# ID: svediakorp-per1161
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1897
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 53,398
# sentences: 2,720
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


För damer I Förordade af l e i f f ö r s ä k r i n g a r rFrith.Nansen Bästa skydd mot köld och värme a f alla slag, äfven för barn Ovanliga Il Se » På skidor ge- nom Grönland » förmåner ^ e n d a akta Stora Tinstntsffler för åe liirsäMe.
°) sM s J \ formal-UnderKläder Turistmedlemmar erhålla estra rabatt.
Kvinnor kunna vid försäk (ring undersökas af husläkaren.
Gösta Vidinghoff, Cirka 1 9 Drottninggatan 1 9.
(G.
54 223) Barn under 15 år för- / / säkras utan sökning.
läkareunder- ff Alla premier j / återfås vid Jf dödsfall J) E n million * J \ | Q tf M.WY.
kX y / / hvilket försäkrings- före 20 år; vid se- sätt, nare dödsfall utgår Jj likasom koppar kaffe har under Stockholms- utställningen serverats af barn- G raf ström &amp; C:os ((försäkringen, af detta försäkrin Stockholm ängrostade Kaffe, äfven levereradt ma- let, i burkar till Andrées Polarexpe- ditioner.
Finnes i eleganta bleckburkar om U kg.
ä kr.
0.60 och 0.75 hos välsor- terade specerister i hela riket.
(G.
54 224.)
bolag införts i Sverige, medger den försäkrade 1 ülfrihet i hög grad — val- aktiebolaget frihet mellan kapital och lif- KoBStiifltttstinii ta, att lyftas tidigt med mått- belopp eller senare med Penna sorts lifränta står och £.
Giöbel Guldmedalj 1897. ßtor Ils hon behöfves, men utfal- samling: r då på tillsägelse.
« — Carl XII:s torg.
Norrlandsgatan 36.
(G.
54210) kithografisl&lt;a Aktiebolagets i Norrköping Guldmedalj i Stockholm 189V Grundlagdt 1858 C.
A.
Cologne samt alla till naglarnas vård och förskönande hörande artiklar.
Försäljningslokaler: ikontor: Stockholm, Vasagatan lO.
KARTONG-FABRIK, E a u de nyheter för Juleii.
Lifförsäkringsbolaget försedd med de nyaste arbetsmaskiner, rekommenderar sina tillverkningar af alla slags A S K - och K A R T O N G A R B E T E N för Parfymerier, Kondito- rier, Apotek och Juvelerare samt för Stearinljus, Tvål-, Socker m fl.
fabriker.
Fabriken drifves med elektrisk kraftöfverföring.
Våra tillverkningar prisbelönta vid alla utställningar, i hvilka vi deltagit.
Rekommenderar sin omtyckta 77 Biblioteksgatan 77.
(G.
54 514) &amp; Co. ttims A.rraks utmärkta Punsch Medaille rekommenderas.
d ' or (G.
54 553.)
Aktiebolaget m Per Perssons m Väl- och Stickmaskin / f^^vj &amp; Stockholm.
Enda Guldmedalj för Stickmaskiner i Malmö 1 8 9 6 &amp; Stockholm 1 8 9 7 Prima, Trägravyren utförd vid Lithografiska Afdelningskontor: Stockholm, Akt e i bo a l get i Norrköping, Svartmangatan HULTMANS C o m verksamt lösande, välsmakande me- del vid hosta, heshet och katarrer re- kommenderas Florents franska lakrits- \ G. som Göteborg, Södra Hamngatan arbeten.
47.
(G.
54,217) Malmö.
Guldmedalj vid 1897 års r ekonjrnenderas.
Kommissionslager i alla Sveriges städer.
Konst- o. Industriutställning i Stockholm.
Glas-, Porslins- &amp; Bosättningsaffär Dastiller.
. / ^TO Finster- &amp; Spege g l a l s, y \ t ^ 1 delende f Nyttiga 30 Jnloresenter.
^rtj / Största urval.
Billiga priser, Pastilles å la menthe (pepparmynt, allmännast omtyckta) 30 hos alla välförsedda handl.
o. apotekare.
Ensam agent S.
• /.
NORMAN, Stockholm.
Endast äkta med märke: (G.
64456) fabrikat.
användbarhet.
Billigaste pris.
Agenter å alla större platser.
äfven utför beställningar å liknande Påte vanillée (lätt vanilj smak och finaste hrösLgummi.)
40 öre Påte å ia violette (finaste lakrits, aromatisk smak) 35 W svenskt Största Réglisse Florent.
Regeringsgatan 24 Kommissionslager i alla Sveriges städer.
STOCKHOLM.
Allm.
Tel. 52 77.
Edra annonser befordras säkrast, snabbast och billigast genom S.
G U M Æ L I I Annonsbyrå, Rikstel.
413.
m • JÄTTEGRANEN EN JULDRÖM AF CARL STRANDBERG.
Där julens morgon tida.
Rymderna i etern sprida Öfver marken, hvita, vida, Flammigt sken från stjärnors Släckta äro alla ljusen I de små och stora husen, Där de sofva, nejdens tusen, Burna in i drömmens land.
brand.
bfr, Tomtarna i skogen vaka, Snön från jättegranen skaka, Yxa af dess rot och maka Den på slättens skare ut.
Fattad där af hundra händer, Upp sin resning snart den sänder Emot vinterhimlens länder Under tomtarnas salut.
I I \ \
IDUN Upp i grenarna de springa, Draga klockor fram och ringa Oltetidsrevelj och svinga Granvedsstickors tända bloss.
Lyss!
då börjar plötsligt höras Sorl vid skogens bryn och röras Täta vandringsled, som föras Fram mot skyhög grankoloss.
Främst i teten gå de unga, Barnens hjärteglada klunga, Undrande att klockor sjunga Ur ett haf af fackelljus!
Efter stappla eller skrida, Slutna till hvarandras sida, De som sett sin barndom glida Ned i tidens strida brus.
Barnen sina steg bevinga, Ty i takt och rytmer klinga Klockorna och samman tvinga Händerna på tusen små.
Och nu går kring jättegranen Dansen på den frusna planen Med.
en fröjd, som I ej anen, Hvilka kring i lystnad slå!
Ack, den färg, den djupa röda, Född af dansens lätta möda, Som l sen hos barnen glöda, Bleknat längse ' n hos er!
Deras gamman käiyi som svedan Af ett rifvel sår, emedan Sorgetunga lider sedan Brutit eder julfröjd ner.
Plötsligt tystna rytm och takter, Och af underfulla makter Sänks från ljusa stjärnetrakter Slitta toners orgelbrus Som ett svar på kyrkklocksmalmen, Som nu bådar morgonpsalmen Om ett krabbans barn på halmen Nejden rundt i Herrans hus.
Gripna af det underbara, Alla små på fötter snara Skynda till de äldres skara.
Sökande hos dem en hamn, Hvilka, hardt ur fattning bragla.
Barnen oafvåndt betrakta Och på julens hälsning akta Under stjärnekupans famn.
Längesedan graflagdt minne Lefver upp på nytt därinne I af åren härjadt sinne Som förklarad verklighet.
Som i tiderna, de farna, Blickarna ånyo klarna, Hjärtat återfår sin barna- glädjes glömda enkelhet.
Och när skaran hemåt drage /; Hvarje öga fått en dager, Som sin glans af renhet tager Från en spanad lyckovärld.
Mörkret skingrats, som dem plågat, Granen som en eldstod lågat I den öken, där de tågat Tunga årshvarfs vilsna färd.
Prisande hvarandras snille, Tomtarna i julegille Att de kunde hvad de ville Jubla åt till ljusan dag: Att en julemorgon bringa, Medan facklorna de svinga Och i klockorna de ringa, Ljus i alla åldrars drag.
(Illustratör: Jenny Nyström.)
En julafton.
Af A m a n d a Kerfstedt.
et var den 24 december.
Väckaruret ringde gällt och länge, och stations- skrifvaren vaknade.
Kloekan var fem på morgonen.
Det var icke att ligga och dra sig, det var att gäspande genast klifva ur sängen och köra hufvudet i tvättfatet.
Vid ljudet af det plaskande vattnet vaknade äfven hon.
» God morgon på julafton, gumma lilla, » sade han, medan vattnet droppade från hans ansikte och han framåtböjd började att skyndsamt gno sig med handduken.
» God morgon, Axel, » svarade hon half- vaken.
Sedan hon legat tyst en stund, medan han i största hast klädde sig, sade hon liksom långsamt återkommande till en under sömnens timmar glömd situation: » Ack ja, det är sant, det är julafton i d a g.
» » Skall du sucka öfver det, Ellen, » sade han vänligt, medan han borstade sitt tjocka, krusiga hår.
» Enda möjligheten för oss är, att vi låta bli att sucka. » När han var färdig, gick han fram till sängen och tog henne i hand.
» Adjö med dig, lilla gumma, » sade han.
» Försök nu att sofva en god timma till, det behöfver du så väl, din lilla stackare. » » Axel, » sade hon och höll kvar hans hand, ehuru klockan visade en betänklig benägenhet att närma sig de tjugu minu- terna, » o m bara den här dagen vore öfver, o m det bara inte blefve i dag! » Hennes blick var så trött och så ångestfull, att han böjde sig ned och kysste henne.
» Vi gifte oss för unga, » mumlade hon.
» Nej,-&gt; sade han och reste sig med ett dystert drag öfver pannan, » nej, Ellen, men jag begick ett annat misstag.
Jag trodde att, då det onekligen finns så många, som fuska och slarfva här i världen, så skvdle ett samvetsgrant och ärligt arbete gälla någonting.
Men det gör det inte.
Det är bara personliga relationer eller ålder.
Ja, i det fallet medges att jag är för ung med mina 38 år.
Fastän jag har sexton trägna arbetsår bakom mig i tjänsten, så finnes det vid mina ansökningar alltid någon som har mer. » Detta var hans sårbara punkt.
» Och ändå söka vi för det mesta till ställen, dit vi tro att ingen annan vill komma, » sade hon.
» Vi måste j u söka till städer för barnens skull.
Men det är just barnen de äro rädda för. » » Tyst, Ellen, » sade han hastigt och såg på klockan, » inte misströsta i dag.
Det ljusnar nog, skall du få se.
Sof nu en stund, så blir du modigare, när du vaknar.
Hvart har mitt morska huskors tagit v ä g e n?
» Och han vände sig om och nickade småleende emot henne, då han väl balanserat sig fram mellan de tre små sängarne och öppnat dörren för att gå.
Visst ville hon sofva en timme till, och medan hon lade sig till rätta på kudden, underhandlade hon med sig själf, om hon möjligen kunde få det.
Hon hade ju tram- pat symaskinen till elfva på kvällen.
Alla bomullsförklädena voro färdiga — » ja — jag somnar — » Men just som sömnen höll på att gripa henne, spratt hon till.
Barnens julklappar!
De voro j u icke lackade.
De voro små, men många, ty alla förnödenheter under hela hösten hade sparats till julen.
Hur skulle hon sedan få någon ostörd stund till det?
Nu sofvo alla, och det.
var tyst i huset.
Hon hade åtta barn, alla med stark mat- lust och stor förmåga att slita skodon, och hon väntade dagligen det nionde.
N e j, hon kunde inte få ligga längre.
Mödosamt reste hon sig upp och började kläda sig.
» O, om den här dagen vore öfver! » tänkte hon ännu en gång.
» Bara, bara inte i dag!
Stackars mina små.
Det skulle förstöra all deras glädje. » När hon var klädd och satt vid det tända ljuset och lackade paket efter paket, märktes ännu mer hennes blekhet och de härjningar, som äktenskapets femton år åstadkommit i hennes yttre.
Hon var af fin familj, på den tiden, då han friade, en täck ung va- relse, full af leenden och solsken, som hade svårt att föreställa sig några motgångar, där- för att allt log så gladt, och som älskade sin tjugutreårige fästman med hela det nit- tonåriga hjärtats värme.
Nu var håret grånadt, kindernas rund- ning borta, hela gestalten tärd.
Hon hade uthärdat arbetsårens oanade släp, och ändå fanns det kvar skälmska gropar kring mun- nen och ett skalkaktigt lif i blicken, när hon någon gång hade tid att vara glad.
Man märkte, att det skulle kunna bli en eftersommar för henne, o m bara omständig- heternas tryck lättades.
T y ehuru hon oftast icke visste, om hon orkade älska vare sig man eller barn, sä hade dock det bästa förblifvit orubbadt, den ömsesidiga kärleken var i botten densamma.
När paketen voro lackade och schalen väl bredd öfver den mystiska klädkorgen, lutade hon sig tillbaka emot stolens rygg- stöd och slöt ögonen.
Tår efter tår smög sig långsamt fram under de långa ögon- håren, hon kunde icke vara glad — nej, hon kunde icke.
Hon förmådde icke vänta med glädje, bara med sorg och motvilja.
Bördan var för stor.
Lilien kunde ju icke gå ännu och så en till att tära på den lilla lönen på två tusen kronor.
Så mycket hade den visserligen ökats från de nio hundra, hvarmed de började, men de voro ju dock fint uppfostrade människor, både hon och han, barnen kunde icke gå och se ut som tiggare.
Men nu började det knarra i de små sängame, och slutligen kom e t t: » Mamma, Alle vill gå opp. » Den sextonåriga enda tjänarinnan var sysselsatt med sopning af rummen och borst- ning af kläder, äldsta dottern, Elsa, låg på vindsrummet med de två mindre systrarna, båda gossarne inne i soffan i pappas rum, det fanns ingen hjälp, hon måste krya till sig, resa sig upp och börja kläda på dem.
O!
så bråkiga de voro vid tvättningen!
Ofta brukade hon skratta åt dem, men i dag kunde hon det icke, och ändå var det jul- afton.
Ja, just för att det var den så länge förut omtalade julaftonen, så kunde hon icke skratta.
» Mamma, är det riktigt säkert julafton i d a g?
Tror du jag får en häst? » » Det kan jag inte veta, kära du. » » Ernst vill ha en trumpet. » » Den kan du inte blåsa, kära Ernst, » säger Alle.
» Jo, — j a tan. » » Får vi saffransbröd, mamma, med rus- sin i?
» » Får vi äpplen i gran? » säger lilla Tyra.
» Får jag hjälpa till att klä den? » » Ernst vill ha äpplena nu. » » Kan jag inte få bara en liten skifva
IDUN " saffransbröd nu till mjölken, » hviskar Alle i örat på henne, medan Tyra rycker i kjolen på andra sidan och ropar: » Hör på mig, mamma, hör på mig.
Ska j a g klä dockan i sina bästa kläder? » Saffransbrödet — ja, det var icke bakadt ännu, för att det skulle bli riktigt färskt.
Degen måste göras på ögonblicket — och med ens var hon inne i de dagliga trägna bestyren, och det lättade.
Vid middagen kunde hon möta sin man med ett småleende, hon var så tacksam, att allt gått väl, halfva dagen var förbi.
Pappa hissade lille Ernst i taket ett par gånger och ropade: » Nu är det j-u-u-u-1. » Alla barnen stodo och sågo på med tin- drande ögon.
Men så bar det af till statio- nen, där det i dag var oerhördt brådtom.
» Jag skall försöka att k o m m a hem vid half åtta tiden, om det är möjligt, » sade han.
» Hur skall j a g kunna hålla de små vakna så länge? » » Pappa får lof att läsa opp julklapparne, » sade Fredrik.
» Det är inte något julbord utan pappa. » » Ja, ja.
Jag kommer så fort jag kan, » ropade han i dörren.
När klockan blef fyra, skulle granen klädas.
Barnen stängdes in i köket, där Lisa diskade, och stora syster Elsa, fjortonåringen, fick hjälpa mamma.
Och nu kunde mamma skämta litet smått.
Saffransbrödet hade lyckats utmärkt.
Ett större paket hade kommit till henne själf med påskrift: » Från goda vänner och trogna grannar, » och hon hade ännu så m y c k e t af barnasinnet kvar, att hon var nyfiken.
» Mamma, j a g räcker inte att fästa den här flaggan, » sade Elsa.
Och mamma, som glömt sitt bekymmer under granklädan dets alla julminnen, tog flaggan för att hjälpa henne, men grenen satt högt — kanske att hon sträckte sig litet för långt, hon blef plötsligt mörkröd i ansiktet, därpå döds- blek.
Ett svagt rop undföll henne.
» Elsa, » sade hon brådskande, » bed Lisa komma in genast. » » Jag han icke skicka bort dem nu som alltid förr, » tänkte hon, medan hon sjönk ned på en stol.
» Inte så många på själfva julafton, då alla vilja vara för sig själfva.
0, Gud!
O, G u d!
» Lisa kom, och Elsa stod i dörren, för- vånad och förskräckt.
Hon talade fort och med fläm- tande röst:j » Gos- sarne få ligga på golfvet i pappas rum och pappa i deras soffa, » sade hon.
» Hjälp fort till, Elsa, att flytta de små sängarne hit ut i salen.
Du, Lisa, får ligga här på soffan i natt.
Kasta sedan schalen öfver dig och spring efter frun.
K o m bara riktigt ihåg, hvad j a g sagt! » » Ja, frun, » sade den häpna flickan.
När sängarna voro utflyttade och Lisa borta, samlade hon barnen i pappas rum.
» Hör ni, barn, » sade hon och gjorde våld på sig, så att svettdropparne stodo klara i pannan, » nu får ni lof att stanna här i rummet snällt hela aftonen.
Mamma blir sjuk och kan inte hjälpa er.
Vill ni lofva mig för denna kväll att vara lydiga och snälla?
K o m ihåg, att det är julafton. » Hon hade så svårt att inte snyfta till, men den återhållna smärtan, blickens ångest, de darrande läpparne gåfvo en högtidlighet åt hennes tal, som imponerade.
» Jag lofvar, » sade äldste gossen med en röst och ett utseende af manligt allvar, som på ett underbart sätt stärkte henne.
Han förstod, att här fanns ingen undanflykt.
» Få vi inga julklappar? » ropade lilla Tyra.
» Jo.
Gå in efter korgen, gossar.
Syster Elsa får läsa opp dem för er. » » Ska mamma inte vara med, och inte pappa heller? » snyftade A n n e Sofie.
» Ernst vill ha nöttej och äpplen nu. » » K o m hit, ska ' du få sitta i knä hos mig, » sade den äldste, som var blek och modigt kämpade mot gråten, som ville komma af annan orsak än af den egna missräkningen.
Under tiden hade korgen flyttats in.
» A d j ö med er nu så länge, » sade hon med en lång blick på dem alla.
Hon orkade ej med flere förmaningar.
» G u d välsigne er.
K o m m e d mig ett ögonblick, Elsa! » D e stodo i det halfmörka rummet, mor och dotter.
» Nu litar j a g på dig, min lilla flicka.
Vill du ta lillen upp till dig i natt och se väl efter h o n o m?
» » Alla andra ha roligt i kväll, » sade Elsa buttert, » hvarför skall mamma vara sjuk just i kväll? » » Tyst — gå m till dem — j a g kan inte mer, » hon vacklade öfver rummet in i säng- kammaren och stängde dörren efter sig.
Men hon hörde Elsas röst utanför: » Mamma, mamma, j a g lofvar.
Jag skall se efter ho- n o m och alla de andra m e d!
» Och sedan började kampen, som var häf- tigare och våld- sammare, än hon någonsin varit m e d om.
En gång skrek en gäll röst Wffe w «Wesir utanför dörren: » Mamma, det har kommit en stor låda från Norrland, från mormor.
Pappa har skickat hit den, » men då inte svar hördes, rusade hon hufvudstupa tillbaka till de andra.
Så djupt olycklig som nu hade hon aldrig varit, tyckte hon.
Midt i lidandet en kväljande känsla af ovilja, af inre mot- stånd, af oförmåga att rå med ett enda uns mer, än hon förut hade att bära.
Efter två timmar var det öfver.
Hon ville inte vända på hufvudet, då den lille gossen var klädd.
Det hade kommit ett sådant trots i henne.
Ensam hade hon varit.
Hon hade ej ens skickat bud till sta- tionen.
Hon visste så väl, hur brådtom de hade där en sådan kväll.
» T a g ut lampan och ställ i ordning litet, tills pappa kommer, » hviskade hon.
» Jag kan godt vara allena.
Drag bara upp gar- dinen. » Hon hörde genom den stängda dörren, hur tyst Lisa gick och dukade bor- det.
H o n låg alldeles stilla.
Tårar, denna de sysslolösas tröst, hade hon inga.
Hon låg och stirrade ut i rummet utan önskan att tänka, utan tacksamhet för det som var öfverståndet, bara med en dof förnim- melse af att hon icke ville upp mera — n e j, hon ville icke börja med en ny om igen.
Men slutligen kom hon att vända helt litet på hufvudet.
Då såg hon genom fönst- ret hela det gnistrande himlahvalfvet blixt- fullt med stjärnor.
Så rundt, så högt, så strålande det var!
Fullt af världar.
En oändlighetskänsla smög sig öfver henne, en känsla större, vidare, gränslösare än hon någonsin erfarit.
En evighetsvarelse, född för dessa ändlösa vidder!
Allt, allt var litet, smått, oväsentligt inför detta haf af stjär- nor.
Och bland dessa hade en gång Bet- lehemsstjärnan strålat!
Hon hörde en sakta fnysning bredvid sig.
H o n rörde sig helt litet åt sidan och lade sin hand på det lilla byltet, som låg ned- bäddadt på andra sidan i sängen.
» Välkommen till jorden, lilla barn!
Väl- kommen, mitt lilla barn, till evigheten, » sade hon.
» Guds välsignelse öfver dig. » Mot- viljan smälte bort, och en stilla, nästan ofattlig frid smög sig öfver henne.
Då hördes steg utanför dörren, de älskade, välkända stegen.
Hon slog upp ögonen och såg honom lutad öfver sig.
» Ett sådant litet troll att skena åstad, » sade han.
D e hade börjat sitt lif tillsam- mans så unga, att de ännu hade kvar ung- domens terminologi.
» D u lilla stackare!
Hvarför skickade du inte b u d?
» » Jag visste ju, att du hade brådtom. » » Ä r du nog stark att bära en liten glädje på julafton, Ellen? » » Jag tror det, » sade hon matt.
» Jag har fått en julklapp. » » Platsen! » sade hon.
» N e j, inte platsen, men j a g har fått an- bud på att bli kassakontrollör vid snickeri- fabriken.
Det kan jag godt sköta bredvid det andra.
Åtta hundra kronor. » Han såg, att hon ryste till.
» Blir du inte g l a d?
» » Så väl, » sade hon med en n y lätt rys- ning, » att jag inte visste det nyss.
Så väl att jag hann bedja vår lilla gosse vara väl- k o m m e n, ' i n n a n jag fick veta det. » » Du är lustig du, Ellen, m e d dina små konstiga känslor, » sade han och strök ömt hennes kind.
» Ä r det något du vill, eljes skall j a g väl gå ut till barnen.
Jag har bara en timme på mig. »
I D U N och enkelheten i ett gammaldags landt- rum, med pärlfärgade möbler, hvita net- telduksgardiner och tomma väggar!
Men han vet att sådana rum icke mera fin- nas; att äfven i de mest aflägsna byg- der det meningslösa skall möta honom i form af Makart-buketter, japanska sol- fjädrar, granna tallrikar, oljetryck och annat billigt krimskrams.
De flesta kvin- nor ha ej ens så mycket smak, att de vörda ett stilfullt, gammaldags hem, i ifall de ärft ett sådant, eller förstå att om- dana det för den nya tidens kraf, utan r.
att banalisera.
Det följande är närmast riktadt till de kvinnor, hvilka hafva håg för det vackra, men beklaga att de ej hafva råd att till- fredsställa sin håg; som suckande köpa stil- ' • lösa möbler, emedan blott dessa äro billiga; som tro sig nödgade att hänga sina taflor på tapeter, hvilkas oroliga rödbruna eller svart- gröna fasoner slå ihjäl taflorna; som med- mattbitar nödtorftigt söka skyla golfvens hårda hvithet o. s. v. Men om dessa kvinnor, när de sätta bo, följde en ung flickas exempel: att utvälja modeller till enkla, men stilfulla möbler, hvilka hon lät göra hos en landtsnickare, och sedan själf gaf en lätt dekorering af färg, så skulle — i möbelfrågan — det nyttiga, vackra och billiga kunna förenas.
Hvad tapeterna angår, så kan man — genom att köpa de allra tarfligaste tapeter, men vända deras gröngrå eller mildt gula afvigsida utåt — med endast ett par kronors om- kostnad förvandla väggen till en harmonisk bak- grund för både möbler och konstsaker.
Efter ett mycket enkelt recept kan en hvar själf fer- nissa golfven i sitt hem, så att de erhålla en varm, gulbrun färgton.
Den, som t. ex. af de billiga och stilfulla engelska kretontygerna själf syr kud- dar till sina trä- eller korgmöbler, skall också härvid lätt ena det vackra med det billiga.
handarbeten liksom dukningar af ett bord, där färgen hållit sitt segrande intåg med bordlöparen och blommorna Men ännu är den myckna vackra konstslöjden icke vorden organiskt ett med hemmets alla anordningar.
Fåtalet kvinnor behandlar ett rum som en helhet, där intet bör finnas såsom blott enstaka vackert, utan där allt, färger som former, bör verka i samklang; där hufvudsaken bör framhäfvas och bisakerna, om än så vackra, underordnas; där man ena gången måste uppnå en verkan genom att fylla ett tom- rum, andra gången genom att icke fylla det.
Ändå färre förstå, huru en konstsak bäst skall framhäfvas, både genom sin plats och sin bakgrund.
Kopparsticket t. ex. fordrar en enkel träram och gör sig bäst mot en någorlunda ljus, helst blågrå tapet; oljefärgstaflan åter fordrar en nå- got mörkare och helst grågrön bakgrund.
Här finnes emellertid för den rike, som kan åstadkomma allt, en annan fara, den att genom stilraseri ge hemmet prägeln af ett museum, en utställning i konstindustri, med rum i barock och rococo, i gustaviansk och i empire-stil.
Äf-; » Ja, » sade hon med en flyktig rodnad, ven sådana rum sakna, för en djupare estetisk — » det var ett paket — till mig — — blick, verklig stil, ty de äro tillkomna för sin egen skull, de äro ej hvad rum böra yara: ut- vill du bryta det? » tryck af invånarnas personliga behof och smak, Han smålog, såg skälmaktigt på henne af deras minnen och känslor, af deras historia.
och sade: » Kunde vi kanske inte hellre Mormors gustavianska byrå kan mycket väl fin- vänta tills i m o r g o n?
» nas bland andra slags möbler, men man bör blott icke störa dess nobla enkelhet genom att sätta » Hvad du är stygg, » sade hon och små- modernt småplock på densamma.
Farfars tunga log tillbaka.
Och paketet från » goda vän- länstol behöfver alls icke flyttas upp på vin- ner och trogna grannar » togs in och bröts den, endast skjutas in i ett hörn, där den icke för hennes ögon, hvilka fylldes af tårar, då står i vägen eller, än hellre, där den inbjuder till hvila för att betrakta en vacker utsikt eller tafla.
hon såg dess dyrbara innehåll.
Det är icke nödvändigt att hvar byst erhåller en » Det här kommer allt att klä lilla frun, » piedestal, men ytterst viktigt att ingen byst stäl- sade han och draperade tyget öfver sin les på något af plysch omlindadt föremål, ty det mjuka tyget ger intet intryck af bärande kraft.
axel.
Men hon drog i det, ända till dess Det är sådana och tusen andra ting, dem en hon fick honom att böja sig ner.
Då lade med skönhetssinne begåfvad kvinna lär sig inse, Dessa praktiska vinkar kunde fortsättas i oänd- hon armen kring hans hals.
» Ja, nu är när hon börjar tänka öfver sina egna anordnin- lighet, ehuru lämpade efter olika smak och för- julaftonen snart förbi, » sade hon, » och jag gar och när hon vid valet af hvarje liten sak hållanden.
Jag afbryter dem emellertid för att frågar sig om den har stil, d. v. s. ej blott mot- är så rik och så lycklig. » framhålla att ett ungt par, med mycket små in- svarar sin uppgift, utan klart och fulländadt ut- (Illustratör: Elin Westman.)
komster, till och med skulle hafva råd att glada trycker den, genom att ändamål, form och de- sina egna och sina gästers ögon genom en och koration harmoniera sins emellan.
Hvarför är t. ex. annan god reproduktion af ett konstverk, ifall den korta och tjockhalsade vinflaskan fulare än de i sin gästfrihet behjärtade Ehrensvärds sats: en långsmal och flnhalsad?
Först och främst eme- Om man ej i norden lockades af mat, skulle man mindre lätt häller ur den förra.
Hvar- dan man kunna glädja hvar andra med de ädla och varaktiga för är en tallrik vacker, när dess kant prydes fostren af nöjen.
med väl stiliserade blommor, men däremot Små utläggningar af Ehrensvärds text.
Ett annat af samma tänkares visdomsord: att ful, om den har en dalkulla i botten?
Emellan A f ELLEN K E Y.
man i norden brukar prakt, där behofven lika det är löjligt att äta på en dalkulla!
Hvarför väl kunde tillfredsställas utan densamma, bekräf- är det enfärgade blomglaset vackrare än det med y \ It det nyttiga är aktningsvärdt, inse alla kvin- tar sig både i det offentliga och i det enskilda blommor målade?
Emedan de målade blommorna / * nor, att det sköna är älskvärdt, inse många, lifvet.
Sällan förstår man i norden, att den äkta blanda bort blomglasets mening, som är att an- men att harmonien mellan det nyttiga och sköna skönheten blott finnes hos det som är utan närd, språkslöst framhäfva, men ej att täfla med de är det enda eftersträfvansvärda — hur mången det som » är gjor dt rätt för saken, ländande lefvande till blommorna.
Hvarför misshaga konst- inser det?
Och äfven hos de få, som verkligen fyllnad för de rena behofven i människans friska blommor och färgade gräs?
Emedan gjorda förstå detta, finner man sällan ett klart begrepp natur.
* Detta är en af orsakerna hvarför, som dessa härma den » friskhetens lycksalighet », som om, huru de skola förverkliga denna harmoni.
jag nyss framhöll, den meningslösa lyxen inger blomman i verkligheten meddelar.
Om det också Än mer sällan finnes den energiska önskan, som en känsla af obehaglig beklämning; skönhets- blott är en kvist med höströda löf, ett sparris- onekligen behöfves för att besegra de praktiska sinnet finner endast » ett sant behag i lagom gräs och med sina bär, en tistel, som man om vin- svårigheterna.
måtta ».
Konstverken, som hopas i dylika af tern kan sticka ned i sina vaser, så äro dessa flärd fyllda rum, göra sig icke gällande, emedan vackrare än de konstgjorda blommorna.
Hvarför Orsaken är att äfven den estetiskt vakna kvin- de ej äga en förnäm omgifning.
De för nyttan är det smaklöst att sätta fast vackra tallrikar på nan ännu betraktar sträfvan efter det sköna beräknade föremålen äro så tillkrånglade, att väggen, men smakfullt att med dem pryda panel- som ett behag i lifvet, men icke som en plikt.
de ej röja orsaken för sin tillvaro; de bli så- hyllan i en matsal?
Emedan de i det senare fallet Skönheten anses som ett öfverflöd, hvilket som lunda fula, medan de enklaste ting kunna visa dekorera, på samma gång som de äro färdiga at t liga hafva råd till, andra icke.
Men det är tvärt sanningen af samme Ehrensvärds ord: tjäna sitt ändamål, hvilket de däremot i förra fallet om visst att enhvar, som har skönhetssinne, ej göra.
kan åstadkomma en viss harmoni mellan det Det är otroligt hvad en sak blir vacker, när man Hvarför är en med broderi fylld bord- duk mindre tilltalande än en slät duk med en- nyttiga och det sköna, ifall man icke förväxlar det ser en sannskyldig orsak till allting.
dast en bård?
Emedan dukens ändamål, att senare med en raffinerad lyx, hvilken tvärtom ofta Det är den dåliga smaken, som inbillar sig skydda bordet, ej bör dölja bordets ändamål att är ett hinder för det verkligt vackra.
Detta se- att det nyttiga blir vackert genom att prydnader bära saker.
Och detta ändamål framträder bättre nare kan vinnas med enkla medel och för billigt dölja dess ändamål.
Men intet husgeråd blir genom den släta dukens jämna yta än genom pris.
Och genom att eftersträfva skönheten, på vackert, som icke först och främst ger vissheten den af ornament fyllda duken, ornament hvilkas samma gång som hon tillgodoser nyttan, tillfreds- af ändamålsenlighet och sedan af en prydlighet, linier dessutom stympas genom de saker, som ställer kvinnan icke blott ett berättigadt kraf i sin hvilken står i full öfverensstämmelse med än- ställas på bordet.
Hvarför är ett ljust, lätt dra- egen natur: hon öfvar äfven ett djupt inflytande på damålet.
I stugorna på Skansen erhåller man peri omkring ett fönster vackrare än ett tungt medlemmarna i det hem, där hon är själen.
sålunda vackra, stilfulla intryck, emedan hvarje och mörkt?
Emedan det senare strider mot af- Barnens sinnen uppfostras och förfinas genom husgeråd där fyller ett behof.
och dessutom har sikten med fönster, som är att släppa in ljus.
de vackra intrycken; de vuxna erfara en ro och erhållit en lämplig och måttfull dekorativ be- Hvarför är oljetrycket fult, men den goda foto- glädje, som alltid gör dem älskvärdare, ofta ädlare, handling.
Dessa hvardagsting tillmötesgå både grafien vacker?
Emedan den senare anspråks- och kvinnan själf blir lyckligare genom den ska- de praktiska krafven och » de glada behofvem, löst och ärligt ger en verklig, ehuru svag före- pandets glädje, som utöfningen af en konst medför.
ty de stå alla i harmoni med hvarandra och ställning om konstverket, medan oljetrycket på med sitt ändamål, de äga med ett ord stil och Huru falsk den föreställningen är, att skönhet ett dåligt sätt söker härma det.
äro därigenom inom sin sfer vackra.
i hemmet vinnes blott genom rikedom, det ser man bland annat i de många, af meningslösa Ett omätligt framsteg i smak har emellertid lyxföremål och konstsaker öfverlastade hem, där Tusen andra hvarför?
lär man sig besvara, i hos oss ägt rum under de senaste tjugufem åren intet djupt skönhetsbehof, ingen personlig smak den mån man erhåller eller själf ger sig den — ett framsteg om hvilket årets utställning gif- gjort sitt urval eller gifvit föremålen den plats, ögats och tankens uppfostran, hvars resultat är vit storartade vittnesbörd och än större fram- från hvilken de kunna verka, där de mest sam- en god smak.
Ju mer denna smak öfvas, dess tidslöften, med afseende å den skönhet, som manhangslösa ting äro hopförda och — af tapet- finare blir urvalet, dess säkrare omdömet, dess kan bli möjlig i alla hem, när konsten på hvarje seraren ordnadel I en sådan miljö af draperier större ifvern, när det gäller att ena det nyttiga område träder i förbund med lifvet.
och braskuddar, skärmar och mattor, porslins- och det sköna inom hemmet och att sålunda äf- Damer brodera nu inga hästar på soffkuddar målningar och glödritningar, statyetter och taflor ven i yttre afseenden lyckliggöra genom att där eller fåglar på pallar och bemöda sig ej att deras gripes den skönhetsälskande af en lidelsefull skapa harmoni.
förmak genom hvita antimakassar skola likna längtan till raka motsatsen, t. ex. till enheten torkvindar.
Man får se verkligt konstnärliga Skönhet i hemmen.
IDUN Af PER HALLSTÖM.
T Pellene bodde en man, Epigethes, m e d i en nyss vuxen dotter, Aristonike, stor r och skön, med smärta lemmar och snabb och tyst gång.
• Det var orostid, ty ätolierna hade brutit in öfver landet för att plundra och härja, och de flesta af Pellenes vapenföra män, bland dem Epigethes, hade dragit ur staden för att möta bundsförvanter och hindra fiendens framfärd.
Aristonike gick om kvällen i trädgårdens sluttning mot floden och kände tystnaden djupare än vanligt i sin tomma stad.
