# ID: svediakorp-per1159
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1897
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 15,020
# sentences: 629
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, N; r 49 (520) Prenumerationspris pr å r: Idun ensam _ _ kr.
5 Iduns M o d e t -, fjortondagsuppl.
» 5 Iduns Modet., månadsuppl » 3 Baxn arderoben .. __ » 3 0 r Fredagen den 10 december 1897.
Redaktör och utgifvare: B y r å: F R I T H 10 F Klara södra kyrkog.
1 6, 1 tr. A l l m.
telef.
6 1 4 7.
Rikstelef.
HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Öppen kl. 1 0 — 5.
1646.
Redaktionssekr.
: J Nordliv^.
Iduns Kungl.
Hofboktr.
10:de årg.
Utgifningstid: Annonspris: 35 öre pr nonpareillerad.
hvarje fredag.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
Lösnummerpris 15 öre (lösn:r endast för kompletteringar.)
Utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
G u s t a v a Leffler, f ö d d Mittag.
En å t t i o å r s - j u b i l a r.
^ ^ e d a n kvinnan från att ha varit innestängd inom hemmets trånga värld fått ett mycket vidsträckt arbetsfält, har hon i snart ett fjärdedels sekel famlat efter, hvilken plats hon egent- ligen där hade att fylla, och nu ändtligen börjar hon upptäcka, att det är moderns.
.
.
I samhället liksom i hemmet behöfs hon hvarhelst ett lif spirar upp, det må nu vara ett fysiskt eller ett psykiskt, där det skall näras, uppfostras, vårdas i hälsans som i sjukdomens dagar, ja, till och med då det åldras och går under.
lefnad varit störd eller rubbad, utan i stället för hvarje gånget decennium tilltagit i värme och innerlighet. » I detta den gamla barndomsvännens vittnesbörd om fru Lefflers trofasthet ligger nyckeln till hennes karaktär.
Trogen sig själf och sin öfvertygelse har hon gått genom lifvet, och utpräglad personlighet som hon är, har hon så vet at uppskatta andras, att hon aldrig för den sak de burit ändrat sin mening eller sitt uppförande, utan i lyc- kans som i olyckans dagar har hon varit sig själf lik och alltid densamma mot sina vänner, de må ha lefvat i skugga eller solsken.
Gustava " Wilhelmina Mittag föddes i Upsala den 7 decem- ber 1817.
Föräldrarne voro dåvarande vice pastorn vid domkyrkoförsamlingen, seder- mera kontraktsprosten teol. d:r Mittag och hans fru Char- lotta Sodenstjerna.
I det enkla pastorshemmet i Domtrapphuset mottog Gu- stava sin lilla väninna och någon gång hennes äldre sy- ster, och där i den i empire- stil möblerade sängkammaren lekte de under den vänliga moderns ögon i det stora » dockskrinet ».
Hitin kom ock emellanåt pastorn, den angenäme säll- skapsmannen, hvars skämt- samma lynne och glada vin- nande sätt aldrig glömdes, och hvilade sig från sina mån- ga ämbetsbestyr med att roa sig åt de muntra små flic- korna.
Längre än till sitt tolfte år fick Gustava dock icke stanna i Upsala, ty då hade hennes Detta arbete utanför hem- met är den ogifta kvinnans, och hon är så tacksam öfver, att äfven hennes lif är så rikt och hennes verksamhets- fält så stort; men vill hon verkligen lära att fylla sin uppgift, så förslår hvarken skola eller universitet, hon måste gå tillbaka till det trån- ga hemmet och där sätta sig vid den utmärkta moderns fötter.
Hennes uppgift för sam- hället och världsutvecklingen är dock störst och hon fyllde bäst denna uppgift, när hvad hon gjorde icke kan omtalas, endast erfaras.
En mer än åttioårig dam skrifver till mig o m henne, hvars bild här träder oss till mötes: » Hon var fyra år och jag något mera än två år äldre, då jag gjorde hennes bekant- skap, och mitt sexåriga hjärta eröfrades genast af den lilla ljuslockiga, glada och lifligj flickan.
Då uppstod mellan oss den vänskap, som ingen enda gång under vår långa Efter en akvarell af Carl LaMSO®,
IDUN 390 1897 Bevara ditt hjärtas skönhet, och du skall förblifva evigt ung.
Österländskt ordspråk.
far blifvit utnämnd till kyrkoherde i Häg- geby.
Här afslutades under enskild lärarinnas ledning hennes skolstudier, men road af läsning, som hon alltjämt är, vidgar hon fortfarande sitt vetande.
Under de ensamma vintermånaderna på Häggeby sysselsatte Gustava sig med läs- ning, handarbete och musik.
De skulle nog ändå, utan jämnårigt umgänge, blifvit långa nog, men hon hade i arf fått sin fars bril- janta lynne, och dessutom visste hon, att med sommaren kommo fränder och vänner från Upsala.
I den treniga prästgården med sin alltid glada och skämtsamma värd och sin mo- derligt omtänksamma värdinna trifdes ung- domen förträffligt och skulle, när hösten kom, med saknad ha brutit upp, o m de ej fått löftet, att Gustava fram på vintern nå- gon tid skulle få komma till Upsala.
Hon bodde då hos den ofvan nämnda barndomsvännen, hvars far, en gammal lä- kare, mycket gärna sysselsatte sig med de unga och sökte utveckla deras intelligens.
I hans hem hade hon tillfälle att deltaga i 1830-talets Upsala lif, dock nästan ute- slutande ungdomens, ty det var endast denna, den gamle doktorn samlade omkring sig.
Bland denna ungdom fanns ock den stu- dent, som sedan skulle blifva hennes make.
Äfven till Stockholm gick den unga flic- kans färd.
Hennes far var en tid riksdags- man, och då tillbragte alltid prostinnan med sin dotter någon del af året i hufvudstaden men kyrkoherden blef utnämnd till pastor i H j o och Fågelås stora pastorat och famil- jen flyttade från Upsala ner till Väster- götland, där i närheten af den fagra, oroliga Vättern prostgården var belägen.
I församlingarna funnos en mängd stora herresäten, där den glada, behagliga präst- dottern blef mycket väl mottagen.
Men hur firad och eftersökt hon än var såväl i Stockholm som i Västergötland, barndoms- hemmet blef henne dock kärast, och den hon en gång gifvit vänskap eller tro svek hon aldrig.
Den 29 juni 1844 firades i Fågelås präst- gård hennes bröllop med dåvarande läraren vid Skara katedralskola fil.
d:r Olle Leffler.
Deras vinterhem blef i Stockholm, men så snart vårblommorna började dofta nere vid Vättern, drogs den unga fruns längtan dit ner, och där hos de gamla föräldrarne, där hon själf lefvat sin glada barndom, fingo hennes egna barn sina ljusaste som- marminnen.
Hemmet i Stockholm var enkelt, men de yttre förhållanden, i hvilka fru Leffler lef- ver, glömmer man så lätt, ty själf för hon med sig en hel värld af poesi.
Hennes själ liknar den rena, djupa källan.
Man hör hur vattnet därnere sorlar fram mellan glänsande stenar, man ser himlens alla skiftningar spegla sig i den blanka vågen, och man känner hur doftande blommor trif- vas vid dess kant.
Fru Leffler har ock en sällsynt förmåga att göra andras intressen till sina egna.
Detta har vidgat hennes hjärta och försto- rat hennes synvidd.
Med sin make delade hon allt: peda- gogiska, sociala och ekonomiska intressen, för att nu icke tala om hemmets och fa- miljens; och hon gjorde det så grundligt, att det äfven för fackmän är af intresse att på dessa områden höra hennes mening.
Själf uppfostrad af en mor, som från första stund hon slöt sin dotter i sina ar- mar och till sitt lifs slut gick upp i henne och m e d henne delade ondt och godt, blef för fru Leffler moderns kallelse den högsta, och för att som få kunna fylla den hade hon de största förutsättningar.
För de sina i barnkarhmaren var hon medelpunkten, och när sönerna vuxit upp och eröfrat den hvita mössan och dottern blifvit en ungmö med en hel mängd flick- vänner, visste hvarken de eller studenternas kamrater, hvem de i själfva verket voro mest förtroliga med, modern eller hennes barn, ty i glada upptåg eller en och annan liten mystifikation gick det så ofantligt lätt att få tant Gustava med.
I hennes närvaro fick munterheten en bouquet, som ingen annan kunde åstadkomma, och skämtets pilar, ofta fiktade mot henne själf, susade genom kretsen — men, när hon lade in sitt moderliga ord, och hon drog icke i be- tänkande att uttala sin mening, då vägde det något.
Den som en gång af henne fått en tillrättavisning, allvarlig, men utan det minsta gift på udden, gömde den i tacksamt minne, och när hon uttalade sin vilja, så var den lag, äfven om dottern var en fräjdad författarinna och sönerna världs- berömda.
Bandet emellan den modern och de bar- nen har aldrig slaknat, ty hon förstod att följa deras utveckling.
Från det första hennes dotter vann lof- ord för krian: — » Min dockas dagbok », — till det sista hon skref, fick modern del däraf.
I bland kunde nog Anne Charlotte, om hon uppträdde anonymt, äfven inför sin mor söka bevara sin hemlighet, men så alldeles l y c - kades det icke.
Fru Leffler läste ändå be- rättelsen med mer än vanligt intresse.
Så hände det en gång, då » Doktorns hustru » först var synlig i Illustrerad tidning.
Fru Leffler bodde då i Upsala och författarinnan i Stockholm, och mellan mor och dotter utspann sig en brefväxling angående den stackars doktorinnans öden, som mycket roade den senare.
Allmänheten har varit i tillfälle att be- undra fru Anne Charlotte Lefflers, herti- ginnan Cajanello, stora berättartalang.
Fråga är dock, om den kan mäta sig med hennes mors.
Fru Gustava Leffler har genom bref, jag höll nästan r å att säga dagliga, så följt sina barn i deras studier, på deras resor och i deras hemlif, att hennes själ ej hun- nit att åldras.
Hon har i utlandet besökt dem, och lik- som förr i barn- och ungdomen ha de ock i mannaåldern med henne sammanfört sina vänner.
Följden är den, att hon besitter en sak- och personkännedom, som åtmin- stone sträcker sig öfver en stor del af Eu- ropa.
