# ID: svediakorp-per1153
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1897
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,295
# sentences: 576
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Iduns N; r 43 (514) Prenumerationspris pr år: Idun ensam _ kr.
Iduns Modet., fjortondagsuppl.
j Iduns Modet., månadsuppl » Barn^arderoben „ » Fredagen den 29 oktober 1897.
5 5 3 3 Byrå: Klara södra kyrkog.
16, 1 tr. Öppen kl. 10 — 5.
Allm.
telef.
61 47.
Riksfelef.
1046.
Redaktör och L ' tgifVare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Redaktionssekr.
: J Nordling.
Tryckeri Aktiebolag.
10:de årg.
Utgifningstid: h v a r j e fredag.
Annonspris: 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
Lösnummerpris 15 öre (lösn:r endast för kompletteringar.)
Utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
t Sofie L u n d s t r ö m, £ född Malmberg.
n vacker höstafton, då den underbara stillhet, som särskildt utmärker denna årstid, tryckt sin stämpel på den omgif- vande naturen, sjöngo kyrkklockorna i Östermalm sin vemodiga afskedssang vid en öppen graf ute på Nya kyrkogården.
Där gömdes då stoftet af en kvin- na, som lämnat ljusa spår i efter sig i sanden, och hvars minne länge skall fortlefva i välsignelse.
Sofie Malmberg var född i Jönköping den 3:dje oktober 1830.
Fadern var rådman och ägde ett garfveri i sta- den, men dog tidigt och vi- stades dessutom långa tider såsom riksdagsman i Stock- holm, hvarför den lilla dot- tern hade föga minne af ho- nom.
Hon var den yngsta af flere syskon, af hvilka dock de flesta dogo vid unga år.
Lilla Sofie var också de första åren mycket klen, men sedan modern som änka köpt en liten landtegendom nära Jönköping och barnet fick uppväxa i det friska landt- lifvet, blef hon en hurtig och duktig flicka med en frisk själ i en frisk kropp.
Ett litet drag från hennes barndom, som visar hän mot den själfbehärskning och det tålamod vid fysiska smärtor, som senare i lifvet blef ett utmärkande drag hos henne, må här inrymmas.
En dag, när tvätten ströks in, bad den lilla sexåringen att få stryka sina dockkläder.
» D u är för liten, du kan bränna dig, » svarades henne.
Men den lillas själfkänsla var väckt och hon ville visa att hon kunde.
Rätt som det var, kunde dock den lilla handen ej styra, utan det brännheta järnet rände upp på armen.
Icke ett rop af smärta undföll dock den lilla, som ener- giskt bet tillsammans tänder- na för att kväfva det.
Hon drog ner den uppkaflade kläd- ningsärmen för att dölja brännsåret och fortsatte att stryka, som om ingenting händt.
Efter en stund blef dock svedan för svår och hon klef upp i en soffa, blek och tyst, och där satt hon stum timme efter timme, tills det blef sängdags.
När då skö- terskan skulle draga af kläd- ningen följde en del af skin- net på armen med, men äf- ven detta fördrog hon utan klagan, fastän hon svimmade af smärta.
Äfven hennes mor var af denna härdiga typ, som bär smärtan inom sig, utan att tynga andra därmed, och dess- • utom har kraft att bära äfven andras bördor.
Hon dog i kolera 1857.
Under en kraftig, klok och praktisk mors ledning växte sålunda den unga dottern upp, väl kunnig i kvinnliga arbeten och sysslor, mycket olika dem nutidens unga flic- kor få lära.
Hennes skol- kunskaper voro af den tidens anspråkslösa art, men hennes klara intelligens hjälpte hen- ne att småningom under lifvets gång fylla luckorna,
IDUN 342 1897 Grafven är trång; allt lefvande där dock samlas till frihet; Men vår rymliga jord kan icke rymma en fri.
Vitalis.
och säkert var det ingen af vår tids högt bildade män och kvinnor, i en senare tid hörande till hennes umgängeskrets i huf- vudstaden, som någonsin fann henne okun- nig eller trång i sin uppfattning.
Tvärt- om voro de mycket intresserade af hennes sakkunniga samtal, hvarunder hon ådaga- lade en öfverraskande insikt och klart om- döme i frågor af de mest olikartade slag, dock helst praktiska.
Vid 17 års ålder sammanträffade Sofie Malmberg första gången med sin blifvande make, Carl Lundström, som tillsammans m e d sin broder, den märklige industriman- nen Johan Lundström, då nyligen grundat Jönköpings världsbekanta tändsticksfabrik.
Det gick, som det står i romanerna: » Han friade, fick ja, och så fingo de hvarandra och lef de lyckliga till sina dagars ända. » Men bakom dessa hvardagliga ord låg för henne ett helt människolifs utveckling i plikttrohet, ett hjärtats vidgande midt i lyckans och medgangens solsken till att i allt större omfång och i allt mera nitisk kärlek omfatta den stora syskonringen af lidande medmänniskor.
De unga makarne flyttade in i ett litet enkelt hem vid Vetterns strand strax utan- för Jönköpings västra stadsdel.
De började så anspråklöst med en bestämd föresats att rätta munnen efter matsäcken, och arbe- tade på hvar sitt område med oförtruten flit och ospard möda.
Den unga hustrun var i sanning en » hjälp » för sin man, icke blott såsom klok rådgifvare vid hans större företag, utan äfven såsom arbetande m e d - hjälpare i små anspråklösa affärer, som han vid sidan af fabriksrörelsen idkade de första åren.
Så t. ex. var hon o m höstarne uppe hvar morgon före kl. 4 för att uppköpa och uppmäta de stora kvantiteter lingon, som hennes man sedan med god avance utskeppade till England.
Munter och mor- gonfrisk stod hon där på sin post, visande sin man att hon njöt af hans förtroende och förstod arbetets heder.
Och det lilla hemmet förkofrades och byggdes till, fick blomsterrum och veranda, bibliotek och små konstverk.
Och de unga makarne gladdes åt hvar liten sak, som de visste att de hade gemensamt, vällyckadt arbete att tacka för.
Det låg något så starkt och stödjande redan i den unga kvinnans väsen, att hen- nes make kände, det han kunde vända sig i allt till henne och finna förståelse och råd såsom hos ingen annan.
Deras inbör- des förhållande var sådant, som håller fär- gen lifvet igenom och ej försvinner som en ungdomsillusion.
Vid tillfällen då be- kymmer och oro i en eller annan form up- penbarade sig, stod hon stark och till det yttre lugn och förtröstansfull.
De strider hon kunde ha att utkämpa inom sig, visste hennes omgifning ej o m; dem ville hon ensam bära.
Det låg något af romarinna hos henne, en behärskad och bärkraftig na- tur, fri från vår tids kräfta — njutnings- lystnaden.
År 1863 lämnade hennes man sin fa- briksverksamhet i Jönköping och flyttade till Stockholm, där han öfvertagit disponent- skåpet för dåvarande Karlsviks aktiebolags styrelse.
Denna flyttning från den krets och de förhållanden, hvari Sofie Lundström hittills lefvat, kostade mycket på henne, men hon talade under tiden ej härom, först långt senare yttrade hon till en vän med afseende härpå: » Jag undvek att sätta mig ned och grubbla, aktade mig att vårda och omhulda min saknad efter allt hvad jag lämnat.
Må vi komma ihåg att aldrig klema med våra större eller mindre be- kymmer, utan i stället tacka Gud för allt det goda vi fått och så friskna till i ar- betet.
» Hennes klokhet och duglighet hade gjort henne tidigt bemärkt, hvarför hon ofta an- modades att deltaga i allehanda yttre väl- görenhet.
När koleraepidemien rasade i Jönköping 1853, var hon en af de modiga kvinnor, som icke drogo i betänkande att besöka fattiga hem, tillse snyggheten där och ordna för de sjukes skötsel, hvarvid det sjukhus, som bröderna Lundström u n - der farsoten inrättat för tändsticksfabrikens arbetare, naturligtvis särskildt intresserade henne.
När sedan » Skyddsföreningens små- barnsskola » inrättades i Jönköping, invaldes hon genast till styrelseledamot och kvarstod såsom en verksam sådan till sin flyttning till hufvudstaden.
I det nya samhälle hon nu kom att till- höra verkade hon ock såsom nitisk skydds- fru i Kungsholms församling under en lång följd af år.
På äldre dagar drog hon sig emellertid undan den yttre verksamheten, och hennes deltagande i en mängd välgö- renhetsbazarer begränsades till en frikostig köpares: hvad ingen annan ville ha, köpte hon till högsta pris, alltid solig och förnöjd, såsom om hon fört hem det bästa.
Sin största insats i välgörenhetens tjänst gjorde hon dock i det tysta med en aldrig svikande trohet.
Allt som välståndet under årens lopp växte och med tiden öfvergick till en afsevärd förmögenhet, kom hon i allt rikare tillfälle att dela med sig af sitt öfverflöd.
Huru upptagen hon än kunde vara, hade hon alltid tid att själf emot- taga de hjälpsökande och skänka dem trö- sten af sitt deltagande, då hon lyssnade till deras bekymmer och med verkligt in- tresse gick in i deras svårigheter, följande skaldens gyllne uppmaning: » Tryck själf va den valkiga handen, Ej blott en penning i den. » Hon hörde till de få, som förstå rikedo- mens stora ansvar och mottaga den som en Guds gåfva, icke för att uppamma vår njutningslystnad, utan för att gagna våra medmänniskor, och icke många af dem, som lefvat i rikedomens frestelser, torde ha gått så flärdfria och oberörda däraf som hon.
