# ID: svediakorp-per1162
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1897
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,470
# sentences: 608
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, N; r 51 (522) Iduns Kungl.
Fredagen den 2 4 december 1897.
Prenumerationspris pr å r: Idun e n s a m Iduns M o d e l.
, fjortondagsuppl.
Iduns Modet., mänadsuppl Barajarderoben Redaktör och B y r å: kr.
5: » 5: » 3: &gt; 3: — — — — Klara södra kyrkog.
1 6, 1 tr. Öppen Allm.
kl. telef.
6 1 4 7.
Riksrelef.
FR I T H 10 F Träffas 10] R4f&gt;.
utgifvare: HELLBERG.
säkrast kl. Redaktionssekr.
: J 10:de årg.
Utgifningstid: hvarje fredag.
2 — 3.
Nnrdling.
Hofboktr.
Lösnummerpris 15 Öre (lösnrr endast för kompletteringar.)
Annonspris: 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » 25 öre för hvarje päbörjadt tiotal stafv.
Utländska annons.
70 Öre pr nonp.-rad.
V å r a landshöfdingsfruar.
VI.
trefnad som kan utgå endast från en hus- moder, som rätt fattat sin uppgift och för- står att fylla den.
Men värdinnekallet på ett landshöfdingeresidens får j u ej inskrän- kas blott till den hvardagliga trefnaden eller ens till den trängre umgängeskretsen.
Med den ställning, ett landshöfdingepar intager i sin residensstad och sitt län, följer, som man vet, en konventionell skyldighet att re- presentera.
Men fullgörandet af denna skyl- Bertha Sjöcrona, född Elliot.
b / an man väl med rätta påstå, att den kvin- •y • n a, hvilken såsom maka blifvit ställd vid sidan af en man med framskjuten eller till och med ledande ställning i samhället, också bör utveckla en verksamhet af samma art, en verksamhet af initativ; eller bör hennes HEDVIG LAGERBRING, född NisbeUi; B ERTHA född S JÖCRONA, Elliot.
uppgift vara af mera passiv natur, den att stå stödjande vid sin makes sida, bereda honom den hemmets stärkande ro och tref- nad, som mer än något annat är ägnad att åt honom skänka kraft, så väl fysisk som andlig, vid fyllandet af ett ansvarsfullt och ansträngande kall?
Intetdera af dessa på- ståenden kan göra anspråk på att i sig inne- bära en absolut sanning, och det beror gif- vetvis på olika skaplynne, hvilketdera af dessa lika betydelsefulla sätt att motsvara sin kallelse en kvinna i sådan samhälls- ställning väljer.
Landshöfdingskan Bertha Sjöcrona synes oss hufvudsakligen hafva valt det senare sättet att fylla sin plats som maka åt den oförtröttadt nitiske landshöf- dingen i Skaraborgs län C.
A. Sjöcrona.
Såsom husfru på landshöfdingeresidenset Marieholm, berömdt för sitt natursköna, af Tidaåns armar omfamnade läge, har hon ock där skapat ett hem af mönstergill ordning och dock ett hem uppfylld t af den lugna harmoni, den välgörande känsla af hem- ANNA född HUSBERG, Forsberg.
dighet, hvilken af landshöfdingeparet på Marieholm nu snart under två decennier uppfattats på det mest generösa sätt, faller gifvetvis tyngst på värdinnan.
På samma gång dessa stora mottagningar utmärka sig för en storartad gästfrihet, allsidig omtanke
398 IDUN O, juletid, du helga tid Med hjärtefröjd och sinnesfrid, Var gladligt hälsad i mitt hus om gästernas välbefinnande och trefnad samt en förfinad smak, förstår värdinnan jämväl att mellan sina gäster dela den mest förekom- mande artighet, en uppmärksamhet, som uppskattas så mycket högre, som den kom- mer äfven mindre bemärkta gäster till del.
Ehuru väl det vackra och fulländade sätt, på hvilket fru Sjöcrona alltså fyller sin plats som husmoder och värdinna, är den mest i ögonen fallande delen af hennes verksam- het, hafva dock helt naturligt på henne, landshöfdingskan, ställts anspråk,då det gällt befordrandet på frivillighetens väg af vackra och välgörande ändamål, anspråk, dem hon alltid vetat att på ett värdigt sätt motsva- ra, o m än af naturen mera fallen för en verksamhet i det tysta på den enskilda välgörenhetens vida områden.
Vi ha härmed i kortet sökt gifva en bild af fru Bertha Sjöcrona såsom husfru och värdinna och gå nu att om henne lämna några biografiska uppgifter.
Landshöfdingskan Bertha Sjöcrona är född i Stockholm 1835 och där uppfostrad.
Hen- nes föräldrar voro professorn vid Karolinska institutet, den såsom läkare mycket anlita- de dokter Joseph Elliot, och hans maka Sophie Krook.
År 1867 trädde hon i äk- tenskap med dåvarande assessorn vid hof- rätten öfver Skåne och Bleking Cornelius Alexander Sjöcrona.
Efter att under några år ha varit bosatt först i Kristianstad och sedermera i Stockholm, sedan hennes man blifvit utnämnd till expeditionschef i civil- departementet, inflyttade fru Sjöcrona på våren 1880 såsom husfru i länsresidenset Marieholm invid Mariestad.
Tre döttrar och en son har fru Sjöcrona i detta hem sett uppväxa.
Döttrarna äro nu gifta: Bertha med statens landtbruksingeniör i " Wexiö Adolf Roos, Helena med assessorn i Svea hofrätt Axel Roos och Anna med assessorn i samma hofrätt Louis Améen.
Sonen Cor- nelius Hans studerar vid högre allmänna läroverket i Skara.
K. Hedvig Lagerbring, född Nisbeth.
Då grefve Snoilsky, landshöfdingen i Göte- borgs län, i höstas afled, diskuterades frå- gan om lämplig efterträdare åt honom såväl i pressen som man och man emellan med en hos oss sällspord liflighet.
Men så gällde det j u också rikets andra stad och ett af våra främsta län med stora kommersiella och militära intressen att bevaka.
Så m y c - ket mera betydelsefullt var det enhälliga bifall, som hälsade det officiella tillkänna- gifvandet, att direktören i försäkringsbo- laget Skandia, friherre Gustaf Lageroring, känd för sitt skarpa hufvud, sin affärs- mannablick, sina militära insikter och sin sällsynt vinnande och representativa per- sonlighet, blifvit hedrad med förtroendepo- sten i fråga.
A t t åter sprida hemtrefnadens sommar- värme och blomdoft i det bohuslänska resi- densets väldigagemak tillkommer alltsåfriherr- innan Hedvig Lagerbring, den nye Göteborgs- höf dingens maka.
Men dessförinnan före- står henne ett smärtsamt uppbrott från det K »?
Med sken från dina klara ljus, Med smyckad gran, med skogens doft Och barnajubel högt i loft!
0.
Carins.
gamla Stockholmshemmet samt ett vemods- fullt afsked från den forna umgängeskretsen och henne kära förhållanden.
Hennes spän- stiga, friska och glädtiga lynne skall emeller- tid säkerligen med heder bestå detta prof, liksom hennes världsvana och förbindliga älskvärdhet skola underlätta fyllandet af de sociala kraf, som äro förbundna med hen- nes nya samhällsställning.
Få torde kunna blicka tillbaka påett så sorg- fritt lif som friherrinnan Hedvig Lagerbring.
Född 1858, dotter af kammarherren Carl Gustaf Nisbeth och hans maka, Mathilda von Post, tillbragte hon sin barndom och första ungdom på det trefna gamla Tisslinge i Upland, fideikommis inom nisbethska släk- ten.
Syskonen voro sju, flickor och gossar o m hvarandra, yra och lekfulla — Hedvig den yngsta och skälmskaste af alla.
Också dväljas tusentals glada och sprittande min- nen från deras uppväxtår i hvarenda vrå af fädernehemmet.
Jular och andra högtider tillbragte familjen i glädje och gamman på godset Asbergby hos » farmor », friherrinnan Nisbeth, född von Ungern-Sternberg, en kvinna af utsökt, aristokratisk själsfinhet, älskad och vördad i lifvet och efter döden.
Friska vindar från landet förde Hedvig Nisbeth med sig till Upsala, dit hennes för- äldrar, då hon var åtta år gammal, flyttade för barnens skolgång.
Sedan läxorna voro lästa, hade hon tid.
öfver till de muntraste upptåg och spratt.
Men en dag slog hon knyck på sin fjortonåriga nacke och skolkade med berådt m o d från den eljes så omtyckta gymnastiken: läraren, en me- delålders kapten, hade fått laga förfall och hans vikarie, den tjugufyraårige löjt- nant Lagerbring vid Uplands regemente, var hennes nymornade värdighet » för ung ».
Men hon undgick ändock icke sitt öde.
Under den ungdomligt glada period i hen- nes lif, som, inledd med studentmötesbalen 1875, var en glädjens och nöjenas tid inom universitetsstadens societetslif, sammanträf- fade hon visserligen blott en gång med den unge, uppburne officeren, som under tiden slagit ned sina bopålar i hufvudstaden.
Men 1879 gaf hon honom sin tro, och 1881 blef hon hans maka.
Kapten Lagerbring, som med utmärkelse tjänstgjort vid generalstaben, lämnade militär- tjänsten, ungefär samtidigt med att han, år 1887, i egenskap af verkställande direk- tör ingick i bolaget Skandia, en ställning, som han numera utbytt mot sin ärofulla befattning i statens tjänst.
För friherrinnan Lagerbring hafva de sexton åren af hennes äktenskap förflutit ovanligt lyckligt.
En make, vid hvilken hon är innerligt fästad, tre lifliga och be- gåfvade barn, ett hem fullt af blommor och sol — en skapelse af förfinad smak och den varmaste hemkänsla — otaliga till- fällen till förädlande nöjen och konstnjut- ningar samt förmåga att älska, njuta och vara tacksam för det goda — allt detta har fallit på hennes lott.
