# ID: svediakorp-per1172
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1898
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 12,689
# sentences: 572
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm.
Iduns Kungl.
N:r 12 (535) Prenumerationspris pr år: Idun ensam _ kr.
Iduns Modet., fjortondagsuppl.
» Iduns Modet., månadsuppl.
» Barngarderoben » Fredagen den 25 mars 1898.
5 5 3 3 Byrå: Klara södra kyrkog, 16, 1 tr. Öppen kl. 10 — 5.
Allm.
telef.
6147.
Rikstelef.
1646.
Redaktör och utgifvare: FRITHIOF Redaktionssekr.
: J.
Ester allen på sin post i lifvets junidag.
Vän och fager, frisk och hurtig.
Såväl till sitt inre som yttre en helgjuten och sann bild af en nordens mö i sin fulla kraft!
Så var den unga Sofia- syster, hvars sympatiska bild i dag pryder Iduns första sida.
Hennes korta, men rika lef- nadssaga skola vi nu söka i några spridda drag delgifva våra läsarinnor.
På den sedan ett par hun- dra år tillbaka fäderneärfda gården Walla i Fagre försam- ling af Skara stift föddes den 6 december 1871 Ester Anderson, den mellersta af trenne syskon, den gladaste, den ifrigaste, ehvad det gällde lekar eller läxor.
Sin första undervisning emottog Ester i hemmet och fullbordade sedan sina studier vid Skara högre elementarläroverk för flickor, hvarifrån hon utgick med de högsta betyg.
Där- efter tillbragte Ester några år i föräldrahemmet.
Ester och hennes systers varmaste ön- skan var att få studera till läkare.
Denna deras önskan blef ej förverkligad, i stället ägnade de sig båda åt sjukskö- terskans ansvarsfulla ' ' värf.
Den 23 maj 1892 antogs Ester som elev vid Sofiahem- met i Stockholm och genom- gick med stor heder dess alla grader.
I den enskilda sjuk- Nordling.
ll:te årg.
Utgifningstid: hvarje fredag.
Annonspris: 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » 25 öre för hvarje päbörjadt tiotal stafv.
Lösnummerpris 15 öre (lösnrr endast för kompletteringar.)
Utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
Anderson » Hoppet såg den rosen blomma, Såg den skönhet som den gaf, Nu från rosenlunden tomma Ilar minnet till en graf.
; F HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Hofboktr.
vården verkade Ester endast ett par månader.
Hon stod un- der denna tid, kan man säga, som en ljusets ängel vid en sådan där långsam sjukbädd, där den ena dagen gifver och den andra tager, där striden mellan hopp och fruktan omväxla och där om någonsin sjuksköterskans tålamod och skicklighet i sitt kall tagas i anspråk.
Den platsen var Ester i sanning vuxen!
Min första bekantskap med Ester gjorde jag under den- na tid, och aldrig går hen- nes strålande bild ur mitt minne, danad som hon var att taga och gifva kärlek i rikaste mått.
Sann och trofast var hon, med något sällsynt rent och sundt så till kropp som själ, begåfvad som få på huf- vudets och hjärtats vägnar.
Snart öppnades också ett vidsträckt arbetsfält för den unga flickans stora förmåga.
Till öfversköterska på Falkö- pings nya lasarett antogs hon d.
15 juni 1895 och kvarstan- nade där till i februari 1 8 9 7.
Väl var hon medveten om det ansvar, som på denna plats lades på hennes unga skuldror, men innerlig och fast var hennes föresats att offra sig för sina lidande med- människor.
Den 3 februari 1897 för- flyttades Ester till Akademi- ska sjukhuset i Upsala.
Kort, allt för kort tid fick hon där arbeta, sällsynt nitisk och skicklig.
Just i sitt kära arbete skulle Ester såras till döds.
Ett ringa sår till en början och dock så farligt.
Allt hvad läkarekonsten ägde ypperst, hvad systerlig kärlek och o m.
' PPJ^ 90 139S Familjelifvet är egenkärlekens skönaste graf, o c h från den grafven har sedligheten sin upprinnelse.
P. Genberg.
vårdnad kunde gifva slösades med fulla händer öfver den unga » systern ».
Men för- gäfves var all mänsklig omsorg: döden fullföljde sin gärning, bröt rosen, innan ett enda af dess blad hunnit falna för höstlig vind.
I rosor blef hon också bäddad.
Läkare, patienter, kamrater och vänner, alla gåfvo de sin blomstergärd åt den unga kvinnan, som under sin korta lefnadsbana hunnit göra en så stor insats i lifvet.
På dagen ett år efter sedan Ester till- trädde sin plats på Akademiska sjukhuset fördes hon därifrån som dödens brud.
Vägen gick till hennes barndoms och första ung- doms hem, det gamla kära Walla.
Under dess tak måste hon en stund stilla bida, för att för sista gången sakta smekas af mjuka modershänder.
Därifrån fördes hon till Fagre åldriga tempel, fram till samma altarrund, vid hvilken hon komflrmerats någ- ra år förut.
Och så till sist ut på kyrko- gården, där en älskad fader förut hvilar: vid hans sida bäddades hennes graf.
Samma lärare, kyrkoherden N.
J. Ternstedt, som beredde Ester till hennes första nattvards- gång, invigde också hennes stoft åt för- gängelsen med en gripande betraktelse öfver dessa o r d: Må jag icke göra hvad jag vill uti det som är mitt (Math.
20, 15).
Talaren på- visade, med huru mycken godhet, men också genom sorg och strider vägen ledes till det rätta målet, huru vi med undergifvenhet och tacksamhet må böja oss under Guds vilja, ehvad han gifver eller tager.
— — Ack, du moder, som för barnen sörjer, Det skall han, som nu i vårens tid, Tog farväl af alla, små i norden Och gick bort från detta lifvets strid.
Hvad han gaf skcäl räcka alla tider, Hvar ett barnsligt hjärta ler och kvider, Skall det hinnas af Topelii frid.
Skald, från Finland, broderlandets bäste, Hvad du haft för våra barn ocli oss, Tack för det — vår djupa kärlek fäste Kring ditt namn odödlighetens bloss, Binde band af tro kring dina länder, Kring ditt Auras och ditt Sveas stränder, Kring den döde sångaren och oss!
Gid.
- -; Uppfostran till osjälf- yiskhet.
Anförande vid Tärna folkhögskolas vinterfest den 27 februari.
Af Cecilia K Bååth-Holmberg.
(Forts. o.
slut.)
ed till barnen måste vi gå; där skola vi börja, menar han.
Med lif och värme omfattades också bildandet af de s. k.
» maj- föreningarna ».
Den första stiftades i Hel- singfors den 1 maj 1870 och afsåg småfåglar- nas skydd.
Liknande föreningar utbredde sig snart öfver hela landet.
A r 1878 fannos mer än 100 sådana, och mer än 30,000 barn voro inskrifna i dem.
Men så afstannade åter denna stora rörel- Rik var Esters lifsgärning, kort hennes se inom barnavärlden.
Barnen växlade om, lefnads saga.
Låtom oss afsluta den med och de äldre, som skulle leda dem, trött- skaldens betydelsefulla ord: nade.
Många lärare i folkskolorna voro likgiltiga eller motståndare, därför att de — — Klagen icke, när döden sänder bud, ansågo gossarna böra få samla ägg och Grafkullen är ett trappsteg, som närmar oss till uppstoppa fåglar.
De uppmanade snarare Gud.
Och aldrig ligger himlen så nära mänskans famn, till djurplågeri.
Som när all jordisk lycka försvinner som en hamn.
Detta upprörde Topelius.
I ett föredrag i Helsingfors den 22 juli Då växa minnets rosor förutan törnen opp, Då tänds som morgonrodnad odödlighetens hopp.
1891 uttalar han sin harm och sin sorg Då svarvar öfver griften ej dödens ängel blott, öfver den råhet, som blir en följd just häraf.
Uppståndelsen och lifvet har mänskan då förstått.
Till-föräldrar och skolor säger han: » Hvarför uppfostren I vilddjuret i män- Adelaide Nauchhoff.
niskan?
Veten I icke, att grymhet förhärdar, att råhet förvildar, att djurplågare också • bli människoplågare? » — — » Rätt för alla, » fortsätter han vidare, » detta är utgångspunkten.
Lägg märke till hvad denna fordran innebär, när den ut- T yst, den kommer, skuggan ifrån Finland, sträckes till allt lefvande.
Rätt mot en får Ifrån floret kring Topelii bår, ej vara orätt mot en annan, orätt mot män- Sorgens ängel ifrån Björkeudden niskor får ej vara rätt mot djur.
