# ID: svediakorp-per1156
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1897
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 21,383
# sentences: 671
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, N; r 46 (51?)
Idun ensam _ Iduns M o d e l.
, fjortondagsuppl.
Iduns M o d e t.
, m å n a d s u p p l.
Bam^arderoben Byrå.- kr.
» » » 5 5 3 3 Redaktör och utgifvare: FRITHIOF Klara södra kyrkog.
16, 1 tr. J den af den yngre generationen dagliga pressen af J e n n y A l l m.
telef.
6 1 4 7.
Rikstelef.
man de 1646.
Redaktionssekr.
: J. det f r u Elma för ljusna och höra berättas en de älskligaste af som född Ström.
För eller h e n n e Bland Men flertalet personer, i vårt som land, på 1840-talet kan man så Annonspris: 35 öre pr nonpareillerad.
hvarje fredag För » Platssökande » o. » Lediga rlatser » 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
Lösnummerpris 15 öre (lösn:r endast för kompletteringar.)
Utländska annons.
70 Öre pr nonp.-rad.
själf gaf den tanken gång, när en af i n till h u f v u d s t a d e n följde och få se ' blickar gjordt.
kungl.
Elma teatern, och om artister, 10:de årg Utgifningstid: en mande, var n o g detta n a m n obekant, m e n o m äldre förhållandena Billing, Nordling.
Elma a t t h e n n e s r ö s t v a r n å g o t att g ö r a af.
sjungit april och profsjnnga för någon profsjöng för hofsångaren resultatet bjef, att h o n i Stockholms vistades Bro län.
hon met, men i den Stockholmsfräm- flickan fara sakkunnig.
Sagdt B e r g, d å lärare den t o g s till.
Då 1 juli vid 1836, så- elev.
för kungliga Ström föddes 1822 några l e d e s b l o t t 1 4 år g a m m a l, a n - tiljor.
Elma för dessa E k s t r ö m d e t r å d e t att låta beträdt den svenska sce- nens Aktiebolag.
Billing.
nyligen namnen på de ännu Linds kamrater vid kungl.
teatern.
äfven nämner sceniska meddelades HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Öppen kl. 1 0 — 5.
Elma dessa förekom Tryckeri Fredagen den 19 november 1897.
Prenumerationspris pr å r: lefvande Iduns 3 vande tiden åtnjöto den mera lof- scenens kvinnliga elever en ut- socken af märkt vård och uppfostran I år en sex föräldrahem- af teatern inrättad i pen- s i o n s a n s t a l t, b e l ä g e n 2 tr. u p p s ä n d e s d ä r e f t e r till i gamla operahuset.
I denna en nära släkting, den för sina pension, som vetenskapliga studier i zoologi f r u C h r i s t i n a F u n d i n, m o r till bekante den prosten Mörkö, hvilken fullborda Ekström å åtagit sig att hennes uppfostran.
d å förestods af sedermera så omtyckta sångerskan Vilhelmina din, Elma erhöll Fun- Ström ett tillbragte godt och angenämt hem.
För- E l m a S. n u n å g r a år, f ö r h e n n e m i d d a g a r n a u p p t o g o s af stu- synnerligen rika p å glädje o c h dier i sång, m u s i k, d e k l a m a - utveckling.
tion, språk och vanliga I en Ekströms hem Prosten god lärare igenom nobel E. och var en ämnen.
allt- Aftnarna eleverna m y c k e t personlighet, skol- tillbragte ofta p å tea- s o m f u l l s t ä n d i g t v a n n sin lilla tern, där en griljerad skyddslings s c e n v a r s t ä l l d till d e r a s f ö r - lan förtroende.
invånarne på Mel- det fogande.
när- Ett a vant- bildande och belägna B o n d e s k a fideikomis- i hög grad behagligt umgänge set H ö r n i n g s h o l m bereddes och präst- dem i de båda che- gårdens m e d l e m m a r rådde ett fernas, presidenten lifligt strands och umgänge, och i Ek- ströms gästfria h e m sågos tidt bergs, o c h ofta b e s ö k a n d e från huf- voro vudstaden.
fördrefs glad och Elma kände dessa de ofta inbjudna.
Tiden sjöng tablåer, upptåg, hon familjer.
då m e d sång, musik, dans miljernas hennes med bjöd och han gärna sina gäster p å att hvarken hos allehanda de båda fa- yngre medlemmar lif o c h l u s t deltogo.
Bland de många glada min- höra henne sjunga.
Emellertid uppstod och i hvilka D e n sången gladde i hög grad fosterfader, Fors- Till dagarna i ända.
lycklig; o c h trallade sig Wester- krigsrådet n e n, fru B. g ö m m e r från dessa honom.
sällskapsaftnar, Porträttct är utfördt efter en oljemålning of Clara Löfgren.
m å här n ä m -
IDUN 366 1897 L y c k a n är icke så blind s o m det sägs, A r b e t s a m h e t e n h o n h j ä l p e r till v ä g s.
W. nas ett.
Det var på en musikalisk hos presidenten W.
kapaciteterna men hade redan ändå förmärktes en som yngling höra sig; förekom den oförklarlig.
vax, slog betjänten u p p gäst, låtit h o s å t s k i l l i g a i säll- skapet en viss spänning, oinvigde skäligen soaré De närvarande inbjudna med Eätt som det dörrarna för en n y den hvita mössan i var också och först stränga tighet, att ej des, s o m E l m a fick » t a n t F u n d i n s » tillåtelse nämsta af gästen, » till utseende en A p o l l o », fram föredrog » Glunten håll- på föreläsning ».
siasmen var storartad, och var aftonens berg och till f l y g e l n och Entu- Gunnar Wenner- hjälte.
Ett annat h e m, dit eleverna ofta i n b j ö d o s, v a r a k t ö r e n Nils V i l h e l m A l m l ö f s.
set, K n u t, var läste på prästexamen.
betraktade h o n o m nad, men De unga damerna därför m e d en viss vörd- anslaget till detsamma var tande dansör.
detta hem så vals, ty i » biskopsämnet » Under sjöngs sedermera en en efter bästa f ö r m å g a v i d toa- för första gången bekanta kvartetten den » Snabba ä.ro lif v e t s s t u n d e r », k o m p o n e r a d af p r o f e s - sor Randel.
s i t ö r till D e n n e, k ä n d b l.
a. s o m k o m p o - » Värmländingarna », var gift med e n d o t t e r till N i l s V i l h e l m A l m l ö f i h a n s f ö r s t a äktenskap.
Om lemmarna voro de kunde almlöfska med skäl blixtrande kvicka, skämtet flödat För öfrigt sällan har de väl så ä l s k v ä r d t o c h y s t e r t s o m 1 detta gästfria de unga och att konstnärshem.
hölls n o g g r a n n damerna.
uppsikt öfver ej Elma icke på egen hand att gå, utan direktion k u n n a g e d e m tillåtelse Dalman anhålla måste hos a t t f å se d e m teaterns som sina gäster.
de skildes åt, räckte paket och sade: » Jag Jenny ville annat än det här.
och något ö p p n a det, när d u k o m m e r innehöll år det opp. » Paketet e n l i t e n s y r i n g af silfver.
En dyr- barare present kunde få Tag var världens den, som efter ryktbaraste några sångerska, åstadkomma.
att skildra det d j u p a Linds intryck sång gjorde, ha ju de mest tiva o m d ö m e n sägas nog, användts; men mena bara njutningen en himmelsk skönt har superla- ändå kan ej de som haft den att h ö r a h e n n e.
m a j, d e n stora kungliga utfärds- njutit af sedan » mycket dess, mer röna en sådan Den hänförelse. » 3 o k t o b e r 1 8 4 1 (icke Ahnfelt uppgifver) Ström å teatern Publik unga varmt debuterade Kungl.
Friskytten.
erkännande.
vid åren.
nämsta partier: med Ar nämna an- närmast föl- hennes för- här Lucie i Lucie, Alice i Ro- bert, A n n a i D o n Juan, A g a t a i Friskytten, Grefvinnan i Vattendragaren, Nattens drott- n i n g i Trollflöjten, A n n a i H v i t a frun, Laura terna (l:sta gången denna gafs det ju vara det fru B. a n s e r, att b l a n d att från fönstren i hans våning, 2 tr. u p p i operahuset, hälsa den kungliga nämna, cortégen.
Hur var, dess dekolleterade, står bister väderleken skulle d e då, b a r a r m a d e stå i ö p p n a f ö n s t e r o c h och än g ö r a sin r e v e r e n c e.
Men k u n d e bara de frysande u n g a damerna uppfånga en nådig ståtlige k u n g e n, den prinsen eller n å g o n sarne », så a n s å g o Genast vid Ström och ett lan dem.
blick beundransvärde af » de kron- s m å rara prin- bekanskap början gjorde Jenny med vänskapsband Flärdlöshet bekant och i hög knöts grad Lind, och hon med sina vänner om ende o c h sin e n k l a u t s t y r s e l.
h o n sin v ä n E l m a k o m m a fru B. ett Under blef, denmj konsert andra unga undantag visa sig a n n a t än m e d ensamma ute.
och teaterns gaf alla ännu yttrar konungens verksamhet.
mamsell P å tal o m h e n - » Att efterträda dem (Jenny mamsell W i d e b e r g) var emellertid lätt uppgift.
Mamsell beröm för det Hon har i Publikens rikt af- fyllde i D o n Juan säger en sam- sätt, sitt talang utan lust att i Dock S. spel visat löst verklig imitera. » sympatier följde Elma mått under hela hennes M e r än spaltlånga förtjänar hvarpå hon Ström teaterbana.
berömmande recensioner s ä g e r f ö l j a n d e lilla f ö r t j u s a n d e s o n e t t, h e n n e tillägnad ter, af O s c a r W i j k a n d e r (F e m t i o sonet- 1892): Jag minns när du — bland nordens näktergalar Den ljufvaste — lät dina toner i E n underskön o c h härlig harmoni Slå eld i alla hörn af konstens salar.
Jag drömt mig kvar bland B ö h m e n s skog o c h dalar V i d din Agathas månskenssvärmeri!
Den » hulda ängeln » — det var din L u c i e!
Och rörande o c h mildt till minnet talar Om bönens makt o c h sångens din A l i c e!
M e n plötsligt tystnar d u!
E j stämman klingar, Och sångens genius m e d brutna vingar Drefs ut af våldet ur sitt paradis.
När tyst det blef — h v e m är s o m m o d dig skänker?
En ängel genom rummet g å t t.
.
.
jag tänker!
Ja, s t ä m m a n t y s t n a d e!
terna hade spants öfveransträngd; för alltid, o c h Ström i Upsala.
en Efter för 1851 därefter.
ett långt, rikt o c h hade hon De sträckta s k ö n t lif.
landskapsmålaren makarna utländska rika Redan ingått äktenskap m e d båda hemförde var å t e r s t o d för d e n f o r n a E l m a 1846 ling.
kraf- rösten slöts d e n n a korta, m e n Ström framstående unga de klara tonerna beslöjades vackra konstuärsbana ..
Men De hårdt; gjorde resor, förråd från af den Theodor Bil- nu vid- hvilka de härliga intryck, v a c k r a m i n n e n o c h stark lifsglädje.
