# ID: svediakorp-per1167
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1897
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 19,141
# sentences: 624
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, N:r 9 (480) Fredagen den 5 mars 1897.
Prenumerationspris pr år: Idun ensam „ I d u n s M o d e t.
, fjorton d a g s u p p l.
Iduns Modet., månadsuppl.
Barn^arderoben B y r å: kr.
5: » 5: » 3: » 3: Redaktör och utgifvare: FRITH lOF Klara södra kyrkog.
1 6, 1 tr. A l l m.
telef.
6 1 4 7.
R i k s f e l e f.
HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Ö p p e n kl. 10 — 5.
1646.
R e d a k t i o n s s e k r.
: J. NordZing.
Ifl.uns Tryc / crri Aktiebt- ' ag 10:de årg.
Utgifningstid: Annonspris: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » P l a t s s ö k a n d e » o. » L e d i g a p l a t s e r » 25 ö r e f ö r h v a r j e p å b ö r j a d t t i o t a l s t a f v.
L ö s n u m m e r p r i s 15 ö r e flösnrr e n d a s t för k o m p l e t t e r i n g a r.)
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 ö r e p r n o n p.
- r a d.
hvarje fredag.
Emily Nonnen.
I fter den vackra sommaren hade hösten kommit med sina kalla snart åttiofemåriga konstnärinnans sista arbete.
Det var ett litet kort, stormar och tunga, tunga regndroppar.
Blommorna hade böjt på hvilket hon i de finaste färger återgifvit ett par i oktoberdagen ut- kalkar, deras stänglar lutade mot jorden, och träden hade bytt slagna nyponblommor.
En förtjusande liten kvist med blommor, knop- ut sin gröna skrud mot en som skiftade i rödt, gult och brunt, men par, mogna frukter och gulnade blad.
Det var en blommas historia äfven så bjödo i solskenet och i skymningen, när solen sjönk, parken och jag behöll den framför mig, medan jag lyssnade till den gamla damens berättelse.
och trädgården en fager syn.
Ja, jag tjustes af denna fäg- Deras historia går ända bort ring, när jag en oktoberefter- till århundradets början, till middag 1896 vandrade ut till Napoleons herravälde på konti- Jjiseberg, och mitt öga sökte nenten.
1 sina samlingar för- girigt fasthålla det i solnedgån- vara de taflor, köpta under en gen så vackra landskapet, då italiensk resa 1803, då Napole- min blick fängslades af ett li- ons härar genomströfvade Eu- tet feslott.
Uppe på ett af ber- ropa och med sina bajonetter gen låg ett lusthus, mot hvars till- och afsatte konungar.
Frök- många fönsterrutor aftonsolen narna Nonnens far, John Non- återkastade sin strålglans med nen, var vid den tiden köpman en styrka, så att det såg ut, i Hamburg och kunde endast som om det lilla huset stått i genom tillmötesgående af en brand.
svensk sjöofficer med sin familj få återvända till sitt fädernes- Jag skulle velat dröja där- ' land, England.
ute, tills elden slocknade, men Där, i London, föddes den där låg det gamla huset, målet 22 februari 1812 min och mina för min vandring, och snart jämnårigas julfé, Emily Non- befann jag mig i ett vackert nen, och 7 år därefter, 1819, förmak och mellan två älsk- flyttade hon med föräldrar och värda gamla systrar.
fem syskon öfver till Sverige, Äfven här var höst, men där fadern samma år inköpte också en höst i färger, och me- den ännu i döttrarnas ego va- dan min blick vandrade från rande egendomen J^iseberg.
Den porträttet af den fagra ungmön låg då en half timmes väg från (måladt af den syster, hvars Göteborg, men har nu genom bild i dag pryder Idun) till den stadens utvidgning kommit i dess 88-åriga gumman bredvid mig, o medelbara närhet.
Bland de önskade jag att, när lifvets höst nonnenska syskonen var den i kommer till litet hvar af oss, svenska jordbrukets historia be- den må komma så som den kante Edward Nonnen, en man, komm.ii i detta hem.
s om med sin stora begåfning Från ungmöns vackra porträtt blef sitt nya fädernesland till gick min blick till de andra rik välsignelse.
Lika väl utru- taflorna på väggarna, de flesta stade som brodern voro ock af samma hand, och medan jag systorna.
Det var en sällspordt beundrade dem, fick jag se den
IDUN 66 G l ä d d i g d u u n g a lif, T y det går I det n y a år E m o t ljus och kraft, E m o t sol och v å r!
Och o m i drifvan E n vårdröm du sänkt, E n l ä n g t a n du t ä n k t, S o m du i b l o m Vill ha återskänkt — 1897 K a n s k e en v å r d a g Skall fruktblommors snö Ö f v e r dig s t r ö D e n l y c k a du d r ö m t, Och s o m ej kunde dö.
Ellen Lundberg.
intelligent och konstnärligt begåfvad familj.
beten från det ena språket till det andra lika- När den boken var utläst, utbyttes den mot Vid ankomsten hit, alltså vid sju års ålder, som bidragen till svenska kalendrar och tid- en af de andra, som någon af lekkamraterna voro Emily Nonnens skolstudier afslutadc, men skrifter äro så många och af så växlande in- fått, och så ändtligen, när berättelserna gått på den första grund, som genom dem blifvit nehåll att de ej här kunna uppräknas.
Vi laget om, hamnade hvad som möjligen återstod lagd, b} ggde hon sedan med tillhjälp af för- skola därför endast hålla oss till originalarbe- af boken i en vrå af bokskåpet, medan inne- äldrar, syskon och broderns lärare ett kunska- tena för de svenska barnen.
hållet, gömdt i vaxmjuka barnahjärtan, bar pens tempel.
Genom fadern infördes hon i den År 1859 hade fröken Nonnen skrifvit en mer eller mindre rika frukter, hos några blef engelska litteraturen, och af broderns lärare fabel, » De båda skyarne », hvilken hon visade första väckelsen till evighetslif.
Men var icke fick hon en inblick i naturvetenskaperna, me- för redaktör S.
A. Hedlund.
På hans råd läm- öfverallt välsignelsen så stor, på oss alla ver- dan hon tillsammans med sina systrar stude- nades den till bokhandlaren C.
J. Arwidsson, kade den dock så godt, att bara åsynen af de rade språk och historia.
Grammatik kom den som genast intog den i sin julkalender och sedan gamla utnötta böckerna framkallar de ljusaste tiden ej så mycket i fråga som nu.
Det väckte skickade författarinnan några planscher, hvar- barndomsminnen.
Dessa minnen fylla oss ännu, de unga damernas förvåning, när Fiyxell ut- om hon skref » De tvänne guldhjärtana eller när våra hjässor börjat gråna, med den inner- gaf sin svenska grammatik, att också moders- Guds öga vakar » och » Lorenzo och Roshilda ligaste tacksamhet mot författarinnan, som gaf målet skulle studeras som andra språk.
I sven- eller Marmorgruppen », båda utkomna 1859. oss dem, men också med den önskan, att dc skan invigdes ej heller Emily Nonnen genom Sedan följde I860 » Rubinringen eller Sannin- barn, som växa upp kring oss, må få de djupa läxor om språkets genus, numerus och kasus, gen segrar », 1863 » Familjen på Örnaholm el- sanningar, som i dem innehållas, med på deras utan genom läsningen af Atterboms Lycksalig- ler Lifcets skiften », 1864 » Granatkorset eller lefnadsväg, och därför äro vi nog dristiga att hetens ö, hvilken hon fann så intressant, att Ros och Lilja », 1865 » Flyktingarne eller Val- bedja den åldriga författarinnan att i sin lef- hon studerade den med tillhjälp af ordboken.
språket öfver dörren », 1866 » Taltrasten, tid- nads höst återgifva de unga sin sommars fagra Hon var då 13 år gammal.
skrift för barn och ungdom » samt 1868 » Lif- blommor.
Hur sällsynta sådana böcker då voro i Gö- vets skola eller Ädel säd och rika kärfvar »,.
Denna vår önskan blir också snart uppfylld, teborg, kan man ana, när man hör omtalas, att alla dessa utkomna på C.
J. Arwidssons förlag.
i det att en förläggare, som länge sökt efter vid början af 1820-talet fanns ett tryckt exem- Få böcker ha i vårt land af ung och gam- de i bokhandeln utgångna böckerna, anhållit plar af Tegnérs Axel, hvilket ägdes af lands- mal mottagits med sådan tacksamhet som dessa.
om att få utgifva dem i ny upplaga.
höfdingen och gick i lån inom societeten.
Föräldrarne uttalade sin glädje öfver att de Men, torde någon invända, i en tid då allt Fröken Nonnens artistiska anlag förbisågos fått en litteratur, som så lugnt kunde lämnas går med snälltågsfart, kan väl icke det, som icke.
Det var hennes afsikt att blifva målar- åt barnen, och beklagade endast att författarin- skrefs för öfver 30 år sedan, ännu vara njut- inna, och hon uppehöll sig därför i Köpen- nan vore hindrad att fortsätta.
bart?
hamn, där hon under ledning af prof. Rörbye Orsaken härtill var en sjuk syster, som hon Vi svara, att hvarje gång vi omläst dessa målade bra porträtt i olja.
På den » älskvärde uteslutande ägnade sin vård, och då denna 1866 våra kära barnböcker, ha vi alltid funnit dem Thorwaldsens » atelier ritades flitigt.
Mellan- afled, kornmo öfveransträngning samt resor och lärorika och tilltalande, oeh när vi berättat stunderna ägnades åt ett rätt intressant konst - bestyr emellan.
En berättelse, den ofvannämnda dem för våra berättelsehungriga småttingar, ha närslif.
» Lifvets skola », skrifven under intryck från Eng- de suttit på sina pallar lika förtrollade som Hemkommen målade hon på beställning från land, utkom, som vi nämnt, 186S, men sedan deras mödrar en gång sutto på sina.
Upsala ärkebiskop Wingårds porträtt och till- voro lifvets septemberdagar inne, de senare Detta är ej underligt, ty sanningens sol bragte sedan sommaren 1844 i Stockholm, där originalarbetena ha ej samma sommarprägel speglas i dem, och den solen vet ej af någon hon målade porträtt i akvarell, en då i Sverige som de ofvannämnda.
Lifvets praktiska bestyr aftonskymning, den kan och den skall, så länge nästan okänd genre.
Hon fick äfven befallning togo ock konstnärinnans och författarinnans tid ett människohjärta klappar, upplysa och upp- att måla drottning Desideria, men hinder korn- i anspråk.
Skötandet af gården med dess värma det.
bokföring, ett större hushåll, vidsträckt um- mo emellan och porträttet blef cj utfördt.
Formen kan visserligen åldras, men i Ernily Utom med andra intressanta personer, som gänge och vården af en äldre syster upp- Nqnnens böcker är icke ens formen i sin hel- hon träffade i hufvudstaden, umgicks hon taga nu den åttiofemåriga Emily Nonnens het gammal; och om den än på något ställe ock med sin brors vänner, Jakob Bcrzelius och tid; men att så mycket praktiskt arbete hvilar är det, så likna i alla fall dessa hennes be- Anders Pietzius.
Tillsammans med några be- på den späda, älskvärda lilla kvinnans skuldror, rättelser den lilla paviljongen vi sågo på ber- kanta var hon detta år i tillfälle att se den anar ej den, som i höstkvällen sitter i för- get.
