# ID: svediakorp-per1158
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1897
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,256
# sentences: 630
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, N; r 48 (519) Prenumerationspris pr å r: Idun e n s a m _ kr.
B: Iduns M o d e t.
, fjortondagsuppl.
» 5 Iduns M o d e t.
, m å n a d s u p p l.
» 3 Barnjarderoben » 3 Fredagen den 3 december 1897.
B y r å: Redaktör och utgift / are: FRITH 10F Klara södra kyrkog.
1 6, 1 A l l m.
telef.
6 1 4 7.
Rikstelef.
HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Öppen kl. 1 0 — 5.
1646.
Redaktionssekr.
: J. Nordling.
Iduns Kungl.
HofboUr.
10:de årg.
Utgifningstid: Annonspris: 35 öre pr nonpareillerad.
hvarje fredag.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
Lösnummerpris 1 5 öre (lösn:r endast för kompletteringar.)
Utländska annons.
70 Öre pr noup.-rad.
t Carola J.Jet var en mild, vacker höstdag.
Den lilla kyrkan ute i Solna var fylld till sista plats.
Stilla och högtidligt skred ett sorgetåg fram till koret.
In genom fönstren silade de bleka sol- strålarna och gåfvo en sista hälsning åt henne, som nu hvilade tryggt och lugnt i den svarta kistan därinne.
Om en främling trädt in och frågat sig, hvem det månne var, som här följdes till grafvens ro, så skulle han säkerligen, med blicken fäst på den lilla skaran af djupt sorgklädda unga män och kvinnor längst framme i koret, ha svarat sig själf: » Det är en älskad moder. » Men närvaron af så många andra sörjande skulle därjämte ha sagt honom, att den döda varit af betydelse, äfven i en vidare krets.
Och han skulle nog ha gjort den iakttagelsen, att här hade begrafnings- gästerna icke infunnit sig » å dragande kall och ämbetes vägnar ».
De vemodiga ansikts- uttrycken och de få- rade blickarna talade på ett otvetydigt sätt om att de närvarande hyst sann vänskap och varm tillgifvenhet för fru Carola Boklund, hvars stoft de nu följ- de till den sista hvi- lan.
Det var år 1846 i München.
I en af stadens mest ansedda familjer var samlad en talrik skara gäster, hufvudsakligen förfat- tare och konstnärer.
Boklund.
Bland dem märktes två unga främlingar, som tilldrogo sig all- män uppmärksamhet genom sin behagfulla älskvärdhet.
Det var de svenska målarne Boklund och hans elev Höckert, som nyligen anländt till staden för att studera och för att deltaga i » det friska och färgrika konstnärslif », som vid denna tid rörde sig i München kring den konstälskande kung Ludvig.
Det hem, där de nu införts, tillhörde hofbankiren Marx.
Denne hyste ett lifligt intresse för literatur och konst.
Som han dessutom var i be- sittning af en betydande förmögenhet, kunde han ntöfva en stor- artad gästfrihet.
Också var hans hem en kär samlingsplats för framstående personligheter ur literära och konstnärliga kretsar i München.
Bland den Marxska familjens medlemmar märktes en 13 årig flicka, dotterdotter till bankiren.
Carola Stutt- gardter var född i Fürth, där fadern var affärsman.
Hon var vid hans död endast ett par år gammal.
Familjen bosatte sig då i München, och i morfaderns hem till- bragte Carola och hen- nes syskon en stor del af sin uppväxttid.
Det var där hon 1846 gjorde bekantskap med Johan Christopher Boklund.
Hon skänkte honom från första stunden en varm barns- lig beundran, och han skämtade gärna med den vackra mörkögda skolflickan.
— Emel- lertid gingo åren.
Boklund stannade allt-
IDUN 382 Skall kärleken rätteligen v ä x a till, så måste de äkta 189?
m a k a r n e dela allt m e d hvarandra.
H. Mortensen.
jämt i München.
Under skämtet och leken växte djupare känslor fram, och vid 17 års ålder lofvade Carola sin tro åt den nordiske främlingen.
Ä n n u fyra år stan- nade Boklund i München, återvände därpå till Sverige och blef år 1856 kallad till ledamot af Akademien för de fria konsterna och utnämnd till professor samt fick i upp- drag att vid nämnda akademis läroverk bilda en målareskola.
År 1858 hämtade han sin unga brud, och på sensommaren anlände fru Boklund till sitt nya foster- land.
I en atelier vid Klara norra kyrkogata — sedermera bebodd af bl.
a. konstnärs- paret Winge och baron Cederström — redde de båda makarna sitt första hem.
Atelier och sofrum — det var hela våningen, kök fingo de till en början reda sig utan, och Boklunds vänner brukade på skämt för- säkra, att allt hvad denne skaffat i hus- gerådsväg till sin hustrus ankomst var ett dussin punschglas!
Man kan väl förstå, att det fordrades en energisk vilja och en stor praktisk förmåga för att i ett främmande land finna sig tillrätta i förhållanden så olika dem hon vuxit upp uti.
Den älsk- värda och intelligenta unga frun redde sig dock med heder.
I mannens umgänges- krets fann hon också snart många trofasta vänner, som omfattade henne m e d stark sympati och jämnade vägen för henne.
Sin mans arbete ägnade hon ett lifligt intresse och var honom till stor hjälp vid den mängd olika uppdrag, som kommo honom till del.
Så t. ex. skötte hon vid utställningen 1866 en stor del af den korrespondens Boklund, i egenskap af ledamot i komitén för ord- nandet af konstutställningen, då hade att ombesörja.
När så professor B. år 1867 utnämndes till hofintendent och till direktör vid Akademien för de fria konsterna, var fru B. helt initierad i svenska förhållanden och fullt vuxen de många och maktpålig- gande plikter, som väntade henne i det nya hemmet i Akademiens byggnad.
Den gästfrihet och hjälpsamhet, som voro i så hög grad utmärkande för herr och fru B., fingo här de yppersta tillfällen att ut- veckla sig.
Karl X V: s glada konstnärskrets, hofvets herrar, akademiens elever och en mängd andra vänner — alla trifdes de väl i det gästfria hemmet, där de voro i till- fälle att beundra lika mycket den praktiska husmodern som denj behagliga värdinnan.
Fattiga och hjälpbehöfvande elever kunde alltid vara säkra på att i direktörens hem få bistånd med råd och dåd, och många af dem bevara ännu i dag i tacksamt minne den myckna välvilja de där åtnjöto.
En gång t. ex. hände det en elev, att han, när han målade på ett prisämne, fick en svår halsböld, och denna omständighet hotade att beröfva honom arbetsförmågan.
Men fru B. skötte bölden medels täta pålägg- ningar af varma grötar, och den unge konst- nären kunde arbeta vidare och vann priset.
Nu känna vi honom alla — det var Carl Larsson.
I detta sammanhang må nämnas, att fru B. var mycket hemmastadd i sjuk- vård.
Vid samaritkursernas inrättande i Sverige var hon en af de första deltagarna.
Boklund var som bekant Karl X V: s lärare i målning och en af hans närmaste vänner.
På somrarna ville kungen ha honom i sin omedelbara närhet, och familjen bodde där- för på det för kung Karl och hans närmaste krets så kära Ulriksdal.
Från vistelsen därute mindes fru B. många drag af kun- gens glada lynne och hjärtegodhet, och Ul- riksdal förblef henne alltid kärt.
» På den tiden var det sol och lifsglädje i konstens värld, och kung Karl var den af alla älskade medelpunkten, » yttrade fru B. många gån- ger.
Boklund hyste den innerligaste till- gifvenhet för sin monark, och han hämtade sig aldrig fullständigt efter det förkrossande slag han erhöll genom konungens död.
Utom de yttre plikter, som under alla dessa år hvilade på fru B., hade hon äfven det ansvarsfulla värfvet att vårda och upp- fostra en stor barnskara.
Inom det bok- lundska äktenskapet föddes åtta barn, två söner och sex döttrar.
Sina moderliga plikter uppfyllde fru B. med aldrig sviktande tro- het.
På sin dödsbädd yttrade hennes man en gång farhågor för hennes och barnens framtid.
» Jag lämnar dig ju ensam med sju oförsörjda barn, » sade han.
» Hur skall det gå för er alla? » Men fru B. lugnade honom i det afseendet fullständigt och gaf honom ett heligt löfte att fullborda barnens uppfostran och söka göra dem till verk- samma och dugliga samhällsmedlemmar.
Och det löftet infriade hon till fullo.
Ord förefalla fattiga, ' när man vill tolka den outtröttliga moderskärlek, hon ägnade dem.
Men sällan har väl också en mor så rikt belönats af barnens genkärlek och full- ständiga förtroende.
De flesta af dem byggde redan under hennes lifstid egna hem, men aldrig rönte hennes barn en fram- gång, aldrig drabbades de af en sorg, utan att de först skyndade till modersfamnen för att där få sin glädje delad, sina bekym- mer lindrade, för att där jubla ut sin glädje eller gråta ut sin smärta.
Aldrig läto de af annat än sjukdom eller bortavaro hindra sig från att, dagligen besöka henne.
För barn och barnbarn var hon, för att begagna hennes egna ord om Karl X V, » den älskade medelpunkten ».
Man skulle kunna tro, att fru Boklunds tid och krafter så togos i anspråk af hem- mets plikter, att hon ej kunde skänka sitt intresse åt utanför liggande saker.
Så var dock ej förhållandet.
Gällde det att lindra nöden, att " trösta sorgen, att verkligen hjälpa lidande medmänniskor, alltid var hon färdig att offra tid och arbete.