När hon nu har ordet i sin makt, och allt hvad hon återger blir så lifligt, som om hon själf sett eller erfarit det, så äro hennes muntliga skildringar » ur lifvet » ofant- ligt fängslande.
Många tunga och mörka moln ha under den långa lefnadsdagen dragit öfver källans spegel, men mången solstråle har ock bru- tit sig igenom dem, och småningom har det som grumlade vågen sjunkit i djupet, så att den nu i kvällen afspeglar solens guldglans.
Spårlöst ha dock ej de mörka dagarna gått förbi, men i dess spår ha skönare blommor än de, som förr stodo vid källans rand, uppvuxit.
Hennes barns ungdomsvänner, för hvilka fru Leffler ofta blef en moderlig vän, upp- söka henne gärna, där hon i sommardagen sitter under någon af Djursholms okar, och medan hon talar vid dem, lyssna de nästan med återhållna andedrag till hennes sym- patiska stämma, hvari alla själens strängar vibrera, och de drömma sig då lätt bort till den friska, porlande källan i den mörka furuskogen.
Den är nu utsinad, eller har vintern lagt sordin på dess munterhet — den gör lätt så ute i skogen — men härinne i fru Lefflers lilla förmak väller glädjen fram.
Hennes söner, professorn vid Stockholms högskola Gösta Mittag och Frits, professor vid Upsala universitet, samt Arthur, ingeniör och svensk kommissarie vid senaste utställningen i Chi- cago, fira där hennes 80-åriga födelsedag.
En ny fyrväppling, tre små gossar och en liten flicka, skall genom lifvet bevara min- net af en farmor och mormor sådan som endast barnets fantasi mäktar måla henne.
A — a.
€ n c£uctevisa.
(ä&gt;ag minns så tydligt, huru förr en glädje fyllde upp min håg, när genom barndomshemmets dörr drog in ett muntert bröllopståg.
Jag såg den svärm, Lucienatt höll gille under lek och skratt kring brud i snöhvit fastlagsskrud, och fast blott barn jag tänkte gladt: Gud, gif en hvar en skön Luciebrud!
När sedan enslig gick min stig, och utaf alla tärnor små ej någon hade blick för mig, jag bad den samma bön som då.
Jag såg, af enslingar som jag det gafs ett talrikt brödralag, och tänkte sakta: kärlek, bjud din glädje åt huar mulen dag.
— Gud, gif en hvar en skön Luciebrud!
Jag såg, hur mången gick allen ', men ock hur mången lefde nöjd i värld, hvars stjärnor mist sitt sken och guld och skam betalt hvar fröjd.
Jag mindes åter liten stad, där glädjen varit barnsligt glad och äkta klingat sångens ljud, och varmt och innerligt jag bad: Gud, gif en hvar en rätt Luciebrud!
IDUN 1897 Till sist en trogen brud jag vann och skänktes mig en hjärteskatt, långt fagrare ån någon ann ', som krona bar Lucienatl.
Når vänligt hon emot mig ler, om all den fröjd, som lifvet ger, mig hennes blickar bringa bud, och blott för andra nu jag ber: Gud, gif en hvar en skön Luciebrud!
At en och hvar, som ensam går, åt en och hvar, hvars fröjd är tom, jag önskar mö med smyckadt hår skall skänka kärleks rikedom.
Ty kärlek renar oss från skuld och ger den sorgsne hägn och huld, den skänker mannen kungaskrud och kungahåg och kungaguld.
— Gud, gif en hvar en skön Luciebrud!
Emil Linders.
* " H u r flickorna fingo platser. "
» i V l en hvarför denna ständiga s traf van f V * efter plats?
Hvarför denna oro och förtviflan för hvarje gång edra förhoppnin- gar gäckas? » frågade fru von Brandes och lät för ett ögonblick sticksömmen hvila.
» Hvarför, hvarför.
.
.
och det frågar du, du som likväl är invigd i alla våra affärer och känner våra svårigheter nästan lika väl som vi själf va känna dem, » svarade fru Lönnroth med en skymt af bitterhet i blick och röst.
» Just därför, min vän — just därför! » Fru Lönnroth såg förvånad och forskande in i fru von Brandes lifliga, själfulla ögon och väntade under tystnad att denna skulle förklara sin mening närmare.
Fru von Brandes återtog lugnt sitt arbete och fortfor: » Elin och Gertrud äro ju båda friska och starka.
Dessutom äga de j u båda, som du mer än en gång låtit mig förstå, mycken fallenhet för det praktiska. » » Ja, under pigflyttningen skötte de verk- ligen hemmet till pappas och min stora be- låtenhet, det försäkrar j a g!
» » Ja, ser du det!
Och så klagar du ändå öfver ekonomiska svårigheter! » » Kära Ingeborg, detta lär väl ej inbringa något. » Fru Lönnroth log öfverlägset.
» Icke direkt, men indirekt! » » Nu förstår jag dig sannerligen e j.
Men det är inte så godt för oss hvardagsmän- niskor att förstå sådana där fantasivarelser som du.
.
.
du är så sangvinisk, så oerfa- ren i mera praktiska frågor — — du lilla Ingeborg, » sade.
fru Lönnroth med ett litet beskyddande leende.
» Kanske — och likväl tror jag att mina tankar oftast arbeta i praktisk riktning.
Mina idéer äro nog ej alltid så tokiga, som du och många med dig föreställa er.
Vill du taga ett arbete och bedja dina flickor komma bit, så skola vi gemensamt öfverr lägga om, huru den » gordiska knuten »: hus- ligt välstånd och hemmets frid skall kunna lösas. » Gertrud och Elin närmade sig med dåsiga steg och nedslagna utseenden.
De med- förde hvar och en ett ögonpinande broderi, S v e n s k a och satte sig mekaniskt att arbeta därpå.
Öfver deras ungdomliga drag hvilade nå- got trött och dämpadt, som gjorde dem mycket äldre än de voro.
» Nu ska ' ni rycka upp er, flickor, och inte se lifvet så tungt, » sade tant Ingeborg med deltagande blick och vänligt leende.
» A c k, snälla tant, det är ej godt att rycka upp sig, då man ständigt skall höra detta gnat af pappa, att vi ej duga till nå- got, att vi gå här som prydnader i hem- met, att vi ej ha råd därtill.
.
.
och hvad ska vi göra, tant?
Vi ha årsgamla ansök- ningar i alla banker och bolag, vi under- låta ej att nästan dagligen göra något för- sök, telefon är det enda som numera möj- ligen kan stå oss till buds — och där blir man ju förbi på en k o r t t i d, » sade Gertrud.
» Och så intet annat intresse än de här gamla eländiga onödiga broderierna! » » Sy edra kläder själf va —, så ha ni ar- bete n o g!
» » Det kunna vi ej, » genmälte Gertrud.
Fru Lönnroth såg generad ut.
Tant Ingeborg skakade ogillande sitt huf- vud.
» Är det ej sex tusen din man har i lön? » Fru Lönnroth nickade jakande.
» Och ändå ansen I eder böra klaga! » » Tror du då man kommer långt därmed i Stockholm? » » Beror helt och hållet på, huru man skö- ter sig, det! » svarade fru Ingeborg.
» Jag anser, att vi ej skulle kunna draga in på något, » sade fru Lönnroth.
» Tänk noga efter, — t. ex. våningen! » » Mindre än sex rum hunna vi ej h a; sal, sängkammare, flickornas rum, min mans rum, salong och jungfrukammare. » » Mycket riktigt.
— Men — ett af dem kunde vara onödigt.
Jag menar jungfru- kammaren.
» » Nej, lilla tant!
Nu är tant för svår, » sade flickorna med en röst.
» Jag tycker mig se Fina!
.
.
.
» » Vänta och låt mig förklara min tanke till slut.
Att Pontus behöfver sitt eget lugna rum, det har jag ej något att in- vända emot, lika väl behöfven I edra.
Sa- longen vill jag däremot något omskapa — göra den till ett trefligt, stämningsgladt hvardagsrum med arbetsfönster och blom- mor, ej med denna stela döda prakt! » » Det kan du ju möjligen ha rätt uti — men vinsten?
Detta handlade ju om tref- naden. » » Jo, nu till kapitlet om tjänare.
Huru stor lön är det du ger din husa? » » Etthundrasjuttiofem — och tio till jul och midsommar, utom alla presenter. » » Och kokerskan då? » » Kära du, hon har tvåhundra!
Och lik- väl hotar hon mig litet emellanåt med att flytta till en minister, som bjudit henne tvåhundrafemtio.
Och så det där pockan- det till jul och midsommar och frihet och kapriser i o ä n d l i g h e t.
.
.
Ja — jag säger då, att det där jungfruväsendet kan göra en människa galen, » fortfor fru Ida med en tung suck.
» Gör dig oberoende af dem. » » Ja, kan du säga mig sättet, förtjänar du i sanning medalj. » » Flickorna — dina egna flickor ha j u nu sökt platser i — ja, som de själfva nyss sade, under många år — alltid för- gäfves!
Nå, men så lyd då försynens vink, och skaffa dem själf plats » att gå frun tillhanda »! » P a n o p t i k o n, Stockholm.
391 » Snälla tant Ingeborg, hvad tror tant väl att Fina och Selma då skulle säga.
.
.
? » » De skulle inte få tillfälle att säga nå- got, ty de skulle bort och flickorna hvar och en göra nytta för sig i hemmet. » En graflik tystnad blef tant Ingeborgs svar.
» Dela sönder den lön, I gen åt edra tjä- nare, och gif den åt döttrarna!
Låt dem arbeta och göra rätt därför, Ida, och jag är viss på, att din man ej mera skall brum- ma öfver de allt för stora utgifterna och flickornas gagnlösa lif.
Han skall inse, att äfven de anse sig ha plikter att fylla. » Fru Ida såg drömmande på sina döttrar.
» Glansen i blicken, rosen på kinden skall återkomma, flickor, lika säkert som väl- ståndet i hemmet » — fortfor fru Ingeborg med öfvertygelsens värma.
» Men, kära Ingeborg, skulle våra flickor, med den uppfostran vi gifvit dem, skulle de helt simpelt gå som pigor? » » Den praktiska lärdomen lär väl ej vara tung att bära.
Bli de därunder gifta, b e - höfva de helt säkert ett par läroår under ea kärleksfull mors ledning.
Platsansök- ningarna ligga ju ändå där de ligga!