Till den bakgrund af allvarliga och utvecklande samhällsplikter, som ödets sista pänseldrag skänkt åt hen- nes lif, är hon kanske ej minst att lyck- önska.
T.
K. Anna Husberg, född Forsberg.
Då landshöfdingskan fru Anna Husberg uttalat sin önskan att ej bli föremål för nå- gon utförligare biografisk behandling, tillåta vi oss att som den bästa textramen till hen- nes porträtt införa hennes egen skrifvelse.
Till Redaktionen af tidningen Idun.
Såsom redaktionen redan har sig bekant ge- nom hälsningar, dem jag låtit öfverbringa, hyser jag motvilja för den offentliga presen- tation, Idun tillärnat mig.
Kanske kan det dock för redaktionen vara önskvärdt att få den började serien fullständig, och jag vill fördenskull icke undandraga mig detta offer af mig själf.
Ett porträtt med- följer därför omsider.
Men hvad jag på det allra bestämdaste undanber mig, det är all slags text utöfver de allra nödtorftigaste data.
Dessa äro: att jag är född i Wexiö 1857 samt dotter till handlanden J. Forsberg och hans maka, af hvilka den förre tidigt bort- g i c k; att jag såsom ung flicka genomgått det i nämnda stad af fröken Amalia Graff- man grundlagda, numera i andra händer öfvergångna elementarläroverket för flickor; att jag efter slutade skolstudier tidtals vi- stats i Stockholm för utbildning i musik, men i öfrigt i föräldrahemmet, till dess jag år 1884 ingick äktenskap med dåvarande landssekreteraren, numera landshöfdingen Husberg, Wexiöbo liksom jag; samt slutligen att jag, såsom maka och familjemoder, stäl- ler hemmets plikter obetingadt i främsta rum- met och i all enfald tror, att det allmänna bästa befrämjas mest och bäst i och genom arbete i de enskilda hemmen.
Denna min uppfattning har grundlagts af den lyckliga erfarenhet, jag allt ifrån barndomen varit i tillfälle att göra, såväl hos föräldrar och syskon som hos andra närstående anför- vanter och vänner, af hvad ett godt hem verkligen betyder.
Detta hindrar mig dock icke att rättvist erkänna — om jag nu också icke för min egen person kan i någon synnerlig grad taga del däri — den kvinnliga verksamhet, som sätter sitt mål i stora och omfattande uppgifter af allmän art.
Hvad härutöfver skulle kunna sägas om mig är, så vidt jag kan finna, utan egent- lig betydelse och i alla händelser icke för- tjänt af offentligt omnämnande.
Jag tyc- ker för resten, att redaktionen bör vara mig tacksam för mitt förbud att meddela något annat eller mera än det ofvan sagda Häri- genom besparas redaktionen det stora be- sväret med att åstadkomma en utförligare biografi, på samma gång jag får nöjet att slippa se en sådan.
Och hvad Iduns läsa- rinnor beträffar, så ha de vid detta laget läst så många landshöfdingskebeskrifningar, att de helt visst icke räkna så noga med en mer eller mindre.
Luleå den 23 november 1897.
Med utmärkt högaktning.
Anna Husberg.
4.
IDUN 1897 fosterlands^ id för k v i n n o r m e d h u f v u d oeh h j ä r t a samt tid till öfverlopps.
&gt;Ärans och hjältarnes språk!
Hur ädelt och manligt du ter dig, ren är som malmens din klang, säker som solens din gång. » Så kvad Tegnér i seklets morgonstund, och Snoilsky, sekelslutets skaldedrott, be- sjunger stolt » vår välljudsrika svenska ».
Skönare än de flesta andra jordens språk, är vårt modersmål också jämförelsevis rikt; ty äfven om vi, vanliga dödliga, i dagligt tal nyttja blott ett par tusen ord, rymmas hundratusentals dylika i svenskans skatt- kammare.
Redan riksspråkets gångbara, klingande mynt utgöra en betydande na- tionalrikedom.
Därjämte ligger gömdt i vår äldre litteratur — likt andra fornskatter i den svenska jorden — myntadt silfver och guld med flydda tiders kraftiga prägel, s. k. döda ord, som, representerande en hel för- mögenhet, en gång, utsläppta i den allmänna rörelsen, väsentligen skola underlätta tanke- utbytet.
Och slutligen blänka på nysven- skans fält, i dess grufvor och guldförande floder tallösa korn af ädel metall, redo att myntas af mästarehand.
Hvarför känna vi oss då så ofta fattiga på o r d?
Hvarför är det oss ibland, som om vi gif vit ut sista skärfven?
Hvarför gripa vi till nödmynt och falska mynttec- ken, då fullviktiga hufvud- och skiljemynt stå oss till b u d s?
Ofta därför, att vi ej känna våra egna resurser.
Men den tid varder kommande, då den svenska ordskatten skall ligga blott och uppenbar för allas ögon.
Och den institu- tion, som skall förhjälpa oss därtill, är den minnes- och ärorika Svenska akademien, vårt språks officielle målsman, som den 20 dennes firade 110:de årsdagen af sin stiftelse.
Genom sina ombud, valda bland våra ypper- ste språkforskare, med hufvudsäte i Lund, låter nämligen akademien sedan några år tillbaka i ett monumentalt verk, kalladt Svenska akademiens ordbok, för evärdliga tider bokföra vara språkliga tillgångar från re- formationstiden intill våra dagar.
ter.
1811.)
Till allt.
» Sin kärlek mannen har till bisak bara, Men den är qvinnans allt. » (Strand- berg.
Sami.
Vitterhetsarbeten.
1857.)
Till af- grund.
» Hvarenda ton en afgrund af musik, Har- moniskt bottenlös! » (Atterbom.
Lycksalighetens ö.
1824.)
Till alarm.
» Iagh .. kom sent hem och giorde täcke alarm, så at somma mente, att Ryteen var dher. » (Karl XII.
Bref.
1701.)
Just på språkprofsinsa rnlingen s område finnes tillfälle till verksamhet för intelli- genta och fosterlandsälskande frivilliga, så- väl kvinnor som män.
Arbetet är intressant och utvecklande, tacksamt och hedrande.
Om medarbetarna, som bland sig räkna re- presentanter för nästan alla åldrar och yrken, skrifver docenten Theodor Hjelmqvist, en af redaktionsmedlemmarna, i sin spirituella och sakrika broschyr » En ny källa för vår fosterländska odling »: » Fastän spridda, bilda de på sätt och vis ett helt, som verkar för samma mål; de utgöra ett slags nutida motsvarighet till » Bauhütten » eller muraregillena, som upp- förde de väldiga domerna.
T y i det styc- ket likna medarbetarne dessa gamle kyrko- byggare, att liksom dessa helt gingo upp i sitt verk.
det Guds hus, som skulle resas, så träda också de tillbaka för det hela, Svenska Akademiens ordbok, som i sin tjänst tar både de stora och de små krafterna. » Skulle nu häadelsevis några af Iduns för vårt modersmål nitälskande läsarinnor med utprägladt ordnings- och språksinne, ma- nade af dessa ord, besluta anslå en eller ett par timmar af sin dag till främjande af det stora nationalverket, böra de gärna som förberedande lektyr läsa docenten Hjelmqvists ofvannämnda bok, » En ny källa », och därpå i bref till Redaktionen af Svenska akademiens ordbok, Lund, an- mäla sig som blifvande medarbetare i ord- boksföretaget.
Det förbindliga och älsk- värda svaret, som ej brukar låta vänta på sig, innehåller uppgift om det litterära arbete, man har att göra utdrag ur (» excerpera »), samt åtföljes af ett litet häfte » Anvisningar », som man bör noga begrunda, samt af pryd- ligablanketter tillnedskrifvandet af språkprof - ven (» excerpten »).
När allt är klart, d. v. s. när man på lämpligt sätt — genom lån af bekanta eller på bibliotek — skaffat sig boken i fråga, bör man, i fall denna är ett skön- litterärt verk, som man ej förut känner till, i ett bekvämt soffhörn stilla sin ny- Jämte grundliga förklaringar öfver ordens fikenhet, innan man vid skrifbordet under form, uttal, förekomst, betydelse och be- andra genomläsningen griper sig an med tydelseskiftningar lämnar ordboken — oeh antecknandet af mötande egendomliga språk- detta är för icke-fackmannen det intressan- företeelser: ovanliga ord eller vanliga sådana, taste af allt — talrika, ur den äldre och använda på ett ovanligt eller mindre vanligt nyare litteraturen hämtade exempel, språk- sätt.
I förbigående sagdt, medför ett dylikt prof, där orden förekomma i sammanhang studium af de respektive författarnas stil en med andra, barnsligt naiva, enkla och kärn- njutning af intimaste och angenämaste art. fulla, humoristiska, högtrafvande, grofkorniga Sedda i språkforskningens äfven svagaste ljus, eller sirliga, allt efter de tidehvarf, från få till och med svunna tiders skolräkenskaper, hvilka de hämtats, många af dem gamla rådstuprotokoll och tidningskungörelser — kära bekanta, de flesta af stort kulturhisto- det är erfarenheten, som talar — ett märk- riskt intresse.
ligt skimmer af poesi öfver sig.
Särskildt Se här några dylika, gripna ur högen!
att gratulera är den, som blir hänvisad Till bokstafven a såsom språkljud.
» När man till flydda seklers litteratur; ty rätt som störst gapar kommer A fram.
(Rudbeck.
Atland.
man där får sig de hjärtligaste skratt på 1679.)
» Bella lingua !- ropte hon om svenskan, Som hon fann en likhet ha Underbart med själfva bekostnad af våra » vördade fäder », göra italienskan I de många ljud på A. » (Franzén.
dessa en så varm om hjärtat, att man Skaldestycken.
1840.)
Till a såsom betecknande frestas att ta dem i famn.
Men är man ute- det första i ordningen.
: Jach är A och O,.