Så t. ex. ordnade hon år 1891 helt och hållet på egen hand och med stora personliga ansträng- ningar, det hellqvistska tafvellotteriet, i syfte att skaffa Hellqvists i mycket små omständigheter varande änka och barn ett litet kapital.
Hon hade också den glädjen att se detta sitt arbete krönas med fram- gång.
Det är väl till att märka, att fru B. ej var genom något särskildt vänskaps- band fäst vid denna familj.
Men hon råkade händelsevis fru Hellqvist ute i Tyskland och fick kännedom om hennes och hennes barns svåra belägenhet.
Mer behöfdes ej för att fru B. skulle åtaga sig att söka på ett verksamt sätt hjälpa och stödja.
Hal- var ett lidande, som hon kunde lindra; i dylika fall fanns ej hos henne någon tvekan, och hon stannade aldrig på halfva vägen.
I Dräktreformföreningens sträfvande tog hon alltifrån dess stiftande verksam del.
Hon var i 11 år ledamot af styrelsen och under flere år föreningens kassaförvaltare.
I hennes gästfria hem höll styrelsen sina sammanträden, och hos alla dess medlem- mar väckte hennes bortgång stor saknad.
Det var en glädje att samarbeta med henne, och aldrig förspordes från hennes sida några störande inverkningar.
Hon var villig som få att åtaga sig uppdrag för föreningens räkning och ända in i det sista intresserad af dess verksamhet.
Det var fru B. som, för Dräktreformföreningens räkning, från Tyskland till Sverige införde den nu så all- mänt brukliga Lahmannsbomullen.
För literatur och konst hyste fru Bok- lund alltifrån barndomen varmt intresse.
I hennes morfaders hem umgicks bl.
a. Heinrich Heine, och en af hennes närmaste ungdomsvänner var den populäre författa- ren Felix Dahn.
Hans novell Felicitas öf- versatte hon till svenska.
Med vaken blick och godt omdöme gjor- de hon sina iakttagelser öfver kvinnans olika ställning i Sverige och Tyskland.
Un- der de senare åren besökte hon flere gån- ger sitt fosterland och var då i tillfälle att konstatera, hur mycket längre vi i det af- seendet hxrnnit hos oss.
Många gånger ut- talade hon sin glädje öfver att det var i Sverige och ej i Tyskland, som hennes döttrar fått sin uppfostran.
» Jag kan inte begripa, att min man kunde gifta sig med en münchener-flicka, » brukade hon då skämt- samt tillägga.
Carola Boklunds minne kommer för visso att lefva genom många led af den släkt hon tillhörde.
Där skall sagan om denna söderns dotter, som här uppe i Norden ut- förde en ädel och god lifsgärning, berättas om och om igen.
Men hennes minne skall länge lefva äfven i en större krets.
» On ne meurt qu ' avec le dernier de ses amis, » heter det.
Och fru Boklund hade förvärf- vat många vänner, ej minst bland den yngre generationen, som hysa aktning för hvad hon verkade och tacksamhet för hvad hon gaf dem af godt föredöme och sann hjärtevärme.
Gurli Lind * Frihet ocli bojor.
Några tankar i kvinnofrågan af Fanny Chrysander.
jPngörelse är lösen nu för tiden, Och icke minst vill kvinnan varda fri.
Ja väl!
Må framgent vi gå ut i striden Och slita banden, som vi fångslats i!
Men — må vi ock se till, då vi det göra, Att vi mot — väderkvarnar strid ej föra!
IDUN 1897 Vi tåga kanske fram med blixt och dunder Mot våld, som knappt i verkligheten finns, Och se och märka icke, hur därunder Af tusen starka trådar kring oss spinns Ett nät, som räknar sekelgamla anor, Hvars maskor kallas — nämligen, att just vid jultiden blir flertalet af människor på ett fruktansvärdt sätt öfver- ansträngdt.
Den visar oss att grottekvar- nen, långt ifrån att hvila, just då är i sin mest svindlande fart; den visar oss bodägare och fabrikanter, som låta sina arbetare ja- gas, tills de äro färdiga att störta af trött- het; den visar oss öfveransträngda husmö- drar och tjänarinnor; den visar oss post- kontor, där oro och brådska hålla tjänste- männen vakna till långt inpå natten o. s. v. Jag skall aldrig glömma det samtal mellan tvänne butikfröknar jag en gång åhörde strax före julafton det år, då influ- ensan härjade som värst och ökade de stac- kars arbetandes kval.
Det var icke många ord de yttrade, det var blott några korta misslynta frågor och svar, som de kastade till hvarandra, medan de rusade af och an för att expediera, men af dem framgick, att hvarje slags julfirande, äfven det an- språkslösaste, hade försvunnit ur deras dröm- mar, att all den glädje de begärde af de stundande helgdagarne var den ytterst nega- tiva att få lägga sig till sängs och riktigt sofva ut.
gamla, fula vanor.
Den vanan att vår nästa omildt döma, Att i hans öga genast se ett grand Harnt mycket hellre klandra än berömma Har snärjt oss alla uti hårda band.
Förr ' n vi den vanan lyckats öfvervinna, Kan man ej tala om en frigjord kvinna.
Vi låta icke mera oss förtryckas Af, hvad vi kalla, männens tyranni — Och det med rätta!
Dock må ej för ty ekas, Om här jag pekar på ett slafveri, Hvarunder vi oss alla lydigt böja: Mot våga vi ej rösten höja.
model Själfständig vill hon vara, nutidskvinnan, På rösträtt och på valrätt gör hon kraf.
Men borde hon dock icke dessförinnan Ha slutat upp att vara modets slaf Samt hafva mod att följa egna tycken I stället för den sista modenycken?
I andens rike vill hon intet stängsel Ju veta af — vill trotsa hvarje tvång.
Sin egen kropp hon likväl snör i fängsel, Som hämmar hennes lifskraft mången gång: Det är dock underligt, att ej försköning Hon äger m,ed sin egen andes boning!
Men har hon öfvervunnit dessa vanor Och vill så verka med de pund, hon fått, Såväl på gamla som på nya banor, Hon först sin kallelse dock rätt förstått.
När hon därunder som en ödmjuk kvinna Kan säga,: En genomgripande revolution på julfiran- dets gebit vore emellertid naturligtvis lika omöjlig som föga önskvärd; julklapparne bereda ju på så många håll en stor glädje, liksom den vid jultiden ökade omsättnin- gen af varor åstadkommer en måhända omistlig lyftning i penningemarknaden.
Men en hälsosam reform i juluppköpen skulle dock med god vilja ganska lätt kunna åstad- kommas.
För det första kunde vi mycket väl, utan att störa julglädjen, och utan att ruinera köpmännen, inskränka gåfvornas antal; icke beror väl den glädje de förorsaka på deras kvantitet, utan därpå, att de äro valda med omsorg och gifna med ett gladt hjärta, det vill säga utan något af detta hemliga knot öfver allt för stora utgifter, öfver svårig- heten att få de anslagna medlen att räcka till, ja, kanske rent af blott öfver svårig- heten att » hitta på » presenter åt dem, som redan ha fullt upp af detta lifvets goda, som inom så många familjer utgör den dolda afvigsidan af julklappsväsendets fröjd.
Herre, se din ijänarinna!
* Gör edra juluppköp i tidl M an må vid julens ärande fästa hvad betydelse man vill: man må, som de kristna, anse att denna högtid är instiftad till minne af Frälsarens födelse; man må med fritänkaren kalla den en det återvän- dande ljusets fest; man må, som flertalet människor, helt och hållet förbise den and- liga innebörden däri och uteslutande hän- gifva sig åt nedärfda vanors och barn- domsminnens makt, — i ett äro dock alla ense!
Julen bör och skall vara en veder- kvickelsens, en fridens, en glädjens högtid.
Det är därför med full rätt vi fordra, att samhällsinrättningama ordnas så, att hvarje individ, hur anspråkslös hans ställning än må vara, kan komma i åtnjutande af litet julglädje och julfrid.
Det är inga orimliga fordringar vi ställa på hvarandra, då vi begära, att åtminstone vid den tid, då öfver hela jordens krets tusentals klockor ringa in det glada bud- skapet o m frid och försoning, tusentals kär- leksmaningar höjas, vinningslystnadens och själfviskhetens grottekvarn skall hämma sina hjul och vi alla, stora och små, fattiga och rika, höga och låga, söka förhjälpa hvarandra till en » god j u l ».
Hur öfverensstämmer emellertid verklig- heten med dessa, som det tyckes, rimliga fordringar?
Tyvärr visas oss där en annan tafla än den brödrakärleken önskade att måla i ljusa färger.
Verkligbeten visar oss För det andra — och detta är ändå vik- tigare — borde vi göra våra juluppköp så- väl af matvaror och delikatesser som af toalett- och prydnadsartiklar i så god tid som möjligt; härigenom skulle många om- sorger och ansträngningar sparas, icke blott för butikbiträden, sömmerskor m.
fl., utan äfven för de köpande själfva.
Det mer och mer tilltagande bruket att vid jul och nyårstid omkringsända kort med välönskningar till vänner och bekanta in- går naturligtvis också som en betydande faktor i julöfveransträngningen, särskildt för posttjänstemän och brefbärare.
Äfven härvidlag gäller det, att vi kunde bespara våra arbetande bröder mycket obehag, om vi dels inskränkte julkortens antal (åtmin- stone hvad visitkorten beträffar, kunde de väl utan saknad alldeles slopas?
), dels af- sände dem i tid, det vill säga några dagar före de respektive högtiderna.
Särskildt skulle jag vilja ställa denna uppmaning till alla familjemödrar, på hvilka ju den största bördan af juluppköpen hvi- lar och som genom sitt exempel kunna verka inom vida kretsar.