Jag menar, under tiden, och jag spår, att flickor, som på detta sätt deltaga i hemmets och det praktiska lifvets hvardagssysslor, ej be- höfva länge vänta på plats, » sade frn Inge- borg med en skälmaktig blinkning.
» Tänk, att slippa se Finas sura miner och höra Selmas snäsningar, blott vi kom- ma inom kökets regioner, » sade Gertrud med tindrande blick.
» Och se pappa litet gladare och slippa höra honom kalla oss för odugliga dockor.
Att få gå och begära ut » sin l ö n », och slippa tigga om hvarenda krona, » sade Elin.
» Och slippa befara, att de skola » g å », blott jag påminner om att fem kilo smör är för mycket på en vecka!
Denna stän- diga rädsla och oro, att de ska ' gå.
.
. » fortfor fru Ida.
» Nej, mamma, de här jungfrurna får du behålla, » sade Gertrud muntert.
» Men — våra händer! » sade Elin och såg med vemod på sina väl vårdade naglar.
» Se på de här; tro ni ej att det är just med dem jag hjälpt mig fram i lifvet — och inte äro de väl så svåra?
Man skall väl inte uträtta det allra tyngsta, det menar jag e j, utan du, Ida, kan ju bedja en gum- ma komma hem och borsta, skura och diska, men för henne behöfver du ej något rum, hon kan gå om kvällarne.
Och så får du som en verklig husmor själf tillse ditt kök och att där ej går åt mera än hvad till- gångarna tillåta. » » Å h, hvad tant Ingeborg har rätt! » » Ja, detta kan vara en nationalekono- misk fråga, lika god som mången annan, » fortfor fru von Brandes allvarligt.
» Låt oss lära våra döttrar, att det praktiska arbetet skulle höja dem och framdraga deras bästa kvinnliga egenskaper.
Låt dem som for- dom sträfva efter platser i det egna hem- met under af vaktan på något bättre. » Så småningom spred sig en lättare stäm- ning öfver den lilla kretsen, och man dryf- tade redan frågan, huruvida man e j, be- friad från de pretentiösa tjänarinnorna, till sommaren skulle kunna företaga en liten rundresa uppåt det härliga Jämtland och Norge!
» Om nu bara pappa ville! » Ja, visst ville » farsgubben » som de — han gladde sig genast åt hoppet att slippa Största sevärdhet.
IDUN 392 Själf äger jag äfven en liten smula erfarenhet af hvad sådana » mästerskyttar » kunna åstad- komma.
Under sistförflutna sommar sutto en dag min inan, jag själf och vår lilla dotter som vanligt i all sköns lugn i bersån på vårt sommarnöje uti skärgården, då vi plötsligt höra ett skott smälla af och min man rusar upp, träf- fad af ett stort hagel i ryggen.
Lyckligtvis hade dess fart något dämpats af grenar och löf, hvar- för följderna inskränkte sig till genomborrande af kläder och en kontusion.
Att äfventyret atlöpte så pass lyckligt var naturligtvis ej skyttens, en trettenårig pojkes, förtjänst.
Att olyckan vid detta tillfälle, om ömtåligare delar träffats, anta- git vida större dimensioner, behöfver naturligt- vis ej påpekas.
Om föräldrar äro nog oförståndiga eller lik- giltiga att låta sina barn hänge sig åt lifsfarliga lekar, må dessa åtminstone inskränkas till så- dana, som ej kunna innebära fara för andra per- soners lif.
Äfven om man vet, att ens egna barn nöjak- tigt kunna handtera ett gevär, hvad borgar väl för.
att de ej utlåna detsamma åt mindre erfarne lekkamrater?
Hvad åter den åsikten vidkommer, att barnens förmåga till initiativ skulle stäfjas, genom att man ej villfar de flesta af deras önskningar, an- ser jag detta vara ett misstag.
Ätminstone måtte den gosse, som, efter att hafva blifvit nekad ett gevär, står håglös och oföretagsam, då en mängd andra nyttiga och ofarliga förströelser helt säkert stå honom till buds, vara bra klent utrustad på intelligensens område, och i så fall är det än mer berättigadt, att man vägrat honom ett skjut- vapen, emedan han då tydligt bevisar, att han ej var med när krutet fanns upp.
S.
B. ligga vaken om nätterna och grubbla öfver, huru de skulle få plats åt flickorna och huru det i längden skulle räcka till utan skuldsättning.
Nu var ju allt mycket lät- tare — ty nu hade flickorna åtminstone » fått platser »!
Malvlna BråkenMelm.
• G o s s a r o c h skjutvapen.
Ännu ett par inlägg och några slutord.
w f j e t är den första trögheten, som är så svår A - ^ att öfvervinna; lyckas man bara bryta den, går sedan allting som vore det oJjadt.
Det ha vi ännu en gång, som så ofta förr, fått erfara i den af Ellen Bergström väckta frågan om » gos- sar och skjutvapen:.
Först teg vår ärade läse- krets som muren, nu tala alla på en gång.
Insän- dare inströmma dagligen från all håll och kanter.
Vi kunna naturligtvis ej införa dem alla, då de i mångt och mycket upprepa hvarandra.
Ett par ur mängden tagna, representerande de tyänné stridiga uppfattningarna för och emot, meddela vi dock ytterligare här: Lifsfarliga lekar.
Härmed anhålles vördsamt, om plats i Iduns spalter för några rader som inlägg i den af f m Ellen Bergström framkastade frågan om lämp- ligheten i att sätta skjutvapen i händerna på minderåriga.
Jag vill härmed söka vara så kort- fattad som möjligt, och saken i fråga kräfver ej heller synnerligen djupsinniga resonnemanger.
Fru B. tycks själf vara på det klara med, att barns handskande med skjutvapen kan vara förknippadt med stora faror, och framställer äf- ven en del af dessa, men icke förty anser hon, att det besvikna uttrycket i en gosses ögon, hvi ken af modern blifvit nekad ett salongsgevär, likväl möjligen borde kullkasta dennas välgrun- dade skäl för sitt nekande.
Om gossen fått en förståndig uppfostran, är det helt visst ej första gången han blifvit väg- rad en bön, som stridt mot föräldrarnes bättre vetande, och han bör då lätt inse, att det äfven i detta fall skett till hans eget bästa, i all synnerhet om föräldrarne, på ett klart och tydligt sätt, framställa anledningen därtill.
Om barnet vid ett dylikt tillfälle, i sin kortsynthet, medels en barnslig advokatyr likväl försöker få sin vilja gällande, bör detta naturligtvis lämnas - utan afseende, när föräldrarne efter moget öf- vervägande äro fullkomligt vissa om det berätti- gade i sitt tillvägagående.
Att, som fru B. antydde, olyckstillbud äfven kunna uppstå under en mängd andra förhållan- den i det dagliga lifvet är visserligen sant, men man bör därför ej öfvermodigt och tanklöst fram- kalla dylika, hvilket jag anser vara fallet, då man sätter skjutvapen i händerna på minderåriga.
Som grund för detta mitt påstående behöfver jag blott hänvisa till fakta.
Enligt hvad tidningarna meddelat, hafva under denna höst ej mindre än tre dödsfall förorsakats därigenom, hvaraf ett här i Stockholm, då en skolyngling, genom oaktsamt förfarande med ett salongsgevär bragte en jämn- årig lekkamrat om lifvet.
Förvisso fällde den gossen sedan långt bittrare och mera medömkans- värda tårar än dem, som framlockas genom för- vägrandet af en dåraktig begäran.
* * Not af redaktionen.
A fifitttol « Ö C H ^ W * J * Tack vare bössan!
* Här kan emellertid förtjäna framläggas en bevisning i motsatt riktning, som en ärad in- sändare och artilleriofficer säudt oss.
Han skrif- ver: » Ett af våra större olycksfallförsäkrings- bolag, Skandinavien, har under en viss 6 års- period haft följande antal olycksfall bland sina försäkringstagare (här anföras endast några få grupper af olyckshändelser): halkning 1143, kläm- ning 887, nedfallande föremål 867, stöt 554, fall från höjd 51 ö, brännskada 309, förlyftning 295, explosion, och vådaskott 66 och hundbett 29 fall.
Tilläggas må, att gruppen » explosion och våda- skott » äfven i den fullständiga förteckningen kom- mer bland de allra sista.
Visserligen gäller of- vanstående endast vuxna personer, då bland poj- kar väl icke många äro försäkrade mot olycks- fall, men å andra sidan torde pojkar lika myc- ket som äldre vara utsatta för de uppräknade slagen af olyckshändelser.
Man kau i alla fall se, att vådaskott icke äro så vanliga i förhållan- de till olycksfall af andra slag som man tror. » Bsgär alltid •it * 1897 eller instruktörer och äfven vid de enskilda öf- ningarna pojkar emellan förekomma farliga olycks- händelser så sällan, att risken är ungefär lika stor som att bli träffad af blixten.
Den nytta pojkar ha utal målskjutning8öfningar, rätt bedrifna, är stor och obestridlig, och jag tillåter mig att i sammanhang med förevarande fråga, citera några rader ur Nya Dagl.
Alleh.
af märket N.
H.
» Idealet, att göra hvarje svensk man till mästerskytt, är naturligtvis oupphinneligt, men ett godt stycke på väg kan man ju alltid kom- ma.
Mycket vore vunnet, om i synnerhet ung- domen kunde intresseras för saken, så att yng- lingar • under värnpliktsåldern allmänt inginge i skytteföreningarna och kvarstode däri under en längre följd af år.
Sveriges försvarskraft skulle ökas i oberäknelig grad, om sålunda de värn- pliktige årsklass efter årsklass, såsom fullt ut- bildade skyttar med 4 — 5 års föregående öfning, inträdde i härens led ».
Och nu slutligen ett råd till pojkarnes pappor och isynnerhet mammor: varen ej för ängsliga, låten pojken, om han har verklig lust för skjut- ning, få ett fullgodt gevär, till att börja med ett målskjutningsgevär, helst af statens modell, men låten honom på samma gång få undervisning och ledning vid bruket däraf, och månget svedt ansikte eller brändt finger som en följd af olofligt handterande af sämre eller odugliga skjutvapen skall fullständigt undvikas.
A.
H.
L.
* Ja, som synes, äro meningarna hvarandra skarpt motsatta!
Som oftast ligger väl också här den gyllene sanningen midt emellan.
