# ID: svediakorp-per1163
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1897
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 13,697
# sentences: 527
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Iduns Kungl.
N:r 52 (523) Fredagen den 31 december 1897.
Prenumerationspris pr å.
v ' Idun e n s a m _ Li kr.
5: — Iduns M o d e t.
, fjortond:.gsüppl.
» 5: — Iduns M o d e t.
, manad » uppl » 3: — Earn » arderoben » 3: — Byrå: Redaktör och FRITHIOF Klara södra kyrkog.
16, 1 tr. 1646.
Redaktionssekr.
: J. Aino Trettio år ha förflutit, sedan Kristina Nilsson såsom Margaretha i Gounods » Faust » första gången hänförde Paris.
Samma framgång i samma roll har här nu åter firats af en skandinavisk sångerska, af den unga flicka, hvars namn läses här ofvan.
Dagen efter hennes dehut hade nästan alla Paristid- ningar långa spalter om henne under den triumferande ru- briken: » en ny stjärna ».
Och publiken har kväll efter kväll med sitt varma bifall bekräf tat hennes lysande framgång.
Hvarmed har hon så med ens ' vunnit allas hjärtan?
Jag tror icke, att det är blott med den klockrena rös- ten, den säkra sångkonsten och det talangfulla spelet.
Mästerskapet i operasånger- skans svåra konst nås icke vid tjuguett års ålder, om ock alla väna feer stått vid ens vagga.
Men det är den unga sångerskans personlig- het, som hänfört kanske än mera än hennes konst.
Comte J. Boselli har i den ansedda internationella tid- skriften Eevue JBritannique sagt om henne: » Det är icke en Margaretha, det är Mar- garetha själf. » Och därmed tror jag han gifvit det rätta uttrycket för hvad vi alla er- farit vid dessa Faust-föreställ- ningar och hvad ännu lifli- gare de känt, som sett henne äfven i privatlifvet.
Just sådan måste man tän- ka sig den Gretchen, som Faust mötte — ung, fager, oskyldig, älsklig, okonstlad, friskt naturlig.
Det är med ett HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Ö p p e n kl. 10 — 5.
A Tim. telef.
0 1 4 7.
R i k s l e l o f.
utgifvare: Narälina.
HoßioUr.
10:de årg.
Utgifningstid: Annonspris: 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal etafv.
Lösnummerpris 15 öre (Iösn:r endast för kompletteringar.)
Utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
hvarje fredag.
Achté.
barns glädje i blicken, som hon betraktar den stora öfverraskning, som lyckans fé skänkt henne, då hon med ens finner sig be- undrad och firad.
Men den unga, starka kvinnans arbetslust ger på samma gång djup åt hennes stämning.
Hon talar om intrigerna vid teatern med det öfverseende, som Gret- chen, medan hon var lycklig, skulle varit färdig att skänka, själf va Mefistofeles.
Ja, i dag är hon den unga, lyckliga Gretchen.
Huru länge skall hon få förblifva det?
Man blir nästan vemodig, när man bevittnar en så ti- dig och så lysande triumf.
Skall Aino Achté veta att bära sin framgång?
Och skall hon besparas motgångens pröf- ningar?
Så grubblar man, men så slår hon till en kling- ande drill.
» Förlåt, » säger hon, » jag- måste höra min röst litet före repetitionen. » Och så kan man ej annat än deltaga i hennes lycka och vara glad med henne öfver, att solen är så klar och gräset så grönt i lycko- barnets lefnadsvår.
» Jag hoppas under våren få kreera två nya roller, » sä- ger hon, » jag får förfärligt mycket arbete, men jag är så glad däråt. » Och därvid ser hon ener- gisk ut.
Man anar den sega finska kraften i hennes vilja, och man skiljes från henne med hoppet, att hon därige- nom skall veta förverkliga de lysande förväntningar, som nu fästas vid henne.
DUN 406 1897 Lifvet liknar en bok.
Dåren bläddrar flyktigt igenom henne, men den v i s e läser med eftertanke, t y han v e t, a t t han endast en g å n g k a n läsa henne.
Jean Paul.
Hon har i ovanligt mått de gåfvor, som den lyriska konsten kräfver.
Man ställer allmänt hennes röst i jämnbredd med Kri- stina Nilssons.
Hon är högväxt och har ett kraftigt ansikte, upplyst af stora, strå- lande ögon.
Och redan hennes första steg på tiljan visade, att hon är lika mycket scenisk artist som sångerska; ja, Paris-pres- sen har ej tvekat att om henne använda uttrycket: » tme grande tragedienne. » " Øid årsskiftet.
\ J \ et var en midnattsklocka som slog, det var en hölja som tröttad dog, en suck som höjdes på tidens våg af färdmän, hunna ett stycke - på tåg.
%&gt;e se sig om och stå en minut Aino Achté är återigen en bekräftelse på ärftlighetens stora lag.
Hon är ett verkligt konstnärsbarn.
Det var hennes fader, som anförde orkestern, och hennes moder, som var primadonnan, när man i fosterländsk hänförelse i Helsingfors gjorde försöket med en finsk opera.
Och af dessa föräldrar har hon ock först ' införts i musikens värld.
Hon är född i Helsingfors d.
23 april 1876.
Efter att ha genomgått finska frun- timmersskolan där, studerade hon sångkon- sten under moderns skickliga ledning.
S e - dan vid aderton års ålder gjorde hon till- sammans med denna en konsertturné ge- nom nästan alla Finlands städer.
I Ber- lioz ' » Faust » utförde hon samma år i Hel- singfors Margarethas roll och i Sibelius ' pro- motionskantat sopranpartiet på ett sätt, som redan lät en ana hennes blifvande fram- gångar.
Så kom hon på hösten 1894 till Paris.
Efter blott ett par veckors studier för Edmond Duvernoy sökte hon inträde vid konservatoriet.
Sex platser voro lediga, men de sökandes antal var 97.
Med ju- ryns alla röster blef den unga flickan en bland de lyckliga; och upprepade gånger erhöll hon under studietiden vid konserva- toriet frikostiga understöd och belöningar af franska staten.
Och så i augusti detta år lämnade hon konservatoriet med första priset i operaklassen.
Med detta pris följde två års engagement vid Stora operan, men med de anspåkslösa villkor, som den plägar gifva nybörjarne.
Så debuterade hon i » Faust » den 8 oktober.
Och omedelbart därefter erbjöds henne en- gagement på tre år med betydligt ökadt arvode.
Den 26 november uppträdde hon i » Romeo och Julia » och firade en ny tri- umf.
Det är de enkla konturerna af hennes unga konstnärssaga.
Måtte fortsättningen på denna saga blifva lika vacker som dess början; det är den hjärtliga önskan, som vi sända henne.
Den skandinaviska norden deltager i glädjen öfver hennes framgångar och beder henne aldrig glömma, att hon hädanefter är an- svarig för en del af vår ära inför världen.
Paris i dec.
1897.
Esse.
Den vackra fotografi, som från konst- närinnan sändts oss, är tagen på Nadar ' s ryktbara atelier i Paris och framställer henne i Margarethas roll i » Faust ».
och lyss till kölvattnets skri och tjut, från Iränning, som klarats, det skymtar ett det sorlar i fjärran llänk; med skum och stänk.
nedfällda vindbryggan, där svanorna höllo till, orörligt sittande på isranden med huf- vudet under vingen.
Endast en sam i va- ken, — hvit och stolt, — i vinteraftonens kyliga tystnad den enda erinran om lifvet.
Snart blef det mera lif.
En af svanorna på isredden drog fram hufvudet, riste de ljusgrå vingarna, hvaraf den ena var stub- bad, sträckte på halsen samt tumlade ned i vattnet, där han rörde sig med goda an- satser till behag.
Så höll han plötsligt stilla, tirra de m e d runda ögon ut i töcknet samt frågade drö- jande den andra fågeln: » Mor, finnas ej större vatten än denna graf och ha icke dessa vatten genomskin- liga vågor, hvilka ib i and gå höga och ibland äro hvita som dma-trin^? » Den frågan kon ' i i l t.
j att bäfva, ty hon visste nu, att i ingens flyttfågelblod morgnade sig hågen till ett j \ 3. on aldrig skulle nå.
Dét landet ligger åt solen till och ä r m e r vidsträckt och långt fag: re in andra län- der; dock, hur högt man stiger och hur vidt man far, vägen finner mar.
aldrig, utan att vara född därtill, men äi man så, då ledes man d- ...
.
' jud, af en ton, af en fläkt från iuJvet, en doft från skogen, j a, kanske man life a svaneungen ser den skymta äfven i mörknande dagar, då kylan smyger fram och töcknet faller.
1 " Och här ilar tanken till solblank våg, som stilla i sorglösa timmen låg, när i rymden det sam som osynlig musik, och det hägrade drömslott vid sällhetens vik.
Jvlen åter mot natthöljda djupen det lär, där hvirflarne lura och svallpåg och skär.
' jtLär fors en flottilj i fylkad tropp; där höjer ett ensamt segel sig opp.
Oyten alla, om stolt vajar vimpel på mast, om sista skotet och trasan Irast, de spanande trå mot en solig strand, de anande bida ett lyckans land.
^Dct ljöd en signal för färdmän på våg; de speja, de undra, det bränner i håg.
^Det är som de skönjde af målet en flik, det är som de hörde en okänd musik.
^Det var en midnattsklocka som slog, det var en bölja som tröttad dog, en suck som höjdes på tidens våg af färdmän, hunna ett stycke på tåg.
Sylvester.
" Känner du landet? "
I W e n o m en grå luft och mellan an öfvade trädgrenar skymtade de röda trapp- gafvelmurarna af ett gammalt slott, ännu som i ofredens dagar värnadt och omslutet af vatten.