De ljud, som bröto den, voro osäkrare än annars, hundarnas skall var räddare, vindfläkten skyggare; det var som om en skälfning steg ur husen, där kvinnorna sofvo ensamma, och inga vapen i hallen klungo till för por- tarnas slag.
Det var fullmåne och den tid på året, då det firades fest i Artemis ' tem- pel; i morgon skulle det ske, och prästin- norna skulle bära bilden omkring m e d bort- vända blickar, och alla skulle vända sig bort i vördnad, där den bars fram.
Aristonike såg gudinnans bleka bloss lyfta sig ur molnen, där en lund af träd hvälfde sig mörk, såg det segla ut i rymden, som var glimmande blå och kall som stål.
Hon gick fram öfver skuggor af grenar, tills flo- den lyste framför henne och en öppen vidd, där blommorna stodo bleka i silfverfärgadt gräs.
Rundt om lyste ur buskarnas löfverk de våta bladen med metallisk glans; fast icke ett prassel hördes, tycktes de darra i små flämtande kalla lågor.
Aristonike lyfte hufvudet, tills det hvi- lade mot nacken, och såg under halfsänkta ögonlock mot ljusets ständigt förnyade flod.
Hennes kinders stränga linier slöto sig som konturen af en hvit blomknopp; hon rörde sakta sina läppar och talade: » Artemis, fältens klarögda väktare, du värnar skörden, när ägaren sofver.
» Artemis, skogens härskarinna, du glider på silfverfötter mellan svarta stammar och grenar.
Fåglarna sofva lugnt i din närhet, och vildkatten drager tillbaka i gömslet sin gnistrande eldkolsblick.
» Artemis, jungfrugudinna, till dig lyfter jag mina händer.
I mörkret, på skuggade stigar, slingrar nu en flod af m ä n; röfvare äro de, spetsarna af deras lansar lysa, och hjälmen lyser blekt under tagelbusken.
Hägna din stad för deras våld, och dig viger jag mitt lif.
» Artemis, du det eviga lugnets gudom, din vill jag vara.
Af oro och kval är lifvet väfdt, du ser det allt, du vet det allt, men det sjunker under din blick.
Du går stän- digt sakta leende din gång, du vet hvad andra icke veta och drömmer vaken i din tysta rymd.
Låt mig bli din och ana din hemlighet! » Som hon talat slut, drog sig en töcken- slöja tätt under månens blanka rund, dess öfversta flik smälte i ljuset, och spöklik, jättestor, sträcktes den nedåt likt en pe- kande arm.
Aristonike sänkte sina händer, som fröso i lätt köld, och gick tyst hemåt.
Från grannens hus hörde hon klagan- de ljud; hon visste, att det var den blinda Euphro, Kallikrates hustru, som låg sjuk.
Hon vände sig ännu en gång m o t gudin- nan.
Under vandringen hade hon ej sänkt sitt hufvud, och hennes blick mötte genast det hvita ljuset igen.
» Artemis. » sade hon, » du som lindrar de plågor, dem du aldrig känt, gif henne hjälp!
Där tänds ett lif i kval, du vet mot hvad — nu beder man till dig därinne.
I morgon offras i ditt tempel, Artemis; gif redan nu den stillhet, som är din gåfva! » Men lju- den hörde icke upp, och Aristonike gick vidare.
» Du vet stunden, » tänkte hon, och ännu fylld af nattens ro gick hon att sofva.
På morgonen vaknade hon vid att faran var öfver henne.
Ätolierna hade smugit sig fram osedda öfver bergen, och i morgonrodnadens flam- mande röda ljus hade de stormat ned öfver Pellene.
Som en öfversvämmande flod brusade de fram genom gatorna; deras bronsharnesk brunno, och svärden glimmade af blod.
De fåtaliga försvararne stöttes ned, innan de hunnit samla sig, och röfvarne spredo sig säkra in i husen.
Där grepo de kvinnor och flickor i deras gömslen, släpade dem ut i ljuset och drefvo de skrikande till ändan af staden, till Artemis ' tempel, som låg högt på en kulle och var lätt att försvara.
Vid foten af trappan hade de ställt en vakt, och däruppe mellan pelarna släppte de fån- garna, sedan de satt på dem sina hjälmar för att kunna skilja hvar en sin.
Själfva vände de åter, barhufvade och skrattande, för att söka mera byte och efter slutad plundring tända husen.
Äfven Aristonike hade förts dit.
Icke ett skrik hade hon gett upp, stum och hvit hade hon låtit sig styras af krigarens råa 5 grepp om armen, och när hon fick hjälmen på hufvudet, gick hon, utan att skaka på dess tyngd, in mot tempelcellen och sjönk ned tätt intill marmorväggen.
Där satt hon, utan att lyfta hufvudet nog till en blick omkring sig, medan kvinnorna klagade.
» V e, ve vårt öde, » kvedo de.
» D u också Satyras, och du Timas, och du Aretemias, som skulle bli brud så snart, alla äro vi här!
Ve oss, vi öfvergifna, nu bränna de våra hem, aldrig få vi se dem mera.
De släpa oss bort som trälar, de taga oss med våld, våra röfvares barn få vi bära i skam och gråt och möda.
Hur allt förändras i ett slag!
Tänk i går blott!
O, att vi aldrig hade känt lyckan! » De famnade o m sina knän och vaggade af och an, tårarna strömmade ned under hjälmarna.
Några lyfte af dem för att kunna torka sin gråt, men behöllo dem på knäet, kastade ej bort dem, ty de visste e j, o m den herre, som ödet gett dem, var sämre än den de kunde få.
Nedanför trappan be- dömde männen skrattande deras gestalter och nämnde namnen på deras eröfrare.
» Den är dens, och den är dens, » sade de, » hej däruppe, ha ni systrar?
Gläd er, ty de kom- ma också hit, om de likna er. » Och tid efter annan kommo nya grupper och ny gråt.
Aristonike hörde det som i ett sorl långt borta; stenens köld mot hennes axel tycktes henne tränga igenom allt.
Då förnam hon tätt intill sig i skuggan en röst, som hon kände igen, och hon riktade blicken dit.
Det var den gamla Boisca, Euphros mor, som satt där nedhukad, mumlande och stir- rande mot en blomkorg och m e d de magra händerna hjälplöst famlande bland stjälkar- na.
För Aristonikes blick såg hon u p p; hennes ögon voro liksom brustna i förtviflan, men omsider smälte de i tårar, och hon talade sakta och jämrande.
» O du, Aristonike, du här och med den hjälmen p å!
Jag vet icke hvad som har händt, men de främmande männen äro väl fiender, och här blir ingen fest.
Jag gick hit, ser du, tidigt, innan solen kom, för att ge de här blommorna, dem jag vet att Ar- temis håller af.
Jag ville bedja om hjälp för min dotter, hennes fara är stor. » Aristonike lyfte händerna mot bröstet.
» Det har du kommit hit för, » sade hon mörkt.
Och den gamla fortsatte i förvirrade, ton- lösa ord: » Ja, ja, ser du, bara för hennes lif nu.
Vi ha offrat förr och bedt, att hon skulle få sin syn igen, men hon har icke fått det.
Nu, ser du, vid årsfesten, efter barnet kom nu, så tänkte jag, så hoppades jag, första barnet, ser du, så efterlängtadt.
.
.
Men det blir ju ingen fest, och jag får icke ens gå hem, de ha stött mig tillbaka med spjuten de ha kastat mig här, och blommorna föllo ur korgen, men jag sam- lade upp dem igen. » Aristonike tryckte händerna djupare in i barmen och sänkte sin svarta blick in i den gamlas.
» B e d icke om hennes syn, » sade hon, » bed icke om ljus.
Olyckligast är nu den som ser. » Men Boisca förstod henne e j, hon vag- gade blott af och an och plockade i sina blommor.
» Nu ligger hon kanske och dör där hemma, » kved hon, » nu, just nu lig- ger hon och dör, och barnet dör.
Ve oss kvin- nor, vi hjälplösa, m e d dödskval köpa vi vår glädje, och o m den också är död.
.
.!
Hör du skriken, Aristonike!
Det är någon
IDUN som dör.
O, den hjälplösa jammern!
Hvad är vårt lif? » Och Aristonike vände sig, rät- tade upp sin hjälm i pannan och såg ut.
I hennes inre ekade den gamlas ord: » Det är någon som dör, det är någon som dör.
Hvad är vårt lif? » Ja, hvad var det?
Kvin- nor som sleto sitt hår invid stenens köld i skuggan bakom höga pelare, kvinnor med rifna kläder och våta anleten; några hade om armen mär- ken af blodiga händer, alla klaga- de de utan hopp.
Utanför föll sol- ljuset skarpt på vilda, skrattande ansikten, på hopar af purpurmantlar och röfvadt byte utmed trappans sluttning, på lysande spjutspetsar och hvirflar af rök, som lyfte sig öfver stadens tak.
Hela hennes fö- delsebygd var det som dog i blind förtviflan, icke Euphro bara, hela hennes stad var det som skrek.
Pappas l (ria.
Skiss af A n n a W a h l e n b e r g.
3) ' Den gamla Boisca kved och mum- lade ännu vid hennes fötter.
» Ar- temis, » bad hon, » o Artemis! » Då stod för Aristonikes syn kväl- len med gudinnans eviga lugn och köld, visshetens förstelning, nodens silfver och de glimmande skuggorna; som en fläkt af nattvinden grep hen- ne och bar henne minnet.
Och hon reste sig, hög och långsam, höll med båda händerna hjälmen uppe och skred fram mellan de grå- tande grupperna, mellan de höga pelarna till randen af trappan.
Utan att veta, hvad hon tänkte och kände, gaf hon det luft i ett skri ned öfver fienderna, ut öfver staden och nejden, ett skri af stel- nande köld och fasa och vildhet.
Innan hon ännu.
fått läpparna sam- man, klang där ett annat rop till svar på hennes, ett ljud af malm och mannaröster och doft skram- lande vapen, och jorden skalf af hästtramp.
Ätolierna stodo slagna af skräck och stirrade upp emot henne.
» Artemis, » ropade de, » Artemis i hjälm!
Den vredgade gudinnan själf! » Och bakom dem ropade andra: » Fienden är här! » D å kastade röfvarne sina vapen och flydde för att icke förintas af hennes blick.
Åt mötande kamrater ropade d e: » Artemis är öfver oss, jungfrugudinnan i vapen! » Efter dem stormade Pellenes män och stötte svär- den i deras nackar, och ned öfver staden bar det; icke en man af förfölj arne vågade vända sin blick mot templet, ty de hade hört ropet och fylldes af m o d och vördnad däraf.
Aristonike såg dem alla ila förbi, stod med hjälmen lyft i båda händer och bar- men svällande af glädje, knappast medveten o m hvem hon var.
Så gick hon tillbaka till kvinnorna, som i rädsla och tvekan skyggade för hennes blick, tog hjälmen af och lät den leende klinga mot marmorgolfvet.
» Vräk bort edra träldomsmärken, » ropade hon, » ingen kom- mer att fordra dem af er.
Jag är Aristo- nike, ni känna mig alla.
Den här, som kom, var våra fäder och bröder. » Kvinnorna lydde henne genast och sorlade i jubel omkring henne, men hon gick vidare till Boisca, som ännu mumlade öfver sina blommor.
» Nu är vägen klar, Boisca, » sade hon, » all vår bön har Artemis beviljat oss.
Gå hem till Euphro! » Boisca gick darrande af oro, men de an- dra kvinnorna stannade kvar, tills Pellenes män segrande vändt tillbaka att hämta dem.
Hvita och sjungande mellan krigarnas brons- klädda leder drogo de så åter till staden med Aristonike i sin midt.
Vid hennes hem var Boisca till mötes, hennes anlete var slätt och strålande.
» Allt har gudinnan gifvit, » ropade hon, » en son har Euphro, och hon ser igen.
Hur visste du, Aristonike? » Aristonike log i sin jublande krets.
» Hur jag visste detl Äro gudarna snåla på glädje eller på sorg?
Det var kanske för dina blom- mor, Boisca, för att du aldrig glömde dem, som allt kom oss till del.
Stor är silf v er- nattens värld, släkt med döden och släkt med ljuset, svept i evig ro.
Låt oss nu alla göra oss redo att fira Artemis ' fest! » (Illustratör: David i; Ljungdahl.)
et var åtskilligt som Elma Torn- gren hade svårt för i skolan, och det inte så mycket beroende på att hon hade dåligt läshufvud som inte mera på att hennes hufvud var så fullt af odygd, att det blef trångt om utrym- met, när man skulle försöka proppa nå- gonting annat i det.
All grammatik gick illa, matemati- ken miserabelt, de lefvande språken inte stort bättre.
Men värst var det med svenskan.
Och när hon skulle skrifva krior, våndades hon, som om hon led ett svårt straff.
De middagar hon gick hem med kriaboken i sin skolväska, var hon knap- past i humör till att springa krokvägar för att möta gossarne från Norra latin- läroverket.
Och.
när hon gick öfver Hötorget, kastade hon afundsjuka blic- kar på torggummorna.
Tänk, hvad de ändå hade det bra!
Sitta där hela dagen och väga upp och ta in pengar, som måtte vara rys- ligt trefligt, och se sig om i världen och så vara med om allt som hände och skedde och dricka kaffe och prata med hvem som helst hur det föll sig och inte behöfva ha ett enda bekym- mer för hur man skulle kunna sätta ihop tankar om saker, som man inte hade några tankar om och som man inte brydde sig om för ett öre!
Ja, nog var det orättvist deladt här i världen, alltid!
Bäst det var hittade emellertid de sämsta kriaskrifverskorna i klassen på att begära hjälp af de bästa.
För någ- ra karameller eller en tio-öres bakelse kunde man få en ganska bra kladd, som sedan bara beböfde skrifvas in i bo- ken.
Och det gick som en dans.
Elma sparde ett par öre om dagen af sina frukostpengar, så att hon alltid kunde disponera öfver tio öre på kriaskrifnings- dagen.
Och så lefde hon en god tid bortåt ett jämförelsevis lugnt och Ivck- ligt lif.
Men ingen lycka är beständig, och det ville sig inte bättre än att rektorn, som själf var lärare i svenskan, en vacker dag kom under fund med be- drägeriet.
Det blef en faslig uppstån- delse, och så dekreterades det, att om det hände en gång till att ett dylikt ofog blef upptäckt, skulle både den, som skrifvit den falska krian, och den, som låtit skrifva den, få anmärkning för fusk.
Sedan dess voro alla utvägar stängda till att få hjälp.
Elma sparde inte längre af sina fru- kostpengar, och hennes krior hade fått ett stad- gadt rykte om sig att vara de uslaste i hela skolan.
Så kom hon åter hem en dag med kriaboken i väskan och fyra ämnen uppskrifna på en lapp.
Hon kunde välja efter behag mellan dem, men ett af dem måste väljas och skrifvas om.
Sedan middagen var öfver, satte hon sig vid det afdukade salsbordet för att få vara i fred och stirra på sina fyra ämnen.
Det första var om: » Deltalandet kring Nilem.
Om det visste hon inte det allra ringaste annat än att det borde finnas krokodiler där.
Men inte kunde man fylla en tre, fyra sidor i en skrifbok med bara krokodiler.
Så det måste hon öfvergifva tanken på.
Det andra var o m: » Hattarnas och mössor- nas stridigheter ».
Usch, det där kriget hade då alltid varit ett sammelsurium för henne.
Att slåss för land och rike, det kunde hon nog förstå man kunde göra.
Men hvad var det för idé med att bråka, som de där människorna gjorde, för saker som voro så futtiga, att man rakt inte kunde begripa hvad det var fråga om.
Nej, det gick inte i henne.
Och då kunde hon väl heller inte sätta sig ner och skrifva om det.
Det tredje var om: » Människans fria vilja ».
Ett sådant hån!
Satt hon inte här nödd och tvungen, och så ville man till på köpet att hon skulle sätta sig in i hvad det vill säga att ha en fri vilja.
Jo, om hon vågat skrifva riktigt hvad hon tänkte om den fria viljan, skulle hon
IDUN allt fått ihop en hel d ' - Men hon var rädd för att det inte gick an, ty h e s åsikter om denna människans fria vilja stämde inte fullt öfverens med lärarens och andra rättänkande personers.
Således dugde det ämnet lika litet som de andra.
Återstod då det fjärde och sista: » Om våren ».
Om våren!
Kanske hon skulle försöka sig på det?
Det föreföll henne som om det ämnet skulle lägga de minsta svårigheterna i hennes väg, och som det likaledes fordrade den minsta sakkunskapen.
Ja, hur var det nu om våren?
Hon vätte på blyertspennan och satte den på papperet för att börja konceptet.
Om våren, ja?
— Jo, då längtade man till sommaren, för att det skulle bli slut med skolan.
Men det kunde man ju inte skrifva i en skol- kria.
— Det var rysligt hvad det var mycket, som det inte gick an att skrifva.
— Något annat fick hon lof att hitta på.
Hon tänkte på blåsippor och hvitsippor och vårvisorna de sjöngo i skolan och slask och galoscher och fågelsång och nya sommarhattar och våfflorna på första maj och en hel hop annat.
Nog fanns det att skrifva om alltid, bara det hade lämpat sig att sätta in allt det där i boken.
Men skulle man gallra ur hvad som inte dugde, blef det minsann inte mycket kvar, och hur skulle det sedan gå till att koka soppa på resten?
Hon tänkte och tänkte så hufvudet värkte, och inte fick hon den ringaste inspiration, fastän hon gned pannan, där geniknölarna borde sitta, och oupphörligt körde fingrarna genom sitt ljusa hår, så det stod som en gloria kring ansiktet.
Början hade hon visserligen gjort.
» Våren är en mycket vacker årstid, » stod det öfverst på papperet.
Men hvad hjälpte det, när man inte kunde komma längre?
Till råga på olyckan hade hon varit borta på barnbal dagen förut, så att sömnen höll på att infinna sig.
Allting var så omöjligt och eländigt.
Tårarna började rinna.
Hon snyftade och nic- kade.
Nu kom hon inte ens längre ihåg, om det var blåsippor eller blåklockor, som det fanns om våren.
Och slutligen lade hon ned hufvudet på papperet bara för att samla sina tankar.
Men det skulle hon inte ha gjort, ty det var just rätta sättet att komma till det stadiet, då man inte tänker något alls.
Fem minuter senare gick hennes pappa ge- nom rummet, och när han såg henne hopsjunken i en sådan märkvärdig och onaturlig ställning, tittade han förstås litet närmare på henne, hvar- vid han fann sin stora, fjortonårs flicka ligga insomnad med hufvudet på bordet och tårar på kinden alldeles som en liten baby.
Han ställde sig med händerna i sidorna och skrattade, ty han var en man som hade fallen- het för att taga lifvet från den lustiga sidan.
Sedan gick han in till sin hustru och bad henne komma och titta med.
Men när de så stodo där båda två och beskådade sin stora, lilla baby, som verkligen såg rätt söt ut, där hon låg med sitt yfviga, ljusa hår som en sky kring ansiktet och den runda, röda kinden fuktig af gråten, måtte de ha skrattat och pratat en smula för högt, ty babyn vaknade med en hastig spritt- ning, såg ängsligt upp på föräldrarne och bör- e l m e jade så att gråta riktigt ordentligt, medan hon beklagade sig.
Ab, den förfärliga, rysliga krian I Om det än gällde lifvet, kunde hon inte komma någon- stans med den.
» Stackars liten, » sade hennes mor och strök henne öfver håret.
» Hon är förstås så trött också.
När man inte kommer i säng förrän klockan är nära ett, så.
.
. » Men hennes pappa tog helt enkelt konceptpapperet, blyertspennan och lappen med ämnena, vinkade åt Elma att följa sig, gick in i sitt rum med henne och satte sig vid skrifbordet.
» Se så där, ja, min flicka, » sade han, » nu ska vi ta itu med det här storverket båda två, så vore det väl också kattingen, om vi inte skulle gå i land med det.
Jag har nog hållit på med sån ' t här göra i mina dar, jag med, må du tro. » Elmas pappa var källarmästare och hade tidigt ägnat sig åt sitt yrke, hvilket gjort att han måhända något försummat sina bokliga studier.
Men det hindrade inte att han var en stor vän af litteratur, veten- skap och konst och att han då och då sjä ' .f strängade sin lyra till poetiska utgjutelser vid olika, passande tillfällen.
Han var nämligen en mycket känslosam natur.
Nu vor det emel- lertid rätt länge sedan han tagit till pennan annat än till affärsbruk.
Men han var inte den som misströstade om någonting, och så mycket kunde han väl duga till, tänkte han, som att hjälpa sin lilla flicka med en simpel, svensk kria.
» Nå, nu ska vi se hvad vi har att skrifva om, » sade han, tog lappen med ämnena för att granska dem och kom efter några ögonblick till samma resultat som Elma, nämligen att alle- sammans voro omöjliga utom det sista: » Om våren ».
Men det skulle det väl heller inte vara någon konst att skrifva om.
» Våren är en vacker årstid, ja, » fortsatte han gillande.
» Det är riktigt, det.
Och så är det ju den årstiden då allting, både fiskar och fåglar och skog och mark och människor och däggdjur vaknar upp och kastar af sig det kalla, hvita vintertäcket.
Eller hur? » » Ja, » svarade Elma och försökte gnugga söm- nen ur ögonen.
» Då skrifver vi det då. » Han skref och strök ut och skref och strök ut.
» Och så är det den tiden, när lärkan slår sina drillar på de vårgröna ängarna och bygger sina bon i trädens knoppande toppar. » Han var stadsbarn, så det måste ursäktas honom, om han inte så noga hade reda på lär- kans speciella små vanor.
» Eller hur? » » Ja.
.
.
a, ja.
.
.
» Elma hade ännu inte slutat med att gnugga ögonen.
Han skref igen och strök ut igen.
» Men nu ska du hjälpa till.
Du säger ju bara ' ja, ja '.
Och så har vi alla de där små bäckarna, som börjar på och rinna.
Hva '? » » Ja, ja visst, ja.
.
.&gt; » Nå, än se ' n då?
Hjälp till nu. » Elma funderade skarpt.
» Ja, se ' n så ...
Ja så.
.
.
så.
..
Ja.
.. » » Det blir ändå ingen- ting annat än ' ja, ja ', mär- ker jag.
Gå du och lägg dig, min pulla, så ska jag sköta om det här.
Det ska vara undangjordt i rödaste rappet, ska du se. » Elma såg på honom litet tveksamt.
Hon hade inte talat om hemma, hur de hade fuskat i skolan med kriaskrif- ningen, och att anmärknings- straffet sväf vade öfver deras hufvu den, i fall de gjorde om det.
Skulle hon sä- ga det nu?
Men tre skäl afhöllo henne från att vara uppriktig.
För det första var det obehagligt att tala om fusket.
För det andra var det ju ingen skolkamrat hon fick hjälp af nu, och rektorn kunde följaktligen inte komma under fund med bedrägeriet på grund af stiliseringens likhet med den i någon annan uppsats.
Och för det tredje visste hon sig ingen annan råd.
Därför gick hon också dröjande ur rummet och satte sig att dåsa öfver sina andra läxor, tills kladden skulle bli färdig till inskrifning.
» Det rödaste rappet » drog emellertid ut i nära två timmar.
Källarmästaren hade aldrig trott, att det kunde vara så kinkigt att skrifva en liten barnkria.
Han svettades och skref och svettades och strök ut.
Han glömde bort både kunder, disk och kök därnere.
Men så var han också stolt, när han slutligen kom in till Elma med ett helt ark papper nästan fullskrifvet med hans rediga, vackra stil.
De skulle allt bli för- vånade i skolan, när de upptäckte, hvilken poetisk begåfning hans flicka var i besittning af.
Elma tackade, fick en klapp på hufvudet och en förmaning att skrifva in krian riktigt snyggt, lika bra som den förtjänade, menade förmodli- gen källarmästaren.
Och så gick han i med- vetandet om att ha uppfyllt sina plikter som en god far.
Fullkomligt så belåten var däremot inte Elma, isynnerhet som hon under renskrifningen hade en förnimmelse af att somliga fraser lä to litet konstigt.
Men det kändes så skönt att ha blif- vit lättad från det svåra bekymret, att hon skref in alltsammans utan vidare grubblerier.
Det fick nu gå som det ville.
Några da ' r därefter, när den lektion nalkades, då de skulle få igen sina kriaböcker, kände hon sig emellertid litet orolig, och det var med klap- pande hjärta hon slutligen satt på sin plats och såg, hur rektorn löste upp bandet, som var sla- get i kors omkring alla de blå skrifböckerna.
Så började han gå igenom dem.
Det ena namnet efter det andra ropades upp.
Den ifråga- varande krian kritiserades och lämnades med anmärkningar eller beröm tillbaka till sin för- fattarinna.
Men alltjämt dröjde han med Elmas bok.
Hon kunde se, när det låg bara fyra böc- ker kvar på katedern.
Så låg där endast tre.
Så två.
Till sist en enda, hennes.
Då stod hjärtat nästan stilla i hennes bröst.
Rektorn öppnade denna sista bok, strök med handen öfver sidorna för att få dem att ligga nere och såg på Elma.
» Har Elma Torngren skrifvit den här krian själf? » frågade han.
Hon tittade bort, dröjde litet, men svarade så ett tyst » ja ».
Då vände rektorn åter blicken till sidorna och började läsa.
» Om våren!
Våren är en vacker årstid.
Då den kommer, lyfter den ömt som en god mor det kalla, is- diamantbeströdda vintertäcket från världens alla samtliga individer, hvilka utgått från skaparens mästarhand, såsom både från fiskar och små fåglar och från människor och från alla dägg- djur.
Det knoppas i de stilla, fridfulla lundar- nes torra nakna grå trädbenrangelsskelett lika-
IDUN ill lifvets höst ifrån dess vål- en bro, som lätt kan brista, går; därunder brusar dödens flod, och ung som gammal, ond som god kan störta ned en sorglös stund, en aningslös sekund.
Och där vi gå hvarenda dag bland tusen själar, du och jag.
O, tänkte man dock rätt därpå, o, ville man det rätt förstå, hur lätt en graf kan öppna sig för dem, för dig, för mig!
Att midt i lyckans rikedom en blomrik stommar kan stå tom.
Att ej en blick, att ej ett ord kan nå den man haft kär på jord, fast kanske man i tanken har så mvcket osasdt kvar.
O, kärlek, må du gifva allt, ej kyla det, som dock blir kallt, ej dölja skatter under rost, ej fagra blommor under frost, ej låta sol i moln gå nei- den tid, som Gud dig ger!
Ett lif är alltför armt, för kort i gagnlöst agg att nötas bort.
» Jag har dig kär, jag älskar dig. » Hur lätt de orden säga sig.
Hur tungt att gå liksom i bann vid sidan af hvarann.
O, hör, jag ropar högt ditt namn!
O, se, jag sträcker ut min famn!
O, låt mig slutas af din arm, i fröjd att den är stark och varm, och låt min blick dig säga ömt allt livad jag rikast drömt!
Hur ofta stod jag icke förr i längtan bakom känslans dörr att kunna säga gladt och fritt: Jag har ett hjärta, som är ditt; nu bryter det sin dam till slut, nu vill det stängda ut!
Tag hvad jag har, gif livad du kan!
Det band, som kärlek en gäng spann, jag binder till en dubbel knut.
Jag binder den till lifvets slut, ty musselskalet krossadt är, min allra hjärtans kär!
Sigrid Elinblad, (Illustratör: David 8 Ljimgdah '.
väl som i människobarnens af mörkret och kölden hopkrympta och förtorkade hjärnkamrar och hjärtevrår.
» Ack, du ljufva, outsägliga, tjusansfullaste vår, » ropa marken och träden och buskarna, » kom och kläd oss i bröllopskläder, ty vi vilja fira vår bröllopsfest!
Ack, kom och kläd oss snart, mycket snart, ty vi längta och trängta ... » Här tittade rektorn upp öfver glasögonen med en min, som lät hans auditorium förstå, att det inte var förbjudet att fnissa.
Rundtom- kring hördes också kluckande ljud och hvart- enda par flickögon stirrade på den stackars Elma, som satt där röd som en pion och mer än väl kände alla blickarna, fastän hon såg ned i pulpeten.
Rektorn fortsatte: » Ja, af hjärtat gärna, » svarar våren.
» Därpå börjar den kransa alla ängar med tusen sinom mångtusen guldskimmerprunkande och purpur- strålande blomstergirlandrankor och lärkorna slå sina underbara drilleriarior i trädtopparna.
De äro spelmännen på naturens bröllopsfest.
Och glada och uppspelta äro de utan något alkohol att stimulera sina små förtjusande sångarstrupar med.
.
.
» Här strök rektorn åter med handen öfver boksidorna i det han såg upp.
» Jag _behöfver visst inte läsa längre, » sade han.
» xir det ännu någon som tror, att Elmii Torngren skrifvit den här krian själf? » Längs alla pulpetraderna gingo högljudda fnissningar, men annars kom det inte något svar.
» Ja, jag tror nu inte heller, » återtog läraren, » och jag antar, att Elmas påstående att hon gjort det bara gällde renskrifningen.
Eller hur, Elma? » Det var inte lönt att neka längre.
» Ja », sade den lilla flickan ännu tystare än förut.
» Hvem har författat den då?
Är det någon af kamraterna? » » Nej, » ljöd svaret fortfarande som en ande- hviskning.
» Är det någon faster eller moster? » Nu kom det inte något svar alls, » Kanske husmamsellen? » Absolut tystnad.
» För inte är det väl barnjungfrun heller? » Intet svar.
» Jaså, Elma har inte så mycket förtroende för mig, att hon vill säga mig det.
Nåja, det har jag strängt taget inte heller med att göra, när det inte är någon af kamraterna.
Men fusk är det lika fullt för det, och Elma vet hvad jag sade det skulle bli för straff för något sådant. » Hon fick gå och hämta sin bok och rektorn yttrade inte ett ord mer om saken.
Men hemma gick hennes far i spänning öfver krians öde, och som han visste, hvilken dag den skulle lämnas igen, så var hans första fråga vid middagsbordet, hvad rektorn hade sagt om upp- satsen.
Elma såg ned på sin tallrik.
» Åh, just ingenting, » sade hon.
Hon kunde väl inte säga sin pappa, hur blodigt man hånat hans snillefoster, och att rektorn till och med undrat, om barnjungfrun skrifvit det.
» Just ingenting, » upprepade källarmästaren förargad.
Han hade så säkert väntat, att upp- satsen skulle göra lycka.
» Sa ' han verkligen ingenting särskildt? » Elma mumlade något om en del staff el, föl att göra det hela mera troligt och så öfvergÉ man ämnet för den gången, ehuru källarmästaren hela eftermiddagen var vid.
dåligt lynne till följd af sårad författarstolthet.
När veckan var slut, kom " Elma emellertid hem med en anmärkningsbok, som hon dröjde i det längsta att visa fram.
På måndagsmorgonen måste hon likväl göra det, ty fadern skulle skrifva in sitt namn.
Han studsade, då han fick se anmärkningen, den första i hela boken och den enda hans flicka någonsin fått.
En anmärkning för fusk!
Hvad ville det säga?
Elma rodnade och bleknade.
Alltsedan kria- dagen hade hon grufvat sig för denna stund och funderat på hvad hon skulle svara på sin fars frågor, ty att säga att hon fått den där anmärk- ningen för hans skull, det kunde hon då rakt inte.
Hon hade inte något vidare godt hufvud, men i stället en fin instinkt, och hon förstod dunkelt, att det på något sätt skulle såra honom djupt, ohjälpligt, outplånligt, om hon gjorde det.
Hellre då draga till med hvad som helst.
Men hon hade glömt alla historier hon tänkt ut och stod där nu darrande och tyst som en riktig brottsling.
IDUN Det enda hon till sist kunde hitta på var att kasta sig om faderns hals och brista ut i snyft- ningar.
Men han sköt henne ifrån sig och förhöret började.
Så godlynt han än var, kunde han bli mycket allvarlig ibland, och han hade starka ambitionskänslor både för egen och sina barns räkning.
Hvarför hade hon fått anmärkningen?
Det ville han och det skulle han veta. '
Elma påstod att det var för fusk i en skrif- ning, men hon var inte vidare van att narras, och hennes uppgifter voro så sväfvande och motsägande, att fadern begrep att hon inte ville ut med hela sanningen.
» Säg mig nu ordentligt, hur det hänger ihop, » sade han strängt, » annars går jag upp i skolan och tar reda på det själf. » » Åh, nej, nej, gör inte det, » utbrast hon förskräckt.
Den hotelsen tycktes ha bättre verkan än alla hårda ord, och med ens löstes hennes tungas band.
Utförligt och brådskande talade hon om, hur hon mutat Selma Lindgren med karameller, för att hon skulle sticka åt henne konceptet till sin franska öfversättning under pulpeten, och hur lärarinnan kommit och fått se det sticka fram ur Elmas bok.
Denna bekännelse föreföll verkligen något så när trovärdig, och hon fick ändtligen gå.
Men då hon var borta, betogs hennes far åter af misstro.
Det var isynnerhet hennes ängslan för att han skulle gå upp i skolan, som tycktes ho- nom besynnerlig, och han beslöt att, så fort han fick en stund ledig, göra ett besök hos rektorn för ätt reda ut historien.
Fram på förmiddagen infann han sig också mycket riktigt i skolan och hade äfven den turen att få träffa rektorn, hvarpå han genast fram- förde sitt ärende.
Han ville veta, hur det för- höll sig med det där fusket i franskan, som hans dotter fått anmärkning för.
» I franskan, » upprepade rektorn.
» Nej, i franskan var det inte. » » Således ljuger hon också, » utbrast fadern, upprörd att finna så mycket sedefördärf hos sitt barn.
Eektorn försökte likväl att något förmildra saken.
» Kanske ett missförstånd, » sade han.
» An- märkningen gafs för en svensk kria, som hon låtit någon skrifva i sitt ställe. » » En svensk kria I » » Ja.
Och lusket var mycket lätt upptäckt, inte alls väl utfördt, » sade rektorn leende.
» Hon ville på inga villkor tillstå, hvem som hjälpt henne, men troligtvis är det er barnjungfru eller någon gammal sentimental mamsell! » » Hvad för något!
En gammal sentimental mamsell! » » Ja, hvad vet jag, men det såg så ut. » Rektorn kunde inte förstå, hvarför källarmä- staren i en hast blef så spak.
Inga flere frågor, inte längre någon indignation öfver dotterns dåliga uppförande, endast en tafatt ursäkt för att han gått upp.
Han ville bara v e t a.
.
.
Och så fick han tacka så m y c k e t.
.
.
Och så gick han.
Den dagen var källarmästaren mycket tj ' st vid middagsbordet, men när Elma kom och sade tack för mat, tog han hennes hufvud mellan bägge sina händer och gaf henne en kyss på pannan, så lång och så öm, att Elma såg för- vånad upp på honom, och aldrig förr hade hon sett sin pappa se så rar ut som med den blick han då hade i sina ögon.
På kvällen blef hon inkallad i hans rum, och utan ett ord räckte han henne ett fyrkantigt etui, som vid öppnandet befanns innehålla en liten pickande guldklocka.
Hvarför fick hon den?
En aning for igenom henne, ty hon visste att han varit uppe i skolan på förmiddagen, och så tänkte hon på hans kyss och hans blick för några timmar sedan.
Hon slog armarna omkring honom och kysste honom.
Men ingen fråga gick öfver hennes läppar.
Och inte heller sade hennes far ett ord om, hvarför han gaf sin gåfva.
Det fick hon aldrig veta.
Men under hela hennes lefnad för- biet den hennes käraste dyrbarhet.
(Illustratör: Jenny Nyström.)
in till gatan och staden.
Och så är osterian fär- dig.
NinoBep- pone hade nu i tio år varit kypare på en sådan där liten osteria, och man skall icke tro, att det var för lönens och drickspen- garnas skull eller därför ROMARBLOD.
Berättelse af K SELMA LAGERLÖF.
ar ni varit i Rom, så har ni väl lagt märke till de små landtgårdarna utanför stadsmuren.
Man har ett par tunnland jord, där man odlar kronärtskockor, ärter och blomkål, allt efter årstiden.
Man har, ett par låga, halmtäckta boningshus, ett åsnestall, en stor, murad brunn med sadel- tak och ett par hönsburar.
