# ID: svediakorp-per1166
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1897
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 20,919
# sentences: 564
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Iduns Tryckeri Äktlebe ' ag.
Fredagen den 26 februari 1897.
N:r 8 (479) Redaktör och utgiiVare: B y r å: Prenumerationspris pr å r: Idun ensam _ kr.
5 Iduns Modet., fjortondagsuppl.
» 6 Iduns Modet., månadsuppl.
» S Barn^arderoben » 3 Klara södra kyrkog.
1 6, 1 tr. F RIT H 10 F HELLBERG.
Ö p p e n kl. 10 — 5.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
A l l m.
telef.
6 1 4 7.
R i k s t e l e f.
1646.
R e d a k t i o n s s e k r.
: J.
10:de årg.
Annonspris: Utgifningstid: Nordling.
35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
hvarje fredag.
F ö r » Platssökande » o. » Lediga platser » 25 ö r e f ö r h v a r j e p å b ö r j a d t t i o t a l s t a f v.
L ö s n u m m e r p r i s 15 ö r e (l ö s n: r e n d a s t f ö r k o m p l e t t e r i n g a r.)
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 ö r e p r n o n p.
- r a d.
Josefina Holmlund,] dun har i dag nöjet a t t b r i n g a b i l d e n af e n af v å r t lands främsta konstnärinnor, landskapsmålarinnan Josefina H o l m l u n d, I s o m i d e s s a d a g a r i n g å t t i sitt 7 1: s t a r och fyllde således i s ö n d a g s rarne v o r o grosshandlaren Nils T o r s l o w en sitt s j u n d e d e c e n n i u m.
begrafna Påverkad Föräld- Holmlund och hans hustru, född s y s t e r till d e n u t m ä r k t e s k å d e s p e l a r e n O l o f U l r i k T o r s - i det gamla Düsseldorf, många nordiska konstnärsminnen år.
F r ö k e n Josefina H o l m l u n d föddes i Stockholm den 21 februari 1827 ligga fina af Holmlund Düsseldorfska målningssätt ningen och äro med senare år m y c k e t skolans idéer, m e n m a n k a n d o c k ännu i spåra känslig inflytande för däraf.
Särdeles n o g g r a n n i teck- lig o m s o r g.
i blo- släkt tydligt denna framträdt äfven den hennes perspektivets.
riktighet, ägnar h o n ledes konstnärsanlagen ha inom så Jose- aflägsnat sig från taflor de namn modernare riktningar i n o m konsten, har under l o w.
P å m o d e r n s s i d a l å g o så- det, och hvars förknippade.
e n i v.°,ra d a g a r sina ovan^ I n g e n t i n g är för henne mera förhatligt än att i marknaden utsläppa en ha- hos andra kvinnor, såsom frö- stigt h o p k o m m e n, ofullbordad ken H:s skiss.
ä l d r e s y s t e r, till h v i l - Men man må därför k e n j a g strax skall å t e r k o m m a, icke tro, att h o n i likhet m e d och många brorsdottern, rikt begåfvade den unga, skådespeler- skan Valborg Holmlund, hvars porträtt sig Holmlund tidigt åt blefvo tern Düsseldorf, lärare och här med de Berg.
vi henne i brännpunkt, umgicks hon framstående närer, s o m Bil- Vin- den nordiska kon- stens dåvarande flitigt konst- där samlats.
Sär- skildt de skandinaviska funno en kär mötesplats inom den norske landskapsmålaren Nils Möllers h e m, där fröken H o l m - lund bodde.
Nils Möller var gift m e d hennes äldre syster, den på sin tid kända och högt värderade genre-målarin- n a n J o h a n n a M ö l l e r, af h v a r s pensel härflutit u t m ä r k t a m å l - n i n g a r (e n af d e s s a af drottning inköptes Lovisa och fin- nes, o m jag ej misstager mig, n u p å Ulriksdals slott).
äro nu längesedan pedan- målar tvärtom s y n n e r l i g e n r a s k t o c h är, t a c k landskapsmåle- finna Hon vare en h ö g t uppdrifven tek- landskapsmålarne 1863 tiskt.
arbetar och bragt.
riet o c h h e n n e s första ling och E d v a r d petigt ägnade Idun nyligen Josefina af d e g a m l a onödigt döda Båda och nik, i stånd att äfven n u p å sin å l d e r d o m utföra ett m y c - ket aktningsvärdt bete.
de Få årligt konstnärer, ungdomligaste, ar- äfven arbeta ihärdigt s o m hon — så o m som- m a r e n ute i det fria, p å v i n - tern i atelieren.
Tack vare ett hurtigt, u n g d o m l i g t l y n n e och ska en för hennes ålder gan- ovanlig alltjämt vigör, kunnat har hon fortsätta de kära studieresorna, hvilka för den sanne landskapsmålaren utgöra själfva u m g ä n g e t m e d naturen, ur hvilken närsingifvelsen ring.
F r ö k e n H o l m l u n d s stu- dieresor gällt konst- söker sin nä- ha hufvudsakligen Skandinavien.
Hennes k o n s t s s k a p l y n n e är n o r d i s k t och från norden har h o n häm- tat motiv till nästan alla sina målningar.
Det hon skar är d e t i naturen äl- stor-
IDUN öS 1897 Du mänskligheten vill lyckliggöra?
M e n h v a r f ö r målet så fjärran f ö r a?
Ditt v a r f du utfört, ett s k ö n t o c h O m du e n e n d a h a r l y c k l i g g j o r t.
stort, [» Jugend ».)
s lagna och det pittoreska.
Norges fjordar i de brusande norska vattenfallen i de fjällandskapen lands liksom bergsregioner har samma H o n har målat hon vårt eget funnit och dess måleriska kustpartier o c h fisklägen h a mäktigt tilltalat hennes fantasi l ä m n a t stoff till m å n g a a f h e n n e s Någon skall kanske när har sin uttryck i valet smak Hvarje individualitet, äfven taflor.
kalla denna b a n a l; j a g k a l l a r d e n e j så.
och som konst- ger af m o t i v.
sig Fjärde K anske är till orda ganska dem?
kan jag syn på han det slags att lifvet.
imponera skulle Hon har ingalunda tvärtom ett fint Då sak- finesser.
natu- d e m, s o m gå i bizarra, sken- beror detta Ty säger ej rarna ur d e n konstnärliga vintrarne jämvikten.
O m Josefina H o l m l u n d den meningen, mode väl, de inom bör hon lik- trots sina fyllda sjuttio år, räknas unga, ännu för i c k e är m o d e r n i att h o n snabbt följt dagens målningskonsten, därför att till konstnärsentusiasmen är s å l e f v a n d e att inom henne och hennes sträfvan där- a t t l ä r a är s å all- personlighet hör icke till dem, s o m hastigt kännas och g l ö m m a s.
D e, s o m hafva till lyckan fullo framma att stå h e n n e nära, v e t a uppskatta hennes redbara, att rätt- och kärnsunda väsen, öfver hvilket hvilar s a m m a lugna harmoni, som utmärkt h e n n e s lif o c h h e n n e s konst.
I lyckliga ekonomiska omständigheter har fröken Holmlund konstnärshem talrika att i tillfälle Stockholm vänner, och gästfriheten närinnans yngre Holmlund, är att i sitt i hvar detta syster, vackra se o m k r i n g och en hem, fröken värdinna, icke är dekoration, utan framsprungen sig känner, där konst- Eugenie alltid funnit stort nöje en yttre konstnärinnan i att skatta tror ej gärna uttala gifves, bortskänka Men jag, böra fattas något allvarligare än vanligen ej fyller en m o r d e m rätt, händelsen oftast, är sin på inom t y v ä r r ofta, den i är vanligen yttre tages.
säga i sionerna, m. m. luften; dit det det insupes i tränger från till d e n med unga om på högstbjudande.
för framgång, i synnerhet o m d a m e n själf k a n b j u d a en ett h ö g t följeslagare g e n o m lifvet; men » napp ».
fall få sluta fiskafänget söka framhålla är, Hvad föra mål att få d e m gifta.
ofta och väl finna, ka är jag vill tro genom Tror hon det, skall att h o n arbetat förgäfves, det, ty ej kan väl en att bli g i f t »), blifva des bistånd », och förbin- i » för ett f ö r b u n d » till i n b ö r - d e t t a är j u dock kärnan äktenskapet.
ter i detta fall?
Ja, d e n frågan är k a n s k e ganska med att tillfredsställande ord besvara på sätt, och ä n n u ett svårare är flickhjärtat.
döttrar tygelsen, att äktenskap man, en » ett med hvars borgen blott godt en karaktär för, parti » sann, att består flärdfri, och grundsatser han blir ett nöd », d å allt a n n a t b r i s t e r s ö n d e r fager, men bräcklig Har den unga och flickan utvecklingstid, och u n d e r sin uppväxt- då karaktären från och kanske Stock- kan hon m e d två stora oljemålningar m e d motiv Jönköpingstrakten holmsutställningen.
och afsedda för Måtte den gamla ännu m å n g a år f å å t n j u t a h ä l s a o c h a r b e t s k r a f t!
Hjalmar KÅMRÅTEI Cassel.
ä r d e n b ä s t a gäfVa!
till d e ringa.
Prenumerera på närmaste postanstalt.
Helt år 3 kr.
skarp ej det, blick för minst modersstoltheten och har h o n en öppen de egenskaper, som den sanna lyckan, — möjligt att svårigheter i — och bygga då blir det h e n n e o c k sin m å n undanrödja många och j ä m n a vägen för de danas eller å t m i n s t o n e g r u n d l ä g g e s, u p p t a g i t d e s s a åsikter, blir det henne lättare kr4ts sitt u t t r ä d e i v ä r l d e n, i h v i l k e n må äga I och denna att vid detta än r u m, skilja det sanna guldet den oäkta från förgyllningen.
med detta lockande, som hägrar så trädt däri, och utträde i världen tjusande, farliga bjuder så dem, som missräkningar åt känna den — börja många lärt direkta, sina döttrar.
Att d e s s a p l i k t e r b l i f v a b r a v ä x l a n d e allt ej in- bittra närmare först m o d e r n s m e r a positiva plikter m o t ju — värld, s k ö n t för alla, s o m e j samhällsställning, efter behöfver jag nämna.
Familjemodern på lifvets höjder finner det k a n s k e lika lätt s o m naturligt att hjäl- pa sina döttrar vid valet af make, b å d a k ö n e n att n ä r m a sig hvarandra.
människosinnet som innehållslös fördelar, så lätt t j u s a ej » i l u s t », då det k n a p p t b e h ö f v e s, m e n det som äro stöd, ket s o m möjligt, söka se bort från de yttre sysselsatt i religiös v a c k r a a r t af har att, så m y c - mo- a t t s e d j u p a r e ä n till modern h o n ifrigt rot Nej!
Må ett nöjaktigt svar p å d e n s a m m a.
