# ID: svediakorp-per1170
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1898
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,289
# sentences: 627
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Iduns Kungl.
Fredagen den 11 mars 1898.
N:r 10 (533).
Prenumerationspris pr år: Idun ensam - kr.
Iduns Modet., fjortondagsuppl.
» Iduns Modet., månadsuppl.
» Barngarderoben » 5: — 5: — 3: — 3: Byrå: Klara södra kyrkog.
16, 1 tr. Öppen kl. 10 — 5.
Allm.
telef.
6147.
Rikstelef.
1646.
Redaktör och utgifvare: FRITHIOF Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Redaktionssekr.
: J. Leonilda Dödskorset ristas i dag öfver en märklig kvinna: lärarinnan vid Tekniska skolan härstädes fröken Leonilda Sjöström, som den 28 sistlidne februari gick ur tiden.
Eedan under en af sina första årgångar med- delade Idun hennes mindre vanliga lifsbild; när denna nu emellertid föreligger af- slutad, anse vi oss på nytt böra dröja vid densamma, enär vår läsekrets sedan dess mycket både vidgats och för- ändrats.
Och skulle äfven de rader, som här följa, lifligt erinra o m den runa, hvarmed en stor del af den öfriga pres- sen i dagarne ledsagat noti- sen om hennes död, så beror detta endast därpå, att sagda uppsats ordagrant var hämtad ur Idun, ehuru källan ej, som väl rättvisan fordrat, på min- sta sätt angifvits.
Leonilda Sjöström föddes i Stockholm år 1836 af en gammal sjömannafamilj; hen- nes fader, flaggskepparen vid flottan P. Sjöström, hade upp- rättat en privatskola för na- vigationselever, som var höge- ligen anlitad såsom komplet- terande navigationsskolans kurser.
Den gamle sjöman- nens undervisningsmetoder hörde dock ej till de moder- naste, och när 1842 mate- matik infördes som obligato- riskt ämne vid navigations- examina, stod han helt illa i stöpet: i detta nymodiga ämne saknade han alla insikter.
HELLBERG.
Nordling.
Hofboktr.
ll:te år g. Annonspris: 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » 25 öre för hvarje päbörjadt tiotal stafv.
Lösnummerpris 15 öre (lösn:r endast för kompletteringar.)
Utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
Utgifhingstid: hvarje fredag.
Sjöström.
Den unga dottern, ännu blott ett barn, blef hans » räddande ängel ».
Hon hade tidigt visat största begåfning och intresse för faderns undervisning; nu inlärde den lilla på förunderligt kort tid såväl geometri som arit- metik och algebra, — och så förunderligt det än kan klinga — hon hade ännu icke fyllt tio år, när hon, den späda flickan, i faderns skola satt omgifven af sina första ele- ver, tre skäggiga gamla sjö- kaptener.
År 1855 öfvertogs skolan af Leonildas bror, ingeniör Edvin Sjöström; sedan de da- garne stod systern som med- lärarinna troget vid broderns sida allt intill hans död, som inträffade i oktober 1890, och efter hvilken hon allena skött undervisningen.
Det var ej de matematiska vetenskaper- na ensamt, som denna säll- synt kunniga kvinna behär- skade, utan hon var på det mångsidigaste förtrogen med alla de ämnen, som falla inom sjöfartsvetenskapens område, såsom skeppsbyggnad, navi- gation, astronomi m.
m.
Under det kapten P.
J. Hög- feldt var föreståndare för na- vigationsskolan i Stockholm, gick Leonilda en tid som elev därsammastädes; denna kurs afbröts dock af sjukdom, och sedan utbildade hon sig helt och hållet på egen hand.
Vid sin privatskola verkade hon jämsides med det officiella
IDUN 74 1898 Intet är gudomligt, som icke är förnuftigt.
I.
Kant.
läroverket; oändligt många, som af brist på plats eller emedan de kommit för sent ej kunnat vinna inträde vid det senare, ha genom hennes nitiska undervisning drifvits fram till examen i rätt tid.
Och när bro- dern Edvin vann anställning som naviga- tionslärare vid navigationsskolan, skötte Leo- nilda under den långa sjukdomen före hans död äfven där för dennes räkning hela styr- maDsklassen.
Innan sjökrigsskolan och Karlberg upp- rättades, anlitades äfvenså fröken Sjöström regelbundet af de unga officersämnena.
Dessutom har hon i mer än 25 år verkat som ordinarie lärarinna i matematik vid Stockholms tekniska skola och har äfven sedan många år, dels privat, dels i naviga- tionsskolan, lämnat undervisning åt unga maskinistämnen i maskinlära.
Och bredvid allt detta hufvudets arbete, som kanske kan synas en och annan efter gammaldags åskådning icke särskildt » kvinn- ligt », hann hon dock utföra en massa van- ligt kvinnoarbete.
Hennes händer hvilade aldrig; de voro i beständig rörelse med virkning, sömnad, stickning, allsköns nyttig handaslöjd midt under lektionerna, medan hjärnan tänkte, munnen undervisade.
Detta är sannerligen kännetecknande för en verk- samhetsifver af ovanligaste grad.
När fröken Sjöström år 1886 fyllde 50 år, hade samtliga i hufvudstadens ham- nar liggande fartyg klädt sig i högtidsskrud, med flaggor och vimplar högt i topp.
Och nu, på hennes begrafningsdag sistlidne fre- dag, tolkade från master och spiror i samma hamnar de betydelsefulla dukarne » på half stång » den minnesgoda sjömannakårens saknad och sorg.
Det torde icke vara ofta en sådan ära vederfares en kvinna.
* - De som bygga på landets framtid.
Två små taflor med anledning af den förestående basaren för Stockholms internationella lärarinnehem.
är skolan låg, uppe i skogsregionen, var just ingen nästgårdsväg till präst och kyrka.
Närmare var det väl till bru- ket, men ej därför nära alla de röda stugor, som under sina tak hyste minderåriga.
Häraf kom det sig, att ingen skola hölls den tid på året, då snö faller och dagen är kortast; under hösten och på eftervintern däremot var den i gång.
Då prasslade och tassade det om morgnarna längs alla de stigar, hvilka klöfvar stakat ut, och som trampats upp, för att man skulle hinna for- tare fram, än om man toge landsvägen.
Sedan kommo dessa tassande vandrare fram ur skogen, flockvis eller ensamma, och då låg deras skola framför dem, röd, med ljus- skänkande fönster, med täppa^ land och rykande skorsten.
Dit kommo ock skaror från bruket och från andra håll.
Dock, hvarifrån de än kommo, var det dock en, som skulle lära dem alla; och hvad, som skulle läras, det stod att läsa på väg- gen därinne i skolans sal, och öfver det hölls examen och inspektion.
Men utom dessa ämnen funnos ännu andra, öfver hvilka förhör ej anställdes, och oftast var lärarinnan ensam o m dem också, ty bland bygdens alla hem voro ej många, där det tänktes på, att man fått barn för att lära dem något.
Här i skolan sökte den unga lärarinnan i stället att nedlägga dessa frön samt väcka till lif begrepp om sanning, ordning, lyd- nad och fosterland.
Tålamod gick det åt.
och hopp om framgång måste hon besitta för att ej ge tapt; kraft och kärlek flngo ej heller fattas.
Man måste stå inne med mycket för att verkligt ge åt så många!
Man har förstås ungdomens kraft, men ej ens den låter slösa med sig, man har lynnets spänstighet, men också den behöf ver bränsle.
Man har tålamod och kärlek till saken, men de kunna bräckas till slut.
Man har då kvar känslan för plikt, men den ensam blir ett ting utan lif.
Sen må man akta sig för bankrutt!
I fem år hade hon gifvit, ständigt gifvit.
I fem år hade hon tagit och åter tagit af sin hågs friskhet, af sin tillförsikt, delat med sig af sinnet för det stora i handling och för det sköna i skapelsen.
Tillförseln utifrån hade föga motsvarat förbrukningen, det började kännas ibland.
Så kom längtan att taga upp ett nytt för- råd, icke för egen del blott, utan för andras, att få flyga ut från denna vrå ett tag, för att möta nya tankar och få ny sol öfver tröttadt sinne.
Men hade hon rätt att begära slikt?
Borde ej hon vara nöjd som det var och ge till dess allt var gif vet?
Hade hon rätt att begära, det ute i värl- den skulle beredas en plats åt henne, där hon kunde förse sig med nya krafter?
Ja, nog kan hon ha rätt att begära det, hon danar j u dem, hvilka en gång skola bli Sveriges folk.
* Det var ett stort, djupt rum, möbleradt såsom rikedom i förening med gamla anor det tillåta.
De höga glasdörrarna åt terras- sen stodo öppna; där ute spirade månaden majs grönska, dess vind drog in i rummet, helt lugn i den soliga eftermiddagen, men likväl frisk och doftande.
Den strök förbi en canapé, svängd på rococons maner.
I den sutto två unga damer, väl passande till infattningen, ljus- klädda och fulla af behag; deras utseende var dock missmodigt, isynnerhet den enas, den andra tycktes ha anlagt sitt uttryck mer för att visa sitt deltagande; hon var nämligen upptagen af att trösta.
» Tag det då ej så djupt, min vän, » sade hon, &gt;det är förstås hårdt att behöf va resa hit hem redan i juli, men du kan j u få trefligt här också.
Fast inte är det kusten, min stackars vän! » Detta bittra faktum kom dem att sucka båda två.
Det prasslade af papper framme vid bor- det, det var då den unga lärarinnan vände bladen i » Fänrik Ståls sägner », dem hon höll på att visa husets sjuårige son.
Men under det hon förtäljde o m de illustrerade sidorna, nådde henne lösryckta delar af samtalet.
Då hon hörde det, som sist sades, k o m det en talande förebråelse i blicken, hon fäste på de två, och ord trängde på, hvilka dock ej uttalades: » I juli, då ha rosorna slagit u t!
Är det svårt då att komma hem, välkomnad i blomstersirad port af nigningar, af öppna armar och leenden?
