# ID: svediakorp-per1154
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1897
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,594
# sentences: 582
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Iduns Tryckeri Fredagen den 5 november 1897.
N; r 44 (515) Prenumerationspris pr år: Idun ensam _ kr.
5 Iduns Modet., fjortondagsuppl.
&gt; 6 Iduns Modet., månadsuppl &gt; 3 Barngarderoben » 3 Byrå: Klara södra kyrkog.
16, 1 tr. Öppen kl. 10 — 6.
Allm.
telef.
6147.
Rikstelef.
1646.
Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Redaktionssekr.
: J. Nordling.
Aktiebolag.
10:de årg.
Utgifningstid: hvarje fredag.
Annonspris: 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » Lösnummerpris 15 öre 25 öre för hvarje päbörjadt tiotal staf v. (lösn:r endast för kompletteringar.)
Utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
V å r a landshöfdingsfruar.
faderns död 1857, då hon m e d sin moder flyttade åter till Stockholm.
Den 31 oktober 1 8 6 4 blef hon gift m e d sekreteraren i skogsstyrelsen, jägmästaren Karl Adolf Teodor Björkman, sedermera t. f. chef för skogsstyrelsen och den 23 april 1883 utnämnd till landshöfding i Gefle- borgs län.
Först i oktober samma år hade den nye höfdingen tillfälle att i boställs- våningen å Gefle slott införa sin maka och Julie Björkman, K född Sandström er.
yårsuppvaktningen å Gefle slott på aftonen af 1884 års första dag tedde sig onekligen mera besökt, lifsgladare och ungdomligare än på samma afton de när- mast föregående åren.
Detta förklaras där- af, att höfdingestolen i Gefleborgs län un- der det nyss gångna året skiftat innehaf- E L I S A B E T H HEDEKS TIERNA, född Eekhoff.
JULIE BJÖRKMAS, född Sandströmer.
vare, att den nära 72-årige landshöfdingen Asker, hvars söner redan längesedan blifvit » män i staten », lämnat sin plats för en 52-årig kraftfull man, m e d hvars inflyttning i länsresidenset de gamla gemaken fylldes af ungdomslif och ungdomsglädje från en blomstrande krets af f e m barn i sitt fa- graste utvecklingsskede.
Husmoder i landshöfdingehemmet hade nu blifvit fru Julie Brigitta Fredrika Björk- man, född Sandströmer.
För det viktiga kall, hon nu beklädde, hade hon — kan man säga — fostrats och danats allt från sin födelse den 16 juli 1 8 4 7.
Hennes för- äldrar voro nämligen dåvarande landshöf- dingen i Jämtlands län Anders Peter Sand- strömer och hans maka, född Klara Lidbeck, professorsdotter från Lund.
Aret därpå kal- lad till statsråd och chef för finansdeparte- mentet, fick fadern, än en gång utnämnd till landshöfding, 1851 föra sin familj från Stockholm till länsresidenset Marieholm in- vid Mariestad.
Här förblef fröken Julie till LOUISE BYDING, född af Petersens.
deras fem barn, två söner och tre döttrar, af hvilka det äldsta, en son, är född 1865 och det yngsta, också en son, 1 8 7 1.
Vid ofvan nämnda nyårsuppvaktning hörde den, som nedskrifver detta, och för hvilken fru Björkman dittills varit okänd,
IDUN 350 1897 Den, som talar mycket, kan ej alltid tala väl. '
under samtal med två personer den ene om henne fälla ett omdöme, som bättre än något annat är ägnadt att känne- teckna hennes uppfattning af kvinnans kal- lelse, att klargöra hennes lifsåskådning och angifva den innersta grunden för hela hen- nes lifsverksamhet.
Också hvilade detta omdöme på en noggrann kännedom o m såväl hennes tänkesätt som hennes göran- den och låtanden under en lång följd af år.
Han sade: » Hon är hemmets sol. » Ja, det är just i hemmet som fru Björk- man har all sin varelse.
Hon är där so- len, som både lyser och värmer; strålarne äro mängda ej blott af den fint bildade in- telligensens klara ljus, utan ock af kärle- kens värmande glöd.
Men solens strålar gå långt bortom sin källa, de gå här från hemmet äfven ut öfver samhället och sprida välsignelsebringande verkningar i vida kret- sar.
Fru Björkman har behof af att efter sitt sinne verka äfven utåt.
Den hemmets lycka, hon själf känner, vill hon att äfven andra skola få känna; den hemmets tref- nad, hon själf förstår att bereda, vill hon att äfven andra skola bibringas förmåga att bereda.
Med den framskjutna ställning, som landshöfdingens maka alltid ' intager i re- sidensstaden, kunde fru Björkman ej und- gå att i Gefle snarast möjligt blifva till- delad sådana förtroendeuppdrag såsom ord- förandeskap i styrelsen för Gefle fruntim- mersförening, ledamotskap i styrelsen för Gefle skollofskolonier m. fl.
Det är dock visst, att dessa uppdrag mottog och sköter hon icke blott pliktskyldigast, utan m e d sitt goda hjärtelags hela hängifvenhet.
Särskildt betecknande för fru Björkmans böjelser och skaplynne äro de fall, hvari hon själf tagit initiativ eller ledning.
Man skall finna, att det då företrädesvis afser sådana företag, hvarigenom kvinnan af fol- ket sättes i tillfälle att utbildas för hem- lifvet och verksamheten i hemmet.
Bland vittnesbörd härom må i främsta rummet framhållas Gefle hushållsskola till bildande af tjänarinnor.
Denna har — egendomligt nog — utvecklats ur en småbarns- skola, grundlagd för öfver 50 år sedan och som stått under Gefle fruntimmersförenings särskilda omvårdnad och tillsyn.
Skolrådet och äfven fruntimmersföreningen funno emel- lertid skolan numera obehöflig och dess lo- kaler synnerligen otidsenliga, hvarför sko- lans verksamhet nedlades med år 1892.
Då skolans tillgångar, bestående af en min- dre gård, 10 aktier i Gefle — Dala järnväg, lösören och äfven kontanter, uppgingo till omkring 40,000 kr., gällde det att finna ett ändamål, hvartill gården och af kastnin- gen kunde användas till båtnad för det uppväxande släktet.
Det var helt och hål- let fru Björkmans förslag att inrätta nämnda hushållsskola, som trädde i verksamhet 1894 och arbetar enligt den af henne uppgjorda planen.
De förra skollokalerna restaurerades med vidtagande af.
nödiga ändringar, så att rum bereddes för helinackorderingar och för bespisning af matgäster, hvarjämte sko- lan på beställning mottager bakning af C. Goldmi.
skorpor och småbröd, tillagning af korf, väfning af mattor, täckstickning m. m.
Eleverna ha bostad i skolan och måste deltaga i alla inomhus förekommande syss- lor.
På så sätt utbildas här efterhand dug- liga tjänarinnor, som på samma gång da- nats att varda duktiga husmödrar i arbe- tarehem.
Genom donation upprättades i Gefle 1895 det första folkskoleköket, till hvars under håll äfven församlingen bidrager genom år- ligt anslag.
Behofvet af ett andra dylikt kök framträdde snart, och då var det fru Björkman, som genom anordnande af en basar i sistl. mars månad anskaffade för ändamålet en summa af 5,200 kr., hvar- med det andra folkskoleköket blef igångsatt.
Dessa kök äro ordnade efter mönstret af Stockholms folkskolekök.
Detta är ej den enda gången, som fru Björkman frambragt medel till välgörande institutioner.
Sedan Gefleborgs läns lands- ting 1884 beslutit att i Gefle uppföra ett nytt tidsenligt länslasarett, som invigdes 1887, voro flere förslag å bane beträffande användningen af den gamla lasarettsbyggna- den, som nu tillhörde staden.
Förste stadsläkaren dr Grapes förslag att för- vandla den till en asyl för obotligt sjuka hade visserligen af stadsfullmäktige bi- fallits, men denna förändring kräfde pen- gar, ganska mycket pengar.
I fru Björk- man, som med värme omfattat detta för- slag, fick han en lika ifrig som energisk medhjälparinna.
Hon bragte år 1887 till stånd en första och 1890 en andra basar, hvilka tillsammans gåfvo en nettobehållning af ej mindre än 15,000 kr.
Med denna summa kunde i det närmaste det gamla obekväma lasarettet förvandlas till ett tref- nadsfullt sjukhem, där sedan dess många obotligt sjuka fått en lugn och angenäm fristad för sina återstående lefnadsdagar.
Fru Björkmans tre döttrar äro nu alla gifta och goda husmödrar i trefna h e m; hennes två söner äro jurister med goda hufvuden och ljusa framtidsutsikter.
Vid studenternas vårfest i Upsala 1894 ägnades kvinnan, såsom god sed är vid dessa fester, en varm och vördsam hyll- ning.
Talaren frammanade därvid kvinnan i olika skeden af sin lifsutveckling, däri- bland äfven » sin moders bild så blid ».
Vi m I äro visse om att, när fru Björkman en gång lämnar ifrån sig den husmoderliga spiran på Gefle slott, skola många, många, med tankarne fästa vid hennes person och lifs- gärning, i likhet med nyss antydde talare, känna sig manade: » att bringa ett tack för hvad hon oss var i ljusa som mörka lefnadsda ' r, ett tack så varmt, fast så ringa ».
— dv — Elisabeth Hederstierna, född Eckhoff.
Enda dottern till en af Gefle stads mest betydande köpmän, brukspatron Hans Wil- helm Eckhoff af en gammal holländsk släkt och hans maka Louise Ennes, föddes lands- höfdingskan fru Elisabeth Hederstierna i Gefle 1831.
Tidigt moderlös, intog hon redan vid 17 års ålder platsen såsom vär " dinna i sin faders gästfria hus, tills hon 20 år gammal gifte sig med länsnotarien i Gefle, v. häradshöfding Victor Lindgren.
Detta äktenskap upplöstes dock efter några månader, då mannen under bröllopsresan afled i Paris.
Efter att i nio år hafva be- bott sitt fädernehem såsom änka ingick hon 1859 giftermål med dåvarande kaptenen Fredrik Hederstierna, då de bosatte sig å den honom tillhöriga egendomen Thorsjö i Småland, där 20 lyckliga år tillbragtes un- der stilla familjelif.
Ar 1880 kallades kapten Hederstierna till statsråd och chef för civildepartementet, då familjen flyttade till Stockholm och stannade där, tills statsrådet Hederstierna utnämndes till landshöfding i Västmanlands län och öfverflyttade till Västerås.
