# ID: svediakorp-per1175
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1898
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 27,140
# sentences: 774
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm.
Muns Kungl.
Fredagen den 8 april 1898.
N:r 14 (537) Prenumerationspris p r å r: Idun ensam - kr.
Iduns Modet., fjortondagsuppl.
» Iduns Modet., månadsuppl.
» Barngarderoben » 5: 5: 3: 3: Byrå: Klara södra kyrkog.
16, 1 tr. — — Öppen kl. 10 — 5.
— — Allm.
telef.
6147.
Rikstelef.
1646.
Redaktör och utgifvare: FRITHIOF Redaktionssekr.
: J. Josefina föd d M HELÉBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
ånga äro d e k v i n n o r, s o m u n d e r d e g å n g n a åren passerat r e v y i I d u n s b i l d e r g a l l e r i, k v i n n o r från alla v ä r l d e n s c i v i l i s e - r a d e l ä n d e r, u r alla y r k e n o c h d e m e s t s k i l d a s a m h ä l l s l a g e r.
F ö r e t r ä d e s v i s är d e t d o c k E u r o p a s k o n t i n e n t eller k a n s k e h v a d vi kalla g a m l a v ä r l d e n s o m blifvit representerad,- då d ä r e m o t d e n stora amerikanska kontinenten, det stora v i d a l a n d e t väster o m oceanen, varit mera sparsamt f ö r e t r ä d t.
O c h d o c k finns d e t väl n ä p p e l i g e n n å g o t l a n d p å j o r d e n, där k v i n n a n spelar en så s t o r o c h i n g r i p a n d e roll s o m just i » the land oi liberty », h v i l k e t, u n g t s o m d e t är, h a r ä g t o c h ä g e r e n h e l a r m é af f r a m s t å e n d e, b e g å f v a d e, ener- giska o c h verksamma kvinnor p å alla l i f v e t s o m r å d e n.
M e n dessa k v i n n o r, äfven d e största o c h m e s t b e g å f v a d e, t. e x.
miss Willard, A n n a Gordon m.
fl., h v i l k a d ä r j ä m t e ä r o k ä n d a från &gt;: öster- till v ä s t e r v å g », äro, s o m j a g f u n n i t, n ä s t a n alla föga kända här hemma.
Gäller detta de » angloameri- kanska » kvinnorna därute, h v i l k e t j u är m i n d r e b e s y n - n e r l i g t, så är d e t ä n n u m e r a fallet m e d d e svensk-ameri- kanska.
Främlingar, s o m de äro i främlingsland, h a f v a o c k g a n s k a få a f d e m g j o r t s i g kända utom hemmets område; d o c k finns d e t ä f v e n d ä r u t e b l a n d vårt svenska folk kvin- nor, s o m väl förtjäna en plats i Iduns bildergalleri, och j a g skall h ä r m e d b e att m e d re- d a k t i o n e n s b e n ä g n a tillåtelse för I d u n s vidsträckta läse- krets få presentera e n af dem, m r s Josefina Princell, f ö d d L i n d, h v i l k e n såväl för Nordling.
IlofboUr.
ll:te år g. Utgifningstid: hvarje fredag.
Annonspris: 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
Lösnummerpris 15 öre (lösn:r endast för kompletteringar.)
Utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
PrincelI, Lind.
sin m a k e s s o m sin e g e n s k u l l är v i d a k ä n d ö f v e r h e l a U n i o - n e n o c h ä f v e n h ä r i S v e r i g e för g a n s k a m å n g a t o r d e v a r a b e k a n t å t m i n s t o n e till n a m n e t.
F ö r I d u n s l ä s e k r e t s t o r d e h o n v a r a k ä n d g e n o m sin u p p - s a t s: I röda salongen (ett u n g d o m s m i n n e t e c k n a d t a f Linnea), h v i l k e n förträffligt skrifna, v e m o d i g a lilla skiss l o c k a d e f r a m m å n - get eko i svenska kamrat- h j ä r t a n, d å d e n i n:r 2 7 f ö r år 1 8 9 6 v a r i n f ö r d i I d u n.
O m d e yttre k o n t u r e r n a i hen- n e s v ä x l a n d e, s k i f t e s r i k a lif v i l l j a g e n d a s t n ä m n a: att hon föddes i Norrland den 12 a p r i l år 1 8 4 4 (blir såle- d e s i d e s s a d a g a r 5 3 år g a m - mal), blef u p p f o s t r a d i ett burget, välmående borgarhem i S t o c k h o l m o c h i n g i c k år 1 8 6 2 v i d seminariet för bildande af svenska lärarinnor, s o m j u s t då, tack vare kraftigt understöd från f r a m s t å e n d e m ä n, b l i f v i t öppnadt.
H o n var således en af d e f ö r s t a s e m i n a r i e b i l d a d e k v i n n o r, h v i l k a d ä r i f r å n ut- g i n g o, o c h d e t är från ett b e - sök s o m Fredrika B r e m e r gjor- de å seminariet, s o m h o n häm- t a t stoff till s i n o f v a n n ä m n d a skiss.
O m j a g ej minnes fel, v a r h o n s e d e r m e r a lärarin- n a u n d e r 9 år i e n a f S t o c k - h o l m s folkskolors h ö g r e klas- ser, tills h o n i b ö r j a n p å 70-talet m e d resestipendium af s v e n s k a s t a t e n u t r e s t e till A m e r i k a f ö r att s t u d e r a skol- v ä s e n d e t därstädes, dels o c k för att i d k a m a s s a g e o c h sjuk- gymnastik, s o m då ännu lågo i sin l i n d a därute.
F ö g a ana- de b o n e m e l l e r t i d d å, att h o n af ö d e t s k u l l e b l i så f a s t k n u -
106 I D U N • 1898 V i l l b l o t t ett, m e n vill det a f h e l a ditt hjärta.
M. t e n d ä r u t e, att framtida h e m.
detta l a n d skulle bli h e n n e s Så g i c k d e t emellertid.
G e n o m sin v e r k - s a m h e t k o m h o n i b e r ö r i n g m e d o c h fick m å n g a v ä n n e r b l a n d amerikanarne i östern, för h v i l k a h o n ä n n u h y s e r e n v i s s förkär- lek.
O c h d e ä r o j u o c k, h v e m v i l l för- n e k a d e t, ett n o b e l t, a r t i g t o c h f r i s i n n a d t f o l k, d. v.
s. d e a m e r i k a n a r e, s o m här- s t a m m a från d e g a m l a p u r i t a n e r n a, v i d a s k i l d a från d e a m e r i k a n a r e, s o m i första eller a n d r a l e d h ä r s t a m m a från I r l a n d eller England, m e n ändå gärna utgifva sig för att v a r a a m e r i k a n a r e, d. v.
s.
» y a n k e e s ».
F ö r m a s s a g e o c h s j u k g y m n a s t i k erhöll h o n d å t v å d o l l a r s i t i m m e n, h v i l k e t, då h o n h a d e fullt u p p af a r b e t e, m å s t e b e t r a k t a s s o m ett m y c k e t g o d t e k o n o m i s k t r e s u l t a t.
Det v a r d o c k i c k e e k o n o m i s k a skäl, s o m k v a r - höllo h e n n e därute, m e n g e n o m u m g ä n g e t m e d v a r m a, b e h j ä r t a d e k r i s t n a v ä n n e r, så- väl svenskar s o m amerikanare, fick h o n 1 8 7 4 en helt n y sinnesriktning, blef en lefvande k r i s t e n m e d a n d r a o r d, o c h s a m t i d i g t där- m e d b l e f h o n b e k a n t o c h f ö r l o f v a d m e d sin n u v a r a n d e m a k e, J.
G.
P r i n c e l l, s o m d å v a r p a s t o r v i d en stor a u g u s t a n a f ö r s a m l i n g i Newyork.
S a m v e t s ö f v c r t y g e l s e o c h skilda å s i k t e r t v i n g a d e h o n o m d o c k s n a r t att u t g å ur a u g u s t a n a s y n o d e n o c h han var sedan i flere år g e n o m sin m å n g s i d i g a k u n s k a p o c h b e g å f n i n g d e n fria m i s s i o n s v e r k s a m h e t e n s mest framstående o c h inflytelserike m a n.
F ö r att f ö l j a sin m a n p å h a n s s k i f t e s r i k a, v ä x l a n d e färd, h a r h o n så b l i f v i t d r a g e n allt m e r åt v ä s t e r, e h u r u h o n s j ä l f e g e n t l i - g e n kanske helst skulle velat stanna i östern, där h o n först blef b o f a s t o c h k ä n d e sig mest hemma.
O c h h o n k a n m e d skäl s ä g a s h a f v a v a r i t hans hjälp.
Genom ondt rykte och godt rykte, g e n o m m o t g å n g o c h m e d g å n g har h o n följt h o n o m, o c h däri ligger j u intet o v a n l i g t, d e t är j u h v a r j e h u s t r u s p l i k t.
M e n h o n h a r, p o m få k u n n a d e t, h j ä l p t till att b ä r a h a n s b ö r d o r, v a r i t h a n s arbets- kamrat, hans sällskap, hans rådgifvare, hans h ö g r a h a n d o c h p å sista t i d e n, s e d a n h a n b l e f döf, ä f v e n h a n s — ö r a, u t a n h v i l k e t han aldrig skulle kunna, s o m h a n g ö r, del- taga i stora m ö t e n o c h konferenser.
Men n u k a n h a n d e t, t y h o n sitter v i d h a n s s i d a o c h ger h o n o m g e n o m n o g g r a n n a blyerts- anteckningar en totalbild af diskussionens gång.
U n d e r d e år h e n n e s m a n v a r f ö r e s t å n - d a r e f ö r K n o x v i l l e t e o l o g i s k a s k o l a, från h v i l k e n h a n ä n n u b ä r t i t e l n p r o f e s s o r, del- t o g h o n m e d ifver i skolarbetet s o m lärarinna i flere o l i k a ä m n e n o c h d e l a d e d å sin t i d mellan katedern o c h de husmoderliga be- styren, hvilka gifvetvis voro ganska många, d å s k o l a n s s t u d e r a n d e h a d e sin k o s t p å s k o l a n (s o m v a n a n är i A m e r i k a).
O c h m å n g a af v å r a n u p å o l i k a o m r å d e n f r a m s t å e n d e svenska m ä n i Amerika, redaktör Högfeldt, p r o f.
M e l l a n d e r m.
fl .., t o r d e v a r a v i l l i g a in- t y g a, att h o n v a r e n l i k a i n t e l l i g e n t l ä r a r i n na, s o m h o n var driftig h u s m o d e r, hvilka kall m a n j u i a l l m ä n h e t tror i c k e l ä t t k u n n a förenas.
U n d e r d e år h e n n e s m a n v a r re- daktör vid C h i c a g o b l a d e t i Chicago, då de Claudius.
b o d d e i E v a n s t o n, e n a f C h i c a g o s finaste o c h mest eleganta förstäder, u p p t o g h o n åter sin g a m l a » t r a d e », m a s s a g e o c h sjuk- gymnastik, o c h det var icke s m å s u m m o r hon därmed förtjänade.
Misslyckade bok- o c h t i d n i n g s f ö r e t a g, s ä r s k i l d t t i d s k r i f t e n » Fri- het o c h F r i d », s o m hennes m a n en tid gaf ut, slukade d o c k stora s u m m o r o c h äfven, efter h v a d j a g t r o r m i g v e t a, d e r a s m e d så stor m ö d a f ö r v ä r f v a d e h u s i E v a n s t o n, ö f v e r hvilket j a g d o c k aldrig hört henne beklaga sig.
E n s v å r s j u k d o m m e d å t f ö l j a n d e lifs- f a r l i g o p e r a t i o n h a r v ä l till e n d e l b r u t i t h e n n e s krafter, m e n ä n n u är h o n i liflig verksamhet.
S å h a r h o n t. e x.
i m å n g a, m å n g a år s o m m e d a r b e t a r e i C h i c a g o b l a - det hvarje v e c k a skrifvit 8 — 9 spalter för textutredningen o c h » Martyrhistorien », hvilket s e n a r e förträffliga a r b e t e, s o m k r ä f v e r all- v a r l i g a, v i d t o m f a t t a n d e s t u d i e r, g a n s k a få ana vara af en k v i n n a s h a n d.
H o n har n ä m l i g e n sällan s i t t n a m n u n d e r h v a d h o n skrifver, u t o m d å h o n en o c h a n n a n g å n g s k r i f v e r n å g o t i b r e f f o r m eller n å g o n l i t e n uppsats, då h o n vanligen döljer sig under signaturen » Linnea ».
M å n g a äro emeller- tid de, s o m hålla C h i c a g o b l a d e t uteslutande för Martyrhistorien o c h söndägsskoltextut- redningen, hvilken senare utan gensägelse är d e n e r k ä n d t b ä s t a n å g o n a f v å r a s v e n - s k a t i d n i n g a r d ä r u t e h a r att b j u d a p å.
