# ID: svediakorp-per1169
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1898
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,706
# sentences: 622
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Iduns Fredagen den 7 januari 1898.
N:r 1 (524) Prenumerationspris pr år: Idun ensam „ _ _ kr.
Iduns Modet., fjortondagsuppl.
» Iduns Modet., månadsuppl » Barngarderoben » 5 5 3 3 Byrå: Klara södra kyrkog.
16, 1 tr. Öppen kl. 10 — 5.
Allm.
telef.
6147.
Rikstelef.
1646.
Anna Redaktör och utgifvare: FR1THI0F Redaktionssekr.
: J-.
Nordling.
Hofboktr.
ll:te årg.
Utgifningstid: hvarje fredag.
Annonspris: 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » 25 öre för hvarje päbörjadt tiotal stafv.
Lösnummerpris 15 öre (lösn:r endast för kompletteringar.)
Utländska annons.
70 Öre pr nonp.-rad.
H i e rt a-R e t z i u s.
J c s l a n d de många jubileer, som nyssförflutna år kunnat firas, " V^ fanns äfven ett, som i minnet återkallade ett nytt uppslag i barnaundervisningen i vårt land.
Detta minne firades ej med braskande festligheter, men gick ej därför spårlöst förbi.
Dess ädla innebörd — en i ordets bästa mening praktisk verksamhet i människokärlekens tjänst — vardt varmt framhållet, och i en särskildt utgifven prydlig pu- blikation hugfästes det ytter- ligare för kommande tider.
Då denna publikations för- fattarinna tillika är den för- nämsta främjarinnan af arbets- stugeverksamheten i vårt land, har » Idun » ansett lämpligt att öppna sin nya årgång m e d bilden af en kvinna, som här verkat ett så godt verk och som för öfrigt knutit sitt namn vid flere viktiga reformer så väl på undervisningens om- råde som rörande kvinnans ställning i vårt land.
Att Lars Johan Hiertas dotter skulle intressera sig för allmänna angelägenheter och framför allt för samhäl- lets utveckling i en sundt re- formatorisk anda, låg så att säga i sakens natur.
I hem- met fick hon ej blott åtnjuta den sorgfälligaste uppfostran; i detta hem, där samhälls- problemen och uadervisnings- frågorna ständigt diskuterades och där bland andra Silje- ström och Cronstrand, Richert, Bergfalk^ Thomander och An- ders Fryxell voro ofta åter- kommande gäster, fingo hen- nes tankar och håg redan från barndomen riktning åt sam- HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Kungl.
hällsnyttiga frågor.
Längre fram fick hon desslikes tillfälle att under långvariga uppehåll i England, Frankrike, Tyskland och Italien stifta bekantskap med åtskilliga af samtidens förnämsta personligheter på uppfostringsväsendets och de sociala vetenska- pernas område — i Frankrike bland andra med madame Pape Carpentier, Legouvé, Laboulaye, Lanfrey, Pressensé, Bersier, i Eng- land med Mathew Arnold, med reformatrisen af de en- gelska högre flickskolorna miss Frances Buss och grundarin- nan af det första engelska kvinnliga universitetet Emily Davis, deu första kvinnliga läkaren mrs Garret Anderson, med Octavia Hill m.
fl., i Belgien med Laveleye, i Dan- mark med folkhögskoloruas stiftare N. F. S. Grundtvig.
Härunder stärktes och mog- nade alltmer hennes håg och insikter för den verksamhet på olika områden, hvaråt hon under många år ägnat sin sträfvan.
Denna sträfvan har i främ- sta rummet riktats på höjan- det af den svenska kvinnans uppfostran, högre bildning och rättsliga ställning i samhället äfvensom på barnaundervisnin- gens reformerande i praktisk riktning och samskolesakens ge- nomförande i vårt land.
Med bistånd af P.
A.
Silje- ström, E. v o n Koch m.
fl.
anordnade fröken A n n a Hierta under 1860-talet flere offent- liga diskussionsmöten, där man öfverlade om reformer i undervisningen, dels med hän- syn till barnens öfveransträng- ning i skolorna, dels ock till religionsundervisningen.
V i d
IDUN 2 Vådlig är färden på tidens flod, Den pröfvar din tanke, din kraft o c h ditt mod.
1898 Väl dig, om du tidigt på varningen hör A f döden ur djupet därnedanför.
A.
A. Gra / ström.
ett af dessa möten föreslog och förordade fröken Hierta införandet af undervisning i hälsolära, ett förslag, som då väckte stort motstånd.
En af de frågor, som lifligast debatterades vid dessa sammankomster, var samskoleidén, för hvars genomförande, för- utom fröken Hierta, framför andra P.
A.
Siljeström kämpade på ett synnerligen ta- langfullt sätt mot dåtidens pedagoger.
Fröken Hierta sökte likväl äfven på flere sätt praktiskt verka för dessa reformer.
I början af 1870-talet utfäste hon efter hvarandra tvänne pris, dels angående » or- sakerna till den tilltagande sjukligheten hos de unga kvinnorna », dels angående » flickors uppfostran » och » bästa organisationen af flickskolor ».
Genom dessa täflingar fram- kallades åtskilliga förtjänstfulla utredningar och skrifter, som torde ha ägt en i ej ringa mån väckande verkan.
Tillsammans med hrr Richert von Koch, Gustaf Laurin och prof. L.
M. Törngren upprättade och organiserade fröken Anna Hierta under sitt ekonomiska ansvar år 1876 Praktiska arbetsskolan för ungdom, hvars pro- gram var samskoleundervisning samt under- visning i slöjder och andra praktiska arbe- ten.
Såsom föreståndare för denna i sitt slag banbrytande skola engagerades hr K.
L. Palmgren, hvilken följande år öfvertog skolan i eget namn.
Redan år 1864 hade fröken Hierta an- ordnat den s. k. Torsdagsskolan, som under hennes ledning pågick i tio år, och i hvil- ken årligen ett 70-tal tjänarinnor samt flic- kor, som afgått från folkskolan, fingo kost- nadsfri undervisning i räkning, skrifning, rättstafning ocb geografi.
Under samma tid anordnade hon i Klara gamla skolhus den första stopp- och lappskolan i Stockholm, hvari hon jämte ett antal andra frivilliga lärarinnor ur hufvudstadens bättre lottade familjer under åtskilliga år i lappning och lagning undervisade barn från stadens fat- tigaste hem.
Ur samma varmhjärtade begär att hjälpa mindre lyckligt lottade medsystrar gaf fröken Hierta år 1870 initiativet till den försäljnings- affär, som änuu i dag fungerar under namn af Bikupan.
Den är, som bekant, afsedd att underlätta möjligheten att afsätta kvinnliga slöjdalster.
Stockholms läsesalong har ock till väsentlig del fröken Hierta att tacka för sin utveck- ling.
Likaledes har hon grundat eller del- tagit i grundandet af metallslöjdskolan å Kungsholmen, hygieniska museet vid Karolin- ska institutet och matlagningsskolan vid Hamn- gatan, stiftad år 1882, där arbetsklassens döttrar haft tillfälle att erhålla undervisning i matlagning.
Denna skola öfverlämnades år 1891 till högre seminariet för lärarinnor.
Se- dan likväl riksdagen beviljat ett större anslag till denna undervisning, skänkte stiftarinnan 1,500 kr.
till inredning af den nuvarande hus- hållsskolan vid seminariet, hvaremot den för- sta skolan, som, efter att i åtskilliga år ha k r a f t betydande uppoffringar af stiftarinnan, börjat bära sig och gifva öfverskott, gafs åt nuvarande föreståndarinnan, hvarvid de hopsparda medlen insattes såsom lifränta åt tjänarinnorna.
Ett skolkök i Maria församling, förenadt med en matlagningskurs för utbildande af lärarinnor vid skolkök — den första i sitt slag i vårt land — har likaledes samma stiftarinna att tacka för sin tillvaro.
För kvinnor, som ägna sig åt medi- cinska studier, finnes sedan åtskilliga år vid Karolinska institutet en stipendiefond k 10,000 kronor.
Denna fond är skänkt af fröknar- na Hedvig och Anna Hierta.
Reformerandet af den kvinnliga slöjden vid hufvudstadens folkskolor har likaledes tillkommit på initiativ af Anna Hierta-Retzius — hvil- ket senare namn hon bär efter det hon år 1876 trädde i äktenskap med den utmärkte vetenskapsmannen professor Gustaf Jietzius, i hvilken hon tillika funnit den mest ni- tiske befrämjare af sina människovänliga företag.
Flere af dessa af henne ensam eller med hennes medverkan inrättade allmännyttiga institutioner ha haft fördelen åtnjuta un- derstöd af den af hennes moder donerade stiftelsen: Lars Hiertas minne, i hvars sty- relse fru Retzius är ständig ledamot.
Lars Johan Hierta hade under många år vid våra riksdagar arbetat för reformer i lagstiftningen rörande den svenska kvinnans rättsliga ställning.
I samma syfte stiftades på initiativ af hans dotter i början af 1870- talet Föreningen för gift kvinnas eganderäit.
Denna förening, den första stora kvinno förening i Skandinavien, i hvars verksam- het många framstående män och kvinnor deltagit, har i trots af ett segt och stun- dom förbittradt motstånd lyckats främja reformer både i tänkesättet och lagskipnin- gen.
Bland de viktigaste resultaten af dess sträfvanden må nämnas den kungl.
förord- ning af 1874, hvarigenom hustru erhöll rätt att själf råda öfver livad hon genom eget arbete kan förvärfva, en bestämmelse, som för hela det stora arbetande folket blifvit till välsignelse, äfvensom den af fru Retzius väckta och förberedda samt af riksdagen sedan genomförda frågan o m kvinnans in- väljande i skolråd och fattigvårdsstyrelse.
Före- ningen har för några år sedan samman- slutit sig med Fredrika Bremer-förbundet, sedan detta på sitt program upptagit äfven föreningens ändamål.
