# ID: svediakorp-per1160
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1897
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 21,144
# sentences: 604
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, N:r 5 (476).
Iduns Tryckeri Fredagen den 5 februari 1897.
Prenumerationspris pr år: Idun ensam Iduns Modet., fjortondagsuppL Iduns M o d e t, månadsuppl.
Barngarderoben B y r å: kr.
» » » 5 5 3 3 F R I T H 10F Klara södra kyrkog.
1 6, 1 tr. A l l m.
telef.
6 1 4 7.
R i k s t e l e f.
Frida HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Ö p p e n kl. 10 — 5.
1646.
R e d akti o n s s e k r.
: J. Nordling.
10:de årg.
utgivningstid: Redaktör och utgifvare: Aktiebolag.
Annonspris: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
F ö r » P l a t s s ö k a n d e » o. » L e d i g a p l a t s e r » 25 ö r e f ö r h v a r j e p ä b ö r j a d t t i o t a l s t a f v.
L ö s n u m m e r p r i s 15 ö r e (lösmr endast för kompletteringar.)
Utländska a n n o n s.
70 öre pr nonp.-rad.
hvarje fredag.
Segerdahl-Nordström.
Den första skridskogångerskan i Stockholm.
» första Den Iduns skridskogångerskan alla läsarinnor med i en Stockholm? » satirisk u n d e r t i t e l n till d e t t a b i o g r a f i s k a u t k a s t.
Det — skiftning Jag v a r ej heller utan att redaktören g j o r d e d e t s a m m a, när j a g ringde p å i telefon frågade honom, fruntimmer, ligt område, i han det sin tid ö p p n a t nets om för Idun som varit banbrytande hon på det täcka kö- stålskofärder på glasta- ville h a en studie inom hör upprepa öfver ett n u m e r a helt och ett natur- stor och fiskrik, samt den lilla S t u b b s j ö n med h e t s f u l l t v a t t e n b o r t o m s t r ä n d e r af m o s s m a r k tre sidor o m g a f s Bergagården den tiden utsikt öfver åkergärden hade stamhåll, vägen, och af d j u p men » klefven », björkbeväxta på skog, den mörkt, hemlig- och gungflyn.
där varg o c h fjärde På lo sidan ägde på man u p p till k r o n o p a r k e n, ö f v e r o d l a d e kullar.
I denna på storartade växte samma gång leende natur utan annat och hon upp j ä m n å r i g t sällskap än en y n g r e k e t till E a n s v i n t e r p a l a t s.
H o n broder.
h a d e d e s s u t o m en hel del an- beläst och m å n g k u n n i g dra lämnade henne den första un- idrottsliga b l.
a. den egenskaper, att vara jägare, dervisningen h v i l k e t är n ä s t a n ä n d å m ä r k - ämnen värdigare.
nade man » Men veta, kvinna — Iduns inte hvilken kan svensk d. v.
s. h v i l k e n af prenumeranter — det Fadern, i en man, vanliga och musik hennes ovanligt skol- samt öpp- ö g o n för natu- rens under o c h fägring.
är ej att att hon förvåna sig på detta Det öfver, sätt lärde var s o m b ö r j a d e gå på skrid- älska skor ning, s o m gjort m i n n e n a där- i Stockholm, » redaktören.
» Jo, invände man kan skogen i en i f r å n till d e b ä s t a utsträck- bland alla så, lustigt n o g k a n m a n v e r k - m i n n e n, till m i n n e n f ö r ligen det, » lifvet.
H o n skrif svarade jag.
då i Idunas gjorde redaktören.
» Nå n a m n!
» af- Såsom af äkta entusiasm: j a g känt mig &gt; Aldrig så l y c k l i g, det följande torde framgå, har och glad, s o m när j a g jag rat på sökt Frida följa uppmaningen.
Göthilda des den Segerdahl 20 februari Vänersborg.
Hennes rar voro föd- 1845 i föräld- öfverjägmästaren, sedermera t. direktören för f. chefen institutet Gustaf kungl.
och Skogs- Segerdahl tysta, de borta vets t o m m a den var härliga från förblifva m i n första o c h sista kärlek. » Redan vid nio, t i o års ål- d e r fick h o n å t f ö l j a domsår förflöto — å Hunneberg i en senare tid europeiskt kif, skall vid barn- skogen pladder och och i Ja sällskapslif- och hans m a k a A n n a Cathari- HeDnes fri vand- skogen.
na Billberg.
har barriga stigarne doftande skogen, den långt hela skrifver själf m e d sin f a d e r tjänsteförrättningar och på jakter i de närmaste hag- markerna kring hemmet, men ryktbart g e n o m de storartade allt d e t t a t o g e t t h a s t i g t s l u t, kungliga älgjakterna d å ö f v e r j ä g m ä s t a r e S. å r 1 8 5 5 fadern — där ägde tjänsteboställe Bergagården, vackert mellan två sjöar: å af k o n u n g O s c a r I k a l l a d e s till belägen t. f. c h e f o c h d i r e k t ö r f ö r k u n g l.
Eldmörjan, Skogsinstitutet i Stockholm.
I D U N F l ä c k a s, trampas blef min lott i g r u s e t: V e k v a r stängeln, ej hon kronan h ö l l; 1897 M e n — ett regn k a n k o m m a, och m o t ljuset L y f t e s renad den, som djupast föll- A.
Familjen flyttade nu tillhufvudstaden,hvarest g a f s e j tillfälle till n å g r a ä l g j a k t e r, m e n så reguliär fick skolgång, läxläsning och musiklek- då svenska skogens yppersta tioner aflöste d e t förra o b u n d n a friluftslifvet.
betala vapenhvilan E m e l l e r t i d är S k o g s i n s t i t u t e t m e d d e s s v a c k r a ström park Nerike.
ett var skäligen förhållandet fridlyst område, ännu mer då de b e b y g g d a kvarteren fram till d e n n a u t k a n t.
dahl kunde vid och denna ej hunnit så tid, rycka Unga fröken Seger- därför så o g e n e r a d t som helst år double p å ä l g.
men till afflyttar N u är h o n b o s a t t i Ö r e b r o, inom den närmaste framtiden hufvudstaden.
Rikt begåfvad på hufvudets och hjärtats vägnar, har fru o m r å d e och p å D j u r g å r d s b r u n n s v i k e n öfva sig förstått att tillvinna sig sympatier i skridskogång, i hvilken sistnämnda hon hon snart var år blef särdeles framstående.
1858 som vaktmästaren fröken Lindboms Det Segerdahl vid samt Skogsinstitutet under kommit och i Segerdahl-Nordström städse friluftslifvet beröring angenäm eller med.
hela särdeles tilltalande, på intet Skogsinstitutet, hända kunde äga anledning då de enda fruntimmer hvilka idkade i hufvudstaden, denna idrott.
Vintern 1865 litteraturen så dem, liflig hennes uppträdande sätt af familjerna Sprittande dotter började gå på skridskor på isen nedan- de i är h e n n e s k o n v e r s a t i o n, för och veterligen voro i där h o n sköt sin ryktbara ränna på skidor i backarna i n o m institutets sport högdjur m e d ränta, när fru Nord- 1 8 8 4 f l y t t a d e till M a r g r e t e l u n d Det var » karlavulet, » har hon som man må- att f ö r m o d a.
gjort insatser I genom å t s k i l l i g a ö f v e r s ä t t n i n g a r, o c h till u n d e r t e c k - — 6 6 k o m emellertid den b e r ö m d e » skridsko- n a d s n o r d i s k a årsskrift kungen » sept.
1 8 9 7) har h o n con amore tecknat m ö t e t Jackson Haynes D e t u p p s e e n d e han drig har någon Stockholm.
v ä c k t e v a r o e r h ö r d t, al- skridskoåkare blifvit uppmärksammad ren.
till mera eller v a r i t s å h ö g t u p p b u - Anderson.
i Sandaskogen med » Jägaren » sin första Hugo (3:eårg., älg.
Samzelius.
P å i s e n o c h p å flere af h u f v u d s t a d e n s t e a t r a r, p å s k r i d s k o b a n a n v i d d e t s. k.
Sill- hofvet (utanför Hellstrandska huset vid Ny- broviken) dit han han och på kungliga upprepade skridskobanan, gånger inbjöds, skridskoåkningen rent visade af s å s o m Moderns plikter mot sina döttrar skön k o n s t.
H a n fick b å d e m a n l i g a o c h k v i n n l i g a elever i m ä n g d, med honom för hofvet och fröken Segerdahl beträffande giftermåls ingående.
åkte såväl enskildt s o m offentligt in- och Andra allmänheten v i d ett par u p p - visningar m e d hans elever.
Till m i n n e häraf fick af hon mottaga en liten en dekoration, guldskridsko » att I Jet v a r g l ä d j a n d e att f ö r n i m m a d e n t a n k e, bestående å som bröstet Kärleken till skogen, lusten för grafi hennes kanske bästa minnen, v i n y s s h ö r d e h e n n e själf y t t r a.
dock äldre anor bland skridskogången och af såsom i föregående Jakten har Emellertid århundraden och så, förblifva kommer att lär det väl denna aldrig i Dianas fotspår.
Ar 1868 Sanda i Södertörn i dennes broder.
sköt h o n särdeles de Eedan kvällarne sträcket brukade hon » kullor » helt såsom byte.
på Ej bland En ga ett Skogsinstitutet familj i S. 1874 år Haddorps län, och bosatte Upsala.
s i g d å m e d sin Här ingick fröken äktenskap m e d landtbruksskola Bernhard Nordström.
i Frida direktören för Östergötlands På slättlandet på, plikter föräldrar kunde m o t sina barn.
att Dock s o m f ö d a b a r n e n till så svårt för det stora sig i g e n o m.
flertalet Mig synes, borde vid allt f r a m h å l l a s uppfost- föräldrars plik- Till förklaring plikter m o t barnen, ingående.
hvar människa inser, faktorer resultat.
* Detta poem har sin lilla förhistoria.
Jag hade utlofvat föreslå damernas skål vid Publi- cistklubbens årsfest forliden lördag å Grand Hotel, men sånggudinnan infann sig så sent hos mig, att skålen måste utbringas — och utbragtes också mycket vackert — af en annan.
Jag sänder nu i stället » Idun » poemet, efter det blef färdigt, och höjer på så sätt mitt glas för » Iduns » alla älsk- värda läsarinnor.
Författaren.
De för Jag sammanföra d e s s a t v ä n n e f ä l l d a i d u b b e l s k o t t eller nådigt afsked från direktörsbefattningen vid för- uppväxtår, att med vid en erfarenhet så viktig och hand- ling s o m äktenskap måste ' räknas m e d mån- skottlista, 1 8 6 9 erhöll öfver jägmästare Segerdahl tanke f a l l af f ö r ä l d r a r s förstånd g e n o m s. k.
double.