En insändare, » pappa till fyra pojkar », skrifver som så: «Är pojken förståndig eller oförståndig, händig eller tafatt, pålitlig eller opålitlig, lugn eller nervös, därpå beror hela saken! » Och Ave, den kända författarinnan, sammanfattar i dessa ord sitt in- lägg: ' Ett är skjutöfningar under mogne mäns stränga tillsyn och ledning, ett annat är en lek med skjutvapen bland minderåriga.
Denna senare borde aldrig af föräldrar tillåtas. » De klara och praktiska förhållningsregler, som märket C. Th. M — r.
— under hvilketen framståen- de akademisk vetenskapsman döljer sig — re dan i förra numret meddelade, synas oss böra vara fullt betryggande, om de noga efterlefvas.
Och med en hänvisning till dessas förnyade be- grundande vilja vi härmed förklara diskussionen i frågan afslutad.
Red.
af Idun.
» Visst tusan skall pojken ha en bössa! » Det var för mina öron ljufligt klingande ord från min förmyndares läppar, då min älskade rädda mamma, efter förnyade, men afslagna böner slut- ligen hänsköt frågan till honom.
Och så skulle bussan anskaffas.
Min förmyndare, gammal jä- gare, utvalde ett enkelt, men välgjordt gevär, dubbelbössa med bakladdningsmekanism, och gaf mig sedermera en grundlig undervisning i vapnets skötsel, patronernas laddning m. m. och inpräntade noga som första försiktighetsregel att aldrig under några omständigheter, vare sig bös- san är laddad eller ej, vända mynningen mot egen eller annan person, att aldrig gå med spän- da hanar eller skjuta på något man ej säkert vet hvad det är.
Så börjades skjutöfningarna både på tafla och på mppkast », och slutligen randades den stora dagen, då jag för första gån- gen fick följa med på jakt.
Aldrig glömmer jag de lärdomar min förmyndare gaf mig vid detta tillfälle om iakttagande af försiktighet vid bös- sans bärande och handterande, om jaktens idkan- de såsom en stärkande och uppfriskande sport, om fördelen i att lära sig skjuta fort och säkert för att ej förlänga ett jagadt djurs dödskamp och att hellre låta bli att skjuta på ett djur, om man ej har någon säkerhet att döda det.
Dessa och många andra lärdomar och goda råd, han gaf mig vid detta tillfälle, hafva gjort att jag be- traktar bussan som en kär vän och följeslagare i Guds fria natur och ej som ett mordvapen, hvarmed man förkortar så många lif som möjligt.
Tack vare bössan kom jag i närmare beröring med skogens, fältens och vassarnes bevingade invånare och lärde mig så småningom att kän- na igen och namnge de allra flesta af våra sven ska fåglar samt hade och har fortfarande ett mycket stort nöje i att iakttaga och studera deras olika, lefnadssätt och förekommande egendomlig- heter.
Jag var tämligen klen som pojke, men genom mina ströftäg på lediga stunder i skog och mark, på sjö och vid strand, blef jag stark och härdad, lungorna vidgades och sinnet äfven- så för allt det sköna i naturens outtömliga rike.
Pojken fick därigenom en känsla af frihet, mod och tillförsikt, som icke kan annat än verka godt.
om den hålles inom tillbörliga gränser.
Tack vare bössan kom jag mången gång ifrån säll ska- per och sysselsättningar, som på långt när icke komma upp mot rörelse i fria luften, barrdoft och solsken.
Från en ärad insändare ha vi mottagit följan- de reflektioner i den viktiga, nu så lifligt debat- terade sanatoriefrågan.
Då den utan tvifvel göm- mer beaktansvärda synpunkter, ha vi ej velat förvägra densamma plats: Då många pojkar ej hafva tillfälle att använda bössan på jakt, återstår för dem den vanliga målskjutningen, såsom den bedrifves enskildt, i skolan eller inom någon skytteförening.
Därutaf kan blott den enskilda vara något nämnvärdt farlig, ty inom skolan eller skytteföreningen sak- nas ju aldrig äldre personer som öfvervakare Man håller just i dagarne på att bestäm- ma, hvar dessa fristäder för de lungsik- tige skola placeras.
Den andra frågan är, huru skola de inrättas?
Skola de verkligen bli sådana där stora anstalter, där patien- * — Gör edra juluppJeöp i tid: en gåfva, som vårt folk skänkte sin monark, för att hugfästa minnet af 25 lugna, lyckliga regeringsår, den gaf han oss tillbaka, kan man väl säga.
Och ända- målet, för hvilket han gaf den, var storsint som han själf, han kunde näppeligen valt ett bättre.
Det göres mycket nu för tiden för lidande och vanlottade af allehanda slag, det må vi tacksamt erkänna; de som hit- tills varit måhända minst lyckliga i detta hänseende äro väl offren för lungsoten, denna hemska, förhärjande sjukdom, som årligen ödelägger så stora delar af vårt folk.
Det ser ut, som skulle en ny tid randas för dessa arma: genom vår konungs ädla beslut skola kanske många kunna räddas och skänkas åter till de sina och till sitt land.
Chinosol-Lanolin-Créme i tuber och Chinosol-Lanolin-Tvål st- - de bästa m e d l e n för m u n n e n s och hudens vård ~
IDUN 1897 ten endast är ett nummer på den långa sjuklistan, sådana där lasarett, där säng står vid säng i täta, regelbundna rader, sådana där » inrättningar », som injaga skräck hos de flesta?
Det må väl tillåtas oss att framställa en sådan fråga.
De lungsiktige äro j u i många hänseenden icke att betrak- ta som andra sjuklingar, hvilka komma till lasarettet för en viss akut åkomma och, när denna efter några veckor eller i sämsta fall några månader är kurerad eller häfd, lämna plats för andra.
Lungsotens offer kunna j u lefva år från år, utan att för- bättras och, om de få lämplig skötsel, utan att märkbart försämras; täringsarbetet för- siggår ofta så långsamt, de känna vanligen inga plågor, de äro i många fall så lifskraf- tiga, att de orka syssla med allehanda lät- tare arbeten.
Just karaktären af deras sjuk- dom gör väl, att de anstalter, som skola mottaga dem, borde vara olika andra sjuk- hus, de borde ej ens vara sjukhus, de borde vara sjukhem.
Man skulle bjuda dessa stackare, som ofta äro mycket sämre, än de tro, man skulle bjuda dem ej blott ren, frisk luft, stärkande mat och annat som hygienens lagar befalla, utan också hemlif.
Man borde ej bygga upp stora, dystra palats, för hvil- ka de med fasa rygga tillbaka.
393 lika människomagasin uppväxa, låt oss få enkla hem för våra lungsiktige!
I England har man som bekant mycket användt detta system, att bygga i små paviljonger, och, som j a g tror, funnit det mycket ändamåls- enligt.
En af doktor Barnados största an- stalter, rymmande cirka 1000 flickor, är in- rättad efter den där » hemtrefliga » metoden.
Hvarför skall man ovillkorligen ha sådana ståtliga trappgångar och slottslika korrido- rer, när man bygger nu för tiden — t. o. m. när m a n bygger åt de fattiga!
Hvad jag velat säga, är emellertid korteli- gen detta: Måtte de lungsotssanatorier, hvil- kas byggande snart skall begynnas, icke bli sådana där ståtliga, dystra hus, för hvil- ka sjuklingar rysa, utan måtte de bli hem- lika fristäder, där de kunna glömma, att de kanske för år ryckts från de sina, där de kunna känna sig som i ett vänligt hem.
olika ekonomiska villkor.
Helt visst skall allt- så denna serie hälsas med nöje i alla kretsar, där man med kärlek vårdar sig om hemmets stil och trefnad.
Dessutom har amanuensen Folcker förklarat sig beredd att på Iduns svarafdelning stå till tjänst i alla spörsmål, som kunna hemfalla un- der rubriken: hemmets möblering och ordnande.
Alla hithörande » frågor », som ingå till redaktio- nen, komma således hädanefter att tillställas hr Folcker för besvarande, och tro vi att äfven ge- nom detta arrangemang en värdefull förmån kan beredas våra läsarinnor.
Stockholm i december 1897.
Bed.
af Mun.
* Från Iduns läsekrets.
Ett nytt arbetsfält för kvinnan.
Aldrig tillförene har man med så stor ifver B.
E. som i våra dagar sökt förbättra kvinnans ställ- ning och vidga gränserna för hennes verksam- het.
På arbetsfält, där man för endast några få år sedan knappast skulle kunnat tänka sig kvinn- I julklappsbekymrens lig hjälp, har hennes arbetsflit numera tagits i anspråk.
dagar Men än återstå områden, på hvilka kvinnan just genom sin egenskap af kvinna kan söka en fästa vi alla föräldrars och öfriga ung- naturlig och nyttig verksamhet.
Det s} mes bland domsvänners uppmärksamhet på den stora annat, som om våra kvinnor ännu icke fått ögo- Borde man ej hellre bygga små enkla hem, glädje, som kan beredas våra uppväxande nen tillräckligt öppna för den stora och obestrid- där de kunna glömma att de kanske för år gossar och flickor genom ett prenumera- liga nytta, som skulle blifva en gifven följd af en allmännare tillslutning från hennes sida till ryckas bort från kretsen af sina kära, där de tionskvitto i julklapp skor g en på K a m - en synnerligen modern verksamhetsgren, nämli- kunna tänka sig åter sitta i deras lag?
De raten för nästa år.
Vi hänvisa för gen lifförsäkringsväsendet.
skulle bli gladare, nöjdare i en sådan om- Lifförsäkringsidén vinner för hvarje dag allt öfrigt till den utförliga illustrerade anmä- större terräng i vårt land.
Om dess nytta har gifning, och att kroppens hälsa rent af lan, som i ett särskildt fyrasidigt blad blifvit taladt, skrifvet och bevisadt så mycket, främjas af sådana förhållanden har jag haft medföljer detta nummer, och hvars inne- att ämnet i den vägen torde vara uttömdt.
Men tillfälle med egna ögon iakttaga.
Strax håll ej minst torde intressera de unga man har likväl hittills föga fäst uppmärksamhe- utanför Göteborg ligger ett litet hem för ten vid, att äfven kvinnan här nar en ej bety- själfva.
delselös mission att fylla.
lungsotspatienter, det är fullkomligt privat, Lifförsäkringen är ett förträffligt sätt för den är skänkt af enskild person och äges af unge mannen att vid sitt inträde i lifvet skaffa enskild.