Man har natur- ligtvis en mängd fjäderfä, och inte bara höns, kalkoner, ankor, utan äfven påfåglar och fasaner och pärlhöns.
Och så för att lefva litet bättre, ty grön- saker och höns lämna väl ingen lysande vinst, skaffar man sig att par stora fat ro- merskt slottsvin och lägger upp dem i den ena af de långa stugorna, som ej hafva mer än ett rum hvardera.
Där ställer man också fram en disk och en hylla med glas och literflaskor, men ute på gårdsplanen, rundtom brunnen och hönsburarna, ordnar man långa bänkar och stadiga bord.
Men det blåser ju på campagnan och vinden däri- från stryker fram skarp och ohäjdad här, utom stadsmuren.
Därför sätter man upp små stråtak öfver bänkarna och omger dem med vassväggar, genom hvilka solskenet kommer insilande, gult som guld.
Sist tän- ker man också på att måla en skylt och hänga öfver den lilla murporten, som leder 9 att Nino ej dugde till något annat.
Nino var en präktig, rentaf en bil- dad ung m a n; om han stannade där- ute på landtgården år efter år, så var det därför, att han var kär i Teresa, äld- sta dottern i gården.
Ah, hur Nino älskade henne!
Hon var så vacker.
Hon var vacker just så, som Nino ville ha det, med stora, starka drag och höga, klara färger.
Hon gick, hon gick som en drottning.
Hon talade med en klar, klingande röst, och ingen stafvelse af orden kunde tappas bort.
Hon skrattade så rent som en silfverklocka ringer.
Hennes händer voro sköna, hvita, fasta, och hennes hand- tag var så styrkande som en välsignelse.
Alla, som kommo till osterian, ville be- ställa af henne och ville, att hon alltid skulle vara till hands bakom disken.
» Hvar är Teresa? » frågade de ovillkorligen, o m de ej sågo henne.
Det var hos henne det var trefnad och en sådan glad trygghet.
Nino visste, hur mycket bättre soppan sma- kade, då hon öst upp den ur grytan, än då systrarna gjort det.
Och hvarenda män- niska tyckte o m att ha att göra med henne.
Folk kom in dit, mindre för att dricka vin än för att få tala om sina bekymmer för henne.
Hon skulle höra, att åsnan hade dött, att de hade blifvit slagna i bollspelet, eller då den galningen Piero hade gått och satt knifven i någon.
Nino visste, att unga, raska karlar, som alls ej voro kära i hen- ne, ibland sutto och gjorde upp historier, endast för att hon skulle stå stilla vid deras bord en stund, höra på dem och taga sig litet af dem.
De ville bara, att hon skulle slå i vinet i deras glas eller stoppa till dem en mandarin, då de gingo, eller säga, att hon skulle komma ihåg dem i sina böner.
De andra systrarna gifte sig, så snart de fyllt sina sexton år; en flyttade bort, och en bodde kvar hemma med man och barn.
IDUN Men Teresa ville ej gifta sig, och Nino visste nog hvarför.
Hon ville ej ha vare sig honom eller någon annan af landtfol- ket, ntan hon ville ha en signor.
Gud ja, hon var så stolt.
Det syntes på det sätt, hvarpå hon satte upp håret, alldeles modernt som en signorina, och på hennes kyrkkläder.
Hemma gick hon i grönt förkläde och bar en röd duk om hal- sen, men då hon gick in i Rom, var hon alltid svartklädd.
Och hon hade en stor hatt med brättet i många bukter och med många band och en fjäderkrage om halsen, så lång att den räckte till klädningsfållen.
Egentligen var det ej Nino emot, att hon ej ville ta en campagnabo.
Han, Nino, hade intet hopp att någonsin få henne.
Han var tjock och rund som en mjölsäck, och han hade en sådan där grå mjölnarhy.
Och endast ett par små streck till ögon, rent utan färg.
Han var för ful för henne.
Men som det nu dröjde, innan hon fick sin signor och ingen annan vågade försöka sig på att taga bort henne, så kunde Nino åt- minstone få gå kvar som hennes kamrat år efter år.
Och det var ingen liten lycka.
Och naturligtvis passade det henne att bli en signora.
Det enda onaturliga var, att hon ej förstod, att hon redan var det.
Dagarna därute på landtgården tycktes Nino vara fulla af salighet.
Om morgnarna, då hon gick och ställde med sina fåglar, bar Nino skålen med majsen åt henne.
På förmiddagen hjälpte han henne att rensa bort ogräs eller att göra i ordning grönsa- kerna, som skulle sändas till torget.
Och o m kvällarna, då arbetsfolk, som gick hemåt, kom in för att få ett glas gult Castello romano, stod hon vid fatet och fyllde i måtten, och han tog emot dem af henne.
Var det en stor dag, om det var fest af en eller annan an- ledning och folk hade ström- mat till och alla bänkar voro öfverfulla, och hela gården vimlade af positivspelare och försäljare af stekta äpp- len och kastanjer, och han och hon måste ila fram mel- lan borden med sina glas, så nickade de till hvarandra, när de möttes.
Då kände de sig så kamratlika som soldater, då de gå i strid.
Andra kvällar, då ingen var där, och det hände väl lika ofta, satt Nino och be- rättade för henne ur böc- ker, som han läst.
Hon ville ej höra o m något an- nat än o m det gamla Rom och allra helst om plebejers upphöjande till patricier och o m de mäktiga romerska matronorna.
Nino visste nog hvarför.
Samma blod *, hon kände sig af samma b l o d!
Nästa dag bar hon hufvudet mycket stoltare än förr.
Nino visste, att han handlade som en galning.
För hvar gång han berät- tade om Cornelia, Gracchernas moder, förde han henne längre ifrån sig.
Hvarför kunde han ej låta bli att berätta?
Hvarför tyckte han o m henne, då hon lyfte nacken så där högt, och då hennes ögon blixtrade?
Då bon var hänemot fyra och tjugu, hörde Nino människor säga, att det snart skulle bli för sent för henne att få en man.
Hon var ej vacker mer.
Nino kunde ej för- stå hvad de menade.
Var hon ej vacker?
En dag märkte han dock.
att de hade haft rätt.
Hon hade visst hållit på att bli gammal.
Hon måtte ha varit ganska af- bleknad, fast han ej märkt det.
Nu märkte han det, därpå att hon började stråla upp igen.
Hennes friska ungdomsskönhet kom fram på nytt ur något grått hölje.
Hvad var det för ett under?
Nino blef rädd, då han såg det.
Hvar afton nästan sågs nu på osterian en liten löjtnant.
Det var det nättaste ting man kunde se.
Han hade en uniform i svart och silfver och ett mjukt, barnsligt ansikte.
Och han var kär från första stun- den han såg henne.
Signorn var då ändt- ligen kommen.
Nino började hata krig och krigare.
Ita- lien hade krig med Abessinien, och det var nog elände, att man ofredade ett främmande folk, som intet ondt gjordt, det var nog elände, som krigsmännen anställde därute.
Här hemma kunde de då låta bli att vålla folk olycka.
Nino uppsökte likasinnade och kom in i fredsföreningar.
Här vågade han tala och yrkade på krigshärens afskäffande.
Italien skulle ej mer bli stort som ett stridens land, utan som fridens.
Nino framlade siff- ror, han svängde sig med statistik och an- dra underbara kunskaper.
Han märkte, att man förvånade sig öfver, att han ej var nå- got annat än tjänare på en campagna-osteria.
På dessa möten var Nino en man.
Han beslöt om adresser till ministrarna och adres- ser till kungen.
Och i sina tal gendref han de krigsvänliga tidningarna punkt för punkt.
» Låt oss få ett slut på det där afrikanska ofoget, låt oss få hem våra soldater och sätta dem i landtbruksskola! » Det var Ninos ord Men då Nino kom hem från ett sådant där fredsmöte, kom Teresa emot honom.
De stannade vid brunnen, där de alltid brukade sitta och prata, och Teresa ville tala krig.
Det pågående kriget brydde hon sig icke om, men hon ville veta hvad rom arne hade ut- fört i forna dagar.
Nu var det Scipio, som han skulle tala om.
Scipio, som hade gått till Afrika och besegrat de svarte.
Och Nino måste berätta om honom.
Nino måste sitta halfva natten och tala krig, krig, krig.
Medan han talade o m detta, blef hon så vacker.
Lyktan, som hängde på brunnsta- ket visade, henne för Nino strålande skön och med ett hemlighetsfullt leende öfver läpparna.
Nino förstod, att hon endast kunde älska en hjälte.
Och hvad var han?
Han, som icke ens kunde neka henne att berätta om dessa afskyvärda blodbad.
Om hon hade älskat en Nero, så skulle Nino hafva blifvit tvungen att prisa tyranner-.
.
na.
Nino var visst ingen hjälte.
Då hon blef förlofvad med löjtnant Ugo, var det Ninos mening att göra sig fri, men han kunde e j.
Hon var just då så god mot honom.
Han fick väl vänta till ef- ter brölloppet.
Hon glömde icke bort Nino ett ögonblick.
Hans födelsedag kom, dagen efter för- lofningen, och Nino var dyster på morgonen och menade, att det- ta skulle bli den sorgligaste dagen i hans lif.
Men han hade aldrig blifvit så firad
skulle inskeppas till Afrika, följde Nino henne till järnvägsstationen.
Det var på natten.
Soldaterna kommo marscherande i rask takt, rundt om dem svärmade andra soldater, gatpojkar, släk- tingar och krigsentusiaster.
Nere vid \ stationen var Roms sindako och nere jf generaler.
Där höllos tal, där ropades: » lefve Italien », och där kysstes och blomsterkastades.
Teresa var hänförd, och hon klagade ej med ett ord.
Det var fina damer där, som delade ut blommor till soldaterna.
Det gjorde ej hon.
förr.
Hon hade sytt näsdukar åt honom med monogram, som nådde öfver halfva duken.
Hon hade också bakat honom en tårta, och hon gick till San Antonius af Padua kyrka och bad för Nino till hans skyddspatron.
Hela dagen passade hon upp honom och lät honom ej bära fram en enda flaska vin.
Hon skämtade med honom.
Nrao måste visa sig glad.
Han måste skratta hela dagen, därför att hon ville det Nu skulle alla vara lyckliga.
På natten kunde Nino ej låta bli att gråta.
Han hade märkt, att hon gett sina fåglar dubbla ransoner i de dagarna, åsnan hade fått ny halm och katten fick sitta på hennes axel, så länge den ville, och Nino hade aldrig förr känt sig så jämnställd med katten, åsnan och hönsen.
Så glad, som hon var, öfver att hennes fästman var officer!
Näst det, att han var en signor, tyckte hon om, att han var mili- tär.
Nino hörde en gång, hvad hon svarade, då man frågade henne, o m hon ej fruktade för att han skulle bli sänd till Afrika.
» Gud, att han unge fara, » sade hon, » så skulle ni få se, att det blef ve annat af. » Ty detta var på vintern nittisex och då såg det ut, som om det där kriget med Menelik och hans shoaner alls ej skulle bli till något.
Man skickade bara ut skepp på skepp med trupper.
Trupperna lagrades upp borta i Aduatrakten, men man hörde aldrig, att det blef något af.
Det var, som när bin krypa ut ur kupan och bli hängande utanför flustret i en stor pung, och man går och ser pä dem dag efter dag och retar sig öf- ver att de ej komma sig för med att svärma.
Hon var också storar- tad, då hon hänemot slu- tet af februari fick höra, att han måste afgå till Afrika.
Nino såg icke en tår i hennes ögon.
Ingen kunde beundra det så som han.
Ingen visste så väl som han, hur hon älskade den där lille, nätte mannen, som skulle gå ut emot barbarerna.
Hon gjorde en afskedsbjudning för honom och hans kamrater.
Det var en härlig fest.
Castello romano-vinet flöt utan häjd.
Hon hade slaktat sina fetaste kalkoner och ploc- kat de första kronärtskockorna.
Och hon hade bakat tårtor och sötsaker i oändlighet.
På brunnstaket hade hon rest en flagg- stång och hissat italienska flaggan, och den stackars Nino hade måst hjälpa henne att göra transparanger, på hvilka lästes: Lefve armén!
Lycka åt våra tappra soldater!
För Italien!
och andra höga ord.
Han hade måst hjälpa henne att fästa kulörta lyktor under stråtaken, hyra sångare, som kunde sjunga de nya krigssångerna, men han hade svurit, att hon ej skulle få honom att hålla tal.
Stackars Nino, hon bad honom e j, hon vågade ej anförtro honom något så makt- påliggande.
Men på kvällen, då de små lustbomberna knallade kring gästernas fötter och då icke blott stråtaken öfver bänkarna, utan ock hönsburarna, boningshuset och brunnen strålade af grön-röd-hvita lyktor och då Nino antände bengaliska eldar ute bland kronärt- skockorna, såg han, om ingen annan, hvad hon menade.
Det var, som o m hon, med hvarje glas vin hon gaf soldaterna, ville säga: » Gån och gören allvar af det.
Ro- mas kvinnor vilja se nya triumftåg skrida upp mot Campidoglio! » Nino hade aldrig dundrat så mot kriget på fredsföreningen som dagen efter den festen.
Då truppen afreste till Neapel, där den 11 Hon tänkte blott på en, och hon gaf honom ej blommor, men han skulle lofva henne att eröfra Meneliks hufvudstad.
Löjtnant Ugo lofvade henne, att han skulle komma tillbaka till henne m e d den abessiniska kejsarinnans kro- na.
Och så skildes de.
Men de hade ej varit borta i två dagar, de hade ej hunnit afresa från Neapel, förrän det in- träffade, att den stora svärmen, som varit upplagrad i Adua, började röra på sig, och det kom telegram på telegram.
Det var just då, när ingen tänkte på annat än den seger, som måste vinnas därborta, sedan så oerhördt mycket folk blifvit ditsändt Kungen hade begifvit sig till Neapel för att se truppernas affärd.
Ena dagen talade han till dem o m den ära de skulle vinna åt det älskade Italien, andra dagen kom telegrammet, och det berättade — om förlo- rad batalj, upprifven här, flykt och panik.
Just egendomligt att tänka, hur telegram men träffade i de dagarna.
Meneliks kulor hade endast kunnat fälla en sjutusen man, men telegrammen togo upp kulornas verk, kommo ifrån Aduas högslätt, passerade Me- delbafvet och nådde målet.
Icke ett italienskt hjärta kom oskadadt undan!
Teresa kom till Nino alldeles tillintet- gjord.
» Hvad har skett därute, Nino?
Har har det kunnat gå så illa? » Nino berättade henne, att därute måste man klättra i berg, af hvilka de lägsta voro högre än Sabiner- och Albanerbergen, lagda på hvarandra.
Där funnos ej vägar, utan man tågade fram på en mark, beväxt med tistlar, så styfva och taggiga, att icke en gång en åsna kunde äta dem.
Där var så ondt om mat, att soldaterna kastade sig öfver mulåsnor, som stupat på vägen, och sleto till sig köttstycken.
Men det var ju icke att sända folk till.
Nej, det var just Ni- nos mening.
Nu fick han sjunga ut, nu ändtligen fick han tala o m för henne, hur gräsligt kriget var.
De läste tidningarna tillsammans.
De läste om, att man fruk- tade, att de trupper, som nu drogo ut, skulle finna
IDUN abessinerna före sig i kolonien.
De skulle möta Menelik på hamnkajen i Massaua.
Det var endast att sända dem till döden.
Hon läste ock, att abessinerna sköto på officerare.
De lågo och siktade på deras blåa rangmärke och plockade ned dem från backsluttningarna, då de ryckte fram med sina soldater.
Och det var så mycket grymheter och förfärligheter, som desse svarte begingo, deras kvinnor plundrade de döde och styc- kade dem.
Det var slut med henne.
Hon var för- skrämd.
Nino sköt toppmössan tillbaka och frå- gade, hvad hon hade trott, att folk gjorde i krig.
Hade hon ej tänkt sig, att de döda- bar ju nu en ljus uniform af gulgrått linne med ett blått band öfver bröstet.
Det var detta blåa band, som de svarte hade till skottafla.
Han måste genast in igen till sina solda- ter.
Kunde hon då ej få träffa honom på hela dagen?
Jo, de skulle äta frukost till- sammans vid ett-tiden.
Han kunde komma ifrån två timmar då.
Så stämde de möte, och han skyndade bort.
Det var en dag.
Nino och hon gingo och satte sig på en bänk nere i » villan », medan de väntade.
Hon gjorde ingenting annat än frågade Nino, hvad hans klocka var.
Och då hon nu var ensam med Nino, var hennes ansikte stelt och blekt som en af statyernas, som stodo rundt o m dem, Hon tog löfte af Nino, att han ej skulle lämna henne.
Inte lämna henne på hela dagen.
» Nej då, Teresa. » Han var också med om frukosten.
Löjt- nant Ugo beställde ett enskildt rum, och så åto de tre tillsammans.
Till en början var Teresa munter, all- deles sådan som hemma.
Nino tänkte, att hon ville kasta hort all sorg för dessa två timmar.
Hon var till och med mycket munt- rare, än hon brukade, hon koketterade för löjtnant Ugo, tills han blef alldeles yr.
Och hon tillät, att han kysste henne.
Nino såg ned i tallriken, men han märkte det ändå.
Han såg ibland på henne, och hans små grå ögon tiggde o m att få gå.
Men då kom hennes hand, som var alldeles kall och skälfvande, smygande under bordet och des där?
N e j, hon visste ej hvad hon trott.
Hon hade ej tänkt detta.
Så kom ett bref från löjtnant Ugo, däri han sade henne farväl.
Han skulle resa nä- sta natt.
På natten voro hon och Nino på väg till Neapel.
Hvad skulle hon göra där?
Nino trodde, att hon ville se sin fästman än en gång, innan han reste.
Själf hade hon visst ej så klart för sig hvarför hon for, men hon kunde ej låta vara.
Och ingen annan än Nino hade hon velat hafva till sällskap.
På morgonen, då de kommit till Neapel, sökte hon upp sin officer i kasernen.
Han kom ut emot henne, yr och brådskande, men synbarligen smickrad och rörd, öfver att hon kommit för att säga farväl.
Hon blef dödsblek, då hon fick se honom.
Han och hennes ögon tycktes ej se mer än deras.
Nino frågade henne, hvarför hon satt så och stirrade.
H o n sade, att hon satt och såg på hans lik.
Hela natten hade hon sett honom ligga död i en bergskref va, och hon hade äfven sett de svartes gamla kvinnor, som skyndade till för att plundra och stycka.
De styckade ju liken därborta.
lade sig på hans och höll honom kvar.
Löjtnanten fann honom nog mer än öfver- flödig, men hon ville tydligen ha honom där.
Det var både Asti spumanti och Lacry- mæ Christi, och Nino drack, som han aldrig druckit förr.
Men han lyckades hvarken att göra sig döf eller blind.
Plötsligen, då Nino tänkte sig, att löjt- nant Ugo borde vara smått tokig af hennes ögonkast och hennes kyssar, lutade hon sig emot denne och frågade skälmskt, om han ej kunde låta bli att resa.
Kunde han ej draga sig tillbaka?
Nu, sade hon, skulle det bli så långt till, innan de finge gifta sig.
Han skrattade åt henne.
Nej, han kunde ej komma undan.
Kunde han ej bli sjuk?
Göra sig sjuk?
(Forts, å sid. 39).
Det var omöjligt för Nino att säga nå- got, som kunde trösta.
Alla skulle j u icke falla, sade han, och löjtnant Ugo, som var så tapper, skulle nog reda sig mot barba- rerna.
Hvad hjälpte det att vara tapper, sade hon, då fienden låg gömd i snåren och sik- tade på det blå bandet.
Hade Nino sett det blå bandet?
Hvarför var det blått, det mörclarbandet, hvarför var det ej rödt som blod?
12
H E M M A EN LITEN HOS ÅTERBLICK O CII NÅGRA MED ANLEDNING AF TIDNINGENS D å redaktionen af Idun i början af detta år — det tionde af tidningens tillvaro — beslöt att till sin läsekrets rikta en öppen frSga för att få utrönt, livad den helst önskade sig som clou i årets jul- nummer, blef resultatet af en för oss ganska öfverraskande art. En angenäm, en kär öfverraskning, det är sant, som gjorde oss det varmt om hjärtat.
Ett öfvervägande flertal af de synnerligen talrika in- sändare, som hörsammade vår uppmaning, utta- lade nämligen, i växlande form, den åsikten, att det skulle vara läsekretsen mer än allt annat välkommet att i detta tioårsnummer få en i ord och bild uttömmande skildring från Iduns redaktions- och tryckerilokaler, do verkstäder så att säga, där tidningen utarbetas och steg för steg » kommer till », en presentation af den fasta redaktionspersona- len och den öfriga tal- rika medarhetarestaben — med ett ord, en titt in bakom kulisserna i Iduns livardagslif &gt;: hem- ma hos sig ».
IDUN.
KULISSINTERIÖRER TIOÅRSTILLVÄRO.
För visso!
Och inför dessa tankar läto vi till sist vår tvekan fara och bereda oss nu att här lojalt tillmötesgå vår kära läsekrets ' vän- liga begäran.
Att i dessa den hårda konkurrensens dagar grunda en Dy tidning anses sannerligen icke för något fattigmausgöra.
Till att lösa det erforderliga » tillståndsbeviset » hos ecklesiastik- departementet kräfves nu visserligen endast medborgerlig oförvitlighet och fem och tjugu i kontanter.
Och detta disponera vi ju alle- samman.
Men härmed kommer man icke långt i » striden för — tidningslifvet ».
Vi måste till att börja med ha en presentabel, välbelä- gen och väl uppmöblerad redaktionslokal, där De vänliga känslor, vi städse haft lyckan röna från vår läsekrets, och som i dessa skrifvelser togo sig ett nytt uttryck, kunde, som sagdt, ej an- uat än varmt glädja oss.
Men vi tvekade dock länge och mycket.
Det bar emot att så sätta sig ned att syssla med och skrifva om sig själf.
Dock — hvarför oss själfva?
Rätt sedt, är en tidnings redaktion i trängre bemärkelse ju blott en verkställande förtroendenämnd för dess mångfaldiga medarbetare och för hela dess vidt- omfattande läsekrets.
Och tidningens byrå är en centralstation, till hvil- ken de otaliga trådarna sammanlöpa, från norr och söder, från öster och väster, från hvarje hem och hvarje vrå, där den funnit en läsare och en vän.
Hvad vore vi utan denna trogna stab af dugande, fram- stående medarbetare på skilda områden, och hvad hade vi väl ensamma förmått uträtta?
Bjödes oss ej här ett osökt tillfälle, som inga- lunda borde afvisas, att säga dem ett hjärt- ligt och välförtjänt tack för ett tioårigt sam- arbete?
Och utan de tusen sinom tusen trå- darne, som med sitt osynliga nät af bepröf- vadt och godt samförstånd länka oss sam- man med svenska hem — hvart hade vi kommit?
Är det icke en naturlig och billig önskan, denna, från hvar och en af lduns kända eller okända vänner, som under så många och låoga år förtroendefullt och gästfritt hvarje vecka öppnat dörren till sitt hem för det lilla familjebladet, att nu tidningen själf en gång- for dem alla slår upp sina portar på vid gaf- vcl och tar emot » hemma hos sig själf »?
K:; p e d i t i u n ö r u n i i net.
vi kunna installera våra dyrt engagerade och högt värderade medarbetare allt ifrån redak- tionssekreteraren och så vidare — ty redaktö- ren ensam orkar icke med lasset, om han nu också sitter på kuskbocken — där vi kunna utgrunda och författa de snillefoster, hvarmed vi ämna lyckliggöra samtiden, och hedersamt mottaga en ärad klientel.
Vi behöfva vidare ett tryckeri med maskiner och pressar och stilar och maskinister och sättare och tryckare.
Och naturligtvis behöfva vi papper, papper i oändligt långa banor, dc där förslå från Ystad allt intill Haparanda!
Vi behöfva vidare en expedition, som besörjer tidningens regelbundna spridning och förmedlar yåra affärer med all- mänheten och postverket, vi behöfva ett an- nonskontor, som tar emot våra annonser, och ett kassakontor, som sköter våra utbetalningar.
Och på det kassakontoret behöfva vi ett rym- ligt och dyrkfritt kassaskåp med säkra doku- ment på sexsiffriga tal för att möta utgifterna 13 de fyra, fem första åren, innan vi hunnit arm- båga oss till en obestridd egen liten plats i konkurrentkretsen.
Ha vi nu lyckats intres- sera en tillräckligt lång rad aktietecknare, större affärsmän och kapitalister för dessa äf- ventyr och ha allt det nämnda och lika myc- ket till, som vi här glömt, i ordning — då är det bara att börja!
Men det är afgjordt lättare att öppna en cigarrhan fel, ett bicykle- magasin eller ett större familjepensionat vid någon af Stockholms hufvudgator, och vi skulle nästan föredraga att grundlägga en icke allt för oansenlig stad i nordamerikanska västern.
Med liflig kännedom om dessa förhållanden förvånar det numera allra minst oss själfva, att historien om Iduns födelse och första lef- nadsdagar ännu berättas som en lyckad anek- dot journalister emellan.
Till skillnad från många goda » historier » är den dock en sann historia, och då vi nu här i kort- het vilja antyda den, är det sannerligen minst af allt för att rosa oss själfva.
Det är blott för att fast- slå det glädjande faktum, att också i våra dagar ett redligt bemödande, äfven där det icke bäres upp af kapitalets mäktiga häfstång, kan vinna fram- gång, kan mötas af oegen- nyttig hjälpsamhet, vän- skapsfullt understöd och välbehöfligt öfverseende med alla brister under de första stapplande ste- gen.
Det är för att öd- mjukt erkänna, att redan från föta stunden af sin tillvaro Idun från de flesta håll rönt mycken (.•eh oförtjänt vänlighet: af mäktiga kollegor inom pressen, af hela den väl- villiga allmänheten och framför allt af Sveriges högsinta kvinnor, bland hvilka den närmast sökt och funnit sin uppgift.
År 1887 på sommaren såg sig denna tidnings utgifvarc, hvilken då satt som redaktör för den af honom grundade illustrerade veckotid- ningen Svea — ett försök att bjuda en mångårig osvensk konkurrens på samma område spetsen — med ens nödgad att afstå från sin plats och de förväntade frukterna af sitt arbete, närmast på grund af en uppkommen konflikt med nyssnämnda tidnings förläggare.
Denna oför- utsedda kris var dess mer pröfvande, som han kort förut hade ingått äktenskap och bildat eget hem.
Inför nödvändigheten att nu snarast skaffa sig en ny journalistisk verksamhet väcktes på nytt en tanke, som han redan många år ined förkärlek omfattat.
Den rika periodiska litte- ratur af speciella kvinno- och kvinnosaks- organ, som de stora kulturländerna, Tysk-
Viktor Andren Sofie Berencreulz (S.
B) Lina Berg (L.
S.).
Kuben G:son Berg (Lennart Hennings) Hugo Bergqvist iMoster Lisa).
Ellen Bergström.
Thore Blanche.
Emma Andersson (Moster Emma).
land, Frankrike, England m.
fl., kunna uppvisa, liade osökt fram- kallat frågan, huruvida icke Sverige, med dess intelligenta och vakna kvinnopublik, nu äfven vore moget för en speciell kvinnotidning.
De tidigare försök, som gjorts i denna riktning, hade varit alltför lamt och osjälfständigt igångsatta och därför ock visatsig af allt förringa lifskraft.
Beslutet tålde icke länge att grubblas på, och det var också snart fattadt.
Planen låg redan så godt som färdig, och efter något öfvervägande gaf.
sig äfven titeln — en ingalunda oväsentlig faktor för en ny tidning.
Det tecken, i hvilket idén om en svensk kvin- notidning borde kunna segra, var Idun, namnet på en af det gamla Valhalls förnäm- sta gudinnor, vårdarinnan af den oförgängliga ungdomens skä- ra frukt.
Elin Ameen.
Olga Ahl (Olga).
af utsikt att draga växlar på framtiden: den enda vägen var den kontanta likviden.
Med anlitande intill sista öret af de sista penningresurserna och därtill den unga fruns anspråkslösa nipperskrin, som hon med gladt mod offrade, öf vervanns dock äfven denna svårighet, och efter dagar och nätter af feberaktigt, intensivt arbete, af oro, väntan och spänning såg Idun dagen — Iduns första profnummer — den 9 december år 1887.
Där lågo nu de stora, sköna Idunstraf varna, doftande af den färska trycksvärtan, färdig- falsade och lockande fraicha hos tryckeriets bokbindare.
Men därmed var ännu föga vun- net.
Det gällde nu att få ut dem, att sprida dem öfver allt landet under den läsande all- mänhetens ögon, så att det späda tidnings- barnet själft månde kunna presentera sig i Så långt var allt godt och väl.
Men huru nu börja, om ock den allra oan- senligaste bör- jan med nästan mindre än intet, med tvänne tom- ma händer, utan relationer och utan alla förbin- delser med kapi- talet?
Ett af huf vudstadens högst anseddaboktryc- kerier vid denna tid varGernandts Boktryckeriak- tiebolag, grundlagdt och innehafdt af gamla Svenska Familjejournalens kände utgifvare, direktör C.
E. Ger- nandt.
Genom en aldrigglömd välvilja från denne lyckades slutligen Iduns redaktör åt ' sig utverka medgif vandet att under december månad få sätta och trycka tvänne nummer — de afsedda tvänne profnumren af Idun — på kredit!
Det var en ena- stående tur, ett handtag i » portföret » af nästan oberäknelig betydelse!
Återstod nu att skaffa papper till de två profnumren.
Denna post var visserligen icke så svindlande som tryckerifrågan, men dock be- kymmersam nog för den som lefde » likt fåglarna under himmelen ».
Här fanns ej heller någon skymt Redaktörens rum.
de svenska hemmen och stamma fram menin- gen med sin nymornade tillvaro.
Det var då, som de stora kollegornas mäktiga hjälp så vänligt kom till bistånd, i det de togo den lilla nyfödda under sina vida vingars skugga.
Under sina lärlingsår i pressen hade Iduns redaktör verkat som medarbetare i ett par, tre af hufvudstadens dagliga tidningar och blif- vit åtminstone till namnet känd i ännu några flere.
Genom välviljan hos dessas chefer mot en stapplande nybörjare rönte han nu den stora förmånen att på liberalaste villkor få dels Iduns profnummer spridt med deras stora upp- lagor, dels den unga tidningen och dess pro- gram annonserade och välvilligt omnämnda i deras spalter.
I medlet af månaden, kort före jul, kom det andra profnumret ut, trycktes och sprid- des under samma förhållanden som det första.
14 Ottilia Adelborg.
Alfhild Agrell (Lovisa Petterkvist).
Och så den stora helgen, med dess stillhet och allvar, det gamla årets slut och det nyas ängsligt bidade begynnelse.
.
.
* Att på nyåret gå och vänta på första » post- siffran » — hvad det innebär för en tidnings- utgifvare, därom har största delen af våra lyck- liga läsarinnor helt visst icke en aning!
Den så kallade postboken är helt enkelt kungl.
postverkets motbok med hvarje särskild tid- nings expedition.
1 densamma uppföres undan för undan antalet af de tidningsexemplar, som re • kvireras från hvarje postanstalt öfver hela landet, och hvilka nu skola till centralpostkontoret leve- reras, hvarefter detsamma redovisar de influtna prenumerationsmedlen.
En » postbok » på ny- året är således ett mycket viktigt dokument för en tidningsre- daktion.
Den inne- sluter i sina torra sifferkolumner dess utsikter och ekono- miska möjligheter för den närmaste framtiden, den ut- gör ett betyg för den tid som gått, ett intyg på de större eller mindre sympatier tidnin- gen i fråga vetat förvärfva sig hos sin läsekrets — och med större spän- ning kan sannerli- gen icke en scho- laris på examens- dagen motse sitt terminsbetyg än en tidningschef sin första postbok.
Till och med de gamla och vana, som varit många, många år i elden och hafva » inarbetade » och » stadgade » uppla- gor, känna en obe- tvinglig nervositet gripa sig, när de dagarna nalkas.
Hvad skall då icke en nybegynnare erfara, en nybegynnare som satt allt på ett kort, hvars första postbok- kan betyda hela hans framtid, hans » vara eller icke vara »?
Just så ställde sig nu också saken för Iduns utgifvare.
Det var en bister januaridag, han på centralpostkontoret vid Rödbodtorget i sällskap med sin » hjälp i nöd och lust » afhämtade sin bok och med densamma hårdt tryckt un- der armen skyndsamt vandrade den långa vä- gen mot hemmet, den lilla gårdsvåningen vid Humlegårdsgatan, som då för tiden med sina tre dockrum fick vara Idun allt: redaktörens privata bostad, byrå, kontor och expedition.
Ty ej förrän de kommo hem skulle de, vågade de öppna den ödesdigra boken!
Hvem undrar på, att han skälfde en smula på handen, när ändtligen det afgörande ögonblicket var inne,
A.
U. Bååth.
Vilhelm Bäckman.
Fanny Chrysander.
Hjalmar Cassel.
och Där han med sin hustrus ansikte öfver skuldran slog upp den gröna tygpärmen?
Hur hade de icke gissat tillsammans förut, i dagar och veckor!
De hade drömt om det om nätterna — siffror, bara postbokssiffror 1 De hade ömsom hoppats och ömsom misströ- stat, de hade ökat på hvarandras resultat för att höja stämningen och prutat ned dem för att icke skapa öfverdrifna förväntningar, som sedan dess smärtsammare skulle krossas.
Till sist hade de kommit till en sorts medelpropor- tional, som de enats om att officielt antaga.
» Om, om, om det i boken första gången är 500 — då kunna vi vara nöjdal Och Iduns till- varo kan möjligen anses betryggad. » och konst, öfversätta och bearbeta, läsa kor- rektur och » ombryta »,.
skaffa annonser, sköta bokföring, expedition och kassa.
Men troget och oförtrutet stod hans hustru vid hans sida, de- lande dagens tunga och hetta, och ännu i denna stund, när fru Maria Hellberg sedan många år för makans och moderns mångfaldiga plik- ter i ett växande hem lämnat all befattning med tidningen ifrån sig, gömmas bland hen- nes käraste och stoltaste minnen dessa sträf- samma dagar, när hon var » Iduns första spring- pojke » och med väldiga staplar af tidnings- paket och korsband i famnen fram och åter och åter och fram knogade den långa vägen mellan redaktionsbyrån och posten.
Och nu räknade de, sida efter sida.
Så möttes deras ögon.
.
.
på en gång hade de hunnit till slutet!
Summan var öfver 2,000, Idun vartill, hurra för Idun!
Men hafva vi i det föregående allt för myc- ket skattat åt detaljer, skola vi i det följande J a, så, ärade läsarinna, gick det till, när den tid- ning, ni kallar » eder egen », och som sedan vuxit sig stor och stark tack vare eder vän- liga hägnad, först kom till.
Redak- tionssekreteraren, som nu nedteck- nar dessa rader, var själf icke med un- der dessa första dagar, men han kände redan då både de » agerande personerna » och » scenen » för den lilla händelsen så väl, att han tycker sig ha lefvat midt upp i den.
Redak- tören ville icke rik- tigt vara med om, att den nu så här intimt berättas; den verkar » romantik » tycker han, och här borde skrifvas en nykter och objektiv historik i korta drag.
.Men nej, nej, vi måste ändå smussla in den!
Om det gråa arbetslifvet ännu rymmer en gnista romantik, hvarför skulle vi skämmas för den?
Det är nog ändock den, som ger doften och färgen åt tillvaron.
Nu var det för öfrigt slut med spekulatio- nerna och drömmarne.
Nu gällde det att ta i och knoga med sega tag; vecka för vecka skulle nu Idun ut och man måste dock där- vid på allt sätt spara och vara försiktig.
En ung tidning har ju så stora utgifter — för bidrag, tryckning, papper till hvart enda num- mer — och inkomsterna från prenumeration och, än mer, från annonser sippra så sakta, så sakta till.
Redaktören måste därför själf räcka till för allt, skrifva artiklar, anmäla teater Ingeborg Dahllöf (Inge).
Den lilla lokalen vid Humle- gårdsgatan blef nu ock för obekväm och trång, och flyttning verkställdes på hösten till en något större vå- ning, Klarabergsgatan n:r 54.