» En af de viktigaste uppgifter som före- ligga för den sanna välgörenheten, den praktiska människokärleken, är att verka för sådana ändamål, som afse framtiden, för sådana medel, som kunna förbättra ge- nom att förekomma det onda, för en sådan undervisning, som kan gifva det uppväxan- de släktet kärlek till arbete och förmåga att på ett godt sätt reda sig i den tyvärr ofta hårda kampen för tillvaron — eller, såsom en erfaren människovän yttrat: Den största barmhärtigheten är att hjälpa männi- skorna att hjälpa sig själfva. » » Efter min åsikt är det långt viktigare att söka förekomma de ungas fäll än att först låta dem falla, för att sedan inrätta kostsamma anstalter till deras möjliga förbättring? » Se där ett par satser ur den människo- älskande kvinnans bok om Arbetsstugor för barn, hvilka belysa hennes innersta afsikt med denna hennes nyaste stiftelse.
Idéen till arbetsstugorna har hon fått från Dan- mark och Norge.
Sedan hon studerat sa- ken och funnit den lämplig, dröjde hon ej att söka omplantera den i svensk jordmån.
Den 25 januari 1887 invigdes den för- sta arbetstugan i vårt land i Adolf Fred- riks församling i Stockholm och dagen där- på den andra i Katrina församling där- sammastädes.
En snart älfvaårig erfaren- het har visat att saken varit till stor väl- signelse.
» Lars Hiertas minne » har gått i spetsen vid beviljandet af anslag, och sedan dess ha sådana tillflutit både från kom- munen och enskilde.
I Stockholm fungera för närvarande 11 arbetsstugor, och i flere af landsortens städer äro en eller många sådana i verksamhet.
Idéen hör i allo till de framtidsrika och utvecklingskraftiga, det synes ej minst på den fart den efter tio år tagit och den allt mer allmänna välvilja, hvarmed den efter hand börjat omfattas.
Tyvärr förbjuder oss utrymmet att ingå på någon närmare förklaring däraf.
Själfva utgångspunkten kan sägas ligga i dessa Lelands ord: » Från sju till fjorton års ålder kan med blyertspennan såväl som med hvarje annat redskap förvärfvas en viss händighet, skicklighet eller godt hand- lag, men denna möjlighet minskas under de följande åren. » Att från ett skadligt, oftast till obotligt ondt ledande gatulif äfvensom från dåliga hems inflytelser rädda så många barn som möjligt, att under deras bildbaraste ålder inge dem aktning för och kärlek till arbetet och att göra detta på ett så praktiskt och verksamt sätt som möjligt — se där i största korthet själfva syftet.
Och hvad angår utvecklingen af arbets- stugorna i Sverige, så är det glädjande att omtala, att de under sin tioåriga tillvaro nått en ganska hög ståndpunkt, en på sam- ma gång själfständig och ordnad ställning, en g o d organisation samt att de nu med rätta kunna utgöra förebilder vid upprät- tandet af liknande anstalter i andra länder.
Vi ha med full afsikt i denna uppsats låtit fakta tala för sig själfva.
Må hända skall den likväl det oaktadt ej förefalla » torr ».
Det gifves gärningar, som tala bättre än äfven de grannaste ord för- må, och som äfven söka sin belöning och tillfredsställelse i något helt annat än det svassande berömmet.
De vackra orden äga ju sitt värde, de vackra tonerna likaså, men högre än dessa står den verksamma kraft, som ej nöjer sig med ord allena, utan vill omsätta i lefvande handling hvad orden förkunna.
Att fru Retzius för sin del i sitt människovänliga arbete haft verksamt biträde af en i socialt liksom i ekonomiskt afseende gynnad ställning är sant och visst, men bör ej komma oss att förgäta, att på det verksamhetsfält hon valt är det dock mer än på de flesta andra alltid den rent personliga insatsen som gäller mest.
J.
A. Runström.
IDUN 1898 3 han icke älskar vederbörande, så får den okonstlade naturligheten i deras umgänge en stöt o c h kommer aldrig riktigt tillbaka. » Vi talade länge hit o c h dit o m saken, - p ö r ett par år sedan blef j a g i början af och j a g förstod, att här kunde tredje per- r sommaren inbjuden att tillbringa några son ingenting uträtta.
När min lilla vä- veckor på en stor herrgård.
Där funnos ninna reste sig och tog godnatt, såg j a g fyra vuxna döttrar samt ett par inackor- att hennes ögon stodo fulla af tårar.
derade unga flickor.
Därjämte var det I min blick låg en fråga, som hon ge- godt o m trefliga grannar.
Traktens ung- nast besvarade: dom, förstärkt m e d åtskilliga ingeniörer » Nej, j a g har inte en aning om, hur det från ett par närbelägna bruk, roade sig känns att förlora en älskad, men j a g v e t också af hjärtans lust m e d fester, utfärder hur tungt det är att förlora en, som kun- och allehanda glada tillställningar.
Allt nat bli en vän som få. » gick enkelt och okonstladt till, och mellan de Så hade då igen, som så många gånger unga gjorde sig en treflig, kamratlig ton förr, dumheten och tanklösheten varit fram- gällande; kurtis och flirtation tycktes för me o c h firat en af sina lättköpta triumfer dem vara okända begrepp.
Särskildt lade och fördärfvat glädjen för två människor, som jag märke till ett par: en ingeniör och en kunnat blifva hvarandra till stöd, nytta och af döttrarna till mitt värdfolk, som roade glädje under många år, ja kanske under sig riktigt grundligt tillsammans.
De voro ett helt lif.
Inga vänskapsförhållanden äro jämnåriga — hon kanske några månader så gifvande, fördjupande och för båda par- äldre — båda musikaliska o c h varmt in- terna utvecklande som dem mellan unge män tresserade af litteratur o c h skön konst, och och unga kvinnor.
De som själfva känt, de pratade, dansade, diskuterade och dispu- hvad ett dylikt vänskapsförhållande skän- terade i det oändliga.
ker, anse för visso, att det gjort en oskatt- bar insats i deras utveckling.
Den så ym- Emellertid flög tiden hastigt undan, o c h nigt florerande vänskapen mellan unga flic- jag lämnade mina vänner för att göra en kor har n o g sitt värde, men blir mycket badresa.
Jag lofvade d e m emellertid att lätt ytlig och trivial — ett slags surrogat på hemvägen åter gästa d e m under några för djupare o c h innerligare förhållanden.
dagar, och i slutet af augusti var j a g där Också dunstar den i allmänhet bort helt igen.
Aftonen efter min ditkomst samla- och hållet, när den unga flickan flyttas inom des ungdomen till dans hos mitt värdfolk, makans och moderns verkningskrets; det och glädjen stod högt i tak.
Men de två andra omnämnda slaget af vänskap däre- som j a g v i d mitt förra besök haft min lust mot blir v i d en dylik förändring till o c h af att se och höra tillsaromans?
Ja, de med djupare o c h fastare o c h har förmåga funnos där n o g, men det var tydligt för att i sig innesluta vännens eller väninnans hvar o c h en, att de särskildt lade an på make och barn.
att visa sig likgiltiga för och undvika hvar- andra.
Jag blef ytterst häpen.
Hade j a g Hur mycket värdefullare är det ej för en förut hos någondera kunnat skönja minsta ung flicka att under ledning af en trofast tecken till erotisk känsla, så hade j a g j u och pålitlig manlig vän få blicka in i män- gifvit det hela en antaglig förklaring; men nens lif, lära känna deras intressen och ge- som enligt min mening en sådan känsla nom ett öppet och förtroligt meningsutbyte var båda absolut främmande, stod j a g där få del af den manliga uppfattningen af med min förundran.
allehanda lifvets frågor o c h därigenom få en mera allmänmänsklig syn på tingen än När gästerna gått, frågade j a g min unga att ej ha andra tillfällen att bilda sig ett väninna rent ut, hvad denna kuriösa till- ställning skulle betyda, och då fick jag för- omdöme o m männen än dem ett ytligt säll- skapslif erbjuder.
klaring på gåtan.
Ungdomsvänsl (CJp.
P in blåa klädning — ack, min v ä n, den börjar allt se sliten ut, t » S å köp mig då en ny igen, s å lar den sorgen genast slut. » 1 jVlin plånbok, kära barn, är tom - - jag har ej mer en sedel kvar.
» Ö, vore jag som markens blom — om dem försorg ju himlen drar! » € j klaga s å!
€ t t råd mig g i |, och jag skall genast följa det.
» £ n växel sätt dig ned och skrif, och får du ett namn till — hvem vet? » jNej, inga växlar mera g å, och hvarje bank för mig är stängd.
» &lt;£ångt bättre vore det dig då, om du i närmsta träd blef hängd. » Sant nog, men då din klädning fick en färg, som inte passar dig.
» Ö, älskade, om bort du gick — hvad återstode se ' n för mig! » p u lilla toka!
Ji \ x mig hör — fort penna, bläck och papper hit!
I » Ö m du ej säger strax hvarför — jag ger dig inte ens en bit. » € t t bättre råd jag vet än ditt — en dikt jag dig till tyget ger.
1 » 3 a, du kan göra svart till hvitt — men först — en enda k y s s — jag b e r b — * • » Jo, ser du, » sade hon, » rätt s o m det var, började ett par af flickorna, fröknarna 8. du vet, att bry m i g för honom, o c h så fick jag af en händelse veta, att hans kam- rater retades m e d honom, därför att han så mycket sökte mitt sällskap.
Och mera be- höfdes inte, förstår du.
Stolta och känsliga o naturer som vi båda äro och förvissade o m, att vi aldrig känt annat än vänskap för hvarandra, blefvo vi naturligtvis ytterst an- gelägna att visa, att våra hjärtan äro fria, och det går till på det här eländigt dum- ma sättet. » » Ja men, min vän, ni skulle totalt ha satt er öfver de där dumheterna, låtsats om ingenting och varit precis som förr mot hvarandra eller också talat rent ut o m saken. » » Ja, j a g tänkte n o g en gång på att göra det senare, och hade vi känt hvarandra längre, så hade j a g väl också gjort det.