Hennes eget kärleksfulla barnasinnes afton- gamle Carl Johans sista revy på Ladugårds- makssoffan och lyssnar till henne.
sol skimrar igenom det hela.
gärdet, och i Upsala, där hon ock denna gång Ett af fröken Nonnens äldsta minnen är den Amanda Leffler.
någon tid vistades, sammanträffade hon med kanonad, som i London förkunnade segern vid de danska studenterna vid deras första besök där.
Waterloo.
Ofärden öfver århundradets hjälte Oafsedt längre och kortare uppehåll i de of- för oss lätt in på betraktelser af förr och nu.
vannämnda städerna, har fröken Nonnen rest Den vördnadsvärda värdinnans gedigna histori- ganska mycket.
Hon har flere gånger varit i ska bildning och rika världserfarenhet göra K järtef ro.
Eugland, rest i Tyskland och Norge, men fram- hennes omdöme lugnt och säkert.
Den gamla förallt i Sverige, där hon både i stad och på och nya tidens förtjänster och fel vägas opar- En berättelse ivéux skären, land varit en efterlängtad gäst.
Och fröken tiskt mot hvarandra.
Och den nya tiden med J~tz Väddö, fagra ön i Ålands haf Nonnen reste med öppet sinne och vaken blick sin lätta samfärdsel, sina många möjligheter * Det stod, när jag var barn, ett kor och samlade därför i sitt rena sinne skatter till arbetsförtjänst, sin folkbildning och filan- Och fram till korset smög sig grön en af ädel halt, hvilka hon sedan omsmälte och tropi får priset.
Men fröken Nonnen är van Emellan klipporna i sa ?zden.
sofradc, för att som juvelsmycken skänka den att af erfarenheter draga slutsatser.
Hon drö- Spår af en inskrift syntes ännu kvar jer hvarken vid den gamla goda tiden eller ungdom, som växte upp omkring henne.
Men tvär trä ' t hade storm ooh böljo Några af denna ungdom samlade hon i sin den oroliga nya, in i framtiden spanar hennes Se ' n hafva sol och regn och tidens t ritskola, andra fingo af de utmärkta systrarna varma blick, frågande, om det nya släkte, som I ojämn kärnad mot .det dragit.
hela sin undervisning och framförallt en lifs- nu växer upp omkring oss, har kraft nog att Och nu står blott ett litet rös af sten gå framåt i utveckling.
riktning åt det rätta målet.
Där gröna stigen slutar uppå hällen.
För detta unga släkte är det väl nu knappast Men vågen sjtmger än sin gamla sän Dock var det ej som lärarinna i egentlig mening Emily Nonnen skulle gifva sin insats möjligt att skildra våra fröjder, då bland böc- Af vemod fylld, i sommarkvätlen.
• Sveriges kultuiiif, det var som författarinna kerna på julbordet fanns en bok af Emily Och korsets saga än bla ?id bygdens Nonnen.
Den lästes naturligtvis först af den för barn och ungdom.
Förtäljs, när glada vinterbrasan fla År 1855 utkom hennes första öfversättning lyckliga ägarinnan själf, som kanske med det En enkel, flärdlös sägn om hjärtctro, från engelska till svenska och 1895 gjordes lilla pekfingret följde rad efter rad och ovan, Som frän all kärleks källa stammar.
den sista från svenska till engelska.
Dessa ar- ofta med tårskymd blick, läste upp berättelsen.
r
IDUN 1897 Matts Olsson var en rask och glatt matros, Som fost från Grisslehamn till Aland förde Och mången gång, då hafvet fruset låg, Till Ekerö med häst och släde körde.
lösen Mot storm och dimma ofta käckt han stridt, Och lika säkert ror som plog han skötte, Och dock en gång, när fyr ti ren han fyllt, På grund han med sin postbåt stötte.
blefve Och sjön gick hög.
Snart låg i valan graf För alltid båten gömd med last och manner, Hvad dolda grundet hette, hvar det lag, Blott Gttd, som bor i höjden, känner.
skola gifva färgen åt i Iduns mären: » Till — Till grund, vikens och O c h ni infinna eder n o g.
det väl m e d ställningen, o m ni öfverläte karlar »?
Det Ja, är l ?ör ö f r i g t, h v a d hela den storartade ut- o m d a m e r n a icke skulle k o m m a, alltsammans mina ert lif stora varma entusiasm, ert Det prydde hon med lilja och syren, På vintern hängde där en murgrönsrefva, Och under M. och O. hon rista lät:.
' •I djitpet svunne, vi hos Herran lefva! » känneteckna Och mellan sten och klippor lade kon Af torf en stig, som fram till korset ledde, Och där hvar lördagsafton tyst hon bad.
Och bönen hennes ande ro beredde.
v a varit åt oss » o t ä c k a damer, glans, det mån den er och läst notiser och hittills haft pratande om m e n d e s s a haf- specielt för tro utställningen att af damvärlden.
männens af drag intresse Dock, må ingen e n b a r t blir e n expo- a r b e t e n, af derverk, — storindustri- nan un- n e j, h ä r är o c k s å k v i n n a n, d e n praktiska, händiga och husmoderliga representerad på en mängd kvin- olika ar- b e t s f ä l t, o c h v i s s t är a t t h v a d h o n h ä r k o m - mer att prestera skuggan icke kommer o c h tilldraga sig d e n märksamheten eller v i n n a att stå i minsta upp- den minsta äran.
D e n f ö r t e c k n i n g, s o m i d e t t a ö g o n b l i c k lig- ger framför oss, visar hvilken stor och ly- s a n d e u t s t ä l l n i n g e n s a m t af h u s s l ö j d s a r b e t e n vi k o m m a a t t f å, o c h h ä r stå k v i n n o r n a i e n förkrossande majoritet Stockholms stad gent emot männen.
län blifva talrikast och representerade, m e n äfven från rikets öfriga de.
och Finland.
för öfrigt ' ningen konsternas och glada, stora och s m å b a l e r, är s n a r t e t t m i n n e b l o t t!
Den lärk- j u b l a n d e v å r e n är r e d a n h ä r, o c h i n o m k o r t står d e n härliga s o m m a r e n sin b l o m s t e r s m y c k a d e de ljufva under sitt k o r t a och vinkar m e d s p i r a o s s alla u t fröjder, att hon äger att b j u d a till område.
sin fulla är komma medsystrar för att härliga sommar- skogspromenader hälsobringande doft och om i en och uppstäldt, och när skildra står den i bedja i nu o c h m å s t e på ett ren, ehuru kort, måste framför så, att man hämtar kraft allt eller vinterns långa och mer fatiganta brukas grundan framför för öfver tan, s o m m å s t e tillfredsställas, o m digt att eder, ärade läsarinnor, anse hela förfelad, få vara — med sommaren det är 1897 att få en icke skåda, på den stora nordiska utställningen i Stockholm.
Och därför, tänker jag, ljuder samma läsarinnor- korta drag det få Den beundran och för- lilla i stilla verket, f ö d t s i en blid Som många blandas olika om språken be- uttänkt kan- är med D e n lofvar storartad allas ' b l i c k a r.
M u s i k e n s s m e k a n d e t o n e r l j u d a taste sinne o c h på de m å n g a tillgodose flyger sina lekamliga behof.
fram, ju hänförande de grönskande därute sig upp med hissen Industrihallen för på Djurgården, bak- Och dagen Då beger man till j ä t t e k u p o l e n på att skåda en utsikt, som r ä t t f å h u f v u d s t ä d e r ä g e r att b j u d a, e n u t s i k t öfver stad, blänkande sjöar, grönskande kul- lar o c h allvarsamma rodnadens glans.
mörka skogar i afton- Eller o c k s å b e g e r m a n s i g u p p till S k a n s e n, d ä r h u n d r a t a l s m i n n e n f r å n fädrens tid och g a m m a l t lif möta oss hvart vi nordiskt blicka, alltid k ä n n a o s s v a r m a o m vi det » Gamla allmoge- och där vi Så ha ligger så hjärtat.
Stockholm », som stolt o c h allvarligt därnere v i d Brunnsvikens strand och antagligen kommer att få rätta stämning just i aftonskymning.
stolta ned Vasaborgen skådar liksom sin Den förvånad » p å n y a tiders barn » och tyckes l i k s o m säga: » Kommen, trånga portar, I alle, in g e n o m vandren genom stadens krokiga gator och der h a d e l a t s! » bland breda » Gamla mina den gamla sen, hur edra fä- det.
D e voro n ö j d a I viljen hafva m e d litet, — avenyer och höga Stockholm » det intressantaste på är pa- sannerligen utställningen.
Så har snart en d a g förflutit p å utställ- n i n g e n och m a n längtar b l o t t efter den nästa och åter den nästa, t y någorlunda grundligt skall m a n och sig.
Det finns af I d u n s ä r a d e l ä s a r i n - ej fast beslutit holm i sommar, väl s e allt, b ö r m a n allra minst hafva åtta dagar på att b e s ö k a Stock- m e n v å r t råd så g o d t först s o m s i s t är a t t i c k e t a g a till t i d e n allt f ö r k o r t.
Sedan blir hvilan promenaderna sinnet så så m y c k e t ljufvare, s k o g s - så m y c k e t m e r s t ä r k a n d e o c h m y c k e t friskare ni blott först varit — och gladare, till när utställningen!
Adolf H e I lander.
* " Lyran under sybordet " En minnesbild på åttioårsdagen af Anna Maria Lenngrens död.
För Idun af Gerda Meyerson.
» Ju mindre h o n sökte äran, ju mera vann hon den. » et var den 8 mars 1817 gick bort, hon, hvars platsen b e r g k u l l a r n e till och den vackra, svala aftonen k o m - mer och n y a nöjen vinka.
att, en g å n g färdig, blifva Själfva tröt- bekväma l o c k a n d e r e s t a u r a n t e r n a h a r m a n tillfälle a t t h o p p a s f å å t e r k o m m a till verkan.
dialekterna f r å n alla h å l l o c h s ä t t a n y t t lif i d e t N u några ord o m utställningen i dess hel- af och h v a r a n d r a, o c h g l ä d j e n l y s e r ur detta.
het.
be- att bevittna f redens och arbetets välsignelser.
De kvinnosjäl.
sagdt, jag ett s a m l a s i f r i d o c h g l ä d j e, o c h till h v i l k e n d e storindustriens alla vi stanna äfven all ä n d e, E n f e s t, till h v i l k e n n o r d e n s f o l k intressanta.
o c h utarbetadt i h e m m e t s frida hägn, — fullstän- i det brusande lifvet i jag, ske v i d aftonlampans sken, och hvartill idén läng- ni och väcka vår men månader.
tan mästerstycken tjusning, M e n här har k o m m i t en n y, brinnande läng- skola flit rätta utställningen.
oafbru- en folkfest i ordets vackraste s t o r a r a s s l a n d e m a s k i n e r n a, d e n y a snill- somma- och styrka att blir sannerligen icke d e t m i n s t De en verklighet, t y de ärade kvinnliga rika uppfinningarna äfven hemmens allt h a r f å t t s i n och N å, allt d e t d ä r l e k e r hågen bidraga sitt f u l l a l j u s, s k a l l hvita kammar.
nog blir nor, som lustig seglats p å de y r a n d e böljornas svan- annat sätt blifva och område.
tillstånd, fridfulla skratt utan hemmets nas o m det nerv- och därute, en t r ä n g s e l i all s ä m j a, s t o j, m e n ett s o m vittnar blott o m inre g l ä d j e.
väl knappast n å g o n redaktionens om komma sympatiserande beundra så folklifvet och den käcka intelligensens utslag just på med nöjet, att N ä r allt e n g å n g i n n a n k o r t blir o r d n a d t o m lifvet vid badorterna, granarnas sköna utställningen, att vinna, böra icke m i n s t ma det afsedt vid till a t t l o c k a m å n g t u s e n d e ärade läsarinnor vid denna tid på våren d r ö m - på de V i s e s å l e d e s, att d e n rätt form lugnet under- fiskeriutställ- de segrar, de kvinnliga utställarne helt visst regemente.