Ar i mina lärare, sina sina b a r n, så skulle vi få b å d e bätt- giftermåls tid från än sedermera, af mot en m o d e r s plikter m o t sin dotter beträffande morkull- mindre katekesen, plikter orsak och följd, framför cifikt ofta h e m f ö r a tre fyra dussin älgar stå p å h e n n e s af n a s ä g a s, m e n d e n n a u p p s a t s g ä l l e r ett s p e - sällskap väl och säkert, och stämningsrika plik- och bevis härför skulle ofantligt m y c k e t k u n - fröken vid denna allt barnens re b a r n o c h b ä t t r e f ö r ä l d r a r.
m e d j ä g m ä s t a r e n, friherre C o n o n Cederström och några ter m o t S e g e r d a h l sin första älg, h v i l k e t tilldrog sig å egendomen hafva ran träder sköt utan mellan när en d a m i större och verkligen energiskt denna att e n d a s t p å d e n n a g r u n d, d e t t a f ö r h å l l a n d e » d e t s v a g a r e », ä n a t t d e t alltid b l i r s ä r d e - utsträckning till » föräldrars exempel på, huru detta tillämpades oftast detta lifvet, r ä t t eller o r ä t t b e t e c k n a s å s o m les a n m ä r k n i n g s v ä r d t, är: I min b a r n d o m inplan- att lyckligt k ä m p a att b l i f v a a l l m ä n n a r e i n o m d e t k ö n, som vi m e d i öfverskriften tanken är d e t j u f ö r ä l d r a r n e, vara idrott och såg j a g än s å t. e x.
g j o r t s i g k ä n d a s å s o m k ä c k a » jägarinnor ».
framför föräldrar äldrar, — • flere af v å r a d r o t t n i n g a r prinsessor hafva tades bio- det täcka könet Den ter m o t sina b a r n.
» jaktens har skänkt föremålet för denna ligger uppsats.
bäras ».
idrott täflingsartiheln.
att k o m m a skall till e t t nu försöka de största och här lyokligt nedan viktigaste.
äro: 1.
K o n t r a h e n t e r n a s ekonomi, 2. d:o. inbördes 3. d:o släktlif, h ä l s a o c h å l d e r, kärlek, 4. d:o religiösa 5. d:o uppfostran, grad, 6. d:o mål.
åskådning, bildnings- begåfning,
IDUN 1897 Hvad så nu den första punkten beträffar, Med har j a g satt d e n först, e m e d a n j a g an- ser, a t t e t t l y c k l i g t ä k t e n s k a p om icke d e n punkten erkänner, att d e n af de flesta Jag mödrar väl beaktas, tyvärr m å n g a gånger på bekostnad af ö f r i g a h ä r p å p e k a d e Men erfarenheten faktorer.
måste v i k t e n af d e n n a f a k t o r.
komstsiffra, så månget erkänna en i n - s o m är o m ö j l i g att underskrida ungt m e n det gifves ock- par, s o m m e d i öfrigt d e bästa förutsättningar, genom som en giftermål m e d en ung man, har fast anställning anställning, ter, all h a n s m e d måttlig lön, s o m kräfver tid.
alla h a n s k r a f - T y v i se ofta på, att r i k e d o m e n exempel g ö r sysslolös, o c h vi veta att s y s s l o l ö s h e t e n ä r a l l a l a s t e r s m o d e r.
J a g också D e t gifves vid lefnadsinkomsterna, största glädje b ö r dock m o d e r n kun- na förorda,ett är o m ö j l i g t, f ö r s t är o r d n a d.
35 m a k t e n af sin menar, att dottern kunna bibehålla icke Är har tid o c h tillfälle så framtiden eller så p a s s årligen har större utsikter att sin m a n s kärlek, n ä r d e n n e till snedsprång.
betryggad genom stor afsättas inkomst, pension att något kan för gamla dagar, då tror före- jag ställningar, » rusa sta ' o c h gifta s i g », s å s o m vi let, säga, trots o f v a n n ä m n d a lägsta inkomstsiffra.
äktenskap, s o m j a g n u skall behandla, kärlek, Så utan att reflektera, komma barnen, t r o t s alla därmed äfven ökade unga flickan har förut lefvat, knappt om äfven d e f a k t o r e r till e t t l y c k l i g t fin- nas.
utgifter, så s m å n i n g o m f a t t i g d o m o c h elände.
Den modern kan m e d lugn förorda giftermå- Den andra kärlek.
faktorn kallar Ett ömsesidigt jag tycke inbördes borde vara kanske, m e n d o c k i lugn i sina föräldrars fa- u p p s l a g e t till h v a r j e ä k t e n s k a p.
I, s o m h a f v e n m i l j.
O c h så, k a n s k e t v å å r d ä r e f t e r, r å k a r h o n den i själfva n ö d i e g e n f a m i l j, o c h till r å g a p å o l y c - kan mister h o n sin m a n s kärlek.
sant, det gamla o r d s p r å k e t: » när men tittar ken genom ' fönstret. » in genom naturliga, fysiska följa smuts, T y d e t är fattigdo- d ö r r e n, så flyr O c h detta kärle- af helt orsaker.
M e d fattigdomen slarf, t r a s o r o c h otrefnad.
nittio fall af h u n d r a är m a n n e n s natur så- är, r e n o c h h e l o c h s n y g g t k l ä d d, m e n n ä r h o n börjar blifva ' ' osnygg, får h a n leda känt bara förstår smutsig o c h trasig, d å för henne, j H a r ni en gång denna lukten af också detta.
D e t är icke ni fattigdom, då lätt för e n hustru, s o m knappt har brödbiten för dagen, a t t f å tillfälle till e t t b a d eller a t t hålla sig hel, afhålla smuts och ohyra, s o m är vanlig i f a t t i g m a n s bostad, ditförd ske af f ö r e g å e n d e generationer.
kan- H u r u skall h o n d å k u n n a v a r a t i l l d r a g a n d e f ö r sin m a n?
Det b ö r vara en moders plikt att framhålla allt d e t t a f ö r s i n d o t t e r, o m h o n står i b e - grepp att kasta sig i e t t d y l i k t Motsatsen härtill, äktenskap.
när dottern vill taga en m a n endast för hans r i k e d o m s skull, synes mig icke böra förordas, m e n är lyckligare ä n a t t g i f t a s i g till f a t t i g d o m.
kan en moder ter.
på vilja Fattigdomen tillönska sin dot- D e t ser ibland så vackert, poetiskt u t papperet, hjärta », det i icke är i romanen, såsom det bedrägeri.
så verkligheten, I unga se!
» e n k o j a och ett skönt Studeren flickor, heter.
Men det i lifvet, fån I själfva D e n första t i d e n af ä k t e n s k a p e t håller den varma kärleken tycke uppe- den mera ide- icke kunnen förklara, hvarpå beror.
de bägge ungdomarna ofta alldeles den unga om detta D e t är ett visst n å g o t, s o m drar I d a n, att h a n älskar sin hustru, så l ä n g e h o n personliga erfarenheten, I veten, att I omedvetet, flickan till hvarandra, men modern bör kunna varsna till det, h o n är v a k e n o c h intelligent.
H u r u o f t a s e vi i c k e, a t t e t t s å d a n t t y c - ke träffar o v ä r d i g har g e n o m ningar, fått osunda den person, och romaner, osunda föredömen högst att dottern teaterföreställ- i verkliga lifvet oriktiga uppfattningen, att kärleken icke låter h i n d r a sig, o c h s å h ä n - gifver sig d e n unga flickan åt sin böjelse e g e n t l i g e n e n d a s t af d u m h e t.
K ä r l e k e n lå- ter visst leda sig o c h det utan vidare obe- hagliga följder, o m bara modern, som ju bör stå sin dotter närmast, har klokhet n o g att upplysa förnuftets mot dotterns känsloruset.
klart bör gryende böjelse med ljus o c h stöder dottern i k a m p e n H o n b ö r ifrån b ö r j a n f å f ö r s i g, a t t d e t är- m ä n n i s k a n, s o m behärska behärskas.
sina Det känslor, fordras b e g ä r, m e r än s t u n d e n s aldrig låta sig mer än tillfällets ljufhet för att m e d n å g r a u t s i k t e r till v a r a k t i g l y c k a b i n d a s i g för lifvet.
af Många hafva blifvit tillfälliga o m s t ä n d i g h e t e r, nesförvirrande bedragna såsom bal, en förtjusande en sin- skogsut- f ä r d, e n b å t f ä r d i h ä r l i g t m å n s k e n m.
m.
, till att b i n d a s i g till e n f ö r e n i n g, s o m kanske k o r t d ä r p å v i s a t s i g v a r a d e r a s lifs s t ö r s t a misstag.
M e n u n g d o m e n har ofta stor skuld härtill själf, d å d e n icke tager h ä n s y n till äldres erfarna råd.
Men j a g måste också varna för att leda ala k ä n s l a n, t r o t s s o r g l i g a o m g i f n i n g a r, m e n dottern in i ett äktenskap utan eget tycke.
vänta, när mättnaden Sådana äktenskap borde kommit, nyhetens be- hag försvunnit för mannen men kallt o c h så fattigdo- g r i n a r till m ö t e s f ö r h e l a lifvet, ma.
hon I aldrig få förekom- ett sådant förnedrar h o n sig själf, g e r s i g till s p i l l o k a n s k e f ö r a t t l y d a d å är s ä l l h e t e n s l u t.
O c h b e t a n k e n a n s v a r e t viljan h o s föräldrar, för att få ett h e m, för a t t s k a f f a till v ä r l d e n b a r n, f r å n f ö r s t a l e f n a d s - att blifva d a g e n p r e d e s t i n e r a d e till f a t t i g d o m, till p r o - sakerna k u n n a vara m å n g a h a n d a.
letariat.
ömsesidiga t y c k e t b ö r finnas, vörda De komma icke i en framtid att o c h välsigna sina föräldrar, n e j, d e, kanske fördöma den stund de födts.
— dotter e n dräglig tillvaro, trots att dottern älskar h o n o m, skar h a n h e n n e.
ende m e n i de flesta f a l l äl- friarens ut för d e n olyckan, till slut icke b r y r sig o m h e n n e.
M e n h o n b e - af t r y c - Fördelaktigare för dottern är d o c k n a t u r l i g t v i s, o m h e n n e s k ä n s l a f ö r e - nas m e d d e n rike, oberoende p å så sätt, att h o n föregående lif m.
m.
s a m t till- eller a f r å d e r g i f t e r m å l e t och genom e t t eller t v å å r s f ö r l o f n i n g s t i d pröfvar tyckets värde.
- (Slut i nästa n:r.)
* i Natur- att m a n n e n höfver icke dessutom bära olyckan Nej, det men det bör karaktär, I c k e valde en rik, obero- l i g t v i s k a n h o n ä f v e n i e+t s å d a n t ä k t e n s k a p kande fattigdom.
för att f å en titel, j a, or- af m o d e r n m a n till h u s t r u e n flicka u t a n f ö r m ö - genhet, o m h a n icke älskade henne.
råka kontrolleras efterforskar D e n rike friaren d ä r e m o t k a n b e r e d a e d e r icke försörjd, mannens.
V i d R a f f e t.
Amatörfotografier af Hugo Falk.
» Hvad skola vi äta? » I illa fru Eva var alldeles öfver sig gifven.
Det var e j m e r än nätt o c h jämnt, att hon icke snyftade högt, där h o n satt o c h vände bladen i Hagdahl, s o m j u annars är unga fruars säkra tröst o c h hjälp, när d e t tar slut på matlagnings- m i n n e n a — vanligen särdeles d i m m i g a — h e m - ifrån.
Nu hade h o n gett sin doktor f e m mid- dagar, o c h m e d den sista v o r o hennes kunskaper på köksgebitet totalt slut.
Också s k y m d e s hen- nes vackra bruna ö g o n af svällande tårar, då h o n lät d e m ila sida efter sida, u p p o c h n e d i Hagdahl f ö r att finna något s o m kunde smaka &gt;d:r Erik N o r d e n s t a m, m o t t a g n i n g k l.
i l — 1, sön- o c h helgdagar 2 — .3, » s o m det s t o d p å d e n n y målade skylten v i d portgången.
