gråtit där.
dynor vän, trolasta, djupt h a n d i det kabinett, där just henne, inträdde lif, barn, var unge sin princi- s å g, a t t h a n h a d e n å g o t af v i k t a t t s ä g a intelligenta utsträckta händer som om hon oförmodadt Hon lyfta M e n i ett i hennes glänste, hennes och samma i den hade skulle uttala sig kom plats, soffhörnen armar kuddar.
Dessa läst s o m p a r a l y s e r a d s t a n n a t in- m e d slappt hängande och han hade a n b u d han blef därvid.
man antika hade nade nanför sin perso- handelshus.
sin han honom kraschen s a m t b e s l ö t att s ö k a där huruvida handtryckning solljuset.
andra omstän- ynglingen, motiv, pålitlig mycket då s o m den dyraste o c h själf på dag kontorist men m i n d e s h o n blott alltför väl s a m t d e n smärta små besker, kär, men tanken uttaladt.
innan länge vid i rum- soffan, till f ö n s t r e t.
hvilken pals henne, visste nödgats minska blickar, att af hade hon troligtvis gjort större gång Hon satte Men sist en förste far i Hamburg, Hanna, fullt och under han i ett blekta o c h delvis söndriga t y g promenerade ständigt H o n var en Hennes samt s i g till k o n t o r, fattig, till a f f l y t t n i n g de p å tu den h o n k o m, eller h v a r s fars hade obe- reste var o c h M a l c o l m blef sin lycka f ö r så v ä r d i g att skulle bli borta dimmor bleka med O c h se- mannen min- stego, älskad — kompanjon.
uppsagd ifall h o n b e h ö f d e n å g o n h a n d - Morgonens några sin nal, ofta smärtsamt.
skulle h a n hen- räckning.
till det som o m i hon frihet.
ett bli a n s e d d men bad och d o c k större ä n alla af k ä r l e k.
blick mörknade, då och d å att äta e n s a m till sjä- s o m ej tydligt, på varit energisk.
mannens fram mera och och en förvirrade det aldrig blef på hennes h o n i alla fall f ö r b i n d l i g t b e m ö t t, förmiddagen, var ljus gärna de och med ögonblicket D e t blef tillbaka, gång uuge p å plats i huset gammal hennes ej göromål.
Frun hela v i d a världen ingen fanns, hvars hjärta ur en sällskapa frukosten klappade utkastad att men på ehuru h o n ej var rade allt sig det, ehuru familjemedlemmarne.
dess modern dog, kände hon fortare, äfven göra — uppfyl- och högröstade.
af dessa kraf andra dock henne, af d e i d e e l l a dämpade, just hvilken gjort intrång det sådan alla klart hänryckande där som väntade, en Ur drogo fläck, h o n for s m e - h v i l k a l i k t e b b o c h flod enda, och I utomkring.
återkommer.
ville henne ej sabbatsstund, så o m s o r g s f u l l t s o m m ö j - oförvållad, ansåg en ansikten den handen.
arbete, lens åter på ögonen.
världen bredvid ännu hindrade hon det sin satte h o n sig i soffau hela hon kunnat den glömde sig i o r d n i n g att försvara d e n p o s i t i o n m a n ut, det förnedrande i fattigdomen, äfven o m var öfver till lif e f t e r e n s e k e l l å n g s ö m n o c h n u g j o r d e passerad den rundskurna ödmjukhet den sitt var l ä n g e, att i salen vanligtvis tolererad, H o n föredrog met.
så ute det m e d handen hon något den därför under Hon tjänst en hon hvilket under Tillbehör o c h v e r k t y g bar h o n i en väska, utgjorde — alltid, af f y s i s k s v a g h e t s a m t p s y k i s k otill- att A t t a l l t i d se n y a s e d d gäst.
såsom fredsställdhet.
förväg öfver sig s o m en främling, till sitt v ä r f M e n nu, apatiskt vara s o m hon lycka- i o c h hennes m a n i den- måltider N u blef disig novembermor- framflyttad nött s t ö d a sin a r m: ögonblick placera tidningen.
mera • Ett nena, kunde fram- m i d t e m o t, fadern m i d sin digheter möbel hos en familj vid Regerings- o c h var hvilken kande hen- d e t lilla t e b o r d e t h o n där Där, brukade ett Hanna att värde på honom, med a n m o d a d att k l ä d a o m med i soffhörnet, b r u k a d e o m k r i n g s i g v i d b o r d e t o c h d ä r v i d själf k ä n n a Linge.
blifvit ner- han måltid.
och on hade ganska voro ordnadt här var Den t y d l i g, att Sophie äfven tidsspillan.
först skola Reis o c h inbjöd ställe Skiss för Idun af frun undanflyttade sin b ö r j a n, Allting var plåga för H a n n a.
i jVtellan morgon och a / ton.
voro väntade.
dagspen- så Tyget åt saxen och pipa o c h den kära hon af ännu o c h soffan, skulle taga att där verktygen n e s m o r sitta m e d draget, Hade så ö f v e r l ä m n a sig skulle g ö r a rätt för sin arbetskorg.
försiggå.
fönstergardinerna till f ö n s t r e t.
för, i du? » Där lågo hammaren, öfriga hon Här, just förhållnings- rum, halfstort Alla lyxartiklar na sina var » Men sörja placerad o c h där ehuru för att skulle arbetet för dagliga införd i det r u m, där m ö - tagna.
eller det vänligt mottagen mörkt, bjudes Fellingsbro socken o c h hela och det enda utväg hon förskaffa med densamma ett de den var eller lof att samt på hos den familj, blef tid för nöjes o c h frågade h o n m i n d e s blott alltför v ä l.
hon sina k ä n s l o r?
sitt Herdinnorna öpp- » minns du — minns Ja, omstän- l i k a l ä t t s o m förr.
och sedan beln chorus: när Och som gaf henne sig inpå henne.
sina bleka rosenläppar hon g e n o m en b l o t t s i g själf ringde order, nade v a r m o d e r n b o r t a, o c h se- ej arbetet var blott att M e n nu Hon trängde en kunna i k o n s t e n att m o n t e r a o c h nu denna hon hade gick och s i g in ögonblicket brödet.
i tryckta L å n g t förut h a d e skull, s a t t i försatta deltaga m e d henne Det hon arbetat m e d h e n n e s fars p l ö t s l i g a f a l l i s s e m a n g död fru lärjungarne.
hade b i d r a g a till sitt o c h h e n n e s u p p e h ä l l e, s a m t i d i g t, u t a n p e r i o d v i s, s å att d e i c k e f ö r mycket modern viss tillfredsställdhet o c h v a r g l a d att i förbindelse m e d skolan; antingen Fellingsbro gifvas städning, barnavård torde arbetet af s k o l a n s bakning, mjölkning dervisningen De detta skolans främsta sköta ett Undervisnin- e t t h e l t år.
under en ganska allehanda skall v a r a skull.
För Dock manliga elever mottagas hon en gång kunde bereda sällhet!
e j se p å alla bönfallande e m o t henne, när de små her- räckte sina h o n nästa minut u p p o c h e n e r g i s k t b ö r j a d e att s p r ä t t a det gamla tyget från soffan.
(Forts.)
¡2 IDUN 1898 sm Zacharias Uopelius.
isis * ben 14 januari * 1898. pÄcaö jag rrille ge öen gamle, X - t 33et är inga stora gåfuor, Det ar minnen, som jag samlat Unöer färöen genom Itfoet.
ZYien af öessa ringa sfänfer Bringar jag en bräööaö påse, Kommer som cit buö från många, Som ej sjålfna petat tala.
Se ' n en sångare förstoö öem, Seöan öeras språf ban pluggat jn i öumma mänsfofjjärnor Bättre, än en lärö magister in sfolan.
Pluggar Knnu mera fan jag lämna, (Dm blott gåröen Ijar en laöa, Som fan rymma tjpaö jag brin= gar: j a g tjar bela stora sföröen ^rån öen unöerbara såööen 2If små pacfra, milöa uisor, Stora fång af färlefsblomster, Drömört, stora, stora färfnar, Sycforot t rifa fntppen.
2lllt Ijpaö tusen bcita fjufmin, Cusen, tusen flara ögon, Cusen ungbomsfrtsfa röster Kunna trittna octj betyga, Då öe älsfa odj beunöra, Ut öet första jag fan bringa.
(Dm jag funöe nämna alla &lt;Såft&gt;or, som min påse rymmer, Sfulle uärlöen nog förhånas, j a g bar (£&gt;retas fyss att sänöa.
(Breta tjar öe minsta lappar, (Srcta tjar öe största ögon (Ddj öe tyngsta ögonfransar (Ddj ett litet sr&gt;ärmisft bjärta.