Landshöfding H:s äga sju barn, nämli- gen två söner (den äldste adjungerad i Svea hofrätt, den yngre civilingeniör) och fem döttrar, hvaraf den äldsta gift med löjt- nanten vid k. lifregementets dragoner Knut Cassel.
Ofvanstående inrymmer i korthet fru H:s lefnadssaga.
Den är, o m icke särdeles olik många andras, dock mångskiftande.
På henne ha ställts fordringar af mycket olika art, men af naturen begåfvad med ett klart tänkande hufvud jämte ett gladt, spänstigt lynne, har hon vetat att med sällspord takt reda sig i de växlande förhållandena.
Såsom maka till civilministern införd i Stockholms högsta kretsar, blef fru Heder- stierna genom sitt förbindliga sätt och på- litliga karaktär en i dessa afhållen och vär- derad medlem och mottog i det eleganta och smakfulla hemmet såväl medlemmar af den kungliga familjen som corps diplo- matique och hvad Stockholm för öfrigt hade förnämligast.
I den vidlyftiga och vackra våningen i residenset i Västerås, smyckad af utsökta konstföremål, ordnade med finaste smak, råder ett gladt och otvunget familjelif.
En- ligt sin moders exempel äro döttrarna stän- digt verksamma och förstå att förena det nyttiga m e d det nöjsamma.
Den enas fli- tiga och skolade hand riktar galleriet med vackra taflor, sjunger dessemellan med en behaglig mezzo-sopran.
En annan skulpte- rar i träd; en tredje förfärdigar vackra ar- beten i mässing och järn.
Förutom uppgiften att vara en oförtröt- tad och förekommande värdinna vid alla såväl officiella som enskilda middagar och supéer, hvarpå icke ligger så ringa vikt, har en landshöfdingska plikter af an- nan allvarlig art att fylla.
Tidens ädlaste barn, altruismen, känslan för andra, för nödens och lidandets offer, ställa stora ford- ringar på hennes tid, omdöme och hjärta.
Klart inseende detta har fru Hederstierna med aldrig svikande intresse deltagit i de arbeten, som härför erfordrats.
I afseende å välgörenhetens ordnande har fru H. visat stort intresse, i det hon är ordförande i Västerås fruntimmers-skydds- förening samt tagit verksam del i stiftan- det af såväl en barnkrubba som en arbets- stuga i samhället.
IDUN 1897 Västerås slott är såsom bekant en ganska gammal och stel byggnad, ntan några yttre prydnader.
Här har familjen H. med stor smak åt sig inredt ett sällsynt komforta- belt och elegant hem, och om slottets yta än är stel och sträf, så bo därinne förvisso mycken vänlighet och gästfrihet.
A. F. B. Louise Ryding, född af Petersens.
Landshöfdingskan Amalia Matilda Lo- visa (Louise) Ryding föddes den 10 maj 1846 i Marstrand, där fadern, sedermera öfverstelöjtnanten i artilleriet och majoren vid Göta artilleriregemente Lars Gustaf (Gösta) af Petersens, var stationerad vid Karlstens fästning.
Han var sonsonson till grosshandlaren i Stockholm Herman Lorentsson Petersen, hvilken, enligt svenska adelns ättartaflor, tillika var direktör vid saltkontoret, bankofullmäktig, direktör vid svenska ostindiska kompaniet och intressent i Växelkontoret, äfvensom » inrättade en mäs- singstrådstillverkning samt utskeppade till utrikes orter krut och kanoner, hvaröfver konung Adolph Fredrik på riksens ständers underdåniga tillstyrkande vid 1765 års riks- dag förklarade nådigt välbehag.
Hans barn blefvo 1770 för sin faders skull adlade med namnet af Petersens. » Landshöfdingskan Rydings moder var Karolina Amalia Odencrantz, dotter af hof- rättsrådet i Göta hofrätt Tor August Oden- crantz (angående honom och hans fader: se Nordisk familjebok, 12:te bandet, p.
99) och friherrinnan Karolina Lovisa Johanna Fletwood.
Landshöfdingskan R. flyttade m e d sina föräldrar hösten 1846 till Göteborg, år 1854 till deras egendom Kettilstorp i närheten af Jönköping samt år 1863 in, till själfva staden; blef där den 10 oktober 1866 för- lofvad m e d dåvarande t. f. revisionssekre- teraren Gustaf.
Ryding och firade i föräldra- hemmet sitt bröllop med honom den 15 maj 1868.
— Sedermera var hon bosatt i Stockholm (där mannen under tiden avan- cerade till ordinarie revisionssekreterare, expeditionschef i justitiedepartementet och slutligen justitieråd) ända till år 1880, då efter landshöfding Treffenbergs förflyttning till Kopparbergs län hennes make utnämn- des till landshöfding i Västernorrlands län och med sin familj tog sin bostad i Hernösand.
Sådan är ramen kring det andliga kon- terfej, jag nu med några penseldrag vill måla.
Genom sin ställning satt att föra spiran här uppe i » björnlandet », har lands- höfdingskan Ryding med kärlekens troll- makt vunnit alla sina undersåtars tillgifven- het.
Hon föddes att härska genom sitt medfödda skarpa förstånd, sitt från världs- lig fåfänga frigjorda sinne och sitt öppna hjärta och öga för hög som låg.
Uppfo- strad i ett hem, där den största grann- lagenhet och försynthet lade band på ord och omdöme, men sedan förenad med en make, hvars hela väsen präglas af den mest öppna rättframhet, förvärfvade hon denna älskliga, aldrig sårande öppenhjärtig- het, som är fri från skärpa, men äfven från smicker.
— Som värdinna målas hon bäst, om det säges, att bland de hundratals gä- ster, som fylla residenssalarna, hos hvar o c h en vill insmyga sig den angenäma käns- lan att vara den mest välkomna, en för- villelse och förmätenhet, som ursäktas just genom det hjärtliga välkomnande och detta aldrig tröttande intresse, som så osökt äg- nas hvarje enskild.
— Vänfast som få, delar hon ut sitt hjärtas tröstande håfvor i hem, där sorgen med sin dystra skepnad gjort sitt inträde.
— Genom ett sinne fritt från braskande öfverdåd är hon särdeles lämplig till den styrande plats, som hon alltid intar, då basarer och soaréer äro af nöden för att i välgörenhetens tjänst fylla hvarjehanda behof, såsom hon ock i stadens skyddsförening med sin tankereda och lugna beräkning är en lika nyttig som nödvändig prydnad.
Här svänger hon sina vapen, sax och nål, med en färdighet och omtänksam- het, som låta en förstå att hon äfven är hemmets förnämsta klipperska och söm- merska.
Hemmet — ja, skulle vi våga oss inom denna helga tempeldörr, då förblekna kan- ske andra förtjänster, ty där är hon den mest helgjutna maka och moder, ett före- döme för hög och låg.
Åt make och barn, som dyrkande se upp till henne, åt dem skänker hon sin kraft, sin rika, solljusa själ.
Den allmänna sympati, som hon vunnit i residensstaden Hernösand, gaf sig uttryck då hon förlidet år fyllde 50 år, i det att hon då från stadens damer fick mottaga en subskriberad gåfva, åtföljd af en hyllnings- adress.
Följande lilla vers, vid en enskild festlighet tillägnad landshöfdingskan Ryding, tolkar väl hennes älskliga väsen: Värdes säg!
Hvar fick du denna glans, som så vänligt strålar ur ditt öga?
Denna blandning utaf skämt och sans, skattande åt världens äflan föga?
— Ej jag vet.
— Dock sällsamt lik du är Vätterns klara våg i sommarnatten, med en liten stjärna här och där, speglande sig i dess trollska vatten.
S. 4.
Gossar och skjutvapen.
» Mor, får jag ett gevär!
Det är så många pojkar i min klass, som ha gevär.
Säg ej nej, söta mor! » » Kära min gosse, hvad skall du med ge- vär att g ö r a?
» » Skjuta till måls, förstås, och så ekorrar och gråsparfvar och kråkor.
Ekorrarna ta fågel- äggen, har magistern sagt, och mor minns ju, så tråkigt vi hade af gråsparfvarna i somras, som körde bort både bofinkar och trädgårdssångare och sedan spelade herrar på gården.
Aldrig hörde vi annan fågel- sång än deras enformiga kvitt, kvitt!
Och kråkorna blefvo också alldeles för närgångna, därför att aldrig någon lossade ett skott. » » Men så händer det någon olycka, kära barn; lille bror kommer springande — usch, jag törs ej tänka ut tanken!
— eller skottet klickar, och i en hastig vändning tittar du efter i mynningen, hvad det är för fel, och så brinner skottet af, och du ligger där.
Nej, jag törs ej låta dig få ett gevär. » » Tror verkligen mor, att man bär sig så dumt åt.
A h n e j, man är nog försiktig! » » Ja, men alla olyckor, man läser om i tidningarna då. » » I tidningarna står det ju också, att folk sätter en köttbit i halsen och kväfs.
Skulle man därför inte äta kött?
Olyckor komma bara af oförsiktighet, och jag lofvar att vara så försiktig.
Jag lägger till hvad jag har i sparbössan, får jag då ett gevär, älskade, rara lilla m o r!
» 351 » Nej, min gosse, n e j!
» » O, mor! » De klara barnaögonen, som nyss voro så spelande, få ett uttryck af sorgsen besviken- het, och med hängande hufvud går den lille sin väg.
Det skär i modershjärtat att se honom sådan, men hon kan ej annat än handla, som hon gjorde.
Var det rätt?
Gossar kunna taga sig värre oråd före än att skjuta kråkor och gråsparfvar.
Vi stå här inför en ej oviktig fråga vid våra gossars uppfostran, och önskvärdt vore, att den blefve föremål för ett meningsbyte, och i all synnerhet att ej blott vi fruntim- mer, utan ock en eller annan far och lärare ville skänka den en smula uppmärksamhet och komma med ett belysande inlägg.
Ellen.
Bergström.
* Kvinnofrågan i faris.
Bref till Iclnn.
Från en framstående författare och ve- tenskapsman, som f. n. vistas i Paris, hafva vi mottagit följande intressanta bref: * En sak har förvånat mig under de vec- kor jag nu tillbragt i Paris — den stora roll, som att döma efter pressens inne- håll, just för närvarande kvinnofrågan eller, som det här heter feminismen, intager i parisarnes intresse.
Man kan knappt läsa en tidning eller bläddra i en tidskrift, utan att stöta på yttringar häraf.
Tydligen står denna fråga för närvarande på dagordningen här.
Mais vous savez, parisame ha svårt att taga en fråga på allvar.
I första hand vilja de alltid se sakerna från deras skämt- samma sida, och först sedan de på denna fått öfva sin esprit gaulois, kan man kanske få dem att se allvaret bakom.