är gifva Men ej a t t g r o o c h slå ställningarna, o f t a i tillfälle att u t ö f v a d e n n a det målet för ögonen ty väl akta sig, att d e v a r e s i n flit ä r h o n, o a k t a d t d e t a l r i k a b e - närvarande handling — ogräsfrö väl För en m o r att g e n o m och åhöra synnerhet mödrarna — m å l n i n g a r, o f t a af b e t y d l i g t v ä r d e, o c h t a c k frikostighet.
för sina individernas M e n h u r u b ö r d å en m o r fylla sina plik- svår få såpbubbla.
utan d e l s e, k n u t e n af e t t s å d a n t s k ä l (s o m få y t a n o c h hos d e m inplanta d e n fasta öf ver- kan u t sina döttrar i världen i ända- hon i detta » i ej bör sig fylla sina plikter blott och bart att — barn f a l l s ä t t a j u b a r n all s i n t r o o c h modern en förbindelser, grunda- att m o d e r n till den vilja bestrida, det ej äfven vid badorter och de på verklig tillgifvenhet!
flesta pris D e t vare d o c k långt från m i g att på baler ingås m å n g a ögonblick samtal.
därför komma h o n ej det, tror j a g nog, att m o r och dot- flesta obevakadt flickpen- salongerna, dern m e d ifver o c h kraft arbeta på att sö- marknader utbjudas, veder- uppfiffad, hög D e t t a ligger j u så i det mottagliga o m som- o c h supéer, för att något i de lit äro om Visst krönas väl stundom hennes bemödan- den i flickor fördelar, såsom rikedom, samhällsställning att Våra jag ekonomiskt d o t t e r till b a d o r t e r o c h baler dessa fåfängans börligen ur den upp- riktigaste och hjärtligaste människovänlighet.
Frikostig o c h vänsäll, har ej vill såsom för ter i de varlig.
Hennes närvaro tala o m, att » d e n o c h dotter; m e n h v e m har afseende bättre lottade klassen — k a n s k e p å en utpräglad rädsla för att råka att lifvet.
tyvärr b l o t t alltför m y c k e t b ö j d a att öfver- m a n väl obetingadt besvara m e d: ja.
— att lofva o c h för uttryck Må hon hon tonarter, innebär är äldres plikter, som d e n g j o r t ett g c d t parti » i d e n m e n i n g d e t t a några plikter dessa på henne en » Har modern fallet.
disharmoniska taga sina döttrar i sagda hänseende? » måste Den frågan: mot taflor sökt återgifva verkligen detta k a n j u lätt h ä n d a — aldrig bart » i n ö d o c h lust » om g r a n s k a r e af h e n n e s om det älska d a, för o s s k v i n n o r så b e t y d e l s e f u l l a ä m n e.
gehör för och att e t t s å o s ö k t tillfälle en u p p m ä r k s a m sig — af m i g ej m o t s t å begäret att gifva u t t r y c k annorlunda och öfveityga hvad och f o r m åt m i n a funderingar i ofvannämn- Hon upp- lifvet utan blott hvem nu fordringar flickans intet i M o d e r n bör därför sorgfälligt akta sig för i denna sak, då j a g ej och r e n s fina s t ä m n i n g s m e l o d i e r — d ä r o m s k u l l e lätt stora kanske ägnad sinne för det s o m k u n n a kalla naturens djärft att liksom s o m är m e s t eller a t t u p p l i f v a.
nar emellertid man H o n uppsöker natur, det oerfaren » åsikter », turistens.
tiga så a t t i barnets H o l m l u n d s k o n s t n ä r s l y n n e är b e s l ä k t a d t m e d hur- täflingsartikeln.
v a r e s i g h u s t r u eller m o d e r, Josefina H o n har s a m m a friska och ställer på, j u s t äktenskapet, att s ö k a låta h e n n e förstå, beträffande giftermåls ingående.
tack- Hafvet märksamhet Moderns plikter mot sina döttrar grandiosa i ä m n e n för sin p e n s e l.
äfven D e t gäller att fästa den u n g a o c h fjäll m e d förkärlek, o c h eller r ä t t a r e a t t h j ä l p a d e m k o m m a i tillfälle a t t välja en sådan.
Inom de högre kretsarne, där tid o c h p e n g a r så väl r ä c k a till, ju afs.eende så många finner osökta jag ej balerna så ga som mången gör, t y — vill — befrämja än hafva finnes tillfällen för säga de I detta förkastli- hvad man de dock den förtjänsten att ett m e r a naturligt sätt att u m g å s middagar och supéer, där de äldres unga.
omedelbara närvaro på de u n g a utöfvar ett Först gäller det då för en m o r att i tid v i s s t t v å n g, s o m l ä t t l e d e r till e n f a d d o c h söka gifva sina döttrar en sann o c h allvar- lig uppfattning af äktenskapet.
Hon bör f r a m h å l l a f ö r d e m, a t t d e t är e n s t o r s y n d att ingå de enda ett dylikt f ö r b u n d f ö r lifvet förutsättningarna för verklig beståndande l y c k a: kärlek och utan och högaktning.
innehållslös konversation.
balkonversationen men af egen just erfarenhet Det påstås, af dessa fel, vet j a g, att den m i n s t lika ofta k a n v a r a af g a n s k a lig och satsen.
allvar- djupgående beskaffenhet som På de en bal att lider dragas ock mot- ädlare
IDUN 1897 elementen ofelbart till hvarandra, och där de m ö t a s, träda de äfven lika ofelbart i dagen.
F ö r en m o r s o m allra öfversta ler l i t e t ut i — - h o n m å n u s t å p å d e t trappsteget längre ned sällskapslifvet, klart, om träffat — af r a n g s k a l a n el- följer sin dottern bland de unga på någon, djupare intryck.
herrarne som på henne gjort Det ett blir d å m o d e r n s att skaffa sig underrättelser o c h att, i händelse h o n i h o n o m sak kännedom o m m a n n e n s i fråga karaktär o c h dotter önskvärd dotter blir det n o g rätt snart böjelser; ser e n f ö r s i n m a k e, s ö k a p å e t t fint o c h y t t e r s t g r a h n l a g a s ä t t n ä r m a s i g till h o n o m och honom till s i g.
Härvidlag kan den af den uppspirande kärlekens äro så ö m t å l i g a, att d e — och alltför röring.
sig ofta — planta blott alltför lätt s k a d a s af o v a r s a m Men i dylika angelägenheter just den äkta, kvinnliga sitt s k ö n a s t e uttryck.
åligger honom att o f t a, af sig själf, måtte ej mången, » då att moderns ju i komma dit styr sina steg.
han ningskraften. » aflagt b e s ö k modern k ä n n a sig så väl, att vara af dem vande han drottning, » och drag- En annan: faller tänkare sann har kvinna » Barnen äro e n d a s t a n d r a u p p l a g a n af f ö r ä l d r a r n e.
» Var därför mor hvad i ditt hem i så s m å villkor Ofta händer ju, att lef- någon såsom maka och d u vill, att din dotter en g å n g skall på någon s o m k u n n e n, g ö r e n i tid n å g o t för att dra- g a deras håg åt ett annat o c h bättre håll!
G å n till r ä t t a m e d familjelifvet eder själfva, o m grunden själft ligger ej hos till ett sammans, hjärtan, angenämt hemlif, drages som till- bandet mellan två unga älska hvarandra, star- börjat sin älskade i h e m m e t m e d dess tusen syss- lor o c h bestyr, s o m i all s i n t r i v i a l i t e t d o c k uppfyllas s å b e h a g l i g t eller — Bannlys älskade därför ditt känna, hem, att obe- d e n h ö g t i d l i g a stel- o c h låt d i n hennes hem dotters äfven är hans!
Men ej de för alla u n g a Huru unga nästan af flickor, äro omständigheterna stämda.
aldrig motsatta med », många döttrarna familjens hem högst könet, ock dels ej ens så af finnas med n e, af t a n k l ö s v a n a eller b l o t t o c h b a r t mänsklig fåfänga.
Finnas söner, i ett blir enformighet.
sådant enklare h e m ju därigenom äfven en möjlighet för de unga flickorna a t t e m e l l a n å t k o m m a till- sammans m e d b r ö d e r n a s k a m r a t e r eller v ä n - ner, o m h e m m e t någon gång för öppnas äfven ren för sina men på som måste älskade allt utom se de på döttrar.
Du goda, kärlek arma mor, din dotter gå ut i främmande, vägen du till där ingen utom hvad två finna goda och — Kanske plikt, säkert att själf o c h då bäst!
du fin- henne.
fyller Sedan artiklarne varit för du kanske tillkänna sets kronor jag, din — icke blott rätt till glädje och därför att u n g d o m e n däraf, u t a n — täflings- vi alla intres- och omgående angående eller ensam hysa Men här- misstag.
förströelse, har o c h kanske ej minst — behof där- medmän- niska.
Om man s p ö r j e r e f t e r d e n e g e n t l i g a drif- k r a f t e n till d y l i k a b l o m s t e r m o r d — och det är af stort intresse att etterforska g r u n d e r - tio, att därtill af den så offrande någon finner d e t sker den b o r t g å n g n a en d r if v e s om att en tjänst därmed, liksom m å n g a föreställa sig, att är m a n i nio antingen oklar föreställning höflighetsbetygelse egen — mot kyrkogång vår Herre, gifva det utfästa pri- tilldelande.
n a t u r l i g t v i s m e r eller m i n d r e s k i c k - ligt förklädda — Låtom en fåfänga.
o s s n u i stället t ä n k a o s s, a t t sådan dag lade en mosskrans vi eller några gröna kvistar på en snötäckt graf och så firade d e n b o r t g å n g n e s m i n n e g e n o m att förskaffa oss själfva der, den att d e n b ä s t a af a l l a f r ö j - bereda en oblandad glädjestund.
medmänniska en L å t o m oss föreställa oss den b l o m m a n d e, doftande hyacinten, var- Redaktionen.
s a m t b u r e n f r å n d r i f h u s e t eller b l o m s t e r h a n - • deln, nedsatt vid en sjuksäng eller p å en för det dagliga b r ö d e t tralande likes arbets- Blommor grafvar.
sådana personer, hvilka principielt • tala na och ogillande o m s e d e n att blomster- smycka d e aflidnes sista h v i l o r u m, k u n - troligen ej rande ska, undgå att erfara en känsla vid anblicken doftande blommor välgö- af en m e d öfverhöljd fri- likkista eller n y u p p k a s t a d graf.
harmoniskt, äfven o m dessa kransar, buket- ter eller kors på hvila vinterns känslor Denna syn verkar på den frusna snötäcke, ty mullen med hvilka de än blifvit gifna, uttrycka blomstergåfvor dessa dock det allmänt mänskliga bord.
Värmer ej denna tanke helt af l i f v e t s Här finnes poesi.
däremot inom detta område e n o s e d, s o m v e r k a r r e n t af b a r b a r i s k t.
den nämligen födelse-, att namns- på aflidne eller stermordet på en grafkulle, offra Och vi om rum, föreställa gör en frostkall d a g se en k v i n n a — lan en man, som företager utan äga förmåga att de je tecken lek på Må gar på en tillväxande denna vår vi därför genom att högre sig öfver h v a r - människokär- jord?
fira d e aflidnes glädja minnesda- någon lefvande osed och m o t en sed, och varmt kännande Ave.
människor.
Grannar.
vin- ej Skiss för Idun af Sophie Linge.
att d e t är säl- sidor sådan stuga.