I sin ungdom hade hon väl, som de flesta af sitt kön, varit road af smycken och prydnader, och då hennes man fick råd att skänka henne ett och annat juvelsmycke, gladde det henne barnsligt, men sedan hon lärt sig se lifvet i högre ljus, afböjde hon alla sådana gåfvor.
» Numera skulle de bara glittra för mig som de fattigas tårar, » sade hon.
» Den summa de skulle kosta vill jag hellre förvandla till glädje för de glädjelösa. » För sina tmderhafvande på de egendo- mar, som tid efter annan inköptes af hen- nes man, var hon en mor.
I alla sina bekymmer gingo de till henne.
Ä n var det ett par orkeslösa gamla, som hon beredde en sorgfri ålderdom, än var det en ung flicka, hvars undervisning i en hushållsskola hon bekostade för att sedan skaffa henne en god plats, där hon blef en präktig tjä- narinna.
Åter en annan gång var det en sjuk torparhustru, som behöfde läkarvård och underhåll.
Själf vandrade hon omkring i stugorna medförande medicin åt de sjuka, stärkande soppor åt konvalescenterna, goda råd åt en hvar och deltagande i allas sorg eller glädje.
Då hon fann, huru dyrt hennes under- hafvande betalte sina klädesplagg i staden, köpte hon själf upp stora förråd af väfna- der och lät dem sedan efter behof öfver- taga af henne sina små partier till inköps- pris och på afbetalning, glad att sålunda äfven kunna bespara dem stadsresan med dess särskilda frestelser.
Gärna hade hon gifvit dem dessa förnödenheter, men hon ville stärka och icke slappa deras själfkänsla, och därför ordnade hon på samma gång så klokt och kärleksfullt för dem.
Vid jularne fingo alla underhafvande på de olika egendomarne både i närheten af Stockholm och långt bort i landsorten, jul- klappar, som hon själf uppköpte och ord- nade, dels matvaror och klädespersedlar åt de äldre, dels leksaker och nämnarn åt de små.
Dagen före julafton for hon ut till sitt kära Antuna, den egendom, där hon under många år hade sitt sommarhem, och där var det hennes stora glädje att per- sonligen utdela sina gåfvor.
När hon åter- vände från denna färd, såg man den inne- boende julfröjden tindra ur hennes ögon, under det hon yttrade: » Nu har jag haft min jul. » Denna glädje att gifva och att offra sig, slog liksom ut i blomning efter en närgående sorg, som midt under de soliga dagarne i hemmet drabbat henne.
Från den stunden fick ljuset af Guds kärlek allt rikare ström- ma in öfver henne.
Men det gick så stilla, så utan ord och åthäfvor, att blott de, som stodo henne närmast, visste att hon likt den törstande hjorten ropade efter vatten och länge blott droppvis mottog det flöde, som porlar fram från lifskällan.
Icke hvad hon kunnat göra för andra, utan hvad en annan gjort för henne, gaf henne den ro hon sökte.
Det led emellertid mot slutet af detta lif i verksamhet och kärlek.
Sedan måuga år hade hon lidit af oroväckande sjukdoms- symptomer, men burit sina tidtals mycket svåra plågor så tyst och tåligt, att ingen mer än hennes närmaste visste därom.
Hon hörde ej till dem som älska att tala om sig själfva och sina krämpor.
Det var lä- rorikt att se, hur hon bar sin sjuklighet med gladt mod, hur de friska gingo till henne, den lidande, för att hämta råd och kraft i sina svårigheter, hur det alltid var sol kring sjukbädden, och hur hon använde
1897 hvarje period af skenbar förbättring till fördubblad kärlekstjänst åt nödställda likar.
Men nu var hennes kraft slut, och i medlet af juli detta år nedlades hon på sjuksän- gen, ett rof för så våldsamma smärtor, att det blef tydligt för alla, att det var dödens förstörelseverk, som pågick.
Under det krafterna sjönko dag efter dag och plågorna marterade henne, låg hon dock stilla och ljuflig med ett vänligt ord åt alla, hänty- dande på att hon förstod det hennes lef- nadsdagar voro räknade.
En operation an- sågs slutligen af läkare nödvändig såsom sista försöket att rädda lifvet.
Då detta meddelades henne, svarade hon lugnt: » Jag lägger mitt lif i Guds händer. » Utan klagan och bäfvan inför den redan dagen därpå stundande operationen, till- bragte hon stilla undergifven den sista nat- ten i sitt kära sommarhem för att redan nästa morgon förflyttas till Sofiahemmet.
Det var en gripande färd bort från allt, som var henne kärt, medan i stugorna rundt omkring på ägorna fälldes heta tårar.
Det var j u deras goda moder, som fördes bort från dem.
Operationen medförde ej det önskade re- sultatet, och efter ännu några dagars svåra lidanden slutade fru Sofie Lundström den 13 augusti sitt välsignelserika lif.
Under sin hälsas dagar plägade hon stun- dom inom den förtroliga kretsen kalla sig » Beata Hvardagslag », därför att hennes lif mest förflöt i praktiskt ordnande verksam- het.
Men hvar och en, som kände hen- nes klara intelligens och rika hjärta, vet att sådana naturer höra icke hvardagligheten till.
Säkert är dock, att om sådana kvinnor som hon hörde till det svenska folkets » hvardagslag », vore vårt land ett välsignadt land och våra » tusen hem » förverkligade då sin sköna bestämmelse.
L.
S.
•.
Å t e r g l a n s.
?
ramför mig ett höstligt landskap, af o k t o b e r - sol och i tankarna den kvinna, forgyldt, som sorg Nu är hennes ungdom i sina drag lif med fyllt faren, borta liksom marn men mitt har som- är, hon ä n n u höstens hela s k ö n h e t bär.
Vår i skogen!
doft af Ljufva saga — fågelsång och svärmeri, hägg och bäck, som sjunger, trotsig: Höst i skogen!
Inga sånger, stilla ting liksom stelnadt hjärtblod jag lyser ung är och fri!
vemod, dödt all- — lönnens blad så dunkelrödt.
Men ändå, hur du kan stråla, u n d e r b a r a, gyllne höst, tända minnen ifrån våren i ett stackars bröst!
fattigt I ditt ljus, liksom IDUN förklaradt, 343 stiger hela lifvet årens sorg fram, och till marken, jämte bladen, och Mot den med ett bleka aftonhimlen skam.
tecknar sig då, klar och stänk falla mild, af g u l d från hösten utan s k u g g o r hennes Daniel bild.
Fallström. '
* Öron i vår tid.
et är ett af alla väl kändt faktum, att nervsystemet hos vår tids kulturmän- niska är irriteradt, ömtåligt, sjukt.
Natur- människan, » vilden », vet ej af några ner- ver, hvaraf ju ock hans grymhet såväl som hans egen förmåga att i förvånande grad uthärda kroppssmärta får en förklaring.
I all synnerhet är det den för högtryck gående storstadsinbyggaren af de bildade klasserna, som besväras af sjuka nerver, och sedan nu äfven kvinnan ryckt fram och ställt sig i kulturarméns led, sedan hon jämte mannen arbetar för den ekonomiska utkomsten, också hon.
Till dessa kvinnliga, mer eller mindre hårdt angripna nervpatien- ter ville jag här komma.
Mången gång torde det nog hända, att dessa mellan så till sagandes yttre och inre plikter slitna kvinnor — mellan dem mot samhället direkt, såsom välgörenhet, folk- upplysning m. m., och dem hemmet åläg- ger — eller dessa kvinnor, som jäktas af arbetet för det dagliga brödet, att de, säger jag, önska sig tillbaka i eller åtminstone med en känsla af hvila och välbehag låta tanken dröja vid den lugna tid, hvarom de gamle berätta.
Den tid, mena vi, då man visserligen steg upp kl. 5 om morgo- nen, men fick gå till sängs redan kl. 9 på kvällen, då man i ostörd ro satt i väfstolen eller skötte baket under morgontimmarna och om eftermiddagarna slog sig ned med sitt handarbete vid det med ett par talgljus upplysta salsbordet, där samtliga familje- medlemmar församlades och där skönlitte- rära arbeten i många delar förelästes högt (man hade tid till sådan läsning då); då man fick nöja sig med den salta maten och enformigheten hela långa vintern, men i stället ägde lugnet, sinnesron; då hjärtklapp- ning var något okändt, o m man undan- tager ungmöns känslor, när kornettens sabel hördes skramla i förstugan, och då man lika litet visste af sömnlöshet som sulfonal och morfinspruta.
Men månne väl en nutidskvinna, äfven af de icke mest avancerade, på allvar skulle vilja blifva försatt tillbaka i tiden?
Var det verkligen bättre förr än n u?
Vi tveka ej att därpå svara ett bestämdt nej.
Var man i våra mödrars och mormödrars tid mindre nervös, hade man antagligen till följd af den mindre hygieniska dieten mera magkatarr (magsyra), för att nu ej upp- draga andra jämförelser.
Och börjar man önska sig tillbaia, hvar skall man egentli- gen stanna?
Vid 1830-talet eller vid den obekväma tid, hvarpå vi nyss i » Gamla Stockholm » sett en profbit, eller vid den, då våra förfäder lefde i jordkulor, närde sig med jakt och fiske och klädde sig i djurhudar?
Det sistnämnda vore ju det mest konsekventa.
A h n e j, vi äro nog, den ena med den andra, i grund och botten så glada att lef va i det nittonde århundradets slut, trots tidens uppfordrande till det yttersta af vår kraft, trots sammanträden, möten och enerverande telefonringningar, trots det måhända onatur- ligt forcerade kvinnoarbete, som är rådande.