Detta vatten, som tycktes stilla samt nära till att frysa, låg redan täckt af is, utom vid den sedan trenne sekler Med stäckad vinge kommer dock ingen dit!
Detta visste den hvita, och hon betogs därför a£ medlidande, ty hon bar själf på längtan till den soliga kust, dit hon fordom flyktat, och där hennes ljusa fägring hörde hemma.
Men ungen hennes släppte ej taget, han ville ha svar.
» Mor, » sade han, i det han simmade närmare med framåtsträckt hals, färdig att lyss, » mor, skildra för mig dessa stora vat- ten och deras sköna stränder! » Då stannade modren och förtäljde hvad hon sett af sällhetslandet, under det att den unga, som lyssnade till henne, tyckte sig flyttad hän till dess soligt fagra kust, sköljd af gnistrande, vida vatten samt be- skuggad af blott grönska och färg.
För den fjärran synens underfulla fägring glömde de båda fångenskapen i den trånga vaken samt förmärkte e j, hur mörkret tät- nade.
Men plötsligt väcktes de åter till detta.
Genom luften ljödo hårda, hastiga ving- slag.
Det var traktens skator och kråkor, som vände åter efter dagens grafvande för att söka hvila i slottets gluggar och vrår.
Den yngre svanen följde dem med un- drande blickar, änskönt han sett dem kom- ma så där hvar kväll nu i tre årstider mest.
H a n besåg pröfvande deras vingar, som voro starka och lyfte dem högt, och han tänkte med nyvaken undran på hur de flögo ut om morgnarna, sutto flockvis i träden och så slogo ned på jorden och höllo till där — ibland höjande sig litet öfver densamma för att fylla luften med sitt krax, och så mot aftonen tillbaka till det stora, gamla slottet igen.
Och då fanns
IDUN 1897 ett land att flyga till, ett land, hvarom blotta aningen var nog att komma honom att förgäta mörker och fångenskap!
Deras svarta vingar voro starka och vägen var dem fri, hvad månne häjdade d e m?
Den grå ungen måste fråga modren äfven om denna gåta.
Och denna svarade: » Mitt barn, dessa skaror ha ingen aning- o m det landet.
Väl ha deras vingar fått behålla sin fulla längd, men för dem finnes dock ingen väg till de nejder, dit vår läng- tan står. » Ehuru den unga flyttfågeln förstod, att han var beröfvad det, som dessa mörka fåglar ägde, betogs han dock vid dessa mo- drens ord af medlidande m e d dem, ty han visste nu hvad det innebär, blott det att ana landet därborta åt solen till.
Dagmar.
* Litet om apelsiner.
lmeria-drufvor.
B '; ic-kiistanier, Sruyrna-rus- sin, Para-r Virginia-tobak, alla andra orters produkt •.• • ' vas till oss, att förtiga, finna tillgå i handeln, hvar och en i dess rätt!
.
son Förr i världen, innan det utveck- • • munikafi ^väsendet sammanband hela världens -- t; idi delar med den öfriga världen och vi t .. ' • - o voro hänvisade att sjöle- des » orja för livad till kroppens, ej precis nödtorft tillhörer, utan v - sådant som retade dess läcker- gomsnatur, fingt iQdigt nöja oss, tills sjön bröt upp och importen tog sin början.
Sedan bantåg, kpntinentalroute.
att ej tala om andra vägar, nu satt oss i förbind ' ' - ied jordens folk, äro vi inom ener utotr " • .,, üäj I .ast vi det vilja, och på vårt b ' vi Hamburgerkyck- ling och sparris och blomkål, så snart den bör- jar mogna i Alger, och orangerua när dessa » glö- da » vid Medelhafvet.
Men, för att nu specielt fästa oss vid den sistnämnda läckerheten, var årets första sändning i den gamla goda tiden en angenämare bekantskap än nu, då den kan nå oss tidigt på vintern.
Den konsumerande allmänheten vet, att den lättade samfärdseln bör kunna bringa frukten ut i marknaden, så snart den är mogen på de orter, där den växer.
Till följd häraf uppstår häftig täflan exportörerna emellan, om hvem som skall vara den förste om förtjänsten, och denna hetsjakt har gifvit upphof till allehanda konster och förfaringssätt.
Frukten afplockas, medan den ännu är grön och omogen, och upplägges i sär- skildt ordnade rum.
Invid dessa finnas ugnar, hvari en del ämnen förbrännas, hvaribland svaf vel ingår som hufvudbeståndsdel.
Denna rök tillätes svepa om apelsiner och citroner och har på dem den verkan, att skalen få en vacker gul färg, som lätt kommer den i dylika mysterier icke initierade att tro frukterna vara mogna.
De inpackas emellertid och utskeppas, och denna sort är det, som kommer tidigast i marknaden.
Men nu ha utförsäljarna i sin ordning funnit ett sätt att få skalen att svälla.
Ett mindre an- tal apelsiner få sakta rulla af och an i en säck, som två personer hålla mellan sig, i det de höja och sänka den.
På sådant sätt uppstår en frik- tion frukterna emellan samt under deras glidan- de mot säckväfven, som hjälper till att få skalet att se mera moget svällande ut; komma frukten att mogna kan den naturligtvis inte.
: r e Konsterna äro mångahanda här i lifvet, det underligaste är huru dessa konster komma till stånd.
Nöden är uppfinningarnas moder heter det, och sannolikt var det någon gång, under försök att komma de omogna apelsinerna att bli mer begärliga, som en italienare hittade på att producera den högt i allmänhetens gunst ståen- de blodapelsinen.
Det är med afseende på denna apelsin man egentligen och hufvudsakligast kan tala om bedrägeri och förfalskning.
Den högröda, vackra färg köttet har hos denna apelsinart, som fås i sådana ofantliga kvantiteter, åstadkommes under det att frukten passerar genom flere hän- der.
Blodapelsinens fabricerande sysselsätter en stor arbetsstyrka, väsentligast kvinnor.
Till redskap har hvarje arbeterska en liten nålhvass spruta, fylld med en auilinfärgad vätska, i en skiftning mellan ultramarinblått och cino- berrödt, och denna spruta instickes i vanliga apelsiner och tillför dessa ett par droppar.
Färg- ämnet införes på en punkt, hvarifrån det tyckes med ens sprida sig öfver hela den köttiga delen af den under arbete varande frukten.
Om man drar sig till minnes, så vet sig nog litet hvar ha sett mörka, inåt något torkade fläckar på apel- sinens skal.
Skalas en dylik, finner man alltid att den är en blodapelsin; den mörka fläcken är märket som den lilla sprutan lämnat efter sig.
Sagesmannen, en af Londons en-gros-frukt- handlare, som utfrågats af en tidningsman, hade försäkrat, att vätskan vore absolut ofarlig, och tillade sig vara öfvertygad om, att hvarken den för rökångorna eller insprutningen utsatta fruk- ten på något sätt därigenom tagit skada till smaken.
På exportorterna kan man få se tusen- tals lådor sålunda idoktorerade » apelsiner, som utskeppas åt olika håll.
Uppfinnaren-italienaren lär, innan han lät sitt » patent » öfvergå i allmänhetens ägo, därpå skapat en liten nätt förmögenhet.
Som sagdt, konsterna äro mångahanda och, för att freda mig, tillägger jag ett annat ordspråk: ljuger skeppar ' n, så ljuger jag.
Emellertid har jag velat omtala, hvad jag hade reda på, då jag minns mig nyligen ha sett i Iduns frågeafdelning en önskan om upplysning, huruvida blodapelsi- nen vore någon särskild art.
Bell.
• — * 6rar \ r \ lagenhet och ömtålighet.
» ^ ^ n ä l l a frun, vi ska väl taga med resten •^-•f af höstpotatisen till landet, » undrade Mari dagen före vår utflyttning till Frid- hem, hvilken detta år skedde ganska sent.
» Nej, vet du, » svarade jag, » när vi kom- ma ut, ha vi så mycket färsk potatis vi ön- ska, och vi ha ätit länge nog af den gamla.
Fråga fru Pettersson (portvakterskan), om hon vill hålla till godo. » » Nej, se frun, det törs jag då rakt inte, hon kunde tycka illa vara. » » Hur kan du tro så dumt, Mari, potatisen är så rar, att hvem som helst skulle vara glad att få den, » menade jag.
» Om du ej vill erbjuda henne den, skall jag göra det själf. » Mari fick emellertid rätt.
Den fattiga gumman, som hade fyra hungriga magar att mätta, blef stött.
Hon svarade, att hon hade potatis själf, och att det för resten redan fanns färsk på torget.
Hvarför blef hon sårad af mitt på grann- laga sätt gjorda erbjudande?
Hvad kunde det vara för skam att taga emot min gåfva, som jag visste så väl behöfdes, och som var af oklanderlig beskaffenhet?
Min af sikt var god, hvarför skulle den missförstås?
Men jag beslöt mig att vara ännu för- siktigare en annan gång, då jag erbjöd en gåfva.
Fram på hösten dog svärmor, na- turligtvis sedan jag låtit sy en n y vinter- promenaddräkt af blått kläde och moderni- sera en grön klädning från förra året.
Som jag hade i perspektiv att en tid bortåt gå klädd i svart, såg jag med vemod på de två kulörta klädningarna, som tillsammans med några fina blusar hängde i garderoben, och jag undrade, om jag skulle våga er- bjuda dem åt min vän, fru Olga Landgren, som bor i svartaste Nerike.
Hon behöfver strängt taget inga gåfvor, hennes man har rätt goda inkomster, och Olga är en för- ståndig husmor.