Börja Öfver Bottenhafvets böljor går, med denna grundtanke, börja icke med Går att lägga omkring Svea armen, människan, ty hon är endast en del af ska- Pressa mot den kalla tomma barmen pelsen.
Börja med Gud ofvan henne och Sveriges ljusa glada unga vår- den lägre skapelsen under henne; nog föl- Stackars gossen min, som rofullt slumrar, När din mamma torkar bort en tår, jer sedan tillämpningen äfven på männi- Du fått sorg i natt som aldrig ännu, skovärlden. » Fast ditt barnahjärta ej förstår.
Och när hvarken föreningar eller skolor Hvem skall nu ditt unga hjärta lära visat sig vara verksamma nog, då vänder Älska hem oeh land och folk och ära, Topelius sig till hemmen.
När ej barnavännen mer det får?
» Börja där, » säger han, » börja medan bar- nen ännu äro helt späda, låt dessa lärdo- Hvem skall sjunga vårens vackra visa mar, praktiskt inöfvade, bli edra barns lifs- För min flicka vid » den klara rand », Hvem skall kyssa Törneros i slottet luft! » Otur hundraårasömnens land?
Och han visar vägen, som hemmen ha Hvem skall hälsa från de finska barnen, att gå.
Hvem skall visa på de fina gamen TJtaf kärlek mellan våra land?
— » Jag har tänkt mig, » säger han i ett « När barnavännen dog.
r J privatbref af den 17 april 1896, » att hvarje barn borde hafva en skyddsling, o m också blott en kattunge eller en blomma i krukan eller en liten syster, men alltid något, som medför ansvar.
Utan detta ständiga ansvar fruktar jag att alla goda föresatser i dag befinnas i morgon bortdunstade i barndo- mens blå luft. » Denna tanke blir så småningom en älsk- lingstanke hos den vördade åldringen.
Ä n n u senare, den 22 februari 1897, skrif- ver han därom: » Man kan ej begära af barn, att de skola förstå den fullkomliga, omfattande kärlek, som så mången äldre icke förstår.
— — Barnaögat ser alltid det enskilda först; där- för är t. ex. djurskydd i sin helhet ofatt- ligt för barn, de behöfva koncentrera sin kärlek på en bestämd skyddsling.
Låt dem själfva välja en sådan, hvarifrån som helst; nog växer kärleken ut från det minsta frö.
Men just detta frö behöfves, ty vanan att själft uppväxa under andras skydd och vård alstrar hos barnet mycken själfviskhet. » I ännu ett annat bref af mycket färskt datum — d.
6 dec.
1897 — återkommer Topelius till denna sin älsklingstanke: » — — Jag återkommer till mitt förslag om skyddslingar, men så att detta icke blir obligatoriskt, utan frivilligt.
Kärleken växer ut som ett frö från en till alla, och Guds kärlek skall vara utgångspunkten.
Gif barnet ett svagare att beskydda, och det skall till- tala dess ädlare känslor, på samma gång barnet, själft så svagt, känner sig smickradt att kunna beskydda en ännu svagare » I en liten uppsats eller saga, kallad » Änglarnas julklapp) », utvecklar Topelius ut- förligt sitt program.
Han låter änglarna rådgöra o m, huru de bäst skola leda de små människobarnens sinne åt det goda.
Hittills ha de lärt bar- nen att förstå det rätta och vilja det goda, men att göra det goda, så långt ha de än ej kommit.
» D å », berättar Topelius, » är bland dem en ängel, mer ljusblå än alla de öfriga, oeh han är det barnets ängel, hvilket en gång satt i frälsarens famn och fick hans väl- signelse.
Denna barnängel finner ett råd, han säger till de rådville: Förstån I icke Guds kärlek?
Skulle ett människobarn nå- gonsin vara så svagt, så värnlöst, så hjälp- löst, att det ej finner en lefvande varelse ännu svagare, värnlösare och hjälplösare än det själft är?
Gören alla som jag skall göra, när julen kommer, och sägen i alla hem, i alla barnahjärtan samma ord, som jag skall säga till baruen i det hem, dit jag kommer som julgäst — — —.
Så vill jag göra, fortfor ängeln.
När granen är tänd och barnen församlade, vill jag säga några ord till det hemmets fader eller moder, när de slutat sin julbön.
Och fadern eller modern skola upprepa mina ord för barnen, och barnen skola få välja fritt, men när de äro tvehågsna, skola de äldre råda dem.
Jag skall säga så: 1.
Gud gifver åt hvarje barn en skydds- ling att älska och försvara, på det att barnets kärlek till denna ena må efter hand växa ut till godhet mot alla.
IDUN 1898 2.
Hvarje barn öfver ett år gammalt skall till sin skydsling utvälja en lefvande varelse, människa djur eller markens växt, som är svagare än barnet själft.
3.
Denna varelse skall barnet vårda så mycket det kan, men icke bortklema, icke gynna på andras bekostnad, icke tillåta något orätt, ondt eller oskickligt.
4.
Och detta allt skall barnet göra af kärlek till Gud och hans skapade verk.
— » Mycket, » så slutar Topelius sin saga, » mycket i denna julgåfva behöfver förklaras för barnen.
O m Karl vill beskydda en ung fåle; om Anna hellre väljer sin lilla kalf eller sitt hvita lam; om Vilhelm beskyddar en hund, men Karin föredrager sin kvicka kattunge; om Viktor väljer sin tama ekorre och Elsa sin unga kanariefågel; om Rickard hellre beskyddar lille bror, men Lina föräl- skar sig i sin löfkoja, som hon uppdragit i krukan allt ifrån de första hjärtbladen; — hvem skall då Lilly beskydda, hon som än- nu ligger i vaggan?
H v e m skall den fattige tiggargossen beskydda, han som själf hung- rig och hjälplös går från gård till gård och begär sitt bröd?
Det vill jag säga dig, besvarar Topelius själf sina frågor.
Lilly skall bespara sin egen mamma mycket besvär, mycket natt- vak, mycken oro, om hon ej bråkar, ej kla- gar, men alltid är tålig och glad.
— — Så fattig är ej heller tiggargossen, att ej den ledbrutna lilla fågelungen, som han fin- ner nedfallen ur boet, och det vilsegångna barnet, som han visar vägen till hemmet, är fattigare än han.
Hvarje tjänst, som du frivilligt bevisar en annan, gör dig i detta ögonblick starkare än han, och hvarje gång du försakar dig själf för en annan, är den andre svagare än du.
— — — Se, så underligt är det i världen, att svagast och fattigast äro de, som behöfva och begära de mesta försakelser af andra, men starkast och rikast äro de, som kunna försaka sitt eget för andras glädje.
— — Detta skrefs i en liten tidning, » Sylvia », 1895.
Följande sommar besökte Topelius en god vän och fann till sin glädje och öfverrask- ning, att hans ord fallit i god jord, ty sa- gan om » Änglarnas julklapp » hade mäktigt gripit husets barnskara.
Vid sin ankomst en sommareftermiddag fann han denna, gossar och flickor, en hvar på sitt håll, ifrigt sysselsatt med att vårda och hjälpa sin ut- korade skyddsling.
Den ena hade tagit trädgårdens tvinande plantor, vattnade och skötte dem, tills de slogo nya kraftiga skott; den andre hade valt åt sig den gamle lame fiskargubben och hjälpte honom med att draga hans not i land, att tjära hans båt o. s. v. En tredje hade på sin lott tagit torpa- rens moderlösa barn.
En fjärde hade valt just sin egen mamma till sin skyddsling och gaf noga akt på, att allt onödigt be- svär, alla små ledsamheter skulle besparas henne.
Kort och godt, hela hemmet var fylldt af barnens glada ifver att tjäna och med fri vilja gladt uppoffra sig för andra.
» Gud välsigne eder barnsliga kärlek och låte eder få glädje i lifvet, » sade Topelius djupt rörd, i det han med tårade ögon kysste dessa barns blomstrande kinder.
Och inom sig tänkte han: » Lyckliga föräldrar, lyckliga hem! » Att det var hans idé, som då burit frukt, därpå tänkte han icke.
Här påträffa vi ännu en sinnrik etagére, svenskt I hvarje hem, där denna idé vinner fot- fäste och omhuldande, skall också samma arbete, hvilken kan svängas omkring så, att dess samtliga sidor blifva lätt tillgängliga och hvilken lycka växa upp för unga och gamla.
därför också användes till förvaringsställe för uppslagsverk och dylikt.
På etageren står en _ * byst af Mikael Agrikola, utförd af skulptören C.
Sjöstrand och en gåfva af denne till skalden.
Bokskåpen prydas här med byster af Rune- berg, Gustaf II Adolf, Karl X I I m. fl.
Till biblioteksrummet gränsar skaldens arbets- rum, ett af de minsta, i våningen och till sin För Idun af V.