Att klimatet i Göteborg ej är det sig ett själfförvärfvadt stöd; den medför för den Som våra läsarinnor torde bästa är väl tyvärr odisputabelt, och man mognade mannens familj en förvissning, att ar- skulle väl tycka, att det vore föga lämpligt modet icke med familjeföi sörjarens frånfälle minnas stiger öfver hemmets tröskel; den är vidare vid att bjuda sådana sjuka, för hvilka luften borde vara den egentliga medicinen, på utlofvade Idun vid början af denna årgång » en hvarje tillfälle i lifvet, då det är fråga om eko- nomiska förhållanden, af en betydelse, som ej nog Göteborgs rökiga och dammiga atmosfär.
serie rums-interiörer för både större och mindre kan framhållas.
Och då för närvarande allt flere Ett faktum är emellertid, att många, som anspråk, åtföljda af belysande text och afsedda vägar öppna sig för den unga kvinnan till själf- kommit till det där lilla hemmet, gått ut att vara till hjälp vid möbleringen och inred- förvärf, bör hon äga samma motiv och intresse som mannen för lifförsäkring.
därifrån med återvunnen hälsa, och andra, ningen af ett hem. » Denna plan sattes också Det är ock tydligt, att kvinnan mer än man som ej fullt varit så lyckliga, ha mycket inledningsvis i verket genom de uppsatser om tillförene insett är skickad att såsom ageat ägna förbättrats.
Hur är det organiseradt, detta » Konsten att möblera sitt hem:, som inflöto i ett sig åt försäkringsväsendet.
Är hon öfvertygad lilla lungsotssanatorium?
Jo, som ett hem, par af för-årets nummer.
Tyvärr uppstod emel- om sin plikt att vid hvarje tillfälle för sina när- det blir korteligen svaret.
Ingenting får lertid snart ett afbrott.
De fackmän, med hvilka maste framhålla lifförsäkringsidéns nytta och be- tydelse, ja, då kan hon ej heller underlåta att in- tyda på inrättning, rummen äro ej möble- Idun gjort aftal om denna series utarbetande, för sina vänner och bekanta påpeka densamma, blefvo så helt upptagna för årets stora utställ- rade med den stela likformighet, som är då är hon ju redan att betrakta såsom en tjä- genomgående hos alla våra stora anstalter, ning, att ingen tid blef dem öfrig, och äfven nare åt denna idé, och då bör hon ej heller för- man sitter kring det gemensamma arbets- Iduns utrymme anlitades af alla utställningsar- neka sig arbetarens välförtjänta lön.
Hvad som föranledt undertecknad till dessa bordet, man samlas kring aftonlampan, man tiklarna mer än vanligt strängt.
reflektioner är en annons, som återfinnes i Iduns lefver » en familie ».
Människor ha i allmän- Som vi emellertid ej äro de, som pläga bryta senaste nummer.
Lifförsäkringsbolaget Svecia, het stor skräck för allt som bär namn, heder våra löften, ha vi ej ett ögonblick släppt tanken som i dessa dagar börjat sin verksamhet, annon- och värdighet af sjukhus, och de tacka Gud på äfven dettas infriande, så mycket mindre som serar där efter kvinnliga agenter och erbjuder när de väl slippa u t; de som komma till vi äro öfvertygade, att en artikelserie af ofvan därigenom sysselsättning med däraf härliytande inkomst åt fruntimmer.
I dessa tider, då tid- detta hem tacka Gud att de kommit dit, angifna art skulle blifva af stort intresse och ningarnas annonsafdelningar öfverflöda af fram- de känna, att de äro ej på ett sjukhus, utan gagn för vår läsekrets.
För året blef det emel- ställningar från plats- och arbetssökande kvin- i ett sjukhem, och man mottages därför lertid för sent att hinna genomföra densamma.
nor, hvilka erbjuda sig att för otroligt billig er- också vid inträdet där af glada, nöjda an- Vi ha nu glädjen meddela, att vi i dagarne lyc- sättning åtaga sig till och med ganska mödo- samma värf, tyckes det som om ett erbjudande leten.
Ja, idealet för ett lungsotssanatorium kats träffa uppgörelse med en af de finaste kän- sådant som det nu åsyftade borde vinna an- skulle j a g vilja kalla denna lilla fristad: nare på detta område i vårt land, amanuensen klang och väcka vederbörlig uppmärksamhet.
där äro endast elfva patienter (kvinnor) vid Nationalmuseum och sekreteraren i Svenska slöjd- De många män, som i närvarande stund äro under en examinerad sjuksköterskas vård föreningen d:r E.
G. Folcker, att han under år sysselsatta med lifförsäkringsanskaffning, kunna understundom göra sig synnerligen goda inkom- hon är mor för dem, hon samlar dem om- 1898 skall upptaga och utföra denna idé i Idun.
ster.
Det torde ej heller vara mera omöjligt för kring sig, hon är hufvudet i familjen.
Dessa artiklar om en kvinna att deltaga i detta arbete och förtjäna ett eller annat tusen kronor om året på anskaffan- » K o n s t e n a t t m ö b l e r a s i t t h e m » A c k, om vi kunde få några sådana hem för de af lifförsäkringar.
Under hvilka förhållanden våra lungsiktige!
Men det blir så mycket dy- komma att illustreras med bilder från smak- som helst borde ett duktigt fruntimmer på den- rare, invändes genast.
Ja, detta är ett betänk- fullt och praktiskt anordnade svenska, specielt na verksamhet under lediga stunder kunna för- tjäna åtskilliga hundratal, då såsom vi förut på- ligt men, men kanske ändå ej så betänk- stockholmska hem samt med af framstående fack- pekat kundkretsen är att söka, bland familjemed- ligt som man föreställer sig.
Låt oss få män särskildt ordnade interiörer.
Hänsyn kom- lemmarne och den närmaste omgifningen.
mindre byggnader, men så mycket enklare!
mer att tagas både till stadsvåningens och landt- Intresserad.
Låt oss slippa att se dessa granna, palats- hemmets skilda förutsättningar liksom ock till * P r e j a m a g a s i n e t, Sybehörs- och Modeaffär.
C.
E.
L a g - e r s t r ö m, — - Specialitet: G a r n e r i n g s a r t i k l a r till k l ä d n i n g a r och S t o c k h o l m.
kappor.
IDUN 394 I aftonstund.
Dår ute regnet på rutan » skvatt » och nordan drog hvass förbi — jag satt och svettades, trött och matt, och böjde verba på mi.
Men sist vid grammatikans eviga sarg jag varåt helt led — jag varåt sur och arg, — och når för galet det blef — i en vrå jag slängde boken och tänkte som så: nu är det, min milde, nog för i dag!
— Så fick jag i stället i Idun tag — Jag låste — mitt missmod på stunden dog och hjärtat så sprittande ungdomligt slog, och öfver var ledsnaden på en gång, — J 9 gjorde riktiga fröjdesprång (figurllgt taladt).
— Hvad var det då, du undrar kanslte, som intog mig så, som satte mig liksom i. eld och lågor?
Min hjärtans vån, det var Iduns frågor!
Säg kunde jag annat än solljus bli?
Det var etwas anders än verba på mi!
a Där frågades allt under himmel och jord af snälla, vetgiriga själar i nord.
En ville så gärna en reform få weg — en ville lära att koka knäck — en grundade djupt och tungt i sitt sinne huriedes hon skulle bli af med en finne — en tr ' östlös fästman så innerligt bad få veta med allra snaraste, hvad han skulle göra, ty fästmön hans gick inåt med tårna — så ' n sorg ej fanns!
En ville ödmjukt fråga allen, hur hundar läras att gå på två ben — en sörjde sin röda näsas elände — en sporde något om » världens änden — en grubblade riktigt allvarligt på, hur lifveis gåta, hon skulle förstå — en ville så gärna få vacker hy, så där ungefår å la rosensky — hoad » norrbagge » kommer af, undrade en, samt huru man tvättar en ljuslake ren.
Jag satt där; som brusande, susande vågor de strömmade öfver mig, Iduns frågor ... Där ute regnet på rutan » skvatt » och nordan drog hvass förbi — Jag låste och låste till senan natt — — och glömde verba på mi.
En suenk kvinna.
Augusta på Isa, o c h Isa p å A u g u s t a, o c h Ellen på Isa ... » Hvad är Augusta? » utropade Isa, och " hon skall få svar.
Augusta är en kvinna med sundt förnuft och praktiskt sinne.
Hon har alldeles rätt i sin pro- test mot Isas luftigt fantastiska idéer.
Hvad skall det nu också tjäna till, min kära Isa, att gå omkring i stugorna och leta upp gamla skåp, för att sedan sätta på dem litet grannlåt och kunna ståta med dem i er matsal?
Låt ni skå- pen stå där de stodo förut — i stugorna.
De voro där helt visst till oändligt mycket större nytta, och säkert tänker husmodern många gån- ger om dagen med saknad på sitt förvaringsrum för hvarjehanda, på sitt gamla enkla skåp, som hon dock afstod, bestucken af det klingande guldet.
Och, utom skåpet, fanns det så mycket annat, som jag ej precis kan tycka om i er blifvande våning.
Men jag vill ej bli långrandig.
Jag skall en- dast tala om för er, hvad min man sade.
Jo, ser ni Isa, jag frågade honom: &gt;Hvenis man ville du helst vara, Isas eller Augustas? » Och vet ni, hvad han svarade?
— Jo: ^Ellen lilla, om jag ej hade dig, skulle jag bestämdt vilja ha Augusta till min gumma.
Hon är nog en liten förnöjsam och duktig husmor. » Om en stund tillade han tankfullt: » Det vore nog bäst om Isa ginge ensam i sin våning.
Vi karlar äro litet rädda för fruntim- mer, som så där vårdslöst handskas med stora skåp, stora stolar och — stora ord. » Ellen.
De trestora hufvudvillkoren för lif vets lycka äro: något att göra, något att älska och något att hoppas.
TA.
Chalmers.
jMedlidan.de.
Af Ellen Bergström.
» l a g vill ej ha medlidande, jag vill ha uppmuntran, » sade en gång en af lifvet ganska omildt behandlad kvinna, som med hjältemod kämpade mot bekymrens och motgångarnas stormbyar.