Under vanliga förhållanden bruka väl Iduns stillande hygien, inom ej minst naturligtvis framåtskridande intern, m e d sina m u n t r a slädpartier o c h njuta inom vi inom nordiska kvinnans stora inlägg i tidehvarfvets i. sina l y s a n d e och finna andra områden, visningen, inom hälsovården, i, ' Kvinnorna på utställningen.
V är d e t m e d N o r g e K v i n n l i g a utställare på många konstindustrien, NI.
a.
* - S a m m a förhållande mark dansar i n b j u d i t främlingar från söder, öster och väster fredsfest.
föga och solskenet dess små måleriska kio- ett bör Man anblick utställningsstadens hundratals och mellan obetydlig uppsatser utställningen, när ström, en gemytlig län äro de kvinnliga utställarne ö f v e r v ä g a n - / öfver Och klädt träd och ten e n s a l s t e r, af d e s t o r a u p p f i n n i n g a r n a s Och ännu bor i Norden hjärtetro, Som varar än, när kinden mer ej glöder, S OJU varar än, när puls arbetar matt Och ålderns dimma ögats %lans föröder.
skrud smittande hållna i stora och allmänna hafva sition * sin märkelse!
den blifvande Nu borta korset är för längesen, Men stigen grönskar än bland gråa hällar, Och vågen sjunger än sin gamla sång, Af vemod fylld i vårens ljusa kvällar.
i kupoler endräkt, som väster böljor.
d e t h e l a skall e r b j u d a, n ä r allt står i sin f u l l a Det stora Brunns- och i sig, h v i l k e n härlig glans, när s o m m a r e n lustigt Ni hafva redan under månader i tidnin- Och så en julikväll man Jiennc jann Med händren knäppta hop ttti sitt sköte.
Kring hennes mu7z ett fridfullt löje låg; Hon ilat glad till sin Mattias ' ' möte.
lätt t ä n k a o c h s l u t l i g e n är d e t n i, s o m s k o l a g i f v a h e l a garna åldern strödde snö i hennes har, sktimi vardt ögat, blek och vissnad kinden, gängen mera svag för hvarje år — stranden gick hon än i sommarvinden.
kan som framgång, fagra vågor s ö d e r af S a l t s j ö n s f r i s k a utställningslifvet därute på utställningsfältet en folkens den sker.
bifall, s o m i icke skola bereda utställningens af företaget.
nationella intresse, omgifven sakta s m e k a n d e rätta d e t är ni och den nobla ton och glada gick hon stilla efter veckans id.
länge sommarns solsken log i skogen.
gick hoit ock i höstens mulna tid, stormen liven och slagan ljöd på loge ?z.
Och Och Och Till landa- utställ- v i d a l ä s e k r e t s i alla utställningen!
n i n g e n! » Men uppå klippans häll på öde strand Där mås ocli tärna kretsa öfver vågen, Matrosens hustru reste zipp ett kors Till ögontröst när sorgen tyngde hågen.
Dit Så Dit Då 67 ännu 80 år e f t e r h e n n e s undras icke endast af som hon snillrika dikter d ö d läsas och b e - de bildade samhälls-
S DU N 68 klasserna, utan i de m e s t skilda kretsar i helt vårt land.
Hvem känner icke dessa sånger, bete m e d i hvilka allvaret så älskligt g ö m m e s skämtet, dessa mästerliga hvardagslifvet, denna dessa blixtrande, het.
Hög rörande men fina kvick- och gammal njuter af f r u L e n n g r e n s d i k t e r.
Den klärsynthet, hvarmed hon uppfattade niskornas fel o c h svagheter, o c h naturliga sätt, åskådliggöra gjorde af hvarpå och hennes hon bestraffa män- det enkla, förstod dessa skaldestycken att fel, så som omtyckta Och hon, eftersträfvade Svenska till, ej ryktbarhet, ville sybord » offentligt och af trots att så hon, framträda » gömde föga fastän kände som för- s i n l y r a u n d e r sitt sin största v ä r d i g h e t i att v a r a k v i n n a », h o n sin namn i lifstiden a k a d e m i e n u p p m a n a d e h e n n e där- fattarinna, utan » äran som blygsamhet, vunnit har ett dock, odödligt g e n o m sitt snille o c h s i n v i t t r a t a l a n g.
Då Anna det torftiga, m e n hemmet Maria Malmstedt vid unga i Upsala glada och började fint skrifva år bildade vers och öfversätta, var det helt visst icke m e d tanke p å att v i n n a b e r ö m m e l s e, u t a n f ö r a t t skaffa sig en välbehöflig inkomst.
hon kära dotter, o m j a g hade n å g o n ».
hon nog både genom som kommit en Nordenflycht, farenhet stubb dem, sig redan hon annan Hon, då udd med visste, att rätta literärt arbete ett Emellanåt lelse hårdt fann hon det kallelse, beledd.
I utan terhet öfver de d u m m a tankar.
sköt och en annan gifvit från till d e l.
hon henne med de andra, Dessa i bit- hvarf äldre med modet sina och Från ej förstå hur hon » Ni kan ni så s i t t e r », v a r n a skalder diktning högsta på den fullaste mästerskap det yrke just hon valt, » g å till s i n n a t u r o c h och endast på itu nu sinnade » så en sjuk- de henne, vänner, som hade upphört Parnassens med sin Den för- var Sedan kunde det hända salong.
hem höjd Men på Up- hon prosa.
D e lärda vid köksspiseln I tillbragte trefnad, sig öfver i början offentlig grens ar- tid.
som rådde för där.
e t t m ö n s t e r af h u s - blygsamhet och ägna sig åt kände Lenn- Kraus, dikter Och sedan fru all Lenn- under årens lopp ano- i » Stockholms-Posten », hvars smickrande nog — af när var, blefvo de — t a g n a för att vara skrifna Kellgren.
O m s i d e r upptäcktes likväl, att dessa enkla, men s ä l l s y n t fina i d y l l e r o c h satirer och beundrade, penna.
förr epigram, härstammade Och kvicka hela landet en kvinnas från alltför l ä n g e d r ö j d e det icke, än det blef allmänt kändt, h v e m s den pennan var, ehuru aldrig offentligt På författarinnans stod fru Lenngren af s i n u t v e c k l i n g.
förnämsta man », » Fröken Juliana », » Toaletten », » Den glada festen », hafva på h ö j - hon sina som » Por- » Min salig och idyller sådana s o m » Buketten », Sällan D å skref dikter, satirer s å d a n a trätterna », namn nämndes.
1790-talet den åt dessa som » Pojkarna », » Eklog » några och sånger älskade ömsom m.
» Gum- fl.
så hastigt s o m fru log Lenn- och ö m s o m grät de bilder ur lifvet h o n så sant o c h turligt tills målade, man läste hennes m a n k u n d e d e m utantill, och just det märkvärdiga det medan hennes hon mycket var m e d d e m, att d e v o r o så enkla, att de g e n a s t f a s t n a d e i lefde na- verser, minnet.
dikter v o r o själf på allas i anspråkslös till- o c h f a n n sitt b e h a g i a t t s å som möjligt dölja skaldinnan b a k o m husmodern.
Icke ens när Gyllenborg på S v e n s k a aka- demiens högtidsdag 1797 ägnade » den blyg- näktergalen i trädens öfvergaf skugga » en h o n sin a n o n y m i t e t.
» Det är ett straff att 1) 1 i berömd, när på sitt lof man ej kan svara » skref h o n m e d i dikten a n l e d n i n g af d e n n a h y l l n i n g » Dröm », jämförelse Och kära dotter » utan själf ironi, kön bör där h o n g ö r en mellan i sig höra blott skämt- och fru » N å g r a o r d till förklarade att själf hon, kauske » vitterheten till min hos icke vårt våra nipper ».
I denna dikt påminner hon föga o m den unga författarinna, s o m skref det djärfva f ö r o r d e t till somliga dessa af » ord » » Tekonseljen » och » L u c i l e », ifall e l j e s till B e t t i ä r o all- v a r l i g t m e n a d e o c h e j e n i n d i r e k t satir öf- förtjän- ver litterärt n o g låter d e t u n d e r l i g t att h ö r a h e n n e, s o m h o n likväl då o c h sitt ä k t e n s k a p s o m fru denna krets b e t y d d e utmärkelse.
Nordenflycht.
mesta författare, Franzén.
n y m t trycktes en af kinden, A t t v i n n a b e r ö m af böc- arbete.
vers g j o r d e och sannerligen icke litet o c h ersatte säkert sam pigornas sin ätt ej längre för behöfva på och fann eller i Stockholm var berömdt och skalder Kellgren, Leopold, Rosenstein, hyllningssång, Lenn- och husmoder öfvervakande kvinnlig Skref som in i som fru dessa vänner d e flesta af d e m sina dikter för sådana herrar bakadragenhet u n d a n, o c h det var ej längre Själf var fru L e n n g r e n skull styrde glädje.
l i g flit o c h lycklig rodnad gren föredrog samma och tog bästa hon ordning hetens läppar, vittra nya intima samlats kring tebordet i hen- framstående » behålla som läste det e n l i t e n k r e t s af det var m e d klappande hjärta och blyg- Men käcka det husliga lifvets samt som voro syss- höra h v a d h o n skrifvit, för nes hemtrefliga en nagel i ögat, syn- ej mer.
skrif b o r d e t, u t a n stens högt och midt diktade dem.
hon på hans uppmaning kö- kvar ».
att h o n i hufvudet Den man.
poemet också nämna n å d d e sin 1780 kerna g ö m d e s huru alltid h e n n e s att hände upptecknade fick Man sina plikter s o m m a k a och skrifver, k o m m a och störa som grens.
äktenskapets h a m n Hennes ej sin hatt gingo varit de m o t fruntimrens efter den sta, Det fram- I n g e n visste rätt, och på en ledig stund mellan hastigt man », » att öka utan tal de arma snillens skara, s o m mödsamt nöta ut båd ' anda, lif o c h själ, blott för den ringa lön att hetas rimma väl. » henne sitt i n n e h å l l s l ö s a p l a d d e r, dem. » A n n a Maria Malmstedt, salaflickan ogillande, verser lorna s i g l y c k l i g t att v i d s i d a n af trött arbete afvogt vid skref.
kända tillbaka » Namnet hon aldrig i afsikt att hushållsbestyren blifvit vilja 1770-talet det begrepp, den tredjes n å g r a r i m till v ä n n e r s n ö j e unga våra det syntes h e n n e » b e d r ä g l i g t », för- sig som gitter ».