Men dels ville jag så gärna, att mina plagg skulle komma till använd- ning, medan de voro nya och moderna, dels tänkte jag, att jag själf varit lycklig att få dem, om jag haft sex flickor i nästan 407 alla åldrar som vännen Olga.
I tre dagar gick jag och funderade, o m jag vågade, och i ytterligare tre dagar gick jag och svarf- vade mina fraser, så att mina goda afsikter ej skulle missförstås.
Ändtligen sändes epis- teln af, och med omgående kom från Olga ett det vänligaste, raraste bref, hvari hon med tacksamhet och glädje mottog min gåfva, som skulle komma hennes » sex lång- benta, ständigt växande töser till stor nytta. » — » Det var så genomsnällt af dig, kära Lisa, » skref Olga bland annat, » att du ej lät afhålla dig af en malplacerad s. k. grannlagenhet; ditt förtroende till mig och din visade kännedom om min karaktär glada mig mer än gåfvan. » Jag kunde ej låta bli att tänka på port- vakterskan, för hvilken potatisen borde hafva varit mer välkommen än kläderna för fru Olga.
Hvaraf beror denna skillnad?
Endast af uppfostran?
Det är sorgligt att se, huru lätt somliga människor bli sårade i hvad de kalla sin stolthet, och för en liflig och rättfram själ är det olidligt att lefva tillsammans med dylika.
En af mina väninnor på landet har som lärarinna för sina barn en visserligen kun- nig, men till uppfostran och enligt min upp- fattning äfven till sinnet tarflig ung flicka.
Frun i huset vet e j, huru hon skall nog väga sina ord för att ej såra denna klum- piga, framfusiga person.
» Behagar fröken » och » törs jag be fröken » hörs det ständigt från min väninnas läppar, då hon tilltalar lärarinnan.
Att be henne tända en brasa eller sopa ett golf skulle aldrig falla frun in, fastän denna hjälp ibland kunde vara af nöden.
N e j, då gör hon det tusen gån- ger hellre själf.
Hur behagligt däremot att ha i sitt hem eller till sitt umgänge personer, med hvilka man icke behöfver allt för mycket väga sina ord, som icke uppfatta en kanske nå- got hastigt uttalad tillsägelse som en för- olämpning, som förstå skämt, som se ens goda afsikt, som skilja skal från kärna!
» Tant Ellen är så treflig, ty hon blir aldrig stött, » sade här om dagen min unge gud- son om sin lärarinna.
» Ja, det har Otto rätt i, » upplyste mig hans mamma, » därför är hon ock så lätt att lefva tillsammans med, och därför anse vi henne ock som en af de våra. » » Men det finns också en man tål, » heter det.
Det det finns också skillnad på stolthet.
I gräns för hvad är sant.
Men äkta och falsk Ilse Franke.
hastigheten.
En historia från nu i jul af H u g o Falk.
V åt och tung föll dimman och immade fön- sterrutorna och gjorde väglaget ännu obe- hagligare.
Gasens gula ljus strömmade ut öfver bodfönsternas härligheter, hvilka beskådades af folkmassorna utanför.
Man trängdes och knuffa- des för att komma fram, ty trots det föga jul- lika vädret var trafiken ofantlig på de smutsiga trottoarerna.
Men så var det också julafton, och alla människor voro ute för att reparera sitt lättsinne att hafva gömt på så mycket till sista stunderi.
Men på Stråle &amp; C:nis kontor arbetades det med en orimlig fart.
Där var det inte lönt att vänta sig något jullof förr än fram på eftermid- dagen, så mycket man än raspade och snodde vid alla pulpeter.
Bokhållarne kastade afund- sjuka blickar, som de själfva trodde vara likgil- tiga eller föraktfulla, på gatuträngseln mellan ett
408 par poster i en faktura, och en och annan tittade sig försiktigt omkring, medan han slog ett snöre om ett litet julklappspaket.
Ty till och med in i det dystra, skumma kontoret med sin lukt af unkna fröprofver och vått läder hade julen trängt sig in på ett hörn.
Och såg man det inte på någon annan, kunde man då märka det på unga herr Axel Höök, hvars ansikte sken på ett sätt, som hvarken kon- torets tunga luft eller den tråkiga, gråa omgif- ningen kunde förtaga.
Men en smula nervös var han — det kunde man lätt se.
när han räk- nade ned sina långa kolumner och införde resul- taten i de tjocka och konstiga, kontorsböckerna.
Man kanske kunde hafva skyllt uervositén på brådskan, ty klockan gick fortare, än den egent- ligen hade rättighet till, och man skulle väl inte sitta uppflugen på en kontorspulpet hela julhel- gen heller.
Man är väl ingen hedning, för att man råkar vara kontorist, och släpar gör man minsann så grundligt hela året, att julen borde kunna få vara ett litet undantag i det fallet.
Emellertid misstager man sig, om nian tror, att han riktade hela sitt merkantila snilles rika resurser på att så snart som möjligt få sitt ar- bete undangjordt och sig själf till en fri och obe- roende medborgare.
Ty midt i sina funderingar öfver tara och rabatt, eller huru de nu heta, dessa köpmansskråets listiga råttfällor, kunde han sticka pennan i munnen och ihärdigt stirra i väggen midt emot, till dess någon yttre tilldragelse åter- kallade honom från fantasiens världar.
Sannin- gen att säga, var det just intet allvar med hans rastlösa arbete denna förmiddag, och detta där- för att han just vid debiteringen för en tunna slosill (märket S.
S.
S.)
tyckte sig se ett par varma blå ögon betrakta sig och just i kontokuran- ten för Eriksson och Lundbergs trämasseleverans för november tyckte sig märka skymten af en hvit nacke med lustiga, små blonda lockar kru- sande sig rundt omkring.
Han tittade segerstolt på sina kamrater — lätt- sinniga ungkarlar, som lefde för stunden och Ii vars egoistiska mål var att själf va hafva det så bra som möjligt.
Han själf hade — Gud vare lof — hunnit längre och fått en sannare syn på lifvet — i själfva verket hade han ej ägt dessa: vidare vyer » förr än kl. 9 på morgonen, då han fått det bref, som han ibland förstulet drog fram under läskpapperet för att betrakta med en min af ljufvaste sällhet.
Men med » jaet » — det härliga jaet — hade han tagit ett godt stycke mot det mål, som enligt Boström heter en » legitim etisk monogami », men som hr Höök själf nöjde sig med att kalla » ett kristligt äkta förbund ».
Det behöfver sannerligen inte vara julafton för att en person i den ställningen skall känna sig nöjd och belåten med sin värld — vore den än aldrig så prosaiskt grå och dimmig.
Men kon- noissenienter och kärlekstankar trifvas just ej så väl tillsammans, och det var väl därför hr Höök måste skrifva om saldot för sista skifferlasten från Skåne, ty i sin tankspriddhet hade han räk- nat ned en helt annan summa, i hvilken hyran för tre rum och kök samt » lön till jungfru » voro bland de oförgripligaste posterna.
Nej — • det där bar sig rakt inte — han måste taga sig en styr- kedryck och drog just fram brefvet från i morgse med » jaet », då han med ens fick mycket brådtom med att kila det under pappershögen, ty i dörren hörde han principalens stämma: &gt;Var god och kom in hit ett ögonblick, herr Höök. » Medan han reste sig från pulpeten, gick han på ett ögonblick igenom sitt sist förflutna fjor- tondägarslif, ty det där » var god » hade en be- tydlig likhet med en sträf varning.
Men som han ej kunde påminna sig något fel i böckerna eller något nattligt dryckeslag, som kunnat komma i till grosshandlaröronen, så fick han igen kuraget och marscherade in i chefens håla, bockade sig och försökte i allmänhet taga sig så bra ut som möjligt, ty — hvarför skulle jag längre hålla det hemligt för mina ärade läsarinnor — han befann sig i detta ögonblick ej endast inför sin chef, utan äfven inför sin tilltänkte svärfader.
Och detta ökade på intet sätt hans frimodighet.
Sna- rare tvärt om.
Och upphofsmannen till den ljufva varelse, hvars bref hr Höök just nu skjutit in under väx- lar och afräkningsböcker och dylikt skräp, såg ej heller uppmuntrande ut.
Han vände sin breda rygg åt hr Höök och stirrade fortfarande ut ge- nom fönstret, då han frågade: » Nå — hur tänker hr Höök tillbringa sin jul- helg? » » Jag?
Hm — grosshandlarn är alldeles för god IDUN 1897 som frågar.
Tackar så mycket — jag äter väl med de vanliga på mathålet, kan jag tro. » » Nå — i så fall kan ni ju lika gärna äta jul- aftonsmiddag hos oss.
Baska på med arbetet nu, så ni kan bli färdig.
Vi äter klockan fem. » » Tusen tack, tackar allra ödmjukast, » stammade Höök, röd i ansiktet som en kokt hummer.
Och innan han hunnit sansa sig, var hån på andra sidan dörren igen — på sin sida.
» Hvad i all världen kom åt gubben, mumlade han och spärrade upp ögonen så mycket han för- mådde.
» Bjuda mig, yngste bokhållaren, på mid- dag — nu skall Zetterqvist bli något till förargad.
Och kassören sen — stackars karl!
Men man rår inte för, att man är sällskapskarl, och han gjorde sig ärende fram till den lilla kontorsspegeln och drog borsten ett slag genom håret samt försökte förgäfves gifva mustacherna en än elegantare uppsvängning.
För ett ögonblick föll honom med en rysning in, att grosshandlar Stråle hade någon aning om hans känslor för dottern, men han förkastade strax denna tanke såsom orimlig.
Hur skulle det hafva gått till?
Själf skref hon ju i sitt för- tjusande jabref, att han skulle låta helgen gå förbi, innan han talte med föräldrärne.