Det är ju så ofta vi människor få göra stora ansträngningar och försakelser, utan att därför vinna annat än små, ja, kanske inga synliga resultat; 383 här föreslås blott en liten reform, som hvar- ken innebär försakelse eller ansträngning, endast litet påpasslighet, litet energi, och dock skulle den, konsekvent genomförd, i icke ringa mån bidraga att åt våra arbe- tande bröder och systrar realisera den sed- vanliga önskan o m en » god jul! » Mathilda Roo * Gossar och skjutvapen.
H v a d f ä d e r n a säg-a.
I.
Y anledning af den i n:r 46 af denna tid- r ning framställda uppmaningen » enkan- nerligen till papporna » att yttra sig i » skjut- vapensfrågan » anhålles härmed om plats för några rader.
Utan tvekan vågar jag uttala den satsen, att skytte-idrotten, direkt och indirekt genom dess konsekvenser (friluftsvistelse, strapat- ser i skog och mark), kan vara af icke ringa betydelse för våra manliga ungdomars ut- veckling.
Allmän omdömes- och iaktta- gelseförmåga, ambition, sinne för naturens skönhet och intresse för naturliga, enkla tidsfördrif väckas och underhållas; kroppen starkes och händighet förvärfvas.
Med få ord: hos den uppväxande ynglingen fram- manas de olika faktorer, som äro betingel- ser för manlighet och praktisk duglighet, dessa begrepp tagna i genereL bemärkelse.
Läg- ger en gosse tydlig lust i dagen för att få för- söka sig på denna idrott, och ställa sig eko- nomiska förhållanden icke bestämdt hindran- de i vägen, böra därför föräldrarne » betänka sig två gånger », innan de motsätta sig deu af sonen framställda begäran: » låt mig få en bössa », och allra minst affarda saken med ett kategoriskt, reflektionslöst » n e j ».
Men huru skall man våga sätta skjutvapen i den oerfarne gossens hand?
Om därvidlag föl- jande omständigheter tagas i betraktande, bör, enligt min mening, den oroliga ängslan för sakens » farlighet » få vika inför gossens brinnande lust och af omsorg för hans na- turenliga utveckling till man.
1.
Lämplig ålder.
Före 1 2 — 1 3 års ålder bör saken ej realiseras.
Skulle m ö j - ligen dessförinnan enträgna framställ- ningar afhöras från gossens sida, böra dessa bemötas med löfte o m upp- fyllelse vid ett bestämdt framtida till- fälle (t. ex. vid uppnåendet af 12 års ålder).
2.
Lämpligt vapen.
Endast i största nöd- fall bör numera framladdningsgevär • — med ty åtföljande, större försiktig- het kräfvande handtering — komma ifråga.
Anskaffandet af ett salongsgevär — hvarvid, om möjligt, de allra billigaste kvaliteterna m e d dessas ringa håll- barhet böra ur rent ekonomisk syn- punkt undvikas — eller kanske ännu hellre af en finkalibrig (kal.
20 eller 28) bakladdnings-enkelbössa utgör basis för gossens första lärospån som skytt.
3.
Lämplig följeslagare under de första 1 — 2 åren eller, allra helst, för ännu längre tid.
Häri ligger själfva hufvud- punkten.
Den af skyttelust sprittande gossen bör ej tillåtas experimentera på egen hand, utan bör ovillkorligen erhålla ledning af pålitlig, verkligt
IDUN 384 1897 sakkunnig person (äldre, skyttekunnig och äfven om det gäller att utrota skade- från sina platser, som skulle intagas af släkting eller bekant, för ändamålet djur, måste man ledas af tanken på att andra tillbuds stående.
Strejken var nära vidtalad skogvaktare el.
dyl.).
Skjut- söka göra deras död så snabb och smärtfri sitt slut.
En afton, några dagar innan det mäk- öfningar eller ströftåg med bössan som möjligt.
K o m själf ihåg och säg dina på axeln böra ej tillåtas, utan att kamrater att heller aldrig förstöra fågelbon tiga bolagets nådeport skulle stängas, satt den utsedde » instruktören » är när- eller göra de värnlösa varelser illa, som äro Elin Löman ensam i sitt rum, grubblande varande för att vaka öfver, att nödig oss anförtrodda.
Omhulda dem på bästa öfver hvad hon borde göra.
försiktighet iakttages.
sätt och smek de stackarne, som äro utsatta Förhållandet var att det för henne kan- Först när ett par år gått framåt och för omänsklig behandling! » ske stod mera på spel än för de flesta ynglingen därunder, tack vare sin Detta är min moders lärdom från min andra.
Elin hade nämligen en beundrare, äldre följeslagares föredöme och väg- tidigaste barndom, och jag skall alltid min- en ung ingeniör, hvarken fattigare eller ledning, förvärfvat sig insikt i skyt- nas den.
rikare än hon själf och med rätt goda ut- Djurvän.
tets teknik och förmåga att själf be- sikter att om några år kunna bilda ett döma mötande situationer, är han hem.
Hon höll mycket af honom och förtjänt af tillåtelse att sköta sig på drömde om en framtid vid hans sida.
egen hand — en tidpunkt, som un- Men så hade hon också en annan friare, der inga förhållanden bör anses vara en sådan där romanernas rike friare, som uppnådd förr än vid — låt oss säga har föräldrarnas samtycke, de lönehungriga Nutidsskildring af Emil Linders.
— 1 5 — 1 6 års ålder.
brödernas bistånd och föremålets dolda I dessa trenne punkter tror jag mig ogillande och hvars många år uppvägas af et var i dagarna för den stora kvinno- hafva sammanfört de för denna frågas b e - tungt packade penningpåsar.
strejken, — jag kallar den så, därför dömmande viktigaste momenten.
I viss Och allt detta stod ganska mycket i mån torde föräldrarnes gossen gifna tillå- att det var vår första större strejk, vid sammanhang med frågan o m Elin skulle telse böra tilläggas karaktären af kontrakt, hvilken de strejkande voro kvinnor.
återta sin plats eller dela de utestängdas Elin Löman var anställd vid det stora i det att bestämda villkor fastslås, hvilkas öde.
Miste hon platsen, kanske hon ej öfverträdande omedelbart medför särskild bolag, hvars personal proklamerat strejken, skulle kunna få en annau, och att gå straffpåföljd (t. ex. förbud att på något sätt hon hade som de hundratals andra lidit af hemma sysslolös skulle ej gå för sig: det enerverande arbete, som stal bort det idka skytte under l år).
Sådana vill- man var i hennes familj van vid att dött- kor kunna rent af uppsättas skriftligt för bästa af hvad ungdomen skänkte, hon hade rarna antingen togo platser eller också underlättande af den unges minne.
Hit sparat och försakat för att kunna göra det gifte sig, ett tredje tillät ej ekonomin.
stora underverket att reda sig själf på den höra t. ex.: Å h, hvarför hade &lt;man ej kunnat ge dem lilla aflöningen; när det blifvit för svårt, den lilla förhöjning de velat h a?
Då hade 1) Handtering af bössa eller ammu- hade hon följt de andras exempel och de sluppit strejka och hon hade i ro kun- nition i » instruktörens » frånvaro.
strejkat.
nat vänta på att ingeniörens inkomster 2) Påtaglig oförsiktighet (äfven om den- För resten var hon en liten söt tös med skulle bli så stora, att de räckte för två.
samma faktiskt ej medfört olyckor, burrigt hår och fylliga kinder, dem det t. e x.
: siktande på person, marsch ansträngande arbetet ännu ej hunnit att Hvarför?
Jo, därför att det fanns så många med spänd hane, kvarlämnande af göra bleka och magra.
Hon var från ett andra — — — Således gällde det kanske att välja mellan patron i bössan efter hemkomsten.
af de tusen stockholmshem, där man har A andra sidan är visadt välförhållande det rätt knappt o m slantarna, men ändock en återgång till bolaget och ett giftermål, förtjänt af uppmuntran, t. ex. i form af ökadt vill ge barnen en god uppfostran för att men ett giftermål m e d en annan än ho- nom, den älskade, ty han hade ju så litet anslag till ammunitionsinköp.
de sedan skola kunna försörja sig själfva!
ännu.
Hvad jag med detta obetydliga inlägg Nu efteråt har man.
nästan svårt att för- På allt detta tänkte Elin Löman, där hon velat framhålla är: stå något sådant som en strejk af kvinnor; dels att skytte-idrott ej kan frånkännas kvinnorna äro ju så tåliga, så försiktiga; satt hopkrupen i ett soffhörn med hjärnan en viss betydelse för ynglingens männen tyckte nära nog att denna strejk uppfylld af upproriska tankar.
kroppsliga och t. o. m. andliga ut- var ett ingrepp i deras rättigheter.
Plötsligt stördes hon i sina funderingar veckling, af att det knackade på dörren, och in kom Elin Löman var lika rädd som någon dels att den med nämnda idrotts planlösa för att bli utan plats, men likväl hade hon en flicka, troligen blott ett par år äldre än bedrifvande af omogna ungdomar före- strejkat, dels därför att förhållandena verk- Elin, men med något nervöst, oroligt i sitt nade faran kan förebyggas eller vä- ligen vore pressande och dels emedan hon sätt och djupa ringar rundt ögonen.
sentligen minskas genom ett konsekvent kommit under inflytande af nutidens stora Hon såg bra ut och hennes klädsel var tillämpande af bl.
a. ofvan närmare trollformel: » var kamrat! » vårdad, men hade en mera » manlig » prä- angifna villkor.
De första dagarna efter strejkens utbrott gel än Elins.