än själens f ö r m ö g e n - Gustaf sitt hon, bete, och fjättra manliga gräns gren under tide- hvars väfstolen böjer », d o m få, o m sedan tes hon när tillika, mindre hittills v e l a t u n n a — främsta nets den kom som skattade för- ständigt skrifva ej hennes förhoppningar fullbordan.
klarat sig » hon af d e m, all r ä t t att d e l t a g a fördom mera utrymme beklagar förebrå henne, att bör den tredjes upplysta tide- denna heter än m a n och H o n skildrar, h u r u de ständigt, när studerar helt skäl för En jämnåriga med vinna sig f ö r d o m a r n a luft, på öfver jag Men jag hoppas Gustaf skall p å v e r s till s i n v ä n, k o r p o r a l hennes svenska och äfven fruntimren N e j, annat slag, när jag var flicka, Jag minns jag hade göra n o g M e d spinna, väfva, sy o c h sticka, M e n tvi — s o m än i penna t o g!
G u d fröjde salig man mins anda, H a n trodde annars allehanda Och ganska sällan var han glad, F ö r sällskap han mig gärna g ö m d e, Men fick jag bref, han mig b e r ö m d e, T y jag förstod ej någon rad.
ofta för de obilligaste o m d ö m e n vittra öfningar.
hvarf uppdraget Maria Malmstedt att som bestrida fruntimren emedan äfven öfversätta vänta mig Så får h o n smak för vitterleken, V i p s skall h o n sta o c h göra rim, Det bär nog märket uppå steken, När såsen är så seg som lim.
Det kan en sten till ondska reta Och ännu mera folk förtreta Att man ej något bättre vet.
N o g tror jag det går an att skryta, Men lägg man versen i en gryta, Få se o m soppan då blir f e t!
från franskan i en » Lucile », som det hedrande er- ord: fattarinnan henne fru att dock ene redaktör hennes m a n I f ö r e t a l e t till s å n g s t y c k e t mognad sina bref gång:- » Ni vet hvad svaghets lott, s o m jämt hör könet till, E j hjärnan alltid kan hvad hjärtat gärna vill. » i oftare, Lehnberg l y c k l i g e n f å sin b a n e d a m talar där o m tidens u n g a flickor I onåd.
med tankens lopp jag gjort mig långt besvär, I mina vittra vers jag allra magrast är.
Jag af så trotsig drift den tanken billigt fattar, Att offer af mitt kön A p o l l o föga skattar, s leraktigheten Schmitterlöw, skaldegudens gång: då kvinna, följande för svaghet många h o n sin tadelsjukan.
öfver att rätt v ä l u t t r y c k a sina skulden Så skref h o n en » Och d o c k på sin kal- Schmitterlöw Oftast var det på könets s a m m a g å n g s o m h o n skarpt gisslade skval- och för att ä g n a att i n o m gaf och från fruktans- att b l i f v a k l a n d r a d » Tekonseljen » tviflade h o n klagade bristande förmåga känna skaldegåfvan v ä x a och ej kunna följa sin och hon dan voro inga vanliga dödliga, vet värdt brott m o t konvenans och kvinnlighet.
Bra mot latinet.
Anna trot- sitt k ö n utmärkta öfversättningar » Jag oförskräckhet begick flere skref lärd i sig.
studenternas latinska skrifningar gjorde modigt: » en själf uttryckte sedermera varnade teatern, egen s o m ansågo, att h o n g e n o m åt som hon Ehuru ej undanslipper », ungdomlig som tillfällighetsdikter u t g i n g o flitigt f r å n h e n - klander, författarinna, till d e l, o c h g e n o m satirens sade det myckna » fabrik », och för m y c k e n l ä r d o m, hjälpte ofta sin far att att min » l i f v a s af d e n k r a f t, s o m s k a l - öfversättningar nes Då hyllade hon » N å g r a o r d till än mer ha styrkt hennes m o d; sade sig och år i ar- träda s o m författarinna.
dens känsla njuter », man uttalade hennes ihärdiga M e n förbittringen öfver väninnornas klan- helt andra åsikter än d e m h o n o m k r i n g 2 0 senare öfver pennan.
der tycktes hennes samtid, förläna d e m ännu s a m m a behag.
i ur idyller, aldrig elaka och låg, u n g o c h lär ä n n u under skildringar förskräckta 1897 då, h ö g s t sällan, se- just gång » vinna de läror, s o m yrkade mera på att utrymme där predikas, kvinnorna för genheter », gifva sådana råd själens som: Ty skulle förmö-
IDUN 1897 » Med läsning öd ej tiden bort, Vårt kön så föga det behöfver!
Och skall du läsa, gör det kort, Att såsen ej må fräsa öfver! » V i förstå henne bättre, då h o n husmoder, värda säger: vettet framhöll köns bästa och godheten Fåfängan, penningdrygheten, ung det att skvallersjukan på gamla och voro fel, m o t hvilka hon g å n g p å g å n g lössläppte s i n s k a r p a s t e satir.
Hur rörande har h o n icke beskrifvit den ärbara, f r o m m a » Gumman », hår, s o m icke blygs öfver sina gråa men hur förlöjligande icke den gamla kokettens till sist m e d du ömkan skildrar » T o a l e t t » för att utbrista: » Fjolla, hvad h a f t b e s v ä r a t t af v e t t i g t f o l k t a s! » Hur älskligt besjunger barndomens lycka i och lifligt minne hvilket » Pojkarna » af beskrat- hon » De små på icke landet », väcker h o n ej i » den ljufva den och friden hon tiden, då oskul- tätt följde våra spår ».
Varnande höjer hon i » Ålderdomströsten » sin röst m o t gift m o t allt f ö r s t o r s v a g h e t o c h efter- barnen.
» Smickra pojken, blinda mor, j.t hans själfsvåld bifall nicka, Böj dig, spänn igen hans skor, Stoppa nämnarn i hans ficka, Vänta — pojken blir väl stor! » Och då kan det hända medan fjäsket, få sina välförtjänta Själf god » Grefvinnans slant och och barmhärtig, lär f r u Lenn- » D e n lilla t i g g a r f l i c k a n » a t t » e n mättar mer än läxor ur den girige påminner kat ' kesen », hon: » Vet att till allt det mynt du spar, När se ' n du far den sista färden, Du lämnar ändå nyckeln kvar! » Hon har också s k r i f v i t flere r e l i g i ö s a d i k - ter, i hvilka h o n v a r m t prisar d e n H ö g s t e s godhet af och kärlek.
Hennes religiositet var det slag, s o m m e r a kändes Sina många vade hon egen del än visades.
barmhärtighetsgärningar alltid mest i tysthet.
Hvad eftersträfvade källan i hennes dikt m e d utöf- hon för var att samma som namn: » Sina likar bistånd skänka, lefva glömd och göra godt. » Men » j u m i n d r e h o n sökte äran, j u mera vann hon manade den ».
henne Svenska akademien upp- att s a m l a o c h u t g i f v a sina dikter, s e d a n h o n f ö r u t m o t s a t t sig ett för- slag att detta s a m f u n d s dras, p å det att h o n där.
Med stadgar skulle att men hennes än- skulle k u n n a inväljas sin vanliga b l y g s a m h e t hon tänka på utgifvandet af lofvade dikterna, ö n s k a n var att, så l ä n g e lefde, få vara hon obemärkt.
Svåra sorger, s o m drabbade henne, j ä m t e en obotlig gäfves sista för hvilken m a n opererade henne, försvagade 16, 17 å r e n s å v ä l h e n n e s krafter som Allt mera men mild väl som hem sjukdom, hennes sällan snilles strängade och tålmodig för- för de kroppsliga skaparkraft.
h o n sin lyra, bar h o n sorgen s j u k d o m e n, u t a n att klaga.
var hon fortfarande samma med — henne, koja och döden, ty jag burit, » J a g är i c k e är i c k e r ä d d för hon.
hedersbetygelser fru Lenngren helst Då själsstyrka utan fruktan.
sade slott ».
h e n n e från de plå- sällspord den bönföll nämligen: undvek, hennes minne.
ägnades i lifs- med saknad Svenska akademien lät till s i n h ö g t i d s d a g 1 7 9 0 (?)
p r ä g l a e n m i n n e s - penning läste med hennes bild, och Franzén upp- v i d s a m m a tillfälle e t t om beundran fattarinnan för såväl vittnande varmhjärtadt, kvinnan som för- minnestal.
» I tänkesätt och handling liksom i poesi och vältalighet » » älskade hon fann — yttrade ej det, s o m han där bröstar sig.
— Hon något komiskt i själfva högheten, den förkunnas der med hos en allenast ock m e d trumpeter teatersteg.
man för alla någon Denna känsla kunna blifva stora henne het, som både af utan plikter.
försynt- v ä r d e t af o c h b e h a g e t af h e n n e s — icke bemödanden, var d e n en i n t a g a n d e förhöjde skulle ett h i n d e r g å n g för utöfvandet Hos då och framträ- hennes snille. » sade Franzén äfven i » skall vid hennes dik- fästa en stor u p p m ä r k s a m h e t, o c h förträffliga icke i en- hennes skaldekonst, utan för den trogna målningen besök ».
gren oss i för Gud » åt för dast för det egna matöfverflödet slängar i rädd ter i » Den glada festen », kryperiet och egentlig hon De skänka slutligen befriade mötte hon tiden att » Eftervärlden » och den enkla gästfriheten få en vacker lofsång d e n n a tid i sin » I n v o k a t i o n » samma minnestal — » Junkern vandrar lastens stråt, Skryter af att ' lura gumman '. » Familjelyckan gor dygd att: älsk- dikter, år s k r e f, » tonen, d a g a r vilja, s y n a s och hon just döden börds- maka de enstaka dessa pröfningens skaldeguden fina i visade h o n sig alltjämt äga h v a d under f r u L e n n g r e n i f r i g t s o m sitt prydnader.
svagheten och ömma och som hon under &gt;Ett odladt vett, en upplyst själ, Hvad, kunna böcker väl det skänka?
Mitt barn, studera världen väl, Den ger dig ämnen nog att tänka! » Anspråkslösheten, samma värdinna, 69 I så sitt utmärkta Bättre än Stomatol och Aseptin af alla slag är af t i d e n s s e d e r o c h f ö r väl ton som Ja, eftervärlden att beundra De dikter äkta d e t i n h e m s k a i så- ämnen. » skall ä n n u l ä n g e f o r t f a r a A n n a Maria Lenngrens hon svensk skänkt oss äro snille.
pärlor poesi, och vi hafva alla af skäl som hon just helt vällustigt hade borrat så långt som möjligt in i sanden, för att sedan med ett ryck, så att sanden yrde, draga fram dem igen Jag lät arbetet hvila.
En mera strålande bild af hälsa kunde man knappast se, och jag kunde ej låta bli att för min vänninna, som just kom ut på verandan, utrycka min förtjusning.
» Jaj nog är jag också, om jag skall säga san- ningen, en smula stolt öfver henne, » sade min väninna skämtsamt.
» Men så har jag icke hel- ler nått detta resultat, utan att utstå mången svår dust, i synnerhet med kära mormor, som alls icke kunde förstå och gilla Arturs och mitt sätt att sköta och uppfostra vår förstfödda.
Ser du, det har alltid varit min åsikt att man gör barnen den största tjänsten, om nian genast från det de äro helt små gör så liten affär af dem som möj- ligt Och annars hade det ju också varit omöj- ligt för mig att ända tills nu undvara sköterska för Märta.
Ty vänjer man ett barn vid vaggning och vyssning det första det ger ett pip ifrån sig, blir det i längden mera besvär och ansträngning än hvad en stackars mamma ensam står ut med.
Jag vet ju nog att de finnas, som anse att man är helt och hållet utan hjärta, om man låter lil- lan ligga och skrika en stund och pröfva sina lungor, om hon annars är mätt och har det bra både öfver och under sig, men är för sömnig att vara glad och för vaken att tvärt somna.