Billing var själf g o d sångare, o c h i detta älskvärda tidens mest vare af s a m l a d e s ett stort antal af d e n framstående musici och de bildande konsterna.
g j o r d e les gästernas utöf- Värdinnan - h o n n e u r s p å ett sätt, som lifliga utse- aftonen des bad emel- högst Det sitt h e m, tillbragtes.
hon På där återstoden kvällen naturligtvis m e d af uppvakta- serenad.
Bland deltagarna i denna märktes Beronius, glun- tens sångare, och Daniel Af den kungliga Hwasser.
scenens denna tid må nämnas Jenny fröknarna Fundin, från Lind (som ju Gel- Erikson, Emelie Högqvist, Österberg och Genom afbröts och " Wideberg hon kom mannens detta i vann och intog af sin Anna beröring, alla, genom död, i december sällsynt lyckliga fru Billing framlefver omhuldad målarinnan artister lämnade, Sverige), fruarna och hvilka beundran, sitt f i n a v ä s e n o c h s i n ä l s k l i g a p e r s o n l i g h e t.
o c h för öfrigt ej häller damer — i tid till snart flngo kritiker: den.
första l e d s a g a d e h e n n e, åtföljd af e n skara s j u n g a n d e Almlöf nämnts, tida Lind ingen den studenter, dock förut att hänförande af tillräckliga.
nes uppträdande allt själf mel- haar, Som Hebbé var följd på Karolina-salen henne axflätor.
be- intresse skall d e n g e s, » till afbrott » r i k t i g t fin » g e n o m a t t fläta h e n n e s h å r i s. k.
lertid ej eleverna — och göra » Hon Så voro konstnärshem 1844 död, Signe å ofta.
År En afton när skulle s j u n g a i L a Oroix ' salong, var att h e n n e s krafter i detta Lind, ofta sitt o b e t y d l i g a oöfverträffad.
af ej upp- med utmärkande skämtade Hon kräfvande L i n d i h e n n e s för- konsertens slut b j ö d Geijer h e n n e sin a r m o c h anspråkslöshet Jenny d e n n a s e n a r e roll framställarinnor som Valentine!
den d e sig rikligen b e l ö n a d e.
pensionstidens starkt som f r å n t. e x.
Hvad opera kan få hon och träffar, hon och erhöll scen.
de i mottogo sympati 1843 under Vi Agata kritik nämnda mycket » mamsell » som och sångerskan engagement 1842, som Arv.
berg för men när m a n hört J e n n y Lind, kan m a n aldrig svensk scen).
för roller.
att erkänna, och Elma oskatt- » Det var sång, » säger fru B.
; jag Jenny d a g e n, i n b j ö d o s e l e v e r n a till k r i g s r å d e t F o r s - voro så i Slottet Montenero och Valentine i H u g e n o t - Första Elma obe- ej jande D a l m a n, a n s å g sig fru F u n d i n D e n n a extra båda u n g a flickorna har voro b j u d n a p å bal hos.
d e n bekante publi- F. nämligen dig ett litet m i n n e, m e n j a g vändes W. de När ett att visa sig e n s a m m a u t e; en g å n g när de, cisten tillsade en gärna ge den I regeln tillätes de gladde skrifligt.
familjemed- sägas, Jenny i n n a n d e t b a r af till p e n s i o n e n.
åktur För i fick o c k s å efter slutadt värf k u s k e n att köra ett par gator u p p o c h n e d, då ej sällskapsafton den h o n m e d heder sin plats.
än uteslu- därjämte Elma biträdde och d e n n a höll sig aldrig l ä n g r e till f ö r s t a med Sonen i hu- den tiden en u n g student och olymp, fick att ersätta J e n n y seende belöning.
lik till s å n g g u d i n n a n s således stora f ö r m å g o r då belägen i en tvärgränd vid Skeppsbron.
riklig nykomne åt h ö g e r räknade ställde därför också stora fordringar.
Ström sig sig häfder giften bege vare men försik- eller vid ning och passera- att se och N u b l e f d e t lif o c h r ö r e l s e b l a n d om » d e n farliga Norrbro » vänster, när letten Fyris.
många tillsägelser att iakttaga h a n d e n o c h n y s s anländ från lärdomsstaden de n ä r v a r a n d e; och efter en stund steg d e n efter Bäckman.
dotter, nu den 1892, äktenskap, sitt lif, Billing.
R i k t h a r E l m a B i l l i n g s lif v a r i t, o c h är h e n n e s m i n n e n s Att ena midt intresset lägger ömt talangfulla rik skattkammare.
i t i d e n s j ä k t a n d e lif, efter d e t a n d r a där det skoningslöst beslag på tid, tankar o c h arbete, för s a m t hrr Beletti, Gunther, D a n n s t r ö m, A l m - e n s t u n d k a s t a d e m alla å s i d o o c h u n d e r l e d - löf, n i n g af hennes klara blick o c h Deland, o c h L. Sundberg, Kinmansson.
Swartz, Denna tid i Dahlqvist teaterns sympatiska s t ä m m a göra en vandring i d e n n a det förgång-
IDUN 1897 nas skattkammare befriande.
där k ä n n e s i s a n n i n g ljuftigt D e t är s å l u g n t o c h t y s t d ä r i n n e, ädelstenarna gnistra i sin e g e n glans och i minnets förklarande vackra ljus.
Gurli Och om det för en oerfaren blick k a n s e u t, s o m o m l y c k a n u t t ö m d e sitt y m - nighetshorn det Linder.
äfven 307 öfver somliga människor, så är o f t a s t e n d a s t p å afstand d e t t a g e r så l y s a n d e Den ut.
ty äfven för njutningen sägande.
De, tillräckligt förmåga hans ofta öfverretade fadd hvilka P et går en susning i granarnas toppar, långt, långt genom den fagra dal; där skimrar en glans uti regnets droppar, likt pärlor, som ströddes i tusental.
diérer; eller intet- talanger, måste Det är af din sång ett långt, långt genom den det är af din blick ett när skymningen sänkte eko bland fjällen, fagra dal; minne i kvällen, sig, lätt och sval.
Och Losnas vågor de flyta så klara långt, långt genom den fagra dal, än spegla de rodnande skyars skara, än rista de roten af asp och al.
v e r k l i g e n skall u t v e c k l a s o c h en missräkning.
lagerkransar vissna s n a r t, ifall Det det tan efter dock som lycka ännu genom den lär religionen sånger, om henne borstat oss.
Blifven är f ö r o s s m ä n n i s k o r icke upp om nen, natten när det är vi en med och morgo- resa oss från v å r b ä d d, små blommor, minnet o c h hälsar oss o m möda utan plockad bukett af O c h vill m a n plocka som när hon anser köttet vara kokt, bort buljongen; det i strumpsockorna, som tvättar potatisen i diskämbaret (det men det att krypa öfver klippor och att finna då gäller stenar för d e n e n a eller d e n a n d r a b l o m m a n; gäller men det kan jag förut att hålla fast p å h v a d i edra den sanna glädjen hjärtan, här på den eviga och lyckan, j o r d e n, skall k o m m a längtan skall draga bunden till e d e r, förvandlas Kan man detta, ro i sinnet.
och i till- inskränka man s å skall m a n Och i hvarje niskan vunnit öfver större seger, s o m m ä n - sig själf, med Man mor, hvad underverk, i hvarje af liten bukett.
ska- glädje t r o f a s t k ä r l e k b ö r a vi s e e n blomma hinner kan vara lycklig m a k a och lycklig halftimme.
men med sålunda tycks jag få en stund ledig, tanke, som visserligen uppstått i skall passa p å att n e d k a s t a p å papperet hos mig, en i c k e är n y, m e n s o m då j a g läst insändarne tjänarinnefrågan.
Hittills ha, så vidt jag förstår, endast s t a d s f r u a r t a g i t till o r d a i d e n n a f r å g a, o c h tjänar på landet, är att s t a d s f l i c k o r n a bete och Nu är f. d. är o c h lika troligt h a b e t y d l i g t lättare ar- h ö g r e lön än deras kamrater de äro n o g o c k s å m e r händelsen den, att Stockholms- (men icke tjänste.)
D e t är i c k e n å g o t h e l t, u t a n n å g o t a f t u s e n vill därför, ting sammansatt s ö k a ö p p n a l e d e r n a f ö r l a n d t f r u a r n a, d. v.
s. såvida vunnet.
T y, h v a d har väl beständighet på j o r d e n?
ej väg med sedan många intelligenta.
undertecknad flicka, något dagligen tillkäm- men på den bukett samrnansättes, s o m vi kalla l y c k a.
— såsom kanske Idun år l a n d t f r u och mera modig, för- föredrager att s t ä n g a min papperskorgen.
D å j a g n u läser o m, hur bra fru E.
Hälsa?
E n tillfällighet k a n j u förstöra Penningar och henne.
tjänarinnor finnas, rikedom?
Slöseri, o k u n n i g h e t o c h o g y n n s a m m a k o n - ha som ej förvåna det, och ha det J:s därtill h ö r, a t t d e ännu bättre, kan dast stort o m de kunniga och förstån- flickorna s ö k a s i g p l a t s f r a m f ö r allt digare att smälta bort s o m i S t o c k h o l m, l ä m n a n d e åt oss stackars l a n d t - Vänskap Ett stånd och kan oss blott.
ju fruar kärlek?
obetänksamt vänskap.
solen.
ord, obotligt ett litet ödelägga missför- den bästa Ö d e t ger oss icke något, det lånar raedhjälparinnor hushåll.
hinner i e n j ä k t a d s t a c k a r s slaf, s o m måste vara man ständigt ö f v e r a l l t, göra eller g ö r a o m allt, stå v i d spisen sent o c h bittida, o c h får att bearbeta den råvara, s o m ej kan räkna p å n å g o n Men oro, — hvilket ledsamheter, n a d får m a n hinner laga en refva på barnens kläder, innan m a n uttröttad k o m m e r i säng ofta för störd att n j u t a hvila en kanske och nästa af Lillan morgon börja s a m m a kretslopp.
stängdt, de n y k o m n a bokhäftena ligga oupp- dem af fruktan att marknad i arbete, hvilken kostnader ej uuderkasta ännu staden.
sinnes- o c h - vantref- sig, i n n a n däraf f r e s t a s allt f ö r mycket.
Tänk!
— nu kommer den längesedan om- talade tanken — tänk, o m det funnos gemen- samhetskök.
På rama bondlandet går det väl ej för sig, m e n i städer o c h a n d r a större samhällen.
Äro vi ras!
F r u n med en ej i god mening ännu för mogna, nog dylikt?
slit o c h s l ä p h u s m o d e r n o c h kunde därigenom på landet redde bespa- sig då m å h ä n d a j u n g f r u, i stället för n u t v å eller tre, m å n g e t litet hushåll i staden r e d d e sig kanske utan, kanske alldeles uteblefve!
för del Jag dylika kök met vinna och min den komme hotande pigstrejken tror b e s t ä m d t, att om till s t å n d, s k u l l e hem- därpå i trefnad, husmodern finge m e r ledighet att sysselsätta sig m e d d e sina och skulle d ä r i g e n o m af, att äfven kvinnokonferensen frågan om om olöslig?
ej Idun nu *.
känsla Under n n i höst n ä m n d e s j u, att gemensamhetskök i kvinnliga minns jag få en lycklig hon vore människa.
varit på tal, eller i K v i n n o k l u b b e n Käraste, tycktes frågan Lilly.