» Medlidan- det stinger mig, det förlamar min kraft och beröfvar mig modet och själftilliten. » Då man hör sådana ord, vore man ej färdig att om denna » den kristligaste af alla dygder » utbrista: » Huru är du så af himmelen fallen, du klara morgonstjärna? » Om man betänker ordets rätta innebörd, hvad kan i själfva verket vara skönare, upphöjdare, ädlare, än att den ena män- niskan tar sådan del i den andras motgång oeh lidande, att hon därvid erfar smärta, lider med f Men ett sådant upprikigt och varmt deltagande var det med all sanno- likhet e j, som den omtalade kvinnan åsyf- tade m e d sina ord, af en sann sympati hade hon ej kunnat känna sig sårad och förödmjukad.
N e j, hvad hon lik sensitivan ryckte till för, var den vrångbild af med- lidandet, som med orätt annekterat dettas namn och som består i en flyktig rörelse öfver nästans vidrigheter och som tar sig uttryck i ett beklagande med ord, ofta lika taktlöst som betydelselöst.
Denna ytliga medkänsla, detta billiga beklagande äro vi människor och i synnerhet vi kvinnor så snara med, så benägna att i slösande fri- kostighet utan någon som helst återhållsam- het skänka hvarandra.
Går det någon af våra vänner eller be- kanta väl, fröjdas vi sparsamt, röner någon af dem en liten trimf, tiga vi så gärna ihjäl den eller gratulera vi sötsurt; men vänder sig lyckan, blir framgången förbytt i nederlag, bums äro vi färdiga med vårt öfversvallande » medlidande », och öfver våra läppar halka så lätt de mången gång må- hända mera sårande än tröstande orden: Stackars vän!
Så synd om de stackars människorna!
Analysera vi vårt inre, skola vi, för så vidt vi vilja sanningen, ej kunna undgå att upptäcka en mindre ädel, åtminstone ej oblandadt ren bevekelsegrund till den känsla, för hvilken anförda ord äro ett tit- tryck.
Innerst i vårt väsen sitter högmo- dets demon, förgiftande våra känslor och tankar, äfven dem, som göra anspråk på att vara de bästa och linaste.
Bakom det skenfagra deltagandet döljer sig så gärna, vi vilja ej påstå alltid medvetet och reflek- teradt, men icke därför mindre verkligt, en högfärdig glädje öfver att man ej själf är lik, ej har det så uselt som denna stackars nästa.
Från sin piedestal af samhällsställ- ning, förmögenhet, familjelycka ser man ned på den, som mist eller kanske aldrig ägt dessa förmåner, och stolt i känslan af sin egen höghet, skänker man den olyckliga sitt beklagande.
Och just på grund af att medlidandet sålunda gif ves » de haut en bas » sårar och förödmjukar det, äfven utan att vara direkt ämnadt att såra och föröd- mjuka.
Böra vi då alls icke fråga efter med- människors nöd och sorger?
Medgifves att vårt medlidande kan vara ganska skröpligt, både ytligt och bemängdt med en god por- tion högmod, men en viss känslighet, en nu befintliga Cacaosorter intages säkert förnämsta platsen af H U L T M A N S Bland 1897 smula människokärlek röjer det dock.
Är då likgiltigheten att föredraga?
Ja, nästan så.
Låt den olyckliga vara i fred, o m du ej kan skänka honom något annat än det slags deltagande, vi här talat om.
Det är bättre.
Men det finns ett ännu bättre, ett högre, ett fullkomligare än att blott icke såra med ett påtrugadt medlidande, och det är att låta detta ord gälla för hvad det verkligen vill gälla och omsätta det i handling.
Sätt din egen axel under nästans börda — du kom- mer då i jämnbredd med honom — och hjälp honom så bära!
Gråt m e d den som gråter, lid med den som lider och — det hör äfven hit, om det ock kan tyckas icke göra det — gläds med den, mot hvilken lyckans sol åter börjar skina!
Och hör du något godt, något glädjande och berömmande om den, som är nära att digna under mödorna, säg honom det och gif honom sålunda det upp- muntringens ord, han så väl behöfver!
O m det skulle gälla! ...
J alla öfriga land utom i Sverige bär kvinnan som tecken på att hon har böjt knä vid Hy- mens altare endast en ring.
I Norge och Dan- mark är denna alltid, liksom här, af slätt guld.
Men i andra länder, som t. ex. England, är den ofta prydd med stenar och pärlor, mer eller mindre dyrbara, beroende på tillgångarna.
En förlofvad norska sado en gång till mig: » Jag vill hafva min norske ' Gut ', men jag vill gifta mig på svenskt manér. » Förvånad sporde jag hvad hon menade härmed.
Svaret blef: » Jag vill hafva två släta guldringar på vänstra han- dens ringfinger, de två ringarne äro så ' kledelige ' ».
Och det är om dessa » kledelige » ringar vi nu skola språka en stund.
Det guld vi bära på vår hand, hvilket stort pemiingevärde äger det icke I Huru skulle vi ej med det, visserligen ej en och en, men i massa, kunna trolla fram millio- ner, om det gällde vårt lands försvar, vår frihet i Norden.
Gifve dock Gud den dagen aldrig komme, då de millionerna behöfva anlitas!
I slutet på 1810-talet, då Sverige var nära att dragas in uti det krig, som flammade emellan vårt broderland Danmark å ena sidan samt Preus- sen och Österrike å den andra, räknade en per- son ut, huru många synliga, men ofruktbara mil- lioner, som det fattiga Sverige ba~ på sina hän- der.
Vi skola se till, hvilken storartad penningc- grufva han såmedels fann landet äga.
Den person, hvars uppgifter jag här meddelar, antog, att af Sveriges inbyggare, som då upp- gingo till omkring 3 millioner, åminstone 158,000 par begagnade 3 guldringar pr par således 474,000 ringar, hvar och en på 1 dukat (5 rdr banco efter landets dåvarande mynt).
Detta represen- terade ett värde af 2 millioner 370,000 rdr banco för endast förlofnings- och vigselringar.
Huru stor skulle ej summan blifva nu, när invånar- nes antal så betydligt förstorats, meii kanske guldvärdet är mindre än då, det känner jag ej.
Vidare antogs, att ett dubbelt så stort kapital fanns hos landets inbyggare i form af extra ringar och nipper utgörande omkring 7 millioner rdr.
banco i omyntadt guld.
Lades härtill en lika stor summa för omyntadt silfver, så fick man ett litet kapital af endast de ädla metaller, som ej voro i den allmänna rörelsen, uppgående till 14 millioner rdr.
banco.
Det är siffror som tala.
Summeras nu härtill värdet af öfriga verkliga lyxartiklar, antog vår räknemästare att dessa lågt beräknadt gingo löst på 6 millioner.
Såle- des hela beloppet af det befintliga, men ändock döda kapitalet: 20 millioner rdr banco, utom värdet af förlofnings och vigselringarne.
K a n t a n på detta kapital blefve, om det vore i rörelse, pr.
år efter 5° / 1 million och för hela det sista århundradet 100 millioner.
— — — Med dessa rader har jag velat väcka tanken på, hvad vi äga att lägga på fäderneslandets altare, om det skulle gälla!
Ett ringa offer emot det, som vi ju måste gifva i krigets och farans stund, offret af våra älskadqs lif och blod.
Adelaide Nauckhoff.
CACAO 0 Redan 1888 mtygaae prof Joh.
Lang i Lund, att Huiimans Cacao v^r fullt lika med van Houtens Cacao.
Hultmans Cacao kan således varmt re- kommenderas till hvarje husmoder.
IDUN 1897 U p n o t i s b o k e n.
I går, t o r s d a g e n d e n 9 n o v e m b e r voro jämnt tio år gångna, sedan det första profnummret af Idun utsändes.
Detta m e d - följde nämligen Stockholms Dagblads hela upplaga för den 9 november 1887.
I dagar- ne före jul utgafs därpå ett andra prof num- mer af Idun, som äfven det spreds som bibangsblad till olika hufvudstadstidningar.
Då vi i vårt julnummer för året, som redan i nästa vecka kommer våra prenumeranter tillhanda, i ord och bild ägnat tioårsmin- net en något utförligare behandling, inskrän- ka vi oss i dag till detta korta påpekande.
Kvinnoklubbens tioårsfest ägde rum forli- den lördagsafton och hade talrikt samlat både förutvarande och nuvarande medlemmar.
Det rådde en angenäm och glad stämning redan från böljan.
Programmet inleddes med en prolog, som, författad af fröken Charlotte Bandelin, både skämtsamt och allvarligt berörde kvinnans ställ- ning i samhället.
Så hette det bland annat: 396 ter.
Sin sista tjänst innehade hon i trettiofyra år intill sin död och erhöll för några år sedan patriotiska sällskapets medalj för långvarig och trogen tjänst.
Hon gjorde sålunda fullt skäl för den vackra, men anspråkslösa titeln trotjänarinna, som eljes föga passar för vår tids tjänstefolk.
Bland de många vackra dragen i hennes ka- raktär var också det, att hon var sparsam.
Hon klädde sig snyggt, men enkelt och var rädd för att utgifva ett enda öre till sådant, som kunde få namn af lyx.
Därför kunde hon ock några veckor före sin död förordna att, sedan hon lagt sina ögon tillsammans, skulle hennes vänner och kamrater af hennes efterlämnade tillgångar er- hålla hvar och en sm minnesgåfva.
Sålunda fingo några 100 kr., andra 50 och andra åter 10 o. s. v. Dessutom innehöll hennes testamente att till förmån för de små elända och vanlytta vid Eugeniahemmet skulle öfverlämnas 1,500 kr.
Hennes bouppteckning visade en tillgång af Öfver 4,000 kr,, allt hopspardt på tjänarinnelöner.
till text ur Goethes dikt Harzreise im AVinter », en dyster och melankolisk tonmålning för altsolo, manskör och orkester, i hvilken fru Linden på ett ypperligt sätt utförde altsolot.
Konserten var fulltaligt besökt, och bland de närvarande märktes konungen, kronprinsen och hertiginnan af Dalarne.
Hr Richard Andersson gifver i dag fredag en musikafton i Vetenskapsakademien med sina pri- vatelever.
* Ottefåglar.
E n midvinterskiss för Idun af Torkel Fröken Hulda Lundins slöjdkurs för ut- Berg.
(Forts. o.
slut.)
bildande af handarbetslärarinnor afslöts för höst- terminen sistlidne torsdag i Klara folkskola.
I kursen hafva deltagit 39 elever.
Nästa kurs börjar, enligt annons i dagens nummer, den 7 nästkommande februari.