Det var Elins kamrat, Anna Till en sådan uppfattning har jag kom- hade gått, fyllda af entusiasm och seger- Klint, en som varit m e d i bolaget några mit under bekantskap med » systemet », både hopp, men sedan hade kommit andra dagar, år längre än hon och som nu fungerade som » instruerad » och som » instruktör ».
under hvilka man tyst gjorde sig den frå- såsom en slags ledarinna af strejken.
G. Th. M — r.
Så fort de båda flickorna hälsat på hvar- gan, om ej ändock till sist bolaget skulle andra, började de tala o m bolagets sista visa sig vara den starkare.
II.
Dunkla rykten började gå om att nu ukas, men samtalet ville ej rätt ta fart.
Med anledning af redaktionens uppma- hade den eller den återgått till sin plats, Elin var ännu för mycket upptagen af sina ning till uttalanden i frågan o m » Gossar man talade med förakt om » strejkbryterskan » egna tankar och det såg ut, som den ny- och skjutvapen », så tager jag mig härmed såsom en falsk varelse, men i nästa ögon- komna hade något särskildt, som hon ville friheten sända följande: blick kanske man själf sökte vägen till bo- hafva sagdt.
Efter en stund kom det från henne kort Under rubriken » Gossar och skjutvapen » lagets byrå.
ha uti Iduns två senaste nummer före- Och så var det en annan sak som fyllde och bryskt: kommit uppsatser, som afhandla huruvida de strejkande med fruktan: för hvar och » Man säger att du.
kommer att gå till- barn böra få skjutvapen eller e j, och synes en plats, som lämnats tom, uppenbarade baka till arbetet i morgon! » fru B — m vara tveksam, innan hon gifver sig väl tio sökande, hvilka ville kom- Elin dröjde några minuter med svaret, sin gosse ett bestämdt nekande svar.
ma i åtnjutande af den ringa lönen.
De ty det föll henne in att hvad den andra Då man får veta, hvartill geväret skall stackars flickorna fingo lära sig att det sade kanske skulle komma att ske, och då vore det j u lika godt att redan nu bära användas, så finns endast ett svar, ett be- ej är utan skäl, som diktaren utropar: skammen för det.
Hon teg.
» Att bröd skall vara så dyrt, stämdt: » Nej, mitt lilla barn.
Då du blir och så billigt kött och b l o d!
» stor och kan handtera skjutvapen, då skall Den andra log ett litet elakt leende och du få ett, men icke nu.
Tänk om du skju- De fingo erfarenhet af det billiga köttet sade i en försmädlig t o n: ter ett ben eller en vinge af en fågel eller och blodets konkurrens, de mångas kapp- » Ja, sextio kronor äro ju goda att ha — på annat sätt gör den illa, så att den får löpning om » det dyra brödet ».
som nålpenningar! » ligga och plågas, frysa och svälta ihjäl!
Sedan gick hon utan en hälsning och Kom så bolagets dråpslag mot de strej- Hvilken synd och hvilket djurplågeri!
I n - kande, förklaringen att de, hvilka ej inom viss utan att afvakta en invändning.
tet djur är skapadt för att misshandlas, tid inställt sig till arbete, skulle anses skilda Ä n n u en lång stund efter det Anna €n sirejkbryterska.
P Jz — 1 !Sfd A s e p t o l, # Chinosol-Lanolin-Crérne i tuber och Chinosol-Lanolin-Tvål % d e b ä s t a m e d l e n f ö r m u n n e n s o c h h u d e n s v å r d —
IDUN 1897 Klint gått, satt Elin orörlig kvar i soff- hörnet; den andras orättvisa ord hade gjort henne på en gång ond och ledsen och sam- tidigt kommit henne att fatta ett beslut i frågan.
Nästa dag bragte två händelser; den ena var att Elin Löman återtog sin tjänstgöring och på byrån mottogs med öppna armar af såväl kamraterna, som de öfverordnade.
Den andra händelsen var att en af huf vud- stadens större tidningar innehöll en skarp artikel mot det segrande bolaget, och hvari ut- talades en hård dom öfver alla » strejkbry- terskor ».
Under artikeln stod namnet på Elins gode vän, den unge ingeniören.
Doktor t Hagdahl.
!
Detta slag kom så plötsligt, så förfärligt oväntadt för Elin.
Han hade varit borta när strejken utbröt, och hon hade ej träf- fat honom, sedan han kommit hem; hon förstod, att han genast efter hemkomsten insändt sin artikel i den tro att han upp- trädde till försvar just för hennes intressen.
Det var en underbar dag, denna första arbetsdag efter strejkens officiella upphöran- de.
Det hade varit en tyst öfverenskom- melse mellan Elin och hennes vän, att han väntade henne utanför byrån vid tjänstgö- ringstidens slut och sedan följde henne till hennes hem.
Och de hade kommit att älska dessa vandringar genom folkfyllda gators vimmel, som tillät obemärkt v ä x - lande af mången förtrolig blick och månget ömt ord.
Skulle han komma i dag?
Det blefve en egendomlig syn, de strejkandes bålde rid- dare och en strejkbryterska!
Han kom e j.
Elin fick gå ensam den långa vägen hem, och när kvällen kom, grät hon sig till sömns liksom ett barn, som man först sagt: » du är en snäll flicka » och sedan fråntagit dess käraste leksak.
Men dagen därpå fick hon ett bref från honom, ett underligt bref, för långt för att vara ett afskedsbref, men fyldt af ord, bitt- ra som skriken från en slagen.
Han före- brådde henne, att hon svikit sina kamrater, och kallade henne f e g; i slutet af bref vet kom det dock som ett ödmjukt » förlåt », några rader o m att, ifall han vetat att hon skiljt sig från de andra, skulle han trots allt ej skrifvit gårdagsartikeln.
E j ett ord, som tydde på att han förstod, hvarför hon blifvit otrogen sina kamraters sak!
När Elin läst hans bref, blef hennes första tanke den, att hon måste förklara sitt handlingssätt för honom.
Hon fick en tydlig föreställning om, att sedan skulle allt bli godt igen.
Han hade i sitt bref ej sagt något om, att de skulle mötas, men det var som någon intalat henne, att han den dagen som vanligt skulle vänta henne utanför byrån.
Och han kom.
Hur snabbt glömde icke Elin vännens alla beskyllningar för feghet och svek, när hon såg honom komma sig till mötes, en smula förlägen och med ett frågande uttryck i de mörka ögonen!
Hon fann ge- nast, att han var osäker om, hur hon upptagit hans bref.
Med en varm blick räckte hon honom handen, och sida vid sida togo de sedan vägen till hennes hem.
Först rörde sig deras samtal endast om obetydliga saker, men så småningom kom det in på det ämne, som så lifligt rörde dem båda — hennes handlingssätt, och Elin märkte, hur det insmög sig en viss främmande sträfhet i hans ton, när sam- talet kom att beröra strejkfrågan.
Skulle hon verkligen försöka att förklara, M e t torde vara få manliga författarnamn, som inom vår kvinno- och specielt husmoderliga värld åtnjuta en liknande popularitet som doktor Charles Emil Hag- dahls, den allbekanta, utmärkta kokbokens auctor.
Då därför underrättelsen ingår, att den gamle vetenskapsmannen tidigt i måndags morse i sitt hem här i hufvud- staden aflidit, skyndar Idun att meddela sina läsarinnor hans bild.
Hans familj har välvilligt ställt det senast tagna utmärkta porträttet af den aflidne till vårt förfogande.
Doktor Hagdahl var en i många afseenden rikt begåfvad och intressant personlighet.
Född i Linköping den 6 februari 1809, blef han student 1829, med.
licentiat 1838 och med.
doktor 1841.
Han slog sig som prakti- serande läkare ned i hufvudstaden, var se- dan en tid bosatt på Tidö i Västmanland, men återflyttade i medlet af 1850-talet till Stockholm, där han dock ej vidare utöfvade någon läkarepraktik.
Han sysselsatte sig i dess ställe med sociala och ekonomiska studier, samlade på offentligt uppdrag år för honom, hvarför hon handlat, som hon gjort?
Måste han ej uppfatta det som en öppen bekännelse af henne, att hon älskade honom, såsom ett illa maskeradt frieri?
Efter att ha tvekat några ögonblick tog hon mod till sig och sade honom allt, sade honom, hvarför hon svikit sina kam- raters sak.
När hon slutat sin-förklaring, öfverfölls hon af en underlig lust att gråta; det föreföll henne, som alla människor på gatan hört hvad hon sagt och nu sågo på henne med spefulla blickar.
Men så kom hon att se på honom, och då hon såg den stormande fröjd, som hans min utvisade, förstod hon, att hon handlat rätt, och att nu skulle intet kunna skilja dem två åt — — —.
Elin och hennes följeslagare hade nästan hunnit till målet för sin vandring, då de på afstånd fingo se en herre och ett frun- timmer, som kommo emot dem, inbegripna 385 1841 underrättelser o m fångvården i ut- landet och utgaf 1845 sin rapport om fän- gelserna i Tyskland, Schweiz, Frankrike, Bel- gien och England.
Som ekonomisk skrift- ställare intager han en mycket framstå- ende plats genom sina grundliga special- studier.
Det arbete, som framförallt gjort honom populär såväl i som utom Sveriges gränser, är emellertid » Kokkonsten som vetenskap och konst med särskildt afseende på hälso- lärans och ekonomiens fordringar », som ut- kom 1 8 7 8 — 7 9 och sedan åter utgifvits i flere upplagor.
» Hagdahls kokbok » är nu ett snart sagdt klassiskt verk i sin art, och det torde ej vara öfverträffadt inom något lands litteratur.
På samma gång det är pålitligt och högst rikhaltigt samt upp- fostrande i fråga om de hygieniska fordrin- garna på födan, är det skrifvet på ett kvickt och spirituelt sätt och har att bjuda ej blott matrecept, utan ock lustiga historier och originella smådrag.