Men, som sagdt, nervpatienter se- vi rundt omkring oss, o m vi ock äro nog lyckliga att möjligen själfva ej höra till deras tal, och hvar och hur finna boten för dessa?
Ja, den som tillfredsställande kan be- svara den frågan, den är en mänsklighetens välgörare, värdig ett hedersrum bland dess stormän, men ännu är han icke kom- men.
Ä n d å mycket mindre tro vi oss i lycklig besittning af något arcanum mot den tidssjukdom, vi här påpekat, mot denna oreflekterade sinnesoro, denna ljudkänslig- het, denna feberaktighet och otålighet.
Af- sikten med dessa rader var blott att fram- hålla ett och annat, som törhända kunde blifva någon till hjälp och gifva ämne till eftertanke.
En noggrann tidsindelning har ofta och med rätta i Idun nämnts som en viktig faktor i fråga om medhinnande af olikartade plikter och göromål.
Utan att i minsta mån vilja rubba denna förträffliga regel, utan hvilken ingen verkligt gagnande verksamhet är tänk- bar, måste det dock sägas, att den icke alltid och allestädes är fullt genomförbar.
I synnerhet är detta förhållandet inom hemmets värld, på den grund att vi där hafva att göra med lefvande, oberäkneliga människovarelser, som ej vilja finna sig i att gå så säkert som kronometrar.
Vi för- söka nog att draga upp dem och sköta dem så ordentligt som möjligt, men ett, tu, tre ha de små urverken dragit sig, och vi dra- gas med dem ur den uppgjorda ordningen.
Är du därför mor, så vet du, huru oak- tadt det bästa arbetsschema göromålen stun- dom hopa sig så, att du med en gammal känd prästman och andlig skriftställare är färdig.att slå dig för pannan och utbrista: » Oj, o j, o j, hvar skall jag börja och hvar skall jag sluta? » Du känner dig ej situa- tionen vuxen, blir nervös och irriterad och följaktligen mindre duglig till det du har att utföra.
Jag vet därvid intet bättre råd att gifva än detta: lämna så vidt möjligt tanken på det hela och tag dig lugnt en detalj före!
Du kan ändock ej uträtta allt- sammans på en gång, du blott sliter ut dig med tanken på detta myckna, som borde göras, som kanske till och med redan borde vara gjordt.
Tag en timme, en sak i sen- der, ej hela veckans, hela dagens arbete på dina axlar i denna stund!
Det är den bördan du ej rår med, som nöter ut dig i onödan.
Var » ganz bei der Sache », inte till hälften, till två tredjedelar, med en del af hjärnan sysslande med annat.
Du skall då få se, huru härfvan småningom reder ut sig, huru denna först utförda detalj lik- nar den först lösta knuten; den nästa blir lättare och till sist har du lyckats nysta upp det trassliga garnet, som att börja med föreföll dig nära nog omöjligt.
Tiden är verkligen så dryg, så tänjbar.
Den räcker till märkvärdigt mycket, när den användes troget och i lugn.
Betvinga därför ditt sjukliga jäktande, och skona på detta sätt ditt nervsystem!
-
IDUN 3U Orsaken till den myckna oron är nog emellertid äfven att söka djupare än i ner- verna.
Den sitter i hjärtat.
Liksom kvin- nan i socialt hänseende lämnat omyndig- hetsåldern, barnaåldern så att säga, och härigenom fått sig ökadt arbete, ökade plik- ter pålagda, plikter dem mannen förr en- sam bar, har hon äfven öfvergifvit det barnsliga förhållandet till Gud.
Hon inta- ger ej längre i religiöst afseende barnets ståndpunkt.
Hon hänger sig åt spekulatio- ner och tror ej på Fadern i himmelen, som styr hennes lefnadsöden.
Hon beder e j, hon har förlorat fäste och » di if ves hit och dit af vädret ».
Men vårt hjärta är skapadt för Gud, därför är det oroligt till dess det fått sin hvila i Gud, säger Augustinus.
Denna hvila vinnes ej på tänkandets väg, genom förståndets öfvertygande — den vin- nes genom hjärtats besegrande.
Här är således ett fall, där vi böra gå tillbaka.
T y för alla tider gälla den store Mästarens egna ord: » Hvilken som icke ta- ger Guds rike som ett barn, han skall icke komma därin. » Jag läste härom dagen en liten anekdot, som jag här finner vara ett så godt å propos, att jag tillåter mig återgifva densamma: Den berömde filosofen Fichte kom en gång i samtal med den fromme baron v. Kottwitz.
Samtalet rörde sig om religiösa frågor.
Fichte förklarade härvid, att han icke kunde tillmäta bönen någon betydelse.
Ett barn kunde det möjligen anstå att bedja, men alldeles icke den tänkande mannen: han hade att lita till sin vilja.
Tillspord om sin mening i denna fråga, sade v. Kott- witz: » Herr professor, när jag vaknar om morgonen och tänker på de många plikter, som den nya dagen ställer mig inför, och när jag i samband härmed tänker på min ringa kraft och mitt behof af tålamod och kärlek, kan jag ej annat än utbedja mig min himmelske Faders hjälp.
Och om aftonen när jag går till hvila och erinrar mig så mycket, som försummats och felats under den gångna dagen, kan jag icke somna lugnt, förrän jag bedt o m tillgift för det felade. » — » Herr baron, » sade då Fichte, » jag önskar, att jag befunne mig på eder ståndpunkt. » — Icke långt därefter insjuk- nade Fichte och dog.
Det befanns då, att han genom testamente insatt v. Kottwitz, som han denna enda gång talat vid, till förmyndare för sin ende son.
Ellen Bergström.
* I m n i barnkammare.
är är soligt och skönt i min barnkam- mare om morgnarne, och det är en ljuflig syn som möter en mammas öga, när hon tittar dit in.
Tre små korta sängar, klädda med skärt, stå i rad vid den ena väggen och tre små ljuslockiga töser residera därinne.
Vakna äro de med solen och allra piggast just på morgonkvisten.
Den äldsta, 5-åringen, Brunöga som hon kallas, står där upprätt i sängen med det ljusa håret ringlande sig kring ansiktet och den långa hvita nattdräkten en smula uppdragen, färdig att utföra det första lilla tjufpojkstrecket för dagen.
Blåöga, 4-åringen, har nyss satt sig upp, gnuggar sina stora blå ögon och har ännu inte riktigt kommit ur drömvärlden, där vargen och rödlufvan säkert spelat en stor rol.
Och så Lillan, som är allra näpnast, — hon har förstås befriat sig från täcke och andra sängens tillbehör — står ömsom på fötterna och ömsom på hufvudet — sätter sin lilla näsa i vädret och ser lustig ut.
Mamma gläntar på dörren — genast skrika tre små barnaröster: » K o m m a in till m a m m a!
» och så i en fart upp ur sängarna!
Lillan blir förstås buren på mammas arm.
Så bär det af in i sängkammaren och upp i mammas stor säng, ner under täc- ket, — där bor vargen i mörkret — h u!
- men roligt är det.
— Tre ungar och en mamma i samma säng — trångt är det ju, men hvad gör det '?
— Nu måste pappa plågas litet.
» Pappa haver, » säger Lillan och drager honom i skägget.
Pappa slår upp det ena ögat, säger sömnigt: » mina älsklin- gar », vänder sig o m och » haver » igen lika godt.
— Så skall mamma tala om kos- sorna, fåren och alla de andra lustigheter- na ute ifrån landet i somras.
Ögonen lysa och små barnamunnar stå halföppna af för- tjusning.
— Men allt roligt tar fort slut!
Där kommer Gagga — barnjungfrun — och en liten tös om sender tages in i barn- kammaren fram till de små tvättställena med blommiga omhangen, där tvål och vat- ten användas i riklig mängd — ej alltid till oblandad tillfredsställelse.
Sist kommer turen till Lillan.
» Hvems Gullebarn är Lillan, » säger mamma.
» Mam- mas dullebarn, » blir svaret — så en kyss och en famn af små mjuka armar till af- sked.
Dörren stänges till barnkammaren på en stund.
— Där jollras och skrattas, och då och då höres äfven ett litet tjut, när ett motsträfvigt öra måste gnuggas riktigt rent och fint.
Snart äro de färdiga, och tre par små trippande fötter gånga utför trappan ner i salen.
Barnkammaren står öfvergifven för en stund.
Under dagens lopp blir den dock skådeplats för mången fröjd och mången sorg.
Det lider mot kvällen — klockan blir 6, brasan nere i pappas rum är nästan ut- brunnen och sagorna börja taga slut för mamma.
Då ljuder Gaggas r o p: » Barn, maten är uppe! » och så bär det af uppför trappan, där chokolad och skorpor vänta.
Det sma- kar utmärkt!
» Mamma, får Gud också sådant här godt, eller hvad äter G u d?
» frågar Brunöga.
» Gud behöfver ingen mat, » säger mamma.
Brunöga tar sig en liten funderare.
» Men mamma, när vi komma till Gud och bli hungriga, så har han nog litet mat att ge oss ändå. » Blåöga har inte fått så många tankar i sin lill hjärna ännu, hon är först afklädd och spatserar omkring i paradiskostym, tills hon blir fångad af Gagga, behörigen tva- gen och iklädd natthabit.
Mamma får skynda sig, om bönen skall hinna läsas, ty Blåöga sluter sina stora ögon få minuter sedan det lilla lockiga hufvu- det kommit ner på kudden — och sofver så sin ljufva barnasömn.
Snart ligga där tre små töser i en rad.
Det är tyst och stilla i barnkammaren.