Men å andra sidan — tror du, att det nån- sin igen blifvit som förr?
Ett sådant där vänskapsförhållande mellan en ung man och en u n g kvinna är nog bland det finaste och ömtåligaste, som finnes i känsloväg.
Det behöfs blott, att en klumpig hand pe- kar på en af partema så, att den andre tvingas att tänka på t. o. m. endast att Och omvändt!
Den unge man som har en g o d och sympatisk ung kvinnas vänskap att glädjas åt, känner ej behof att ösa ur det ytliga och hjärtlösa koketteriets usla brunnar.
Och hur mycket kunna ej två sådana vänner blifva för hvarandra, när stormen hviner i tackel o c h tåg på lifvets bräckliga farkost!
Låtom oss hoppas, att mycket af det som nu rör sig i tiden skall inverka förmånligt på vänskapen mellan unge män o c h unga kvinnor.
Samskoleidéns o c h idrottsväsen- dets utveckling liksom det kvinnliga arbets- områdets utvidgning komma n o g att göra stora insatser i detta afseende.
Må vi, när vi träffa på ett rent och varmt vänskapsförhållande mellan en ung man och en ung kvinna, väl akta oss för att genom tanklöshet eller elakhet förvrida, besudla o c h förstöra det!
Gamla tanter braka j u i allmänhet få skulden för att vara ganska kvicka i det afseendet.
Men månne man med rätt riktat denna beskyll- ning mot d e m?
Ä r det ej så, att deras inlägg äro tämligen naivt oförargliga o c h att deras små sting ej tränga vidare djupt.
Jag tror, att det i stället är de unga, som såra och sarga djupt o c h grymt.
Det är de båda kontrahenternas s. k. vänner, som
1 1DUN » Se på den där gamle tvärviggen t. ex., som nu kommer in hit och ställer sig att bekika bok- skåpet därborta!
Tycks han icke riktigt spraka af människofientlighet och världsförakt?
Kan du aflocka den figuren ett aldrig så litet » guld- korn », som du kallar det, så — — ja, då tror jag nästan jag skulle vilja ge dig rätt och hålla med om, att människorna kunna vara bättre än de synas. » » Nej, Georg, det vågar jag mig ej på.
Icke för det jag betviflar, att äfven han gömmer någon grufva, och vore jag ensam med honom kanske jag till och med skulle hitta rätt på den, men så här på utmaning och i annans närvaro går det ej.
I alla fall har jag tappat bort mitt van- liga glada mod i afton.
Det är något som för- stämt mig, som förföljer mig och som jag ej kan bli kvitt. » » Tala om för mig hvad det är! » » Jag vet ej, om jag vill.
Jag tror icke, att du tänker på samma sätt som jag, utan du börjar hålla en föreläsning öfver att världen nu en gång är sådan som den är och ej kan ändras, att jag är så barnslig och annat vackert och förståndigt. » » Att du är ett barn skadar ej det minsta, öfver- klokhet finns det tillräckligt af ändå. » Jag kände något blidare stämd.
» Seså, sjung ut nu, V — na.
mig Molly lilla! » • — » Du skrattar nog, men det är detsamma.
Jo, ser du, när jag var klädd för att fara hit, fin i ny klädning och väl påpälsad mot kölden, medan " Slitet g u i a W ".
vagnen väntade där nere, för att jag ej ens skulle behöfva sätta foten på de snöiga gatstenarne, Utkast af Aster.
kom jag ut i köket ett ärende från mamma.
Där satt en kvinna, tunnklädd, blåfrusen och utmärglad, » Mitt ärkenöt, som gick hit!
— Finns det väl som kom fram och med tårar i ögonen tackade f$V något dummare påhitt än dessa odrägliga för att hon fått litet varm soppa.
» Fröken må supéer, där människorna, stela, otillgängliga och tro, att man uppskattar sådant, när man ej på tråkiga, sitta uppspetade som flugor på knapp- lång tid ätit någonting uppvärmdt, men ändå nålar?
Hvad kan meningen vara med att sam- svider det i mig att sitta själf och må godt, me- manrafsa en hop folk, som ej har ringaste nöje dan min lilla flicka ligger där hemma och käm- af hvarandras sällskap, utan på sin höjd kunde par med sjukdom, köld och hunger. » Hvad hon anställa en pristäflan i konsten att kväfva gäsp- kallade ' hem ' var en tom vedbod långt utom tul- ningar? » — len, där det ej kan eldas, fast vinterkylan går Jag hade lyckats bringa mig upp till den ljuf- rakt in genom alla springor.
Jag hann ej höra liga och afundsvärda sinnesstämning, som fann på hennes vidare historia, men den stod skrif- sitt uttryck i denna monolog — naturligtvis om- ven på hela hennes varelse.
Kan det vara rätt- sorgsfullt döljande för mig själf, att dess grund- vist, att jag skall ha allting så bra och en annan orsak möjligen vore att söka på närmare håll än stackare ingenting?
Jag kan ju icke reformera hos mina grannar eller kunde hafva något sam- samhället, men jag får ej ur mitt hufvud, att jag manhang med uteblifvandet af dem jag väntat måste göra något för att skaffa åtminstone henne mig att få träffa, då måhända tillställningen ett bättre rum.
Vore jag rik, skulle det gå hastigt kunde råkat i en mera lyckad dager.
— För att och lustigt, men min lilla kassa är tvärtom just nu ytterligare underhålla dessa angenäma käns- nu läns.
Nåja, något sätt hittar jag väl på, jag lor begaf jag mig in i ett litet tomt kabinett, skall plita och spara, och så skall det nog lyc- där jag borrade ned mig i en mjuk emma och kas till slut. » fortsatte mina dystra betraktelser, enär jag fruk- Jag hade glömt bort den gamle herrn i andra tade att ohöfligheten skulle bli alltför iögonen- ändan af rummet, han tycktes nu hafva slutat fallande, om jag redan nu smöge mig af.
sin undersökning af bokskåpet och göra min af » Hu då, kusin Georg, sitter du och drar ihop att lämna rummet.
Då han gick förbi Molly, till åskväder, eller tänker du tjänstgöra som mo- stannade han ett ögonblick; ett brummande dell till riddaren af den sorgliga skepnaden? » mummel hördes, hvaraf jag tyckte mig urskilja Ingalunda blidkad af denna hälsning, kastade något liknande » liten grundplåt ».
Jag såg upp: jag en onådig blick på det leende ansiktet fram- Molly satt och stirrade ned i sin hand.
för mig, obehagligt medveten om att det afgjordt På den lilla ljusa handsken glimmade ett stort kontrasterade mot min egen mulna uppsyn; men guldmynt!
lilla Mollys bruna lockhufvud var en alltför be- * haglig företeelse och de klara ögonen sågo för vänligt och trohjärtadt ned på mig, att icke åt- minstone någon liten del af det trefliga humör, Stor litterär pristäfling hvarmed jag var laddad, måste hoppa öfver bord.
» Nå, det var alltid något att råka på dig här, för ehuru det högeligen förvånar mig att se en sådan liten yrhätta i denna samling.
Hvad vill du egent- ligen på ett sådant här likbjudarekalas?
Icke Iduns romanbibliotek.
kan du på samvete påstå, att du finner minsta nöje däri? » » Jo, det gör jag verkligen. » — Hon satte sig Ett pris på tvåtusen (2,000) kronor.
i den lilla kåsösen bredvid mig och de skälmska groparne i hennes kinder lämnade rum för ett Idun har, som kändt torde vara, gjort vida allvarligare uttryck.
— • » Ser du, jag före- till en af sina uppgifter att bland sin stora sätter mig alltid, när jag är tillsammans med främmande personer, att lära af dem så mycket publik inom de skandinaviska ländernas bil- jag kan och det är ej svårt, blott man går bland dade klasser väcka intresse för och sprida dem med vakna ögon.
Jag är ofta förvånad värdefull originallitteratur.
För detta ända- öfver, hur mycket godt jag finner, stundom " där mål har tidskriften alltid låtit sig angeläget jag minst väntat det, och hur de obehagligaste, till utseendet mest frånstötande människor kunna vara att inleda förbindelser med framstående hafva vackra och ädla sidor, om man gör sig litet manliga och kvinnliga författare, och våra besvär att söka reda på dem.
Jag kommer sällan afslutade årgångar prydas ock af ett stort hem från ett samkväm utan någon liten skörd mångtal af de bästa litterära namn.
För af dylika små guldkorn, och då tycker jag mig att ytterligare öppna tillfällen till värde- ha stor behållning af min dag » Ehuru jag kände mig tämligen utskämd, var fulla förvärf i denna väg ha vi tid efter det under min värdighet att visa detta för min annan anordnat skönlitterära pristäflingar, lilla kusin, mig så underlägsen i år och visdom; hvilka med intresse omfattats inom skrift- jag protesterade därför mot hennes argumenters ställarkretsar, och ur hvilka som resultat hållbarhet och förklarade deras resultat härflyta framgått flere gedigna verk.
Vi tillåta oss från slumpen.
ej kunna lämna en sådan där vänskaps- känsla att utveckla sig i lugn och ro.
» Ja, men ofta öfvergår vänskapen till kärlek, » säger ni mig.
Nå, än sedan!
Lig- ger däruti något skäl till att röra vid den med profana händer.
Man gör aldrig nytta med att » bry » eller reta någon för verk- liga eller förmodade känslor och sätta upp dem till skottafla för löjets pilar, men man riskerar alltid att göra obotlig skada.
En helt annan sak är det j u att varna och söka rädda, när man ser, att vederbörande löper fara att komma in under ett dåligt inflytande.
Då blir det i stället ett brott att tiga och låta saken utveckla sig.
Må vi besluta oss för att aldrig tanklöst och lättsinnigt ta på en annans känsla — den må vara vänskap eller kärlek.
Må vi komma ihåg, att vår hand aldrig kan vara för mjuk, när det gäller att röra vid en människosjäl.
