# ID: svediakorp-per1180
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1898
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,404
# sentences: 752
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm.
N:r 19 (542) Fredagen den 13 maj 1898 Prenumerationspris pr år: Idun ensam Iduns M o d e t.
, fjortondagsuppl.
Iduns M o d e t.
, månadsuppl.
Barngarderoben__ B y r å kr.
» » » 5 5 3 3 Redaktör och utgifvare: utgifvare: Klara södra kyrkog.
16, 1 tr. FRITHIOF HELLBERG.
Öppen kl. 1 0 — 5.
Träffas säkrast kl. 2 — S.
A l l m.
telef.
6 1 4 7.
Rikstelef.
1 6 4 6.
Redaktionssekr.
: J. Nordling.
VIII.
(Sista gruppen.)
Hofbohtr.
ll:te årg.
l Utgifningstid: Annonspris: 36 öre pr nonpareillerad.
hvarje fredag.
För » Platssökanden o. » Lediga platser » 25 öre för hvarje pänörjadt tiotal stafv.
Lösnummerpris 15 öre (Iösn:r endast för kompletteringar.)
Utländska annons.
7 0 öre pr nonp.-rad.
Vi bringa då först bilden af tt gladt och ljust årsminne kunna vi - f " " ^ fira i dessa dagar: öppnandet af den stora Stockholmsutställningen den 15 maj i fjol.
Den serie porträtt af våra landshöf- dingsfruar, hvilken vi i dag afsluta med dess sista grupp, begyntes också just i sam- band med öppnandet af denna stora natio- nella fest, som samlade alla rikets skilda Margaret Bråkenhielm, född Jobson, den älskvärda härskarinnan på Upsala slott, den högttronande, stolta gamla Vasaborgen.
Fru Bråkenhielm, som nu genom sina intagande värdinneegenskaper helt hastigt och naturligt gjort sig till medelpunkt i SOPHIK NORDENFALK, född Piper.
ELISABETH WACHTMEIST ER, MARGARET BRÅKENHIELM, född von Jobson.
län och delar till ädel täflan under Djur- gårdens ekar.
Den blef en stolt och lysan- de framgång, denna täflingslek, och de fruk- ter, den satte, mogna kanske nu som bäst vida omkring i svenska bygder.
Det är ock med glädje och tacksamhet vi vända blickarne tillbaka på årsminnesdagen, på samma gång vi med de fyra återstående porträtten afsluta serien af de representa- Kungl.
tiva damer, som genom sin ställning » mer än andra blefvo i tillfälle att fläta ro- sor i lagern samt att förfina och fördjupa festens glädje ».
Våra landshöfdingsfruar.
född Iduns CHARLOTTE WERSÄLL, född Lewenhaupt.
ISssen.
universitetsstadens förnämligare umgänges- lif, är förut i hufvudstadssocietetens kretsar varmt uppburen och värderad från de nära två decennier, hon som underståthållarens maka där förde sin spira.
Hon är född i Dundee i Skottland den 26 maj 1846, och hennes föräldrar voro Richard Hirons Jobson och hans maka Agnes Gray.
Medan dottern ännu var i späd ålder,
IDUN 14G 1898 Sådant äktenskapet är, sådan är familjen; sådan familjen är, sådant samhället.
A. de Gasparin.
fideikommiss i Västmanland af löjtnanten vid lifregementets dragonkår grefve C.
G. Le- wenhaupt och hans maka friherrinnan Char- lotte Elisabeth von Essen.
Vorden änka, flyttade modern med sina döttrar år 1875 till egendomen Karlsberg invid Västerås, och i Västerås domkyrka försiggick den 2 april 1879 vigselakten emellan fröken Charlotte Lewenhaupt och dåvarande löjtnanten vid k. Svea artilleriregemente, sedermera lands- höfdingen och statsrådet C.
R. Wersäll.
flyttade föräldrarne öfver till Sverige, där de först bosatte sig i Göteborg och seder- mera inköpte Torreby egendom i Bohuslän.
Efter familjefaderns frånfälle år 1860 bo- satte sig änkefru Jobson i Uddevalla, där hennes äldsta dotter gifte sig.
Modern, fröken Margaret Jobson och hennes yngre syskon vistades sedermera ett par år i det gamla fosterlandet, i Skottland och England, hvarifrån familjen återvände på hösten 1864.
Tvänne år senare ingick den då tjugu- åriga fröken Jobson förlofning med dåva- rande vice häradshöfdingen Per Johan Brå- kenhielm.
Äktenskapet afslöts den 2 juni 1869.
Under de första åren af detsamma bodde den unga familjen i Jönköping, se- dermera skedde flyttning till Stockholm, där häradshöfding Bråkenhielm först tjänstgjor- de som revisionssekreterare och därefter — år 1876 — utnämndes till underståthållare.
När maken år 1893 utnämnts till lands- höfding i Kopparbergs län, flyttade famil- jen till Falun.
Under landshöfdingens se- dan följande ledamotskap af konungens råd tillbragtes några år i hufvudstaden, men sedan han nu återgått till landshöfdinge- stolen i bemälda län, har Falun åter blif- vit herrskapet Wersälls hemvist sedan h ö s ten 1897.
A r 1895 utbyttes underståthållarsätet mot landshöfdingstolen i Upsala län; flyttningen från hufvudstaden till Upsala skedde i sep- tember samma år.
Det lyckliga äktenskapet har välsignats med trenne barn, två söner och en dotter.
Den äldste sonen, Karl Richard, är e. o. no- tarie i Svea hofrätt; den yngre, Per Arthur, som ägnat sig åt ingeniörsyrket, afled för ett par år sedan i Worcester i Amerika.
Dottern, Gertrude, vistas i hemmet.
Under den tid fru Wersäll vistats i Da- larnes bygd, har hon som god maka och moder samt duglig och verksam husmoder vunnit odelad aktning, och genom sitt vän- liga och vinnande sätt allas tillgifvenhet.
Verksam i de fruntimmersföreningar, i hvil- kas styrelse hon invalts, har hon äfven ge- nom sitt nobla, okonstlade och tilldragande väsen och sin musikaliska begåfning ingju- tit ett angenämt samlif och behaglig ton i sällskapskretsarne.
född Piper.
född von Essen.
Grefvinnan Nordenfalk, född Piper, är maka till landshöfdingen i Hallands län Carl Olof Christian Nordenfalk och föddes den 6 september 1856 på den ännu lef- vande faderns, grefve Charles Emil Pipers egendom Löfstad i Östergötland — det gam- la, familjerna Lilja och Fersen förr tillhöri- ga stamgodset.
Där erhöll hon ock sin upp- fostran och som dess fullbordan företog hon — efter moderns, grefvinnan Sophie Piper, född Piper, år 1873 timade död — i sin faders sällskap under tvänne år längre ut- ländska resor.
Respekterande grefvinnan Wachtmeisters bestämdt uttalade önskan, att ingen mera fullständig teckning af hennes lif måtte här förekomma, inskränka vi oss till ett kort omnämnande af fakta.
Härstammande från grefliga ätten v o n Essen och dotter till öfverhofstallmästaren grefve von Essen och hans maka, Ida Mary von Rehausen, föddes Elisabeth von Essen 1845 och framlefde sin barndoms och tidi- ga ungdoms soliga dagar i den s. k.
» Es- senska villan » i Helsingborg i kretsen af en glad syskonflock, själf den gladaste inom denna.
Längre fram flyttade hon med för- äldrarne till den ståtliga fideikommissegendo- men Vik i Upland, där fadern lät uppföra det monumentala slott, som för kommande tider vittnar om hvad svenskt konstsinne i förening med en rik skattkammare kunnat åstadkomma.
född Lewenhaupt.
Idun har redan en gång tidigare haft nö- jet för sin läsekrets presentera bilden af fru Charlotte Wersäll.
Det var i serien: » Våra ministerfruar », där hon som maka till då- varande chefen för finansdepartementet pryd- de sin gifna plats.
Sedan dess har emel- lertid landshöfdingresidenset i Falun haft glädjen återbörda sin omtyckta värdinna.
Fru Charlotte Wersäll, född Lewenhaupt, föddes den 12 maj 1858 å Geddeholms af * Albert Eriksson.
an ' \ J~L m n ^ r a ^ törnkrönt väp ' ' » och tyngd mot jorden, och i hans öra jag skrattat orden: » Nej, hur mitt öde må skifta kosor — ål foten tornet, åt pannan rosor! » Jag hört hans stämma så sorgsen soara: » Ack, rosor vissna, men törnen vara. » En visa utanför.
I spel och kårlek år hufoudstycket att våga ärligt och vinna mycket.
Se, hur min kårlek har vändts i plåga af mycket vilja, men intet våga.
Elisabeth Wachtmeister, Charlotte Wersäll, visor En töm rosvisa.
: Sophie Nordenfalk, År 1880 ingick grefvinnan Nordenfalk äktenskap med sin nuvarande make, hvil- ken då var expeditionschef.
Sedan 1883, då han utnämndes till landshöfding, har familjen varit bosatt i Halmstad.
^Tre Ar 1867 ingick Elisabeth von Essen gifter- mål med, sedermera landshöfdingen i Ble- kinge län, grefve Gotthard Wachtmeister af Johanneshus.
De unga makarne redde sig först ett hem på den storartade egendomen Rögle i närheten af Öresund och äro nu bo- satta i Karlskrona, där landshöfdingens maka så väl genom sin börd som ännu mer genom sina personliga egenskaper på ett lysande sätt häfdar sin plats inom sam- hället.
Det är en stjärna.
Det år en stjärna, som jag hafca vill, som redan jag har haft den hundra gånger, att bikta för och bedja till, når jag är sjuk af fruktan och af ånger.
Det är en stjärna, som jag älska vill i fjärran obeflåckad skönhets skärhet, som jag vill drömma om och längta till, när allt blir fult och fläckadt i min närhet.