(Ddj bon brnsfat i mitt öra, 2ltt bon r&gt;iile fyssa pennan, f} r&gt;ilfen sfrifrnt Jlöalmina, " Kyssa bjanöen, som öen föröe, Kyssa ljufrmt, som öen styröe.
bar Kalles stränga bäls&lt; ning: lian vill sfilöras, ban pill ritas.
Kalle är en pälötg fämpe, l} an bar tpänne båröa näfuar 2TTeö ett sfinn så tjåröt octj barfaöl Som en gammal, fnotig furas, första f lassen öyrfar Kalle Som en pärlösljistorisf tjjälte, 2TTen öet fattas i b / ans ära, 2ltt öen store finsfe sfalöen 2tn ej sfiiörat bans beörifter.
jag (Del) jag sänöer Karins löfte (Dm att första paret tofflor, i} on bro&amp;erar, seöan mjufa, Sosiga små fingrar lärt sig fjälla säfert fast om nålen, Seöan fingerborgen änötligt Sitter fpar på fingerspetsen, Det sfall blifpa sänöt meö posten Cill öet tjem, från bnilfet sagan Kommer flyganöe om pintem Cifsom r&gt;acfra siöenscansen, Som om sommarn stannar tjemma, 2TTen om pintem örar fring bygöen.
j a g Ijar £isas sfratt att sänöa, Det, som flingar som en flocfa, Det, som fyller tjela ljuset, Sfrattet, tjpilfet föll så fagert Som ett pärlregn öfr&gt;er rummet latin i ZHiöt i vaåva tLörnrossagan, j u s t öå alla sfulle sofpa.
Jag Ijar pittnesmål att sänöa (Dm bjur stolta storöåösörömmar, (Dm tjur elöig tjemlanösfäi-Ief Spira upp ur Ijulöa sagor, bjjalmar lofpar, att tjans tunga 2ilörig af en lögn sfall fläcfas.
Cor octj 2lnna, bela sfaran Sfola älsfa öe förtryefta, ^läröen sfall öem alörig fresta (Dcbj ej grannens astrafaner, Buru sfönt öe än må blänfa, t} uru milöt öe funna roöna.
2TTera last jag bar att bära lin en tiggare om julen, Som går Ijem meö rågaö påse.
Custigt sfall jag räta nacfen, Seöan ryggen min jag lättat $tån en såöan massa gåfuor.
£jung på moen, trast t sfogen, Parg t uilöa ööemarfen, Barrig sfog octj isig pinter Sänöc meö mig allt sitt jubel, Cy öe fingo röst att tala, ^ingo oröets tjulöa gåfua, 2TTen på botten öjupt t påsen i) av jag tjpaö jag ej fan länv na, f) vab jag själf beljålla måste Jnttll sena lefnaösfpällen.
Det är tacfsamtjetens blomma, Som jag ej fan lämna från mig, Cy öen rotat sig i Ijjärtat, ^roöas öär, se ' n femtonårig 3 en stilla frets uiö lampan Jag öen gamle ^ältsfäm tjöröe.
t} parje bof par som en festöag, ^ull af ståt odj stora minnen.
l} parje orö par sött som socfer, Som man pilte safta suga, Safta nänöa fring t munnen 2Xtt öess sötma längre njuta.
ITten öet tjela nar en tjimmel, Cy tjur länge man öär öröjöe, ITtärfte man ej ttöens tunga, ®dj öå man öen måste lämna, Vav öet stacfars joröelifpel (Dutljäröligt för öen stolta, fjtnlfen smafat Ijimtens fröjöer.
Selma SLagertöt Om någon är en de svenska hemmens älsklings- diktare, är det väl Zacharias Topelius!
Han är alla åldrars skald.
Hans » Läsning för barn&gt; har tillfört oss våra första, skäraste och lifiigaste litterära intryck; » Fältskäms berättelser » ha ut- gjort vår ungmö- o c h ynglingaålders skummande ljufyä v i n; » Ljung » o c h » Vinterkvällar » i mog- nade år vår aftoncirkels läskedryck.
Han — vår skald — fyller i dag åttio år.
Att de svenska hemmens tidning då bringar hans bild, kräfver inga förklaringar.
D e varma tacksamhetens ord, hvarmed en af våra främsta kvinnliga diktare här ofvan ledsagat porträttet, tala förvisso tillfylles.
H v a d det senare angår, vilja vi endast nämna, att det för vår räkning är utfördt i xylograli af Gunnar Forssell efter en tafla af den svenske artisten Acke Andersson, s o m bekant gift m e d en af Topelii döttrar.
Det utgör det allra senast tagna konterfej af den åldrige skalden o c h lär kännetecknas af en intim likhet.
IDUN barndomspoesi.
På barnaskaldens födelsedag.
jCNland s k a t t e r n a i m i n b o k h y l l a står e n ^ g a m m a l b o k, s o m j a g a l d r i g k a n se, u t a n att en h ä r af m i n n e n v a k n a r.
Och n ä r j a g tar f r a m d e n o c h slår u p p d e n, strömma e m o t m i g bilder o c h stämningar rena som nyfallen snö.
D e t är T o p e l i i L ä s - n i n g för barn, d e n n a d e n äkta, skära barn- d o m s p o e s i e n s b o k par préférence.
Det var d e n s o m förde oss in i d e n underbara sago- v ä r l d e n, d ä r M y t h o s, s k a l d e g o s s e n, är k u n g, d ä r s å n g e n s ä l f v a är d r o t t n i n g, d e t v a r d e n, s o m k o m o s s till m ö t e s m e d sitt j o l l e r, m e d sitt p l a d d e r, m e d sitt l j u f v a t o k e r i — d e t var den, s o m tog vårt barnahjärta m e d s t o r m; j a, d u g a m l a k ä r a b o k, h u r j a g äl- skar d i g än i d e n n a d a g!
D u är så r i k p å d e n n a lifvets m o r g o n r o d n a d s p o e s i, s o m är så ung o c h g l a d, s o m är så h i m m e l s - vidt olika den tunga, vingtrötta, gråa poesi, v i s e d a n fått g ö r a b e k a n t s k a p m e d.
Du g ö r o s s till b a r n i g e n, d u t ä l j e r o s s p å n y t t våra gryningsäfventyr.
A c k, dessa g a m l a sagor!
Särskildt m i n n s j a g » Björken och stjärnan », den kunde j a g a l d r i g l ä s a u t a n tårar, o c h d e t k a n j a g ej d e n d a g i d a g är.
J a g s å g d e f a t t i g a bar- n e n för m i g, j a g följde d e m p å deras långa v a n d r i n g — o c h j a g t ä n k t e: så v i l l j a g o c k gå o c h s ö k a m e d d e m d e t stora, l j u s a m å l e t.
— O c h så » G o s s e n från B r a h e s t a d », d e n n a stora saga b l a n d de m å n g a små, s o m v i s a r h v a d d e t är a t t f ö r s a k a s i g själf o c h att l e f v a f ö r s t o r a t a n k a r.
— O c h » L u f t - slotten » — d e n n a skimrande, luftiga dikt, s o m låter f a n t a s i o c h k ä n s l a k o m m a till s i n fulla rätt, s o m v i s a r h u r d e t är l j u s, s k ö n - h e t o c h a n d a k t i allt h v a d G u d g j o r t, o m v i b l o t t se d ä r p å m e d o s k y l d i g a ö g o n, o c h s o m slutar m e d detta j u b l a n d e: » s å m å l a vi, så s j u n g a v i g l a d e, t y v i m å l a o c h sjunga det s o m aldrig kan d ö.
» O c h detta l e k a n d e s a m t a l o m » H u r u m a n h i t t a r sa- g o r », s o m f ö r s m e l l a n t r o l l s l ä n d a n o c h lilla M a r i e, o c h s o m g ö m m e r p å så m y c k e t ä k t a guld!
D e t h j ä l p t e o s s att f ö r s t å så m y c k e t d u n k e l t, d e t t y d d e för o s s f å g l a l å t o c h b ö l j e - slag o c h m å n g a naturens hemligheter.
» L y s s - n a bara r i k t i g t, » s ä g e r s a g a n, » o c h d å skall d u f å h ö r a d e t t y s t a tala, d å s k a l l d u b l i l y c k l i g, d å skall d u a l d r i g f r y s a i v ä r l d e n s sorger. » O c h » D e n stora frågan » — d e t t a: älskar du m i g?
, s o m börjar v i d den låga v a g g a n o c h fortfar att l j u d a i ä n d l ö s a e v i g - heter.
O c h denna gripande » Barnets bön för a l l a » i d e n t y s t a, h ö g t i d l i g a n y å r s k v ä l - l e n.
— O c h » skyddsängeln »!
— O c h » Saul och D a v i d » o c h » Lilla V e r n a »!
— Ja, d e t är e n r i k e d o m p å h ä r l i g h e t e r, s o m r y m m e s i denna gamla sagobok!
M a n står n ä s t a n r å d v i l l, n ä r m a n skall g ö r a e t t u r v a l.