1898 exempelvis erinra o m den som ett fram- stående arbete allmänt erkända berättelse- cykeln » Gösta Berlings saga » af Selma Lagerlöf, hvilke " n först framträdde som pris- tagande i en af Iduns litterära täflingar, om Matilda Lönnbergs historiska roman » Fru Holmfrid » m. fl.
Genom det s. k. Iduns romanbibliotek, som med ett sextonsidigt tryckark hvarje vecka medföljer till tidningens samtliga abonnenter, ha tillfällena att framlägga äf- ven jämförelsevis omfattande skönlitterära verk betydligt utvidgats.
Vi ha därför nu ock beslutit att för romanbibliotekets räk- ning ånyo anordna en större litterär täflan och inbjuda härmed skönlitterära skrift- ställare och skriftställarinnor att deltaga i densamma under följande bestämmelser: För en originalroman på svenska språket, med ett ämne och af en halt, som göra den tilltalande för en bildad och vidsträckt publik, samt till ett omfång af ungefär trehundra sidor vanlig bokoktav, betala vi som pris och honorar tuåtusen kronor.
Härför förbehålla vi oss endast rätt att i första hand offentliggöra ar- betet i Iduns romanbibliotek.
Vid de insända arbetenas bedömande ha de kända litteraturkritikerna herrar Georg Nor- densuan och d-.r Suen Söderman godhetsfullt lofvat biträda redaktionen.
Samtliga täflande arbeten skola anonymt vara ingångna till Iduns redaktion, Stockholm, före den 1 maj 1898 samt åtföljas af en förseglad namnsedel, hvars konvolut förses med ett motto, hvilket äfven bör återfinnas å manuskriptet.
Denna namnsedel brytes endast för det arbete, som prisbelönats.
Skulle prisnämnden anse, att ingen af de insända täflingsskrifterna besitter sådana egen- skaper, att densamma bör tillerkännas det ut- fästa priset, förbehåller redaktionen sig rätt att i samråd med de öfriga prisdomarne öfver detsamma förfoga.
Stockholm i oktober 1897.
För redaktionen af Idun Frithiof Hellberg.
* E n röst ur de bortglömdas läger.
- pramför mig ligger ett nyss anländt bref, r manande m e d enkla, gripande ord till en handling, hvilken blott är en enkel plikt för mig, som under hela min lifstid stått i liflig förbindelse med landsbygdens be- folkning på skilda trakter samt haft så många tillfällen att känna de olika tänke- sätten och sedvänjorna hos de s. k. stånds- personerna och landtallmogen.
Och dock har jag tyvärr ej af mig själf tänkt på att säga ett ord till förmån för landsbygdens hjälplösa pauvres honteux, utan måste af en okänd påminnas därom!
Hvem tänker väl på dessa bättre fattiga?
Det är, som om några sådana ej funnes till i våra bygder.
» Städerna, » säger den mig okända bref- skrifvarinnan, som ej ber för sig själf, utan för sina betryckta likar, » hafva välgörande stiftelser, asyler, donationer m. m., ur hvilka fattiga bildade kvinnor, som ej själfva kun- na försörja sig, erhålla hjälp och under- stöd.
Dessutom äga dessa fattiga alltid vänner och bekanta bland sin egen klass, hvilka i nödens dagar bistå dem, men hvar
IDUN 1898 finnas väl i någon landsförsamling dylika hjälpkällor för fattiga ur de bildade klas- serna? » Så långt den manande rösten.
Jag vill här blott anföra ett par omständigheter, som förorsaka, att dessa fattiga lefva så obeaktade till och med i stora folkrika by- samhällen, då dessa blott bestå af folk ur allmogeklassen.
Känslan af klasskillnad är ingalunda helt utplånad i vår så kallade jämlikhets tid; den lefver tvärtom mångenstädes ett kraf- tigt lif; men den har, så att säga, ömsat plats.
De, som i forna dagar så ofta ut- gjorde föremål för de mera kunniga eller högre ställda samhällsmedlemmarnas ringakt- ning, förbiseende och kalla likgiltighet, hysa nu mångenstädes samma sinnesstämning mot fattiga personer ur » bättre klassen » och bjuda sällan till att förstå deras lif.
Mellan » ståndspersonen » och landtallmogen ligger ej sällan den gamla gapande klyftan, som hindrar all djupare förståelse af sam- hörighet.
Därför söka ofta sådana medel- lösa personer att inflytta till städerna, i hopp att där finna någon utkomst eller åtminstone vänner af egen klass.
Men i våra bygder lefva dock många, många, som ej kunna företaga en dylik flyttning, sjuk- lingar, krymplingar och ålderstigna, hvilkas enda hjälp skulle blifva en plats i socknens fattighus, ifall de vände sig till landtkommu- nen; därför tiga de, tiga in i döden, tiga och — glömmas.
I städerna kan det hafva sina stora svårig- heter för fattiga och sjukliga kvinnor — och äfven män — att erhålla passande arbe- te under hvarje tid på året, isynnerhet när dessa personer ej lärt något bestämdt yrke, men sjudubbelt svårare är detta på lands- bygden.
Prydnadsartiklar köpas billigare i staden, än de kunna förfärdigas af en människa, som bokstafligen skall lefva af dylikt arbete.
Ofta är det icke ens möjligt för en sådan att inköpa därtill erforderliga materialier, äfven om det blefve frågan o m ett beställdt arbete, och det kan ej falla allmogekvinnan in att erbjuda en » bättre dam » något förskott; i bästa fall skulle hon tro sig visa närgångenhet genom ett sådant förslag, hvilket hon saknar förmåga att ikläda en form, som kunde mildra tyngden af en erbjuden allmosa.
Stundom händer det, att en afliden familjefader i ett tjänste- mannahem på landet under lifstiden har skaffat sig ovänner bland allmogen.
Den » fina » familjen har kanske aldrig under sina bättre dagar kommit i förtroligare be- röring med bondfolket, och sedan armodet efterträdt välståndet, är det knappast möj- ligt att ett närmande i verklig kärlek till hvarandra skall kunna äga rum emellan dessa så olika element, hvilka äro fullstän- digt främmande för hvarandras sätt att tänka och uppfatta lifvets kraf.
Blott det, att hvad som genom uppfostran och vana blifvit ett oafvisligt lefnadsbehof för den ena parten, ter sig för den andra som rent fjäsk och öfverflödig omständlighet, kan ibland vara nog för att afkyla en möjlig gryende välvilja och hjälpsamhet.
Kommer så härtill minnet af något tanklöst utkastadt ord, af verklig eller inbillad missaktning för allmogens sedvänjor och lefnadssätt, är söndringen vorden så godt som ohjälplig emellan de två parterna, och oftast få de oskyldiga uppbära den hårda lönen för hvad de skyldiga på så sätt förbrutit.
Det är nu till de förmögna och rika stånds- 5 personerna på landsbygden, » rösten ur de bortglömdes läger » vänder sig, bedjande dem tänka på att stifta donationer för så- dana bland landsbygdens pauvres honteux, som ej äga att uppbära några medel ur förefintliga kassor, stiftelser o. s. v. Må det icke längre bli sagdt om donationer, att alltid den sat sen besannas att de inrättningar, hvilka börjat få mycket, jämt erhålla nya bidrag och gåfvor, medan här bland oss finnas hela klasser af värnlösa kvinnor, som lida i tysthet och därför bortglömmas af alla.
; Eua Wigström af julängelns vinge, den timme då barnet en gång föddes i Betlehem, liksom jag i den tidiga morgontimmen hörde klockorna ringa julen in.
Heliga julnatt, heliga klockljud, heliga Betlehems stjärna, följ oss, lys oss och led oss, tills där åter stundar en jul på vår jord m e d: ära vare Gud i höjden, frid på jorden, människorna en god vilje!
Maja (Ave).
* Ur min mors dagbok.
Af van Våt * jultomte.
u gamla kära jultomte, så som jag nu ser dig här framför mig, så har du suttit på salens vägg under den heliga julhögtiden i vår prästgård, år ifrån år, långt, långt tillbaka!
Väl minnes jag den första julen, då jag fann dig vid mina jul- uppköp och förde dig hem som en kär och dyrbar skatt, fastän priset för dig var ringa.
En bild af dig borde jag väl teckna, du som här fört julens spira så länge.
Fårade äro panna och kinder och hvitt som snön ditt hår och skägg.
Mildt, men allvarligt blicka dina blåa ögon fram under ögon- brynen.
Ditt ansikte och din gestalt är oss en god väns.
Röd är din långa kappa och din toppmössa, röd som skarlakan med broderier af guld.
Öfver axeln bär du en julgran, grön och fager.
Vid sidan en stor väska fylld med julbref och glada önsk- ningar.
Ett gyllene horn har du ock, att därmed förebåda din ankomst, kär för gamla och unga.
På ryggen bär du en korg, dess innehåll gissa vi nog.
Och så har du kom- mit till oss, år ifrån år, i glädje som i sorg, en trofast kamrat, och därför skall du ha tack, gamle jultomte!
Välkommen och åter välkommen!
D u ser ' så stilla och begrundande ut.
Du ser nog och hör, du deltager helt säkert i allt som försiggår, men ej märkes det på dig.
Men jag vet väl, ty jag tror att det är så, jag vet att du i julnätterna, när alla i huset sofva, ej är så stilla.
Då pysslar du, då styr och ställer du m e d fröjd och trefnad i hvarje vrå, så att det helt visst för hvar och en af husets medlemmar känns att det är jul, när de träda in i rummet.
K o m blott tidigt in i salen en morgon, innan daggryningen brutit mörkret utanför.
På härden flammar då en brasa, och där sväfva i eldskenet rörliga skuggor fram och åter.
Det rasslar, det prasslar så hemlig- hetsfullt öfverallt; ikring kakelugnen, in- vid klockan, dock mest borta vid granen.
Där glimmar och glittrar det bland grön- skan.
Helt visst har jultomten under nattens tysta timmar varit där och putsat dess gyllene trådar och stjärnan i jul- granens topp.
Det blänker så klart.
Och visst fernissar han väl också barr och grenar, så att de stå sig så vackra julen ut.