Men på torsdagsmorgonen gick allt på tok.
Först slog Rut väckaruret i golfvet, så glaset sa smack, se ' n bröt Disa af tro- tjänarkammen i sin motsträfviga man, och till sist pöste teköket kokhett vatten öfver » För all den krankhet, mänskligheten tär, smörassietten.
Men värst af allt var den all hjärtats nöd, all fattigdom, all kvidan, gnagande tanken på Lindgrens bal.
man söker hjälp och man alltmer oss lär, Teater och.
musik.
att hjälpen komma bör från kvinnosidan.
» De dansa kanske ännu som bäst. » Ja, kvinnan, kvinnan, hon skall vara allt, » Tala inte om det. » Fröken Tora Hwass ' första musiksoirée för sä- skall vara jordens märg och must och salt ».
songen gafs i måndags kväll å Vetenskapsakade- » Jag undrar just, hvem Sven dansat Efter prologen följde violinnummer af fröken miens hörsal och bevistades af en talrik och kotiljongen med. » Rut såg ut som en martyr.
Edgren och pianonummer af fröken Valborg intresserad publik, bland hvilken främst märk- » Jag skulle inte vilja vara i Göstas klä- Aulin.
Så sjöng fröken Gustafson några sånger tes hertiginnan af Dalarne, af gammaltkonsertgif- af Peterson-Berger, och slutligen uppfördes ett varinnans speciella beskyddarinna och — elev.
Pro- der, o m han dansat en enda polka. » Disas af en klubbmedlem, professorskan M.
Asp, för- grammets hufvudnummer utgjordes af J. Brahms ton ljöd hotfull.
fattadt dramatiskt skämt, Clio.
Historiens gudinna pianokvartett g-moll, vid hvars utförande pro- Flickorna falsade en stund med feber- framförde hälsningar från de nio musernas klubb, fessor Neruda, konsertmästaren Zetterqvist och aktig brådska.
en nunna från Vadstena kloster talade som repre- hr A. Bergström lämnade sin värdefulla medver- » Men hvem stampar och lefver där ute i sentant för medeltidens kvinnoföreningar, och kan.
Det klassiska verket gjorde ett mäktigt in- till sist uppenbarade sig en » astral-kvinna » och tryck, särdeles det undersköna intermezzot.
tamburen? » Fru Lisen bjöd tystnad m e d förkunnade, hur det en gång kommer att gå till I öfrigt utfyllde fröken Hwass själf program- sitt höjda falsben.
i framtidens kvinnoklubbar.
Det hela väckte met med solonummer för piano.
Hon är dock » Det är väl aldrig Ljungner, som går mycken munterhet, och sedan följde den mate- utan tvifvel genom sin goda stilkänsla mera en riella delen af festen, supén.
Disa sträckte framstående ensemblespelerska än egentligen här och spankulerar ä n n u?
» Efter supén kommo bålar, och vid bålarna någon medryckande solist, då en viss torrhet i lyssnande fram halsen.
höllos tal både på vers och prosa af nuvarande exekutionen gärna kylande ställer sig mellan » Eller kanske det är Bragen, som kom- och forna klubbmedlemmar.
Och vid midnatts- verket och publiken.
Vissa delar af Schumanns mer för att tysta på oss i g e n?
» Det bör- tiden var den anspråkslösa, men lyckade fest- pianosonat g-moll fick hon dock rätt lyckligt fram, ligheten slut och deltagarinorna skildes åt i den och äfven i de stycken, där inspirationens låga jade spela och blänka i Ruts ögon.
glada och förtröstansfulla stämning, som medve- fladdrade blek, gjorde sig den solida, konstnär- » Den f N e j, nu måtte han väl få sitt tandet om en gemensam strafvan för en god idé ligt samvetsgranna tekniken dock alltid fördel- lystmäte af sömn, när han flyttat tre rum aktigt gällande.
skänker.
härifrån. » Filharmoniska sällskapet gaf i tisdags sin första I detsamma slogos dörrarna upp, och på Bosa Wall f. Änkan efter ' Dagens Nyheters abonnementskonsert för säsongen och utgången tröskeln stodo Gösta och Sven i baldräkt, kände grundläggare Rudolf Wall, fru Bosa Wall, af densamma bådar, hoppas vi, en god fortsätt- född Löwenström, har aflidit härstädes uti en ning.
Hr Stenhammar uppträdde för första gången med bröstet höljdt af kotiljongsdekorationer, ålder af 67 år.
Fru Wall var född den 5 febru- som dirigent inom sällskapet och visade sig äga med tindrande ögon och m e d rimfrost i ari 1830 i Visby och dotter af f. d. underlöjtnan- betydande förmåga som kör- och orkesterledare.
mustascherna.
ten Karl David Löwenström och hans maka Jo- Det bifall, som efter konsertens slut välförtjänt hanna Elisabet Hallberg.
Hon ingick 1852 äk Falsbenen föllo flickorna ur handen.
kom honom till del gällde nog lika mycket den tenskap med boktryckaren, sedermera hufvudre- » Där sitta de j u, de små ' pyttorna ', som lyckliga utgången af detta prof som hans förträff- daktören af » Dagens Nyheter » Axel Rudolf liga invigningskantat från utställningen, hvilken farbror brukar säga! » ropade Gösta så varmff * Mauritz Wall, hvilken som bekant afled 1893. afslutade programmet.
Denna kantat gjorde sig och så ifrigt, att han tog andan från Disa.
Under de senaste åren har änkefru Wall varit i konsertsalen ock betydligt bättre gällande än mycket sjuklig.
ute på utställningen.
Önskvärdt hade dock varit » Och arbetat ha de gjort, de små otte- Fru Wall sörjes närmast af döttrar och barn- om kören uppträdt något manstarkare.
Kanta- fåglarna, medan vi andra ha roat o s s!
barn samt en syster, den sista ättlingen af släk- ten har många rent af glänsande ställen att upp- Fast roligt, det var det då långt ifrån, för ten Löwenström.
visa, särskildt inledningskören, den andra kören det bästa fattades j u, ni små styggor.
.
.
med sin briljanta orkestrering, det vackra sopran- Men nu ska vi ha ersättning för kotiljon- Frölzen Chauvin och advokateden.
Apel- solot samt slutkören.
lationsdomstolens i Paiis första afdelning har nu Konserten inleddes med en konsert-uvertyr ger och polkor och — Orkester, första gifvit sitt utlåtande rörande frågan, huruvida af Beethoven, hvarpå följde Agamemnons bekanta valsen!
T j o h e j!
!
! » juris doktor fröken Chauvin skulle hafva rätt att Och innan flickorna hunnit blinka, hade aflägga advokateden.
Utlåtandet var, såsom vän- recitativ och aria ur andra akten i Glucks opera tades, nekande och motiverades i en lång skrif- » Iphigenia i Aulis », högst förträffligt föredragen Gösta och Sven svingat hvar sin öfver af hr Lundqvist.
En godbit på programmet var relse, hvilken slutar med att framhålla, att » lag- disken och valsat ut, trots skrik och pro- stiftarna allena äga rätt att ändra lagarna och spinnvisan och balladen ur andra akten i Wag- ners opera » Den flygande holländaren ».
Kören tester.
proinulgera nya sådana, hvaremot domaremakten » Men hur visste n i?
» endast är befogad att tolka och tillämpa de be- och orkestern voro båda här alldeles ypperliga, stående lagarna ».
Fröken Chauvin lär ämna men hvad som satte spetsen på det hela var » Farbror sa — » ställa sig denna slutkläm till efterrättelse och fru Möllers högst förtjänstfulla utförande af balla- » Men han var j u inte h e m m a?
» den.
Det låg i hennes föredrag en dramatisk hänskjuta sin sak till kamrarnas slutligaafgörande.
kraft och ett lif, som till och med tycktes för- » Mötte honom på hemvägen. » läna stämman en större volym än vanligt.
Ej min- Ögonblickligen inne i situationen, upp- » Trotjänarinnan ».
För någon tid sedan af- dre förträfflig var fru Linden i Marys lilla parti.
stämde fru Lisen, som kvickt klättrat upp led vid Borgerskapets gubbhusinrättning härstä- (Skulle det ej vara möjligt att i en snar framtid få des anställda sjuttioåriga jungfrun Johanna Nor- upp » Den flygande holländaren » å k. operan med på pulpetstolen, m e d klar och ljudelig röst man.
Från det hon var tio år gammal hade hon dessa bägge sångerskor?)
— Välkändt är fru Möl- » A n der schönen blauen D o n a u ».
Och nu tjänat andra, men hade likväl under hela sitt lif lers föredrag af romanser och visor.
Hennes utfö- dansade de unga i den tidiga morgonstun- icke innehaft mer än tre tjänarinneplatser.
Ytterst rande af tre sånger af Kjerulf, hvilka hr Stenham- den, som de aldrig dansat förr, närmare, plikttrogen och samvetsgrann blef hon af sitt mar försett med ett särdeles fint och diskret orke- husbondefolk aktad och afhållen, på samma gång sterackompagnement, väckte därför ock det lifliga- tätare intill hvarann, m e d de heta, unga som hon var en värdig föresyn för sina kamra- ste bifall.
Återstår att nämna Brahms rhapsodi blickarna svindlande djupt i hvarandra.
.
.
Juvelerare 1 JakoTastoTgr 1 R i n g a r, A r m b a u d, Kedjor.
Silfverarbeten, Broscher, Xedje armband, Nålar, Bordsilfver.
Bref besvaras omgående.
Modernast Solidast I Billigast!
IDUN 396 Q Då slängde tryckeripojken sin tidnings- packe i golfvet.
Han hade minsann annat att göra än att stå där och titta på dansen, hur lifvadt det än kunde vara.
» Ut, u t!
» ropade Disa, väckt ur sin yra af den väldiga dunsen.
» Vi ha inte t i d.
.
.
Allt ska vara färdigt till klockan 7.
.
.
Tidningsbnden — » » Men vi ska hjälpa till — » » Nif! » Det omätliga föraktet i flickornas ton 3 &lt;° = öfvertygade genast herrarna om orimlighe- ten i deras förslag.
Men för att få sina kavaljerer att försvinna nödgades systrarna?
» o: £.3 " = tillgripa en del slående argument, i hvilka falsbenen gjorde en betydande insats.
M 10 » = 3 3 CD -.