.
be- slutande modernt anlagd, gör man klokast gynnilsen och enden.
(Nya testamentet.
1526.)
» Han, mina tankars A och O. » (Stagnelius.
Sami.
att genast bekänna sin svaghet, då det skrifter.
1821.)
Till abbas (retas).
» Men Cerberus händer, att man af redaktionen får sig anför- och hon plä ' under tiden gnabbas; Ty Gumman trodt ett af bokmarknadens färskaste alster.
bar sin ro at med den besten abbas ».
(Livin.
När vid pass ett hundratal språkprof blifvit 1781).
Till adelsbref.
» Snillet är det enda adels- bref, som naturen utdelar. » (Geijer.
Sami.
skrif- uedskrifna, insändas dessa till redaktionen, 399 som därpå tillställer nybörjaren en för fort- sättningen af arbetet nödig, fin och human kri- tik, påpekande de viktiga ord man förbigått och de oviktiga man upptagit, ofullständig- het eller vidlyftighet i citaten m. m., samt — om man med heder bestått profvet — manar en att fortsätta, d. v. s. bekläder en med rang, heder och värdighet af » excerpist« vid Svenska akademiens ordbok.
Men — • men — men — uthållighet i arbetet bör man visa lika väl som diplomatisk nog- grannhet; eljes får j u ej redaktionen ersätt- ning för sin invigningsmöda.
Något af det allra roligaste är naturligt- vis, då man slår upp de gediget utstyrda häftena och där återfinner de språkprof man själf valt, gillade och fastslagna till evig tid: man växer för hvarje gång några tum i sin egen aktning.
Och ett tecken att man kommit in i den rätta stämningen är det slutligen, då man ej kan läsa en endaste rad utan att spana och speja efter rof åt akademiens omättliga ordbok.
Efter att hafva omtalat, hurusom i den storartade, under utgifning varande engelska ordbokens tjänst ställt sig icke mindre än 1,300 frivilliga samlare, de flesta utan annan lön än äran, yttrar professor Gustaf Ceder- schiöld i sin för ett par år sedan utgifna broschyr » Några meddelanden om Svenska aka- demiens ordbok »: » Säkert är, att arbetet på den svenska ordboken skulle gå betydligt lättare och fortare, om företaget vunne större under- stöd från den svenska allmänheten; som det nu är, fördröjes ej sällan redigerandets fortgång däraf, att i samlingarna yppa sig luckor, som redaktörerna själfva i sista stund måste söka fylla.
Ibland är det helt vanliga ord eller betydelser, på hvilka nog goda eller nog gamla eller nog unga exem- pel fattas.
Här skulle frivillig hjälp hafva kunnat lätta väsentligt.
Då Svenska aka- demien - för ett par år sedan i tidningar ställde en uppmaning till allmänheten att bidraga med insamlande af språkprof ur litteraturen, efterkoms denna uppmaning- blott af några få personer. » Denna uppmaning lästes förmodligen då företrädesvis af män.
Få se, hvad den nu har för verkan, då den genom en ord- bokens ringa tjänarinna härmed upprepas för kvinnor!
Tora Kjellberg.
# Ett hjärtligt tack ber jag all härmed få uttala Ull alla de många, som i dessa dagar med anledning af tidningen Iduns 10-års-jubileum visat mig personligen och det företag jag leder så talrika prof på vän- skap och välvälja.
Enär den sistförflutna veckans nummer Idun utgjordes af julnumret, af hvilket långt i för- väg måste göras färdigt, har jag ej förrän nu kunnat frambära detta mitt enkla, men varma tack.
Med utmärkt högaktning Frithiof HellTberqr,
IDUN 400 På julaftonen.
» J.
J e t var en välsignad sak att det där • fattiga folket miste sitt sjuka barn, » sade Beda Ström till sin man, som satt och lackade in julklappar, » när jag fick höra det, tänkte jag strax: det är då riktigt som hade de fått en julklapp af vår Herre! » » Hm — hvem vet o m de taga det så, » svarade mannen litet kärft, » jag har aldrig hört dem säga ett knotande ord och p o j - ken, stackaren, såg alltid nöjd ut med sin värld. » » Nöjd, » upprepade hon, » ja, det kunde han väl vara, så länge han inte begrep sitt elände — hade han bara fått lefva några år till, skulle man nog fått se på annat.
.
.
Nog tycker jag att de föräldrarne böra vara glada och ur fullaste hjärtan erkänna, att det bästa har skett. » » Skulle du ansett det för en glädje, o m lille Gusten dött i influensan i fjol, » frå- gade han och de vackra, uttrycksfulla ögo- nen fäste sig skarpt på hennes unga, sorg- lösa ansikte, » skulle du tackat vår Herre och känt dig till mods, som hade du fått en kärkommen gåfva? » » Det blir ju en helt annan sak, » tog hon ifrigt till, » Gusten är ingen krympling och vi äro inte fattiga.
Man skall väl tänka på omständigheterna. » » Naturligtvis — det blir en helt annan sak med oss, » — han slängde några paket i en närstående korg, som var nästan brädd- fylld med julgåfvor — » så, nu må det vara slut för denna gången. » Hon ordnade med van hand de upp- trafvade sakerna på skrifbordet.
» Slut, visst inte, Ingas docka, Bertils bilderbok, Güstens - trumpet ligga j u där uppradade.
Så tokigt, du tycks ha glömt något för hvar och e n!
» » Jag har ingenting glömt, » gentog han allvarsamt, » men jag tycker, som sanningen är, att de få alldeles för mycket.
De må- ste bli nöjda m e d mindre.
Småsakerna där kunna få bli till hugnad för den där flickungen, som mistat sin bror.
Jag är inte säker på, att hon har förstånd till att resonnera så klokt som du. » » Å h Gösta! » utbrast hon och den djupa rodnaden visade, att hennes lifliga natur träffats på en känslig punkt.
» Du har in- genting att förebrå mig, jag har verkligen redan tänkt på att låta Lisa gå till torp- stugan med åtskilligt smått och godt.
Några gamla leksaker ha minsann också fått kry- pa ner i korgen.
.
.
jag är inte fullt så stor egoist, som du tyckes tro. » Och hennes lilla röda läpp darrade af förtrytelse och hon knackade med sigillet mot bordkanten för att ge eftertryck åt sina ord.
» Egoist, åh nej, det vill jag inte precis påstå.
Men saken är den: du och jag ha haft det alldeles för solljust och lugnt här i lifvet.
När vi skymta skuggan af sorgen, söka vi att rosenfärga äfven den.
Det ger en sådan skön lättnad, en sådan ljuf sinnesro, att vid åsynen af andras olyckor och förluster kunna utbrista: » det är det bästa som sker! » Men tro mig, när be- dröfvelsen kommer och knackar på vår egen dörr, får pipan en annan låt. » » Det kan nog vara sant, » medgaf hon lamt, » men från ' det ena till det a n d r a — skola vi verkligen inte bry oss om fler julgåfvor till barnen? » » De få alldeles tillräckligt, » afgjorde han, » det var j u omtänksamt af dig att vilja skänka bort någon afdankad rodocka, kan- ske utan både armar och ben.
Men den här, ser du » — han lyfte på en af de vackra, prydliga leksakerna — » den blir d å e n sann ögonfägnad, en frisk ogrumlad glädje- källa. » I detsamma gläntade det på dörren och en liten sexårig kerub tittade fram.
» K o m, min älskling, » ropade fadern, och den lilla lydde genast maningen med dan- sande steg och leende min.
Men framför bordet stannade hon med en skygg fråga tydligt afspeglad i sina stora ögon.
» Ja, du får se på alltihop, » sade fadren, som förstod att tyda hennes blick.
Och visande på de utbredda föremålen: bilder- boken med sin stora, bjärtmålade titel- plansch, trumpeten, som sken med mörk- gul glans, dockan, leende ur en sky af flor och glitter, tillade han: » Gå efter syskonen, så kunnen i samt och synnerligen få roa er med att se på, hur jag lackar in jul- klappar till lilla Stina i torpet. » Och när småttingarna samlat sig i ring kring skrifbordet, gick Beda ut och ställde med tillredelser för aftonen.
T y på doppare- dagen blir det egentligen ingen ro för hus- modren, förr ' n kloekan slagit sju.
H o n hade femtio Martas bekymmer: hon krusade ett papper kring julskinkan, lämnade ut duk- tyg och ljus till julbordet och påminde om att lutfisken inte skulle få koka för länge.
Hon lade upp » julhögar » till tjänstfolk och barn: en vörtkaka, en skrädd kaka, en hvete- bulle, en julbock med russin till ögon och mandelrandade horn.
.
.
Allt gick efter gam- mal vana, rätt och riktigt, men under de väx- lande bestyren fick hon jämt för sig en gam- mal sägen.
Hon kunde ej bli den kvitt, den förföljde henne i hvar vrå och några skälm- aktiga ord, ryckta midt ur sagan, ringde retsamt för örat, ord, som hon skrattat åt i sin grönaste barndom och redan då fun- nit så ologiskt öfverdrifna: » Hvad far gör är alltid det rätta. » Alltid det rätta — om han så byter ut kon mot en gås och se ' n gåsen mot en skäp- pa rutten frukt.
A c k, det blir ändå alltid till välsignelse, de skämda äpplena förvand- las i fullödigt guld, dårskapen vändes i vis- dom och fars dumskalle står på sistone i ljus gloria.
Ja, så är det i äfventyrets brokiga värld, men hur står det till i den gråa verklighetens, månne?
Nå ja, nog var det dumt, ja, rent uppåt väggarna att ge Stina i torpstugan de där nya leksakerna.
Hon hade minsann kunnat vara tacksam, om hon fått de gamla.
.
.
Men Gösta handlade och resonnerade ibland, alldeles som hade de en guldgruf va att ösa ur.
Inte hade de några lysande affärer, visst inte!
Hon fick sannerligen hålla ske- den i vacker hand och se till att det räckte till alla de små munnarne.