Det Itände ibland, när Märta var helt liten och jag om kvällen hade badat henne och lagt henne och sedan lämnat henne ensam, att hon kunde skrika en liten vers, innan hon somnade.
(Det har nu icke på länge mera inträffat, ty hon lärde sig nog snart, att det ej hörde till saken.)
Men då gick mormor helt orolig omkring från det ena stället till det andra, tills hon slutligen kom fram till mig och så bevekande bad mig att få gå och vag- ga henne bara en liten stund, att det verkligen var riktigt svårt för mig att vara tvungen att neka henne den fröjden.
Ty småbarn få vanor fortare än vi tro, och en sådan söfning hade nog haft till följd att hon nästa kväll fordrat en likadan behandling.
Men det lustiga är att se, huru mormor numera är så inne i vår metod, att det händer att hon, med ett djupt bekymradt uttryck i sitt ansikte, beklagar de människor, » som inte förstå sina egna barns bästa, utan vänja dem vid hjärn- skakande vaggning och vyssande på armarna.
Och dessutom göra de ju sig själfva så mycken onödig möda i stället för att litet spara sina kraf- ter, tills de bättre behöfvas.
Vänj barnen vid punktliga måltider och låt dem sedan vara i fred, så bli de nog snälla. » » Ja, så säger mormor nu för tiden, och jag är glad att hafva lyckats bibringa henne denna åsikt, ty nog tror jag att man på den vägen bäst kommer — för den svenska kvinnans ö k a d e bild- till det som är barnens väl. » n i n g o c h r ä t t till t ä f l a n m e d m a n n e n h a r Ett par dagar därefter sökte min vänninna upp hon, o m än oafsiktligt, kämpat och verkat.
mig i mitt rum.
» Har du lust att följa med mig och min man Mindre g e n o m sina k ä c k a utfall m o t för- på en åktur till Nygården?
Som du vet är det d o m a r n e ä n g e n o m h e l a sitt l i f s v e r k h a r vår gamla skolkamrat Ellen Hanssons man, som h o n bevisat, att äfven k v i n n a n har f ö r m å g a hyrt den för sommaren, och vi kunde ju med åk- till a n d l i g t a r b e t e.
D e n ä r a, s o m h o n al- turen förena en liten tittin hos dem. » drig sökte, m e n i så rikt m å t t v a n n, åter- Jag antog med nöje förslaget.
En färd på en mil i denna härliga trakt var ju redan i och för faller på hela h e n n e s k ö n.
sig ett nöje, hvartill ännu kom utsikten att få råka en vän från skoltiden.
Jag hade ej råkat Ellen sedan dess, visste blott att hon var gift, och numera lefde hon blott för sitt hem och sina barn, sades det. "
ß a r n e n s väl ".
Några timmar därpå åkte vi in på Nygårdens rymliga gårdsplan.
TJte på trappan blefvo vi väl- et var en dag forliden sommar, då jag vista- komnade af Ellens man.
Ja, Ellen var hemma, sade des hos en god vän på landet.
Jag satt ute han, men för tillfället upptagen i barnkammaren, men om vi ville stiga in och en stund nöja oss på verandan, och under det strumpstickorna lång- med hans sällskap, skulle hon nog snart komma.
samt rörde sig mellan mina sommarlata fingrar, Hon hade ej varit riktigt rask, barnen togo så starkt gaf jag akt på min värdinnas lilla dotter, som satt och lekte i en sandhop ett stycke därifrån.
Lilla hennes krafter i anspråk.
Den äldre var ett myc- Märta var min stora gunstling.
Liten och knub- ket klent barn med anlag för engelska sjukan big, rödkindad och mörkögd var hon, med en m o u c n h den yngre led af ett ledsamt utslag.
Och som aldrig var allvarsam och en liten trubbnäsa, Ellen var så uppoffrande, och dessutom är det som var oemotståndligt humoristisk.
Hon var i ju alltid så mycket bråk med småbarn, till och mitt tycke en riktig liten idealunge med en un- med om de äro friska, så mycket mera då, na- derbar stor portion förnöjsamhet och en förmåga turligtvis, när de af sjukdomen äro mer än van- ligt kinkiga.
Alla dessa upplysningar lämnade att sysselsätta sig med tusen små lekar, som gjor- de att hon mycket sällan hade tid att vara miss- oss herr Hansson, medan vi sutto och väntade på nöjd och vid dåligt lynne.
Också var hon tyd- hans fru.
ligen den sol, kring hvilken, mer eller mindre omed- Hvad jag fann henne förändrad, då hon slutli- vetet, allt i hemmet tycktes röra sig.
Och ehuru gen kom in!
Visserligen hade hon aldrig utmärkt jag såg, att alla möjliga hänsyn togos till hennes sig för någon strålande hälsa, men så medtagen trefnad och välbefinnande, har jag ännu aldrig hade jag ej väntat att finna henne.
Hon var ma- här sett det fjäskande och bråk som man ofta, vid ger och blek och det låg öfver hennes ansikte en närmare bekantskap, kan iakttaga i hem, där ett drag af oro och ögonens röda kanter talade barnen äro hufvudpersonerna.
om ihållande nattvak.
Hon sade sig vara myc- Nu satt den unga damen som bäst och njöt ket glad öfver att vi kommit, och samtalet rörde af att se den fina gula sanden rinna ut mellan sig snart om den gamla kära skoltiden.
Men de utspärrade tårna på hennes små bara fötter, under allt detta föreföll det, som om hennes tanka att k ä n n a oss stolta öfver h e n n e.
hon må ha varit hur b l y g s a m Och som — helst, 1 S r Se S:t professor Eriks Ernst Almqvists intyg å Tekn. Till landsorten m o t Fabrik, efterkraf.
flaskorna.
Stockholm.
A l l m.
Tel. 10310.
IDUN 70 1897 egentligen varit sysselsatta med annat än det hon tade på sig, sårad och halft förvånad öfver en talade om, oeh det visade sig att jag haft rätt, sådan beskyllning.
» Kan det kallas att pjåka att Från Iduns läsekrets.
då hon helt plötsligt afbröt samtalet med att jag uppoffrar mig för mina barn?
Det skulle fråga, om vi ville komma och se på barnen.
Vi hvarje mor göra i mitt ställe.
Gör man ej gärna » Som man ropar i skogen.
.
. » samtyckte naturligtvis, och hon öppnade dörren allt det man kan, då det gäller barnens väl! » till barnkammaren.
Vi inträdde i en liten kam- » Apotekar B.
.
.
» har funnit ännu en modig li- i — A — mare med de tillslutna fönstren vettande rakt ten opponent, denna gång en å apotek tjänstgö- mot söder och med en luft som var kväfvande rande kvinnlig elev, som tillställt redaktionen en het.
En här af flugor surrade kring fönstren och skrifvelse i ämnet.
Då den i hufvudsak uppre- kring en kanna med ystad mjölk, som stod på par och bekräftar, hvad fröken Leth redan i förra bordet, och i hvilken de djärfvaste flugorna som " Soppa på en korfsticka ".
numret anförde till försvar för kvinnornas dug- bäst ljöto en långsam död.
Vid väggen såg jag lighet på apotekarbanan, anse vi öfverflödigt in- en säng och i den ett bylte, inlindadt i ett stop- Ett litet » inlägg » till E. W. äpropos föra den i sin helhet, utan anföra endast slut- padt täcke, bevakadt af en half vuxen flicka.
Midt orden, så lydande: • » Något om Soppor *.
på golfvet stod en vagn, i hvilken jag upptäckte » Och vill jag särskildt fästa de kvinnors upp- en två års gammal flicka med en gumminapp i ks - amhet, som ärna beträda denna bana, på att böra vi alla vara djupt tac m ks ä a r m munnen.
Bredvid henne i vagnen låg en half- 7 J \ Tnaturligtvis de ej med anledning af en och annan persons parti- V m a för d e g o d a s o p p k o k n i n g s r å d ni nedlå- tömd flaska med mjölk.
Då vi kornmo in i rum- ter eder gifva oss » mer eller mindre förståndi- ska omdöme om saken i fråga må !åta sig afskräc- met, började hon röra på sig, hvarvid den gamla ga husmödrar », och jag är det äfven, men hop- kas, nogsamt betänkande, att det ej är allenast på sköterskan som stod bredvid vagnen och rullade as dock, att ni ej tager anstöt af, att jag ytt- detta område, utan ock på hvarje annan bana, hvil- den fram och tillbaka, ersatte den tomma nappen p ar mig något härvidlag.
Visserligen har jag ej ken förut ensamt varit upplåten för det manliga kö- med mjölkflaskan.
Men den tycktes ej behaga r (det åste jag till min egen » skam », om ni sä net som detta på mångfaldiga sätt sökt motver- två-åringen, ty hon skakade den ifrån sig med vill, m e r na) följt edra råd och kokat sådan ka oss kvinnor i vår sträfvan att på egen hand ett skrik, som hade till följd att vagnen sattes i där utm k ä ä r n kt buljong, men jag har likväl något söka en utkomst. » en ännu starkare rörelse af den gamla.
litet erfarenhet vis-ä-vis långkok af ben.
» Jag kan ej förstå, hvarför Ester har så då- Jag har ej kokt på » för 50 öre ben i sex tim- lig matlust, » sade Ellen bekymrad, i det hon lyfte mar ».
Men då vi haft slakt, har jag naturligtvis Kjolar och poesi.
upp sin lilla dotter.
» Och ändå passa vi på att låtit koka buljong på ett par pund ben som blif- bjuda henne mat, så ofta hon ser ut att vara vit beröfvade det mesta af kött och talg till korf- Förunderligt nog tyckes den s. k.
» kjolfrågan », hungrig. » mat.
När dessa hade kokat cirka 6 timmar, an- som väl dock kunde förmenas i betydlig grad till- » Men vore det icke bättre att iakttaga bestäm- såg jag buljongen vara färdig och benen urkokta.
höra detta lifvets prosa, i stor utsträckning väcka poetiska känslostämningar hos vår läsekrets.
Anyc- da måltidstimmar? » föreslog min väninna.
Köttet använde jag sedan att stekas upp med lök » Nej, nog tycker jag det är bättre att låta dem och potatis och en del till sillsalat o. s. v. — har redaktionen uppvaktats med en bit » stränga- få mat så ofta de vilja.
Då vet man åtminstone Min man, som är mer ekonomiskt anlagd än lek » i ämnet, som här må följa: att de ej äro hungriga. » jag och äfven ger mig ett och annat välvist hus- Jag säg på den lilla flickan, som satt i mo- hållsråd ibland, föreslog mig en gång, då vi hade Framtidstankar med anledning af kjoireformen.
derns famn.
Hon hade ett litet blekt ansikte, slakt, att jag skulle koka s. k. efterbuljong på I kjortelfrågan ett fast beslut betäckt med svettpärlor, baklmfvudet var onatur- de där välsignade benen, och jag följde knotan- ligt stort Jag kom genast att tänka på, att hen- de hans förslag, viss om att det var att koka » sop- Nu svenska kvinnor ha ' fattat, Ty långa kjolen skall dömas ut, nes far talt om, att hon hade anlagför engelska sju- pa på en korfsticka ».
Den där efterbuljongen Han länge nog har dem skattat kan, och den tycktes verkligen redan vara sorg- smakade ej ett dugg bättre än vanligt varmt På lif och hälsa och slantar många, ligt långt framskriden.