Men att de skämta med feministerna här — det må sannerligen vara dem för- låtet!
Eller skulle ens en aldrig så all- varlig svensk kvinnosakskvinna kunna låta bli att le åt det möte, som hölls här för några dagar sedan, för att diskutera den brännande frågan: » Ä r kvinnan skapad för det äktenskapliga lifvet? » Det var gene- ralsekreteraren i den radikala feministfore- ningen La Solidarité, som formulerat frågan.
Men det var en herre, som inledde diskus- sionen.
Han sade sig icke vilja säga sitt namn, » ty » — förklarade han — » jag är lärare i boxning i en katolsk skola »; då borde man ju lätt förstå, att han icke ville se sitt namn figurera i tidningsreferaten från ett radikalt möte.
Efter denna lofvande inledning fram- ställde han följande förslag till resolution, på samma gång ett lagförslag för statsmyn- digheterna: § 1.
§ 2.
Äktenskapet är upphäfdt.
Som slafveriet är förbjudet och äktenska- pet är det värsta af slafverier, äge man och kvinna att fritt förfoga öfver sina per- sonligheter.
§ 3.
Hvarje trohetsförbindelse, till och med blott för en viss tid, är förbjuden.
§ 4.
Eho, som afgifvit sådan förbindelse af hvad art det vara må, straffas med fängelse, från 14 dagar till ett år.
§ 5.
Den, som till sådan förbindelse förleder någon, vare förfallen till fängelsestraff, från två till fem år.
352 Jag misstänker, att den värde talaren snarare var en stor skämtare än katolsk boxningslärare.
Men de radikala damerna togo tydligen hans katolska sätt att boxas med feminismen på fullt allvar.
Och de interpellerade honom med den försåtliga frågan: » Men hvar gör ni då af barnen? » — » Barnen! » genmälde boxaren, » de läm- nas till statens stora barnanstalter! » — Det var ju helt enkelt.
En indisk dam förordade den utmärkta regimen i hennes hemland, där barnet en- dast bär moderns namn.
Nå, den frågan afvisades såsom icke stående på dagord- ningen.
— En fransk dam framhöll o m ö j - ligheten för kvinnorna att samtliga bli gifta, då det finnes många millioner flere kvinnor än män på jorden.
Fordrar sålunda staten, att de skola gifta sig, så får den också skaffa dem det härför erforderliga — män- nen.
För öfrigt var det icke för mycket att fordra, att staten, som tager tre år af de vuxnas lif för krigstjänsten, toge hand om barnen motsvarande tre år närmast efter deras födelse i egenskap af » V ' état-pére ».
Det var ingen, som frågade hvart bar- nen sedan skulle taga vägen, efter fyllda tre år.
Förmodligen togo dessa framtids- kvinnor för gifvet, att vid den åldern en världsborgare bör kunna försörja sig själf.
Det anförda torde vara nog för att ge en föreställning om den gruppen af femi- nister, och jag besparar mina läsarinnor fortsättningen af referatet.
Mötet slutade för öfrigt med en så liflig strid mellan tvänne medborgarinnor, att ordföranden måste visa ut dem, och mötet upplöstes, utan att man lyckats komma till något resultat i frågan: » La femme est-elle faite pour la vie con- jugale? » Att de uppträdande damerna ej voro det, det hoppas jag — för männens skull.
Komisk, ehuru på ett annat sätt, före- faller mig ock situationen vid ett annat kvinnosaksmöte, som hölls här i våras, och hvarifrån inledningsföredraget nu kommit i bokhandeln.
Det var madame Cio tilde Dissard, den framstående utgifvarinnan af Revue F e m i - nists, som anordnat detta möte och inbjudit en mister James Arthur Cree att därvid hålla ett föredrag om » Kvinnans mission enligt Auguste Comte ».
Ni känner, hvilket dominerande inflytande en kvinna haft på den ryktbare positivistens hela moraliska och religiösa lifsuppfattning.
Helt visst skulle dennes » Politique positive » aldrig sett dagen, om icke författaren gripits af en om medeltidens mystiska madonna- dyrkan erinrande passion för Clotilde de Vaux.
Och ni vet kanske ock, att Comte anser kvinnan såsom mannen i moraliskt hänseende öfveriägsen.
Om ni icke närmare känner hans underliga samhällsteori, så kunde ni kanske ock hafva narrats att af hans lärjunge vänta ett instämmande i den moderna kvinnosakens program.
Men sannerligen, hyste mister Crees åhörarinnor några sådana förhoppningar, så blefvo de bittert besvikna.
Comtes kvinnoideal är medeltidens.
Han har ej ord nog varma för att erkänna det berättigade i den katolska kyrkans madonna- kult och för att fira minnet af riddarväsen- dets kvinnohyllning.
Han ser i kvinnorna hjärtats representanter, liksom i filosoferna hufvudets och i proletärerna handens - - alla IDUN 1897 lika nödvändiga i den socialistiska fram- tidsstatens hierarki; men han vill icke veta af någon förblandning mellan dessa olika samfundsorganer.
Kvinnan förfelar därför enligt Comte sin kallelse, om hon på något sätt ägnar sig vare sig åt den intellektuella kulturen (som är filosofernas sak) eller åt det praktiska arbetet (som är proletärernas).
Jag skulle vilja hafva sett de ärade fe- ministdamerna, då » det positivistiska aposto- latets » fransk-engelske chef med all önskvärd tydlighet utvecklade för dem dessa Comtes teorier.
Och hvad skulle kvinnosakens för- fäktare i Stockholm väl i samma situation gjort för min — de, som så stött sig på fröken Keys vida moderatare försvar för » moderligheten »?
Nå, i Paris får man vänja sig vid en andlig diet, som på det fysiska området har sin motsvarighet blott i — absinten.
encyklopedi i miniatyr ».
Samtidigt har hon verkat för kvinnosaken inom pressen, genom artiklar i Revue Universitaire, i V Independence Belge, ra.
fl.
tidningar och tidskrifter; ja, i L ' Avant-Courriére publicerat två lagförslag, det ena rörande gift kvinnas äganderätt och det andra kvinnornas befogenhet såsom vittnen vid publika och privata akter.
Det förstnämnda förslaget har adopterats af de- puteradekammaren, men efter förändringar, som nästan beröfvat det dess betydelse, och det andra hvilar ännu bland handlingarna.
Men hennes bror studerade juridik och snart drogs hennes intresse till detta stu- dium.
Med dess resurser borde hon kunna gagna kvinnornas sak, för hvilken hon fått ögonen öppnade under sin egen kamp för brödet.
Och några år senare var hon fär- dig att promoveras till juris doktor efter att ha försvarat en afhandling om » De för kvinnan tillgängliga yrkena », hvari hon för sitt kön fordrar fritt tillträde på alla banor.
offentliggjordt bref kraftigt tillstyrkt sina franska kolleger att så godt först som sist be- vilja m:lle Chauvins ansökan.
Han fäster upp- märksamheten vid, att om den afslås, intet hindrar den kvinnliga juris doktorn att ge- nom en omväg vinna målet, äfven om alla franska domstolar blifva obevekliga.
Hon kan nämligen skrifva sina anföranden och låta dem uppläsas af någon bland sina veder- börligen auktoriserade yrkeskamrater.
Men därmed kommer hon att personligen själf ej vara underkastad de stränga formerna för den franska advokatverksamheten.
För att undvika därmed möjliggjorda missför- hållanden bör man, så är den belgiske rätts- lärdes mening, just i den gamla goda ord- ningens intresse utan vidare låta m:lle Chau- vin ikläda sig la robe.
Denna verksamhet har redan sedan länge gjort m:lle Chauvins namn kändt i den feministiska världen, men tout Paris började först under de sista månaderna tala om henne.
Hon har nämligen nu ingifvet den lag- enliga ansökan för att blifva anställd såsom, offentlig advokat vid domstolarna.
Detta är de sista veckornas stora evene- ment inom den parisiska kvinnorörelsen.
— M e n ' kvinnofrågan här har ock allvarli- Skall man verkligen få se en kvinna i advo- kat-roben och med den vördnadsbjudande gare uppslag.
Den, som framför andra i dessa dagar baretten inför domareskranket?
Eller skall bragt frågan på den parisiska dagordningen, man förvägra m:lle de rättigheter, hvilka är en mademoiselle Jeanne Chauvin, » licen- hennes juris-doktorsbref uttryckligen tillför- tié és lettres, docteur en droit, » såsom hon säkrar henne?
så stolt skrifver under sitt namn.
Hon är Det är den brännande, mångdiskuterade i detta ögonblick damen för dagen; hennes frågan.
mottagningsrum belägras af interviewande Medan tout Paris kåserar och disputerar tidningsmän; krönikorna strö för hennes o m den, afvaktar den kvinnliga juris dok- fötter dét parisiska kåseriets elegantaste torn helt lugnt tiden och försäkrar alla in- blomster; ja, de allvarligaste » Premiers-Pa- tervieware, att hon skall vinna sin sak.
ris » ägnas åt hennes sak.
Sin närmaste fälttågsplan har hon fullt Men hvad har mademoisellen då gjort klar för sig.
Hon har inlämnat sitt diplom för att hvirfla upp så mycket damm?
— Hon till generalprokuratorn för vederbörlig vise- har lämnat - in en ansökan, som man ej rätt ring.
Sannolikt kommer han icke att vägra vet i hvad form man skall kunna afslå.
denna, ehuru han förbehållit sig någon be- tänketid.
Försedd med denna auktorisation Det är allt, mais c ' est assez.
För några år sedan skulle dock ingen ämnar m:lle Chauvin begära rättighet att på kunnat i Jeanne Chauvin anat den blifvande grund däraf aflägga sin advokatsed vid la ryktbarheten.
Hon var då en helt vanlig cour cl ' appel i Paris.
Förvägras detta henne, småstadsflicka i den af parisarne så förbi- .så skall hon inför denna domstol offentligen sedda landsorten.
Hon dref de vanliga försvara sin rätt och sålunda åtminstone Leder skolstudierna, och om hennes håg pekade en gång få tala framför la barre.
åt något särskildt håll, så var det åt det icke heller detta till det afsedda resultatet, konstnärliga.
Men så dog hennes far och så förnyar hon sin ansökan vid först den lämnade familjen i små omständigheter.
ena och sedan den andra af i nödfall samt- Nu måste den unga Jeanne tänka på att liga öfriga franska domstolar af samma art. » bli något ».
Tillsammans med sin bror Helt visst skall hon vid någon af dem få studerade hon latin och grekiska, och hen- sin önskan beviljad.