Och trots sin glödande kärlek, tyckte han inte illa om upp- skofvet, ty man kan vara en modig karl, utan att precis ändock med lugn glädje se fram mot ett perspektiv sådant som » att tala med föräl- drärne ».
Och perspektivet förlorar kanske äfven den lockelse det i annat fall möjligen kan hafva, om man själf är en fattig kontorist och » föräl- drärne », åtminstone till hälften bestå af ens rike och mäktige chef.
Om hr Hööks arbete jfter middagsbjudningen just ej kan sägas hafva förkofrat sig, hvad fart och reda beträffar, sä stängdes ju i allt fall kon- toret på sin bestämda tid och glad söm en spel- man begaf sig den förälskade kontoristen ut bland vimlet för att göra den omsorgsfullaste toalett, som, med uppbjudande af hans innersta krafter, var honom möjlig.
Emellertid hann han på vä- gen titta in till en modern frukthandlare, där han packade en korg med de vackraste äpplen och de saftigaste päron han kunde åstadkomma och tömde så godt som hela sin börs i den unga koketta bodfrökens hand, för att i utbyte mot sitt röda guld erhålla de fylligaste och ljufligaste drufvor, som någonsin vuxit i Provences vingård.
Och sen gnodde han sig med sina borstar och försökte både ansiktsmassage och » manicure » för att få sin ensemble så presentabel som möjligt.
Så var det att kila på; och i sin öfversvallande lycka utdelade han så många » god jul » och » det- samma, min hedersbror-, att han rakt utaf höll på att komma för sent till principalen — blifvande svärfadern.
1 Där välkomnades han emellertid med så många öfverdrifna tacksägelser för sin present, att lian började anse sig för en riktig mecenat, och gub- ben Stråle klappade honom hårdt och kärvänligt i ryggen, och hans egen flicka — som han bru- kade kalla henne, då han var säker för alla lyss- nande öron — såg mycket förvånad, men, Gud vare lof, gladt förvånad ut.
Och det var med en egendomligt skalkaktig ton i rösten, som gross- handlaren, då han tagit sin frus arm, bad » sin käre Höök nöja sig med Maja, han hade verkli- gen ingen annan till hands. » Så togo de för sig af den stadiga gammaldags julkosten, och Höök åt mer än han strängt taget bort göra, för att stämma svärmor » mildt, och efter middagen, då han och värden på tu man band togo sig en likör, blef han föremål för så många listiga och snärjande frågor från den sist- nämnde, frågor som just ej vidrörde andra för- hållanden än hans familj, vanor, bekantskaper, åsikter och — skulder — men detta obetydliga var mer än tillräckligt för den stackars gästen, som knappast hann undra på, hvarthän gubben egentligen ville hafva honom mellan de olika ransakningsinomenten.
Senare gjorde man ett besök i kyrkan, efter hvilket Hööks ödmjuka ansats till afsked med bestämdhet tillbakavisades.
Så kom man då hem igen till te och punsch och nötter och julklappar.
När de två stora paketproppade klädkorgarne kornmo in, tyckte Höök att det var riktig jul, och långt, långt bort i fjärran såg han försvinna som ett mörkt töcken kamraternas stojande julfester på något locus » med ljumt kött, solkiga glas, misstänkta teskedar och kippskodda uppasserskor.
Och han såg på sin flicka — det var endast i tankarna han uttryckte sig så — och for upp helt bestört, då den stora silfverkannan bars in, bräddad med skummande champagne, och gross- handlaren efter ett par harklanden började sin skål för julen.
Men till Hööks stora häpnad öfvergiek han så småningom till ett annat om- råde, och innan han visste ordet af, var han medelpunkten för hela talet.
Om han hatade något, sade grosshandlaren, så var det slarfviga bokhållare, och sådana säge han också med vida större tillfredsställelse på alla andra ställen än på sitt kontor.
Men det finns ingen regel utan undantag.
Han hade nöjet att nu se en sådan framför sig (vid dessa ord såg han rakt på Höök, som hade sin kraftiga konstitution att tacka för att han inte fick slag af förskräckelse).
Enda ursäkten för en dylik — i allmänhet föraktlig — individ vore den, att han vore snärjd i kärlekens garn.
Och den ur- säkten finge också gälla här.
Hr Hööks inbjudan hade blifvit så sent beslutad, att grosshandlaren och hans fru ej hunnit köpa någon julklapp åt honom, därför fick han hålla till godo med hvad som fanns och huset förmådde.
Maja — ville han hafva henne?
Som belöning för troget ar- bete vore hon just ej mycket att tala om, men för en slarfver som han?
Och med tårar i rösten sköt grosshandlaren sin dotter, rodnande som den rödaste ros, till hr Höök, hvilken stod där, som om han sålt smö- ret och tappat pängarne.
Var det verklighet?
Han hade lust att nypa sig i örat för att få detta klart för sig, då han såg ett par röda mjuka läppar sträckas mot sig.
Och då. — ja, då kunde han ej längre tvifla, utan tog för sig af den första kyssen, som ju lär vara något särdeles delikat i sitt slag.
Harklande sig mellan tårarne, drack grosshandlaren nu de nyfOrlofvades skål, och Höök gick ur famn i famn, för att till sist hamna där kan mådde bäst — i Majas.
Köpmannen slumrade emellertid aldrig mer än en sekund i sender hos hr Höök, orh då syäifar — som han nu var på god väg att få rättighet att säga — med våld slet honom frän Maja för att ej behöfva dricka sitt glas punsch ensam, interviewade han honom pä det skarpaste för att få honom att bekänna, huru han uppdagat hem- ligheten.
» Jo, det skall jag säga dig, sade gubben och tände sin cigarr med ett lustigt smil i ögonen, » det stod att läsa, så säkert som det varit tryckt, i mina egna böcker.
Jag blef som fallen frän skyarna, då jag fick läsa min fröken dotters dumheter till en viss hr Axel Höök.
Jag kunde ej misstaga mig på meningen: det var tydligen svar på några andra dumheter, som bemälde hr Axel Höök först skrifvit till henne.
Du kan vara glad öfver, att jag kände dig så väl som jag gjorde.
Ty slarf, det vet du — ja, kära Maja, han kommer, han kominer!
Gud bevars, hon fixerar sina da- gars upphof, som om jag vore hennes rival om din hand.
Maja, du — titta inte på din fars- gubbe på det där viset — jag har aldrig hyst en tanke på att fråntaga dig hans kärlek.
Gå dit, Axel, gå dit.
Reta henne inte.
Finge du se hennes rätta humör, blefve väl förlofningen uppslagen bums.
Gå nu! » Ung Axel gick, men kunde ej underlåta att i största hast söka få sin brinnande nyfikenhet tillfredsställd.
» Men farbror talar om böcker.
I hvilken bok stod det? » » Jo, du, i din Isopitsbcik — mellan fakturan från Blomberg och son och påstötningen om likvid till Anderssons sterbhus.
Är det fasonei- för en ung köpman det?
Men gå for all del till Maja — jag läser rysliga saker i hennes ögon.
Men, Axel, ptro min gosse.
Vi rifver väl ut den där kopian, eller hur?
* - — i — * Till Iduns!
— läsarinnor!
På årets sista dag, i årgångens sista num- mer, i afslutningsstunden för ett helt tioårs- skede af vår tidnings tillvaro känna vi oss af hjärtat manade att uttala ett varmt tack till våra vänliga läsarinnor för allt hvad som varit hafver dem och oss emellan.
Vår fasta för- hoppning är att äfven för framtiden få behålla deras vänskap, vår ärliga sträfvan alt allt bättre sölca göra oss förtjänta af densamma.
Ja, än mer: med Jiänsyn till de värdefulla nyheter, Idun på del nya året har nöjet kunna bjuda sin läsekrets, och för öfrigt i allo stöd- jande oss vid och fullföljande vårt gamla, nu välkända program, våga vi äfven hoppas, att vår vänkrets år 1898 skall ytterligare utvid-
IDUN 1897 gas, och påminna alla, som ännu ej verkställt prenumeration, att nu ofördröjligen besörja densamma.
Därvid kan man bekvämast begagna sig af de prenumerationsblanketter, som med- följa detta nummer, och vilja vi särskildt framhålla, att dessa blanketter äfven kunna användas af våra hufvudsladsprenutneranter.
Till sist uttala vi Ull alla våra läsare och vänner vår innerliga önskan om ett godt och fröjdefullt nytt år!
Stockholm den 31 dec.
1897.
* Red.
U af Idun.
Öm textilt artete under förra delen af Sveriges forntid.
För Idun af Nicke Nuck.
i allt arbete, hvarmed människohanden sysslat, torde intet så öfver vägande som det textila fått burskap såsom särskildt tillhörande kvinnans verksamhetsområde.
Nålen, sländan och skytteln äro af ålder attribut för hennes arbete, och nutidens berättelser liksom forntidens saga och sägn låta oss oupphörligen finna henne » sömman- de i silke, sömmande i guld » eller, under någon annan omskrifning, sysselsatt med handarbete, som det vanligare textila arbe- tet gärna benämnes i dagligt tal — och o m vi också ej kunna säga, att det är kvin- nan, som gifvit upphof till detta arbete, ej heller ensam varit dess första utöfvare, ha dock hennes flit och konstskicklighet sedermera höjt detta arbete från en ytterst anspråkslös begynnelse till den höga stånd- punkt, det nu intager.
Härigenom har hon förvärfvat en viss rätt att kalla detta ar- bete för sitt, — hvilket åter låter förf.
till dessa rader antaga att några drag om och ur detta arbetes uppkomst och utveckling icke kunde vara utan sitt intresse just för kvinnan.
Ställande oss inom vårt eget lands rå- märken söka vi sålunda i dag det textila arbetets framträdande under Sveriges tidi- gare perioder inom forntiden.