L i n d m a n.
inredning ännu enklare än de öfriga rummen.
Men talrika portföljer och manuskriptsamlingar vittna en, som haft lyckan att stifta personlig be- om den sällsynta produktivitet Z. Topelius lagt kantskap med Z. Topelius, skall ej lätt för- i dagen, en arbetsförmåga, som ej ens in i ålderns gäta de högtidsstunder samvaron med honom höst svek honom.
Om dessa yttrade skalden skänkte.
Jag har bland många andra varit del- dock helt anspråkslöst: » Idel gamla papper, aktig af denna lycka, sammanträffat med den hvilka förgå så lätt. » store bortgångne både i hans idylliskt vackert Äfven här äro väggarna behängda med taflor, belägna hem och äfven i Finlands hufvudstad, bland hvilka den öfver sängen placerade, som och jag tager mig härmed friheten för Iduns föreställer Jairi dotter, var hans älsklingstafla.
ärade iäsarinne- och läsarekrets lämna några Vi nämna sist i detta rum — märk, det bästa rön från mina besök hemma hos skalden.
kommer här till sist — det skrifbord, vid hvilket Björkudden — ja, så heter stället, det veta ju så många vackra tankar nedskrifvits af den ädle alla af gammalt, och det ligger vid pass ett sten- med silfverhåren.
kast från Östersundorn gård, på en udde i Sibbo Så hafva vi ännu att orda något om matsalen socken af Nyland, 22 kilometer från Helsingfors.
det ljusa glada rummet, med sitt möblemang i britt Snö och frost svepa nu naturen och orngif- samt med sin af skaldens svärson, artisten Acke ningarna kring den enkla, men smakfulla villan Andersson, utförda breda list löpande längs hela i tvänne våningar, den väl skötta fruktträdgår- väggen ofvan fönstren och framställande en hel dens trän stå aflöfvade, blommorna på blomster- liten näpen saga.
Matsalen ligger parallelt med anläggningarna njuta af sin vintersömn och slin- stora salen och vetter åt gårdsplanen.
gerväxterna på den veranda, som gränsar till I karaktärsbyggnaden finnas vidare ännu rum salen i byggnadens midt äro vissna, liksom ock för skaldens dotter, författarinnan fröken Toini fågelsången ej ännu tonar.
Men du skulle ha Topelius, och författarinnan Alta Dahlgren, sedan besökt stället i solljusa sommardagar, då lust länge bosatt här, samt för köksdepartementet.
och lif rådde öfverallt, då blommornas färgprakt Rummen en trappa upp bebos af skaldens svensk- och solens glitter på det nedanför liggande sun- födde måg, artisten Acke Andersson, och dennes dets vågor tjusade ögat eller bruset från det maka, Z. Topelius ' yngsta dotter, Eva Topelius.
längre bort belägna vida hafvet smekte ditt öra, Sådant är i största korthet skildradt det hem då fåglarna från morgon till kväll bragte sin Z. Topelius hade utvalt till sitt otium på gamla kärleksfulla vårdare och vän sin enkla hyllning dagar och där han hade det så lugnt och frid- i toner, då skaldens hjärta ännu klappade för fullt långt borta från världslifvets buller och allt godt, sant, stort och ädelt i lifvet, för alla jäktan och där han nu slutit sina ögon för all- lidande och förfördelade t. o. na, de af så mån- tid.
Öfverallt härskade den frid, som blifvit ho- gen förgätna djuren.
Du skulle hafva varit på nom så kär, och angående hvilken han vid ett Björkudden då!
besök till sina gäster yttrade: Nåväl följ med mig, jag skall söka ledsaga dig » Då 1 blifven gamla, skolen I finna, hur godt genom dess salar, dessa salar, därifrån hvarje det känns att hafva det lugnt och fridfullt om- onödig, tyngande lyx är bannlyst, men där allt kring sig. » är så smakfullt och ordnadt, med ett ord så Helsingfors den 15 mars 1898. hemtrefligt.
Låtom oss då till en början göra en titt in i stora salen med sina mot det ofvan nämnda sundet vettande trenne fönster.
I midten af densamma står ett bord beströdt med böcker, äldre och nyare, de flesta tillägnade skalden af resp. författare både i in- och utlan- S m å studier för Idun det.
Därinvid varsna vi den sinnrikt konstru- erade konversationsstol, skalden mottagit som af Emil Linders.
gåfva af sin mångårige förläggare A. Bonnier i Stockholm.
Vidare finna vi här en flygel och IX.
ett harmonium, smakfulla möbler, byster och af inhemska konstnärer målade taflor, dels upp- Carl Snoilskvj.
hängda på ' väggarna, dels placerade å stafflien.
Den öfver flygeln hängande taflan framställer » Jäg bringar drufvor, jag bringar rosor, en scen ur Regina von Emmeritz vid dess för- sta uppförande och är utförd af Ii.
W. Ekman.
jag skänker i af mitt unga vin; Angående densamma yttrade skalden vid ett af på alla stigar, på alla kosor våra besök på stället skämtsamt ungefär följande, jag slår den glittrande tamburin.
; efter att hafva påpekat, att personernas &amp; taflan Det är tydligt att i dikterna af en skald, konterfejer voro trogna afbilder af de i pjesen uppträdande: » Ekman var en spjufver; se, han hvars teckning är så full af lif, så med- har målat af Oygmcus, bärande den svenska ryckande, kvinnorna ej skola saknas.
De fanan. » finnas där också, än dansa de som konst- Till vänster om salen är beläget ett med väx- beriderskor på en » andalusiers » rygg, än ter rikt prydt rum, " och här hänger jämväl ett i olja uttordt medaljongporträtt af den hädan- vandra de som husfruar i bonade adelsge- mak eller sitta vid lampan, syende för ma- gångne skaldens äfven aflidna maka.
Till höger om salen är biblioteksrummet med ke eller broder, som strider vid Dybböl sina rika litterära skatter.
Mellan de två stör- eller Dannevirke.
sta bokskåpen under ett af fönstren står ett Det hvilar en egendomlig fägring öfver bord och på detta ligger vanligen den s. k. främ- lingsboken, hvilken redan i början af fjolåret Snoilskys kvinnobilder.
Huru stor är ej upptog betydligt öfver 1,000 namn på besökare Tatterskan i sin förtärande kärlek till sonen, af stället och flere af dem där anbragta teck- om hvars piskrapp hon säger: ningar, poem, noter m. m.
Vid högra sidoväg- gen stå en soffa, bord och stolar, äfven detta » det kännes som balsam på min kind.
: bord fullsatt af böcker, dedicerade till skalden Kvinnan, om hvilken det heter, att hon är af resp. förf.
Vi fästa oss i detta rum vidare vid en smakfull eldskärm prydd med pressade » en nymf eller bacchantinna, vilda blommor, och på tal om hvilken den gamle som dansat för bröd i kväll — » yttrade en gång, att konsten kan dana mycket, men naturen är dock den största konstnären är ej längre klädd i hämmande dräkt, utan själf; den ofvanför nyss nämnda soffa hängda, är blott en förtvinad mor, som ängslas för af artisten Liljelund målade taflan, föreställande Kuddnäs invid Nykarleby, Z. Topelius barndoms- sitt barn, som hon låst in i det brinnande hem; en talia af skalden vid tio års ålder, hans huset.
far, mor och syster; och mycket mera.
Ibland låter Snoilsky en kvinna bli häm- Topelii hem.
1) Skaldernas kvinnor.
IDUN nerska af svunnen tids orätt såsom i Konst- beriderskan, där » de, hos hvilka hennes fränder fåfängt tiggt en beta bröd, osa i den skönas händer tanklöst af sitt öfverrlöd.
Hon dem alla skall bedraga, hämna sina bröders skymf, både guld och hjärtan taga, Nemesis, förklädd till nymf. » Stundom äro Snoilskys kvinnor sådana som den sköna Katje, hon som kysser spö- ket och offrar sin fägring för att rädda den älskade, eller också likna de Gemma, som förtröstansfullt tömmer den bägare, hvars dryck kunnat ge henne döden.
Skaldens största kvinnogestalter finner man dock i hans ståtliga Svenska bilder.
Se denna Aurora, som älskar » Hans Kristoffers och Otto Vilhelms land! » M Man själf tror henne, när hon säger om sig » Då var jag svensk, jag jublat på Karvas, Dunas dag. » Och huru: med klappande hjärta läser man » Här stod Aurora på dimmig hed, en fager syn!
Från yppiga skuldror kappan gled och släpade sobeln i dyn. » Man förstår huru stiftsfrun i Quedling- burg drömmer om det fattiga Sverige, hvars sol gick ned vid Pultara, liksom man fat- tar den stolta Christina Alexandras längtan efter sin store faders land.