1897 Sof sött, mina älsklingar, må Gud hålla sin skyddande hand öfver eder nu och alltid!
Muriel.
* J tjänarinnefrågan.
» Spänn ej b å g e n f ö r högt. » åvida Iduns redaktion tillåter, skulle äfven jag vilja säga min mening i saken.
Det är djärft af mig, ty jag vet att jag kommer att begå en hel hop fel både i stilistiskt hänseende och med mina mindre förnäma uttryckssätt, men som » förmildrande omständighet » skall jag be att få förutskicka några » biografiska uppgifter » om mitt tilltagsna jag.
Som en fattig änkas fattiga barn har jag ej åtnjutit annan skolundervisning än den folkskolan på landet bestod sina lär- jungar för 25 år sedan, och då jag slutat skolan och blifvit konfirmerad vid 14 års ålder, kom jag omedelbart ut som rätt och slätt tjänste- flicka.
Med detta » yrke » fortsatte jag, omby- tande husbönder med längre eller kortare mel- lanrum, tills jag blef förlofvad och gift med en man, hans ställning är sådan att jag nu i 10 år själf haft tjänare och varit husmor.
Om jag med detta mitt » föregående » ej är kompetent att skrifva tidningsartiklar, så borde jag vara desto mera kompetent att skilja och bedöma den olika ställning, som matmodern och tjänarinnan inta till hvarandra.
Jag har ej kommit så upp i välmåga, att jag glömt mina tjänande systrar och deras många svårigheter, men då nästan alla insändarinnor och E.
K. isynnerhet tyckas fast beslutna att anse och behanda dem som martyrer, så fordrar rättvisan att någon ställer sig på husmödrarnas sida och försöker visa, att dessa verkligen ej äro sådana oresonliga styg- gelser, som allmänheten nu fått anledning att tro dem vara.
E.
K:s artikel genomgås ju visserligen af en god och human anda, men litet af välviljan bor- de E.
K. låtit tillfalla äfven matmödrarna.
Låt oss nu först se, hvarför det nu för tiden är så stark efterfrågan af tjänare.
Fordom rekry- terades tjänarinneskaran äfven från i städerna bosatta handtverks- och burgna arbetarefamiljer.
Föräldrarne ansågo då ej som döttrarnas högsta lycka att de fingo en fin skoluppfostran med ty åtföljande kamrater och vanor.
Numera göra föräldrarne stora försakelser just för att bar- nen skola bli så fullproppade med bokligt vett som möjligt, och det är ju ej att klandra dem för, de förstå ju mestadels ej, att det kan bli öfverbefolkadt äfven å de lärda banorna.
I dessa hpm, från hvilka förr utgingo en eller flere tjänarinnor, behöfver man b u i stället att an- ställa en dylik, ty döttrarna dels kunna och hinna ej hjälpa mor, dels skulle de » skämmas ögonen ur sig », om en kamrat fick se dem sopa ett golf, skaka en matta eller hjälpa mor ett tag med tvättbaljan.
När dessa flickor en gång bli färdiga att antaga en plats, så är det hvar- ken som » jungfrur » eller som fabriksflickor- Så ha vi en annan klass, som visserligen till börden är de förres jämlikar, men som af en eller annan anledning ej vilja eller kunna » hög- färdas i fina skolor och dito sällskap ».
Men därför att de nöjt sig med folkskolebildningen, behöfva de väl ej bli » pigor » och ännu mindre » fabrikstöser », om de nu också inte fått lära främ- mande språk och spela piano.
En sådan flicka kan hjälpa till i sitt hem, om hon vill och det behöfs, men vanligen måste hon — om ej för annat, så för att få vara lika fint klädd som andra jämnåriga — söka sig en inkomst.
Det blir vanligen sömmerska och på senare år tele- fonist eller i bästa fall butiksbiträde af henne.
Icke är det nu matmoderns fel, att alla dessa friska krafter och viljor gå för henne för- lorade?
Det är tidsandan, vare sig nu man vill kalla den ond eller god.
Den lilla kontingent som af stadsbarnen återstår henne får hon verk- ligen på sätt och vis dela med fabrikerna, men i allra flesta fall kan man väl säga, att fabri- kerna så att säga rekrytera sig själfva, då för- äldrar, som arbeta där, gärna draga sina barn dit också.
Fabriksflickan står ej heller på den sociala skalan så högt, att icke en tjänsteflicka ser ned på henne.
Hvarför ändock så många gå dit är nog mest för att det specifika arbete, som där ålägges dem, är af den sort att det snart inläres, så att fingrarna gå som en maskin och tankar, ja t. o. m. ögon kunna ila hvarthän det dem tyster.
/ IDUN 1897 1 ett hushåll kräfvas.^så mångahanda sysslor och verkligen litet omtanke också och det är detta som de unga finna så hjärtans besvärligt, att de hellre föredraga maskinhallarna.
Det blir därför blott en eller annan individ, som utom landsflickorna förirrar sig in i familjerna, och nu är det att se, hurudan och huru den rara varan där emottages och behandlas.
Att nybörjaren kommer till en familj, där man endast har råd att hålla en tjänare, och att dessa platser äro i flertalet, är väl tämligen säkert, och är det från en sådan matmoders ståndpunkt jag utgår.
Tjänsteflickan kommer i djupaste okunnighet om alla de sysslor, som kräfvas för att ett hem skall kunna kallas ett hem, och ofta med karaktär och seder, om hvilka den stränga och skarpa husmodern med fog kan säga att » on ljuger och stjäl?, men som den milda och öfverseende kallar » barnsliga dum- heter ».
Ett och annat lysande undantag gifves, men » undantagen » bli allt mer och mer säll- synta.
Nu börjar en lärotid, för hvilken lär- jungen har kontant, om än liten lön, mat, värme, lyse och en mer eller mindre snygg och god bädd.
Lärarinnan får utom besväret ofta vid experimenten vidkännas för den mindre bemed- lade ganska kännbara förluster dem hon måste bära med jämnmod, om hon ej, när detta någon gång brister, vill betraktas som en » arg tyrann ».
När flickan blifvit » varm i kläderna », d. v. s. lärt så pass som hon finner nog af denna mat- modern, så anser hon sig mogen för en högre aflönad plats begär och får sin orlofssedel, hvari hon &gt;till det bästa rekommenderas », och beger sig till » en annan marknad ».
Den nya matmodern ser ju då, att hon » tjänat förr », så » totalt okunnig är hon väl ej », och så antar man henne där på god tro och med högre lön än på förra platsen.
345 sysslor, och kan den ena behöfva två timmar för hvad en flitig gör på en halftimme.
Har E.
K. personligen gjort sig underrättad om hvad fabriks- och verkstadsarbetaren tycker om sina » 60 fridagar » på året?
» Om en bara inte ville ha mat och värme söndag som hvardag, » är den lika vanliga som sanna refrängen, då talet faller på deras såväl arbets- som tow-lösa fridagar.
Ja, våra tjänarinnors ställning är numera så- dan, att deras vänner göra klokast uti att ej * » spänna bågen för högt ».
Skulle det verkligen gå därhän, att en tjänarinnestrejk infunne sig, så blir den ej till tjänarinnornas favör i längden.
I månget hem, där nu en tjänarinna anses och anser sig oumbärlig, skulle man snart inse att man mycket väl kan hjälpa sig själf.
Och där- vid skola en sådan ro och frid, för att icke tala oin besparing, infinna sig, att man icke » för allt i världen » vill komma i de gamla hjul- spåren igen.
Detta skulle locka andra familjer att » göra sammalunda », och till sist blir det kanske jungfruns lott att med samma ödmjuka sinnelag söka en plats, som det nu är mat- moderns att söka en tjänarinna.
Ja, hvem kan se in i det fördolda!
Kanske det rent af är jungfrurna beskärdt att » återgifva kvinnan till hemmet », som våra stora kongresskvinnor så vackert säga.
Då man rent af blir tvingad att betjäna sig själf, så kanske våra unga flickor till sist finna att köks- och hushållsgöromål än- då inte äro något så afskyvärdt, som de nu tro.
Och alla dessa hushållsskolor och skolkök, som växa upp likt svampar, kunna kanske dana ett släkte af nya husmödrar med sådana egen- skaper, att de ej anse en tjänarinnestrojk som det allra värsta, som kan hända dem.
mörka, skarpt tecknade ögonbryn; det var allt hvad han kunde se.
Ett ögonblick därefter hade bonden gått sin väg och kvin- nan innanför disken såg på honom med en frågande blick.
Åke fann, att hon hade mörka, djupa ögon, i hvilka det låg något på en gång hårdt och lockande.
Han sade sitt namn och sitt ärende och han hörde henne presentera sig som fröken Verner.
Sedan trädde han innanför disken och hon öppnade dörren till ett rum bredvid, från hvilket han hela tiden hört ljudet af talande röster.
I rummet såg han fyra fruntimmer, sam- lade kring en brödbelastad kaffebricka; två af dem voro högst trettio år, men de två andra säkert nära fyrtio.
Fröken Verner presenterade dem för honom.
Den äldsta hette Berger och hade detta lidande och betryckta utseende, som man finner hos olyckligt gifta kvinnor.
Där- näst kom fröken Almgren, mörk, reslig och ännu vacker, fast de obarmhärtiga åren tagit det mesta af hennes fägring.
Sedan var det fröken Ros, som såg ut som en rödblommig och välmående bondkvinna, och så fröken Karlsson, en liten tös på ett par och tjugu år.
Alla visade de sig mycket vänliga mot honom, och när presentationen var öfver- stökad, anskaffades på något fiffigt sätt ytterligare en kaffekopp, och om några mi- nuter kunde Åke tro sig vara på en kaffe- bjudning, tillställd af några goda vänner till hans ära.