Jordmånen är mager, och ämnet kan förefalla tort, men liksom det kan vara af intresse att följa växten från dess i jorden förgrenade rätter, så erb judes också detta arbetes upp- komst och tidigare lif drag, väl värda att minnas och tacksamt bevara.
Det är den af våra första fäder lagda grunden, på hvil- ken sekel efter sekel sedan byggt.
På frågan, när detta arbete först uppstått, kan svaret hvarken lämnas med bestämdt år eller århundrade, därtill är det, hvad åldern beträffar, allt för ärevördigt.
Forn- forskningen och slutledningen peka nämli- gen alldeles oförtydbart därhän, att natur- människans första steg mot kulturelt lif, hennes första ansats att utveckla ett inom henne boende anlag för odling tages, när vilden i behof af ett band, ett rep eller dylikt finner på och gör den för hans stånd- punkt oerhörda upptäckten, att detta band kan åstadkommas, göras starkt och mot- ståndskraftigt genom att djurets senor eller trädets fibrer sammanflätas därtill.
Hans uppfinning är af utomordentlig betydelse.
På handslöjdens område har han hittills endast förstått att hvässa stenflisor till va- pen och redskap, nu har han uppfunnit en alldeles ny teknik för arbete, trådars hop- fogande till något helt.
Bandet sväller och blir bredare genom att flere trådar läggas till hvarandra.
Flätkonsten ger upphof till väfarbetet, och det textila arbetet har fått sin upprinnelse.
Sedermera lär sig människoögat uppfatta det mönster, som af flätningen och väfnin- gen bildas, det lär sig, hur genom trådars olika sammanfogning och färger nya mön- ster uppstå.
Härigenom är man inne på Ornamentiken, hvarur konstslöjden springer fram; innan dock det textila arbetet hun- nit dit, har det en lång utvecklingskedja att genomlöpa.
Gången häraf är svår att teckna på grund af bristande material, ty, medan undersökningen på det skulpturella området från denna tid finner en god väg- ledning i bevarade fynd af sten och lera, måste forskaren på det textila området un- der samma tidsskede trefva sig fram genom slutledninger, emedan bevisen för sådant arbete, på grund af de organiska ämnen, hvaraf de bestått, ej kunnat motstå tidens inflytande, utan för länge sedan skattat åt förgängelsen.
Kan man sålunda vid de gamla forn- grafvarnas öppnande af funna flintvapen och verktyg sluta sig till, huru våra för- fäder stredo och jagade, samt af lerkärlen få en aning o m deras vanor inom hemmet, får man icke låta frånvaron af beklädnads- artiklar leda till den summariska slutsatsen, att våra förfäder under denna tid ej be- gagnade sig af något slags skyddande om- hölje för sin kropp.
Detta kunna vi med största säkerhet antaga under den tidigare stenåldern hafva bestått uteslutande af djurhudar, hvilka sammansnördes med se- nor, trädda genom därtill i skinnet borrade hål.
Dessa hål åstadkommos förmedels benprylar, och för underlättandet af arbetet tillkommer sedermera en liten tång, hvari- genom tråden drages fram genom hålet.
Såsom varande det äldsta sybehöret, kan ju benprylen äga sitt intresse.
Under senare skedet af stenåldern kom- mer synålen — äfven den af ben — i bruk.
Allt för bräcklig som den är, för att kunna få sin användning vid det hårda skinnar- betet, talar den i förening med vetskapen om att redan stenålderns folk höllo fåret såsom husdjur för det antagandet, att våra förfäder ganska snart lärde sig tillverkning och användning af ylletyget.
Bestämdt be- vis får man dock ej härför förr än under den därpå följande tidsperioden, bronsål- dern, från hvilken forskarens källor, graf- varna, bevarat en del föremål af textil na- tur ända till våra dagar.
Sålunda har man i Halland funnit en hällkista från denna tid, där öfver några brända ben en sorts sjal var utbredd, samt i Danmark, hvars minnen vi äfven få anse typiska för den öfriga Norden, kistor med skelett, insvepta i tämligen fullständiga dräkter.
Allt detta, så väl sjal som kläder, är af ylle.
Själen är diagonalt rutad med grofva trådar, kläderna, en mans och en kvinnas, gifva en god föreställning om, huru forntidens folk i de nordligare län- derna gingo klädda.
Mannen har varit i- förd kjortel, sammanhållen med ett bälte, som är prydt med fransar, öfver kjolen bäres en sorts kappa, på hvars insida grofva ylletrådar kvarhänga.
På hufvudet sitter en mössa, som äfven, fastän på utsidan, har trådar kvarhängande, men dessa äro alla afslutade med knutar, ett troligen från 409 början af nödvändigheten förestafvadt mo- ment inom textilarbetet, som emellertid senare ingår som rent ornerande.
Öfver det hela ligger också här en sjal med fransar.
Det kvinnliga skelettet bär kjol och tröja samt har lifvet omslutet af tvänne bälten.
Det ena af dessa består af tre hopfogade band, af hvilka det mellersta är af olika färg med de öfriga.
Skärpet afslutas med tjocka tofsar.
Jorden har i sitt sköte trofast bevarat dessa och andra minnen från framfarna ti der, till dess de i våra dagar tillvaratagits och gjorts till föremål för undersökning.
Dess ålder kan ej understiga 2000 till 2500 år.
Besinnar man, under hvilka pri- mitiva förhållanden nordens folk då lefde, hur de, afsöndrade från andra folk och in- flytanden, voro hänvisade till egen fantasi och uppfinningsförmåga, hur ytterst enkla de redskap voro, af hvilka de betjänade sig, sä måste man häpna inför de tysta, men mäktiga bevisen på våra förfäders in- telligens och skapareförmåga som icke endast räckte till att anskaffa och tillverka det, som oundgängligen behöfdes för det lekamliga lifvet, såsom föda och kläder, utan dessutom ägde ett öfverskott af kraft, som utmynnat i begäret att gifva föremålen ett behagligt, ögat tilltalande yttre genom därpå an- bringade prydnader och sirater.
Kläderna försågos sålunda med orneringar, fransar, tofsar olika färgade band, vapnet bearbe- tades, till dess formen blef smidig och ele- gant, bronskärlet får ädel form och goda propotioner — och allt detta med ett re- sultat, som icke endast är jämförligt, utan till och med öfverträffar, hvad andra folk på samma ståndpunkt åstadkommit.
Undersökningar från Nordens bronsålder gifva sålunda otvetydigt vid handen, att det folk, som då lefde och verkade, var besjäladt af en rent konstnärlig ande, som kommit till uttryck vid deras arbeten af hvarjehanda art, äfven det textila, fastän härvidlag, såsom nämndes vid denna upp- sats början, slutledningen och jämförelsen med andra motståndskraftigare föremål mer än de sparsamt förekommande föremålen af textil natur bära vittne därom.
Erbjuder sålunda denna tid ringa mate- rial för detaljstudiet af detta arbete, är det dock dess ovanskliga ära, att den sett det textila arbetet uppstå och under visserligen svåra förhållanden fortlefva, samt redan ti- digt slå in på en riktning, hvilken, icke förestafvad af den lekamliga nödvändighe- ten, af kroppens fordran på värme och skydd, utan af ögats och sinnets begär efter form och färg, är människans första grepp mot konsten.
Lifskraftigt utvecklar sig det textila konstarbetet redan under forntidens tredje skede, järnåldern.
Vid dess tröskel stanna vi i dag, för att måhända en annan gång få tillfälle att söka drag ur det textila arbetets och den textila konstens historia äfven under denna period.
* U p notisboken.
Julen i konungaborgen.
Vid hofvet fi- rades julen, som vanligt, med middag hos ko- nungen och drottningen, sedan först julklapps- utdelningen ägt rum.
Denna, som förr plägat försiggå i drottningens matsal, var nu, för ut- rymmets skull, förlagd till; Hvita hafvet », hvilken väldiga sal helt upptogs af de många smakfulla och dyrbara gåfvorna, som de nu talrikt för- samlade medlemmarna af kungliga huset skänkt
IDUN hyårandra.
Längs väggarna voro ett tjugutal höga, ståtliga granar placerade, hvilkas nämnarn och glitterguld belystes af skenet från tusende ljus.
Framför granarna voro julklapparna grupp- vis ordnade.
De flesta julklapparna voro såsom vanligt af inhemsk tillverkning.
Dessutom märk- tes ett stort antal sådana inköpta från Norge.
.
Juldagen intogs likaledes familjemiddag hos konungen och drottningen, kronprinsparet ined söner intog dock samma dag middag tillsam- mans med sin uppvaktning, sedan först julklapps- utdelning ägt rum.
Annandagen samlades alla kungliga familjens medlemmar åter på middag hos konungaparet.
Konungen, som haft för afsikt att annandagen på aftonen begifva sig till Drottningholm, afstod därifrån på grund af lindrig heshet.
På annan- dagen syntes konungen emellertid frisk och kry jämte uppvaktning öfvervara middagsföreställ- uingen på operan, hvarvid » Värmländingarna » uppfördes.
Kronprinsessan företog samma dag en middagspromenad i vagn kring Djurgården och Ladugårdsgärdet, åtföljd af sin son prins Wilhelm.
Drottningen begaf sig på tredjedagen ut till Ulriksdal och stannar där till nyårsafto- nen.
Kronprinsessans tillstånd har under senaste tiden småningom försämrats, i det att de för en tid sedan åter framträdande svimningsanfallen numera inställa sig nästan dagligen, hvarjämte hostan ökats och krafterna nedsatts.
På grund däraf kommer hon att på sin läkares bestämda inrådan i början af januari afresa till Italien för att där tillbringa återstående delen af vintern.