Man ville helst ha alltsammans m e d, t y g e n o m allt g å r e n frisk fläkt från s k o g o c h h a g e, e n d o f t af ä n g s b l o m m a, ett s u s af b j ö r k, e t t g l i t t e r af s o l.
D u g a m l a b o k, hur m å n g a l o c k i g a barna- h u f v u d e n ha ej lutats öfver dig, hur m å n g a g o d a tankar h a ej g e n o m d i g v ä c k t s i u n g a sinnen, hur m å n g a blå o c h bruna ö g o n ha ej strålat v i d allt d e t v a c k r a, d u t r o l l a d e fram!
Välsignelse öfver dig, du kära!
O c h öfver h o n o m, s o m en g å n g sände dig ut till h e m m e n i N o r d a n s k o g, ö f v e r d e n åttio- årige, h v i t l o c k i g e diktaren p å B j ö r k u d d e n!
Adi.
• " Mission. "
e t v a r i c k e m y c k e t att se p å d e n f o l k t o m - m a gatan därborta på Östermalm, m e n i loj sysslolöshet satt Elisabet V e r n e r k v a r v i d.
fönstret o c h stirrade ut.
Inne funnos smakfulla möbler, värme o c h blomster- doft; ute h v e n en kall, ondskefull vinter- storm, och det började redan skymma, fast k l o c k a n ä n n u icke var fyra.
Midt e m o t Elisabets fönster fanns en rad nya, höga hus, där spets- o c h sidengardiner s k y m t a d e b a k o m de blanka rutorna, m e n längre n e d p å g a t a n f u n n o s ä n n u n å g r a rester af g a m l a S t o c k h o l m kvar, låga hus m e d b r e d a inkörs- portar, söndriga tegeltak o c h små, sneda vindskupor instuckna som fågelbon under de brutna taken.
På Bellmans och Lenn- grens tid h a d e dessa ruckel varit rikemans- h e m, o m g i f n a af t r ä d g å r d a r o c h s k y d d a d e af t ä t a h ä c k a r.
I dessa låga rum hade A n n a Charlotta Schröderheim dansat menuett o c h Elis b e r ä t t a t anekdoter, Liljensparre p r a t a t p o l i t i k o c h T h o r i l d l ö p t till s t o r m s m o t b å d e människor o c h institutioner.
I vindskuporna hade v e t e n s k a p s m ä n o c h konst- n ä r e r — l ä r a r e åt h u s e t s u n g a s ö n e r — b o t t.
I e n af d e m d i k t a d e L i d n e r » S p a s t a r a s d ö d ».
D e t v a r d o c k i n t e t af allt d e t t a, s o m u p p - tog Elisabets tankar.
H o n tänkte p å sig själf, p å sitt t o m m a, i n n e h å l l s l ö s a lif, så likt hundratals andra rika u n g a flickors.
Hon brydde sig hvarken o m sin n y a velociped, o m Idrottsparkens vintersport eller f a m i l j e b j u d n i n g a r n a, d ä r d e t a l d r i g bjöds på annat än m a t o c h skvaller.
H o n skulle aldrig gifta sig; det fanns i n g e n b l a n d hennes manliga bekanta, s o m h o n ville ha till v ä n, m y c k e t m i n d r e till m a k e, o c h att g å o c h vänta p å att n å g o n o k ä n d, s o m mot- svarade h e n n e s ideal, skulle k o m m a i hen- n e s v ä g, v a r allt f ö r m y c k e t r o m a n t i s k t.
H v a d s k u l l e h o n v ä l k u n n a ä g n a s i g åt, s o m k u n d e g e h e n n e s lif n å g o t i n n e h å l l?
H e n n e s far v a r allt f ö r rik, f ö r att h o n s k u l l e k u n n a g ö r a s o m ett p a r af h e n n e s vänin- n o r: ä g n a s i g åt u n d e r v i s n i n g eller b o k - föring; d e s s u t o m t y c k t e h o n det var orätt, att d e n s o m i c k e b e h ö f d e d e t s k u l l e t a för- t j ä n s t e n från o b e m e d l a d e flickor.
D e t v a r f ö r r a v å r e n, d å h o n l å g illa s j u k o c h t r o d d e döden nära, s o m h o n började t ä n k a p å sitt f ö r f l u t n a lif o c h k o m till in- sikt o m, hur gagnlöst det varit.
Hur h o n l e t a d e o c h t ä n k t e efter, k u n d e h o n i c k e e r i n r a s i g, att h o n n å g o n s i n g j o r t en v e r k - ligt g o d gärning.
H o n hade aldrig besökt n å g o n sjuk, s o m h o n kunnat hjälpa, aldrig g i f v i t b o r t n å g o t af s i n a fickpengar (t i g g a r e och hjälpsökande hade h o n nästan ansett l i k t y d i g a m e d b r o t t s l i n g a r), s i n a a f l a g d a klä- d e r h a d e m o d e r n f å t t g e åt t j ä n s t f l i c k o r n a, hvilka h a d e fattiga släktingar, m e n o m dessa verkligen vore b e h ö f v a n d e, h a d e h o n aldrig t a g i t r e d a p å; h e l a h e n n e s v ä l g ö r e n h e t in- s k r ä n k t e s i g till att h o n u p p t r ä d t p å ett p a r b a z a r e r i e l e g a n t a k o s t y m e r o c h sålt b l o m m o r o c h frukt — h o n m i n d e s icke ens f ö r h v i l k e t ä n d a m å l.
H o n v a r t j u g u f y r a år o c h ä g d e allt l i f v e t s g o d a, m e n h a d e a l d r i g hjälpt en l i d a n d e m e d m ä n n i s k a.
H o n visste d o c k, att i E n g l a n d o c h F r a n k r i k e b r u k a d e k v i n - n o r af h e n n e s s t å n d åta s i g f a t t i g d i s t r i k t, där de u t d e l a d e l ä k e m e d e l, m a t v a r o r o c h k l ä d e r till d e b e h ö f v a n d e, o c h d e t t a af in- g e n annan b e v e k e l s e g r u n d än människo- kärlek.
H o n tryckte pannan m o t fönsterrutan och s å g b o r t åt d e g a m l a r u c k l e n; i ett af d e m v a r e n l u m p b o d o c h i ett a n n a t e n b o l a g s - krog.
I sådana där hus b o r d e väl riktigt fattigt f o l k b o, m e n d e t s å g i c k e så ut, i fönstren syntes hvita, s n y g g a gardiner, o c h d e k v i n n o r, s o m g i n g o u t o c h in i p o r t a r n a, voro propert klädda.
I hörnet midt e m o t krogen stodo två barn, en gosse o c h en flicka, h u t t r a n d e af k ö l d.
D e n enda färg s o m fanns i de m a g r a ansiktena, hade kon- centrerats i deras s m å nästippar.
Flickan slog d e n ena hälen m o t d e n andra i en o j ä m n t a k t, m e n g o s s e n s t o d a l l d e l e s stilla o c h stirrade in g e n o m den u p p l y s t a k r o g - d ö r r e n; i stället f ö r r o c k h a d e h a n e n af- klippt fruntimmerskappa o c h p å armen ding- lade en trasig k o r g.
H v a d v ä n t a d e väl de s m å stackarna p å därute i det blåsiga gathörnet, undrade Elisabet.
H o n tyckte o m barn, o c h d e där t v å s å g o i c k e så f r ä c k a o c h e l a k a u t s o m andra gatans barn, h v i l k a h o n sett.
Slut- l i g e n g i c k g o s s e n ö f v e r g a t a n o c h t i t t a d e in g e n o m k r o g d ö r r e n, m e n flickan r o p a d e h o - n o m snart tillbaka, o c h tillsammans s t o d o de där, m e d a n v i n d e n b u f f a d e d e m o c h n ö p i d e r a s s t a c k a r s f r u s n a a n s i k t e n.
E n h o p ar- betare k o m g l a m m a n d e u t från k r o g e n, och b a k o m d e m en ruskigt klädd individ.
H a n t i t t a d e s i g o m k r i n g, o c h så g i r a d e h a n o m h ö r n e t i m o t s a t t riktning från barnen.
G o s s e n k a s t a d e k o r g e n ifrån s i g o c h s p r a n g efter m a n n e n; m i d t f ö r E l i s a b e t s f ö n s t e r u p p h a n n han h o n o m o c h tycktes framställa n å g o n b e g ä r a n, till h v i l k e n m a n n e n n e k a d e.
D e s å g o i c k e åt h v a r a n d r a, d ä r d e g i n g o s i d a v i d s i d a, g o s s e n m e d ett ä n g s l i g t, s p ä n d t u t t r y c k i ansiktet, m a n n e n slö o c h frånvarande i rusets första töckenstadium.
L å n g o c h s t r a m k o m e n k o n s t a p e l patrul- lerande ute i gatan.