I Paris eller Toulouse nes plan var att utbilda sig till lärarinna eller annorstädes, det gör henne detsamma, i något af de nyupprättade gymnasierna hufvudsaken är för henne principens seger för flickor.
För den skull aflade hon 1885 inför fransk lag.
studentexamen och fem år därefter filosofie En af Belgiens största juridiska auktori- licentiatexamen.
teter, Paul Jansons, har i ett i dagarne i Till en början använde hon dock sina juridiska kunskaper blott på det fält, där hon först tänkt söka sitt uppehälle — så- som lärarinna vid ett flick-gymnasium, n e j, icke vid ett, utan vid fyra, vid hvilka alla hon undervisar i en elementär kurs i rätts- kunskap.
Hon har själf utarbetat en läro- bok i detta ämne för sina elever, en » Cours de droit ä l ' usage des jetmes filtes ».
M. Colmet de Santerre, härvarande juridiska fakultets doyen, har härtill skrifvit ett förord, hvari han betecknar arbetet såsom » en juridisk Jag har något utförligt refererat historia, emedan den bör ha ett visst litetens intresse äfven i Sverige, då sedan några månader nu ock ha en denna aktua- vi ju kvinn
IDUN 1897 lig juris doktor • — och det dessutom en dam, som ej undervisar i en flickskola, utan redan från en af vårt äldsta statsuniversitets professorskatedrar.
Ordningen kan snart komma till våra jurister att diskutera liknande spörsmål som de, m e d hvilka m:lle Chauvin nu oroar deras franska kollegor.
Paris, oktober 1897.
Esse.
* " Postktfinnoi * ".
JSlågra i n t e r i ö r e r på ett ur lifvet i n o m För Idun af Adam K disken postkontor.
Lux.
(Forts. o. slut) an gjorde ingen hemlighet af sin ring- aktning för kvinnliga posttjänstemän.
Åke hade dock kommit rätt väl öfverens med honom, fast tvistefrön visserligen ej saknats.
Hans närmaste man var artig och che- valieresk mot sina kvinnliga underlydande, men det var en artighet, om hvars inne- börd man ej ett ögonblick misstog sig Den som bäst redde sig inför denna öppna och dolda ovilja, var fröken Verner, detta tack vare sitt goda hufvud och ett visst uppenbart förakt, som hon visade hvar och en, som ej behagade henne.
Liksom sina manliga kamrater fingo flic- korna tura om att ha kvälltjänstgöring.
Det var en tjänstgöring, som var af skydd af alla, därför att den ryckte en bort från hemmet den tid det hade mest att ge.
Men för Å k e var det den angenämaste tid, han tillbragte på postkontoret, ty hans kvälltjänstgöring inföll alltid samtidigt med fröken Verners.
Under sådana kvällar kunde fröken Verner visa sig mycket vänlig mot honom och dessa officiella på-tu-man-hand förflöto vanligen på det viset att Ake gjorde bådas arbete, medan fröken Verner pratade, skrattade och sjöng, så att det gaf eko i de tomma kontorslokalerna.
Det bedre Es mycken flirt under sådana kvällar, och det föll nästan som af sig själft att de två kamraterna en kväll blefvo » hem- ligt förlofvade ».
Åke ville, att det skulle eklateras, men hon genomdref, att förlof- ningen skulle hemlighållas några månader, Dagen efter denna händelse inträffade dock något, som gaf dem annat att tänka på än sin kärlek och försatte.
hela post- kontoret i uppror.
Af ett eller annat skäl tog chefen sig för att under fröken Bergers frånvaro in- ventera en kassa, för hvilken hon stod i ansvar, och kassan befanns innehålla jämnt 25 kronor mindre än den skulle, beroende på att fröken Berger, efter som det var i slutet af månaden, hade lånat ur kassan för att sedan lägga dit penningarna igen, då hon erhållit sin aflöning.
När sedan fröken Berger kom för att tjänstgöra, upplyste chefen på ett brutalt sätt henne om sin upptäckt och hotade med anmälan och afsked, hvilket allt gjorde den stackaren hardt när utom sig af sorg och förskräckelse.
Hela personalen tog hennes parti mot tyrannen, fröken Verner nyttjade skarpa och fröken Almgren föraktfulla ord om hans beteende, fröken Bos grät med den föro- rättade, och fröken Karlsson grät ensam i en slags rädsla för att det en annan gång kunde vara hennes tur.
Så beslöts att man skulle utse en, som ögonblickligen å samtligas vägnar skulle öfverlämna de felande 25 kronorna till post- mästaren och samtidigt afge en protest mot hans handlingssätt.
Det blef Åke, som åtog sig ombudskapet och som utförde det och därigenom ådrog sig chefens oförsonliga ovilja.
Samma dag hade alla flickorna en kaffefest för sin riddare, och Äke kände sig fullt belönad för sitt ädelmod.
En månad därefter hade Åkes chef genom en del intriger lyckats få honom förflyttad till ett annat mindre postkontor.
Afskedet från de kvinnliga kamraterna hade en nästan rörande prägel, alla förstodo, hvarför han kom bort, och kände sig lifligt tacksamma mot honom.
För Åke var det svårast att skiljas från fröken Verner, och trots hennes varma kyssar och tusen för- säkringar om obrottslig trohet kände han det, som de två för alltid skiljdes åt.
Två månader efter det han lämnat staden, fick Åke följande bref från den, som blifvit hans efterträdare: Käre bror!
Jag lofvade dig, att ge dig några nyhe- ter härifrån, och här har du dem.
Staden är ju ej otreflig, utan tvärtom, men på kontoret är det ett h — e.
Bråk och trassel och oreda, så snart postmästa- ren vänder ryggen till, och ibland ännu värre, när han är där, som du nog vet.
Härom dagen förbjöd postmästaren alla kaffe- kalas i vaktmästarerummet, hvilket natur- ligt mottogs med tysta protester och ström- mar af tårar.
För resten saknar nu oppositionen hufvud, sedan fröken Verner gått och förlofvat sig.
Kan du gissa med h v e m?
Jo, med själfve postmästarn.
Jag hoppas du ej tar det allt för hårdt!
Fröken Verner har tagit afsked från pos- ten, och de skola gifta sig snart nog, säges det.
Du skulle sett, när fröken Verner hög- tidligt tog adjö af flickorna!
De tycktes alldeles ha glömt, huru skamligt hon svikit deras fana.
Fröken Berger var den enda, som ej sade något till den blifvande post- mästarinnan, de andra klappade och kysste henne som hon minst skolat resa till A m e - rika, och alla sågo de ut, som deras högsta önskan varit att vara i hennes ställe.
Lilla fröken Karlsson lär skola torlofva sig med » expeditören ».
Där får hon allt en skön gosse — — —!
Alla flickorna hälsa dig så m y c k e t!
Din tillgifne Karl Eriksson.
Åke Väst tog ej underrättelsen om fröken Verners förlofning så hårdt, men det för- argade honom smått, att hon hade valt just postmästaren.
* U I fjänarinnefrågari.
tan anspråk pä att göra ett direkt inlägg i tjänarinnefrågan, ber jag endast att få yttra några ord med anledning af det, som redan sagts i Idun.
Det synes mig, att man i allmänhet ser tjäna- rinnans ställning i allt för mörk dager.
Det ny- ligen gjorda inlägget af E.
K. lämnar, hvad reda och sakrikhet vidkommer, intet öfrigt att önska.
Men de paralleller, som uppdragas mellan en tjänst- flickas och en fabriksflickas ställning, torde dock tåla vid någon jämkning.
De uppgifter, som 353 förf.
lämnar, om den förras löneförhållanden och fritider höra lyckligtvis till de ledsamma undan- tagen, eller få de hänföras till de mindre be- medlade hemmen med sin » ensampiga », men där äfven husmodern är så betungad, att man san- nerligen icke vet hvem man skall skänka största medkänslan — husmodern eller tjänarinnan.
Den förra har de ekonomiska bekymren, omtanken för det hela, och icke sällan en bräcklig hälsa och en förfining, som lider af de betryckta, små förhållandena, då däremot den senare vanligtvis är oberörd af sin omgifning, visserligen har ett styft arbete, men också mestadels god hälsa och ett gladt lynne.
Men antingen tjänarinnan är » ensam » eller har kamrater, så är det väl numera högst sällsynt att hon nöjer sig med endast » en fritimme en och annan sön- eller helgdag », såsom E.
K. säger, eller att hon har » i bästa fall fjorton timmars arbetsdag » samt i lön 150 kr.
Ett » därutöfver » medgifver visserligen förf., men synes anse detta såsom mindre vanligt.
Se här, huru mina egna tjänarinnor, och efter hvad jag tyckt mig märka de flestas, ha det.
I lön ' hvardera 12 kronor i månaden, 30 ä 25 kro- nor till julen, 10 kronor till Larsmessepengar, hvarförutom då och dåerhållesnågotdrickspengar, så att allt som allt årslönen belöper sig till öfver 200 kronor.
De börja sitt arbete kl. V » 8 om morgonen och hålla på till kl. 7 e. m., hvarefter de få arbeta åt sig själfva.
Husan skall till denna tid ha sofrummen i ordning och köksan har seder- mera endast att servera oss vår lilla tebricka.
Det är visserligen nära på 12 timmars arbetsdag, men granskar man saken närmare, är det ej så illa som det låter.
Ty hvar och en erfaren husmo- der vet nogsamt, hvilken färdighet tjänstflickan besitter i att skaffa sig prat- och latstunder.
Ar betet i hemmet kan aldrig så kontrolleras och systematiseras som i fabriken, är därför icke heller så tröttande och kraftnedsättande.
Kommer så härtill den ojämförligt bättre kosten för tjänst- än fabriksflickan, så är äfven detta ett plus för den förra framför den senare.
Hvad så frihetstiden för mina flickor beträffar, så ha de i regel hvarannan söndag hvar ledig — hela dagen om de så önska eller ock med undan- tag af den lättare söndagsstädningen för husan och den likaledes underlättade matlagningen för köksan.
Jag låter dem få ett bad på badinrätt- ningen hvarannan lördag, och en eftermiddag hvar i veckan få de gå ut att uträtta sina egna ärenden, dock med förbehåll att de underrätta om när de gå.
Det säger sig själft att de ha sitt eget rum, icke sämre utrustadt än d. s. k. bättre flickornas i de mindre bemedlade hemmen.
Och sådan torde äfven de allra flesta tjänst- flickornas ställning vara.
De finnas, som ha det mycket » gentilare », det vet jag nog.
Och jag vet också en del fruar, som gjort försök med att gifva sina tjännarinnor ännu större frihet, så t. ex. att de skulle få gå ut, utan att begära lof, sedan de väl utträttat sina sysslor för dagen, eller närhelst en ledig stund yppade sig — och när yppar sig icke sådana i ett någorlunda väl ordnadt hushåll?