* I biografien öfver fru H a n n a Palme (Idun 1896, mr 16) läses: » I februari 1887 höll fru Palme i » Nya- Idun » ett föredrag o m » Gemen- samhetskök », hvarvid hon sökte utveckla de lätt- nader, s o m åtminstone för vissa kategorier af kvinnor skulle u p p k o m m a g e n o m anordnandet af kök, gemensamma för ett helt hus, samt i vissa afseenden gemensam hushållning. » Töi- hända anser fru Palme nu tiden vara m o g e n f ö r denna sin tankes närmare utvecklande äfven i tidningen I d u n!
?
Red.
det mig, junkturer k u n n a k o m m a de största r i k e d o m a r d a g g för sådana någorlunda moderna — " pe stackars landtjruarna! "
JTftersom L i l l a n s l u m r a r så l u g n t o c h j a g Men padt och en annan två flicka m e d på en i hvarje lyc- ter, i h v a r j e andäktigt b e s k å d a n d e fort.
hvilka d o c k tillägga, som en fru skurna, frun törs k n a p p t kasta en blick på har.
få k a d t arbete, i h v a r j e u t v e c k l i n g af våra kraf- d e i c k e v i s s n a allt f ö r af det U n d e r s å d a n a förhållanden får p i a n o t stå M a n m å s t e lära s i g f ö r s t å a t t funnit o c h vattna o c h vårda b l o m m o r n a, att små fröjder, ja, nu kan sagt, att n o g håller en sådan p å timmar fredsställelse.
landet.
d e t är l i f v e t s — fast j a g har m å n g a e x e m p e l kvar, vara glad o m man hafva.
skall o c k s å man Ja, det är r u s k i g t att tala o m ' e t, s a n t är d e t), s o m föra ett s t ä n d i g t krig m o t slarf o c h s m u t s, d o c k är d e t t r o l i g t a t t s t ö r s t a d e l e n a f t j ä n s t - då slår s o m vill passa u p p v i d bor- själf i c k e p å e n r ä t t, h v i l k e n v i all- flickorna och törnen — hon h v a r k e n v a r a m a k a eller m o r, m a n blir en- söka snår fisk s o m när som d e n n a b u k e t t, s å g ä l l e r d e t att b ö j a s i g o c h mellan blank; och pocken o m b u n d n a af d e t v å b a n d e n: hoppet.
sig använd- aldrig rensat en sko äfven tjänarinnan praktblomma, som skjuter att lära tagen det m e d tacksamt sinne s o m en gåfva, sande, från himlen nedfallande stjärna, icke en doftande för den olika ett Mot- öfver en l y - som en Hur mycket / „yckan och Och af G u d s h a n d, h v a d h a n i n å d g i f v e r.
i lyckans Xyckans bukett.
månad skall e l d a i k a k e l u g n e n, f y r a r p å i n i s c h e n; läng- gladt pelsens Tope / ius.
bakom.
eviga skaldernas sig, att vara n ö j d m e d h v a d Toini ens föräldrakärleken; s i n lie står a l l t i d ljuder sägas icke Mottagen in Björkudden i november.
kan beständigt, borde det icke vara så!
Då Ljud, härliga ton, som min själ ' bedarar, långt, långt hän öfver fjäll och dal!
Smält, ljufliga blick, smält bort i tårar din djupa, stormande känslas kval!
de ej fuktas u t a n att n å g o n s i n b l i f v a t i l l f r e d s s t ä l l d.
barn, en emellan vara nog, intet, och renaste och bästa — ty döden med deles icke De tolka din själ, som i längtan strömmar långt, långt ut öfver lifvets dal, som bryter, i jubel, i tårar, i drömmar, sitt väsens fängslande, trånga skal.
.
.
därför oförgängligt Vemodigt icke Äfven svettdroppar.
finnes vara behöfver gom och nöjet äga alltsammans blifva af sin ä g a r e s som skillnaden med ständigt arbeta o c h anstränga sig, o m deras E t t s o m m a r m i n n e f r å n N o r g e 1897. på en genuin b o n d - n i n g e n f ö r d j u p a t a l l r i k a r, a s s i e t t e r o c h sala- rike har n o g bekymmer; blir sig får en smula h y f s n i n g j ä n t a!
D e t är vi s o m f å t a g a h a n d o m h e n n e, man Några öfverblifna exemplar finnas ännu att tillgå å Iduns expedition af BARNGARDEROBEN för innevarande år.
M o t insändande af 2 k r.
i postanvisning erhållas alla de under året ut- k o m n a numren, äfvensom de återstående till årets slut.
Iduns Expedition.
IDUN 368 " f a r t e n s l&lt; \ Jcl&lt;ling. "
En episod af Laura Fitinghoff.
s fyl ärtens gås » firades m e d stor middag.
Man / O r hade k o m m i t öfver svartsoppan o c h p i e c e d e resistance, själfva gåsen, och var inne på de lättare anrättningarna m e d vin, s o m gnistrade, o c h champagne, som pärlade i glasen, medan de sedvanliga talen k o m m o, fåordiga, konventionella att börja med, sedan, allt eftersom middagen skred fram, upprymda, till sist sentimentala.
Värden blickade rörd öfver till sin hustru, hvilken i sällskapsdräkt af halmfärgadt siden presiderade s o m värdinna vid bordets motsatta ända.
» Så vilja vi, min hustru o c h jag, » af slutade han sitt tal, » alltid år efter år fira denna dagen m e d er, våra sanna, trofaste vänner; ingen svike 1 I ären alla själfskrifna gäster här den tionde no- v e m b e r.
Den dagen skall alltid firas som vårt h e m s o c h vår vänkrets lyckofest, o c h på lyckans o c h framgångens altare lägga vi s o m brännoffer den feta gåsen.
Så må gudinnan alltid vara oss h u l d!
För den skålen dricka vi i botten o c h så — ned med glasen I » Stämningen hade nått sin h ö j d p u n k t.
Efter skålen o c h de fyrfaldiga hurraropen flögo vid det elektriserande k o m m a n d o o r d e t af värden gla- sen i golfvet, m e d rasslande klingande ljud.
De unga fruarna, ty det var mest unga par, slungade sina glas lika käckt som deras män.
Den nästan febrila feststämningen hade gripit äfven dem.
M e n den unga värdinnan, s o m hittills skämtat i yster täflan m e d det öfriga sällskapet, följde ej de andras e x e m p e l; sedan h o n läppjat på glaset satte h o n sakta n e d det, och när hennes upp- sluppet glada unga väninna ville rycka det ifrån henne, för att äfven .det skulle krossas mot golf- vet, lade h o n sin späda hand skyddande öfver det.
Mannen såg öfver till henne m e d en egen- domligt hotfull, förnärmad u p p s y n; en hastig blekhet for öfver hans förut starkt upphettade ansikte.
Världsvan som han d o c k var, bekäm- pade han sig, och den lysande festen fortsatte i bullrande munterhet, i hvilken den unga värdin- nan nu äfven tog del, gladare tycktes det, fiffi- gare än någon af de andra närvarande damerna.
H o n var ung, hon var rik — hvarför skulle h o n ej hängifva sig åt den lycka s o m därigenom b j ö d s henne?
Hon hade just n u fått en aning o m att den kanske skulle bli af kort varaktighet.
När h e n n e s man i upphettad, nervös stämning läm- nade h e m m e t för att fortsätta festen m e d kam- raterna, gick ej- heller h o n till hvila.
H o n gled ljudlöst in i det vackra, väl o m b o n a d e rummet, där en rosenfärgad ampel spred sitt milda sken öfver luftiga draperier, öfver lätta små ting till m ö b l e r m e d mönster af törnrosknoppar och fjäri- lar.
Det var hennes helgedom.
Hennes lilla dotter sof därinne.
M o d e r n sköt till dörren till det angränsande rummet, där sköterskan sof.
Barnet, en omkring åtta års flicka, vaknade, lik- s o m under en förnimmelse af moderns närvaro.
H o n sträckte s ö m n y r fram sin lilla h a n d — » m a m - mas älskling »!
Så s o m n a d e hon igen m e d ett svagt, lyckligt leende, slumrade timme efter timme m e d samma ljufva förnimmelse af moderns närvaro.
Nästa » mårtensgås » visade sig ej de trofasta vännerna.
Törhända ägde de en förkänsla af, att stämningen ej skulle bli så munter s o m sistlidne tionde november.
Ja, de voro till och ined säkra på, att de ej skulle komma i frestelse att krossa t ö m d a champagneglas, då de själfva bevittnat proceduren med hela det vackra, dyrbara boets förskingrande.
De infunno sig e j, ville ej såra, ej väcka minnet af hvad s o m varit, grannlaga s o m de v o r o, de trofasta.
Därför blefvo d e båda, hvilka föregående år så gästfritt utöfvat värdskapet, allena den dagen i den nya lilla lägenheten, allena den dagen och k o m m a n d e dagar, som furtgingo i grå enformighet.
Fruk- tansvärd enformighet tyckte mannen, allt för fruktansvärd för att kunna uthärdas!
När åter en gåsmiddag närmade sig, hade de trofasta alldeles förgätit att han funnits till, den stackars svindlaren, som själf beröfvade sig lifvet; frun, s o m for farande bibehöll det tarfliga lilla h e m m e t, behöfde ej befara att de trofasta skulle söka u p p henne.
I själfva verket sörjde h o n ej mycket öfver förlusten.
Hon var ständigt upptagen af sitt arbete, arbete frän morgon till kväll.
Till om- växling och vederkvickelse brukade hon med sin dotter företaga en vandring till d e trak- 1897 ter, den eleganta stadsdel, där de en gång lefde lifvet i l y x och välmåga utan tärande b e k y m m e r.
De talade o m de gångna tiderna, stilla, utan bit- terhet.
Den ena, m o d e r n, beskref o c h dottern lyssnade s o m till underbara sagor, berättelser från en annan tid, ja, från en annan planet, så främmande föreföll det h e n n e.
Men den unga led stundom därvid, ty h o n tyckte att det låg en svag ton af saknad i moderns röst, när h o n talade o m » det förra ».
Historien o m den där sista gåsmiddagen hade varit före många, många gånger.
I regeln k o m den, när gåsdagen närmade sig; och nu stod den åter för dörren.
I de rika h e m m e n, där m o d e r n gaf lektioner, doftade det af stekt gås hela förmiddagen ige- n o m, helst i själfva anrättningsstunden vid mid- dagstiden, då h o n vände stegen till det aflägsna h e m m e t o c h barnet, s o m brukade m ö t a henne i tamburen.
Ä f v e n nu mötte h o n » lillan », som m o d e r n allt- jämt kallade henne, röd o c h varm m e d strålande blick.
H o n hjälpte » mammis ».
af m e d ytter- plaggen, drog henne m e d sig in i rummet, det större af dem.
Där inne var dukadt till fest, ljus skimrade i blanka stakar, b l o m m o r p r y d d e b o r d e t och det var en doft af stekta äpplen, p l o m m o n, ja — en doft s o m onekligen påminde o m stekt gås.
När karotten m e d det hemlighetsfulla innehållet aftäcktes, sprang lillan u p p, jublande.
M a m m a blef så undersam.
K u n d e det vara gås?