Det är sanna adelskvinnor, diktaren skil- drar, när han berättar om Baners ädla maka, som uppmanar sin lille son att glömma, eller när han täljer om Frun på SaMmlt, om hvilken folket säger: » Majorskan, ja hon är äkta.
Om hvar och en kvinna, som förekommer i Snoilskys dikter, gäller livad han själf sagt, fast med annan betydelse: » Jag vet blott, jag, att den största kvinna — alldeles icke var gjord af sten. » Hans kvinnor äro icke af sten, de stå för oss lefvande och verkliga.
Snorres rimkrönikor.
in.
Från alla missers land det budskap hit oss når, De Iröitnai på den dumma lyxen, Att kvinnan sig ännu med kjol består, Och vilja vandra uti bara byxen.
En » frigjord » liten miss för detta ändamål Har bildat nyss en liten klubb, Där hvarken kjol ej heller stubb På någon ledamot man tål.
Men som ännu det kunde stöta Den stackars mänsklighet, som ej är mogen för Att misser utan kjolar möta, En smula varsamhet man iakttaga bär — En klokhet jag ej nog kan prisa — När man skall ut på gatan gå För att offentligen sig visa, En kjol dras blygsamt ofvanpå, Som, hissas högre upp, alt folk sig vänja hinner, Tills den så småningom totalt försvinner.
Från samma stolla land jag nyligen försport, Hur man en märklig upptäckt gjort, Som hälsas skall med fröjd af mången liten mamma, En vagga funnits upp så sinnrikt sammansatt, Att när i den hon lagt sin kära lilla skatt, Så kan hon gå sin väg » me ' samma ».
Hon trycker på en knapp, och vaggan går på stund, Hon trycker på en ann, och nappen sticks i mun, Och så ett litet nät är skickligt spändt däröfver, Att ungen aldrig ramlar ur, Men ligger riktigt som i bur Och har så rart hvad han behöfver, Att mamma vandra kan allt efter eget val På föreläsning eller bal.
Att mänskligheten framåt skrider, Det är då riktigt visst och sant; Tänk blott hur vildt från kant till kant Man skvaltad blef i förra tider, Då man var skapad mer bastant.
Familjevaggan, gammal, nött på meden, Jag tycker riktigt än, att jag kan se den.
Här hemma ha vi hört om denna lärda bispen, Som uppå riksdan tall så vist och klokt om oss Och bedl oss om vårt bröd ej så med mannen slåss, Men hålla oss som förr till slefven och till vispen, Ty endast hemmet dock är kvinnans arbetsfält, Där hon skall laga mal och passa mannen snällt.
Men de som ej få man,, de många hundratusen, För dem är bäst att gå omkring som » hjälp » i husen, Ty del bevarar bäst ens ljufva kvinnlighet.
Han fann, den gode bisp, så fasansfull den tanken, Att kvinnor träffa på i posten och på banken Och ännu mer ändå vid universitet.
Nej!
Blott som mannens hjälp är hennes plats den rätta, Och de som öfver bli, om de nu ej bli mätta, Om en och ann af dem se ' n skulle dö af sväll, Så är det ju ändå så grufligt » ideell ».
Och så den gamla kosteliga fröken, Som så regerar uppå Lemneå, Malicen påstår, att man knappt sett » röken » Ännu af hennes » kära små »; Men hvarför kan man iclce tåligt vänta, Och hvarför källa jämt om hennes ränta Och inte låta gumman bli i frid.
Om hon slapp jaga styrelsen på flykten Och dementera alla onda rykten, Nog tror jag, hon fick barn i sinom tid.
Till sist en sak, som mig så plågsamt rört.
En spådom jag om » framlidsmannen » hört, Som är den sorgligaste jag har tänkt mig: En liten snillrik yankee-fru, Som » mannen » just studerar nu, Porträttet uti bladet skänkt mig.
Sen på velociped han skalat världen rundl, Blir det med ryggen bara strunt, Den böjer sig i krök alltmera, I bukt från hals och intill » slut » Och midtpå slår en puckel ut, Hvem vet, om inte det blir flera.
Och blicken stirrar fånigt fram, Och snart behöfver han ej kam, Då håret kommer att fallera Och blott blir borst af någon sort, Och sen gå alla tänder bort, Och så till sist hon vill bedyra En sak, jag tviflar mest uppå, Att han ej kan på benen stå, Men kryper kring på alla fyra.
1898 Vid tanken på hur det kan gå, Jag aldrig mer på mannen klagar, Man får väl vara nöjd ändå, Som han ser ut i våra dagar.
Men » framtidskvinnans » konterfej — Om man blir stolt, är väl förlåtligt — Så vackert målats och så ståtligt, Om ni vill tro mig eller ej, Af själf väste vår Ellen Key.
Snorre.
Ett hems möblering.
För Idun af E.
G. Folcker.
II.
Gamla möbler och nya.
(Forts.) Men Gustavianska stilen har såsom mo- destil i vår tid efterträdt rococon.
Dess enklare, men fullt så eleganta former passa oss, och vi tilltalas af dess behagliga orna- Fig. 10.
Ljusarm från 1700-talets slut.
Gustaviansk.
mentik, oftast med motiv från blomstervärl- den, kransar och kvistar af lager, guirlan- der af rosor och buketter och blomsterkorgar af nejlikor, tulpaner eller acklejor.
Äfven här är det på lyxmöblerna som ornamenti- Fig. 11.
Sekretär från 1700-talets slut.
Gustaviansk.
ken rikast framträder; i marketeriarbetet på byråar och skåp, i de förgyllda sniderierna på speglar och spegelbord, pendyler och gueridoner.
Men äfven denna stil erbjuder
(DUN 7.898 i sina enklare former en mängd möbelty- per, hvilka äro både praktiska och vackra.
Jag erinrar här särskildt o m dessa byråar, chiffonierer, skrifbord o. s. v. i mahogny utan inläggningar, men med enkla, vackra mässingslister kring lådor och skifvor, hvilka numera vunnit en sådan popularitet hos oss, att de ej längre kunna motsvara efterfrå- gan, utan i massa imiteras — mer eller mindre troget.
Dessa möbler, som hafva taget betyda icke blott att därvid använda sådant bohag, som tillhörde tiden i fråga, utan äfven att anordna detta bohag så som på den tiden var bruk.
Båda delarna äro Fig. 14.
Stol från 1800-talets b ö r j a n.
Fig. 12.
Spegelbord från 1700-talets slut Gustavianskt.
ett synnerligen hemtrefiigt tycke, äro före- löpare till den » mahognystil », som i och med empiren blef härskande från början af vårt århundrade.
Empirens helförgyllda möbler med dess gripar och andra klassi- ska fabeldjur, dess segergudinnor och la- gerkransar voro skapade för kejsares och fur- stars gemak och passa ännu i dag bättre där än i enkla, borgerliga hem.
Men så är ej fallet med dess mahognymöbler, hvilka hos oss fått en så alldeles säregen prägel, att man väl kunde vara berättigad gifva stilen ett svenskt namn, som då skulle vara Carl Johans-stil.
Dessa möbler torde väl för den nu lefvande generationen bredvid sitt konstvärde äga ett affektionsvärde större än någon föregående stils, de tillhöra den tid då våra mormödrar » satte b o », och för Fig. 13.
Chiffonier från 1700-talest slut.
93 detta nu så mycket brukade och missbru- kade begrepp i en vidsträcktare mening, så innebär det ej att en möblering skall vara historiskt riktig, utan estetiskt riktig.
Är det blott stil i ert rum, så kan det finnas så många stilar som hälst.
Ett par exempel på brott emot denna re- gel skola göra min mening tydligare.
Carl J o h a n s tid lika oförenliga med våra vanor och behof.
Vi kunna ej afstå från våra fotogenlampor för att läsa våra tidningar vid vaxljusens matta sken, från våra pianinon för att spela Mascagni på spinett eller clavecin; från några af dessa tusen uppfinningar för lifvets trefnad och bekvämlighet, som gjorts sedan våra förfäders dagar.
Därför blir också det stilenligaste rum likaså olikt ett gemak från gamla tider som en » riddardräkt » från ett kostym-magasin är olik en klädbonad från kung Göstas dagar.
Fig. 17.
Stol från Cari J o h a n s tid (e m p i r e).
Jag såg en gång vid ett besök hos vän- ner på landet, där frun i huset var skicklig » konstväfverska », några eleganta gustavian- ska taburetter öfverklädda med en i kraftiga färger hållen » opphämta väf ».
Här hade tven- ne hvar för sig vackra saker sammanställts på ett sätt, som gjort det hela oskönt och otill- fredsställande.