G o s s e n o c h hans följes- lagare togo ut stegen, och då konstapeln f ö r s v u n n i t, p l o c k a d e k a r l e n u p p n å g r a slan- tar ur fickan p å sin t r a s i g a r o c k o c h s t a c k d e m i handen på barnet.
U t a n att s ä g a ett o r d v ä n d e g o s s e n o m o c h s p r a n g till- b a k a till h ö r n e t, d ä r flickan v ä n t a d e.
Här uppstod en kort diskussion, och slantarna räknades.
Sedan skyndade de små, hand i hand nedåt gatan.
Elisabet undrade, hvad d e s k u l l e a n v ä n d a s l a n t a r n a till.
Snask, förmodligen!
M e n plötsligt slog det henne, att h o n h ä r v a r i t v i t t n e till en a k t ur dra- men: D e f a t t i g a s t e i S t o c k h o l m.
H o n för- stod det nu — mannen, s o m super u p p f ö r t j ä n s t e n, h u s t r u n, s o m är b u n d e n v i d vaggan, barnen, s o m hungra.
Var icke detta ett tillfälle f ö r h e n n e a t t i n g r i p a, a t t k o m - m a i personlig beröring m e d den verkliga n ö d e n?
H o n såg ä n n u en g å n g n e d å t ga- tan, m e n b a r n e n v o r o försvunna.
D e t d r ö j d e länge, innan h o n återsåg de små » gataraberna ».
M e n en dag mötte h o n d e m i H u m l e g å r d e n, o c h h o n b e s l ö t d å att f ö l j a efter d e m till d e r a s h e m.
Hur hon g r u b b l a t o c h s ö k t u n d e r d e n sista t i d e n, hade h o n n u klart för sig sin » m i s s i o n ».
Hon barnen h a d e v a r i t b e r e d d p å att få f ö l j a till n å g o n af s t a d e n s u t k a n t e r, m e n de b o d d e helt nära.
B a k o m den aristokra- t i s k a E n g e l b r e k t s g a t a n, d o l d af d e p a l a t s - lika husen, ligger Stora K v a r n g r ä n d, hvilken är h u f v u d g a t a n i ett f a t t i g k v a r t e r, e n af d e t ruskiga Roslagstorgs slums.
trång tvättstuga b o d d e två O c h här i e n familjer m e d sina m å n g a barn.
V i d fönstret satt en k v i n n a o c h s y d d e skjortor.
E n enda blick på det t ä r d a a n s i k t e t s a d e E l i s a b e t, att h o n till- h ö r d e pauvres houteux.
O c h efter en stunds
ID UN samtal o m barnen, ty de små » araberna », J o h a n c c h M i a, v o r o h e n n e s, fick E l i s a b e t veta k v i n n a n s historia.
S o m u n g h a d e h o n v a r i t i b u t i k o c h s e d e r m e r a gift s i g m e d en kontorist.
Till en b ö r j a n h a d e d e haft det - bra, m e n m a n n e n s s m a k för starka d r y c k e r h a d e t a g i t ö f v e r h a n d, o c h n u be- r o d d e hela familjen på hustruns k n a p p a förtjänst.
H o n var ofta sjuk, o c h arbete f a n n s i c k e att få a n n a t ä n v i s s a t i d e r p å året.
Ibland h a d e m a n n e n förtjänst m e d att g å ä r e n d e n åt m å n g l e r s k o r n a p å Ö s t e r - m a l m s t o r g, m e n d r a c k alltid u p p h v a d h a n förtjänade.
Barnen voro n u i den åldern att d e b o r d e g å i s k o l a n, m e n s o m d e i c k e h a d e o r d e n t l i g a k l ä d e r, så fick d e t v a r a där- med.
» M i n a b a r n få s k o l k a så m y c k e t d e vill numera, » sade en kvinna, s o m stod och t v ä t t a d e k l ä d e r.
» S e l m a o c h K a l l e h a lärt sig så m y c k e t o n d t af k a m r a t e r n a, att j a g är a l l d e l e s ö f v e r m i g g i f v e n f ö r d e m.
Sko- l a n är f ö r s t å s b r a, o m d e n är s o m d e n b o r - de vara, m e n där riktigt dåliga barn ska ' vara tillsammans m e d " ofördärfvade, kan m a n j u t ä n k a sig, h u r d e t s k a ' g å.
J a g är e n s a m o m att f ö r s ö r j a tre b a r n m e d att gå i hjälphus, j a g behöfver ha någon nytta af S e l m a, s o m är t o l f år.
M e n ä n n u i t r e år f o r d r a r m a n att j a g s k a l l k l ä d a o c h f ö d a h e n n e, f ö r att h o n s k a ' få s i t t a o c h l a t a sig p å s k o l b ä n k e n!
» E l i s a b e t f r a m s t ä l l d e n u s i t t f ö r s l a g till d e s s a b ä g g e m ö d r a r.
O m d e tilläto, så v i l l e hon hädanefter hjälpa d e m m e d barnen.
Hon skulle förse d e m m e d kläder, o c h några d a g a r i v e c k a n s k u l l e d e få k o m m a h e m till h e n n e o c h få u n d e r v i s n i n g.
S å att o m d e m å s t e f ö r s u m m a s k o l a n f ö r att h j ä l p a till h e m m a, s k u l l e d e d o c k k u n n a h å l l a j ä m n a steg m e d kamraterna.
Hjälphustrun och s ö m m e r s k a n tackade, en s m u l a förbe- hållsamt, tyckte Elisabet.
H o n förstod ej, att d e m i s s t r o d d e h e n n e, så l ä n g e d e i c k e k ä n d e b e v e k e l s e g r u n d e n till h e n n e s i n t r e s s e för b a r n e n.
Elisabet g r e p sig an m e d sina själftagna p l i k t e r p å fullt a l l v a r, o c h efter n å g r a s m å strider m e d föräldrarne fick hon göra s o m h o n ville.
Sitt r u m a f d e l a d e h o n m e d e n s k ä r m, så att s ä n g e n o c h t o a l e t t e n blef- vo dolda.
Och de dagar då barnen k o m m o till h e n n e fingo d e ä t a m i d d a g d ä r i n n e un- der Selmas öfverinseende.
Sedan hjälpte Elisabet d e m m e d deras läxor, förklarade, beskref o c h försökte v ä c k a deras intresse för d e t o r r a ä m n e n a.
S e l m a fick l ä r a s i g s y sina e g n a kläder, sticka sina strumpor, o c h gossarne u n d e r v i s a d e s i träsnideri, den enda s l ö j d E l i s a b e t h a d e n å g o n f ä r d i g h e t uti.
H o n h e r ä t t a d e d e m e n k l a s a g o r o c h lät d e m g ö r a b e k a n t s k a p m e d b i b e l n s s k ö n h e t i an- nan f o r m än läxor; h o n försökte intressera sig f ö r allt s o m r ö r d e d e m o c h o m d a n a deras vilselupna rättsbegrepp.
Framstegen v o r o till e n b ö r j a n s m å, o c h E l i s a b e t un- d r a d e o f t a, o m h o n ä g d e f ö r m å g a att för- v a n d l a d e s s a s m å v i l d a r till t ä n k a n d e, ar- betsamma och plikttrogna samhällsmedlem- mar.
M e n efter att h a h a f t d e m h o s s i g u t e i skärgården på s o m m a r e n märkte hon en plötslig förvandling hos d e m.
D e blefvo f r i m o d i g a o c h ö p p e n h j ä r t i g a, fingo h å g f ö r arbete o c h läsning.
H v a d s o m g l a d d e henne m e s t v a r d o c k att d e b ö r j a d e hålla af h e n - n e o c h s ö k t e u n d v i k a att m i s s h a g a h e n n e.
E l a k h e t e r, s m y g v ä g a r, o s a n n i n g a r o c h fula o r d a n v ä n d e s allt m e r a sällan, h o n f ö r s t o d 1897 att h e n n e s i n f l y t a n d e s å s m å n i n g o m u t t r ä n g - de d e o k y n n i g a k a m r a t e r n a s o c h m o t v e r k a d e det dåliga hemmets.
Men h v a d h o n i c k e v i s s t e v a r, att h o n h o s d e s s a s m å p r o l e t ä r e r kvällde h v a r j e spi- r a n d e g r o d d till h a t o c h a f u n d m o t ö f v e r - klassen.
K a l l e o c h J o h a n k o m m a i c k e att bli s o c i a l i s t e r i e n f r a m t i d, t y d e h a fått erfara, att b l a n d ö f v e r k l a s s e n finnas v a r m a hjärtan, förståelse o c h ansvarskänsla, o c h Selma o c h Mia skola aldrig klaga öfver d e t o r ä t t v i s a uti, att d e f å t t allt u m b ä r a n - d e p å s i n l o t t, u n d e r d e t att a n d r a h v a r - k e n k ä n t n ö d eller s a k n a d, t y b l a n d d e s s a l y c k l i g a v e t a d e s i g ä g a e n v ä n o c h ett stöd för lifvet.