Jag mindes att jag nå- vatten, ändock jag för säkerhets skull hade låtit Som offrats upp för de våder långa, gonstädes läst, att frisk luft är det främsta bote- det koka ihop så mycket som möjligt, och det Gunås så visst.
medlet mot dennasjukdom, och nämnde därför nå p - å benen befintliga köttet var till den grad ur- gonting om att öppna fönstret.
kokt, att jag blef led åt både efterbuljong och kött » Nej, kära vän, » sade Ellen nästan förskräckt, samt gaf bort det till en hjälpmadan i mitt gräns- Tuberkulosen ej mera skall Vår arma lifhank förstöra, » Ester är så ömtålig för drag, att jag knappast lösa oförstånd, ty hon bad att få det, då jag ville Med korta kjolen hans tid är all, vågat föra ut henne, ännu mindre att öppna ge det till — katten och hunden.
Dessförinnan fönstret på en så här blåsig dag. » stod det emellertid så pass länge, att det blef kallt, Ty hvem skall nu honom föra Från gatudammet till våra lungor.
Min blick föll på kudden, som den lilla just men flottet var då så.
tunnt som nattgammal is hade lämnat och där en djup, fuktig grop visade, i början af vintern (eller kanske mycket tunnare).
Därföre prisas af alla tungor Den korta kjol ' ii.
livar hennes stackars lilla heta hufvud hade hvi- Nej, tacka vill jag då ett par bärliga biffstekar, at.
Jag kunde ej låta bli att undra, om hon ej med mycket lök till och godt smör samt mjölig Och alla husjungfrur näpna, små,, skulle hafva det bättre med en litet hårdare och god potatis och i ersättning för soppan en halfva De skola äfven bli ' nöjda; svalare dyna.
öl samt efteråt stekta äpplen eller lingonpäron Jag ser i andanom hur de gå » Ja, det kunde kanske vara litet mindre dun eller också en god mör ox- eller fårstek i stället i den, men det är så skönt för de små att hafva för biffen.
Då man har fisk till middagen, är godt Och åt reformen sig fröjda, För att ej tala om Sy-Kristina, det mjukt, » och hennes ansikte fick ett rörande att hafva en god kraftig buljong förut.
Hvars hela anlete ren tycks skina skimmer af beskyddande kärlek, då hon såg ner Jag tycker mycket om soppor, som » fresta min Af nyväckt hopp.
på den lilla sjuklingen i sin famn.
Men i det- aptit », t. ex. oxsvanssoppa med hårdkokta ägg samma kom hon ihåg byltet i sängen, sjag har eller god Julienne-soppa, men andra kompott-sop- Ett uppsving ock för hvar riddare ju ej ännu visat er min lilla gosse, » sade hon por, d. v. s. sådana som bestå af efterbuljong, Af lästen detta skall blifva,, strålande och började ur en mängd kuddar och mjölk, grönsaker, ägg, grädde o. s. v., är jag ej Tj ' när nu alla ens fot ska ' se, täcken veckla ut ett litet pyre med ansiktet öf- vidare betagen i; då föredrar jag biff eller stek Bör nätt och vackert man klifva, versålladt af små röda prickar.
med potatis och en halfva öl samt litet frukt- » Men, kära Ellen, » utropade min väninna, » det artadt efteråt, t. o. m. en god fruktsoppa, och jag Och till den ändan en sko så näpen Man måste hafva, då icke släpen där utslaget har han visst fått af för stark vär- tror att en sådan där kompottartad soppa kan me, du har ju också bra mycket på honom. » bli lika dyr som en kötträtt, ty ägg, grädde, grön- Mer skymma för.
» Ah, han har ej mera på sig än hvad Ester saker o. s. v. äro just ej billiga om vintern.
Ve- O, tid af sällhet jag randas ser, hade vid hans ålder.
För resten tycks det ej den är också ganska dyr, och det går till en li- Ack, må du snart vara inne!
alls plåga honom, det är blott om nätterna han ten summa att elda i spisen sex timmar i sträck.
är orolig.
Så ni kan tänka att det tar på kraf- En god, mör ox- eller fårstek behöfver ej mer än Då frid och endräkt allt mer och mer Ska ' värma upp hvarje sinne, — terna att vaka med honom, isynnerhet som Ester halfva den tiden.
När korta kjolen har detta vunnit, liar dålig sömn.
Och fastän jag alltid har vår Jordärtskocksoppan har jag ej pröfvat på, ty Ha lifvets lycka vi säkert funnit.
gamla Sofi att hjälpa mig om nätterna, räcker då vi haft ärtor på torsdagen, bruka vi ha ärt- Sigyn .. det nog ändå till att vandra med dem och vagga puré med stekta brödtärningar på lördagen; detta Ja, lycka till!
dem för att få dem lugna. » tycker min herr gemål mycket om.
Söndagen ha » Men kunde de ej vänja sig vid att somna vi vanligen hvitkål samt stek etc. — utan det där bråket? » vågade jag invända, i det Arter, ärtpuré, kål-, fruktsoppa — gamla heder- jag förstulet säg på min väninna.
samma soppor!
Det är ej ofta således man är Ellen gaf mig en blick, i hvilken jag tydligare utan soppa — en god stark buljong kan man ju U r notisboken.
än om hon sagt det med ord, läste: » Det säger äfven unna sig en gång i veckan och köpa an- du, som aldrig själf haft barn att vårda! » Och tingen en oxsvans eller ett stycke soppkött.
Kvinnofrågorna vid riJcsdagen.
Se utan att svara mig, föreslog hon kort att vi åter Pepparrotskött är ej att förakta, då det är ungt äfven andra kammaren behandlat dessa frågor, skulle gå ut i salen.
Jag kände ett styng af och mört med god sås.
(Jag hatar tunn sås, in- har riksdagen med bifall till kyrkoherde Hazéns samvetskval: hade hon icke bedt oss in till sina nom parentes sagdt.)
Och därpå en lätt efter- motion beslutat i skrifvelse till k. m:t anhålla små, öfvertygad om att vi skulle beundra dem rätt, t. ex. stufvade katrinplommon med grädde.
om förslag till lag, som tillerkänner hvarje gift såsom hon själf, och hvad hade hon fått till tack Således till slut måste jag öppet tillstå att jag kvinna rätt att vid prästval utöfva frånvarande därför?
Det var nästan med ömhet hon stängde anser det ej vara särdeles ekonomiskt att koka mans rösträtt.
dörren om sina små älsklingar, likasom om hon p Vidare har riksdagen för sin del antagit en timmar ».
ångrat att hafva visat dem för oss, otacksamma.
å » för 50 öre ben i sex lagändring, som ger kvinna rätt att inför domstol En ohjälplig gömmande.
Då vi en stund därpå reste, uppmanade min föra andras talan.
väninna herrskapet Hansson att ej glömma bort * henne och hennes man.
Herr Hansson tackade, är den bästa gåfva till de » Öfvergreppen mot småfåglarne » v men trodde icke att det kunde blifva af.
Bar- unga.
Prenumerera på teln nen voro ju så små ännu och Ellen var visst li- på ett föredrag, som här om aftonen hölls närmaste postanstalt.
tet barnslig däri att hon ej ville lämna dem, hon af e. o. kammarskrifvare A. Eoswall vid Svenska Helt år 3 kr.
pjåkade kanske litet för mycket med dem.
allmämna kvinnoföreningens till djurens skydd » Pjåkar! » upprepade hans hustru och hon rä- årsmöte å W6:s stora sal.
o KAIBATEI
IDUN I «4) 7 » Det finnes så godt o m fåglar, någon nytta skall man väl ha af dem, » hade en dam svarat v i d tillfrågan, hvarför h o n bar delar af dödade fåglar i sin hatt.
Det var det enda skäl h o n kunde anföra.
Men det finnes verkligen ej så godt o m fåglar, o c h naturens ordning är ej så ytlig, att de blott skulle finnas till för att roa oss.
Småfåglarne äro verkligen några af våra nyttigasta djur.
De äro våra dugligaste träd- gårdsmästare, de jaga våra trädgårdars o c h vårt landtbruks farligaste fiender, de glupska larverna.
M e n hvact nytta gör en fågel på en kvinnohatt?
Den kvinna, som af missriktad behagsjuka » pry- der » sin hufvudbonad med en fågelkropp eller delar af en sådan, eller den gosse, som plundrar ett fågelbo, besudlar sig m e d blod, s o m ström- mar varmare och friskare än de flesta andra djurs, och skadar sitt lands modernäring.
F ö r u t o m det lifliga o c h underhållande före- draget f ö r e k o m v i d mötet uppläsandet af års- •och revisionsberättelserna.
Till styrelseledamöter valdes fru J. Varenius, ordförande, fru M.
A.
E n g e l h a r d t, vice ordföran- d e, hr P G.
Isberg, sekreterare och skattmästare, fruarna H.
Lagercrantz, 8.
L i n d h é, A.
Euuth, H.
Signeul, E.
Unge, fröken E. Sundin samt hrr C.
A x e l s s o n, L. Bäärnhielm, J.
J. Dalström, N. Gu- stafsson, L. Hökerberg, - A.
M. Myrberg.
Mötet leddes af ordföranden, fru J. Varenius.
71 korligen priset af fru Hartmann s o m den 13-åriga snärtan Erika — en synnerligen » dyrbar » före- teelse af förbluffande illusion.
M y c k e t intagande var fröken Jansons Clara H j e l m.
Af den långa personlistan i öfrigt må särskildt m e d erkännan- de nämnas fröken Klefberg s o m pensionsföre- stånderskan, hr Hillbergs genompräktige magister Bruus, fröken Ahlanders bagareänka o c h hr En- valls inspektor Larsson, Som sagdt, publiken fann sig road, och hr H e d b e r g s unga » drifbänks- plantor » tyckas ha att m o t s e en ny blomstrings- period.
Vasateatern har återupptagit den roliga k o m e - din » Generalguvernören » med fru Håkansson o c h hr Svennberg i hufvudrollerna s o m förut.
Stycket mottages fortfarande m e d lifligt bifall.
Musikföreningen gaf i måndags sin 45-te konsert efter ett i flere hänseenden intressant program.
Särskildt var den första afdelningen af intresse på grund af däri f ö r e k o m m a n d e tonsättningar af Schubert.
Man fick här tillfälle att lära känna den framstående kompositören från hans kanske bästa sida, romansdiktningens.
Sålunda utförde fröken Sidner högst förträffligt en serenad, beled- sagad af d a m k o r o c h orkester, samt hr Forsell något kallt o c h onyanseradt de trenne roman- serna » Liebesbotschaft », » A n Sylvia » o c h » Erl- k ö n i g », dessa m e d pianoackompanjemang.
För öfrigt utfördes samme tonsättares uvertyr till » Eosamunda » o c h en katolsk k y r k o h y m n » Tantum e r g o », båda hvar i sitt slag förträffliga.
» Signes En märkesdag för den svenska kvinnan.
D e t var i onsdags, den 3 mars, ett halft sekel se- visa » och » Snöflingornas saga&gt; ur Normans förtju- sande musik till Melins dikt » Humleplockningen » •dan konung Oscar I i konseljen undertecknade ett äro välkända o c h anslogo äfven nu.
A f Berlioz af kommerskollegium tillstyrkt medgifvande an- fick man höra ett par mera egendomliga än egent- gående kvinnas handelsrätt.
ligen anslående kompositioner, nämligen » Ophe- I förordningen stipuleras hvart o c h ett frun- lias död » för damkor m e d orkester o c h » Medi- timmers rätt att efter anmälan få öppna kram- tation » för blandad kör o c h orkester.