I ett annat hem, har jag låtit mig berättas, har smaken för hvita möbler gått därhän, att man låtit hvitmåla sina gamla vackra mahognystolar för att få Fig. 15.
Soffa frän Carl J o h a n s tid (empire).
» Stilenlighet » har visserligen också fått en friare tolkning, nämligen så, att ett rum från en viss tid j u kan innehålla möbler från en föregående, ehuru ej från en efterföljan- de tid: att sålunda till exempel i en inred- ning, som till hela sin karaktär är Gustav- iansk, kunna finnas rococo, och barockmöb- ler, medan empireföremål böra vara uteslutna därifrån.
Den yttersta konsekvensen häraf skulle naturligtvis vara att ett modernt rum kan innehålla möbler från alla föregående Gustaviansk.
många af oss äro de minnen från det gamla hemmet.
Måhända kunna vi häri finna en orsak till empirens nuvarande modernitet; stilen synes för öfrigt med sina tunga och stela former, sin tämligen ledsamma orna- rnentik knappast vara den rätta exponenten af modern smak och moderna behof.
Att möblera ett rum » stilenligt », hvilket i våra dagar utgjort en stolthet och ära för så många som » satt b o », skulle väl strängt Fig. 18.
Stol från Carl J o h a n s tid (empire), Fig. 16.
T a b u r e t t från Carl J o h a n s tid (empire).
perioder och dock vara stilenligt.
Detta är tvifvelsutau en synnerligen vanlig stilenlig- het, men vi skola se, att icke ens denna alltid är så riktig.
Tager man nämligen dem att » gå ihop » med det öfriga, en van- dalism så mycket ledsammare som den gick under en missförstådd stilenlighets namn.
Ett tredje exempel och som litet hvar har haft erfarenhet af är det tilltaget hos många, som ha till yrke att » restaurera » antika möbler, att å dylika spika fast så många beslag som få rum, om de också aldrig så
IDUN 94 litet passa där, aldrig kunnat sitta där.
Pu- bliken vill så ha det, förklarade mig en gång en dylik » antikfabrikör », men jag vå- gar tro, att det i detta fall är publiken, som låter sig ledas och får en dålig ledning.
Tycka vi om » antika saker » för deras egen skull, så låt oss behandla dem såsom konstverk — i de flesta fall ha de större konstvärde än en modern oljefärgstafla — låt oss äga några få af dem såsom ögon- fägnad, men låt oss icke förvandla våra hem till museer och för den kära stilenlighetens skull själfva gå omkring där såsom lefvande anakronismer.
Fig. 19.
Krona frän Carl J o h a n s tid (empire).
Någon egen möbelstil har vårt århundrade icke haft.
De förgångna tiders stilar ha tjänat oss till mönster och såsom sådana efterföljt hvarandra med den hastighet, som alltid kännetecknat modets ombytliga rege- mente.
Men äfven midt under denna imita- tion har det moderna lifvets behof gjort sig gällande.
Den eftergjorda renässansen, roco- con, empiren ha användts för ändamål, okän- da för deras egna tider, och det moderna har mer och mer slagit igenom.
Detta moderna, som säkert skall resultera i en ny stil, om ej i detta så i det kommande år- hundradet, kännetecknas af en sträfvan efter enkelhet, praktiskhet och bekvämlighet, och dessa egenskaper äro visserligen ej de säm- sta i fråga om våra hems möbler.
Vi finna dem redan nu hos åtskilliga specielt moder- na möbelformer, t. ex. de breda sofforna, järnsängarna, wienerstolarna, de inventiösa matborden o. s. v. En egenskap fattas dock oftast hos dessa möbler, och det är den vackra formen.
Först då denna åter förenas med de öfriga, skola vi kunna tala om en verkligt ny stil i vår möbelkonst.
4. att försvara fosterland, maka och barn, om det en gång skulle behöfvas att värna vår rätt att lefva såsom ett själfständigt folk.
Se tillbaka på historien, då vårt land stått Några ord med anledning af en insänd på branten af undergång!
Har det varit artikel i Idun n:r 7 &gt; Om kvinnliga fredsföreningar *.
män fostrade för kriget, som räddat d e t?
Nej, män från plogen, bergshandteringen J Jet tyckes, som om begreppet foster- och verkstaden var det, som följde Engel- ' landskärlek och dyrkan för militaris- brekt, Sturarne och Gustaf Vasa och längre men allt för ofta förblandas, och som om fram en hertig Karl, en Stenbock; och jag en allt för trång uppfattning i allmänhet har aldrig hört, att de beskylldes för feghet fästes vid själfva ordet fosterlandskärlek.
eller veklighet, och dock hade säkert ingen Innefattar icke detta ord kärleken till allt af dem fått till lifs en bråkdel af de krigs- hvad vårt folk frambragt, godt, ädelt och historier, som våra barn läst vid en 1 4 — 1 5 skönt, vårt språk, våra sträfvanden för ve- års ålder.
Svenska kvinnor kunna nog älska sitt tenskaper, konst och industri, likaväl som kärleken till den torfva, där vi äro födda land och sitt folk, utan att höra till vare och som burit män och kvinnor, till hvilka sig freds- eller försvarsföreningar.
Men in- vi kunna blicka upp med stolthet och kär- gen kvinna, som hyser en sann fosterlands- lek?
Hafva icke vi svenskar så stora min- kärlek, kan glömma, att det högsta vi män- nen på det fredliga arbetets fält, att en niskor kunna sträfva till är: » Frid på jor- svensk historia skulle kunna skrifvas, som den », och att med jorden menas icke en- ingalunda vore nästan helt och hållet en dast den jord, som burit oss, utan hela jorden, krigshistoria, och som opartiskt framställde och att alla dess inbyggare äro våra brö- den fredliga idéns utveckling, lefnadssättets der, som alla hafva samma upphof och En Sveas dotter.
småningom förfinade, förädlade form, lag- samma mål.
stiftningsarbetet och så vidare, utan ett — — * - • ständigt braskande med vapenslammer eller pompösa skildringar af händelser och per- U p notisboken.
soner, som i själfva verket så föga bidra- Kronprinsessans hälsotillstånd.
Från Rom git till vårt folks sanna odling och välfärd, utan att fara uppstode för att våra hug- meddelas, att kronprinsessan Viktorias förbätt- ring fortskrider långsamt.
Kronprinsessan är store förfäders bragder utplånades och att fortfarande sängliggande större delen af dagen.
våra söner skulle fostras till ett vekligt släkte, en generation af dådlöshet?
* —: " Frid på jorden ".
1 Hvilket medförde månne större välsig- nelser: Birger Jarls fridslagar eller, låtom oss säga, hjältekonungens krig?
Få kunna väl tveka om svaret.
De förra hafva spridt sin välsignelse genom århundraden, då de senare — — — ja, huru såg väl vårt land ut efter hans d ö d?
Och dock kostade Birger Jarls fridslagar icke en blodsdroppe, då detta krig kostade — ack, hvem kan räkna huru mycket blod och tårar?
Vare det långt ifrån mig att vilja förringa bety- delsen af åtskilliga bland våra krigiska minnen och våra hjältars ära, men må vi besinna och icke fördölja vare sig för oss själfva eller våra barn, att hvarje krigs- hjälte har vunnit sin ära på bekostnad af tusende och åter tusende människor, som oskyldigt slaktats utan namn och ära, för att icke tala om alla änkor och faderlösa.
Och voro väl de stora hjältarna äfven alltid sant stora, ädla män, som en moder vill uppställa som mönster för sin son?
Kriget är också icke mer hvad det varit, och den tid kommer, låt vara först efter århundraden, då det betraktas för hvad det är, det sorgligaste bevis på människornas råhet, en afskyvärd kvarlefva från vildens ståndpunkt, då hvar mans hand var lyft mot hvar man.
Den änglarnes hälsning som föregick fridsfursten: » Frid på jorden » var intet tomt ord; den skall förverkligas, och vi hunna skönja i historiens gång, att Under rubriken » Familjemeddelanden » ha vi utvecklingen sträfvar ditåt, fast vi, kort- anslagit en bestämd plats på andra sidan i vår an- synta, tycka det går allt för långsamt.
Lå- nonsbilaga för s. k. legala annonser och för dem fast- ställt ett pris, som rätt mycket understiger vårt tom oss dock visa våra barn, att detta är annars beräknade annonspris, eller för födelse-, idealet, och vi behöfva ingalunda frukta, för lofnings- och vigselannons kr.
J: 50 att de därför skola blifva vekliga.
och för dödsannons inom ram hr.