Fru en Blom, ruskig ömse och trång eller, s o m hon i för- hvar- acint, kruka tulpaner och ej eller n å g o n a n n a n d r i f h u s b l o m m a i f a m n e n.
n å g r a år t i l l b a k a o c h g i c k i » h j ä l p h u s » Damen att k u n n a underhålla sig och b a r n e n, hvilka att p å n ä r m a r e håll se o c h lära k ä n n a u n g e män.
Modern bör därför gärna i hemmet se sin dotters u n g a v ä n i n n o r, t y s e d a n skol- gel en hy- om f ö r, a t t f ö r d e u n g a flickor, h v i l k a s f ö r ä l d r a r sättet en stackars b o d d e i h v a r sin l ä g e n h e t p å 1 Je — ett h u s », detta är det e n d a med hand- i en bättre värld uppnått en u t v e c k l i n g, så att de f r ö j d a blom- en att se våra handling, » föra komma sig det kära af t i d eller Se- m i n n e s d a g a r inträffa u n d e r intryck oss, att våra lingar, m å s t e vi då icke äfven föreställa oss, på grafvar, äfven o m ifrå- pinsamt med hemgångna hvarken inskränkas tertid.
Hvilket betäckt snö?
anförvanters dödsdag annor- lunda själ och sinne än det barbariska b l o m - värdig klart t ä n k a n d e att skä- lefvande och sorgsen fläkt » lefva så l e f v a n d e v ä x t b ä r a s till n å g o n kanske föräldrarne ett stort af d e n e n g å n g e j, där D e t är m o d e r n s p l i k t a t t e j b e r ö f v a u n g d o - dess en lidande flicka.
utvalda bedja godhetsfullt sin mening 50 de fyra införda, serade läsarinnor minnet årstiden så s m å n i n g o m f ö r - eller o c k s k e r offret f ö r a t t t i l l f r e d s s t ä l l a e n s En svensk nu samtliga grö- r a n d e s m ä r t a n, o c h s å k a n j u o f f e r g ä r d e n af n a till e n s l i k o s e d — d u k a n g ö r a ä n m e r: bedja allra samklang med af du ej kan söka åt hennes lycka — i kan d u fyllt, hjälper henne na, hvad står gudi lof — sökt d o c k gjort mer, än d u anar, t y den — som och det — hvad ädla i lifvet?!
gavarande men dylikt, du redan gjort: ditt barn en ö p p e n blick för det san- plikt v i n t e r t i d fira d y l i k a m i n n e s d a g a r.
n a k r a n s a r af b a r r t r ä d, m o s s a, v i n c a m.
m.
världen lägger ett älskadt bröst, — göra, Men att u n d e r af H ä r finnas j u a n d r a sätt Först och främst ha vi j u tillgång på bleknande dem.
M e n e j alla m ö d r a r k u n n a, s å g ä r n a där b ö r ej heller dottern s y n a s.
fruktar den m å n u hafva blifvit e j, att de t a g a s k a d a af d e s s a afbrott m a n d e krukväxter begås, e n d y l i k s y n flyr h v a r j e fläkt af p o e - sålunda utbyta en g r y m skäl att själ.
i hvardagslifvets individer det form- små d e n åsikten, att där far o c h m o r ej u m g å s, vid Vid si f r å n o f f e r g å f v a n, b e h o f v e t af a t t ö f v e r f ö r g ä n g e l s e n b r e d a e n e j tillåter d e n a t t emedan för gynnsamt sällan, sammanföras ekonomi dels g a g n a eller g l ä d j a n å g o n och sökt hos sina n e d s o m ett kat, tror j a g eller flertalet, under stängeln vid Har modern digna sig med färglöst blomsterlik, m ö r d a d t utan h e m m e t s döttrar att rot vrida ännu och det njutet henne och fast g å n g få se e n s k y m t af n ö j e t s fven från se g i f v e n af v e r k l i g k ä r l e k till d e n a f l i d n e s m i n - E n förståndig, tänkande m a n uttalar kan- hagligt.
få minuter, drifhusblommans döttrar inplanta de åsikter, j a g förut påpe- ske ej det afgörande ordet förr, än han sett heten dödskamp, ett par till för herrarnes värld.
k a r e till.
kunna vittne och onda!
Genom kvar bli lottadt h e m, bättre det mindre bemedlade D e t klagas n u för tiden så m y c k e t öfver, Sorgligt i sanning!
M e n I mödrar, hon hon på att u n g e m ä n s h å g så u t e s l u t a n d e ligger åt Stannade skulle detta sätt en m ö j l i g h e t hänseende öppnas blifva i sitt!
utelifvet.
sen.
sin då strån i kors för att h j ä l p a h e n n e att » äpplet är h v a r j e en familj.
en menar sak, » och trädet ».
hem för bland i dottern har åt h e m m e t, sitt äfven » Detta V i s s e r l i g e n I M e n d e t är d o c k ifrån » I på en k o p p te, bör j u ej vara socialt na, långt flickor famntag ver ej flesta köldens gifva sagt: de af d e s s a v ä n i n n o r h a r e t t i e k o n o m i s k t o c h f ö r s t o c h sist m o d e r n o c h m a k a n, s o m gif- prägeln väl än vilja, j ä m n a vägen och undanrödja hind- det där väl tager moderligheten När så den u n g e m a n n e n familjen, be- k r u k a n i s n ö d r i f v a n eller p å d e n f r u s n a m u l - l e n s a m t s k y n d a r b o r t för att e j bli förfrn- hafva kännbart aldrig n o g stor försiktighet iakttagas, ty hjärtbla- sådana; a t t n å g o n g å n g b j u d a n å g o n eller n å g r a tiden och 59 liljekonvaljer skrider m o d i g t g e n o m storm och ha- eller pulsar genom kyrkogårdens drif- v o r f r a m till n å g o n g r a f o c h s ä t t e r d ä r n e d dagslag båda kallades, voro Kristin, i skolåldern.
var änka sedan Fru Mattson, andra sidan, h a d e sin m a n i lifvet — för på god
IDUN so arbetare, men en fyraårig af ett rum endast med supig och flicka.
slarfvig — samt Deras lägenhet och kök, då Kristin disponerade öfver ett bestod ken rum beröring det med n å g o n g å n g, så säga, ej saken alltid kommo ej i var det, ledsamt i bästa sämja.
Största om » P å nära Enligt öfverenskommelse skulle d e Hon fönstret, Kristin, s o m var en människa, fullgjorde ordnings- också punktligt denna sin s k y l d i g h e t, t y äfven om hon kom hem — på lördagsaftonen ofta n o g — hvilket sent hvilka också fått Mattson, hetens skull samma Lena, kalla gedigna gällde hon eller vilja att Men s o m vi för kort- henne, var ej af När det skrot och korn.
s ä t t a till gärna » stå efter ».
öfver det egna arbetet, med såg ett o c h annat, som h o n h a d e skarpt öga för, när det var Kristins vecka.
Ett ständigt trätofrö v a r o c k s å en slask- med väggen en snyggt » dörren strykloden, under och är det stod nu och solen låg strök in mellan Midt på golfvet stod en r ö d d u k på, o c h dynsoffa säng med med stannade häpen af s i g m e d var borta hela Men så » Hör rödrandiga hvitt täcke.
i dörren, och hon säga.
hon i h å g sitt ä r e n d e och röst: hur har hinken k o m m i t utan- dörr? » » Hur kan jag veta det » — svarade Kristin lugnt, under det h o n lade ett strykjärnet.
dit själf, d e n rödglödgadt » D e n har väl spatserat fulingen. » » A h, g ö r s i g i n t e till n u, m ä n n i s k a.
söka detta ej hjälpte, brukade h o n utan säga sig en a n n a n plats för ett ställa var ord den en bära där tyst, men ut den på gården bredvid men den, soptunnan.
att och irrite- rande opposition, hvilken d o c k ej grep dju- pare än att hinken o m e n eller a n n a n d a g åter i n t o g sin g a m l a plats i N u var Kristin ingen ej förundra af trilskhet.
alltid p y n t a d t n e n höll h o n så s n y g g a ligt för henne kunde man hon som andra, aldrig tänker på » Jaså » — som sitt inom ja, tagit det krogen, ett satte med en duns när han och finge en k o m m e full h e m f e m kvällar af då finge såg ut, som ett annat uttryck öfver hon kom från torget m e d en stor k o r g på a r m e n, höll h o n på att s n u b b l a öfver hinken, s o m stod i vägen, och tanke var upp hemma, i då rann en hennes det säga.
det först hjärna.
Att det förstugan, tiden, så och när d e n är f ä r d i g, pladdra flicka När eljes för brukade, satte h o n Lenas dörr, så att d e n alldeles denna utan- ovillkorligen s k u l l e s t ö t a till d e n, n ä r h o n g i c k u t.
Det v a r Lenas tur att hålla förstugan i o r d n i n g, och det skadade henne arbete m e d Snart skräll hade julstöket.
hon kom då innanför bebodde.
När dörren i lägenheten jag tänker tillbaka vi på, h u r där såg ut, så k ä n n e r j a g ä n n u b l o d e t stiga u p p åt h u f v u d e t p å m i g af r e n a b l y g - seln. » » Ska det hon, vara och en påtår » Lena — interfolie- » S e, så, l å t flickan m y c k e t h o n orkar att Kristin försåg sig under så t a g o c k s å själf m e d förmiddagspaschas betänkligheter.
var r e n g j o r d, k o m h o n i n m e d lilla M a j a v i d h a n d e n och U n d e r tiden h a d e K r i s t i n slutat sin stryk- samt dukat bord framför Lena.
när fram p å ett litet samt kan — sade kom- Mattson, igen.
Jag vånne jag ha så här » det kräket, och snaskar tockna bekymmer, till aldrig h a d e gifvit m i g utan hade, innan jag stannat på gick plat- litet drack hon: innanför lyfte försiktigt p å sina h o n varit rädd kjolar, att k o m m a sopiga golfvet — åt det s e ' n så s a d e » Jag skäms öfver Kristin, sade hon, s o m lärt under sig mera de tre mig.
snygghet och ordning år, s o m K r i s t i n t j ä n a d e Och jag som väntade hos att k o m m a i ett litet p r y d l i g t o c h n ä t t in hem. » o r d e t af, s å h a d e j a g b e r ä t t a t — hur slarfvig mannen s a m t att h v a r k e n j a g trefnad hon är då, Guds alltsammans min hade blifvit, eller h a n h a d e n å g o n hemma.
» Det Kristins men bistånd nu ett fel fel alltsammans, sade s o m väl ännu med och g o d vilja från kan afhjälpas.
o c h m e d i d a g att sköta o m h e m m e t bättre, o c h Kristin skall få se, att Blom då Ge honom inte längtar ut så mycket.
också ordentlig och bra m a t — j a g vet att Kristin k a n laga sådan — se till att ordning.
kunde hålla Bra hans möbler bli riktigt kläder ha ni trefligt, o m des ordning.
Börja nu med hos sig och själf kom får j a g h ö r a h u r d e t har och och linne i ju, så det ej här fatta- att g ö r a fint s e d a n till m i g, så gått. » » När h o n gått sin v ä g, såg j a g m i g o m - det o c h a l d r i g f ö r r h a d e j a g s e t t, h u r illa såg ut, och j a g började h a d e rätt i h v a d h o n sade.
tro, att hon Så sprang jag ner i k r y d d b o d e n, för litet p e n g a r h a d e j a g då lyckligtvis, o c h köpte en skurborste, såpa och sta ' och gifte mig. » krita samt b ö r j a d e g n o o c h h v i t l i m m a.