Och hvad det beträffade med det där solljusa lugnet, som han så mycket ordade om, så nog hade de, som alla andra, sina bekymmer, sina mörka stunder.
Men han hade alltid haft så öfverspända idéer om plikter och broderskap.
Och han fick stundom ingifvelser, visserligen vackra och högstämda, men orimliga och kostbara.
Men- allt oaktadt, var det ej just den där oberäkneliga, hjartevarma sidan i hans karak- tär, som gjorde honom så tilldragande?
Den förutan hade han väl aldrig blifvit hennes egen älskade Gösta, den förutan 1897 hade han nog låtit kärleken fara och läm- nat henne åt sitt öde, tråkande med siffror i all sin dag.
Hade han inte kunnat få en rik flicka, om han så velat, j o, det visste hon då lika säkert, som att han icke hade fått det, han, med sina vackra ögon, sitt vinnande sätt och sin ståtliga figur — för att nu inte tala om alla de där inre öfver- glänsande egenskaperna!
Ja, hvad far gör är alltid det rätta, det måste hon verkligen medgifva i sin känsla, fast förnuftet protesterade och upprepade kallt, öfvertygande: » Jag har ändå rätt, de kunna ej annat än tacka Gud därför, att han tog bort den där sjuka barnungen.
Det är som en julklapp, en riktig julklapp. » Måhända lydde hon den högre kärlekens bud, måhända handlade hon rätt och slätt för att behaga sin herre och man, alltnog när middagen var undanstökad och det led mot den efterlängtade stund, då granen skulle stråla och gåfvorna skiftas, begaf hon sig, försedd med en fullproppad korg, raka vägen till torpstugan.
Och lilla Iuga fick följa med.
Stugan låg helt nära, det var endast att gå genom allén och sedan vika in på en liten slingerstig.
Julvädret var härligt o c h, kylan hade inte sprungit upp högre än till några grader.
En sådan stjärneprakt!
Det blixtrade och blinkade på alla håll och kan- ter och plejadernas sjutal lyste fram i tyd- lig klarhet.
Hela jorden var högtidsprydd.
De rimfrostiga grenarne rubbades stundom af flaxande vinge och farande il och då sål- lades en skur af glittersnö ner öfver deras hufvuden.
» Mamma du, » sade lillan gladt, » jag tycker om det, det är precis som strösocker. » De voro snart framme vid målet.
Torpstugan tillhörde ej dem, ty Bedas man var jägmästare och han hyrde lägen- heten af en förmögen bonde, som just ej ansågs vara någon fader för sina under- hafvande.
Det var ett lågt, torftigt hem, men brasan flammade därinne på härden och återskenet fladdrade rödaktigt öfver drifvan.
Man skymtade en liten julkärfve, som vänligt reste sig vid knuten.
En jul- kärf ve — vid den synen kom Beda ihåg att hon hört någon yttra: » Torpar-Lars har inte vett till att ta vara på något, lägger han inte styfvern i brännvin, så lägger han ändå ut den i onödan. » Och hon tänkte med en viss medkänsla: » Detta är också i onödan, men det är också en yttring af kärleken.
Det är vackert att ta några smu- lor af sitt surt förvärfda bröd och kasta ut det för fåglarne, vackert att midt i sin sorg tänka på att hugna någon medskapad va- relse.
.
.
Sorg, ja, o m det nu är sorg, egent- ligen borde de ju tacka och vara glada! » Så stego de på och knackade.
En väl- villig hand drog genast undan klinkan, och efter den första öfverraskningen hälsades de af ett lågmäldt: » God jul. » Beda hade en snabb praktisk blick, hon såg i ett ögonblick att spiselflamman kasta- de sitt muntra sken kring nylimmade väg- gar och renskuradt golf.
Men hon såg dess- likes att trästaken på bordet — fattigmäns- granen sirad med kulört papper — saknade ljus och att bordet ej täcktes af någon duk.
Så fattigt var här inte att dessa små an- ordningar ej kunnat åstadkommas, det visste hon med all säkerhet.
Således rådde här verkligen djup förstämning, mannen som förläget reste sig från stolen och gjorde en tafatt bugning hade också starkt rödgråtna
1897 ögon och hustrun såg blek och bitter ut.
Till och med flickungen visade ett litet mod- stulet ansikte och vågade ej ge luft åt den nyfikenhet, som glimtade fram under de långa ögonfransarne.
» I hafven fått sorg till jul, och jag kän- de mig manad att gå hit och beklaga den, » sade Beda lågt och tryckte den fattiga kvin- nans stora röda arbetshand.
» Vi ha fått det, » ljöd svaret med tungt tonfall, » det frågas väl för resten inte efter antingen det är jul eller påsk. » Beda hade den där vanliga frasen på läpparne: ni får tro, att det är bäst som sker; men hon teg och vände sig till mannen, som saktmodigt inföll: » Ja, när tiden är ute, så måste människan bort.
Och jag för min del vill inte klaga, utan tro att Herran handlat i kärlek.
Vi hade ju dessutom ingenting att bjuda honom på här i världen och han var en klen stackare, som frun nog v e t.
.
.
Men hur det var, så är det ändå tomt att titta dit bort åt väggen till. » Hon följde riktningen af hans blick, ja, där hade ju den lilla sängen stått.
» I fån trösta er med, att hans lidanden äro öfverståndna, » sade Beda, men hon tyckte att rösten lät tom och klanglös.
» Det är som hade de fått en julklapp af vår Herre, » ljöd däremot pinande klart genom minnet, » de böra vara glada! » » Det är värst för m o r », fortfor mannen, » hon finner ingen riktig, tröst i Guds ord. » Därpå satte han sig till ro vid bordsändan, och efter en liten tryckande paus vände sig Beda åter till kvinnan » Jag har med mig några matvaror åt er, jag vet nog att det ej är tröst för ett sorgset hjärta, men det är ändå en liten påminnelse om att det är högtid.
I han ju i alla fall ett barn kvar att fira jul med.
.
. » Och hon försökte nå flickan med en smekning, men denna vek skyggt undan och nappade tag i modrens kjol.
Beda plockade hastigt upp gåfvorna.
Där funnos ljus för den utkrusade staken, där funnos risgryn och äpplen, skinka och jul- bulle.
Och där funnos fars orimliga ingif- velser: paketerna till lilla Stina.
Inga ville genast bistå henne med att bryta dem och den saken mötte naturligt- vis inga hinder.
När Stina fick se dockans glitterhölj da gestalt, vidöppnade hon sina stora, blyga ögon, de glädjestrålade, de frågade, de undrade: är hon verkligen min?
Och så kröpo de andra småsakerna fram likt fjärilar ur sina puppor.
Ej under att det fattiga barnet glömde sorgen och j u b - lade i stundens fröjd.
Men Beda smög en bunt skirt, klarhvitt tyg i den sörjandes hand.
» Jag tänkte att det kunde behöfvas vid ett sådant här tillfälle, » hviskade hon.
Det bittra draget kring modrens mun blef vekt och hon såg med ett outsägligt uttryck ner på de luftiga veck, som snart skulle multna tillsammans med hennes älsk- ling.
» Tack, » frampressade hon enstafvigt och tog ett af de skänkta ljusen och stack ner i julstaken.
Och när hon hade tändt, frågade hon sakta: » Kanske frun vill se honom? » Beda hade en sjuklig motvilja för att se lik, men hon bekämpade sig och följde med in i sidokammaren, där den lille döde låg på ett sofflock.
» Kanske ni tycker det är svårt att se IDUN sådant, » sade mannen, som kom stöflande tätt efter.
» Äh n e j!
» » Ja, det är nog bäst, » menade han på sitt lugna, tålmodiga sätt, » frun har j u själf barn.
.
.
När man har grön säd på rot, är det klokast att vara beredd på ovädersda- gen.
Det går ingen säker. » » Det är sant, » svarade Beda ödmjukt, och när den stackars kvinnan vek undan lakanet och lyste på det lilla vaxbleka an- siktet med dess prägel af orubblig hvila, föllo tårar af varmaste deltagande ner öfver hennes kinder.
Men modren stod där och stirrade med sina torra, dystra ögon och vid åsynen af främ- lingens rörelse framstötte h o n: » O m det bara inte hade skett nu, just nu vid jul- tiden.
Det var så bittert.
Jag kan inte taga det såsom Lars och tycka det vår Herre handlat med oss i kärlek.
Jag har bedt honom om en ändring, det har jag visst gjort både länge och väl.
Men jag ville inte ha den på det viset.
Jag ville att gossen min skulle bli frisk och färdig.
För Gud är ingenting omöjligt, står det ju i skriften, och det ordet förlitade jag mig på. » Hon pressade läpparne hårdt samman, höljde hastigt öfver liket och följde tung- sint efter dern in i stugan, där Stina högt fröjdade sig öfver julgåfvorna.
Hon såg på barnet skarpt, förebrående, men tog likväl emot den framräckta bilder- boken, bläddrade i den ett tag och lät blicken sorgset hvila vid ett litet färggrant gossebarn, som satt och smekte ett lam.
» Detta skulle han tyckt om, » utbrast hon och — märkvärdigt nog — härmed var tårekällan öppen.
Men med tårarne kom hugsvalelsens lätt- nad, och när Beda tog farväl, mumlade hon rörd: » Gud välsigna frun, som hittat hit på en sådan kväll. » » Vet du, mamma, » sade Inga, då de vandrade hemåt, » Stina berättade att förra julen hade de haft en gran, en riktig gran, fastän inte större än att den kunde stå på bordet.
Och där hade varit ljus i den, ljus och pappersstjärnor.
Och de hade haft jul- halm på golfvet och hennes pappa hade talat om historier, de hade haft så roligt, så roligt — det är allt bra synd om dem n u!
» » Men hon gladde sig ju åt leksakerna, » afbröt modren tankspridt.
» Ja, men hon sade så många gånger: » Om det hade varit som förra julen, om Sven hade lefvat och fått se allt detta! » Det gick ett styng genom Bedas hjärta.