5: — Freden fordrar lika stora hjältar som kri- ett pris som måste betraktas som synnerligen mode- rat, då hänsyn tages till vår upplagas ovanliga get, fast icke så blodtörstiga, och den som storlek och den jämna och utbredda spridning till- fostrats att älska sanning och rätt, som kännagifvandet därigenom erhåller.
lärt sig att uppskatta människovärdet hos Redaktionen af Idun.
sin broder, äfven om han råkat bo på an- dra sidan riksgränsen, han skall nog duga 3,.
" Familjemeddelanden ".
1898 Teater och musik.
Ibsen-jubileet.
Med anledning af Henrik Ibsens 70-åra födelsedag i söndags, då skalden hyllades inom en stor del af den civiliserade världen, hade äfven våra större teatrar velat ägna en gärd af vördnad och tacksamhet åt samtidens störste dramaturg samt till den ändan anordnat föreställningar, å hvilka några af Ibsens drama- tiska dikter kommo till utförande.
Kungl.
operan gaf sålunda en matiné, vid hvil- ken uppfördes fjärde och femte akterna ur den storslagna dikten » Brand.
Titelrollen och den kvinnliga hufvudrollen återgåfvos af hr och fru August lAndberg.
I fjärde akten var det fru Lind- berg, som mest intresserade genom sitt vackra framsägande af Agnes ' roll och den varma och sanna känsla hon förstod att inlägga i sin fram- ställning af densamma.
Vi ha ej många skåde- spelerskor, som skulle löst uppgiften så bra.
Om ock Brand måhända ej ligger så V ä l för hr Lind- bergs begåfning, så måste man dock erkänna, att den framstående skådespelaren gaf en god bild af den unge, trosstarke prästen, som drager till strids mot världens halfhet i tro och lefverne.
Särskildt var hans framställning af god verkan i sista akten.
Vissa brister i versens framsä- gande, särskildt och ej sällan förekommande oriktig betoning af orden, borde dock bortarbe- tas.
Af de öfriga uppträdande, bland hvilka märktes sujetter både från operan och dramati- ska teatern, förtjäna särskildt hr Bceckström som prosten och fru Sandell som Gerd att omnämnas.
Hr och fru Lindberg hyllades med lifligt bifall och många inropningar.
Till stycket utfördes den af hr Henneberg komponerade, särdeles an- slående musiken.
— Matinén inleddes med en högstämd prolog af Daniel Fallström, som själf framsade densamma och därför fick mottaga lif- ligt bifall.
På kvällen hade K.
Dramatiska teatern anord- nat en festföreställning, som bevistades af en högtidssmyckad och fulltalig publik.
Efter en stämningsfull prolog af Frans Hedberg, framsagd af direktör Fredrikson, gick täckelset upp för skaldens mäktiga ungdomsdikt » Fru Inger till Östråt ».
I fru Ingers gestalt ådagalade fru Anna Lisa Hiuasser-Engelbrecht ännu en gång hvad börds och andas barn hon är genom storstilad anlägg- ning och mönstergill diktion af sin roll.
Det är verkligen skada, att denna begåfning skall så olyckligt nedtyngas af en rent fysisk otymp- lighet.
Hr Skånberg, som den smidigt hale, för- föriske Nils Lykke hade en beau jour, och fru
1898 IDUN % Byström som Fiine gjorde erkännansvärda, del vit kvar.
Han kunde icke minnas, att Vis lyckade ansatser, ehuru visserligen hennes jorden varit skön, förrän hon kom in i hans apparition af borgerlig täckhet ej rätt kunde Och nu — tio år efter.
.
.
fylla förväntningarna på den stolta adelsjung- lif.
frun.
I det hela vår styckets framförande för- Och han skulle ut i den stora vida tjänstfullt, och publiken syntes in i det sista världen.
fängslad af den långa föreställningen.
När ångbåten lade till i den lilla staden, Äfyen Vasateatern högtidlighöll märkesdagen med en talrikt bevistad föreställning af &gt; Kungs- där han vuxit upp, såg han med främlin- ämnena », hvarvid naturligtvis särskildt hr Hill- gens ögon på de ljusa husen med de gamla bergs geniala bisp Nicolas samlade publikens in- trädgårdarne i skyddet af den mörka fäst- tresse och bifall.
ningen.
Och hans själ fylldes af nya tan- Fjärde symfonikonserten gafs i lördags å k. operan till förmån för k. hofkapellets pensions- kar och ny skönhet.
inrättning samt under anförande af förste hof- Där steg kyrkoherden ombord.
kapellmästaren Nordqvist.
Programmet upptog Han var nu en gammal, bruten man idel kända saker, men alla af bestående värde.
darrande röst och stapplande steg; Som inledningsnummer utfördes Haydns d-dur- med symfoni, i hvilken särskildt menuetten nu som men han kände genast igen Edvin, hälsade alltid tog brorslotten af bifallet.
Hufvudnumret vänligt och bad honom sätta sig vid hans för aftonen utgjordes af Beethovens pastoral- sida.
symfoni, som afslöt konserten.
En tonmålning » Det var roligt, » sade han, » mycket ro- i bästa bemärkelse, förfelar denna symfoni aldrig Jag hade att väcka den Ulligaste anklang.
Den är ock för ligt, att jag träffade Petterson.
väl känd, för att här utförligen behöfva omnäm- eljes tänkt skrifva till honom, men detta var nas.
En tonmålning af helt annan karaktär, bättre.
Jag har hört, att han sköter sig som genialisk, bländande, bedårande, var aftonens tredje orkesternummer » Waldweben * ur Wagners en hel karl där borta på Oroust, arbetar och musikdrama » Siegfried ».
Liksom öfriga nummer är ordentlig.
Kronofogden berömmer honom.
förträffligt utförd, framkallade den ett så inten- Det är roligt att höra. » sivt bifall, att den måste omtagas.
Som fyllnads- » Nej, nej » — han gjorde en afböjande rö- nummer i programmet hade insatts Bachs kon- sert för två violiner, i hvilken de båda violin- relse med handen, då Edvin ville tala om stämmorna sköttes af konsertmästarne Setterqvist sin stora tacksamhetsskuld — » men jag ön- och Aulin på ett i allo förtjänstfullt sätt.
— skar, att • hans moster Beata fått lefva för Konserten, hvilken bevistades af h. m:t konungen, hade naturligtvis samlat så godt som fullt hus.
att se det.
Han gör henne stor heder. » Kyrkoherden hade hört kronofogden tala T v ä n n e matinéer gifvas Maria Bebådelsedag, om Edvins flit, och något å den lille skrif- den ena å k. operan till förmån för Artisternas varens yttre, det nöjda uttrycket i hans och litteratörernas pensionsförening, den andra i Berns ' etablissement af premieraktören Ossian ansikte, de snygga varma kläderna och den Hamrin.
Vid matinéen å k. operan upptager välfyllda kappsäcken tycktes berättiga hans programmet en konsertafdelning, » Komeo och loford.
Kyrkoherden gladde sig däråt af en Julia », drama i tre akter af Viktor Balaguer samt alldeles särskild anledning, och han klap- Dentes » I Marocko », operacomique i 1 akt.
Hr Ossian Hamrin biträdes af kapellmästaren pade Edvin vänligt på axeln.
» Hur är det, » sade han efter en paus, Karl Meyder med orkester, fröknarna Ahlander, Thulin och Hulting samt hrr Fredrikson, Lund- » Petterson har väl icke hört mycket af qvist och Bseckström m. ti.
sina syskon? » Båda matinéerna äro mycket lockande och » Nej, » sade Edvin.
» Äldsta bror hade kunna ej annat än rekommenderas.
varit öfver i ett ärende till kronofogden för snart ett år se ' n.
Då hade de sprakats vid. » » Jaså, ja.
Mycket kan hända på den tiden.
Hans bror Karl — han hette j u Karl — har brutit båda benen, fallit ned Novell för Idnn af Petra H. från masttoppen i däck — på en fisketur — och skadat sig svårt.
(Forts. o.
slut.)
Edvin hade ingenting hört!
an blef en smula nervös, j u närmre den » Det lär gått honom illa.
Man vet j u stora dagen kom.
Han hade en obestämd, aldrig, hur mycket som är sant af hvad sammansnörande känsla att han glömt eller folk säger, men emellertid lär han ha druc- försummat något, hur väl förberedd han kit på det sista.
Pengarne, som han fick än var.
af Beata, äro längese ' n slut; nu se ' n olyc- Hustrun är en Men när han efter ett långt farväl och kan ta ' r han fattighjälp.
snäll människa, har jag hört, men klen till oändliga viftningar stod ombord på ång- hälsan.
De ha ' många barn. » båten, som skulle föra honom till Göteborg, och såg de små gula och röda husen så Edvin satt och såg ned i däck då och småningom försvinna i fjärran, då kom öfver då, med ett förstulet ögonkast på kyrko- honom en jublande känsla af frihet.
I herden.