För den, som nedtecknar dessa rader och som åtnjöt hugnaden af den hädangångnes personliga bekantskap, berättade han själf en gång för några år sedan på sitt fängs- lande, egendomligt humoristiska sätt, hur den populära boken först kom till.
Det var en liten tillfällighet som gaf uppslaget till det stora verket.
» Nog hade jag också, som de otäcka kar- larne i allmänhet, i mina dar tyckt om att då och då få smörja kråset, » berättade doktorn, » men någon så kallad ' matgud ' hade jag då aldrig varit, och minst af allt hade jag drömt om att bli kokboksförfattare.
Men så en dag på sjuttiotalet var jag bju- den på middag till mina släktingar, pro- fessor Hjalmar Abelins.
Medan bordet duka- des, stod värdinnan och rafsade, ifrig och nervös, genom en massa papper i sin chif- fonier.
» Hvad är det Hanna söker så förtvifladt, » frågade jag.
» A h, det är bara ett puddingsrecept, som jag inte är människa att få tag uti. » » Ja, de fruntimmerna, de fruntimmerna, » anmärkte jag till värden; » tänk, om vi kar- lar förvarade våra värdepapper på samma lättsinniga vis, det skulle just bli en skön historia.
Om nu inte Hanna finner sitt recept — då bli vi utan den rara puddin- gen till middagen!
Det behöfdes verkligen, att någon ordentlig karl toge hand om alla spridda skatter, som finnas nedlagda i da- mernas familjerecept och uppskrifningar, i ett, som det såg ut, rätt lifligt samtal.
Elin var den första, som igenkände d e m; det var den rike f " iaren och Anna Klint.
Då de två paren kommit i närheten af hvarandra, såg Elin att Anna Klint sade något till sin kavaljer, som kom honom att rikta blicken på Elin och hennes vän med ett tydligt uttryck af förvåning; när han häl- sade på henne, tyckte hon sig märka, att hans vanliga artighet utbytts af en viss kyla.
Anna hälsade e j, men just som hon kom midt för Elin, lät det som hon framslungat ett halfhögt: » strejkbryterska ».
En månad därefter fick Elin läsa ett tillkännagifvande om förlofning mellan frö- ken Anna Klint och grosshandlaren.
Det var Elins rike friare, som den forne strejklederskan höll till godo m e d!
IDUN 386 och ordnade dem för all framtid till något helt och håndterligt. » » Ja, det kunde just morbror vara rätta mannen till, » inpassade värdinnan, smått pikerad, » som naturligtvis har tillräckligt med tålamod och förstånd till ett så tack- samt arbete. » Emellertid kom puddingen i rätt tid på bordet; den befanns delikat, och vi läto oss väl smaka.
Och med det sista sked- bladet glömde jag hela den historien.
Men lilla professorskan hade i sitt stilla sinne svurit en grunig hämnd.
Det var väl en månad senare, så började en dag ett ändlöst tågande i mina trappor och ett ringande på min dörrklocka; i tamburen stodo betjänter, hushållsmamseller och kok- fruar i långa rader, och med hälsningar från generalskan Den och friherrinnan Den och unga fru Den och, Den strömmade en flod af väl hopbuntade små manuskriptpa- ket in öfver mitt skrifbord, hvilka vid bry- tandet samtliga befunnos innehålla mat- recept och åter idel matrecept, dyrbara gamla familjeklenoder, som gått i arf från mor till dotter genom släktled i en mängd af hufvudstadens förnämsta familjer, och som nu hopletats och sammanskaffats för att af den » stygga morbror » tagas om hand och ordnas.
Det var en formlig sammansvärjning, hvarken mer eller mindre!
Jo, nu hade jag just ställt vackert till åt mig!
Jag ref i mitt hufvud och i de köksdoftande pappersbuntarna och visste egentligen inte, om jag skulle skratta eller ondgöras åt hela historien.
Till slut tog j a g mitt parti: sagdt må vara sagdt, och jag skulle visa dem, jag, de allra som sö- taste små skadeglada fruarna.
.
.
Så gick jag upp till kungens köksmä- stare, gamle Malmgren, i hvilken jag visste, att jag hade en trofast och säker vän i viken.
» Jo, nu är den lede lös, må Malm- gren tro » — och så anförtrodde jag honom hela min pinohistoria.
Men han bara log, helt trygg.
» Är han lös?
Nå, då få vi väl se till att binda honom då! » Och så började arbetet.
Material hade jag redan rikt upp, och nytt strömmade in för hvarje dag.
Jag kastade mig öfver ut- landets, specielt naturligtvis Frankrikes, li- teratur på området, läste och pröfvade, ex- perimenterade och » profåt ».
Malmgren — och många, många andra auktoriteter — stodo mig tappert bi.
Det mesta pröfva- des praktiskt i mitt eget kök.
Det blef en serie små middagar under årens lopp, vid hvilka oftast Malmgren presiderade vid bor- det, de korta stunder han kunde lämna köket, och de mest finsmakande små fru- tungor i hufvudstaden voro turvis med om att fälla utslagen.
Ja, hade jag en gång tagit itu med saken, så ville jag gå grund- ligt till väga, och hur vi nu studerade, be- arbetade, författade och kokade, så — blef dock den lilla ofridsande, jag så oförsiktigt släppt lös, » bunden » till sist, som Malm- gren ville ha det, o m nu också icke han hade tänkt sig detta i form af det vackra röda chagrinbandet på » Hagdahls kokbok ».
.
.
* * 1897 han en af dessa förtroliga små gourmetmid- dagar, som voro hans specialitet och till hvilka en inbjudning skattades som en efter- sträfvansvärd utmärkelse.
Att trädgårdens, kökets och vinkällarens håfvor därvid vär- digt täflade och alla gingo från med första- rangspris, är j u lätt insedt.
Men när man satt vid doktor Hagdahls bord, glömde man snart till och med de utsöktaste läckerheter för värdens egen personlighet.
Det var något fullkomligt fascinerande i den ståtlige åld- ringens spirituella älskvärdhet, och vettigt skämt af en egendomlig gammaldagsbou- quet som af ett ädelt och länge lagradt vin kryddade hvarje rätt.
De åttioåtta årens framfart kunde man lika litet röja i den resliga, oböjda gestalten som i den ungdomligt lifliga intelligensen, men väl deras samlade och genom ett starkt person- ligt temperament destillerade visdom i minsta uttalande, som gick från hans mun.
Det blef den sista gången!
Vid de åren är ett människolif som ett högt spändt strängaspel — den minsta fläkt kan komma dess nerv att brista.
En lindrig lungin- flammation drog en hjärtaffektion m e d sig, och på ett par dagar var allt förbi.
Hans andes klarhet förblef ofördunklad till det sista, och han gick öfver floden med ett leende på sina läppar.
Från Iduns läsekrets.
m o d e r n t h e m.
Hvad är Augusta?
Ej något mildt kvinnligt väsen, det är tydligt, som så kan öfverösa Isa med galla och bitterhet.
Om än Augusta är fullt nöjd med sin lilla kvafva sängkammare och sina plyschmöbler, så hvarför ej lämna Isa i ostörd ro i sin något luftiga fantasivåning.
Ett af de klena fruntimren, som ej kunna flytta salstolarna, tyckes dock Augusta bestämdt ej vara.
Stackars de män, som äro gifta med så svaga käril, att de ej orka flytta en stol en gång, man kan likvisst ej begära, att de skola skaffa bambumöbler enkom för dessa svaga krafter.
Att hvar och en möblerar sin våning enligt sina villkor och efter egen smak är ju gifvet, men bestämdt kan det ej klandras och vore ej ur vägen, om kvinnorna litet mer än de nu göra uppodlade sitt skönhetssinne och toge det till råds då de ordna sina hem.
Isa.
Kära moster Emma,!
Idén om frustugan var förtjusande, men betänk att hundrade om ej tusentals fruar från landet ej sett frustugan i gamla Stockholm.
Kunde ej en närmare beskrifning gifvas därpå?
Nu uppstå så många frågor.
Huru såg loftet ut, med bjälkar?
Huru väggarna, väl ej tapetserade?
Huru fönst- ren?
Hvad kunde göras för att imitera dem, ty det var väl ej stora rutor?
Hvar får man en väfstol för gobelin för 5 kr, en bandstol för 3 kr.
och en vanlig väfstol för 10?
Huru anbringa ljuset vid de olika väfstolarne?
Hvad för sitt- platser fanns det?
Stolar?
Bänkar?
Hjälp oss lite på tråden, så skola vi snart få frustugor.
Men stilenliga borde de vara, annars se de endast sammanrafsade ut.
Fru från landet.
• Up n o t i s b o k e n.
» Vår hertiginna ».
Hertiginnan af Väster- götland har åtagit sig att blifva beskyddarinna för Stockholms internationella lärarinnehem.
* En vacker höstdag i år sågo vi senast vår vän doktorn.
Det var på hans förtjusande villa ute å Dalarö, hvars trädgårdar just då dignade under årets äring.
För ett litet, helt litet kotteri af bekanta pressmän gaf - Svenslea Akademiens damer.
Enastående torde vara att tvänne systrar äro i äktenskap förenade med livar sin ledamot af Svenska aka- demien.
Så är emellertid f. n. förhållandet, i det att biskopinnan Rundgren i Karlstad och professorskan Budin i Upsala äro systrar, dött- rar till framlidne kammarherren James Maule.
Den förra, Christina Charlotte Elisabeth, är född 1825 och blef 1847 gift med d. v. teologie docenten vid Upsala universitet Klas Herman Bundgren, den nuvarande biskopen i Karlstad, hvilken 1887 blef ledamot af akademien.