Den var ju brun, den var trind o c h den var omgifven af äpplen o c h p l o m m o n, m e n ett så- dant vidunder till liten söt gåsunge hade m a m - ma för sin del aldrig sett!
Ett handarbete, s o m för sin billighet är att rekommendera, är knyppling.
Tråden kostar j u så ofantligt litet och för cirka tio kronor fås en rätt prydlig knyppeldyna.
De mångfaldiga olika slag af broderier, s o m nu användas, synnerligast de m e d ylle o c h silke, bli bra dyra att verkställa efter tidens fordringar.
Men broderier i b o m u l l pryda j u äfven bra, såsom serveringsdukar, bord- löpare m. m., isynnerhet nu sedan vi fått i han- deln ett nytt slags bomullsbrodergarn, s o m allde- les liknar silke.
Att sticka strumpor är ju allra nyttigast, men medgifvas m å att det är till ytter- lighet enformigt.
Och nu all trefnad i » frustugan » — önskar er tillgifna » Gås! » — det var ingen g å s!
— men lagadt s o m en gås o c h köpt för pengar, s o m v o r o » lillans » egna, förvärfvade för att hon sopat förstun åt frun därnere; d o c k hade det inte räckt till en hel » Mårtens gås », och därför hade det bara blifvit en Mårtens kyckling!
Men trodde inte m a m m i s att man kunde ha fest o c h vara glad utan » Mårtens gås », m e d bara en söt liten » Mårtens k y c k l i n g »!
?
» Jo, » det trodde m a m m i s, o c h så kysste h o n barnet.
I denna stund förstod hon, att h o n var rikare, lyckligare vid denna lilla mårtenskycklingfest, än hvad h o n var det när h o n presiderade s o m värdinna vid gåsmiddagarna, medan vinet gnistra- de o c h champagnen pärlade i de glas, som de » trofasta » vännerna krossade.
Ja, sådana kunna » Mårtenskycklingarna » vara!
en förening * Moster Emma.
* Till damerna.
E n t i l l f ä l l i g h e t s d i k t af Carl Kul / berg.
JCNland landskapsgillena räknar nuvarande å l d e r af t r e t t i o år.
visserligen Aug.
ett Afzelius M ed livi ken förtjusning gingo vi ej alla under den gångna sommarens utställning i Gamla Stockholm !^ H v a d s o m isynnerhet intresserade oss " fruntimmer var naturligtvis frustugan m e d sina " tre väfstolar.
Den gaf en bild af forntida flit o c h enkla vanor.
D o c k hvad hindrar nu oss landtbor, som ofta b e b o stora hus (i trakter där någon uthyr- ning till sommargäster ej låter sig göra), att i ett af de många r u m m e n inreda » en frustuga ».
Så synnerligen dyrbart bör det ej kunna bli.
En väfstol för gobelin kostar ungefär 5 kronor, en bandstol 3 kronor, en vanlig liten förtjusande väfstol 10 kronor.
En gammal spinnrock, en kista o c h en k n y p p e l d y n a antar jag finnas h o s snart sagdt alla.
Nu tillkommer målningen af allt detta, m e n låter man verkställa den under vin- termånaderna, då målarmästaren ej har brådtom, tror iag nog man får det gjordt för omkring en tia.
Tänk, så förtjusande trefligt att de långa vin- teraftnarna se unga flickor sitta o c h spinna.
Förhållandena nu m o t förr äro j u så olika, vår tids fruntimmer sysselsätta sig mera med själs- arbete, men efter en i tankeansträngning tillryg- galagd dag är det alldeles utmärkt bra att på aft- narna taga till ett handarbete, för hvilket snart sagdt ingen tanke b e h ö f s.
V i fruntimmer göra n o g mången gång större utgifter för våra hand- arbeten än hvad de egentligen förtjäna.
Men det har åtminstone den fördelen m e d sig, att de binda oss vid härden; o c h det länder hvar o c h en h u s m o d e r till stor nytta att så mycket som möjligt vistas i sitt h e m, i stället för att utan rast o c h ro löpa ikring på kaffebjudningar, för att nu ej tala om de litet mera högtidliga namns- dags- och födelsedagskalasen.
Hur skall en äkta man kunna trifvas i ett hem.
där frun i huset ej trifs och ej hyser något intresse att med sina händers arbete försköna d e t!
hufvudstaden gille en Långt förut fanns här sådant, under stiftadt hans af Arv.
stockholmstid, innan h a n 1 8 2 1 blef k y r k o h e r d e i E n k ö p i n g, men detta, tiga ursprungligen afsedt att vara af h ä r v a r a n d e v ä s t g ö t a r till f a t - landsmäns understödjande, gick n o g s i n u p p l ö s n i n g till m ö t e s.
snart Tanken på detta gaf emellertid riksdagsmannen, kyrko- herde Otterström från V ä s t e r g ö t l a n d början af ett riksmöte n ä m n d a gille.
med att under upplifva H a n ställde sig i förbindelse framstående så u p p s t o d idén västgötar på platsen, och d e t n y a gillet.
Detta hade flere g å n g e r o m å r e t s a m m a n k o m s t e r, s. k.
» h e r r e - dagar », då endast manliga ledamöter närvarande, men fortfarande, gillets kväm af samlas med både till årligen firades, högtidsdag herrar o c h festmiddag voro och firas med sam- damer, då och slutar man dagen dans.
En sådan högtidsdag 6 n frustuga.
i Västgöta sedan, ovanligare då att äfven firades f ö r t j u g u år festligt, o c h m a n beslöt bringa d a m e r n a en versifierad h y l l n i n g v i d tillfället.
- Efter s o m j a g h a d e åta- git mig bättre kar att söka förskaffa beskaffenhet, på våra beslöt att, bekanta såsom ett kväde riktade j a g mina västgötaskalder gammal god af tan- och vän med C a r l K u l l b e r g, v ä n d a m i g till h o n o m f ö r a t t bedja honom skänka åt h a n s o c h våra Svaret på mitt bref att jag men fruktade det kom oss en hyllningsdikt landsmaninnor.
d r ö j d e emellertid, så afslag på min begäran, dock i rattan tid, och orsa- k e n till d r ö j s m å l e t v a r, a t t s k a l d e n från Väring, Sjögerstad villat åtta sig dit och i brefvet hade, snöyran, han, förhindrad skicka mig ytterst adresserats, som så dagar gammalt.
flyttat att Han till h a n skref, för- han fick det svarar m i g att af g ö r o r n å l o c h r e s o r, t ä n k t » e t t bleklagdt n e j » och att h a n sällan » skrifver tillfällighetsdikter, emellertid hade han försökt få i h o p några vers d e m han sände mig. » Carl K u l l b e r g lefde o c h d o g ogift, troligen emedan honom hans ekonomiska villkor ej skaffa kvinnan sig tilläto hustru och familj.
emellertid af h o n o m Att mycket vär- derades och respekterades, det tror j a g m i g veta, och till den nyligen aflidne gamle diktarens karaktäristik i det hänseendet kan d e t j u ha sitt intresse, ej m i n s t för d a m e r n a och landsmaninnor, att h ö r a h v a d h a n haft att säga o m d e m.
specielt för hans Jag v i l l d ä r f ö r h ä r m e d d e l a h v a d h a n d i k t a d e till
IDUN 1897 S k å l e n för På Västgöta damerna Gilles högtidsdag den 17 mars 1877. för Västergötlands fru o c h flicka ett varmt och högstämdt » lefve » kring vårt lag!
" i ' Då jag M e d fyllda bägare en skål, en skål, s o m ingen prutmån tål!
Ej tömmas må den m e d haranger granna, m e n några enkla ord och sanna.
Och hvilken är då skålens föremål?
Jag ser här ö g o n tindra himmelsblå o c h mörka äfvenså, m e n mörka som en himmel fylld af stjärnor.
I ädla fruar, hulda tärnor, för er må skålen uti botten gå V å r h e m b y g d s fägring, s o m i sammandrag en härlig sommardag, I linden kring vår fest den väna kransen.
Det gälle talen, sången, dansen, åt allt I stämning gen o c h mildt behag.
369 kade för dikten och omtalade dölja, hveni författaren svar under på det bifall var, o c h satt verserna, V i manner ha en verkningskrets så rik, affärer, politik, o c h vi, bevars, fått makten att befalla.
J o vackert!
Kvinnan styr oss alla m e d fraset blott utaf sin klädningsflik.
T ä n k då, m e d blickar, leenden o c h tal!
E j sjunger näktergal s å ljuft, som dessa läppar hviska.
Och tårars allmakt se ' n!
Så friska daggdroppar glindra ej i vårens dal.
att - går emot, kinden springer, ringer för sin fot.
sitt genom ditt bröst, knäpper.
släpper ljuflig tröst.
Hvad är det då s o m gör att kvinnan styr?
M å n n ' skönhet, grann paryr, naturens drottningsmycke öfver pannan?
Ä r detta g r u n d e n?
Nej, en annan s o m stark gör henne, stark än s o m martyr.
Det är den makt, s o m godhet henne ger, e n ö m instinkt, s o m ser långt m e r än vi, en känsla, s o m förklarad af blixt från högre världen, parad m e d fint förstånd, af hjärtat skärpt än mer.
kvistar sig späda blad, och i hennes ihåliga stam b y g g d e han, e n d a s t n g g l o r o c h spindlar b o.
M e n alltefter han själf och kvädet velat tränga in i samlingen.
» var långt och med » Det vet ifrån i mycket en tidning säger Jag slutar s o m kärlekstanken steg innanför hennes tjocka ord framkastas om bark, blef m i n a confratres sitt in bref Apollo. » med barns önskningar sitt O c h h v e m kan vingar ge åt glädje så s o m hon, o c h hvarje v r å, af h e m m e t m e d behag o c h fägring s m y c k a; h v e m kan så själfva himlen rycka till j o r d e n ner o c h bro dit uppåt slå?
Ja, stort o c h högt är kvinnans kall, m e n s v a g dess äras tolk i dag.
I hulda damer, eder skål vi dricka: sitt är j u n å g o n t i n g helt att h o n, äfven barns väl, modern skjutvapen » i då hon vid kan begå uppsatsen: utgöra etl fel, härpå » Gossar och exempel.
D e t, s o m b ö r k l a n d r a s, är d o c k i c k e s j ä l f v a h e n n e s v ä g r a n, u t a n i stället s ä t t e t att f r a m - beröfvar att Hennes henne kunna det naturliga ö m h e t mod, som fordras genast göra ett b e s t ä m d t för utta- lande, oaktadt h o n från första stund inser, att slutet m å s t e bli ett afslag.
F ö r s t s e d a n för att en onyttig d i s p u t a t i o n, i stället kunna öfvertyga h a n s fiffighet själf het, använder hon en sin gosse, blifvit bragt i sin genom vid, höghvälfd myndighet.
han glädje.
men in icke genom fordras Nu komma eget med Det gäller tycke Man kan helt att vederlägga att h a n han och moderns nej.
• har till kunna moderns på visst det underligt, o m han känner sätt sig båda parterna, om modern såväl nu som d y l i k a f a l l t i l l f ö r e n e, i r ä t t t i d, d. v.
s. utan uttalat sitt n e j.
invändningar myndighet, böjt Barnet sig hade för då moderns o c h dess tillgifvenhet skulle där- för icke hafva en minskats.
det var ett H — g.