— såsom medan barnen äro i skolan, eller efter middagen, då herrskapet tager sin siesta och barnen leka i parken eller syssla med läxorna.
Finns » baby », ses denna om af den af tjänstflickorna hvars tur det är att stanna hemma.
Men detta försök har slagit illa ut.
Det har visat sig att tjänstflickans både arbets lust och moral tagit skada däraf.
De okunniga flickorna förstå i allmänhet nämligen blott att antingen arbeta eller hemfalla åt — slams.
Ju mindre af det förra, dess mer af det senare.
Och här kunde framhållas, hvilken skuld våra s. k. bättre herrar ha i det bedröfliga förhållan- det, att de unga tjänstflickorna så illa veta att använda sin fritid.
Hårresande saker skulle komma i dagen, om man ref ve litet i detta sakförhållande, men kanske tycka de flesta, att allt ligger utom den egentliga frågan.
Här må blott i förbigående påpekas, i fall någon annan vill upptaga handsken, hurusom för några år sedan svenska kvinnor till granskning upptogo sedlighetsförhållandena bland de svenska mjölk- pigorna i Danmark, medan det tills datum högst litet talats om det sedliga tillståndet bland de unga kvinnor, vi stå i så daglig och intim berö- ring med.
I synnerhet i småstäderna lär det vara sorgligt.
» Gif din tjänarinna mycket mat och mycket arbete samt så pass skälig lön, att hon kan, om hon är skötsam, lägga af en styfver för ålder- domen, då blir hon bra, » yttrade en gäng en gammal husmor, för hvilken en ung fru bekla- gade sig öfver sitt trassel med pigorna.
Och jag tror den gamla fick rätt.
IDUN 3 54 Att kvinnan af olika samhällsställning under de senare decennierna utvecklat sig i högst betydlig mån hvad bildning och kunskaper, upplysning och humanitetssträfvanden samt ansvarighets känsla beträffar, förnekar väl numera ingen.
En klass har dock blifvit efter: tjänstfiickornas.
Hvarför?
Emedan ingenting har gjorts för att draga dem med in i de rörelser af olika slag, som fört kvinnan framåt De mångahanda väckel- ser, som stått öfverklasskvinnan till buds, be- höfva icke här påpekas.
Och arbeterskau af fol- ket och utom hemmet har påverkats af det in- struktiva föreningsväsendet, af folktalare, folk- bibliotek, stundom folkhögskolan och stundom också genom de tillfällen till upplysning, som humana arbetsgifvare äro måna om att förskaffa sina arbetare.
Men från allt detta står tjänsteflickan utestängd.
Om hon tjänar i ett om blott någorlunda bildadt hem, så kommer hon visserligen i kontakt med det, som väsentligast uppfostrar till ett bättre slag af människa.
Men förhållandet är, att det väl gifves många upplysta unga fruar, som taga sina första tjänarinnor, besjälade af varmt intresse för dem och önskan att kunna göra något för dem, men att de, efter närmare be- kantskap med den råvara de vilja förädla, bli afkylda, ledsna och slutligen i tjänarinnan se blott redskapet, hvaraf de äga att betjäna sig, utan att öfverskrida befogenhetens gräns.
Ty de flickor, som veta att efter förtjänst uppskatta matmoderns nitälskan till deras bästa, torde höra till undantagen, då det däremot är nära på regel, att de, från barnsben intagna af underklasshatet och misstron mot de bättre lottade, gå ut i lifvet till sitt arbete utan tillgifvenhet för detta senare och med instinktartad motvilja för matmodern, i hvilken de se nästan en fiende, från hvilken det gäller att hänsynslöst tillkämpa sig så många fördelar som möjligt.
Det talas så, ofta om att tjänarinnan, slafven, efter att hela sitt lif ha släpat för andra, på ålderdomen icke äger något att lefva af.
Först måste då frågas: hvem, med syfte att skaffa sig ett lefvebröd, måste icke arbeta för andra?
Ifrån diplomaten ned till skoftikaren är det allas lott att arbeta för andra och få det olika tillmätta lefvebrödet eller äran i utbyte.
För de flesta, icke blott för tjänstflickorna, räcker vanligen hvarken det ena eller andra, men i synnerhet icke lefvebrödet, för ålderdomen.
Tjänstflickan delar här öde med flertalet.
Se fattigvården, de ålderstigne utblottades sista tillflykt — man skulle ju kunna tro, att största procenten där utgjordes af den gamla, utblottade pigan.
Men så är ej förhållandet.
De flesta utgöras nog i stället af de gamla utsläpade husmödrarna.
Hvad blir det då af tjänarinnan på ålderdomen?
I några få fall äger hon ju en samlad styfver, eljes blir hon gift eller hyses af släktingar eller lefver på forna matmödrars godhet, tminstoneär vindsskrubben med sin bleka nöd långt ifrån regel.
Af hvad som sagts torde alltså framgå, att tjänarinnans ställning från en del fall tages allt- för sentimentalt medlidsamt.
Det gifves en annan klass flickor, värda i oändligt högre grad all- mänhetens medkänsla: butiksflickornas.
Med en lön af 20 till 50 kronor i månaden måste dessa hålla sig med logis, kost, kläder och tvätt.
Räcker detta alltid?
Blir något öfver till nöjen och ålder- dom?
Sträfva de icke också för andra?
Många ha väl föräldrahem, hvarifrån de ju erhålla någon hjälp, men i flere fall stå de utan eller äga så fattiga sådana, att de snarare få hjälpa till med det lilla de förtjäna.
Och hvilket arbete sedan!
Stående från morgon till kväll, oftast oupphör- ligt flyttande fram och åter tyngre och lättare bördor.
Och ständigt måste de visa samma tå- liga intresse, samma artiga väsen, hur det än månde se ut inom dem.
Men hvilken matmoder liar ej fått vidkännas sin t jänstflickas buttra humör emellanåt — ja, blifvit snäst — ja, fått släppa till litet af porslinet då och då, när » slafvinnan » ansatts af det dåliga lynnet eller tycker att hon bör hämnas liden eller inbillad oförrätt.
Stackars den butiksflicka, som försökte prak- tisera dylikt!
Tagen äfven upp butiksflicksfrågan.
mina da- mer!
E.
I.
Tjänarinnan oeh fabriksflickan.
Att tjänarinnan .är mer bunden och att hen- nes tid är mer upptagen än fabriksflickans är sant.
Men är nu i själfva verket den senares ställning så mycket bättre och eftersträvansvär- dare än tjänarinnans?
Ja, kanske, om man ser den med af socialistiska idéer och agitatorer skärpt Bland nu befintliga Cacaosorter intages säkert förnämsta platsen af blick; men ifrån moralisk, etisk och sanitär, ja, ifrån rent kvinnlig synpunkt är den det sanner- ligen icke.
Och det vore väl äfven värdt att belysa fabriksarbeterskans lif, hennes arbete och behållning däraf för lifvet samt uppdraga några paralleller mellan henne och tjänarinnan, isyn- nerhet för den sistnämndas skull, efter som fa- briksarbetet står i så mycket högre kurs hos henne.
Fabriksarbeterskan har sin frihet under de tolf ä fjorton timmar fabriken icke tager henne i anspråk — det är sant — men låtom oss då se just på hennes arbete och arbetets beskaffenhet!
Under de tio ä tolf timmar hon arbetar på fa- briken, vare sig den är af ena eller andra slaget, är hon tvungen att utan uppehåll utföia ett en- sidigt, enformigt, mången gång själsdödande arbete, måhända utan att under hela denna tid få ändra ställning, och utan tillfälle för själs- och kroppsförmögenheter att utveckla sig — då åter en tjänstflickas många olika bestj ' r gifva kroppen en hälsosam rörelse och adla så- väl hennes förstånd som eftertanke.
Under sin tjänstetid utbildas ju ofta tjänarinnan till en duglig, mångkunnig kvinna, som sedan själf ordentligt kan sköta om sitt eget hushåll och egna barn.
De många oordentliga arbetshemmen i våra dagar, de många slarfviga, okunniga, slöa mödrarna och hustrurna hafva väl oftare sitt ur- sprung från fabriksflickornas led än från tjäna- rinnornas.
Och det är ju ej gärna möjligt annat I Dessa stackars flickor, hvilka kanske redan som barn kastades in i fabrikens damm-mättade » grottekvarn » och där dag efter dag arbeta som automater och, sedan fritimman slagit, i de flesta fall gå till ett » hem », där de » innebo » och där de knappast hafva ett hörn, som de kunna kalla sitt, kunna ju icke under sådana omständigheter ägna sig åt husliga sysselsättningar eller på nå- got sätt dana sig för det kall, som väl dock äfven fabriksflickan innerst känner vara sitt — makans, moderns och husmoderns.
Att det likväl fin- nes fabriksflickor, som hafva hem och föräldrar, under hvilkas vård de stå och att förhållandena för dessa då äro gynnsammare, kan icke förne- kas.
Förutsättningarna att lättare falla offer för sjuk- dom och allmän svaghet äro ock större för fa- briksarbeterskan än för tjännarinnan.
Först och främst ligger det en sådan förutsättning i själfva arbetets natur, och sedan lika mycket i dietiska förhållanden.
Dä den tjänande flickan i regel får stark, god och närande föda på regelbundet åter- kommande tider, får kanske hennes syster på fabriken en knapp och näringsfattig sådan, ja, hon lefver kanske icke så sällan af kall, torr mat och kaffe.
Och om hon, förutsatt att hon är i saknad af föräldravård, genom sjukdom skulle blifva urståndsatt att arbeta, hvem tar då en vänlig och vårdande haud om henne?
Ar hon icke då bra mycket sämre lottad än den tjänande flickan, som väl i de allra flesta fall kan påräkna hemmets tillsyn och läkarevård.
— Om fabriksflickan af sin aflöning kan göra fler besparingar än tjänstflickan, lämnas därhän; båda hafva en » tidsenlig » fallenhet att offra en stor del af sin förtjänst på onödiga lyxartiklar, och den förstnämnda har blott bättre tid och tillfälle att plottra bort sina pengar äfven på sällskap och nöjen, dessa icke alltid af bästa slaget.
Huru skall hon ock kunna välja det bästa, oerfaren som hon är, omgifven som hon kanske varit på fabriken af dåliga och lättsinniga kamrater, utan någon som vill varna, stödja och leda henne?
Tjänarinnan åter kan icke, om också omedvetet, undgå ett godt hems och goda bildade männi- skors uppfostrande inflytande.
Fanny Chrysander.
* üp notisboken.