Det når Det når är en stjärna, som jag skådar till, sorg och natt och nöd omkring mig tjockna.
är en stjärna, som jag skåda vill, andra slocknat och jag själf skall slockna.
* Förlofvade, K on var aderton år samt hade ett par glada ögon att fägna sina medmän- niskor med.
Allt liksom lättades upp, då hon visade sig, och det tyckte man o m i den lilla stad, där hon hörde hemma.
Hen- nes far intog där en ganska framstående ställning, och därigenom var hon känd af alla och afhållen af många, hvilket ej all- tid hör samman.
Hon hade vuxit upp i god jordmån, blifvit flärdlös, smärt och stark och var nu att likna vid björkarna i hagen på fadrens utgård.
1898 Lika var hon mot alla, det kom sig af hjärtelaget.
De unga männen betraktade henne gärna, och intet ondt i det!
Man kunde nog märka, att de ansågo henne för stadens mest sevärda företeelse, och fastän utanför den samma gick hafvet, vidt och växlande, och däruppe på krönet låg ett slott så åldrigt, att det visades mot mynt.
Som synes, till dato hade det samhälle, Annie Kullberg tillhörde, ej haft annat än godt att vittna o m henne, och kanske hade det så kunnat fortfara, om hon ej med ens gjort sig ovärdig all denna välvilja.
— En kall, klar dag på eftervintern voro stadens välaktade fruar och fröknar sam- lade i ett komfortabelt förmak.
I rummets midt stod ett bord och på det bordet voro att se gula läckra kakor, bladformiga och enkelt rundade, svällande, doftande samt retande genom alla dessa förenade egen- skaper.
Där funnos ock kannor, bukiga och blanka, väl fyllda och ångande.
Ack, det låg stämmning öfver allt detta!
Men det hvilade på samma gång en förväntans högtid öfver det hela, hvilket bordets retande börda ensam ej förmått framkalla.
Något förestod, något, som tyck- tes jäsa och vilja taga sig fram.
En nyhet var det, som så gaf sin närhet till känna!
Men pass på, hvar skulle den bli fram- ställd?
Hvar annars, om ej på hedersplat- sen i stora soffan, där konsul Willmans fru presiderade.
Ingen hade väl heller kunnat tro, att den skulle spörjas först hos t. ex. lilla fru Svensson borta vid byrån?
» Och Annie Kullberg, mitt herrskap! » Mer blef ej sagdt däruppe i soffan, men strax voro lossade de band, som höllo ny- heten tillbaka, frågor, svar och utrop jaga- de och korsade nu hvarandra i det nyss så begrafningstysta rummet.
» Hade man sett henne % * Det hade man H o n hade förefallit all- varsam.
» Ångrade sig redan!
Jo, j o men.
Be- räkning med i spelet; ja, när är det väl annat.
Till och med de unga.
Och An- nie Kullberg var j u så ung, alldeles för ung. » » Nå, men ' han?
Hade några sett ho- MOM? » » Ja, man hade sett honom också. » » Såå? » Det var den vackre stadsfiskalens unga hustru, som nu hade att besvara frågan.
Stor var denna frus kompetens att bedöma manlig skönhet, men ringa var också just därigenom hennes tanke om den efterfrå- gades utseende, så ringa t. o. m. att hon förklarade för ofattligt, hur en flicka kunde fästa sig vid honom.
Man delade hennes åsikt.
Fru Wiberg från grannstaden gjorde dessutom allt för att styrka den, och hon lyckades.
Hon hade j u också den omtalade unge mannens hela föregående lif att komma med.
Ja, detta sträckte sig i denna stund anklagande mot honom!
Fru Wiberg hade nämligen att förtälja, det hon påminde sig ha hört talas om en person med samma namn och med allt annat än vackra antecedentia, bortslö- sad förmögenhet o. d.
Man började manngrant bäfva för Annies pengar eller rättare för dem hon en gång skulle få efter sin far.
Den unga änkan, som just slagit sig ned i staden, lyfter nu upp sina sorgsna ögon och frågar: » Annie Kullberg, är det ej IDUN den vackra flickan, som alltid ser så glad ut? » » Vacker! » Man betraktade hvarandra.
» Vacker, åh nej, inte kan man kalla A n - nie vacker, täck möjligen, ganska täck t. o. m.
» Ja, nog hade hon kunnat få unge kandidat Billström, om hon väntat, det hade varit något det.
Stackars Bill- ström, han var ej den ende, hon lagt an på, och inte den enda, som nu skulle gräma sig. » Den unga änkan har slagit ned sina ögon, de säga så mycket, och det vet hon af.
Nu uppdyker ett nytt viktigt moment, det härleder sig från fröken Öberg, som suttit tyst ända hittills, lik den, som har högsta korten på hand.
Son har sett dem ute tillsammans-).
Jo, de hade gått arm i arm, Annie, glad som alltid, kvittrande som en lärka och med ansiktet vän dt mot honom.
Han där- emot hade gått bredvid .henne, allvarlig och fåordig, seende rätt framför sig.
» Ack, inte skulle detta gå ihop!
Han så djupsinnig, hon däremot ytlig, van att taga allt från den glada sidan! » Man hade nu blifvit allvarligt orolig för båda parterna, man betraktade hvarandra med bekymradt utseende.
Man sökte dränka sin oro i en ny kopp kaffe, men förgäfves.
Nej, aldrig hade man haft så mycket bekymmer för den flickan förr, inte ens på den tiden, då hon, ostyrig och full af upptåg, sprang om- kring som grönkart.
Allt detta tal har hos en af dem — den mest främmande — • väckt till lif min- net af hennes korta lyckas första tid, då äfven hon log, och med sin lågmälda stäm- ma söker hon lugna åtminstone de när- mast sittande.
Men hvad hade då dessa båda unga ta git sig före, som kunnat göra dem till före- mål för slika diskussioner.
Åh, de hade förlofvat sig, god vänner!
Hvad ordspråket säger om den saken, känna vi nog.
.
.
Denna samma klara dag, under det de- ras anseende stod i sitt nedan, vandrade dessa båda » unga människor stigen uppför mot slottshöjden.
Nedanför dem låg staden med backiga gator och med byggnader, hvilkas fönster glimmade.
I den stunden föreföllo de mannen där uppe likt ögon, som vänligt betraktade honom.
Så hade han, hårdnad i tillvarons kamp, ej sett världen an på många år, men nu i lyckans stund med hennes infly- tande öfver sig såg han den så, och detta inflytande skulle nu vara öfver honom i kommande dagar.
Äfven hon betraktade staden, sin fäder- nestad, och när hon nu såg den där uppe från krönet i glansen af vinterns sol och hennes egen h / cka, tycktes den henne kä- rare än någonsin.
» Hade hon bara " varit, hvad hon bort för dem alla därnere, för sitt eget hem och för dem som ledo?
Hade hon utspridt nog glädje? » det sporde hon sig själf.
Så vände de sig om; där på andra sidan låg hafvet glatt och glittrande utan skönj- bar kust.
När de sågo det, tycktes det dem likna den tid, som låg framför dem, och de tänkte nu på den.
Dagmar B.
.
.
m.
* 147 Skaldernas kvinnor.
S m å studier för Idun af Emil Linders.
XII Oscar Letfertin.
Den lyckliga stund, när Oscar Levertin sände ut sina Legender och visor, blef den omdiktade medeltiden — riddarnas, mun- karnas och de fromma systrarnas Maria- dyrkande medeltidsvärld — genom den re- presenterad i vårt lands poetiska litteratur.
I rim och rytmer, fulla af välljud och trollskt behag, flngo vi läsa om Florez och Blan- zeflor, om Sömnens slott och Maria, himla- drottningen; framför allt dock om dessa kvinnor med vackra, förgätna namn, Gudule, Monika, Crescentia, Beatrice o. s. v. Levertin sjunger för oss om » syster Martha den ljufva », » syster Agnes den höga » och » syster Agnes den unga », och om alla de fromma jungfrur, som samlats i mässans timma kring Sancta Cecilias orgel.
Han ordar om vår med ord sådana som följande: Maria, Maria, nu stundar det vår, och trädens knoppar de svälla.
Guds kärlek sitt frö i ditt hjärta sår, hans rägn i ditt bröst skall kvälla, och likna skall ditt gyllne hår de strängar, som slås af de sälla. » Skalden hyllar våren såsom tiden för skära drömmar, förnyelser och kvinnokärlek, han lägger strofer sådana som dessa i ung- möns mun: » Jag bidar min brudgum i vårens kväll, jag bidar min smärtas fröjder. » Vi höra täljas om Den enda trogna, och Den hvita Viviane och o m Damen utan nåd, för hvilken skalden varnar:: Du sven, som möta kan på lifvets stig min smärtas dam, jag varnar dig för henne. » Den kärlek som han bäst känner, firar sin hälg i drömda världar, med kvinnor, dem han ej fått älska.
För honom äro de fåvitska jungfrurna hvarken syndande eller försumliga, han tackar dem för det att de &gt; — — skällt rosor på lifvets bord och stänkt himmelsk yra i drycken.
En annan gång täljer skalden om en kär- lek, som blott var till en dag, men i hvars skugga han likväl sedan evigt vandrar.
Han smider en dikt af så utsökt fägring, som sagan om Florez och Blanzefior och Vår, den dikt, som börjar med orden: » En natt i maj jag såg en syn i hvitt, en hvit gestalt i hvita fruktträds midt. » Det är dikter af denna art som skänkt Levertin en stor publik af tacksamma beund- rarinnor, i hvilkas små bibliotek hans böc- ker stå på främsta platsen och i hvilkas poesialbum hans namn ofta förekommer.
* -- — " Mödrar emellan. "
XVI.
sYxan till roten. » Herr redaktör!
Vill ni äfven låta mig få ett ord med i barnkammarfrågan, där man blott mattar på de yttersta kvistarna.