Ja, detta kan m i vara g o d t o c h väl.
M e n hvar blifva de äskade uttalandena i sakfrågan?
Enkannerligen från själfva papporna?
d e t v e r k l i g e n ingen, i h e l a vår s t o r a l ä s e - som har o c h vill m e d d e l a en egen den mening genom i saken Idun?
vår- stam- gren, ut ur grenen in i ett hänga i luften och där stannade — han; solen sken v a r m t och skönt g e n o m glasväg- gen, och h a n låg m j u k t gade sakta fram den in i m ö r k a skogen.
bofink kronan med slog maka luften var varm och det I stället k o m en sjun- och sig ned och kammare, och grönskade och d e g å f v o sig därifrån, däruppe i barn.
E n kort soltid b o d d e gröna vag- de trifdes inte längre inne skälfde så ' oroligt, sjöd oeh jäste i den; gande därinne och o c h åter i den blå luften.
Men ugglorna, i stammen, k ä r i e k s t a n k e n i sin det var en ljuflig tid, och mild, den gamla eken fåglarna sjöngo och voro glada.
5. sommaren gick, mindre och nätterna himlen, genom solen v ä r m d e mörknade.
och allt Så en d a g nordanvinden kom skogen.
H a n hade tunga, svarta vingar, som piska- de luften, och för stora träd s o m hård och deras h v i n a n d e slag föllo a x o c h strå.
Han hade en d å n a n d e stark s t ä m m a, och och buskar skälfde, när de hörde m a sig, v r e d o c h m u m l a n d e.
is v a r h a n s a n d e d r ä k t; träd d e n när- O c h kall s o m blommorna vissna- de och bladen föllo från grenarna, bara han blåste på En dem.
mörk natt k o m dan på långt han.
dragande öfver lade och flåsade i mörkret; rysning genom i frossa, darrade; och fåglarna i kro- hufvudet slippa att se d e n Och drog skogen, och dånade det som att allt närmare; en svart sky öfver en i s a n d e kall pust k o m ström- mande genom Då under v i n g e n för förfärlige.
vingslagen plötsligt då gick det en eken, grenarna skakade som bladen stucko Re- båll h ö r d e s d e t, h u r h a n m u m - luften.
störtade mot en d e t g a m l a t r ä d e t till m a r k e n sten, och från fåglarna flögo kvistarna och Nordanvinden skrattade hvirflade topparna; bort genom fart.
blåste d e m framför sig o c h o n d t, när h a n såg d e m t u m l a o m - kring, hjälplösa ringen omkring, p i p a n d e; d å s l e t o s alla b l a d l o s s den mörka luften i svindlande vild hetsjakt, Red.
* gled tanken ut ur blad, och husvilla och krets, också och m e d ett t u n g t b r a k; då krossades bofinkens b o P.
67.
Är darrade ungdom h a d e g e n o m s k i n l i g t g r ö n t g l a s till v ä g g a r nan besviken?
Mindre bittert skulle det hafva känts för vid himmelen.
den trakt, där den g a m l a eken växte.
skall fatta bevekelsegrunderna och sätt, omotiveradt ej fordra, handlingssätt, Är det skäl för sig.
tillfredsställande kommer bittert — H a n gör det p å ett i bestämdhet uttalade fullt " Tvärtom påse- s å s o m ett sista h i n d e r m o d e r n s hennes påståenden.
nu minskas m o d e r n s v i d ett hastigt betänkligheter.
sitt o m att f a s m n u bara att k u n n a g e i sist af lågt g e m a k, s o m tycktes Men detta hans h o p p ende betydelselösa fråga.
dess mer stammen Till mulnade godt hopp och gamla flygande och nya snart bar h o n dess varmare och starkare kän- sig, sin b e g ä r a n låter ana, att han r e d a n p å för- fram, stammen, å t, o c h ju.
m e r h a n n ä r m a d e s i g t o p p e n o c h b a r a o b e s l u t s a m h e t?
H a n s s ä t t att f r a m s t ä l l a h a n d har tämligen från krona under förlägen- H u r har väl barnet uppfattat hennes sken- vilja ut O c h k ä r l e k s t a n k e n b a r s allt s n a b b a r e u p p - de sin v ä g r a n ledes af en kärleksfull o m t a n k e synes sköto blad sköto ut från grenarna; den tt e n m o d e r i c k e alltid k a n bifalla genast, Och h v e m kan lindra lidandet så mild o c h lik en änglabild m e d tröst o c h hjälp beträda nödens b o n i n g?
H v e m kan så läka, så m e d skoning förbinda sår o c h tämja sorg, hur v i l d?
_ Arvid Västgöte.
Gossar och skjutvapen.
för den gamla eken s o m förvandlad; grenar solhimmelen, $ Men nya tack för den välvilja, hvarmed m a n mottagit hans naturligt.
några små till signatur », detta var för emellertid kunde våren locka fram såg ' bruit pour une omelette '; j a g k u n d e kompromettera Han du, » händelsen.
» svensk akademisk rätt.
Och h v e m kan lida såsom h o n — och le, för törnen rosor ge o c h älska ö m t ännu, o m ock förskjuten?
H u r mången tår i tysthet gjuten, s o m världen ej fick ana, m i n d r e s e!
ek, skröplig och för- om — Det gör att kvinnan, både stark o c h vek, m e d allvar o c h m e d smek d e t goda främjar, tröstar, stöder, leder.
O c h trasslar tråden sig, så reder h o n härfvan mjukt o c h lätt liksom på lek.
Det var en g a m m a l t o r k a d v a r h o n, e n d a s t u r ett p a r af h e n n e s initialernas u t s ä t t a n d e det k u n d e se u t, s o m hon genom En hemlig sorg du g ö m m e r i d u ger ej henne röst; n e j, rocken tätare om den du Men hon dig smeker, h o n ej dig, förr ' n du biktat o c h fått 4. hans yttrar han i detta b r e f sin fruktan ställa d e n s a m m a.
Du blir vid misshumör, det ditt öga blickar hot, d u brummar, harmen u p p i m e n hon dig lindar o m sitt på stund o c h lägger björnen (Forts. o.
slut.)
ej kunnat » poetiska barnunge ».
Man säger oss att kvinnans lif är tryckt, p å riktig grund ej b y g d t; d e t är ej artigt sagdt, det vill jag hålla.
H a r h o n ej makt att allt förtrolla, j a, stundom göra världen rent förryckt?
För Idun ai ' Karl Erik Forsslund.
s e d a n i e t t b r e f till K u l l b e r g t a c - d e n v u n n i t i gillet s a m t att j a g initialer Sagan om en tanke.
cm och skälfvaude.
stundom och Det var en den gick fram högt öfver träd- sjönk dansade ett tungt och blad ut trött ned ur i
IDUN 370 djupa skogen; men fram öfver de andra jagade vidare, berg och v a r o c k s å d e t löf, dalar, och b l a n d dem där t a n k e n tagit sin b o - och där och Han frös hade och kände han haft k o m flytande men sin ej ö p p n a ö g o n e n.
sig h u n g r i g näring — förut af s a f v e n, ur ekens gren, v a r m som och söt, nu var den uttorkad, han kände, hur det var väl tankens för- därinne i hennes hjärna, och sjöng, och han kände rörde sig längre, ännu m i n d r e k a d e sig tanken u n d r a n d e fram ögon ett sjöng så en d a g t y s t n a d e siskan, d e t blef mörkt satt H o n var väsen, och jämt det.
Men H a n låg därinne, tyst och orörlig, han var s t e l af s k r ä c k o c h v å g a d e h a n det bra.
fagert h o n och kvittrade; tjänst, ning.
hade lättsint 1897 för att se h v a d flög.
till h e n n e s som händt; låg där och slog m a k t l ö s t m e d vingarna och skulle d e k a n s k e hvart m ö r k r e t från den skulle alldeles h a n falla svindlande då i Hur lång tid den stormande färden vara- de, visste han e j; m e n när han kände s o m mest dödstrött och förfrusen, liksom sitt en känsla af att den ögonen och såg sig ljusnade H a n slog upp sig s k y g g t i hans kammare omkring; väg- skiftade i rödt och gult, och g e n o m en springa i d e m såg han u t i fria l u f t e n.
Den både och glad blå och synen gjorde undrande; rymd, i den hans blad o c h i stället f ö r n o r d a n v i n d e n f l ö g där ljus en hit och och leende varelse m e d dit röda han svingade s o m på lek, h a n blåste sig sakta på bladet, o c h hans andedräkt var v a r m o c h ljuflig som bladet med blomdoft; en Mot norden flög så n i c k a d e h a n mild blick och mot flög bort.
han, h e m igen; ty det var nog nordanvinden, kärlekstanken kände igen honom trots hans förvandling; han dunkelt m e d s i g, att h a n h a d e någon del i d e n n a, att det var hans närvaro ett ljust och fagert vilda nordan.
lefva upp väsen af kände som gjort den hårda, Och han log och kände igen, j o r d e n i sitt sig när han sakta sjönk flygande röda mot slott.
D e t s k u l l e bli en lång historia, o m och vandringar.
om p å alla h a n s man äfventyr J a g skall därför b a r a n å g r a af d e m kort och tala enkelt.
B l a d e t föll n e d i en park, j u s t i e n h o p a n d r a v i s s n a löf.
Där multnade det snart och smälte samman med jorden, och tanken låg där i gräset, n a k e n o c h u t a n M e n han h a d e inte legat där än där k o m en geting flygande stråna.
och Han surrade skydd.
länge, förr mellan gräs- brummade, hvar han s å g e t t lef v a n d e v ä s e n, tade han med gadden och där mat- o c h s t a c k till.
Det v a r e n g a m m a l elak f uling, s o m aldrig g j o r t annat än Han och o n d t i alla s i n a han.
T a n k e n k r ö p i h o p af r ä d s l a såg sig o m under.
efter n å g o t att g ö m m a M e n i d e t s a m m a blef hans ögon — honom dar.
s å g v i l d o c h h u n g r i g u t, o c h allt n ä r - mare k o m som sig det svart för o d j u r e t slök h o n o m o c h sväljde en matbit!
F r å n d e n stunden blef getingen en a n n a n människa, så a t t s ä g a.
H a n surrade på ett annat sätt, g l a d t o c h s j u n g a n d e; h a n g l ö m - de att han hade en gadd och förstod ej, att h a n nånsin k u n n a t sticka o c h g ö r a nå- gon illa.
tänkte Jag ska ' aldrig göra så mer, han.
O m h a n också inte fattat d e n föresatsen, så h a d e h a n n o g gen.
Ty med honom ä n d å stuckit för sista g å n - h a n blef n u i sin tur s l u k a d, o c h kärlekstanken grönsiska, som k o m båda i en Hos Och öfver henne stod en bur i handen j u s t till att s t o p p a i n s i s k a n i den.
Men ut ur Och siskans ö g o n tanken på och hoppade o c h rätt in i pojkens.
då släppte pojken flyga.
f å g e l n o c h lät den Sen gick han h e m och h a d e kärleks- tanken med då passade med sig, o c h h a n blef tiden, som verkade mycket en bra karl m y c k e t och g j o r d e godt.
* U p n o t i s b o k e n.