En svensk musiklärarinnas jubileum i England.
Den engelska tidningen » Newcastle Daily Chronicle » ägnar en stor del af sina nummer för d.
7 och 8 d:s åt ett 25-årsjubileum, som väckt mycken uppmärksamhet i Newcastle.
Fröken Hil- degard Werner, ej obekant för Iduns läsarinnor, hade näml.
d.
7 d:s i 25 år utöfvat en omfattande verksamhet som musiklärarinna i den nämnda staden, där man tillskrifver fröken W. en god del af det uppsving, som kännetecknat musik- lifvet i Newcastle under de senaste åren.
Frö- ken W:s musikhögskola, eller kanske snarare fröken W. själf, är en af stadens institutioner.
Hon var den första lärarinnan i violinspelning i Newcastle, men många ha följt henne i spåren.
Det var särskildt hon, som gaf uppslag till den artistiska art af musikunderhållning, som kallas » Chamber Concert *, ehuru hon, för att hålla genren uppe, senare måste lämna en del af ar- betet i andra händer.
' • * Teater och musik.
Dramatiska teatern gaf i tisdags åter nytt pro- gram, då för första gången uppfördes » Under förmyndare », komedi i 3 akter af Alexandre Bis- son, fri öfversättning från franskan.
Då veckans Idun på grund af de inånga helg- dagarna tidigare än vanligt måste gå i press, kunna vi först i nästa nummer medhinna ett närmare omnämnande.
\ _ — * Kvinnoöden • ^ - ^ Kvinnobilder.
och För Idun af Birger SchöIdström.
Thorilds " föremål ".
(Forts. o.
slut.)
_ I ag såg henne, då redan gift, och besökte ofta hennes föräldrars förtjusande hem- vist, hvarvid minnet af Thorild upplifvades och förtjusningen för honom ökades ».
I en annan skrifvelse från samme Heurlin heter det: » Äldsta dottern i Dittmerska huset var Thorilds Eos.
Hon är änka, lefver ännu (1819) och skulle visst förekomma Thorild själf, om han n u finge se henne, högst pro- saisk och oförmögen att någonsin hafva kunnat uppväcka någon liflig känsla. » Af den fagra morgonrodnadens poesi hade således blifvit middagens och aftonens rama prosa.
Sådant inträffar i denna skiftande värld.
: i: * Den unge tjänsteman i Stockholm, hof- kanslisten Arvid Hindström, m e d hvilken Thorild i början af 1780-talet delade bostad, hade en vacker, älskvärd och begåfvad syster: Magdalena * Gustava Hindström, född 1758 och dotter till hofsekreteraren Jöns Hind- ström och Maria Ahlström, född Höckert.
Hon blef snart föremål för Thorilds svär- meri, och det är hon, hvilken under namnet Nina är af honom besjungen: Hvar är du, Nina!
Nina!
Dig irrande jag söker i dessa tysta näjder — — — Skogens grottor sucka dig, Nina!
Vindarnes hvispel frågar: hvar är du rörande, ljufva?
— — — Änn ' jag vandrar, Nina, Nina, för dig kärlekens irriga stigar, branta, skarpa, evigt strödda med blomster och tårar, evigt följda af suckar och hopp — — — Nina!
Nina!
Kom i skogen!
Kom i Fröjas suckande skuggor i de hvisplande löfvens skydd.
O, du kommer e j!
Ned i mörka dystra dalen, Nina!
sväfva din herdes blickar, retas ej mera af skymmande granar i tårars moln.
1897 vis upptäckt i Vexiötidningen för sagda år, i en redogörelse för hjälp åt en nöd- ställd familj.
* Som ofvan sades, var det en tolfårig flicka, som i det lättrörliga skaldehjärtat för någon tid intog Ninas plats.
Denna af Thorild beundrade ros i sin knoppning namnes ingenstädes af honom vid namn, m e p hvilken hon var, därom kan anföras hvad den för några år sedan aflid- ne litteratören Rudolf Hjärne visste berätta, nämligen att det varit hans faster, Hedvig Sophie Hjärne (gift m e d brukspatron C. F. Nordenfalk * och död 1848).
Ä r 1782 vistades denna faster, då just 12 år, i en ansedd pensionsanstalt för flickor i hufvud- staden.
Föreståndarinnan var en fru Sut- hoft, som hade en mycket behaglig och älskvärd dotter.
Thorild, som i .pensionen undervisade i religion och franska språket, visade denna dotter mycken uppmärksam- het, var, som fastern yttrade, » betagen i henne ».
Charlotte Suthoff dog 1786, ännu ej fyllda 21 år, och v i d hennes graf skref Thorild den dikt på prosa, som i hans skal- destycken har till öfverskrift » V i d en skön- hets graf ».
Hans känslor för » den tolfåriga » torde emellertid endast haft sin rot i hans all- männa sinne för det sköna, behagfulla och ädla.
Hon var, enligt brorsonens utsago, äfven på ålderdomen ovanligt älskvärd och intagande genom sin blygsamhet samt vör- dades och älskades därför af alla ända ned till de talrika tjänarne i hennes hus.
Thorild var, efter hennes berättelse, m y c - ket intressant att höra, då han plötsligt lifvades af ett samtalsämne, som låg hans Nina!
ack, en vän ock äg, innersta böjelse nära.
Hon beskref, huru när på nöjets blomsterväg grymma törnen foten hugga!
han då hastigt lyfte upp hufvudet med ett Genom lifvets dälder hvem uttryck af allvar, hänförelse och stolthet och skall dig följa, Nina, hvem uttryckte sig lätt och m e d värme.
Så satt in i lifvets aftonskugga?
han mången gång kvar i pensionen efter aftonlektionens slut, stundom för länge för Emellertid tyckas Thorilds känslor för de unga pensionärerna, som då önskade, Nina svalnat, och för sin vän Heurlin be- att han måtte gå.
V i d ett sådant tillfälle känner han, att hon ur hans håg börjat yttrade de en gång, sittande vid fönstren, undanträngas af — en tolfårig flicka.
Ja, halfsjungande till hvarandra: » ack, om —, han till och m e d söker att stifta parti ack, om — ».
De menade: ack, o m han mellan henne och nämnde vän, hvilken då ville gå.
Thorild, som fäst sig v i d de upp- nyligen ärft en landtegendom och där äm- repade orden, reste sig och frågade, hvad nade sätta eget bo, och det förefaller som de menade därmed.
Men de tego, och han om han ock, alldenstund Heurlin var bunden gick.
De voro likväl öfvertygade, att han å annat håll, förmedlat Ninas giftermål följande dag skulle förnya sin fråga och med regementsfältskären B.W.
Köllner, sedan därmed vända sig till Sophie Hjärne, den lasarettsläkare i Vexiö och död där 1805. tolfåriga, för hvilken han synbarligen hyste Med honom hade hon en dotter, Molly, bort- det största förtroendet.
Att Thorild var ryckt i späda år.
Som änka höll hon en egenkär, visste de skälmungarna och ville längre tid en flickskola i sistnämnda stad.
därför spela honom ett litet spratt för denna Blef hon ej en skalds maka, blef hon dock svaghet.
Som man förutsett, började Tho- en skalds fostermoder, ty det var hon, som rild följande dag spörja sin favorit om me- understödde skalden Georg Ingelgren under ningen m e d de nämnda orden.
Men efter hans barndom och första studieår.
Sitt öfverenskommelse med sina kamrater ville första tryckta diktarbete tillägnade också hon länge ej ge ett tillfredsställande svar.
(1809) Ingelgren henne: Slutligen lät hon öfvertala sig och svarade, låtsadt förläget: » Ack, om vi kunde få en — — — Hell dig ädla, där du lefver, af världen man sådan som d u!
» Thorild blef förtjust och glömd I Himlen glömmer dock ej eller.mitt hjärta dig.
bad henne skrifva orden på en papperslapp, Han din dygd skall belöna; hvilken han stoppade i västfickan.
Det blef jag skall vörda och följa den.
— — — sedermera bekant, att han v i d sin hem- Hennes dödsår är obekant.
Ä n n u 1838 komst bränt papperslappen till aska, strött lefde hon dock, enligt hvad j a g tillfälligt- denna i ett glas mjöd, fört det till sina läppar och m e d hänförelse tömt dess inne- * Icke Margaretha, såsom hon kallats af samt- håll.
liga Thorildsbiografer.
Magdalena Gustava nam- nes hon i bouppteckningen efter fadern, likaså i Sackléns Läkarehistoria, under do biografiska * Hon är således farfarsnior till grefvinnan uppgifterna om mannen.
Anna Brahe, född Nordenfalk.
Än:
IDUN 1897 o. » Jag vill aldrig gifta mig på det viset att bli en släpare för en annans behof.
Därför aldrig, utan med en fri, själfstän- dig flicka, lossad från det låga vanliga.
— — Visa mig en flicka af natur och glädje.
.
.
visa mig en Heloise, en älska- rinna!
En sådan vill jag blifva prins med, och tiggare med, taga alla öden, le i dem alla, evigt älska.
Det vill säga: jag älskar ej rätt en flicka, som ej skulle vilja fara med mig till världens ända, tigga med mig igenom alla länder, äfven så lätt som dela med mig all gudomlig ära och lycka. » Så skref Thomas Thorild 1789, och fem år därefter hade han, på fullt allvar, fun- nit denna åtrådda nya Heloise.
Då Thorilds vänner, hvilka följt honom till Fittja gästgifvaregård och där, med fri- hetssånger och glasens klingande, den l l: t e mars 1793 tagit afsked af honom samt nu blickade efter den bortilande vagnen, sågo de där vid den biltoges sida en ung kvinna.