Till slut skjutsade hon både K a j s a Varg, Hagdahl, Cadier o c h Kall- stenius åt sidan o c h började helt bitterligen gråta, ty h o n var absolut au bout de son latin, o c h intet annat återstod än att flytta h e m till sina dyra föräldrar igen — hvarför skulle h o n vara en laggift u n g fru, då hon e j ens k u n d e b j u d a sin utarbetade o c h varghungrige äkta m a n så m y c k e t s o m en enkel k la daube, då h a n k o m från sina utslitande g ö r o m å l?
Och ingen hade h o n att vända sig till, ty d e n varelse, s o m platsbyrån påstått vara en ren ängel i en kokerskas h a m n, hade e j visat sin förmåga i annat än att slå s ö n d e r en af d e äkta blåhvita tekopparne — dussin et var ohjälpligt defekt — och att m e d sura m i n e r drifva frun från sina bäddningsbestyr, då den unga m a t m o d e r n i all- sköns välmening ville lära henne att vika lakanet jämnt öfver täcket.
Men g e n o m tårarne kastade fru E v a emellertid en blick på klockan o c h sprang bestört u p p, glömmande sin rättmätiga harm m o t föräldrar- ne, s o m e j strängt hållit henne ifrån franska grammatiken o c h till spiseln o c h dess mysterier, ty klockan slog jämnt fyra klingande slag o c h kl. 5 på minuten skulle maten stå på bordet.
Hur hon vredgades öfver den malplacerade spar- samhet, s o m k o m m i t hennes m a n o c h henne att nöja sig med en enda tjänarihnå det första året!
H a d e d e t också kostat litet mera, så hade h o n d o c k e j riskerat att se sin arme man d ö af svält!
Emellertid var allt detta n u ingenting att göra vid, maten måste kokas, huru det än skulle gå till.
Och efter långt betänkande.
bestämde h o n sig för » klar buljong » — d e n beskrifningen lät så ledig i kokboken.
Sedan kunde man då taga » blandadt kött », ty det b o r d e heller e j vara så särdeles svårt att åstadkomma.
O m h o n ändå hade vågat k o m m a m e d » lamkött m e d dillsås » o c h turska b ö n o r — ty det kunde h o n så ut- märkt väl laga, m e n f ö r det första hade h o n ut- fodrat sin herre o c h m a n m e d turska b ö n o r i onsdags o c h m e d lamkött i torsdags, så att det var nog inte lönt att upprepa experimentet på freda- gen, o c h f ö r det andra hade h o n inte så alldeles klart f ö r sig, o m dessa två goda saker passade så synnerligen väl tillsammans.
Stackars lilla fru E v a!
Så roligt det är att vänta sin man, då man är i d e t stolta medvetandet att en oklanderlig middag står på bordet, så oroligt kan det vara, då man har allt skäl i världen att förmoda, d e t middagen minst af allt är idealet af » dagens y p - persta njutning ».
M e n u p p n u bara!
Buljong o c h blandadt kött samt e n syltad ananas sen i förrgår.
D e t låter j u inte så illa.
Men vid spisen lät det inte uppmuntrande.
Oaktadt elden — alldeles efter läroboken — var » svag m e n j ä m n », puttrade den på ett minst sagdt retsamt o c h oppositionellt sätt, o c h frun blef allt nervösare v i d d e ironiska sidoblickarne från Matilda — tjänsteanden — s o m, hur h o n vände sig, likväl tyckte hafva till sin speciella uppgift att hålla ett vaksamt öga på sin mat- moder.
H u r det n u blef — kl. i) var bordet dukadt m e d en extra uppsats b l o m m o r för att öfverskyla middagens skröplighet, o c h frun själf var så söt o c h rar, att man godt skulle kunnat äta u p p henne i stället för hennes kokboksmiddag.
Pingeliping — n u ringde det, o c h hemmets manlige behärskare trädde in i helgedomen.
Hans i anatomisalar o c h laboratoier tränade näsa kände genast doften af vidbrändt, m e n till hans berömmelse vill jag nämna, att han ej alls b r y d d e sig därom, utan hälsade sin lilla hustru m e d en hjärtlig kyss.
Så satte de sig då till bordet, där Erik, s o m j u i alla fall var sig själf närmast, började beskrifva ett intressant sjukdomsfall — » och kan du tänka dig, Eva, att gumman blef så förtjust i mig, då j a g blåste bort lmfvud- värken, att j a g måste frukostera m e d henne.
Två stora kal (kotletter o c h ett stort päron, héd- sköljdt ined ett glas gammal madeira, som verk- ligen inte var oäfven. » Fru E v a drog en suck af lättnad, men såg på samma gång rätt bekymrad på sin man, s o m åt
IDUN 36 sin soppa m e d ett hjältemod, s o m stod öfver allt beröm.
(Hvad är för öfrigt en halftimmes pina m o t ett m o l n på din hustrus vackra, hvita pan- na, Erik?)
Denna lilla parentes måtte han hafva tänkt på själf, ty när han tömt sista droppen af soppan, bad han o m en portion till m e d en så förtjust min, att Eva, så middag det var, inte kunde låta bli att sträcka sig öfver bordet och ge h o n o m en kyss rätt på munnen.
Så k o m då det blandade köttet.
All själf öfver- vinnelse har sin gräns, o c h Erik kunde ej un- dertrycka en rysning, då han såg locket tagas af anrättningen.
Nog var det blandadt alltid, m e n ack hvilken blandning!
Det såg ungefär ut, s o m om man slaktat hela Noaks ark — in- klusive den förhistoriska farkostens ägare m e d familj — o c h rört h o p det i en karott.
Försik- tigt lade den ö m m e äkta mannen för sig ett par af de bitar, s o m sågo naturligast ut, och ankla- gande den förskräckliga änkenåden o c h hennes kalfkotletter, för att han ej kunde förtära mer, sväljde han bitarne utan allt för många grimaser, o c h hade till och m e d det modet att fiska u p p en bråkdel » l e g y m e r ».
Men huru mästerligt spelade ej sen unge h y c k - laren efter middagens slut fråssaren, som håller på att få slag af öfvermättnad!
Och huru rasade han inte öfver sin otur att behöfva åter besöka den odrägliga änkefrun — hon m e d hufvudvär- ken o c h kalfkotletterna!
M e n bara på en half- timme.
Ville lilla Eva vänta m e d kaffet?
Och med tragisk resignation drog han på sig öfver- rocken för att begifva sig till sin besvärliga patient.
På tre kvart var herr doktorn åter hemma.
Med en suck af lättnad slog han sig ned i län- stolen o c h drack sitt sköna kaffe i ljuflig mak- lighet.
Och m e d en lustig liten min snoppade nådig frun hans cigarr o c h skålade m e d h o n o m i ett glas curacao triple sec, s o m hon till hans båtnad o c h belöning ställt fram.
Och hur kelade h o n inte m e d h o n o m, drog kudden rätt bakom hans nacke och flyttade fram cigarrkoppen o c h gjorde allt för sin stackars, utsläpade o c h utslit- ne m a n!
Och hur o n d var h o n inte på den gamla frun, s o m skulle hafva hufvudvärk just strax efter middagen, och hur villigt instämde han inte i hennes missnöjesutbrott!
Men hvad skulle fru Eva hafva sagt, o m h o n vetat att han visserligen ordinerat ett pulfver antipyrin åt en gammal g u m m a på förmiddagen, m e n att denna aldrig i sitt lif bjudit någon på kalfkotletter — tacka Gud att de räckte åt henne själf — o c h att den förnyade konsultationen på eftermiddagen bestod i att doktor Erik kilade af till närmaste restaurant, där han förtärde en stor portion rostbeaf m e d portugisisk lök o c h drack två half va pilsner?
H v a d skulle h o n hafva sagt?
Jo, sådana kunna de vara, de där äkta m ä n n e n!
ingen - 1 jubileum.
onsdags, köping &gt;A fest — den en den flickskolans Redan 3 dennes, anslående högt i Jön- betydelsefull ansedda Storckenfeldtska femtioårsjubileum.
år 1 8 9 3, i s i t t n u m m e r f ö r d e n 5 Vi den flickor, om s i g att ä g a g r u n d l i g a och därför äfven da nes ofvannämnda platser.
h ö g a ålder n u m e r a dervisningen, sin skola Den ma i bildningsanstalten.
lifsgärning som nyss samt o m firats.
ej längre deltaga i un- m e n h o n följer med den lärarinnans förmån, ställt sig åldriga som gjorts i anledning hade — när kert b e l o p p, o c h ä n n u inflöto då nästan dagli- gen penningar, ej voro ehuru bidragen i allmänhet så stora, e m e d a n verna utgjorts Angående e n s t o r d e l af ele- af m i n d r e b e m e d l a d e själfva flickor.
högtidsdagens firande v a r af s i k t e n a t t p å f ö r m i d d a g e n s k o l a n s n u - varande elever uppvaktning att på e. gamla af lärare fröken en och del åtsk.
skulle firande och hos m. prästmän skulle göra sin Storckenfeldt, forna elever, och några a n d r a v ä n n e r till samlas i hennes den bostad en enkel fest, då äfven till den in- s a m l a d e g å f v a n s k u l l e ö f v e r l ä m n a s till h e n n e.
Bland fanns de präster, s o m då voro i n b j u d n a, äfven e t t p a r af f r ö k e n S t o r c k e n f e l d t s i spetsen för festar- Aurora Storckenfeldt hon först fyllde sist- år.
V i d 3 0 års å l d e r sin skola, o c h har den Ja, vintern är behaglig, uppfriskande, fastän jämföras sommaren med ljumma luft o c h gröna de, som mer om mig ofattbart, draga påstå Kära och än s o m m a r e n.
hela var ej afundsjuk våra glada är e n g a m m a l genäm som är idrott.
all att luften.
Den unga tagen genom det kontoret och flicka, blott skidvädret?
Aftonen sysselsatte sång och roande Fröken d e m m e d bibelläsning, berättelser.
Storckenfeldt t i d v a r i t en v a r m träget hela dagen begifva hvar dessutom all- missionsverksam- heten, och under en lång följd af år sam- förstås, nen.
En ning kan då trött, dels kan skarpt och » Jag v e t af e g e n erfarenhet » s k r i f v e r till I d u n e n af h e n n e s f o r n a e l e v e r t. ex. hennes voro och vi motsågo uti hennes ä m n e n — är synnerligen alltid examen den m e d heder, — nå- h e l l e r i c k e s l o g f e l.
— N u m e r a är naturligtvis alls icke h v a d hon utan m a n märker nog, både på men kärleken komma ett allmän hennes varit, att å r e n t a g i t h å r d t kropps- och själskrafter, till o c h i n t r e s s e t f ö r skolan s ä k e r l i g e n a t t, så l ä n g e h o n l e f v e r, v a r a d e t s o m lifligast u p p f y l l e r h e n n e s s i n n e.
» på står du nu, häst, och väntar månader tambur.
jag, min Du fastän skidor.
ditt du kappa, som ej bit socker.
i synnerhet varit u t m ä r k a n d e f ö r d e n S t o r c k e n - tiender, feldska s k o l a n, är a t t alltid e t t s t o r t a n t a l af vrån, som e l e v e r n a g e n o m g å t t d e n s a m m a m o t h a l f eller snart är sedan skärp jag stål- stall, d. v.
s. min lika otålig som känslor.
dig för att d o c k, att hämta jag hör ens förstår att n j u t a af Du sneglar skidorna, ville det min som du skadeglad stå säga: tur, klädedräkt.
Men r e n t af t r ö t t n a r d ä r p å.