A h, vet ni, ha ni tänkt, att de finnas, hvilka ej ha ett hem att komma till? » Så var det för denna unga flicka; den tanken håller hon tillbaka om dagen, för att den sedan i sin tur skall hålla henne vaken o m natten.
Nu tränger den sig åter på henne: » Ingen har bedt henne till sig denna ferietid, och där hon själf försökt, har det varit sjukt eller u p p t a g e t.
.
.
» Men hon blir afbruten i sin tankegång, någon rycker henne i armen, och en liten otålig röst säger: » Nå, hur gick det med Sven Dufva d å?
» Så vände hon åter ett blad för att hos en späd framtidsman väcka kärlek till foster- landets minnen.
Från soffan hördes ett skratt.
Väninnan hade visst lyckats trösta.
Kunna vi ej ge tröst åt den hemlösa i stället, en tillflyktsort, alltid öppen i tider, då för henne stängas hem, där hon offrat mycket för en kommande generation?
Nog kunna vi, och nog böra v i!
D r.
* Kvinnorna oeh skämtticU ningarna.
Några synpunkter af /.
Stade.
akom skämtet ligger ofta allvaret, måste nästan ligga där, för att icke skämtet skall förefalla tomt och sökt.
Man kan j u icke satirisera ingenting, utan måste ha något visst gifvet, en svaghet eller annat, som man vill k o m m a åt.
En annan sak är, att skämtet kan hållas i en sådan ton, att icke allvaret, utan endast det ' lustiga däri lyser fram.
Våra skämttidningar t. ex. anses nog af de flesta för att vara enbart roande, och de, som utgifva dem, hafva troligen ingen annan af sikt med dem de heller.
Men detta hindrar icke, att i deras skämt ligger en god portion allvar, fastän så serveradt, att endast den, som vill, behöfver finna det.
Där delas ut snärtar till höger och vän- ster, till madam Skarp, fröken Sipp, fru Dryg, herr Toffelbom och tusen andra, men för att snärtarne icke skola verka som slag i luften, måste de ovillkorligen hos alla dessa löjliga människor träffa någon svag- het, något lyte, som vi veta verkligen fin-
IDUN 1898 Det är i själfva verket nes hos dem.
du — jag — vi alla, som visas fram för publiken, naturligtvis med vår minst för- delaktiga sida vänd utåt.
Vore så icke förhållandet, skulle det brokiga sällskapet i skämttidningarnas spalter förefalla oss som idel ointressanta främlingar och ej som nu så innerligt väl bekanta med lätt funna motsvarigheter i vår omgifning.
De typer, som framställas, kunna, hur talrika de än må förefalla, sammanföras i några få hufvudgrupper.
Vi hafva barnen med deras naivitet, tarfligt folk med dess enfald eller fyndighet och slutligen öfver- klassens män och kvinnor.
Ägna vi vår uppmärksamhet åt de båda sistnämnda slagen, finna vi genast en af- gjord olikhet, icke i sättet hvarpå det skäm- tas med dem, ty det är alltid lika obarm- härtigt, men i arten af de snärtar, som gifvas dem.
Hvad man gycklar med hos mannen är i regel hans svaghet för det andra könet, för glaset och ett godt bord, hans räddhåga för » huskorset », fru eller svarmor, hans snobberi, hans lust att, ehuru fullkomligt ovärdig, framstå som skicklig sportman o. d.
Allt detta är onekligen svagheter väl värda att gisslas, men på det hela taget äro de dock af ett ganska ofarligt slag, ty något direkt ondt eller elakt ligger det icke i dem.
Kommer så ordningen till kvinnan.
Skämtet gäller nu samma fel, böjelse för flirt, fåfänga och liknande, men härtill kom- mer en hel del andra betydligt svårare ly- ten.
Vi kunna anteckna opålitlighet i vän- skap, ondsinthet, trångbröstadt småsinne, ofördragsamhet, tadelsjuka, skadeglädje m. fl.
Den bild, skämtidningarna gifva af kvin- nan, är löjeväckande såsom hvarje karrika- tyr, men i skrattet, som däraf framkallas, blandar sig icke så litet — hån.
Felen, som det gycklas med, äro för fula, för att blott vårt humoristiska sinne skulle påver- kas; vår rättskänsla beröres äfven, och den framställda bilden synes oss därför i hög grad osympatisk på samma gång som löj- lig.
Blir så frågan: är bilden sann eller ejf Dess egenskap af karrikatyr säger oss ge- nast, att den omöjligen kan vara sann.
Men osann — det bör den lika litet kunna vara.
Den är en karrikering af vissa kvinn- liga individer, följaktligen snedvriden och öfverdrifven, men, såsom syftande på nå- got verkligt, likväl innehållande en viss grad af sanning.
Hur stor sanningsprocent bilden innebär, finner man lättast och säkrast genom att försöksvis passa in skämttidningarnas kvin- notyper på kvinnorna i hvardagslifvet.
Är det omöjligt att finna någon motsvarighet dem emellan, eller förefinnes en sådan en- dast undantagsvis — ja, då är karrike- ringen af kvinnan icke blott orättvis, utan äfven ohederlig.
Frågan rör sig då icke längre om skämt och satir, utan o m falska beskyllningar, som mången gång på heder och ära gå.
Men kunna vi återigen känna igen karri- katyrerna, kunna vi identifiera dem med kvinnor, som vi mött och möta ute i lif- vet, icke blott undantagsvis, utan åter och åter, då uppbäras karrikatyrerna af det rätta underlaget, sanning, och vi måste, om än motvilligt, medgifva deras fullkomliga rätt att finnas till.
Härmed må nu förhålla sig huru som helst, ett är visst, att det för kvinno- könet i dess helhet icke är likgiltigt, att kvinnan sålunda gisslas offentligt.
Vore skämtet godmodigt och gällde det små mänskliga svagheter, kunde det vara ofar- ligt nog, men nu när det, som ofta sker, af ser verkliga karaktärslyten, då är fara på färde.
Vecka efter vecka komma skämt- tidningarna ut, vecka efter vecka gifva de kvinnan offentlig tuktan, och åt henne — så- dan som hon står där med skammen — skrat- tar man.
Skrattet förklingar, men ur skrat- tet spirar ovillkorligen ringaktning för kvin- nan.
Man behöf ver icke ta skämtet så allvar- ligt, det lämnar ändock efter sig ett visst oför- delaktigt intryck, ett intryck, som genom ständigt nytt gyckel alltmer fördjupas.
Och så får kvinnan så småningom ovederhäftig- hetens, småsinnets, elakhetens, lumpenhe- tens prägel sig påtryckt.
Det är hög tid, att kvinnan lär sig för- stå, att det ligger något bakom skämtet, lär sig känna svedan och skammen af sla- gen.
Har hon kommit därhän, skall hon äfven förstå, att hon för sitt eget anseen- des skull måste försvara sig, och först och sist, att det är en äresak för henne att icke genom lif och lefverne gifva stoff åt det slags gyckel, som sätter fläckar på den allmänna kvinnliga karaktären.
P recis på slaget klockan sex De troppa in uti salongen, Man skulle rent af bli perplex, Om en minut blott vore gången, Ty en förtjänst de ha förvisst - På punktligheten är ej brist.
Nu en och annan frestar på Att med värdinnan konversera, Men fasligt trögt det brukar gå Hon är så svår att intressera — Når man om vädret talat ut, Ä ' också alla ämnen slut.
Så kominer jungfrun in med te.
Med fart och ifver tömmes koppen Och herrarne knappt tid sig ge Att ta ' en munsbit utaf » doppen *, Och frun ej hunnit börja, förtån Hon allas ryggar ser i dörr ' n.
Man kan väl inte spilla bort Den dyra tiden med att prata, Och därför gör man pinan kort Och lämnar frun att solo » stata » — Man hai- ju spelat kavaljer I fem minuter eller mer!! '.
Nu höres en beskedlig tvist, Förr ' n man vid borden sig placerar, En spelar inte gärna ivhisl, En ann ' för viran hesiierar, Men allt sig ordnar lätt och fort — Man får ju ändå spela kort!
Och ändtligen de hamnen nått!
Man Jlitigt trumfar hela kvällen, Och gubbarne de le så godt Vid syn ' på Bomanslta mamsellen, Ty lite hvar de gjort det rön: Hon är den bästa af sitt kön.
Frun sitter ensam i sin vrå Och hostar smått af tobaksröken, Och sorgsna tankar tränga på Trots hjältemodiga försöken.
Ty hennes kors är tungt och stort — GemåVn hvar afton spelar kort.
75 Och fruar ofta hålla tal I en förtrolig krets af vänner, Att om de hade en rival, De rymde bums från sina männer.
Hvad skall den stackar ' n göra då, Som ej har en, men femtituål 1!
Tant Barbro.
Skaldernas kvinnor.
S m å studier för Idun af Emil Linders.
VIII.
Yictor Rudberg.
£ kelidens döde diktarfurste skänkte sitt land så oändligt mycket, men det låg ej i hans lynne att vilja ge sina gåfvor åt just dem eller d e m; det är det allmänt mänsk- liga, som han berör i sina skrifter.
Det är därför svårt att nämna något opus af hans hand, som kan sägas särskildt vara riktadt till kvinnorna eller som ger oss nå- gon utmejslad bild af en kvinna.
En så- dan bild finnes väl i Singoalla, sagan o m dimmans underliga dotter, men då dessa små studier endast ha afseende på hvad som diktats i bunden form, kan denna be- rättelse ej närmare beröras.
Att skalden dock i sin klassiska skön- hetsvärld inrymde en stor plats åt kvinnan, har han på flere sätt visat, och när han träder ut i det larmande nutidslifvet och sjunger Den nya Grottesången, har han en öppen blick för det elände, som skapats af kvinnornas indragande i industrialismens hvirfvel.
I skildringen hur Grotte får trälin- norna heter det: » Kungen sade: O de yngre, o de vackra kvinnorna!