Han fick ett mycket godt intryck af tjänstgöringen på postkontoret och sina blifvande kamrater.
— 9 — 9 m i -.
Med den högre lönen följa högre anspråk, dem dock tjänarinnan ej är mäktig uppfylla, förr än äfven den nuvarande matmodern be- talt sin tribut för nöjet och äran att ha fått henne om hand.
Så skulle man kunna följa tjänarinnan trappsteg efter trappsteg på hennes väg mot sin fullkomning, och alltjämt är hon den betalta eleven och matmodern den beta- f l å g r a i n t e r i ö r e r u r l i f v e t i n o m d i s k e n En månad därefter såg han dock allt lande lärarinnan När tjänarinnan ej anser sig p å ett postkontor.
med helt andra ögon och af de nya vän- behöfva lära mera, blir hennes sinnesbeskaffen- het sådan, att en gammal kunnig husmoder ber innorna återstod blott en — fröken Verner.
För Idun af Adam Lux.
» Gud bevara sig » för henne och den unga okun- De andra hade blifvit hans fiender, den niga husmodern, som nödgas anlita henne, hö- jer en suck af lättnad, då hon utan allt för stor är Åke Väst lämnat bangården, gick ena af ett skäl, den andra af ett annat; fejd får sin vilja genomdrifyen, äfven om det han stadens storgata fram för att, innan alla tyckte dock att han var » kitslig » fått ske så diplomatiskt att » jungfrun » alltjämt Kanske han uppsökte sin blifvande bostad, få kasta och ville spela förman för dem.
tror, att det är hon som är den bestämmande.
en blick på postkontoret, på hvilket han hade Ake velat pråla för mycket med sin Hvad det beträffar, att » hemmet icke ger sig manliga och postala visdom, kanske hade helt åt tjännarinnan », så torde få bestrida, att skulle tjänstgöra.
Det hade sin lokal i ett han haft skäl för sina anmärkningar, hur den tjänarinna, som vill vinna tillgifvenhet, myc- stort prydligt stenhus med stora fönster ket lätt gör det också, isynnerhet i familjer där och fasad utåt esplanaden, stadens för- som helst, han hade kommit att stå på barn finnas, och hurudana än hennes tillgifven- nämsta promenadplats.
spänd fot med alla de kvinnliga kamraterna het och beskaffenhet äro, så hör det till säll- .Han försökte att uppfånga en skymt af — undantagandes fröken Verner.
syntheterna att, om sjukdom inträffar, tjänaren Fröken Verner och han kunde tvista och helt eller genast öfvergifves af sina husbönder, de tjänstgörande därinne, men märkte blott oafsedt nu att om tjänaren är lagligt stadd, en massa människor, hvilka ifrigt syssel- gräla de också, men blefvo aldrig ovänner, man ju då är förbunden att lämna sjuk- därtill var den ena parten för mycket kvinna, vård en viss tid.
Sällan har väl någon flere satta skyndade fram och tillbaka eller sutto den andra för mycket man.
Redan från nedböjda öfver skrifborden.
Vid ett af fön- tjänare än man känner sig ha behof utaf, och om tjänaren då blir sjuk, kan man väl icke be- sterna såg han dock ett blekt, vackert an- första stunden hade fröken Verners nästan gära, att en husmoder skall vara tillräckligt sikte, som tycktes tillhöra en tjugufem års sydländska fägring och lifliga förledande hjälpt med en sjukling eller att hon i många sätt inrullerat honom bland hennes ifrigaste veckor skall gå och vänta på dennas tillfrisk- kvinna.
Hon föreföll rätt litet intresserad nande.
Icke förthy är dock detta ofta fallet.
af hvad hon hade för händer, ty gång efter beundrare.
Han hade dessutom fått en stor Hvad fritiderna beträffar, antager numera ingen annan gingo hennes blickar ut mot folk- aktning för hennes goda hufvud, som lät tjänsteflicka en plats, utan att först göra sig vimlet på esplanaden.
henne se längre och klarare och döma bättre underrättad om, hur hon får det med » uteda- än hennes kamrater.
När han installerat sig i den nya bosta- garne ».
Mången husmor får neka sig hvarje Han blef fröken Verners ständige riddare den minsta vistelse .utomhus på söndagen, just den och ätit middag, tog han vägen mot för att jungfrun då skall ha ledigt, „fven un- postkontoret för att anmäla sin ankomst.
ute på förlustelseställen och konditorier, och der veckans arbetsdagar erhåller hon väl gärna det var under ett besök på ett konditori, ledigt någon stund, om det blott infaller på Eedan utifrån såg han, att den storm, som rimliga tider.
Om bönemöten och förenings- middagståget förorsakat, nu lagt sig: perso- som de en dag kommo att tala om de kvinn- sammankomster infalla just då man har byk nalen syntes vara betydligt decimerad och liga kamraterna på kontoret.
Samtalet hade eller annat, som behöfver skötas med ihärdig- ej ens det bleka ansiktet visade sig.
börjat helt skämtsamt, men så småningom het och omtanke, så må det väl ej förtänkas, Då han kom in, såg han i den stora hade det blifvit ett allvarligt resonnemang och att matmodern svarar nej till den tjänarin- na, som är oklok nog att bedja om ledighet lokalen blott två människor, utanför disken nästan med förvåning märkte han, huru det just då.
Och att det skall vara en förödmjukelse en bonde med en smutsig godsväska och kommit en viss värme i den ton, i hvilken att bedja att få gå ' ut!
Hvilken ämbetsman, hur hans vis å vis talade om sina vänninor.
högt han än står, har rättt att taga sig permis- vid bordet innanför disken en spenslig va- relse, i hvilken han strax igenkände det Hon sade: » Hur kan ni begära, att de sion, utan att först anhålla därom?
bleka ansiktet från förmiddagen.
Hon hade skola få något större intresse för ett verk, Och så arbetstidens längd!
Om i ett fattigt hem med stor familj arbetsdagen verkligen kan visst för brådtom för att hinna med att som ger dem nätt npp, hvad de behöfva bli » 17 timmar » lång, så är den nog ej längre ägna honom någon uppmärksamhet, och han för att kunna lifnära sig, och som ej ens kan för tjänsteflickan än för husmodern, och det är fick därför god tid att närmare granska lofva dem, att det en gång skall bli bättre?
helt säkert den senare som mest fått kännas hennes utseende.
Hon föreföll späd och Ni tycker, att de äro ointresserade och fnur- vid » dagens tunga och hetta ».
Icke sällan blir dagen 17 timmar lång af den anledning att klen som ett brådmoget barn, hade rikt riga, men försök att tänka er själf i deras ' jänarinnan utan flit och omtanke sköter sina mörkt hår, en kanske väl stor mun och ställe, så får ni se, hur det går att vara s " Postktfinnoi * ".
K
IDUN 346 nöjd och belåten! » Och hon tillade efter några ögonblick: » Ni som man skulle likväl ha mycket lättare för att skaffa er ersättningar för arbetets glädjelöshet, än hvad de ha. » Åke förstod henne väl, men det intres- serade honom att höra henne tala om dessa förhållanden, och därför gjorde han en fråga, som förlängde samtalet och kom henne att berätta mera om kamraterna.
Och när han den kvällen skildes från fröken Verner, hade han lärt sig att bättre förstå dessa postala kvinnor, för hvilka i de flesta fall tjänste- arbetet har något af resignation öfver sig.
Dagen därpå var det nästan med en viss undran, som han såg dem sköta sina en- formiga göromål.
Hvar och en af dem hade ju på sätt och vis sin saga, som gjorde henne till martyr i smått.
Där gick fröken Almgren, en gång den rikaste ungmön i staden och drottningen på alla baler.
Var det underligt, om det stundom kom en kyla i det svar, hon gaf honom, när han manade henne att skynda på med » brefsorteringen »?
När han såg fröken Berger sitta där, lutad öfver en tjock journal, med sin evigt b e - tryckta min och sin alltid lika torra hosta, kom han att tänka, att o m någon hade orsak till sorg, så var det hon.
För tio år sedan hade hon mist den ende främ- mande man, som någonsin älskat henne, för fem år sedan hade hon förlorat sin bror, och nu måste hon och modern draga sig fram på hennes knappa lön.
Hennes kors var sannerligen tungt!
Och de andra kvinnorna?
Väntade de ej alla på en man, som skulle komma och ge dem ett h e m?
Det kunde få vara så litet och enkelt som helst, blott det toge dem bort från det glädjelösa arbete, som gjorde dem gamla i förtid!
För fröken Ros var väl den största utsikten borta, men för fröken Karlsson glimmade ännu hoppet.
Med fröken Verner var det en annan sak.
Åke vi-ste, att hon haft flere friare, som hon afvisat.
Åke var ej elak, och hvad han fått veta af f r ö k e D Verner kom honom därför att lifligt önska, att han kunde komma bättre öfverens med de kvinnliga kamraterna.
Och till denna hans önskan bidrog väl äfven den omständigheten att han ej ville likna sina manliga kamrater, hvilka sågo frun- timmerskollegorna med allt annat än blida ögon.
Under den dagliga tjänstgöringen kunde de vara artiga nog, men man skulle höra dem, när de talade med hvarandra om postkvinnorna!
De voro för dem blott några, som trängt sig in på områden, där de ej hörde till, och på hvilka de blott gingo i vägen vid befordringen.
Den yngste » extra ordinarie », som det kunde falla Åke in att vända sig till, skulle med harm protestera mot att likställas med en kvinna, om hon också varit med i verket i tjugu år.