äro en kort k l ä d n i n g den d e m i ett s t y c k e om midjan.
delade trikåbyxor, äro i mitt hindra tycke alltid oundvikliga liga.
vid sitta att och öfverflödig, börja vara sig v a r m äfven D e t k a n låta öfver- sant, att en vanlig ändå klädningslifvet Har man genom med är af t j o c k t, ett v ä g s t y c k e att gå, staden, innan m a n vill löpningen, de förarg- är till f y l l e s, j a, till o c h om mjukt tyg.
ex. kjolar får p å i n g a villkor är sommarkofta ylle- knäna, mycket snart löper m a n men Men till v i d i synnerhet vid kullerbyttorna 10 graders köld.
drifvet, Madningen föredraga, ty äro Ytterplagget för tjockt, t. som och Man kan o c h.
sätta Under kjolen lämplig.
och behöfver man jag på bredvid » ja, vänta af vaktar en dina dig med skidorna under armen, ja, blotta ken på jag, mer än två kan visa dina tycker att m a n det förestående värma blodet.
och j a g tycker riktigt s y n d o m icke s e d a n f o r t g å t t u n d e r a l l a d e s s a år.
H v a d s o m min hederliga bestämclt då j a g går förbi dig stampa, dig, i är den Huf- eller ändå ej frukta förkylning, ty den raska marschen $ är och för hela dagen.
är e n l ä m p l i g skidlöpning kan D a m e r vintermorgo- g o d t stå ut m e d, ck förfärdiga — m e d l u g n visshet o m att skulle g e n o m g å som uti n å g o t i sitt s l a g framstående, vi lektioner sig i v ä g, i trefligt e t t l ö s t s i t t a n d e lif o u n d g ä n g l i g a.
klart h u f v u d s a m t en ovanlig u n d e r v i s n i n g s - förmåga.
är i b ö r j a n tror, att j u s t n u talas så m y c k e t o m k v i n n o d r ä k t e n s förbättring, H o n h a r a l l t i d ä g t ett o v a n l i g t man Det v u d v i l l k o r e t u t o m f ö r e t a g s a m h e t o c h en rör- lig kropp Vid — mindre lämp- i den friska man missionen vecka i hennes hem.
dag, behålla o c h e n h a l f till t v å t i m m a r s l ö p - l a d e s e n s t o r a r b e t s f ö r e n i n g till f ö r m å n f ö r hvarje Men sjunde sig af l å n g t i mörkret.
piggar upp humöret har v ä n af eller a f t o n e n, så- är n o g stiga u p p tidigt o c h g e en stund på använda l i g f ö r l ö p n i n g, t y d e l s är d e n s o m a r b e t a t sällskap o m k r i n g på gatan utan tillsyn, och arbetet vet, hur länge m a n får skoleverksamheten, d ä r i g e n o m att h o n u n d e r sprungo friska h v a r s d a g är u p p - regelbundna återkomma öf- an- ej n ö j e r sig m e d s ö n d a g a r n e.
hvem du är l i k - locka ut i den den tidiga morgonstunden dessa väl äro en mycket eller a n n o r s t ä d e s, m å s t e vida hon då oss; Dess första förtjänst annans söndagen som snö skidlöpning e j alls s å s v å r t, s o m m a n en del barn, ski- svårigheterna den, som i Jönköping först började söndags- sig i n b j ö d på midt bland bekantskaper.
första verståndna, mer b e p r ö f v a d v ä n, skidorna där- e m o t alldeles n y a de är före- sommarfärder, ej till s o m att världen tycktes ligga framför När ja, Detta ljuset, s o m att pårninuer m i g om finnas lifvet.
stålhäst, is kan Visst det vore mig än Du och ej m e d dess solsken, ängar.
mörkret framför dorna!
förstås, sig t y c k a lika m y c k e t, vintern älska d ö d e n härdande den, allra f ö r s t a s ö n d a g s s k o l e b a r n; h o n v a r n ä n i l.
Ibland lidne annandag jul 80 öppnade den d e t t a s k r e f s — r e d a n u p p g å t t till ett r ä t t v a c - fram- h e n n e s f o r n a ele- rangementen.
Fröken alltjämt intresse.
till af s k o l a n s f e m t i o å r s - j u b i l e u m, min- t a c k s a m h e t s s k u l d till en af d e som dock oförminskadt penningeinsamling V i stå för d e s a m - stående Jönköpingsdamer, ver, k a n till f ö l j d af sin mera kortfattade notiser o m hen- vackra nesfest, kunskaper alltid m e d l ä t t h e t f å t t g o - Fröken Storckenfeldt b ä t t r e t i d e r m e d sol o c h v å r, o c h d å f å n i säkert k r y p a in i g a r d e r o b e n, där j a g inte får plats. » tillfälle a t t se- h v i l k a g e n o m g å t t s k o l a n, alltid f å t t namn Aurora anse oss därför n u k u n n a inskränka oss till n å g r a flicka d a n själf k u n n a försörja sig, särdeles s o m de h v a r s n a m n så nära f ö r b u n d i t s Storckenfeldt, med funnits fattig mången m a j, b r i n g a d e I d u n b i l d e n af d e n n u å l d e r - stigna, högt förtjänta kvinna, fröken t. o.
m.
Storckenfeldt d ä r i g e n o m för- hon firades det skaffat got och har och har fröken historia En flickskolas femtioårs- så år, d å m e r ä n h a l f v a a n t a l e t v a r i t f r i e l e v e r, » att • • ' ... afgift; 1897 i ni, blott om vantar.
Under kölden Vid ena paret det först är nöjet sitter den stark, förorda t v å fickan att h a till h a n d s, hårdt i pannan, användas, bäst bör är förkastlig; men H v a d nu fotbeklädnaden är a t t b e g a g n a äro n o g l a p p - p j ä x o r n a förträffliga, Detta Vill en äfven kan den ganska läderskängor, fallet man med lätt beträffar, men o c h ej heller synnerligen är och om d e n sättas ner i filthatt.
dyra par Skinnmössa, nacken, väl att löpningens början stoppas det i skall tan- d e n n a p r o m e n a d vill a n v ä n d a blir v å t t.
som är n o g äro starka.
raggsockorna.
en g å n g för alla göra d r y g a utgiften för ett par smor- så har man en öfverdådig,
IDUN 18Ö7 varm, för väta o g e n o m t r ä n g l i g outslitlig las fotbeklädnad.
mjuka böra de trots efter För den och ständiga begagnandet nästan att bibehål- blötningen sättas u p p på särskildt g j o r d a läster o c h s m ö r j a s m e d v a - selin eller a n n a t f e t t ä m n e.
D e norska skidorna ende, men dyra.
bli Kunde här i man Sverige alldeles för d å h o p p a s, att de hölle längre, vore bräckas d ä r e m o t g a n s k a l ä t t e n l i g t m i n er- farenhet, De det som ju ej så f a r l i g t; kanske ej men d e l a s af norrländska björkskidorna något äro de andra.
möjligen t y n g r e, m e n g å lätt o c h äro Vid köp bör m a n starka.
se e f t e r, a t t s k i d o r n a ä r o r a k a o c h f e l f r i a, t y d e t är l ä t t a t t r å k a u t för motsatsen, äfven med samvetsgrann falla skidorna denna om m a n har att göra säljare.
kärfva I början och gå före- trögt; men o l ä g e n h e t är s n a r t ö f v e r s t å n d e n, o c h jag finner e j skäl att polera d e m u n d e r för att få bäst dem glattare.
att a n v ä n d a hälen och gör Som montering gummiskifva, är rotting ställbar r e m för tån.
för Nybörjaren klokast i att ej b i n d a fast skidan foten, utan man bör dan vid vänta därmed, större säkerhet vunnits.
obehagligt, tills T y d e t är m y c k e t d å v i d fall d e n f a s t s i t t a n d e ski- hindrar uppstigandet; är d e n l ö s, är lätt att k o m m a ur den, i n n a n m a n reser sig.
Löpningen skidorna bör ske m e d långa steg, skola glida fram eller baktill.
och så parallelt m ö j l i g t för att ej korsa sig vare till som sig fram- Utför backar bör i syn- nerhet nybörjaren böja knäna och vara m j u k i alla leder.
M e d t v å staf var utsätter m a n sig, förstås, för färre f a l l; m e n för m i n del finner att jag, att hålla backar, m a n har alldeles n o g reda där på man kvinnan kan utföras ciöst.
att oskön idrott.
klumpigt Men o c h kan anlag på och för svinga åka sig m j u k a rörelser.
årslång öfning utföra idrott, bicycle, är all i utföras gra- väl mindre med- s i t t a v ä l till häst skidor gymnastikstegen med åter k u n n a ej efter och trots v u n n e n skicklighet behagliga vore en idrott skridsko, löpa Andra i och marken.
skidlöpning Somliga kvinnor hafva liksom födda och sätta den i menar, för göra staf, i s y n n e r h e t så l i t e t s o m m ö j l i g t h e l s t i c k e alls b ö r Mången en idrottsrörelser.
hårdt, om utpräglade vara tvungen den Men det härutinnan anlag begåfvade a f s t å från med skulle en hälsosam, u p p - f r i s k a n d e k r o p p s r ö r e l s e.
D e t finns j u m å n g a, som illa; m e n icke böra de därför gå saka promenader.
ten så stor Snart vinner väl terräng, än att g å p å skriden en af förnäm hvar Strandvägen.
idrott var stort skidor Att mer fram- Vi jag uppgafs vara där 64 ett b e t y d l i g t hjulade fram hafva för se i Paris, år, såg y n g r e ut, o c h s o m dess- utrustad m e d morgon gen.
fick dam, som ingalunda utom och löpa ålder ej heller bör vara hinder utöfning som för- idrot- att d e t e j blir ovanligare att rida bicycle i hull, Boulognersko- det företrädet framför pa- risiskan, att vår idrott blir m e r o m v ä x l a n d e efter årstiderna.
H o n har i denna väg ej stort a n n a t att tillgå än hjulridt o c h n å g o n gång under stränga vintrar skridskoåkning, då däremot våra vackra, länge kvarliggande snötäcken l o c k a o s s u t till k ä l k å k n i n g skidlöpning.
Ilse och Franke.
* Sen till, tidning / att Idun och K o n s t e n att s e r v e r a och passa upp.
För Idun af äro lätta o c h lättgå- Iduns Mode- finnas hos alla edra bekanta!
37 A — m.
(Forts. o.
slut.)
Ä r det fråga om en vanlig höflighetsvisit, mot- tager h o n i så fall visitkorten på en liten bricka, som för detta ändamål alltid b ö r finnas till hands i tamburen.
V i d dylika tillfällen b ö r tjänaren noga akta sig för att låta den besökande stanna utanför tamburdörren o c h själf sticka ut hufvu- det eller en arm genom dörröppningen för att afgifva sina svar eller mottaga visitkorten.
An- tingen herrskapet är h e m m a eller e j, bör den besökande alltid insläppas i tamburen, o c h först där underrättar man sig o m afsikten m e d be- söket.
H a r man blifvit mottagen i en familj, skall tjänaren vara färdig, då den besökande aflägsnar sig, att hjälpa till med hvad s o m kan behöfvas, rock eller kappa, taga fram galoscher o s. v. I de familjer där tillgång ej finnes på mera än en jungfru, får i de flesta fall frun (eller herrn) själf taga emot besökande, så framt tjänaren för tillfället är sysselsatt m e d annat; finnes åter barnjungfru, blir det hennes åliggande.
D o c k bör under hvilka förhållanden som helst en tjänare aldrig visa sig i deshabille, utan får h o n i så fall, o m h o n ej är klädd, så att hon kan visa sig, på ett eller annat sätt underrätta sin matmor o m, då det ringer, hon ej kan gå ut o c h öppna.