Hvarför icke sätta yxan till roten!
Få se, herr redaktör, om ni har lust att låta den bittra malörten få plats bland björkris och kärlekspjoller.
IDUN 148 Nordmannadotter, Till dig vill jag tala, Och tala till modern Och makan också.
Lösningsordet, Som lär dig att fostra Ett ädelt släkte, Säg, vill du ha det?
1898 kar ej att på det varmaste anbefalla den till kylda och aldrig haft någon svår och farlig sjuk- andra mödrar.
dom, härledd af förkylning.
Dock böra yllelifven Mina båda äldsta barn äro nu så stora (12 — naturligtvis ofta ömsas.
Under den varma års- 14 år), att de hafva mera nöje af sällskaps- tiden kunna de gärna undvaras.
spel, läsning och musik.
Vid läsning vill jag På barn mellan l till ibland 1 V år är det påpeka en sak.
Barn få tidigt smak för roman- ofta ganska svårt att ständigt hålla torra ben- läsning och den förbjudna frukten smakar bäst.
kläder.
Detta är likväl en nödvändighet, hur Vi ha ett stort bokförråd och barnen bedja ofta besvärligt det än kan tyckas, ty våta underkläder få läsa den eller den boken.
Det har varit ro- eller, än värre, inga kunna alstra plågsamma mag- maner, som jag ej, till hvad pris som hälst, åkommor hos de små.
• — skulle sett i deras händer.
I stället för att svara: Mjölk och mjökmat är utmärkt för barn.
Dock » Inte får du läsa sådana romaner, det är inte bör mjölken vara kokt — åtminstone till mindre för små flickor » etc, har jag sagt: » Nej, jag barn — och hälst oskummad.
Barn böra likväl tror du ska vänta litet med den, då har jag en äfven ha kraftigare föda, såsom kött och bul- annan här, som jag just tänkt du skulle läsa jong.
De som växa skarpt behöfva stark mat.
och som är roligare och bättre. » Redan som ganska små ha mina pysar druckit Fast de äro ovanligt läshungriga, fråga de mig buljong, och aldrig har jag märkt, att en måttlig alltid till råds vid valet af bok.
De veta ej än- portion köttmat varit för kraftig för deras små nu, att det finnes böcker, som kunna oskära dem, magar.
och det är detta jag af instinkt känner vara en Det äldsta barnet bör alltid uppfostras med god sak.
ytterlig omsorg.
De mindre ställa alltid store Hvad jag äfven anser viktigt är att gifva bar- bror eller stora syster som en förebild och rätta nen mera ansvarskänsla.
Jag har börjat med sig i mycket, ja, nästan i allt, efter denna.
Upp- småsaker, medan de ännu äro helt små.
Min fostrar man därför detta barn efter bästa för- lille femårige gosse får t. ex. ansvara för, att måga, söker afslipa dess fel och svagheter och lillan ej rör mammas sax, ej slår sig, medan få dess goda sidor att utveckla sig, skall man mamma på några minuter aflägsnar sig.
Han kunna spara mycket besvär med dem, som kom- får då.
tillsägelse att ej rikta sin uppmärksamhet ma efter.
Man bör lära de äldre syskonen att vårda sig om och skydda de mindre och svagare, på något annat under tiden.
Till sist en uppmaning: väck till lif det glada föreställa dem att de äro större och förståndi- sinnelag, som människan behöfver för att utan gare och därför böra ha undseende med de min- dre, aldrig kifva med dessa om leksaker eller svårighet kunna fördraga lifvets mödor.
Ett af mina barn har, fastän kärnfrisk till dylikt, hjälpa upp dem, när de falla, och trösta kroppen, haft ett jämförelsevis tungt lynne.
Jag dem, när de slå sig.
har särskildt sysselsatt mig med att få henne En sak, som aldrig kan tillräckligt varmt in- att se allt från den ljusa, glada sidan, jag har plantas hos barn, är ömhet och kärlek för de uppsökt de gladaste kamraterna åt henne, och värnlösa djuren.
Finns det något sorgligare än det har förvånat såväl mig själf som andra, hvil- att se en människa, som misshandlar och plågar ket resultat jag uppnått.
Man bör underhålla dessa arma varelser.
Redan hos små barn bör ett godt lynne hos alla barn, men särskildt hos man inprägla medkänsla för djuren, då skall bar- dem, hvilka ej erhållit denna gudagåfva af na- net aldrig vid mognare ålder bli en djurplågare.
turen.
Ett godt lynne är ej blott ett dagligt Där det så låter sig göra, är den store djur- och gästabud, utan en bärande kraft genom lifvet!
barnavännen Topelii älsklingsidé, att hvarje barn bör bland djuren utvälja sin egen skyddsling, ett Paula.
utmärkt sätt att verka för djurskyddet.
När barnets förstånd börjar utvecklas, så att XVIII.
det reflekterar öfver saker och ting, kommer det ofta med oändliga och ibland nästan obesvarbara Lifsglädjen i b a r n k a m m a r e n.
frågor.
Så långt man kan, bör man dock besvara » Det var en gång » några mammor som fingo dessa, ge barnet en liten skildring om den sak, lof att tala i en tidning — sin » egen » — om sina det önskar känna, och efter hand berätta små barn.
Detta gjorde de också både på vers och bitar ur bibliska och svenska historien, natur- prosa.
Där talades om » kärlek med och utan läran o. d.
Den som har tid och tillfälle att själf björkris », om » kärlek och godter » och först och undervisa sina barn, åtminstone den första tiden, sist om » kärlek och blöjor ».
Om björkriset voro skall säkert i rikt mått känna sig ersatt för den meningarne tämligen delade.
De flesta ville nog möda det kostar.
ej alldeles bannlysa det ur världen, fastän de nu Karla Bonne.
tyckte, att det ej var behöfligt för deras afkomma.
3 i Nordmannadotter, Till dig nu jag talar: Det första du gör, Så fostra dig själf.
Slaf du är, Smidd i nyckens Och själfviskhetens Hårda bojor.
I ditt öga Ofredstanken, Den första i lifvet, Läste barnet, Minns det moder!
Mörk är sanningen, Men du gaf vrede Som vårsådd.
Var stolt, var ädel, Storsint, god, Och du skall amma Adla söner, Och väna döttrar Växa skola I ungdomskraft Kring Nordens kvinna.
Gunlöd.
XVII.
Medan nu tal är i Idun om barnavård, så vill jag varna för den i andra lefnadsåret så mycket föi-ordade mjölmaten.
Ej så få barn hafva dis- position för skrofler, och mjöl, ja, all stärkelse- haltig föda är ju » skroflernas amma ».
Nej, gif dem kött, friska ägg och mjölk med hårdt bröd, intilldess det visar sig att ej skrofulösa anlag förefinnas.
Hvarför jag härvidlag säger ett » gif akt » är, att skrofler ofta ej i tid beaktas, utan få frodas hos barnen, tills dessa blifva så fula och pjunkiga, att föräldrarne märka att något är på tok.
Barnens beklädnad bör fördelas mera jämnt öfver hela kroppen, än som vanligtvis är fallet, och färre, men varmare plagg anbringas.
De många underkjolarne med sina åtsittande lin- ningar bannlysas totalt.
Tvänne fickor böra flic- kor hafva i sina klädningar.
Om jag ej går all- deles så långt som engelsmannen, hvilken på- stod att mannens öfverlägsenhet består i hans många — fickor, så måste jag dock påpeka, huru som gossen mången gång är herre öfver situa- tionen just genom att tillhands hafva en hel del saker, som flickan måste springa efter.
— Hvad mina barn må särskildt väl af är att de gå utan skor och strumpor sommartiden.
Jag beställer små tunna sandaler hos en skomakare, ty utan skydd mot glasbitar, nålar o. d. böra fötterna ej vara.
Solen stärker nerverna, luften härdar, och hvad de spara strumpor se ' n!
Från tidiga år må man lära barnet arbeta med ordning och plan och gifva det kärlek till arbe- tet, det intellektuella som det praktiska.
Då den lilla sjuåringen skrifver eller stafvar illa, heter det vanligen: » Nu får du till straff ta ' en sida till. » 1 stället borde det låta så här: » Nu har du varit så slarfvig, att till straff får du ej lära mer i dag. » Så småningom blir då det begreppet stadgadt hos barnet, att det är en heder att få arbeta.
Karaktärens bildande erbjuder de största svå- righeterna.
Min erfarenhet härvidlag är, att un- der lek uppfostrar jag bäst.
Om jag en hel dag talade med människors och änglars tungor om lydnad, sanningskärlek, kärlek till Gud och män- niskor, uträttade jag ingenting mot det jag gör på en timme under lek i dockskåpet.
Vi ha tre rum och kök; familjen (små nätta pappers- dockor) består af pappa, mamma, farmor, barn och tjänare.
I detta lilla dockhem upprullar jag för barnen bilder ur det fagraste hemlif och inplantar så, utan att de ana det, de ofvan upp- räknade dygderna samt vördnad för ålderdomen, höflighet mot tjänarne m. m.
Vi mottaga besök af andra små dockor, hvilka inga föräldrar ha.
De ha fel, såsom afund, häftigt lynne, vana att skylla sin skuld på andra m.
fl., och dessa små hjälpa vi nu att strida mot sina fel.
Jag har sett de goda verkningarna af denna lek och tve- Jag för min del tycker, att om en mamma och.
hennes barn råka i en meningsskiljaktighet, som på intet annat sätt kan utredas, så är det en välsignad sak att ha denna » skiljedomare » att gripa till — sedan det är fullt konstaterat att ingendera parten förmår att göra sig förstådd på intelligentare och humanare sätt.
» Det var också en gång » en pappa, som dag- ligen talade och sade till sina 10 (säger tio) barns moder: » Fostra ungarna hur du vill, men förstör bara inte deras goda lynne! » Vidare sade han: » En glad människa är sällan elak eller dålig! » Han var en auktoritet på sitt område.