— — — — — — — måtte du förskona dem från Grotte!
Nej, de yngre drogo bäst.
nå så tag trälinnorna! » Och Grotte får kvinnorna, stjäl bort dem från hemmen, röfvar deras fägring och lå- ter dem ge lifvet åt barn, som gatan får fostra — — —.
Den diktsamling, som innehåller Den nya Grottesången, har skalden tillägnat sin hustru, henne, som var hans förstående väninna i arbetet och vårdarinna af hemmet under Djursholms ekar.
Det var delvis till henne, som En svensk kvinna i Idun årsdagen af Victor Rydbergs död riktade det minneskväde, hvari den sorg, som träffade hela landet vid skaldens bortgång, skildras med följande ord: » Bitter smärta hvarje sinne kände, det var kungssorg uti andens värld.
&gt; Ännu är ej för sent att för ungdomen i edert hem prenume- rera på den fosterländska, ungdomsfri- ska, allmänt omtyckta tidningen Kam- raten, då samtliga nummer från årets början erhållas.
En större och varakti- gare glädje kan Ni ej bereda edra söner eller döttrar.
IDUN 76 Kmil 1898 Olofs » återuppståndelse på Vasatea- tern denna vinter lät sin gamle Gert Bokpräntare lefva upp igen, lika origi- nel och lika imponerande som vi min- nas honom från 15 år tillbaka på Nya teaterns scen, visar att de gångna åren ej på minsta sätt försvagat herr Hillbergs kraft.
I den önskan att många hans stora begåfning värdiga uppgifter ännu måtte lösas af honom med det mästerskap, han flerfaldiga gånger lagt i dagen, i denna önskan instämma alla vänner af sann och stor dramatisk konst.
Hillberg.
I dun har velat lämna sin läsekrets / A- bilden af Sveriges mest intresseväc- kande sceniska konstnär bland de nu verksamma, af herr Hillberg, som nu i 25 år trampat tiljan och hvars jubileum sr ecett går af stapeln den 14 dennes på Vasateatern.
Och till por- trättet har jag blifvit ombedd att på stående fot skrifva ett par spalters text, ej allt för tyngande genom data och facta.
Georg Hr Hillberg har redan hunnit bli 46 år gammal.
Tiden börjar gå allt för fort.
Jag minns honom godt från den tid, då han gick i skola i Lyce- um.
Han var en lång och rödblom- mig ung herre, han deklamerade i den literära föreningen Fratres amicitiae vers, och han uppträdde också offent- ligt vid något tillfälle med ett de- klamationsnummer.
Publiken anade nog ej, hur ung deklamatorn var — hans röst var djup, klangfull, manlig och gjorde alls ej intryck af att kom- ma från en skolpojke.
Så tog han studentexamen, debu- terade på kungliga teatern och var ' sedan i 5 år försvunnen fråu Stock- holms horisont.
Han gjorde sina läro- spån i landsorten och i Helsingfors.
När han kom tillbaka till hufvudstaden, var han den färdige konstnären.
I 20 år har han sedan varit fästad vid stockholmsseenen — den korta direktörstiden i Göteborg 1880 oräknad.
Det har varit tider, då han ej gjort sig så gällande i vårt teaterlif som önskligt varit, tider af skenbart stillastående, af håg- löshet eller olust hos konstnären, men så har det till ersättning varit så mycket läng- re tider, då hans snille lyst med sin fulla glans och då han gifvit oss den ena fullö- diga, ibland djärft realistiska, ibland monu- mentalt storstilade skapelsen efter den andra.
Med Hillberg — har man sagt — kom den fullfjädrade realismen in på svensk scen (detsamma sade godt folk i världen o m hr Fredriksson, då han som en ung och ogenerad elegant trädde in där).
Hillberg har åstadkommit djärft och originelt hållna figurer inom det moderna verklighetsskå- despelet, särskildt inom den svenska skåde- spelsdiktningen från 1870- och 80 talen.
Det är svårt att säga, hvar han varit bäst, som realist i det moderna tendensskådespelet — det som var modernt för tio år sedan — eller i det » stora » dramat.
Men det ser ut, som vore han — åtminstone numera — mest intresserad för uppgifter inom det sist- nämnda.
Det är också inom sorgespelet, han efter sitt engagement vid Vasateatern gjort sig gällande, och det är en storstilad karak- tärsroll, han valt för sin jubileumsafton, den demoniske, hatfulle, intrigante 80-årige biskop Nikolas i » Kongsemnerne », Ibsens präktiga drama.
Vid de påsksoaréer hr Hill- berg flere år å rad föranstaltat till förmån, aldrig för sig själf, utan för de sceniska ar- tisternas pensionskassa, har han alltid valt tragiska dikter, klassiska eller moderna, men ingen gång ett modernt tendensstycke.
Hvad han egentligen saknat under sin se- nare tid vid Dramatiska teatern, tycks ha varit stora uppgifter, som ha kunnat sporra honom.
Nordensuan.
I piano- och pino- frågan.
Med anledning af Verus uppsats i n:r 8. tt pianoklinket till stor del missbru- kas är allt för sant, och jag kan trösta er, min bäste Verus — ursäkta det familjära uttrycket!
— med att många fin- nas, som dela edra åsikter, om de ock ej fälla fullt så skarpa omdömen.
Jag är en stor vän af verkligt god sång och musik, sådan den utöfvats i mitt för- äldrahem.
På den tiden kunde man räkna de familjer, som hade en sådan lyxartikel som ett piano, nu däremot finnes knappt något hem, om än så litet, där icke ett piano synes, äfven om det öfriga möblemanget föga öfverensstämmer därmed.
Alla vilja kallas bil- dade och ha den falska föreställningen att » pia- noklinket » måste höra till bildning.
För min del kan jag icke inse, att ej vaktmä- starens lika väl som borgmästarens dotter må kunna idka musik, blott hon besitter så ovan- liga anlag, att dessa kunna utvecklas till fram- tida båtnad, ty den enas pianoklink är nog ej bättre än den andras, och att skalor och öfnin- gar äro oundvikliga för dem, som vilja hinna någon väg, det måste vi väl litet hvar medgifva.
Öfning ger färdighet.
En del förmögnare föräldrar utan urskillning hafva den meningen, att de för penningar kunna köpa allt, och hvarför då ej förskaffa sina barn talanger — om ej för annat, så för att lysa.
Dock — » intet så ondt att icke det för något godt med sig ».
Det så allmänna pianoklinket är nog till gagn för en del ensamma kvinnor, som försörja " sig därpå.
Skulle dessa samvets- grant anmärka, att hos den eller den spårades föga anlag, tror jag helt säkert mången moder — och kanske ock fader — skulle invända: » nå- got kan hon väl alltid lära! » Jag kände en fattig prästdotter, som för be- hofvels skull måste gifva musiklektioner för 35 öre pr timme.
Hennes piano betingade kanske ett värde af högst 50 kr.
Huru ljudet af ett sådant instrument skulle te sig för än så omu- sikaliska öron, kan nog hvar och en föreställa sig, men det kallades ju musik och den ena ele- ven aflöste den andra.
Jag var själf närvarande, då mer än en 8 k 9 årig flicka kom med » häls- ning från mamma, om hon ej finge spela ett stycke », detta oaktadt barnet icke hållit på läng- re än att det spelade Beyers pianoskolas 2:a häfte.
Nå, för att nu icke mista denna elev eller rättare för att tillmötesgå en orimlig for- dran försöker lärarinnan kanske inlära barnet t. ex. » I tornets djup fördold » o. s. v. Modrens förtjusning öfver barnets framsteg, som redan kan spela » ett stycke », är obeskriflig och lära- rinnan rekommenderas på det bästa.
Att icke alla föräldrar ha lika litet urskill- ning är klart, därpå vill jag anföra ett exempel.
Under ett par år hade jag anställning som guver- nant i en bildad familj.
Bland mina elever hade den ena mer än vanligt godt hufvud och därtill utmärkt minne; hon skulle naturligtvis som andra lära spela piano, men alla bemödan- den från hennes såväl som min sida voro för- gäfves.
Hon hade klart för sig punkternas olika värde, förstod vid första förklaringen att fyra 32-delar gingo på en 8-del o. s. v., men att utföra det, ja det var rent af omöjligt!
I samråd med hennes förståndiga föräldrar beslöts fr Men ser man tillbaka på hans verksam- hetstid i dess helhet, så är det ej så få värdiga uppgifter han löst — och han har löst dem på ett värdigt sätt, ibland med strängt genomförd enkelhet, dess emellan med dristig originalitet i anläggningen (t. ex. Schylock, Tartuffe, Gert Bokpräntare).
Han har varit förträfflig som Jago i » Othello », Wallenstein, konung Henrik den fjärde i Shakespeares drama med samma namn, Macbeth, Petruchio i » Så tuktas en arg- bigga », Pedro Muntanez i Echegarays » Järn och b l o d », i samme författares » Helgon eller vansinnig », » En kritikers debut » och » Galeotto », i » Stulen lycka », i den italienska dramen » Corrado », i » Vasantasena » (prins Samsthanakas roll), i Minna Canths » Arbe- tarens hustru », i Edvard Brändes ' » Ett be- sök » (Repholdt), i Björnsons » Öfver förmåga » (pastor Bratt) och i » Det nya systemet » (gamle Kämpe), i » Främlingen » (hertig de Septmont, hans sista roll i Stockholm 1878).
Vi få dessutom ej glömma, att det var han, som först utförde Brands roll på svensk scen, och att Ibsen har honom att tacka äfven för hans präktiga tolkningar af Krog- stad i » Ett dockhem », doktor Stockmann i » En folkets fiende », konsul Bernik i » Sam- hällets pelare » och Ulrik Brandel i » Ros- mersholm »; att det ej blef Hillberg, som kreerade John Gabriel Borkmau på svensk scen, är ej hans fel.
Han har dessutom gjort en hel rad sven- ska typer, dem teaterpubliken nog har i godt minne, med godmod och fin, behär- skad, men i bland ganska hvass satir.