För sitt arbete i C h i c a g o b l a d e t, hvilket h o n m e - rendels utför under nattens tysta timmar, har h o n en ersättning af o m k r i n g 4 — 5 0 0 d o l l a r s p r år.
M e d ungefär tredjedelen af d e n n a s u m m a aflönar h o n s i n j u n g f r u, e n g a m m a l trotjänarinna, s o m o c k förtjänar att i s a m m a n h a n g e t o m n ä m n a s.
T y så l å n g t j a g v e t h a r j a g a l d r i g i n å g o t af d e m å n g a h e m j a g b e s ö k t s e t t m o t s t y c k e till d e t i n n e r l i g a f ö r h å l l a n d e af t i l l g i f v e n h e t o c h samförstånd, s o m råder mellan dessa båda.
O c h vill m a n riktigt g ö r a h e n n e ledsen o c h h a r m s e n, detta gäller n u b a r n e n eller be- s ö k a n d e, d å skall m a n b a r a p å n å g o t s ä t t såra eller v i s a r i n g a k t n i n g g e n t e m o t h e n - nes tjänarinna.
» Lilla E m m a », s o m h o n v a n l i g e n kallar h e n n e, åtnjuter hela h e n n e s o i n s k r ä n k t a k ä r l e k o c h f ö r t r o e n d e o c h är i ordets hela bemärkelse en omistlig m e d l e m af familjen.
H o n är o c k i allo v ä r d d e t o c h d e n s o m t r o r att h e m m e t s s y s s l o r l i d a af d e t f ö r t r o l i g a f ö r h å l l a n d e, s o m r å d e r m e l - lan m a t m o r o c h tjänarinna, han bedrager sig m y c k e t.
O c h n ä r j a g ofta (b å d e h ä r o c h i A m e r i k a) i h e m m e n, t. o.
m.
i d e kristna h e m m e n, h ö r t fruarna inbördes be- k l a g a s i g så m y c k e t ö f v e r s i n a t j ä n a r i n n o r o c h t j ä n a r i n n o r n a ö f v e r s i n a fruar, d å h a r j a g a l l t i d t ä n k t p å d e t t a h e m, d ä r d e t all- t i d h e t t e: » s n ä l l a lilla E m m a, l å t o s s få hjälpa dig!
H v i l a d i g, d u är så t r ö t t!
Sitt n e r n u v i d b o r d e t, v i k u n n a p a s s a o s s själf- v a », o c h d e t alltid u p p r e p a d e svaret: » N e j, t a c k, d e t är m i n p l a t s att g ö r a a r b e t e t o c h j a g h v i l a r i c k e f ö r r ä n d e t är g j o r d t.
» Det v a r e n s t ä n d i g täflan m e l l a n d e m, m e n e n alldeles motsatt m o t d e n g ä n g s e.
Emma v i s s t e sin p l a t s o c h h o n s k ö t t e d e n år efter år.
F l e r e g å n g e r s k u l l e h o n f ö r sin h ä l s a s s k u l l resa h e m till M ö n s t e r å s, m e n d å d e t k o m till s t y c k e t, k u n d e h o n i c k e skiljas från d e t h e m, d ä r h o n b l i f v i t så f a s t v ä x t, o c h så b l e f h o n k v a r o c h är v ä l kvar än, t ä n k e r j a g.
Aldrig uppgjordes n å g r a p l a n e r o m d a g e n s eller f r a m t i d e n s v ä r f o c h s y s s l o r i n o m h e m m e t u t a n före- g å e n d e r å d p l ä g n i n g m e d » lilla E m m a », o c h sedan planerna blifvit u p p g j o r d a k u n d e m a n lita s o m p å a m e n i k y r k a n, att d e b l e f v o u t f ö r d a af h e n n e m e d e n p l i k t t r o h e t o c h ordning, s o m aldrig rubbades.
O c h h ä r i l å g h e m l i g h e t e n till att fru P r i n c e l l k u n d e ä g n a så m y c k e t af sin t i d v i d s k r i f b o r d e t, i sin m a n s s t u d i e r u m eller på de konferenser, möten o c h ganska vid- s t r ä c k t a r e s o r h o n p å k a l l e l s e a f " W. C.
T.
U.
(Kvinnornas Kristna Nykterhetsförening) företog i d e n n a förenings intresse.
T y hon är i c k e b l o t t e n a k t a d o c h v e r k s a m a k t i v m e d l e m i n o m denna förening, s o m omfattar e n h a l f m i l l i o n k v i n n o r, u t a n h o n är super- i n t e n d e n t o c h » stateorganiser » (statsorgani- satör) i n o m M i n n e s o t a b l a n d skandinaverna.
O c h h o n har p å detta vidsträckta, maktpå- l i g g a n d e arbetsfält n e d l a g t å r s l å n g t, ihär- digt arbete, icke blott i Minnesota, utan äfven i Illinois o c h d e östra staterna, där h u n d r a t a l s b l o m s t r a n d e lokalföreningar äro e n m e d e l b a r f ö l j d a f fru P r i n c e l l s a r b e t e.
M e n så h a r d e n n a f ö r e n i n g o c k v a r i t fru P r i n c e l l s s ä r s k i l d a s k ö t e b a r n, f ö r h v a r s till- v ä x t, l e d n i n g o c h u t v e c k l i n g h o n offrat så m y c k e n tid h o n möjligtvis kunnat, o c h har h o n ej p e r s o n l i g e n k u n n a t n ä r v a r a v i d f ö r e - n i n g e n s m ö t e n, så h a r h o n a l l t i d g e n o m b r e f till d e s s o r d f ö r a n d e o c h s e k r e t e r a r e g i f v i t v i n k a r, a n v i s n i n g a r o c h r å d för d e n k o m m a n d e m å n a d e n s praktiska arbete, o c h m e d e n s å d a n l e d n i n g är d e t ej så u n d e r - l i g t, att d e n g å t t f r a m å t m e d s t o r a s t e g.
L i k s o m d e flesta b e g å f v a d e o c h i d e t offentliga framstående k v i n n o r har h o n na- turligtvis äfven blifvit m i s s k ä n d o c h klan- d r a d, d o c k e n d a s t af d e m, s o m i c k e p å n ä r a håll lärt k ä n n a h e n n e.
M e d så m y c - k e t s j ä l s a r b e t e, så r e s o n n e r a r m a n, måste h o n naturligtvis vara en dålig h u s m o d e r och h e n n e s h e m tillfölje däraf v a n v å r d a d t.
A t t så i c k e är f ö r h å l l a n d e t, t o r d e d e b ä s t veta, s o m gästat o c h bott i detta h e m, o c h j a g är a l l d e l e s i c k e r ä d d f ö r att s o m v i t t - n e n i d e t t a fall v ä d j a till d e m å n g a f r a m - s t å e n d e m ä n o c h k v i n n o r från o l i k a d e l a r af v ä r l d e n, s o m p å g e n o m r e s a f ö r l ä n g r e eller k o r t a r e t i d h v i l a t o c h g ä s t a t i d e t t a h e m, d ä r k ä r l e k, o r d n i n g, frid o c h e n d r ä k t äro b o f a s t a m e r ä n i d e flesta j a g b e s ö k t.
A l d r i g såg j a g m u l n a ansikten o c h sura m i n e r i d e t h e m m e t; a l d r i g h ö r d e m a n nå- g o n tvedräkt makarne emellan.
D e t stred emot hemmets umgängeston.
A l d r i g behöf- d e m a n k o m m a n e r till ett s o l k i g t f r u k o s t - b o r d m e d d å l i g t kaffe e l l e r till ett m i d d a g s - b o r d m e d illa l a g a d m a t.
D e t stred e m o t hemmets vanor o c h principer.
H u r enkelt det än var, m e n h v a d det s m a k a d e!
A l d r i g b e h ö f d e m a n heller vara r ä d d för a t t t a e n g ä s t eller t v å m e d s i g h e m a f f r u k t a n f ö r att man ej kunde ta ' emot, s o m d e t så o f t a h e t e r i f a m i l j e r, d ä r m a n h a r ofantligt m y c k e t större resurser af tid o c h t i l l g å n g a r att f ö r f o g a ö f v e r ä n fru P r i n c e l l har.
M e n h o n har alltid ett v a r m t, soligt
IDUN 1898 l e e n d e, ett t r o f a s t h a n d s l a g, ett k l i n g a n d e v ä l k o m m e n o c h e n plats v i d det enklare eller r i k a r e b o r d e t f ö r h v a r o c h e n, s o m g ö r h e n n e s h e m ett b e s ö k.
O c h d e v o r o san- n e r l i g e n i c k e få, s y n n e r l i g a s t i M i n n e a p o l i s, s o m är e n r i k t i g g e n o m f a r t s s t r å k v ä g f ö r re- sande.
I d e n l u g n a, u n d a n g ö m d a d a l e n v i d St. Cronixfloden, där h o n n u b o r, äro v ä l be- s ö k e n f å t a l i g a r e, m e n så ä r o d e o c k så m y c k e t m e r a v ä l k o m n a, s o m h i t t a dit, o c h f ö r m i n d e l v i s s t e j a g i n g e n l j u f l i g a r e till- flyktsort u n d a n världens oro o c h jäktan, m e d a n j a g v a r d ä r u t e, ä n d e t stilla frid- fulla s t u d i e h e m m e t m e l l a n b e r g e n o c h flo- den i Franconia, på gränsen mellan Minne- sota o c h W i s c o n s i n.
O c h äfven n u sedan t u s e n t a l s m i l s k i l j a m i g d ä r i f r å n, far m i n tanke i s k y m n i n g e n ofta ditöfver o c h j a g längtar e f t e r att få f ö r e n s t u n d s a m t a l a m e d o c h hvila ut hos m i n trofasta, m o - derliga vän, hvilken, som ingen annan, ä g e r f ö r m å g a att l ä g g a » b o m u l l o m hjär- t a t » o c h v a g g a » t r ö t t a n e r v e r till r o ».
O c h h o n l ä n g t a r h i t till f o s t e r l a n d e t s » d a l a r o c h s k o g a r », l ä n g t a r så, s o m m a n e n d a s t k a n fatta, d å m a n s j ä l f erfarit d e t.
G e n o m alla h e n n e s b r e f g å r e n d j u p u n d e r t o n af v e - m o d o c h saknad, o c h m a n k a n läsa m e l l a n h v a r j e r a d, h u r h o n s ö r j e r ö f v e r, att h o n ej f i c k i s o m r a s v a r a m e d f ö r att p å n ä r a håll se o c h b e u n d r a M ä l a r d r o t t n i n g e n s stolta, sköna utställningssaga.
M å h o n få sin längtan tillfredsställd g e - n o m att, s o m h o n s j ä l f s ä g e r, o m o c k b l o t t f ö r e n k o r t t i d få å t e r s e sitt k ä r a f o s t e r - land, detta land s o m h o n ännu alltjämt efter så m å n g a års b o r t o v a r o l i k a v a r m t o c h p a t r i o t i s k t älskar, h v i l k e t d o c k i c k e hin- d r a r h e n n e att v a r a p a t r i o t ä f v e n f ö r sitt n y a f ä d e r n e s l a n d, d e n stolta, k ä r a r e p u b l i - k e n d ä r u t e m e d d e s s fria, n o b l a i n s t i t u t i o - ner, hvilka h o n v a r m t beundrar.
O c h v e den, s o m i hennes närvaro vågar a t t k a s t a s k u g g a p å n å g o t af d e s s a l ä n d e r.
H a n får s n a r t a f h e n n e v e t a, h v a d h o n tän- k e r o m e n p e r s o n, s o m så g ö r.
G a n s k a få svenskor torde ock hafva mera grundligt s a t t s i g i n i sitt n y a f o s t e r l a n d s f ö r h å l l a n - d e n, lagstiftning o c h språk, hvilket senare h o n talar, s k r i f v e r o c h l ä s e r l e d i g t o c h o b e - sväradt, s o m o m h o n vore f ö d d därute.
O c h d e t är f ö r h e n n e i n g e n s v å r i g h e t att u t a n f ö r b e r d e l s e n ä r s o m h e l s t h å l l a ett l ä n g r e eller k o r t a r e tal p å flytande e n g e l ska, h v i l k e t i c k e v i l l s ä g a så litet.
Hon står d ä r f ö r o c k m y c k e t h ö g t i a m e r i k a n a r - n e s aktning, s o m m a n ofta g e n o m m u n t l i g a o c h skriftliga o m d ö m e n o m h e n n e v i d kon- ferenser o c h i tidskrifter h a f t tillfälle se och höra.
O c h m å n g a äro de s o m m e d m i g a f fullt o c h v a r m t h j ä r t a ö n s k a, att h o n ä n n u l ä n g e m å få l e f v a o c h v e r k a f ö r d e t ä d l a, s a n n a o c h g o d a, m e n f r a m f ö r a l l t till g l ä d j e f ö r sin ä d l e m a k e, s i n a 5 b a r n o c h sitt h e m, h v a r s s o l o c h m e d e l p u n k t h o n är.