» Man gen » Hör nu, Lena — så hon: kring, ut.
» Gror j a g n å g o n g å n g r e n t, s å sen jag och smutsiga och ej heller, och det hela såg mer i kaffet soffan.
Färskt h v e t e b r ö d en u n d e r det att h o n m i n förra fru, stannade som om lilla gran- förkläde.
ning » Hon, och också få doppa. » och vi l ä g g a v ä l b o r t fru- fram hade n u slutat m e d kaffedricknin- Kristin h a d e ur garderoben tagit sin g o s s e s b y x o r, s o m b e h ö f d e l a p p a s, t i t l a r n e, så g å r d e t b ä t t r e a t t s p r å k a — sitt ty ner jag när L e n a såg det, så b a d h o n h e n n e v ä n t a ett g u r g l a n d e l j u d, s e d a n några som l i t e t, till d e s s ä f v e n h o n fick skaffa s i g n å g o t hvilken med till h j ä l p v i d häftig hörde utrop och beskärmelser, Lena, mig en därefter och af h a d e tillfället till ä r a k n u t i t p å s i g e t t r e n t ej att få litet extra den.
ha jag matmoder, Aldrig g l ö m m e r j a g hennes bestörtning, när Försök förstugan till K r i s t i n » Ja, let för att bära d e n u t p å g å r d e n, s o m h o n som raskad ut, m e n det lockande i a n b u d e t beseg- därinne.
F ö r s i k t i g t t o g K r i s t i n h i n k e n, m e n i stäl- jag L e n a såg först litet f u n d e r s a m o c h öfver - mycket inbjudande lilla drag in, så ska vi, s o m g o d a hon hennes ville där- j a g inte, m e n D å brast j a g i gråt, och innan j a g visste s k a j a g k o k a kaffe skorpor fattades dessutom att dörren, m e n tvätta nu l u k t a d e b r ä n d t kaffe ä n d a u t i g å n g e n, o c h hörde hennes s o m sist, d e t var hinken för flickan m e d hämnd- kände hon, ty själf, v e t Om jag underfund e n d a g b e s ö k af m i n f o r n a som att o c h satte m i g att fun- orsaken kunde vara.
mig till Då började jag skulle h a k o m m i t af fick hon » S e så, f r u M a t t s o n, j a g k a n v ä l så g ä r n a tillsammans. » När med endast: på att styra m e d.
en väl se, o m o m Kristin ämnat ut.
då mycket slut att kamra- såg att det b a s a d e i v ä g dera på, h v a d till ej där i på humöret. » då att m a n n e n g i c k det så vantrefligt jag d r a g a ö r o n e n åt m i g dörren ledsamheter. » pröfva nar, h a en liten h y g g l i g hade och Blom, redan för utelif b l a n d ett s ä m r e m e d h o n o m.
um- att h a rade snart hennes hade Lena hon och såg tänker svara n å g o n t i n g riktigt spefullt, m e n i hast dag var Kristin, emot vanan, h e m m a lysten om Det i så jag s o m m a n k u n d e h a litet i veckan, för hemmet.
En sju att varit » ja, och inte bara man, som slita u t s i g hade — » J a, h o n är så f ö r t r ä f f l i g h o n, k a n t ä n k a.
Men d a g e n p å sig en enda g å n g baksteg, underligt gänge med satte Kristin dörren hos henne riktigt Var eget — hela ter, smak » på b i t », fortsatte » Mattsonskan », ändå ej behöfde hade mera alltmera detta grannhustru, och hon sade med, och få i b l a n d p å a t t d e t k u n d e v a r a trefligt h a e n kom hinna det kunde.
kaffe, bar- möj- som mera stryka o c h fint, o c h det var gå också att rum som i det Vackra också o m, m e n m e d hem- som var ordentlig förut, började sin k o p p.
annat! » Kristin sitt ej begära.
M e n samt sköta att Inne fick så m y c k e t det arbetarhustru.
upp- inte tappa ' humör p å att roa m i g fram ängel, o c h m a n får s i g ö f v e r, ifall h o n t o g grannfruns hade hon förstugan.
blott möjligt för en m ä r k s a m t l y s s n a t till h e n n e, s t r ä c k t e Detta för Lena m y c k e t var den för att g ö r a m i g förargelse.
H o n, på att När är j u s t h o n o c h i n g e n a n n a n, s o m ställt d i t passagen.
då som som hela tiden ner järnet på det stärkta förklädet h o n höll höfligt tänkte Det så a t t d e n s t ä n g d e till h ä l f t e n af d e n t r å n g a b a d henne först själf en gång.
rade hink, s o m Lena emellanåt placerade därute, Kristin var jag illa f ö r m i g met dagarne!
kom nu, min i det så ett efter h v a d h o n h a d e att ropade m e d uppretad lod ställde h o n m e n a r väl inte.
.
.
» att det kläder tyckte j a g H u r k u n d e K r i s t i n h a s å fint, d å h o n ä n d å för håll — menar, de och på den andra långväggen en uppbäddad Lena kom förstugugolfvet, innan h o n t o g itu m e d andra sysslor, där bord öfverdrag hände så l a d e h o n sig d o c k att skura värmt på torget, hvita gardinerna.
rundt d a g e n, i n n a n d e n öf v e r l ä m n a d e s åt d e n a n d r a af p a r t e r n a.
hade vid lör- ropade hon — kväll. » j a g gifte mig, var j a g u n g o c h oerfaren samt or- städa skura den på — öppen. » ena den hvarsin vecka samt in » var delade.
fru » Jag hon mycket hellre går p å k r o g e n, än h a n stannar h e m m a en endaste att förstu- hvilken meningarna voro aflevererade rum.
hände därtill v a r d e n g e m e n s a m m a gan, myc- hvarandra, men samt D e t b u l t a d e h ä f t i g t p å d ö r r e n till K r i s t i n s » Stig D e båda grannfruarna kullvältrad förstugugolfvet.
kakelspis.
ken nu sitt b l a n d a d e i n n e h å l l ö f v e r däremot större låg 1897 fart skulle Kristin slagit u p p ut soffan o c h håll till g o d o ville bara säga — fina.
finns — kaffeoset, nära hvilka ej voro släppa i dörren, och hin- så — d o p p a n u af h v a d j o, j a g v i l l e s ä g a, att j a g håll, fasligt jo, att en hustru k a n g ö r a sett på hemmet otrefligt för karlen sin, att han hon k u n d e aldrig vara sysslolös.
» a t t hålla h ä n d e r n a Och på ».
B å d a fruarna sutto nu f r a m m e vid fönstret med lilla M a j a p å e n p a l l b r e d v i d s i g.
Och
IDUN 1897 Lena b e g ä r d e af d e n m e r a e r f a r n a Kristin ett g o d t råd, hur h o n bäst skulle laga mans tycker allt de ackurat det här » i som om främmande kan jag trifvas det skulle k o s t a p å att tala voro åter — började Kristin, ordning — jag » men talade människa.
I den en vildt dag som begripa, hur jag då allt det m o c k jag hade rum det är en och som är kunde omkring hålla d e m i ordning.
om ögonen Men voro förvända på ibland. » Fru Mattson snöt förklädessnibb, sin lilla flicka som hon var van i att en göra, m e n tänkte m e d d e t s a m m a på, att det visst inte hörde till god sig att hädanefter ordning, och begagna Kristin fortsatte: utanför skulle staden föresatte näsduk.
på arbete den stycke dagen h e m f ö r r ä n till hade den på jag i f ö r v ä g tänkt att annat sätt, men använda när j a g n u bör- j a d e att f e j a o c h g ö r a s n y g g t, fann j a g det så roligt, med att j a g inte ville b y t a b o r t att g å p å t e a t e r n e n g å n g.
har j a g ångrat de » Nå, det O c h aldrig dagsverkena. » resultatet.
svarade Men — han, trött dörren och när innanför så Kristin » han och sade fint jag, när förebråelser, min — kom där slog h a n sig ner p å en stol o c h liksom var, gjorde matmor gjorde mig h a n t o g s i g f ö r m e d att g r å t a.
D e t h a d e j a g aldrig sett h o n o m g ö r a förut, och då glädje.
ning vi kan en väl tänka att d e t v a r Kvällsvarden hade jag samt prydligt ätit den tillsammans, » Nå, sen fram och sedan så k n ä p p t e ihop händerna och sade: Gud och dig m e d, sade i också i ord- framdukad, anmodan så kom han signe på våren föddes aldrig han maten och i nog och får jag sänder.
hem.
ha hälsan, Barnen inte har j a g kymmer af berg, anmälde, att i n o m föreskrifven tid inkom- att efter den 15 innevarande februari ankommit åtskilliga nu jag sedan ska hon få vi lof » D e t har varit en och hinken g å i n o c h s e till a t t f a r nu får m a t e n i o r d n i n g, till d e s s h a n k o m m e r h e m.
» * skedde sålunda, att, ning, som rerades de samt blifvit dragna, öppnades, kollationerades nits öfverensstämma m e d det af redaktören inne- tet till nyårsberättelsen » Lyckans skärfvor ».
Härvid utdrogs den första som n:r 175 i garna och Anna Pinet, ordningen befanns af de brutna lösnin- vara Åmmeberg, rätta lösningen så- undertecknad Askersund, af fru hvilken så- lunda erhållit första priset; samt följande tio rätta lösningar, brutna i den ordning samt undertecknade på sätt, s o m de här nedan angifvas: 36, 81, 82, 101, 74, 50, 49, 2, 32, 48, 61, 60, 75, 73, 105, 5, 47, 80, 46, 66, 14, 6 5, 1 0 4, 1 1 3, 97, 98, 79, 78, 18, 3, 4, 35, 71, 72, 120, 3 1, 92, 94, 91, 9, 58, 135, 123, 93, 109, 110, 116, 112, 28, 23, 111, 136, 8, 128, 126, 139, 137, 24, 127, 70, 138, 95, 2 5, 1 9, 119, 118, 96, 10, 130, 132, 100, 129, 131, 117, 99, 11, 59, 57, 69, 108, 64, 15, 33, 45, 44, 56, 34, 68.
Då, s o m ofvan synes, alla täflingsbrefven noggrannhet o c h oväldigt iakttagande af de gjorda Bättre än Stomatol och Aseptin af alla slag är Red.
af Idun.
apotekare.
Hvad vår första kvinnliga farmaceut säger om " Apotekarmedaljens frånsida ".
K vad redaktionen nästan m e d inre visshet för- utsåg o c h väntade, har besannats: fröken Martha L e t h, den käcka unga banbryterskan för sitt kön på apotekarebanan, har ingalunda velat bli svaret skyldig på den nedslående svartmål- ning af yrkets vedervärdigheter för allt hvad kvinna heter, s o m en manlig apotekare lämnade i Idun n:r 6.
Som våra läsarinnor helt visst m e d n ö j e skola finna, håller fröken Leth såväl hufvud som m o d upprätt o c h träder m e d ung- domlig entusiasm till sin saks försvar.