Mam- man lade hans ord på hjärtat, » gjorde folk » af sina ungar, utan » kärlek och björkris », men med kärlek och glädje.
Tror nå ' n att det lyckats 1 Jomen har det så.
Och som den äldsta nu är 24 år och det inte är om mina barn jag talar, så kunnen I tro mig.
De ha alla hittills varit far och mor till glädje och välsignelse, och det anser jag som deras första uppgift här i lifvet.
Hur detta gått till?
Ja, dygdemönster ha de kanske aldrig varit, så för den som vill fostra sådana, är metoden kanske ej att rekommendera.
Men den som ändå vill försöka sig därpå, hän- visar jag till praktiken.
Ett ord från en ännu större auktoritet kan ju därvid vara godt att ha i minnet, nämligen Viktor Rydbergs: » Glad och god skall människan vara, medan.
hon bidar dö- den ».
Något vidare har jag ej att tillägga, ty det var endast för lifsglädjen i barnkammaren, som jag ville göra mig till » en ropandes röst ».
— g — g- XIX.
En sak, som jag ej varmt nog kan anbefalla är det af många så förkättrade att bära ylle när- mast kroppen.
Redan som lindebarn ha alla mina småttingar börjat med denna metod, och jag tror, att det till stor del är detta, som varit skälet till att de högst sällan äro obetydligt för- 2 * Yioler och snö.
Skiss för Idun af P. s.
V ioler, små blommor o m våren med doft af all lifvets poesi!
Först I, söderns mörkgredelina florabarn, med färg, som är för djup, med parfym, som är för berusande!
Så I, nordens blåa violer, ljusblåa nära på, som växa i backar och på grönskande än- gar!
När skogens träd börja löfvas, då går man ut från sitt rum, där vinterdam- met ännu gömmer sig uti mattor och gar- diner, går ut, majfrisk i sinnet, att söka efter er.
Och medan man söker, kom- ma tankarna i stämning under en nordisk klarblå himmel, och af tankarna blifva drömmar » ins ' blaue hinein — immer, im- mer weiter in ' s blaue hinein ».
Och de drömmarna " äro skära, jungfruliga samt gifva hjärtat frid.
Er alla, minnets mörkgredelina och ljus- blåa violer, som jag plockat på min lef- nads väg, vill jag binda samman till en enda stor bukett, hvilken jag skall vattna med mina tårar, så att I icke måtten för- tvina!
.
.
.
IDUN 1898 Det var en gång o m våren uti ett syd- ligt land, där hvitaste snö låg på bergens toppar och blåaste violer växte i da- len.
» Underbart! » — tänkte en ung flicka, som gick i dalens solsken och.
plockade af de blåa blommorna, hvilka hon tankfullt lyfte upp mot horisonten, så ätt de afteck- nade sig mot en fond af hvitt, bländande hvitt.
» Underbart!
— snö och violer!
— snö, som aldrig smälter på bergens toppar, och violer, som vissna i dalen, uti männi- skohänder eller blomstervaser.
Han, främ- lingen, sade j u i går, att också jag liknar en viol, — » une violette dans la neige ».
— Han menade väl, att snön omkring mitt hjärta ej hunnit smälta ännu, sedan jag kom däruppifrån drifvornas land.
Violer äro hans älsklingsblommor, — han älskar dem passioneradt, ty de hafva doft och de hafva färg. » Den unga flickan stod alldeles stilla.
Hon slöt ögonen och mindes.
Hon min- des orden, när han hade talat om doft och färg, tills det nästan äcklade henne att minnas längre.
Han hade yttrat sig allt för glänsande, tyckte hon, — det var ju riktigt löjligt att fantisera så.
eldigt öf- ver små blommor.
— Och allra löjligast Iiauv&gt; det varit att jämföra hennes ögon med söderns praktfulla violer.
I norden fanns det någon, som gjort samma jämförelse med de blyga violer, hvilka vårsolen i hans land kysste till lif bland tufvor i ljusgröna skogen — honom hade hon trott.
Men främlingen kunde hon icke tro.
Flickan kastade bort de mörkaste blom- morna af dem hon höll i handen och sökte efter andra.
Hon plockade de ljusaste hon kunde finna på och vände sedan hem 1ill sina vänner.
.
.
Där väntade henne en biljett och en bu- kett violer.
Violettes de Parme!
— Hon kastade dem åt sidan och läste biljetten: » Mademoiselle la Violette dans la neige, — jag reser ögonblickligen.
Har plötsligt blifvit hemkailad af min fader, som är mycket sjuk.
Jag älskar eder och mitt hjärta brister af smärta, därför att jag såhär hastigt måste skiljas från eder.
— Ack, äl- skade, låt mig så fort som möjligt få den- na fråga skriftligen besvarad: Vill ni blif- va min hustru?
Svarar ni ja, och ni måste det, far jag snart till Sverige för att uppsöka edra föräldrar.
— Min faders adress, dit ni, min älskade, bör skicka brefvet, känner ni j u!
Eder dödligt förälskade Henri. » Hon skref utan betänkande » n e j ».
De hade så vidt åtskilda temperament, — hon var nästan rädd för en kärlek sådan som hans.
Och först och främst — hon bar allt sedan barna-åren en annans bild i sitt hjärta.
Så skildes de åt för alltid.
Deras vä- gar hade korsat hvarandra i lifvet för att aldrig mera mötas — därför att hon ej hade velat.
Det var kort före jul ett par år därefter — i Stockholm.
Hon, den unga flic- kan, satt på ett kontor, där hon var kas- sörska, och skref siffror, — siffror i oänd- lighet.
Hu, så tråkigt!
Utanför fönstret föll snön i mjuka flockar.
Det smög öfver henne, längtan efter mycket af det, som varit, och längtan efter det, som skulle komma.
Hon sökte inbilla sig, att just i 149 dag skulle någonting riktigt roligt hända henne.
Och rätt som det var, började en liten viol titta fram mellan ett par siffror i den skinntorra kontorsboken — det blef två, det blef tre, det blef massor af violer.
Hon nästan kände, huru starkt de syd- ländskt mörkgredelina doftade, och huru de nordiskt ljusblåa sågo älskligt späda och väna ut.
Hon längtade efter verkliga vio- ler — längtade, längtade.
Frukostimman var inne — hon gick ut.
Först tog hon vägen upp till » Tysta Marie », där hon åt ett par smörgåsar mindre än vanligt.
Sedan gick hon vidare bortåt, med sinnet fortfarande uppfyldt af viol- doft.
Vid Hötorgets saluhall stannade hon.
Därinne hade hon köpt blommor flere gånger — riktigt billigt.
Hon måste köpa allting billigt numera, sedan fadern dött förliden sommar.
» Frun, hvad kosta violerna? » — frågade hon.
— » Femtio öre, » blef svaret.
— » All- deles för dyrt för en sådan liten bukett. » Och så gick hon till ett annat stånd.
» Har herrn violer? » » Ja, nej, — j o, jag har allt ett par bu- ketter kvar sedan gårdagen, ser jag. » » Hvad tar herrn för d e m?
» — » Trettio- fem öre. » » Ja, men de här äro smått viss- nade, får jag dem inte för tjugufem? » » De ä ' visst inte vissna ', men för lilla frökens skull, så kör för tjugufem. » Buketten var hennes.
Hon luktade på den och fäste den med en knappnål på kappans skinnuppslag.
— O, hvad det snö- ade ute och hvad hon kände sig lycklig, den svartklädda unga flickan med det ro- siga ansiktet och violbuketten vid sitt bröst.
Tillfredsställandet af den lilla nycken hade riktigt piggat upp henne.
Hon tyckte, att alla människor sågo på henne så vänligt förstående, och hon blef mjukare till sinnes än den mjukaste snö.
— Lustigt yrde snön och bildade stora valkar .på hennes kläder och bäddade det mjukt åt hennes violer.
Hon vek just om hörnet mellan Drott- ninggatan och Fredsgatan, då hon mötte någon, som kom henne att spritta till af yr glädje.
» Se, goddag, doktor Gösta! » — » Goddag, Helga!
Nej, så excentriskt — v i o - ler i snö.
Den sammansättningen synes mig allt för sökt.
Jag tycker om att plocka vio- ler i gröna skogen. » — All hennes glädje öfver blommorna var bortblåst.
Hon peta- de liksom i tankarna på violbuketten, så att den lossnade och föll ned på marken för att trampas af nästkommande person.
— » Jag tycker också bäst om att plocka vio- ler i skogen, » sade hon enkelt.
De gingo tysta några ögonblick.
Ett in- tensivt begär att få visshet marterade henne, visshet om hvad han egentligen kände för henne, ty hon hade lidit mycket af det obe- stämda dem emellan.
Redan som helt liten flicka hade hon utkorat honom till sitt ideal — det var den tiden, han brukade kalla henne sin lilla blåögda fästmö.
Alltjämt hade de varit goda vänner, men hon hade hop- pats, att det också från hans sida skulle dölja sig en annan varmare känsla under vän- skapens täckmantel.
— Ofta nog hade hon trott sig märka detta.
När hennes far dog, huru innerlig hade han icke varit mot henne, och hon hade känt, att han verkligen del- tog i hennes sorg.
— Helt nyligen hade han afslutat sina studier, så nu hade han j u rättighet att röja sina förhoppningar, att tala om sin kärlek, snart.
.
.
när som helst.
.
.
ja, redan i denna stund.
.
.
STORA BRYGGERIETS PILSENERÖL!
» Reser Gösta hem till j u l e n?
» — bröt Helga först tystnaden.
— » Nej, det gör jag inte, » svarade han.
» Ja, men tänk så tråkigt för Gösta att stanna ensam här. » » Därför skall jag också resa bort. » » Hvart då? » — djärfdes hon fråga med anden i halsen och rodnade förfärligt.