Andra af- låda af fyra olika klasser.
Klass I omfattade delningen i programmet inleddes m e d ett opus nipperhandel (hvarmed förstods korta varor), af en, så vidt vi förmoda, här förut ej framförd klass I I klädmäkleri (tyg o c h kläden), klass I I I tonsättare, nämligen Rich.
Strauss, i hvars musik " mångleri (omfattande nya eller begagnade h u s - till Goethes dikt » Wanderers Sturmlied » för blan- gerådssaker) samt klass I V tobakshandel o c h nål- dad sexstämmig kör m e d orkester man såväl i stolskram.
vokalt som instrumentalt hänseende fick till lif s ett helt haf af toner, såsom uttryck för svallande li- Dräktreformen i Tyskland.
I Berlin finns delser, himmel o c h afgrund.
Instrumentationen d e t också en dräktreformförening, och denna är n o g briljant, m e n det hela förefaller något hade här o m dagen sammanträde, vid hvilket oklart.
Många svårigheter förefinnas för utföran- beslöts att anordna en utställning af reformerade det, men dessa öfvervunnos i allmänhet rätt väl.
damunderkläder och klädningar.
Som det förut Aftonens sista n u m m e r, ett af programmets in- visat sig, att • korpulenta damer ha svårare att tressantaste, utgjordes af delar ur musiken till besluta sig för en dräktreform än de smärta, skådespelet » Athens ruiner » af Beethoven.
Den •utfästes ett pris af 100 mark för den bästa m o - store mästaren visar sig här s o m en kolorist af dell till dräkt för en fet kvinna mellan 30 och första ordningen, särskildt i den roliga dervisch- 5 0 år gammal.
Bestämmelserna v o r o, att de kören o c h i den bekanta turkiska marschen.
Ståt- klädningar, s o m kunde k o m m a i fråga så väl till ligt gjorde sig äfven den sista marschen m e d utställning s o m till prisbelöning, ej finge stöta kör.
— Körerna gingo i allmänhet m y c k e t bra i marken, ej skulle vara afsedda att bäras på o c h orkestern skötte sig äfven oklanderligt.
Det korsett samt ej finge ha ben- eller stålfjädrar i hela leddes af prof. Neruda m e d van hand.
Pu- sömmarne.
bliken var fulltalig, men ej vidare entusiastisk.
* Teater och musik.
Kungl.
operan.
A den recett, s o m fru Linden i tisdags kontraktsenligt hade å k. operan, upp- tog programmet den g e n o m recettagerskan så populär vordna operan » Orfevs » samt fjärde ak- uten ur » C a r m e n ».
1 båda operorna hade den utmärkta sångerskan tillfälle att visa sina ovan- ligt framstående egenskaper s o m konstnärinna såväl i vokalt s o m dramatiskt hänseende.
Fru L.
fick ock upprepade gånger under aftonen mot- taga den fulltaliga publikens hyllning ej blott i bedöfvande applåder o c h b r a v o r o p, utan o c k i en hel skörd af b l o m m o r.
K o n u n g e n, kronprin- sen o c h prins Carl m e d uppvaktningar bevistade föreställningen.
K.
Dramatiska teatern har efter många års hvila upptagit ett gammalt hederligt repertoarstycke från fars o c h m o r s ungdomsdagar: Frans Hed- bergs bekanta komedi » B l o m m o r i drifbänk ».
Att stycket m e d sina sedebilder från början af 60- talet o c h hela sin något naiva faktur nu skall förefalla åtskilligt föråldradt, är j u naturligt nog.
D o c k g ö m m e r det så m y c k e t af äkta trohjärtadt stockholmskynne o c h godt lustspelshumör, att d e t dess bättre ännu — ofvanpå alla kryddade främmande rätter — tycks falla publiken väl i smaken.
I synnerhet hade man hjärtans roligt åt den tidstrogna dräkten: krinolinerna, chigno- nerna, de tallriksstora parasollerna och herrarnes - kaminrör » — den tröstlösa Saharaexteriören från Karl den X I I I: s torg i första akten ej att förglömma.
Bland moiselle » b l o m m o r n a i drifbänken », alias made- Palmens unga pensionärer, togs ovill- 0m Tor Aulins konsert i m o r g o n lördag i Öster- malms kyrka erinra vi ännu en gång.
Fru Dagmar Möller, hvars afgång från k. operan m e d skäl beklagats af så många, gifver nästkom- mande torsdag en romansafton, till hvilken bil- jetterna nog k o m m a att bli särdeles eftersökta.
Hr Oscar Lejdström förbereder en konsert i Musikaliska akademiens stora sal till den 19 den- nes, hvarvid uteslutande svenska kompositioner k o m m a att utföras.
* Signataren » Anne Charlotte », hvilkens sympatiska skrifvelse beredt oss uppriktig glädje, ombedes vördsammast att gifva sig person- ligen tillkänna för redaktionen i och för närmare meddelande.
* " Familjemeddelanden ".
En faxniljetidningr sådan som Idun, spridd och läst i de vidaste kretsar öfver hela lan- det, måste ovillkorligen vara det allra lämpligaste och närmast till hands liggande organet för alla tillkännagifvanden om födde, förlofvade, vigde och döde.
För visso är det just damerna in- om familjerna, som med det lifligaste intresset följa dessa tilldragelser inom hemmets värld, hvilka ge- nom det knappa annonsspråket dock uttrycka och innebära så mycket, och annonser af detta slag, in- förda i Idun, träffa där i vidare, utsträckning den intresserade familjepubliken öfver hela vårt land än genom något annat svenskt tidningsorgan.
Under rubriken » Familjemeddelanden » ha vi där- för anslagit en bestämd plats på andra sidan i vår annonsbilaga för dylika annonser och för dem fast- ställt ett pris, som rätt mycket understiger vårt annars beräknade annonspris eller för födelse- annons kr.
1: 50, för förlofnings- och vig- selannons kr.
2: — och för dödsannons in- om ram kr.
5: —, ett pris som måste betrak- tas som synnerligen moderat, då hänsyn tages till vår upplagas ovanliga storlek och den jämna och utbredda spridning tillkännagifvandet därigenom erhåller.
Ftedaktiohen af Idun.
• J c r r tj.
Berättelse af mrs Hungerford, » författarinnan till Molly Batons.
K an var utsvulten.
Icke hungrig, så s o m du o c h jag kunna känna oss efter tio eller tolf tim- mars fasta, utan bokstafligen döende af brist på föda.
H a n satt lutad mot den kalla, fuktiga väggen, halft känslolös m e d sin enda vän ömt tryckt till sitt bröst.
Hans lilla ansikte var smutsigt o c h alldeles dödsblekt, läpparne torra o c h händerna till ytterlighet afmagrade.
Regnet föll stridt ute på den mörka gatan, o c h decem- berkvällens kalla, genomträngande dimma blef m e d hvarje ögonblick allt tätare.
Lille Jerry märkte knappast, hur dimman trängde g e n o m de eländiga trasor, s o m höljde hans kropp.
Tvänne långa dagar har han nu tillbragt utati föda.
Den långsamma, tärande feber, s o m under två hela veckor rasat i hans lilla kropp, har hittills för- tagit hvarje känsla af hunger, men just nu hade febern lämnat h o n o m o c h samtidigt inställde sig ett gnagande begär efter föda, af h v a d slag som helst.
Utmattad hade han lyft sitt lilla trötta hufvud från den eländiga kudden o c h m e d svag röst bedt o m en dryck vatten, en bit b r ö d — m e n blott för att finna sig ensam — ensam o c h öfvergifven i den usla, mörka källaren.
Hvilket rysligt ögonblick för det stackars bar- n e t!
Han hade legat sanslös af den rasande febern, då den kvinna, hos hvilken han lefvat så långt han kunde minnas tillbaka, dukat un- der för samma s j u k d o m o c h blifvit bortförd.
H o n hade varit en eländig, försupen varelse — på sitt vis g o d e m o t h o n o m då h o n var nyuter — brutal då hon var drucken, m e n sådan h o n n u än var, — den enda s o m tagit någon vård o m h o n o m.
Huruvida hon varit hans m o d e r — eller ödet kastat h o n o m i hennes väg, visste han ej, m e n känslan, att hon var förlorad för h o n o m, fyllde hans hjärta m e d outsäglig fasa.
H a n för- stod att han var öfvergifven, då han intet svar erhöll denna mörka kalla vintermorgon.
Han släpade sig emellertid m ö d o s a m t bort till den vrå, där h o n brukade ligga, m e n blott för att finna den — tom.
Svag o c h darrande, skyndade han tillbaka till sitt eget läger o c h sökte m e d ångestfull ifver efter något, s o m han i sin feber- aktiga brådska icke kunde finna.
Snyftande af oro, lät han höra en svag hvissling, o c h slutligen kröp en liten mjuk, raggig tingest, en liten ma- ger, eländig hundvalp, fram till h o n o m.
M e d denna dyrbara skatt i sina armar stapp- lade han fram till dörren o c h ut på gatan, just då den första gryningen af dagen sy^ntes i öster.
H a n hade fått syn på en kvinna ute på gatan o c h darrande af o r o sport henne efter sin m o - der, m e n h o n hade svarat h o n o m m e d hårda ord o c h drifvit h o n o m bort.
Öfverväldigad af sin ytterliga svaghet satt han sig ned i en u n d a n g ö m d portgång, knappast kän- nande den g r y m m a hunger, s o m rasade inom h o n o m.
Men då dagen bröt in, k u n d e han ej längre uthärda: ett kväljande begär efter föda uppsteg i n o m h o n o m.
H v a r skulle han väl kunna erhålla någon så- d a n?
I hela den stora vidsträckta staden Lon- don — hvar fanns väl den s o m kunde mätta detta lilla öfvergifna l a m m!
Ja, h v a r?
Ingen fanns s o m tänkte på h o n o m, ingen s o m vårdade sig o m b o n o m!
Många, goda o c h välgörande människor, därom är jag viss, skulle m e d glädje sörjt för h o n o m under hans återstående dagar, o m de blott vetat af hans tillvaro.
Men, det tager så lång tid att föra de eländas talan inför de barmhärtige här på jorden, att hundratals hinna dö, innan hjäl- pen når dem.
IDUN 72 Den lille gossen hade satt sig i en portgång o c h insomnat; då han åter slog u p p ögonen, var det redan mörkt.
Regnet föll i strömmar o c h g e n o m det skimrade här och där en matt gas- lykta.
Den lilla hunden, som han alltjämt tro- fast höll i sina armar, var död.
Men barnet för- stod det e j.
Det är mig en sådan glädje att veta, att han aldrig tick kännedom därom.
Han satt där alldeles stilla med hunden i sin famn o c h hufvudet nedböjdt.
Man kunde se, att det lilla ansiktet varit vackert, o m ej död o c h brist satt sin stämpel därpå.
Som han nu satt, k o m en ung man drif vande nedför den mörka gatan.
En ung man m e d håliga kinder, insjunkna ö g o n, alltigenom en bild af försakelse o c h nöd.
Det var intet tilldragande anlete.
Den onde hade satt sin stämpel därpå.
Kläderna v o r o trådslitna, hatten bedröflig.
Under armen bar han några trasiga böcker, med en omsorg, s o m vore de hans hela värld, hvilket de sannolikt också v o r o.
Måhända var det en student, en fattig, afsig- k o m m e n sådan, s o m d o c k ännu vågade kämpa e m o t ödet.