Den känsla af jul, som fyller våra sinnen, visst har tomten, vår egen jultomte, sin del i den!
Ej kan det väl vara orätt att tro på goda tomtar, hemmets och härdens goda, glada, villiga, trofasta tomtar, som arbeta för oss under tysta midnattstimmar.
Jag har förnummit deras närvaro, hört deras tysta fjät, liksom jag julnatten hörde suset Bernhardsdotter.
* " fftrar ä ' mamma? "
Wermeskerken Junius.
Öfvers.
för Idun.
K lockan hade nyss slagit tolf, och redan kommo de första pojkarne springande hem från skolan, däribland också min äld- ste.
Svängande i luften med bokväskan, liksom afvärjande hvarje angrepp, står han utanför porten till hemmet, andfådd och varm.
Så ringer han på.
Jag kan se hans präktiga, solbrända ansikte i fönsterspegeln: mössan på sned, håret i oordning och den nya, blå blusen nästan utan spår af fär- gens ursprungliga glans.
Men bättre en vildbasare än en mammas gosse!
Tjäna- rinnan öppnar dörren: » Hvar ä ' m a m m a?
» klingar hans ungdomsfriska stämma, och så snart han fått besked, kommer han in till mig, där jag håller på att lägga ihop mina sysaker.
» God dag, m a m m a!
» Våra blickar mötas.
Skulle icke mina ögon alltid med outsäglig kärlek hvila uppå h o n o m?
Hos honom ligger mer ömhet i ögat än i tonen; han har kommit i den ålder, då gossen begynner att blygas för att visa för mycken yttre känsla.
» God dag, min gosse! » Mer säger jag e j, men han vet, att jag gläder mig öfver hans hemkomst.
Han vet, när han i skolan tän- ker på mig, att jag väntar honom och att jag spejar i fönstret efter honom.
Han vet, att han är en del, en solbelyst del af mitt lif, att hans lycka är min lycka, hans sorg min sorg.
Han vet, att jag m e d lif- ligaste intresse följer hans framsteg, och att jag lider, då det går honom illa.
Han vet, att mitt hem alltid står öppet för ho- nom, så länge jag lefver, och o m också hela världen vore emot honom, skulle dock hans mor tro på honom.
När vi se på hvarandra, hur flyktigt och likgiltigt det än ser ut, är det dock som o m den enas själ skulle läsa i den andres och dessa sjä- lar äro fulla af kärlek och ömhet.
— Strax därefter kommer ännu en: det är lilla syster.
Prydligt och betänksamt när- mar hon sig, kläderna i bästa ordning, bok- väskan på armen; hon ringer sakta.
» Hvar ä ' mamma, Betty, » frågar hon, medan hon ordentligt hänger upp sina saker på deras plats.
Hon kommer stilla in till m i g med små steg, ger mig en kyss och börjar ge- nast att hjälpa mig med kaffebordet, sätter fram stolen och ser efter, att min fotpall är på sin plats samt gör i ordning sina smörgåsar alldeles som en gammal och van matmor.
Under tiden berättar hon, hvad som passerat i skolan, med ett mildt litet leende och smekande stämma.
Med öfver- lägset förakt låtsas hon icke märka de bröd- kulor, hvarmed hennes äldre bror bombar- derar henne, och hans öfvermodiga skratt, då någon träffar riktigt, fördrager hon med tålamod.
IDUN 6 Öfver hufvud taget känner hon sig allde- les för mycket upphöjd öfver pojkar, att hon skulle förarga sig öfver deras odygder.
Den lilla tycker sig vara ett med mamma och tillägnar sig efter hand mitt lugn och min värdighet.
Det härskar ett visst » för- stånd » oss emellan, som icke har någon annan grund än att vi båda äro » damer », hvilket efter lilla systers begrepp är liktydigt med förståndigt och klokt folk.
Hon är min högra hand, och ehuru blott tio år gam- mal, serverar hon teet och underhåller gos- sarne under min frånvaro, och den som känner henne som sjuksköterska, gömmer alltid denna bild i sitt hjärta.
Nog af, jag kan icke tala o m den kärlek, som råder oss emellan, utan att ögonen fuktas.
Till 1897 frågeafdelningens habituéer.
K varför, hvarför, hvarför komma aldrig våra frågor in? » Oftare än någonsin har denna klagan ljudit under det nyss tilländalupna året, och lifligare än någonsin har redaktionen vid det senaste årsskiftet, då till på köpet hundratals öfverblifna frågor måste slopas för att lämna rum åt det nya årets spörsmål, känt sig manad att söka före- bygga den olidliga väntan och det dryga öfver- skottet genom att underkasta frågeafdelningen en lämplig reform.
Se här gången och resultatet af våra funde- ringar.
Det ringer igen: Ming-Mingele-Ming låter Utrymmet är knappt.
Men det kan icke ökas det helt muntert.
Det är lille Benjamin, utan betydande kostnader, hvilka i sin ordning som flickan kommer hem m e d från kälk- skulle åstadkomma en stegring af prenumera- backen.
Han måste lyftas upp för att själf tionspriset och sålunda oangenämt beröra äfven kunna ringa, men för att öka larmet så de icke frågande inom läsekretsen.
Och dess- trummar han också löst på breflådsluckan.
utom: utvidgades tidningen, skulle efter all san- Så snart dörren öppnas, skriker han med nolikhet frågefloden växa i proportion och afdel- sin gröfsta stämma: » Goddag, Betty!
Hvar ningen inom kort ånyo hotas med en öfver- ä ' m a m m a?
» Farfar säger alltid, att han svämning.
Effektivare medel måste vi alltså an- har mycket goda anlag för att blifva officer.
lita.
Att torka af fötterna, taga af sig mössan Kunna frågorna möjligen minskas till antalet?
eller öfverrocken anser den lille stråtröfvaren Naturligtvis, liksom antalet svar på hvarje sär- icke tillhöra sina medborgerliga plikter — skild fråga redan blifvit betydligt inskränkt.
han rusar direkt in till mamma och visar Ett sätt att söka hålla den på vissa håll ung- sitt strålande, rosiga ansikte.
Han vet på domligt öfversvallande vetgirigheten inom till- förhand, att man måste kyssa honom, och börliga gränser vore visserligen att belägga hvarje väntar blott därpå; och jag lägger mig på fråga med en obetydlig afgift.
Men då en så- knä för honom och kysser den mjuka kin- dan åtgärd skulle kunna uppfattas som en ytt- den, och han omsluter bårdt min hals med ring af vinstbegär — för att icke tala om att sina mjuka armar.
obehöriga frågor med stöd af de fattiga slantarna Jag skulle gärna vilja veta, om det fin- kunde vilja pocka sig till inträde — förbjuder nes en större och renare njutning än att saken sig själf.
Nej, enda rätta sättet att ran- känna sig kysst af en sådan mun och fam- gera saken är otvifvelaktigt att modifiera de nad af sådana armar.
Och du, min lilla liberala principer, efter hvilka frågeafdelningen kära gosse, kunde du blott alltid förblifva hittills redigerats, eller med andra ord att under- så frimodig och duktig och på samma gång kasta frågorna en lindrig censv / r.
så öm och så ren.
Alltjämt förbehållande oss full frihet och af- » Hvar ä ' m a m m a?
» En gång gå alla mina göranderätt, komma vi således hädanefter att i älsklingar bort ifrån mig, några till fjärran regel införa endast sådana frågor, som kunna land, andra kanske till egna hem, eller dit antagas vara af intresse, om icke för hela vår plikten kallar.
Också jag skall en gång skil- läsekrets, så åtminstone för en större del af den- jas från eder för att aldrig mer återvända.
samma.
På grund af denna fordran bortfalla Glömmen aldrig den gamla frågan, som jag hela grupper af frågor med betydelse endast så ofta hörde i de soliga dagarae, då mitt för den enskilde.
Bland dessa märkas först och högsta bemödande var att göra eder hem- främst de, som afse erhållandet af fortsättningen met kärt.
T y jag visste, att hur mörkt än på visor samt af virkprof, monogram och recept lifvet gestaltar sig, erinran af ett lyckligt på enklare maträtter, för hvilkas besvarande det barndomshem alltid står kvar som en ljus- dessutom i allmänhet är behörigen sörjdt i de stråle i dunklet.
Tanken ofta på mig och flesta vis-, virk-, monogram- och kokböcker.
kommen ihåg, att jag i hvarje minut tän- För friskt och oförargligt skämt skola däremot ker på eder m e d kärlek.
frågeafdelningens spalter fortfarande stå öppna.
Ären I lyckliga, o m ära och rykte pryda Och fördelarna af det nya systemet?
eder, o m kärlek blomsterströr edra lefnads- Frågeafdelningen kommer att stiga i värde.
banor, o m edra djärfvaste drömmar upp- De frågande skola finna det mindre påkostande fyllas — gören alltid den gamla frågan och att invänta sin tur, då de frågor, som tagit för- låten mig deltaga i eder lycka.
Ären I steget framför deras, ej som mången gång hit- sorgsna, träffa eder motgångar, kännen I tills för dem och de flesta andra äro af noll och eder ensamma och öfvergifna, gören ock- intet värde.
Och redaktionen får för sin osparda så den gamla frågan och anförtron edra be- möda, utom tillfredsställelsen öfver dessa båda kymmer åt mitt hjärta.
Kommer frestelsen glädjande fakta, hoppet att en gång för alla haf- på eder, så erinren eder, huru kär jag all- va besvurit missnöjet hos frågeafdelningens värda tid haft eder och hvad jag hoppades och habituéer.
väntade af eder, då I ännu voren barn.
* Och när j a g en gång gått bort ifrån eder, tanken någon gång på den stilla plats, där För året nytillträdande p r e n u m e - jag hvilar, och våren öfvertygade att jag r a n t e r är i eder närhet, icke som en mörk ande, men som en ljusens ängel, hvilken breder erhålla g r a t i s början (12 tryckark) af den i sina händer välsignande öfver eder dag och romanbilagan pågående berättelsen: » Mot sin natt, natt och dag.
lycka » af Sigrid Elmblad (uToivon), om de till • * Iduns sända Expedition, rekvisition Stockholm, med första in- jämte tydlig adress och 15 i frimärken som porto.