I d u n s t r y c k e r i — k u n gl.
h o / b o k tryckeri.
En underrättelse, som nog k o m - mer att intressera vår tidnings hela läse- krets, hafva vi att här meddela, den näm- ligen, att h. maj:t konungen den 3 dennes behagat tillerkänna Iduns tryckeri titeln kungl.
hofboktryckeri.
Som bekant är Iduns tryckeri ett af landets största och bäst kvalificerade, och från detsamma har utgått en hel mängd framstående arbeten.
Vi vilja här ur mängden endast erinra om det af konungen bekosta- de praktverket öfver svenska statens gobeliner 1897 af hofintendenten Bottiger, praktupplagoma af Snoilskys » Svenska bilder » och Anna Maria Lenngrens dikter, k. Akademiens för de fria konsterna festskrift, den svenska originalupplagan af Dorés bibelverk och nu senast med anledning af konungens regerings- jubileum utgifra praktupplagan af högstden- sammes dikter, d:r Rydfors ' arbete » Konung- Oscar II och Sveriges folk » samt d:r Lincks » Konung Oscar I I » ra.
m. m. m.
F ö r arbetsgif ' vande och arbetssökande d a m e r a t t b e a k t a ä r den tombola, som inom kort kommer att anordnas i och för anskaffande af grundmedlen till den under sommaren i n:r 31 — 32 i tidskriften Idun utförligare omnämnda arbetsbyrån för hufvudsakligen praktiska hand- arbeten, en förmedlingsbyrå dit allmänheten skal!
kunna vända sig vid tillfälligt behof af hjälp.
Den med arbetet innomhemmetöfverhopadehus- modern skall där finna biträde på hemmets alla arbetsområden; den unga damen eller ungkarlen, hvilka ej inom familj hafva att påräkna tillsyn och hjälp vid underhållandet af toaletten, skola där kunna skyndsamt få bristfälliga klädesper sedlar iståndsatta.
På byråns olika afdelningar skola förekomma enklare klädesömnad, linne- sömnad, märkning, spets,-gardin och strumpstopp- ning, handsktvätt, m. m.
Till försäljning skall äfven mottagas alster af konstslöjd och finare handarbeten.
Byråns hufvudsyfte skall blifva att hos all- mänheten skaffa snabb arbetsförtjänst för de obemedlade damer ur de bildade klasserna, hvilka äga erfarenhet och skicklighet i utförandet af hand- arbeten af hvarjehanda art, och hvilka, ' om verklig arbetsförtjänst mera än hvad nu är fallet beredas dem, skulle blifva i stånd att hålla nöden, den bittra, outtalade nöden från sin dörr.
När dagen för tombolan blir bestämd, kommer notis därom att inflyta i tidningarna och på sam- ma gång plats att uppgifvas för mottagande af de gåfvor till tombolan, som en för företaget in- tresserad allmänhet kan blifva sinnad att lämna.
K v i n n a n i k a t e d e r n.
» Om rättegången i tryckfrihetsmål » är det ämne, som Sveriges för- sta kvinnliga universitetslärare, docenten juris dr Elsa Eschelsson, valt för sina första offentliga före- läsningar, hvilka togo sin början forliden lördag kl. 11 f. m.
Den första föreläsningen, som be- handlade tryckfrihetsbrottens begrepp och en framställning af kvarstaden, var synnerligen tal- rikt besökt.
E n s t j ä r n a å t » s t j ä r n a n ».
Fru Sigrid Ar- noldson-Fischof hade här om dagen enskild audi- ens hos konungen, som därvid till den firade sångerskan, hvilken förut är innehafvarinna af » Literis et artibus », öfverlämnade denna medalj med briljanterad krona.
Så vidt vi veta, har den- na utmärkelse förut endast tilldelats följande svenska sångerskor: Jenny Lind, Christina Nils- son och Mathilda Taube, f. Grabow.
Ett artisthem.
Den kända målarinnan fri- herrinnan Emma Sparre, som under flere af de senare årens somrar bott i Bättvik, har i Sjur- berg, c:a 3 kilometer från Rättviks station, in- köpt ett jordområde å höjden bredvid landsvägen och där åt sig uppfört en antik bostad.
Väggar- ne äro af rundtimmer, och det första, stora rummet man inträder uti är försedt med öppen spis, å hvilken ägarinnan själf med smak utfört mindre fresker.
Sängen i detta mur är väggfast och försedd med en s. k. terre.
Flere antika möbler, inköpta i orten, pry- da för öfrigt rummet.
Bredvid detta rum finnas gästrum och kök.
Från det första rummet ledet- en trappa i antik stil upp till sofrummet, utanför hvilket ligger ett » burspråk » med den vackraste utsikt öfver Siljan och Leksandsbergen.
Fönstren äro infattade i bly.
N y a s i d e n p r o f v e r för säsongen hafva till- sändts oss från den välbekanta firman Schweizer &amp; C:o i Luzern (Schweiz), och visa de genom sin såväl godhet som rikhaltighet, att nämnda firma fortfarande står på höjden af hvad vår tids fabri- kation har att erbjuda i denna bransch.
Firman säger sig ock i skrifvelse till redaktionen hafva allt skäl att vara nöjd med sin annonsering i Idun, emedan flertalet rekvirenter från Sverige-just åbe- ropa sig på denna annons.
• _ HULTMANS CACAO i — * - 1 Redan 1888 intygade prof. Joh.
Lang 1 L-und, att Huitmans Cacao var fullt lika med van rfoutens Cacao.
Huitmans Cacao kan således varmt re- kommenderas till hvarje husmoder.
IDUN 1897 Teater och musik.
Det parti, hvarmed I ' m Sigrid Arnoldson afslutade sitt senaste gästspel härstä- des, var Julias i Gounods opera » Bomeo och Julia ».
Att fru A. under detta gästspel visat sig som en verklig konstnär, torde de flests vara ense om, säga på somliga håll hvad man vill.
Och detta bekräftades ännu mera genom hen- nes förträffliga utförande af Julias ingalunda lätta roll.
Näst Lakmé sätta vi denna uppgift för fru A. främst bland dem, i hvilka hon här uppträdt.
Hur fint var ej hennes spel, hur vac- ker hennes sång!
Oaktadt stämman ju som be- kant ej är stor och stundom kan förefalla något spröd, förmår sångerskan att, då så behöfves, förläna den både; volym och klang, som göra den väl gällande äfven i ensemblen.
Fru A., som denna gång härifrån medför en rik skörd af lager och blommor, har vid hvarje afton haft att glädja sig åt fullt eller nästan fullt hus och det lifligaste bifall.
— S ö d r a teatern.
Det skrattades så kraftigt och hjärtligt där uppe på Mosebackehöjden i måndags kväll, att det bör ha gifvit eko öfver half va staden.
Och det ekot skall helt visst locka en ringlande lång ström af teaterbesökare upp genom hisskorgarne de närmaste veckorna.
Hvad som slik kraftig verkan åstadkom var » Den förlorade sonen », en fransk fars af två fransk- franska herrar, en galenskapernas galenskap, som nu öfversattes på det gemytligaste » Söder » - mål af » Södrans » dugande krafter.
Någon specifika- tion är lika obehöflig som ogörlig på en vinkel- hakes knappt tillmätta utrymme.
Alla voro med och alla voro bra.
Men allra bäst var frö- ken Hjorth, när hon dansade sin stora spanska dans i andra akten.
Det tyckte hela publiken och det sade den ifrån, så att gipsen rök från taksparrarne.
Ja, nöjda voro vi, så nöjda till och med att vi på hemvägen lofvade oss själfva att tiga still om den s. k. förpjäsen.
Dock må det vara oss tillåtet att antyda, att den slutar vid pass kloc- kan 8.
— Musikföreningen gaf sin första konsert för säsongen i går torsdag.
Vi kunna af naturliga skäl nu endast nämna, att programmet upptog F. Mendelssohns berömda oratorium » Paulus », och att bland de under professor Nerudas ledning medverkande funnos sådana förmågor som fru Dina Edling, fröken Ester Sidner och hr Salomon Smith.
Till ett närmare omnämnande få vi åter- komma i nästa nummer.
— Fru Dagmar Möller gaf i tisdags åter en af sina omtyckta romansaftnar, denna gång efter ett alltigenom danskt program.
Ej mindre än nio olika tonsättare voro representerade, däri- bland Gade, Heise, Lange-Müller m. fl.
Med fru Möllers särdeles framstående egenskaper som romanssångerska — i denna bransch står hon otvifvelaktigt främst hos oss - var det gif- vet, att de sinsemellan så olikartade sångerna skulle komma till sin fulla rätt.
Den friska och varma stämman, hvars höjdtoner äro något tun- na, stödes af ett klart och korrekt textuttal, en intelligent uppfattning och ett alltigenom konst- närligt utförande, hvadan framgången på förhand är alldeles gifven.
Bland sånger, som särskildt tycktes slå an, torde böra nämnas Heises » Lille Karen », Gades » Farvel lille Grete! » samt Lange- Müllers » På fjeldet » och » Alverden er syg ».
Vär- defullt biträde lämnades af hr Oskar Lejdström, som metl vanlig omvårdnad och vid god disposi- tion utförde ett par sånger och tillsammans med soarégifvarinnan en duett » Sommerfuglefangst » af Steenborg.
Ackompagnemanget sköttes hela aftonen på det förträffligaste sätt af hr Wilhelm Stenhammar.
Publiken var ganska talrik, men märkvärdigt nog ej fulltalig.
Kungl.
operan.
t Filharmoniska s ä l l s k a p e t ämnar under inneva- rande musikår gifva tre abonnementskonserter under ledning af sin dirigent hr Vilhelm Sten- hammar.
Programmet till första konserten, hvil ken skall äga rum inom fem veckor, är samman- satt af V. Stenhammars invigningskantat till årets Stockholmsutställning, Joh.
Brahms här hittills okända Bhapsodie ur Göthes » Ilarzreise » (för altsolo, manskör och orkester), Spinnvisan och Balladen (för fruutimmerskör, sopransolo och orkester) ur B. Wagners » Flygande Holländaren » samt orkesterstycken och solosång.
R o m a n a r k e t f ö r v e c k a n måste på grund af detta nummers stora om- fattning uteslutas, och medfölja i stället t v å romanark i nästa vecka.
Ju velerare K.
A N D E R S 1 Jakofostorg- 1.
O N Gn 355 septembersaga.
Af Mari Mihi.