Lea Ahlborn f. Det betydelsefulla dödsmär- ket ha vi i dag att rista vid ett af våra mest rykt- bara k v i n n o n a m n: medaljgravören vid kungl.
myntet Lea Ahlhorn är ej mer.
Den s j u k d o m, s o m i förra veckan drabbade den åldriga konst- närinnan och hvilkens allvarsamma natur vi re- dan då o m n ä m n d e, tog hastigt en åtgörande vändning o c h forliden lördag afsomnade h o n stilla.
R e d a n i sin årgång 1890 m e d d e l a d e Idun (i n:r 5) hennes själftecknade porträtt och ut- förliga lefnadsbild; hänvisande till denna, kunna vi nu därför inskränka oss till dödsfallets korta omnämnande.
L e a Ahlborn sörjes närmast af två söner, den ene kapten vid V a x h o l m s artillerikår ö c h den andre kammarskrifvare i tullverket, en ogift dot- ter samt en svärson, rektorn och riksdagsman- nen Carl v o n Friesen, hvilkens hustru afled för ett flertal år sedan.
* 6. följde kärlekstanken skulle snara, h o n solsken ensamt, vingar och guldgult hår; efter a n d a n.
honom det var sväfvade och fick h a n och sakta, och farten minskades.
garna sig närmade slut; luften blef varmare kippade en p o j k e lutad, han hade höjden.
en då skörare — snart i och såg och fastnat ej Då ma- d e m j u k a v ä g g a r n a h å r d n a d e o c h b l e f v o allt brista, h a n, att h o n där tanken att h o n — sväfvande det var en och tog d e m munsbit.
h e n n e fick n u t a n k e n s t a n n a e n t i d, Teater och musik.
Kungl.
operan.
Den 10 dennes uppfördes för första gången härstädes C. Goldmarks 3-aktsopera » Syrsan vid härden », med text ef- ter Dickens ' bekanta novell.
Innehållet i denna senare är n o g ganska sentimentalt, men då musiken är underhållande och särskildt hvad in- strumentationen beträffar särdeles rik och an- slående, torde flertalet bland publiken efter åhö- randet af denna opera ansett sig hafva haft en ganska angenäm afton.
Af någon rik uppfinnings- förmåga i melodiväg finner man väl ej m y c k e t, liksom ej heller af originalitet o c h själfständig- het.
Bland nummer, som särskildt tycktes slå an, vilja vi framhålla början af första akten m e d Syrsans o c h Dots sånger samt älfkören, den för- träffliga kvintetten i andra akten, s o m för öfrigt synes oss vara operans i musikaliskt hänseende bästa akt, äfvensomdetpräktigaförspelettilltredje akten.
Det hela gör sig föröfrigt ganska nätt, o c h sentimentaliteten brytes här o c h där af nå- gon muntrande scen m e d leksaksfabrikanten Tack- leton, hr Brag, hvilken framställer en ganska rolig giftaslysten gammal ungkarl.
Utförandet var äfven beträffande de öfriga uppträdande gan- ska godt.
Särskildt förtjäna fröken Thulin o c h hr Lundqvist loford för det vokala utförandet af syrsans och postiljonen Johns roller.
Fru Fvö- din-Lindberg må äfven gifvas erkännande för fram- ställningen af Dot, Johns skalkaktiga, m e n präk- tiga hustru, o m man o c k gärna skulle önska en något korrektare intonation.
Som docksömmer- skan May, hvilken löper fara att tvingas till gif- termål m e d narren Tackleton, har fröken Sul- ting fått en nästan alltigenom sorgmodig uppgift, s o m h o n d o c k löser efter bästa förmåga.
Led- samt dock, att textuttalet skall vara så grumligt, hvilket gifvetvis förringar den klangfulla stäm- mans verkan.
H r Lemon har ej heller fått någon vidare glad uppgift s o m sjömannen Edvard Plum- mer, o c h det är ej egentligen något annat än hans visa o m hafvet, s o m förmår framkalla något vidare intresse.
H v a d han emellertid förtjänar loford för är det tydliga textuttalet.
— Orkestern skötte sig m y c k e t bra under hr Hennebergs led- ning och firade i förspelet till tredje akten en sann- skyldig triumf.
Iscensättingen o c h dekorationerna äro särdeles förtjänstfulla o c h anslående samt lända k. ope- rans konstnärlige ledare hr Elmblad samt dekora- tionsmålaren hr Grabow till välförtjänt b e r ö m - melse.
— Iv.
operan gaf i onsdags Nicolais opera » Muntra fruarna i Windsors i ny instudering och iscensättning af hr Elmblad, s o m då äfven själf uppträdde för första gången efter sin anställning vid operan.
Utom hr Elmblad, voro fruarna L i n d e n och Frödin-Lindberg samt hrr L e m o n och Söderman nya i sina respektive partier.
V i kunna först i nästa n u m m e r lämna en närmare redogörelse för den intressanta reprisen.
— Andra symfonikonserten gafs i lördags efter ett omväxlande och anslående program.
Som gäst uppträdde violinisten fru Anna Lang, hvilken med känsla och aktningsvärd teknik utförde Mendelssohn-Bartholdys bekanta violinkonsert samt en romans för violin af M. Bruch, där man särskildt kunde lägga märke till solid ton o c h b r e d d i föredraget.
Fru L. belönades m e d lifligt bifall och ihropningar.
Programmet upptog där- jämte tvänne sångnummer, nämligen en aria u r o p.
» Faust » af Spohr, briljant föredragen af fru Östberg, som här hade tillfälle lägga i dagen sin nobla sångkonsts alla företräden — att den fram- stående sångerskan hälsades med stormande bi- fall, behöfver knappast nämnas — samt » Flod- sånger » för en röst o c h orkester af B. Beckman.
Dessa senare sånger, s o m v o r o mera egendomli- ga än anslående, företedde dock i orkesterbe- handlingen flere förträffliga saker.
De utfördes på ett förtjänstfullt sätt af hr Forsell.
Aftonens orkesternummer utgjordes af Mendelssohn-Bart- holdys uvertyr till » En midsommarnattsdröm » o c h Beethovens glädtiga och humoristiska åtton- de symfoni i f dur, båda briljant föredragna af k. hofkapellet under förste hofkapellmästaren Nordqvists säkra ledning.
Bland den fulltaliga o c h animerade publiken märktes konungen, her- tiginnan af Dalarne samt prins Carl m e d gemål.
K.
Dramatiska teatern gaf i tisdags afton för första gången » Den beryktade fru E b b s m i t h », skådespel i 4 akter af Arthur W.
Pinero, öfver- sättning från engelskan.
Lukas Cleeve har an- sett sig äga skäl att öfvergifva sin hustru o c h lef ver i ett olagligt äktenskap m e d » den beryk- tade fru E b b s m i t h », hvilken visserligen är m y c - ket bättre än sitt rykte, till och m e d en i grun- den ganska hederlig kvinna, m e n m y c k e t öfver- spänd o c h s o m anser sig, o m ock dunkelt, ha en mission att uppfylla.
Den mycket uttänjda, föga intressanta, men så mycket mera krystade handlingen rör sig om- förhållandet mellan Cleeve o c h hans älskarinna samt något o m den förres förhållande till hans öfvergifna hustru.
Slutligen infinner sig den öf- vergifna hustrun och öfveröser mannens älska- rinna med förebråelser.
Den senare har d o c k redan beslutit att bryta förhållandet till Cleeve, ehuru h o n varmt älskar h o n o m, och så far hela sällskapet till England — platsen har förut va- rit Venedig — men Cleeve o c h hans älskarinna äro för alltid skilda.
Framställningen var i det hela erkännansvärd.
Främst sätta vi fru Fahlmans framställning af titelrollen, som präglades af m y c k e n glöd o c h kraft, i några moment kanske till o c h m e d för m y c k e n.
Vidare gaf hr Lindberg en förträfflig tolkning ' af en cynisk gammal roué, o c h i sin korta roll som den öfvergifna hustrun i sista akten gjorde fröken Janzon ett vinnande intryck.
Trots detta var bifallet föga lifligt, o c h » Den beryktade fru Ebbsmiths » dagar i Stockholm torde snart vara räknade.
Fru Anna Bendixson, elev af Signe H e b b e, fru Falck-Hofer och madame Artöt, gaf i tisdags af- ton m e d biträde af konsertmästaren herr Tor Aulin o c h herr " Wilhelm Stenhammar konsert i Vetenskapsakademiens hörsal tor en talrik o c h intresserad publik.
Konsertgifvarinnan, som m e d en stark, klangfull och omfångsrik, ehuru ej fullt behärskad stämma förenar en aktningsvärd tek- nik, föredrog till herr Stenhammars fulländade ackompagnemang arian » A h, P e r f i d o!
» af Beetho- ven, en aria af Händel samt romanser af Brahms, Jensen, Sjögren, Stenhammar o c h Grieg.
Den kyla, som, måhända förorsakad af rädsla, karak- täriserade den unga sångerskans föredrag, v e k i vissa m o m e n t, så i Stenhammars hänförande ro- mans » Du hade mig k ä r », för en värma o c h in- nerlighet, s o m ryckte åhörarne m e d sig.
Herrar
IDUN 1897 Aulin och Steuhammar utförde tillsammans m e d sin vanliga gedigenhet o c h elegans suite af Sin- ding o c h fantasistycken af Schumann.
Hr Albert Friedenthal från Berlin hade gjort sig den m ö d a n att resa långa vägar f ö r att i mån- dags gifva en pianoafton f ö r den otacksamma Stockholmspubliken.
H a n kunde förvisso ha b e - sparat både sig o c h oss detta besvär.
E j ett ögon- blick under det ganska långa o c h skiftande pro- grammet t o g han sina åhörare m e d sig.
Det var en briljant, m e n t o m virtuosmässighet, sådan den n u för tiden för rödan guld kan köpas nä- stan i instrumenthandeln, i alla händelser v i d hvarje hyggligare konservatorium.
O m han spelte Beethoven, Schubert eller Chopin, kunde där- vid naturligen kvitta lika; tämligen lidlig blef m a n n e n, först när han k o m in p å Btilow o c h Liszt.
Hälften af publiken — den förståndigaste — hade aldrig infunnit sig.
Den andra hälften hade galoscherna på o c h paraplyerna uppspända, redan när hr Friedenthal slutrhapsodierade sin Liszt.
Förty himmelen grät strida o c h snöbla- skiga novembertårar.
Tisdags morgon bragte våra nyhetskolleger en half korpusspalt om detta un- derbara f a k t u m; efter ett längre letande kunde man också upptäcka f e m rader petit o m hr Friedenthals pianokonst.
M e d denna valuta åter- vände han till sitt fädernesland.
Hennes allt.
Skiss h a m n, utan s m å mänskliga fågelungar, hvil- fara härifrån kas vingar växte s o m a t t l ä m n a e n liten fredlig hägn.
•f ' af Elisabeth är sade ligt trotjänarinneansikte g e n o m sängkammar- &gt;:men f r u n » Det är stationen detsamma, i tid.
brådska Så jag där vill ja vara v i d — nu haka- då det!
— H m, h m, h m, tack Emilie glömmer väl inte till j o r d g u b b a r n a, molnvägg; bakom den g ö m d e sig sorgens skuggor o c h dödsmörkret.