Den senare, Julia Maria Louise, är född 1828, gifte sig 1859 med d. v. föreståndaren för Ev. foster- landsstiftelsens expedition, fil.
doktorn Walde- mar Budin, numera teologie professor vid ofvan- nämnda universitet och sedan förra året med- lem af akademien.
Fru Elisabeth Selmer från Köpenhamn, redan förut bekant härstädes för de föredrag hon hållit i sedlighets- och nykterhetsfrågan, höll i måndags afton å K. F. U.
K:s lokal ett före- drag om kvinnans arbete på det kristligt sociala området.
Fru Selmer nämnde slutligen några ord om föreningen Hvita korset, som verkar i kristligt-so- cialt syfte och som här Stockholm redan har åtskilliga anhängare.
Johan Nordling.
* Ett Det har hittills hos olika domstolar gjort sig olika meningar gällande om, huruvida det nu- varande stadgandet medgåfve, att äfven kvinna finge uppträda som rättegångsombud, och som följd däraf har äfven tillämpningen varit olika.
Det är för att göra slut på detta, som den före- slagna ändringen kommit till stånd och säker- ligen inom kort blir af k. m:t promulgerad.
Kvinna som rättegångsombud.
Högsta domstolen har lämnat utan anmärkning sistlidna riksdags förslag om, att i rättegångsbalkens nu- varande ^stadgande: » De, som för andra må tala och svara, skola vara oberyktade, ärlige, redlige och förståndige män », ordet män skail utgå ..
Öm och sedlig modersvård.
Komitén inom Sällskapet för uppmuntran till öm och sedlig modersvård hade härom dagen sammanträde i kronprinsessans våning i k. slottet under vice ordföranden, friherrinnan Skogmans presidium Härvid beslöt komitén tilldela 130 mödrar med 588 barn ett kontantbelopp med tillsammans 2,465 kr.
jämte klädespersedlar för ett belopp af 250 kr.
Den underbara tvålen.
Hos firman Percy F. Luck &amp; C:o pågår för närvarande en utställning, som i synnerhet för våra damar torde vara af in- tresse.
Den artikel, som nämnda firma en tid ex- ponerat i sina skyltfönster, är Maypole-tvålen, som har funnit sina vägar hit till Sverige från England.
Det egendomliga hos denna tvål är att den färgar och tvättar på samma gång.
De mo- dernaste färger lära kunna erhållas å ylle, bom- ullshalfylle, siden, sammet, plymer etc, och detta utan att färgen fastnar på händerna hos den som färgar.
Det påstås, att färgerna äro äkta och att tvålen är giftfri.
• » Bland sårade greker, var titeln på det karaktäristiska och kuriösa, stundom högst pikan- ta kåseri, som fröken Clara Smitt, hvars affärd till krigsskådeplatsen i Grekland vi på sin tid om- nämnde, onsdagen den 24 november höll i Ve- tenskapsakademiens hörsal.
De stackars greker- na — fröken Smitts förnämligare patienter jämte åtskilliga ledande personer inom sjukvården pre- senterade i scioptikonbilder — trängdes måhän- da mer än skäligt i bakgrunden af föreläsarin- nan själf, hennes försakelser, motgångar och triumfer.
Fröken Smitts introduktion i de gre- kiska kvinnornas nationalförbund, den an- strängande öfverfärden till Volo, tjänstgöringen på hospitalet därstädes, sammanträffandet med öfverste Smolenski nära slagfältet vid Velestino och med löjtnant Sinclair i Volo samt återresan sjöledes till Piræus med hundratals sårade om- bord erbjödo för öfrigt, liksom interiörerna från sjukhusen i Athen, mycket af intresse.
I början af sitt andra, sistlidne tisdag hållna föredrag, delvis en rekapitulation och utvidgning af det första, vitsordade fröken Smitt på det lif- ligaste de grekiska kvinnornas helande och lind- rande verksamhet under kriget; en särskild eloge ägnades drottning Olga och madame Parrel, sjä- len i kvinnosaksrörelsen i Grekland.
I samman- hang därmed påpekade föreläsarinnan, att nöden ingalunda upphört med kriget, och förordade en insamling, om ock endast af 10 öre pr man, åt de arma tessaliska flyktingarna.
Af sina upplef- velser i Konstantinopel, som hon jämte fyra unga nordiska läkare besökt på hemvägen, skildrade fröken Smitt visiter hos de tjutande dervischerna,
IDUN 1897 å ett militärhospital i, efter hennes förmenande, mönstergillt skick — cLv.
s. utan karbol och iodo- form, men med vattenbehandling och sterilise- ringsförband — och ett harem, där samtalet vid kaffekoppen hufvudsakligen rörde sig kring me- del att framkalla en lagom embonpoint samt kring korsettens » vara eller icke vara », det senare na- turligtvis i både ord och handling förfäktadt af föreläsarinnan.
Porträtt af en bildskön turkisk pascha, som lär hysa den lofvärda, men af fröken Smitt ej vederbörligen senterade afsikten att nöja sig med en enda hustru, illustrerade denna af- delning af föredraget.
Till slut må nämnas, att fröken Smitt öfverailt i orienten tycks ha funnit tillfälle att göra propaganda för sin vattenbe- handling och sin vegetariska diet.
* Teater och musik.
K u n g l.
o p e r a n återupptog i onsdags f. v. Nico- lais populära opera » Muntra fruarna i Windsor ».
Reprisen fick denna gång ett särskildt intresse därigenom, att hr Elmblad i Falstaffs parti för första gången uppträdde efter sin anställning som förste regissör vid k. operan.
Och en dråp- ligare Falstaff torde man här ej förr hafva skå- dat.
Figuren lämpar sig ju förträffligt, och spe- let är in i de minsta detaljer så väl genomtänkt, men verkar dock så naturligt, att prestationen framstår som en af ' de bästa, vi skådat i någon komisk opera.
Och i vokalt hänseende utfördes partiet alltigenom med den musikaliska smak och omvårdnad, man i allmänhet varit van att finna hos denne sångare.
Att den väldiga och svår- handterliga stämman i början ej alldeles lydde kommando, var en svaghet, som snart öfvervanns.
De båda glada fruarna spelades af fruarna Öst- berg och Linden och detta på ett sätt, som väckte det allra lifligaste bifall.
Fru Ö. har som bekant i fru Ströms parti en i vokalt hänseende mycket fordrande uppgift, som hon dock löste på det briljantaste vis, Och att fru Linden, som nu för första gångeu uppträdde som fru Page, där skulle blifva ypperlig, kunde man på förhand vänta.
Anna Page hade en mycket god representant i fru Frödin-Lindberg, och bland de öfriga må sär- skildt nämnas hr Lemon som Fenton samt hrr Söderman och Sellergren som Ström och Page.
— Vi hafva sällan varit vittne till att en opera allt- igenom gått så förträffligt som denna.
Hedern häraf tillkommer nog både förste hofkapellmästa- ren Nordqvist och förste regissören Elmblad.
Iscensättningen lämnade heller intet öfrigt att önska.
Salongen var alldeles fullsatt och bland dä närvarande märktes konungen samt prins Carl med gemål.
Bifallet var synnerligen lifligt och inropningarna många.
387 utförande, så drottningen af fru Fahlman, Hora- tio af hr Johanson, Laertes af hr Skånberg.
Oss mindre till nöjes voro konungens och hofmän- nens representanter.
Men, som sagdt, i dess hel- het har Dramatiska teatern heder af reprisen, och den torde kunna påräkna en serie goda hus.
Vasateatern.
En högtidsafton af oförgätlig art blef premieren af August Strindbergs ungdoms- drama » Mäster Olof » på Vasateatern forliden fre- dag.
Såväl den storslagna diktens eget mäktiga innehåll som den konstnärliga hängifvenhet, hvarmed samtliga de utförande gått till sin upp- gift, förenade sig att framkalla och genom de många, växlande scenerna bibehålla den elektri- serande stämning af fullt samförstånd, som i sällsynt gynnsamma stunder kan breda sig mellan » folken på ömse sidor rampen ».
En redogörelse för gången i det kända diktverket med dess ju ingalunda strängt historiska, men dock alltid med skaldisk flykt och intensitet gifna bilder ur vår reformationshistoria torde vara öfverflödig för Iduns publik.
Titelrollen, Olaus Petri, uppbars af hr de Wahl, som däri inlade all den ungdom- ligt smittande värme, hvaraf han ofta visat sig mäktig.
Som Gerdt bokpräntare gjorde hr Emil Hillberg sin första entré på denna scen, och på ett mera glänsande sätt kunde denna svårligen ha skett.
Bedan från Nya teaterns dagar angaf ryktet denna hr Hillbergs skapelse som en af den öfverlägsne konstnärens allra fullödigaste, och vi fingo nu till vår glädje bekräftadt, att de femton år, som sedan dess gått, intet mäktat fördunkla hos denna blixtrande bild.
Kvällens triumf vän- de sig också till en betydande del personligen emot honom.
Fru Håkanson gaf en präktig fram- ställning af den karaktärsfasta, sträfva fru Chri- stina, Olofs och Lars ' moder, och fröken Lunde- qvist tolkade med vinnande innerlighet det kvinn- ligt, hängifvet veka hos reformatorns unga maka, Gerdts dotter.
Samtliga de många birollerna fyll- des för öfrigt i det hela förträffligt af den som en man stämda artistuppsättningen.
Charmant i sin fina och stiltrogna genomfö- ring var ock den sceniska ram, intendenten hr Molander fogat kring det strindbergska dramat.
De nya dekorationerna af hr Grabow gåfvo yp- perlig stämning; dräkter, scenarrangemang, sam- spel — allt förenade sig denna kväll lyckligt till framgången.