Ina Stockenstrand.
~ * Kvällsinteriör.
I ag är ensam i afton.
Tebordet står dukadt o c h ser helt inbju- dande ut — marmeladen lyser guldgul i den lilla slipade glasskalen — porslinet är i blått och hvitt — på bordet står en vacker ormbunke, hvars fina bladverk aftecknar sig m o t den hvita duken.
Det är m e d en känsla af välbehag jag läppjar på det varma doftande teet.
Däruppe i barnkammaren sofva barnen — där har varit &gt;kuddkrig » i afton, stoj o c h lif — men nu hvila små rosiga kinder helt fredligt m o t kuddarne i de hvita sängarne.
M a m m a liar stått och sett på d e m en stund o c h njutit af taflan, innan h o n gick ner för att dricka te.
Här nere i salen råder tystnad.
Det är bara den gamla klockan där borta i hörnet, s o m knäp- per sitt tick-tack o c h gör hvad h o n kan för att vara sällskaplig.
Du gamla hederliga klocka i ditt hvita fodral m e d litet sliten förgyllning, s o m jag sett så långt jag kan minnas tillbaka!
Jag håller riktigt af d i g!
Du har talt tiden för ge- nerationer, o c h kunde jag blott förstå ditt språk till fullo, hur mycket skulle du ej kunna be- rätta m i g!
Jag reser mig från tebordet o c h går in i hvar- dagsrummet.
Ute hviner blåsten kriug hus- knutarne o c h höstregnet piskar m o t rutorna.
Grenarne på den gamla lönnen härutanför åstad- k o m m a allt s o m oftast ett rasslande, hemlighets- fullt ljud m o t fönstret — hu!
— det är nästan litet kusligt!
Det k o m m e r mig att tänka på alla spökhistorier jag hört i min barndom.
— — — Men härinne är ljust o c h varmt o c h hemtrefligt.
Tvänne lampor brinna — stora taklampan öfver arbetsbordet o c h lilla skrifbordslampan m e d den röda skärmen, s o m kastar ett dämpadt rosen- skimmer öfver alla småsakerna o c h porträtten på skrifbordet.
Där i hörnet står den stora amerikanska hvilstolen, s o m man sitter så skönt uti, bredvid den ha vi panelsoffan m e d ekhyllan öfver och arbetsbordet framför — detta senare täckt af en m ö r k g r ö n duk — där ligger mitt arbete, s o m jag nyss slutat, en liten hvit linne- duk öfverströdd med skära rosor o c h gröna blad i silkesbroderi.
Borta vid kakelugnen står den lilla korggung- stolen, där jag brukar sitta i skymningen o c h berätta oin » tuppen o c h h ö n a n », » Flädermor », o m » hur.
det var när m a m m a var lika liten s o m vi » för tre små lyssnande ungar m e d stora frå- gande, sagohungriga ögon.
Tvänne väggar upptagas af bokhyllorna, o c h för resten utgöres möblemanget af några stora skulpterade, skinnklädda ekstolar, gamla o c h äre- vördiga.
Den b l o m m i g a brysselmattan på golfvet — de mossgröna plyschgardinerna, som falla i mjuka, rika veck för fönstren, o c h de röda tapeterna göra det hela varmt o c h färgrikt.
Jag älskar varma, vackra färger — o c h jag älskar vårt h e m — vårt eget lilla rike!
Här är jag drottning o c h han är kung — han som är borta i afton — som jag väntar på o c h längtar efter.
När jag sitter här allena, flyga tankarna långt tillbaka i tiden, o c h den ena taflan efter den andra rullas u p p för mitt.
inre öga.
Han var min barndoms riddare sans pewr el sans reproche.
Jag ser den lilla staden, där vi växte upp till- sammans.
Det är vinter.
Hela sjön ligger s o m en spegel — gossar o c h flickor åka ytterskär hand i hand.
Vi åka tillsammans, han o c h jag — ögon stråla, läppar le o c h hälsans och u n g d o m e n s rosor blomstra på kinderna.
Vi njuta af stun- dens fröjd, så s o m man kan det vid f e m t o n å r!
Men läxorna vänta därhemma, vi måste h e m, — han bär mina skridskor, o c h så vandra vi g e n o m den lilla stadens gator ända u p p till kyrkbacken, där det kära gamla b a r n d o m s h e m m e t ligger — utan- för porten säga vi hvarann farväl — tills i mor- gon.
Ljufva barndomstid!
Så gå åren o c b den dag k o m m e r, då det vik- tiga lilla ordet blir uttaladt — vi se hvarann djupt in i ögonen, och än kan jag höra h o n o m säga:: min egen lilla flicka! » Stål i viljan o c h äkta kärlek förverkliga ung- d o m s d r ö m m e n, o c h en vacker, solig dag midt i högsommaren, när rosorna i den lilla stadens trädgårdstäppor b l o m m a s o m bäst, då klädes kyrkan med b l o m m o r och löf, bröllopsklockormi ringa och vi lofva hvarandra tro och kärlek i nöd och lust för alla k o m m a n d e dagar.
Hvilken feststämning!
K o s o r öfverallt, röda, gula / skära, hvita, — skålar, tal och telegrammer, o c b g e n o m allt detta en berusande känsla af stor oändlig lycka.
Sedan dess ha sju år gått — små ljuslockiga ungar ha dragit in i Svårt b o — där har varit glädje o c h där ha varit b e k y m m e r — men två äro vi o m allt o c h ett är oförändradt — kärleken.
Detta är l y c k a!
Jag ser mig omkring i vårt trefliga lilla hvar- dagsrum o c h jag förnimmer dess smekning, — — — Men lampan håller j u på att somna — det är visst sent — T y s t!
— där höras de väl- kända stegen, nyckeln vrides o m i låset — • jag skyndar ut i tamburen.
— Han får välkomst- kyssen.
Den gamla klockan i salshörnet slår tolf.
Sex '.
* ^vinnan och landtbruket M a n läser ofta i våra dagliga tidningar o m riktiga storverk, utförda af allmo- g e k v i n n o r, h v i l k a g e n o m flit o c h o m t a n k e f ö r v ä r f v a t s i g v ä l s t å n d.
S e h ä r ett e x e m p e l af m å n g a: K i r s t e n D a n i e l s s o n v a r h u s t r u till e n f a t t i g b o n d e p å J y l l a n d, h v i l k e n 1 8 7 5 ärfde ett j o r d o m r å d e, hvilket han började bearbeta och hvarest han ämnade uppföra en b y g g n a d; m e n d å h a n v a r a l l d e l e s m e - d e l l ö s, m å s t e h a n själf g ö r a allt.
E f t e r nå- gon tid insjuknade han o c h dog.
Hans duktiga hustru fortsatte då arbetet o c h gjorde b y g g n a d e n färdig; hon var på en gång murare, snickare och målare.
Hon brukade äfven jorden, o c h tillsammans m e d s i n a tre d ö t t r a r p l ö j d e h o n, s å d d e o c h g ö d s - lade.
N u ä r o t v å t r e d j e d e l a r af o m r å d e t så v ä l o d l a d e, att l a n d t b r u k s s ä l l s k a p e t g e - n o m e n h e d e r s g å f v a v e l a t u t t r y c k a sitt er- kännande.
Den tanken framställer sig då o s ö k t: h v a r f ö r k a n ej d e n b i l d a d e k v i n n a n, m e r a ä n s o m n u är fallet, ä g n a s i g åt d e n n a uppgift?
P l a t s e r b l i f v a j u s v å r a att erhålla, d å å r e n t i l l t a g a o c h k r a f t e r n a af taga.
Den u n g a k v i n n a n, m e d friskt m o d o c h ä n n u e j utsliten, r y c k e r in i arbetsledet.
M e n en medelålders kvinna kan ju ännu länge verka o c h v a r a till n y t t a.
H v a d v o r e då natur- l i g a r e, ä n att h o n s k a f f a d e s i g ett litet l a n d t - b r u k, eller g e n o m a s s o c i a t i o n m e d a n d r a ett s t ö r r e.
H o n finge d å e t t l i f s m å l, ett ar- b e t e, s o m s t ä r k t e själ o c h k r o p p, s a m t e x i - stensmedel.
M e n de.
i n b i l l a d e s v å r i g h e t e r n a a f s k r ä c k a många.
D o c k, h v a d s o m k a n l y c k a s för en e n e r g i s k, o m t ä n k s a m m a n, d e t kan äfven lyckas för en k v i n n a m e d s a m m a egenska- per.
H v a d s o m fattas h e n n e i f y s i s k styr-
I DU N 1898 ka, e r s a t t e s r i k l i g e n g e n o m h e n n e s b l i c k för d e t a l j e r s a m t p l i k t t r o h e t.