Hennes beaktansvärda skrifvelse lyder som följer: n:r 6 af I d u n f ö r e k o m m e r e n af exa- 400 » fröken Adeline Malmsten, Råå, Medevi, är för kvinnan.
— 5f0 » fröken A g d a Åsberg, Borås, år jag tillhört 633 » Signe Hansson, Simrishamn, andra 679 » H i l m a Andersson, Kungsbacka, till l e d n i n g f ö r d e k v i n n l i g a s t u d e n t e r, s o m 690 » fröken K y r k b y n, Härad, skildrar het Strengnäs, Mathilda Pettersson, Alkvet- tern, Bofors, frånsida », framhåller, huru åsikter, möjligen i och olämplig mörka isynner- denna bana Som jag under de kommit till anser skyldig att, jag mig att slå i n p å banan, dessa.
Under d e n första t i d e n efter inträdet på 691 » Johannes Klockars, K r o n o b y, Finland, » fröken Elna Johnson, Hessleholm, o c h apotek sysselsattes i allmänhet eleven 865 &gt; E m m a Lundgren, Linköping, inläggning ofvannämnda tio personer förty erhållit, Sedan ofvannämnda brutna lösningar ytterligare gång af anmärkning, mig granskats o c h befunnits utan makulerades samtliga obrutna lös- ningar, hvarefter förrättningen förklarades af- Öfver hvad sålunda blifvit förrättadt med- E x officio Oldenburg t. f. Notarius Publicus.
* « af ofvanstående alltså framgår, har fru Pinet, Å m m e b e r g, Askersund, utgått s o m torde h o n nu godhetsfullt sätta sig i när- kens ekonomiska ordnande.
Ä f v e n de tio öfriga pristagarne böra ha god- på nytt insända sina adresser i o c h för S a n c t plåster och med dylikt, det dröjer ej m å n g a dagar, innan m a n expedition af h a n d k ö p.
På e t t s t ö r r e a p o t e k är d e t t a s t å e n d e o c h s p r i n - g a n d e hela dagen visserligen i början ska tröttande, m e n snart n o g gan- blir m a n så v a n därvid, att det ej generar, o c h j a g tror att mina manliga någon anledning tröghet, de.
då XOxrUäLS Inga mig elevkamrater att b e k l a g a jag i allt hade sig öfver med min undantag af göromål obehagliga eller på apoteket föreföllo ansträngande, och de tre elevåren flögo hastigt u n d a n.
M i n a elev- kamrater, äfvensom den farmaceutiska per- sonalen, voro utmärkt hyggliga och tillmötes- gående, då j a g af upplysningar, gjorde några plikter j a g ej heller men dem aldrig begärde vet råd jag, att och de eftergifter m e d afseende på de som elev åtagit m i g, hvilket j a g begärde.
J a g n ä m n d e härofvan, att det e n d a u n d a n - mare förbindelse m e d redaktionen i o c h för sa- heten salvor, n a t t v a k t e n g j o r d e alldeles s a m m a tjänst s o m Uno Som af börja med ej slutad.
Alma men får tre apotekarekåren fundera på framlägga som apotekarebanan 814 en hvar, ett pris af de utfästa tio prisen.
en kvinnliga drag Jansson, Och sida intet uraktlåtits.med afseende på minutiös.
...
tekaremedaljens Fredrika föranstaltningarna känna sig fullt öfvertygade, att från redaktionens $ » personer jämte vivre o c h logis under en vecka. » öpp- Stockholm den 22 februari 1897.
258 nast efter den bestämda tidens utgång de nödiga täflingsskrifternas — redan förintats, äro alla reklamationer natur- ligtvis overkställbara.
249 af fru Louise Norlander, Kristianstad, till Stockholmsutställningen fram o c h åter för två På det deltagarne måtte — efter prisutdelningen endast värdelös makulatur m i n e r a d e a p o t e k a r e n B. i n s ä n d artikel » A p o - den lyckliga vinnarinnan af hufvudpriset: » fri resa för 122, 41, 7, 62, 87, 84, 85, 6 3, 1 2 1, 1 1 5, 8 6, 1, 40, 22, 21, 16, 37, 52, 53, 51, 83, 88, 13, 12, 17, 106, 20, I Lösningen n:r resultatet af denna vår så ifrigt gonterade nande o c h granskning.
6, 43, 134, 77, 124, 125, 29, 30, 103,107, 133, 39, num- m e d en nummer- pristäfling af läsekretsen motsetts, träffade vi ge- ken hvarjom och hvar utdrog bref efter bref, hvilka därpå i ord- Stockholm som ofvan.
V ä l underkunniga o m den spänning, m e d hvil- öfversändande.
här, af undertecknad omsorgsfullt delas detta mitt ämbetsintyg.
" tø \} cl (ans s l (ä r f u o r. "
Utgången af Iduns tidsfördrifs- täfling.
nu 26, 38, 67, 55, 54, 76, 90, 89, 27, 102, 42, 114, samtliga 4,454 bref blifvit nedlagda i en hvilka — vi blandade o m hvarandra, jag ur samlingen här o c h be- ut.
slippa hädanefter.
K o m, M a j a, att damer, större trälår samt en t a c k a så m y c k e t » det här — samma märke, hvilka sist- Förrättningen, hvarvid närvoro åtskilliga för snälla så v ä r s t m y c k e t sade h o n och steg u p p.
rar f ö r m i d d a g s s t u n d med biträde anmodade att dem. » får bref i programmet för täfiingen blifvit makulerade.
Hade går n o g ä ' j u o c k s å L e n a såg allvarlig o c h f u n d e r s a m » Ja, » Idun » mit 4,454 bref, märkta &gt;Lyckans skärfvor », samt tig arbetare, var han, m e n Herren föder de dag tidningen Tidningens redaktör, direktören Frithiof Hell- pojken än, så h a d e j a g inte b e h ö f t meddela lösningen till » Lyckans skärfvor. » på berättigade till de utfästa prisen.
s l ä p a o c h slita s o m n u, t y h a n v a r e n d u k - sina, af Stockholm, gens n:r 1 för år 1897 angående » Iduns tidsför- o m Blom ännu onykter Redaktionen i drifstäfling » uttaga de lösningar, hvilka befunnos någon enda gång var ute med kamraterna, han lefvat af Publicus för att i enlighet m e d bestämmelserna i tidnin- han.
o c h flickan året därpå.
O c h t. f. Notarius infunnit mig å dess redaktionslokal här i staden ingenting.
medtagen, såg hur nad hafda o c h till mig nu öfverlämnade manuskrip- » J a, s e d e t v a r d e t allra k o n s t i g a s t e » sist e n o m till upplysning och begrundande, den enda 1897 den 18 februari har jag, underteck- serie, hvilken förut af mig granskats o c h befun- h v a ' sa h a n, när h a n k o m h e m, » frå- g a d e L e n a, ifrig att få veta Till rätta och veritabla År och kvällen d a g e n d ä r p å, s å att j a g h a d e g o d t i d p å m i g.
Nog prisens — åt hvarje vinnare en lott till utställ- ningslotteriets junidragning — nämnda bref emellertid jämlikt bestämmelserna » B l o m var ett inte k o m m a förrättning afgifvit följande officiella protokoll: är m i g, när j a g ä n d å förut varit v a n att g å i fina Publi- att närvara vid o c h leda granskningen o c h cus när det om inte i bestämmelserna, hade vi anmodat Notarius prisutdelningen.
• H a n har sedermera o m denna skjortor.
» En om sin 61 tag som gjordes var nattvakten, m e n äfven detta bör undantag försvinna, Sit då flere för framtiden kvinnor k o m m a kunna in på Se professor Ernst Almqvists intyg å flaskorna.
Eriks Tekn. Till landsorten m o t efterkraf.
Fabrik, Stockholm.
A l l m.
Tel. 10310.
IDUN 62 apotekarebanan, o c h såväl kvinnliga farma- 1897 haft kvinnliga elever å sina apotek.
D e t in- ceuter som elever blifva anställda p å s a m m a träffar n a t u r l i g t v i s, a t t i b l a n d d e kvinnliga apotek.
såväl som finnas dana, som den Man framhåller oangenämaste tiska att d e l e n af d e n tjänstgöringen medgifva, att blifva gifva det och ej det är ut expedition, på man ju behagligt apoteket och expediera, ej mera natt- än j a g tror att k v i n n a n som mannen äfven så väl s k a l l k u n n a å t a g a s i g a t t full- denna.
mödrarna, strängt farmaceu- får vidare i allmänhet förekommer göra såsom väckt m i d t i natten för att be- sig men nattvakten efter sig Se vi i h e m m e n, att med huru hela dagen hafva hushållsgöromål, an- sömnad de äro vill därför eller framhålla, intresse tek, lämna på denna låta Detta på apotek jag på om vi i våra dagar kasta en blick p å hållandena bildade i våra stora sjukhus, där kvinnan n u m e r a fullgör vida mera ansträngande tek ett Jämföra yrket, kasta än det vi på apo- få underkasta oss, oafsedt o m ä r n a t t eller för- den arbete det nu dag.
vi med läkarens, så är stor skillnad.
Då det ju läkaren nattvak en ofantligt på natten blir k a l l a d till e n s j u k, f å r h a n i u r o c h s k u r b e - gifva ket sig ut, antingen p å resor, ibland m y c - besvärliga lyckligaste stand fall ansträngande, på längre eller och kortare i staden för att kanske g e n a s t hemkomsten någon det och åter lidande.
klent.
efter få bud Med hvila Farmaceuten i af- efter efter sig från och sömn blir däremot kryper verkställd e x p e d i t i o n af receptet åter i sin b ä d d o c h slumrar snart in Genom att den kvinnliga igen.
farmaceutens r u m m e d e l s elektrisk ringledning sättes i för- bindelse m e d förmenande på apoteket, kan hon enligt mitt mycket väl ä f v e n m e d a f s e e n d e nattvakten fullgöra sin s k y l d i g h e t som farmaceut.
Jag kare för mig i ej om att här o r d a och för farm. stud. och examina, mannen hvilka ju äro alldeles s o m för kvinnan.
Sedan aflagt sin f a r m a c i e studiosi e x a m e n, h o n genast räkna tjänstår, års ålder kan hon påräkna att hafva tagit lika Låt och vid därpå, oss haft uti sky, de på in- före- d e ej ville apotek, hvilka då utgjorde det beträffar, er bry och sluka bacillerna — hör mig, jag beder — och lyft litet grand om ibland!
för under- En dam, ja hon liknas vid rosen och blomstret, kom- det Hvad svåra uti d e n kvinnliga elevens arbete skulle betydligt underlättas, med endera hand, ni vet, vid liljan och solen och stjärnan — ej vid en uppflyttningsbe- att h o n har en nära komet; dock ses hon ju vifta med svans.
.
• ja, jag menar med släpet, förstås, så det kan » röra stenars — vill inte förstå,, släkting hår leende på: s o m är apotekare att tjä nstgö r a h o s, beder j a g få påpeka, att j a g t j ä n s t g j o r d e af min elevtid på apoteket M a l m ö, hvilken plats jag, ledig hos min fader Örn i då elevplats blef på apoteket i Karls- h a m n, u t b y t t e för att k u n n a få n å g o t tid till studier för mina farm.