Först när han blfvit oense med flickorna, hade han gladt sig åfr det medhåll hans manliga kamrater gåfvo honom, men sedan började det plåga honom.
Chefen var en man med godt hufvud, men han var framför allt tjänsteman och hänsynslös i omdömen och domar.
Särskildt fröken Berger led under hans regemente och hade flere gånger fått höra från honom, att hon var dum och ingenting begrep.
(Forts.) * — — S m å m y n t.
^ e t ges många slag af sparsamhet här i världen och den tar sig uttryck på många olika sätt.
Den ena individen af människo- släktet är ju ej lika den andra.
Under det den ena samlar pengar blott för pennin- gens egen skull och utan samvetsskrupler begår mången ohederlig handling endast för att få sin skatt förstorad, så gömmer den andra sin fullt ärligt förvärfade förmö- genhet för att någon gång i en obestämd framtid därmed kunna uträtta någonting riktigt storartadt, vare sig i filantropiskt, praktiskt eller estetiskt syfte.
Och under tiden hafva de — den ene så väl som den andra — mycken ovilja för att gifva ifrån sig sina småmynt.
Ja, vår filantrop ser kanske oberörd, hur en ' medmänniska sväl- ter och fryser och måhända går under, un- der det han i sitt tysta sinne gör upp en kalkyl öfver hur många hundra, eller möj- ligen tusen, ännu fattas i det kapital, med hvilket han en gång ämnar att slå ett stort slag, som skall komma världen att spärra upp ögonen af häpnad öfver ett sådant ädelmod.
Jag vill ej därmed säga, att alla äro lika egoistiska i sitt samlande, ty dess bättre finnas nog också de, hvilka strö ut sitt små- mynt med fulla händer, på samma gång de klokt afsätta ett kapital som i framtiden skall bära välsignelsebringande frukter.
» Allt eller intet, » är en del männi- skors valspråk.
De sitta med händerna i kors under en obestämd väntan på att nå- gonting stort skall komma till d e m: ett stort arbete att utföra, någonting med hvilket de synbart kunna ingripa i mänsk- lighetens historia — och under tiden glömma eller vårdslösa de alla sina små plikter.
De äro rädda för att taga ett enda steg i häf- dernas sand med toffel på foten och före- draga att ej lämna något spår alls.
Allt sitt småmynt hafvn de i behåll, men tyn- gande kommer det att en gånga drag dem ner i missmodets dy.
Det gifves också ett slag af sparsamhet som tar sig uttryck i ordkarghet.
Män fin- nas — • ja, äfven kvinnor — hvilka gömma på en stor fond af intelligens och vetande, utan att den kommer deras närmaste om- gifning till godo.
De äro i hvardagslifvet tysta och torra; de tala om väder och vind alldeles som vanliga, medelmåttigt begåf vade dödlige, och det är först vid högtidliga till- fällen som deras retoriska blomma slår ut i all sin prakt för att bringa sin vällust åt en hop af — otacksamme.
Hur mycket mera glädje skulle de ej hafva och gifva, om de i det dagliga lifvet omsatte sin skatt och läte den blomma i tusende, om än obetydliga blommor, äfven om en och annan råkade att bli förtrampad i hvardagsdammet vid lifvets allfarväg.
Men de äro rädda o m sitt småmynt eller gitta ej att öppna på pungen med mindre än att de få skaka dukater ur den.
Många spara i hvardagslifvet på sina älskvärdaste egenskaper för att sedan låta dem komma främmande till godo.
De kunna — utan att därför vara elaka människor — vara trumpna, tvära och ointresserade samt ge liten eller ingen insats till den allmänna trefnaden.
Vanligtvis är då deras grund- kapital ej stort och de draga sig för att växla det i småmynt, men besinna ej att ett orörligt kapital är dödt och ej ger några 1897 räntor.
Den däremot som, utan att räkna, med gifmilda händer strör ut sitt med vän- lighet, tjänstvillighet och hjärtlighet präg- lade småmynt, skall förvisso ej se sitt ka- pital förminskadt och sist af alla bli ban- krutt på detta lifvets lycka.
Utan signatur.
• — U r notisboken.
K v i n n o k l u b b e n sammanträdde till årsmöte torsdagen den 21 oktober i sin lokal, Norrlands- gatan 17.
Ars- och revisionsberättelserna för det nu tillryggalagda 10:nde året upplästes och god- kändes.
Af årsberättelsen framgick, att under vinterns lopp hållits förutom några större och mindre fester 16 samkväm med diskussion, föredrag eller sällskapsnöjen.
Vid åtskilliga af dessa hafva flere af hufvudstadens mest framstående förmågor inom dess såväl lärda som artistvärld lämnat läro- och njutningsrika bidrag, för hvilka klub- ben stannar i stor tacksamhet.
Klubbens läsrum och bibliotek hafva hela året varit tillgängliga för medlemmarna, hvilka fli- tigt begagnat sig af dess genom gåfvor och in- köp ökade bokförråd till fritt hemlån.
Kvinnoklubben har för öfrigt i den konferens, som Svenska kvinnornas nationalförbund den 21 — 23 september anordnade i Stockholm, aktivt deltagit genom det föredrag » Om Kvinnoklubbens idé », som hölls af dess ordförande, fröken Hanna Andersson.
Under mötesdagarna var Klub- bens lokal tillgänglig för konferensens medlem- mar och äfven därigenom blef klubben bekant för såväl in- som utländska mötesdeltagare.
Till styrelseledamöter i stället för de nu af- gående utsagos: Ordförande: fröken Hanna Andersson, kassaförvaltare: fröken Ch.
Nyqvist, öfriga ledamöter: fröken E. Steinvall, fru Ra- phael, fröknarna S. Gumcelius, A Rosling, A. Tibell, E. Hertzman, fruarna M.
Asp, A. Graf- ström, Th. Burgman och fröken G. Meyerson.
L ä r n r i n n e r l i p l o m i f r a n s k a.
Flere sven- ska damer hafva med med fr mtrång begagnat Alliance francaise ' s kurser i Nancy, den enda stad i Franktike, där dessa kurser fortsrå hela året.
Diplomen, som erhållas vid tre examens- sessioner hvarje år, i april, juli och oktober, äro necket värderade och gifva rätt att undervisa i franska språket.
Kurserna gifvas fyra gånger i veckan i en af universitetets lärosalar och kosta 40 francs för 40 lektioner.
Sistlidne juli förvärf- vades diplom af fröknarna Klara Broander från Visby, Frideborg Johansson från Öland och Einan- der från Söderhamn.
Vidare inhämtas af M:elles Dure ' s annons i dagens nummer.
En, k v i n n o l c o n g r e s s skall i dagarne äga rum i Berlin.
Den 1 och 2 november skola kvinno- förenintrarna i Breslau, Bromberg, Bonn, Danzig, Frankfurt a. d.
Oder, Minden och Rudolstadt sända delegerade till Berlin för att diskutera öf- ver några viktiga frågor.
På tisdag hålla jur. d:r fröken Anita Augspurg och fru Stritt, Dresden, föredrag öfver kvinnans ställning i familjen, för- samlingen och staten.
S t o c k h o l m s f e m t e k v i n n l i g a l ä k a r e.
För- ut finnas, som bekant, fyra kvinnliga praktise- rande läkare inom hufvudstaden.
I dessa dagar öppnar den femte, d:r Ellen Sandelin, praktik.
» B a r n i i n g e n s V a d e m e c u m - » är ett nytt pre- parat för munnens, tändernas och hudens vård, som för sina förträffliga egenskaper kan rekom- menderas till det varmaste.
Redan fabrikantens namn — Barnängens tekniska fabrik — är en solid borgen, och därtill kommer att så fram- stående fackmän som proferssorn i hygien vid Karolinska institutet E. Almquist gifvit de amp- laste erkännanden.
Vi hänvisa föröfrigt till fa- brikens utförliga cirkulär, som medföljer detta nummer.
Teater och musik.
K.
Dramatiska teatern.
Naturligtvis blef det som vi tänkte: fru Hartmann i karaktärskostym med » evig kärlek », » brustna strängar » m. fl.
rekvisita var endast ett lindrigt öfvergående] experi ment, och i tisdags hade hon å nyo dragit grilljan- nekläder på — fyra omgångar, värda lika många
IDUN 1897 skräddarskyltföuster.
För öfrigt äro vi de sista att förneka, det hon icke ypperligt fyllde dem: hon var helt enkelt genomhärlig i sin sjutton- åriga dandyelegans och sin nackbena allt intill ländknapparna af den oförvitliga syrtouten.
Hr Envall spelar nu beständigt samme sinnes- rubbade betjänt i alla lifvets och scenens skif- ten och hans senaste kupongklippande pariser- bracka utgjorde ej heller — åtminstone för hans mera erfarne vänner — någon allt för öfverväl- digande öfverraskning.
Efjes var sällskapet ovanligt mänskligt och hemtrefligt.
Hr Skånberg hade en beau jour, en tres beau till och med, och var riktigt älskvärdt enkel och naturlig.
Fru Sandell snyftade endast fyra gånger, utan att någon- sin ta till näsduken, och var däremellan i vissa ögonblick en bestickande ung snärta.
Fröken Jan- son öfversatte i klassiskt-plastiska poser en modern liten bourgeoisfru, och hr Bæckstrom samt med fröken Ählander hade skärpt sin medfödda komik medels uppåtsträfvande lösnäsor.
Hr Hedlund från Östermalm uthärdade en aktningsvärd brott- ning med bankiren Bachelier från rue Vivienne, och om han icke alltid afgick med segern, ha vi som sanne lokalpatrioter dess större anledning att gratulera vårt samhälle.