T. ex. de båda hvarandra så olika högadliga gods- ägarne i Knut Michaelsohs komedier » Moln » och » Skandalen i natt », Pontus Bark i » San- na kvinnor », fadren i » Familjelycka » af fruLeffler-Cajanello, magister Bruus i » Blom- mor i drifbänk » m. fl.
Då han varit intres- serad af sin roll, har han alltid individua- liserat den mera öfverlägset och mera själf- ständigt, än vi varit vana att se svenska skådespelare göra.
Det sätt, på hvilket han vid » Mäster
IDUN 1898 då att ägna musiktiden till något bättre, och sä- kert förlorade ingen därpå.
Under det jag för ett par år sedan stod inne i en musikhandel, inkom en veritabel piga, stä- dad och hygglig med sin duk på hufvudet, upp- gaf ett sånghäfte, som hon önskade se på och som hon med en kännares vana noga genomög- nade och köpte.
Då hon aflägsnat sig, frågade jag innehafvarinnan af affären, hvem hon var; fick då veta, att hon tjänade hos konsul A — s, hade mycket vacker röst och fick begagna en och annan stund att förkofra sig i sång.
Jag har sedermera ej varit där på platsen och kän- ner icke till, om den krets, hon andades uti, blifvit henne för trång och hon flugit ut i stora världen eller fortfarande räknas bland sina tjä- nande systrar.
Då ni nämner, att man emellanåt får höra nödrop genom öppet fönster, och därvid förstår att det är en » stackars kvinna », som föreställer sig ha röst, så påminner det mig om en annons, som för en del år sedan stod i en Stockholms- tidning.
Man önskade ackompagnement, och fru E —, änka efter en känd och värderad sån- gare, begagnade tillfället att anmäla sig för att, som hon trodde, vinna en förströelse på samma gång som en inkomstkälla.
En dag ringer det på, och då fru E — själf öppnar, inträder en ståtlig herre, presenterar sig som den annonserande och säger sig med nöje vilja antaga hennes tillbud.
Då hon hörde att ändamålet var att ackompagnera honom vid konserter, återtog hon sina ord, men bad honom sjunga en bit för henne, hvilket han ock villigt gjorde.
Då han som bäst höll på, säger värdin- nan i våningen ofvanpå till sin man: » Jag hör nödrop, fru E — har säkert blifvit sjuk, jag måste gå ned till henne. » » Vänta, » infaller mannen, » det låter nästan som sång. » Och så var det ock.
Men tänk, ingen » stackars kvinna », utan en — » stackars man », som inbillade sig hafva röst.
Då han slutat och fru E — un- derhållit sig med honom en stund, kunde hon icke afhålla sig från att i all uppriktighet på det allvarligaste afråda honom från att offentligen uppträda som sångare.
Däremot hade han spe- lat för henne en af Chopins valser på ett sätt, som gaf tillkänna att han fullkomligt behär- skade pianot.
Nu skulle det ju kunna hända, att en icke musikälskare eller kännare vid åhörandet af en dylik vals eller annan klassisk musik skulle tycka, det vara » ett förfärligt oljud », under det att ett salongs-stycke,som t. ex. » Tonknoppningen » af Wimmerstedt med sina löpningar i tempo andante expressivo skulle särdeles tilltala och icke alls få namn af oljud.
Till sist kan jag af uppriktigt hjärta beklaga den man, som har tanke-arbete och vill ha ro i rattan tid, men utsattes för » pianoklink » 1 En vänlig påminnelse att icke störa nattron för öf- riga hyresgäster kan helt säkert icke anses ogrannlaga mot dem, som icke besitta så myc- ken takt af sig själfva, så tycker åtminstone » Bescheidem • * Med undran sporde jag mig själf, då jag i senaste Idunsnummer läste Verus ' skarpa dom, hur man kan döma så strängt i en så oskyldig sak.
Visserligen kan det väl vara långtrådigt att dagligen åhöra öfningar, men all färdighet fordrar ju öfning, så att utan sådan få vi väl näppeligen något slags god musik.
Otaliga gånger har jag däremot, och kanske många med mig, känt tacksamhet mot försynen och äfven mot min mor, för att hon af sina små inkomster kunde skaffa mig ett instrument tillika med litet lärdom i just pianoklink.
Tänk blott, hur många nöjesstunder man kan ha af ett piano t. ex. Komma några ung- domar tillsammans, alltid blir det mer stämning där det fins tillgång till piano och man kan få ta sig en svängom.
• Eller när man trött efter dagens mödor kan åtminstone få roa sig själf med några småbitar och uppfriska gamla min- nen.
Jag skulle gärna för Verus, som troligen tycker att jag är mycket naiv, vilja citera nå- gra vers, som jag nyss förut läst i en tidskrift: Och likväl — jag rår ej för det tycket — Håller jag i vördnad detta ting, Älskar det utöfvar mångt och mycket.
Som man strött i stora salar kring.
Du skall säkert ge mig rätt däri, Slår jag endast an en melodi.
77 Hör hvad toner!
Högsta fröjd och smärta Smälta samman i ett ljuft ackord.
Denna tingest har ett mänskohjärta, Gömdt inunder ytan, stel och hård.
Den kan jubla som en barnaröst.
Den kan gråta likt ett regn om höst.
Lycka, som en drottnings lif förgyllde, Sorg, som djupt i hjärteroten brännt, Toner, som konstnärligt sinne fyllde — Allt är gömdt i detta instrument, Vekt i klangen som en lutas dröm Invid stranden af en spegelström.
Få se, om ej de flesta af Iduns läsarinnor ge mig rätt i, att ett piano ovillkorligen har förmåga att sprida nöje och hemtrefnad!
Annickan.
Hvad Verus skrifvit och fått infördt i n:r 8 af Idun, i fråga om kvinnornas evinnerliga, med rätta som landsplåga betecknade pianoklinkande, är så riktigt och bra, att alla förståndiga kvin- nor böra gilla det och tacka till.
Sådant borde ofta framföras i pressen för att påminna ung- domens uppfostrare om skadan däraf, att en dryg del af ungdomsåren användes till pianoklin- kande, hvilket för flertalet af ungdomen är att likna vid dressyr.
Men Verus har glömt erinra om, att undervisning och öfning i pianospe- lande bör äga rum i musikskolor, liksom annan undervisning sker i därtill afsedda läroanstalter.
Nu äro hemmen bullrande musikskolor och alla flickor anses liksom skapade till pianister.
Pia- not har i följd däraf gjorts till ett lika nödvän- digt lösöre som de oundgängligen behöfliga.
Uppoffringen som detta medför är i de flesta fall onödig och onyttig.
Mödrar borde inse och besinna detta missförhållande, hvilket länge i tysthet beklagats af den, som för tillfället kallar sig __ • Vera.
Då posten kommet *.
å posten kommer — ack, det är hög- tidsstunder!
Det kanske du knappast kan fatta, du, som lefver där ute i stora världen, du som får post fyra gångar om dagen — vi få fyra gånger i veckan, vi.
Och det är också ett stort uppsving, förr flngo vi bara två gånger.
Fyra fattiga gånger — du ler, min vän, gör du inte det?
Ja, fyra fattiga gånger, — nu kanske du förstår, att det är hög- tidsstunder för oss.
Det är j u den enda förbindelsen, vi ha med den vida världen där långt borta.
T y i vår afkrok lefva vi utan både järnväg och telefon med mera sådant, som du väl räknar till lifvets nöd- torft.
K o m m e inte postgubben vandran- de, så vore vi totalt isolerade.
Men han kommer!
Han kommer med väska på ryg- gen sina fyra gånger i veckan.
Om du visste, hur ljufligt det är att vakna, då det är postdag!
Allting går så lätt.
Violinöfningarna äro rent roliga, Con- cones vokaliser nästan vackra, grekiska grammatikan riktigt intressant, de italienska verben flyga in i hufvud och minne, knyp- pelpinnarne dansa i lifsglädje, pennan går hart när af sig själf, hon gör inte en en- daste plump — kort sagdt, det ligger sol- sken öfver allt.
Hela förmiddagen går som en lek.
Vid tretiden börjar man vänta, man har inte längre någon ro att arbeta.
Kl. Va 4 är tålamodet på upphällningen — kommer han då aldrig!
Väntan begynner bli det unga blodet väl lång.
Men slutligen, slutligen skymtar han fram där nere på vägen.
I nio fall af tio springer man och möter honom, röfvar väska och allt.
Men är vädret allt för miserabelt, får man stå där och vänta och räkna stegen, tills han ändtligen hinner fram, tills han väl och om- sorgsfullt skrapat af sig på skrapan, kom- mit in i förstugan, för säkerhets skull än en gång torkat sig på dörrmattan, långsamt öppnat dörren, tagit af mössan och knäppt upp knappen på väskan — man står där, så man kunde flyga i bitar!
Ändtligen komma då brefven och tidningarna fram.
Den långa väntan får sin lön till slut.
Och så dyker man ned bakom Vårt Land och Idun, läser ledare och biografier, skisser och recensioner och, last hut not least, ro- liga » frågor ».
Först läsas förstås bref- ven som kommit, dessa glada hälsningar, som hittat vägen till vår gamla prästgård och föra sol och glitter med sig till oss, hälsningar från småländsk skog, från Fy- risstränder och från skärgård, från norr- ländska höjder, från fjärran väster.
Det blir så ljust, så varmt där inne i hågen: så min- nes man oss ändå, fast vi bo här i denna, vrå af världen, minnes oss i kärlek och tro!
Det kännes godt, det hägnar, det stärker — Ja, det är ljufliga stunder och dagar, dessa, då posten kommer!
Adi.
- * " Sökungen i tioet. "
huru jag ej kan räkna mig till de lyckligt lottade kvinnor, hvilka hafva nog stor be- E gåfning och djärfhet att då och då delgifva sina tankar i vår kära Idun, vågar jag ändock, bed- jande ärade fruar och fröknar författarinnor om ursäkt, nedskrifva några tankar, som länge slumrat inom mig och som nu, efter läsningen af skissen » Gökungen i boet » i Idun n:r 6, vaknat till fullt lif: tankarna om fosterbarn.