När Iduns första årgång nalkades sitt slut, hade upplagan stigit till unge- fär 5000 ex., och på nyåret 1889, Iduns andra årgång, steg den ytter- ligare.
Sålunda har ökningen små- ningom fortgått år efter år intill det närvarande, då upplagan belö- per sig till omkring tjugu tusen exemplar.
Endast en gång under hela denna tid har upplagan sjunkit, och det var år 1892 efter den s. k.
» fosterlandstäflingen ».
För att få deltaga i densam- ma hade nämligen tre ä fyra tusen ungherrar prenu- mererat på tidnin- gen, och dessa föl- lo naturligtvis i- från, då täflingen var afgjord.
— Behofvet af en särskild bokförare blef snart oafvis- ligt vid denna af- färens snabba ut- veckling, och i januari 1890 an- ställdes som kas- sör och chef för kontoret en bro- der till redaktö- ren, hr Alexander Hellberg, hvilken ännu kvarstår i denna egenskap, nu mera ock kas- sör för tryckeri- aktiebolaget.
Redaktionssekreterarens rum.
söka gifva en helt kortfattad bild af tidnin- gens vidare utveckling.
Upplagan steg jämnt och raskt.
Den idé, som ldun sökt realisera, tycktes verkligen » fylla ett behof » och all- mänheten omfattade med välvilja det unga bla- dets ansträngningar.
Utgifvarcn kände sig därigenom snart i stånd att såväl vidga kret- sen af framstående litterära medarbetare och därigenom alltjämt förbättra tidningens inne- håll som att möta det hastigt växande behof- vet af ökade krafter i tidningens fasta redak- tion.
Ett kvinnligt biträde för expeditionen, fröken Viktoria Schmitz, anställdes redan ef- ter ett par månader, och på hösten af Iduns första år tillträddes platsen som redaktions- sekreterare af dess ännu kvarstående innehaf- vare, Johan Nordling, hvilken redan från Iduns allra första början medarbetat med novellistiska och poetiska bidrag.
15 En följd af tid- ningens hastiga .Jtillväxt och för- kofran var natur- ligtvis också den, att Idun, likt ett barn i uppväxt- åldern, ideligen växte ur kläderna, d. v. s. att lokalerna på grund af den ökade expeditionen och perso- nalen undan för undan blefvo för trånga.
Så måste till en början snart sagdt hvart eller hvartannat år flyttning företagas.
Från Klara- bergsgatan styrdes hösten 1889 ko- san till Drottninggatan n:r 48, där cn treflig och efter tidningens då- varande behof rymlig lokal erhölls i hörnvåningen en trappa upp öfver G-öthes bokhandel.
När stugan emellertid äfven här blef för trång, flyttades hösten 1890 penaterna till det gamla Sagerska huset, Hamn- gatan n:r 16, alldeles i fonden af Kungsträdgården, en utomordent-
GEl^DA H E L L B E S G.
MARIA HELLBERG.
f. Björkegren.
REDAKTIONS- J E N N Y HUSBERG, f. Romander.
O C H EXPEDITIONSPERSONALEN 1887 — 1897.
VICTOKTA SCHOULT2.
Ida Granqvist En svensk kvinna).
Gustaf Gullberg.
ligt härlig belägenhet, hvars fria utsikt öfver Stockholms centralaste promenadpark, slottet, strömmen och ända bort till södra bergen ännu vemodigt hägrar i redaktionens minne.
Nästa flyttning måste verkställas redan året därpå, och fann då Idun ett, på grund af sin närhet till posten och tryckerilokalerna, synner- ligen bekvämt hemvist i tidningen Aftonbladets stora hus, Klara västra kyrkogata n:r 7.
Då emellertid behofvet att centralisera samtliga lokaler under ett och samma tak gjorde sig allt mera gällande, skedde hösten 1893 åter flytt- ning, nu till Klara södra kyrkogata 7, hörnet af Stora Vattugatan, tidningens ännu inne- hafda lokaler, hvarigenom det viktiga önske- målet uppnåddes att i en och samma lä- genhet förena såväl tryckeri- som redaktions- och expeditionslo- kaler.
Under samtliga år hade Idun fort- farande tryckts på den förstklassiga Gernandtska offici- nen.
Tidningen hade nu utvecklats till att blifva en af det stora tryc- keriets allra för- nämsta kunder och hade sålunda gläd- jen att i någon mån kunna återgälda den vänliga hjälp- samhet, som i var- dandets vånda vi- sats den.
Trycke- riets ägare, direk- tör Gernandt, ha- de emellertid, på grund af tilltagan- de sjuklighet allt mera blifvit be- tänkt på att, om någon solid köpa- re funnes villig, öfvcrlämna sin af- fär i yngre händer och själf draga sig tillbaka till privatlifvet.
Då var det tanken väcktes hos Iduns re- daktör, tryckeriets störste kund, att träda till.
I samråd med erfarne fack- och affärsmän utarbetades planen till Iduns Tryckeri Aktiebolag, och sedan aktieteckningen inom få dagar full- bordats, konstituerades bolaget i december 1892 samt öfvertog från och med nyåret 1893 såväl driften af det stora f. d. Gernandt- ska boktryckeriet med samtliga dess typogra- fiska och litografiska afdelningar som utgifvan- det af tidningarna Idun och Iduns Modetid- ning.
Redaktör Hellberg ingick som hufvud- delägare och verkställande direktör, och som föreståndare för tryckeriet hade man förmånen att få behålla dess mångårige ledare och tek- niske organisatör, boktryckaren Fr. Nyholm.
Från tryckeriet, som är ett af de förnämsta Frans Hedberg.
Per Hallström.
i landet, har under de senaste 10 — 15 åren utgått ett betydande antal arbeten, däribland en hel del illustrerade praktarbeten, för hvil- kas utförande tryckeriet vunnit stort erkännande.
Ett offentligt sådant har ock som bekant i dessa dagar kommit officinen till del, i det densamma af h. m:t konungen utnämts till kungl.
hofboktryckeri.
Sedan bolaget nu äfven förvärfvat sig egen reproduktionsanstalt, är Iduns tryckeri det enda boktryckeri i landet, som förfogar öfver såväl litografiska som zinko- grafiska anstalter.
— Och nu, vänliga läsarinna, inbjuda vi eder att göra en titt på » Iduns byrå » för att se, hur vi ha det » hemma hos Idun » i arbetets hvardagslag.
Den första entrén är tyvärr icke fullt så K a s s ö r e n s rum.
.
prydlig, som vi själfva.
— för eder skull — kunde önska det, men i ett gammalt industri- komplex, som vår tryckerigård är, i en af Stockholms centralaste och tätast hopbyggda stadsdelar, får man framför allt se på att i nyt- tans tjänst tillvarataga hvarje kubikmeters ut- rymme allt från den underjordiska källarvånin- gen till takstolarna fem trappor högre upp.
Och en oaflåtlig ström af arbetsfordon med kol, oljor och tryckfärger, maskindelar och pappersbalar samt en trafik af hundratals sättare och tryckare ut och in äro tyvärr föga för- enliga med någon salongsmässig prydlighet.
Emellertid stiga vi en trappa upp till hö- ger i portgången och det blanka mässings- gapet till vår breflåda samt inskriften » Iduns redaktion och expedition » visa eder, att ni hittat rätt.
Inkommen i tamburen, vänder ni till vänster och kommer så direkt in i expeditions- 17 Adolf Hellander.
rummet, hvars väggar klädas af tak- höga hyllor med kompakta tidnings- traf var.
Ni mottages vänligt af fröken Frida Björkman, expeditio- nens föreståndarinna, som reside- rar vid ett väldigt skrifbord mellan fönstren.
» Sökes redaktören? » Ja, helt visst gäller er första visit honom.
Ni visas alltså in i redaktörens mottagningsrum, ett ganska stort rum med tre fönster, hvilket äfven, som direktionsrum, användes för styrelsens sammanträden.
Det stora amerikanska skrifbordet med sin klaff utgör här naturligtvis bufvud- möbeln, och bekväma hvilstolar för de besökande, sof- fa, manuskript- skåp och småbord komplettera den enkla, men soli- da inredningen.
Redaktören väd- rar genast ett ma- nuskript, men som han just om någ- ra minuter måste ut på ett affärs- besök för trycke- riets räkning, har han sannerligen icke mycken tid tillöfvers och är redan i färd med att artigt hän- visa eder till re- daktionssekrete- raren, då ni fram- ställer ert ärende.
Ni är gammal och trogen prenume- rant, och ni skulle så ofantligt gärna vilja kasta en li- ten blick » bakom Iduns kulisser », gå igenom redak- tionslokalerna, tryckeriet och alltsammans.
Det var en annan sak!
Med största nöje — och naturligtvis vill redaktören själf ha den äran att ledsaga eder.
Fem minuter senare står ni i redaktionssekreterarens rum, som ligger midt emot redaktörens, på andra sidan om expeditionen.
Inne hos redaktören var det nu jämfö- relsevis plockadt och fint, men här råder en, vid första ögonkastet, nästan kaotisk villervalla af tid- ningar, böcker, bref och manu- skripttraf var.
Ty hitin är det den stora flodens samlade böljor till sist utgjuta sig, den stora floden af allt hvad som skrifves och sändes till Idun från alla tusen små vrår mellan Ystad och Haparanda, från Cecilia Bååth-Holmberg.
Ernst Högman.
Hedvig Indebetou (— ster).
Hanna Kamke: Amanda Kerfstedt.
Ellen Key.
Selma Lagerlöf.
Matilda Langlet.
Elsa Lindberg.
Gurli Linder.
Vilma Lindhé.
V. Lindman.
Elisabet Kuylenstierna.
Lotten von Kræmer.
Saimens strand till Trondhjems fjord.
Ja, än längre ifrån, ty Idun har minnesgoda läsarinnor och kor- respondenter långt utom Skandina- viens gränser, litet hvarstädes i världen, ensamma, fosterlandskära kvinnor, som drifvits fjärran från barndomshemmets torfva.
Den se- naste posteD, de sista böljornas hvita pappersskum har just kastats upp på det kvadratiska skrifbordet, som midt på golfvet fyller halfva rummet, och redaktionssekreteraren är som bäst i färd med att sortera korrespondensen efter art och inne- håll: biografier, artiklar, noveller, poem, läkarförfrågningar, matrecept och väfbeskrif- ningar, aritmorem och gåtor och frå- gor, frågor, frågor i oändlighet om allt som tänkas kan mellan him- mel och jord.
Anna Kockum.
silfver och så plan och slät, alldeles som en daguerrotypi.
Att det kan bli något tydligt tryck af en så slät skifva.
Bedaktören: Ja, detta är en så kallad auto- typi eller zinketsning.
För några år tillbaka använde vi uteslutande xylografier eller träsnitt för Iduns porträtter, hvilka då verkställdes af Iduns skicklige xylograf, herr Gunnar Forssell.
Och ännu i dag måste vi emel- lanåt anlita denna metod, då vi ha mindre tydliga och goda porträtt att gå efter.
Men annars ha vi nu som regel öfvergått till auto- typin, då den är en mycket snabbare repro- duktionsmetod, hvilkét för oss är af högsta vikt, samt dessutom mera omutligt troget föl- jer originalet.
Den baserar sig nämligen på en rent fysisk-kemisk process, där inga handt- Sedan en hastig presentation är öfverstökad, ut- spinner sig nu följande samtal: Medaktoren (till redaktionssekre- teraren): Hvad var det nu för bio- grafi vi skulle ha i veckans num- mer?
Det var ju Sveriges första kvinnliga jägmä- stare, som i går aflade examen vid Skogsinstitutet? '
Sekreteraren: Ja, jag lyckades efter ett par tim- mars kuskande i droska i går just uppdrifva henne, på besök hos släktingar, strax innan hon skulle lämna staden.
Och fick de nödiga uppgifterna.
Det var i sista stund, det blir rätt svårt att hinna, men jag har just nu varit uppe hos sätteri- faktorn och fått manuskriptet ut- deladt på tre, fyra händer, så det går nog bra.
Bedaktören: Och porträttet?
Blir det också klart?
Sekreteraren: Klichén är redan färdig.
Den kom just nyss från Silfversparres grafiska anstalt.
Den tycks arta sig bra, bara de nu » lappa upp » den ordentligt på tryckeriet.
Vår gäst: Ack, låt mig se!
Jaså, är det en porträttkliché 1 Den är ju så glänsande och fin som Tryclveriförestéiricia.reiis r u m.
verkets tillfälliga afvikelser kunna spela in; originalbilden fotograferas på zinkplåten och etsas sedan fram med lämpliga syror.
Vår gäst: Men är det inte ofta svårt att kunna finna lämpliga porträtt till hvarje num- mer af Idun?
De kvinnliga ryktbarheterna tycker jag snart skulle taga slut.
Bedaktören: På intet vis.
Egendomligt nog ställde sig under Iduns första år porträttpro- blemet för veckan ofta mycket vanskligare.
Blen ju längre Idun lefvat, dess större har tillgången blifvit.
Man har börjat intressera sig för vårt porträttgalleri i skilda landsändar; hvarje ort vill ha sina märkeskvinnor, och på alla det andliga och praktiska lifvets områden göres ju nu etr betydande kvinnlig insats af du- gande och föredömesgill halt.
Nu är regeln den, att vi ha svårt att tillmötesgå alla be- rättigade anspråk i den vägen och följa med 18 Anna Knutson.
Anna Wahlcnberg-Kjerrman.
dagskrönikan, och dussintals biografier med por trätt kunna ligga månader i förväg och vänta på plats.
Vår gäst (med en blick på papperstrafvarne rundt om på hyllorna och skrifbordet): Ja, och på manuskript är väl heller ingen brist, efter hvad jag kan se?
Bedaktören: Brist!
Nej, det skall Gud veta!
Vi drunkna i bidrag.
Det gäller blott att hinna läsa igenom allt, sofra och välja det bästa.
Se här, tillåt mig att visa!
(Han går fram och slår upp dubbeldörrarna till ett stort manuskriptskåp på ena väggen.)
Här förvara vi en del af våra antagna manuskript.
Här i de olika facken ligga, som ni ser af etiket- terna, trafvar af biografier, ledande artiklar, praktiska uppsatser, längre och kortare novel- ler, kåserier och följetonger.
Så ha vi särskilda fack för de refuserade uppsatserna, som fått sitt » bleklagda nej » i » breflådan » och vänta på att återhämtas.
Svå- righeten är blott att, som vi så gär- na vilja, så långt som möjligt gå till mötes äfven de blygsamma och un- dangömda pennor- na, som kunna ha ett från hjärtat sprunget ord att säga, äfven om for- men och utförandet brista.
Idun vill ej blott vara en tidning för den litterära förnäini- teten, utan först och främst en villig förmedlare af goda tankar och hjärte- meningar mellan alla svenska hem.
Och det är vår glädje, att de ock så småningom i det stycket lärt sig lita till oss.
Vår gäst: När alltså tillgången på original- insändare är så stor, behöfver väl sällan någon öfversättning eller bearbetning från främmande litteratur användas?
Bedaktören: Vi få ytterst sällan någon plats därför.
Naturligtvis hålla vi ett stort urval af den europeiska pressen, i synnerhet den speciella kvinnopressen.
För jämförelses skull är det ju nyttigt att följa den, och all- tid hämtar man ett eller annat guldkorn, en eller annan impuls, ibland ett porträtt till dags- krönikan därur.
I synnerhet för våra prakti- ska afdelningar komma somliga af dessa ut- ländska kvinnotidningar till god användning: fru Matilda Langlet, den mångåriga redak- trisen af » Iduns Hjälpreda » och » Matsedlar », kan bäst vittna därom.
I detta stora skåp,
som väl visserligen främst ville vara ett talrör för könet berörande ide ella frågor — dock, om den fullt skulle realisera sin äfven åtagna uppgift att vara en praktisk vecko- tidning, äfven måste ägna vederbörlig uppmärksamhet åt det för kvinno- världen viktiga område, som heter toaletten och modet.
Det är för att fylla detta behof, som det nu- mera välbekanta syster- ochfyllnads- bladet till Idun, » Iduns Modetid- ning », tillkommit.
» Iduns Modetidning » är, som kändt, en svensk upplaga af » Grosse Modenwelt », hvilken från Berlin ut- gifves på sex olika språk och i en samlad upplaga af 2 — 300,000 ex- emplar.
Ehuru endast några få år gammal, har denna modetidning, hvilken helt och hållet hämtar sina inspirationer från de tongifvande kretsarne i Paris, geDom sin gedigna utstyrsel och sitt rikhaltiga och för- träffliga innehåll tagit lofven af samtliga sina kolleger.
Trycfeerikontoret.
ni ser har, med glasdörrarna ha vi ett femtio- tal fack för våra olika utländska kollegor, Nor- ges och Danmarks, Tysklands, Österrikes, Schweiz ', Frankrikes och Englands m. fl.
» Idunor ».
Det är vår oaflåtliga omsorg att lika litet någonsin tappa » korrespondensen » med den internationella kvinnovärlden och dess intressen och sträfvanden — och denna kan bäst förmedlas genom dess press — som att upprätthålla det intima samförståndet med vår egen svenska kvinnopnblik.
Vår gäst: Nej, men se där under bordet — Iduns beryktade papperskorg!
Den ser ju helt borgerlig och oskyldig ut, och dock spe- lar den en sådan roll af gigantiskt skräm- mande buse i så många små skrifklådiga frök- nars fantasi.
Jo, jo, jag vet det, så det är inte värdt, att ni ler så misstroget!
Hur mänga gånger om dagen får ni egentligen lof att tömma den?
Bedaktören: Ja, i dag är den ju ännu inte alldeles bräddfull, men vi ha också ett godt stycke kvar till kvällen.
Hur ofta den tömmes kan vår kulla, Britta, där ute på expeditionen nog bäst upplysa om.
Minst en gång om dagen får hon väl vandra med den i famnen utför trapporna.
Och nog får den vara med om mångt och mycket, den hederliga gamla papperskorgen, det är då sant, och en bra mage har den, om den utan indi- gestioner smälter allt som vandrar i dess djup.
Ni kan inte drömma er, hvilka hårresande saker man får mottaga tidt i emellan på en tidningsredaktion sådan som vår; synd att vi inte från början anlade ett litet florilegium af de utsöktaste praktblomstren — det skulle ha blifvit en dyrbar samling!
Vi skulle gärna vilja skrifva en humoresk någon gång om » Iduns papperskorg », bara vi nu finge tid!
Men kanske någon annan skrifver den.
Vi hade verkligen lust att utfästa ett pris för saken.
remsor, en ordonnans med teaterbiljetter till premieren på » Dramaten » samma kväll, ett bud från cn tandläkare med prof på ett nytt slags gurgelvatten, » det enda oskadliga för tändernas vård », och sju telefonpåringningar från » Riks- », » Allmänna » och » Bell » till öm- sevis redaktören och redaktionssekreteraren — - och det skulle ha varit oss kärt att fort- sätta det minst ännu lika • länge, om icke vaktmästargossen nu för andra gången anmält, att där ute i mottagningsrummet väntade en pappersleverantör, en tysk maskinagent och en elektrisk montör påredaktören-direktören, medan en skald, som skulle ha sitt arvode, en fröken med en högst viktig insändare från » Fruntim- mersföreningen » och ett bud med manuskript från fru Lovisa Fetterkvist belägrade redaktions- sekreterarens dörr.
Under sådana omständig- heter måste vi tyvärr afbryta och för tillfäl- let lämna vår gäst att fortsätta sina Idunsstu- dier under vederbörandes tjänstvilliga ledning på andra » departement ».
Från första stund Idun grundades, insåg dess utgifvare, att en dylik kvinnotidning — Gustaf Lindquist.
(Mari Mihi).
D. Ljungdahl.
Textens bearbetande för svensk publik är dock ett ingalunda lätt värf, som kräfver stor vana och speciella insikter på gebitet, och fröken Tora Kjellberg, som numera på Iduns byrå besörjer denna del af redaktionen, förtjänar allt er- kännande för den skicklighet och Ellen Lundberg, f. Nyblon ackuratess, hvarmed hon löser sin uppgift.
För att » Iduns Modetidning » må kunna utkomma samtidigt med originalupplagan, sändes oss af den senare ett afdrag, så fort den blif- vit uppsatt och redan innan den tagits i press.
1 flygande fläng be- arbetar nu vår redaktris efter detta afdrag den af svårförstådda fackter- mer ofta vimlande texten, hvilken så i samma hast i sin svenska Nonny Lundberg form uppsattes å Iduns sätteri.
Afpassandet af denna text liksom densammas sättning är en mycket vansklig sak, emedan texten, som intryckes här hemma, precis måste passa och smyga sig efter de många oregel- bundet placerade illustrationerna, hvilka tryc- kas i Berlin, hvarifrån vi alltså som ilgods er- hålla hela den med illustrationer färdigtryckta pappersupplagan.
Vår gäst: Ja, det var en god idé; det skulle ni göra allvar af!
.
.
.
Så långt hade nu det angenäma sam- språket med vår ärade gäst något så när ostördt fått fortgå, frånsedt de små af- brotten af ett par, tre tryckeripojkar, som kommit instöflande med korrektur- M i n d r e sütteristilen.
DUN S t ö r r e såitterisalen.
Georg Lundström (Jörgen).
Matilda Lönnberg.
Detta livad nu gäller själfva hufvudnumret af Modetidningen och äfven dess yngre syster » Barngar- deroben », hvilken likaledes skötes af fröken Kjellberg.
Hvad de kolorerade planscherna och mönster- bilagorna beträffar, tryckas både text och illustrationer i utlandet.
Ett afdrag anländer en morgon ex- press till vår byrå med kontinental- tåget.
Texten måste nu bearbetas, .lättas och, för tydlighetens skull, tryckas — allt under dagens lopp — hvarpå detta tryckta manuskript samma dag återvänder till Berlin.
Med den på timmen precisa ex- pedition och utväxling af försän- delser mellan Berlin och Iduns byrå i Stockholm, som under dessa förhållanden äro nödvändiga för modetidningarnas snabba och regel- bundna utgifvande, kan ofta en enda försinkad post eller i tullen försenad sändning vålla de största bekymmer och föranleda vidlyftigt telegraferande mellan de båda huf- vudstäderna.
Vi våga tro, att denna uppfattning i längden visat sig vara den rättvisaste och riktigaste.
Ingen skall kunna förneka, att icke månget praktiskt litet guldkorn under veckornas lopp vaskats fram med sanden genom Iduns » fråge- spalter ».
Och sanden?
Ja, den har väl ock sin uppgift här i världen och rätt att finna sin fåra, om ej för annat, så för att den — gömmer guldkornen.
På vår medarbetarinna fröken Kjellbergs axlar hvilar också om- sorgen för en annan part i Iduns » hushållning » — afdelningen för » Frågor och svar ».
Få afdelnin- gar i » damernas egen tidning » torde väl vara på samma gång så popu- lära och från många håll förkätt- rade som dessa fintryckta spalter i vår annonsbilaga.
Redaktionens grundsats har alltid varit den att så långt som möjligt här lämna läsekretsen fritt spelrum för sina önskningar, sin vetgirighet och sitt skämtlynne, äfven om det då och då tagit sig cn något naiv form.
Efter allt detta får fröken Kjellberg san- nerligen icke mycken tid öfrig, men helt visst torde dock Iduns läsarinnor erinra sig, att de återfunnit hennes litterära märke under mer än en talangfullt affattad lefnadsteckning eller skiss i Iduns spalter.
Och till sist — på ännu ett område har hon gjort och gör tidningen goda tjänster: de diplomatiska beskickningarnas!
Vid anskaffandet af ett porträtt, vid vinnandet af en för vår publik intressant upplysning gäl- ler det kanske ibland att besegra en rest af fördom, ännu rotad hos en del af vår kvinno- värld, att upptina en smula förbehållsamhot el-, ler utplåna en skymt af missförstånd.
Den manliga otympligheten skulle här lätt komma till korta, där den kvinnliga smidigheten visat Det är emellertid i sanning besvärligt att sköta denna af delning!
Tillströmningen är så stor och utrymmet så begränsadt.
I veckor kanhända ibland måste en fråga vänta på sin plats i tur och ordning, och under tiden skrif- ver och beklagar sig den otålige frågaren kan- ske ett par tre gånger om öfver denna behandling.
Och den arma redaktionen kan platt intet göra, annat än tiga och lida.
Och så svaren!
Kan- ske inkomma tjugu, trettio på samma fråga, sedan ett, tillräckligt uttömmande, rf dan skic- kats upp till sätteriet och där står färdigt.
En formlig registerbok måste därför också föras öfver ingångna svar.
Rätt mycken tid och be- svär tar vidare förmedlingen af alla byten och sändningar signaturer emellan, såsom afskrifter af poem och noter, spets- och väfprof m. m. dylikt.
20 Matilda Mulling.
sig hembära segern, och i Iduns historia har ofta bekräftats den gamla sanningen, att alla damer äro födda diplomater.
Sin särskilda redaktris har ock sedan flere år Iduns tidsfördrifsafdelning.
Professorskan Sophie Nordling, moder för öfrigt till tidningens redaktionssekreterare, sköter detta fack, och under signaturen » Sophie Linge » är hon ej heller främmande för de skönlitterära spalterna.
» Iduns Hjälpreda » liksom dess » Mätsedlar för det enklare köket » ha sedan en lång följd af år redigerats af fru Matilda Langlet, den kända talangfulla författarinnan och särskildt på det husmoderliga området en af våra för- nämsta auktoriteter.
Och i bättre händer kunde nog dessa afdelningar ej ha lagts!
De en gång i månaden återkommande vegetarianska mat- sedlarne, som torde ge månget uppslag för våra mjöl-, frukt- och srönsaksrätters tillagande, re- digeras af fru Leontine Deutgen, känd fram- stående specialist i denna bransch.
Och de fin- gervisningar slutligen, som en af vår hufvud- stads förnämsta gourmeter, redaktör Georg Lundström (Jörgen), på matsedelsområdet lämnar läekergommarne, torde äfven de fylla sin be- stämmelse.
För samtliga dessa afdelningar: Tidsfördrif, Hjälpreda, Matsedlar, är naturligtvis dessutom det väl- och frivilliga medarbetarskapet från vår insiktsfulla läsekrets af stor och värderad betydelse.
Till några af de flitigaste och mera bemärkta af dessa » frivilliga » få vi nöjet åter- komma, då vi här nedan presentera vår utom den fasta redaktionen stående medarbetarstab.
Afdelningen Läkarråd, som Iduns utgifvare först införde i vår svenska press, och hvilken alltid flitigt anlitats, har ända ifrån vårt blads första nummer redigerats af samme framstående stockholmsläkare, som ännu så tjänstvilligt stäl- ler sina gedigna insikter till våra lidande läsa- rinnors tjänst.
Tyvärr kunna vi dock här icke
DUN Nedre tryckerisalen.
glädja dessa med det helt visst lifligt önskade porträttet af D:r — d, alldenstund han anser sig böra strängt fasthålla vid sin anonymitet såsom ett viktigt villkor för hans obehindrade medarbetarskap i Idun.
En underafdelning, så att säga, är ock Iduns Romanbibliotek, som alltsedan år 1893 med ett tryckark hvarje vecka medföljt tid- ningen.
Till detta har redaktionen bemödat sig att — till omväxling med goda öfversätt- ningar, för hvilka vi följa den utländska lit- teraturen — främst förvärfva framstående sven- ska original.
Vi erinra om de litterära täflin- gar, som vi tid efter annan i detta syfte anordnat.
Naturligt är, att en sådan afdelning kräfver både urskillning och lång förtänksamhet, då man visserligen icke, ej ens i dessa storindustriens tider, kan när som helst köpa en god roman » färdig på torget », utan ofta åratal i förväg måste träffa sina öfverenskommelscr och upp- görelser med författarne.
hvita Audumblamjölkflaskor där borta bakom kopiepressen vid fönstret nogsamt vittnar.
På kassakontoret mottagas och expedieras också alla annonser, som skola in i Idun.
Det är ett jämnt droppande af små guvernanter, som söka plats, unga fruar, som vilja ha » en hjälp i huset », affärsmän och affärskvinnor i alla branscher.
Just nu träder Iduns mång- årige annonsupptagare, hr Geijer, in från sin rond för dagen till &gt;.
de stora annonsörerna » ute i staden, och vi passa på att åter kila ut samma väg vi kommit.
Innan ni så på expeditionen nickar farväl åt dess trägna och nitiska föreståndarinna, frö- ken Björkman, hvilken häruppe var den första, som hälsade er, har ni tillfälle att göra er en smula förtrolig äfven med hennes departement.
Det är icke något latmansgöra, må ni tro, att förestå en så spridd tid- nings som Idun expedition, att hälla räkning på de stora rekvisi- tionerna från postverket och de tusen små affärerna med återför- säljare, bokhandlare och tidnings- kontor, mottaga prenumeration och springa ifrån hvarannan minut midt i ett samtal med någon kund för ett telefonbud från en annan.
Här skall en ha ett nummer, som felas i förra årgången, där anmäler en annan förändrad adress, medan en tredje samtidigt skriker på röda, röda, hör ni, inte gröna pärmar till » Skattepenningen ».
Och kors- bandsomslagen skulle ju utskrifvas, och » femtonde afdelningen » vid posten hade fått 20 exemplar för litet, som de måste ha genast, och före klockan 12 skulle » Seeligs » ha räkningarna!
Och Britta och Kalle klättra som apor upp och ned för stegarna och hämta ned tidningar ur de olika facken.
H u j!
dunsar en bokbindaryngling en packe färska Idunsnummer i disken, så att klisterburkarne dansa.
1 dörren stöter han ihop med springpojken från Gumælii annonsbyrå eller Svenska Telegrambyråns annonsaf- delning och det blir ett rammel som af en jordbäfning långt ner i trappan.
» Nej, snälla fröken, att ni inte tappar hufvudet i allt detta?
Jag är redan alldeles vimmelkantig.
Far- väl, farväl! » Tappa hufvudet?
Nej, se det får man aldrig göra på en tidningsbyrå!
Vi ha nu här efter hand haft äran framställa Iduns fasta rned- arbetarstab, sådan den i denna dag är sammansatt, hafver sin tillvaro Behagar ni nu, kära gäst, som hastigast göra en titt in på kassakontoret?
Ty ni ville ju se allt — det var parolen!
Här i det större rum- met residerar vid sitt skrifbord kassör Alexander Hellberg, djupt försjunken i sina väldiga folian- ter, genom hvars sifferspalter marschera upp och ned alla poster, som med Idun och dess till- komst stå i något slags sammanhatig, vare sig det nu gäller det blygsamma honorar, som en af stolt ifver skälfvande liten skaldinnedebutant nyss lyft för sitt förstlingsfoster på en anvis- ningslapp från redaktionssekreteraren, eller den stora tiotusenkronorsväxeln för den senaste nya tryckpressen.
Ett kassakontor har naturligtvis också som hufvudmöbel ett väldigt kassaskåp med många konstiga lås och järnreglar — det veta vi utan någon beskrifning — och så har ni interiören så tämligen färdig!
.1 rummet intill tronar kassörens medhjäl- pare hr V. Anstrin, vid sin höga pulpet, och här i skymundan — skola vi skvallra om det?
— hålla också byråns samtliga medarbetare på skilda afdelningar sin korta frukostrast, i den tur och ordning de kunna smita undan några minuter, hvarom raden af smörgåspaket och Öfre t r y c k e r i s a l e n.
21 Gerda Meverson.
Georg Nordensvan.
Sophie Nordling (Sophie Lin Sigrid Nordlund (Snorre),
I D U N Helena Nyblom.
nny och verksamhet.
Det kamratliga minnet manar - oss dock ovillkor- ligen att i detta sammanhang och på Iduns tioårsfödelsedag ägna några rader åt dem, som redan lämnat oss.
De äro få, dess bättre, ty Idun, som i mycket följts af lyckan, har äfven därutinnan haft det godt, att dess medarbetare väl trifts med sitt arbete och under bästa och angenämaste kamratskap i det läng- sta hållit samman.
Den första, som dock måste gå ifrån oss, var fröken Viktoria Schoultz, som under Iduns första år samvetsgrant och plikt- troget förestod expeditionen.
Nära fränder, bosatta i Nordamerika, kallade henne dit öfver, och på våren 1888 lämnade hon för denna långa resa sin plats i Idun, omedel- bart efterträdd af fröken Björkman.
Den andra luckan vi hafva att anteckna är den efter fröken Jenny Nystrem-Stoopendaal.^^^ Husberg.
n Una Ponten (Fru Brita).
Anna Roos.
u m e r a fru Under nära sju år, 1889 — 96, skötte hon på det utmärktaste sätt de funktioner, som efter henne kom- mit på fröken Kjellbergs lott, näm ligen i första hand modetidnin- garna och frågoafdelningen.
Om någon blifvit en väl insmidd länk i Iduns kamratkedja, så var det väl hon.
De inflytelser, som till sist dock voro nog mäktiga att bryta henne ur den, antydas redan genom namnförändringen: år 1896 i juli ingick hon äktenskap med gross- handlaren Karl Husberg och är numera bosatt på sin makes verk- samhetsplats, London, i dess f örnarna förstad Richmond.
Minnet af hen- nes intagande friska personlighet och kamratliga hjärtelag lefver all- tid i Idun.
Sin verksamhet i främmande land har ock den tredje af Iduns » gångna » sökt och funnit.
Fröken Gerda Hell berg, en syster till tidningens redak- tör, förestod med nit och skicklig- het den s. k.
» Iduns uträttnings byrå », så länge denna institution ännu var i verk- samhet.
Denna af redaktionen upprättade kom- missionsbyrå, som helt och hållet gratis fick an- litas af tidningens prenumeranter, förmedlade åt desamma talrika uppköp och andra ärenden och var särskildt för våra läsarinnor i landsorten, som önskade något uträttadt i hufvudstaden, af obe- stridlig och allmänt uppskattad nytta.
Med tid- ningens betydande tillväxt måste dock denna gren af verksamheten nedläggas, åtminstone tills- vidare.
Fröken Hellberg utbildade sig då till sjukgymnast och har numera som sådan sedan flere år sin verksamhet i Manchester i England.
Kamraterna i Idun släppte endast alltför ogärna ifrån sig den glada och hurtiga » byråchefen ».
Ett tack, ett af hjärtat gående tack må- ste vi ock på denna plats uttala till alla de talrika medarbetare och medarbetarinnor, som under det nu tillryggalagda decenniet med sin litterära eller artistiska talang stödt vår tidning och dess verksamhet.
Idun har haft den sto- ra lyckan att efter hand för sina spalter kun- na förvärfva bidrag af ett öfvervägande flertal af vårt lands högst skattade författare och författarinnor, liksom konstnärlig medverkan af många dess talangfullaste artister.
Mängden af dessa har kommit så troget och så ofta igen, att vi till sist nästan lärt oss betrakta dem som våra beständiga medarbetare.
Vi hoppas, att så alltjämt skall få fortfara; vi hoppas, att den förbindelse med de bästa ele- menten af den svenska familjepubliken, de bland annat genom Idun funnit, blifvit dem så kär, att de gärna vilja framhärda i befäs- tandet af de ömsesidiga sympatierna.
Men äfven anspråkslösare krafter, signaturer och märken, som tilläfventyrs utom våra spal- ter aldrig gjort sig kända eller hörda, ha be- näget stått oss bi.
Deras inlägg ha icke va- rit de minst kärkomna.
Just den privatperson- lighetens oskrymtade prägel, som ett dylikt frivilligt medarbetareskap bär, har sitt synner- ligen stora värde.
Och vår läsekrets har helt visst lärt sig skatta den lika högt som vi.
Hade det varit möjligt, skulle vi här ha velat bjuda ett fullständigt porträttgalleri af alla dessa tio års medarbetare.
Därtill skulle dock näppeligen detta häfte, fylldt från pärm till pärm, ha förslagit.
Vi ha alltså måst in- skränka oss till att välja bland mängden af dem, hvilkas namn måhända särskildt fäst sig i läsarnes hågkomst.
Luckor — och betydli- ga luckor — finnas nog ändock; men dessa äro då ej frivilliga.
En eller annan har af olika personliga skäl afböjt vår begäran om porträtt; andra ha ej i behöflig tid kunnat an- träffas o. s. v. I alla händelser hoppas vi, att ingen känner sig förbigången.