Där flere tjänare finnas, blir det emellertid all- tid kammarjungfruns uppgift att passa på ring- ningar m. m. och skall i öfrigt h u s m o d e r n söka ordna härmed, så att icke, som det ibland händer, tjänare k o m m a rusande från flere håll på en gång för att öppna.
Beträffande själfva serveringen o c h uppass- ningen måste härvid — liksom beträffande tjä- narne själfva — en ytterlig renlighet och snygg- het iakttagas.
Själfva dukningen blir naturligt- vis i vissa detaljer olika, beroende på hvars och ens vanor o c h smak, m e n äfven här finnas vissa gemensamma beröringspunkter, vissa bestämda realer, s o m nästan öfverallt kunna iakttagas.
I allt hvad s o m nå ett b o r d framsättes bör råda en viss ordning o c h symmetri.
Somliga tjänare sakna i den vägen fullkomligt hvad man kallar » öga » o c h visa i stället prof på en ovan- lig förmåga att sätta allt snedt o c h vindt, antag- ligen därför att de ej i tid gjorts uppmärksamma härpå eller att ej deras öga blifvit vandt vid ordning.
I allmänhet finnes alltid någon midtel- prydnad, en blomma, en skål, större bordsurtout eller dylikt, hvaromkring sedermera det öfriga b ö r grupperas, beroende på o m man sitter rundt bordet eller — där familjen är fåtalig — vid ena ändan af detsamma, i hvilket senare fall dukning endast sker vid denna del af bordet, börande d o c k alltid den hvita duken helt betäcka bordet.
Innan någon som helst prydnads- och servis- artikel framsättes på bordet, måste den torkas eller dammas af, framför allt sådant s o m eljes har plats på buffet o c h således mer än annat är utsatt för damm.
För detta ändamål bör tjänaren alltid till sitt förfogande hafva en sär skild serverings- eller dammhandduk — s o m om- bytes 1 k 2 gånger i veckan —; intet glas, ingen tallrik, ingen knif, gaffel eller sked får framsät- tas eller läggas på bordet, förrän den är fullt ren o c h skinande, ty det finnes knappt något mera oaptitligt — då man sätter sig ner till ett dnkadt b o r d — än att på en tallrik eller ett glas få se märken efter fingrar, s. k.
» tummar ».
Tjä- narne böra därför också alltid vänjas vid, att då något framsättes, som förut blifvit rengjordt, ej taga i detsamma med blotta fingrarne, utan m e d serveringshandduken.
Innan man sätter sig till bords, skall allt hvad s o m för serveringen behöfves vara framtaget ur buffeten eller glas- o c h porslinsskåpet samt place- radt på den förra eller på särskilda serverings- bord, hvarvid å sådana platser där man kan be- höfva sätta varma fat, en bricka eller serviett bör placeras, för att hindra buffetens eller bor- dets fördärfvande.
I hvarje hushåll, o m än aldrig så litet, till- k o m m e r det den tjänare, s o m har dukningen o m h a n d, att underrätta familjens medlemmar när » bordet är serveradt », vare sig genom munt- lig tillsägelse eller g e n o m ringning på klocka eller gongong, ocb får detta ej ske förrän dels allt är fullkomligt färdigdukadt, lampa eller ljus vintertiden äro tända, och dels kokerskan gifvit besked att maten är färdig till servering.
Likaså bör det vara samma tjänares uppgift att tillse, det måltiderna serveras på härför bestämdt klock- slag.
Finnes ej särskild barnjungfru, skall äfven tillses att barnen blifva tvättade o c h snyggade, innan de få gå in till bordet.
Då själfva, måltiden börjats, kan tjänaren an- tingen stanna kvar vid serveringsbordet eller ock — hvilket i många fall är bättre — i ser- veringsrum eller kök afbida sin matmors ring- ning.
Att salt- o c h pepparkar, ättiksflaska, senaps- burk m. m. tillhörande bordsurtouten, strösocker- skål o. d. alltid skola vara i ordning, faller af sig själf t och bör gå på tjänarens ansvar.
Ölbuteljer böra i allmänhet e j framsättas på matbordet, framför allt ej placeras en framför hvarje k n v e r t; det påminner nämligen för m y c - ket o m värdshus eller inackorderingsställe, utan b ö r tjänaren, då öl skall användas, i så fall gå omkring o c h servera det antingen ur butelj eller kanna.
V i d all servering böra den yttersta försiktighet o c h varsamhet iakttagas, så att intet af servisen slås sönder, ej heller något spilles ut på duk eller golf eller på d e m, som sitta omkring bor- det.
Allt rusande, alla häftiga rörelser skola undvikas, och b ö r detta äfven i hvardagslag, noga inpräntas hos tjänaren, ty att genom en tjänares slarf o c h försumlighet få en bordduk, en rock eller klädning förstörd kan blifva en alltför dyrbar affär, utom det att det gör ett ytterst obehagligt intr3 ' ck på såväl gäster som värdfolk o c h stör den sinnesstämning af glädje, s o m bör råda v i d en måltid.
Ä f v e n i hvardags- lag måste därför synnerlig uppmärksamhet äg- nas häråt, o c h skola tjänarne vänjas vid att en- dast hafva öga på hvad de hafva för händer samt stadigt och säkert hålla i allting samt, där flere sitta tätt kring ett b o r d, noga passa ögon- blicken, då hvar o c h en skall serveras.
De böra därjämte instrueras att vid servering alltid gå i bestämd ordning, börjande m e d den förnämsta gästen (eller värdinnan) o c h sedan fortsättande i tur, o c h ej s o m på många ställen prakti- seras flyga från den ena till den andra, allt efter hvars o c h ens olika rang eller ålder.
Det är att för m y c k e t belasta tjänarens minne, fördröjer serveringen o c h fordrar ytterst noggrann känne- d o m om rangordning, o c h kunna g e n o m ett förbi- seende härutinnan många obehagligheter uppstå.
Tjänarne skola ytterligare iakttaga att ej in- låta sig i samtal — framför allt icke då barn sitta med vid bordet — eller lyssna på hvad s o m säges, utan endast kort o c h höfligt svara, o m de blifva tillfrågade.
Då o m b y t e af tallrikar skall ske, borttagas de begagnade o c h framsättas rena från vänstra sidan af hvarje person, liksom ock all servering sker från en persons vänstra sida, på det man må kunna medels högra handen bekvämare servera sig.
På fat eller tallrikar s o m kringbäras få aldiig tjänarens fingrar synas — äfven o m de äro aldrig så fina — utan skola faten hållas me- dels serveringshandduken, m e d ena handen i kanten o c h den andra platt under fatet.
A t t sätta flere olika saker såsom kött, potatis, sås, saladierer m. m. på en bricka och b j u d a omkring denna anses mångenstädes ej vara fint och för- bjuder sig ofta nog, då utrymmet hindrar att mellan två personer lyfta fram en stor bricka.
Före serverandet af en kötträtt eller fiskrätt m. m. framsättas vid sidan af den person, som först skall serveras, såsskål, potatis, saladierer m. m., så framt ej detta af annan tjänare kring- bjudes — o c h i så fall på en aflång, smal, bricka.
Tallrikar få ej från bordet borttagas, förrän alla slutat äta rätten i fråga — o m ej på syn- nerligen stora o c h fina middagar, där det för serveringens underlättande kan bli nödvändigt att så snart en person ätit taga bort hans tall- rik o c h utbyta den m e d en ren.
Där e j, såsom i hvardagslag ofta händer, ser- vietterna ligga hoprullade i serviettringar, skola de stå eller ligga, brutna i olika fasoner, v i d hvarje kuvert, m e d hårdt o c h mjukt b r ö d in- stucket; eljes lägges brödet vid sidan af hvarje kuvert.
Då tallrikar borttagas från bordet, få ej flere än två i sänder tagas, o c h få de först vid ser- veringsbordet eller i serveringsrummet sättas på hvarandra.
A t t vid middagsbordet sätta flere tall- rikar på hvarandra samt skrapa resterna från den ena till den andra är ytterst oaptitligt att se och leder ofta till att antingen en eller annan knif eller gaffel ramlar ner o c h förstör ens kläder, eller ock att en tallrik m e d stor skräll faller i golfvet.
IDUN 38 Där ej värdinnan själf vid bordet serverar soppan, utan där den från serveringsbord eller direkt från köket serveras g e n o m tjänarne, skall noga tillses, att v i d serveringen intet spilles på kanterna eller att ej tallrikarne stjälpas, så att det rinner öfver kanterna.
Önskar någon mera soppa, får ej mera än en tallrik i sender bort- tagas, enär förväxling m e d tallrikarne eljes kan äga rum o c b gästerna misstänka, att de få äta på en annans tallrik.
Innan dessert (efterrätt) serveras, skall alltid bordet afsopas med en liten bordborste m e d bricka, samt kvarliggande bröd, såsskålar, sala- dierer m. m. borttagas.
Omedelbart efter slutad måltid skola fönster eller ventiler i matsalen öppnas för att släppa ut matoset — o c h sker sedan afdukningen så fort och tyst som möjligt, där så behöfves äfven m e d barnjungfrus eller kokerskas tillhjälp, på det att matsalen må kunna öppnas igen, hvilket är nödvändigt, där den ligger midt i våningen.
Kaffe serveras i allmänhet genast efter slutad middag, antingen vid själfva bordet eller i salon- gen eller herrns rum, i hvilket senare fall det kringbjudes på bricka, så framt ej husmodern — hvilket är m y c k e t bättre, fast dyrare — föredra- ger att på kaffekokare själf tillaga detsamma.
Beträffande en kokerska o c h hennes uppfostran, så bör äfven här största vikt läggas på hennes o c h kökets renlighet o c h s n y g g h e t; där koker- skan är ordentlig, där bör ett k ö k — äfven under själfva middagslagningen — kunna visas för h v e m s o m helst, o c h bör det till o c h m e d vara hvarje matmors stolthet att just vid denna tid kunna visa det.
Diskning och torkning af såväl servis som silf- ver m. m. böra ske genast efter slutad måltid, likaså servisen återinsättas på sina platser, öfver- blifven mat insättas i skafferi eller isskåp.
Att midt på dagen k o m m a ut i ett k ö k o c h där få se rester från föregående dags aftonmål eller från frukosten, borden fulla m e d odiskade kärl m. m. gör ett m y c k e t obehagligt intryck och ty- der ej på g o d ordning i n o m h e m m e t, utan sna- rare på slarfvig både matmor o c h kokerska.
Kokerskans klädsel bör liksom kammarjung- fruns vara snygg och enkel; lämpligaste kosty- m e n — då köksgöromålen pågå — är ett hvitt bluslif, en enkel kjol m e d stort hvitt förkläde samt hvit (bagar-) mössa på hufvudet, hvilken senare är nödvändig, o m kokerskan har stort burrigt hår, för att undvika få ett eller annat hårstrå inblandadt i m a t e n; en hvit schalett knu- ten i nacken skyddar äfven härför.
Att för en kokerska vara iklädd hvitt lif och stort hvitt för- kläde är dessutom billigare än att gå i fina ylle- klädningar eller kulörta lif, som genom sot, flott m. m. småningom förlora sin ursprungliga färg.
Att i afseende å händernas renlighet o c h vård den yttersta noggrannhet skall iakttagas är själf- klart.
Mycket skulle visserligen ännu kunna sägas o m såväl serverings- som uppassningskonsten, men för denna gången hafva kanske redan Iduns spalter blifvit för m y c k e t anlitade, m e n torde jag, då nere ärade insändarinnor yttrat sig, m ö j - ligen få tillfälle att återkomma till ämnet.