» Brukspatron Gråå ' s, din skolkamrats för- äldrar, hafva bedt mig jula på deras egen- dom.
Ninnie Gråa har kanske berättat dig att.
.
.
att.
.
.
ja, vi ha tänkt att förlofva oss i jul. » » Nej, sannerligen, nu förrådde Gösta en hemlighet.
Har den äran att gratulera! » Och hon skrattade ett litet skratt, så flick- aktigt muntert och silfverklart, att det rik- tigt smekte hans öra.
» Tack för att Gösta följde mig hit till kontoret.
God jul och hälsa Ninnie! » — » Tack Helga.
God jul! » Ensam stod hon åter vid en korsväg i sitt lif — därför att han hade velat så.
Ninnie Gråa, Ninnie Gråa — ringde det för hennes öron.
Ninnie Gråa, hon som en gång i förtroende fått veta, hvem Helga höll kär.
Ninnie Gråa var en ytlig liten varelse, utan både själ och hjärta.
Det hade Helga fått klart för sig, sedan fattigdomen gästat hennes hem, men Ninnie var en rik flicka, mycket, mycket rik på guldslantar.
Det hade varit kallt ute, det var kallt på kontoret.
Tårarna, som Helga måste hämma, fröso till is kring hennes hjärta.
Då var det bättre att skratta — så länge det gick.
Men det gick just inte bra i längden.
Egentligen finnes det i hela världen bra litet att skratta åt, när man ändtligen lär sig se lifvet med fullkomligt njdttra ögon.
Inte fröjdar man sig då öfver all beskrif- ning åt de första vårviolerna.
— • Just så var det med Helga Hon hade för resten ej tid numera att i maj draga till skogs och söka ljusblåa violer mellan grönskande tufvor.
Om hvardagarne var det så mycket arbete på kontoret med alla tusentals siffror.
Om söndagarna var hon så trött, så trött.
Och arbetet härjade ögats blå, så att färgen blek- nade i kapp med kindens rosenrödt.
Det såg riktigt ut, som höllo violögon på att vissna bland ansiktets snö.
* Vårbref till Idun från Paris.
Några intryck från vernissagedagen på Salongen.
s ista april.
Valborgsmässoaftonen.
Jag har i år icke tid att fira minnesfest den dagen.
Minns du, när vi stodo tillsammans på Slotts- backen i Uppsala och sågo eldarne tändas där nere på slätten?
Så kom studenttåget, så hörde vi sången.
Och vi öppnade våra hjärtan för vårens drömmar och vårens hopp.
Ack, jag kan ännu se vårskymningens underbara ljus!
Träden skifta i brunt och grönt och afteckna sina kon- turer skarpt mot den bleka vårluften.
Nej, stopp nu!
I dag skall du följa med mig till Paris.
Här är våren rik och fullfärdig.
Här strålar so- len varm öfver boulevardernas blommande ka- stanjer och de ståtliga springvattnen på Place de la Concorde.
Obelisken drömmer om en än varmare sol och ser ut att sträcka sig än högre upp mot det blå.
Staden Paris ler, förnöjd att vara så vacker.
Men vi ha fått biljetter till » vernissagen » och taga en droska för att hinna fort ut till Champ de Mars.
Den gamla ryktbara Parisersalongen är i år husvill.
Industripalatset, där den inrymts sedan 1867, har nu rifvits för att lämna plats åt de nya utställningsbyggnaderna.
Däraf kom- mer det egendomliga skådespelet, att den gamla STORA BRYGGERIETS PILSENERÖL!
IDUN 150 » salongen » och opponenternas konstutställning förenats under samma tak.
Och det är den väl- diga maskinhallen på Champ de Mars, som ger dem bägge gästfrihet.
Vår åkaredroska börjar se helt underklassig ut, då vi komma in bland den mängd ståtliga ekipager, som fört » hela Pa- ris » till salongen.
Men vi äro nu framme under det rödrandiga soltältet midt för ingången och och träda in i hallen bland den myllrande mäng den.
Intrycket af den väldiga hallen, nu för- vandlad till en trädgård med en öfverrikedom af bildstoder, är storartadt.
Men huru skola vi finna oss tillrätta i detta virrvarr.
Trängseln är plågsam ochluften så full af damm, attman knappt ser klart.
Vi skulle ha fullt upp att göra med att beskåda mängden, som böljar förbi oss.
Här ser du korrekta parisare med det röda-bandet i knapphålet.
Med behaglig courtoisie samtala de med de små, konstnärligt klädda parisiskorna.
Ljudet af deras vackra språk klingar som musik.
Men ofta skorrar det till: » Oh yes, very nice indeed.&gt; Du tittar upp och ser en lång, ljus, vacker amerikanska i en charmant dräkt, åtföljd af en yankee ett hälft hufvud kortare än hon.
Eller kanske ser du en engelska med långt lif och den evinnerliga, ledsamma resdräkten.
Men artisterna, det är ju artisternas dag!
Det finnes nog många bland de distinguerade med rödt band.
Men där finnas också små långhåriga med sammetsrockar och stora hattar.
De äro löjliga, men många af dem hugga bra och måla bra.
Och så konstnärernas väninnor.
De ha, dagen till ära, gjort sig så fina.
Många äro extra- vagant och utmanande klädda.
Hos många fin- ner du fin och orginell smak.
Och hos lika många tittar fattigdomen fram ur de granna klutarna.
Bryt icke stafven öfver dem alla!
De finnas, som äro trofasta och uppoffrande.
Den där lilla, som den granna damen i frasande siden ser ned på, har haft en svår vinter.
Men hon har lifvat modet hos den stackars konstnären, då ingen köpare kom, blåst eld i de sparsamma kolen i den kalla ateliern, stekt en lök framför elden och lagat den slitna rocken.
Men nu skola vi väl ändtligen se på konst- verken.
Jag köper en katalog.
Ett vackert por- trätt af en gammal dam tilltalar mig.
Slår upp numret i katalogen.
Crépuscuie dliiver, läser jag.
Qu ' est ce que c ' est que ga?
Men se där kommer Ida Matton, vår duktiga, svenska konstnärinna!
En enda tanke upptager mig: att få reda på, hvad det är för trolleri med katalogen.
» Kära du, den saken är mycket enkel, » säger Ida Matton på sitt fina, lugna vis, » du har köpt en katalog för den gamla saiongen, och nu befinna vi oss au plein Champ de Mars. » Så följas vi åt.
Vi gå först fram till hennes egna konstverk, två por- trättreliefer.
Den ena är ett älskligt barnapor- trätt af » Bertil », den andra är en hennes bror.
I samma afdelning exponerar för första gången en ung svensk, Svante Nilsson, en duktigt gjord porträttmedaljong i brons.
Bland skulpturerna väcker en kolossalgrupp i brons uppmärksamhet.
Den föreställer en skeppsbruten familj.
Konst- verket är utfördt af finnen Stigell och ärbeställdt för Helsingfors ' hamn.
Här är en stor mängd folk samlad framför Bodins besynnerliga chef d ' oeuvre.
Det är symbolismen fullständigt i sin tvifvelaktiga prydno.
Man ser en pelare, som lutar till sitt fall och hvars krön utgöres af Bal- sacs hufvud.
Man har sagt, att Balsac liknade ett lejon, men detta är ett vidunder af fulhet.
Men det är en tafla jag hela tiden gått och längtat efter.
Nu styra vi kosan på den och stå framför i Kristus med lärjungame i Emaus » af Dagnan-Bouveret.
Det är en gripande tafla.
Från Kristus, som utgör midtfiguren, utgår ett intensivt ljus, som belyser de två lärjungagestal- terna på ömse sidor om honom.
Jesus bryter brödet och välsignar det, och lärjungarne böja sig i bön.
Deras ögon hänga vid Jesu läppar.
Ett egendomligt intryck gör gruppen till höger på taflan.
Konstnären har där framställt sig själf, sin hustru och deras unge son.
Gossen och kvinnan ligga på knä med händerna knäppta till tillbedjan.
Mannen står upprätt med blicken forskande fästad på honom, som bryter brödet och välsignar det.
Jag fäster mig vid en annan tafla, icke för dess konstnärliga värde, utan på grund af den märkliga motsats den utgör till Dagnan-Bouverets nyss omtalade, härliga skapelse.
Omkring en man, som något liknar den traditionella Kristus- typen, men vid närmare påseende befinnes vara en frisk, rödblommig, välmående man med jor- disk glädje strålande ur blicken, är i förbidan samlad en skara vetenskapsmän och forskare från olika tider.
Bakgrunden är ett tempellik- nande rum, mannen, som bildar hufvudfiguren, Hönsföda, håller en bok i handen och talar till de omkring- stående.
Taflans devis är: » Den mänskliga vis- domen, bebådande en lyckligare framtid ».
Kort- synta, konstruerande vishet!
Målaren har från sitt verk tagit bort den lidande och korset och satt dit en annan frälsare.
Det är icke så lätt att taga bort honom ur verkligheten.
Så länge skulden, de stora, ödesbringande misstagen och döden finnas kvar, så länge är det endast han, som frestats, lidit och dött, som kan frälsa och gifva oss en Gud att trygga oss till.
Och honom kan ingen taga bort ur vår värld, ty han är en historisk verklighet.
Intrycken växla.
Se så mycket sol, som strå- lar ut från det där landskapet i tidig vår!
Och se på den snön där på duken bredvid.
Och vat- tendraget på en tredje duk.
Det är sannerligen lefvande vatten.
Konstnären hör oss till.
Det är svensken Albert, som under de senaste åren haft en sådan ovanlig framgång.
Franska sta- ten har inköpt ett par af hans verk.
I år, då trängseln af konstnärer på salongen varit synnerligen stor och uppseendeväckande refuse- ringar ägt rum, hänga där icke mindre än fem dukar med Alberts namn.
Klockan går på 6.