- 1 B » ~ CO W o B Q • • • ö l 3° I |Q 0 im Cl) M C0 id o ö * * cg 3.
5 o " ra o 8 1 » Den där lilla Rutungen! » mumlade hon gång på gång harmsen för sig själf.
» Jag är j u hela två år äldre än h o n!
» » Käraste, käraste lilla Disa, ä inte också du trött och sömnig i k v ä l l?
» Göstas ton var så öm, att det snurrade rundt i Disas hufvud och hjärta.
» Jo, förfärligt, » medgaf hon, halft vilje- och besinningslös.
Men då Gösta slog sin arm kring hen- nes lif, stramade hon upp sig och gaf ho- nom en omild knuff i bröstet.
» A nej du, så klent står det inte till med mej ännu.
För en stund se ' n vete fåglarna, hur det hade gått, men nu — skulle det ju bara se ut, som om vi apade efter Rut och Sven.
Nu få vi allt gå där och vänta och vänta, tills mossan växer på oss — eller åtminstone till i morgon, » slog hon skälmaktigt om, då hon såg Göstas mörknande min, » för då — har jag inte varit uppe i ottan, utan då är jag klar i knoppen.
Och det vill du väl ändå, att jag skall vara » — hennes röst blef så sme- kande mjuk och varm — » då jag — då vi — Nå men Gösta då.
.
.
Gösta!
!
!
» Innehållsförteckning-.
Gustava Leffler, f ö d d M i t t a g; en åttioårs jubilar af A — a.
(M e d p o r t r a t t.)
— E n L u e i e v i s a; a i Emil Linders.
— » H u r flickorna fingo p l a t s e r »; a f Malvina Bråkenhielm.
— G o s s a r o c h s k j u t v a p e n: Ä n n u ett p a r i n i ä g g o c h n å g r a s l u t o r d.
— L u n g s o t s s a n a t o r i e r n a; af R.
E.
— I j u l k l a p p s - bekymrens dagar.
— Som våra läsarinnor torde minnas.
— Från Iduns läsekrets: Ett nytt arbetsfält för kvinnan; af Intresserad.
I a f t o n s t u n d; af En svensk kvinna.
Au- gusta på Isa, och Tsa på Augusta, och EUen på Isa.
.
.
— M e d l i d a n d e; a f Ellen Bergström.
— O m det s k u l l e g ä l l a!
.
.
.
af Adelaide Nauckhoff.
— J r n o t i s b o k e n.
— T e a t e r och m u s i k — Ottefåglar; en midvinterskiss för I d u n af Tor- kel Berg.
(F o r t s.
o. s l u t.)
— Tidsfördrif.
En bokstaf faller — underbar År den förändring som då sker.
På skumkrönt böljas rygg du far, I båten du .mitt andra ser — En annan vän, som hjälper dig Framåt på ofta farlig stig, Men om han ej behandlas rätt Bidrag mottagas med tacksamhet.
Uti fördärf dig bringar lätt.
Allt hvad som lefver bar mitt andra, Från minsta kryp till dem som vandra På tvänne eller fyra ben.
Att gå mitt första är till men För dem, som älska vara lata Och morgonsolens guldmynt hata.
Mitt tredje kokadt slås på fat, Men ätes ej, det är ej mat, Det ofta till en verkstad hör Och på ap ' teket nytta gör.
Mitt hela pläga barnen finna Hos tuppen i sin ABC bok, Som utan den förblef ett ok.
A.
M.
Det nya ord, vi få när nu En bokstaf till vi låta gå, Betecknar något, hvilket ju På hvarje häst ni skåda få, När han sin arbetsrustning bär Och ej i otämdt tillstånd är.
Af fyra tecken vi ha kvar Vi stryka tvänne — ta så npp Den bokstaf nyss för mycket var (Förlåt vår lilla mästerkupp!)
Och bilda så med tre allen ', Namn å ett djur på fyra ben.
Men tre för mycket är också, Vi få oss nöja blott med två Som svar på frågan:&gt; Hvad är bäst: Att gif va eller ta ' en häst? » Sibylla.
Bortplockningsgåta.
Från det gifna hufvudordet bort- tagas ett eller tvänne ord i sender och af de för hvarje gång återstå- ende bokstäfverna bildas ett nytt ord.
Hufvudordet.
I glädjens som i sorgens dar En god kamrat jag alltid är, W Och uti mig du jämt kan se o Od » 4 En vän, som hjärtligt har dig kär, ta: o * Som tåren i din ögonfrans 09 B » Tar upp, som vore det just hans; M ja.
Som leendet uppå din mund ra o K " w Sympatiskt återger på stund, 2; Men när du honom öfverger, Blir kall och död — tyst, säg ej mer!
r var instäldt, kvicknade emellertid flickorna till, och på annandagen var Disa så pass sig själf, att hon i en hastig vändning kastade öfver ända både gungstolen och den heder- värde Ebbe, hvars elegant bepjäxade fötter hon under ägarens ömkliga nödrop be- undrande lyfte allt högre och högre, tills hela tutten gjorde en halsbrytande öfver- halning.
Stolens rygg splittrades, men » svågerstumpens » höll, och det var ändå hufvudsaken, förklarade Disa käckt, något som ingen, ej ens den å sin älsklingsstols vägnar svåra misslynte pappa Loven, kunde bestrida.
» Nu eller aldrig!
Passa på, medan vild- kattorna ä någorlunda tama — helst en hvardagskväll! » hviskade Ebbe broderligt till Gösta och Sven, då han en afton mel- Och så kom julen och med den Ebbe lan jul och nyår stängde tamburdörren och Elin, friska som vinterny och fulla af efter dem.
glad tacksamhet mot ottefåglarna, » släktens Att den kloke och betänksamme Sven julänglar » och » mänsklighetens välgörare », Lager tagit rådet i akt, syntes tydligt ny- som Ebbe m e d handen på hjärtat ridder- årsafton, då det öfriga sällskapet efter supén ligt kallade dem.
Och Disa och Rut gingo drog sig in i salongen, ty där satt lilla omkring med tindrande juleljus i blicken: Rut som en kattunge hopkrupen i Svens de hade j u för sin morgonsömn köpt sig stora famn och formligen spann af belå- själfva och sina närmaste den bästa jul- tenhet.
fröjden.
» Men Rut, skäms du inte, R u t?
» skrek Men för öfrigt voro de sig inte riktigt lika.
Disa i häpenheten.
» Jo visst gör jag det, » kved Rut och Isynnerhet mot kvällarna blefvo de så på- fallande späka, att Ebbe anförtrodde sin gömde hufvudet vid Svens breda axel.
lilla hustru, det han mer än en gång fre- » Men jag var så ohyggligt trött och söm- stades apostrofera dem med barnkammar- nig, att jag inte visste, hvad jag gjorde.
rimmet: » Mitt lilla lamm, kom sedigt fram, Men i morgon — o, hvad jag ska ångra Då slår jag bestämdt — » ligg i mitt knä och ropa bä », en frestelse, mig i morgon!
som han dock af fruktan för de ovissa Ordet » u p p » kväfdes af en kyss.
följderna klokt nog bekämpade.
Medan de andra lyckönskande trängdes Under helgdagarna, då morgonarbetet kring de unga, stod Disa handfallen i en vrå.
Charad.
Ijd 1897 3- o J * S Il ^ Bokstafsfyrkant.
i i e e m m s s 0 0 k d n n 1 1 Bokstäfverna ordnas, så att de hvarandra motsvarande våg- och lodräta raderna gifva sam- ma ord.
Isse.
patentrostadt och konserveradt i enl. m e d Professor L i e b i g s m e t o d, h v a r i g e n o m det s t å r sig i flere m å n a d e r, i fina b l a n d n i n g a r: J a v a, H o c b a, P l a n t a g e m fl.
Kaffe 5 Fabriksbod 9 B i b l i o t e k s g a t a n, Sthlm.
Kors-aritmogryf, ' V / v A A W A Orden beteckna: 1 — 2 = fågel, 3 — 4 = kristlig ämbetstitel, 5 — 6 = landskap i södra Europa, 7 — 8 = sällan platsen för snygghet, 9 — 10 = åkerbruks- redskap, 1 — 3 = kvinnonamn, 2 — 5 = en sorts slägga, 4 — 7 = en ar- modets man, 6 — 9 = stad i Skandinavien, 8 — 10 = fisk.
Äro orden rätt lösta bilda bokstäfverna i de fyra öfre hörnrutoma ett mansnamn, de fem bokstäfverna i de mellersta hörn och korsrutorna, rätt ordnade, ett annat, samt bokstäfverna i de fyra nedre hörnrutoma, rätt ordnade, det tredje.
Moster Lisa.
Geografisk sifferuppgift.
Nedanstående siffror rätt förvand- lade till bokstaf ver bilda 5 ord, hvars begynnelse- och slutbokstäf- ver gifva namnet på tvänne floder i Europa.
13, 3, 10, 6, 5, 1, 7, 2 = svensk provins.
8, 9, 8,10, 11, 8 •= stad i Portugal, 5, 8, 7, 2, 8, 7 = stad i England.
4, 12, 1, 11, 3, 6, 1, 5, 1 = stat i Amerika.
1, 1, 10, 4, 1, 12 = kanton i Schweitz.
Fanny.
Amfikop.
Från hufvudordet bort- tages endera från början eller slutet en bokstaf i sender, så att därvid all- tid ett nytt ord uppstår.
Siffrorna representera motsvarande bokstäf- ver.
Då 2, 3, 4, 5, 6 först upptäckte, att hans 1, 2.
3, 4, 5, 6 var 2, 3, 4, blef han af förfäran alldeles 2, 3, 4, 5 och satte sig att gråta under en 34.
Märta.
Lösningar.
Logogry / rn: u p s a l a, sup, lapa, lus, puls, slup, sal, plus, Sala, apa, usla, supa, sula, a l, a s p, as, p u l s a.
Tiargåtan: s p i p E d e T r e n t s y n a s g o d s t å g l å g a d e l A l b e r t i n a s p e t s g l a s Gömda namn: Ida, Ester, Vera, Adina Adéle, Asta, Hans, Nero, Artur.
Apokopen: S y l t a, sylt, s y l, s y.
Förädlade Kaffetillsatser, G ö r kaffet homogent, välsmakande, Begär hos er närmaste handl.
sundt, närande Kronfeaffe och J Ä ^ Ä o c h billigt.
FtMällningskaft ' - tt,