H v a d här sagts gör nämligen icke anspråk på att vara, vare sig i sak uttömmande eller något absolut riktigt, m e n har jag endast velat påpeka en och annan omständighet, s o m enligt mitt förmenande b ö r vid våra tjänarinnors uppfostran mera b e - aktas, o c h som man äfven i de allra minsta o c h enklaste h e m bör kunna taga ad notam.
Jag upprepar också ännu en gång, hvad jag redan i början af denna uppsats nämnt, att det v o r e synnerligen lyckligt för såväl oss husmödrar s o m icke minst för våra tjänare, o m en liten enkel hjälpreda i serverings- och uppassnings- konsten utgåfves, ur hvilken i synnerhet de se- nare kunde inhämta de allmännaste o c h enklaste grunderna härutinnan, en hjälpreda s o m dess- utom skulle blifva ett föreningsband mellan samt- liga husmödrar och bidraga till åstadkommande af enhet i våra kammarjungfrurs o c h kokerskors uppfostran i dem tillkommande göromål, och s o m betydligt skulle underlätta utfärdandet af våra tjänstebetyg.
Jag Å f n ö t t a hon L.
» Ja, jag du Hur kommer d e t till, — att m a n bli. » » M e n, Lilli » » Du skulle j u inte » Nej, men inte » — — — Jo, det alla g ö r, o c h j a g har g r u b b l a t orsaken.
h å l l e r af » Ar — » h å l l a väl a l l a af m i g?
är j u s t h v a d öfver missförstå. » — Därför — — — att ingen mig. » jag ingen.
O c h för resten många andra. » » D u är » Är rar. » det svar, det. » » D u är i n t e v a c k r a r e ä n jag. » » N e j, v i s s t i n t e, d u är mycket, » Håll, Och förskona mig!
mycket inte är du rikare. » » N å, m e n i n t e vill d u v ä l p å s t å, a t t f o l k m ä t e r u t sin v ä n s k a p e f t e r d e n m å t t s t o c k e n?
» » O c h inte talangfullare. » » O, Tänk, nej.
du spelar förtju- » Ja, d u får ursäkta, att j a g inte kastar sande — — — när d u — » Fy, hvad vill. » ja, du Hvarför — hvad inte går tycker folk är d e t, s o m t j u s a r a l l a?
» i v ä g e n för n å g o n, och tar högsta Nej, pass!
åsikter, med betyget i Och minsann som på.
— det om. » » Nolla — - j o, j a g tackar jag.
som du Men inte En nolla, studentexamen.
har d u inte dina slår af e n s e n tum en sak, du.
T y c k t e d u o m m i g detsamma? » » N e j, visst inte.
D e t m i n n s j a g så väl det var hos Leeks.
» Jag — J a g t y c k t e, d u var för- tjusande vacker, m e n.
— förstår — — — » » skön, m e n isande kall » eller h u r d e t b r u k a r s t å i r o m a n e r n a.
Men jag tyckte o m » Ja, med ser dig m e d du, man.
detsamma. » behöfver bli bekant dig. » » Det finns i alla fall n å g o t » därunder » således? » » Mycket!
! » » Jaså!
Hm!
V e t du, jag k o m - m e r ihåg en händelse från m i n gröna barn- dom.
Jag stora hade nåden fått att den besöka utomordentligt min högförnäma m o r m o r ute på Hökersta.
D u vet, hur svag far varit, j a g var s o m in.
En dag kom en vilde, flög ut o c h jag inrusande i hennes sanctuarium, j u s t s o m h o n besåg sina juvel- skatter.
så fick lad.
Det jag Hon var n o g inte meningen, stanna, häpen, förtjust, hade härliga När den gamla frun men förtrol- smycken.
— vet du, j a g tror mera än förnämhet i henne j a, när h o n såg m i n förtjusning, f r å g a d e h o n, o m j a g ville h a en.
trodde jag skulle J a g blef andlös, f å e t t af s m y c k e n a och b ö r j a d e g r a n s k a, hvilket j a g helst ville ha.
nu enhvar den 15 dennes afseende mare på måhända insänder Iduns redogörelsen julnummer.
i n:r före Men förslag med därur en sten, oslipad, m e d matt glans Se den när- — förtjäna, ett godt 4!
som — Du gudagnistan icke fått till lån, N e j, s o m en härlig gåfva ofvanfrån, Och mästarhanden mejslat hvarje bild.
Din sångmö älskar solen varm o c h mild, Men när du häfdens minnen vill besjunga, Så kan du äfven låta åskor ljunga.
Och sista verket, s o m du nu oss gett, Coppées » För kronan », elegant och lätt På skönt o c h klassiskt versmått öfverförd, En diktens skapelse af ädel börd, Ä r värdigt skådespel för främsta scenen, Där alltid väljas b ö r blott ädelstenen.
För Med Hur Vår Kan Till hon drog ut en i n t e v a c k e r alls » Här. » den, s o m skänkt oss mången lycklig dag sina dikter fulla af behag, hade jag ej velat tolka, ack, känsla v a r m; m e n blott ett enkelt tack skogens minsta fågel här framföra näktergalen, s o m vi tjusta höra.
B.
I " kjolfrågan ".
M e n n u till f r å g a n i g e n: » Ä h, ser d u, j a g är v ä l e n s å n d ä r » n o l l a », som Haf tack för hvarje sång till Sveriges folk, Du skald, s o m är dess bästa känslors tolk, F ö r att du kärleken till land och kung V ä c k t upp o c h hänfört gammal liksom ung Med dina fosterländska bilder svenska Och m e d de lika sköna italienska.
Lilli! » Hundra kronor med några penndrag kan Till Carl Snoilsky.
(Med anledning af hans öfversättning af F. Ooppées skådespel » För Kronan&gt;.)
vet. » » Skäms grufligt!
» Frän Iduns läsekrets.
vän. » a t t a l l a m ä n n i s k o r h å l l a af d i g inte kan låta ut, • inte b a r a tror, utan j a g vet, missförstår.
särdeles k o m i s k tvärt: » N å, då törs j a g fråga, utan att riskera, att sett » D e t är i alla f a l l e n d i a m a n t a t t d u är m i n allra b ä s t a — ha b r a s t i s k r a t t.
M e n så t y s t n a d e i s a, d u t r o r j u, a t t j a g h å l l e r af d i g?
» » I — måtte ty mormor k a n t e r.
Af E l i n nog, det fanns %; 1897 liten låda och och tog — sade: Man tyckes nu ha k o m m i t till det resultat, att korta kjolar äro bäst och mest praktiska — o c h väl är d e t!
Men vore det inte bäst att nu m e d detsamma ingå på f rågan: höga eller låga klackar?
Så länge våra kjolar äro långa, ha n o g de låga breda klackarne hållit stånd, o c h det är väl ingen s o m ej inser deras fördelar.
Men blifva kjolarne korta, växa n o g klackarne på höjden, o c h det blir minsann ej bättre än de långa kjolarne.
Många kanske tycka att det kan vara tids nog tala o m den saken, när m o d e t står för dörren, m e n jag tycker det vara bättre att f ö r e k o m m a än förekommas.
Man är visserligen ej nödgad att rätta sig efter de blifvande moderna, m e n s o m de flesta mer eller mindre d o c k äro slafvar under modet o c h i längden finna det gammal- modiga fult, skulle det vara bra att så godt först som sist slå fast det enda förnuftiga: » korta kjolar — låga klackar '.
B — d.
Fröken L u n d i n har i senaste n:r af Idun bl.
a. sagt, att våra damer icke kunna eller vilja visa sina skor o c h aärför underlåta att hålla upp sina kjortlar.
Detta torde n o g vara för m y c k e t sagdt.
I Stockholm kunna göras och göras m y c k e t vackra skodon, hvilka man ej behöfver skämmas för att visa.
Men det är ett ledsamt faktum, att da- merna vårdslösa sin gång o c h således sina ben o c h fötter.
De förra äro krokiga hos / io f det täcka könets välklädda representanter, oeh de flesta damer gå inåt m e d fötterna.
Benens kro- kighet torde i viss mån få tillskrifvas bristande omtanka för de unga då de äro i barnaåldern; sedan följer en själfförstörelse g e n o m användan- det af höga klackar o c h af skor, hvilka ej äro gjorda efter högra o c h vänstra foten, utan lika för båda fötterna.
Något tokigare torde knappast kunna tänkas än detta.
Däraf följer att fötterna vanställas, att gången blir tvungen, att man går snedt på skorna m. m.
Dylikt vill man ej visa.
9 a I senare tid ha damerna börjat använda sko- don m e d låga klackar, men därmed har den re- dan våldförda naturen icke kunnat återställas i normalt skick.
Måtte den nu uppväxande gene rationen tidigt börja vårda sina fortkomstleda- möter, så att ingen må behöfva frukta för att bära kjortlar, som sluta 10 centimeter från mar- ken, o c h ej heller att, när så fordras vid dåligt väglag, uppbära] kjorteln — på bästa o c h vack- raste sätt.
Nog bästa.
sagdt för dem som vilja förstå sitt eget — r —
IDUN 1897 Till Isa.
Kör eder i n:r 3 af Idun införda uppsats » Skilda världar » ber jag att härmed få framföra ett hjärt- ligt tack.
Det är så sant, att då människan har sinnet öppet för det sköna, rena o c h goda i lifvet och naturen, då b o n däri ser symboler af någonting ännu högre, ser den gudomliga tanke som i dessa former framstår i materien, då försvinner hennes intresse för det lumpna, det småaktiga, och hon lefver i tvänne världar, ej motsatta hvarandra, utan den ena ännu högre, ännu skönare än den andra.
Lifvet blir för henne så rikt, så fullt, och d o c k fordras det, s o m Isa säger, så ringa yttre betingelser för en sådan rikedom.
Den kom- mer inifrån och kastar ett rosenskimmer öfver allt s o m omger dess lyckliga ägare.
En sådan människa samlar oförgätliga skatter i sin själs kamrar, o c h när hälst hon vill, målar hon i strå- lande färger på minnets duk och outtömlig är den källa h o n öser ur, ty den upprinner i kär- lekens och skönhetens eviga rike.
Ä n n u en gång: tack för den fint tänkta och vackert sagda uppsatsen.
Eva.
— U r —.
.
n o t i s b o k e n.
Kronprinsessan Victoria och — den he- liga Brigitta.
Från vår kronprinsessas vistelse i R o m berättar » Catholic T i m e s »: Under sina be- sök i E o m har den svenska furstinnan förvärf- vat rykte för sin stora välgörenhet, o c h det är m e d verklig kunglig gifmildhet s o m hon utöfvar sina barmhärtighetsverk.
Bland de anstalter, som njuta godt däraf, böra nämnas den heliga Bri- gittas kyrka o c h det därmed förenade klostret.
Den heliga Brigitta var svensk, och den skandi- naviska kronprinsessan minnes detta m e d stolt- het.
Hennes gåfvor till kyrkan ha varit furst- liga, så att h o n har bidragit till att göra den heliga Brigittas tempel till en af de vackraste småkyrkor i B o m.
Likaledes visar h o n det där- m e d förenade klostret, s o m hyser polska ordens- systrar, sin synnerliga bevågenhet.
Afliden konstnärinna.
Från Düsseldorf in- går underrättelse, att svenska djurmålarinnan änkefriherrinnan Amelie von Schwerin, född Chry- sander, efter mångårigt lidande därstädes aflidit i en ålder af 76 år.
Friherrinnan v o n Schwerin var född 1819 o c h ingick 1836 äktenskap med löjtnanten frih.