107 N å g o t o m solljus.
Skärtorsdags-kväll.
^prilsol 1 dör!
{Hur grannt dess sista strålar förgylla alarnas röda Hem, och åkrarnas svarta mylla.
JStormen sm vinge sänkt.
(Hvem ljöd den.
väl- dige vika?
c J^öst från (jenesareths sjö, ljuder du här tillika?
J a g går där s o m en snigel m e d skalet, m i n a b e k y m m e r t y n g a o c h j a g hvarken vill eller t r o r m i g k u n n a l ä g g a d e m af.
Så ser tCärkan, som.
kom med sång förtidigt mot kalla j a g u p p — m å n n e r o p a d af e n af d e s m å norden.
s a m m a n s v u r n e?
— j u s t l a g o m f ö r att f ä n g s - gömt sig hos makan sm i nästet på våta jorden.
l a s af e n l e e n d e b l i c k.
J a g k a n ej g l ö m m a den, o c h nästan ofrivilligt söker j a g ännu en sådan solstråle.
D e n är n ä r a o c h träf- &lt; d) immorna lig tja hvita, lågt öfver svällda vatten, f a r m i g s å s o m n å g r a h j ä r t l i g a o r d, v ä x l a d e stilla naturen hvilar, lidar £ångfredagsnati en.
m e l l a n t v ä n n e m i g o b e k a n t a p e r s o n e r.
D e genljuda i mina öron och hemsöka mina t a n k a r o c h t y c k a s h a s a t t s i g f ö r e att ej ^Klockorna ringa långsamt, tunga de tona, slagen, l ä m n a m i g t i d att å n y o d v ä l j a s b l a n d d e m ö r k a skarornas hemvist.
De ha gjort ringa i kvällen in den stora försoningsdagen.
mig undrande, d e h a v i s a t m i g, att j a g u t a n t v i f v e l k r u p i t i n b a k o m ett s t ä n g s e l o c h e n v i s a t s att t r o, att d e t t a v a r h e l a m i n ' [Rjmdtom i hondehem är högtids st ädadt och stilla, värld.
J a g blir m e r o c h m e r öfvertygad hvardagens äflan flyttat lort med sin strid h ä r o m, t y d e t är r e n t af f ö r u n d e r l i g t, h u r u och villa.
s o l l j u s t d e t b ö r j a r att b l i.
K o m m e r j a g i b e r ö r i n g m e d n å g o n, m ö t e s j a g g e n a s t af ett l e e n d e o c h en ljus blick, o c h vänliga (llusfådern håller bön.
as sionshis tonens akter o r d l i g g a p å allas l ä p p a r.
F å g l a r n a s i t t a i föra tankarne lort till helga, främmande trakter.
t r ä d e n o c h k v i t t r a — t r o t s k ö l d o c h o s ä k r a u t s i k t e r b e t r ä f f a n d e sitt u p p e h ä l l e.
D e t k ä n n s riktigt, s o m såge de p å m i g m e d undran, lya tusen år förgått.
SDe vika, en töcknig massa, s o m f u n n e d e, att j a g.
ä n n u m y c k e t litet k ä n d e deras store fader o c h hans vilja.
Jag fjesus af ^fazareth går upp till judarnas passah.
k a n ej l å t a b l i att se t i l l b a k a p å d e m o c h h o p p a s, att d e f ö r s t å, h u r u d e h j ä l p t m i g.
J a g når h e m m e t efter s l u t a d vandring.
zN^aitvard i sm är t full frid, det gamla fårlun- Med tacksamhet, hvilad och uppmuntrad, dets psalmer, b ö r j a r j a g arbetet, s o m j a g l ä m n a d e m e d österländsk örtagård med natt under vida pal- s å d a n t y n g d t r y c k a n d e m i g.
O c h j a g k a n ej a n n a t ä n l e v i d t a n k e n på, h u r u t u s e n - mer.
.
.
d e s m å a m o r i n e r till s l u t k n u t i t e n r i n g k r i n g m i g o c h l e e n d e u p p e n b a r a t sitt h e m - ffudas, förrädaren, ock öfver stepräs tens skara.
.
.
l i g a f ö r b u n d o c h j u b l a n d e r o p a t u t s i n se- ger.
J a g går ut ur ringen, ökar deras skara, i&gt;ffag är et, söken I mig, låten då dessa vara! » o c h g e m e n s a m t söka vi u p p n å g e n lika trött och ängslig varelse, s o m j a g var för en s t u n d s e d a n, o c h så b ö r j a v i.
V i l l ni h ö r a, (Heliga lösenord!
(Hur sällsamt klara de ljuda, h u r d e t k ä n n s att stå b l a n d d e s s a s a m m a n - frid åt de kämpande, tröst åt de svage ljuda.
s v u r n e, h a r d e t g å r att h j ä l p a m ö r k r e t v i k a för ljuset?
JStåmman ur örtagården än genom sekler höres, hjärtat i nordens vårkväll mäktigt af klangen röres.
r fjönen till sist och amen, amen med frid på jorden — Gud välsigne henne!
M e d Idun som bud- b ä r a r e s ä n d e r j a g h ä r m e d e n h j ä r t l i g häls- n i n g från f o s t e r l a n d e t o c h Viola.
Sakta han lägger samman loken med helga orden.
* (flårda händer knäppa försiktigt de tunga häkten, skimret i väster dör, det lider mot aftonväkten.
Kvinnans m u n kan hyckla, m e n hennes ö g o n b e d r a g a i c k e; d e t är e n a f d e få G u d s gåfvor, s o m det ännu att f ö r f a l s k a.
icke lyckats jorden Aug.
Blanche.
^Klockorna ringa långsamt, ekot förlänger slagen, ringa i kvällen in den stora försoningsdagen.
E.
— •: ' /; YU ifvet synes oss ofta tungt, dunkelt o c h hopplöst.
Han I märkt, huru just u n d e r d e s s a b e k y m r e n s t i m m a r d e t e n a ef- ter d e t a n d r a l i k s o m i n g å r f ö r b u n d o c h lof- v a r att s ö k a u p p t ä c k a d e n s å r a d e p u n k t e n, att r ä c k a h e l a n d e b a l s a m?
Alla kärlekens s m å t j ä n s t e a n d a r få b r å d t o m, d e ö f v e r l ä g g a, d e k u n n a ej finna d e t m e d sin u p p g i f t för- e n l i g t att e n e n d a af o s s g å r m e d s ä n k t hufvud.
O c h så b ö r j a d e sitt anfall.
— * • T.
H v a d v a r d e t j a g l o f v a t m i n a s m å ljus- bärare?
J o, att h j ä l p a d e m i d e r a s sträf- v a n att g l ä d j a h v a r o c h e n b e t u n g a d j a g s å g o c h ej e n d a s d e s s a s u c k a n d e, u t a n alla.
A f h v a d j a g själf erhållit, s k u l l e j a g d e l a ut.
Detta var en skön uppgift, syntes det m i g, d å j a g så n y l i g e n s j ä l f v a r i t m e d o m att t a g a e m o t.
O c h j a g gick åstad m e d d e n k ä n s l a n, att e n m a g i s k k r a f t till g o d t hade lagts i m i n hand.
Ingen enda tyck- t e s o b e r ö r d af d e n n a kraft, j a g s å g d e n e n a g l i m t e n efter d e n a n d r a v ä c k a s i m ä n n i s k o ö - g o n, s o m l ä n g t a d e efter l j u s, o c h d e t v a r m i g o m ö j l i g t att s l u t a m i t t h j ä r t a f ö r d e n k r a f t e n s f l o d, s o m g e n o m d e t t a v ä r f flöda- d e till m i g.
J a g ö n s k a r, att j a g k u n d e tala o m, huru outsägligt skönt det var.
Jag b e h ö f v e r ej g ö r a d e t, j a g tror, att alla m e d m i g g j o r t e r f a r e n h e t e r s o m d e s s a o c h att alla m e d m i g t a c k a G u d f ö r d e s s a s t u n d e r, h e l t ä g n a d e åt h a n s t j ä n s t!
D e bära oss
IDUN 108 utmärkt.
Det var bara för att hjälpa dig [vän- nen kommer och fattar fruns hand) — du vet hur gärna jag vill hjälpa dig.
Jag är j u alldeles en- sam o c h — tror d u — j a g nånsin får ett eget hem — Tänk dig, han har skrifvit till mig — FRUN (otåligt).
Men käraste lilla d u — j a g har ej tid m e d allt detta nu — jag har så Men allt d e t o n d a, allt d e t o r e n a, h u r brådtom — Jag har ej tid att prata — ter d e t s i g f ö r m i g u n d e r dessa s t u n d e r?
VÄNNEN (förebrående).
Nej, Magda, n u förstår Det finnes e j till.
J a g v e t e j h v a r t d e t jag d i g e j.
l i v a d menar d u egentligen?
Hvar- flytt; det e x i s t e r a r h e l t e n k e l t e j f ö r m i g för är du så ovänlig i dag — det måste d u för- klara.
Du v e t hur m y c k e t jag håller af dig — under soldagar s o m d e n omtalade.
Säker- FRUN.
Ja, ja, det var b r a snällt af dig — m e n ligen är ej heller d e n n a o m s t ä n d i g h e t, den- nu måste j a g vara ovänlig.
Snickaren väntar n a f r å n v a r o a f s k u g g a e n f r u k t a f d e n s. k.
— stadsbuden veta ej hvar d e skola ställa sa- kerna.
Du måste förlåta m i g (ringer på jung- b l i n d a s l u m p e n, t y d e t är alltid s å.
F y l d t af I dag är jag inte h e m m a för någon, h ö r sol o c h f y l d t a f kraft, k a n v å r t h j ä r t a e j frun).
du det.
tänka sig hinder, åtminstone e j oöfverstig- VÄNNEN (gråtande).
Nej, Magda, nu förstår j a g l i g a, f r u k t a n i n j a g a n d e h i n d e r.
D e t s k u l l e dig e j.
H v a d menar d u?
Ä r d u kanske o n d v e r k a tillintetgörande p å d e n troskraft solen på m i g?
Jag k o m j u bara för att hjälpa dig.
Packa, det är just min force.
D u minns väl en meddelar, d e t skulle sannolikt göra d e ljusa så stor packning j a g gjorde i höstas, då vi flyt- dagarna m i n d r e ljusa, d e t skulle g ö r a G u d tade till Sköfde — o c h ej e n sak gick sönder mindre i vårt begrepp o m h o n o m.
O c h — Ja, Augusta gjorde nog det mesta — j a — det får e j s k e.
han är egentligen rätt hygglig, fästmannen — och har du hört o m Louise — en sådan tur — h o n D e t t a v a r h v a d j a g ville tala o m.
D e t får resa till Paris i höst — fasligt hvad den dräk- är e j e n, e j t v å g å n g e r j a g g e n o m g å t t d e n - ten missklär dig, kära Magda.
Där ser m a n na omhvälfning.
Otaliga handräckningar hvad kläderna göra — du är d i g ej alls lik i dag — (Snickaren kommer in, stadsbuden komma h a gifvits m i g, m e r o c h m i n d r e kraftiga, b e r o e n d e p å h u r u d j u p t j a g s j u n k i t i d y n.
och gå.
Vännen ställer sig framför spegeln och arrangerar sitt hår.)
Ja — den där salvan.
Tyc- Med d e innerligaste tacksamhetskänslor är ker d u inte att m i n h y är bättre — m e n så j a g b u n d e n v i d h o n o m, s o m v i p l ä g a k a l l a gnider j a g också in mig m e d den hvarje kväll, och så tvättar jag mig med lanolin morgon o c h k ä r l e k e n själf, m e d g l ä d j e s e r j a g h a n s afton — Jag har j u en så ömtålig h y — • nej, s ä n d e b u d o u t t r ö t t l i g t a r b e t a ö f v e r allt.
J a g n u skall jag riktigt ta uti m e d min glödritning, t y c k e r m i g s e d e m, n ä r j a g vill.
E n g l a d, och så skall j a g läsa riktigt — allt hvad s o m t r o s f r i s k o c h s e g e r v i s s t o m t e s k a r a ä r d e t, k o m m e r ut — Jag märker, att man behöfver d e t, och så skall j a g sjunga — o m d u visste hvad alltid s n a r a t t u p p t r ä d a i äfven d e m e s t min röst blifvit vacker — o m du bara kunde u n d a n g ö m d a vrår.
O c h j a g vet, att d e ä n n u ackompanjera m i g en liten, liten bit — K u n g m å n g e n g å n g j u s t k r i n g m i g s k o l a d a n s a Erik — j a g tog med mig nägra nothäften, j a g sin segerdans, s j u n g a sina fröjdesånger o c h kan så många nya visor — Men, Magda, jag förstår mig inte på dig — du ser j u riktigt ond le s å i n t a g a n d e, a t t j a g k ä n n e r e n v ä r m a n - ut.
d e fläkt l i f v a m i n a t r ö t t a l e m m a r, k ä n n e r FRUN.