Vi hoppas att den skall bli en af de långvariga, ty den förtjänar det.
Fröken Tora K w a s s gifver sin första abonne- rade musiksoaré instundande måndag med biträde af professor Frans Neruda, konsertmästaren L. Zetterqvist och hr Axel Bergström.
F i l h a r m o n i s k ä s ä l l s k a p e t gifver tisdagen den 7 dennes sin andra konsert, hvarvid bland annat uppföres Stenhammars invigningskantat från ut- ställningen.
* Ottefåglar.
E n Juvelerare .4 \ » E S S S O A 1 Jakobstorgr 1 T o r k e l B e r g.
Efter detta lilla intermezzo sattes tungor och skrattmuskler åter obarmhärtigt i rörelse, och först klockan 7, då tidningsbuden bör- jade infinna sig och flickorna lagt sina fals- ben till ro, fick redaktören en blund i sina ögon.
» Skön god afton, hulda tärnor, Cyperns klara aftonstjärnor, Vackra som den ljusa dag! » deklamerade patetiskt ingeniör Gösta Hallen, då han samma dags afton, åtföljd af pro- visor Sven Lager, trädde in i herrskapet Lovéns hemtrefliga kabinett, där Disa och Rut sutto dygdigt nedlutade öfver hvar sitt julklappsbroderi.
» Fasligt så grannt det där! » utlät sig Disa med en stram liten nick.
» Är du själf mäster för d e t?
» » N e j, gudskelof, » skrattade Gösta, i det han slog sig ned tätt bredvid den unga flickan och drog åt sig ett hörn af hennes broderi, som hon lika hastigt ryckte till- baka.
» Det är visst Runeberg eller Tegnér, som har den synden på sitt samvete.
Men hvilken — det är frågan.
Sven och j a g ha just gått och disputerat om det på hit- vägen.
Men det var oväntadt: af dig, Disa, trodde j a g vi skulle få besked, du, som är så litterär.
.
.
» » Det är af Tegnér, nu minns jag det, » af bröt honom Disa ifrigt.
» Jag tyckte nog det föreföll bekant, fast j a g ett ögon- blick — » » Jag undrar, om det inte är af Rune- berg, » inföll Rut med högviktig min.
» Det står visst i ' Kungarna på Salamis ', vill jag minnas. » » Hör på den!
D u är just lik ' Kungarna på Salamis ', » skrattade Disa öfverlägset.
» Å n e j, lilla syster.
' Hulda tärnor ', ' Cy- perns klara morgonstjärnor ' eller hur det var — det där kan man inte gärna ta fel på, det är så äkta tegnérskt. » » Kuggade, små blåstrumpor, kuggade! » jublade Gösta, under det Sven instämde med ett belåtet gnägg.
» Den gången gingo ni i fällan med glans.
Tegnér — Rune- berg — j o j o!
Nu pejlade vi djupet af era litterära kunskaper.
Å n e j, det är allt farbror Topelius, som kläckt ur sig det där i sagospelet ' Fågel blå ', och orsaken att jag, illiterate stackare, kan versen utantill, är helt enkelt den, att j a g spelade med i pjesen, när j a g var pojke. » » Pojke?
Det måtte du väl vara ä n!
» Disas grågröna ögon blixtrade.
» Att döma efter så ' na här pojkstreck åtminstone.
.
.
Men det var j u förinnerligen väl, » tillade hon därpå sötsurt, » att också vi kunde R i n g a r, A r m b a n d, K e d j o r.
S i l f v e r a r b e t e n, B r o s c h e r, K e d j e a r m b a n d, N å l a r, B o r d s i l f v e r.
besvaras I d u n (Forts.) F r u W i l m a N o r m a n - N e r u d a (lady Hallé) och pia- nisten mr.
Leonard Borwick gåfvo i Musikali- ska akademien fredagen den 26 november sin andra, i måndags sin tredje konsert, båda med rikt och fängslande program samt välkändt mästerskap i utförandet, den sista med öfver- fullt hus samt kronprinsen, prins Carl och prin- sessan Ingeborg som representanter för konunga- huset.
Det entusiastiska bifallet kulminerade efter Beethovens lidelsefulla, allbetvingande Kreut- zersonat och Schumanns graciösa och liffulla Am Springbrunnen.
Lady Hallé, på hvars bröst blänkte medaljen Literis et artibus i briljanter, af konungen henne tilldelad efter första konser- ten, hyllades med praktfulla blommor.
Ålskvärdt tillmötesgående, besvarade såväl konstnärinnan som mr.
Borwick med värdefulla extranummer de tallösa, stormande framkallningarna.
Bref f ö r af K.
D r a m a t i s k a t e a t e r n.
I denna de stora tea- ter-repriseinas förlofvade vecka har äfven Drama- tiska teatern slagit ett af sina bästa slag genom upptagandet af » Hamlet3.
Det har väl främst skett för att gifva hr August Lindberg tillfälle att ännu en gång för hufvudstadens publik framlägga sin ryktbara Hamlettolkning.
På premieren i mån- dags utförde han denna roll för — 412:e gången: han spelade den samma första gången ungefär vid nuvarande tid 1873 å Svenska teatern i Hel- M a t i n é gafs i söndags å Dramatiska teatern af singfors och i Stockholm allra först på Svenska regissören därstädes hr H. Christiemsson, hvilken teatern 1881.
Sedan har han återgifvit rollen på på detta sätt firade minnet af en 25-årig särde- de flesta svenska landsortsscener, vidare i Kri- les framgångsrik och mångsidig verksamhet vid stiania — ett betydligt antal gånger — samt teatern.
Efter scenen Åses död ur » Per Gynt&gt;, sedermera i de norska städerna ända upp till hvilken på detta sätt lösryckt ur sitt samman- Trondhjem.
Som en bemärkelsedag bland hans hang dock, trots hr Aug.
IAndbergs och fröken Hamletföreställningar kan räknas den 10 februari Klefbergs förträffliga spel, ej gör det rätta in- 1883, då han första gången med lysande fram- trycket, följde en konsertavdelning.
I denna upp- gång utförde rollen i Köpenhamn.
På den dan- trädde med vanlig framgång fruarna Linden och ska landsortsscenen firade han sedermera äfven Möller samt hrr ödmann och Bergström.
Alla pre- talrika Hamlet-triumfer.
stationer väckte entusiastiskt bifall.
En anmärk- Såsom hr Lindberg nu ger rollen är den en ning tillåta vi oss dock: slutscenen i » Carmen », betydligt mildrad och afslipad upplaga af hans duetten mellan Carmen och don José, borde tidigare framställning.
På denna dämpning har hafva utbytts mot något annat nummer.
Utförd den endast vunnit, och hans Hamlet är nu en af en dam i stor toalett och en herre i frack konstnärligt måttfull och i hvarje detalj lyckligt verkar den, så alltigenom präglad af dramatiskt afvägd prestation af mästarrang.
Det lifligaste lif som den är, ej så litet löjlig.
— Till slut gafs intresse följde och kraftigt bifall belönade ock hans Ernst Lundquists roliga lustspel » Ett litet troll », hvari fru Hartman som det lilla trollet framloc- tolkning af den världskände Danaprinsen.
Som Ofelia inlade fru Sandell mycken innerlig kade det lifligaste bifall.
Bland de uppträdande och äkta verkande känsla i sitt spel.
Särskildt märktes äfven fru Christiemsson, och man kan tack skall hon hafva för sin behärskning i den ej annat än förundra sig öfver att en så god till öfverdrifter så lätt frestande vansinnighets- skådespelartalang, som den fru C. är i besittning scenen.
Fröken Janson skall dublera i denna af, ej finner användning vid någon af våra sce- roll.
för hvilken äfven hon torde äga goda för- ner.
Bland de öfriga uppträdande må nämnas fröken Bäckström samt hrr Bæckstrom, Hedlund, utsättningar.
Verkligt dråplig var hr Personnes Polonius.
Envall och Eklund.
Det hela gick med lif och För öfrigt fingo flere af birollerna ett förträffligt I lust.
K. m i d v i n t e r s k i s s omgående.
M o d e r n a s t S o l i d a s t!
B i l l i g a s t!
IDUN 388 dumma oss en gång.
Nu ä ni inte längre ensamma om den äran.
För resten, » af- slutade hon kärft, » ä Eut och j a g så ut- scbasade i kväll, att det vore förlåtligt, o m vi gjorde oss skyldiga till ändå större miss- tag.
.
.
» » H v a d ha ni då haft för er? » Gösta, som under Disas harang lyckats bekämpa sin skrattlust, såg ogement intresserad ut.
» Det ska vi be att få behålla för oss själfva, » svarade Disa snäft.
» Slammertackorna — » började Rut spet- sigt, men afbröts af Sven, som m e d ett vekt uttryck i sina små godmodiga ögon yttrade till henne: » Jaså, liten Rut är trött i kväll? » » Liten, » utropade Rut stridslystet, » hvar- för ska du alltid påminna mig om min litenhet?
» » Därför att j a g tyeker så rysligt mycket om småsaker. » Hans blick gled smekande öfver hennes lilla person.
» Små händer.
.
.
små fötter.
.
.
små öron — » » Ögon och alla lemmar, förnuft och alla sinnen, » bjäbbade Rut, under det hon med halfslutna ögon gäckande betraktade sin storväxte beundrare.
» För att nu inte tala om små strömming, små sparris, små kräf- tor, små — piller och annat smått och godt. » » Nej, n u få herrarna ursäkta, men n u går jag verkligen och lägger mig, » sade Disa m e d kall höflighet, i det hon vek ihop sitt arbete.
» Mamma kommer strax in och håller er sällskap.