A d a m Otto v o n S., hvilken afled 1866.
Pion hade studerat i Paris, München o c h Düsseldorf, å hvilken sistnämnda ort h o n länge var bosatt.
Alstren af den flitiga artistens akt- ningsvärda konst — mest landskapsmotiv m e d boskap — voro på sin tid eftersökta både i Tysk- land och Skandinavien.
Personligen var h o n högt skattad på grund af sin älskvärdhet och allvaret i hennes sträfvanden.
I ungdomens vår har åter en ljus, hopfull lefnadsbana brutits, då den 19-åriga fröken Ellen Karolina Pettersson, dotter till revisorn i poststy- relsen v. häradshöfding Otto Pettersson o c h hans maka, född Kylander, för några dagar se- dan afled i hufvudstaden.
Ett djupt v e m o d hvi- lar kring denna dödsbädd.
Den unga flickan, som ägde en m e r än vanlig begåfning och en energi, som af ingenting ville låta sig hindra, hade ägnat sig åt studier.
H o n var elev vid Vallinska skolan, o c h nästa år skulle h o n ha blifvit färdig att genomgå maturitetsexamen.
H o n motsåg denna afslutning m e d det gladaste h o p p.
Och så var hennes fasta beslut att seder- mera ägna sig åt medicinska studier.
Det torde nog hända att hennes arbete varit för intensivt, hvarför den fysiska motståndskraften svek, när sjukdomen oförmodadt bröt in öfver henne.
Den sjuka fördes då till en enskild läkarklinik här i staden.
En operation företogs, o c h h o n kände sig till en början bättre, men krafterna voro borta, o c h den m y c k e t plågsamma värken i huf- vudet inställde sig ånyo.
Under ett af anfallen förlorade h o n medvetandet, o c h det återkom ej mer.
Under detta tillstånd ansågs en ny ope- ration nödvändig för att därigenom möjligen rädda lifvet.
All mänsklig konst k o m dock här till korta m o t allhärjaren.
Bland de många kransarne märktes en från Vallinska skolan och en från Normalskolan, s o m den nu till en annan värld gångna förut tillhört.
Fröken Kristine Dahls föredrag å Ve tenskapsakademien förtiden fredag o m » En ra- tionel kvinnodräkt » var i allt väsentligt en upp- i repning af hennes i fjol gjorda framställning och ett förevisande af de från denna tid kända m o - dellerna, hvilka vi då ägnade ett fullständigt o m - nämnande.
V i kunna nu alltså inskränka oss till att hänvisa till Idun n:r 13 för 1896.
Fröken Dahl anträder, enligt h v a d till oss meddelats, i dessa dagar en föreläsningsrundresa genom en del af våra större landsortsstäder.
För kvinnliga apotekare.
M e d anledning af vår uppsats o m fröken Martha Leth i Iduns senaste nummer, skrifver till oss en ärad insän- dare, själf apotekare: Normen för inträde på apoteksbanan var, innan studentexamen blef bestämd, uppflyttningsbetyg till 6:te öfre klassen, o c h således ej B:te klassens kunskapsmått, som i eder uppsats g e n o m något förbiseende uppgafs.
Tiden för en farmaceuts tjänstgöring från o c h m e d han tagit farmacie studiosiexamen t. o. m. han vinner inträde vid farmaceutiska institutet i o c h för studiers be- drifvande till apotekareexamen är minst 2 år, hvaraf 1 s o m laborant.
Tiden innan man blir apotekare ökas härigenom till 7 år.
Farm. stud. e x.
äger rum 3 ggr pr år.
Inträde vid institutet blott hvartannat; hvartannat års studiosi få så- ledes gå 3 år, innan de vinna inträde vid insti- tutet, o c h få apotekareexamen först efter att hafva varit inne på banan i 8 år.
* Samfundet Ateneum i Stockholm kallar sig en nybildad förening, s o m har till ändamål att g e n o m anordnande af föredrag i vetenskap- liga, konstnärliga o c h litterära ämnen höja all- mänhetens intresse för viktigare frågor inom dessa områden.
Detta mål vill samfundet söka ernå därigenom, att författarne i de olika äm- nena sättas i tillfälle att g e n o m muntliga före- drag träda i en mera direkt förbindelse m e d all- mänheten, än hvad s o m genom det skrifna ordet i allmänhet är möjligt.
För att sätta föreläsaren i tillfälle att gifva sitt auditorium en liflig bild af de föremål eller den situation, s o m skall beskrifvas, användes i stor utsträckning det för detta ändamål yppersta åskådningsmaterialet skioptikonbilden, samt äf- ven, där så lämpar sig, utställningar af verkliga föremål eller konstverk.
De naturvetenskapliga föredragen illustreras, där så erfordras, af ex- periment o c h afse i allmänhet att lämna p o p u - lära framställningar.
Angående tider oeh lokal för föredragens hål- lande, entrébiljetter m. m. hänvisas till annon- sen i dagens n u m m e r.
Under liflig tillslutning afhölls den första före- läsningen i måndags afton af professor O. Mon- telius o c h hade till ämne » Några bilder från Tunis ».
En svensk skräddaredotter » drottning ».
I svensk-lutherska Gustaf Adolfs-kyrkan i New Y o r k firades i början af förra månaden bröllop mellan öfverste John Fletcher H o b b s, » konung » öfver Illikaöarna, tillhörande Nya Hebriderna, och vår landsmanninna fröken Ella Collin.
Den 36 årige b r u d g u m m e n bär titeln öfverste, emedan han varit adjutant åt en guvernör i South Caro- lina, o c h till konung öfver Illikaöarna valdes han 1890, efter det han där lidit skeppsbrott och lyc- kats i ett krig göra infödingarne en viktig tjänst Molly Hawns författarinna död.
Fru Hungerford författarinna till Molly Bawn, Phyllis, Lilian o c h en hel rad andra romaner, hvilka från engelskan öfversatts äfven till vårt språk o c h här funnit en talrik läsekrets, har i dagarne af- lidit i sitt h e m i Irland.
H o n hade just slutat sin sista roman, Chloes ankomst, då h o n insjuk nade i tyfus och dog.
Då synnerligen vår dam- publik lifligt intresserat sig för den bortgångnas författarskap, torde Idun närmare återkomma.
* Teater och musik.
Södra teatern har återupptagit det kända färg- rika utstyrselstycket » Fru H i n » m e d fru Emma Berg i titelrollen.
Denna har förut utförts af fru Anna Lundberg och fröken L i n d z é n; att den se- naste representanten för den sagofyllda under- jorden i kvinnligt demonisk tjuskraft ingalunda står sina företrädarinnor efter, därför borga hen- nes charmanta o c h bepröfvade konstnärsegenska- per.
Goda hus och lifligt bifall ha ock k o m m i t reprisen till del.
Filharmoniska sällskapet gaf i tisdags sin an- dra abonnementskonsert för säsongen i Musika- liska akademien.
Programmet var ett veritabelt plockprogram m e d idel gamla saker, flertalet vis- serligen goda; men n o g b o r d e sällskapet kun- nat bestå sig en enda nyhet.
Tre svenska, två norska och en dansk tonsättare voro represen- terade på programmet.
Till inledningsnummer b o r d e d o c k hafva kunnat väljas någon mera re- presentativ instrumentalkomposition än Ruben- sons festmarsch från 1878.
Svedboms » I rosen- gården » höres alltid gärna, särskildt då hr Lund- qvist som nu föredrager svennens vackra sång.
Denna, som bisserades, o c h Södermans välkända ballad » Tannhäuser », äfven den förträffligt tolkad af hr Lundqvist, blefvo aftonens glansnummer.
Svendsens poetiska orkesterlegend » Zorahayda » har förut utförts bättre.
Griegs » Foran Sydens kloster » är likaledes välbekant från flere föregå- ende konserter.
Slutnumret å programmet ut- gjordes af P. Heises » Efteraarsstormene » för solo- röster, kör och orkester.
Som solister uppträdde, utom hr Lundqvist, fru Brag samt en musikäl- skarinna o c h två musikälskare.
H r Hedenblad anförde.
Publiken var talrik o c h applåderade flere n u m m e r lifligt.
* Det som " kommer " oeh det som " går ".
Skiss för Idun af Elisabeth B — m.
(Slut fr. föreg.
nummer.)
När lektor Dahl en afton inträdde i m a j o r Sewerins våning, underrättades han, att systern var ensam h e m m a samt att h o n låg på soffan i sitt rum, plågad af hufvudvärk.
Man uppma- nade h o n o m d o c k att dröja, ty majorskan hade yttrat, att h o n önskade tala vid h o n o m.
Det hade blott varit ett infall af lektorn att besöka sina anhöriga, då han gick förbi deras dörr, och nu skulle han bli kvarhållen längre än han tänkt!
H a n gjorde en åtbörd af otålig- het, men gick ändå in i salongen för att till- fredsställa sin systers önskan och sin egen ny- fikenhet, H a n behöfde d o c k ej vänta länge, ty om en stund k o m patienten.
H o n hälsade lif- ligt s o m vanligt, m e n sjönk därefter ned i en af de bekväma stolarna och besvarade m e d matt röst hans frågor.
Men hastigt försvann hennes lidande utseende, o c h hon betraktade brödren m e d skälmaktig blick.
» Och du har ingenting hört, » sade hon.
» Hört — hvad då? » frågade lektorn i stället för att svara.
» Jo, angående Anton. » Lektor Dahl nekade.
H a n hade först n u hem- k o m m i t från sin resa och visste intet af hvad s o m händt där i staden under de dagar han var borta.
Hans syster gjorde en åtbörd full af värdig- het.
» Du vet således e j, att det är hos öfverste- löjtnant Sewerin du n u befinner dig! » Detta var glada, fast ej alldeles oväntade n y - heter, o c h lektorn tog if rigt del i dem.
Han talade varmt om svågerns förtjänster, m e n så afbröt han sig plötsligt.
Var nu migränen där igen!
Öfverstelöjtnantskan skakade nekande på hufvu- det.
» Nej, m e n utnämningen hade gifvit henne så m y c k e t att tänka p å; hela natten hade h o n varit vaken — hon ensam, A n t o n hade n o g sofvit han! » Det lyste till i brodrens ögon, ty oaktadt sitt allvarliga väsen var han d o c k tillräckligt spjuf- ver för att inse det komiska i saken.
Men systern hade sett hans blick, o c h h o n beslöt att straffa: » Jag har tänkt på dig också, » sade hon, » på dig o c h barnen. » Einar Dahls ansikte växlade uttryck, det slog h o n o m som något nytt, att h o n skulle lämna d e m, fast h o n nyss talat o m sin resa.
H a n kände sig i en hast helt hjälplös.
Men så fat- tade han tröst: » Maria hade tänkt på d e m!
» Aldrig hade hans tillit till systern tagit sig tydligare uttryck än g e n o m den spänning, m e d hvilken han betraktade h e n n e.
Under tiden lu- tade denna tyst o c h m e d tankfull min sitt huf- vud i h a n d e n; h o n förstod brodrens ångest, o c h att h o n ej lugnade h o n o m, var det straff hon tillämnat.
Dessutom v o r o dylika ögonblick hen- nes triumfer, o c h hon brukade ej förkorta d e m.
A t t se sig själf s o m den ledande var för henne en njutning, stor n o g att uppväga det besvär den kostat.
Slutligen bad h o n brödren återtaga sin plats; hon v o r e n u som alltid beredd att hjälpa.
Saken var den, att b o n fattat det beslutet, att
IDUN 4Ü han skulle gifta sig; hon tyckte ej om att han sörjde längre, detta motarbetade hans framgån- gar o c h dessutom hade j u den kvinna, han äg- nade sin sorg, varit henne allt annat än dyrbar.