På novellistikens sida finna vi då namn så- dana som fru Eva Vigström f Ave), en af våra allra trognaste och tidigaste medarbetarinnor, hvilken för öfrigt med sin mångsidiga talang- medverkat som artikelförfattarinna, som biograf m. m., med ett ord på de mest skilda om- råden; fru Afhild Agrell, den där ock allas vår Lovisa Petterkvist är; fröken .Elin Ameen, bland annat författarinna till den fängslande berättelsen » Frihet » i romanbiblioteket; den kärnfulla fru Hilma Angered Strandberg; Tore Blanche, den elegante kåsören och berättaren; fru Cecilia Båålh-Holmberg, den skickliga kul- turskildrerskan och novellisten; fru Sophie El- kan (Bust Boest), den skarpsynta verklighets- skildrerskan; fröken Amalia Fahlstedt och fru Laura Fitinghoff, bägge ursprungliga förfat- tarindividualiteter; Per Hallström, hvars rykte redan stadgats långt utom fosterlandets gränser; den populäre Frans Hedberg; fröken Hedvig Inåebetou (— ster), hvars fina författarskap för visso har många vänner; fru Amanda Kerfstedt, en af våra erkändt förnämsta skriftställarinnor; fröken Elisabet Kuylenstierna, hvilken unga författarinna hos Iduns läsarinnor gjort sig skattad för sin behagliga stil; fröken Selma Lagerlöf, » Gösta BerlingS » ryktbara diktarinna; fröken Elsa Lindberg, en ung stjärna i märk- bart uppstigande; fru Vilma Lindhé, högt skat- tad för sin gedigna berättarekonst; fru Nonny Lundberg, frisk humorist och äfven känslig skaldinna; fru Matilda Lönnberg, » fru Holm- frids » prisbelönta författarinna; fru Matilda Mailing, den finslipade historiska novellens ele- ganta företrädarinna; fröken Gerda Meyerson, välkänd både i novellens och det dramatise- rade proverbets form; Georg Nordensvan, den spirituelle novellisten; professorskan Helena Nyblom, med samma skaldeflykt på prosaskis- sens och den bundna diktens område; fröken Matilda Boos, » Helgsmålsklockans » m. m. rykt- bara författarinna; fröken Ina Stockenstrand, en stadigt framåtgående novellist af gedigen halt; fru Anna Wahlenberg-Kjerrman, välbekant för alla vänner af kärnsvensk diktning; fru Josephine Wettergrund, allas vår Lea — vare det nog sagdt; N.
P. Ödman, den högt upp- burne Gefle-lektorn och författaren, hvilken i detta nummer för första — men vi hoppas ej för sista — gången hedrar Idun med ett bidrag från sin penna.
På biografiens, kulturskildringarnas ocli de mera allvarliga artiklarnes område möta vi fru Lina Berg (L.
S.
), den lifserfarna, varmhjär- tade biografen och skaldinnan; fru Ellen Berg- ström, en af Iduns mångsidigaste och popu- läraste medarbetarinnor; telegraf kommissarien Vilhelm Bäckman, med underhållande taflor från sin rika minnesskatt; den begåfvade jour- nalisten Hjalmar Cassel; fru Fanny Chrysan- der, högt skattad för sitt allvar och sin värme; redaktör Gustaf Gullberg, under flere år på många områden en flitig medarbetare, särskildt nog i tacksamt minne för sin instruktiva ar- tikelserie: » Från kvinnans arbetsfält »; Adolf Hellander med sin smidiga och underhållande penna; fru Hanna Kamke, särskildt framstå- ende i skol- och uppfostringsfrågor; fröken Ellen Key, hvars rika och själfständiga begåf- Litograf iateliem.
22
IDUN En uppgift, som vid sidan af de löpande göromålen genom snart sagdt hela årets lopp flitigt lägger beslag på redaktionens omtanke och tid, är julnumrets ordnande och utarbetande.
När våra läsarinnor i detta nu hålla det lilla häftet färdigt i sin hand, kunna de svår- ligen, främmande som de äro för de många tekniska detaljerna, tänka sig, att ett så långvarigt och be- svärligt förarbete här ligger^ned- lagdt.
Litografiska hanclpresstryckeriet.
ning är allom känd; fröken Anna Kockum, en af våra varmt värderade medarbetarinnor i rikets andra stad; fru Matilda Langlet, vår högt skattade mångåriga framstående medarbe- tarinna; fröken Amanda Leffler, så förtrogen med i synnerhet Göteborgs personligheter och lif; V. Lindman, vår specielt underkunnige i Helsingfors och angående finska förhållanden; Claes Lundin, den evigt lika ungdomlige skrift- ställare-nestorn; H.
G. Sandström, specielt på musikområdet känd biograf; Birger Schöld- ström, den spirituelle och allkunnige kultur- historikern; H.
L. Victorin, den talangfulle tidningsmannen och biografen.
Skaldernas och skaldinnornas rad är ej min- dre lysande: A.
U. Bååth, som bekant en af våra fulltonigaste barder; fru Sigrid Elm- blad, den intagande sångarinnan Toivo; Daniel Fallström, om någon Iduns och » damernas skald » par préférance; Ernst Högman, högt skat- tad för sin nobla konst; de rikt begåfvade skaldin- norna fröken Anna Knutson och fröken Lotten von Kræmer; fru Ellen Lundberg, född Nyblom, hvilkens skaldebörd skulle röjts äfven utan Svenska akademiens hallstämpel; fru Sigrid Nordlund (Snorre), vår moderna Anna Maria Lönngren; regementspastor Carl Strandberg, af gammal skaldeätt; fru Sophie Sonnichsen, hvars okonstlade kvitter med vemodig hemlands- klang ända från San Fransisco rört lands- maninnornas hjärtan; d:r C.
D. af Wirsén, som bland konstens främste ej behöfver för- tryta sin slutplats i alfabetet.
betryckt liten nästa.
Namnet Stenia lyser där med strålande glans: fru Elisabet Kallstenius har för öfrigt på mångfaldiga områden gjort sig förtjänt af Iduns varma tacksamhet, bland annat en lång tid som » köksalmanackans » re- daktris.
Och hvart komme vi på syarafdelnin- gen, älskvärda frågarinnor, utan t. ex. vår o- skattbara S.
B.
(fru Sophie Berenoreutz, född Flach), vår alltid tjänstvilliga Fru Brita (fru Una Ponten, född Sjögren), den mångkunniga Olga (fru Olga Ahl) eller allas vår Moster Emma, alias fru Emma Andersson i Bjär- stad?
Helt visst kanske saknaden af ett af dessa populära märken skulle gå vida längre än efter månget klingande författarenamn!
Och för att icke lämna något område obe- aktadt ha vi till sist äfven nöjet presentera » Tidsfördrif saf delningens » utan all gensägelse flitigaste och mångsidigaste frivilliga » Moster Lisa » (hr Hugo Bergquist), hvilkens öfver- raskande manliga drag torde bereda mången väninna af hårdknäckta tankenötter en stilla förnöjelse.
.
r Men det är verkligen sant, att en af det nya årets första stora frågor är, hvad man månde finna på och planera till julnumret vid dess slut.
Man måste träffa sina föran- staltningar och tusen ting därvid kräfva tid.
Man måste uppgöra listan på de författare, hvilkas bi- drag önskas; man måste sedan un- derhandla med hvar och en sär- skildt af dem och, sedan man för- värfvat det välvilliga löftet, gifva veckor, kanske månader till manu- skriptets utarbetande.
De kunna ju sällan vara redo att genast slå sig ned.
Mycket kan ju ock sedan kom- ma emellan, en oförutsedd händelse i sista stund strandsätta oss på ett beräknadt bidrag.
Emellertid pläga vi anstränga oss att på våren, åt- minstone i maj månad, ha det litterära materialet i ordning.
Nu kommer omsorgen för den artistiska utstyrseln.
Det är nu vi hafva att lita till våra talangfulle och bepröfvade medhjälpare på detta område, hr Viktor Andrén, som troget varit med från tidningens allra spädaste ålder, ja, till och med innan den blef till, då ju han är » pappa » för den nu så välbe- kanta titelvignetten med Iduns- bilden, som pryder första sidan; fru Jenny Nyström-Stoopendaal, den populära, fantasirika och out- Komma vi så till signaturernas här alltför ringa falang; men en hel del äro så rädda, så rädda om anonymiteten 1 Kandidat Buben G:son Berg är allmänt skattad under sitt för- fattaremärke Lennart Hennings och fröken Ingeborg Dahllöf (Inge m. fl.
märken) ej mindre för sina käcka inlägg i många ledande frågor; fru Louise Frcenekel (Ilse Franke) är äfvenledes känd och värderad för sina kloka artiklar; fröken Ida Granqvist har vunnit lika många hjärtan under signaturen i&gt;En svensk kvinna » som under visiret » Adi »; kandidat Gustaf Lindkvist har som Mari Mihi många tacksamma läsarinnor; och fru Sophie Nordling (Sophie Linge) känna våra läsarinnor redan.
På Iduns rent praktiska afdelningar, i Hjälp- redan och i Svarsspalterna finnas ock några s^omsignaturer, hvilkas popularitet icke torde vara den minst vidtgående, outtröttliga och snart sagdt allkunniga råd- och hjälparinnor som de visat sig vara åt hvarje i bryderi stadd eller Litografiska snällpresstryckeriet.
23 Matilda Roos.
H.
G. Sandström.
Birger Schöldström.
Sophie Sonnichsen.
IDUN a Angered Strandberg.
Carl Strandberg.
Gerda iTirén.
phine Wettergrund (Lea), tröttliga illustratrisen; de högt skat- tade konstnärinnorna fru Gerda Tirén och fröken Ottilia Adelborg; den talangfulle tecknaren hr Da- vid Ljungdahl och ännu fler.
På dessa fördela vi nu våra manu- skript, rådgöra om do situationer och scener, som bäst ägna sig för behandling, om de olika för hvarje fall lämpligaste framställningssätten, såsom pennteckning, lavering, akva- rell o. s. v. En mycket vansklig, men maktpåliggande sak är att re- dan från början beräkna storleken och platsen för de olika illustratio- nerna, då allt ju måste gå in på de gifna sidorna, och då olika ark i häftet tryckas i olika antal färger en, två eller ännu flere, till hvilket allt måste tagas hänsyn vid illustra- tionernas och klichéernas utförande, Qch så åter en nervös väntetid un- der artisternas arbete, som ofta kan sitta hårdt inne, då de ju alla äro strängt sysselsatta och för mån- gahanda uppdrag anlitade konst- närer.
Ändtligen, fram i sommarvär- men, börja vi få äfven dessa bi- drag samlade och kunna nu tänka på klichéerna.
En del kanske måste sändas ända ned till Wien.
till den europeiskt ryktbara firman Angerer &amp; Göschl; det mesta ut- föres dock hos vår härvarande skicklige autotypör: Silfversparres grafiska aktiebolag.
Det skulle vara frestande att söka ge våra läsa- rinnor en, om än aldrig så flyk- tig inblick i de intressanta pro- cesser, med hvilka den högt ut- vecklade moderna reproduktions- konsten rör sig — men det skulle föra oss alltför långt.
Vare endast sagdt som en antydning, att till en illustration, som exempelvis skall in i trefärgsarket, måste förfärdigas ^refaldiga klichéer, en för hvarje färg, och att detta » upplösande » så att säga af artistens akvarell i dess elementära färger är en af [klichéfabrikationens svåraste, men också mest beundransvärda åtgär- der.
Och tiden glider, g l i d e r.
.
.
Vi ha sensommar, höst, då vi en dag Pappersrummet.
ändtligen få den sista klichéen från Silfver- sparres.
Nu raskt till » oinbrytningen », d.v s. numrets ordnande i si- dor, den under tiden uppsatta textens och klichéernas samman- passande och hopfo- gande i » formarne ».
Det är sannerligen ett bekymmersamt göra, när icke allt på milli- metern stämmer, ty metallstilar och zink- klichéer låta ej forma sig som vax eller sam- manpressa sig som kaut- schuk.
Men det går, det går dock efter tusen mätningar, jämkningar och bekymmer, och en vacker septemberdag kunna vi med nästan jublande tillfredsstäl- lelse förkunna för tryc- kerifaktorn, att form ar- ne stå färdiga att tagas in i pressen.
Nå, det var icke en dag för tidigt I Ty nu börjar åter en serie S a t i n e r i n g s r u m m et.
vidlyftiga och tidsödan- ka kvinnofingrar formar sig exemplar efter ex- de processer.
Ett illustrationstryck i våra moderna emplar af det färgbrokiga Idunsjulnumret, snällpressar kan icke snurras i väg som vanligt stapla sig upp till takhöga trafvar.
tidningstryck med rotationspress.
Det måste i hvarje minut noga öfvervakas, passas och När den första bokbindarpojken slungar den regleras, om illustrationerna skola bli vackra första packen — duns!
— i expeditionsdiskeu, och färgerna klara.
Först måste alla de många då blir det ändå liksom en särskild liten upp- klichéerna » upplappas », d. v. s. på det känsli- ståndelse på Iduns byrå.
Ut ur sitt rum kom- gaste inställas i pressarne, så att skuggorna och mer redaktören, ut från sin sida redaktions- dagrarne i hvarje bild komma till sin fulla rätt, sekretararen, och kassören är inte långt borta.
hvilket tar långa dagar, endast det, innan ma- Och alla fröknarna äro naturligtvis tillstädes.
skineriet sättes i gång.
Och när vi till sist få Det är som vädrade man nygräddadt bröd, de börja trycka, så kräfver ju hvarje ark sin läckraste julbullar, direkt ur ugnen, ja, myc- press, och först måste hvarje sida af pappers- ket rarare.
Alla vilja de hafva en af de för- arket tryckas och därefter den andra; mellan sta smakbitarna.
hvarje färg skola arken torka och sedan tryckas » Hvad ha vi nu i dag, » säger redaktören, » den på nytt för hvarje ny färg.
Det blir veckor 3 december!
Jag tror vi äro 4 dagar tidigare af dagarne, innan vi hinna till det slutet.
.
än i fjol?
Godt att vi började andra januari! » Och så bläddra vi alla genom de fina, färska Under hela denna tid har samtidigt på vårt numren; det frasar och det doftar.
.
.
litografiska tryckeri arbetet bedrifvits med jul- » Bara nu läsarinnorna bli nöjda, » säger nummersomslaget.
Tidigt på våren redan verk- redaktionssekreteraren.
ställdes artistens eskiss; sedan ha våra litografer » Ja, bara de bli nöjda.
.
.
! » instämmer re- där uppe reproducerat densamma på de nya, fin- daktören.
slipade Solenhofenstenarne.
För arbeten af denna art användes en särskild sten för hvarje färg, och Iduns jul nummers om slag tryckes vanligen i sex, sju färger.
Det går nära en månad endast för att göra stenarne i ordning, och ännu längre tid se- dan för tryckningen.
Ty naturligtvis måste upp- lagan torka mellan hvarje färg, annars blefve det bara sudd af alltsammans.
Nå väl, en gång ligga dock både omslaget och » innanmätet » färdiga för bokbindaren.
Utanför de stora tryckerifönstren dansa då hvita flingor mellan Klara kyrkogårds nakna trädgrenar.
Nu blir det ett falsande och ett häftande; mellanflin- 24 Vi finna, till vår oro, älskvärda läsarinna, huru dessa rader svällt ut till spalter, spal- terna till sidor.
Men i edert sällskap har ti- den glidit så fort.
Ännu skulle vi ju dock göra en visit tillsammans på våra tryckeriloka- ler.
Den måste dock bli helt kort.
Vi gå alltså tvärs öfver gården och stå då inför den stora tryckeribyggnadskomplexen, fyra våningar ofvan och cn under jord.
I dess midt är inbyggd en fyrkantig, väldig ljusgård, dess fasad vetter åt Klara kyrkogård.
Dc nedre regionernas svarta kamrar kanske in- tressera er minst; här bor portvakten vid sin gallergrind, här finna vi inrymda källare för kol- och pappersupplag samt maskinrummet, från hvilket en 18 hästkrafters gasmotor för- ser hela etablissementet med drifkraft, och därifrån under den kalla årstiden värmen li- kaledes sprides till de olika lokalerna.
En trappa upp ha vi det ljusa och trefliga tryc- kerikontoret, i hvars yttre rum tryckerifaktorn, hr G. Lindberg, mottager kunderna, och i hvars
IDUN husets bredd.
Här stå sättarne sida om sida vid sina kaster, » gata » upp och » gata » ned, och med högt drifven finger- snabbhet sammanplocka de i » vinkelhakarne » de små typerna ur deras oli- ka fack, ord för ord, rad för rad.
Innanför en af- skrankning är sätterifak- torns, hr J. Ekelöf, plats.
Genom hela huset, från källaren till vinden, gå hissar för transport af de tunga pappersbalarne och tryckformarne vånin- garne emellan.
Tryckeriet har 21 större och mindre tryckpressar och syssel- sätter ett 100-tal arbetare.
Maskinrummet två inre tryckeriföreståndaren, hr Fr. Nyholm, re- siderar.
Frän tryckerikontoret, där all expedition, som rör det stora tryckeriet, ombesörjes, kan man medels ett nät af telefonledningar och talrör kom- ma i förbindelse med de olika lokalerna.
Här är ett oaflåtligt pinglande och talande i telefonerna, ett kommande och gående med manuskript och be- ställningar å trycksaker, ett oupphörligt spriDg med paket, revidérark och prof tryck.
Förbi » pap- persräknarens » kontor och lagerrum, där allt pap- per, som på tryckeriet förbrukas, uppräknas och kontrolleras såväl före som efter tryckningen, och där de färdigtryckta upplagorna förvaras, innan de aflämnas till bokbindaren, passera vi rätt fram oeh in i den stora press-salen, som upptager hela fasaden åt kyrkogården.
Här stå alla de största och tyngsta pressarne, som måste ha solida tross- bottnar till grund; ändock skälfver och darrar den under våra fötter för hvarje gång tryckpres- sarne slunga fram tryckarken, remmarne glida öfver dc väldiga axelledningarna i taket och hjulen svänga i svindlande fart.
Det är ett surr och ett hvinande, så att man knappt kan göra sig hörd, och de stora pressvidundren sluka i sina svarta gap ark efter ark undan » iläggarnes » flinka fingrar, medan » tryckarne » öfvervaka tryc- ket och reglera » färghållningen » och, allt efter som de glida fram, syna de färdigtryckta arken.
Men det kan nu vara tid att sätta p u n k t.
.
.
» Ja väl, broder Nordling; men dessförinnan torde du för ett ögonblick lämna pennan åt din chef! » Redan under loppet af första året visade det sig nödvändigt att anskaffa en dugande medhjälpare vid redaktionen, enär det för ut- gifvaren blef för betungande att ensam sköta såväl den redaktionella som den ekonomiska delen af företaget.
Mot slutet af sagda år engagerades därför den unge skriftställaren Johan Nordling, hvilken redan från tidningens första begynnelse lämnat bidrag på både vers och prosa.
Det visade sig ock snart och har under årens gång allt mera bekräftat sig, att utgifvaren ej gärna kunnat göra ett bättre val.
Det program och de mål, denne för Idun upp- ställt, och för hvilka tidningen under sin tio- åriga tillvaro oaflåtligt arbetat, uppfattades till- fullo af den nye medarbetaren, och samarbetet mellan redaktören och hans närmaste man blef därför sä mycket lättare och angenämare.
Af- färens oupphörliga tillväxt har, särskildt sedan ett stort industrielt etablissement förbundits med tidningsföretaget, naturligtvis medfört, att det ekonomiska maskineriet blifvit mer och mer inveckladt och kraft en allt oaflåtligare uppmärksamhet från re- Ännu en trappa högre upp ha vi den andra daktörens-utgifvarens si- stora press-salen, rätt öfver den förstnämnda.
da.
Under sådana för- Här stå de mindre och lättare snällpressarne hållanden ha de redak- samt accidenspressar för smärre tryck, cirkulär, tionella bestyren små- visitkort o. s. v. Här ha ock satinerings-, pap- ningom till hufvudsak- persskärnings- m. fl.
specialmaskiner sin plats.
lig del öfvergått till re- I samma våning, åt gårdssidan, ligger det lito- daktionssekreteraren.
grafiska tryckeriets press- och maskinrum.
Var Med en ingalunda van- så god, vi stiga in i föreståndarens, hr E. Holm- lig stilistisk förmåga hvar- quist, kontor, och han ledsagar oss nu vidare på tidningens läsarinnor genom sitt » departement ».
För att vinna nö- många gånger haft till- digt utrymme ha vi här måst genombryta väg- fälle se prof i de bidrag gen in i granngården och grannhuset, och filen i bunden eller obunden af den litografiska afdelningens rum sträcker form, som under årens sig ända ut till Klara östra kyrkogata.
Vi lopp influtit i Iduns passera nu salen, där » öfvertryckarne » behandla spalter, förenar hr Nord- och etsa stenarna före tryckningen, och komma ling ett sundt omdöme så i litografiska ateliern, genom sina stora fönster och ett varmt intresse flödande af ljus.
Här arbetas rastlöst af tecknare för sitt arbete, hvilka och litografer, hvilka återge bilden af det före- egenskaper ej kunnat an- lagda originalet på de litografiska stenarna.
Här- nat än förvärfva honom vid användas flere olika framställningssätt, ocb det största förtroende teckningen måste alltid göras bakvänd-på.
stenen från utgifvarens sida.
för att vid tryckningen bli rättvänd.
Men vi gå vidare.
grafiska afdelningen, trappa upp.
Här ha en åt fasadsidan, en Återkomna från den lito- stiga vi ytterligare en vi de stora sätterisalarne, åt gårdssidan efter hela Liksom hr Nordling sålunda väsentligen bi- dragit att lätta det redaktionella arbetet för utgifvaren, så har denne ock på det ekono- miska området haft en förträfflig medhjälpare 25 i sin bror Alexander Hellberg, affärens kassör.
Hvad nyss här ofvan yttrats om duglighet och nit, kan i lika hög grad på ho- nom tillämpas.
För öfrigt har Iduns grundläggare och fortfarande utgifvare alltid haft den oskatt- bara förmånen att omkring sig äga honom hängifna och hvar på sitt område duktiga och nitiska med- hjälpare, och då han nu gifvit efter för läsekretsens från så många håll uttalade önskningar att låta densamma få en liten inblick bak- om kulisserna, har han ej kunnat underlåta att åt dessa sina med- hjälpare gitva ett offentligt erkän- nande, på det Iduns ärade läsar- innor må få kunskap om det goda och i allo harmoniska samarbete, som är rådande på deras egen tid- nings byrå, och af hvilket de äfven själfva äro de närmaste att få njuta frukterna.
Måtte dessa ständigt utgöra sinnet föryngrande Idunsäpplen!
Allra sist vårt varmaste tack, vän- liga läsarinna, för den uppmärksam- het, hvarmed ni följt dessa små in- teriörer ur Iduns hvardagslif, dessa korta återblickar på dess nu tio- åriga » historia ».
Aldrig hafva vi själfva lifligare än just vid slutet af denna öfversikt förnummit, hur ringa våra egna krafter varit, hur bristfällig förmågan, om än ärlig viljan.
Den aldrig svikande väl- vilja, det milda öfverseende, Sveri- ges kvinnor bevisat oss, ha varit oss stöd och staf och banat vä- gen.
Och den högsta önskan vi kunna nära vid tioårsskedet, är den, att äfven framtiden må för- unna oss samma gåfvor.
1 den förhoppningen är det vi nu ned- lägga pennan, uttalande vårt tack för hvad som varit, vår glada till- försikt till hvad som komma skall!
H.
T. Victorin.
Eva Vigström (Ave).
C.
D af Wirsén.
N.
P. Odman.
IDUN Julnatt I87O.
p var vid Paris ' belägring.
— Den signade natt gått in, den natt, som till helig kärlek vill stämma hvart mänskligt sinn ', den natt, då en gång till världen Han kom — Ä N D Å KOM vår Messias — blid, med hägnad för trötta sinnen, med ljus, med fräls- ning och frid.
Af f Mathilda å Skånes låga och sanka sydkust, mellan Ystad och Falsterbo, ligger ett gammalt De glimmande stjärnor blickade sorgset f rån fästet ned, slott.
Det ligger i en stor, grön trädgård, där undrande fram de gingo i natten sin tysta led, där själfva jorden är fuktigt grön som vät mossa, och dammarne och kanalerna, öfver blott rJd och villa de sågo, blott lidande, hat och hvilka gå svängda broar af öfvergrodd, ve — svartnad marmor, äro fulla af ljusa, gröna Var det väl en julnatt detta?
så hviskande sporde de.
vattenväxter, som blanka och saftiga frodas i det grunda, stillastående vattnet.
Och Där lågo de båda härar.
— / tvänne månaders tid hela trädgården är full med äppelträd — låga och knotiga, böjda till jorden af den belägringen räckt under häftig, ihärdig, oafgjord strid.
eviga sydvästvinden, m e d lummiga grenar, — Nu hade i nattlig timma därhän öfver snö- tyngda af skära blommor och grön kart.
täckt hed Öfver dem reser sig det grå slottet, för vittradt och fallfärdigt, men stolt likväl — de preussiska förposter hunnit helt nära de franska led- ja, jag talar j u o m det, som det var år 1 8 2 0!
— m e d sina höga spiror, fram Ett dämpadt » wer da »?
där hördes, ett sakta » qui springande karnapper och smala, hvälfda fönster, halft dolda af murgröna.
vive? » också, Och öfver slottet och den gröna träd- och skott mellan bägge linierna växlades då och då — gården skiner en tidig majmorgons klara Mot midnatt led det, ur fjärran en kyrkoklocka där solsken.
D e t flyter in genom den öppna förstugudörren i en bred ström och kastar ljöd, högtidligt klang hon och stilla, till midnattsmässa glans af guld och silfver öfver de slitna, ljusgula halmmattorna på det röda tegel hon bjöd.
stensgolfvet.
När ljudet dött bort, det följde en tystnad så un- Men längst borta i hallen, där solen icke kan nä henne, sitter fröken Mariana.
Medan dersam.
— den ena bara armen slappt hänger ned Då trädde från franska lägret mot fienden hastigt öfver ekstolens mörka karm, stöder hon den fram andra armbågen mot knäet, och hakan en högrest gestalt — han böjde sitt hufvud till bön hvilar i hennes hand.
Hon är läng, litet spenslig, i sin hvita klädning, som snäft — och gladt sveper sig o m knäna och mjukt faller öfver se ' n steg från hans läppar klangfüllt och mäktigt: fötternas slitna, rödaktiga skor, så att blott » o, helga natt ... » den ena lilla spetsen synes.
Ansiktet är nästan ett barns: litet, ovalt, m e d stora Så härligt tonade sången, man lyssnade andlöst på, ögon, en smula blekt under det yppiga, dess ljufva, konstlösa allvar kom hvarie hjärta att varmt bruna håret, som glanslöst skiftar i rödt och, högt uppstruket, vågar sig öfver slå, den smala pannan.
till fjärran hemmet gick tanken och hågen vardt vek Alla de öfriga — hennes far, den gamle därvid, öfversten i uniform och gammaldags stång- — där drog ett skimmer af lycka, en fläkt af jul- piska, m e d gul och blä broderad krage nattens frid.
ända högt upp på de mörkröda kinderna, hennes moder i grön cachemirs-schal och guldstickad turban, samt bägge systrarna i Knappt sista tonen förklingat, förr ' n hän från preus- prickiga musslinsklädningar och blommor sarnes led på hattarne — de ha allesammans nyss där kom ur dunklet en skepnad fram öfver snöljus hed; kört från gården i den kanariegula berli- han stannade — genom tystnaden trängde så varmt naren m e d de fyra bruna spannhästarne.
Alla, utom hon, skola de vara med o m och klart balen på rådhuset, som staden gör för att en julpsalm — det ljöd så trosvisst, så sällsamt fira länets nye höfding.
Hon tänker sig och underbart.
färden i solskenet längs de krokiga, sandiga vägarne, ännu fuktiga efter nattens regn, hon ser postiljonen på f ramhästen vända Och grofva händer där knäpptes och ögon fuktades sig om med handen för ögonen och speja då — efter den unge grefve Sommerfelt, som de bägge fiendtliga linier godt kunde hvarann förstå, naturligtvis också är på väg till balen.
Hon vet, att de skola rasta och äta frukost i tanke och känsla de möttes i julnatt en kort mi- i gästgifvaregården bredvid kyrkan — hon nut — har själf hjälpt till att packa in höns- En timma därefter växlades kulor igen som förut.
— pastejen och maderan i vagnslådan.
Och nu, medan hästarne spännas ifrän och Lucie En suensk kuinna.
och Sophie under sina nya parasoller sedigt 26 PÅgåLEN Mailing.
spatsera fram och tillbaka i värdshusträd- gårdens smala, buxbomkantade gångar, så kommer ändtligen den unge grefven.
Han tar sin hatt af för damerna — hon kan se honom böja sig fram öfver fuchsen, rak och ståtlig, med guldnålen i den styfva halsduken, och hon kan höra honom ropa öfver häcken: » Men fröken Mariana?
Hvar är då fröken Mariana? » Och så börjar pappa förstås strax berätta den dumma historien om, hur hon — Mariana — gaf sin syster Lucie en örfil, så att kinden svullnade ända upp till ögat, för det.
.
.
för det.
.
.
Ja, hvarför egentligen?
Fröken Mariana småler plötsigt trotsigt där hon sitter.
De tro nu allesammans så fullt och fast, att hon slog sin syster för det att Lucies balklädning hade två garne- ringar och hennes bara en.
Nej, ack nej!
Men grefve Sommerfelt, som alla flickor tyc ka » bäst o m », för det att han är vacker som en ung gud och rik och god som en furste, han blef dömd att kyssa Lucie i pantleken — och han gjorde det!
Därför gaf fröken Mariana sin syster en örfil.
Och när nu alla skålar vid den stora mid- dagen blifvit druckna: för hans maj:t konun- gen, för kronprinsen, för hedersgästen och för damerna, så.
.
.
Ja så skola de börja att dansa!
Hon vet, att hela salen är prydd med gröna guirlander mellan lampetterna och rosetter i de svenska färgerna — hon har själf bundit ett par af dem och offrat ett högblått sidenskärp för den skull — och grefve Sommerfelt har för länge sedan bedt henne dansa den första kadriljen med honom.
Men nu — • nu dansar han den väl med Lucie i stället!
När fröken Mariana kommit så långt i sina bedröfliga tankar, sitter hon först och stirrar ut framför sig på solstrålen, som växer sig bredare och bredare på tegelstens-
DUN golfvet — stirrar stadigt, utan att blinka, tills ögonen på en gång bli röda och fulla af tårar och hon till slut sätter bägge händerna för ansiktet, böjer hufvudet djupt ner mot knäna och brister i gråt.
Men på den andra sidan af slottet, som vetter mot den öfvervuxna, stenlagda går- den och den gamla poppelallen, rider just nu en ung herre in genom porten, som dag och natt öppen hänger och dinglar på sina rostiga gångjärn.
Han rider på en jätte- stor fuchs, har nankinsbyxor och stöflar med gula kragar.
Och under den höga hatten har han e1t käckt, väderbitet ansikte med mörka ögon och mörkt kindskägg.
Han binder sin häst vid den fallfärdiga porten, träder in i den stora förstugan, som går midt igenom huset, och.
.
.
Är det verkligen fröken Mariana, som sitter där allena och gråter?
» Fröken Mariana! » Fröken Mariana reser sig upp och torkar ögonen med baksidan af bägge händerna.
» Men, fröken Mariana, hvarför är icke fröken på väg till balen? » Fröken Mariana tiger.
» Ville.
.
.
ville fröken kanske icke följa med? » » Ville? » upprepar fröken Mariana kränkt, s Om jag ville!
Jo — men de andra ville bara inte ha mig med. » » Det var kanske icke plats i vagnen, » insinuerade kavaljeren höfligt.
Fröken Mariana tänker ironiskt på den gula karossen, som rymt hennes farmors stora paniers, men hon säger också, att hon tror nog det icke var plats.
Grefven ser på fröken Mariana och frö- ken Mariana ser på grefven.
Så säger han plötsligt: » Men, fröken Mariana, kunde vi inte.
.
.
jag menar.
.
.
Fröken Mariana, vi ha nu känt hvarandra så länge!
Er fru moder kunde visst omöjligt ha någonting emot, att jag körde för er till balen?
.
.
.
» » Nej, » sade fröken Mariana dröjande, » det kunde hon väl icke.
Men » — hon såg upp och sade det, utan att se ut som om hon skämdes det ringaste — » våra vagnar äro allesammans sönder. » » Så kunde ni rida — på den gamla grå?
.
.
.
» » Det kunde jag hellre, » sade fröken Mariana eftertänksamt, » men Lucie har vrickat frambenet på henne. » » Ni kunde väl icke » — den unge herrn stod och såg ned i sin hatt — » ni kunde väl icke.
.
.
» Han tystnade tvärt.
Fröken Mariana teg också litet, men då nyfikenheten blef henne öfverrnäktig, sade hon skarpt: » Hvad är det, som jag inte kunde? » Han såg upp på henne och de kommo bägge två till att skratta.
Därpå sade han beslut- samt m e d de mörka ögonen rakt i hennes: » Ni kunde väl icke sitta bak på min häst — bara tills vi ' hinna upp de andra? » Fröken Mariana stod med hän- derna på ryggen och _ hufvudet på sned.
Hon såg ned på sina rödslitna tåsnutor, medan hon svarade: » Jag kunde nog.
.
.
» Han blott betraktade henne — bedjande, afvaktande, och tordes ingenting vidare säga af fruktan för att hon skulle få lust att säga emot.
» Och min klädning kunde ni ha i ett knyte framför er, » funderade fröken Ma- riana Därpå beslutsamt, med en kort nick: » Nu går jag upp och klär o m mig. » Hon vände sig o m i trappan, och ögonen strålade under de halfsänkta ögonhåren, medan hon tittade ned på honom öfver ledstången » Hvad tror ni, Lucie och de andra skola säga? » Han såg upp på henne — plötsligt djärft — och lade handen på hjärtat: » Jag vet precis på pricken, hvad de skola säga.
Vill ni veta d e t?
» Hon fick rysligt brådt o m att komma uppför trappan, men uppe på svalen hörde han henne skratta.
Den unge grefven satte sig i stolen och väntade och stirrade i sin tur på solstrim- man, som kröp längre och längre fram på golfvet.
I dammet på stenarne skref han med sitt ridspö M.
S. och därpå mera be- stämdt: Mariana Sommerfelt.
— Men de fyra gamla bruna trafvade i sakta mak med familjekarossen framåt vägen.
Pappa tog sig en förmiddagslur och Lucie och Sophie, som sutto på baksätet, stucko alltsom oftasthufvudenagenom fönstren för att se ut.
Så frågade söta mor i sitt h ö r n: » Se ni den unge grefven? » » Nej, söta mamma, inte ännu. » Och därpå: » Lucie, fråga Lars Anders på bocken, om han ser honom. » » Lars Anders ser honom heller inte, söta mamma, och inte heller lille Fredrik. » Tills en gång, när söta mor kom med samma fråga, Lucie ändtligen svarade: » Jo, nu ser jag honom.
.
.
men.
.
.
men.
.
.
N e j, det är visst icke grefven. » Sophie sträckte halsen ut genom sitt fön- ster: » Jo, Lucie — det är grefven, men.
.
.
» » M e n?
» frågade söta mor i spänning.
» Men — n e j, mamma, det kan o m ö j - ligt vara han, för han har ingen betjänt och han har.
.
.
han har ett fruntimmer bakpå hästen! » » Prat!
Du ser dubbelt.
Fråga Lars Anders, o m det är grefve Sommerfelt. » Sophie ropade och hela ekipaget stannade midt på landsvägen.
Lars Anders, lille Fredrik och bägge de unga damerna satte händerna öfver ögonen och tittade ut i solskenet.
Ryttaren kom närmare och när- mare.
» Nå? » frågade söta mor ännu skarpare inifrån karossen.
» Lars Anders, är det väl grefve Sommerfelt? » » Ja, det är, gu ' hjälpe mig, grefven själf, » svor Lars Anders.