Han sade just ingenting mer än några korta timmar var han lyckligare än » åh » och » jaså », men handen knöts krampak- någonsin förut i sitt lif.
tigt om plånboken.
En sådan vårdag!
Himlen var blå och » Petterson har aldrig varit hos dem, jag luften ljum.
Som en stor hvit fågel gled menar: före olyckan? » ångbåten fram mellan- solbelysta klippor » Nej, » svarade Edvin, » de ha inte bedt och skär.
mig, och jag har inte längtat.
Som kan- Edvin promenerade långsamt fram och ske kyrkoherden vet, är det femton år tillbaka på däck.
Eu sådan himmel och mellan mig och Kalle, och de andra sys- ett sådant haf — nej, något vackrare konen.
.
.
. » fann man aldrig, nej icke någonstans i » Ja, jag vet, jag vet. » Kyrkoherden var världen!
tankfull och allvarsam.
Han tänkte på sitt förflutna lif och tac- » Jag vet, » fortsatte han och såg ut åt kade Gud för glädje som sorg.
Han tänk- hafvet, » de ha inte varit mycket för dig, te på Karin och önskade, att hon stått vid — han sade detta dig som erinran om hans sida.
Han skulle velat tacka henne forna dagar, • — » men de ha aldrig haft för allt hvad bon varit för honom.
Hon mycket att vara af med, jag menar ekono- hade kastat som ett skimmer öfver hans miskt.
De hade egna barn att tänka på, ensamma, glädjelösa lif, och när hon var redan då du gick i kolt.
Men andra för- borta, hade något af detta skimmer blif- sonade hvad de bröto.
Jag h a d e.
tänkt Den lille skrifvaren.
K Väggohyra, Mal och Bakterier fråga dig, om du skulle vilja åtaga dig en af Karls pojkar.
De som äro tillräckligt * st gamla ha vi skaffat platser — eller satt i •a e 5 » § a-5 it * * lära, men där är en liten byting på fem, sex år.
Han får annars komma på ro- H ten.
Du är en ensam man, jag trodde du U bo T kanske hade litet att vara af med.
Du p &lt;D • c3 I » O kunde betala för honom hos kronofogdens eller någon i närheten.
Ja, jag ville bara fråga dig — eftersom där är stor nöd. » r-, mm Edvin blef ömsom röd och blek.
Hans C:tä — p,tn O läppar darrade.
tog CO » Kyrkoherde, » sade han med kväfd röst, a I £ » det är sant, att jag är ensam, och att jag O har en spard penning — här. » Han visa- v .« » de plånboken.
» Men om ett hälft år, kan- « * .&gt;£ ske- mindre, har jag den icke mer.
I alla B T i J f dessa år har jag knogat och sparat för att få se mig om i världen och nu — i dag — reser jag.
Sen, när jag kommer till baka, få vi talas vid om saken.
Inte lär väl en liten skrifvarlön räcka långt, men någon skärf kan jag väl lämna.
Inte för att jag är skyldig mina syskon något, s — hans röst blef hård och bitter, — » inte så mycket som får rum på min nagel.
Men för kyrkoherdens skull så.
.
.
sedan när jag kommer hem. » Han talade fort och bestäm dt, men hans ögon irrade hit och dit, hans ansikte var blekt, och han andades tungt.
» Som du vill, » sade kyrkoherden, » jag ville bara fråga dig. » De talade icke längre om saken, men den gamles ansikte var sorg- set och han tänkte på, att han icke längre kunde hjälpa, så som han ville, och på all den nöd, som ständigt visade sig för honom, och Edvin visste och förstod, att han tänk- te på det.
Han träffade sedan andra bekanta om- bord, men han tog vänligt af sked af Edvin och önskade honom lycklig resa.
Den lille skrifvaren satt tyst och såg framför sig.
Solen lyste icke mer, klippor och skär voro gråa, hafvet var grått.
Oupphörligt vände tankarne tillbaka till hans glädjelösa ungdom, han tänkte på huru fult och illa han blifvit behandlad af sina syskon, huru ingen tänkt på eller brytt sig om honom, förrän nu då de behöfde hans hjälp.
Men mot sin vilja såg han framför sig den andre lille gossen och hans öde.
Han undrade, om hans äldre bröder vore lika fadern, då borde gossens lif blif- va snarlikt hans eget.
Han ryste vid tan- ken på, hur han fruktat Kalle.
Det regnade, när båten lade till i Göte- borg.
Med sin kappsäck i hand gick han långsamt för att taga reda .på båten till England.
Den skulle afgå tidigt morgonen därpå, och han skulle ligga ombord öfver natten.
Han kände sig trött och modstulen, regnet ökade hans misstämning.
Så gick han direkt ombord och brydde sig icke om att bese staden; han hade j u också varit där förut.
s " gg cd CD a ni ti k O S ä Men ångbåten lastade till sent på natten, där var ett rassel af kedjor, ett tramp och U ett dån.
Han kunde icke somna och hans hufvud värkte.
När han ändtligen slumra- de in, drömde han, att han var ett barn och bodde hos moster Beata.
Det var med en känsla af obeskriflig lättnad, han vak- nade, då ångbåten lade ut.
: c * Han gick upp på däck, men där var kallt och ruskigt.
Det regnade också i dag och vinden trängde genom hans varma ylletröja rätt in i själen.
Då de kommit ut till hafs, började båten att rulla.
I bör 8 utrotas af Aktiebolaget Desinfection i rum, fartyg o. bostäder, allt på s t ä l l e t — utan bortförande af möbler.
Rikstel.
34.
— Kontor: 11 A.
V e s t r a T r ä d g å r d s g.
11 A.
— Allm.
T e l.
7494. u - o (ti
IDUN jan tyckte Edvin endast, att det kändes underligt, så småningom blef det värre, han erfor en kvalmig, besynnerlig känsla.
.
.
Sedan — under hela den förskräckliga resan — skilde han icke på dagar och nätter, men önskade, då han orkade att önska, att han varit död och begrafven i land.
Då de gingo upp för Themsen, sken solen fram för första gången sedan afresan och lyste obarmhärtigt på en förkrympt, grön- blek liten varelse, som med hopknäppta händer stod och såg ned i glittret på vattnet.
Där och öfverallt såg han ett magert litet barnaansikte.
Han visste icke, om det var hans eget eller den andres, de tycktes hafva smält samman till ett.
När ångbåten efter åtta dagars lastning återvände hem, var den lille skrifvaren om- bord.
Hans ansikte bar ett uttryck af underkastelse, men han log ofta, ett stilla, mildt leende.
En sådan utomordentligt angenäm vecka han hade upplefvat!
Han hade sett och hört allt och redt sig förträffligt med språket.
Alla människor hade varit vänliga och före- kommande emot honom, särdeles förekom- mande.
Han afundades kaptenen, som varit i London sina tjugu gånger.
Kaptenen undrade på, att herr Petterson icke fortsatte sin resa.
Det hade ju varit meningen att utsträcka den till Frankrike, Italien och kanske ännu längre.
Eller hade han missuppfattat?
» Nej visst icke. » Men herr Petterson hade ändrat sig.
» Man bör icke taga allt- för mycket på en gång, och han ville be- | gagna sig af den goda lägenheten öfver.
Han hoppades — med en liten rysning — att vädret skulle vara gynnsamt.
Kaptenen trodde det och han fick rätt.
Som en spegel låg Nordsjön och vårsolen brände.
Kaptenen kunde icke minnas en bättre öfverfart.
— Hvad kronofogden sade, när han k o m hem, fick ingen veta: men åtta da ' r senare stod skrifvaren hos kyrkoherden i staden.
» Jag har talat med herrskapet han får bo där i mitt rum och äta vid deras bord.
Jag skall taga honom som eget barn och göra hvad jag kan, för att han skall få det bra.
O m kyrkoherden vill ordna det med hans p a p p e r.
.
.
» Det lyste som ett solsken öfver den gam- les ansikte, och han tackade Edvin, som om det gällt en af hans egna.
Så kom den lille gossen till kronofogdens.
Han var ett vackert barn, stor för sin ålder, frisk och välskapad.
Hans lilla säng fick stå intill Edvins och från morgonen när solen väckte honom, tills han om kvällen blef omstoppad, trött och halfsofvande, var det farbror och alltid far- bror han höll sig till, så ofta dennes göro- mål det tilläto.
Eljes var han hela hushållets gunstling — för Edvins såväl som för sin egen skuld — och skulle hafva blifvit bortskrämd om icke farbror hållit emot, sträng, men rättvis och med hvilket ömt älskande hjärta.
Han kunde sitta uppe till sent på natten och med en oändligt lång tråd på den gröfsta nål han kunnat finna söka fästa dinglande knap- par på den lilla kavajen (hvilket han för- öfrigt alldeles icke behöfde).