^ J e n däfna, » lånlösa höstkvällen hade skrämt inom hus alla badgäster, som ännu dröjt sig kvar på Saltskär, hade drifvit dem in i sina gistna, oeldade korthus, där cle sutto och kurade i skumrasket omkring tebrickan, under det her- rarne med dvalna händer ordnade de tjugusex papperslapparne på femtioälfva olika vis för att få en kvistig vira bedrifbar, innan de med en hopplös axelryckning, följd af en hädelse åt lyckan, slängde dem i bordet och satte beten.
Strandpromenadens långa länga, döpt, jag vet ej hvarför, till Den smala vägen, tycktes ändt- ligen börja uppbära sin trånga titel.
Trist och enslig låg den där, trumpet bidande öfvergifven- heten; dess djupa, regnbundna flygsand förrådde ej mera något namn, vårdslöst tecknadt med parasollspetsen af en sysslolös, behandskad hand, präglades ej som förr af tenniskängornas rutade gummisulor.
Men då och då singlade sakta ett vissnadt, frostbitet kastanjeblad ned till dem, som fallit förut, småningom samlades de därnere att skrumpna, multna och förintas, de fordom lyck- liga, som skälft af fröjd, af minutens jublande fröjd vid vindens svala, flyktiga kyss.
Villa Vestra, Saltskärs stoltaste sommarpa- lats, bjöd dock i sorglös dristighet nordens kulna, skumögda september spetsen, där den låg och tindrade likt en exotiskt ' brokig japanesisk pap- perslykta i en syrénberså.
Från de öppnade fönstren vällde i vida vågor ett stort, varmt ljus- sken, hvars skilda reflexer mot det vindlösa hafvets kvällsömniga dyningar togo sig ut som slingrande, trollguldskimrande spiraler, de där långsamt och beständigt tycktes borra sig ned i det svarta, blanka djupet.
Ett tjogtal väl klädda, leende och världsvana män och kvinnor sade hvarandra små älskvärda elakheter på ett stilla och fridfullt, kanske litet vårdslöst sätt i den rymligt tilltagna salongen, hvars fadda karaktär af tillfällighetsbostad skick- ligt maskerades af en massa moderna, praktiska och stillösa möbler jämte hvarjehanda grann- låtsgrejor från alla fyra väderstrecken, en sam- mangyttring, hvari särskildt yngre fruar älska att gifva gestalt åt förlofningstidens skiftande funderingar på det blifvande hemmet, och som förvandlar det, hvilket annars så att säga skulle stöta i möbelmagasin till det trefligaste tillhåll man någonsin kan drömma sig.
Jag har ofta tänkt, att om någon fjärrskå- dande » modern aand » ville stänga till ett dylikt rum och bryta axet af nyckeln samt lagligen förordna, att det ej finge öppnas på ett par hundra år, skulle det framställa en vida mera helgjuten bild af vår tid samt det i mångt och mycket konstiga och beaktansvärda och fina och idiotiska däri, än hvad ett dussin senfödde forn- tidsforskare kunna rå med, de där en gång skola slå sig ned och med tillhjälp af de kul- turhistoriska samlingarnas årtullar och urvisare arbeta sig skalliga för att fröjda en häpen värld med skildringen af, huru du och jag egentligen hade det i nådens år 1897.
Detta är en tanke, som fördelaktigt skiljer sig från de flesta andra därutinnan, att den måhända vore värd hand- lingens äreskrud.
Saltskär hade från begynnelsen varit ett skäligen anspråkslöst samhälle, som låg och sof borta i en afkrok, där Bohusläns kala klippor halka ned i Kattegatt, en bortskymd plats i lä om stora stråkvägen, där man badade och seg- lade, skvallrade och friade på ett mildt och öf- verseende sätt, som hade föga gemensamt med yrkesbadorternas skandalhunger och toalettom- byten.
Så hade det varit, och så vore det väl än, om inte Lizzie Wahren råkat dödligt stöta sig med de öfriga direktionsmedlemmarna i Marstrand och likt Aeneas kuskat i väg att eröfra sig ett nytt rike.
Hon hade hört Saltskär omtalas såsom en slags halfvild näjd, och som det äfventyrliga alltid haft sin dragningskraft, for hon dit med sin kammarjungfru, sina pudlar, sin Fritz, sina nitton koffertar och sin dotter.
Ortens stillsamma, beskedliga societet verkade för mycket kalikå; endast ett fåtal däraf be- fanns tillräckligt märkvärdigt att slippa in i Villa Vestra, men till förstärkning lät hon i dussintal sina vera-violettadoftande biljetter med de ut- dragna, svårlästa bokstäfverna löpa riket rundt med upprop till sina vintervänner att hjälpa henne slå ihjäl eremitstämningen på Saltskär och att göra platsen på modet.
Bingar, Broscher, Armband; Kedj e armband, Bref besvaras Kedjor, Nålar, omgående Så kommo Brandlings dit med Berndt Bergk och Tarras Ulff jämte en del älskvärda och väl- uppfostrade dagdrifvare, som jagat på Vallo ett par veckor mot sensommaren, så att sedan ytterligare ett slags pensioneradt, preussiskt Gud-vet-hvad-Bath samt en gammal siratlig mrs Leighton med fyra långa, slanka, evigt rod- nande döttrar blifvit indragna i cirkeln, fick Lizzie Wahren slutligen ihop ett litet elithof, som hon styrde med den samlade erfarenheten af ett obestämdt antal säsonger.
Många människor undrade och undra för- modligen ännu, om fru Wahren någonsin haft hvad man kallar tråkigt, om hon lefvat hvardags- människans gråa lif en enda dag af sin fladdrande lyxtillvaro.
Att spåra det i hennes drag hade aldrig gått för sig, och inte var det stort värdt att komma med några enfaldiga funderingar, om hon sörjt sin dotters fader, ty Hack Wahren hade hunnit ställa till med så mycket krångel och vidlyftigheter under den korta tid, som blef hans, att då han för evigt lade ihop sina spotska ögon efter sin sista filet å la Wahrendorff, fanns det inte en lefvande själ, som önskade honom tillbaka till denna jordiska skröpligheten.
Med sin af sporttermer och slangord myll- rande, på de mest oväntade uppslag bjudande konversation, med sin ypperligt eleganta, orm- likt smidiga figur, iförd en toalett, hvilken mera stämde med hennes utseende än ålder, föreföll hon baron Brandling föga olik den stolta, strå- lande flicka, som satte hans äfventyrarehjärta i brand i midten på 70-talet, då han tog sina första fjät på politikens vingliga, försåtliga stråt.
Flott karl för resten, Erland Brandling, och den ende man i världen, till hvilken Lizzie Wahren tvingats se upp; alla de andra hade endast sett upp till henne.
Han lefde midt uppe i striden, stod där rak och förbindlig med sin orubbliga tro på lyckan i politikens och konjunk- turernas svindlande hvirfvel, rastlöst kämpande för.
sitt långsamt vikande partis bestånd och sin ställnings hållbarhet med ett lejonmod, som förde tanken långt tillbaka, bort till renässan- sens storsvenske hjältar, hvars direkte ättling han var.
Då och då lyckades han fördelaktigt afyttra en skog eller löpte någon af hans hästar sig till ett pris, hvilket skänkte både ägaren och djuret en smula andrum.
Han hade en fenome- nal förmåga att jonglera med sina affärer, att med yrkesspelarens fatalistiska kallblodighet se den mest kritiska situation i hvitögat; han skulle gjort sig ett namn som finansminister i Portugal, ehuru det torde vara osäkert, om han skulle antagit en kallelse därtill.
Dottern var i allo fadern lik, en duktig, ostyrig tös, ett världens barn, en ärkesnobb med armar och ben, som slängde åt alla tänkbara håll, men alltid med en viss grace, fullflugen i alla sorters onyttiga talanger samt hjälplöst okunnig om till och med begreppet huslighet.
Med sitt ötver öronen nedkammade, rika, burriga hår, gult som korset i Sveriges fana och fritt från svenskornas ledsamma nationallyte att för- tunnas vid tinningarna, med sin högblå, dristiga blick påminde långa Mari Ann närmast om en vacker, äfventyrslysten page från drottning Kerstins glada hof.
Sedan hon till banjo sjungit några af Yvette Guilberts och Cissie Lofthus ' visor, med öfver- dådig lefnadslust ackompagnerade af hennes från allt slags pryderi kemiskt rena fölungs- fasoner, hvilket allt drifvit purpurn högre på de fyra misserna Leightons mjälla, anglosachsiska persikokinder, strök hon omkring en stund bland sällskapet, lotsande sig fram mellan atenienner och konsolbord, urnor och blomstergrupper med samma säkerhet som ett skalligt boulevardlejon på Pavillon d ' Armenonville, muntert pladdrande en hel hoper, som alldeles lika gärna kunnat förbli osagdt, tills hon hamnade bredvid honom, som en gång varit hennes skolflickskärleks blå- aste dröm.
Hans granne vid supén hade nyss dragis sig tillbaka för att intaga sina järnpiller, och nu satt han där vårdslöst tillbakakastad i en emma med blicken ännu dröjande vid den dörr, hvarigenom Märta Wahren försvunnit.
Nej, det var inte mycket kvar af det, som gjort Berndt Bergk till » den vackraste karlen på sin tid ».
Det glesa håret hade ljusnat starkt vid tinningarna, den skarpa gåsfoten vid ögon- vinkeln samt de bruna, ovaxadt nedhängande mustascherna gåfvo något trött och utslitet åt den högdragna, härjade profilen.
» Har du några cigaretter på dig?
— Jaså, tack!
Murattis, nåja di går ju an.
Märkvärdigt, att du aldrig fått smak på Fennia.
— Isch, hvad tror du det bekomme] - mig, om gumman Leigh- Silfverarbeten, Bordsilfver.
M o d e r n a s t!
S o l i d a s t!
Billigast!
IDUN 350 H (B: Ti s » H J » rf- &amp; ton ser härsken ut, när jag bolmar på ett litet tag.
Den svarta boken säger — har du hört att jag döpt la chronique scandaleuse till det; man bör ju vara fosterländsk, det ligger i luften p r — nåja, den påstår, att gumman näppeligen gifvit upphof åt fyrväpplingen samt att de inte heller äro systrar, utan att hon är en ljuf för- ening af duenna, hårfrisörska och maskös, och att de om vintrarne uppträda på The Empire under namn af The Four Poppies, omoraliskt sprattlande med benen och sjungande Down the Leicester Square med mera dylikt.
Jo, så ' na bekanta har man.
Hvad tycks om det? » » Nå än se ' n, hvad bekommer det oss.
Men vet du, Mari Ann, jag tycker inte om, att du är så där begifven på nikotin.
Det kan då aldrig vara nyttigt för fruntimmer.
Jag kände en ung — » » Fägnar mig obeskrifligt, att du värdigas in- tressera dig för mitt enkla välbefinnande, » kom det ur ett rökmoln, som kunnat döda en bikupa.