J a g k ä n n e r e n d a m af f ö r n ä m b ö r d, h v i l - k e n s h e l a h å g s o m u n g l å g åt i n t e l l e k t u e l a sysselsättningar.
M e n vid faderns d ö d be- s l ö t h o n att ö f v e r t a g a o c h s k ö t a d e n s t o r a f ä d e r n e g å r d e n f ö r a t t r ä d d a h e m m e t från undergång.
O c h h o n har n u u n d e r tjugu års t i d så v ä l f y l l t sin u p p g i f t, att b å d e h o n själf o c h s y s k o n e n v u n n i t v ä l s t å n d.
Ja, m å n g a s å d a n a f ö r e d ö m e n finnas n o g, m e n ä n d å t v e k a r i a l l m ä n h e t k v i n n a n att tillgripna d e n n a u t v ä g.
Möjligen härleder sig d e t t a af h e n n e s f ö r s i k t i g h e t o c h b r i s t p å mod.
H o n ser, att m å n g a m ä n af herre- klassen g å u n d e r; m e n h o n tänker ej p å deras dyrbara lefnadsvanor o c h att de kan- s k e m i n s t af allt ä r o l a n d t b r u k a r e.
V ä n d d å h e l l r e b l i c k e n till v å r a l l m o g e, f ö r h v i l k e n l a n d t b r u k e t är d e n e n d a i n k o m s t - källan.
Ja, se s i g h v a r o c h e n o m k r i n g m e d v a k e n b l i c k o c h läre a f l i f v e t, s o m är den bästa läromästaren!
Bien.
Litteratur.
Meddelanden från Nordiska museet för åren 1895 och 1896 hafva i dessa dagar utgifvits af doktor A. Hazelius.
Det är alltid intressanta uppgifter man finner i dessa meddelanden.
Sä ock denna gång.
M e n bland den nu senast ut- k o m n a ganska digra publikationens innehåll vilja vi här särskildt påpeka en uppsats af hofinten- d e n t e n d:r John Bottiger o m Karl den niondes tapetväfveri o c h tapetsamlingar.
Uppsatsen utgör egentligen ett kapitel ur den framstående for- skarens o c h kännarens storartade arbete &gt; Sven- ska statens samling af väfda tapeter », hvilket tryckts i endast 200 ex. o c h betingar ett pris af 200 kr.
samt sålunda ej kan bli tillgängligt för så många.
Ett dylikt utdrag s o m det förelig- gande torde alltså blifva välkommet, o c h vi hafva därför velat påpeka detsamma, förvissade o m, att det m e d nöje o c h intresse skall läsas af en hvar, som kan få tillfälle därtill.
v. ST U p * — notisboken.
Alliance française ' s lärarinneJcurser för utländingar i Nancy.
V i d den examen, s o m i anslutning till dessa i I d u n förut o m n ä m d a kurser ägde rum i n o v e m b e r månad, erhöll en svenska, fröken Clara Broander från Visby, de bästa betygen o c h lyckönskades af examensju- ryn.
Nästa e x a m e n hålles i april.
Januari o c h februari månader äro mycket lämpliga för be- gynnande af beredeisen till denna.
Fru Laura Fitinghoffs roman » Gamla Näsets är under benämningen » Den gamle Herre- gaard » u t k o m m e n i norsk öfversättning på A l b.
Oamniermeyers förlag o c h inledes af ett särdeles fördelaktigt omnämnande, hämtadt ur Kristiania Morgenblad.
Samma författarinnas roman » Vår- luft », som i en af Iduns litterära tättingar er- höll andra priset, är nu u t k o m m e n i holländsk o c h k o m m e r på våren äfven ut i tysk öfversättning.
etablissemangets skål i skummande svensk champagne o c h andra inländska viner, medan de samtidigt gjorde heder åt livad huset dess- utom förmår: smakliga fisk-, kött- o c h kräft- stufningar i snäckor samt gyllene våfflor m e d kaffe, anrättningar, hvilka af fröken Sjöman, värdinnan på stället, numera till måttliga priser tillhandahållas allmänheten.
De y p p e r liga vägg- och takmålningarna i renässans, dels utförda, dels ledda af arkitekten Erik Ifahr, fönstren med blyinfattade rutor och tunga, me- tallbeslagna luckor, spiseln m e d sin flammande stockeld, det antika glas-, ler- o c h tenngodset på boaseringens hyllor samt den af fröken Ottilia Adelborg komponerade, smakfulla o c h originella servisen bilda jämte den stilfulla inredningen för öfrigt ett inbjudande helt, s o m säkerligen k o m m e r att utöfva en oemotståndlig dragning icke minst på hufvudstadens eleganta damvärld.
Teater och musik.
Aulinska kvartetten g i f v e r i d a g fredag sin tred- je kammarmusiksoarc för säsongen, hvarvid ut- föras tvänne stråkkvartetter o c h en pianotrio, alla af Beethoven.
En Sjögrenskonsert.
Konsertmästaren Tor Aulin förbereder till lördagen den 22 januari i Musikaliska akademiens stora sal en konsert, hvaraf nettobehållningen är afsedd tillfalla kom- positören Emil Sjögren.
Programmet k o m m e r att uteslutande upptaga k o m p o s i t i o n e r af denne, dels för orkester ensamt, dels sånger till orke- ster o c h piano, dels pianokompositioner.
Biträde har utlofvats af hofkapellet, fruarna M.
Linden och D.
Möller samt hrr J. Elmblad och W.
Sten- hammar.
H r A u l i n k o m m e r att själf fungera s o m dirigent.
- * Fröken Pettersson.
Skiss för Idun af A Ii.
O m man går Drottninggatan ett långt stycke uppåt o c h sedan viker af till vänster på en af dess smala sidogator, k o m m e r man snart till ett fyra våningars hus, grått o c h dystert till utse- endet.
Ofvanför porten står det n:r 48 i stora, tjocka bokstäfver.
Där hade fru H o l m bott i nära tre år m e d hela sin lilla koloni af inackor- deringar.
Dessa inackorderingar utgjordes till största delen af unga flickor, sådana som själfva icke ägde ett föräldrahem eller som rest upp till hufvudsta- den för att tillträda en plats eller gå igenom en eller annan kurs.
Fyra eller fem af dessa unga damer voro tidigt en vintermorgon samlade vid frukostbordet o c h de skämtade o c h pratade muntert s o m vanligt m e d hvarandra, under det de för öfrigt kokette- rade för sina två kavaljerer, en telegrafist o c h en kontorsherre.
M e n tiden gick fort undan o c h den ena efter den andra måste skyndsamt ila till platsen för sin verksamhet, ty ingenstädes dugde det att k o m m a för sent.
» Lyckliga Anna! » suckade en och annan af dem.
» Tänk, att icke behöfva vara på kontoret förrän kl. 10! » Och så gingo de, hvar o c h en till sitt, o c h A n n a blef ensam.
Klockan blef / 1 0; då ringde det en brådskan- de ringning därute i tamburen.
Husan ö p p n a d e dörren, därutanför stod brefbäraren med ett bref i handen.
» Finns här någon fröken A n n a Pettersson? » sporde han m e d en munter blinkning.
» Jo, j o, m e n!
» svarade husan o c h tog bref vet ur hans hand, gick sedan in därmed till A n n a o c h lämnade det åt henne, då h o n just stod fär- digklädd för att gå till sitt kontor.
» Hvad, ett bref till mig! » utropade A n n a för- vånad o c h tvärstannade på tröskeln.
H o n granskade det på alla håll o c h kanter, i Och alldeles obekant stil! » fortsatte h o n halfhögt för sig själf o c h så blef hon stående helt för- undrad.
Det är någonting eget med ett sådant där all- deles obekant bref.
Man kan ej förmå sig att öppna det på länge.
Det är s o m o m man vän- tade, att en helt ny värld skulle öppna sig föl- ens inre syn, o c h på samma gång anar man, att skrifvelsen endast innehåller den obetydligaste 1 3 Dödsfall.
I måndags afled härstädes ge- heimerådinnan fru Alexandra Labensky, född Bergien, uti den höga åldern af 93 år o c h 3 månader.
Geheimerådinnan Labensky var änka efter framlidne ryske e n v o y é n vid hofvet i Iiessen-Darmstadt, verklige geheimerådet Camille de L a b e n s k y.
Den aflidna sörjes närmast af barn, barnbarn o c h barnbarnsbarn.
Bland barnen är dottern Maria Franziska Emilia sedan 1863 gift m e d f. d. öfversten, ledamoten af riksdagens första kam- mare frih.
R.
M. Klinckowström.
På » Gyllene Våfflani, Gamla Stockholms välkända våffelbruk, numera inrymdt i n:r 4 Norrmalmstorg, gick det lustigt till här om dagen.
Bänkade kring de massiva ekborden, drucko skaror af inbjudna det trefna o c h nationella 15 obetydlighet.