Men hade gos- Tiargåta.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
4 2 25 10 3 26 11 Mitt första är ett vackert hälsnings- ord, Fast nu det räknas till * de gamla » orden.
Mitt andra hör nog till begreppet jord, Men höjer sig dock högt, högt öf- ver jorden.
I 6 27 28 29 12 _ \ 1_ 8 9 33 34 35 36 37 14 sen narrats eller vatit oartig eller ohjälp- sam.
.
.
då blef han den stränge, obeveklige domaren.
När gossen sof och det icke fanns några knappar att fästa, studerade skrifvaren — den gamle skrifvaren, som han numera ofta kalla- des — icke längre » Resor i främmande land », utan » Våra barns uppfostran » och dylika läro- rika skrifter.
Han tog sitt faderskall lika all- varligt som förr uppslagskatalogerna, gjorde ofta anteckningar i kanten och förde dag- bok öfver pysens framsteg.
Han lärde honom själf att läsa och under- visade honom m e d klappande hjärta i geo- grafiens första grunder.
Om söndagarne lekte den lille med sina jämnåriga vid stranden.
De hade barkbitar till båtar, stora ståtliga fartyg » på utlan- det », och farbror Edvin gaf dem destina- tionsort och berättade för sina intresserade små åhörare om de främmande land, de skulle besöka.
Men icke alla båtarne kommo riktigt åstad, utan några af dem lågo envist kvar vid stranden eller återvände efter en kort utflykt.
De voro föremål för ett stort för- akt; endast farbror Edvin tog dem något litet i försvar.
(Slut.)
* Innehållsförteekning i Ester Anderson; af Adefaide Nauckhoff.
— När barna- vännen dog; poem af (Kd.
— iJppiostran till osjälfyisk- het; anförande vid Tärna folkhögskola af Cecilia Bååth- Iiolmberg.
(Forts. o.
slut.)
— &gt; Topelii hem; för Idun af P. Lindman.
— Skaldernas kvinnor; smä studier för Idun af Emil Linders.
IX.
Carl Snoilsky.
— Snorres rimkrö- nikor.
III.
— Ftt hems möblering; för Idun af E.
G. Folcker II: Gamla möbler oih nya.
(Forts, och slut).
— » Frid på jorden »; några ord med anledning af en insänd artikel i Idun n:r 7 om » Kvinnliga fredsföreningar »; af En Sveas dotter.
— Dr notisboken.
— Teater och musik.
— Den lille skrifvaren; novell för Idun af Petra B.
(Forts, o.
slut.)
— Tidsfördrif.
.
- .. „., —.
1 1 2 3 21, 8, n, 19, 1, r, 14.
X X X X X X X X X X X X X X X 21, 8, n, 19,1, r, 14 11, o, 13,13, e, 17 6,r, 23, 8, s, 22,14, e, 14, 1 3, l, d 18, 8, n 3, 8, t, 19,17, a 11,25, 1,4,18, i, 14 18, n, 25.
3,12, o, 19,19, h, 2,14, r, 22,14, k, r, 17, ö, 6,15,n,3,17, y 14,l,n, 13, 23, s, 19,1, a, 12,12, a, ' 3,12, o, 13, 13, o, 17 4, ö.
X X 38 39 40 41 42 15 43 44 45 46 47 48 49 161 4 5 6 18 19 20 21 22 23 24 171 X x| X X X | Tag 5 a, 1 b, 1 c, 4 d, 5 e, 1 g, X X 2 i, 1 j, 1 k, 4 I, 1 m, 3 n, G o, 3 p, 6 r, 1 s, 1 t, 1 u, 1 v, 1 å.
De med kors tecknade rutorna Mitt hela har visst mycket hufvud- Uppställ och ordna dessa i en skola ifyllas med bokstäfver, så att bry figur lik ofvanstående så, att i ru- de gifva G geografiska namn.
Ra- Att kunna alla kvinnohjärtan taga, torna 1, 9 och 17 lika bokstäfver Och säkert svår är denna uppgift, infalla, bokstäfverna i de yttre ru- derna läsas uppifrån — nedåt.
1) land i Amerika, 2) stad i Eu- ty torna, lästa i följande ordning: 1, ropa, 3) stad i England, 4) flod i De måste ju ha ' både tröst och aga 1 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9 — 1, 10, 11, Europa, o) dito, G) stad i Schweiz.
12, 13, 14, 15, 16, 17 — 9, 18, 19, Blända.
Sammanskjutas figurerna, bilda 20, 21, 22, 23, 24, 17 bilda 3 lika de G bokstäfverna i den vågräta ra- ord, och lästa sålunda: 2, 25, 10 — den namnet på en halfö å norra Prokop.
3, 26, 1.1 — 4, 27, 28, 29.
12 — 5, halfklotet.
Bell.
Inbjud en mitt första mitt tredje att 30, 31, 32, 13 — 6, 33, 34, 35, 3G, smaka, 37, 14 — 7, 38, 39, 40, 41, 42, 15 Han slukar begärligt — jag tror så — 8, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 16, Ordgåta.
minsann.
i hvar rad för sig gifva ett begrip- 1) krabiicson = Europeisk stad, Men beder du honom blott om en ligt ord.
brödkaka, 2) sult-linna = trång lägenhet, Orden beteckna: Törhända han svarar: » gå till någon 3) ria vak = för smörgåsbordet, ann '! » 1 raden (2 — 10) Själsyttring.
4) lia-ram = befälhafvare, 5) frän-äss = gammal kungsgård, 2 » (3 — 11) Adjektiv.
6) ocks-säf = för nordpolsfarare, Han kanske drg knappast vill låna 3 » (4 — 12) Mansnamn.
mitt andra, 7) suh-rare = en stridens man, 4 » (5 — 13) Egendom i Vä- 8) oba-nal = järnvägsstation, Fastän det är värdt ej ett öre en stergötland.
gång.
9) inix-al-amim = mansnamn, 5 raden (6 - 14) Järnvägsstation 30) porka-nyp = järnvägsstation.
Ar du likadan, dig ej höfves att Norrland.
Lästa uppifrån — ned klandra.
6 raden (7 — 15) D:o d:o. J^ \ NAl^j ?V bilda första och sista bok- Skänk då en mitt första en vack- 7 » (8 — IG) Enslig bo- rare sång!
ning.
/ ^ - N J ^ ^ ^ ^ S ^ y V stäfverna namn å tvänne zzh svenska städer.
L — ris.
Brita.
E. O. N. i ' ^ Kaffe J X + patentrostadt och konserveradt i enl. med Professor I Liebigs metod, bvarigenom det står sig i flere månader, \ \ &lt;3&gt; \ L i fina blandningar: J a v a, M o c k a, P l a n t a g e m. fl, \ %&gt;™ Fabriksbod 9 B i b l i o t e k a g a t a n, Sthlm- Sifferuppgift.
H o pf o g n i ngsgåta.
5 30 31 32 13 Charad.
1898 Förädlade 12, 25, f, 21,1, n, 5, 2,1,12, 2, n, 1, 4, a, 5, 19, r, 24,4, e, 14, 9,15, r, 4, 15, c, 7, 21, a, 19,19, e, 14, 5, r, 22,18, a, 19, 8,1,12.
2, 5, d, 1,13, u, 14,19, r, 2, 5, o, 6,12, a, 17,18 q, 21, 24, d, 1,14, 14, 20, e, 9, 7, ö, 17,18, e, 141, n, 4, 2, d, 17, 8,1,12.
Af ofvanstående verser äro hvar tredje bokstaf i hvarje versrad kvar- lämnad, de öfriga bokstäfverna äro ersatta med siffror.
Uppgiften be- står i att utbyta siffrorna med de- ras respektive bokstäfver.
Moster Lisa.
Lösningar.
Logogryfen: Vågbrylaren: gryr, gran, ren, råg, våg, byte, brant, båge, vår, Ean, Vega, narr, tår, tryne, båt, gryta, Eva, Vera, Tyra, Greta, Ave, ny, våt, tåg, rå, rån, tyg, vårta, gren, gåta, grå, tråg, ben, agn, ivå, bår.
Charaden: Lek-sak.
Korsgåtun: 1) flaska, 2) lankor, 3) An- göra, 4) skolor, 5) korona, 6) Ararat.
Palindromarilmogri / fen: Orden rättfram: 1) mark, 2) asar, 3) rasa, 4) kram.
Orden omvända: 1) kram, 2) rasa, 3) asar, 4) mark.
Kaffetillsatser, Gör kaffet homogent, välsrtldkande, sundt närande och billigt.
Begär hos er närmaste handl.
K r o n b a f F e och l T ä » l f t l l u l i i i c * k « I l e.
f