Förra julen, åh, då hade hon inte tänkt på vare sig att hjälpa eller glädja, då hade hon inte låtit en glimt af det rika solljuset tränga in i denna skumma, fattiga tillvaro.
Men hon var ju så nyss ditflyttad, hon kände egentligen inte till förhållandena, visste bara att de hade ett obotligt sjukt barn och voro fattiga.
Nå, det måtte väl varit nog, visste hon inte tillräckligt kanske, jo, egoismen hade inte lätt att finna något kryphål.
» H v a d det skall bli roligt i kväll, » fortfor den lilla, » jag tror knappt jag kan vänta tills vi ska börja med julklapparne, dröjer det mycket länge, mamma? » Då de kommo under de stora rim f rostiga almkronorna, pladdrade hon också oupphör- ligt o m den kommande förnöjelsen, och de voro inte långt hemifrån, då hon plötsligt anmärkte: » Men hvarför svarar du inte, mamma? » 401 Modren, som gått till rätta med sig själf, sade med en suck: » Mitt barn, jag gick och tänkte på, att den gode Guden vett oss så mycket godt, att vi aldrig kunna vara nog tacksamma. » » Men nu har ju Stina också fått, » sade Inga med en instinktlik öfvertygelse o m att en plikt var fylld och ett tackoffer framburet.
» Hon hade aldrig sett en så- dan docka förr.
.. men, mamma, nu äro vi ju hemma, se, se, det är redan t ä n d t!
» Ja, där låg hemmet så inbjudande fram- för dem.
Inga gardiner voro nedrullade, utan gran och grenljus strålade fritt ut all sin prakt i den mörka vinterkvällen.
Inga klappade i sina små händer och ilade i förväg.
Så snart Beda kom inom dörren, möttes hon af jublande välkomsthälsningar.
Bertils lilla blossande ansikte begrof sig i hennes silkesmjuka muff, Gustens små smekande armar lade sig som en kedja kring hennes hals.
Hur var det han sade, den fattige man- nen, j o: » När man har grön säd på rot, är det klokast att vara beredd på oväders- dagen.
» O, hon tyckte nästan, att hon fruktade för solljuset, därför att det v Hr Set klart.
Det var något brännande däri, för mycket af det goda, för fullt, för rikt.
Men funnos där ej tusenden, som hade fått lika mycket som hon.
.
.
lika mycket, ja, dubbelt m e r?
Den tanken sökte hon trygga sig vid, medan hon tog af sina varma, präktiga vinterplagg och skakade det lätta snöpudret ur bäfverkragen: » Där finnas de som ha ' fått lika mycket, ja, dubbelt m e r!
» Men oaktadt det kämpande motståndet, kunde hon dock ej rycka sig ur missmodet, det lade moln öfver hennes panna och tvång öfver hennes väsen, och när mannen slöt henne i famn och hviskade: » God jul, lilla mor, » brast hon i häftig gråt.
Och medan småherrskapet beundrade granen och väntade på julklapparne, fingo de två en liten lugn stund, då bon bikta- de för honom sina intryck af ångest och smärta, och då han med kärleksfullt allvar intalade henne tröst.
Men när julglädjen stod högt i tak, när små röda läppar tac- kade och jublade och klara ögon strålade af ogrumlad lycka, då gingo hennes tankar, tyngda af hemligt ve, bortåt den lilla slinger- stigen i snön.
Hon tänkte på det luftiga svepningstyget, hvilket hon lagt som gåfva i en modershand, tänkte på den tomma väggen i torpstugan, på det stackars gräm- da hjärtat, som fåfängt sökte trösta sig med den tanken, » att det var det bästa som skett. » För första gången kände hon sin lycka såsom ett ansvar och välsignelsen såsom en öfverfull bägare, af hvars innehåll hon ej blott skulle själfviskt njuta, utan äfven dela med sig.
Anna * &lt; Knutson.
* €r \ / rid- och / röjde / ull jul önskas alla våra kära svenska hem af Iduns • Redaktion.
IDUN •402 Vi Iduns tioårsfest.
M vilja främst Den förste När hälst Hur gladt I ed anledning af tioårsdagen af denna tidnings första utgifvande hade Idun inbjudit ett större antal af sina medarbetare, gynnare och vänner till supé å Grand Hotel i Stockholm fredagen den 10 dennes.
Vi hade därvid den äran och glädjen att till ett antal af omkring två hundra personer, se för- samlade många af dem, som med handling och vänskap stått oss bi under det gångna tioårsskedet.
Vid supén framförde redaktör Frithiof Hellberg sitt tack till samtliga medar- betare inom officinen liksom till alla utom den- samma, som med intresse och välvilja be- fordrat dess framgång.
Redaktören för Nya Dagligt Allehanda hr J.
A. Björklund samt riksantikvarien hr H. Hildebrand svarade å gästernas vägnar.
Vid desserten föredrog tidningens redaktionssekreterare följande verser: Till k a m r a t e r n a Del I är ett rassel arbetssalen ångan Och remmarna stönar rastlöst Och under pannorna Oss själfva I Vi bli och Och åren komma Men remmarna Till sist Från evigt Och vef Stå stilla Det Och mund hö ^tidsstämning stämning, höra det tack, Gif hit lifvets Att vi Vår gråa För våra De skönaste » Nu vilja va.
till för De ännu icke när vilja Som i krans, Hvar Vi mund rund, samma en med färgers hvila timmar töm fint Och lyfte Till lustig / lek våv Från vän Och sträckta aldrig Och jag ärlig rem ej hvem trägna hur bli därför Jag skulle Uti de nu Med att inte jag hvad legat kan snäll!
på.
nesa, till Iduns ej dock hör ej göra år nog af ej är mer har gått, mig till ni fått.
festen Fallström Och Iduns i andanom granna af kom, salen med de ge Utaf talen, stränga vers oss skål det ser lyraris gull famnen sä full.
väl fru förvisst Petterkvist, bra hon har det, hon och blid skiner står gladt gardet: och fryntlig — dricks gamla godt nerv värf gamman.
Och T moster Jag ser ej Ruffen där Emma ' », bredvid?
trind i hemväfd Hon inslag Och kanske själf!
Och tänk, » solfva » hvad och nog spunnit hay ränning.
hufvudbry på rar, klän ' ning, också Att se därpå, att frågor fråga.
bort &gt;glada » ej i sitt tag, slag.
Och nu Det passar farväl, Att sen Så pratar herr just jag stycket, tegat jag redaktör!
i i ett för Jag hoppas dock Och dricker er kör, mycket.
mitt och prat Iduns ni tål skål.
# Från Iduns läsekrets.
tack.
sä hon många angående A t t för m i g besvara alla frågor angående fru- stugan blir nog svårt, emedan jag aldrig tittade i taket, ej heller gaf akt på, h u r u väggarna sågo ut.
E t t vet jag dock, att dörren var låg och fönstret litet.
O m en n y b y g g n a d eller en stor reparation skall företagas, vet n o g hvarje bygg- mästare på landet, h u r u en g a m m a l t a s å s s t u g a skall se ut.
M e n inte k a n det vara praktiskt att i ett modernt r u m ändra kakelugnen till spi- sel och i taket sätta u p p eparrar.
E n dylik än- dring kilade snart upp till en 300 kronor.
I min fru- stuga ämnar jag som sittplatser använda 8 simpla brasstolar samt låta m å l a u p p 4 g a m l a antika trästolar, s o m jag på en auktion köpt för en krona.
För allt för stora onödiga utgifter skall m a n akta sig.
P e n n i n g a r äro en odryg vara, s o m m a n behöfver n o g a sköta, o m den ej skall smälta bort likt s n ö n o m våren I slöjdskolor och Miot- an-rtalter får m a n den billigaste väfredskapen, m e n kanske allra billigast ändock är att köpa den på sin hemtrakt, ty frakten blir j u g a n s k a stor, o m v ä g e n är lång.
P å belysningen gaf jag ej akt, m e n m e d talgljus i tennstakar blir det nog bra.
Grenljus af talg vore ju alldeles öfverdå- digt bra.
A t t på v ä g g a r n a anbringa stänger, p å h v i l k a m a n hänger stycken af g r a n n a väfnader, lyser mycket upp det hela.
er bättra.
nästa jag Och ut må, tåga », S v a r till » en f r u f r å n l a n d e t » en frustuga.
förkättra, sig än med trötta prydda Och bara står Iduns äro v Ellen Bergström.
led.
själf när Jag man hon sägas då fest vara kan fast kvinnan hon Ett mest och vill att mer om har resa.
mig mänska gladt.
För den utredande och belysande artikeln i f r å g a n » Gossar och skjutvapen » i n:r 48 af I d u n, undertecknad C.
T h.
M — r, skulle jag bra gärna i tidningen vilja få framfördt ett vördsamt tack till förf.
Det var en heder att få svar från sådant håll, och jag anser, att G.
T h.
M — r gjort oss föräldrar en stor tjänst m e d sin förträffliga artikel.
H u r u ett sådant tack bör vara affattadt och underteoknadt, hänskjuter jag till redaktio- nens åtgörande.
M e d utmärkt högaktning förstå, tänka blygas lofva fatt.
— böra våra läsare och vänner förnya prenume- rationen för det kommande året på såväl Idun som Modetidningen och Barngarderoben, på det att intet som helst afbrott i tidningarnas regel- bundna expedition må behöfva uppstå.
Mellan- dagarne mellan jul och nyår äro härtill de allra lämpligaste.
Hotel alls jag jag En är ä ' / god tid drömma, kan Än gång som # var Grand arbetsammas Men en det Snorre.
glömma.
på skam en nu ä ' fart ni kunde har Och glad ~ — redaktör!
hvad ni 6fien det nog sjunga!
aldrig kan Till och nummer, underbart vågat mig frisk tunga jag bjuden åter i nästa muntrast blad slummer, Moster Emma.
haft • » skaft *!