Ja, j a — måste j a g då säga dig rent glädjen så berusa m i g, att j a g tror m i g ut, att j a g hade önskat få vara i fred i dag.
v a r a e n a f d e m, o c h ställer m i g i d e r a s Jag har b e d t alla mina vänner ej titta till m i g krets.
J a g v e t, att detta skall s k e ä n n u under d e n svåraste flyttningsbrådskan — och m å n g e n gång, o c h j a g väntar därpå.
jag är själf alldeles trött o c h förbi.
v i t t n e o m, a t t v å r H e r r e b o r i allt, a t t vi ä g a n å g o t a f h o n o m o c h h a n s k r a f t i o s s o c h a t t d e t är v å r u p p g i f t a t t s å h e l t s o m m ö j l i g t ställa o s s u n d e r d e n n a krafts in- flytande.
Må dessa o r d o c h detta v i t t n e s b ö d vara e t t t a c k till alla d e m, s o m m e d v e t e t o c h o m e d v e t e t j u s t för m i g varit s m å ljusa bud- b ä r a r e från all k ä r l e k e n s f a d e r!
Rakel.
• • 3en - - * ' hjälpsamma vännen.
En tlyttningsdialog VÄNNEN.
Ja, m e n j a g k o m j u b a r a hit för att hjälpa dig.
Packa det är just min force.
Om jag bara inte hade tagit min bästa klädning på mig — m e n jag kan ju få låna ett förkläde af dig?
F E U J f.
N e j, söta d u — j ä g har intet framme — förlåt mig, m e n nu måste j a g b e d i g gå — jag har omöjligt tid längre.
Snickaren kan ej vänta.
— — (Vännen rusar ut gråtande, möter jungfrun.)
VÄNNEN.
H v a d går åt frun i d a g?
Jag kän- ner ej igen h e n n e 1!
!
* af Z o r a h.
1898 gifva hvarandra färgade ä g g, anse nyåret s o m e n f ö r n y e l s e af allt lif, e n s o l e n s s e g e r - fest, m e d a n d e k r i s t n a v i d p å s k e n fira m i n - net af d e n seger, s o m vanns af Rättfärdig- hetens Sol, d å världens Frälsare g e n o m sin uppståndelse besegrade döden.
Ä g g e t betraktas af d e kristna såsom en uppståndelsens sinnebild: liksom kycklingen, s o m l i g g e r f ö r b o r g a d i ä g g e t, v ä c k e s till lif, n ä r t i d e n ä r i n n e, s å skall o c k s å m ä n n i s k a n uppstå ur grafven.
Katolikernas s e d att m å l a p å s k ä g g e n i b j ä r t a f ä r g e r a n t a g e s här- l e d a s i g från d e r a s g l ä d j e ö f v e r a t t f a s t a n är slut.
P å p å s k a f t o n e n o c h p å s k d a g e n sän- d a s i d e k a t o l s k a l ä n d e r n a från alla h e m s t o r a k o r g a r m e d h å r d k o k t a ä g g till k y r - kan att välsignas af prästerna, s o m läsa en m ä n g d föreskrifna böner, göra korstecknet öfver d e m och bestänka d e m m e d vigvatten.
De sålunda välsignade äggen h a förmåga att h e l g a k r o p p e n s i n ä l f v o r o c h ä r o ä m n a - de a t t v a r a d e t f ö r s t a, s o m f o r t a r e s af d e n u n d e r f a s t a n f ö r b j u d n a f ö d a n.
I I t a l i e n af- h å l l e r m a n s i g u n d e r f a s t a n e j e n d a s t från kött, u t a n äfven från ä g g, o s t, s m ö r o c h allt s l a g s m j ö l k m a t.
Så snart äggen äro välsignade, bäras d e h e m; ett stort b o r d sättes in i familjens bästa r u m; m a n läg- ger p å d e n finaste d u k e n, b e s t r ö r d e n m e d b l o m m o r, s ä t t e r f r a m e t t d u s s i n tallrikar rundt kring bordet o c h i m i d t e n ett stort fat m e d d e i g u l d o c h b r o k i g a f ä r g e r m å l a - d e ä g g e n, o f t a u p p g å e n d e till e t t a n t a l a f 20 dussin o c h smakfullt u p p l a g d a i form af en p y r a m i d.
I f ö r m ö g n a h e m u t s t ä l l a s till p å s k ä g g e n s ä r a allt s i l f v e r o c h alla d y r b a r - h e t e r, s o m finnas i h u s e t, p å s m å b o r d k r i n g väggarna, o c h ett sådant r u m erbjuder i sanning en m y c k e t a n g e n ä m anblick.
Bor- det står d u k a d t u n d e r h e l a p å s k v e c k a n, o c h alla s o m k o m m a p å b e s ö k i n b j u d a s a t t ä t a ett p å s k ä g g, h v i l k e t e j f å r v ä g r a s.
I n o m d e n grekisk-katolska kyrkan har m a n för s e d att p å påskaftonen bära in i kyrkan e n likbår m e d e n bild af d e n kors- fäste Frälsaren; b å r e n är y m n i g t b e s t r ö d d med orangeknoppar o c h jasminer.
Tidigt på p å s k m o r g o n e n tändas v ä l d i g a eldar u n d e r sång o c h aflossande af skott.
M a n hälsar hvarandra m e d orden: » K r i s t u s är upp- s t å n d e n!
» — » J a h a n är s a n n e r l i g e n u p p - stånden! » o m f a m n a r hvarandra, g e r hvar- a n d r a f ä r g a d e ä g g — allt d e t t a s å s o m e t t t e c k e n till g l ä d j e ö f v e r u p p s t å n d e l s e n.
I E D g l a n d är d e t b r u k l i g t a t t b e k a n t a skicka h v a r a n d r a färgade ä g g m e d inskrip- tioner.
Dessa ä g g beredas p å följande sätt: sedan d e några ögonblick legat i varmt v atten, förser m a n d e m m e d inskriptioner, tt g i f v a s i n a v ä n n e r o c h b e k a n t a p å s k - VÄNNEN.
A c k, käraste du, goddag.
Så stökigt ägg är e t t bruk, s o m leder sitt ur- h v a r v i d ett vanligt talgljus b e g a g n a s s o m du har!
Jag b a r så mycket tänkt på dig och S o m äggen äro varma, g å r detta s p r u n g ända från forntiden o c h k a n spåras p e n n a.
vill så gärna hjälpa dig.
Jag k o m hit bara där- m y c k e t lätt.
D ä r e f t e r läggas de n e d i hos d e g a m l a egyterna, perserna, gallerna, för, o c h har gjort m i g ledig hela dagen.
M e n en p a n n a m e d v a r m t vatten tillsatt m e d först måste jag berätta dig, h u r jag haft det.
g r e k e r n a o c h r o m a r n a; h o s alla d e s s a f o l k k o c h e n i l l eller n å g o t a n n a t f ä r g ä m n e.
N ä r Du v e t — en sådan tid.
Och Augusta — j a — v a r ä g g e t e n s i n n e b i l d a f l i f v e t, d e n h ö g - kan du tänka dig, h o n har gått och förlofvat de sedan upptagas, äro d e försedda m e d sta g u d o m l i g h e t e n s verk.
sig!
Ja, det är en lång historia — det började inskrift p å färgad grund, d å färgen natur- D e g a m l a e g y p t e r n a s å g o i ä g g e t e n h e l i g egentligen torra året.
H a n är ölutkörare — — ligtvis ej fastnat, där » t a l g p e n n a n » gått FRUN, M e n söta du, hvad bryr j a g mig o m s i n n e b i l d a f m ä n s k l i g h e t e n s f ö r n y e l s e efter fram.
din Augustas fästman!
D u ser att j a g står i syndafloden.
O m d e trott p å kroppens upp- flyttning.
Snickaren väntar på mig — han kan I T y s k l a n d få ofta bref m e d s y m b o l i s k a ståndelse, skulle troligen d e n u n d e r b a r a ingenting göra, förrän jag k o m m e r, och korgarna b i l d e r e r s ä t t a p å s k ä g g e n.
E t t s å d a n t finnes process, s o m d e t i ä g g e t inneslutna lifsfröet måste packas u p p.
förvaradt i British M u s e u m o c h framställer u n d e r g å r, d å d e t efter a t t e n t i d h a l e g a t VÄNNEN.
A c k, det är just arbete för mig.
G e hit korgarna.
Jag k o m j u bara för att hjälpa skenbart linöst, g e n o m rufning förvandlas tre h ö n o r, s o m hålla i o n korg, i hvilken dig {börjar att rifva i korgarna).
Ja, hvar skall ligga tre ä g g, p r y d d a m e d sinnebilder af till e n l e f v a n d e v a r e l s e, h a f ö r a n l e d t d e m jag ställa allt det här?
A c k en sådan s ö t uppståndelsen.
Öfver d e t mellersta ägget att i s i n a h i e r o g l y f s k r i f t e r b e g a g n a ä g g e t liten vas.
Ja, jag minns så väl, hvar den stod i A g n u s D e i m e d trons s y m b o l o c h öfver d e såsom ett tecken för uppståndelsen.
H o s den gamla våningen.
Hvar skall jag n u ställa båda andra sinnebilder af kärleken o c h hop- den?
Ja, ser du, n u blir j a g af m e d Augusta.
olika trosbekännare förefinnes e n viss likhet Egentligen är jag ganska nöjd — h o n har allt pet.
U n d e r d e t hela följande rader: mellan nyårs- o c h påskfirandet.
Perserna, varit b r a slarfvig sista tiden.
M e n du skall ej s o m fira s o l å r e t s b e g y n n e l s e d e n 2 0 tro, att j a g ville lura dig, då jag rekommende- Alle gute Ding seynd drey, mars o c h under denna fest bland annat rade henne till dig.
H o n skulle ha passat dig Drum scheuk dir drey Öster E y (/ den nya våningen.
Stadsbud komma och gå, med stora möbler och korgar.
Frun själf i stök- dräkt, med ett stort, hvitt förkläde.
Vännen, ele- gant, upprymd, kommer in.)
Om bruket af påskägg.
IDUN 1898 Glaub und Hoffnung sambt der Lieb, Niemahls auss d e m Herren schieb, Glaub der Kirch, vertrau auf Gott, Liebe Ihn biss in den Todt.
* 109 O, korg, hvad under, att ej längesen den vreda blixt ur rymden mot dig ljungat!
O, korg, hvad under, att ej Phwbus re^n fjärrträjfarne emot dig harmfullt slungat!
&lt;$, En svensk kuinna.
Jdxzns • ftaftftersllorg.
/ j) Iag har den skådat in effigie, hoc est — ej fullt så klassiskt — por- trätterad.
Det var en hjärtans lust att honom se, oskulden var han personifierad.
Han stod där under redaktörens bord, Jian riktigt anspråkslöst och snällt förhöll sig.
Han teg beskedligt, sade aldrig ord — det var som helt naturligt så det föll sig.
Men — men — här komma femtielfva men — — Jag hoppas blott, att jag ej andan mister, då nu jag går att tälja läsare??
den korgens fasansfulla skuldregister.
Han som Ack, har En hel del kunde nog vara att säga till såväl mannens s o m kvinnans ömsesidiga försvar — m e n jag ville nu.^ egentligen endast tacka er, för det ni påpekat ett lyte, s o m jag innerligt önskar måtte kunna aflägsnas.
Må saken dis- kuteras.
Den är tillräckligt allvarlig för att hafva anspråk härpå.
. /.
J. är, matro, ej fullt så oskuldsfull, man vid första blicken pan kan tycka.
för hans arga lists och ondskas sktcll sköflats mången vår lig skaldelycka!
Volymer har hän slukat legio.
{Stor skada var det på de många, arken.)
Han rifvit så för tusen hoppets bro och störtatfagra drömslott grymt tillmarken.
I sinne, där nyss glädjen varit gäst, missräkningen drog in så tung — och sor- gen — Det kändes svårt, det sved — probatum est Den korgen, ack, den usla papperskorgen!
Han stel och känslolös har tagit mot, hvad milliarder varma hjärtan biktat, båd " det, som haltade på versens fot, och det, som var på rama prosan diktadt.
Han bäddat uti djup och dyster graf så mycket, hvilket Idun sändts tillhanda allt ifrån Kattegatt till Alandshaf, allt ifrån Ystad upp till Haparanda.
Ha ?i vägen stängt, som solljus skulle fört så mången själ till toppen af Parnassen.
Den dumma korgen säkert aldrig hört: man leben muss — men också leben lassen.
De stora tankar fingo döden dö, de dränktes uti Lethes mörka vågor.
Hos må ?ige ?i ung och ljuft poetisk mö förr alltid släcktes skaldeeldens lågor.
Hvad så vår vitterhet förlorat har, ho kan uppräkna det och det utsäga?