» Och så är det.
.
.
» » Hvem i herrans namn är det? » Söta mor såg genom fönstret bekymrad ut på Lucie, som plötsligt blef blek.
» Och så är det fröken Mariana, » af- gjorde Lars Anders lika tvärsäkert.
När den länge väntade grefven långsam- mare och långsammare närmade sig m e d sin reskamrat, som en smula blek tryckte sig intill honom, hade hela familjen stigit ur vagnen och inväntade dem midt på landsvägen.
Pappa svor på, att den, som hade komprometterat hans dotter, skulle — som han sade — » ta mig tusan äkta henne inför Gud och världen », och Lucie satt i landsvägsgropen och grät sin bal- näsduk alldeles våt.
Hon torkade först ögonen, när söta far i glädjen öfver förlofningen, som han smick- rade sig m e d att ha » framtvingat », lät kusken draga upp den gamla maderan och den unge grefven, som var så vacker, så rik och så god, ännu en gång galant och broderligt kysste sin svägerska på den svullna kinden.
(Illustratör: Ottilia Adelborg.)
IDUN Som snigeln, i skalet sluten, han ensam i stugan satt och skydde den ljusa dagen, men älskade storm och natt.
När hafvet vräkte mot skären och skummet stänkte mot skyn, då lyste den gamles ögon så styggt under gråa bryn.
Och snart på klippan här ute en rishög knastrande brann — med roflysten blick på hafvet sin lusteld vaktade han.
När morgonen gulblek grydde, längs kusten simmade vrak, men oskuldens sömn sof gubben under sitt hägnande tak.
Nog folket pekade finger — det visste, hvem elden tändt — men vrakgods tystade munnen: med fisket var klent bevändt.
Så kom en natt i december — jag årtalet nu förglömt — då hafvet vräkte, som ville det gifva ig§n, hvad det gömt.
Och kölden var svår den natten — hvar klippa en isstod blef, till is förvandlades stänket, som stormen mot kusten dref.
Men ifrån skäret det lyste — nidingen svek ej sitt kall — tills brinnande bränder släcktes af skummande sjöars fall.
Se, hafvet steg som i vrede — af klippan blott lämnande kvar en plats så stor, att den gamle som lifdömd hölls i förvar.
Till blods han slet sina naglar — han höll sig vid utsprang fast — förbi såg han spillror drifva — ett roder, en kapad mast.
O, kunde han blott dem hinna.
.
.
men genast vid mast och tåg han drunknades svällda fingrar krampaktigt bundna såg.
I böljornas gröna skimmer där lyste det kropp vid kropp, och bleka hufvuden döko ur fräsande bränning opp.
t g-st ut, där skärgården slutar och öppna hafvet tar vid, du finner en väldig klippa, polerad af böljornas strid.
Han knackade ur sin pipa och fick sig en ny i hast, och bredbent, högt upp i lovart, med skotet i näfven fast, Ej grässtrå ur remnorna skjuter, ej alfågeln häckar där — nej, allting så tröstlöst öde bland spolade hällar är.
förtäljde han nu en sägen, hemsk som bränningens dån; — här ute bland västerskären den gått ifrån far till son.
Respekt för den mörka klippan så lots som skeppare har, och aldrig i lä där lig ' ger ett segel för natten kvar.
— Där stod för femti ' år sedan på näset, som blånar där, en stuga, hvars murkna stockar stormarne sprängt i sär.
En höstdag — med frisk sydvästlig historien jag lockade ur den lots, med hvilken jag gjorde utåt hafvet en segeltur.
Kring gården dvärgvuxna tallar sitt trollnät af rötter lagt, och ringlad på förstutrappan höll hväsande huggorm vakt.
Han min men den Han själf, som bodde där inne, ej bättre än tjänarn var — se, aldrig på vänligt tilltal gafs annat än hån till svar.
var litet trög ' i början, vän, den solbrände Jan, gammal genever hjälpte — ref, om man ej var van.
28 Och alla de dödas munnar hans namn de ropade ut — det ljöd öfver hafvets åska, det skar genom stormens tjut.
Men fram genom mörka rymden en blekgrön skugga sköt fart — då stelnade svall och bränning till is omkring klippan snart.
Och dödens mäktiga fågel, som stum liksom grafven är, sitt kylande vingpar bredde kring syndarn på västerskär.
När vintermorgonen bräckte, af folket han sågs från land: till is förvandlad, han sträckte mot himlen sin knutna hand.
^Daniel ^Fallitröm.
(Illustratör: Jenny Nyström.)
IDUN |err I^arl Sträfsanis jul- klappar.
et kan väl knappast ha undgått någon af 2 Karl Sträfsams bekanta, att den präktige karlens sinnesstämning står i ett innerligt sam- band och förhållande till dagarnes af- och till- tagande under jordens årliga ringdans omkring solen, men det tyckes dock, som om ingen af mannens vänner kände den verkliga orsaken till denna hans egenhet, hvilken ändå ej så sällan har utöfvat ett menligt inflytande på hans verk- samhet och handlingssätt.
Naturligtvis ha hans hustrus och svägerskors talrika väninnor, hvilka förr brukade dricka elfva- kaffe, men under två senare åren intogo förmid- dagste i hans hem, gjort aktningsvärda försök till efterforskningar för att kunna upptäcka käl- lorna till husfaderns årligen tilltagande oro och nedslagenhet, ju mera dagen aftager och de mör- ka vinternätterna bli allt längre och längre, men ingen a£ damerna har ännu lyckats upptäcka, att Karl Sträfsam har något skelett gömdt i skå- pet eller någon värre syndfullhet i hjärtat.
De goda väninnorna ha naturligtvis talat med hans svägerskor och hans fru om denna egenhet hos mannen och fått olika förklaringar.
• » Karlen, som vi alla smeksamt benämna vår svåger, — det vill säga vi tillägga vår svåger smeknamnet Karlen, » upplyser fröken Hulda, » är så till den grad rädd om sin hustrus hälsa, att han i tysthet börjar bevaka allt hennes görande och låtande, så snart det börjar lida mot hösten.
Han blir ledsen, bara hon går ut om dörren och han ej då kan åtfölja henne, och han blir rent utom sig vid minsta misstanke, att hon ämnar sitta uppe en natt och arbeta på julklappar åt honom. » » Min herre och man är den rysligaste namr- dyrkare, och vore föremålet för hans dyrkan icke själfva den strålande solskifvan, kunde jag ha skäl att blifva svartsjuk, » hviskar fru Emma med en liten suck till ett par af sina mest för- trogna tesystrar.
» Jag tror att denna Karlens egenhet beror på ärftlighet, ty hans föräldrar voro rena naturmänniskor, som jag misstänker för att hellre ha velat bo i ett tält ute i vilda skogen eller i ett blockhus vid någon insjö än i vår våning, nu sedan jag lyckats få den någor- lunda i skick.
Eedan på midsommardagen kan jag börja skönja det första tecknet till min Karle- väns sjukliga vinterstämning.
Han tror natur- ligtvis, att jag ej ' förstår orsaken till, att han redan på nämnda dag har en böjelse för att lik- som söka upp sig ett ide i någon vrå af huset — helst i salongen eller i mitt lilla rum, där han formligen — naturligtvis i smyg — håller ett slags inventering med möbler och hela in- redningen.
Men jag låtsar ej ' om något, hvar- ken midsommardagen eller senare, utan söker få honom till människa, ty vi äro väl ej rent natur- barn heller, och i hvarje fall få vi väl försöka foga oss efter naturen i det land vi lefva.
Och det skall dessutom sägas till Karlens heder, att han aldrig med vett och vilja plågar mig med sin naturstämning, utan tvärtom söker dölja sin motvilja för den mörka årstiden — eller rättare för månaderna emellan juli och februari. » Under den senast förflutna högsommaren och hösten talade Karl Sträfsam mer än en gång om att emigrera — » rymma, smita bort från vin- tern », som han uttryckte sig, och hans hustru samt två svägerskor hetsade alla hans vänner och bekanta på Karlen, för att de skulle bringa honom till förnuft.
Bland Karl Sträfsams många vänner fanns — och finnes ännu — en som verkligen intresserar sig för både honom och hans familj, hvadan vi — i förbigående sagdt — ej ha skäl att göra världen svartare än den är, och en dag under sistlidne november erhöll denne vän Karlens fulla förtroende, dock med villkor att vännen skulle förråda detsamma för Idun, till hvilken han i hemlighet offrar någon stilla stund, då hans fru frambär en större offer- gärd åt Modetidningen.
» Det är icke höst och vinter, som jag afskyr, utan — rysligt att bekänna — julen eller, rät- tare sagdt, vårt sätt att fira denna högtid, » sade Karlen.
Jag har ej firat någon jul med fröjd och glädje, sedan jag, som helt ung gosse, läm- nade mitt enkla, kristliga hem för att förtjäna mitt bröd hos främmande, fjärran från far och mor.
Min första julafton hos min första prin- cipal blef ett förspel till de följande glädjelösa julaftnar, som utmärkte hela mitt ungkarlslif.
Jag var, bevars, bättre mans barn.
Fick den kvällen sitta inne i herrskapets förmak och be- vittna det lysande julklappseländet samt erhöll själf ett litet paket med blankt silfvermynt.
Se- nare i tiden, då mina föräldrar gått hädan, kunde jag gripas af vild längtan efter att till julklapp erhålla strumpor, stickade af någon liten rar flamma, men fick vanligen anonyma penntorkare, cigarrfodral, dito bernstensmunstycken, en och annan gång en fez ä la turc, samt af principa- lerna icke anonyma cigarrlådor och en penning- summa.
Vänta bara, min käre Karl, tröstade jag mig, tills du får spara och sträfva ihop så mycket, att du kan sätta eget bo och taga till hustru någon flicka, som du kommer att älska af hela din själ, och som håller tillräckligt af dig till att vilja med fröjd och icke med suckan dela ditt lilla trefna näste, då skola vi två fira jul » med allvar och gamman, som så väl gånga sam- man », sade jag med min fars ord.
Nåväl, jag fick omsider både bo och en fästmö, och hur jag älskade dem båda behöfver jag ej förtälja.
— Min första julafton som fästman må- ste jag tillbringa ensam, ty min Emma och hen- nes familj bodde icke här; Emma konditionerade dessutom som » gå frun tillhanda » ien adlig familj.
Och ingen familjekrets upplåtes en sådan kväll för en redan förlofvad karl.
Jag hade på hen- nes begäran sändt henne min önskelista på jul- klappar och listan innehöll: ett par broderade morgonskor, nota bene utan behornade kreatur på öfverstycket, samt ett par, af älskade små händer stickade half strumpor.
Jag visste nämli- gen att hon kunde brodera, och jag trodde, att hvarje ordentlig och fin flicka kunde sticka strum- por liksom min fint bildade mamma.
Posten kom och med den ett miniatyrpaket, innehål- lande två otäcka skjortknappar och en dito krås- nål af guld jämte ett kärleksbref från Emma.
Ett par dagar därefter fick jag hennes skämt samma kvitto för de julklappar jag sändt henne, och åt hvilka den fina adliga familjen haft myc- ket roligt.
Jag hade bland andra nyttiga saker skickat ylletyg till min blifvande hustrus första hvardagsilädning, ett tyg, du, som jag bland tjog- tals andra utsökt åt henne i vår stads förnäm- sta manufakturhandel.
— Följande julafton var jag gift, och nu skulle julen med all sin stilla, ljufva fröjd draga in un- der mitt tak.
Emma hade, till min stora belå- tenhet, ej haft det minsta smygarbete för sig, ty hon förklarade skrattande, att då jag ej begag- nade broderade hängslen och var i besittning af fyra penntorkare, fem cigarrfodral och ännu flere cigarrmunstycken, hade själf köpt mig morgon- skor samt ägde ett ej litet lager af anonyma rök- mössor, så visste hon ej hvad hon skulle kun- na hitta på att förfärdiga åt mig, då hon ej kunde ge sig till att lära sig sticka strumpor på ännu trettio år.
När kyrkklockorna ringde till aftonsång — ringde in min egen jul — stodo vi redo att gå till templet, och af mitt fullaste hjärta instämde jag där i sången: » Nu segrar alla trog- nas hopp ».
— När vi kommit från kyrkan och jag i den mest högstämda sinnesförfattning gick in i vårt lilla förmak för att tända lampan samt ännu en gång se öfver de julklappar jag köpt till — oss båda, bör jag väl säga, ty de bestodo till två tredjedelar af duktyg och andra nyttiga ting för vårt bo samt en del saker för Emmas personliga behof, så körde jag först pannan mot ett tungt och skarpt föremål, som midt i rummet ned- hängde från vårt ej allt för höga tak, och därpå tumlade jag emot ett par för mig alldeles obe- kanta möbler.
Vid det buller jag åstadkom skyndade Emma in med ett brinnande ljus i handen.
» För all del, låt mig presentera: ' Min Karle- vän!
— En ljuskrona — fem ljuspipor jämte lam- pa och utsökta prismor!
Två förtjusande emmor till befästande af din kärlek för den tredje, din egen Emma! » föreställde hon de af mig ovän- tade föremålen.
En kall rysning genomilade mig, ty jag visste, att dessa julklappar måste vara tagna på kredit af min hustru, och deras dyrbarhet vittnade bättre än alla ord, om att Emma fann vårt bo vara allt för enkelt och tarfligt för hennes an- språk på lifvet.
Men att säga ett ord om affärs- ställning och penningar på en julafton, och där- till på vår första julafton, kändes för mig lika omöjligt som att taga ner månen, som just då satt midt för fönstret och gjorde miner åt mig.
Alltså återstod mig blott att tacka för gåfvorna och profva de dyrbara stolarne, sedan jag af för- siktighet ställt vårt lilla förmaksbord under kro- nan, på det hon ej skulle fördärfva någon af oss.
På nyåret erhöll jag räkningarna och lyckades 29 efter många bekymmer och sömnlösa nätter be- tala dem, utan att behöfva blifva kräfd, och så nändes jag ej säga Emma ett ord om denna sak.
Nästa julafton erhöll jag ett stort förmaksbord och en präktig brysselmatta; Emma gjorde mig då uppmärksam på vår skyldighet att göra en större bjudning, i stället för att blott då och då ha några få vänner hos oss.
Jag minnes ej mera, i hvilken ordning jag hvarje julafton på detta icke anonyma sätt erhållit alla de saker, som nu belamra vår våning och som i fjol våras gjorde en flyttning till en naturnödvändighet, ifall allt samman skulle inrymmas i vår bostad.
Under de första sex åren hade jag trott mig böra själf öfverraska Emma med en eller annan prydnad eller möbel till rummen, ty jag tänkte att detta skulle bli mig billigare än de julklap- par hon förärade mig, men hvarje julafton hade hon ändå funderat ut något åt mig som var rent — öfverraskande.
Jag knogade och sträfvade, så att jag alltjämt förmådde tiga och betala, ty jag hyste nu det säkra hopp, att när alla rum- men blefvo så öfverfyllda af större och mindre föremål, att vi nödgades bedja dessa om tillå- telse att röra oss bland dem, så skulle Emmas öfversvallande ömhet för mig taga en mindre skräpande form.
Men när hon så började flytta undan de första julklapparne, ljuskronan och de två emmorna, och gaf mig en modernare upp- laga däraf, då stegrade sig min fasa för julaf- tonen till ett gudlöst hat till alla julklappar, ett hat som hvarje år stiger allt högre och högre, ju djupare solen sjunker, och beröfvar mig mån- gen natts hvila och sömn.
Ty jag har svurit vid alla mina anonyma ungkarlsrökmössor, att om jag så skall arbeta, tills jag stupar under oket, skola mina bekomna julklappar varda be- talda innan januari månads utgång, ty jag vill ha glädje af lifvet åtminstone under månaderna februari, mars och så vidare till juli, då jul- klappsspökena åter börja förfölja mig.
— Hvad skrattar du åt? » » Bara åt en idé, ett tankeförslag, vän Karl, till en symbolisk julklapp^ — » » Nej, säger du det!
Åt Emma naturligtvis?
Symbolisk, det begriper hon. » » För ingen del!
Jag vill sticka åt dig själf, med mina fingrar små, en hvit mjuk nattmössa samt minst en strumpsock, och jag kan bara be- klaga, att ingen kom på den tanken att ge dig dessa symboliska gåfvor på första nyårsdagen efter ditt giftermål! » » Hm!
Du menar att jag genast, efter det jag kört hufvudet mot vår första ljuskrona, borde hafva gifvit min hustru en — hm!
en upplys- ning?
— Men julafton, ser du — — — » » Är en utomordentligt bra kväll för att gifva hvarandra förtroenden, ifall sådant ej skett förr — till exempel före första lysningsdagen — och jag vill ej dölja för Karlen, att om han, år efter år låter sin lilla oerfarna fru sväfva i okunnig- het om hans ekonomiska tillgångar, är det ett rättvist straff för honom, om han går miste om sin julglädje och får nöja sig med att be- gåfvas med — låt mig för höflighetens skull säga — rökmössor. » » Hm!
Naturligtvis skall jag en gång låta Em- ma få veta den verkliga orsaken till mina ned- stämda känslor, men jag skulle bra gärna se, att du en smula förberedde henne genom Iduns jul- nummer, du förstår — hm! » » Hm!
Jag förstår, Karlen. » Eua Wigström (Ave).
(Illustratör: Jenny Nyström).
I D U N EMMA.
LILLY.
Det gör den visst det.
En sådan fin hatt!
Tänk, att doktorinnan har gjort den själf!
Ja, Harald gör allt hvad han kan för sina patienter.
LILLY.
Tycker Emma den klär mig?
EMMA.
Ja då!
Dokto- rinnan är så vac- ker i den så!
Dok- torn kommer att bli alldeles per- plex.
LILLY.
(Skrattar belåtet.)
Så Emma pra- tar!
(Ser på kloc- kan.)
Men jag kan inte förstå att, han inte kom- mer, när han lofvade det.
EMMA.
Jag skall springa och se.
Stackars doktorn, han har ju så mycket att göra, han rår väl inte för att han dröjer.
(Går.)
(Lilly går till veranda- dörren, möter där hä- radshöfding Asp.)
ASP.
Därför äro de alla så betagna i honom också.
Jag träffade i går en gammal brukspatron, som varit hos doktorn för första gången och inte nog kunde prisa honom.
Vet ni hvad han sa '?
» Tänk » — sa ' han — » när doktorn är så älskvärd mot en herre, hvad skall han då inte vara mot da- merna! » EMMA.
(I dörren.)
Doktorn syns inte till, men jag kan ju springa ner och höra, om han kommer snart.
LILLY.
Nej, det skulle han inte tycka om.
ASP.
Kan ni inte låta jungfrun säga till er man, att ni gått före, och komma med mig nu?
LILLY.
Nej tackl (Emma går.)
Jag väntar allt på Harald annars följer han kanske inte med i dag heller.
Och han behöfver så väl komma ut litet, uppta- gen som han är från morgon till kväll.
Han, hinner ju aldrig hvila sig.
ASP.
Ja, jag beundrar hans tålamod.
Så snart han visar sig i parken på morgonen, är han omrin- gad af patienterna.
» Snälla doktorn » och » kära doktorn » låter det från alla håll.
Det riktigt haglar frågor öfver honom, men han är ju alltid lika vänlig.
Det är i synnerhet damerna, som taga honom i anspråk.
ASP.
Mjukaste tjänare!
Jag tog mig friheten att komma och hämta lilla doktorinnan.
Är ni fär- dig?
Klockan är tre kvart till sex.
L i l l a d o k t o r i n n a n.
Interiör af Gerda Meyerson.
Personer: DOKTOR VINGE.
LILLY, hans hustru.
EMMA, jungfru hos Vinges.
En trenig sal i doktor Vinges villa vid en bad- ort, där han är läkare.
Det är eftermiddag.
Dörrar- na till verandan stå öppna.
Lilly går oroligt fram och tillbaka, än ser hon på klockan, än går hon och ser ut från verandan.
Hon har en missnöjd och otålig min, är ljusklädd, med hvit tyllhatt och hvita handskar.
Slutligen öppnar hon en dörr och ropar: » Emma! » (Kommer.)
EMMA.
Ja, doktorinnan lilla!
LILLY.
Syns inte doktorn till än?
EMMA.
Nej då.
Jag har passat på vid köksfönstret en lång stund.
LILLY.
Att han inte kommer!
Klockan half sex skulle vi ha varit vid bryggan, och nu är hon redan tre kvart.
EMMA.
Jag skall springa ner till grinden och se, om doktorn syns på vägen.
LILLY.
Ja, gör det!
Sitter min hatt bra, Emma?
ASP.
Ja mycket.
Det kan väl aldrig vara hon, som uppehåller er man nu?
LILLY.
Ja, jag är nog färdig.
man.
Men jag väntar på min ASP.
Nej, få vi verkligen den äran af doktorns sällskap i dag?
Hvad damerna skola bli öfver- lyckliga!
LILLY.
Min man lofvade mig att följa med.
Han har ju inte haft tid att vara med på en enda utfärd.
HÄRADSHÖFDING ASP.
FRÖKEN DUFVA.
LILLY.
Tycker häradshöfdingen, att fröken Dufva ser bra ut?
ASP.
I dag få vi säkert en särdeles angenäm tur.
Sällskapet nere vid bryggan var redan i munter stämning, vinden är utmärkt och alla möjliga läckerheter ha vi i korgarna.
Men se (med en liten bugning) — hvilken förtjusande hatt!
LILLY, Tycker ni?
till ära.
Jag har gjort den själf, utfärden LILLY.
Inte vet jag!
Det är lika tråkigt att vänta, hvem det än är.
ASP.
Aj, aj-aj!
Tänk om doktorn glömt hela utfärden!
LILLY.
Harald glömmer aldrig något.
ASP.
Ån, för ett intressant sjukdomsfall eller — en älskvärd patient.
LILLY (låtsar icke höra.)
Han kanske har misstagit sig om tiden, men det vore då mycket olikt honom, förstås.
ASP.
Det är väl inte alltid så roligt att vara gift med en läkare?
LILLY.
ASP.
Har ni gjort den själf?
Ni är ju en riktig artist!
Den klär er syperbt.
Men skulle vi inte kunna gå nu och låta doktorn komma efter till bryggan?
LILLY.
Nej, jag vill inte gå, förr än min man kom- mer.
Han är nog strax här — är det bara oss man väntar på?
(Närgånget.)
Hvad menar häradshöfdingen?
ASP.
(Som förut.)
Man känner sig nog ibland en liten, liten smula — försummad.
LILLY.
(Högdraget.)
En läkares hustru får inte tänka på sig själf.
ASP.
ASP.
Lilla fröken Dufva hade heller inte infunnit sig.
Hon skulle visst till doktorn i eftermiddag, tyckte jag hon sade.
Hon säger, att hon är så klen, men det kan man då inte se på henne.
LILLY.
Nej, inte ser hon sjuk ut just.
ASP.
Hon berättade för mig, att hon är så nervös, att hon inte står ut med att vänta under mot- tagningen, utan att doktorn låter henne komma på en särskild tid.
Det är snällt af honom.
30 Ja, men det är väl litet svårt att låta bli.
LILLY.
Tyst, jag hör steg!
(Skyndar till verandan, mö- ter fröken Dufva.)
Var det ni?
FR. DUFVA.
(En vacker ung flicka i sjömansmössa och ur ringad sjömansblus.)
Jag kan hälsa doktorinnan från doktorn, nu kommer han strax.
Mottagningen räckte så länge och sedan skulle jag ha massage.
Så skulle dok- torn bara tala ett par ord med kamrern, sa ' han.
IDUN LILLY.
FR.
Bad min man, att fröken skulle gå hit och säga det?
FR. FR.
DUVA.
(Kommer igen.)
DUFVA.
Tänk, om det är ett sjukbud!
DUFVA.
Ack, förlåt.
tror jag.
ASP.
Nej, för all del.
Men jag kunde förstå, att ni väntade på doktorn, och så tänkte jag att jag skulle titta in i förbifarten och hålla er sällskap den stund som var kvar.
DOKTORN.
Det vore då otur!
Här står ett parasoll.
(Ger henne det.)
hur är det, ni ser riktigt feberaktig ut?
LILLY-.
Och just i sista ögonblicket!
FR. LILLY.
(Stelt.)
DOKTORN.
(Återkommer.)
Det var mycket snällt af fröken!
(Till Asp:) Nu skall ni inte vänta på oss längre.
Kunde inte ni och fröken Dufva gå före ner till bryg- gan och säga, att nu dröjer det inte så länge?
Det är för ledsamt, men nu kan jag ändå inte följa med på utfärden.
Jag har fått ett angelä- get sjukbud.
FR.
Hvad säger fröken?
DUFVA.
Jag har ingen brådska.
med, jag!
Jag får inte följa ASP.
Får ni inte!
FR. DUFVA.
Nej, kan ni tänka er, doktorn har förbjudit mig att vara mycket på sjön.
Om eftermidda- garna får jag visst inte segla, säger han.
Jag är så ledsen så!
ASP.
Det var ju bra tråkigt.
LILLY.
Ni är ju här för att sköta er hälsa, vet jag.
FR. LILLY.
Ack Harald, är det verkligen så angeläget?
ASP.
Kanske det vore bäst.
DUFVA.
Ja visst.
Och doktorn är så vådligt snäll, så jag gör gärna allt hvad han säger, fast det kostar på ibland.
Se där är han!
(Doktor Vinge kommer in helt andfådd, Lilly skyndar emot honom.)
DOKTORN.
(Ger henne en förvånad, missnöjd blick.)
Det är ett litet barn, som jag genast måste se om.
Låt mig nu inte uppehålla längre, klockan är ju öfver sex!
Häradshöfdingen är nog snäll och tar hand om min hustru och framför mina ursäkter till det öfriga sällskapet för det dröjs- mål jag förorsakat.
Jag hade så gärna följt med, om det varit mig möjligt.
Damerna bli otröstliga, det vet jag.
DOKTORN.
Är du tillräckligt varmt klädd, Lilly?
Har du min plaid?
Nå, det var bra.
Ja, mycket nöje, vän- nen min!
FR. DUFVA.
(Kokett.)
Det gläder mig riktigt, att doktorn inte får följa med, när ni inte ville låta mig fara.
DUFVA.
DOKTORN.
LILLY.
(Sakta till doktorn.)
Ja, du har fått vänta, men jag kan inte hjälpa det.
Du vet ju att jag inte rår om min tid själf.
Sist har den här unga damen lagt beslag på den.
FR. DUFVA.
(Kokett.)
Och pröfvat doktorns tålamod alldeles rysligt!
Det är grymt att jag inte kan få vara med på utfärden I DOKTORN.
(Klappar henne på axeln.)
Stackars lilla fröken, det kan verkligen inte gå för sig.
(Till Asp:) Se häradshöfdingen!
Sällska- pet är väl rysligt otåligt, nu skall jag bara — (går mot dörren, men häjdar sig.)
Hör du, Lilly, en sådan där mössa som fröken Dufvas borde du ha.
Den ser så treflig.
ut och passar bra mycket bättre på sjön än din hatt.
Tyll och blommor, det är mycket vackert, men mot blås- ten skyddar det just inte.
LILLY.
(Stött.)
Jag skulle då inte kunna uppträda i sjömans- mössa, det kan passa för ungdom.
ASP.
Ja, det får jag då säga att — — EMMA.
Jag ville hälst stanna hemma, jag också.
(I dörren.)
Det är ett fruntimmer, som ber att få tala med doktorn.
Så du pratar!
Det vore för öfrigt bra oartigt, när vi låtit vänta på oss så länge.
LILLY.
Men jag får inte det minsta roligt, när du inte är med.
Och så är jag så trött!
(Suckar.)
DOKTORN.
Du är trött, för att du väntat så länge, det går öfver, bara du kommer i båten.
DOKTORN.
Ja, jag kommer.
(Går.)
Jag hade så mycket att tala med dig om.
Aldrig får han då vara i fred!
sig.)
EMMA.
(Rusar upp.)
Är doktorinnan redan här!
LILLY.
(Försöker tala likgiltigt.)
Jag brydde mig inte om att fara med.
såg så blåsigt ut.
Det EMMA.
Men det var då för galet!
Doktorinnan har ju gladt sig åt utfärden hela dagen.
Och den nya hatten!
LILLY.
Asch hatten!
(Tar den af sig och kastar den på bordet.)
Men herrskapen tyckte väl det var rysligt led- samt, att hvarken doktorn eller doktorinnan for med.
LILLY.
(Häftigt.)
Jag vet inte hvad de tyckte.
(För sig:) sakna de nog inte.
Mig EMMA.
Doktorn gick för en liten stund sedan med fröken Dufva.
Fröken Dufva?
EMMA.
Ja, hon kom tillbaka efter sitt parasoll, som hon hade glömt, och sedan följdes hon och dok- torn åt.
LILLY.
Jaså!
(Går fram och tillbaka på golf vet och drar af sig handskarna, som hon kastar ifrån sig på bordet.)
EMMA.
(Efter en liten stund.)
LILLY.
Jag vill inte ha någon mat.
DOKTORN.
Men jag måste ju ändå gå bort nu genast.
Var inte barnslig, Lilly.
Adjö med dig!
(Skjuterhenne mot dörren.)
LILLY.
(I det Barnslig!
hon går.)
Om du visste.
.
.
(Doktorn går in i rummet bredvid, kommer strax ut igen.)
DOKTORN.
(Ropar.)
Är Emma där?
EMMA.
(Kommer.)
Ropade doktorn?
DOKTORN.
Om någon söker mig, så har jag gått till Karlsons villa och sedan till Andersons.
EMMA.
LILLY.
(För Hvad ska ' vi ta till kvällsvard nu då?
LILLY.
LILLY.
Så där ja!
EMMA.
Han lefver då bara för sina patienter.
Aldrig spar han sig.
Det är knappt han hinner kasta i sig matbitarna, förr än han måste gå igen.
Här är det ändå värre än i staden.
(Hon tar en tidning och sätter sig att läsa.
Efter några minuter kommer Lilly hastigt in.)
LILLY.
DOKTORN.
(Skrattar.)
Ungdom, ja, det har du rätt i!
Du är ju en ärevördig gammal fru, som har varit gift i hela sex månader och ser fasligt gammal och vörd- nadsvärd ut.
Eller hvad tycker häradshöfdingen?
DOKTORN.
EMMA.
Är fröken här ännu!
Hvem var det, som skulle gå direkt hem och hvila efter massagen?
LILLY.
Nå, ändtligen!
DUFVA.
Det är för att ni inte genast gick hem och hvilade er.
Var snäll och gör som jag säger en annan gång.
Nu skall jag följa er, jag har sam- ma väg.
(De gå.)
DOKTORN.
FR.
Men Jag är bara så förskräckligt trött.
Kors i alla da ' r!
ASP.
Ja, jag springer.
Adjö, adjö, allesammans!
(Svän- ger sin mössa i det hon går.)
DOKTORN.
Jag glömde mitt parasoll här, Karlsons jaha 1 och Andersons, 31 EMMA.
Ja, men doktorn då, hvad ska ' vi ge honom?
I D U N Jag vet inte.
Jag orkar inte tänka på det.
Tag hvad Emma har.
(Sätter sig, suckar.)
Åh, hvad jag är trött!
EMMA.
Jag har nyss kokat kaffe.
Om jag finge bjuda doktorinnan en liten tår.
LILLY.
Nej, nej!
Låt mig vara!
EMMA.
Bara en liten tår, det är så bra, när man är ledsen.
(Gråtfärdig.)
LILLY.
Jag är inte ledsen!
Låt mig vara i fred!
EMMA.
Ja, för all del, men litet kaffe skulle nog göra godt.
(Går.)
(Lilly stiger upp och går häftigt fram och till- baka, sätter sig, men stiger åter upp.
Slutligen sjunker hon ner på en stol vid bordet, kastar sig framstupa öfver detta och brister i gråt.
Så sitter hon, då d:r Vinge efter en stund kom- mer in från verandan.
Han stannar vid dörren, då han får se henne.
Hon tycks inte höra ho- nom.
Han går fram till henne, hon rör sig inte, snyftar fortfarande.)
Kära Lilly.
LILLY.
Tror du det är så roligt för mig att jämt gå ensam bland alla främmande människor?
Tror du jag har något nöje af alla de här kafferepen och utfärderna?
Jag vet ju så väl, att man bju- der mig bara af artighet mot dig, mig frågar verkligen ingen efter!
Och inte frågar jag efter en enda af badgästerna heller.
Jag har tagit emot bjudningarna, för att du ville det, och för att jag hvarenda gång hoppats, att du skulle få tid att vara med.
Men nu går jag inte ensam längre!
Jag står inte ut, jag kan inte, jag vill inte!
DOKTORN.
Jag trodde verkligen, att du var road af att vara med.
Inte ville jag tvinga dig!
LILLY.
Jag, som bade gladt mig så mycket åt, att du skulle vara med i dag!
Men du bryr dig inte ett dugg om mig!
Det är bara patienterna från morgon till kväll, för dem står du alltid till reds, jag ser dig ju knappt på hela dagen.
Jag kan verkligen inte hjälpa det.
Jag har redan innan vi gifte oss flere gånger sagt dig, att lika väl som en läkare måste glömma sig själf för sin plikt, lika väl måste hans hustru vara mera själfuppoffrande än andra mäns hustrur.
DOKTORN.
DOKTORN.
Hur kommer det sig till att du redan är hem- ma?
Hvad har händt?
DOKTORN.
(Lägger armen om hennes hals och försöker draga henne till sig.)
Kära lilla barn, hvad har händt?
Hade de seglat ifrån dig, för att du lät dem vänta?
LILLY.
(Drar sig undan hans smekningar, gråter ännu våldsammare.)
Neej I, DOKTORN.
(Allvarligt.)
Men Lilly, försök att behärska dig!
sjuk, eller har någon gjort dig ledsen?
Harald!
Jag förstår inte hvad du menar.
Ar du LILLY.
(Mellan snyftningar.)
DOKTORN.
(Reser upp henne trots hennes mot- stånd.)
Har någon gjort dig ledsen?
Ajo, det gör du nog!
(Gråter.)
Alla patienter äro väl inte så rysligt sjuka.
Du hade bestämdt lika bra kunnat följa med mig som spatsera med frö- ken Dufva.
DOKTORN.
Hvad pratar dur LILLY.
Jo, Emma sa ', att du gick med henne.
Och du ville ju på inga villkor, att hon skulle fara med och.
.
.
alla herrar tycka ju, att hon är så förtjusande.
DOKTORN.
(Skrattar.)
Nej, vet du Lilly!
DOKTORN.
(Bestämdt.)
Hvem har gjort dig ledsen?
LILLY.
(Snyftande.)
Jo, — du!
DOKTORN.
Jag!
Det förstår jag inte.
Hvad har jag gjort?
LILLY.
Ja, du tycker ju till och med att hennes klä- der äro så trefliga.
Och jag, som bara för din skull gjort mig en ny hatt!
DOKTORN.
(Drar henne till sig.)
Och så tyckte jag mer om fröken Dufvas mössa.
Stackars min Lilly!
Var det där skon klämde?
LILLY.
Det var inte det, det var Du visste väl, hur glad jag skulle ha blifvit, om du kommit med.
Om du bara hade velat, så hade du nog kunnat.
DOKTORN.
(Allvarligt.)
Nej, det hade jag inte.
plikten gå framför allt.
Ack, Harald, om du visste!
(Gråter igen.)
DOKTORN.
Var nu förnuftig, Lilly, och säg mig hvad det är!
Har jag gjort dig ledsen, så är det alldeles utan att veta eller vilja det.
Hvad har jag gjort, som så kan bedröfva dig?
LILLY.
(Springer upp och ställer sig framför honom, darrande af sinnesrörelse.)
Och det frågar du!
Du, som aldrig bryr dig om mig, aldrig tänker på mig eller frågar efter, om jag har tråkigt.
För alla andra har du tid, men jag får inga anspråk ha på dig.
Jag hin- ner ju aldrig tala med dig!
Harald, jag vet ju, att jag är så dum och oför- ståndig, och att du är så god och rar!
Men jag rår inte för, att jag blef så ledsen i dag och så — — och så — — DOKTORN.
(Betraktar henne forskande.)
Du ser ju alldeles utmattad ut.
Sådana här scener får du inte ställa till mera, det är bara att förstöra sig!