H v e m var hon, » den vackra och trogna svenskan », som följde Thorild i landsflykten, för att blifva hans barns moder och hans lyckliga maka samt » så långt hennes för- måga sträckte sig sin Thorilds beundrande följarinna äfven i idévärlden »?
Atterbom uppgifver, efter hörsägen, att hon hetat Gustava von Kowsky, varit prästdotter från Sörmland samt att fattigdom nödgat henne taga plats som uppasserska å ett värdshus i Stockholm, där Thorild gjort hennes be- kantskap.
* Enligt en annan uppgift skulle hon varit dotter till en major Lidiin.
Själf skref hon sig än von Kowsky (i hennes för- ord till mannens arbeten), än blott Kossky (i sitt testamente).
Att hon icke varit präst- dotter från det nämnda landskapet, bevisas däraf att någon prästman vid namn K o w - sky eller von Kowsky där aldrig funnits.
Att söka henne i Stockholms mantalsläng- der från den tiden är ogörligt af det skäl, att dessa blifvit förstörda.
År 1797 dog i hufvudstaden en bisittare i tracteurssocie- teten Johan Gustaf Kowsky, men som denne blott var 38 år, kunde fru Thorild ej gärna varit hans dotter, och hon namnes ej heller vare sig i hans eller hans änkas bouppteck- ningar.
Men man kan tänka sig, att hon varit en släkting till nämnde tracteur, som upptagit henne i sitt hem, hvarest Thorild gjort hennes bekantskap och vunnit hennes kärlek för lifvet.
Att efterse från 1793 i Stockholms passkontors räkenskaper, lönar ej heller mödan, då äfven dessa papper förstörts eller försvunnit.
Men på en lik- nande väg har jag dock fått en upplysning, hvilken lämnar en så att säga officiel upp- gift på Thorilds följeslagerskas namn, näm- ligen i en utpasseringssedel från svensk till dansk hamn och som lyder: » Utpasserade från Helsingborg d.
18 mars 1793 Juris Candidaten Thomas Thorild, såsom lands- förvist på 4 år; Jungfru Gustava Carolina Steilich von Kowsky — till Köpenhamn. » Det var under sin landsflykts första tid Thorild författade sin skrift » O m kvinno- könets naturliga höghet », denna skrift, hvilken därefter i så många upplagor — se- nast för knappa 10 år sedan — utkommit, * Atterbom skrifver 1841 till Geijer (brefvet nu i Kongl.
Bibliotekets handskriftssamling): Vet du något närmare om Thorilds giftermål?
Var ej hans hustru, för öfrigt, såsom alla intyga, en högst aktningsvärd person, en värdshusflicka från Stockholm, som följde honom ur landet?
och hvars program — » en af de första gnistor till den frigörelsens fråga, som nu bränner öfver hela den civiliserade världen » * * — var formulerad: » En kvinna är enligt naturens gudomliga ordning, l:o) en för- ståndig varelse, m e d all en sådan varelses rättighet och höghet; 2:o) en människa, med all en människas rättighet och höghet; 3:o) en medborgare, med all en medborgares rättig- het och höghet; 4:o) en vän, för alla sina vänner; 5:o) en släkting för alla sina släk- tingar; 6:o) en husmoder, för hela sitt hus- håll; 7:o) och ändtligen allra sist är hon en älskarinna för en viss lycklig karl, eller om ni hellre vill en hustru. » Efter de första årens irrfärder, ofta under mycket bekymmersamma omständigheter, slog det unga paret ned sina bopålar för hela det återstående lifvet i Greifswald, då ännu en svensk besittning, där, som be- kant, Thorild erhöll tjänst såsom professor och universitetsbibliotekarie.
Det var nu han till sin här ofvan nämnde gamle vän och gynnare i fosterlandet skref och b e - rättade o m sitt ingångna giftermål m e d den vackra och trogna.
Ungefär samtidigt skref han till en annan gammal vän, kongl.
biblio- tekarien Gjörwell, och omtalade i ett bref, hvilket tyckes undgått alla Thorilds hittills- varande biografer, sin förbättrade ställning: • — hans löneinkomster i Greifswald 1798 bestodo i 412 rdr, boställe, 20 famnar ved, 6,000 torf, 1 ris papper samt några höns och gäss från akademiens afvelsgård.
Er- inrar m a n sig penningvärdet då, samt att den kontanta lönen enligt den tidens be- räkningsgrund utgick in specie, så finner man, att Thorilds inkomst var ganska till- fredsställande, och säkert är, att han åldrig- såsom fri litteratör i Stockholm kunnat få en så för sig och sin familj trygg existens.
Efter Thorilds död, d.
1 oktober 1808, besökte hans änka blott en enda gång Stockholm — det var 1819 — men hon återvände snart till Greifswald, hvarest hon därefter i många år vistades hos sin svärson, professor .Florello.
Så småningom såg hon sina barn och barnbarn — alla, enligt sam- tidas enhälliga vittnesbörd, utmärkta genom både möderne- och fädernearf: en ovanlig skönhet och en ovanlig själsadel och renhet — och till sist äfven denne ömme och henne vårdande måg gå ur lifvet, och hon satt ensam med sina minnen.
D:r Arvid Ahnfelt, som 1875 vistades i Greifswald, har berättat, att enligt där då ännu kvarlefvande traditioner förenade fru Thorild m e d en sällsynt fägring förträffliga själsegenskaper.
Hon var en varmhjärtad kvinna, hvilken äfven förstod att med stoiskt lugn bära sina många pröfningar.
Ännu på sena ålderdomen ägnade hon en viss humor åt sin belägenhet.
» Wie gehts, Frau Professor? » brukade ett besökande frun- timmer yttra och erhöll som stereotypt svar: » Ach, wie soll es mir gehen, ich kann nicht sehen, ich kann nicht gehen, mit einem Worte, ich befinde mich wie ein Hund. » I denna belägenhet räcktes henne emeller- tid från Sverige till sist ett hjälpande handtag.
Genom den del af Atterboms » Siare och skalder », hvilken afhandlade Thorild, fick man i Sverige veta, att hon ännu lefde, och det spordes äfven, att hon var i djup nöd.
Och, som sagdt, hjälp räcktes då från det gamla fosterlandet.
I tidningarna för febru- ari 1851 lästes: * Citatet efter Klas Fåhræus.
Vid i Uddevalla hållen bolagsstämma beslöto aktieegarne i ångfartyget Thorild att tilldela Tho- mas Thorilds ålderstigna och i torftiga omstän- digheter varande änka 100 riksdaler banko.
Vid samma års riksdag väcktes ej min- dre än fyra motioner om ett årligt anslag af 500 rdr b:ko till pension åt Thorilds änka och på samma gång » en rättvis och värdig hyllningsgärd åt den hädan- gångne skaldens och tänkarens m i n n e ».
Utan ens den ringaste gensägelse och med acklamation bifölls af alla fyra riksstånden denna pension.
I sex års tid hann Thorilds änka upp- bära pensionen.
Hon afled i Greifswald den 5 januari 1857, åttiofyra år gammal — hon skulle således varit 20 år, när hon följde Thorild i landsflykten.
Förmodligen blef hon jordad inom den plats å Neuenkirchens kyrkogård, där hennes förutgångna hvila, ehuru hennes namn ej finnes å någon af grafstenarne därstädes.
Hennes stoft må för öfrigt ha nedsänkts hvar som helst, liksom hennes härkomst må vara hvilken som helst — - för svenska hjär- tan äf hennes minne kärt, hon, vid hvars sida Thomas Thorild skref om kvinnokönets naturliga höghet, hon, i hvars öra ljöd hans sista jordiska hälsning: » Gud välsigne d i g!
Gud välsigne dig! » * p å \ J g r a n s e r v lata flocfor rtnganbe •f • Uti miörtatt spörjas, ©cb meb tolfslag flinganbe Hya året börjas.
Rimtens stjämelågor £ysa på bess bana.
3orbens barn meö frågor VTlot bess strimma spana.
Vod, tjrri står man bäfnanbe 3nför nya året?
Coänne änglar snäfnanbe ßölja bet i spåret: ITTinnets ängel biktar £jän mot öagar fTybba; 6 opp et gtäbtigt nicfar ZTTot be än ej gryöbä.
©cb vib ljusa minnena ©cb, vib bopp, som tänbes, Cjusna mänsfosinnena, Briefen mobigt cänbes VHot be bunfia oben, ZTTan till mötes ilar: £ifr&gt;et iifsom böben 3 (Subs banb ju fyrnlar.
jJaAny &lt;£f) rysanber.
*
412 1897 TILL SVERIGES KVINNOR OCH H E M!
I D U N år 1 8 9 8.
Iduns Modetidning Då I D U N i dessa dagar går att af sluta sin tionde årgång, det första decenniet af sin tillvaro, är det med känslor af den varmaste och uppriktigaste tacksamhet för allt det intresse och verksamma understöd, vårt lands kvinnovärld under dessa gångna uppväxt- och läroår ägnat » de svenska kvinnornas och hemmens blad ».
Och det är i den vissa tillförsikten, att samma bevågenhet och öfverseende äfven allt framgent skola komma oss till del, som vi bereda oss att med 1898 års årgång begynna vårt andra decennium.
De erfarenheter vi samlat under den förflutna tiden, skola — så hoppas vi — bära frukt i den kommande till tidningens stadiga förkofran och utveckling, och våra bemödanden skola alltjämt.
vara riktade på-att värdigt häfda det program, kring hvil- ket flertalet af vårt lands upplysta kvinnor redan kunnat samla sig.
Ett vidlyftigare ordande om detta program torde vara öfverflödigt, så känd som tidningen nu är.
Det ligger klart och kort uttryckt i tidnin- har alit mer och mer tagit lofven af öfriga modetidningar på svenska språket.