— Om dessa snillefoster lefvat kvar, hvad rik, omätlig skatt vi skulle äga '.
Hvad.
ändlös rad vi då här skulle se af store, ljuse siare och skalder!
Ack, för den korgens skull så föllo de — som för den blinde Hödcr fordom Bal- der.
* Alla goda ting äro tre, därför skänka dig de tre påskäggen tro, h o p p o c h kärlek.
V i k aldrig från Herran, tro på kyrkan, förtrösta på Gud, älska h o n o m intill döden.
Från Iduns läsekrets.
I piano- och Skaldernas kvinnor.
pinofrågan.
De damer, som hittills yttrat sig i Idun (se n:r 10) angående pianoklinkandet, torde icke illa upptaga, att jag vid deras anföranden gör ett par erinringar.
» Bescbeiden » (se Idun n:r 10) har m e d rätta antydt, att mannen också kan vara en plågoande, o m han vill göra musik, utan att äga de egen- skaper, som därtill äro oundgängligen nödvän- diga.
Men då jag skref för damerna i deras officiella pressorgan, ansåg jag mig icke böra in- blanda de oförståndiga o c h taktlösa herrar, hvilka ogeneradt föra oväsen o c h störa sina grannar.
Detta undantagande var kanske orätt.
De för- tjäna hvad deras gärningar värda äro.
Dock måste sägas, att kvinnans musikaliska oväsen är så allmänt förekommande, att mannens syn- daregister i det afseendet är jämförelsevis för- svinnande litet.
» Bescheiden » vare tackad för sitt förståndiga uttalande.
» Annickan » anser sig kunna kalla pianoklin- kandet för en » oskyldig sak;.
Ja, så tänka nog de flesta s o m klinka på piano, ty hvad som roar dem anse de också böra roa andra.
Men just däri ligger deras förvillelse.
Frågan o m piano- klinkandet innefattar dels en uppfostringsfråga o c h dels en rättsfråga.
Att pianoklink gjorts till en nödvändighet i kvinnans uppfostran eller bildning är en absurditet, s o m icke behöfver be- visas vara det.
Det borde vara lika afgjordt, att det är orätt, att dagligen, när som helst o c h huru länge som helst, g e n o m pianoklinkande eller annan s. k. musik störande inverka på andras hemfrid o c h arbete.
Äfven den skönaste musik kan blifva odräglig, o m den öfverflödar och äger rum på olämplig tid.
Öfningar o c h medelmåt- tigt utförande af musik äro absolut odrägliga.
Emellertid anses det som en obestridlig rättig- het att störande ingripa i andras hemlif, under pretext att man » gör musik ».
Allt annat ofog kan lagligen beifras, m e n icke det som kallas musikaliskt.
» Vera » har rätt däri, att det värsta oväsendet b ö r förvisas till skolor.
Det b o r d e vara klart för alla, att i hus, där flere eller många hyresgäster b o, ingen strängt taget kan äga rätt att störa andra, s o m önska frid o c h ro i sina hem.
Man må icke tro, att jag är den förste, s o m i svenskt tryck opponerat sig m o t musiktyranniet.
R e d a n 1849, o m ej förr, förekom protest däremot o c h m o t missbruket att påtvinga u n g d o m e n mu- siköfningar.
Den som vid nämnda tid proteste- rade var Abraham Mankell, själf musiker, piano- uthyrare o c h m e d l e m af Musikaliska akademien.
Se hans » Blickar i musikens inre helgedom » s. 160.
Sedermera har frågan flere gånger varit före, äfven i Svensk Musiktidning.
Jag har så- ledes endast fortsatt föregångares arbete för en god o c h rättvis sak.
Vems.
Öppet bref till » Stade ».
Det kändes godt i mitt hjärta att se tankar, som jag länge burit i n o m mig, framläggas inför allmänheten i eder så sympatiska o c h humana artikel i Idun n u m m e r 10.
Men hvarför icke säga B, när ni sagt A?
T y jag tycker mig förstå, att ni icke allenast funde- rar öfver sättet att afhjälpa berörda missförhål- lande, utan äfven k o m m i t til " ett resultat här- utinnan.
Jag för min del får bekänna, att jag icke klart ser något sätt att kunna ändra saken.
Skämt- tidningarna o c h deras innehåll äro — så vidt jag vet — till största delen manliga produkter, o c h männen lära n o g inte godvilligt afstå från sitt lilla » skämt » m e d kvinnan.
Utan tvifvel finnas åtskilliga kvinnor, hvilka till punkt o c h pricka svara emot detta ofina framställningssätt — dess bättre tror jag dock att de icke utgöra det öfvervägande antalet — m e n att göra dessa till en typ tyckes mig föga finkänsligt, ej heller rättvist.
Små studier för Idun af Emil Linders.
X. Carl David af Wirsén.
F r a m f ö r m i g ligger ett litet visblad, » t r y c k t i å r », s o m u t o m n å g r a v i s o r af f ö r f a t t a r e u t a n n a m n eller r a n g i n n e h å l l e r t v å s å n g e r af t v ä n n e f r a m s t å e n d e s k a l d e r.
D e n ena v i s a n är S n o i l s k y s Kung Erik, d e n a n d r a är Skördeflickan af W i r s é n.
I d e t t a sist- n ä m n d a p o e m förtäljes o m en sorg, s o m drabbar en enkel landtflicka, o m hvilken det berättas: » Hon växte vid torpet i susande skog, hvad b l o m m o r n a d r ö m d e det visste h o n nog.
H o n visste hvad fågeln i lunden kvad, o c h jämt var hon glittrande glad. » D e n o k ä n d e utgifvaren af skillingstryc- k e t f ö r s t o d, att s k a l d e n i d e n n a v i s a l y c - k a t s träffa f o l k e t s s m a k; o c k s å s j u n g e s v i s a n allmänt öfver hela landet.
S å d a n a f ö r e m å l f ö r sin s å n g s o m Skörde- flickan v ä l j e r W i r s é n ofta, h a n h a r s j u n g i t o m Smedens dotter, s o m får v a r a i m o d e r s ställe f ö r s i n a s y s k o n, o c h o m Sjuksköterskan, s o m offrar s i g f ö r d e l i d a n d e.
H a n är f r a m - f ö r allt s å n g a r e n, s o m k v ä d e r o m d e t b l i d a och elegiska i natur o c h svärmiska sinnen.
H a n v i s a r o s s Farmor på besök hos sina k ä r a o c h låter o s s s e Små kängor, skurna till f ö r k n u b b i g a b a r n a f ö t t e r, o c h n ä r d e s m å f ö t t e r n a v a n d r a t till a n d r a v ä r l d a r, t r ö s t a r h a n d e n s ö r j a n d e m o d e r n m e d att b e r ä t t a henne att: » De små fötterna kanhända skulle här gått ned i dyn. » En annan g å n g varnar han oss för att g l ö m m a lifvet för l ä r d o m e n s å s o m i dikten Böcker ning: och kärlek m e d dess innerliga ma- » o m h o n, som blef ditt allt, sig smyger då att sina armar o m sin älskling slå, så säg ej bittert: lämna mig i fred.
Nej, lämna b o k e n du o c h gör så med, ty gråa luntor har du alla dar, ' m e n ej du vet, hur länge hon är kvar. » S j ä l f l ä m n a r h a n s t u n d o m åt a n d r a att b e - s j u n g a h e m m e n o c h d e r a s stilla l y c k a o c h blir t r u b a d u r e n, s o m slutar s i n s t o r m a n d e visa m e d ett: — — — » lefve k o n u n g Henrik o c h fröken Gabrielle! » E l l e r o c k s å g e r h a n o s s s a g a n o m Den heliga Elisabeth i ord, fagra s o m d e rosor, hvilka der.
framväxa under kejsarmakans hän- S k a l d e n s sist u t k o m n a d i k t s a m l i n g v i s a r, a t t h a n ä n n u h a r m y c k e t att s k ä n k a d e svenska h e m m e n.
I DU N 110 Drottningen afreste i måndags kl. 1,5 e. m. till Honnef.
H o n följdes till stationen af konun- gen, prins E u g e n o c h änkehertiginnan af Da- larne samt uppvaktande herrar o c h damer.
V i d stationen hade jämväl infunnit sig en mängd högre civile o c h militäre tjänstemän, medlemmar af diplomatiska kåren m.
fl.
samt många damer.
Vid tågets afgång utbragtes ett » lefve drottnin- gen! », följdt af fyra kraftiga hurrarop.
Drott- ningen tackade från kupéfönstret för hyllningen.
Kronprinsessans hälsotillstånd synes ty- värr fortfarande föga tillfredsställande.
Enligt senaste underrättelser från Amalfi, där vädret varit regnigt o c h ogynnsamt, har beslutits att kronprinsessan s o m i måndags skulle återföras till K o m, enär daglig läkarvård är behöflig.
* Fredrika-Bremer-förbun dets dräktre- form förening hade här o m dagen årsmöte i för- bundets lokal.
Dräktreformföreningen har n u tillryggalagt sitt tolfte arbetsår.
Sin särskilda betydelse erhåller detsamma g e n o m det offentliga erkännande, hvilket i form af silfvermedalj vid allmänna konst- o c h industriutställningen i Stock- h o l m 1897 tilldelades föreningen för » mycket g o d a hygieniska underkläder ».
Under årets lopp ha förfärdigats tre n y a modeller, nämligen en chemilett för vuxna, en brösthållare, ämnad att ersätta lifstycke, o c h en klädning för flickor i skolåldern.
V i d sammanträdet förevisades den nya model- len till klädning för flickor i skolåldern.
Denna klädning utgöres af antingen en trikåtröja eller ett bluslif, hvilket senare d o c k ej sluter till o m midjan, utan faller fritt ned s o m en lång kofta, samt ofvanpå detta en lös öfverklädning utan ärmar, i samma modell s o m ett vanligt barnför- kläde.
Om man så vill, knytes ett lätt skärp kring midjan.
V i d gymnastik aftages naturligt vis öfverklädningen.
* P Kungl.
operan.
Återupptagandet af W a g n e r s alltid lika populära opera är n o g ett lyckligt grepp och framgången m e d denna repris gifven, så m y c k e t m e r som utförandet i sin helhet synes präglas af en större helgjutenhet o c h allvar än någonsin förut.
Säkerligen får detta tillskrifvas operans intendent hr Elmblad, hvilken väl bättre än någon annan vid denna institution har reda på, huru en Wagneropera b ö r gifvas.
— H r Öd- •mann har många pointer af öfvertygande både värma o c h kraft, o c h hans tolkning af den ljuse Gralsriddaren är allt b e r ö m värd.
Och en bättre tolk af Elsas parti i vokalt hänseende än fru Östberg torde vara svårt att uppleta.
Hrr Seller- gren o c h Söderman äro sedan förr kända i sina resp. uppgifter s o m k o n u n g Henrik o c h grefve Telramund Ny i sin roll är fröken Hidting s o m Ortrud.
För den uppgiften räcker hon dock ej till, vare sig i yttre eller inre hänseende, vare sig vokalt eller dramatiskt.
— Operan gick för öfrigt bra under hr Hennebergs anförande.
publik mer än lofligt barnkammarmässigt.
M e d afseende på styckets uppsättning hade dock lof- värda ansträngningar gjorts: Grabows n y a de- korationer voro delvis af förträfflig verkan, syn- nerligast andra aktens gammalgermanska gårds- interiör o c h fjärde aktens berglandskap m e d den stridt skummande forsen, o c h äfven kosty- mer o c h vapen från Berlin voro effektfulla.
Bland de utförande m å främst nämnas fru San- dell, s o m åt en halfvild liten barbarflicka, grefve Kattwald af Rheingaus dotter Edrita, gaf en originell anläggning af något midt emellan skygg, obändig skogshuldra o c h vek, älskande riddersmö.
H e n n e s pappa, den bålde grefven själf, spelades af hr Hamrin m e d en bullrande naturalism k la » Tummelitens » människoätande jätte, o c h som Edritas fästman, » den d u m m e Galomir », väckte hr Hedlund stor munterhet ge- n o m en ännu längre gående » naturlighet », den där osökt förde i tankarne de darwinska teori- erna om en mellan människan o c h djuren » fe- lande länk ».
H r Palme, som företrädde sago- spelets ideella hjelte, k o c k s p o j k e n L e o n, gjorde sin sak o c h sin vers i det hela bra.
Enkanner- ligen s o m barnspektakel under påsklofvet torde det nya programmet ej sakna förutsättningar.
Matinén till förmån för hr Herman Grip hade i söndags middag i det närmaste fyllt dramati- ska teaterns salong.
Det innehållsrika program- mets konstnärligt mest vägande n u m m e r var utan tvifvel hr August Lindbergs inspirerade Grin- goireframställning, m e n äfven öfriga prestanda mottogos af publiken m e d lifligt bifall, såsom fru Hartmanns o c h dir. FredriJcsons spel • i Ben- zons kända proveri) &gt; Tillfälligheter », hr Person nes lustiga m o n o l o g » När Petterkvist skulle de- butera », fru Howings Andersénska sagor, för- träffligt berättade, fru Frödin-Lindbergs samt hrr Bergströms, Brags o c h Forsells sångnummer m. m.