Fåglarösterna förstummades, vingarna mis- te sin bärkraft, skred f r a m; ma, rummen, bäddarna och hviskade något i ängder, från evig stora, sol o c h s o m - mar, ingen vet, m e n feber o c h plåga upp- hörde öfver och d e t g l e d ett sista l e e n d e bleknande läppar.
sjukdomen, dessutom ytterst ett från d e n m e n h a n blef halt o c h klen par och fru Mörk var det på ende sonen är om om för m i g h v a d några angenäma ömtålig.
år därefter blef När änka, kände till älskande den sjuka hon fetlagda mist de e n d a s t se efter, o m hatten satt r ä t t p å d e t Sofie hjälpte h e n n e u p p i å k d o n e t, h a d e gjort det ungefär nu femton i på vanor p å Brinkesta, gång numera, de många När dag och tid just allting gick sedan inga sin j ä m n a lugnet kommit efter sorgeåren.
patron flyttade samma år, m a n ä n d r a d e dit Mörk med och sin hans unga nyvunna fru lycka och sina rika vårljusa f ö r h o p p n i n g a r, h a d e kapri- folierna men blommat då hade hade doftat in glöd genom Och — Mörk icke just de haft ja, gjort något vidöppna nu- blommade nog det, de gjorde nu, berusande, sagodrömmarnas tvänne skulle som lyrik och hjärtedörrar.
de förstås, ha undrat öfver, fru o m de m e n det var länge, länge själft besparat hvem skulle o c h skötte gården o c h framför Hvarje lördag band h o n minneskransar åt de till v a r så stilla.
kära, o c h h o n hennes och Hon med hade det varma då.
det kesta, då mistat mycket, var Det gafs trångt o m utrymme de låga genljudit hjärtat.
d e n lilla f r u n gammaldags af muntra en tid, på Brin- rummen hade u n g a röster, och raska steg hade mätt d e bländhvita golfven.
I trädgården kvittrade hela sommaren i ända s m å fåglar, icke just k l ä d d a i fågla- K.
Juvelerare A N D E M 1 Jakobstorg- 1 O I det henne, vilja hade hon ofta d e t offret h a d e ödet tänkte h a n bittert, ha en sådan stackare som han.
ned m o t de gröna torfbäddarna, kunde hon har tala m e d d e m, s o m lågo där under, t y för också höll p å d e m, gäller n o g för d e m d e t kärleken g a m l a ordspråket » loin d e s y e u x loin du coenr ».
finns ingen d ö d, d e n g e r lif åt allt, k a n s k e m e s t å t m i n n e n a.
var m a r e, s o m aldrig lärt sig g å v ä r l d e n s trampade allfarväg; ömtåliga, lätt sårade skygg och naturligtvis finkänslig naturs hela hade sökt Moderns helande ö m - hålla h v a d h a n förlorat, honom skadeslös nyss bort de slå h e n n e mig, så åt inte har gosses » Ah i kväll.
Han så naivt p å, att hen- själslif låg duktigare en utbredd gå n u icke Fråga bara inte mera J a g är verkligen g a n s k a trött efter ska vi vakna i pärlhumör. » kysste h e n n e h j ä r t l i g t till Morgondagen den, som henne.
» I morgon ännu blekare o c h någon hemlighet för n e j, k ä r a lilla m a m m a, h e m, m i n kära, kära gosse, N e j, d u har blifvit hufvndet?
du och oroa dig för det.
resan. » d u ser n å g o t frun!
Al- det har d u aldrig haft förr, » sade h o n brusa se p å d i g, o m eller h v a d t r o r d u?
» den gamla ängsligt.
H o n trodde igen.
» Välkommen få Tåget hade stannat för att efter e n m i n u t jag drig var det väl kaprifoliedoften, s o m kun- för men kunde den det väl?
men om o c h en född burfågel ej tillsammans, » Bo, år, h a d e h a n b l i f v i t r y c k t f r å n b a r n - ville säga.
gjort, H v a d h o n blef blek, stolthet.
S j u k l i g o c h l y t t s o m h a n v a r i t s e d a n sitt tolfte trifvas till- han var tillbakadragen m e d en jag En fångad skogsfågel n u trettiotre år, en v e k d r ö m - men godnatt.
k o m o c h flere d a g a r det var m a g r a r e, tror j a g, h v a d vill d e t säga, barn, osynlig son.
Fru Mörk anade den instinktivt; det var Han sjuk? » l o g p å sitt s j ä l f u l l a, s o r g s n a leende, borde det icke ett något i blunda för, ett sägas att B o väckte gamla om.
e n s o m m a r mörka friskare leende, » Ja, » men jag då gled det s o m en ordlös Men läppar.
h a r haft litet f e b e r, » sade h a n, d e t är ö f v e r n u, j a g skall n o g k r y a upp m i g här h e m m a, skall d u s e.
det A h, d e n står k r a f t i g, m e d s ä d e n i. å r?
tror H u r är jag. » Bo skötte egendomen själf, så mor och landtbrukare o c h tyckte, de kunde son de alltid hem frän det var kaprifoliebersån, då B o kom badresan, sade h o n smekande, ser så,, l e d s e n i på axeln: ut, o m j a g bara visste, hvad kära min Bo, d e t är åt d i g.
» » D e t v e t j a g k n a p p t själf, m a m m a.
A t t Ringar, Broscher, s o m h o n ville i hans blick, s o m hos henne, minnen d å allting v a r vackrare o c h oemotståndligare mörka ögon emot henne, tvifvel, tusen än lyste ^nnars.
dock icke det fanns tusen rädda tvekande frågor och allra l ä n g s t i n n e e n l i t e n g l i m t af h o p p.
Fru Mörk nästan skydde kaprifoliebersån Armbaud, Kedjearmband, Kedjor.
Nålar, Bref besvaras sitt: » Minns omgående.
du? » till h e n n e, o c h h o n v i l l e i c k e h ö r a p å, n e j, h o n ville Då gick hon ut till icke.
kyrkogården med sina v a c k r a kransar p å a r m e n; sedan h o n delat u t sina skatter, satte h o n sig p å d e n lilla aftonmåltiden brukade göra, det hon klappade honom » Du att h a n var utdela.
efter sutto bredvid hvarandra i som mycket det; han var både o c h intresserad underhafvande När lyckan och Bos mor och d e n n a t i d; d e t f a r s o m hade röster hviskat h a n s hälsa tillät h o n o m insiktsfull i mellan väsen, något minnen M ö r k l o g, m e n kan.
m a n tala o m smärtans bikt öfver hans vandrat sonens glädje i m e n a r m a n, a t t d e t skall r y m m a s ett sätt; skugga efter alltjämt, s o m en liten har d n varit det största b e r ö m lyckostunder.
— » D e n här s o m m a r e n har varit ungefär s o m » nästan likare än g a m l a p a t r o n », älskadt i vårens krafter, förstå, de andra, » sade han, » n å g r a n y a bekantskaper hans allt p å e t t lika de dödas stad, där sedan d e gulhvita blombladen blifvit smekta, smeker så d o c k När hon d å lutade sig såsom man hon A t t g e h o n o m åt e n a n n a n skulle vara e t t offer hon hemma ut!
håret.
andra, öfver i c k e gällde g r a n s k n i n g e n ansiktet, h o n skulle g r å n a d e, släta hennes Så länge han var min- N u slöt h o n h o n o m i sin f a m n.
fru Mörk synade s o m i fruktan g r y m t sätt, k a n s k e g r y m m a r e i h e n n e s t y c k e.
het D e n lilla den hon koncentrerade låtit ut punkten hyste för att mista h o n o m, o m icke såsom några tearosor, vi ska lägga h a s t i g a s t a f sitt b l i d a a n s i k t e i s p e g e l n, j a, bekantskaper. » modershjärta, karta framför tillbaka. » d u roat d i g m e d, D e t v a r d e n sista f r å g a n h o n h u f v u d s a k - njutning o r d n i n g, tills v i k o m m a Kan- oss. » d u har haft bra väder, o c h o m d u gjort v i n e t, o c h d e t v a r s a n n t, l å t J a n s s o n t a af d e m i patrons smått åt » D u har j u ingenting berättat m i g, inte talat nes n u, l a g a a t t a l l t i n g är i Ja, lilla.
ske v i ska g å u p p o c h lägga d o m s f r ö j d e n o c h visste icke, h v a d u n g d o m s - Ja, adjö skeppet.
prat, m a m m a d u till o c h m e d g ä s p a r badorter, m e n när h a n blef v u x e n, stannade dit riktigt tillade han nervöst, » är d a t r ö t t?
g ä r n a s ä t t a in e n f l a s k a af d e t g a m l a p o r t - serviet.
o c h så borras ju d e r å r i g, f ö l j d e h o n h o n o m h v a r j e s o m m a r till själf det, att m a n tar miste ligast ville ha besvarad, det visste h a n.
H a n E n e n d a, lille B o, t i l l f r i s k n a d e svåra det, » barnens tusen- har sin kurs, s o m inte känner farvattnet k ö r u p p p å tror de s m å hvita en o c h styr i n m o t orätt h a m n.
sandbankarna, Jag kanske hälsade h a n d e m från blomfyllda Den när d ö d e n sakta böjde han sig n e d öfver öron; ibland händer där kom- och är å och kom- där m a n möter Hvar riktningen det s o m d e n hvilkeji måste u t till s t ö r r e f ö r h å l l a n d e n p å hafvefr, så underligt o c h det blef tyst i de m å n g a att frysa o c h så k a n h o n seglare.
om m o t en mörk Bo fast sig i spetsarna också a, j a g s ä g e r grädden inte ut men inte p å en t i m m e ä n.
» de mantiljen Sofie!
behöfver ma tals det gick frun, » det var en lång s o m m a r d a g, m e n när d e n slutligen dalade, v a r fyra Kuylen stier na.
droskan framme, tåget k o m m e r sol o c h b l å h i m m e l d e t allt s i n a g r a f v a r.
j u n g f r u Sofie o c h s t a c k i n e t t h e d e r - dörren, Så m y c k e t då fanns öfver Brinkesta, allt » jV u sig starka här i h e m m e t s h e l a sitt i n t r e s s e.
* 371 grönmålade och försjönk soffan i tankar.
vid mannens graf » H o n o m o c k s å, skall jag mista honom också, » mumlade hon mot- villigt.
» Jaså, tycker, gosses att du jag lycka.
tycker skall Ja, det, Gustaf, tänka det gör jag, m e n du, d e t är svårt, att bli alldeles Hon med vaggade det gråa långsamt hufvudet, Silfverarbeteu, Bordsilfver.
du först p å m i n ensam. » fram o c h tillbaka böjde sig sedan Modernast.
Solidast!
Billigast!
i DU N 372 ned ett det mjuka, gröna gräset; förvissnadt fick icke finnas p å » Gustafs » graf, när h o n k u n d e u n d a n r ö d j a B o.
satt SS: hi m na; fram till h o n o m, f ö r r ä n h o n h o n o m på axeln, då nickade han » Godafton O: mamma » Ja, " J B © pappa jag vänligt: och sprakat P med litet. » det än? » » Ja, " den m a n en g å n g hållit riktigt dör aldrig, det hjälper inte h v a d Qi • D e förstå O fen!
s t å n d i g t f o l k p r e d i k a r.
på kärlek då, säger j a g.
» M " OD &gt;Hm, Han d u lilla fick Hvad klappade af i aldrig spelat, tänkte han hårdt.