Detta är ej heller underligt, ty erkännas måste, att den på en Och, kvinnans och hemmets intressen på alla områden är det just som IDUN vill tillvarataga och belysa så allsidigt som möjligt, samtidigt som hon söker att ständigt vara till hands som en praktisk och förfaren rådgifvarinna samt genom sina rent skönlitterära afdelningar, på hvilka som bekant vårt lands yppersta pennor medverka, bjuda förströelse och förädlande underhållning.
Porträttgalleriet skall fortfarande, till föredöme och uppmuntran, hugfästa kvinnlig gärning och förtjänst inom alla lifvets områden.
Och i bilagan ingår äfven under det kommande året den så högt värderade » Iduns Hjälpreda », hvilken under dess lopp omfattar hundratals anvis- ningar och rön för hus och hem samt med sitt fullständiga sakregister utgör en verklig » fråga mig om allting », en uppslagsbok och rådgifvare för kvinnan i alla möjliga förhållanden.
Fru Matilda Langlet leder fortfarande Hjälpredans redaktion.
Dessutom meddelas i bilagan kost- nadsfria läkarråd, de lifligt gouterade afdelningarna för frågor och svar samt matsedlar för hvarje dag året om med talrika matlagningsrecept.
Bland våra medarbetare under nästa år vilja vi särskildt fram- hålla allas, vår kronor.
gens underrubrik: P r a k t i s k veckotidning för kvinnan och h e m m e t.
Lovisa modetidning.
Iduns Modetidning utkommer sålunda 2 gånger i månaden med ett stort och elegant 8-sidigt nummer, innehållande omkring ett 60 tal illustrationer med beskrifningar samt hvarje gång (ej hvarannan såsom de flesta andra modetidningar) åtföljdt af en omfångsrik dubbelsidig mön- sterbilaga med en massa tillklippningsmönster jämte tillhörande förklarin- gar.
Dessutom medföljer en gång i mån.
till alla prenumeranter en fin- fin kolorerad modeplansch, hvars baksida upptages af moderna hårfri- syrer.
Allt detta — den s. k.
14-dag s-upplag a,n — erhålles för det billiga priset af endast fem (5) kr.
för h e l t år.
Af Iduns Modetidning utgifves därjämte en månadsupplaga med endast ett nummer i månaden.
Äfven denna upplaga åtföljes af mönster- bilaga och kolorerad modeplansch.
Priset för helt år är endast t r e (3) Barngarderoben, illustreradt månadsblad för barnkläders förfärdigande och barnens sysselsättande, är den enda tidning i sitt slag i Skandinavien.
Ehuru ännu knappt tre år gammal, har denna förträffliga tidning, som verkligen utgör en skatt för hvarje moder, vunnit en ganska vidsträckt spridning.
Tidningen utkommer med ett elegant 8-sidigt nummer hvarje månad, in- nehållande omkring ett hundratal illustrationer med beskrifningar samt åtföljdt af en stor dubbelsidig mönsterbilaga med en massa tillklippnings- mönster.
I en särskild, rikt illustrerad afdelning erhåller modern en förträfflig hjälp till barnens sysselsättande i hemmet- Prenumerationspriset för helt år är endast t r e (3) kronor.
Petterkvist, hvilken lofvat att då och då låta höra af sig, säkerligen till stor glädje för hela vår läsekrets.
En nyhet för år 1898, som helt visst kan påräkna våra läsarinnors lifligaste bifall, bli de humoristiska rimkrönikor — 4+ af d e t kända m ä r k e t SNORRE, som då en gång i månaden komma att införas.
Det har nämligen lyc- kats redaktionen att med den allmänt uppburna författarinnan, hvars humoristiska skaldeådra under de senaste åren endast allt för sällan delat med af sina skatter, nu träffa en öfverenskommelse, att hon i Idun må- natligen i skämtsam, rimmad fonn skall behandla dagens intressen, en- kannerligen dem, som närmast beröra kvinnovärlden.
Och dessa epistlar från » vår moderna fru Lenngren » komma säkerligen att bjuda ett mycket uppfriskande afbrott bland de allvarligare artiklarne.
En annan nyhet, som torde bli ej mindre kärkommen, ha vi ock glädjen förebåda.
Med oskrymtade känslor af sympati har ju hela vårt folk under det nu snart gångna, minnesrika » jubelåret » hälsat den unga furstinnan Ingeborg, Carl XV:s dotterdotter, välkommen till vårt land och till platsen som maka vid den folkkäre prins Carl sida.
Det konst- närligt rika och smakfulla hem, som de unga tu åt sig redt i Arffurstens palats här i hufvudstaden och som först nu står fullt färdigt, har ock re- dan ådragit sig ett ovanligt intresse.
Genom ynnestfullt medgifvande af h. k. h. prins Carl är Idun nu i tillfälle att — som en pendant till den så lifligt gouterade artikeln » Hemmet i kungaborgen » i 1895 års julnum- mer — bjuda på en serie, direkt för vår räkning tagna Interiörer ur det unga furstehemmet med därtill hörande beskrifvande text.
Denna rikt illustrerade uppsats, som säkerligen skall hälsas med tillfredsställelse i alla svenska hem, kommer att inflyta i något af den nya årgångens januarinummer.
Slutligen vilja vi erinra om de framtidslöften, som för vårt Roman- bibliotek torde kunna anses ligga inneslutna i den storartade litterära pristäfling, vi för det kommande året anordnat, i det vi för en verkligt värdefull originalroman för Iduns romanbibliotek utfäst det betydande pilset af t v å t u s e n (2 0 0 0) kronor.
Inlämningstiden för denna tailing utgår den 1 maj 1898, och det är vår afsikt att sedan under årets lopp låta den prisbelönta romanen inflyta.
Med hvad vi sålunda här ofvan framhållit hafva vi endast delvis kunnat ådagalägga vår sträfvan att ständigt och i alla afseenden söka höja Idun och göra densamma värdig det hedersnamn, som Sveriges kvin- nor gifvit henne, då de kallat henne » sin egen tidning ».
Tidningen utkommer allt fortfarande hvarje vecka med ett IG- k 20-sid. n:r och kostar för helt år e n d a s t f e m (5) k r o n o r, då äfven det rikt illustrerade 36-sid. och i flere färger tryckta julnumret erhålles.
Ansvarig utgifvare af ofvannämnda publikationer Kaffe gång är Skandinaviens största, elegantaste, modernaste och billigaste patentrostadt och konserverad!
i enl. m e d Professor L i e b i g s m e t o d, b v a r i g e n o m d e t s t å r s i g i flere m å n a d e r, i fina b l a n d n i n g a r: Java, Mocka, P l a n t a g e m fl.
Fabriksbod 9 B i b l i o t e k s g a t a n, Sthlm.
illustrerad tidning för Sveriges u n g d o m, har bland vårt lands uppväxande släkte genom sin fosterländska, äkta ungdomsfriska anda på få år förvärfvat en popularitet, som nu ställer den utan gensägelse främst bland vårt lands ungdomstidningar.
En större och varaktigare glädje kan alltså förvisso en mor eller far ej bereda sina söner eller döttrar än genom att prenumerera på » de- ras eget kära blad » för det nu stundande året 1898.
Prenumerations- afgiften för.
hel årgång är endast 3 kr.
Glömmen ej detta, föräldrar och ungdomsvänner, nu vid årsskiftet!
Kamraten, som utkommer med två sextonsidiga nummer i måna- den och till jul ett extra omfångsrikt, präktigt julnummer, sysselsätter sig med allt, som kan roa och bilda den uppväxande ungdomen, gossar lika väl som flickor, underhäller och förströr på lediga stunder, för om- kring i vetenskapens och fantasiens riken, gifver uppslag till sysselsätt- ningar, » samlingar », idrott, lekar och slöjd.
Under årets lopp anordnas en mängd omväxlande pristäflingar med hundratals stiliga pris, och som följetong under 1898 meddelas en ytterst spännande och rikt illustrerad skildring för ungdom: » Den siste från ' Amiralen ' », af den framstående ungdomsförfattaren Frans Treller.
Ett det kraftigaste bevis på det intresse och den verkliga kamrat- anda, som genom Kamraten väckts till lif bland dess unga läsare, utgör den sammanslutning dem emellan, som — ehuru ännu endast ett par månader gammal — redan omfattar flere tusen medlemmar och som bär namnet: " Kaniratförbundet ".
Kamratförbundet är en sammanslutning mellan den svenska och finsk-svenska ungdom, som hyllar förbundets grundsatser och som — till dessas häfdande — antagit tidningen Kamraten som sitt litterära organ.
Kamratförbundets grundsatser äro uttryckta i följande program: en brinnande fosterlandskärlek, en ärlig sträfvan att väl fylla hemmets och skolans plikter, en öppen håg för oskyldig glädje, bildande lek, härdande idrott, ett vänfast kamratsinne i alla lifvets skiften.
Till ett inbördes kännetecken bära förbundets medlemmar det gemensamma " Kaaaarataaaärlcet ' ' som af förbundet antagits, och som utgöres af ett gyllene K (» Kamrat- förbundets » initial) på en heraldisk sköld, och hvilket märke tillhandahål- les alla Kamratens prenumeranter och läsare genom tidningens expedition.
Ett prenumerationskvitto på Kamraten för år 1898 blir med viss- het en af de kärkomnaste gåfvor för den uppväxande ungdomen.
FRITHIOF HELLBERG, Stockholm.
Förädlade Kaffetillsatser, S r ø ^ A GÖr kaffet homogent, välsmakande, sundt, nä / rande och.
billigt.
B e g ä r h o s e r n ä r m a s t e h a n d l.
KroiibafFe o c h Utställninjfsbaffe-