Den vackra afsikten att bispringa en betryckt kamrat följdes alltså af både konstnärlig o c h ekonomisk framgång.
Fröken Gerda Meyersons soaré på hotel W 6 den 30 sistlidne mars var till trängsel besökt.
Det behjärtansvärda ändamålet — beredandet af goda h e m åt fattiga arbeterskor —, hvilket, som kändt, i fröken Meyerson har en talangfull och nitisk förfäktarinna, o c h det o m v ä x l a n d e programmet, s o m bland annat bjöd på sång af grefvinnan Mathilda Taube, deklamation af fru Nonny Lundberg o c h det förtjänstfullt utförda dramatiska skämtet » Framtidsperspektiv » af soaré- gifvarinnan, framkallade hos publiken den mest animerade stämning, s o m efter de respektive numren gaf sig luft i lifliga applåder.
Sångsällskapet 0.
D:s matiné hade i söndags na- turligtvis fyllt Musikaliska akademiens sal till sista plats m e d en publik, s o m att d ö m a af de intensiva applåderna aldrig tycktes kunna få n o g af stu- dentsången, den alltid lika gärna hörda.
Pro- grammet innehöll o c k idel välbekanta saker, o c h det ena numret efter det andra afsjöngs m e d friska stämmor o c h g o d nyansering under led- ning af hr Hedenblads vana taktpinne.
Värde- fullt bidrag lämnades i några n u m m e r af den Meissnerska orkestern.
Matiné gifves påskdagen i Musikaliska akade- miens stora sal af kammarmusikus F. Sörensen med benäget biträde af fruarna Math.
Linden och Dagmar Möller, fröknarna A l m a Hulting, Anna Thulin o c h Teckla Åhlander, operasångarne O. F. Lundqvist o c h J. Forsell samt konsertmä- starne L. Zetterqvist o c h T o r Aulin — alltså idel kända o c h värderade förmågor.
Några vidare rekommendationer behöfver därför matinén icke.
* — Fru Ellen Gulbranson har anländt till huf vudstaden för att börja ett gästspel å k. operan.
Början sker i nästa vecka s o m Valkyrian i Wag- ners opera af samma namn.
Intressant skulle vara, o m hr Elmblad samtidigt kunde uppträda i Hnndings parti, hvarigenom man finge nöjet på en gång se två erkända Wagnerframställare från mästarens egen scen i Bayreuth - r ^ör några dagar sedan m o t t o g j a g i r m a n u s k r i p t f ö l j a n d e lilla b e r ä t t e l s e u r verkligheten, åtföljd af ett a n o n y m t bref.
K.
Dramatiska teatern framförde i lördags för första gången ett saeolustspel af den kände öster- rikiske diktaren Grillparzer, b e n ä m n d t: » Ve, den som ljuger! » Utan tvifvel från begynnelsen ett af sin mästares svagare verk, har det nu därtill g e n o m tidens tand och tvänne bearbetningars slitning förlorat än mera af ursprunglighetens fägring o c h föreföll vår föga naiva premiére- D e t t a bref, så n o b e l t, så s a n t, så a n s p r å k s - l ö s t o c h så a l l v a r s a m t, t i l l t a l a d e m i g p å d e t högsta.
Jag hade varit u n g samtidigt m e d författarinnan, j a g h a d e sett s a m m a d r a m a s o m h o n o c h h a d e h a f t m i n s t r i d att b e s t å, icke m e d afseende på någon person, m e n m e d e n a l l v a r l i g p r ö f n i n g af m i n e g e n för- fS ^rinlagda blommor.
1898 m å g a att stå e m o t d e t y t t r e s l o c k e l s e r.
O c h j a g f a n n d e s s u t o m i b e r ä t t e l s e n e n d o f t af u n g d o m o c h skärhet, af enkelhet o c h heder, s o m g ö r att j a g t y c k e r m i g m e d fullt skäl k u n n a r e k o m m e n d e r a d e n till I d u n s läsar- innor.
När m a n slutar den, har m a n ett g o d t intryck.
D e n har j u o c k s å ett intresse d ä r i g e n o m, att d e n f r a m s t ä l l e r e t t l i t e t d r a g ur en k ä n d o c h p å sin tid m y c k e t uppskat- t a d s å n g a r e s lif.
F ö r m i n d e l k a n j a g i c k e, t r o t s författar- innans slutord, annat än identifiera h e n n e med hjältinnan, så u p p l e f v a d v e r k a r h e l a d e n lilla b e r ä t t e l s e n, m e n d e t t a m å j u s t å för m i n r ä k n i n g.
Amanda Kerfstedt.
Början af denna lilla berättelse tilldrager sig i Stockholm o c h förflyttar oss m e r än 40 år till- baka.
Sedan den tiden har m y c k e t förändrats, icke minst i vår hufvudstad o c h dess omgifnin- gar.
Människorna hafva ock delvis fått andra intressen o c h olika uppfattning i mångt o c h myc- ket.
Men innerst rör sig dock samma förmåga att glädjas o c h lida.
Och alldeles samma milda vårluft, samma klara, strålande himmel — det var i slutet af maj — gjorde då, likasom i våra dagar, Stockholm så tilldragande, ej blott för dess egna bebyggare, utan äfven för den mängd af till- fälliga besökande, som här fröjdade sig åt den uppspirande grönskan o c h k n o p p n i n g e n i parker och anläggningar, under det att mångenstädes på landet allt ännu var grått o c h kallt.
Just en sådan härlig vårdag var det s o m en adertonårig flicka befanns ifrigt sysselsatt m e d att nedlägga en m ä n g d saker i en reskoffert.
Rum- met, där h o n stod, afslutade en liten vacker vå- ning vid Drottninggatan.
Solen sken klar o c h strålande in g e n o m fönstret, m e n h o n märkte det icke, så ifrig var h o n m e d sitt arbete.
Snart var också alltsammans färdigt.
Blott det stora, öfversta facket var tomt, m e n på soffan bredvid låg en hvit sidenklädning o c h en luftig slöja.
Man såg, att det var en bruddräkt.
» Låt mig n u få hjälpa dig, A n n a lilla, » sade doktorinnan Svan, en äldre dam, som i detsamma inträdde från det närmast belägna rummet; » detta kan du icke göra ensam. » M e d stor omsorg ned- lades nu af dem båda den betydelsefulla hög- tidsklädnaden, öfverbreddes varligt, hvarefter locket tillslöts m e d sina dubbla lås.
» Nu kunna de när s o m hälst få hämta koffer- ten, » sade Anna.
» Jag tänker de snart sålt ut höet på torget.
Och g o d t rum får den sedan på det t o m m a åkdonet. » » Ja, nu är alltsammans instufvadt, u t o m din musslinsklädning, s o m sömmerskan inte hinner färdig förrän i eftermiddag, » sade den gamla frun.
» Den får jag taga m e d m i g på vagnen i mor- gon, då pappa k o m m e r in o c h hämtar mig. » » Nu kan du just sätta dig i ro o c h spraka litet. » D e slogo sig båda förtroligt ned i soffan.
» Tack, älskade tant, för att jag fått b o h o s dig denna v e c k a o c h kunnat ordna o m det sista af min utstyrsel, » sade A n n a.
» Det passade sig så bra, under det att m a m m a o c h syster Elsa styra o c h ställa i mitt b lif vande hem.
Gustaf vill inte, att jag skall se det, förrän det är fär- digt.
Allt blir en öfverraskning.
Tant kan inte tro, huru snäll han är, o c h hvad han håller af mig. » Doktorinnan såg vänligt på den vackra unga flickan med de rosiga kinderna och de nästan barnsliga dragen.
» Det är så underligt att tänka, att det redan o m söndag lyser för dig första gången, » sade h o n hjärtligt.
» Du känner dig j u verkligt lycklig? » » Tviflar tant, liksom många andra, på den sa- ken, därför att Gustaf är jämnårig m e d pappa? » » Nej, det var bara en fråga. » » Ser tant, alltsedan min far blef kyrkoherde i Z., då jag ännu var ett litet barn, har Gustaf hvarje år, under sina ferier, inackorderat sig hos oss på landet.
H a n läste m e d m i g o c h lärde mig långt mera än vår guvernant.
Så glad han var åt mina framsteg!
M e n ändå uppmuntrade han mig alltid att blifva huslig. » » Jojo men, » sade tanten småleende.
» Nej, nu missförstår du mig, tant.
Han tänkte visst aldrig på att jag skulle blifva hans hustru, förrän — » » Förrän? » » Förrän han fick professuren där nere o c h skulle flytta så långt bort.
När han talade o m
detta h e m m a h o s oss o c h alla voro glada öfver hans framgång, brast jag i tårar.
När han såg, att jag höll så mycket af h o n o m, då var det han först talade vid mina föräldrar o c h — &gt; » Och de vid d i g?
» » Ja. » » H u r u kände du det d å?
» » Jag blef så gränslöst öfverraskad. » Doktorinnan teg.
» Att han, som står så m y c k e t öfver mig i allt, han, s o m är så g o d, så ädel, ville begära mig till sin hustru — tant förstår nog, att jag först ej kunde fatta det.
M e n sedan blef det klart för mig, min stora lycka.
Pappa är så glad öfver det o c h m a m m a o c h syskonen m e d för den skull.
Det är ju ett sådant stöd för oss alla. » » H a n hade således ingen rival att b e k ä m p a?
» j Nej, alls ingen.
Det har nog varit roligt ibland med brödernas kamrater, o c h m a n har brytt mig både för dem o c h för några af grannarna, m e n detta har aldrig varit något allvar med.
Och hvad äro de emot Gustaf! » H o n höll u p p litet, därpå fortsatte h o n: » Jag hade förut en plan, s o m mycket syssel- satte mina tankar, jag h o p p a d e s att få b o inne i Stockholm o c h taga sånglektioner.
Tant vet, huru jag älskar musik, o c h de ha j u tyckt o m min röst, jag sjunger så gärna, o c h Gustaf hade lofvat att bekosta det.
M e n nu förföll naturligt- vis alltsammans. » » Du har icke alls varit inne i vinter o c h hört någon musik, tror jag? » &gt;Nej, hur skulle jag kunnat tänka på det.
V i ha sytt o c h rustat i ordning, o c h så har jag varit med i hushållet så m y c k e t jag kunnat.
Jag vill så gärna bli en.
förståndig matmoder. » H o n såg därvid helt förnumstig ut.
» Det tror jag du blir, o c h äfven att du blir lycklig, ty föräldrars välsignelse bygger barnens bo, » sade doktorinnan.
De afbrötos nu i sitt samtal genom att tvänne af prostgårdens tjänare, d e m de väntat på, af- hämtade kofferten.
Många hälsningar medförde de från Annas hem.
Hennes m o r o c h syster hade aftonen förut k o m m i t tillbaka från sin resa.
Och prosten skulle, såsom det varit bestämdt, själf följande dag återföra A n n a till det ej långt bort belägna h e m m e t på landet.
» Om vi nu kunde ha något roligt för oss i afton, » sade den vänliga tanten, då de åter voro ensamma.
» Jag undrar just, o m någon opera gifves på den kungliga teatern. » A n n a blef glad åt detta förslag.
Man såg efter i dagens tidning, men nej — intet » spektakel » där den aftonen.
Doktorinnan fortfor att läsa.
» K a n s k e vi skulle tänka på att i stället se » Dera ondes besegrare », s o m gifves på Mindre teatern hos Stjernströms.
D e n är visst m y c k e t omtyckt. » » Ja, det tror jag nog.
Jag har så litet följt med min tid i vinter, » sade A n n a småleende.
» Det värsta är, att jag skickat Marie till Hö- torget, o c h gamla Lena är så trög o c h ovan nu- mera. » &gt;Jag går så gärna, o m tant bara säger, hvar vi skola sitta, » sade Anna.
» K a n jag verkligen skicka d i g?
» » Ja, lilla tant, skulle jag inte hitta? » Därpå tvinade visst icke den goda doktorinnan, men — var det riktigt passande?
H o n hade sina små skrupler.
A n n a hade hastigt ifört sig sin ljusa sommar- kappa o c h den skära, rynkade sidenhatten, tog parasollet o c h penningarna af tanten o c h ilade med lätta steg utför trapporna.
I själfva porten mötte h o n en gumma, s o m b j ö d ut linnéa.
A n n a såg henne icke först.
» Go ' a, rara fröken, k ö p af en fattig stackare! » A n n a stannade, tog den friska, doftande buketten, s o m framräcktes m o t henne o c h gaf dubbelt mera än som begärdes.
» Gud välsigne, G u d välsigne, » lallade g u m m a n o c h fäste ett par svarta, genom- trängande ö g o n på den unga flickan.
» Jag spår hon får se sin käraste redan i dag, » sade hon.