Att det finnes en stor samling af små värnlösa varelser, som antingen utackorderas mot betalning eller upptagas af barmhärtiga familjer, är ju oss alla bekant.
Fosterbarn!
Hvilken klang af hjälp- löshet och smärta i det ordet.
Tänk dig du moder med rödkindade, leende älsklingar, tänk dig dessa älsklingar värnlösa, utan kärlek och skydd, ämnade till fosterbarn.
Tänk dig dem utan barnaårens solsken, moderskärleken och modersvården, och se dig omkring.
Hundrade, ja tusen små varelser utan huld och skydd, utan en moders kärlek och vård, finnas i vårt land.
Huru många auktioneras ej årligen bort till den minstbjudande både i städerna och på landet!
Hurudant blir deras öde?
Ack, endast ett ringa antal går en jämförelsevis dräglig till- varo till mötes.
Många af dessa fosterbarn blifva endast spillror på lifvets stormiga haf.
Ett lyckligt fåtal blir upptaget såsom egna barn i goda familjer och uppfostras där som egna barn.
Välsignelse öfver sådana hem, som i sitt sköte mottaga ett fosterbarn!
Mestadels är det barnlösa, välbärgade famil- jer, som taga sig fosterbarn, och merendels få dessa barn den uppfostran, som skulle gifvits de egna barnen, om där funnits några.
Af dessa fosterbarn blifva också goda, dugliga män- niskor, så att fosterföräldrarne med glädje och stolthet kunna säga: » De äro våra barn, vi ha med Guds hjälp danat dem till hvad de blifvit. » Välsignelse öfver dessa fosterföräldrar!
Men ack, det är blott ett försvinnande fåtal.
Huru många hem finnas ej, där ej ett barns leende, hvarken det egna eller fosterbarnets, förljufvar tillvaron.
» Det vore så besvärligt, så ansvarsfullt, » säga somliga.
» Taga en annans barn!
Det kunde ej ändå bli som eget. » Och så få själfviskhetens och det bekväma jagets röster afgöra och bestämma, att det är bäst låta det vara som det är, ej störa den vanliga ord- ningen, vända upp och ned på huset för en barnunges skull o. s. v. Andra säga: » När vi ej fått några egna barn, » eller » När vår Herre tog vår lille älskling, så är det väl ej meningen vi skola hafva några. » Jo, det är meningen, att äfven i ditt hem, du barnlöse, skall finnas ett leende barn, ett af dessa tusen, som med tårfyllda ögon och dar- rande läppar framstamma: » Hvar är mitt hem? »
73 Och du, fader och moder med blott en enda liten älskling, som du vill stödja och skydda och göra vägen lätt för här i lifvet.
Du har bara denna enda.
Åren gå.
Barnet växer upp och kanske klemas bort.
Det blir själfviskt och egensinnigt.
Du vill arbeta bort dessa fel.
Det blir eljes fula fläckar på ditt barns själ.
Tag dig ett fosterbarn.
Gif ditt enda barn en kam- rat, en bror eller syster, och det skall så små- ningom lära sig att ej alltid följa sin egen vilja, utan äfven böja sig för en annans.
Själfvisk- heten skall försvinna, din lille älskling blir gla- dare och nöjdare, missbelåtenheten skall fly, då upptågen börja och de två blifva goda kamrater och syskon.
Men låt oss här stanna litet inför en allvarlig fråga.
Huru bör du behandla detta fosterbarn, hurudan uppfostran bör du gif va det?
Du åta- ger dig ett stort ansvar, då du skall uppfostra ett barn, som ej är ditt eget.
Du bör dock be- handla det, uppfostra det alldeles som vore det ditt eget barn.
Skall du göra någon skilnad på de båda barnen, hvem vet, om du ej i det främ- mande barnets hjärta väcker onda egenskaper, som du genom en riktig behandling i stället hade förkväft.
En bland dessa onda egenskaper, en bland de mörkaste fläckar på en människas karaktär, är onekligen afunden.
Huru mycken sorg, skam och förtvinan har ej kommit i världen just genom afunden!
Huru mången stackars skeppsbruten på lifvets haf har ej genom af- unden tagit första steget utför I Huru mången årslång bitterhet syskon emellan har ej alstrats af afunden!
Behandla därför dina barn med rättvisa, gif dem lika i allt hvad du kan.
Så handlar hvarje rättänkande och öm fader och moder, då det är fråga om deras egna barn.
Dessa goda principer böra följas äfven då det är fråga om foster- barnen.
Så länge de äro tillsammans i hemmet, låt fosterbarnet få lika uppfostran, röna lika behandling som ditt eget.
Den kärlek, du slösar på din egen älskling, kan du ju ändå ej helt gifva det upptagna barnet.
Låt då åtminstone uppfostran och omvårdnad blifva lika, så vida du hoppas få lika stor glädje af fosterbarnet som af ditt eget.
Kanske låter du dem, medan de äro små, få allt lika och vara såsom syskon.
När de bli äldre, får ju din egen dotter lof att ha en vårdad uppfostran och blifva värdig det stånd hon tillhör.
Fosterdottern åter får bli tjänarinna i ditt hem och naturligtvis, såsom sådan betraktad, får hon sitt mesta umgänge med mer eller mindre hederliga tjänare.
I så fall vill jag gifva dig ett råd.
Tag ej foster- barnet i ditt eget hem.
Låt, om dina förmögen- hetsvillkor tillåta det, henne uppfostras i en hederlig arbetarfamilj till det kall du vill ha henne.
Men låt henne ej uppfostras till tjä- narinna i ditt eget komfortabla hem, där hon som barn varit leksyster åt din dotter.
Hvad blir följden?
Jo, att hon, som Anni i den lilla skissen, går under i kampen för tillvaron.
Och hvarför?
Genom afunden till den förut älskade fostersystern, genom längtan efter detta förfi- nade, njutningsrika lif, som hou blott fått se på af stånd.
Har hon därtill hvad man kallar » ut- seende », ja, är rent af » skön och lockande », så äro ju lätt nöjets tempelportar öppna för henne, och hon skall, utan tvekan, ila dit in och i frestelsernas ström finna sin undergång.
O, huru illa du gjort, du fostermoder!
Du hade bestämt, att hon skulle bli en duglig tjänarinna.
Det var ju en god och vacker tanke, men den var outförbar i ditt eget hem i ständigt sällskap med din egen omhuldade dotter.
Du hade tänkt, att hon borde vara tacksam för den uppfostran hon fått.
Ack, när afundens ogräs får rota sig in i hjärtat, blir snart tacksamhetens heliga blomma förkväfd.
Du hade tänkt, att det ej kunde komma i fråga, att fosterdottern kunde jämföra sina framtidsutsikter med din egen dotters, och att hon velat vara i hennes ställe.
Hade hon ej själf kommit på de tankarna, så finnes det allt för många röster i det ondas tjänst, som i hennes hjärta väckte afundsgnistan.
Barndomstiden förflyter lugnt och gladt, och fosterdottern behandlas lika med det egna barnet.
Ungdomstiden kommer.
Fosterdottern drifves ut ur det paradis, där hon varit, och från » leksyster » till din dotter, lika mycket firad för sin skön- het, sitt » aristokratiska » utseende, blir hon tjä- narinna och kommer under mer eller mindre goda tjänares inflytande.
Är det då underligt, om » dåligt sällskap » ingjuter bittra och mörka tankar i den unga fosterdotterns själ?
Hvad du förut byggt upp, rifver det dåliga sällskapet ned.
Är det underligt, om hon jämför sina fram- tidsutsikter med dotterns?
Är det underligt, om IDUN 1898 hon känner afund och längtan efter att få lika godt drager henne ut i lifvets frestelser?
Jag vågar påstå, att det i så fall är fostermodern, som själf med egen hand stöter henne fram det första steget å villande stråt.
Mången skall kanske le åt mina ord och tycka det är öfverdrifvet, att den unga flickan bör vara tacksam för ett godt hem o. s. v. Ja, hon blir också tacksam, men endast i det fall att hennes väg från början utstakats.
Skall hon bli tjänarinna, låt henne ej då en tid betraktas som barn i huset.
Gif henne då från början sin bestämda plats i ditt hem.
Är hon vacker och » följes hon af de unga männens beundrande blickar », hvarför då låta henne bli huspiga i ditt eget hem?
Icke kan du väl begära, du fostermoder, att » lifslång trofast vänskap » skall slutas mellan din bildade, fint uppfostrade dotter och en tarflig huspiga, som bara genomgått » folk- skolans lägre klasser ».
Hvarför då icke hellre låta henne få samma uppfostran, som din egen dotter, då ju hennes utseende, som ju väger mycket på lyckans vågskål här i lifvet, ändå vore tillräckligt att i förening med litet upp- fostran skaffa henne » ett godt parti », som man säger, och hon få ett lyckligt hem i stället för att som ett vrak blifva kastad omkring på lif- vets haf.
Om du ej velat sända henne till huf- vudstaden » att utbildas under skickliga lärares ledning », så hade ju ett 6- eller 8-klassigt ele- mentarläroverk, ja t. o. m. de högre klasserna i folkskolan varit tillräckliga för att bibringa henne den kunskap och bildning, som tarfvats för hennes utkomst.
Hennes lefnadssaga skulle ej blifvit sorglig och dyster, och det goda du gjort hade blifvit till välsignelse.
Själf ett stackars fosterbarn, har jag vågat mig fram med dessa rader.
Upptagen och upp- fostrad i ett godt, aktadt hem tillsammans med egen dotter, jag ett fattigmans värnlösa barn, har jag dock blifvit behandlad såsom eget och åtnjutit samma uppfostran, och nu lycklig maka och moder tänker jag stundligen med tacksam- het på min dyra fostermor, som alltid behand- lade mig alldeles lika med egen dotter.