Men denna gång ville h o n välja hans nustru!
Sällskapslifvet vore d o c k intet att b y g g a p å; mera på vägen måste hon föra saken, innan h o n själf reste.
Valet var också redan g j o r d t!
Denna natt, då hennes rastlösa tankar sysslat såväl m e d det obekanta fältet för hennes n y a verk- samhet s o m m e d det hon måst lämna, hade hon erinrat sig en ung flicka m e d just de egenska- per h o n önskade finna hos sin svägerska.
H o n hade visserligen föga sett den unga flickan, m e n hennes personlighet framstod tydligt genom den kontrast, h o n bildade mot sin egen f a m i l j: fast h o n var den yngsta af systrarna, var hon d o c k den första af dem att önska sig själfständig verksamhet.
Fru Sewerin påminde sig äfven, h u r h o n förvånats att i detta tama hemlif finna en m e d l e m m e d så utpräglad ärelystnad.
A t t h o n var intelligent var utom allt tvifvel, likaså att hon dragit största möjliga fördel af den uppfostran h o n fått.
Vacker var h o n d e s s u t o m; så vacker till o c h med, att Einar Dahl måste se det.
Ja, en så- dan hustru skulle sporra hans äregirighet o c h hindra h o n o m från att sjunka tillbaka i sig själf!
Och barnen?
Deras u n g d o m och deras fram- tid, Rossis ö m m a hjärta samt fadrens o c h bar- nens inbördes förhållande?
Det var s å: då fru Sewerin spelade försyn, glömde h o n ofta det viktigare för att tillfreds- ställa sin fåfänga.
Det första fru Sewerin gjort denna m o r g o n var att taga fram och granska fotografien af en ung flicka.
D e t var samma bild hennes minne framkallat under den gångna natten, samma re- gelbundna drag, samma krusiga hår o c h fasta m u n o c h ögonen, — för första gången greps fru Sewerin af en tyngande känsla af ansvar, — deras uttryck var kallt.
Som en kontrast m o t detta ansikte visade sig plötsligt för hennes inre syn ett annat m e d mild, ö p p e n blick, m e n planen var nu så fastställd, att hon ej ansåg sig böra rubba den för samve- Tiarorarr.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
1897 tets språk.
H o n visste tysta d e t!
Det var j u en bildad kvinna h o n utsett till sin svägerska: — en sådan vet alltid sin plikt, oeh någon vanvård kunde ju ej k o m m a i fråga.
Lektorn lyssnade till sin systers framställning utan att ana det något låg b a k o m.
» H a n be höfde ett fruntimmer i sitt hus nu, då h o n reste bort, och barnen b e h ö f d e en uppfostrarinna.
» Detta var h v a d hvarje klok människa skulle sagt h o n o m, o c h han sade ej något däremot.
H a n blott stirrade b e k y m r a d ned på mattan.
När systern vidare sade h o n o m, att h o n tänkt o c h tänkt, till dess h o n slutligen funnit en per- son s o m skulle passa härtill, lyfte han ögonen samt tackade henne m e d en nickning.
H o n lade framför h o n o m fotografien.
Den var ej så vacker, at % den skrämde h o n o m eller väckte någon miss- tanke på den egentliga afsikten.
H a n skärskå- dade den lugnt, knappt medveten o m, att detta ansikte var h o n o m behagligt att se p å; han j ä m - förde det d o c k ej m e d ett annat, helt enkelt emedan han ej väntade att hos någon annan kvinna återse det uttryck af älsklighet, s o m hans hustru ägt.
Systerns utsago fick gällar m e r än det o m d ö m e, han kunde bilda sig efter porträttet; hans för- troende till henne var fortfarande orubbadt, m e n han gjorde likväl frågor, ty han ansåg sig böra gå till grunden m e d denna viktiga sak.
Största besväret gjorde han sig d o c k m e d att åt den unga damen utmäta minsta möjliga plats i sitt dagliga lif.
H a n hade j u lefvat i den föreställ- ningen, att allt skulle få fortgå s o m dittills, ocb n u ville han värja sig mot det främmande ele- ment, s o m skulle intränga i det h e m, som ännu var genomfläktadt af den älskades ande.
Fru Sewerin drog en suck af lättnad, brödren reste sig för att gå, sedan han gifvit henne full- makt att sätta saken i gång; h o n hade nämligen hela tiden hållits i en tröttsam farhåga för mot- stånd, ty h o n visste, att m o t ett sådant vore all ö v e r t a l n i n g s f ö r m å g a fruktlös.
Största hindret var nu undanröjdt; detta k o m henne att känna sig mer än någonsin belåten m e d sin förmåga.
Lektor Dahl skyndade u p p för trappan till sitt eget h e m, m e n denna gång öppnade han dörren, utan att först ringa, ty det var längesedan bar- 8) T o r i ekan = land i Europa.
9) Tell e d dans = land i A m e - rika.
Begynnelsebokstäverna bilda namnet på ett land i Europa.
Krusifräs.
nens softid.
I tamburen hängde hans resrock, som han skickat h e m m e d stadsbudet, bordet stod dukadt, brasa o c h lampor brunno.
Det var så ljust o c h allt sig så likt, att han drog en suck af lättnad öfver att ännu vara ensam m e d det gamla, det n y a hade ej ännu k o m m i t.
Det var samla Lena, s o m tog emot h o n o m.
Allt stod väl till, barnen hade varit friska, nu sofvo de.
Lektorn begaf sig först in i sitt rum för att ögna igenom den angelägnaste delen af posten, sedan gick han öfver salen in till barnen.
Närmast dörren stod gossens säng, o c h i den låg han, knubbig o c h v a r m; den ena handen var knuten, m e d den andra fasthöll han sitt ulliga får, för närvarande den bästa leksaken.
Fadren betraktade h o n o m leende, därefter gick han till den säng, där Rossi låg.
De vackra lockarna v o r o spridda på kudden, o c h händerna v o r o runda o c h hade frisk färg, m e n fadren såg genast ' att ögonhåren v o r o våta s o m af tårar.
Han künde ej motstå frestelsen, han gjorde en rörelse, s o m k o m den lilla att slå u p p ögonen m e d ett yrvaket uttryck, till dess blicken strålade u p p och hon m e d ett utrop af glädje slog sina armar om fadren i ett fast, långt tag, s o m o m hon befarade, att han åter skulle lämna henne, s o m o m h o n anat, att de skulle skiljas på ett långt smärtsammare sätt än det s o m varit, s o m o m h o n vetat, att h o n skulle k o m m a att känna sig ensam o c h till öfverlopps, när h o n inom kort blef räknad till det förflutna — och det nya k o m.
Innehållsförteckning.
F r i d a S e g e r d a h l - N o r d s t r ö m; d e n första s k r i d s k o g å n - gerskan i Stockholm.
Å f Hugo Samzelius. — För kvinnan!
P o e m a f Daniel Fallström.
— Moderns plikter m o t sina döttrar beträffande giftermåls ingående.
A n d r a täflings- a r t i k e l n.
— V i d k a f f e t; a m a t ö r f o t o g r a f i e r a f Hugo Falk: » H v a d skola v i äta? » — E n flickskolas femtioårsjubileum.
— D a m e r p å s k i d o r; a f Ilse Franke.
— K o n s t e n att s e r v e r a o c h p a s s a u p p; f ö r I d u n a f A — m.
(F o r t s.
o.
s l u t).
— A f - n ö i t a k a n t e r; a f Elin L.
— F r å n I d u n s l ä s e k r e t s: T i l l C a r l S n o i l s k y; at D.l » kjolfrågan ».
Till Isa.
— U r n o t i s b o k e n.
— Teater o c h musik.
— Det s o m » k o m m e r » o c h det s o m » g å r ».
S k i s s f ö r I d u n a f Elisabeth E — m.
(F o r t s.
o. slut).
— Tidsfördrif.
I Ordspråksgåta.
Diamantgåta.
Bref till hemmet med 3 2 inkapslade geografiska namn.
Min kära t ö s!
Har zinobern på din palett tagit slut, eftersom du målar allting i svart?
Du har j u Etel hemma, s o m m e d sitt soliga lynne bör passa ut- märkt till kamrat.
Knapra godt på de kanderade mandlarne, som j a g förvarar att fägna dig m e d i en- samheten, m e n akta den karrierade tanden.
Din kusin A i n a har lem- nat skolan för att taga privatlektio- ner i kemi o c h sång.
H o n sjunger sina visor rent o c h vackert.
En dag trakterades vi m e d karp.
Pater naturligtvis förtjust.
Jag såg A r o n nere på p r o m e n a d e n; han kla- gade öfver onaturlig törst o c h var ganska mager o c h blek.
Ingen mat- lust.
Han b o r d e d o c k trifvas i en så fin landsortsstad s o m denna.
B j u d Lilian till e r; naturligtvis äfven din andra väninna A m a n d a.
din Mamma.
Geografisk förvandlings- gåta^ 1) Stures n ö d = stad i Sverige.
2) A n höstnät = berg i Norge.
3) Pris loti = land i Afrika.
4) Lisa skut en = stad i Sverige.
5) Erg b e n grus = stad i Tysk- land, 6) Ek sol rid = stad i Danmark.
7) Lotta gnids = stad i Tyskland.
Bokstäfverna omflyttas så, att den lodräta midtelraden bildar samma ord s o m den vågräta midtelraden.
Den första vågräta raden bildar nam- net på ett träd, den andra ett mans- namn, den tredje namnet på en af olympens gudinnor, den fjärde n a m net på en stjärna, den femte en rotfrukt, den sjätte ett fruntimmers- n a m n o c h den sjunde ett n a m n ur nordiska mytologien.
Dodo.
^Dubbel-palindrom.
Ifrån en mitt första (bakfram) Uti Småland Pelle var.
Ingen vill det n u mitt första (rätt- fram) T y han är så fin o c h rar.
Nu affärsman stor han är, Sig mitt andra (rättfram) ofta slår, Blott ^ e t ej åt skogen bär Och namn af mitt andra (bakfram) får.
Moster Lisa.
af, band, bar, barr, b o k, b o r n, by, dag, der, d o m, en, er, gen, herre, h o l m, hund, hök, i, K o r e a, lag, lef, m, mer, n, ner, ny, näs, puls, ring, rop, rum, s, sans, skog, sjön, strid, te, trä, val, v e, ve, vi, å, år.
Ofvanstående bokstäfver bilda 16 o r d: 1) fågel, 2) hyllningsgärd, 3) väktare, 4) helsosam plats, 5) lifsfunktionär, 6) en s o m går i téten, 7) ö i Östersjön, 8) stad i Sverige, 9) opinionskäbbel, 10) folkslag, 11) finns vid större affärer, 12) bostad, 13) adjektiv, 14) trädslag, 15) sjö i Sverige, 16) stad i Afrika.
De punkterade rutorna bilda ett ordspråk.
Vanja.
Gåtan Lösningar.
Logogryjen: S t å l p e n n a; tal, pest, spel, ål, lans, s p å, last, l å n, salt, al, A t e n, lat, stel, palt, le, s p a n n, slå, låt, pels, en, nål, så, stå, ta ', sta ' n, te, lås, p a n t, s p å n, spe, sal, tenn.
Fyrkantgåtan: alla.
Mosaikappgiflcn: Elfrida.
Triangelgåtan: plåt, Lea, snål, sten, 1) R i t a, 2) i g e l,. ")
T e l l, 4): l Amfikopen: u t a S k ä r p a: skärp, skär, är, kär.