Därpå en oktav lägre: » Nå, har du letat upp några nya fullkomligheter hos prinsessan?
Såg just, att du fått språklådan på vid gafvel under supén — hon gaf dig ju till och med ett slag med solfjädern, ett sådant där som Beezké bru- kar få af Emma Calvé i Carmen.
Hade aldrig tänkt, att Märta kunde gå så långt i likhet med oss andra svaga, syndiga människor. » » Men, mitt älskade barn, tror du inte som jag, att vi sysselsätta oss litet för mycket med fröken Wahren.
Det bästa vi kunna göra vore nog att lämna henne fullkomligt i fred.
Hon är så ömtålig, så främmande för oss andra som möjligt är. » Mari Ann satt tyst en half minut, hvarunder hon hann rikta den tätnande atmosfären med ett halft dussin formfulländade rökringar.
Så slängde hon bort den slutade cigaretten, stal med klassiskt lugn en ny ur Berndt Bergks ficka, tände och äskade betänksamt af mot näsan af en lustigt grinande terra-cottasatyr.
» Jag vet inte, hvad jag egentligen skulle vilja ge till för att hon skulle bli riktigt lycklig, riktigt gränslöst lycklig.
Inte på det där lätt- vindiga viset som du och jag med hästar och hundar och middagar och baler och uppsluppna 3 Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
Se dig omkring en solig sommar- dag, Och märk hur jorden i sin fägring prålar; Du ser att hvarje växt har sitt be- hag, Och allas prakt gemensamt jorden målar.
Du ser ock mig, en af de fagras skara, Som tacksamt pryder jordens rika barm, Där jag ju får med roten fästad vara Och suga kylig must när sol brann varm.
Där får jag stå när vintermolnen snöga, När kronan bleknar uti rimmig glans; Och jag ej väcktes mer af solens öga, Om icke lifvets kraft i jorden fanns.
Väl lyfter jag min krona högt mot ljuset, Men ej i stolthet.
Veka slöjans prakt I ödmjuk skönhet sänker jag mot gruset; » En brud uti naturen », har man sagt.
Du vet nog hvem jag är, fast jag ej säger, Hur många runor jag i namnet äger.
En vårens speleman med munter tunga.
En nordisk släktinge som ej kan sjunga.
Kaffe 1897 nachspiel, utan att hela hennes lif skulle bli så där, visste han, att det ännu fanns ett oskrifvet där änglaljuft som hon själf.
Men jag fruktar, blad i hans.
lif och att detta blad skulle bli mycket bittert att stafva sig igenom.
att det aldrig kommer att bli så. » Hon var så olik de andra flickorna, de bul- Berndt Bergk rynkade ögonbrynen.
Det var lersamma, klarvakna ungdomarna, som sportade just hvad han själf tänkte.
» Har du märkt, att sådana där som hon, de och pratade tok och buro sig åt så lång dagen passa inte alls för denna världen.
Vindarne var och ett drygt stycke på kvällkröken.
De äro för hårda för dem eller hvad det nu är.
hade näbbar och klor att klösa sig fram med, Skulle hon älska, utan att finna genkärlek, blefve de voro tränade för den tid de lef de i, nysilf- det hennes död, Berndt.
Men jag tror knappt, veråldern, de läste tidningarna och låtsades följa Deras tankar gingo när- att hon någonsin har funderat på det där.
Hon med i kvinnofrågan.
är ett helgon; inte en så ' n där Nitouche inte, mast till en våning vid Strandvägen, en resa utan ett riktigt veritabelt ett så när som på till Paris eller ett juvelarmband från Möllenborg.
glorian och den där grufligt själfbelåtna, snörpta Hennes barndom hade varit ensam och glädje- minen, med hvilken de bruka vara behäftade lös, och lifvet går ju oftast på den låt, hvartill på kyrkomålningar.
Nå, vi sutto och sprakade i barndomen stämt tonen.
Tidigt änka, hade mo- går kväll till sent på natten.
Inte säger hon dern kastat vården om Märta på en betald då stort mycket, men man kommer så rysligt guvernant, icke en hjartegod, tungfotad fräulein bra öfverens med henne i alla fall.
Hvad hon eller en sentimental, frikyrklig miss med guld- måtte ha varit förskräckligt ensam, stackars liten.
bågade glasögon och ett vemodigt minne af ho- Modern har bestämdt lämnat henne alldeles för nom hon en gång älskade, men aldrig fick, utan mycket åt sig själf.
Hur är det, kände du fru en af dessa hysteriska, hjärtlösa bonnes, som Wahren förut? » draga jorden rundt med sin brokiga trasgrann- låt och sin kroniska okunnighet.
(Forts.) » Ja, vi voro bekanta. » » Äfven innan hon blef gift? » • » Äfven innan hon blef gift, » ekade han.
Mari Ann gjorde sig inte mödan maskera en gäspning.
» Nej, i kväll är du då katten så trist, gamle gosse, eller också vill du ned till herrarne i spelrummet.
Nåja, frid vare med dig då!
Jag skall gå och tala med professorskan Bibe om följer med detta nummer den utförligt speci- själavandringen — hon påstår, att man får vara ficerade priskurant, som den framstående af nöjd, om man inte rent af blir åkarekamp.
våra läsarinnor välkända firman tid efter an- Måtte inte ha stora förväntningar på framtiden, nan plägar offentliggöra genom Idun.
stackars människa. » ' • Berndt Bergk nickade och försvann nedåt.
Men kortlapparna lockade honom ej denna afton, utan han gick ned i stallet, sadlade och red ut öfver de backiga, steniga landsvägarne, som Våra landshöfdingsfruar.
V. (Med porträtt af Julie slingra sig fram mellan Bohusläns kala klippor.
Björkman, f. Sandströmer, Elisabeth Hederstierna, f. Eckhoff, Det var hans vanliga medel, då de tunga tan- och Louise Ryding, f. af Petersens.)
— Gossar och skjut- vapen; af Ellen Bergström.
— Kvinnofrågan i Paris; bref karne kommo.
till Idun från Esse — » Postkvinnor »; några interiörer De hade aldrig sett hvarandra, Märta Wahren ur lifvet inom disken på ett postkontor.
För Idun af Adam, Lux.
(Forts. o.
slut.)
— I tjänarinnefrågan; två inlägg af och han, förrän nu på Saltskär och skulle aldrig S. och Fanny Chrysander.
— Ur notisboken. — Teater se hvarandra vidare.
Men första dagen han E. och musik.
— Én septembersaga; af Mari Mihi.
— Tids- kom dit och fann henne med modern före sig fördrif.
Nämn sedan släktets kung för ord- nings skull.
Hvarpå du beder så förtröstansfull Att uti skaparns — vara för be- ständigt.
Ett namn på nyttigt djur som är eländigt.
Hvad som kan tränga sig rakt på ens näsa, Men dock omöjligt är ta ' fatt och snäsa.
Hvad bonden lofvande utsikter gif- ver, Om blott den är (?)
— det säg.
Hvad skörden blifver.
Ett farligt djur som sofver särskildt mycke.
Utaf en fyrkant nämn ett litet stycke.
Se furan uti skog, hur växer den?
Hvar gifs på berget bästa utsikten?
Hvad vore skönt, om när dit upp du hunne, Du en på klippan oförmodadt funne?
Hvad du har varit eller kanske är, Det vållar dig båd fröjder och be- svär?
Ett gift som du får se ibland i kö- ket, Därför gnid kopparn blank i vinter- stöket!
Farväl go ' vänner nu, tills nästa gång, Jag krånglar till en lika gåtfull sång.
Amalia.
Förvandlingsgåta.
Not, bry, lat, arm, ärna, rad.
Hvart och ett af de of vanstående orden skall genom förändring af en bokstaf förvandlas till ett annat ord.
Äro de rätta orden funna, så bilda de vid förändringen borttagna bok- stäfverna namnet på ett finskt land- skap och de i deras ställe använda namnet på en svensk järnvägsstation.
— sel.
patentrostadt och konserveradt i enl. med Professor Liebigs metod, bvarigenom det står sig i flere månader, i fina blandningar: J a v a, M o c k a, P l a n t a g e m. fl.
Fabriksbod 9 B i b l i o t e k s g a t a n, Sthlm.
Från Percy F. Luck &amp; C:o Handelsaktiebolag Innehållsförteckning.
Stafvelsegåta.
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 X X X X X X X X X X X Äro orden rätt funna bilda bokstäfverna i de med kors markerade rutorna ett ordspråk.
Stafveiserna äro: ir, ru, or, i, i, i, be, st, ån, t, t, ce, od, op, boh ma, si, b, 1, 1, le, ger, n, er, äs, den, h, na, c, n, r, p, ne.
De elfva orden äro: 1) land i Asien, 2) fruntimmersnamn, 3) tygsort, 4) historisk ort, 5) till fartyg hörande, 6) kommandoord, 7) en skön troll- kvinna, 8) lärarinna, 9) sinnesrörelse, 10) fyrfoting, 11) ädelsten.
E. O. N.
1, 2, 5 = mått, 1, 14, 1 = adjektiv.
Äro orden rätt lästa, bilda deras slutbokstäfver, rätt ordnade, en yr- kestitel.
Moster Lisa.
Radiegåta.
Lösningar.
Orden beteckna: 1, 2, 3 = violist, 1, 4, 5 = mansnamn, 1, 6, 7 = räkneord, 1, 8, 9 = benämnes aldrig en gosse, 1, 10, 11 = räkneord, 1, 3, 12 = på festen, 1, 2, 10 = bra att ha, ' £2 \ 1, 13, 3 = värdepapper, 1, 7, 10 = i sorg, 1, 10, 14 = till bordet, OrdspråksaHtmogryfen; » Bättre tiga än illa tala »; 1) Tabor, 2) bräde, 3) Sätra, 4) meter, 5) Marta, 6) Skene, 7) råtta, 8) Smith, 9) ego, 10) jag, 11) räf, 12) snö, 13) Fritz, 14) balja, 15i kolos, 16) Klara, 17) Anton, 18) Skara, 19) Halland, 20) paraply.
Charaden: Skorsten.
Kvadratgätan; 1) aster, 2) Sture, 3) Tu- nis, 4) Erika, 5) resan.
Länkgåtan: Lekamen; lek-ek-eka-kam- amen-men-en.
&lt; analyserade af D.r Setter- berg och Ingeniör Landin.
kaffet Jumiogent, välsmakande, sundt, närande och billigt.
Begär hos er närmaste handl.
K r o n k a f f e och U t s t ä l l n i n g s k a f T e.
yl Förädlade Gör Kaffetillsatser,