Skyddad för ondt och värnad som den egna dottern, kan jag blott bedja Gud välsigna min fostermoder och uppmana andra att följa hennes exempel och räcka en hjälpsam hand och öppna ett kär- leksfullt modershjärta och ett fridfullt hem för stackars värnlösa fosterbarn.
Sylva.
* Från Iduns läsekrets.
» Framför andra ».
I Idun n:r 9 för den 25 februari har ett större antal Stockholmsdamer med prinsesssan Ingeborg i spetsen låtit införa ett » Upprop » om gåfvor till en basar, som den 15 och 16 mars kommer att anordnas till förmån för » Stock- holms internationella lärarinnehem ».
Det gäller ju här en mycket behjärtansvärd sak, nämligen att bereda ett slags hem åt dem, » hvilka genom sin verksamhet stå hemmen så nära, men själf- va äro i saknad af den välsignelse ägandet af ett sådant innebär, » hvarför man må hoppas, att uppropet kommer att hörsammas af många.
I uppropet förekommer dock ett uttryck, mot hvil- ket vi anse en erinran vara nödig.
Det heter » — — på dem, som framför andra fått sig det värfvet anförtrodt att leda och bilda den upp- växande generationen, på läraren och lärarin- nan. » Det bör icke och får icke vara så, och den åsikten må icke vinna burskap bland vårt folk, det må vara bland högre eller lägre sam- hällslager, att läraren och lärarinnan » framför andra fått sig det värfvet anförtrodt att leda och bilda den uppväxande generationen. » Nej, det är föräldrarne och i synnerhet modern » som fram- för andra fått sig det värfvet anförtrodt. » Lärar- innan och läraren må undervisa, och de må biträda föräldrarne med att leda och bilda den » uppväxande generationen », men om de själf- va vilja ställa sig eller andra vilja ställa dem » framför » föräldrarne, då är uppfostringsfrågan kommen på sned och det illa ändå.
— Under en trettioårig lärareverksamhet har den, som skrifver detta, haft rika — och sorgliga — tillfällen att iakttaga följderna af en dylik skef uppfattning af lärarenas och föräldrar- nes inbördes ställning och ansvar gentemot den uppväxande generationen.
Bland den fattigare befolkningen förekomma nog många fall, där såväl fadern som modern måste tillbringa sin dag i strängt arbete, skilda från sina barn, och då måste läraren eller lärarinnan så godt ske kan V ä g g o h y r a, M a l och B a k t e r i e r öfvertaga barnens ledning; men detta må för ingen del anses som ett normalt förhållande.
— Vi äro lifligt öfvertygade om, att icke någon af de ädla damer, som undertecknat uppropet och som hafva moderskall, på minsta sätt vilja un- dandraga sig sina dyra och — vi äro vissa där- om — kära plikter att » leda och bilda » sina barn.
Vi föreställa oss att uttrycket i uppropet framkommit för att skarpare markera lärarinnor- nas stora betydelse som föräldrarnes biträden i att leda och bilda barnen.
Men ett sådant utta- lande är farligt, ty det kan hos mindre ömma, men mera makliga föräldrar blifva ett försvars- vapen både mot det egna samvetet och mot an- dra, då de helst öfverlämna barnens ledning och bildning åt läraren eller lärarinnan.
Juste.
CJf n o t i s b o k e n.
Drottningen har på grund af fortfarande illa- mående med nedsatta krafter sett sig föranlåten att uppskjuta sin afresa från Kristiania.
Enligt senaste underrättelser anländer hon i morgon lördag till Stockholm.
Kronprinsessans sjukdom synes nu ha ta- git en vändning till förbättring.
Hon är visser- ligen fortfarande sängliggande och krafterna äro ganska nedsatta, men mässlingen är på öfver- gående.
Dock besväras hon ännu af hosta och öfriga influensasymptom.
* Änkekronprinsessan Stephanie af Öster- rike, som någon tid varit sjuk i lunginflamma- tion, sväfvade i början på denna vecka mellan lif och död.
Läkaren vakade vid hennes sjuk- säng och änkekronprinsessan mottog sakramen- tet.
Kejsaren, som underrättades om den sjukas tillstånd, infann sig genast vid hennes sjukläger.
Enligt senare underrättelser synes dock nu nå- gon förbättring inträdt.
En tystnad stämma.
Den 1 d:s afled här- städes efter ett långvarigt lidande den bekanta alt- sångerskan fröken Edla Theresia Augusta Saxen- berg, 54 år gammal.
Fröken Saxenberg var född på Hakunge i Stockholms län.
Under åren 1865 — 1869 var hon elev vid Konservatoriet härstä- des och fortsatte därefter sina sångstudier för Ahlberg och m:me Viardot.
Ar 1872 anställdes hon vid operan, hvilken hon sedan tillhörde till 1879.
Bland fröken Saxenbergs många roller torde nog 1870-talets operapublik erinra sig hen- nes » Fides », » Ortrud », » Bergadrottningen: och » Nancy ».
Under den senare tiden var fröken Saxenberg sjuklig.
Hon sörjes närmast af åldrig moder, syskon och många vänner.
Präster om kvinnofrågan.
Då i lördags statsutskottets utlåtande om hr John Olssons mo- tion angående ökning af de ordinarie postexpe- ditörsbefattningarnas antal föredrogs i första kam- maren, begärdes ordet af biskop Eodhe, som ut- talade sin stora böjelse för att bereda de man- liga postexpeditörerna bättre förhållanden, men däremot om kvinnorna framhöll den uppfattnin- gen, att de endast med stor varsamhet borde an- vändas i det offentligas tjänst; de skulle bevaras för sin sedliga uppgift i hemmet.
Han fick un- derstöd af en bland sina präster, hr Fehrman, hvilken betecknade kvinnans segrar på arbets- marknaden som Pyrrhussegrar.
Ty genom dem förlorade hon förmånen af ett eget hem, hvilket för henne är den högsta och skönaste uppgiften.
Men det är ej endast hon som gör en förlust, utan hela samfundslifvet.
Ty allt som hämmar familjelifvet är sönderbrytande för samhället.
Det kostar visserligen mer att betala männen, men det gifves synpunkter som äro heligare och mera ideela än sparsamheten.
Praktiska arbetsbyrån, den behjärtans- värda institution här i hufvudstaden, för hvilken fru Laura Fitinghoff genom sina artiklar i Idnn först beredde mark (se uppsatserna: » I det tysta », n:r 31 o. 32 för- i fjol) och till hvars förmån en tombola anordnades under sistlidne november månad, har nu börjat sin verksamhet.
På byråns olika af delningar förekomma enklare klädsöm- nad, märkning, spets-, gardin- och strumpstoppning, handsktvätt m. m. samt i allmänhet lagningar af kläder och linne.
Till försäljning mottagas alster af konstslöjd och finare handarbeten.
Byråns utrotas af A k t i e b o l a g e t D e s i n f e c t i o n i rum, fartyg o. bostäder, allt på stället — utan bortförande af möbler.
Rikstel.
34.
— Kontor: I I A. Vestra Trädgårdsg.
11 A.
— Alltn.
Tel. 74.
IDUN 1898 79 e6 / i hufvudsyfte skall blifva att, på samma gång som Utom den ofvannämnda basarian samt den bara bockade och bockade, mumlade något § s i den vill fylla ett verkligt behof hos allmänheten, särdeles svåra arian » Fram, I ångestfyllda sjä- A 55 skaffa snabb arbetsförtjänst åt obemedlade damer lar » sjöng hr Smith Jesu parti, och i bättre otydligt och försvann — baklänges genom a 2 — - ä * 3 9) dörren.
När han väl var ute, vågade han ° m O Cl ur bildade samhällsklasser, hvilka äga erfarenhet händer hade detta naturligtvis ej kunnat lämnas. '
och skicklighet i utförandet af handarbeten af Alla de förträffliga egenskaper, hr S. äger som sig icke in igen, utan stod stilla i farstun, praktisk och lönande art, och sålunda bidraga oratoriesångare, trädde här i dagen och sentera- röd och andfådd, tafatt och förlägen.
till att i någon rnån minska mångens bekymmer.
des nog ock till fullo af åhörarne.
Pilatus ' och Han visste aldrig, hur han kom in i sitt g *?
« Arbetsbyrån hålles öppen hvardagar mellan 10 Petrus ' korta partier utfördes likaledes särdeles eget rum, men när han väl var där, satt a &gt; — 3 Östermalmsgatan 40 n. b. Tel.
Bell 20 32.
Fru förtjänstfullt af hr O. Lejdström.
S. Segerström mottager därstädes för byrån be- Körerna hade denna gång en särdeles makt- han till långt in på natten upprätt på sin a u o ställningar m. m. samt anmälningar från dem, påliggande uppgift att fylla.
En och annan sängkant, utan tanke på det skrifarbete, ro-o • • » SQ som önska utföra arbeten för byråns räkning.
mindre slitning förekom väl, men på det hela som väntade honom, alltjämt rodnande och taget förtjäna de erkännande för det sätt, hvar- på de skötte sig.
Äfven till hofkapellet och hr bleknande om hvart annat, konvulsuviskt ro za O Svenska kvinnan och fredssaken,.
Sveri- Alb.
Lindström, som skötte orgelpartiet, må ut- vridande sina händer.
+=&gt; — ges kvinnliga fredsförening antog på ett talrikt talas ett tack.
En stor del af hedern för det Hvad hade hon sagt och hvad hade han sagt besökt sammanträde härstädes i måndags afton lyckade utförandet tillkommer väl dock i första program för sin verksamhet.
Däri heter det bland rummet dirigenten, hr Vilhelm Stenhammar, hvil- och hvad — du milde Gud — hvad hade o annat: Sveriges kvinnliga fredsförening anser det ken ock efter konsertens slut fick emottaga de han gjort?
Hon hade bedt honom om en •o — • stridande mot humanitetens kraf att tillerkänna närvarandes hyllning.