Klockan 6 stänges konst- hallen.
De ögonblick jag har kvar använder jag att sätta mig ned framför Kröjers utomordent- liga porträtt af Holger Drachman.
Här är ypper- lig porträttkonst, i norden endast jämförlig med Zorns.
Men det är sant.
Du känner det ju re- dan från vår egen konstutställning i somras.
Nu börja vaktarne ropa: » On ferme *, och vernissa- gen är slut.
Anna.
1898 Till försvar för d e hvita s ä n g t ä c k e n a.
I n:r 17 af Idun förekommer i artikeln » Om kvinnlig hemslöjd » bland annat ett utlåtande om hvita, virkade sängtäcken, som med skäl måste väcka förvåning och gensägelse.
Författarinnan förklarar nämligen hvita säng- täcken vara både osköna och opraktiska samt förordar i stället kulörta af ylle eller bomull.
Aldrig förr har väl den hvita färgen stämplats som oskön, ty tvärtom är den väl skönare än någon annan och praktisk tillika, ty den är lätt att hålla ren.
» Ett hvitt lakan kan ju så gärna användas, » säger fru Holmström.
Detta förslag visar väl just bristande skönhetssinne.
Hvad nu de kulörta täckena angår, så äro de ytterst ovar- aktiga, vare sig de förfärdigas af ylle eller bom- ull.
I det förra fallet äro de riktiga damgömmor, och i det senare förlora de i första tvätt sin vackra färg.
Den som har god råd kan ju an- vända dessa i författarinnans smak så förtjusande täcken, men mindre bemedlade måste söka för- ena det vackra med det hållbara och varaktiga.
Tror verkligen fru Holmström, att det är så lätt åstadkomma dessa dyrbara konstväfnåder?
Hvad nu knyppligen angår, så är det ej sagdt hvar och en kan skaffa sig de för densamma nödiga materiel och verktj^g, men en vacker vir- kad-spets förfärdigas lätt med tillhjälp af den förhatliga virkkroken och litet billig tråd.
I, lärda skriftställarinnor, gifven oftast råd, som blott kunna följas af de ekonomiskt obero- ende.
I teorien låter det nog bra, men i prak- tiken ställer det sig helt annorlunda.
Ja, Pledvig Holmströms dom öfver de hvita täckena har nog väckt opposition hos flere än undertecknad, och är det med en ödnijök bön jag vänder mig till Iduns välvillige redaktör med begäran att närlagde genmäle, trots sin ofullkom- lighet, ej måtte hamna i papperskorgen, utan blifva infördt i Iduns spalter.
A — a.
Envishet i s m å s a k e r.
För icke så längesedan förekom i Idun en ar- tikel om » Kvinnor och skämttidningar ».
Jag får bekänna, att jag för min del läste den utan allt slags intresse och tyckte mig visst aldrig ha känt igen mig själf bland någon af nämnda ty- per.
Därtill tycker jag, att äfven mannens svaga sidor bli fullt lika skarpt och ofta häcklade som kvinnornas, så jag ansåg oss ha lika litet som de att beklaga oss öfver, och att vi skulle göra oss ännu löjligare, om vi toge till orda mot dem.
Emellertid har väl i artikeln funnits något frö, som funnit lämplig jordmån äfven hos mig, ty oftast när jag minst förmodat har artikeln dykt upp i mina tankar.
Är icke den envishet, hvarmed vi kvinnor om- fatta den egna åsikten, det som oftast fastar skämtarens blick på oss, och är icke det ett af de allmännaste eller mest gemensamma felen?
I det dagliga umgänget är det ej sällsynt att träffa på denna envishet bland både begåfvade och goda kvinnor, kvinnor som ända till fanatism ge sig i strid för de enklaste bagateller, » bara för att visa att de ha rätt. » Själf va Ellen Key har ju också och inte utan orsak gifvit oss » påskrifvet » för denna vår envisa stridslystnad i småsaker.
Ja, detta i allmänhet, med hvad jag nu isyn- nerhet ville påpeka är vårt sätt att behandla de efter hvarandra tätt följande diskussionsfrågorna i Idun.
Det är ju visserligen så, att det är våra personliga rön vi då skola framlägga för hvar- andra till allmän nytta och nöje, men är det månne bara oförmågan och ovanan vid det skrift- liga framställningssättet eller är det ej vår häck- lade och förlöjligade skötesynd som gör, att våra » svar » oftast se ut som om vi utan prut ville tvinga egna åsikter på de öfriga och det med en despotism, som ej synes tåla den minsta mot- sägelse.
Äro vi verkligen så egenkära, att någon af oss kan tro sig ha funnit den för hela mänskligheten absolut rätta lösningen af någon ens den minsta fråga?
Jag tror, att om det är något, vi kvinnor rik- tigt väl behöfva lära oss och som vi ofta borde gå till rätta med oss själfva öfver, så är det vår stora svårighet att gifva andra rättvisa och att hänsynsfullt tala om det vi själfva tro vara rik- tigt.
Om någon som förstår hvad jag menar, men som äger större förmåga, ville i Idun göra oss mera uppmärksamma på dessa våra fel, blef- ve det säkert till både nytta och nöje för många och ej minst för — g — y Droltningamöte.
Hos drottningen af Sverige kommer drottningen af Rumänien att i dagarne aflägga ett besök i Honnef, meddelar en tysk tidning.
Kronprinsessan väntas enligt Neue freie Presse den 15 d:s till Bozen i Tyrolen och skall där under 5 dagar vara änkeärkehertiginnan Ste- phanies gäst i Gries.
» Delsbostintan * förlofvad!
Förlofning bar eklaterats mellan fröken Ida Gawéll (den- be- kanta &gt; Delsbostintan ») och praktiserande läkaren härstädes G.
M. Blumenthal.
Dödens skörd.
Den 2 d:s afled efter en tids sjukdom första sjuksköterskan vid den kvinnliga afdelningen å Solna sjukhem, fröken Ella Asklöj ', i en ålder af endast 23 år.
Fröken Asklöf val- en ovanligt duglig sköterska, som med allvar, arbetsamhet och intresse för sitt kall förenade ett omtänksamt och kärleksfullt sätt mot de stac- kars sinnessjuka patienter, hvilka hon hade sig anförtrodda.
Hon sörjes närmast af föräldrar och syskon och saknas vid det sjukhus där hon verkat.
VredrikaSvemerförbundets yrkes- och, studiestipendier för 1898 ha utdelats på föl- jande sätt: 500 kr.
till medicine kandidaten frö- ken Hanna Christer-Nilson, 400 kr.
till medicine kandidaten fröken Signe af Klintberg, 300 kr.
till fröken Eva Harling för genomgående af barn- morskekurs, 300 kr.
till fröken Sigrid Hård af Segerstad för högre utbildning i trädgårdsskötsel, 360 kr.
till fröken Anna Pallin, elev vid högre lärarinneseminarium (Stockholms stads stipen- dium), 270 kr.
till fröken Elisabeth Lundvall, för utbildning till mönsterriterska (Södermanlands läns stipendium), 240 kr.
till fröken Ester Berg- stedt för utbildning till sjuksköterska vid Sab- batsbergs sjukhus (Västerbottens läns stipendium), 360 kr.
till fröken Emilie Fogelklou, elev vid högre lärarinneseminarium (Kristianstads läns stipendium), 180 kr.
till fröken Elin Gustafsson för utbildning till lärarinna i huslig ekonomi för folkskola (Östergötlands läns stipendium) och kraftig, äggdrrfvande och bekväm.
— B e n d O r - b r ö d e t är på grund af sin höga protein- hart, 17,5 %, under det att korn innehåller endast 8 % smältbar protein, det bästa, bekvämaste och billigaste hönsfoder.
— Vidare upplysningar genom Aktiebolaget B E N D O R, Stockholm.
1898 IDUN 180 kr.
till fröken Ragnhild Vestergren för ut- direktör lianft eröfrats från Svenska teatern i bildning till lärarinna i huslig ekonomi för folk- Helsingfors, gjorde sistlidne måndag som Mar- skola (Värmlands läns stipendium).
guerite Gautier i Dumas ' » Kameliadamen » sin debut inför hufvudstadspubliken.
Med ett ovanligt tilltalande yttre förenar frö- Handarbetets vänner.
Föreningen med detta ken Holmlund en utrycksfull mimik, en behag- namn hade häromdagen årsmöte under fru E. lig organ och en betydande scenvana.
En ide- Ankarsvärds ordförandeskap.
Af de vid mötet albild af den olyckliga, lidande kvinnan gaf hon föredragna års- och revisionsberättelserna inhäm- oss emellertid ingalunda.
I de två första ak- tades, att föreningens betalande ledamöter under terna rätt och slätt » en smekande snärtas utan år 1897 uppgått till 783.
Arbetslöner och aflö- allt djupare intresse, utvecklade hon i de där- ningar ha under året utgått med 58,127 kr.
eller på följande bravurscenerna en erkännansvärd 10,000 kr.
mera än 1895, beroende därpå att man grad af lidelsefull styrka och värme.
Men af de båda senaste åren arbetat för 1897 års utställ- nobless och melankoli, af flärdlöshet och själfull ning.
Syskolan, som fortgått under fröken Agda ömhet fanns blott föga i hennes, hvad pjesens Beckmans ledning, har under året haft 97 elever, sista hälft beträffar, skiftande och intressanta 3 frielever inberäknade.
Väfskolan, som fort- spel.
farande stått under fröken Anne Margret Hamil- Bland de öfriga uppträdande utmärkte sig i tons ledning, har under året haft 64 elever, 3 synnerhet herr de Wahl genom sina samvets- frielever inberäknade.