Man liksom vet på förhand, att skall k o m m a att suckande utbrista: » Ack, var det bara det '. » Och ändå bäfvar man o c h hoppas.
Så o c k med Anna.
Hon hoppades någonting, h o n visste ej hvad, o c h på samma gång fruktade hon något ledsamt meddelande.
Utanskriften var skrifven med en på samma gång ledig, fast herrstil.
A n n a ö p p n a d e slut- ligen kuvertet, framdrog därur den lilla skrif- velsen o c h läste med vidöppna ögon de få raderna: Stockh.
d.
7 febr.
18.
.
Kära A n n a!
Har du lust att gå m e d mig på operan i kväll?
Möt mig då strax före kl. V,.
8 i kapprummet, 2:a rad.
fond, höger.
Telefonera om du är hindrad.
Hasteligen din tillgifne kusin Karl.
A n n a såg helt öfverraskad ut.
Hon bjuden på operan!
Det hade ju icke inträffat mer än två eller kanske tre gånger förut i hela hennes lif, och nu hände det återigen, o c h därtill så ovän- tadt!
Den snälle kusin Karl, det var då bra vänligt att han tänkte på henne; den käre gossen, hvad tog det nu åt h o n o m?
Men det var nog morbror eller moster, s o m sagt åt honom, att han någon gång borde visa sin lilla fattiga kusin en artighet, nu, då han själf fått goda o c h sä- kra inkomster.
Och tänk, att få sitta på andra raden, o, hur hon skulle njuta!
inan Anna ilade med snabba steg sin väg framåt mot grosshandlar Y x b e r g s kontor.
H o n kände icke gatstenarne under sina fötter, så glad var hon.
Och h v a d alla människor sågo vänliga ut i dag, det var då för besynnerligt, de skulle väl ändå icke på operan allesamman!
Principalen log emot henne, han, som annars brukade se så barsk ut, o c h till o c h m e d siffror- na sågo så lustiga ut, medan de ordnade sig i långa rader i de tjocka kontorsböckerna.
Det är ändå märkvärdigt, hvad en glad tanke förmår att försköna lifvets små hvardagligheter!
D e första timmarne på kontoret gingo med ilande fart, sedan började de att gå långsam- mare, o c h den sista var alldeles odrägligt lång.
P u b I Ändtligen!
A n n a slog ihop hufvudbo- ken, så att det gaf eko i rummet.
F e m minuter därefter var hon på hemvägen.
Ack, hvad den Karl ändå var snäll!
Och så vacker stil han hade numera, förr var det ju bara kråkfötter, då han någon gång hade ett med- delande att göra.
Tänk, o m hon varit hindrad för aftonen, det var h o n ju så sällan, men det kunde ha händt just i dag.
Då skulle hon ha telefonerat åter- bud.
Men hvart?
A t t icke Karl uppgaf något telefonnummer, det var då eget!
Icke visste hon hvar det var han fått plats, hon hade j u blott helt flyktigt hört talas o m hans anställning, o m den stora lönen o. s. v.
— för öf- rigt visste h o n ingenting.
H o n var j u så sällan hos morbror o c h moster; morbror var nog alltid så snäll o c h vänlig, men moster.
.
.
Stackars mor- bror, n o g hade han fått erfara, hvad det vill säga att gifta sig för pänningar.
Förr hade A n n a alltid trott, att Karl bråddes på sin mor.
Han var alltid litet h ö g o c h tvär mot henne.
Nu hade han dock bevisat, att han ändå hade litet af morbroderns goda hjärta.
A c k ja, hvad det käns godt, då människor äro vänliga, o c h A n n a var också så strålande glad.
V i d middagsbordet pratade h o n muntert o c h berättade ifrigt för kamraterna, att hon var bju- den på teatern på kvällen, o c h dessa började genast att bry henne för » kusinen », men hon tog saken lugnt o c h skrattade m e d de andra.
Och ändtligen blef det kväll.
A n n a klädde sig omsorgsfullt i sin bästa kläd- ning.
Det ljusa håret vreds upp i en konstnär- lig knut, o c h då h o n var färdig, log h o n helt be- låtet åt den täcka bild, som spegeln visade henne.
An en gång läste hon kusin Karls bref, inprän- tade i sitt minne mötesplatsen: kapprummet, andra radens fond, höger, o c h så gick hon, följd af de öfrigas afundsamma o c h kanske litet iro- niska blickar.
A h, hvad snön knarrade trefligt under fötterna o c h så vackert stjärnorna lyste!
Då A n n a k o m närmare operan, fick hon nästan någonting liknande rampfeber.
Tänk, o m h o n icke var fin n o g att sitta bredvid kusin Karl på andra raden!
Tänk, o m han skulle granska henne m e d den där pröfvande blicken, som hon var så rädd för, o c h o m han då skulle hosta den där lilla hostningen, som hon så väl kände till o c h hvilken betydde, att han icke var riktigt n ö j d!
A h, hur hennes hjärta bultade då hon till slut nådde målet för sin vandring o c h hon k o m m i t upp för de två trapporna.
DUN 16 H o n k o m i god tid, tycktes det; Karl var icke k o m m e n.
Icke många andra heller, men småning- om blef det flere, snart var det riktigt trångt, men Karl syntes icke till.
A h, att han k u n d e söla på det sättet!
H o n var färdig för längesedan; dörrarne till logerna öppnades o c h slötos efter de öfriga, men Anna stod ännu kvar i korridoren.
En enda person, en herre, var ännu därute o c h han gick oupphörligt fram och tillbaka, ifrigt spejande vid trappan efter någon, som han synbarligen vän- tade på.
» Får jag se biljetten, » uppmanade ren, vänd till A n n a.
» Det har tvinad ton.
vaktmästa- .jag ingen, » svarade h o n i helt för- » Då lär det allt bli svårt att k o m m a in, » för- klarade vaktmästaren o c h betraktade henne miss- tänksamt.
» Jag väntar på en herre, » påstod A n n a ifrigt, » han skulle vara här före ' /, 8 och han har min biljett också. » I detsamma hördes inifrån salongen de första tonerna af uvertyren.
A n n a suckade o c h såg djupt olycklig ut.
» Ni, min herre, tycks också vänta på någon, » sade nu vaktmästaren till den främmande herrn.
» Ja, jag väntar på ett fruntimmer, » svarade denne, o c h A n n a fick därvid en blick o c h ett leende.
Det föreföll h o n o m säkert ganska lustigt att finna en annan person i samma förargliga be- lägenhet s o m han själf.
A n n a var nära färdig att gråta.
H o n lutade sitt hufvud m o t d ö i r p o s t e n till en af logerna.
Musiken fick h o n då åtminstone höra, o m h o n också icke fick se någonting.
Den främmande herrn gick än en gång fram till trappan, hans panna rynkades, den väntande k o m ej, Karl syntes icke heller till.
Uvertyren hade nått sitt slut o c h det blef en stunds tystnad därinne i salongen.
Så brusade tonerna på nytt o c h en väldig kör fyllde luften m e d sina j u b l a n d e toner.
Ridån hade således gått upp o c h A n n a stod ännu därutanför.
En tår rann långsamt utför .hennes kind.
D e n Logogryf.
Till män ' skors räddning m i n stäm- ma höjes, Och fast ej välljud i tonen röjes, Den glädje sprider i månget bröst, Till m o d l ö s t sinne den sänder tröst.
När högt jag tonar, blir mången räddad, Som kanske eljes fått grafven bäd- dad I hafvets kyliga, mörka famn.
— Af nio delar du får mitt namn.
Ur Skråköpings blad.
Den unga frun en m o r g o n fann Mitt första tagit slut, Då upp i hennes hjärna rann Det h o n ej tänkt förut; H o n själf mitt första göra vill, T y h o n har d o n o c h allt därtill.
H o n griper hurtigt verket an, Och snart så stolt h o n ser, Att man sig m y c k e t lära kan, Om tid man blott sig ger.
Och nu m e d viktig min h o n går In till sin man o c h nu h o n får Ej längre heta en mitt andra, Ty hvad h o n gjort han kan ej klandra, Som j ä m t han annars brukar göra, Nej, nu i stället får h o n höra A t t m y c k e t g o d t han mitt hela fann.
Och n u h o n kände sig glad min- sann, Att något g o d t h o n har kunnat laga F ö r att sin gubbe därmed behaga.
Siri K — n.
Sifferproblem.
Både skydd o c h hinder.
H v a d till byken hör.
Lösning, som dock binder.
Don för den som kör.
Tvänne längdmått sedan, Undanträngda snart.
H v a d ger nordan redan?
H v a d ger seglarn fart?
En, som ej fått ordet I sin makt.
Och så H v a d vid gröna bordet Alla önska få.
H v a d poeten s ö k e r?
Namn på b o n d e n s » p å g ».
Bränsle, s o m blott röker.
H v a d ger korn o c h råg Båd ' åt bak o c h b r y g d e n?