Som den fängs- lande romanen kommer att pågå ett stycke in på det nya året, vilja vi, i deras eget väl- förstådda intresse, uppmana alla våra för året nya vänner att icke försumma begagna sig af detta erbjudande.
öre Exp.
af Idun.
* De s o m s k o l a g ö r a det!
o » + r h, Bertha, det var roligt få se dig!
P Men hvad har du undergått för en förvandling?
Jag tycker du ej är dig lik, » utropade Anna Kruse, i det hon, granskande mig från topp till tå, kom mig till mötes.
» Jo, ser du, min lilla vän, jag har bör- jat kläda mig efter Dräktreformföreningens modell, så nu kan du se, huru naturen format mig.
Tycker du jag ser förskräck- lig u t?
» » Å h nej, det får jag då verkligen säga, att du har en viss stil på dig — så mjuk och ledig, men nog är du åtskilligt tjockare än förr.
Tycker du i alla fall e j, att det är bra genant att gå i den, när så få ha anlagt den ?&gt; » A h j o, det kan det j u vara ibland, men ser du, jag hoppas den snart skall använ- das litet allmännare.
Om man t. ex. ville börja kläda skolflickorna i reformdräkt — det vore så lämpligt just nu, då det ju är mo- dernt att barn ha löst hängande klädnin- gar, så skulle de se ' n som fullvuxna säkert vilja bibehålla dessa bekväma dräkter. » » Menar du, att man skulle kläda alla skolflickor i uniform? » utropade hon.
» Nej, Anna lilla, det tror jag ej vore lämpligt.
Dels finnes det så mången fat- tig mor, som nu kan ändra sina eller sina äldre döttrars olikfärgade klädningar åt de yngre flickorna, hvilket hon j u ej skulle kunna, om det vore föreskrifvet en bestämd färg, och dels tycker jag man bör kläda sina barn i de färger, som kläda dem bäst, om man det kan.
Min mening är ej hel- ler att föreskrifva någon viss form på kläd- ningarna, utan försöka få de praktiska och nyttiga underkläderna införda; dock skall klädningen äfven hvila på axlarna, men för öfrigt kan ju hvar och en sy den efter sin smak.
Tänk bara om vi skandinaver kunde komma så långt i utveckling, att vi hade vårt m o d e för oss och inte behöfde vara slafviska efterapare af parisiskorna eller engelskorna.
Vi ha ju så olika klimat, att vi bara för den skull borde vara olika klädda.
Och nog tror jag, att det finns så pass skick- liga artister hos oss, att de skulle kunna komponera några vackra, hälsosamma dräk- ter.
Du vet för resten, att jag är läkaredot- ter, så det är ju egentligen min skyldighet att föregå med godt exempel, och jag hop- pas, att andra läkaredöttrar, ja, äfven läkare- fruar också vilja göra det.
Men dem jag framför andra anser böra lägga sig till m e d reformdräkten äro alla de unga kvinnor, som äro eller länka bli läkare, dels för att de själfva skola bli utvecklade och friska, då de lättare skola kunna stå emot sitt yrkes ansträngningar, och dels för att kunna inverka på sina patienter och då framställa sig själfva som exempel.
T y det- är ovillkorligen läkarens plikt att framför andra upplysa kvinnorna om det
IDUN 1898 skadliga uti att hafva hårdt åt sig, och lä- karen är nog den de helst rätta sig efter.
Kära Anna, nu är du väl bra trött på allt mitt tal om reformdräkten, men jag hop- pas, att jag snart nog skall få se dig upp- träda i den.
Icke sant? » Så slöt jag, snurrande rundt för att än en gång låta henne granska min dräkt.
Läharedotter.
Ur notisboken.
Kronprinsessans resa till södern företogs i onsdags den 5 dennes.
Kronprinsessan åtföljes af friherrinnan Alströmer, född Ehrenborg, och kammarherren grefve F. von i Rosen.
Kosan tages öfver Berlin till Baden-Baden, där ett uppehåll på några dagar göres, samt sedermera till Rom, som tills vidare blir h. k. höghets vi- stelseort.
De kvinnliga järnvägstjänstemännens ställning har genom det nya tjänstgöringsregle- mente, hvilket från och med d.
1 jan.
detta år blif- vit gällande, undergått en väsentlig förändring.
Då enligt § 4 af det gamla reglementet järnvägs- styrelsen ägde rätt, att — med iakttagande af 3 månaders förutgående uppsägning — från sin plats skilja h värj e tjänsteman,. » utan att denne genom tjänstefel eller oskicklighet förverkat sitt förordnande, &gt; och alltid gjorde bruk af denna paragraf vid de kvinnliga kontorsskrifvarnes in- gående af giftermål, så inträder nu med den konstitutionella anställningen det förhållande, att ingen kan från sin plats skiljas mot egen vilja och utan att hafva begått tjänstefel.
Det är väl icke sannolikt, att många gifta kvinnor skola begagna sig af den nyvunna rättig- heten och stanna kvar i tjänsten, men rätten därtill är dem nu obestridd.
* Teater och.
musik.
Kungl.
operan återupptog i måndags Humper- dinks nätta opera » Hans och Greta » med del- vis ny rollbesättning och likaledes vissa sceniska förändringar.
I den kvinnliga hufvudrollen upp- trädde fröken Hallgren för första gången och på det hela taget med framgång.
Fröken Lindegren är fortfarande mycket väl på sin plats i Hans ' parti.
Hr Limdqvist är som förr förträfflig som kvastbindaren, men har fått en ny hustru i fru Brag, som skulle göra väl uti att sjunga litet tydligare.
Häxans roll utföres fortfarande lika drastiskt af fru Strandberg, och i ett par biroller klingade fröknarna Karlsohns och Thulins röster mycket friskt, men den senare ligger öfver be- tydligt i klart och tydligt textuttal.
— Till efter- stycke gafs den n} ' a baletten » Chopiniana » med fiere vackra repriser.
— Under inöfning är Wagners ypperliga opera » Mästersångarne » med fru Frödin-Lindberg som Eva och naturligtvis hr Lundqvist som Hans Sachs.
— Ett rykte vet berätta, att » Valkyrian » skall återupptagas med ingen mindre än fru Gul- branson i titelpartiet.
Måtte ryktet talat sant!
farter Skiss af Tyra Gina.
Floderus.
c&gt; XL-h, nog känner du faster Gina?
Inte!
— Följ A- • mig då, så skall du få lära känna henne!
Hon står i tamburen hos doktor Lönners, och jag ansvarar för, att hon inte blir ovälkommen.
Hurra, faster Gina har kommit!
Faster Gina, hurra!
— Oj, Sven, nu ramla ' mitt fina hus!
— Trampa inte på min trumpet, Ulla!
— Och så åter dessa jublande rop, som riktigt » svingade » i luften: » Faster Gina, faster Gina! » Barnkammaren fylldes däraf, och hon, som står där på tröskeln, ser blott ett kaos af armar och ben.
Skulle man ha gjort ett försök att få fatt uti t. ex. någon af Svens rörliga extremite- ter, är jag rädd för att vid närmare betraktande och ledd af det rop, som då skulle ha utgått från lill ' Pontus ' mun, man lätt skulle ha för- stått det rätta sammanhanget.
Endast Bengt, lillen, satt lugnt och stirrade på allt detta och sög en något tvifvelaktig must ur en guttaperka- docka.
Faster Gina, hurra, hurra!
Såg du hur ögonen lyste ur det bleka, en smula tärda ansiktet, lyste med detta milda och dock intensiva sken, som likasom säger: jag har haft mina drömmar, min historia — men det är nu lame sedan, länge sedan!
Såg du hur hon log, den gamla, då denna stojande barnskara stod omkring henne?
» Barn, barn, hjälp mig att taga utaf kappan och hatten först, sedan ska ' vi riktigt hälsa på hvarann! » Lill ' Pontus, öfverlycklig, fick fatt i båda hattbanden och ryckte och slet af alla kraf- ter, så att hatten for än hit, än dit.
Sven och Ulla höggo uti hvar sin kappärm, med det lyck- liga resultat, att kappan satt som fastspikad, där den satt.
Lillen suddade med verklig energi sitt dockhufvud mot kängorna, för att få must, utan tvifvel — och så — buss, in i munnen!
De äro sannerligen icke gurmander, dessa små!
Så kom Pontus på den lyckliga idén, att musik borde det vara på en sådan festdag.
Alltså: tuterituteri- tut-tut-tu-u-ut!
» Pontus, min gosse lilla, tack för din marsch, vi spara resten till eftermiddagen.
Men bevare mig, så svart du är i mun, lille Bengt!
Barn, han I sett, hvad han kunnat få tag uti? » Och så måste vatten, svamp och handduk fram.
När så alla » muster » för denna gång förlorat sin kraft, skulle ett fint slott byggas af träbitar.
Det blef ett med riktigt hemlighetsfulla hvalfgångar, om hvilka man visste, att där bodde slottstomten Gråmurre; och ett torn blef det så högt, att det var nog nästan som Babels torn, det hade Sven, som gick i samskolan reda på.
Och sedan skulle Ulla visa, att hon kunde » sköta » sin docka.
Hvad gjorde det, att små fyrkantiga tingestar hamnade på orätt plats!
Hon vände ju så ömt och mo- derligt alla plaggen framför den • — kalla kakel- ugnen.
» Och tysta nu, barn, nu ska ' Lindagull sofva!
Vyss, vyss, lullesitus, vyss, vyss, vyss, vyss, yss, ' ss!
Nu sofver min lilla! » — Så fick man då åter prata.
» Faster Gina, ska ' faster bli länge här? » » Ja säg, faster! » » Stanna länge, riktigt länge! » Och barnaögon bådo, och harnahänder ströko smeksamt öfver hennes kinder, hennes händer.