Se ' n kunna ni dricka te m e d henne, för pappa ä inte hemma i kväll, » upplyste Rut, ostentativt gäspande.
6 Biäray mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
Jag är så lärd, att jag gärna skän- ker En smula vett åt hvem helst som vill.
Om därför du mitt förslag betänker, Så var välkommen och lycka tilll » Vi ha fått viktigare att tänka på än att flyga och fara som yra höns. » » Det lämna vi åt er och era gelikar.
Godnatt! » Pösande af själfkänsla och förnumstighet, försvunno flickorna ur de förbluffade her- rarnas åsyn.
(Sint i nästa n:r.)
* Iduns julnummer är nu, efter månadslånga förarbeten, snart nog klart att fallfärdigt lämna p-essarne.
Alla våra prenumeranter erhålla del, som bekant, utan någon extra afgift och kommer det att tillställas dem som n.r 50 i den lö- pande årgången under veckan 14 — 20 december.
För den öf riga allmänheten till- handahålles det i bokmarknaden till det — i förhållande till dess omfång, konstnärliga ut- styrsel och litterära innehåll — synnerligen billiga priset af 1 krona.
Innehållsförteckning.
C a r o l a B o k l u n d; af Gurli Linder.
— (Med porträtt).
— F r i h e t o c h b o j o r; n å g r a t a n k a r i k v i n n o f r å g a n af Fanny Chrysander — G ö r e d r a j u l i n k ö p i t i d!
A f Mathilda Boos.
— Gossar och sbjnlvapen: H v a d fäderna säga.
(T v å in- l ä g g) — E n s t r e j k b r y t e r s k a; n u t i d s s k i l d r i n g a f Emit Un- ders.
— D o k t o r H a g d a h l; af Johan Nordling.
(Med por- trätt.)
— F r å n Iduns läsekrets: E t t m o d e r n t h e m.
Till moster E m m a.
— U r notisboken.
— Teater och m u s i k.
— O t t e f å g l a r; e n m i d v i n t e r s k i s s f ö r I d u n a f Torkel Berg.
(F o r t s.)
— Tidsfördrif.
och lästa sålunda: 2, 25, 10 — 3, 26, i G ö m d a k v i n n o - o c h m a n s - namn.
11 — 4, 27.
28, 29, 12 — 5, 30, 31, 32, 13 — 6, 33, 34.
35, 36, 37, 14 — 7, 38, 39, 40, 41, 42, 15 — 8, Nu är tid att gå till skolan.
43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 16 hvar Är det bestämdt ännu, hvarest ert Nu har mig själf jag här dissikerat.
för sig innehålla ett begripligt ord, hus skall stå?
samt slutligen raden 1, 25, 26, 28, Kan du ej gissa, då är du dum.
Han klagade bittert öfver att det Jag fruktar du då min gunst man- 31, 35, 40, 46, 21 likaledes ett be- gick honom illa.
gripligt sådant.
kerat, Alla dina vänner äro ju kvar.
Han hade förlorat största delen För dummerjönsar jag ej har rum.
Orden beteckna: af sin förmögenhet.
Om någon dylik på dörren knackar, 1 raden (2 — 10) Del af en tekanna.
Min lilla stare, hvar är du?
Det händer nog, att han slipper in, 2 Han sällade sig till andra starar.
&gt; ' (3 — 11) Järnvägsstation i Men inom kort han sig själf be- Lita ej allt för mycket på vänner Norrland.
tackar och grannar.
3.
(4 — 12) Flod i England.
Och griper åter till renseln sin.
Ett dyrbart ur förlorades.
4 » (5 — 13) Hvad stygnen i en Isse.
vacker handfåll ej få.
Brita.
5 » (6 — 14) För järnvägen.
6 &gt; (7 — 15) Stånd.
Dubbel tiargåta.
7 t (8 — 16) Kvinnonamn.
Lösningar.
Moster Lisa.
Jag älskar ungdom — har många vänner.
Vill du ej blifva en ibland dem?
Det vill du säkert, när mig du kän- ner.
Bokstäfver har jag en mer än fem.
2 3 8 25 10 26 11 4 27 28 29 12 5 30 31 32 13 6 33 34 35 36 37 14 7 38 39 40 41 42 15 43 44 45 46 47 48 49 16 18 19 20 21 22 23 24 17 F Hvad mången gärna vill ha med maten.
Hvad kattor göra ur fyllda faten.
Djur som går sakta.
Kärl fylldt med blod.
Hvad dig kan frakta På sjö och flod.
Hvad kojan icke, men slottet äger.
Hvad som för mycket i vågskåln väger.
Hvem som har silfver, men icke guld, Och Svenskar göra för konung huld.
Ett djur med hår på sin fula kropp, Som ibland träden gör viga hopp.
Hvad mänskor äro förutan heder, Förutan bildning och goda seder.
Hvad göra många med punsch — ej vatten?
Hvarpå vi traska — men icke kat- ten.
?
» Men flickor, aldrig ha ni varit så ' na softutor förr!
Klockan är j u inte mer än 8, » invände Gösta, m e d tydlig missräkning i ton och blick.
» Det gör detsamma.
Vi behöfva ro.
Det finns en gräns för våra krafter också. » » När somliga ligga och dra sig till långt fram på förmiddagen, få somliga andra släpa och träla hela natten o m.
» » Det senare passar då åtminstone inte in på er, som tänka krypa till kojs före hönsen.
Nå, men ha då inte så förtvifiadt brådtom » — Gösta sprang upp och tog Disa om armarna — » Se så, tala nu om, kära söta Disalill! » Han lutade sig fram och fångade med sitt kvicka bruna öga Disas grå.
Disas själfsäkra lugn var borta.
Hennes blick gled åt sidan.
» Ska vi, R u t?
» frågade hon m e d sväf- vande röst.
» Hvad menar d u?
Har du glömt vårt aftal? » Rut såg genomförnärmad ut.
» Det var j u du själf — » » Se så, tala nu o m!
» » Nehej, jag talar inte o m.
» Disa ryckte upp sig och sökte vrida sig ur Göstas famn.
» Då fråga vi tante. » » H o n har lofvat tiga. » » Nå, då återstår mig endast att framföra mitt ärende.
Hvilka danser tänker Disa bestå mig hos Lindgrens på onsdag? » » Vi komma inte dit. » » Men, Disa, du har j u långt förut lofvat mig alla polkorna! » Gösta släppte före- brående sitt tag.
» Och j a g skulle j u få dansa kotiljongen med dig, R u t?
» Hvad växer ofta vid insjöns rand?
Ett träd som frodas i Sveriges land.
Ohygglig föda för många djur.
Hvad man får göra i ur — ej skur.
' Sm Kaffe 1897 Tag 5 a, 1 b, 3 d, 6 e, 4 g, 2 i, 4 1, 3 n, 1 o, 3 p, 2 r, 7 s, 5 t, 1 y, 2 å!
Uppställ och ordna dessa i en figur lik ofvanstående så, att i ru- torna 1, 9 och 17 lika bokstäfver infalla bokstäfverna i de yttre ru- torna, lästa i följande ordning: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9 — 1, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17 — 9, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 17 bilda tre lika ord, patentrostadt och konserveradt i enl. m e d Professor L i e b l g s m e t o d, h v a r i g e n o m d e t s t å r s i g i flere m å n a d e r, i fina b l a n d n i n g a r: J a v a, M o c i k a, P l a u t a g e m fl.
Fabriksbod 9 B i b l i o t e k s g a t a n, Sthlm.
Apokop.
Mitt första är en vara, Som mången anser god — Kritiken vi oss spara.
— Vi sakna nödigt mod.
Visst smakar dock mitt andra Betydligt bättre då.
Ja, ungdom plär man klandra, Att aldrig nog de få.
Charaden: Minspel.
Länkgåtan: Idun; id — du — dun — un.
Ifyllningsgåtan: Fåfäng gå lär m y c k e t o n d t; 1) f r e d a g, 2) t å r p i l, 3) r o f v o r, 4) stjälk, ö) A l b a n o, 6) P e k i n g, 7) A r b o g a, 8) s t r å k e, 9) s o l r o s, 10) l ä c k e r, 11) r y s s j a, 12) I m a t r a, 13) s t y r k a, 14) flicka, 15) s m y c k e, 16) g r e f v e, 17) T a h i t i, 18) E u r o p a, 19) L o n - d o n, 20) A d r i a n, 21) T a l m u d.
Paragrammet: H e l s i n g f o r s; 1) h a n d s k e, 2) e n d r ä k t, 3) l a f s k r i k a, 4) s å n g t r a s t, 5) is- l a m, 6) nattfjäril, 7) g u l d g u l, 8) f a t a l, 9) o n d s k e f u l l, 10) r o t f a s t, 11) s k a l l e.
Korsgåtan: 1) h, 2) g a m, 3) S e d a n, 4) g e n e r a l, 5) H a d e r s l e v, 6) M a r s a l a, 7) n a l l e - 8j L e a, 9) v.
Bäkneproilemet: Ett verktyg bland de många Mitt tredje sedan är.
Finns korta, finns ock lån Sin man det också när.
Ftt arbete, mitt fjärde, För kvinna som för man.
Till hvilket om af värde, Det fordras konst min- sann.
7 2 9 3 4 5 8 2 5 5 6 4 9 3 3 5 4 1 7 8 2 7 4 7 5 25 Moster Lisa.
Förädlade G ö r kaffet homogent, •25 «r » Kaffetillsatser, välsmakande, sundt, a n a l y s e r a d e af D.
r Setter- berg o c h Ingeniör Landin.
närande och billigt.
B e g ä r h o s e r n ä r m a s t e ha,ndl.
E r o s b a f f « och ITtställniiigsfeaÖä;.