Konserten ägde rum i tjänst, en sådan där obetydlig liten tjänst, vapnen afgöranderätt i mellanfolkliga tvistefrågor Musikaliska akademiens stora sal, som var fylld bara är som ett vänskapsbevis, — och tror på möjligheten af en utveckling, som gör till sista plats.
Bland de närvarande märktes som lag och rätt till naturliga skiljedomare mellan konungen, prins Carl med gemål och hertiginnan nästan en gåfva — ack huru oförtjänt — g ä l staterna, liksom de blifvit det mellan individer- af Dalarne.
och han, han hade gått sin väg eller rättare na.
Genom att inom och utom Sverige söka vin- Ett återupprepande af konserten skulle äga ramlat.
na anhängare åt denna sin uppfattning vill före- rum som i går torsdag.
Ah, hvad hon var vacker!
Alldeles som ningen främja en internationell folkopinion mot krig och för fredlig lösning af mellanfolkliga Par Brikolls konsert fredagen den 4 dennes ut- en blomma, en nyponros i knopp!
Den märktes genom den mest intima och angenäma kom konflikter.
öfver honom oförväntadt — tanken, Vid därefter föredraget styrelseval utsagos till stämning, beroende dels därpå, att hela den man- liknelsen, han visste icke hvarifrån.
Han ordförande fru Emilia Bromé, till kassaförvaltare liga delen af publiken liksom de uppträdande fröken Julia von Bahr, till sekreterare fröken själfva sins emellan voro vänner och bröder — hade aldrig sett det förr, som en uppen- Anna Lindhagen samt fruarna Hanna Thorell och idel kraschanerade brikollister —, dels på det barelse från en högre värld trängde det in elektriserande, under direktör Åkerbergs ledning i hans medvetande.
Hvilket mjukt glän- Fanny Pettersson.
med ungdomlig eld utförda programmet.
Randels * och Brendlers pompösa högtidskörer, hvilka in- sande hår!
Sådana ögon!
De fina små hän- Våra damer hylla lösen.
En Ibsenfest, ledde och afslutade konserten, senterades i sin derna, som hållit i garnet!
Tänderna, som den första i raden af de många, med hvilka skal- dityrambiska yra tvifvelsutan bäst af ordensbrö- lyste hvita, när hon log.
dens sjuttio år komma att celebreras, firades re- derna.
Men Bellmanssångerna, synnerligast Bacchi Han satt så till sent om natten.
När dan i lördags här i Stockholm.
Det var kvinn- vaggvisa med sitt jovialiska lullerilull-omkväde, liga Idun, som ägnade sin marssammankomst till O. Oisens stämningsfulla Solefaldssang, O. Win- han ändtligen slumrade in, drömde han ca en hyllning åt Henrik Ibsen.
Sammanträdet terhielms manligt friska » Ved du Vejen, ved du allt detta om och omigen, och när han illustrerades nämligen af en serie korta föredrag Maalet », den dråpliga Hildebrandlied, Otto Lind- vaknade var han, hvad han föröfrigt varit öfver Ibsenska kvinnofigurer eller de idéer, de blads fagra » Orpheus sjöng » och framför allt Kör- representera, bl.
a. af fru Alfhild Agrell, fröken lings storslagna ballad » Herr Sten den unge Sture » redan innan han somnade, djupt förälskad Valborg Hedberg, fröken Anna Sandström, frö- väckte allmän genklang.
I den sistnämnda firade — för en lång tid, för hela lifvet.
Sedan ken Selma Giöbel, fru Gurli Ulff och fröken Anna herr.
Salomon Smith genom sitt noblasföredrag gick det, som man kan tänka sig, efter de af Sten Stures parti en välförtjänt triumf, .som gemensamma måltiderna drog han sig icke Whitloek.
Då föredragens rad var slut, beslöt man att fick en värdig afslutning, då sångaren på estra- till Ibsen på hedersdagen afsända en textad hyll- den af ordens stormästare ikläddes insignierna längre tillbaka till sin kammare, utan stan- Hans ningsadress, hvartill förslag af fröken Ellen Key till en högre grad.
Mendelssohns trio, O-moll, nade kvar med de andra i salen.
op. 66, utförd af hrr Zetterqvist, Carlsson och aflägset belägna lilla stol kom så småning- upplästes och godkändes.
Hägg, vittnade vältaligt om sällskapets betydande om närmre och närmre det stora, runda * resurser på instrumentalmusikens område.
bord, där kronofogdeskan och mamsell Karin sutto vid sitt handarbete, en gång och Fröken Tora Hwass ' andra musiksoaré ägde rum Teater och.
musik.
måndagen den 7 dennes i Vetenskapsakademiens sedan oftare och oftare vågade han lyfta Filharmoniska sällskapet gaf i tisdags sin hörsal under medverkan af professor Franz Ne- sina ögon så långt som till det dyrkade före- andra konsert för säsongen, hvarvid Joh.
Seb.
ruda, konsertmästaren Tor Aulin och herr Axel Bachs Johannespassion (komp.
år 1723) kom till Bergström.
Programmet upptog A. Dvoråks piano- målets rosiga örsnibb, efterhand började utförande.
Måhända mindre anslående än sam- trio, F-moll, op. 65, Beethovens pianosonat, Ass- han också deltaga i samtalet, men alltid me tonsättares här förut utförda Matheus- dur, op. 110, och Schumanns pianokvartett, Ess- blygsamt och fåordigt, till en början med passion, äger dock äfven det nu utförda tonver- dur, op. 47.
Publikens intresse, som under den en ursäktande liten bugning vid början af ket så många skönheter och är af sådan bety- bizarra och svårsmälta slaviska tonskapelsen tyck- denhet, att man ej kan vara annat än tacksam tes skäligen matt, stegrades under pianosonaten, hvarje mening mot Filharmoniska sällskapet och dess ledare, utförd af konsertgifvarinnan fint och känsligt, Han glömde aldrig sitt uppträdande den hr W. Stenhammar, för det säkerligen ej ringa om ock ej med erforderligt djup i uppfattningen, första dagen, som han i tankarne omed- arbete de nedlagt för att kunna på ett värdigt samt gaf sig efter pianokvartetten, hvars scherzo, vetet kallade det minnesrika tillfälle, då sätt framföra det mäktiga verket.
andante och final på ett glänsande sätt återgåf- mamsell Karin bad honom nysta garn; Johannespassionen, som den kallas, enär tex- vos, luft i kraftiga applåder.
ten till hufvudsaklig del är hämtad ur Johannes ' han hade tusende gånger på läpparne en n Fru Dagmar Möllers romansafton i dag fredag evangelium, inledes och afslutas med en kör, ödmjuk bön om tillgift, som han dock al- hvaraf den polyfona inledningskören är af sär- i Vetenskapsakademien vilja vi ännu en gång drig fick mod att framföra.
deles mäktig verkan med sitt oroliga orkester- erinra om.
Den blir nog af angenämaste art. U °e$ ackompagnement.
Till passionsverkets mest an- Till sist, då den älskade flickan aldrig Ossip Gabrilowitsch, en rysk pianist med, som m slående delar torde få räknas de här och där det säges, framstående egenskaper, gifver kon- med ord eller blick låtsades minnas eller ® i&gt; inlagda härliga koralerna, af hvilka de flesta sert instundande måndag i Musikaliska akade- m vilja bestraffa, utan ständigt lika vänligt sjöngos a capella.
För öfrigt förekomma arior miens stora sal.
ti sade: » hur står det till, herr Petterson, » för sopran, alt, tenor och bas.
Af dessa vilja vi ä såsom särskildt anslående nämna den utomor- upphörde han att sörja däröfver och det u dentligt vackra basarian » Du gode herde » med &lt;D kom öfver honom ett stort lugn, sådant den underlagda, af kören sjungna koralen samt kärleken stundom gifver.
altarian » Det är fullkomnadt ».
Dessa båda arior ä erhöllo en förträfflig tolkning af hr Salomon Smith Ett nytt lif begynte för den lille skrifva- och fru Dina Kdling.
Det dramatiskt lifvande ren, så kände han det åtminstone och som om Novell för Idun af Petra H. elementet utgjordes af de korta, men kraftiga hans lycka skulle kunnat vara i evighet.
u körerna af folket och öfversteprästerna.
Histo- (Forts.) Han hade aldrig haft många små intressen rien framföres som vanligt i recitativform, och U - o detta parti, det omfångsrikaste, hade anförtrotts eller små glädjeämnen, de han haft smälte - p åt hr W. Klein, kantor i tyska församlingen här- J l ä r a f k o m sig att ingen någonsin låt- samman i ett — lyckan att få vara i hen- H städes.
Hr K. har en ganska vacker tenorstäm- sade om honom, han hade under årens nes närhet.
ma, men tonansatsen ärpressad, så att rösten ofta • ' ' ti förefaller ansträngd; partiet låg ock flerstädes lopp blifvit såsom den där icke fanns.
När Men ack — och huru tvärt och bedröf- väl högt för sångaren.
Vid ett så dominerande därför efter en lång, men som man kan för- ligt kommer det icke, huru skärande och parti som detta är det af vikt att få detsamma utfördt af en stämma med de allra bästa egen- stå ytlig bekantskap, mamsell Karin en dag huru löjligt — medan han drömde om sin: ti P i skaper, så att den verkar så litet tröttande som såg på honom med vackra bedjande ögon lycka, förspillde han så småningom möjlig- möjligt på åhörarne.
Åt den vackra arian » Ack, och sade: » Snälle herr Petterson, hjälp mig heten att nå denna eller någon annan.
mitt bröst » förmådde hr K. ej förläna något vi- med detta garnet, » blef han så förvånad.
T y vare sig man ville gifta sig eller resa, dare intresse.
att han icke ens kom sig för att svara, eller till och med endast offra sig för andra, NI O C 8&gt;« OJ BD ä S o Den lille skrifvaren.
g 9 " WJ
IDUN 80 bereda dem glädje, behöfves det pengar, pengar, pengar, litet eller mycket, alltid något!