Afdelningen fqr gobelin- granna och energiska, om ock ej fullständigt lagning, som äfven förestås af fröken Hamilton, lyckade bemödanden att fylla Armands mycket har under året hufvudsakligen arbetat på en fordrande roll och herr Byström genom sin sym- serie tapeter, tillhörande grefve Fredrik Bonde.
patiska framställning af den ömsinte spelaren- Föreningen har 1897 liksom föregående år anord- vivören Gastonde Rieux.
nat en handarbetskurs för lärarinnor under led- Uppsättningen var präktig och bifallet från ning af fröknarna Gisberg och Beckman.
den fullsatta salongen stormande.
Med 1897 års ingång började föreningens kraf- ter till största delen att tagas i anspråk för årets utställning.
I årsberättelsen redogöres utförligt för föreningens deltagande i denna utställning.
Föreningens behållning den 1 januari 1897 ut- gjorde 71,852 kr.
och minskades under året med 4,988 kr.
Minskningen beror hufvudsakligast på kostnaderna för utställningen.
Omsättningen i föreningens rörelse har under Under rubriken » Familjemeddelanden- » ha vi räkenskapsåret uppgått till 99,633 kr.
Decharge anslagit en bestämd plats på andra sidan i vår an- beviljades styrelsen, som, enligt revisorernas ytt- nonsbilaga för s k. legala annonser och for dem fast- rande, med nit och omtanke arbetat för förenin- ställt ett pris, som rätt mycket understiger vårt gens framgång.
De styrelseledamöter, som voro annars beräknade annonspris, eller för födelse-, i tur att afgå, omvaldes med acklamation, äfven- förlofnings- och vigselannons kr.
1: 50 som styrelsesuppleanterna och revisorerna.
So- samt för dödsannons inom ram kr.
5: — phie Adlersparres pris tilldelades fröken Anne- ett pris som måste betraktas som synnerligen mode- Margret Hamilton.
rat, då hänsyn tages till vår upplagas ovanliga storlek och den jämna och utbredda spridning till- kännayifvandet därigenom erhåller.
medmänniskor skada, såg j a g upp och märkte, att han skrattade tyst för sig själf och skakade på hufvudet.
» Hvad skrattar ni åt? » frågade j a g häf- tigt.
Min skarpa ton förvånade honom, han såg på mig ett ögonblick, och så k o m det ändtligen: » Jag skrattar åt människornas visdom.
De tro, att man inte kan göra skada på annat sätt än genom att bryta mot tio Guds bud o c h Sveriges rikes lag, paragraf den eller den.
D e veta inte, att man kan synda bara genom ett ord, som man inte säger, en min, som m a n inte behärskar.
.
.
och då de se ett jordras, som anställt elände och förödelse, veta de inte, att det kan vara ett enda litet sandkorn, som är upp- hof till hela olyckan.
Gustaf Hjälms fot har en gång kommit att rubba ett sand- korn — och därför sitter jag här. » Det blef tyst.
Jag höll andan och vän- tade.
Och efter en liten stund fortfor han, som o m han talat för sig själf: » Å, j a g minns den dagen, som o m det varit i går.
Jag hade kommit ut ur fän- gelset kvällen förut, och ingen af stadsborna hade ännu sett mig.
Jag hade tillbragt natten hos min stackars gamla mor, som hade gråtit af glädje öfver att se mig igen, och hon hade talat så uppmuntrande och tröstande till mig och målat ut framtiden för mig i så ljusa färger.
H o n hade talat vid en handlande, som hon kände, att j a g skulle få plats hos honom, och om j a g skötte mig bra, skulle människorna nog snart glömma, hvad j a g felat, och låta mig Våra lärarinnors sommarferier.
Tillfälle Redaktionen af Idun.
ostörd arbeta mig upp igen, ingen skulle till sommarinackordering är, som af annons i dagens nummer framgår, i Stockholms Internatio- ha hjärta att visa mig förakt, j a g var j u nella Lärarinnehem, Kungsgatan 26, beredt för bara en vilseförd gosse, knappt tjugu år.
lärarinnor och med dem likställda.
Jag lofvade henne att göra mitt bästa.
' Helst skulle j a g dock ha velat lämna sta- den och försöka bryta mig en n y bana på Fröken Hulda Lundins slöjdkurs för ut- bildande af handarbetslärarinnor afslöts för vår- en helt annan trakt, där ingen kände mig, terminen sistlidna fredag i Klara skola.
I kursen ty j a g var medveten o m min s v a g h e t.
.
.
hafva deltagit 37 elever, däribland lärarinnan nu behöfde jag att man kelade med mig, Aino Bagus från Viborg, som på sin hemstads Utkast för Idun af Ernst Ltmdquist.
fängelset hade bara gjort mig sjuk till sin- bekostnad genomgått kursen.
Nästa kurs börjar, enligt annons i dagens tidning, den 6 nästkom- net och retlig och trotsig, och om jag läste (Forts, och slut.)
mande september.
hårdhet och förakt i människornas blickar nu, då j a g k o m ut bland d e m igen med ^X) å j a g svarade ja, kom han med en hel brännmärket på min panna, skulle j a g g e - mängd frågor, och alla gällde de er; han nast förlora all tillit till mig själf.
Jag ville veta, om ni hållit tal, hvad ni sagt, om hade lofvat min m o r att söka upp hennes ni sett glad ut öf ver hyllningen, o m er hustru vän köpmannen följande dag vid tolftiden, och edra barn varit med på festen, och midt och j a g stod en lång stund i vår portgång upp i alla dessa frågor, som jag knappast hann och spejade utåt gatan, innan j a g vågade besvara, tillstod han helt oförberedt, att mig ut.
Jag tyckte alltid, att det var för han bara sofvit ett par timmar om natten, mycket folk, det starka solskenet plågade Musikaliska akademien firade i lördags middag han hade legat och tänkt på er och alla mig, j a g önskade att det åtminstone hade sin högtidsdag i närvaro af konungen, prins minnen från skoltiden, glada och sorgliga ... varit mulet.
Så tog jag ändtligen m o d till Carl med gemål och prins Eugen, äfvensom kron- yttranden som ni fällt, puts som ni haft prinsen, hvilken för första gången fungerade så- för er.
.
.
och han hade längtat efter mig i mig och gick ut på gatan.
Jag smög mig intill husväggarna, som om j a g varit ute som preses och i några inledande ord till konun- gen frambar akademiens tacksamhet för dennes dag för att få höra mig tala o m er.
Jag för att begå något bofstreck, och jag vågade förstod, att Bergdahls stund hade slagit.
fortfarande intresse och bevågenhet.
knappt se upp.
I början gick det bra, j a g Stelkrampen i hans inre började ändtligen Därefter uppläste sekreteraren årsberättelsen.
mötte ingen som j a g kände.
Uppmuntrad Slutligen utfördes under hr Nordqvists anfö- lösa sig.
Men j a g beslöt att gå diploma- rande symfoni af Benvald, aria ur Euryanthe tiskt till väga och inte alltför tydligt visa, af framgången, vek j a g in på en folkrikare g a t a.
.
.
just den gata, där gamle rådman (grefvinnan Taube) samt » Vårfantasi » af Gade.
att jag var intresserad af att få honom att Hjälms hus låg.
Då flög en tanke igenom Söndagens matiné å Dramatiska teatern var lossa på tungbandet.
För att bekvämast mig.
.
.
tänk, o m Gustaf k o m ut ur sin ganska talrikt besökt, och de välbekanta gamla plockprogramsparadnumren: &gt;Surrogat * och » I svara på hans frågor tog j a g fram tidnin- port, just som j a g gick förbi den!
Hvad telefon » hälsades med lifligt bifall.
Äfvenså » be- gen för i morse, som j a g med flit fört med skulle han säga till mig, månntro?
Jag klappades » naturligtvis fru Hovings danska visor mig, och började läsa upp hela den långa och fru Möllers romanssång med intensiv för- redogörelsen för festen i går.
Han satt på kände såväl hans goda hjärta och hans säkert skulle han ha något tjusning.
Fru Dorschs framställning af sömn- britsen och hörde på med spänd uppmärk- finkänslighet, vänligt och tröstande att säga mig, och det gångarscenen i » Machbeth » präglades af kraftig och fin uppfattning och kom en att önska att samhet.
Då j a g k o m till den passage i skulle g e mig kraft att gå min svåra väg snart någon gång få se den klassiska tragedien landshöfdingens tal, där han yttrade, att framåt m e d upprätt hufvud, åh, nu läng- i dess helhet med fru Dorsch i lady Machbeths man i hela raden af edra offentliga o c h tade jag, att han skulle komma ut, j a g roll.
enskilda handlingar, så vidt de kommit till saktade ofrivilligt stegen för att ge honom Vasateatern.
Föken Vahlborg Holmlund, den allmänhetens kännedom, aldrig kunnat upp- unga svenska skådespelerska, hvars porträtt och leta en enda, s o m vållat någon af edra tid att komma, o c h då j a g var framme biografi vi i fjor meddelade och som nyligen af " Familjemeddelanden ".
Sandkorn Väggohyra, Mal och Bakterier u t r o t a s a f Aktiebolaget Desinfectioaa i r a m, f a r t y g o.
b o s t ä d e r, allt p å stället — u t a n b o r t f ö r a n d e a f m ö b l e r.
Rikstel.
34.
— Kontor: 11 A. VestraTrädgårdsg.
11 A.
— Ailm.Tel.
7494.
JDUN lte vid hans port, stannade jag och såg inåt gården men han syntes inte till.
Om jag skulle gå upp till honom, bara ett par mi- nuter?
Nej, han brukade ju inte tycka om att jag kom, han var alltid så upptagen af annat.
Jag fortsatte min väg och vek af in på Storgatan.
Knappast hade jag vändt om hörnet, förr än jag såg honom komma emot mig på samma trottoar, klädd i sin studentmössa och svängande med käp- pen, som han brukade.
Mitt hjärta stod alldeles stilla, och jag vet inte, hur jag fick kraft att gå emot honom.