äfvenså och öga vänner Juvelerar Men, då Ej stötta, * j händer delning Till trötta, skuldra börda dem till vet lärksång Att andra en sida; prosans Jag Och stund simpla broders att af äflans jag liksom gaf unga, kraftens och dagar vägar, — redaktör, kan Så tillsamman minnas Hur du vänta vår höra Det Hur tunga, och och mödans Kom vi vår en Hör skrif: minnas ».
öfverdådig tankens villigt fé I festligt sekund, starka fogade I K. mellan mulna hvad finnas, runa ock hvar spänstigt Hur De glida, genom Att glans som dagens Sig De för arbetstimmar Kanske gif minnas vilja Men fröjd stund blomsterkrans blommor, Då Vi med flydda, morgon en T. Idun släppa, verktyg oss Hur grydda!
vid skola Det höjd känna, — smycka kände i står Hur röda, som log sen pigg Och bränna: hvad börjar Jag Vi ut dagar tack Omöjlig vår vill knäppa.
vi i Herr arbetsniöda.
främst är Och Och sin läppar Till I d u n s rum, griper slitna Och Men Johan Nordling.
minut vida ej rosor må ibland skalkstaf, och ropa Ett Vi feberskum spände en tar Så m ar nått kamrat, rikt Men Af vi våra Liksom panna; som uret ord, Och slut, en bleka En Vi måste De Men stanna, vår andlöst Då Osynlig bana.
i En Och för tyst ur rågan minnas Då.
.
.
dr if slamrar hjulen torka gaf — kamrater!
vi Och middagsstund, från sin svettens Vi bland när Ånyo gifves: hjul så sin nu Så y alla sig dater bedrifves, man, på han och hvad Ett hvardagsvana blir Då Och Af små, gå en rassel och odelat ord sist.
gällde; Idun Nog Så blifva.
och varsel Maskinens siste det med Kamraten dag och åren hetast till för vi och gång, plötslig Det stora kuggar som och Frithiof styra?
drifva en man En dag drifhjul, axlar den dust Ja, yra?
synrand till lagt pendelslag böljorna, vår allt vi urets bullrande Till Dä ha till räknar från takt förbrännas.
lyssnar Ut glida.
spännas, att denna varm och oförtruten lemmar Hvem larm svedande bölja Maskinens Hvem Idun.
döfvande ställde, först, i förvisst ledet en iankar, Vår ock i Efter kaffet samlades man kring bålarne, och afiöste där det ena talet det andra.
Bland dessa framstodo särskildt ett humo- ristiskt anförande af fru Lovisa Petterkvist (författarinnan fru Alfhild Agrell) samt upp- läsandet af ett hundratal telegrafiska häls- ningar från alla delar af landet.
Bland dessa funnos ock instuckna följande verser af den kända signaturen » Snorre », hvilka vi afslutningsvis anföra, då de helt visst böra intressera våra läsarinnor: vida, Där I ock i minnas Den 1897 drogo och ledt togo.
e ANDEKSOJ 1 Jakobstorg- 1 fattas fruar, ungdom Författarinnorna sett, ljuft gamla Ringar, Broscher, Till näpna Och där Och tänker mellan heller jag små står bara ftoveller.
på den gourmet ' n, stipén Armband, Kedjearmband, Bref läsarinnor!
M e d både förvåning och ledsnad har jag i I d u n s senaste n u m m e r läst först » Augustas » förbitt- rade utfall mot » Isa », » så » Isas » svar och n u senast » Ellens » försök att i sin stad nedgöra stackars » Isa&gt;.
— ser Jörgen, Iduns er besvaras Kedjor.
Nålar, omgående.
Silfverarbeten, Bordsilfver.
Modernast Solidast!
Billigast!
IDUN 1897 Det är med anledning häraf jag vågar komma med en liten bön, som jag länge väntat, på, att någon värdigare än jag skulle framställa, och den lyder så: Käraste Iduns läsarinnor!
Skola vi ej försöka komma öfverens om, att ej göra oss löjliga genom detta ständiga tvistande om likt och olikt, hälst i frågor hvarom man ej kan tvista, som t. ex. om smakfrågor.
— Eller boren och domen I » Isa » skrifver en liten uppsats om, hur hon tänkt sig sitt hem.
Hon gör själf upp den lilla skissen därtill, oberoende af modet och de stora möbelmagasinen.
Det är luftigt, soligt och gladt därinne i den lilla fantasivåningen, och man kän- ner, att den som inredt den åt sig, är en per- sonlighet.
Nästa gång Idun kommer ut, innehåller den en hetsig artikel mot den lilla hems-interiören.
Man får ovillkorligen det intrycket, att » Augusta » känner sig personligen förolämpad af Isas skiss och » Isa » skrupensas upp ganska skarpt, — så, i nästa nummer, försöker » Isa » urskulda sig med att hvar och en ju bör få ha sin smak — och så tror man väl att&lt;M ämnet är slutdebatte- radt.
Men nej!
Nu kommer » Ellen » med också ochjförkrosssar » Isa » totalt med att tala om, hvad hennes man tycker om » Isa », » Augusta » — och henne själf!
Käraste Iduns läsarinnor, jag skulle ej heller i dag vågat framträda för offentligheten i denna sak, om jag ej visste, att så många af Iduns läsarinnor liksom jag tänka och tycka, att Iduns spalter äro för goda för dylikt meningslöst käb- bel (förlåt uttrycket!).
Nog kunna vi väl använda vår tid bättre, och nog finnes det väl andra äm- nen, som vore mer värda diskussion.
Ej nog med att vi ej uträtta något genom dylikt barns- ligt gräl om påfvens skägg — vi skada också därigenom vår egen kära tidning och det grämer En Iåwns vän.
Teater och musik.
Kungl.
operan har åter beredt oss en den an- genämaste öfverraskning.
Liksom helt nyligen det alltigenom förträffliga utförandet af reprisen på » Muntra fruarna » förskaffade operavännerna en högst ovanlig njutning, så blef ock det första återupptagandet af Beethovens opera » Fidelio » i fredags en verklig högtid för dem, som infunnit sig till denna representation.
Framgången står som ett odisputabelt faktum och beror naturligt- vis i främsta rummet på den genialiska fulländ- ning, som nära nog från första takten till den sista präglar musiken i denna enda opera, som mästaren komponerat.
Men till framgången bi- drog ock i hög grad utförandet.
Redan uverty- ren hälsades med det lifligaste bifall, och sådant följde nästan hvarje nummer hela operan igenom.
Särskildt hyllades naturligtvis, och detta med all rätt, fru Östberg, som i Fidelios parti har en af sina förnämsta uppgifter.
Trots de stora for- dringar detta parti ställer på dess innehafvare, var det dock en njutning att höra, huru nobelt och framgångsrikt fru Ö. löste sin uppgift.
Vär- digt vid hennes sida stod hr Elmblad som gamle Rocco, fångvaktaren.
Hvilken tin konstnär hr E. är, hade man här tillfälle iakttaga.
Genom hans förträffliga spel blef den i tjänsten hård- nade, men innerst dock varmhjärtade fångvakta- ren en af styckets mest intresseväckande person- ligheter, utan att konstnären på minsta vis afla- des att skjuta honom i förgrunden.
Och för det tydliga textuttalet i sin sång förtjänar hr E. att tagas till exempel af flere bland de i samma opera uppträdande, särskildt hr Bratbost och frö- ken Karlsohn Den förre inledde andra aktens fängelsescen med en skrikig ton, som skar be- tydligt i öronen, och i allmänhet skulle det hela ha vunnit på, om stämman ej så mycket force- rats.
Hrr Söderman och Sellergren fyllde godt sina platser, den förre som den skurkaktige fängelseguvernören, den senare som den ädle statsministern.
I fångvaktaredotterns och port- vaktarens roller voro fröken Karlsohn och hr U p n o t i s b o k e n.
Strandberg ingalunda oäfna, om man frånser den ej Thalia Sclwug.
f Efter någon tids sjuklig- obefogade anmärkningen beträffande textuttalet.
het afled härstädes den 15 dennes lärarinnan Som helhet sedt var utförandet af operan emeller- fröken Thalia Mathilda Schoug.
Född 1850, äg- tid mycket godt, och härvid förtjänar ock att fram- nade sig fröken Schoug efter afslutade studier hållas den utmärkta och särdeles viktiga insats, åt lärarinnekallet och har bland annat verkat som som hofkapellet denna afton gjorde under hr Mellan senare aktens språklärarinna vid Anna Sandströms skola och Hennebergs anförande.
Borgarskolan samt utgifvit värdefulla läroböcker båda tablåer utfördes Beethovens briljanta uver- i franska språket.
Vi hoppas att snart närmare tyr n:r 3, c-dur, och detta på ett sätt, som för- få återkomma till den förtjänta kvinnans lifsverk.
skaffade hofkapellet och dess anförare verkliga stormar af applåder.
Publiken, bland hvilken märktes h. m:t konungen med uppvaktning, var mycket talrik och hörbarligen ytterst intres- En vaktmästarinna.
Fru Hilda Törnblom, serad och tacksam.
vaktmästarinna vid Södermalms allm.
läroverk i Stbckh., fyllde en dag i förra veckan 50 år.
Da- gen till ära svajade svenska flaggan på skolhu- — Den Beethoven-konsert — under anförande af set.
Festföremålet mottog redan på morgonen förste hofkapellmästaren Conrad Nordqvist en präktig blomsterbukett, bestående af rosor, hvartill Operan, för att ytterligare hedra minnet af läroverkets rektor, hvarjämte skolans lärare af mästarenas mästare, gestaltat sin tredje sym- skänkte henne en kaffekanna i drifvet, gammalt fonikonsert, hade samlat en andaktsfull och en- svenskt silfver och lärjungarne en sil f verbägare tusiastiskpublik, bland hvilken märktes konungen, med inneliggande 160 kr.
i guld.
Förutom detta kronprinsen och hertiginnan af Dalarne.