Jag skall ge dig litet droppar.
(Vill gå.)
LILLY '.
(Håller fast honom.)
Harald — jag — Men du är ju riktigt hysterisk!
LILLY.
(Sakta.)
Det är bara något jag så gärna ville säga dig, men jag har ju inte kommit åt att tala med dig på flere dagar.
Harald — — — DOKTORN.
Du är väl inte sjuk?
(Ser henne in i ögonen.)
Lilly!
(Omfamnar henne.)
Min egen, älskade lilla hustru.
Är det verkligen — är det sant?
Jag tror det.
ledsen!
Jag är så glad och jag är så DOKTORN.
(Kysser henne.)
Glad måste du vara, bara glad!
Kan du för- låta mig, att jag gjort dig ledsen?
Jag var så dum, jag tänkte inte på annat, än att det var litet dåligt humör, för att jag har så liten tid att vara med dig.
Jag borde väl ha tänkt på LILLY.
Det var jag, som var dum.
Jag borde väl ha sagt det; men så var jag rädd, att du intressera- de dig mer för dina patienter än för mig.
Nu är du verkligen rolig!
LILLY.
LILLY.
Ja!
(Kastar sig i hans famn.)
LILLY.
(Gömmer ansiktet vid hans bröst.)
LILLY.
LILLY.
(Snyftar fortfarande.)
LILLY.
LILLY.
(Häftigt.)
Ja, de få väl inte ha några känslor!
De skola väl tåla allt, kan jag tro!
(Snyftar.)
Jag måste gå dit igen litet senare i afton, nu var jag på väg till ett par andra patienter.
Jag gick bara hit hem i förbifarten för att be Emma bädda åt mig i mitt rum, ty jag ville inte störa dig, då jag troligen blir tvungen att gå ut i natt.
Och du skulle naturligtvis vara så trött efter ut- färden — tänkte jag.
DOKTORN.
DOKTORN.
DOKTORN.
(Lägger handen på hennes hufvud.)
Lilly, min vän!
LILLY.
DOKTORN.
DOKTORN.
LILLY.
En läkare måste låta LILLY.
Du har plikter mot mig också.
DOKTORN.
Tror du jag med lugnt samvete hade kunnat följa dig till ett nöje, när jag visste, att ett litet barn låg i feber och att modren, ännu klen efter en genom- gången sjukdom, oroade sig.
Min plikt var att se till dem, ej att följa med dig.
Jag har just varit hos dem, det var ganska allvarligt med barnet.
LILLY.
Ack, Harald!
32 «&amp;0i A DOKTORN.
Men Lilly!
Jag är rädd att vi ha varit riktigt dumma båda två.
LILLY.
(Kysser honom.)
Ja — kanhända!
(Illustratör: Elin.
WeMman.)
IDUN PÅ ^^^^ " ^^^^ å * tå * Du Sä * åte * p å våte-n, 4011t VÄG FÖ$BI.
) en t e t n a t, gungat ocft » üantt ocrt » jttatt |tam öpwfc sommaten * gEaDa oj-o!
flEinga ut mot 3i ÉR / unDt om 3ig.
gtön » JlanDe rloErnat ooft Duitga-t, SDu Eu tunga sutene * jJtitlitttaD » ociv Ej-umma 1 tlEE n u a tofttet, ocrt rvjattat 6no.
natt, jtammot, 3u teile ß.dnnev, ßtannet cf^ / Dita viEEo * ocfi.
EeenDe angafc, i iariviaD öj^uet rvuaD Eij ?uet tog!
Eummiga p a t ü e t ocu ßEomotetoanga *.
2) u tån&amp;et på aEEt 3u åEo&amp;at 2) u &amp; å r w e t Sem.
aEEa!
811. t sånDet oclt &amp; utu Det tu * t mot j; ötinteEoen Dtog-!
;.
* &amp; umta Se j / tam Eang » g-EiDanDe AtfcånDetj men Du s o m t vantan * tåt, Du dtittat | t a m å t, ocu &amp;, j,ättat oEå *.
.
.
2Dät L m m e t Det!
2) ä t, — S5in.
uäg.
g å t j; ötßt; — på Den ß t a n t a » ttanDen, Sen.
g å t m o t rva^uet, oefi- ßafi,om Dig » Eoc&amp;nat ü-uaEEooEen » ßtanD, Ej / U6t 5 o m e n A u n.
1 aj; tonß * anDen, ocrt ßafLom Dig Eigget 1 » l i u m n i n g 6a3a3t t m i n n e n aj; Euc&amp;a ocß- » o-fcg, Din g-EaDj.e * oEott p å » i n ß t a n t a ßegta|; i&gt;et 6ttanD!
» ttåEat me3 lioga t t n n a t S) u &lt;se * Dig tiEEßaßa, 3u « a n t a t, 3u Eu * 6nat, Dm ungDornagEaDj^A j; ötEo * aDe ßotg!
men ocn.
» u n e n a * » Eocß-naDj ocß.
* ft * attet t u » t n a t, ß a t e n pEoj-et.
Det m o t &amp; a uatten.
2Du - uariDe * Dicjf ßott oolt a-tåte-fc t itoctfetv, t éo-tg.
Du vartDe * Dig.
ßo-tt, AottveZaånaen JFonstetna tinDta 1 6oni t * cfcc|- o^itet- Eucüa,n.
uiDöppna ogon, ß£anfi,a aj; gtåtj u a l J4t i 3et Ej,uDet aj; » ång j; tån Den Höga ßaER,ongen; {uå j-ußEanDe * ö * tet;; 6om * t-fcåEat.
så ß-ott!
a å *.
.
Du 6toD p å Du oåg o| / oe * f i a | w t oefi.
EuDDe » ttEE » ån-gen.
oom j; oEj.a * at.
ojom EeüanDe j; ågEat mot IttmEen De ouinga, oort D-töiTtDe o m Ev^vet, uvtg oou ^-tt » om » j&lt;unganDe, ^j-aganDe ßoEj-o * De ItEingaj ocß.
Den otiget, Den.
6tiget, De-n tonanDe s t t o m m e n, ©ofl n u ftå j ?Eute * Den ßott oorV j; ö * inta » w m — ßaE&amp;ongen.
j; tim-fcaDe g-EåDj-en, * Eu^f » Eott!
— — Din.
Stommen.!
e.ni&gt;a.vnma, — Ellen (Illustratör: F. Andrén).
— — våa Lundberg, f. Nyblom,
IDUN l ä r m e n år eim och är öiuclenL |Af N.
P.
Ö D M A N.
Ar * n liten krets lärare vid ett af våra högre ^™ allmänna läroverk var en afton sam- lad hos vännen Nils Vågman, välbeställd skoladjunkt vid samma läroverk och känd för sitt glada l y n n e: det var något af den » gamle studenten » kvar hos honom.
De sutto inne i hans rum och rökte och pratade o m hvarjehanda, o m skolarbetet, om lärjun- garne m. m., och slutligen kom man som vanligt in på gamla studentminnen — ett älsklingskapitel för dem alla.
Värden själf hade suttit tyst en stund och lyssnat på de andras historier.
Slut- ligen vänder sig hans gamle vän, lektor Petter Karlman, till honom helt tvärt och utropar: i » H v ä d sitter du och filosoferar öfver, Nisse?
Du brukar inte annars vara den som tiger, när det är fråga o m student- historier.
Tag nu fram någon, du också, ur ditt rika förråd. » Vägman betänkte sig ett ögonblick och sade därpå dröjande: » Ja, nog kunde jag ha en, men den är alldeles för lång, och så är hustru min med på ett hö|n också, nämligen litet grand på slutet, ja,, det handlar i själfva verket om hur jag, som ung student, kom att bli be- kant m e a henne • — och jag fruktar hon inte skulle tycka om att bli inblandad. » » Ah prat, så farligt är det väl inte, » in- vände Petter.
» Nå ja, jag kan ju sluta historien hvar jag vill, och då slutar jag den väl just där själfva romanen skulle börja. » » Ja, kör för det då, » medgaf Karlman, » men preludiera bara inte längre, utan sätt i gång. » Och Nils Vågman härskade sig, jämkade på glasögonen, drog ett drag först i vänstra mustaschen, så i den högra och började: » Alla historier böra, som ni förstår, mina herrar, ha en titel, åtminstone o m de äro långa, och skulle jag nu hitta på ett namn åt den här, så tror jag, jag ville kalla den: När man är ung och är student eller Studen- tens hemresa och dess följder.
Det var under min gladaste studenttid, och skall jag precisera tiden närmare, så var det — låt mig se — i senare hälften af juni månad 1858, strax före midsommar.
Jag hade efter slutad studentexercis i Upsala fått bref från min morbror, kyrkoherden X., som var mig i fars ställe, med order att komma hem och tillbringa ferierna i hans prästgård i Värmland, och respengar följde.
Alltså, sedan jag, såsom en ordentlig karl anstod, med en del af dessa respengar klare- rat några små vigilansskulder, som jag ej kunde lämna efter mig, afreste jag med gamla hjulbåten » Upland » till Stockholm, sjöng och » festade » med en hop student- bekanta på akterdäck, tillbragte med dem en treflig eftermiddag i hufvudstaden och gick på kvällen samma dag ombord på ång- fartyget » Karlstad », som skulle föra mig till staden af samma namn och naturligtvis gå den vackra kanalvägen.
Biljett hade jag, enligt dåtidens ordningar, köpt under dagens lopp på ett ångbåtskontor vid Riddarholms- kajen — och jag borde kanske äfven till- l&amp;gga, att detta var den sista kraftansträng- ningen af min lilla reskassa, ty när jag sedan blickade in i min portmonnä, såg jag där bara röda saffiansväggar och ett par ensliga kopparslantar.
Jag hade på ång- båtskontoret vid denna upptäckt dragit en suck så hörbar, att bokhållaren lyft på huf- vudet och tittat på mig m e d förvåning — men jag hade snart tröstat mig med den tanken, att jag, skulle väl på båten träffa någon bekant, som jag kunde » vigilera » af.
Jag k o m sent ombord — båten skulle afgå under natten — ingen människa såg j a g till på akterdäck, och sedan jag en kort stund njutit af den tysta, vackra sommar- natten och det stilla skvalpet kring ångbå- ten, gick jag ner och kröp till kojs.
Af de dofva snarkningarna omkring mig kunde jag förstå, att jag ej var den ende passa- geraren ombord, och snart sof äfven jag som en stock.
När jag vaknade, stod solen redan högt på himmelen, och jag klädde mig hastigt och gick upp på däck.
Det kvällen förut så tomma och tysta akterdäcket var nu fullt af lif och rörelse, d. v. s. af nymorgnade passagerare, som dels sutto i grupper och sprakade på bänkarna, dels promenerade fram och åter på däcket — alla uppenbar- ligen njutande af det vackra vädret och den behagliga färden.
Vi befunno oss ute på en stor fjärd, hafvet utbredde sig framför oss, spegelblankt och glittrande i solen, och fisk- måsar kretsade muntert omkring oss.
Af en sjögast, som sysslade med något akterut, fick jag veta, att vi längesedan passerat Söde.rtelge kanal och nu befunno oss ute i sörmländska skärgården.
Sedan jag sålunda satt mig in i situa- tionen, började jag mönstra passagerarne.
Inte ett enda bekant ansikte!
För en ung, glad student var detta alltid ett ledsamt streck i räkningen, men nu särskildt efter den där upptäckten jag gjort på ångbåts- kontoret, var det så mycket ledsammare.
Dock, » man muss sich nicht verbluffen lassen, » tänkte jag.
Har jag inga bekanta, så kan jag ju ska / fa mig.
Formerandet af bekant- skaper var ju min starka sida, det stämde för öfrigt ock med mitt ungdomliga student- lynne, oafsedt alla biafsikter.
Och hvad beträffade maten ombord, så var här tills vidare ingen fara.
Man betalade j u inte kontant, utan skref upp allt hvad man för- tärde i ett slags » liggare », en lång smal bok som cirkulerade i matsalen.
Jag gick alltså att börja m e d ned och åt frukost i allsköns ro och skref upp — och först när jag o m en stund var på däck igen, återtog jag funderingarna och passageraremönstrin- gen.
Här voro många att välja på.
Hvem skulle j a g börja m e d?
Och hur skulle jag gå tillväga?
Just som jag satt och funderade härpå, hördes en manlig röst likasom ofvanifrån ropa med bedöfvande styrka: » Mitt herr- 34 I skap! » Alla tittade upp.
Rösten kom från kommandobryggan.
Det var kaptenen, och han fortsatte sålunda: » O m det är någon af herrskapet, som inte sett salar förut, så ligger det några stycken där borta på skä- ret, » och därmed pekade han framåt åt styrbordssidan.
Alla rusade åt den sidan och trängdes vid relingen för att få se de utlofvade salarna; och hur det var, så kom jag att stå alldeles bredvid en äldre dam med ett distingeradt utseende.
Snart hade alla fått salarna i sikte, och utrop och an- märkningar hördes från alla håll.
I ett nu skrämdes djuren af bullret från ångbåten och vältrade sig det ena efter det andra ned i vattnet, så att det stänkte omkring dem.
» N e j, se hur rädda de blefvo! » sade den äldre damen med det distingerade utseendet till en yngre dito på hennes andra sida.
» Ja, och se hur de plaskade, » sade jag.
Den förnäma damen vände sig något för- vånad o m och såg på mig, och jag smålog förbindligt mot henne och såg sällskaplig ut.
Jag måtte förefallit henne rolig, ty hon drog munnen till ett leende och sade med en blick på min hvita mössa: » Herrn är upsalastudent, ser j a g?
» » Ja, och jag kommer nu direkt från Up- sala och står på väg till Värmland. » » Jag kommer också från Upsala, jag bor där i trakten och reser nu liksom ni till Värmland.
Jag tycker mig ha sett ert an- sikte förr; är ni inte sångare? » » Joho, det slår in, jag är första tenor. » » Då är det förmodligen vid någon konsert på Gillesalen jag sett er.
Var ni inte med vid Filharmoniska sällskapets sista konsert i maj? » » Jo, jag sjöng ett litet obetydligt solo med Josephsons ackompanjemang. » » Ja, ganska riktigt — och får jag fråga om ert namn? » Jag uppgaf detta — och hon å sin sida presenterade sig som friherrinnan Nickel- hjelm på Mäleborg, en egendom halfannan mil från Upsala, och föreställde äfven den yngre damen som sin dotter, fröken Alice.
Bekantskapen var härmed gjord, och jag återvände i de båda damernas sällskap till deras plats på akterbänken, där en liflig konversation vidtog o m Upsala, upsalasång och upsalaförhållanden i allmänhet.
Jag berättade några studenthistorier, som tycktes roa dem ofantligt, och snart voro vi som gamla bekanta.
Friherrinnan var en mycket fin dam med aristokratiska drag, men på samma gång enkel och älskvärd i sitt sätt; åldern kunde vara mellan 50 och 60 år.
Dottern, som såg rätt snäll ut och hvars ålder jag anslog till 25 å 30, var mera tyst och stilla, och tyd- ligen ännu un der moderns ledning, och yttrade hon sig blott under de små pauser denna någon gång lämnade till hennes förfogande.
» Ja, » tänkte jag, » jag är nu alltså bekant m e d en friherrinna, och då skall det väl gå som en dans att från denna högre stånd- punkt vidare utvidga bekantskaperna nedåt. » Jag hade just tagit korn på en reslig medelålders man, som såg mig både god- modig och rätt reputerlig ut, och han å sin sida tycktes under sin promenad på däck äfven ha bemärkt oss och vårt glada samtal.
» Den där skall jag bli bekant med, » tänkte jag, och så lämnade jag damerna under någon förevändning och promenerade liksom han fram och åter.
Och hur det var, så tornade jag mot honom liksom af en hän-
IDUN " deise och bad honom mycket artigt om ursäkt.
» Dä skader inte, » svarade han på bred värmländska.
» Herrn är bestämdt värmländing liksom jag, » anmärkte jag gladt.
» Ja, va ' dä lickt dä, att ja ' ä värmlän- ning; mett namn ä ' Gahm, brukspatron Gahm på Eissäter, å hva ' hetter herrn då? » Jag nämnde mitt namn och hvart och till hvem jag skulle resa.
» Då jaggu känner j a ' herrns morbror, dä ä en riktig hedersman » — och vi skakade hand och han bjöd mig på en cigarr.
» Men hva ' va dä för fine fruntimmer di där, som herrn satt å prata med nyss? » fort- satte han, sedan han gifvit mig eld på cigarren.
» Jo, » svarade jag i ledig ton, lik- som om friherrinnor hörde till mitt dagliga umgänge, » det var friherr- innan Nickelhjelm och hennes dot- ter fröken Alice Nickelhjelm.
Kanske jag får lof att pre- sentera? » Och innan han hunnit svara, förde jag honom redan_ med halft våld fram till damerna och presenterade: » Brukspa- tron Gahm, friherrinnan Nickelhjelm, fröken Nic- kelhjelm.
» Friherrinnan klarna- de genast upp och sade gladt, måhända med en liten fin skymt af nedlå- tenhet: » Gahm är j u ett mycket kändt och berömdt värmlandsnamn, fägnar mig att göra bekantskap. » » Ja, dä finns möcke Gahmer i Värmland » svarade bruks- patronen; och friherrinnan gjorde ett artigt tecken åt honom att slå sig ned, hvarpå samtalet genast kom i farten.
Jag lät dem hållas och såg mig sedan omkring efter en n y eröfring.
Jo, där kom just nu upp på däck en mustascherad ung herre, som såg ganska presentabel ut.
Han rökte en nytänd cigarr.
Min hade just slocknat.
Jag styrde direkt kurs på honom och anhöll i höfliga ordalag om eld.
Han stod mycket artigt till tjänst, jag yttrade därpå några banala fraser om det vackra vädret och den behagliga färden, tog mig så friheten att nämna mitt namn, hvarpå han hade den artigheten att nämna sitt — » vice häradshöfding v. Stramfelt ».
Ah, det var ju en präktig ackvisition för fri- herrinnan, tänkte jag, och i nästa ögonblick hade jag presenterat honom både för henne och fröken och brukspatron.
Friherrinnan log sitt förbindligaste leende, häradshöfding v. Stramfelt skrufvade upp sina mustascher och sökte göra sig så angenäm som möjligt.
Jag tyckte det började bli » lifvadt ».
» Känner häradshöfdingen annars några passagerare ombord? » hviskade jag o m en stund till honom under en liten paus i hans samtal med fröken Alice.
Han kastade en blick nedåt babordssidan och hviskade därpå tillbaka: » Jo, jag känner de där två flickorna i ljusrödt, som sitta längst bort till vänster, och deras pappa, som sitter på en stol midt emot.
Det är den rike handlanden Mandel- kvist från Filipstad med döttrar, mycket hyggligt folk. » » Har häradshöfdingen något emot att presentera m i g?
» » Nej, visst inte — med största nöje, » och därmed lämnade vi sällskapet och gingo direkt bort till herrskapet Mandelkvist.
Presentationen var gjord i en blink, och jag började genast tala om det vackra tref- liga Filipstad, hvartill gubben nickade bi- fallande, och hans båda döttrar — i förbi- gående sagdt ganska söta flickor med bruna ögon och böljande hår under de gula schäfer- hattarna — lyssnade med ett belåtet små- leende.
Men nu kom frågan, hur skulle jag våga presentera en handlande Mandel- kvist för en friherrinna Nickelhjelm.
Jag tog mitt parti och kilade bort och frågade henne själf rent ut.
Hon var tydligen road af mina presen-.
tationer, ty med en liten nå- dig nick gaf hon genast sitt bi- fall — och hvad Mandelkvist och hans båda flickor be- träffade, så var presentationen för en fri- herrinna något som sannerligen ei bjöds dem alla dagar hemma i Filipstad.
Alltså skreds med vederbörliga ceremonier genast till verket.
Friherrinnan var nådig och Mandelkvists förtjusta; och nu hade jag den glädjen att se icke mindre än åtta per- soner, mig själf inräknad, samlade i en säll- skaplig grupp vid den famösa akterbänken.
Men jag var ännu icke nöjd.
Här fanns j u en hel mängd kvar på akterdäck att göra bekantskap med.
Bland dem kände brukspatronen ett par herrar från Karlstad, en bankkamrer och ' en grosshandlare, och Mandelkvist ett par äldre mamseller från Filipstad.
Jag lät presentera mig på båda hållen och förde äfven dem till kretsen kring friherrinnan.
De öfriga var det ingen som kände, men jag gaf mig e j.
Den ene blef jag bekant med genom att afstå en god plats, den andre genom att oförvarandes trampa honom på tårna och be om förlå- telse, den tredje genom att höfligt anhålla om lånet af hans kikare, den fjärde genom att utropa » åh, hvad hafvet är vackert i d a g!
» o. s. v. — o c k s å hade j a g snart blif- vit bekant med bland andra en prostinna med dotter, en fin löjtnant m e d s.
k. '
enkel- tjusare ', en pastorsadjunkt, en landtpatron 35 m e d familj m. fl.
— och alla, alla förde jag till friherrinnan.
Ja, för att göra en lång historia kort, så kan jag nu tala o m på en gång, att innan vi hunnit till Söderköping, hade jag pre- senterat alla de cirka 30 passagerarna på akterdäck för hvarandra, så att de nu ut- gjorde ett enda stort sällskap, naturligtvis med friherrinnan som högsta hönset i kor- gen.
Kring henne kretsade det hela som planeterna kring solen, och hon gjorde här på ångbåtens akterdäck så att säga ' leß honneurs, alldeles som om hon varit hemma i sin salong på Mäleborg — och jag var hennes ceremonimästare.
När hon alltså i Söderköpingsslussarna uttryckte den önskan, att vi skulle få mid- dagen serverad på däck, skyndade jag till kapte- nen och utverkade till- stånd härtill, och så du- kades det stora middags- bordet på akterdäck, och • detta ökade naturligtvis både det festliga och det familjära i stäm- ningen hos alla dessa nya bekantskaper.
Un- der det gemensamma inmundigandet af smul- tron och mjölk och rökt lax och spenat och annan ljuflig sommarmat blefvo också midt i denna vackra natur och det härligaste vä- der alla sinnen öppnare, gladare och medelsammare.
När jag nu tänker tillbaka på denna färd, kan jag knappt förstå min glada studentikosa djärfhet, att så där, ensam och obekant som jag var, på några korta tim- mar göra alla bekanta med alla och själf bli ett slags rumormästare för det hela.
Det skulle jag sannerligen ej vilja åtaga mig nu.
Det går blott ' när man är ung och är student '.
Men hvad var nu egentligen min mening med allt det här?
• Inte ville j a g v ä l ' vigi- lera ' af alla dessa människor?
Ahn ej, tro mig inte om något så galet.
Jag hade ju visserligen mina särskilda skäl att bli be- kant och god vän med någon ombord, som hade en bättre reskassa än jag och därtill ett godmodigt och hjälpsamt sinnelag, men sedan jag rätt snart trott mig ha funnit denne min blifvande välgörare i den vän- lige brukspatron Gahm, som ju på köpet kände och värderade min morbror, så hade allt det öfriga blott sin grund i mitt obän- digt glada och sällskapliga studentlynne.
Alltså Gahm var den ende, som jag hade några planer på, men hur och när jag skulle blotta för honom min brydsamma ställning, det hade jag ännu ej det ringaste klart för mig.
Jag nöjde mig med att liksom den glade sorglöse mr Micawber i Dickens ' ' David Copperfield ' vänta på att något skulle ' turn up '.
Jag vill nu ej vidare uppehålla mig vid alla detaljerna under resans fortgång.
Många, kanske roliga nog, har jag ock glömt bort under den långa tid, som förflutit sedan denna underliga ångbåtsfärd.
Hvad jag i största allmänhet vill omtala af det som jag ännu minnes är följande.
Vi hade en härlig färd längs kanalen och sjöarna genom Östergötland.
Vid alla
IDUN slussanläggningar föreslog j a g gemensamma promenader på kanalbanken.
Vi gingo då ångbåten i förväg o c b stego åter ombord vid sista slussen.
Dessa promenader stå ännu för m i g i ett skimmer af strålande solsken, leende flickansikten, gula schäfer- hattar och kulörta parasoller; j a g ser en glad, brokig skara af båda könen och af alla åldrar vandra fram i takt efter Upsala- marscher, sjungna af en ung, glad student, munter, ackcompanjerad efter gehör af en och annan äldre medpassagerare med brum- bas; jag hör sorlet af glada röster under pauserna; jag ser barfota små ungar m e d ljusgula luggar skocka sig omkring oss med smultronkorgar och ängsblommor, och jag minnes korta uppehåll då och då på någon skuggrik plats vid kanalen, där solosången tog en mera stilla, romansartad prägel i nå- got stämningsstycke af Josephson, Geijer eller Lindblad, och där v i d ett tillfälle äf- ven » H v a d det är skönt ändå » klingade i anspråkslös duett, under det den nedgående solen spelade in m e d sina strålar genom löf verket.
Jag min- nes skymningen och kvällen v i d Motala och den vackra sommar- natten öfver Vät- tern, och äfven, huru vi följande dagen på f. m. befunno oss i det här- ligaste vä- der ute på Vänern, som stod klar som en spe- gel.
Och där ute midt på den stora sjön minns jag till slut äfven något särskildt, som jag nu vill för- tälja.
Sedan den gemen- samma middagen på däck intagits, vinkade brukspatron mig till sig, lade förtroligt sin arm öfver min axel, tog mig afsides och hvi- skade: » Vi kommer nu snart te Karlsta ', och där ska vi skiljes allihop och bege oss hvar å en te sett, vi ha hele den här resa hatt möcke trefligt, tack vare herr " Wågman; å nu töcker j a ' vi skulle ta opp ett par små baler på däck, en punsch- bål för herrera å en vinbål för damera, å tacke hvarandre för godt resfölje å säje hvarandre farväl; å herr Wågman kunne j u halle ett lite vackert tal te damera å sjunge en liten stump å så där. » Ja, det var jag m e d om, och j a g gick ner och beställde bålarna, och snart vardt midt ute på Vänern — i all enkelhet och måttlighet förstås — en ganska festlig stund på akterdäcket af ångbåten ' Karlstad '.
Fe- sten inleddes af brukspatron Gahm m e d ett hjärtligt tal på g o d värmländska, bör- jande m e d orden: » Å nu, ätter dä snart ä slut på den här ' e roligheta, så skulle vi fäll tacke hvarandre för godt följe på resa etc., » hvarpå sjöngs i samfälld korus » Ack, Värmeland, du sköna, du härliga l a n d »; så talade von Stramfelt för kaptenen och därpå följde » Sätt maskinen i g å n g ».
Jag höll sedan ett längre festtal till damerna, samt sjöng som afslutning en stilla romans af Josephson.
Härpå följde en hel rad af visor, och den glada stämningen steg un- der tiden till sin spets.
Men när j a g se- dan till slut höll själfva afskedstalet och af slutade detta m e d Wennerbergs » Så skil- jas vi åt och träffas igen för att åter skil- jas en g å n g », så blefvo vi alla så veka om hjärtat, att både friherrinnan och de andra damerna förde näsdukarna till ögo- nen och herrarne snöto sig.
V i hade nu kommit Karlstad allt närmare: landnings- platsen Kannikenäset skönjdes redan på afstånd, och tiden var inne att gå omkring och trycka hvarandras händer till afsked.
Brukspatronen tittade först på mig och på min portmonnä och brast i skratt: » I den där töcks dä jaggu inte vare så möcke å betale m e, » sa han, » steck ' en på sej igen, han, så ska ' ja gå ner å göre opp alltihopa, j a.
» » Ädle Wohlthäter! » ropade jag förtjust, tog honom i famn och klappade om honom, och så gick han.
Ä n n u fanns dock en viss oro på djupet af mitt hjärta: min mat ombord var icke betald, och båten närmade sig i rask fart till landningsstället.
Och hur skulle jag komma vidare från Karlstad?
Situationen började bli spännande.
Just i detta ögonblick hör jag mitt namn ropas.
Det var brukspatron, som på halfva vägen till försalongen vändt sig om.
Han vinkade mig till sig.
Den som i afskedsstunden varmast tryckte min hand var friherrinnan Nickelhjelm, j a.
man hon nöjde sig ej m e d detta, hon inbjöd mig p å det vänligaste att komma och hälsa på henne på Mäleborg, när jag komme tillbaka till Upsala i höst.
Hon lofvade till och m e d att skrifva och påminna mig och tog ett bestämdt löfte af mig att komma.
Men den stämningsfulla afskedsfesten på akterdäck hade äfven sin prosaiska sida, och det var betalningen.
Nu hade jag inte riktigt klart för mig, om det var alla her- rarne gemensamt eller bara j a g och bruks- patronen, som skulle betala bålarna.
Jag antog dock det senare, efter endast vi två tagit befattning med saken.
Jag gick där- för fram till honom, tog mycket allvarligt upp min portmonnä, som var tunn som ett blad, höll den mellan tummen och pekfingret af vänstra handen, gjorde en obesvärad gest med den högra och sade i af färsmässig t o n: » Ja ^ — nu skulle vi väl betala det här kalaset! » 36 så » Men hur ä ' d ä '?
» sa ' han.
» Herr Wåg- har väl betalt biljetten för sej, vet ja? » Ja, » svarade j a g i djup, dyster ton, » nog har j a g dä, m e n.
.
.
» » H v a ' för mew? » » Men inte maten! » » Asch!
Di smu- lera ska ja ' beta- le, dom kan ja fäll få bju på.
Dä ä väl oppskrifvet i boka, vet ja '? » » Ja, h varenda skilling, » svarade jag och flög honom i famn än en gång.
» Nå, hur ska herrn komme te morr- bror sin i präst- går ' n då?
Han ska väl inte gå ätter landsvägen heller med kapp- säcken i näfven?
Nej, då vet ja ' bättre rå.
Han följer mä mej hem till Rissäter, ja ' har häster å vagn imot mej, och när han ha vare hos mej ett par dar och sjönge sine viser, så ska ' ja nog hjälpe ' n h e m te prästgårn på någe sätt. » Den förträfflige brukspatronen blef nu för tredje gången omklappad ännu kraftigare än förut och nu under det entusiastiska utropet: » Brukspatron ä ' då en krona! » » Säj inte brukspatron, säj farbror — och nu kommer du mä te Rissätter, förstår du. » Och därmed var saken uppgjord; och så gick han ner och betalade alltihop.
Ångbåten lade till, där trycktes händer och nickades och viftades än en gång, och friherrinnan påminde mig i sista stund åter o m mitt löfte, och snart därpå satt jag vid farbror Gahms sida i hans bekväma res- vagn och åkte i raskt traf in till staden och, efter ett kort uppehåll där, vidare norrut.
Skildringen af de tvänne dagarne på Ris- säters bruk förbigår jag.
Vare det nog sagdt, att de voro festliga och glada, och att j a g gjorde en hastig och intim bekant- skap icke blott med brukspatronens familj och kontorspersonal, utan med hela hans umgänge, samladt till kalas hos honom.
På tredje dagens morgon lånade farbror
IDUN Gahm mig 10 rdr rmt för hemresan.
En god del af vägen skjutsade han mig med egna hästar, resten tillryggalades med den tidens billiga gästgifvareskjuts, och när jag ändtligen på kvällen samma dag — själfva midsommarafton — anlände till B:s präst- gård, resans mål, blefvo där stor öfverrask- ning, glada omfamningar, långa förklarin- gar och en reseberättelse, som väckte m y c - ken munterhet.
Morbror själf var dock icke fullt lika road som de andra; han gaf mig till och med en liten tillrättavisning — kanske ej obefogad — både för mitt lättsinne att fö- retaga den långa resan utan tillräcklig res- kassa och mitt alltför ' studentikosa ' och uppsluppna sätt under färden, och så läm- nade han mig till sist 10 rdr att med om- gående sända till brukspatron Gahm.
Och sedan, längre fram på sommaren, då han genom frågor hunnit komma bättre underfund med, hur jag användt det gångna läsåret, förklarade han det nödigt, att jag stannade hemma ett år för att ' stadga mig '.
Och därvid blef det.
* * Men historien är, som ni förstår, inte slut än.
Sista delen återstår.
Alltså, först på hösten följande år, 1859, var jag åter i Upsala, och nu tog jag i rätt mycket allvarligare med mina studier.
En eftermiddag i slutet af november, det vill säga omkring halftannat år efter den där glada hemresan, kom en person inrusande i mitt stilla vindsrum och af- bröt mig midt i mina studier af Livius med utropet: » Go ' afton, bokmal, nu skall du få höra något roligt. » Jag såg förströdd upp.
Det var min vän medikofilaren Petter Persson, östgöte, ' Lång-Petter ' kallad i hvardagslag för sin respektabla längds skull.
» Jag har hälsningar till dig från friherr- innan Nickelhjälm, » fortsatte han omedel- bart.
» Friherrinnan Nickelhjälm, hvem är det? » svarade jag.
» Jo, du är en ljus en att komma ihåg dina vänner.
Men så har hon då så m y c - ket bättre minne.
Kommer du inte ihåg en glad ångbåtsresa, som du gjorde till Värmland i fjol sommar, då du sjöng och muntrade upp alla passagerarne och icke minst henne.
Hon har berättat alltsam- mans för mig och hur roligt hon hade och att hon till slut bjöd dig att komma och hälsa på henne, när du skulle komma till- baka till Upsala på hösten.
Du kan inte tro, hvad hon har talat om dig. » Jag hade velat afbryta honom redan vid första nämnandet af ångbåtsresan, men det gick i en ström, tills han talat till punkt, och nu utbröt jag muntert: » Jo, visst minns jag den resan, och visst minns jag henne, den snälla, vänliga män- niskan.
» » Ja, jag kunde väl tro det ändå.
Ser du, jag har gjort bekantskap med henne i höst här i Upsala på en större bjudning hos hennes släkting baron Silfverstjärna, där jag är som barn i huset, hon bjöd mig då att komma ut och hälsa på henne på Mäleborg, och jag var just där i går, och då var det hon talade om alltsamman, och hon undrade mycket att du ej hörts af, ja, var nästan lite stött; men då hon af mig fick veta sammanhanget, nämligen att du varit hemma i Värmland ett år, så blef allt väl igen, och vid min afresa i morgse — jag låg kvar öfver natten — lämnade hon mig det här brefvet. » Och därmed räckte han mig ett bref, som han just tagit upp ur fickan.
Jag ryckte det nyfiket till mig, bröt hastigt det omsorgsfullt påtryckta adliga sigillet i fint rödt lack och vecklade upp och läste.
Det var en i de vänligaste ordalag affattad bjud- ning att komma och tillbringa julen på Mäleborg.
» Lyckliga ost! » utropade Lång-Petter, när han fick del af innehållet, » jag riktigt afundas dig. » Och lycklig och glad kände jag mig ock.
Jag hade nu pluggat och gått på föreläsningar hela hösten och hade just undrat, hvar jag skulle få tillbringa julferierna i ro och trefnad.
I Upsala vill jag inte gärna vara kvar, i Stockholm hade jag visserligen släktingar, men de hade inte låtit höra af sig, och att resa den långa och dyra vägen hem midt i vintern var ej att tänka på.
Då kan man förstå, hur välkommen denna bjudning var för den ensamme studenten på vindskamma- ren.
Och så roligt att få återse den vän- liga friherrinnan Nickelhjälm.
Sedan vännen Lång-Petter och jag ytter- ligare växlat några ord om henne och han berättat ett och annat om hennes förhål- landen, såsom att hon var änka sedan flere år, att hon hade tvänne barn, nämligen utom fröken Alice äfven en yngre son, som var kadett och skulle komma hem till jul, att hon skötte sin egendom som en hel karl och förde ett gästfritt hus och hade många grannar — så tog han farväl och försvann med en glad nick, dock först se- dan han i dörren vändt sig o m än en gång och tillönskat mig en ' treflig jul '.
När jag på själfva julafton vid middags- tiden körde i min släda in på Mäleborgs gård, stod friherrinnan i egen person på trappan i vinterkylan och tog emot mig kadetten kom och öppnade fotsacken och fröken Alice stack ut hufvudet genom för- studörren.
Vänligare mottagande kunde jag ej önska mig.
Ja, den snälla friherrinnan var sig lik.