» H v a d är detta för ett bylte, » sade han och stannade framför den halft medvetslöse gossen o c h petade till h o n o m m e d sin käpp.
~Aha — ännu en utsvulten stackare!
Få höra, din lille usling, hvad fattas dig? » Uppskrämd af detta tilltal, lyfte Jerry sina matta ö g o n m e d ett bönfallande leende mot mannen.
Ett leende så tydligt bedjande o m för- sköning från det slag han så säkert väntade.
» Hungrig, hvad »?
sade den unge mannen m e d ett obehagligt leende.
Han betraktade gossen liksom öfvermåttan road o c h fortfor: » Ett talande bevis på sanningen af den trösterika fabeln o m en gudomlig f ö r s y n!
Denna oändliga kärlek som ej ens tillåter en sparf falla till marken, och för hvilken dessa små j u äro så särskildt dyrbara! » Han skrattade hånfullt och fortsatte: » Du sväl- ter ihjäl, barn, o m du ej ser dig för, » hvarefter han stack handen i fickan och drog fram tre kopparmynt o c h en silfverslant.
» Se här, » sade han o c h kastade silfverslanten till den stackars (TS? '
G \ fim « \ • fi TiQåjoranj.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
(Tillägnad S.
S. i gengäld o c h m e d tack.)
Ja, liten är jag, m e n ändå stark, Och anor äger jag många.
Jag ock var m e d uti Noaks ark, Men n o g jag svår är att fånga.
Min släkt är spridd öfver hela jor- den, Men bor d o c k glesast i höga norden.
Jag fordom lefde i frid o c h ro, M e n nu förföljes jag ständigt, H varhelst mig lyste jag b y g g d e bo, Nu är mitt lif helt eländigt.
Men understundom jag hämnas illa Och utför verket så tyst o c h stilla.
Jag hufvud äger och äfven svans, Nu har jag hjälpt dig på trafven, Och nu det går väl liksom en dans Att finna riktiga klafven.
Mig stycka sönder är just förskräck- ligt, Då redan liten jag är tillräckligt.
H v a d vore du gärna?
Så namn på en tärna.
Ett skolgossens verk.
Och sedan, så märk Ett träd, s o m är präktigt.
En plats, där förskräckligt Det bråkas o c h slåss.
I regn — skydd för oss.
H v a d finnes på trädet?
Soldaten i ledet Jerry s o m m e d öfvermänsklig ansträngning lyc- kades fånga den och därefter vända sig mot sin okände vän för att tacka.
» Var lugn, » skrattade denne, » det var att göra dig en dålig tjänst, utom det att det var en stor uppoffring för mig, att söka förlänga dina dagar.
V o r e du förståndig, så kastade du slanten i närmaste rännsten, se annars till, att den räcker så länge som möjligt, åtminstone de närmaste två dagarne, det är mer än hvad jag själf har för samma tid. » Han tystnade, m e n fortsatte därefter: » Det finnes en b o d nere vid hörnet, där du kan erhålla hvad du behöfver. » Och därpå försvann han bland mängden.
Med den döde hunden alltjämt tryckt mot sitt hjärta, släpade sig Jerry ' utför gatan och stan- nade slutligen vid den upplysta boden.
Retande matångor trängde sig ut g e n o m den halföppna dörren, fönstret strålade af ljus o c h belyste dessa alla läckerheter, af ringa värde för dig eller mig, m e n rent af öfverväldigande för den utsvultne gossen.
H a n nästan svimmade vid åsynen af allt detta goda, hvaraf han nu skulle få sin del.
Han öppnade sin lilla hand för att kasta en blick på den talisman, som för h o n o m skulle öppna dörren till detta paradis.
Där låg den, glimrande i ljusskenet i kapp m e d barnets ögon.
Tyvärr beskådades den af ännu ett annat lystet ögonpar.
En stor grof slyngel lutade sig öfver barnet och — så var den lilla handen t o m!
Stackars Jerry!
Förtviflad stödde han sig ett ögonblick mot fönsterposten, under det tårarne strömmade och snyftningar skakade den lilla kroppen.
Småningom lugnade han sig och öfverlämnade sig, ehuru ovetande, åt den annalkande döden.
Allt h o p p var ute.
Intet återstod h o n o m.
Tro- ligen förstod han det e j, utan instinkten ledde hans steg tillbaka till den mörka, kalla källare, han kallade sitt h e m, liksom ett vildt djur, så- radt till d ö d s, söker sitt läger.
Därinne var så kallt, så mörkt.
H a n lade sig stilla ned m e d den lilla hundvalpen bredvid sig.
Det var så hemskt, så mörkt, att han förfärad satte händerna för ögonen för att slippa se de rysliga skepnader, som dansade omkring h o n o m, Med a.
E n sak s o m harmlig är För mångens ty sta h o p p.
Den ej till frihet bär, Men hindrar hvarje l o p p.
r B.
Med de b o j o r du min A n n a Binder mig, jag fängslad är.
A c k, jag ville evigt stanna I en öken, o m jag där V i d din sida, hulda flicka, Finge d r ö m m a bort min dag Och från dina läppar dricka K y s s e n s rusande behag.
Så i kärleks ljufva yra K v a d jag — och ett svar så nätt Skref hon just i verser fyra På en liten söt biljett.
ej finnas ens ett grand, jag vill minnas, bara sand.
Om du lägger till mitt andra Blott ett litet, litet e, Så på det nu m e d hvarandra K a n vår ökenresa ske.
Strumpor, ^röjor, l^alsonger.
Ecks.
Vokalförändri ngsgåta.
Charadgåta.
Men förrän vi oss begifva A f o c h öde öknen nått, Vill jag visligen dig gifva Ett mitt tredje, s o m är godt.
Innehållsförteckning.
E m i l y N o n n e n; a f Amanda Leffler.
(Med porträtt).
— H j ä r t e t r o; en berättelse f r å n s k ä r e n, a f O. M.
— Kvinnorna på utställningen af Adolf Hellanda-.
1.
— » Lyran under sybordet »; en minnesbild på åttioårs- d a g e n a f A n n a M a r i a L e n n g r e n s d ö d, af Gerda Meyerson.
— » Barnens väl »; af — A —.
— » Soppa på en korfsticka »; ett litet i n l ä g g till E.
W.
a p r o p o s » N å g o t o m s o p p o r ».
— F r å n Iduns läsekrets: » Som man ropar iskogen ... ».
K j o l a r o c h p o e s i.
— ur n o t i s b o k e n.
— T e a t e r o c h m u s i k.
— J e r r y; b e r ä t t e l s e a f » författarinnan till Molly Bawn ».
— Tidsfördrif.
Tom L. öknen lär mitt första jag tycker, där finnes än vidrörande h o n o m m e d kalla, fuktiga händer, än åter hånskrattande.
E n ihålig, pinande hosta skakade det arma barnet, han måste flytta bort händerna från ögo- nen för att trycka dem mot sitt lidande bröst, m e n ögonen höll han dock slutna j — för att ej se de olycksbådande skepnader, s o m omgåfvo honom.
H a n var så kall, så kall.
Han!
skälfde o c h skakade i hvarje led af fasa - — af denna sista fasansfulla dödskyla, s o m hvarje ögonblick närmade sig hans hjärta.
Stödjande sitt matta hufvud mot den fuktiga stenläggningen, utsträckte han sin svaga hand efter den döda hunden och drog h o n o m närmare intiill sig: Plötsligt inträffade något underbart!
Det blef med ens så förunderligt ljust.
Alla mörka skug- gor försvunno och hela källaren strålade af ett ljus, sådant vi aldrig sett, och, omstrålad af detta ljus, stod en varelse, en högrest, något framåt- lutad gestalt, i sida hvita kläder, hvitare än ny- fallen snö.
Och anletet — ja h v e m kan tälja dess underbara skönhet!
Och gestalten b ö j d e sig ned o c h drog den lille frusne gossen till sitt bröst, o c h ingen kyla, ingen hunger pinade längre lille Jerry.
Allt tyngre blefvo hans lemmar, det lilla huf- vudet sjönk mot den ljusa gestaltens skuldra, o c h så sväfvade de uppåt, alltjämt uppåt.
Aldrig mera kände Jerry någon smärta eller sorg, aldrig mera någon fasa för mörkret.
T y där han är, där skall ingen natt råda.
Om du skaffa vill mitt hela F ö r lång, lång, lång, lång, lång tid, Vill jag säll o c h lycklig dela, Öken, lustgård — allt m e d dig.
Hur säkert han är.
H v a r renseln han bär.
Hvarpå du ej tager, Hvaraf finnes lager I K i n a.
Och se ' n Ett namn uppå män.
Ett dito på kvinna.
H v a d barnen ju finna Så särdeles godt, V i — kasta det bort.
Nu trött är du redan, Och därför här nedan Jag sätter helt lugnt En svart, liten punkt.
Uti Af Ty Att 1897 Med e.
Mig du nog säkert finner I hvarje kök du ser.
Båd ' torrt o c h det s o m rinner Jag g ö m m a kan, m e d mer.
Med i.
Jag mången hemlig smärta Så ofta vållat har, Jag fängslar mångens hjärta, Ja, friden också tar.
hvart o c h ett af de sålunda erhållna orden omkastas, .så att lika många nya ord bildas.
Ä r o dessa ord rätt funna, gifva deras slutbokstäfver lös- ningen å akrostikonet.
H u f v u d o r d e t: 1, 8, 9, 10, 11 = en ej).
De öfriga ordens höra det omkastade 2, 3, 4, 5, 6, 7, strid (omkastas beteckning till- ordet.
1, 4, 3, 11 = en tyrann, 2, 1, 4 = berör örat, 10, 9, 7, 4 = b o, 4, 1, 2, 5 = urmänniskor, 4, 10, 2, 5 = stadsdel i Orienten, 6, 5, 4 = hvad man ej själf för- värfvat, 4, 3, 9, 5 = stad i Preussen, 8, 5 = utrop, 9, 5, 4 = finns i hvarje b o k, 4, 10, 9, 7, 11 = komparativ ad- jektif.
11, 1, 5 = provins i norra Afrika.
Klåpare.
Med o. Det Du Det Ja, känner hvarje » gast », lita kan därpå.
klä ' r så mången mast, äfven » vant » o c h » rå ».
Med Lösningar.
Logogryf en: M a s k i n e r: M a r s, A s i e n, K i n a, m a s k, » m a s », e n k a, k r a n, r a m, sik, m i n a, sinka, skare, skri, sink, m a k e, kines, r e k, anis, is, s k a m, s m i n k, m a s k e r, r a m, ask, maner, eka, resa.
å.
När du från vännen kär Och h e m m e t måste fara, Då jag en hjälp j u är Å t dina tankars skara.
Moster Mosaiken: P r e s t k r a g e: 1) p a r a p l y, 2) r a k - k n i f, 8) e l e f a n t, 4) s t a n d a r, 5) t o r p a r e, G) runsten, 7) A m e r i k a, b) g r ö t f a t.
9) e l g - horn.
Lisa.
Siffer-akrostikon-logogryf.
Prokopen: Samos, Amos, mos, Charaden: Byrå.
Palindromen: led, os.
del.
H v a r o c h en af nedan- stående siffror skall utby- tas mot den bokstaf, s o m representeras af densam- ma, o c h bokstäfverna i direkt till ailmänheten.
* Inga mellanhänder!
Beställningar, reparationer, victstickning^ar.
3 Bryggaregatan 3, 1 tr., andra huset fr. Drottningg.
Försäljning från tabriken