Utom erhöll fru T. under dagens lopp en mängd nyt- c-dursymfonien, romansen för violin i g dur och tiga och nöjsamma presenter från vänner och ess-dursymfonien (Eroican), välkända mästerverk, bekanta samt flere lyckönskningsbref.
uppfördes uvertyren, op. 115, komponerad 1814 till firandet af kejsar Franz ' namnsdag, intres- sant och effektfull äfven den, men ej af samma Kvinnokönets li f ster a fl.
Flere kvinnor än elektriserande art som den öfriga delen af pro- män finnas, som bekant, i Sverige — 60 på 1,000 grammet.
Samspelet var som vanligt konstnär- — utom i Jämtlands län, där mankönet har ligt fulländadt och bifallet intensivt, särdeles haft någon öfvervikt sedan i862, och Norrbottens efter violinromansen, öfverlägset föredragen af län, hvarest männen äro i pluralitet sedan 1883. herr Tor Aulin, samt efter Eroicans grandiosa Och dock födas i riket årligen flere gosse- än begrafningmarsch och eldiga scherzo.
flickebarn, t. ex. år 1895, som kunde uppvisa 71,142 af det förra slaget mot 66,992 af det se- nare.
Det manliga könets lifskraft synes emel- lertid vara mycket underlägsen det kvinnliga, och i synnerhet gäller detta de första lefnads- Nyutkommen litteratur.
åren.
Förutnämnda år afledo 7,100 gossar i första året mot 5,643 flickor, och de närmast följande V i l h e l m Billes B o k f ö r l a g s Aktiebolag-: åren var dödligheten likaledes större bland gos- £n kristen; berättelse från London i våra dagar, af Hall Cainc; öfvers.
fr. engelskan af M Boheraan.
— D e n n a hogst sarne.
märkliga bok, skrifven af en af Englands snillrikaste författare, har nu fullständigt u t k o m m i t i 4 häften.
Folkgunst; berättelse om en stor strejk, af Sob.
Barr; öfvers.
fr. engelskan af Algot Sandberg.
En krigsfånges minnen från Abessinien, af G. Camerra; b e m.
öfvers.
fr. italienskan af Gabr.
Hedengren.
Bland Klippbergens indianer, af 6.
A. Henty; öfvers fr. engelskan af d.r P.
H a l l s t r ö m; med 6 ill. j ä m t e portr.
af förf.
Liudlösa steg; ber.
fr. nybyggarlifvet i. Kentucky af Edivard S. Ellis; öfvers.
fr. engelskan af H.
Östberg; m e d 4 ill. — D e bada sistnämda arbetena inga s o m goda länkar i Vilh.
Billes ungdomsbibliotek, redig, af dr K. A. Helin.
För ungdomens räkning erinra vi ännu en gång om den värdefulla jul- eller nyårsgåfva, som kan beredas genom ett prenumerationskvitto för 189S på den all- månt omtyckta ungdomsiidningen » Kamraten ».
Pris helt år endast 3 kr.
nu befintliga Cacaosorter intages säkert förnämsta platsen af Bland A l b e r t B o n n i e r s förlag: Antikrists mirakler, roman af Selma Lagerlöf.
— Den framståtnde ocb välkända författarinnans säkerligen förnäm- sta arbete sedan » Gösta Berlings saga » och i m ä n g a hänse- enden fullt j ä m ' ö n i g m e d denna.
403 Fran n o r r s k e n e t s l a n d; sägner och tilldragelser, uppteck- nade af Mathilda Roos.
Musjikerna m fl.
berättelser, af Åiit.
P. Tseherrhoff; öfvers.
fr. ryskan af E.
S.
Don B a l a s c o f r å n - K e y W e s t, nulidsberältelse fr. K u b a, af Arch (' lavering Gunther; öfvers.
fr. engelskan.
Hvad j a g s å g i det krigiska Grekland o c h det fredliga P a l ä - s t i n a; reseskildring frän våren 1897, af Josef Sosenius Med A n d r é e p å S p e t s b e r g e n I8s6 o c h 1 8 9 7, af Henri Lachambre och Alens Machuron; b e m y n d.
öfvers.
fr. franskan; med 52 ill. Från Hellas, skildring af lifvet i A t e n vid slutet af det peloponnesiska kriget, af 6?
Borgström.
S o m m a r s j ö o c h v i n t e r s n ö, sagor och berättelser af Toini Topelias; m e d S helsidsbilder.
En m o d e r s b e l ö n i n g; forts, p å » Lifvet i h e m m e t », af Grase Aquilar.
— Tillhör det bekanta biblioteket » Läsning för ung- d o m af utmärkta engelska författare ».
Guldgraf v a r e o c h indianer, ber.
fr. M e x i c o, af Mayne Beid; m e d 23 teckningar.
L e k k a m r a t e n, en julbok för barn.
— Nittonde och tjugonde böckerna hafva nu u t k o m m i t m e d bidrag af flere förf.
samt en mängd illustrationer.
FahJcrantz &amp; C o s f ö r l a g: Bitar, af Snorre; tredje tillökade upplagan, illustrerad af Edv Forsström och Carl Printzensköld — Ett enkelt o m n ä m - nande af dessa förträffliga » bitar », s o m nu utkommit i en ele- gant illustrerad praktupplaga, torde vara tillräckligt, för att Iduns läsarinnor skola skynda att lägga sig till m e d det vackra arbetet.
När seklet v a r u n g t; berättelse från det g a m l a L u n d, af Cecilia Båäth-Holmberg; 2 delar — G e n o m detta arbete skall den flitiga författarinnan säkerligen ännu mera befästa sitt rykte s o m en af våra mest framstående skriftställarinnor, sär- skildt p å kulturskildringens område.
H u g o Gebers f ö r l a g: V e g e t a r i s k k o k b o k; en liten hjälpreda i konsten att riktigt tillgodogöra sig växtrikets värdefulla alster, utgifven af Leon- tine Deutgen.
— F r u D: s välkända vegetariska matsedlar i Idun borga för, att äfven hennes nu utgifna kokbok är af verkligt värde.
C.
&amp; E.
G e r n a n d t s F ö r l a g s A k t i e b o l a g: En gyldenne B o o k, af Albertus Engstroem.
— E t t praktverk, i sitt slag så godt s o m allenastående, fylldt af den dråpligaste humor i såväl text s o m bild.
Utstyrseln alldeles ovanlig.
o Det v a r en g å n g; saga för s m å och stora, af Helena Ny- blom, illustr.
af G.isfaf Ankarcrona och Gunnar Hallström.
— T i o pärlor inom den svåra sagodiktningens konst.
Till kvinnans psykologi, af Laura Marholm-Hansson. '
F o l k a f o r e r o c h s t o l l a s t ö c k e n, bygdeprat af Ture S (ällberg).
Kalle S t a r k; en bok för den äfventyrsälskande ungdomen, ai Karl Petersen.
Nordin &amp; Josephson i distribution: Från Konsthallen, afbildningar af 1 2 0 konstverk från 1897 års internationella konstutställning, utgifna af Generalstabens litografiska anstalt — E t t särdeles billigt praktverk, hvilket nog s o m ett angenämt minne från årets stora konstutställning k o m m e r att söka sig väg till månget h e m vid julen.
Hasse W Tullbergs förlag: S v e n s k t p o r t r ä t t g a leri.
— A f detta storartadt anlagda verk, s o m särdeles v ä l förtjänar h å g k o m m a s till j u en, hafva hittills flere afdelningar utkommit.
D e som k o m m i t oss till handa från förläggaren ä r o: Armén I, Universiteten och högskolorna, Tonkonstnärer och sceniska artister s a m t nu senast Tidnings- män.
A l l a dessa olika afdelningar utmärka sig för en ovan- ligt elegant utstyrsel, noggrannhet i personalupjigifter s a m t sä vidt möjligt största fullständighet i afseende p a porträttens antal.
V i kunna ej annat än varmt rekommendera de nyss- n ä m n d a afdelningarna, och torde m å n g a af våra ärade läsar- innor, s o m hafva anförvanter, tillhörande den ena eller andra af här åsyftade grupper, i detta porträttgalleri finna en p å mer ä n ett ställe v ä l k o m m e n julklapp W a h l s t r ö m &amp; " Widstrands förlag: Godt b o r d, en beskrifningsbok för h e m m e t, n y samling af Sigrid Nordenfalk.
— T i l l s a m m a n s m e d den i fjor utgifna samlingen ett helt af bestående värde.
K v i n n o ö d e n och Kvinnobilder.
För Idun af Birger Sch 51dström.
Thorilds " föremål ".
undra år hafva i dessa dagar förflutit, i * sedan en af vår litteraturs märkligaste och noblaste personligheter skref till en sin vän ett bref, där han omtalar: Jag är nu gift m e d en vacker trogen svenska, som följde mig i min andsflykt.
Det var Thomas Thorild, som från Greifs- wald underrättade den gamle originelle jord- drotten Pehr Tham på Dagsnäs o m sitt giftermål.
Om någon, bör väl Thorild för Iduns läse- krets vara en intresseväckande person.
Er- inrom oss August Strindbergs yttrande i sin stora svenska kulturhistoria: » Det skall först vara från en landsflykting som det första befriande ordet till den sven- H U L T M A N S CACAO Redan 1888 mtygaae prof Joh.
Lang i Lund, att Hultmans Cacao v^r fullt lika med van Houtens Cacao.
Hultmans Cacao kan således varmt re- kommenderas till hvarje husmoder ..
IDUN Luudabor skildra såsom idealiskt skön och skär, Thorilds förtjusning på den tiden han studerade i Lund.
ska kvinnan skulle uttalas.
Hon har glömt det nu, har kanske aldrig hört det, men nog skulle hon med sitt känsliga och er- känsliga sinne hedra Thomas Thorilds förgätna minne, om hon visste, hvad hon vore ho- nom skyldig.