Och när vi kommo in i salen, började hon genast påminna mig om ångbåtsresan: » Minns ni, hur vår bekantskap började med ert utrop o m salarna, minns ni, hur ni sedan presenterade brukspatron Gahm för mig och unga v. Stramfeldt och hand- landen Mandelkvists och hela raden af pas- sagerare, och hur ni sjöng och höll tal?
Ja, det var en rolig resa. » Jag kände mig naturligtvis genast h e m - mastadd, och härtill bidrog utom friherrin- nans och hela familjens vänlighet, kanske äfven det förhållandet, att själfva gården som jag tänkt mig som ett slottsartadt herresäte, var i verkligheten en ganska en- kel envåningsbyggnad med frontispice, hem- treflig både ut- och invändigt.
Och trefligt hade jag de dagar jag var där, det kan jag försäkra.
Men för att ej onödigtvis trötta med detaljer, som ej höra till min historia, vill jag nu med förbigående af julafton, julottan och julkalasen, genast öf- vergå till hvad jag egentligen skulle för- tälja och det var följande.
En vacker dag på nyåret anlände i kapp- släde till Mäleborg en främmande medel- ålders herre af käckt militäriskt utseende.
37 Han presenterades för mig som löjtnant Ryttarsporre, vän till familjen, och jag för honom som ' Mäleborgs rodocka, herr Wåg- man ', men trots denna underliga presen- tation, som ej just var ägnad att höja mig i den fina löjtnantens aktning, blefvo han och jag innan kvällen mycket goda vän- ner; ty han befanns vara så förtjust i sång, att han fick tårarna i ögonen vid Joseph- sons svärmiska romanser och skrattade som ett barn åt de glada visorna.
Och när kvällen kom, blefvo vi inlogerade tillsam- mans i en dublett på gafveln en trappa upp • och lågo där och pratade till långt in på natten, hvarigenoni bekantskapen ytter- ligare stärktes.
Han stannade i två dygn och till slut blefvo vi så ' kontanta ', att han icke blott föreslog titlarnas bortläg- lande, utan vid afskedet på tredje dagen till och med bjöd mig att komma och hälsa på honom på hans egendom Städby utanför Upsala, där han lefde ensam.
Han var nämligen änkeman.
När jag efter den glada vistelsen på Mäleborg återkommit till Upsala, hörde jag icke vidare af honom och tänkte ej heller på hans bjudning, till dess han en dag fram på våren själf inträdde i min vinds- kammare.
Återseendet var mycket hjärt- ligt och han inbjöd mig nu formligen att komma och tillbringa hela sommaren hos honom på Städby, jag kunde ju arbeta där lika bra som i Upsala, ja, ännu mera ostördt.
Naturligtvis antog jag med glädje det väuliga anbudet och vi klappade om hvarandra rätt hjärtligt.
Blott ett villkor gjorde han: » Du skall sjunga en visa för mig ibland, » sade han, och det gick jag gladeligen in på.
Billigare inackordering kunde jag ju ej begära.
Nåväl, sommaren kom.
Vännen Ryttar- sporre önskade jag skulle flytta ut till ho- nom själfva .midsommaraftonen; och som han då äfven öfver helgen harle inbjudit sin syster änkefru Lineroth med hennes lilla dotter samt en fröken Torelli, hennes väninna, ville han låta hämta oss alla sam- tidigt och uppmanade mig att för ända- målet infinna mig hos fru Lineroth kl. 5 e. m., så skulle åkdonen vara i ordning för affärden.
Min kappsäck kunde jag skicka dit litet tidigare.
Han hade skriftligen gif vit mig dessa förhållningsorder, som jag naturligtvis fö- resatte mig att punktligt följa.
Emellertid kom jag den dagen att fördröja mig vid en kopp kaffe på Flustret efter middagen med några studentkamrater — punsch var aldrig min starka sida — och när jag midt under vårt lifliga samtal tittade på klockan, fattades hon blott ett par minuter i 5 och fru Lineroth bodde i andra ändan af sta- den vid Svartbäcksgatan.
Jag rusade upp från bordet, nickade ett hastigt farväl åt de häpna kamraterna och satte af i full språngmarsch.
Andfådd och flåsande och naturligtvis äfven röd som en tupp af springandet, kom jag inrusande på gården.
Där stodo hästarna redan förspända för en stor res- vagn, kusken satt på kuskbocken och bred- vid honom en ung flicka, som såg ut att vara omkring 12 år, förmodligen den om- nämnda dottern, och från förstugubron kommo just i detta ögonblick tvänne äldre fruntimmer, styrande kosan mot vagnen och följda af en jungfru med något lättare ba- gage.
Jag skyndade med mössan i han.-
• » " den fram till den som jag riktigt antog vara fru Lineroth, nämnde mitt namn och framstammade några osammanhängande ur- säkter o m ' kaffe ' och ' kamrater ' och ' Flust- ret ' och att jag sprungit mig alldeles varm för att hinna fram till den bestämda tiden.
Fru Lineroth såg litet förvånad och lik- som granskande på mig, som om hon miss- tänkt, att det äfven var något annat än kaffe och springandet, som vållat upphets- ningen i mitt ansikte, och sade sedan med en viss, som jag tyckte, kall värdighet, då hon såg mig färdig att med henne och hen- nes vän stiga in i vagnen: » Herr Wågman skall visst åka i särskildt åkdon efter, » och pekade därmed på en förspänd karriol, som jag nu först märkte bakom vagnen.
» Herrns kappsäck är fastsnörd bakpå vår vagn. » Jag bugade mig och gick till karriolen, tog tömmarne från en liten pojke, som stod och väntade bredvid hästen och tydligen ej skulle med, och så hoppade jag upp och båda åkdonen satte sig i rörelse.
Någon van körsven var jag icke.
Emel- lertid gick det tämligen bra genom staden, men när vi utanför Kungsängstull kommit ut på själfva landsvägen, så fick jag snart åtskilligt obehag af min oskicklighet i kör- konsten.
Först och främst kunde jag inte följa med riktigt och inte heller hålla mid- ten af vägen, utan körde än för nära det vänstra diket, än för nära det högra, så att lilla fröken på kuskbocken hade myc- ket roligt, när hon då och då vände sig o m och skådade min framfart.
Och vidare hände det sig inte bättre, än att jag till slut äfven körde fast i en grind.
Då blef hon rent af orolig och stötte på kusken och vagnen stannade, och nu sutto de båda och stirrade häpna på mig och rapporte- rade förhållandet inåt vagnen, medan jag stretade m e d tömmarne och backade allt hvad jag kunde, tills jag ändtligen kom loss och körde igenom.
Nu skämdes jag förfärligt sista biten af vägen och ansträngde mig riktigt att köra som en karl, plågad hela tiden af den tan- ken, att flickan och kusken och hela säll- skapet ansågo mig lite ' på tre kvart ', så att mitt anseende hos mina nya bekant- skaper var alldeles förloradt.
Så mycket behagligare vardt då min öfverraskning, när fru Lineroth vid framkomsten, så fort hon med sin broder löjtnantens hjälp och midt under det glada skallet af hans hun- dar kommit ut ur vagnen, vände sig till mig, just som jag hoppat ur karriolen, och sade till mig med ett vänligt leende: » Herr Wågman är visst inte så van att köra än, kan jag förstå, men här på lan- det kan det nog bli mera öfning; och nu kanske jag kan få presentera fröken To- relli och min lilla dotter Helena — kom hit Helena! » Flickan som just hoppat ned från kusk- bocken och var i färd med att smeka fa- vorithunden Tello, som gjorde de gladaste krumbukter omkring henne, kom blygt fram och hälsade med en sådan där hastig flick- nigning och såg därvid ganska skälmaktig ut.
Det var en frisk, rödblommig ungdom med ljust hår och blå ögon — och jag tyckte hon såg riktigt treflig ut, o c h.
.
.
och.
.
.
tio år senare blef den där lilla flic- kan min hustru och sitter i detta ögonblick därinne i förmaket, såvida hon inte går och stökar i salen, och vi ha nu lefvat S8 lyckliga samman i många år och våra barn ha gjort oss glädje.
— Ja, det var min historia — så kan det gå!
X ' jJag vill bara tillägga, att när friherrinnan Nickelhjälm träffade mig i Upsala efter förlofningen, kom hon mycket glad emot mig och ropade: » Gratulerar, gratulerar!
Det där är det egentligen jag som har ställt till, det för- skrifver sig alltsammans från ångbåtsresan och vår bekantskap, » och detta upprepade hon alltid, om ock i växlande ordalag, hvar gång vi träffades under min förlofningstid, och jag skrattade alltid och medgaf att hon hade rätt.
Nils Wågman hade nu slutat sin berät- telse och såg sig leende omkring.
» Nej, så lätt kommer du inte ifrån sa- ken, » utbröt nu den glade skoladjunkten Bralén, gammal ungkarl, » du skall väl be- rätta utvecklingen ordentligt, på ett roman- tiskt och spännande sätt åtminstone, tills vi komma till förlofningen — ty du kunde väl inte gå och förlofva dig tvärt heller med en tolf års flicka.
Alltså berätta sa- ken lite närmare. » » Nej, det gör jag platt inte, » sade Wåg- man bestämdt, » jag sade er ju på förhand, att min historia skulle sluta, just där den egentliga ' romanen ' började.
Och senterar ni inte historien, sådan den är, så får ni låta bli. » » Jo, den var lustig nog, m e n.
.
.
» » Lustig, ja visserligen, » af bröt Wågman, » men den har också sin allvarliga sida, den visar ju, hur underligt våra öden le- das.
Genom en kedja af små ' tillfälliga '
IDUN obetydligheter, som hänga ihop länk för länk, och som här började m e d några pla- skande salar på ett skär i hafvet, fördes jag småningom fram till något så ingri- pande i mitt lif som ett långt och lyckligt äktenskap.
A r inte det en underbar Guds ledning, så vet j a g inte hvad som är det. » Bralén skulle till att svara, men nu ö p p - nades dörren och fru Helena Wågman tit- tade in och sade m e d ett vänligt leende och en inbjudande böjning på hufvudet: » Vill inte herrarne stiga in och ta en smörgås? » (Illustratör: Viktor Andrén.)
» Då är det förbi med mig. » » Du skall dö därute.
Det är intet att dö för.
Abessinerna hafva ej gjort oss något.
Låt dem vara i fred, de vilja j u ej taga vårt land, hvarför skola vi taga deras? » Nino häpnade öfver, hur all hans visdom kom fram.
» Teresa, » sade löjtnant U g o, » säg nu ett modigt farväl till mig som i Roma.
Nu måste j a g gå. » » Måste? » » Ja. » » Gå d å!
» » Teresa. » » Gå då.
Jag skall försöka att ej tänka på dig.
Du är död för mig. » R o m a r b l o d.
Hon steg ej u p p, utan låg kvar på-golf- vet.
H o n ej ens såg på honom.
Han strök (Forts. fr. sid.
12.)
henne öfver det blåsvarta håret.
Hon rörde sig e j.
Han suckade tungt, visste ej hvad Hon log och bekände, att hon längtade för- han skulle säga eller göra, utan gick verk- färligt, sedan han rest.
H o n kunde ej vara ligen.
skild från honom en dag.
Kunde han ej hitta på någon förevändning?
Han tryckte Ninos hand m e d ett ångest- fullt grepp.
Det var, som o m han anför- » Teresa, » sade han, » jag vore j u en van- trott henne åt honom.
ärad man.
Bed mig icke! » » Vanärad, » sade hon, » d u skulle j u ej På kvällen hänemot tiotiden stodo Nino stanna hemma, därför att du vore feg, utan och Teresa vid hamnen.
Ett par stora ån- därför att j a g älskar dig så, att j a g ej kan gare voro färdiga att afgå, och en mängd låta dig gå. » båtar låg och väntade på att föra solda- terna ut till dem.
Några tusen människor Och hon smilade och bad, men löjtnant stodo på kajen för att åse affärden.
Ugo var obeveklig.
Då började hon m e d något annat.
Om Men det var en skillnad n u efter neder- det nu skulle bli ett slag och de svarte laget.
Förut på vintern hade man ej kun- började skjuta.
Ville han då lofva henne nat jubla nog, då trupperna förts ombord.
att taga bort det blå bandet?
Nu var det ingenting annat än dysterhet öfver de väntande.
Man skulle helst hafva Nej, det ville han icke.
Han fick icke.
velat sänka båtarne och hela ångfartyget.
Öfver hufvud taget trodde visst löjtnanten, att hon endast skämtade.
Soldaterna kommo så tysta, som o m de Nino såg henne sänka hufvudet liksom ville smyga sig fram.
Ingen musik, intet uttröttad.
Då hon såg upp, var hvarje spår skjutande, inga lefverop.
Men från den af munterhet borta ur hennes ansikte.
Hon väntande mängden uppsteg ett mummel, var sådan hon varit på förmiddagen.
och man påskyndade inskeppningen så myc- Nu började hon att med häftighet berätta ket, som det var tänkbart.
Man var ej fullt säker på, att ej folket kunde falla på honom allt hvad Nino sagt henne om lan- den tanken att vilja hindra affärden.
det.
Hon talade o m bergen och taggväxter- na och hungersnöden.
Då hon berättade Teresa tycktes hoppas något sådant.
» De om mulåsnorna, skrattade han och sade, att skola ej tillåta det, Nino.
Alla dessa män det ej var sant.
skola ej tillåta, att deras söner föras bort till att slaktas af barbarerna. » Hon talade o m löjtnant Petrini, som blef bränd.
Visste han det, och visste han det?
Men det ena båtlaget fördes bort efter Och hvad var det för ära att vinna i strid det andra, och mängden lät det ske.
Det med barbarer.
Och de sköto ned alla offi- var människor, som bröt sig in bland solda- cerare, visste han d e t?
De fcogo märke på terna, men endast för att kyssa och säga de blå banden och sköto på officerare.
farväl.
Nino såg löjtnant U g o stå vid ka- jen och öfvervaka nedstigandet i båtarna.
» Ah, Teresa, » sade han, » vill du skräm- ma mig?
Ä r det där ord för en soldat- Så, hvar var Teresa?
Nyss hängde hon hustru? » snyftande vid Ninos arm, men nu såg han Ja, hon hade kommit endast för att säga henne nere vid tilläggsplatsen.
Hon slog honom, att hon säkert visste, att han skulle armarna o m löjtnant Ugo.
Han kysste hen- dö, om han nu reste.
H o n såg honom d ö d ne, sedan ville han göra sig fri från henne.
framför sig.
H o n såg hans kropp styckad Det var hans tur att stiga i. och blodig framför sig.
Hon tycktes draga sig undan, men så Och då hon sagt detta, lade hon ej mer såg Nino något blankt lysa i hennes hand.
band på sig, utan visade honom all sin Hon tycktes ännu en gång vilja omfamna förtviflan.
Hon kastade sig på knä för löjtnanten.
I detsamma vacklade denne honom, tiggde, grät, bad.
och skrek till.
Han blef mycket rörd, men också något Nino var därnere.
Han ryckte till sig besvärad.
Ett ögonblick såg han bort till Teresa.
Han drog in henne i folkhopen, i Nino, liksom undrande, hvad han skulle taga den hetaste trängseln.
sig till.
Nino drog fram sin klocka.
Ja » Stå stilla här. » visst.
Det var det enda.
Säga att tiden Hon skrattade nästan fånigt.
» Han skall var utlupen och så gå.
ej resa nu, Nino, » sade hon.
» Hvad vill d u?
» sade han.
» Hvad vill Nino grep henne o m armleden.
» Tig, » du, att j a g skall göra?
Jag kan icke kom- sade han och tryckte, så att det gjorde ma undan. » ondt.
» Låtsa, att du är sjuk.
De äro många » Gendarmerna kunna gärna.
.
. » nog, som resa.
Det är styggt att resa.
Nino tryckte till med ett järngrepp, och De därute försvara endast hus och hem.
hon teg.
Säg, att du ej vill strida mot dem. » Det var en trängsel, ett slitande hit och as dit.
Nino höll sig ihärdigt kvar inne i den- na täta villervalla.
Han försökte ej fly.
Hon började m e d ens snyfta.
» Låt vara med det där, » sade han, » du får inte. » Och hennes tårar upphörde.
Hon stod tålig och låtsade vara nyfiken.
Nino hade allt väldet.
Löjtnant Ugo blef bortburen, polisen bör- jade spana efter den, som sårat honom.
Nino och Teresa hörde dem göra frågor bland mängden.
» Hvaråt hade hon flytt?
Hvem hade sett h e n n e?
» Det var en hög signorina, — - n e j, en liten — Här hade man sett henne — N e j, här.
Hon hade tagit vägen till stationen — Nej, till Santa Lucia.
Och polismännen spridde sig åt höger och vänster.
Nino förde Teresa till järnvägsstationen, och de reste djärft hem.
Han litade på, att löjtnant Ugo ej skulle ange henne.
I tidningen läste hon ock, att löjtnanten förklarat, att han ej kände den kvinna, som sårat honom.
Han var sårad, men ej farligt.
I nästa vecka k o m ett bref från honom.
Teresa kom med det och bar det till Nino.
» Läs det, Nino. » Han bröt det, och hon stod skälfvande.
» Är det slut, Nino? » frågade hon.
Nino svarade j a, så ängsligt, som o m han förkunnat henne en dödsdom.
» Är du icke glad då, Nino? » frågade hon.
Det var första gången hon m e d ord hän- syftat på, att hon visste, att han höll af henne.
Men inte var Nino glad, han hade de små ögonen fulla af tårar.
Han visste j u, hvad detta var för en smärta för henne.
» Han kommer nog tillbaka, du har skrämt honom, men han kommer nog. » » Är du inte också rädd för mig, Nino? » » Jo, » sade Nino, » det må Gud veta, att jag är, men icke på det sättet. » » Vi ska försöka att se tiden an nu, Nino, » sade hon.
» V i ska se, o m j a g kan komma öfver detta. » Så hafva de gått tillbaka till det gamla.
Nino går och väntar, som han gjort det förut, och hon försöker att komma i jämn- vikt.
Landtfolket är j u ej så dumt, att de ej kunna lägga ett till två, och de veta nog, hvarför Teresas förlofning är bruten, och hvem som sårade löjtnant U g o.
Nino är så trygg som aldrig förr.
Han vill gärna vänta, tills hon får grå hår, ty nu är han säker, att ingen skall taga bort henne ifrån honom.
Clllustratör: Viktor D e t t a Andrén.)
j u l n u m m e r är, som våra läsarinnor lätt torde finna, till om- fånget väsentligt större än de närmast föregående årens, i det att det ökats med icke mindre än ett helt tryckark.
Dess egenskap af ett slags festnummer med anledning af Iduns nu tioåriga tillvaro samt den stora plats, som den i samband härmed stående artikeln » Hemma hos Idun » upp- tager, ha föranledt denna tillfälliga utvidgning.
Det vackra omslaget är ntfördt efter en akva- rell af artisten Viktor Andrén, hvars motiv ut- göres af den i Iduns » julnummerspristäfling » belönade idén.
IDUN TILL SVERIGES KVINNOR OCH H E M!
I D U N år 1 8 9 8.
Då I D U N i dessa dagar går att afsluta sin tionde årgång, det första decenniet af sin tillvaro, är det med känslor af den varmaste och uppriktigaste tacksamhet för allt det intresse och verksamma understöd, vårt lands kvinnovärld under dessa gångna uppväxt- och läroår ägnat » de svenska kvinnornas och hemmens blad ».
Och det är i den vissa tillförsikten, att samma bevågenhet och öfverseende äfven allt framgent skola komma oss till del, som vi bereda oss att med 1898 års årgång begynna vårt andra decennium.
De erfarenheter vi .samlat under den förflutna tiden, skola — så hoppas vi — bära frukt i den kommande till tidningens stadiga förkofran och utveckling, och våra bemödanden skola alltjämt vara riktade på att värdigt häfda det program, kring hvil- ket flertalet af vårt lands upplysta kvinnor redan kunnat samla sig.
Ett vidlyftigare ordande om detta program torde vara öfverflödigt, så känd som tidningen nu är.
Det ligger klart och kort uttryckt i tidnin- gens underrubrik: Praktisk veckotidning för kvinnan och hemmet.
Och kvinnans och hemmets intressen på alla områden är det just som IDUN vill tillvarataga och belysa så allsidigt som möjligt, samtidigt som hon söker att ständigt vara till hands som en praktisk och förfaren rådgifvarinna samt genom sina rent skönlitterära afdelningar, på hvilka som bekant vårt lands yppersta pennor medverka, bjuda förströelse och förädlande underhållning.
Porträttgalleriet skall fortfarande, till föredöme och uppmuntran, hugfästa kvinnlig gärning och förtjänst inom alla lifvets områden.
Och i bilagan ingår äfven under det kommande året den så högt värderade » Iduns Hjälpreda », hvilken under dess lopp omfattar hundratals anvis- ningar och rön för hus och hem samt med sitt fullständiga sakregister utgör en verklig » fråga mig om allting », en uppslagsbok och rådgifvare för kvinnan i alla möjliga förhållanden.
Fru Matilda Langlet leder fortfarande Hjälpredans redaktion.
Dessutom meddelas i bilagan kost nadsfria läkarråd, de lifligt gouterade afdelningarna för frågor och svar samt matsedlar för hvarje dag året om med talrika matlagningsrecept.
Bland våra medarbetare under nästa år vilja vi särskildt fram- hålla allas vår Lovisa Petterkvist, hvilken lofvat att då och då låta höra af sig, säkerligen till stor glädje för hela vår läsekrets.
En nyhet för år 1898, som helt visst kan påräkna våra läsarinnors lifligaste bifall, bli de - 4 * humoristiska rimkrönikor af det kända märket S N O R R E, » • som då en gång i månaden komma att införas.
Det bar nämligen lyc- kats redaktionen att med den allmänt uppburna författarinnan, hvars humoristiska skaldeådra under de senaste åren endast allt för sällan delat med af sina skatter, nu träffa en öfverenskommelse, att hon i Idun må- natligen i skämtsam, rimmad form skall behandla dagens intressen, en- kannerligen dem, som närmast beröra kvinnovärlden.
Och dessa epistlar från » vår moderna fru Lenngren » komma säkerligen att bjuda ett mycket uppfriskande afbrott bland de allvarligare artiklarne.
En annan nyhet, som torde bli ej mindre kärkommen, ha vi ock glädjen förebåda.
Med oskrymtade känslor af sympati har ju hela vårt folk under det nu snart gångna, minnesrika » jubelåret » hälsat den unga furstinnan Ingeborg, Carl XV:s dotterdotter, välkommen till vårt land och till platsen som maka vid den folkkäre prins Carl sida.
Det konst- närligt rika och smakfulla hem, som de unga tu åt sig redt i Arffurstens palats här i hufvudstaden och som först nu står fullt färdigt, har ock re- dan ådragit sig ett ovanligt intresse.
Genom ynnestfullt medgifvande af h. k. h. prins Carl är Idun nu i tillfälle att — som en pendant till den så lifligt gouterade artikeln » Hemmet i kungaborgen » i 1895 års julnum- mer — bjuda på en serie, direkt för vår räkning tagna interiörer ur d e t u n g a f u r s t e h e m m e t med därtill hörande beskrifvande text.
Denna rikt illustrerade uppsats, som säkerligen skall hälsas med tillfredsställelse i alla svenska hem, kommer att inflyta i något af den nya årgångens januarinummer.
Slutligen vilja vi erinra om de framtidslöften, som för vårt Roman- bibliotek torde kunna anses ligga inneslutna i den s t o r a r t a d e l i t t e r ä r a p r i s t ä f l i n g, vi för det kommande året anordnat, i det vi för en verkligt värdefull originalroman för Iduns romanbibliotek utfäst det betydande priset af tvåtusen (2000) kronor.
Inlämningstiden för denna täfling utgår den 1 maj 1898, och det är vår afsikt att sedan under årets lopp låta den prisbelönta romanen inflyta.
Med hvad vi sålunda bär ofvan framhållit hafva vi endast delvis kunnat ådagalägga vår sträfvan att ständigt och i alla afseenden söka höja Idun och göra densamma värdig det hedersnamn, som Sveriges kvin- nor gifvit henne, då de kallat henne » sin egen tidning ».
Tidningen utkommer allt fortfarande hvarje vecka med ett 16- ä 20-sid. n:r och kostar för helt år e n d a s t f e m (5) k r o n o r då äfven det rikt illustrerade 36-sid. och i flere färger tryckta julnumret erhålles.
A n s v a r i g utgifvare af o f v a n n ä m n d a p u b l i k a t i o n e r: I d u n s M o d e t i d n i n g har alit mer och mer tagit lofven af öfriga modetidningar på svenska språket.
Detta är ej heller underligt, ty erkännas måste, att den på en gång är Skandinaviens största, elegantaste, modernaste och billigaste modetidning.
Iduns Modetidning utkommer sålunda 2 gånger i månaden med ett stort och elegant 8-sidigt nummer, innehållande omkring ett 60 tal illustrationer med beskrifningar samt hvarje gång (ej hvarannan såsom de flesta andra modetidningar) åtföljdt af en omfångsrik dubbelsidig mön- sterbilaga med en massa tillklippningsmönster jämte tillhörande förklarin- gar.
Dessutom medföljer en gång i mån.
till alla prenumeranter en fin- fin kolorerad modeplansch, hvars baksida upptages af moderna hårfri- syrer.
Allt detta — den s. k.
14-dags-upplagan — erhålles för det billiga priset af endast fem (5) kr.
för helt år.
Af Iduns Modetidning utgifves därjämte en månadsupplaga med endast ett nummer i månaden.
Äfven denna upplaga åtföljes af mönster- bilaga och kolorerad modeplansch.
Priset för helt år är endast tre (3) kronor.
B a r n g a r d e r o b e n, illustreradt månadsblad för barnkläders förfärdigande och barnens sysselsättande, är den enda tidning i sitt slag i Skandinavien.
Ehuru ännu knappt tre år gammal, har denna förträffliga tidning, som verkligen utgör en skatt för hvarje moder, vunnit en ganska vidsträckt spridning.
Tidningen utkommer med ett elegant 8-sidigt nummer hvarje månad, in- nehållande omkring ett hundratal illustrationer med beskrifningar samt åtföljdt af en stor dubbelsidig mönsterbilaga med en massa tillklippnings- mönster.
I en särskild, rikt illustrerad afdelning erhåller modern en förträfflig hjälp till barnens sysselsättande i hemmet.
Prenumerationspriset för helt år är endast tre (3) kronor.
K A P E R T E] * illustrerad tidning för Sveriges, ungdom, har bland vårt lands uppväxande släkte genom sin fosterländska, äkta ungdomsfriska anda på få år förvärfvat en popularitet, som nu ställer den utan gensägelse främst bland vårt lands ungdomstidningar.
En större och varaktigare glädje kan alltså förvisso en mor eller far ej bereda sina söner eller döttrar än genom att prenumerera på » de- ras eget kära blad » för det nu stundande året 1898.
Prenumerations- afgiften för hel årgång är endast 3 kr.
Glömmen ej detta, föräldrar och ungdomsvänner, nu i julklappstiden!
Kamraten, som utkommer med två sextonsidiga nummer i måna- den och till jul ett extra omfångsrikt, präktigt julnummer, sysselsätter sig med allt, som kan roa och bilda den uppväxande ungdomen, gossar lika väl som flickor, underhäller och förströr på lediga stunder, för om- kring i vetenskapens och fantasiens riken, gifver uppslag till sysselsätt- ningar, » samlingar », idrott, lekar och slöjd.
Under årets lopp anordnas en mängd omväxlande pristäflingar med hundratals stiliga pris, och som följetong under 1898 meddelas en ytterst spännande och rikt illustrerad skildring för ungdom: » Den siste från ' Amiralen ' », af den framstående ungdomsförfattaren Frans Treuer.
Ett det kraftigaste bevis på det intresse och den verkliga kamrat- anda, som genom Kamraten väckts till lif bland dess unga läsare, utgör den sammanslutning dem emellan, som — ehuru ännu endast ett par månader gammal — redan omfattar flere tusen medlemmar och som bär namnet: " K a t t i r a t f ö r b u n d e t ".
Kamratförbundet är en sammanslutning mellan den svenska och finsk-svenska ungdom, som hyllar förbundets grundsatser och som — till dessas häfdande — antagit tidningen Kamraten som sitt litterära organ.
Kamratförbundets grundsatser äro uttryckta i följande program: en brinnande fosterlandskärlek, en ärlig sträfvan att väl fylla hemmets och skolans plikter, en öppen håg för oskyldig glädje, bildande lek, härdande idrott, ett vänfast kamratsinne i alla lifvets skiften.
Till ett inbördes kännetecken bära förbundets medlemmar det gemensamma ' H a m r a t n a ä r l c e t ' ' som af förbundet antagits, och som utgöres af ett gyllene K (» Kamrat förbundets » initial) på en beraldisk sköld, och hvilket märke tillhandahål- les alla Kamratens prenumeranter och läsare genom tidningens expedition.
Ett prenumerationskvitto på Kamraten för år 1898 blir med viss- bet en af de kärkomnaste gåfvor i de ungas » julklappskorg ».
FRITHIOF HELLBERG, STOCKHOLM, KTOGL.
HOFBOKTRYCKERIET IDTJNS TRYCKERI AKTIEBOLAG, 1 8 9 7.
Stockholm.
H.
PRSÄ ^rings-^üißtiDlagEt F.
L Kongl.
e m k e, Hofleverantör STOCKHOLM, RÖDBOTORGET, är sedan 30 år bepröfvad, erkänd oeh värderad.
rekommenderar ett välsorteradt lager af Specerier, Zonserver, Delika- Prisbelönt vid 7 världsutställningar.
iBKamm *.
tesser,, Sydfrukter, Viner alla slag, samt lämnar garanti för redbar redovisning af kassörer och förvaltare.
Tjänstsökande erhålla löfte om garanti att bifogas ansökan.
(G.
54 457) jloffs i JÆaltextøal^- Order frän landsorten expedieras fort och noggrannt, till billiga priser.
Riks- &amp; A l l m.
Telefon.
(G.
64021) L e w W H a \ v T v s Konc.
Amykostvål, Victoriatvål, Borax M.
FL.
S A M T Äkta Aseptintvål FÖR Den l ä m p l i g a s t e dagliga tidning M m I l Y w.
HUDEN Benzoétvål REKOMMENDERAS SÄRSKILDT SÅSOM NYTTIGA.
och b i l l i g a s t e för familjen är S T O C K H O L M S - T I D N I N G E N Nya, P r e p a r at: som innehåller svenska original i sin klipp-följetong (2, 4 0 0 boksidor pr år) samt en stor mängd svenska skisser och berättelser.
— S t o c k h o l m s - T i d n i n g e n som kostar blott 1 öre om daffen eller 3 i r.
60 öre för helt å r, är Sveriges mest spridda dagliga tidning-, i det att upplagan nu utgör nära 70,000 ex. hvarje dag Prenumeration sker vid närmaste postanstalt.
(G.
54 469) koncentrerade bakteriedödande munvatten.
ß ^ S f c C.
S.
B L O M B E R G Intygen af P r o f e s s o r e r n a S u n d b e r g o e h H a m m a r s t e n flaskans etikett torde beaktas.
(G.
54 466) Stockholm Tandpulver.
Prisbelöningai?
å Tandpasta.
i ßtoc^holm 1 8 9 7: f ö r utmärkt tvåltill GULDMEDALJ verkning.
* V i c t o r i a (ensamt h ö g s t a SF pris s o m utdelats) f ö r A m y k o s, % T a n d - p u l v e r, - pasta, - tinktur.
S I L F V E R M E D A L J 0 S T O C K H O L M.
Försäkringstagarn e erhålla 3 | 4 af v i n s t e n, som utde las antingen å r l i g e n eller efter 1 5 å r (vinstklass) och därefter årligen.
.
54 AS.)
Henrik (G PRENUMERERA P Å A F T ANNONSERA O Hela N B L A D upplagan 150,000 E ex. I Amykos Aktiebolag, Upsala.
Partilager i S t o c k h o l m h o s Emil Fredrikson, cg.
54226) HOFSLAGAREGATAN 4 B. Ü m i 225 ß I ä f f e a r s k a d l i g t SS s att dricka enbart, men om det blandas med en hälsosam kaffetillsättning såsom Vesterlånggatan 3 8 = S T O C K H O L M ^EKOIIMIENDERAR JVEoderma STÖRSTA ^ LAGER = S B Ä R P Å PLATSEN AF e l e g a n t a f l ass- ß ß V i n t e p ^ a p p o r II " SÅSOM: Pelskappor, Supé och Aftonkappor, 8 Pelskragar, Pelsrotonde, 35 * Plysch=Jacquetter, S K r a g a r &amp; C a p e s af impregnerad silkesplysch, Sidenkappor för supé och promenad etc. från de billigaste till de mest eleganta från Paris, Wien G u s t a f (G.
54 215.)
Åseptin HOFLEVERANTÖR H O S H.
M.
DROTTNINGEN.
T Glllll KlIlUll käpp-äffär 38 (Jahns Kapp fahr och modeller Merlin.
SAS) ß T O C K H O L M S m 8 K f l f F E - f l K T I E ß O I i f l G S I n t u b berömda i k a f f e 1, så kan Ni undvika att blifva utsatt för kaffeförgiftning och erhåller då den hälsosammaste, billigaste och mest välsma- kande kaffedryck.
DETTA INTUBIKAFFE förordas af de mest framstående professorer och läkare och finnes i paketer ä 25 och 10 öre i hvarje välordnad speceri- och diversehandel, men bör Ni akta Eder för alla värdelösa efterapningar, som gå under namn af äkta, prima eller andra namn och benäm- ningar, samt därför noga efterse att på hvarje paket är tryckt firmans namn: Stockholms Kaffe-Aktiebolag, samt dess fabriksmärke med ordet ^Patent », ty ENDAST DESSA äro verkligt äkta och innehålla den LÄMPLIGASTE, HÄLSO- S A M M A S T E och BILLIGASTE kaffetillsättning.
s tass i i (G.
54220.)
f l o l m b l o m, ik.
1 Stockholm.
Edra annonser befordras säkrast, snabbast och billigast genom S.
G U M Æ L I I Annonsbyrå, I
UNDERSÖKT och V I T S O R O A D T af 0« EDV.
SELANDER Docent i bakteriologi vid KaTolirtska Institutet Öfverläkare vid Kronprinsessan Lovfsas barnsjukhus Professor i Allmän hälsovård vid universitetet i Kristiania S tabsläkare, Assistent vid Prof.RoaKochs Institut für Infections Itankheitm i M i r.
Professor i hygien vid Universitetet i Prag ÄR UTAN GENSÄGELSE DET ENDA EXISTERANDE VERKLIGT TILLFÖRLITLIGA MEDLET FÖR 1878 M A L M Ö 1896 STOCKHOLM 1897 INAS och MUNNENS vård ö Stomaiol Tandpiiltver Tandpasta m e d 10 % korte.
Stomaiol.
[) « ' b ä s l a m e d e l f o r iNDERN * * och HUDENS rationella v ä r d.
tltställningsmontem 1 i Stockholm 1897.
KnHbH!
2 å 3 k o p p a r kaffe för dL Ö R E K R O N KAFFE användt som lufsats gör kaffet H O M O G E N T, SUNDT, V Ä L S M A K A N D E.
NÄRANDE och BILLIGT.
TILLVERKAS UNDER OFFENTLIG KON- TROLL OCH SÄLJ ES HOS DE FÖRNÄMSTA SPECERIHANDLARE I RIKET DÄR ÄFVEN VÅRT PATENTROSTADE KONSERVKAFFE " K I FINA BLANDNINGAR FINNES.
ID o k t o r C A R L S ETTERBERG som pä ltc;) iiivin i IMI butik in- köpt ett paket Kroiikaffc for analys intygar, all del imiehäl- ler fcaffem!
som ar kaffe !s fy- siologiskt verksamma bestands &lt;lel ocli hor arom af kaffe.
Handelskemisten Ingeniör JOHN LANDIN intygar om värt kaffesiimi- (jaf.
all.
det utom god arom.af verkligt ka / Te, iUben hade deltas fysiologiskt oerksamma bestånds de / ar, fwilkel icke oaril fUllet- med nugot pä oar marknad fö- rekomma / tde sunvgat.