Ingen af funnit skäl att för m i g några speciella elevgöromålen, också stud. principaler undantag och har såsom härför mera examen.
emellertid kvinna göra från » jaså! » hälften Fläkta de När regnet slår ner, så att säga, i backen som spö och gatan jörvandlas, som genom ett trollslag, till sjö — bland pussarna ser man små fröknarna trippa och somliga rädda och blyga och sippa, helt bäfvande stå vanliga håller j a g vid pussen på tå: dem » hu — u — u då! » räkning.
Min mening hemma.
Nej, är ut ingalunda att stanna att pröfva världen, Men ytterligheter så ojta man ser i vår värld stu- dera y r k e t o c h se lifvet i dess olika f a c e r!
och damer, som alls inte tänka på grace el- ler flärd; J a g h o p p a s, att den d a g aldrig m å t t e ran- då skall kvinnan behöfva på utsätta farmaceuternas det nya sig för medömkan.
en ambitionssak, att vi sätta hon och skrifva på d e n s a m m a: godt arbetsfältet de manliga poetiska » pussarna » klifva de öfver, • — genera sig?
sällan man sådant behöfver!
— D e t är f ö r o s s det är » comme il faut » vår att lyfta just så — — fana högt Friskt m o d och tablå!
hopp!
M. Leth.
K v i n n l i g farmaceut.
* — nödiga Dock, tack vare pressen, som kjolarna nu ge- nomgått, så vet man på håret, hvad de skola ha för ett mått: ty uti reformen det visligen heter: d å s e till, h u r k v i n n a n p å föda, husrum och apo- Jo, en lön » normallängd är tio, ja minst, centimeter — hon Sn uppgå- liten från marken »; rätt så, " tøotaisa ".
det bör man förstå e n d e i a l l m ä n h e t till 6 0 0 k r.
f ö r e a p o t e k a r e - examen, omkring och som 1 0 0 0 kr.
efter d e n s a m m a, elev vanligen 1 5 0 kr.
årligen.
När h o n fått sitt apotek k a n h o n m e d l u g n se f r a m t i d e n till m ö t e s i e k o n o m i s k t h ä n s e e n d e.
Tänker man på, hur den ogifta kvinnan, som ä g n a t sig åt annan lifsverksamhet, har det vid 45 å 50 års å l d e r, är d e t v ä l i allmänhet så, att d e v i d mindre lämpliga för d e n n a ålder anses sina befattningar få lämna rum för yngre Man och krafter.
kan således gärna, äfven fast är k v i n n a, m e d då m a n f å r sitt apotek och m e d detsamma lifstiden.
Herr B. påpekar, att k v i n n a n för apotekareyrket.
— ändå!
— — — O alla da ' r, är a l l d e l e s jag tar; ett vackert exempel man alltid bör följa — och skulle för mycket nu kjolarna dölja, sa blir det cr sak, att lyfta där bak med smak.
En studieresa det måste ni nog er bestå, och gå.
kan Och när ni se ' n kommer så jullärd tillbaka, m y c k e t v ä l v a r a h e r r B:s u p p f a t t n i n g, m e n en typ utaf blifvandc » genomsnitts » - maka — lyckligtvis har ej denna uppfattning, hvad hört, jag gjort apoteksinnehafvare i efter sig gällande hos södra Sverige, de som.
och därför till orda om kjolar nu också ty blott af fransyskan ni lär er att lyfta Detta J. m kjolar man läst och om kjolar man hört man tålamod vänta på den dag, sin säkra b ä r g n i n g för olämplig högst om offren, som komma i spåren på eder inga- t y g till 6: t e ö f r e k l a s s p å l a t i n l i n i e n.
tippa gatan står o, högädla damer l då aldrig så litet vi- sig olämpliga att inne.
tekarebanan haft det under tiden.
har utan de ansågo mannen har När sommarens damm vinna från tillförlitligt håll hört, att sitt e g e t a p o t e k, o m h o n och sedan lika börjar att d e n n a tillåtelse, ej 40 — 45 väl s o m sin apotekareexamen tjänstår om apote- och, fått att man tror.
såväl p e t e n t s v i l l k o r e n f ö r v i n n a n d e af i n t r ä d e p å das, bryr studierna att vådan är stor, sig in s i g d e af k g l.
m a j: t b e s t ä m d a slutligen vidare farmaceutens på vaden beror dare fortsatte p å b a n a n, b e r o d d e detta, efter hvad bevis, blott » falla » han kan ju, men inte » ge vika » — mamma beträffar, s o m först hos kgl.
maj:t villkor lunda vi också hos sökte skrifna snittsmans.
Hvad närmast blir följden här ser ni tillika: antager elevplats p å apo- m å för öfrigt gälla kvinnor med Därpå hafva nog Hvad tre seende på uthållighet k a n fullt u t j ä m f ö r a s mannen.
lust de träde h a f v a v i e t t b e v i s p å, a t t k v i n n a n m e d af- ej äger manliga s o m kvinnliga apotekselever.
bädd, så jag b a n a, så g ö r m a n k l o k a s t i bli.
sitta vid ej minsann, att släpet insnärjer, ja, äfven cn » genom- dana och m e d friskt och gladt m o d gifva ett barns och så- och att har m a n yrket allt p j u n k h e m m a m a r få tåligt o c h utan att klaga kinkigt för kraft att, då m a n medgifvande eller alldeles o m ö j l i g a att till r a s k a o c h d u g l i g a f a r m a c e u t e r, åt b a r n e n m.
m.
, u n d e r n a t t e n s t y s t a t i m - sjukligt manliga eleverna Ty nu uti balsalen händer ej sällan man fötterna ser och eder tillber dess mer.
U P * F-lm.
• notisboken.
Kronprinsessans hälsotillstånd.
Under- rättelserna från R o m o m kronprinsessan Victorias hälsotillstånd äro fortfarande ganska tillfredsstäl- lande.
Under första delen af hennes vistelse i R o m var vädret ogynnsamt, så att hon icke kunde uppe- hålla sig i fria luften så mycket, s o m det för hennes hälsa var önskvärdt.
Men n u råder se- dan tre veckor ihållande vackert vårväder, s o m verkar m y c k e t fördelaktigt på hennes befinnande.
Kronprinsessan har den 19 dennes aflagt ett besök hos påfven, s o m en längre stund hade ett samtal m e d h. k. h.
Efter besöket i Vati- kanen gjorde kronprinsessan visit hos kar- dinal Rampolla, hvilken omedelbart därefter åter- gäldade visiten och erhöll företräde hos kron- prinsessan på Grand Hotel.
IDUN 1897 Till frohen Aurora Storchen f eldt, som nyligen firade sitt 50-årsjubileum såsom skolföre- ståndarinna i Jönköping, hafva stadsfullmäktige därstädes uttalat sitt tacksamma erkännande af hennes verksamhet, sin uppriktiga lyckönskan till jubileet och sin vissa förhoppning att väl- signelsen af hennes trogna o c h trägna arbete skall bestå, äfven sedan hennes lefnadsdag är lyktad.
* » För medborgerlig förtjänst. » K. m-.t har tilldelat förra folkskolelärarinnan v i d Klara för- samlings folkskola fru Sofi Nilsson, född Andersson, den kända befrämjerskan af skolköksidén i vårt land, medaljen i guld af femte storleken m e d inskrift » F ö r medborgerlig förtjänst ».
En liten hvinnosahsdebatt uppstod i lör- dags i första kammaren v i d behandlingen af den föreliggande motionen, åsyftande kvinnas behö- righet att inför domstol föra annans talan.
Lag- utskottet hade, s o m bekant, hemställt o m bifall till motionen.
H r Öländer opponerade sig emel- lertid.
I hans ögon tedde sig hela förslaget s o m en yttring af de liberala idéer, hvilka skrifvit » kvinnans frigörelse » på sin fana.
F ö r öfrigt ansåg han att det svaga könet » hade föga advo- katorisk talang. » Detta yttrande uppkallade till genmäle lagut- skottets ordförande, som anmärkte att vid många domstolar kvinnan redan de facto ägde denna rättighet, hvilken n u af lagen b o r d e tillerkännas henne.
Dessutom stode det ju kvinnan öppet att aflägga juridisk e x a m e n; h o n borde väl då också i all rimlighets n a m n ha rätt att föra and- ras talan.
B i s k o p Billing kunde e j heller dela hr Ölanders uppfattning, att kvinnan ägde föga advokatorisk talang; » s o m herarne kanske litet hvar haft er- farenhet af, kan h o n i det stycket vara svår n o g », m e n just därför vore h o n mindre skickad att uppträda inför rätta.
Saken aflöpte ock så att kammaren biföll ut- skottets hemställan.
Samma dag godkände första kammaren äfven utan debatt lagutskottets hemställan o m skrif- velse till k. m.-t i syfte att gift kvinna må v i d prästval kunna utöfva sin frånvarande mans rösträtt.
63 Fjärde kammarmusiksoarén gafs den 17 dennes inför en ganska talrik och m y c k e t tacksam pu- blik.
Mellan de båda klassiska mästarne H a y d n o c h Beethoven stod en nutidsmästare, nämligen den belgiske kompositören Cesar Frank m e d sin pianokvintett i f-moll.
Såväl g e n o m kompositio- nens inre stora värde, dess klara form o c h dess originella skönhet, som genom det briljanta ut- förande, som af den Aulinska kvintetten förläna- des detta stycke, blef detsamma aftonens glans- nummer.
Det väckte o c k det lifligaste bifall.
Fröken Tora Hvass gaf i tisdags sin andra musiksoaré under innevarande spelar.
Biträ- dande v o r o prof. Neruda o c h konsertmästaren Zetterqvist.
Programmet inleddes m e d Saint- Saéns ' sonat för piano o c h violoncell i e-moll, hvilken erhöll en i allo förträfflig tolkning.
Sär- skildt anslående verkade det poetiska andantet o c h den ståtliga finalen.
Följde så tvänne rhap- sodier o c h trenne intermezzi för piano af Joh.
Brahms, spelade af soarégifvarinnan.
Fröken Hvass hade här tillfälle att visa sina goda egen- skaper s o m pianist, o c h att h o n afgjordt gått framåt.
Aftonens glansnummer blef d o c k Beet- hovens pianotrio i ess-dur, en af kammarmusi- kens pärlor.
Ett briljantare utförande än s o m k o m denna solljusmättade, praktfulla komposi- tion till del torde näppeligen kunna tänkas.
Det ryckte ovillkorligen hela den fulltaliga publiken m e d sig, o c h bifallet, som följde på hvarje sats, vittnade tydligt o m åhörarnes stora tillfreds- ställelse.
Musikföreningen gifver sin fyrtiondefemte kon- sert instundande måndag efter ett särdeles loc- kande program, hvari f ö r e k o m m a flere komposi- tioner af Schubert m e d anledning af 100-årsmin- net.
S o m solister biträda fröken Sidner o c h hr Forsell.
Det hela ledes af prof. Neruda.
Fru Mathilda Linden., vår operascens f. n. mest populära sångerska, gifver o m tisdag soaré å k. operan, hvarvid k o m m e r att utföras » Orfevs » o c h fjärde akten ur » Carmen ».