Det var emellertid han, den störe galningen, som först erkände kvinno- könets naturliga höghet; det skedde fyra år efter den stora revolutionens utbrott. » Då Idun nu öppnat sina spalter för ett par små Thorildsartiklar, har jag valt till ämne de kvinnor, för hvilka den svärmiske sam- hällsförbättraren och skalden lifligare lågat, och hvilka, mer eller mindre, för eftervärl- den hugfästs i hans bref eller dikter.
Under sin informatorstid, våren 1777, i superkargören Herman af Dittmers och hans hustru Maria Liedgrens hem å Rånnum, i Venersborgstrakten, var det som Thorild lärde känna den unga flicka, Anna Birgitta af Dittmer, hvilken han besjungit som sin Eos, t. ex. i den anakreontiska strofen: Nektar äro halfstulna kyssar; våldets tränga ej in i själen, och de lättas ljuflighet dufnar.
Eos, Eos!
men alla dina lätta, stulna, våldsamma kyssar voro mer än gudarnas nektar.
Hon ingick 1779 äktenskap m e d landt- brukaren, magister Anders Forssenius å Skofteby i Vestergötland, fick i sitt gifte ej mindre än elfva barn, blef 1801 änka i bekymmersamma ekonomiska omständig- heter och dog 68 år gammal 1829 å den hennes måg- konsistoriinotarien Sebastian Silvius tillhöriga Levene herregård nära Lid- köping *.
Sittande i sin länstol, utslockna- de hon utan föregående sjukdom.
Då Atterbom i » Siare och Skalder » skild- rade Thorild, visste han e j, hvem Eos varit.
Detta har sedermera blifvit bekant genom de Heurlin ' ska brefven.
Heurlin skrifver: » Eos var fröken af Dittmer.
Jag har hört Thorild ofta omtala det och sett åtskilliga af hans skrifna stycken till henne.
(Forts.) Helt nyligen har en ung litteraturhisto- riker, kand.
Lauritz Weibull, i en intressant skrift: Thomas Thorild, hans ungdom och studentår i Lund, fäst uppmärksamhet på en af Thorildsbiograferne hittills förbisedd prosadikt, som Thorild i Lunds Veckoblad i början af 1780 ägnade minnet af en ung flicka, den han kallar Lisett: — — — Lisett!
Du dör; och hvem tänker på något offer åt din dygd och din täckhet?
— — — Hör mig då, tysta och behageliga skugga!
Pragt och en falsk härlighet omgaf dig icke.
En barns- lig gr&amp;nnlåt var icke din lått.
Men du hade se- dighetens behag.
Men naturen var din prydnad och din konst, o. s. v. H v e m Lisett varit, är hittills ej uppda- gadt för eftervärlden.
Jag skulle emeller- tid vilja framställa en liten gissning: att hon varit den unga borgarflicka, jungfru Winning, hvilken prosten Ahnfelt i sina Stu- dentminnen berättar sig ha hört gamla 3 Bidrag mottagas med tacksamhet.
bilda bokstäfverna i den lodräta mellersta radens rutor, lästa uppi- från och ned, något som vi tillönska Iduns ärade läsarinnor, både när och fjärran.
Moster Lisa.
* fm$^äw * i r regt Is o s e A t / « ^0 5 7 8 9 1 5 5 | Julklappsgåtor och jul- klappsdeviser.
För Idun af F. M.
C.
10 11 5 11 12 13 8 1.
4 8 18 6 12 19 3 12 1 i) 17 5 12 13 8 14 4 2 10 14 10 14 15 5 2 11 7 4 10 20 3 12 20 9 11 3 12 13 11 6 13 21 5 14 12 6 4 15 O 12 O |l2 1 5 16 I« 13 12 5 Kaffe 6 3 18 Julnisse.
4 7 14 15 10 16 17 17 Chifferinskriptionens tecken utby- tas mot vanliga bokstäfver, hvilka — om den rätta lösningen är fun- nen — gifva en vers ur julsång af en nu lefvande, populär skald.
3 8 5 Julklockan.
2 4 6 Innehållsförteckning.
V å r a landhöfdingsfruar V I: Bertha Sjöcrona.
född Elliot; H e d v i g L a g e r b r i n g, f. N i s b e t h o c h A n n a H u s b e r g, f ö d d Forsberg.
(Med porträtt).
— Fosterländsk i d; af Tora Kjellberg.
— P å j u l a f t o n e n; skiss af Anna Knutson.
— I d u n s tio-års-fest.
— F r å n I d u n s l ä s e k r e t s: E t t t a c k.
S v a r till » en t r u f r å n l a n d e t » a n g.
en f r u s t u g a.
Till I d u n s l ä.
sarinnor.
— Ur notisboken.
- - Teater och musik — N y - u t k o m m e n litteratur.
— K v i n n o ö d e n och k v i n n o b i l d e r; för I d u n a f Birger Seköldström.
— Tldsfördrif.
* 1 2 med illustrationer ur Iduns Modetidning och Barn- garderoben medfölja detta nummer af Idun, pä det de af våra ärade läsarinnor, som ej hittills hållit dessa båda tidningar, måtte få ett, om än vinga begrepp om, hvad de ur dem kunna hämta.
Iduns Modetidning, som utgifves på ej mindre än 8 olika språk i en samlad upp- laga af 2 ä 300,000 exemplar, har i Sverige lik- som i öfriga länder, där samma blad utgifves, allt mer och mer undanträngt öfriga modejour- naler.
Tidningen är ock Skandinaviens största och elegantaste, modernaste och jämförelsevis billigaste modetidning.
JBB rngarderohen, som endast är tre år gammal, utgår dock redan på 5 olika språk och i en samlad upplaga af inemot 150,000 ex- emplar.
I Skandinavien är Barngarderoben den enda tidning i sitt slag och har redan här fått en mycket stor spridning, som oupphörligen ökas.
De båda föreliggande profbladen äro endast 4-sid., medan de båda tidningarna i sig själfva äro 8- sid. och Modetidningens format därjämte lära dubbelt så stort som Iduns.
Papperet i dem är ock tjockare och bättre.
Ettprenmnerationsförsök för ett år torde ingen komma att ångra.
* Dödsåren och dödsorten m. m.
— okända i Adelns Ättartaflor — äro meddelade af Lauritz Weibull.
Jul-aritmogryf.
1 Tvänne profblaä 22 14 6 9 Såsom » klapp » dig milt andra jag En mitt första mitt tredje här, På mitt första och andra det tag, Och mitt hela då tronar där.
5.
Än lefver Odinskulten kvar Från forna dar.
Men sen man har Fått klart bevis, Att fädrens spis — - En välgödd gris — I läckert hull Är af trikiners skara full, Man äter uppå dopparda ' n Små grisar utaf marzipan.
Lösningar.
1 18 Tankarne som himlens fåglar fara, » Hvadan och hvarthän? » Ja, hvem kan svara.
I omätlig rymd de snabbt sig svinga.
Finns en boja väl, som kan dem tvinga?
Jo, han binds, den tanke, som du tänker, När du i mitt första honom sänker.
1 dess flöden han dock ej försvinner, Bunden fast du honom återfinner.
Dock mitt första, denna svarta älf, Fängslas stundom af mitt hela själf.
Fängelset kan af mitt andra vara, Däraf kan du namnet bäst förklara.
Så mörk i hågen lägrar.
Du känner dock min karaktär Och vet, att jag pålitlig är.
Och därför du ej vägrar Att ta mig i din tjänst.
Du vet, Jag gömma kan en hemlighet.
14 1) kvinnonamn, 2) mansnamn, 3) sinnesorgan, 4) vokal, 5) bergstopp i södra Europa, 6) mansnamn, 7) brukar fläsk stundom vara, 8) hög- tid, 9) födoämne, 10) vegetabilisk läckerhet, 11) stad i Frankrike, 12) en afskydd man, 13) fågel, 14) frä- tande ämne, 15) djur, 16) konsonant, 17) järnvägsstation i Sveri- ge, 18) insekt, 19) brunns- ort, i Sverige.
Äro dessa ord rätt lösta, patentrostadt och konserveradt i enl. m e d Professor L i e b i g s m e t o d, h v a r i g e n o m d e t s t å r s i g i flere m å n a d e r, i fina b l a n d n i n g a r: J a v a, M o c k a, P l a n t a g e m fl.
Fabriksbod 9 B i b l i o t e k s g a t a n, Sthlm- I min mjuka famn jag vill dig sluta, När du lugn och hvila tänker njuta Efter dagens id i ro här hemma.
På beskrifning utaf Moster Emma Blef jag uppsatt.
Efter hennes råd Blef dock först och främst hvarenda tråd På mitt andra spunnen vederbörligt, Slag på slag jag fick se ' n oupphör- lio-t Förr ' n jag fick ett presentabelt skick, linder måug ' milt första knogas fick.
Må jag täckas nu inför din blick!
Borlplockningsgåtan: S p e g e l; segel, s e l e, elg, g e.
Charaden: Uppmuntran.
Korsarilmognifen: Klas, Frans, Lars; 1 — 2) f a l k, 3 — 4) a p o s t e l, 5 — 6) R o m a g n a, 7 — 8) s v i n h u s, 9 — 10) l i a r, 1 — 3) F i n a, 2 — 5) k n o s - ter, 4 — 7) L a z a r u s, 6 - 9) A r e n d a l, 8 — 1 0) stör.
t Bokstafsfyrkanten: » Amfikopeu: N i l s i n o m L ok e s m e d Skalle, Kalle, kall, kal, al.
Siffergåtan: Mitt andra mig du kan ju ej Mitt tredje, när mitt för- sta sej 2) O p o r t o, Aar gau.!
W o l g a - D o n a u; 1) V ä r m l a n d, 3) L o n d o n, 4) G u a t e m a l a, 5) Förädlade Kaflfetillsatser, G ö r kaffet Jtovnogent, välsmakande, sundt, närande Begär hos er närmaste handl.
K r o n k a f f e oeh o c h billigt UtstfclliiiuKskaflV-