Och när vi så efter allt detta till sist äfven nämna hr Bydgren, hvil- ken, äfven han, var i tjänstgöring, freda vi därmed vårt ordningssinne kanske mer än vårt konst- närliga samvete.
347 två andra höjde sig baksidorna af nabo- gårdarnas uthus, tunga grå tegelytor med mörka små fönster på, ängsligt liflösa väg- gar och sotiga skorstenar öfver de vida taken.
Den fjärde sidan vette mot deras egen gård, lika grå och liten och förbygd var den, närmast det gröna trädgårdsstaketet stodo lårar uppstaplade kring det gamla höns- huset, nu nyttjadt till dufslag för några sömnögda och vingtrötta fåglar, som göddes till det första höstgillet.
Tordis hade intet att fästa blickarna på, ingen utsikt fanns det, endast grått och färgtungt allt kring deras trädgård.
Trädgård, ja — den gaf just ingen fröjd, den heller, inte mera än den gaf frukt åt- minstone.
Liten var den också, få alnar i fyrkant, men jorden var god och hängasken i hörnet mellan häcken och dufslaget var hög och yfvig och skuggade öfver soffan — nästan för mycket skugga gaf den till och med, ty mycket sol föll ju inte in mellan taken och asken skymde bort dagern nästan; Och pjäsen — • » Villa Gaby«.
.
.
?
Känner inte framför låg den lilla gröna plätten med sitt herrskapet Gandillot, » Hummerns » m. fl.
sede- hjärtformiga blomsterland, luktvioler och komediers ryktbare auctor?
Ännu utdelas visser- tunga pioner och ett stolt stånd solrosor, ligen icke hans verk som konfirmationsgåfvor eller premier i flickpensionerna, men lefva vi men stickelbärsbuskarna stodo stripiga och och fortsätta våra bildningskurser å » landets mariga och skräpade endast och det var främsta scen », komma vi helt visst att tillgripa alltid mask på apelns små skorfviga blad dem åt våra barnbarn.
Dem renom förblir ju — det var inte mycket att få af trädgår- allting rent och Dramatiska teatern allting tillåtet.
Låtom oss sent uppgifva detta oskyldighetens den, men far var ändå så nöjd med den tillstånd, den sista » villan » må nu bli aldrig så lilla biten grönska; han satt där så gärna mycket värre än den första.
.
.
med sin ölmugg och sin kvällstidning, när han stängt boden, och då brukade mor och Hr Sven Scholander gaf sistl. fredag en af sina så omtyckta musikaftnar.
Naturligtvis var sa- Tordis flytta dit med sina arbeten också.
longen fylld af en högst intresserad publik.
Ef- Tank så många somrar hon suttit där ter ett par visor af Sehlstedt, hvilken skald sån- garen särdeles varmt rekommenderade och detta med sin sömnad eller med en bok, mestadels med rätta, föredrogs en förtjusande poetisk bit bara stirrande rundt ikring sig; så slö man af B. O. Stackelberg, kallad » Min mammas för- klädsband ».
Följde så Frödings roliga » Melang- vardt af att sitta där i kvalmet mellan hus- tärens intåg i Kalsta », hvilken föredrogs på ett murarna, alla tankar domnade bort eller oöfverträffligt dråpligt sätt och delvis måste om- voro önskningar blott, färglösa, liknöjda tagas.
I afdelnmgen franska visor, i hvilkas före- önskningar: allt som var — det kunde likaså drag hr S. allra mest excellerar, förekommo idel karaktäristiska och förträffliga stycken, bland an- gärna vara något annat.
Det var så helt nat den genomroliga » Mjölhandlaren och kolhand- annorlunda att sitta inne i dagrummet m e d låren » samt » Träskorna ».
Som vanligt af slöts sitt arbete, nålen var rask då och tankarna soarén med en serie Bellmanssånger, af hvilka sysslade m e d mycket och ifrade; men när flere framkallade de lifligaste applåder.
Säkert hon satt i trädgården, då vardt det med är, att hr förtjänar särskildt tack för anord nandet af dessa små musikaftnar, hvilka för ens så dufvet och dödt för hennes vilja, många musikälskare stå som vederkvickande och hennes längtan kröp som en slak mask oaser mellan de åt den högre och gedignare nederst i hennes sinne.
musiken ägnade konsertaftnarne.
Far och mor, undras om de sett att hon Fru Dagmar Möller gifver instundande tisdag nästan föll af om somrarna, då andra män- i Vetenskapsakademien en dansk romansafton niskor taga upp sig igen och vinna krafter med biträde af hrr Oskar Lejdström och Vilh.
ånyo?
Om de sett att hon vardt viljelös Stenhammar.
och hade ondt af att röra sig mycket och T v å musiksoaréer, abonnerade, komma att gif- vas i Vetenskapsakademien af fröken Tora Hivass satt stilla och dåsade?
Eftersom d e s ä n d e med biträde af hrr Neruda, Zetterqvist och Aulin.
henne till en herrgård på landou att stanna Filharmoniska s ä l l s k a p e t.
Samma dag Iduns ett par månader, just när våren började förra nummer lades i press företogs det upp- på allvar.
skjutna valet af styrelse, och omvaldes nu till Det var som om hen vardt en annan hufvudsaklig del den gamla.
Hr Hedenblad hade människa då, det spelade lif i hennes ögon, lojalt ställt sin dirigentplats till sällskapets för- fogande, och styrelsen utsåg i hans ställe hr hennes hopsjunkna skepnad rätades ut och Vilhelm Stenhammar.
Vi hoppas, att valet måtte vardt spänstig, och under den hvita hyn visa sig lyckligt.
Dock hålla vi fortfarande före, vällde det fram allt skärare och skärare att sällskapets stiftare hr Andreas Hallen borde blodvågor.
E o n hade lite svårt att finna varit själfskrifven till dirigent.
ord kanhända, hon talade inte heller så mycket, men den fanns där, tankens snabb- het och känslorna, som lifvades af det min- sta, och glädjen, som låg på lur bakom allting V a k n a d.
och jämt stack fram sin röda toppmössa, Skiss af Lennart Hennings.
fast hon var så van vid stillheten där- äcken var mer än en manshöjd hög, tät, hemma, att det till synes lade ett band f ' så att inga blickar kunde tränga ige- öfver hennes känsla.
nom den från gatan, där människoström- Fager var hon vorden också nu när fär- men brusade förbi och fordon rasslade mot gen kommit till.
Som hon kom gående stenläggningen, ibland hördes rop till och vägen som lopp öfver den vida vågiga slät- med in i den lilla trädgården.
Det var en ten, med den smala och fina skepnaden sida som häcken var stängsel för, på de klädd i ljust, med slättens grönska som Juvelerare K.
A N D E R 1 JakolDStorg- 1.
S O N Ringar, Broscher, Armband, Kedjearmband, B r e f besvaras Kedjor, Nålar, omgående I bakgrund till det askfärgade, burriga håret och ett uttryck af lugn och sorglös tank- fullbet öfver dragen, gaf hon bilden af en liljekonvalje.
Åtminstone tyckte han så, målaren, som hittat dit på sitt strof tåg ge- nom bygden, där han letade upp stämnin- gar och ämnen.
Hon intog honom med en stilla makt.
Den skära kinden var så fin- hylt; vanast var hon, när hon log, då kröpo de blå ögonen ihop och vidgades stora med ens med små gropar ikring och lyste och strålade med en glans, som gaf aningen o m djup af glädje i sinnet.
Det var som om hon burit på något oändeligen fagert då, något af god och glad morgonsol; när han sett henne så en gång, ville han göra allt för att när hon steg in i sitt oåtkom- liga lugn igen få ögonen att lysa så där stora än en gång.
Icke att han tänkte på kärlek.
Det låg så fjärran från honom, då dagarna skredo hän under arbetsid och konstnärsvärf, men hon var ofta i hans tankar och han kände sig dragen till henne: blommor tjuste ho- nom stads.
Så stannade han kvar och målade.
Langa soliga sommardagar, när luften dallrade het öfver slätten och solröken dunklade skogen ' vid synranden och säden brådmognade.
Den lilla herrgården med sin trädgård och sina skuggande mörka träd dåsade, men icke i ro, där pågick arbetet oförtrutet, fast han och Tordis knappt visste det.
De talades vid mycket, inte allvar just, skämtord för det mesta, han ville ju jämt se henne skratta, se den djupnande blicken då, och samtalen gledo som på bomulls- bäddar, allt var artigt och fint och gladt öch smått, inga stora ting, inga djup och inga höjder, alldeles som nejden ikring dem.
Men hon fick oro en dag, när de rest ner till hafvet alla.
Då vardt han så un- derlig.
Det var väl därför att han van- trifdes i det fula landskapet, menade hon.
Uj, — en sådan b y g d!
Vid, vågig ljung- mark med en väldig höjd borterst, där de bundit flygsanden under ett segt och här- digt gräs; gräns mot åkrarna skapade tunna stenmurar, där dagern lyste igenom alla hålen.
Marken var bevuxen med ljung, som hade långt till blomning ännu, klockljung med starkskära blomknippen och stel, mörk C3rs.
Så här och där några mariga tallar, vindvridna alla, stormstrukna, med grenar- na på stammens ena sida sträckta som bed- jande armar mot land. '
Längst ut var san- den gul och fin, där hade några strandlökar och marvioler fått ett knappt fäste, och bortom den — ängslande vredt i dag, haf- vet, mörkgrönt med hvitskummiga vågkam- mar.