Och tanken härpå dra ' r oss ned till jorden igen — förr eller senare — om vi också förmått höja oss.
I en tillvaro som i sig upptar, utom det nödvändiga arbetet i tjänsten, ett ifrigt familjelif, ärenden hit och ärenden dit, mön- sterritning, garnnystande och ännu mycket annat mera nöjsamt än inbringande, intar extra arbete med däraf följande förtjänst en underordnad plats.
Den lilla blecklådan stod mycket länge orörd, och när den en dag togs fram, var det för att tömmas — visserligen icke i sin helhet, men på de öfversta sedlarne.
Mamsell Karin, som hade ett godt hjärta, hade börjat tycka synd om den lille man- nen, hvars magra, bleka, nästan rynkiga ansikte visserligen icke tydde på ungdom och hälsa.
Hon såg att han icke hade någon, som stod sig nära, som tog hand om vare sig hans yttre eller inre varelse.
Det blef till en vana hos henne att vända hans halsdukar och sy nya, berätta om sitt hem och narra honom själf att tala om kaptenen, hans lifs ljusaste minne.
En dag sade hon, att han måste skaffa sig nya kläder.
Det hade varit hans al- sikt, ehuru den måhända icke sträckt sig längre än till en ny rock, och äfven rocken hade väl fått vara, om icke mamsell Karin annorlunda beslutat.
T y på hennes bud hade han klädt sig i sammetsbyxor.
Kronofogden, som var humorist, brukade om hans blinda lydnad berätta en historia, som icke var alldeles sann, men som kun- de hafva varit det.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Mamsell kom utför trappan med ett paket, som skulle med båten till Göteborg, och båten blåste i detsamma, just som skrifvaren händelsevis gick förbi.
Det var mycket brådtom och hon bad honom springa.
Förtjust att få tjäna sin afgud, betrak- tade han först henne, så paketet.
En skugga for öfver hans ansikte och han tvekade.
» Ack, mamsell, » ljöd hans tunna stäm- ma, » jag får ödmjukast.
.
.
» » Ja, ja, men skynda sig.
.
. » » Men jag får ö d m j u k a s t.
.
.
» » Men så spring då ångbåten g å r.
.
. » » Men jag får ödmjukast b e d j a.
.
.
» » Spring.
.
.
» Han sprang och var tillbaka just som ångbåten lade ut.
Den vackra flickan stod kvar på trappan och skrattade.
» Tack, » sade hon, » hvad var det herr Pettersson ville säga? » » Ack, mamsell, jag får allra ödmjukast be att få anmärka att ångbåten i själfva verket icke går till Göteborg. » Så det var ingen som undrade på, att när mamsell så ville, han gick till skrädda- ren och lät göra sig en hel ny kostym och sedan for till Göteborg och köpte ny ytter- rock och dessutom en hel del saker, såsom en luktdyna med målade blommor, böcker i praktband, en blomsterkruka och — till mamsells födelsedag — en fin kappsäck med beslag — just något som han skulle kunnat önska sig själf.
Eljes tänkte han numera sällan på sin resa och aldrig annat än i samband med henne.
Han undrade hvad hon skulle tycka om att fara jorden Hvem nog blir stött i kanten.
Ett träd med vingad frukt.
En mejeriprodukt.
En stad vid ostsjökanten.
För sedlighet och tukt Ett uttryck användt ofta.
En blomma som käns dofta.
En biprodukt i spisarne.
En tillflyktsort för grisarne.
Ett vin med gamla anor.
Ett mått i långa banor.
Logogryf.
För Idun af F. M.
G.
Dock ville jag mig dölja Med mina gamla namn I logogryfens famn.
Småorden härmed följa: Ledsagaren till hamn.
En kvinnlig äretitel.
Det bästa i en kittel.
Pekpinnen emot skyarne.
Ett namn i dalabyarne.
En matta i naturen.
En bärare, själf buren.
Ett lifsvillkor för jorden.
En lundenias flöjtist.
Jägerian helt visst.
En gammal gud i norden.
En stamort för hvar kvist.
Ett uppror i det fria.
Hvem borde kunna sia?
En liten huslig varelse.
En kolsvart uppenbarelse.
Ett konserveringsmedel.
En mycket gångbar sedel.
Kaffe, Ett typiskt drag hos räfven.
Ros i sensommardag.
Af bohagsting ett slag.
Den tunga, täta väfven, Som döljer hafvets drag.
En granne till vår » moder ».
En af de perioder, Som verka så uppfriskande.
En sak som verkar piskande.
Hvad man tyvärr kan bryta.
Fördärf för stålblank yta.
En animalisk — kåda.
En öde låg ländt slätt.
Hvarmedels man kan lätt Sig kring i världen skåda.
För tandlöst folk en rätt.
Ett samlingsrum för gäster.
Sedvanligt bruk vid fäster.
Ett uppbof själf sig gömmande.
Hvad alltid är berömmande.
Ett djur med » ett förflutet ».
Hvem fått sin plats på slutet.
Charad.
En långsträckt promenad hon gjort Med några vänner såta, Och efter tiden hon ej sport, Det får man ju förlåta, Men när hon kom, mitt hela, hem — Båd ' stel och trött i hvarje lem Samt glad att nu få spisa — Hvem möter hon i sin tambur?
Jo, äkta mannen med sitt ur I handen, att det visa.
Min första — säger han, helt kallt - patentrostadt och konserveradt i enl. med Professor Liebigs metod, hvarigenom det står sig i flere månader, i fina blandningar: J a v a, M o c k a, P l a n t a g e m. fl, Fabriksbod 9 Biblioteksgatan, Sthlm.
rundt, och en vacker dag framkastade han en blyg fråga.
Hvem vet, hvartill denna kunde hafva ledt, om inte mamsell Karin bara skrattat och sagt, att det skulle hon inte tycka o m alls, och sedan för att försona sin brist på sympati berättat, att hennes önskningsmål i lifvet var en stuga med lite ' jord, en häst, några kor och en gris.
Edvin blef blek och försökte säga något, men stannade och svalde, som om han fått något tjockt i halsen.
Då forsatte Karin med rodnande kinder, bortvändt ansikte och tårfyllda ögon — ty hon visste, hvad hon gjorde och ville göra det — sade honom, att hon hade en g o d vän i sin hemtrakt, och när han och hon hvar för sig spart ihop tillräckligt för att komma samman, hon verkligen skulle få den lilla stugan, hästen, korna och grisen.
Hon hade icke talat om det för någon här, men herr Petterson hade varit henne en så god vän, att hon nu velat göra det.
Herr Petterson svarade alldeles ingenting, utan gick tyst sin väg; och mamsell Karin lade bort arbetet och brast i gråt, strida bittra tårar, som hon oupphörligt torkade bort, medan nya bröto fram.
(Forts.) * Innehållsförteckning: Leonilda Sjöström.
(Med porträtt).
— De som bygga på landets framtid; at D — r.
— Kvinnorna och skämttid- ningarna; några synpunkter för Idun af I. Stade.
— Spelherrar; af Tant Barbro.
— Skaldernas kvinnor; af Emil Linders.
VIII: Viktor Rydberg.
— Emil Hillberg; af Georg Nordensvan.
(Med porträtt).
— I piano-och pino- frågan; tre inlägg.
— Då posten kommer; af Adi.
— » Gökungen i boet »; af Sylva.
— Från Iduns läsekrets: » Framför andra », af Juste.
— Dr notisboken.
— Teater och musik.
— Den lille skrifvaren; novell för Idun af Petra It.
(Forts.) — Tidsfördrif.
Ni glömt bland edra vänner Mitt valspråk: ordning uti allt!
Och att vår stek man bränner, Det känns ju ända hit.
Jag ber Att för all framtid ni ej mer Så grundligt glömmer tiden.
Och är mitt andra som i dag, Med slarf jag icke har fördrag, Den tiden är förliden.
8.
L. uppstår.
Äro orden rätt funna, bilda de bokstäfver som infalla i de i fi- guren markerade rutorna, lästa upp- ifrån och ned, ett ordspråk.
Moster Lisa.
Rebus.
s s s s s s Ordspråks-akrostikon.
kil a 9 " 0 Q Da D fråa 1 s X e 1 a 2 a s X e r 3 a k t X r 4 m 0 X s a 5 s X i n a 6 n i X e n e- Med ärbar kjol och kofta, Och kvinnlig blygsamhet, Samt dito fyndighet, Trakterade jag ofta En större allmänhet .Kätt hårda tankenötter, i u g n t uti blåstrumpfötter I Idun så jag tassade.
Sist där dock på man passade Att lägga uti dagen De maslculina dragen.
1898 f r a X t 8 k å X a r 9 k X i a n Lösningar.
10 m e X a r LänMogogryfen: Åkartaxa: å åka-kar- kart-karta-art-arta-tax-taxa-ax a.
11 a n k X r 12 g a X e r 13 0 X t e n 14 g e X d a 15 s k i X a 16 r å X a s 17 m X 1 a r fet- 11 Sibylla.
I fyllning .gatan: Ingen födes mästare: 1) Italien, 2) ansikte, 3) England, i) Karelen, 5) Kagunda, 6) bärsaft, 7) Madesjö, 8) in- flöde, 9) Varberg, 10) Larissa, 11) verktum, 32) rajgräs, 13) tronsal, 14) sältran, 15) tra- gedi, 16) Oravais, 17) Ecuador.
Kombinationskvadraten: k a s k a r a 1 s t i a t a s s Omkastningsgåtan: Sötare: Trosa, Orsa, ros, so, o!
De ord som bildas af de bort fallna bokstäfverna: stare, aster.
I hvarje horisontal rad skall den markerade rutan ifyllas med sin respektive bok- staf samt ordet sedan om- kastas så att ett nytt ord analyserade af D.r Setter och Ingeniör Landin.
och billigt.
Begär hos er närmaste handl.
K r o n k a f l e och I T t s l a l l n l n s s k n l t c;.
berg d Gör Förädlade Kaffetillsatser.
kaffet homogent, välsmakande, sundt, närande år