Antagligen blifva alla biljetter utsålda i dubbelt förköp.
Hr Tor Aulin gifver lördagen den 6 mars k o n - sert i Östermalms kyrka m e d biträde af sådana förmågor s o m grefvinnan Math.
Taube, förste hofkapellm.
Nordqvist, hrr Stenhammar, Berg- ström o c h L a n g — naturligtvis för fullt h u s!
* Teater och musik.
K.
Operan.
Inför en nära fulltalig publik, bland hvilken märktes konungen och kronprinsen m e d uppvaktning, gafs i lördags å k. operan konsert af hofkapellet under hr Nordqvists an- förande o c h m e d biträde af den här redan förut högt skattade unga danska violinartisten fröken Frida Schytte.
Den sistnämnda utförde därvid M. Bruchs koncert för violin G-moll, där hennes nobelt kvinnliga, mjuka o c h innerliga spel sär- skildt gjorde sig gällande i adagiot, Massenets mera obetydliga » Meditation de Thais » samt en melodios berceuse af Oui o c h en glänsande bra- vurmazurka af Zarzycki.
Det varmaste bifall k o m efter samtliga n u m m e r den intagande konst- närinnan till del.
Ljudligt bifall skördade ock hofkapellet för sitt förträffliga utförande af W e b e r s Euryanthe- uvertyr samt framför allt för Svendsens ka- raktärsfulla norska Rapsodi n:r 3, hvilken helt o c h hållet måste bisseras.
Det vokala elementet före- träddes af hr Forsell m e d Stenhammars egen- domliga ballad » Florez o c h Blanzeflor » o c h några smärre sånger af Arlberg, Jensen och Sjögren.
Södra teatern gaf i måndags nytt program, s o m inleddes m e d en liten enaktskomedi, » Kä- ringregemente », af den för vår läsekrets ej obe- kante unge författaren Fredrik Nycander, Styc- ket slog d o c k föga an — en viss simpelhet i både ämnesval o c h utförande verkade stötande på pu- bliken.
V i vilja därför spilla så få ord s o m möjligt på detta helt visst snart glömda, mindre lyckliga grepp af d e n framåtsträfvande o c h flitige författaren.
Den därpå följande, galet uppsluppna franska farsen, » Tre fruar o c h en man » af Grenet Dancourt, väckte däremot stormande munterhet o c h bifall.
H r r C. Bergström, Wagner äldre o. y n g r e, Lam- bert o c h Stavenow, fruar Stavenow, Lambert o c h Fornell samt fröknar Caspér, Nilsson o c h Friberg delade alla erkännansvärdt förtjänsten af denna framgång.
Drottning Blanka.
Historisk skiss för Idun af M a r i Mihi.
(Forts. o.
slut.)
H o n började frysa däruppe i snölandet, den stac- kars lilla drottningen, o c h i nattens mörker, då ingen såg det, föllo heta tårar från hennes väna ögon, hvilka en gång skådat så gäckande gladt mot lifvet.
H o n kände sig så beklämd bland alla dessa stolta, kalla kvinnor, bland dessa all- varlige, järnklädde män m e d de långa, underliga namnen, hvilka ständigt förde krig o c h d ö d på tungan.
D e svenskes kärlek vann h o n aldrig; h o n lärde sig m e d m ö d a att tala deras språk.
Allmogen hade tidigt fattat misstroende till den unga drott- ningen, som k o n u n g Magnus hämtat från det där landet, h v a r o m de aldrig sport, o c h snart spredo sig stygga rykten o m fru Blanka.
D e sade hen- ne vara kunnig i trolldrycker och varsel o m ovord- na ting, o c h då hennes förstfödde dog, menade de tro på, att lifvet tagits från h o n o m af densam- ma, s o m gifvit h o n o m det, så att drottningen, själf, den stackars lilla fru Blanka, skulle hafva förgifvit sin son.
Sådant spredo de svarte mun- kane, sådant präntade de m e d nidingahand i krönikeböckerna, o c h folket trodde d e m, ty män- niskan är af naturen benägen att tänka föga godt o m den de föga känna.
Strax fru Brita hade lämnat konungens gård, k o m där en riddare dit, hvilken de aldrig hade sett tillförene, ty han hade ständigt vistats v i d främmande hof, ehuru han var f ö d d vid Båfvens gröna stränder.
Nu var han gammal vorden o c h hade dragit hem för att söka sig en graf där vaggan stått.
H a n hade varit en väldig krigs- man, riddar Tune.
Hela hans lefnad hade fyllts af farornas tjusning, o c h han hade dragit jorden omkring, bjudande sina tjänster åt konungar o c h furstar, när helst ofreds röda rosor frodades på deras fält.
Och riddar Tune ägde intet kärt i världen utom sitt blanka svärd o c h sitt gamla lejonhjärta.
H a n var åldrig och fattig o c h grå, hans hjälmtäcke var tärdt af mått o c h mal, hans rustning frätt af blod o c h tårar.
Men hans sköld bar ingen fläck, o c h huru stormig hans långa lefnad varit, b o d d e där i hans själ hjältens höga ro.
H a n tyckte synd o m den stackars lilla drott- ningen, ty han hade själf en gång älskat en så- dan där liten fjäril, m e n den fjärilen hade tidigt fladdrat från h o n o m till en annan, grannare blom- ma, o c h sedan hade aldrig riddar Tune älskat mer.
Och ständigt, då den lilla drottningen såg h o n o m an, drog han sitt ärriga ansikte till något, s o m skulle föreställa ett leende, m e n den gamle riddaren hade lett så föga här i lifvet, att af alla hans ansträngningar blef där endast en fast hisk- lig grimas.
Till h o n o m gick h o n ofta o c h talde sin sorg, ty h o n kände, att riddar Tune en gång ägt ett hjärta.
— Jag är så olycklig, så olycklig, o c h mitt sinn blir sjukt, då jag tänker på hvad s o m är o c h hvad s o m kunnat vara.
V e t e n I så ej någon b o t därför, riddare ?v — A c k, fru Blanka, kunde riddar Tune låta sitt lif för eder lycka, lefde han ej längre.
Mina ö g o n ha skådat all världens härlighet, men de skådade aldrig en människa, som var lycklig an- nat än i minnet eller i hoppet.
En gång då jag var ung, mötte jag en gammal skald i Ravenna, hans n a m n har undfallit mig, m e n de sade, att hans minne skall lefva tills j o r d e n dör.
H a n höll före, att intet smärtar så som att i sorgens da- gar draga sig till minnes den lycka, s o m for.
Då jag ser eder, fru Blanka, tror jag den gamle skalden hade rätt.
— Men kunde jag då ej få draga till mitt land i g e n!
O, att jag finge återse mits sköna Namur en enda gång, blott en enda liten gång, riddar Tune!
— N e j, det fån I aldrig, fru Blanka.
K o n u n g Magnus hjärta är fastfruset vid hans rikens isar; bittert skulle det svida, o m man slete det där- ifrån.
Ocn där konungen af Sverige är, där skall äfven hans drottning vara.
Måhända klinga mina ord bittra, m e n erfarenheten af många skiftande ö d e n under en lång lefnad, hvilken nu, G u d bättre, lider m o t sitt slut, talar g e n o m d e m.
Så är det, fru Blanka: lifvet är svårt, m e n döden ljuf.
Så började h o n längta till sitt barndomsland, längta såsom endast den, hvilken vet, att målet aldrig, aldrig skall hinnas.
H o n satt blek o c h sluten i frustugan, föga aktande på de små kam- martärnornas muntra kvitter, medan hennes tåre- mattade ö g o n d r ö m m a n d e blickade m o t söder, ständigt m o t söder.
Dit ilade hennes tysta tan- kar likt höstens frusna fåglar, ty där i det h o p p - fullt blånande fjärran, där funnos j u lyckan o c h Namur.
Men i den lilla örtagården, s o m försagd smög sig mellan det gråa slottets torn o c h ringmuren, hade riddar Tune låtit plantera några sällsynta rosor, s o m han fört m e d sig från främmande land, ty han tänkte, att det skulle glädja den lilla drottningen att se d e m.
Och när fru Blanka särla o m aftonen trädde dit ned o c h andades denna doft, som hon så väl mindes från sin fa- ders rosenslingade slott, stannade h o n och slog ihop sina små händer, ej rätt vetande, o m h o n skulle le eller gråta.
Sedan gick ingen dag för- bi, utan att h o n talade en stund m e d de fagra blommorna från solens land.
Så märkte h o n en afton, att de modlöst sänkte sina hufvuden, eme- dan frosten bränt deras hvita kronor.
— Mäster Sigfrid, mäster Sigfrid, hvad hafven I gjort, att mina stackars rosor blifvit så sorgsna?
sporde hon.
— A c k, eders nåde, de äro alltför ömtåliga att kunna lefva häruppe i kölden.
E j heller finnes här någon, s o m rätt förstår sig på d e m.
— Stackars små hvita b l o m m o r, klagade hon, hvad hafven I så förskyllt, att man röfvat bort eder o c h fört eder hit att vissna o c h d ö!
Riddar Tune var g r y m, då han tog eder m e d sig — ack n e j, han menade så väl, den gamle riddaren; han ville blott göra drottning Blanka glad.
— Sägen m i g nu, mäster, gifves det intet medel på j o r d e n att skänka d e m lifvet åter?
— Jo, ett medel finnes, svarade den g o d e örta- gårdsmästaren, o c h det är att sända d e m dit, där de först öppnade sina kalkar för solen.
— O, Mäster Sigfrid, där taladen I vishetens ord, var tröst, var tröst, små b l o m m o r, snart ären I åter h e m m a, m e n drottning Blanka skall ej se eder mera, aldrig mera.
Sade herr Eggert v o n K y h n e n, hvilken den dagen var drottningens f ö l j e s v e n: — Föga båtar dét eders nådes rosor, o m de sändas tillbaka dit, hvarifrån de k o m m i t, ty d ö de ej på vägen dit, måste de d o c k d ö v i d fram- komsten.
iDUN 64 Då h ö j d e den lilla drottningen dröjande sin skygga dufvobliek till riddaren.
p — Men de få d o c k dö bland de sina, herr Eg- gert.
Dock, hvarför taga sig v i d några stackars rosor.
Så hafva ej de svenske för sed.
Mäster JB: Sigfrid, låt d e m dö i ro, det är bäst så.
Men » ri laga att jag ej får se d e m mer.
I hören det, p mäster, aldrig mer.
Men I, herr Eggert, låten mig nu höra en visa, den där gycklarevisan I H P Ä sjöngen för fru Iliana Åkesdotter, rf- ei Så slog h o n genast öfver från sorg till glädje såsom hennes vana var, o c h fattande riddarens O: arm dansade h o n bort m e d h o n o m g e n o m örta- ri- &amp; gårdens gångar, medan han s j ö n g: * i ' å o g- (D Oj • P Så togo de grefven, den hårde våghals, Allt uti sin gula lock.
Så höggo de h o n o m hans hufvud af Allt öfver den sängestock.
— © n i p° 09 H I [S K o m så den tid, då hennes sistfödde, hertig Hå- kan, skulle fira sitt biläger m e d Danakonungens hugfulla dotter, fröken Margareta.