Och hvad odlas mest Uppåt Helsingbygden?
H u r är sommarns fest?
Kate.
Kaffe, » Jo, j a g väntade en släkting, en kusin, som är många år äldre än jag.- » Nej, det var lustigt, jag väntade också en kusin, o c h jag kan icke förstå, hvarför han ute- blifvit. » » Ja, det var m i g en slarfver! » Samtalet af bröts här; ridån gick u p p för andra gången o c h A n n a hängaf sig nu af all sin själ åt det ovana nöjet att lyssna o c h skåda.
» Min fröken, » sade hennes kavaljer under nästa mellanakt » det är måhända i sin ordning att jag presenterar m i g för er.
Mitt namn är Gylling, och jag är lycklig öfver den tillfällighet, som fört m i g i er väg. » H a n hejdade sig här o c h betraktade Anna helt frågande.
Synbarligen väntade han, att hon också skulle säga sitt namn, men det var en sak, som inte föll lilla A n n a in.
A n n a s föräldrar hade beredt sitt enda barn två sorger i lifvet, den ena, att de så tidigt gått bort o c h lämnat henne ensam o c h värnlös; men det var ju länge sedan nu, och A n n a tröstade sig m e d u n g d o m e n s vanliga spänstighet, fast hon n o g m å n g e n gång saknade ett eget kär- leksfullt h e m.
Den andra sorgen var på sitt sätt bittrare att bära, det kändes s o m en tyngd öfver hela hennes tillvaro o c h kunde ej ändras, det var, att det enda arfvet efter föräldrarne b e s t o d i det namn h o n bar, det rysliga namnet Pettersson.
främmande herrn vandrade otåligt fram o c h till- baka.
Åter stannade han vid trappan, så vände han hastigt, han tycktes ha fattat ett beslut.
Han gick fram till A n n a, bugade artigt och till- talade henne m e d sin välljudande röst.
» Min fröken, » sade han » det synes s o m o m vi båda drabbats af samma öde.
Ni har blifvit strandsatt på ert sällskap, jag likaså, och jag hoppas ni icke finner det ogrannlaga, om jag er- bjuder er en biljett, som var ämnad för en an- nan. » » Jag tackar, » stammade Anna, » det är så rys- ligt vänligt af er.
.
. » » Nå, då är saken afgjord o c h vi gå in i salon- gen.
V i ha allt redan förlorat bra m y c k e t af föreställningen.
Vill vaktmästaren k o m m a o c h öppna för oss! » Denne skyndade till o c h såg helt undrande ut.
Han ö p p n a d e emellertid dörren helt bered- villigt, sedan han mottagit biljetterna, o c h så ste- go de in, A n n a o c h hennes kavaljer.
De gingo så tyst s o m möjligt för att icke störa de öfriga, o c h snart b e m n n o de sig vid hvarandras sida inne i salongen, fast A n n a kände sig helt besyn- nerlig till m o d s vid tanken på sitt äfventyr.
Snart drogs hon d o c k m e d af handlingen på scenen, m e n då ridån gick ned o c h h o n åter- kommit till verkligheten, kände h o n sig m e d ens helt förvirrad, där h o n satt vid den främmandes sida.
Hela salongen var fullsatt, där tycktes icke finnas en enda plats ledig.
Anna undrade, livar h o n o c h kusin Karl skulle ha suttit, o c h h o n b e g r e p ingenting.
Inte kunde väl Karl ändå ha drifvit m e d henne på ett så grymt sätt, därtill fanns j u ingen anledning; m e n ändå, n o g var det-bra besynnerligt!
H o n vågade en skygg blick u p p m o t främlin- gen v i d sin sida.
Han betraktade henne just o c h han log så vänligt m o t henne.
» Ett sådant ledsamt m i s s ö d e för fröken, att icke d e n väntade k o m, för m i n del finner j a g hela saken vådligt komisk, o c h jag har då icke förlorat p å bytet, det kan jag försäkra! » » H v e m väntade ni p å?
» frågade A n n a o c h såg redan litet tryggare ut.
Charad.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
1898 1 1 1 1 1 2 2 2 2 2 2 2 2 2 3 3 3 3 3 Och att n u säga åt d e n n e främling, s o m h o n såg för första gången o c h s o m h o n o m en liten stund skulle skiljas ifrån för att aldrig mera återse, att nu säga åt h o n o m: » Mitt namn är Pettersson, » nej, det var omöjligt, det kunde h o n icke förmå sig till, o c h så svarade h o n b l o t t: (Forts.) Innehållsförteekning: Thalia Schoug; af Hellen Lindgren.
(Med porträtt.)
— En hemmets högskola; vårt lands första kvinnliga folk- högskola.
— Mellan morgon oeh afton; skizz för Idun af Sqphie Unge.
— Till Zacharias Topelius.
1818 — den 14 ja- nuari 1S98.
Dikt af Selma Lagerlöf.
— Barndomspoesi; på barnaskaldens födelsedag, af Adi.
— » Mission »; af Ina Stockenstrand.
— Kvällsinteriör; af Kex.
— Kvinnan och landtbruket; af Bien.
— Litteratur.
— Ur notisboken.
— Teater och musik — » Fröken Pettersson »; skiss för Idun af ÅK.
— Tidsfördrit.
Vecko- (22 inkapslade personnamn.)
E n sabelbalja, ett träben o c h en gossvante äro tappade p å vår stora gata.
Hittegodset torde återlämnas i stadens fattigasyl, väster o m ma- dam Carlsons gamla kråkslott of- vanför garfverikåken.
3 rum m e d k ö k, nutida bekväm- ligheter samt tvänne stora garde- rober att hyra.
På samma ställe fem magasinslägenheter.
I stadens diversehandel äro föl- jande varor, just i natt, inkomna, till billigt pris.
Cabiljo (han är af prima sort), Samosvin på ankare, beck, apelsiner, landssmör m.
m.
3 3 3 3 4 4 4 4 4 4 4 4 5 5 5 5 5 5 5 6 6 G 6 6 6 7 8 1 2 3 1 2 3 j 4 | 2 2 6 3 3 7 4 4 8 Moster Lisa.
patentrostadt och konserveradt i enl. med Professor Liebigs metod, hvarigenom det står sig i fiere månader, i fina blandningar: J a v a, M o c k a, P l a n l ä g e m. fl.
Fabriksbod 9 Biblioteksgatan, Sthlm- 5 1 | 8!
T •Ltl Orden b e t e c k n a: 1) Stad i Europa, 2) Samhälls- grädda, 3) Bindämne, 4) Flyktigt och lätt, 5) Konsonant.
Moster Lisa.
Lösningar.
1 — 5) Har vanligtvis två ö r o n o c h ett stort gap.
2 — 5) Kännetecknande för lejon o c h andra af denna jordens väl- dige.
Logogryfen: Almanack; Alma, lam, kana, kal, al, alm, mala, ana, anka, lakan, ka- nal, Nacka, kam, aln, mal, maka, Jack.
3 — 5) K a n vara stor s o m A m e r i k a eller liten s o m ett rosenblad.
Korsgåtan: 1) a, 2) oro, 3) etern, 4) Otto- kar, 5) areopagen, 6) orkanen, 7) nagel, S) ren, 9) n.
Fix.
1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10 = mans- namn.
5, 2, 7, 8 = fågel.
1, 2 = flod.
3, 4, 7, 6 = musikinstrum ent.
8, G, 9, 3 = mansnamn.
7, 2, 10 = blomma.
Isse.
Charadcn: Kors-gå-ta.
Omkastningsgåtan: Chulalongkorn — Oskar den andre; 1) Cagliostro, 2) huskors, 3) ullsäck, 4) Landskrona, 5) Alexander, 15) Lappland, 7) osthandlare, 8) Nansen, 9) (Jeorgina, 10) Köpenhamn, 11) Oxelösund, 12) rabarber, 13) nålmakare.
Geografiska stafvelsegåtan: Oxenstierna; Odessa, Oxford, Plevna, Odense, Tarasp, Trient, Madrid, Modena, Barmen, Anvers, Ångers.
Prokopcn: Ordgåta.
I ofvanstående figur skola siff- rorna omflyttas, så att — antingen m a n läser d e m lodrätt, vågrätt eller diagonalt — de alltid gifva s u m m a n 25.
7 4 Sibylla.
Aritmorem.
3 1 Prokop.
2 T Triangel-aritmogryf.
Skål kål ål Nen, ten, ro, är,; n, b j, di, ör, m o, är, ä, la, ga, skju, al.
Stafvelserna rätt ord- nade, bilda ett ordspråk.
Issc.
Förädlade Kaffetillsatser, SEfflÄiÄ.
GÖr kaffet homogent, välsmakande, sundt, närande och billigt.
Begär hos er närmaste handl.
E r o n b n f f e och F i s l Ä l l i i l u g s b a f f © -