Men då han bara var ett par alnar ifrån mig, stannade han och vände sig åt sidan för att se på fotografierna i boklådsfönstret ... eller för att slippa se m i g?
!
Jag gick förbi honom, och då jag vände mig om, hade han fort- satt sin väg med raska steg, och snart var han försvunnen om hörnet.
Jag hörde mig själf gapskratta, och sedan minns jag ingen- ting.
.
.
jag kom aldrig till min blifvande principal, jag dref omkring i en skogsdunge utanför staden, tills det blef mörkt, och då gick jag in i staden, stod en stund på järn- bron och fonderade på att hoppa i ån, men ändrade tankar och gick till vackra Minas kafé i stället, och där träffade jag alla mina gamla supbröder, och de kände igen mig, de voro till och med nog vänliga att bära hem mig döddrucken framåt morgonsidan och lägga mig på min mors förstutrappa.
Och sedan bar det utför med mig.
Kanske det kunde ha varit någon hjälp för mig, om Gustaf Hjälm hade känt igen mig den där gången.
Men det var väl mitt öde, att sandkornet skulle rasa.
.
.
och dra så många andra med s i g.
.
.. dra med sig tro &lt;s.
y, ^i6b7y^ &amp; TIDSFÖRDRIV Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
Jag är ett lyckligt hopp, ett fagert minne; Mitt vara, det är ljuft för själ och sinne; Och jag kan hållas hvar som helst i världen, Är då en ljuflig rastpunkt under färden Igenom lifvet, rikt på sol och sorg, För dem som bo i koja som i borg.
När månen lyser med sitt hvita ljus, I trånsjukt skimmer från vår fa- ders hus, På kan jag vara för en lycklig stund Och hägrar för dig se ' n i nattens blund.
En blick i bön, två varma läppars fråga Ila tändt ibland min korta lefnads- Ibland ett skrifvet ord, en min, en nick Ha vållat att en stund jag vara fick-; Jag är ej till för en — blir då omöj- lig.
För tvänne lagom, för en tredje löjlig.
Jag kanske bör förtälja att ibland, Man midt i rama prosan ock mig fann, Beror på aftal eller på tillfälle, Och samma prägel bär jag på hvart ställe.
Ån stilla brusande, än framåt ru- sande.
och hopp och kraft till det goda och viljan att hålla mig uppe.
Många gånger nu ef- teråt har jag tänkt, att det kanske inte var afsiktligt han handlade, som han gjorde.
Det kan j u hända, att han verkligen inte såg mig.
.
.
eller också var det kanske tank- löshet, han kom inte att tänka på, att jag just i det ögonblicket behöfde ett vänligt ord, åtminstone en nick, en hälsning.
.
.
ett halmstrå att gripa fatt i, om jag inte skulle gå till botten.
Nå, det är detsamma med det, jag gick till botten, och jag anklagar ingen annan än mig själf.
Jag hade j u ingen rätt att begära något af någon. » » Ja, så där ungefär talade Bergdahl, me- dan jag satt hos honom i cellen i förmid- dags, och jag afbröt honom inte, ty jag förstod, att det gjorde honom godt att få tala ut, och när jag gick, bad han mig komma snart tillbaka.
Det har han aldrig gjort förr, och jag visste nu, att hans stund är kommen och att jag skall vinna honom. » Konsuln satt tyst en lång stund, försjun- ken i tankar.
Till sist såg han upp och sade: » Tack för historien.
Den är lärorik.
Jag skall gå hem till mig och tänka närmare på den. » Han reste sig.
» Det vill jag bara säga er, herr pastor, att det inte i mitt minne finns ett aldrig så litet spår kvar efter det där mötet på Storgatan, som Bergdahl talade om.
Jag kan alltså inte säga, om jag verkligen såg honom eller inte.
Men sådan jag minnes mig själf från den tiden — nästan öfver- modigt och trotsigt fri från alla fördomar, därtill med ungdomens vanliga benägenhet I dörren mötande.
En tygeln skö- tande.
I grytan fräsande.
En titel snä- sande.
En rummet delande.
Ett sällan fe- lande.
Vid mats serverande.
För » desser- terande ».
En armen skylande.
Ett sumpigt kylande.
Pen alltid glömmande.
Vid glasets tömmande Pen lillas slaskande.
I hafvet pla- skande.
Hvad du sågs tagande till tjurens jagande.
Mot himlen sväfvande.
Hvad lider bäfvande Pu för ditt felande?
En vågen de- lande.
Vid vägar korsande din oro stil- lande.
Lugn och funderande, yr och gras- serande.
Ett åren mätande.
En sig förgä- tande För andras lidande.
I vattnet ilande.
I vänkrets lifvande.
På tungan rif- vande.
I rymden blånande.
Jag själf en fånande.
Amalia.
Dubbel-palindrom.
Ibland pojkar är mitt första (rätt fram) Största skälmen, och så god som sju.
Käns igen på sitt mitt andra (rätt- fram) Kallar alla, rätt och slätt, för — du.
Han, om någon, är ett odygdsmön- ster, Allt han granskar med sin argus- blick, Råkar han få se ett lämpligt fönster, Skjuter han till måls på det som — prick.
B l a n d nu befintliga Cacaosorter intages säkert förnämsta platsen af 1898 att spela en ädel roll — tror jag nog, att jag inte skulle ha stannat och sett in i boklådsfönstret, öm jag sett honom.
Vill ni, nästa gång ni går till honom, hälsa honom från m i g?
Ja, ni kan j u fråga honom, om det gör honom någon glädje, att jag kommer upp och hälsar på honom någon dag för att spraka om gamla tider. » » Tack, det skall jag göra. » » Farväl nu, pastor, och tack.
.
.
ja, jag räcker er handen af gammal vana, men ni vill kanske inte ta d e n?
» Konsulns godmodiga leende fick en nyans af rörelse, då den unge prästen till svar fattade bägge hans händer och tryckte dem med en värme, som var vältaligare än ord.
Några dagar därefter fick pastor Linde- man följande lilla biljett med stadsposten: » Kom upp till mig någon kväll, då ni är ledig.
Jag vill gärna tala med er o m er gamla plan, det där hemmet för frigifna fångar.
Kanske kan jag ändå i det fallet undantagsvis gå ifrån mina lokalpatriotiska idéer.
För öfrigt, här är j u inte fråga om välgörenhet, endast om att betala en gam- mal skuld.
Välkommen till er vän Gustaf Hjälm. » Innehållsförteckning: V å r a landshöfdingsfruar.
V I I I.
(M e d p o r t r ä t t af M a r - garet Bråkenbielni, Sophie Nordenfalk, Charlotte Wersäll o c h E l i s a b e t h W a e b t m e i s t e r.)
— T r e v i s o r, af Albert Erik- son.
— F ö r l o f v a d e; a f Dagmar B — m.
— S k a l d e r n a s k v i n - n o r; s m å s t u d i e r f ö r I d u n af Emil Linders.
X I I: Oscar Levertin.
— » Mödrar emellan ».
X V I — X I X.
— VIoleroch s n ö; skiss för I d u n a f P.
S.
— V å r b r e f till I d u n f r å n P a r i s; af Anna — F r å n Iduns läsekrets.
— Ur notisbo- k e n.
— T e a t e r o c h m u s i k.
— S a n d k o r n; skiss för I d u n a f Ernst Lunolquist (F o r t s, och slut.)
— Tidsfördrif.
Han med gårdens hönor brukar kriga, Bada katten i en vattenså — Mycket annat ofog att förtiga, Som vår » odygdspåse » hittar på.
Äro orden rätt funna, bilda bok- stäfverna i midtersta vertikala ra- den namnet på en stor statsman.
— e.
Cirkelgåta.
Att han sedan är mitt första (bak- fram), Såsom » lärdomsfrö » i skolan går Och tillika är mitt andra (bakfram), Kanske nu till sist jag nämna får.
Moster Lisa.
Kors-aritmogryf.
1 1 2 3 2 4 5 2 3 6 7 8 7 8 13 7 3 9 10 3 11 12 6 10 8 10 22 7 6 13 20 3 3 2 5 11 21 6 14 7 6 7 15 8 2 8 7 9 7 1 1 10 16 14 21 11 1 18 21 12 15 7 6 13 14 6 7 14 16 8 10 15 2 5 1 Lösningar.
1) rum, 2) verktyg, 3) djur, 4) stad, 5) gammal fästning, 6) tre fisksor- ter, 7) snodt, 8) namn, 9) spelkort, 10) grufva, 11) vattensamling, 12) namn, 13) räkneord, 14) namn, 15) verktyg.
HULTMANS CACA0 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9 järn- vägsstation, 1, 2, 3 = mansnamn, 2, 3 = är alltid i vägen, 1, 2, 3, 4 = utan hvilken ingen byggnad finnes, 1, 2, 3, 4, 5 = sagoväsen, 4, 5 = importartikel, 6, 7, 8 = finns vid hvarje gata, 8, 9, 1, 2 = finns i hvarje bref, 9, 1, 2, 3 = det minsta tänkbara.
S.
E.
Charaden: Moss-bädd.
Amflkopen: S k ö l d, k ö l d, k ö l, öl, ö. Siffergatan: V i c t o r H u g o — J u l e s V e m e: F a m i l j, Isabeau, cirkel, T u r e, Orleans, re- cidiv, Henriette, ulster, G l o m m e n, oboe.
Namngätan: Bernhard: Ebba, Agnes, Sigrid, A n n a, H a n n a, Maria, K a r i n, Vendia.
Anagrammet: E d l a, a d e l, dela, E d l a, elda, leda, d e l a, l a d e, l e d a, A d e l (f ö r k o r t n i n g af Adolf).
Ordgåtan: » När katten är borta dansa råttorna på bordet. » Rebusen: F u n d e r i n g a r ö f v e r en förtret.
CS-TJLl&lt;3Ll3CL©cX^l3 vid 1 897 års Konst- och Industriutställning i Stockholm.