Anna log, h o n visste det bättre.
Hon fortsatte sin gång m e d snabba steg o c h hade snart hunnit målet för sin vandring.
Kedan på afstånd, då hon sneddade öfver » torget », såg hon människor strömma ut o c h in vid teatern.
Just s o m h o n hann fram till biljettluckan o c h nämnde sin önskan, svarades det: » TJtsåldt! » » A, så ledsamt, » utropade hon.
» Samma pjäs gifves åter i morgon, » sade den vänliga biljettförsäljerskan.
» Det är för sent, då är jag på landet, » svarade A n n a helt okonstladt.
» Förlusten är måttlig, » hördes en spefull röst strax b a k o m henne.
Hon vände sig hastigt o m o c h stod ansikte mot ansikte m e d en smärt, välväxt ung man af Väggohyra, in IDUN 1898 ovanlig skönhet.
Pannan, h ö g o c h intelligent, var omgifven af ett lockigt, mörkbrunt hår, ögo- nen af djupblå färg, kvicka o c h glänsande, lätt beskuggade af glasögon med fina stålbågar.
Väl tecknade ögonbryn, en aristokratiskt buktad näsa och m u n n e n särdeles välbildad; men öfver den samma låg nu ett sarkastiskt uttryck, som likväl icke hindrade en vacker tandrad att k o m m a till sin fulla rätt.
A n n a studsade vid hans åsyn, men på samma gång kände h o n sig sårad öfver det sätt, på hvilket han tilltalat henne, o c h gick med värdig hållning förbi.
Detta k o m h o n o m att ovilkorligt lyfta på hatten.
V i d utgången satt en präktig rapphönshund, den A n n a vänligt klap- pade på hufvudet.
H o n återvände långsamt samma väg tillbaka, ledsen att ej ha lyckats bättre med sitt ärende.
H o n hade dock ej hunnit särdeles långt, då raska steg hördes b a k o m h e n n e; hun- den, s o m h o n nyss smekt, nästan flög förbi, o c h i detsamma syntes vid hennes sida tydligen dess ägare, den unge mannen, som nyss så opåkalladt tilltalat henne.
» Ber o m ursäkt, att jag hejdar er.
Felet är frökens därinne i biljettluckan.
H o n påminte mig o m, att jag har två biljetter aflagda för afto- nen, o c h d e m kan jag erbjuda. » » Ä m n a r ni då icke gå själf? » De hade stannat båda.
H a n betraktade den unga flickan m e d oförställd förvåning.
Det var så ovant för h o n o m att icke alltid vara igenkänd och beundrad.
» Jag kominer n o g dit ändå, » svarade han.
» Des- sa voro ämnade åt ett par bekanta, men de kunna lika väl gå en annan gång. » » Tack.
Det är en stor g o d h e t af er. » Hon tog m e d h a n d e n ned i fickan o c h drog u p p sin lilla silkesbörs.
» Förskona mig, » sade han, gladt skämtande, » nu k o m m a vi till en kinkig sak.
Ser ni, jag har själf fått biljetterna o c h kan därför, honnete- mang, icke sälja dem. » » Det kan jag inte gå in på.
Hvad skall tant, som velat bjuda mig, säga? » » A, g u m m a n tar n o g reson.
H v a d skola vi hitta p å?
Säg henne, att en dalmas k o m o c h b j ö d er. » H a n bröt m e d flit på dalmålet.
» Eller, bättre upp, en hygglig prästson.
Båda delarna är rama sanningen.
Duger icke det, månn tro? » Han sade alltsammans öfverdådigt putslustigt o c h m e d en trohjärtad min.
Hon såg förvånad på h o n o m o c h tvekade.
Bra gärna ville h o n — m e n — » Jag öfvertalar inte ofta, behöfver det ej heller. » H a n s vackra ansikte fick plötsligt ett föraktfullt uttryck, s o m lika fort försvann.
» M e n nu har jag satt mig i sinnet på, att ni skall k o m m a på teatern i kväll. » Det låg något magnetiskt dra- gande i hans ögon, när han såg på henne, s o m i detta ögonblick, där h o n stod i vårsolens be- lysning, syntes h o n o m en bild af u n g d o m e n själf i dess mest rena, okonstlade uppenbarelse.
— För henne var allt detta så nytt.
H o n ville säga något, m e n orden d o g o på hennes läppar.
» Nå väl, ni får betala mig, » började han åter.
» Gif mig blommorna, ni bär.
Ni liknar själf linnean, s o m doftar i skogen.
Midt i denna torra sandöken tycker jag mig plötsligt förflyttad till min h e m b y g d s friska dalar.
O, hur härligt majsol ler,- » sjöng han helt sakta.
H a n räckte h e n n e biljetterna.
Mekaniskt mot- tog hon dem o c h sökte lösgöra buketten från sitt bröst, m e n den hade slingrat sig fast o c h — så skulle han hjälpa henne.
H o n kände beröringen af hans varma andedräkt och rodnade djupt.
In- stinktmässigt tog h o n af sig silkesvantarna, o c h förlofningsringens klara guld lyste emot henne.
Det k o m en stillhet öfver hela hennes väsen.
Äfven han drog sig tillbaka.
» Ett barn, » sade han med ett underligt uttryck, » och redan för- lofvad. » » Ja, o m tre veckor står mitt bröllop, o c h jag är så lycklig. » Hvarför hon tillade de sista or- den inför denne främling, gjorde h o n sig icke reda för.
» Jag hade en gång en lekkamrat, s o m hette Anna — h o n är nu d ö d.
Ni är så lik henne. » H a n blef helt allvarsam.
» Har ni hört sången om den resande studenten? » A n n a svarade icke härpå.
Kanske märkte h o n ej d e n sista frågan.
» Farväl, » sade h o n, » tag mina b l o m m o r såsom en hälsning från er lilla kulla.
Jag heter också Anna. » Och i detsamma var h o n försvunnen.
H a n såg en stund efter henne o c h gick sedan långsamt vidare, följd i spåren af sin trogne hund.
Snart mötte h o n o m d o c k några glada kamrater, och inom kort voro glammet o c h skämtet i full gång.
De uddhvassa kvickheterna blefvo likväl i dag mera sparsamt utdelade.
o M a l och B a k t e r i e r utrotas af A n n a hade knappt hunnit reda sina tankar, då h o n åter inträdde i sitt tillfälliga hem.
Lyck- ligtvis hade ett par äldre fruntimmer k o m m i t på besök, o c h i deras närvaro berättade hon nu huru hon, g e n o m biljettförsäljerskans godhet, fått dessa fribiljetter af.
en herre, som ej själf tänkte begagna d e m.
D e gamla funno förklaringen i Annas intagande personlighet.
» Icke b o r d e hon tagit emot dem, » tänkte doktorinnan, » och illa var det af mig att låta henne gå » — Men nu, då det var för sent, behöll h o n detta för sig själf.
Platserna voro i logen närmast scenen på lista raden.
A n n a rådgjorde m e d tanten om sin toa- lett.
Resdräkten vore n o g bra enkel.
Därpå hade hon likvisst förut ej tänkt.
M e n — musslins klädningen hade redan k o m m i t från sömmerskan.
&gt;Tyckte icke tant, h o n borde taga den?
* [ntet be- höfde den därför se begagnad ut lysningsda g e n?
» » Nej, visst icke. » Och doktorinnan skulle dessutom taga vagn, då hon ej fick bjuda på nå got annat.
Aftonen k o m.
Den hvita ylleklädningen m e d de fina rosa-buketterna omslöt den späda, luftiga gestalten.
Det rika blonda håret var uppfästadt i en enkel fläta.
Ingen enda prydnad för öfrigt.
Detta behöfdes icke heller, ty sant säger skalden: » U n g d o m e n står s o m en b l o m m a o c h tjusar.
Och Annas förnämsta behag låg dessutom i oskul- dens fullkomliga omedvetenhet.
De hade i g o d tid intagit sina platser.
Tant med en kikare för ögonen upptäckte en o c h an- nan bekant.
H o n meddelade A n n a bland annat att dennes gamle onkel, den ridderlige major B. befann sig bland åskådarne.
Hälsning o c h åter hälsning.
Och i logen bredvid dem inträdde n u helt oförmodadt, doktorinnans hyresvärd m e d sin fru.
Ett lifligt samspråk började, hvaruti A n n a ej deltog.
H o n satt helt tyst.
Hvarför kände h o n sig b e k l ä m d?
Var det där för, att hon bar en dräkt, ämnad för en så h ö g tidlig dag i hennes lif.
Och just själfva orsaken, hvarför h o n hade iklädt sig d e n?
Hade icke en förhoppning insmugit sig hos henne, att hennes nya bekantskap från förmiddagen skulle befinna sig bland åskådarne.
Måtte han icke k o m m a det önskade h o n nu - hon nästan fruktade att återse h o n o m.
Stämningen af instrumenten började i orke- stern.
Dörrar öppnades o c h slogos igen — så- som än i dag — m e d häftigt buller af de i sista stunden anländande.
Midt under detta inträdde en vaktmästare i logen o c h framräckte till A n n a på en bricka en utsökt vacker blomsterbukett, vid hvilken ett visitkort var fästadt.
H o n trodde först, att det var ett misstag.
M e n n e j.
På kor- tet stod samma namn, som h o n nyss förut sett på affischen.
M e d klappande hjärta läste h o n de ord, s o m m e d en fin, prydlig handstil stodo tecknade under detsamma: » Lef väl, lef väl, unga brud o c h blif lycklig! » I ett nu fattade h o n allt tog b l o m m o r n a, böjde vänligt på hufvudet och budbäraren försvann.
o * rs&gt; — &amp; e öi .a § r.S as 3 t- a &gt; eä &gt; O P.CQ - 3 - a 2 o 3 s s= p,m o " » C / J o g &lt;x&gt; « £ c / i o «s - ej = * rS CO s co &gt; CD Blott ett par minuter u p p t o g o s af detta.
O m ständigheterna hade åter gynnat Anna.
Doktor- innan, införlifvad m e d grannarna på sin andra sida, märkte först efteråt buketten.
ce » Jo, ser man på.
Så underbart vackra b l o m mor.
Den majoren, han g l ö m m e r sig då aldrig, 09 ty n o g äro de naturligtvis från h o n o m?
» Som musiken i detsamma började, behöfdes intet svar.
Cl Visitkortet hade den unga flickan hastigt g ö m t undan, o c h det k o m därigenom att denna afton hvila vid hennes hjärta.
Ensam fick hon nu ut- kämpa sin strid, ty en sådan ägde h o n att bestå — h o n s o m förut var så alldeles outvecklad och opröfvad.
ti St Ja Det täcka sagospelet började.
Om det än för våra dagars publik kan synas sentimentalt, är n det d o c k i högsta grad intagande.
Och huru väl m utfördes det icke af alla vid sitt första fram o trädande.
Men, hvad s / &gt;m likväl beredde detta styckes nästan exempellösa framgång, var åter- gifvandet af den egentliga hufvudrollen, hvaruti en af våra mest såväl musikaliskt o c h drama- tiskt s o m äfven estetiskt begåfvade konstnärer firade sina första glänsande triumfer.
En sådan hänförelse som då har man knappast förr eller • ö - p senare hört omtalas, o m icke möjligen just i O u dessa dagar.
°J o * A n n a satt där till det yttre helt stilla m e d blommorna i handen.
Deras doft nästan beru- sade henne.
H o n var s o m i en förtrollning.
Och besynnerligt, allt hvad s o m tilldrog sig inne på scenen, tog verklighetens gestalt o c h förekom liksom direkt talädt till henne.
Den unga makans strider för att undgå de försåt och faror, s ö m utlades i hennes väg, blefvo A n n a s egna.
Och frestaren själf var farligare för henne — det Aktiebolaget Desinfectioxa.
i rum, fartyg o. bostäder, allt på stället — utan bortförande af möbler.
Rikstel.
34.
— Kontor: II A. Vestra Trädgårdsg.
II A. — Allm.Tel.
7494.
3 Ri: C3 P i - », ö G t £
DUN 112 1898 kände h o n — än för någon annan.
Det var o m ö j - ligt att d e n n a bedårande stämma och hela d e n n a tjusande apparition k u n d e lämna h e n n e o b e r ö r d.
Och hon visste j u dessutom, att han sjöng just för henne i afton.
— Hvarför fick icke äfven h o n lefva för konsten, för —?
Nej o c h tusen gånger nej, h v a d tänkte h o n på.
Alltsammans var j u blott ett bländverk.
H o n måste förjaga dessa drömbilder, ryckas ut ur sin villa.
B e s t o d hon prof vet därinne — h o n i pjäsen n ä m l i g e n?
Ja, nej — A n n a vågade knappast andas — jo, till slut segrade h o n.
G o d a makter skj ' ddade henne, o c h A n n a fick äfven en inre förunderlig kraft.
Sinnet var åter i någorlunda jämnvikt, när hon med doktorinnan steg u p p i den utanför teatern väntande vagnen.