» Jag blir nog kvar ända till öfver din födel- sedag, Ulla!
Småttingar, om ni nu äro tysta en liten stund, så skall jag tala om något roligt för er.
Ni veta ju, hvem storken är? » » Han som för barn till Gud? » » Nej, du Pontus, han för från Gud.
Flax, flax, K Dramatiska teaterns nya, redan i förra num- så flyger han, och så stannar han utanför någon ret omnämnda program har ej gjort någon stör- dörr och knackar på. » re lycka.
Bisson är utan tvifvel en af de kvic » Ah, Ulla, hvad kan han knacka med, han har kaste moderna franska farsörerna, men » Under ju inga fingrar! » förmyndare » tillhör hans tidigare och mindre » Joho du, han lyfter upp ena foten såh Jag rutinerade arbeten.
Hela genren borde egentli- trotsar någon stork att kunna dunka med sådan gen vara under Dramatiska teaterns niveau, men kraft, som Pontus nu med sin skodda klack om och när den nu odlas, borde åtminstone en- gjorde det mot dörren.
dast det bästa ifrågakomma.
Fru Hartmann fick » Men sluta då, Pontus, faster Gina skulle ju emellertid tillfälle att som en pikant liten pa- tala om något roligt för oss! » riserfru utveckla både sina egna och sin modists » Ja, barn, våren stilla nu, ni störa mamma också, förtjänster och hr Backström som en driftkuku som vill hvila litet!
Tänk barn, nu snart kom- till förmyndare fyllde sin roll och plats med mer storken hit och knackar på och frågar, om sedvanlig bonhomie.
Hvad därutöfver var var ni vilja ha en liten bror eller syster! » intet.
Matt munterhet, matt bifall och liflig till- » En bror! » fredsställelse, när man, utkommen i » torget », » En syster vill jag ha! » finner klockan i Jakob ännu ej peka på tio.
Bror och syster, dessa ord flögo som hvita Kort, om också inte godt — det var ju i alla fall snöbollar i luften.
ett plus för det nya programmet.
» Småttingar, lugna er, ni skrämmer storken.
Inte kan han vilja lämna något litet barn hit, om ni inte äro snälla.
Den lille, som kommer, » han har lekt med små änglabarn uppe hos Glid förut, sen I, men så såg han, att er pappa och mamma så gärna ville ha ett litet barn till, så gärna ville ge er en liten lekkamrat, och så frågade han Gud, om han kunde få följa med storken ner till barnen Lönner i Köpinge.
Och det fick han lof till, men, sen I, storken har så många små barn att lämna af i hela Svea rike, att han lätt blir fördröjd på vägen.
Men han kommer snart, men då fån I inte vara bråkiga och så skrämma den lille resenären från fjärran land, som han bär på sin rygg.
Då kan hända, att lillen ber Gud att få flyga dit upp igen till änglabarnen.
Kanske är han här i morgon, men då, Pontus, får du inte blåsa i din trumpet, inte förrän mamma tror, att han tycker om det! » » Vet mamma af det här, tror faster, eller ska ' det bli nå ' n så ' n där öfverraskning som på min namnsdag? » » Barn, mamma har hört hur det flaxat i luften af storkvingar för länge sedan, och därför har hon sytt små kläder, så att lillen skall få det varmt och godt med detsamma. » » Hvarför kan inte Gud sy då? » » Hör du, Ulla, minns du den där skära tröjan, du sydde åt Lindagull?
Hvarför tycker du så mycket om den? » » Jo, för att jag själf gjort den.
Faster bara klippte till den och tråcklade den åt mig! » » Ja, ser du det!
Gud förstår, att din mamma helst vill sy själf åt sina barn, och därför kom- mer storken med ett litet naket barn på sin rygg.
— Men, hvad nu, du lilla svartkonstnär, är det från mina kängor du tar det där svarta!
Nej, min lille Bengt, nu ska ' vi allt ta och bada dockan litet.
Inte gråta!
Så, så, lek med fasters arm- band i stället!
Och så i eftermiddag, småttingar, då blir det äpplen åt alla snälla barn, och kan- ske få ni höra » Tummeliten » med! » — — — Det hvilade en hemlighetsfull stämning öfver barnkammaren dagen därpå.
Storken hade kom- mit och farit.
Visserligen hade ingen sett honom, men icke behöfva barn se för att tro.
Det var en liten syster han lämnat.
» Så här liten, » hade Sven mätt till för kamraterna i skolan.
Jojo, det är inte alla dagar, man kan skryta med en sådan nyhet, och inte är det alla barn heller?
Där fanns en liten flicka, som tingade på - att få se den lilla.
Hon kunde aldrig få någon syster, hon, det hade hennes mamma sagt, ty far var död.
Ah, det finns sorger här i världen!
Men tillbaka till barnkammaren!
Sven satt där så snällt och läste, som han trodde, tyst öfver sin läxa.
M-o-r = mor; f-a-r = far; s-å-g = såg, allt med växande styrka och med en fart, som lät en ana, att det var något roligt, som skulle följa efter läxorna.
Hon skulle badas!
Man visste, att det var bra att kunna sina läxor då, annars: » gå och läs, Sven! » — Ulla och Pontus gjorde » äppelkaka » på en trästol.
Det vill säga, Pontus åt upp skal och kärnhus, under det att Ulla skar äpplena i skifvor, naggade först ut i kanterna, strödde socker på och lade dem så på hvartannat.
Det tog tid det där naggandet, men på annat villkor ville inte faster Gina smaka] på dem.
Och då så!
— Bengt var på Fjäderholmarna, och där tycktes det vara idel solsken och — många rara ting att » draga must » ur, ty han smackade med läpparne och log så sött i sömnen.
— Hvem vet hvar de äro dessa små, då de drömma lifvets rosiga morgondrömmar, desamma, som ännu ingen tydt, därför att ingen än har kunna teckna dem upp.
Det var en frid och en stillhet rådande, så att faster Gina måste glänta i dörren och se, hvad som » stod på ».
Det är dock något underbart detta, som följer med storken.
Barnen gå af sig själfva så tyst på tå; de leka inte » tåg », de slå inte i dörrarna.
Hon sofver!
Det är trollformeln.
Hon, den dun- lätta, som, om man inte är snäll, flyger upp till Gud igen.
Det är som fläktar från en annan hemlighetsfull, anad värld.
Det smyger sig öfver en något af tårfylld glädje, då man ser dessa små.
Hvem vet, kanske hvassa stenar en gång skola sarga dessa små, mjuka fötter, hvem vet ens hvilken väg de komma att trampa, dessa fötter, som ännu ej snuddat vid vår jord, hvem vet om de någonsin skola göra det!
Kanske skall där en dag ha vuxit små hvita vingar på dessa skuldror, och — så flyger den lilla tillbaka till hemlandets soliga nejder!
Kanske skall framtiden blifva som en enda stor soluppgång, så häilig - - så ljus — kanske skall den blifva som en solnedgång i moln!
Månne hon tänkte härpå, faster Gina, där hon satt med kinden lutad mot handen och ögonen halfslutna.
Förvåna dig icke däröfver: hon har icke sofvit mycket denna natt.
Ah-nej, det är dock icke blott som en snöflinga att taga emot, detta hvita oskyldiga, som kommer från ofvan.
IDUN Och hon är icke längre ung, faster Gina!
Hon spritter till.
Hon tyckte att något rörde sig.
Men nej, allt är lugnt och tyst.
— Skymningen kommer med sitt dunkla flor.
Den sveper in alla sorger och missräkningar för lifvet; den sveper in alla ungdomsdrömmar.
Men tro ej, att den tar dem bort, nej, den skyler endast de skarpa konturerna, så att det ej gör så ondt att se på dem.
Som fjärilar kommo de alla dessa dröm- mar, fladdra en stund, flyga så bort, komma igen och försvinna i dunklet.
Vill du följa och se, hvarthän de flyga, dessa faster Ginas bevingade drömmar?
Ser du honom rätt tydligt, den unge, begåfvade mannen, som under sin studietid hade sitt hem i hennes föräldrahem?
Ja, då ser du nog också den gamla idyllen träda fram för din blick.
Du ser henne i den gammaldags dräkten, som före- faller dig så egendomlig, men som dock har ett visst något med sig, ser henne vid sin söm.
Och du ser honom med ett band dikter i sin hand, detta af Tegnér, och du hör honom med klang- full stämma läsa för henne därur.
Ser du hennes blyga, förvirrade blick vid de ställen, där det gamla, dock evigt unga temat om kärleken ljuder.
Ah — du förstår, det är icke blott denna gång, han läser för henne, det är icke blott denna gång hon rodnande böjer sig ned öfver sitt arbete.
Förstår du detta ögonens talande?
Då förstår du ock, att gud Eros invigt dem i detta språk.
Det är ljufva dagar.
Hvi dröjer solen att gå upp — hvi går den så tidigt ned?
Lita icke på det svar du får af den — som älskar I — — — Vi flyga fram i tiden 1 — — — Promotionen är öfver, han är doktor, lagerkrönt doktor.
Jag förlåter dig, att du ej märkt, att dessa fjärilar, som flyga i luften, äfven hafva vingarna hvita, men andra hafva dem tecknade i det osannas, i svekets mörka färg.)
Eller, med andra ord, jag förlåter dig, att du ej sett detta, som han så skickligt dolt för henne, för all världen, för alla utom en.
Du menar, kärleken gör blind.
Nej, min vän, så menar icke jag; men den gör blind, där den borde vara skarp- synt, och skarpsynt där den borde vara blind.
Men på denna promotionsbalen ser du det nog!
Fjärilen kan icke oftare fladdra kring rosen än denne lagerkrönte doktor kring henne, den blonda skönheten.
Hör du bvinandet i luften af för- giftade pilar, ser du hvar de träffa?
Ah.
de synas ej, såren, som pilarne tillfoga, men skulle du luta ditt hufvad till den rosa-tyll, hvarunder Ginas hjärta våldsamt slår, du skulle förstå, att här ha de träffat — djupt.