M ö r k lade sin h a n d på hans k n ä o c h sig intill sina små knubbiga blef med ens underligt kväfd om » jag ailtihopa förstår för mig, Bo, » nog det mesta, bli många gånger kärlek.
Hvar om, finns bad tänker aldrig lärda m e r där kunde vi kugga det hon, er » Ja är f ö r r e s t e n är n ä r d e t min gosse, jag SA tu » B 9 «5 » 09 M - 4 * * • s » t!
• o o nu mig vill jag, som jag vi oss i blommornas marsaga, som hägn, födes lyssnade ny hon, hade trott v å g a skaffa med osyn- mottagas med tacksamhet.
D u blyga, du strålande tärna, Du ljufvaste ros i din k n o p p, s Du vänliga tindrande stjärna, Du hemmets o c h framtidens h o p p, M å glädje få fylla ditt hjärta I rikaste, fullaste mått, Må sorger, b e k y m m e r och smärta, O m möjligt, ej blifva din lott.
Må kärlek dig lycka beskära, I prosan en skär poesi, Mitt hela som s m y c k e du bära, Symbolen af ljuf harmoni.
Då ej du blir ensam på färden, Se ' n mig s o m en prydnad du bar, D u vänder till husliga h ä r d e n; Mig blott s o m ett minne du spar.
D o c k — ljufliga minnen jag skänker, A n n u då din lock blifvit grå.
Ja, leende säkert du tänker: » H u r lycklig var jag icke d å!
» Nu småkrafs i mig lär n o g finnas, Se här h v a d jag däraf kan minnas.
Belysning eländig • E n tok så b e h ä n d i g.
H v a d s t u n d o m man har I h e m m e t i par.
E n fisk b l a n d de många Man brukar att fånga.
E n stad i vårt land.
H v a d har du i h a n d?
E n titel s o m klingar.
Ett djur klädt i vingar Musiktermer två.
spelas p å af arbetshänder, skulle uppstå, moderskärlekens glädjens tog han den H v a d här du bör få.
H v a d den häst kan göra Man ej brukar köra.
En h e l g e d o m se ' n.
H v a d kallar man den, Man räknar bland vänner?
En dylik jag känner.
H a n heter j u — h v a d?
Ä n n u finns en stad.
Ett arbet ' för händer.
En f o r m utaf bränder.
Från bibeln vi ha Två mansnamn så bra.
Hvari man kan spara Och m y c k e t förvara.
Artikel för lyx.
Ett h u n d n a m n — hva ' tycks 1 H v a d finnes i s k o g e n?
E n hamn efter krogen.
Så ha vi ett nöt.
H v a d ofta du knöt.
Ett verktyg bland andra.
H v a d brukar man klandra Som orätt m e d f o g?
H v a d var det som s l o g?
Produkt ifrån jorden.
E q gud uti norden, H v e m gör n o g den glad Som äger en — hvad?
E j mer den här gången.
Nu slutar jag sången.
Du skänkt mig en blick.
Belöning jag fick.
Moster hon stämde kvällen och Fabriksbod 9 B i b l i o t e k s g a t a n, låg en tyckte hon, och s m å n i n g o m blef det ljust ny vår kanske på Brinkesta, skulle och drilla s m å visor trädgården.
Gud välsigne min » och hans lycka! » gosse, » hviskade Gud välsigne den, som kan skapa dem godnatt Innehållsförteckning-.
af Elma B i l l i n g; a f Gurli Linder.
(Med porträtt.)
— Val- b o r g; ett s o m m a r m i n n e f r å n N o r g e 1897 a f Toine Tope- Uns.
— L y c k a n s b u k e t t.
— » De s t a c k a r s l a n d t f r u a r n a »; a f Lilly.
— » M å r t e n s k y c k l i n g »; e n e p i s o d a f Laura Fiting- hoff.
— E n f r u s t u g a; a f Moster Emma.
— Till damerna; e n t i l l f ä l l i g h e t s d i k t a f Karl Kullberg.
— Gossar och skjut- v a p e n; a f P.
G. H — g.
— Sagan om en t a n k e; af Karl Erik Forsslund.
(Forts, och s l u t) — U r notisboken.
— T e a t e r o c h m u s i k.
— H e n n e s a l l t; skiss a f Elisabeth Kuy- lenstierna.
— Tidsfördrif.
Prokop.
1 — 5 2 — 5 sig.
3-5 De bokstäfver, som infalla i de m e d kors betecknade rutorna, bilda namnet på en stad.
L — ris.
= Pojkar emellan.
= Hvarest man förlustår = Fix.
4 5 4 5 7 8 9 10 3 X 1 X 13 X 6 1 2 3 7 8 9 1 2 X 11 14 15 X 14 3 3 X 4 7 16 17 18 X 1 X 15 8 3 4 5 20 13 X 18 7 9 13 19 21 4 14 1 8 13 16 14 14 20 16 16 Siffergåta.
1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9 = hvad s o m bäres vid vissa högtidliga till- fällen.
9, 8 = utrop.
3, 2 = har inveckladt maskineri, 7, 6 = dryck.
4, 7 = verb.
1, 9, 6 = u n g d o m s n ö j e.
5, 8, 3 = räkneord.
8, 9, 2, 6 = forntida högförnäm man.
E.
0.
N. Räddningsanstalt.
Aritmogryf.
1.
2.
3.
4.
8.
Träd.
9.
Listigt djur.
Något » doftande ».
Svenska grufvor.
För smörgåsbordet.
» Nordens fransmän ».
5.
Svensk järnvägssta- tion.
6.
F o r d o m h ö g titel.
7.
Norskt mansnamn.
Lösningar.
/ Logogryfen: Väderkvarn; värde, värk, Arne, Eva, rek, neka, vän, and, ren, kran, ek, en, vek, varde, v a k e n, drake, rak, vred, ä n d r a, k n ä, a v e, D a n, v r a k, a, k ä n d, rän- ker, kvar.
Mosaiken: Danmark-England; 1) d o m - h e r r e, 2) a f t o n b ö n, 8) n a m n s d a g, 4) m e s s - f a l l, 5) A n g e l i k a, 0) r o s m a r i n, 7) k u n g s o r d.
Triangel-palindromen: a r e d e r oren — nero, k r u t — t u r k, Adel — leda, Oka.
Förädlade Kaffetillsntser analyserade af D r l u i u u i u u c n u i i c i m a u i a c i, G ö r k a f f e t homogent, välsmakande, sundt, närande b Sthlm- hon Bo. » i dem ögonblick fågelsång stafvelser rätt sammanfogade bilda första versen till ett p o e m, skrifvet af en framstående skald.
Moster Lisa.
Lisa.
svin, äng, natt, bor, dun, u, dan, re, blå, ver, sal, dar, på, sen, tan, ta, hyd, min, ska, ga, ö, blott, nat, lars, till, se, dan, por, i, na, smy, der, nes, du, trak, kelt, e j, sak, su, tjäll, lam, vill, tens, ty, mid, jag, mels, brin, den, äl, in, ga, him, tå, hen, i, silf, men, du, se, brinn, på, ta, b e, nu, rin, får, na.
ord Ett bli hon, och säkra öra för h a r m o - Rimgåta.
Ofvanstående för m i g mer, m e n henne men alldeles m ö r k t b å d e i n o m i den tysta att henne.
patentrostadt och konserveradt i enl. m e d Professor Liebigs m e t o d, b v a r i g e n o m det står sig i flere m å n a d e r, i fina blandningar: J a v a, M o c k a, P l a n t a g e m fl.
sig visshet.
ni hos barnet, o c h t r y g g a r e, gladare än p å går här o c h spökar skynda immiga, fanns inte blef det » Ja, h o n r ö r d e v a r s a m t v i d d e m, r ä d d att n å g o t att glasögon, satt där m e d telegrammet i de darran- skulle gene- F r u M ö r k a n a d e n u först, att sonens själ att en sällhet, det visste d e n g a m l a f r u n, händerna.
står.
v a r ett i n s t r u m e n t m e d strängar alltför ö m - tåliga Sofi i g e n; h o n l o g åt sina e g n a t a n k a r: den sig älskad, trott, utan den farit.
dansade rundt för » Son ord, att det som- m e d hvarje ration, så l ä n g e v ä r l d e n och sade patron blefvo utom henne, men länge Kaffe de kaprifolie- ändå beständigt som H a n lydde, och därinne, under de doftan- han glasögonen Fem med mig, men o m sätta bokstäfverna och värld af du gått så långt.
Ja, j a, d e t detsamma ret, och så ledsen, att j a g har varit r ä d d för henne, m e n när h o n £.° «w Bo, göra till f r u n, » mina läste ä n d å: mer. » män gäller erkänner, Logogryf.
=&gt;£: vill missljud visst, Bidrag a » du, inte det här mig ha, ensam.
Fru Mörk vecklade upp det tunna p a p p e - en än i Bo? » CO 3 " ser kan sade m e d röst: » L å t oss aldrig tala o m » Jo, Sedan och telegram han då. » D e t var en sjuklings tvillande rädda bikt: l i g e m e l l a n o s s, så k a n h o n l i k a g ä r n a k o m - O händer.
allvarlig skulle efter sedan u n g a » Gif ville han honom.
» Hon? » CD * 1 r * TS gP&gt; Mörk g a m l a, ä n e n g å n g till d e n u n g d o m e n s ett fall, m e n * g gg fru t o m b o l a: h a n höll i n g e n nit i sin h a n d, t y jag.
Vi kvinnor si * lilla de » Tala f åse p som k e n l ä m n a t sin plats i k ö n u t a n f ö r l y c k a n s hon, OOP ut, med bersån. » lutade W » Ett dig. » lyckan sig, det k u n d e j u bero är l y c k l i g, är a l d r i g vecka nästan j a, hon skulle han icke få n å g o t med men Det vill se väsen på, H a n k u n d e inte låta bli att skratta.
ett halft resigneradt, halft bittert d r a g ö f v e r hade på? » som du Fru &lt;3 att b j u d a n å g o n igen; kanske lefvande mig.
inte d e m genast manligt tillbaka, det k o m i stället han hem det ordet, m e n t u k t a till alla m o t s t r ä f v i g a f l i c k h j ä r t a n h a n s a n s i k t e, ett sådant drag s o m d e n får, hvil- Ett par dagar senare reste h a n bort, o c h fru M ö r k visste, att h a n troligen — v a r säker p å d e t — i c k e skulle k o m m a e n s a m lilla, f ö r Ja, j a g tiger nu, när j a g trängde lära kom den, som du ögonen, men jag kan för din skull, » sakta.
skulle j a g ha skulle vilja h a inte mamma! » tårar kanske inte, det vill säga inte för » Du Bo!
s. k.
f ö r - sig mamma finns hon lilla, h a r ' d u v a r i t p å varit lifslefvande, det s o m tillägg helt såg har » D u kan hit m i g hålla af h e n n e — » Tack, kyrkogården?
» * ma det.
på gungbrädet under kastanjer- h a n tycktes k n a p p t m ä r k a, att m o d e r n kom H något oo st och klappade gulnadt blad plockade h o n bort, 1897 B e g ä r hos er n ä r m a s t e h a n d l.
E i o n k a f f e e och r g o c h i n g e n l o r Setter L a n d i r i o c h billigt Utslallningskafie-.