Omärkligt hade A n n a påskyn- dat hemfärden i d e n ljusa våraftonen.
u t o m den yngste sonen, s o m n u blifvit läkare i mellersta Sverige o c h b o d d e tillsammans m e d sin moder.
Det var p å f ö r m i d d a g e n den 22 februari.
Dok- torn var redan ute o c h i full verksamhet.
Husets ena tjänarinna sysslade i k ö k e t o c h frun själf hade just lagt sista handen vid ordnandet för dagen af det prydliga h e m m e t.
H o n nedtog n u en liten hvit spetsmössa från toaletten o c h knöt den framför spegeln.
Denna återgaf dragen af en åldrad kvinna m e d grånadt hår o c h fårade drag.
Ögonen hade d o c k något kvar af sin forna glans, o c h ett mildt solljus låg utbredt öfver hela anletet.
H o n satte sig ned i soffan, framför hvil- ken stod ett arbetsbord m e d diverse sysaker, o c h, bland det öfriga, fanns där äfven dagens mor- gontidning.
Det dröjde sedan en stund, innan m a n slutat samspråka o c h intagit supén, o c h så sade man godnatt.
I n k o m m e n i sitt rum betraktade A n n a länge sin bukett o c h det lilla kortet.
Därpå tog hon fram ett skrin, hvaruti h o n förvarade sina skrif- saker o c h t ö m d e det.
Uti detta lade h o n nu sina minnen.
» I masten vissna, I älskliga blom- mor, » hviskade h o n.
» Men g ö m m a eder — ja, det vill jag. » H o n tillåste skrinet.
» E s war ein Traum. » A n n a satte på sig glasögonen, började läsa o c h fortfor härmed en stund.
M e n plötsligt ryckte hon till, hennes blick stannade vid ett namn.
Detta hade h o n n o g sett o c h hört omtalas många gånger förut.
Honom, s o m bar det, hade h o n däremot mött blott en gång i lifvet.
Nu var han död dagen förut.
Ett telegram från Kristiania meddelade detta.
Hans o c h hennes vägar hade gått åt skilda håll.
D e skulle icke råkas mera.
H o n hade aldrig önskat det.
Alldeles uttröttad af dagens tilldragelser in- s o m n a d e h o n snart därpå i sin mjuka bädd.
När m o r g o n e n grydde, tycktes h o n fullt hafva åter- funnit sig själf.
Men från barn h a d e h o n hastigt utvecklats till kvinna.
Lysningsdagen bar h o n en hvit söndagskläd- ning, fastän den var gammal — sedan hennes konfirmation.
H o n ansåg det ogrannlaga att bära den andra.
Någonting i n o m h e n n e förbjöd det, m a n var kanske mera s a m v e t s ö m då för tiden än nu.
— — Det ena tiotalet efter det andra hade förflutit, och detta sker icke utan att lämna märkliga spår efter sig i en människas tillvaro.
Man skref nu året 1896.
Större delen af lifvet låg b a k o m pro- fessorskan A n n a K.
H o n hade i h e m m e t s värld fått upplefva år af rikt innehåll.
M e n redan för längesedan var hennes trofaste make d ö d.
Bar- nen, spridda åt olika håll, hade bildat egna h e m, JTIDSFORDRIF aggjjggjjggggjgg Bidrag mottagas med tacksamhet.
Påsklogogryf af L E A.
En högtid finnes, dit jag hör, Så visst s o m slefven till en gryta, Och då, förutan till att skryta, Jag ännu stämning m e d mig för.
Ä n uti hvitt jag träder fram, Som när i sol ' n en snöboll strålar, Och än j a g uti färger prålar V i d u n g d o m e n s o c h barnens glam.
Vokalförändringsgåta.
Med i hvad kallas det m i n vän, när du från sta ' n far h e m igen.
hvad m o r ibland ses göra, då stygga barnen h e n n e störa.
ett namn s o m flicka bär.
du ses då kallt det är.
hvad p u n s c h e n göra plär.
Ninne.
Jag f o r d o m bjöd på poesi, O m också ej af bästa slaget, Men fruktar att vid detta laget Den sortens lyxvar mest förbi.
Med o Med y Med u Då var j a g s o m ett slags » roulette » I b o r g a r h e m o c h berresäjten; Nu blir jag äten — o c h förgäten Det är den nya tidens sätt.
44 H v a d ännu ingen kvinna prydt Och minst, ju mera rikt det varit.
Ett sätt att k o m m a fram m e d nytt Å t d e m s o m lasta hvad s o m farit.
Förvaringsrum, s o m hvarje fru, O m ordningsfull, m e d rätta skattar.
B e n ä m n i n g för en gosse ju, (En skåning bäst det ordet fattar). '
H v a d återkommer hvarje år Och af de flesta ses m e d nöje.
H v e m, o m h o n o c k i téten går, Man ofta tittar p å m e d löje.
E n » slingerbult », m e n angenäm, » Se, g o d dag A n n a m i n!
Ska du ej hvila dig i en kåsös, eller kanske i m i n c h a i s l o n g?
F o r d o m ansåg du den vara bättre. » » Valde ni att gå på » A t h e n e u m s » föredrag eller på Operan för att njuta af några rösters underbara löpningar? » » Vi kastade alla tankar på nöjen o c h promenerade i stället.- » Vi gingo till moster, Odensgatan sex.
Eterdoft slog oss till mötes, sina per- sienner hade h o n fält ner.
Kaffe, H o n tystnade.
Efter ett kort uppehåll fort- satte h o n: » Men du, Georg, lofva m i g att bränna u p p det, när j a g är d ö d!
» » Nej, mor.
Dess innehåll skall följa dig i graf- ven.
Tror du inte jag förstår, hur man känner i u n g d o m e n, i synnerhet m e d en konstnärsnatur som din.
Och önskningarna, s o m skrinet g ö m d e, blefvo ju i alla fall verklighet.
Min älskade m o r skall ha sin vårdröm m e d sig — den var så ren, att den ej behöfver sky evighetens ljus. » H a n slöt h e n n e ö m t intill sig.
Ej ett o r d väx- lades vidare o m detta ämne.
Följande år d o g den gamla professorskan.
H o n formligt nedbäddades i d e n skörd af friska b l o m m o r, s o m kärleken o c h saknaden ägnat hen- ne.
M e n allra närmast, inuti kistan, lågo d e vissnade rosorna — h e n n e s vårdagsminne.
Men nu såg h o n åter så klart framför sig den tjusande, u n g d o m l i g a bilden från forna dagar, just sådan han stod där, den fagra v å r m o r g o n e n.
Hon försjönk en stund i djupa tankar.
Därpå skred h o n sakta fram till d e n gamla byrån m e d mässingsbeslagen, s o m följt h e n n e från föräldra- h e m m e t.
I nedersta lådan fanns ett skrin.
Det hade stått där orördt i öfver fyratio år.
Varsamt framtog h o n nu o c h ö p p n a d e det.
Där låg bu- ketten — vissnad — tillsammans m e d det lilla visitkortet, gulnadt af tidens framfart.
M e n nam- net var oförändradt, m e d d e fint tecknade ra- derna inunder.
H o n åter läste d e m m e d rörelse.
Den önskan, de innehöllo, hade gått i fullbordan.
Likväl hade h o n blott en enda gång haft en aning o m kärlekens lycka, en solglimt, s o m hastigt för- svann.
Tårar fuktade de vissnade b l o m m o r n a.
Mycket k u n d e sägas o m h o n o m, m e n h o n hade sett i hans ögon att h o s h o n o m fanns en släkt- skap m e d det innersta i hennes väsen.
Som skänker både fröjd o c h nytta.
Det, hvartill sällan en b e k v ä m Och treflig väg oss plär förflytta.
H v e m aldrig tunga haft för tand, Men som just därför h ö g t man skattar.
Så en, som är så full ibland, Att m a n hans bärkraft knappast fattar.
H v a d man s o m stöd kan lita på, Men som ett vapen o c k kan vara.
Ett ord, s o m alltid plägar stå Ibland adverbers lätta skara.
Så något s o m går lätt i kras Och då en h u s m o r j u bedröfvar.
Sist hvad d e n ene kan m e d grace, Den andre s o m han hade klöfvar.
Med e Så långt borta han var från sin kära dalabygd!
Det nästan förekom henne, s o m hade de råkats helt nyss.
» Men kanske k o m m e r hans stoft att hvila där. » — O c h h o n anade rätt.
Liten A n n a och mycket annat g l ö m d e han n o g för stundens växlande intryck, m e n fosterbygden, den blef han trogen i döden.
När m o d e r o c h son, samma dags eftermiddag, förtroligt sutto tillsammans vid den vänliga skym- ningsbrasan, då meddelade h o n detta sitt älsk- lingsbarn, ö p p e t o c h okonstladt, hvad s o m till- dragit sig mellan henne o c h den bortgångne konst- nären, hvilkens d ö d han, såsom en nyhet för dagen, helt omedvetet k o m att o m n ä m n a.
H o n visade h o n o m äfven det lilla skrinet.
» Under långa tider har jag nästan glömt, att det funnits till.
Men det felades m i g m o d, den där gången, att förstöra det.
Och så blef det kvar. » inkapslade, geografiska namn.
patentrostadt och konserveradt i enl. med Professor Liebigs metod, bvarigenom det står sig i flere månader, i fina blandningar: J a v a, M o c k a, P l a n t a g e m fl, Fabriksbod 9 B i b l i o t e k s g a t a n, Sthlm- Innehållsförteekning: Josefina Princell, född Lind; af Viola.
(Med porträtt).
— Skärtorsdagskväll; poem af E.
T.
— Något om solljus; af Rakel.
— Den hjälpsamma vännen; en flyttningsdialog af Zorah.
— Om bruket af påskägg.
— Iduns papperskorg; af En svensk kvinna.
— Från Iduns läsekrets: I piano- och pinofrågan; af Vems.
Öppet bref till Stade; af. /.
J.
— Skaldernas kvinnor; små studier för Idun af Emil Lin- ders.
X.
Carl David af Wirsén.
— Ur notisboken.
— Te- ater och musik.
— Skrinlagda blommor.
— Tidsfördrif.
Ifyllningsgåta.
1 2 3 4 5 G 7 X X |x | X _ 9 10 11 12 13 14 15 IG 17 8 \ * x; i X x!
X X X!
x X X X 1 X i " Bokstäfverna s o m infalla i d e m e d kors markerade rutorna bilda ett ordspråk.
ap, as, b, ce, da, di, ed, g, g, g, ge, g i m, gla, gre, i, kt, il, ju, ka, 1, le, l ö, löf, m, mir, må, ny, o p, or, ot, pa, r, re, res, rog, rås, rö, s, si, t, ta, te, är.
1) Mansnamn, 2) abstrakt b e g r e p p, 3) de godas b o n i n g, 4) fågel, 5) en stackars vanlottad, 6) frukt, 7) n o r s k stad, 8) seg vätska, 9) gudinna, 10) hvarpå vintern stundom bjuder, 11) flicknamn, 12) dryck, 13) våg- längd, 14) bjudes blott en tid o m året, 15) högslätt i Asien, 16) påbud, 17) ädelsten.
E. O. N.
A c k!
en tröttande afton blef det.
H o n var naturligtvis bekymrad, stac- kars m o s t e r!
H a d e nödgats att ånyo sända Georg rek.
Landtstället be- höfde annan taktäckning.
Pion bjöd oss på kaffe — » intubi » — genast vi k o m m o, sedan kvällsvard.
Öfver- flöd af mat. » » Nej, skall du gå redan?
Mark väntar, säger d u.
Er o r o för hvar- andra är alltjämt landtlig o c h naiv, Hälsa Mark; andra bekanta också. » Fix.
Aritmoremel: Rosendal: Lars, Aron, Ano, Leo, Elna, Edla, Rosa, Dora.
Hufvudbry ' et: Lösningar.
Logogryfen: » Blåstrumpa .., tår, salt, bål, bår, rus, bast, strå, ramp, stumpa, mat, lura, mal, palt, blåsa, alt, bas, sump, stå, åra, bra, lump, slup, mäl, bal, prat, såpa, sur, sup, stupar, pålar, tå, Saul.
Geografiska namngåtan- Sp&amp;nien-Italien: 1) Skutari, 2) Piemont, 3) Aleu- terna, 4) Neapel, 5) Iravaddi, 6) Elbe, 7) Nymvegen.
Gåtcharaden: Ordlek.
Rebusen: Påssjukan förekommer ock om sommaren.
Korsgåtan: 1) d, 2) ren, 3) de- mon, 4) not, 5) n.
F ö r ä d l a d e K a f f e t i l l S n t « S P r analyserade af D.r Setter I U I U U I U U C r v U l i e u u ö U l M C r, berg ochIngeniörLandin.
Gör kaffet hovnoffent, välsmakande, sundt, närande och billigt.
Begär hos er närmaste handl.
K r o n h a f f e och Utställulnir * ka«e.