Arma människobarn, arma be- dragna hjärta, jag fattar dina kval!
— Ack, gråt dock icke så, då ingen ser dig!
Bed icke för honom, den ovärdige!
Jag lider icke denna resignerade sorg.
Glöm honom, glöm!
— Min vän, jag vill hviska något till dig: jag har icke kunnat glömma själf!
Ser du, nu föll en tår ur faster Ginas öga!
Kan du räkna dem, som så fallit, då skymningen bredt sitt svårmodsflor öfver det, som varit?
— Denna goda, uppoffrande faster Gina, som — men låt oss följa henne ut i barnkammaren, så får du höra de små klarseendes oväldiga dom öfver hennes lifsgärning.
» Ja, men nästan lika ofta som storken! » » Barn, hvad talen I om? » » Jo, att faster Gina kommer nästan lika ofta som storken! » » Och vet faster, Pontus trodde nästan, att fa- ster var storken, som kom med lilla syster! » » Ja, när Lina kunde bli en julbock, kunde vä!
faster Gina bli en stork!
Såg faster storken? » Och lill ' Pontus knep ihop munnen och blinkade listigt med ögonen.
Faster såg detta, såg den diplomatiska fällan, och jag tror, att hon drog litet på munnen.
» Kära Pontus, faster Gina var så yrvaken, då storken kom, att hon inte hann se honom.
Men hur går det med äppelkakan, Ulla? » » Blunda faster! » — Hon gjorde så.
— » Nu, titta nu! » » Min lilla Ulla, skall jag få allt det här; dc allra bästa skifvorna och med så mycket socker sedan! » — Hon kysste liten rosenröd mun.
» l h, faster Gina är lika snäll som storken, och det är lika roligt, när faster kommer!
När jag får riktigt stor järnspis och barn och rum, tina rum, så ska ' faster bo i det finaste.
Pax för det du, Sven! » » Åh-nej, du Ulla, faster ska ' bo hos mig, säg faster Gina? » En, man ej bör narra med I en luftballong.
Hvad man åker allra bäst Utan kärra, kusk och häst.
Hur galante onkel är — Till sin stora sorg, Kanske vållade just det Att han fick en korg.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Två naturens älsklingsbarn.
Hvad man kan i väderkvarn.
Ord, som innebär ett grand Utaf själsmystik.
En, hvars ryktbarhet är byggd Logogryf.
På journalistik.
Att jag är starkt konservativ Snöhvitt par, som följes åt.
Jag ofta nog får höra — Led för mången däckad båt.
Att tidens stora strömningar Plats, för vackert läge känd Mig icke alls beröra.
— Nära Stockholms stad.
Men hvar en som har sundt förnuft Instrument, som tänder har Vet bättre — skall värdera I en långan rad.
Mitt sätt att följa med min tid Längdmått, icke nyttjadt nu — Och ej mig kritisera.
Möjligtvis af landtlig fru.
Man ropar högt: reform, reform!
Uti våra fina rum Som om det gick i blinken Ovälkommen gäst.
Att se ' n man vuxit riktigt fast, Hvad för mången ogift man Bli fri vid första vinken.
Skulle vara bäst.
Nej tack, mitt herrskap, ännu få Nu, till sist, ett litet lås, Ni edert stridsrop " höja Oftast rödt.
Så punkt, förstås.
Mot Crispin, Conon, Antipas, S.
L.
Och er med litet nöja.
Det täcka könet först, så har I allan tid det hetat, Och för att tillfredsställa det Charad.
Jag gamla vänner petat Samt jämkat, jämkat litet smått I Iduns Tidsfördrif ibland I min salong, den rika Förströdd, min vän, du kanske tittar.
Att plats det blifvit åt en ny, Men sök på allvar där ett grand, När gammal vän fått vika.
Så kanske du mitt första hittar.
Att en och annan hedning än Tar upp dess små fåtöljer Mitt andra ringa konst ju är, Bör ses med kristligt tålamod, Om konst man annars det kan kalla.
Till dess en annan följer.
De flesta dock en gång det lär ' Att så går till är ju en sed, Det kan, dess värre, icke alla.
Och jag — min tid vill följa med.
Mitt tredje illa är helt visst, Men just hvad många kunna göra.
Dock — strafiet kommer Småorden.
nog till sist, En af dem som ej fått rum Som också ofta man får I vår värds salong.
höra.
Kaffe 5 1898 patentrostadt och konserveradt i enl. med Professor Liebigs metod, bvarigenom det står sig i flere månader, i fina blandningar; J a v a, M o c k a, P l a n t a g e m fl.
Fabriksbod 9 Biblioteksgatan, Sthlm- » Faster tycker om min trumpet du, Sven! » — Det var hvad lillTontus frestade med.
Lille Bengt kunde ingenting riktigt begripligt säga, därför teg han, där han satt i fasters knä, men det var dock, som om han förstått, att nå- gonting » var i görningen », ty en liten våt » labb » lade sig på fasters näsa.
Det skulle vara mycket vänligt detta.
Såg du, hur det skimrade fuktigt i hennes ögon, då hon tryckte lille Bengt intill sig och sakta sade: » Gud välsigne er, barn, jag vill komma och bo hos er allesamman! » » Och hos lilla syster också! » Det var den lilla varmhjärtade, moderliga Ulla, som sade detta.
» Någon », klädd i hvitt förkläde, gläntade i dörren.
» Hurra, nu ska hon badas! » Se dessa syskon, så stilla de stå, så andäktigt!
De böja sig fram, hålla andan, böja sig åt sidan och pusta ut ett tag, och så åter fram med små hufvuden för att se den lilla, nykomna män- niskovarelsen, som skälfver till, då den får lära känna till det oundgängliga elementet vattnet.
Och du måste till slut höra Ii 11 Tontus, dä faster läst: » Gud som hafver » med honom, säga så tyst, att inte någon annan skall höra det: » Snälla faster, jag ska ' köpa en riktig trumpet, då jag blir stor — vill inte faster bo hos mig då? » Du förstår då, att det finnes intet så mäktigt på jorden som varma barnahjärtan / tindrande barna- ögon, och du förlåter dem, ack, så gärna, deras små listiga försök i öfvertalningskonsten.
Eller — fråga faster Gina!
Innehållsförteckning: Anna Hlerta-Retzius; af J.
A. Bunström.
(Med porträtt).
— Dialog; poem af Daniel Fallström.
— Ungdomsvänskap; af V — na.
— » Litet gnidkorn; utkast af Aster.
— Stor lit- terär pristäflfng för Iduns romanbibliotek.
— En röst ur de bortglömdas läger; af Eva Vigström (Ave).
— Vår jul- tomte; af Maja Bernhardsdotter.
— » Hvar ä ' mamma? » Ur min mors dagbok af Van Wermeskerken Junms.
— Till frégoafdelningens habituéer.
— l) e som skola göra det!
Af Läkaredotter.
— Ur notisboken.
— Teater och musik.
— JFaster Gina; skiss af Tyra Floderus.
— Tidsfördrif.
Mitt hela är ju blott till » lyst. » Ett hufvudbry.
— Hvad det kan vara!
— Förlåt mig att jag nu blir tyst, I nästa nummer skall jag svara.
Moster Lisa.
Korsgáta.
: a i a T i a a e e e e e e g g If n n n n n 0 0 0 0 0 0 r r r r r r t •t n J n 1 Geografisk stafvelsegåta.
+ 1 + 1+ 1 1 + 1 1 + 1 1 + 1 _L r + 1 + + [od, ox, od, ta, tri, ma, bar, an, es, fo, an, men, sa, de, rd, dr, ple, en, ra, ent, id, ve, ge, vna, sp, rs, rs, se, na, mo.
Af ofvanstående stafvelser bildas namnet pä 11 städer,; hvilka läsas uppifrån och ner.
De med + - märkta rutorna bilda namnet på en stats- ' Apis.
man.
1 1) Vokal, 2) sinnestillstånd, 3) sub- tilt ämne, 4) en medeltidsfurste, 5) domstol, 6) naturföreteelse, 7) del af extremiteterna, 8) behornadt djur, 9) konsonant.
Brita.
+ + Prokop.
- 4 = Husgeråd.
- 4 = Maträtt.
- 4 = Vattendjur.
Vera.
Lösningar.
Omkastningsgàta.
1) 2) 3) 4) 5) 6) 7) 8) 9) 10) 11) 12) 13) crotos-gali = spåman, krus hos = tyngande.
läck-sul = mjukt.
dorkan-saln = stad.
rexa-delan = mansnamn.
pall-pand = landskap.
rostal-hande = köpman.
ens-ann = naturforskare.
grina-ego = kvinnonamn.
pöm-hak-enn = hufvudstad.
nös-oxe-dul = hamnplats.
ebbar-rar = köksväxt.
kar-lam-enå = handtverkare.
De första och sista bok- stäfverna, lästa uppifrån och ned, bilda namnet å tvänne konungar.
L — ris.
•Tulklockan.
O, banna ej glädjen i festliga lag, När julen oss ringer tillsamman!
Förunna åt mödan att hvila en dag, Åt sorgen att andas med lättare drag Vid skenet af busliga flamman!
Låt lyckliga små IJring klapparna jubla!
Åt kärleken unna att gifva och få!
Ur » Julefrid » af Z. Topeliiis.
Jularitmogryfen: 1) Greta, 2) Uno, 3) öga, 4) o, 5) Ida, 6) Adolf, 7) spicket, 8) julhelg, 9) kalfost, 10) sparris, 11) Antibes, 12) bödel, 13) dufva, 14) lut, 15) elg, 16) 1, 17) Öje, 18) fluga, 19) .Ramlösa Julkli 1) bläckhorn, 2) natt- rock, 3) nattpåse, 4) fingerborg, 5) devis på en julgris.
analyserade af D.r Setter.
berg och Ingeniör Landin Gör kaffet homogent, välsmakande, sundt, närande och billigt.
Begär hos er närmaste handl.
K i o n k a f f e och U t s t a l l n i n g s b a f f e.
Förädlade Kaffetillsatser,