Det blef ett bröllop, vida omtaladt i de tiderna, o c h mången mäktig furste, mången hurtig riddare o c h ädel fru församlades v i d de danskes hof på kung Val- demars älskade Vordingsborg.
Där träffade fru Blanka äfven samman m e d sitt syskonbarn, den glade hertigen af Bretagne.
Och han fyllde hen- nes öron m e d honung o c h talade o m hennes ögons violer o c h hennes lockars guld, o m sången af hennes steg och musiken af hennes stämma, såsom tusende män talat till henne tillförene.
Men fru Blanka lyssnade ej därtill, ty hon var länge, länge sedan förbi all dylik fåfänglighet.
— Sire Robert, sade h o n en dag, minnens I Junker Ralph de L a c y?
— Fuller väl minnes jag le beau Ralph, fru Blanka.
H a n stupade vid eder broders, den ädle grefve Johan, sida i korståget m o t lithauerna.
L y c k a n svek h o n o m tidigt, ty h o n lät hans hjärta brinna o c h förbrinna af kärlek till en skön och ädelboren jungfru, demoiselle Emilia di Dandolo af Venezia i Välskland.
M e n hennes fader hade lofvat henne till en annan, o c h det blef junkerns bane.
— H v i blifven I - s å blek, fru B l a n k a?
D e n lilla drottningen svarade e j; hon sänkte hufvudet, en bruten b l o m m a lik, o c h gick.
c-t- H -- i go C&amp;° «3 Pn e \ • P aiarotatr.
•-3 Bidrag so mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
H v e m vill väl neka, att vi mänskor skapa B e h ö f v e r nya för hvar dag s o m går; En vacker dag vi orka knappast gapa, Och o m ett sekel ingen lefva rår.
Då är vår j o r d — jag endast sup- ponerar — Befolkad utaf lättingar.
— Ett o r d: Om en o c h annan då där prome- nerar H a n är af stål, " m e n ej af nerver mc » » A c k, hvilket dåligt gjord.
skämt, » man hetsigt ropar.
3 p, ja » Bevis vi fordra utaf er, fantast! » ~ ?p.
Bevis ni skulle få i stora hopar, - ™ o Om er kontroll ej vid den tiden O « brast.
S3 Men ^ låt er nöja nu, o c h tag ingres- sen CD £ca Som den är ment — att föra er » på =-3- spår », Och för att korta af gissningspro- o » cessen, O -- 5- ' - Jag muttrar e j, n e j, flinkt till verket ~&gt; g. gar.
PS " - * ?J) SB a a?
- 3 w De vida, de blånande rymder oss locka, e ig Beryktad planet ur hans bana vi plocka.
Bus * Till främmande världsdel se ' n förer tq S B -!
jag er, Till land där man ris åt hvar män- HB C niska ger.
11 H o n hade bjudit sin u n g d o m s älskade farväl, utan att hennes hjärta hårdnat, utan att veklig klagan lämnat hennes läppar.
Men nu, då de sade henne, att hon förlorat hans kärlek innan hon förlorat h o n o m själf, då tänkte hon, att där fanns intet, intet i hela vida världen, hvari hen- nes själ kunde finna ro utom i döden.
Hade h o n varit man o c h riddare, skulle h o n döfvat sitt hjärtas ve i stridens eller händelsernas vilda vim- m e l; hade h o n varit en ringa kvinna, skulle hon lämnat världen att låta sig vyssjas till ro af klosterklockans milda stämma.
Men n u var hon en konungs maka, o c h därför var h o n d ö m d att dådlös dröja vid sländan, medan lifvet, det stora, sköna lifvet, i fröjd o c h smärta drog förbi där- utanför.
Då den lilla drottningen så kände, att hon ej kunde uthärda längre, o c h att bördan blef henne för tung, lade h o n sig ned att stilla bida den siste vän, s o m tiden ger.
Och snart k o m han, den gamle, s o m så ljufligt väcker ur den korta, orofyllda dröm, de kalla lif- vet, k o m trött och sudlad af vägens dam från ett stridsfält borta i Frankland, där skördeslagen måst falla täta.
Men då han skådade den lilla drottningen, som blickade emot h o n o m så huldrikt, glömde han tröttheten och dammet o c h drog sitt ryn- kiga anlete till ett hjartevarmt leende, ty han var både stark o c h mild, den gamle, mild s o m den där m y c k e t lidit.
Sin hemska lie hade han nogsamt g ö m t vid dörren och bar i sin skrumpna hand blott en högröd krans af vallmo, fridens ljufva blommor.
Och fru Blanka tänkte i sitt sinne, att den gamle var så förunderligt lik riddar Tune, där han stod m e d sitt leende, rynkiga an- sikte.
— V e t e n I så, hvar riddar Tune dväljes?
spor- de h o n h o n o m.
— Riddar Tune har gått före eder till h i m - melrik.
V i l j e n I så o c k äfven till det andra lan- det, fru Blanka?
— A c k ja, jag har väntat eder så länge, så länge.
H v i hafven I ej k o m m i t tillförene?
— Edert timglas var ej utrunnet.
Ä n n u fin- nas där några sandkorn kvar.
- Då fattade den lilla drottningen sin makes hand o c h sade: — Farväl, konung Magnus.
Guds moder och alla helgon signe Eders Nåde.
Sedan knäppte h o n sina händer samman o c h blef m y c k e t stilla.
— Nu är tiden all, fru Blanka, hviskade be- friaren och krönte sakta hennes guldskimrande hufvud m e d fridens vallmo o c h nickade och log och gick.
Men konung Magnus o c h hans lifmedikus, mä- ster Laurentius Jonae, de sågo h o n o m e j.
De sågo blott, huru den lilla drottningen blef allt hvitare och hvitare, de varsnade endast, huru hennes grepp o m makens hand blef allt svagare o c h svagare.
Så föll där en ensam stjärna från den dunkelblå decemberhimmelen.
Då tecknade mäster Laurentius korset på sitt bröst och sade: — V a r tröst, var tröst, Eders Nåde.
Nu har fru Blanka vändt åter till paradis.
— H o n var mitt lifs solsken, klagade konun- gen.
Nu lider det mot.
skymningen.
Och han b ö j d e sig ned o c h kysste sakta den lilla drottningens hvita panna o c h lade i hennes sköte en knippa af de väna, hvita rosorna, hon älskat så mycket, de väna, hvita rosorna m e d de långa, g r y m m a törnena.
Sedan drog han åter m o t Norden, m o t sagans land, att möta sina sista, bittra öden o c h sin si- ste, blide vän.
&amp; Innehållsförteekning.
J o s e f i n a H o l m l u n d; a f Hjalmar Cassel.
(M e d p o r t r ä t t).
— Moderna plikter m o t sina döttrar beträffande gifter- m å l s i n g å e n d e; f j ä r d e t ä f t i n g s a r t i k e l n; a f En svensk flicka.
— B l o m m o r o e h g r a f v a r; a f Ave.
— G r a n n a r; s k i s s f ö r I d u n a f Sophie Linge.
— » L y c k a n s s k ä r f v o r »;.
u t g å n g e n a f Iduns tidsfördrifstäfling.
— Kvinnliga apotekare; h v a d v å r första kvinnliga farmaceut säger o m » Åpotekareme- d a l j e n s f r å n s i d a ».
— E n l i t e n » k j o l v i s a »; a f J. F — lm.
— Ur notisboken.
— Teater och musik.
— Drottning Blanka; h i s t o r i s k s k i s s f ö r I d u n a f Mari Mihi.
(F o r t s.
o.
s l u t).
— Tidsfördrif.
1 Se ' n slutar vår färd, o c h att makligt oss hvila V i slå oss till ro — låta bilderna ila.
E n i j o r d e n krälande.
En för brödet tralande.
E n vid grafven snyftande.
E n från jorden lyftande.
E n till marken slående.
En på djupet gående.
E n i luften springande.
E n tillhopa tvingande.
Öfver snö en bärande.
Känsligt öra skärande.
Silfveraktigt blänkande.
På sin maka tänkande.
Mat m e d pinnar spisande.
Penningnöden lisande.
Aromatiskt kryddande.
M o t förmultning skyddande.
Hederskänslan härjande.
Bleka kinder färgande.
Å t sitt n ö j e skattande.
Tafla innefattande.
Ägodelar g ö m m a n d e.
Uti Hades drömmande.
Färd på insjön görande.
H ä n till målet förande.
S.
L. Palindrom.
Jag 189?
böjlig är — m e n styf ibland också, V ä n d o m mig, m y c k e t liten blir jag då, Men stundom d o c k jag vara kan så stor Som halfva jorden, hvaruppå du b o r.
Tosse.
Charad.
Mitt första högst försåtligt är Och faran på sin vinge bär, Ja, — ofta själfva döden.
Mitt andra på ett fartyg finns, Och äfven, o m jag rätt det minns, I skogens dunkla g ö m m a.
3 t Mosaik.
1 * r a k k e a f m Iii — k •I r f m P n s t a n ö 0 r P Ö I • 71 •1 • H l H 0 1 ' a a r 0 s t e 1 Or t h • • Ti Ofvanstående 20 smådelar skola sammanfogas till ett helt, hvars h o r i - sontela rader — lästa från vänster till höger — beteckna 1) h v a d s o m är i farten under mulna dagar, 2) en närgången tingest, 3) en s o m står på stadiga ben, 4) gör ett festligt intryck, 5) odlar andras torfva, 6) bon- dens stolthet, 7) minnesmärke, 8) på andra sidan oceanen, 9) l o c k a n d e för den hungriga, 10) en » okrönts » krona.
Ä r o orden rätt funna, så bilda deras initialer namnet på en b l o m m a.
Sibylla.
Mitt hela — ja, n u låt mig se — Det kan bestå af delar tre, Men o c k ibland af flera, Som hvar en m y c k e t g ö m m a kan A f värde eller vikt, minsann, Ja, utaf bådadera.
Tosse.
; Prokop.
1 - 5 = ö, 2 — 5 = profet, 3 — 5 = födoämne, 4 — 5 skadligt för hälsan.
Ess.
Lösningar.
Charaden: Matilda.
Sta.fvelsegatan: Kust Roest — K i k a flickor: Ö f r e f ä l t e t: 1) P a m e r, 2) L e r u m, 3) M o s e l, 4) Ä t r a n, 5) E ö r å s, 6) O s k a r, 7) b e d j a, 8) K o s t a, 9) Q u i t o, 10) P e t e r.
— N e d r e f ä l t e t: 1) l i m e n, 2) s k a t a, 3) S k a r a, 4) p u f f a, 5) p u d e l, 6) A l t a i, 7) k l a c k, 8) fikon, 9) M o c k a, 10) r o d e r.
Triangelaritmogryfen: 1) E s b j ö r n, 2) S a - l a d o, 3) b l e k a, 4) j a k a, 5) ö d a, 6) r o, 7).
n.
Sifferlogogry / en: Näktergal, ar, ek, kar, get, lake, gran, Tekla, lärka, k ä n g a.
Anagramgåtan '.
K r a k a: Kreta, arket, ka- ret, raket, akter.
.
: .. ' " ' •&lt; Gåtan; B r e f.
• -.
1