Ack, Tordis tyckte att synranden var så förfärligt hög, det var som om hafvet skulle kunna storma in öfver dem och rycka dem med sig.
Och målaren bara såg på allt och det var rakt omöjligt att få honom att tala.
Hon vardt beklämd — hon visste ej hvarför, det hände henne så ofta nu, att hon inte visste hvarifrån de kommo hennes tankar och vankande känslor.
Det vardt sent innan de återvände, det var ett par timmar efter midnatt då de åter stodo utanför herrgårdsby ggningen igen.
Det kunde inte dröja så värst länge till soluppgång nu.
Natten är drömsk, de stå och se ut.
Slätten sofver och alla färger äro dämpade i halfdunklet.
Betfälten ligga svarta, höså- torna stå smutsgula, hela slätten är inra- mad af de aflägsna kullarnas mäktiga linier; Silfverarbeten, Bordsilfver.
M o d e r n a s t!
Solidast I Billigast!
IDUN 348 den och hans farväl, det genljöd för hennes hörsel än.
— Ack, nu började det spöka gul- nade blad i luften.
Hon tänkte, att han allt haft rätt ändå.
Hennes drömmar hade varit falska, ty det hade skapat visshet af det som bara varit lös tro.
Tänk dock, så föga gemensamt de ägde m e d hvarann, endast skämt och en af slump knuten tråd hade hållit dem tillsam- mans; hvad var det att bygga p å?
Ack, hvad skulle han ha funnit hos henne, trångt och tomt var hennes sinne, alldeles som rummet här mellan häcken och murarna där hon dvalts.
Men det var bittert ändå att drömmen slogs i spillror, den hade haft så litet att spira ur, dess blomma, och hade ändå varit så fager och så stark, hon kände det, hon skulle sent glömma hvad hon trott, det hade väckt ett helt nytt lif hos henne, detta.
längst bort lyser det cremsergult, tegelrödt, stelnad blodfärg på himlen, så bleknar den till pärlemor och mörknar sen allt blåare öfver deras hufvud och hän till den andra synranden.
Öfver åsen brinner ett stort rödgult sken: det är månskeppets lanterna, där det seglar hän öfver hval Evet genom hvita skyar i tystnad och osläcklig brand.
De ha stått stumma och sett på detta, nu vänder han sig mot henne och säger: » ja, och i morgon skall jag resa. » Aningen hade inte svikit henne.
Hon har ingen vanas räkning och konstgrepp att stöda sig på, inga tidigare rön att följa för att vinna seger, hon kan bara säga helt enkelt, medan ögonen bedja så veknande: » åhnej, hvarför resa, kan ni inte stanna här!
För min skull!
För min skull! » — Hon rodnar där hon sitter i den lilla trädgården, när hon minns att hon sade det, så djärft tyc- ker hon nu att det var.
Men han bara skakade på sitt hufvud och sade m e d ett egendomligt uttryck i rösten: » nu skola vi skiljas, » sade han, » det är bäst nu.
Vi ha kännt hvarann i en vecka nu, det är myc- ket nog, då känner man det bästa hos hvar- ann, stannar man längre, tränger man dju- pare, då är det som missräkningarna och de inre striderna börja, man slår af på sina önskningar, man måste vanställa den bild man trodde först och gaf hyllning; antin- gen nöjer man sig med det som är för litet, eller och varder man olycklig.
Nej, det är nog att skumma, ta det öfversta bara Han hade haft rätt, bara ett lätt och vänt minne af hvar mötande skulle man ha, en fingerborg full af hans eller hennes väsen, så vardt det nog.
— — — — — Och ändå!
N e j, hon trodde honom icke!
Hon ville inte lefva en dag längre, om det var sannt hvad han sagt!
N e j, det måste finnas några af vandrarne i lifsvimlet, som bjödo dryck till botten, icke att läppja på allenast.
Det hade hon känt, att det som icke fanns i hennes sinne förr, det hade han mäktat locka fram; och var det inte så det tedde sig, det stora, kärleken: nya och ständigt nya, rika malmfynd upp ur gruf- van af tanke och känsla, två som gåfvo hvar- ann och vordo allt skickligare att gifva och allt rikare själfva; kanske hade han talat all- deles falskt, kanske var det inte bara älskogen Så hade de skilts åt och nu hade hon kommit hem igen, satt i trädgården som vanligt; och hans tack för den gångna ti- Ordspråks-aritmogryf.
iföwnt.
Bidrag mottagas ' med 1 tacksamhet.
Länkgåta.
Stundom lif i mig pulserar, Stundom döden i mig bor.
l:sta länken: Jag ålderstigna för mycket hetsar, Passar bättre för ungdomskretsar.
2:dra länken: Mitt bidrag ofta jag lämna får Till hvad i salen ej sällan står.
Ett samfärdsmedel jag alltid är, På landet brukligt, båd här och där.
4:de länken: Hvad man för snygghet ju alltid har Och därför ofta i handen tar.
5:te länken: Från predikstolen ett ord du hört, Som mångens slummer kanhända stört.
6:te länken: En ann ' benämning nu här mig ge ', Ett namn på skada, om jag får be.
7:de länken: I skogens gömmor bland annat godt Du har nog sett mig.
om där du gått.
Moster Lisa.
Kaffe 7 a i 2 3 4 5 2 3 5 12 6 11 3 18 12 1 5 2 4 9 11 5 9 2 5 1 6 18 7 11 13 7 - 5 15 1 1 2 8 18 9 8 1 17 9 11 16 4 10 21 2 16 11 5 12 10 12 [3:dje länken: 1 111 2 11 18 13 20 13 10 5 8 1 23 14 3 2 22 21 2 15 7 4 22 4 18 16 7 22 2 5 2 4 13 17 2 13 1 18 18 7 2 5 som var så; kanske skulle vi hos hvar och en finna mer, ju djupare vi grofvo; kanske gåfvo vi mera, ju mera man sökte hos oss; kanske var skummet likt bränningens vid stranden, odugligt till allt och snart bristande till intet.
Så underligt att hon aldrig tänkt på detta förr!
— Tordis!
Det var fadern som ropade.
Är du där?
— Ja, far!
— Vet d u / liten, det är just rart att ha dig här igen, pratade gubben förnöjd, där han kom med sitt öl och sin tidning, och tycker inte du som jag, att den här lilla biten är just så god som själfva landet?
— Far!
— hon lade med en plötslig åtbörd händerna öfver hans arm och såg honom bönfallande in i ö g a t — f a r, jag vill resa bort!
Jag vill inte vara instängd här!
A h, far, låt mig få det; jag skall göra nytta för mig, o m du vill, men jag måste ut, det är någon som jag söker, som jag letar efter, men inte vet hvar han är, inte vet om han finns en gång, men som jag måste finna, för annars blir jag aldrig fullvuxen — till själen.
Ah, far, säg att jag får!
Innehål sförteekning \ Sofie Lundström, född Malmberg; af L.
S.
(MedporträU.)
— Återglans; poem af Daniel Fallström.
— Oron i vår tid; af Ellen Bergström.
— I min barnkammare; af Muriel.
— I tjänarinnefrågan » Spänn ej bågen för bögt »; af — g — g — Postkvinnor; några interiörer tir lifvet inom disken på ett postkontor.
För Idun af Adam Lux.
— Småprat; af Utan signatur — Ur notisboken.
— Teater och musik.
Vaknad; skiss af Lennart Hennings.
— Tidsfordrif.
4.
Ett mått, 2 alnar ej fulla.
5.
Namn på en kvinna, som har be- kymmer Och mycken omsorg i hjärtat rym mer.
Kanhända du uppå henne brås?
6.
Station i närheten af Borås.
7.
Ett djur, helt litet, men skadligt dock.
8.
Hvem ofta tjusat vårt öra.
9.
Latinskt pronomen, härnedan ock 10.
Du det på svenska får höra.
11.
En listig en ibland djurens skara.
12.
På hvad om vintern du brukar fara.
13.
Namn på en gosse, så rask och käck.
14.
Det hvari tvättas bort mången fläck.
5 •1 19 17 2 [22 22 2 13 6 20 19 2 5 2 19 22 14 15.
Det hvaraf mången sitt öga slöt För att ej se ' n mera vakna.
16.
En liten flicka, så rar och söt.
17.
Och gossen bör man ej sakna.
18.
En liten stad ibland städers » skara ».
19.
Ett landskap, långsträckt det säges vara.
20.
En sak, ibland mycket nyttig är, Men många gånger blott till be- svär.
Eva.
Äro orden rätt lösta, bilda bok- stäfverna i mellersta lodräta radens rutor, lästa uppifrån och ned, ett ordspråk. '
Orden beteckna: 1.
I Palestina så högt ett berg.
2.
Ett spel, där tärningar rulla.
3 En brunn, som skänker båd kraft och märg.
Biblioteksgatan, Sthlm.
Kvadratgåta.
a 3 4 a a e e e e i i k n n r r r r s s s s t t t u u Omflytta bokstäfverna i denna kvadrat, så att de mot hvarandra svarande lodräta och vågräta rader- na bilda samma ord, nämligen: 1) namn på en blomma, 2) ett goss- namn, 3) en stad i Afrika, 4) ett flicknamn, 5) ett substantiv i be- stämd form.
Dodo.
Lösningar.
Logogryfcn: Luftslott; fot, tu, ull, lof, lust, stut, olust, nf, lo, so, tull, tolf, stoft, flolt, luft, toft, sol, ut, ost, stolt, loft, os, full, Tott, ulf, stol, sto, tollt, stuf, slut.
Charaden: Po mer-ans.
AritmoTcmet: Kronolänsman; Nora, snok, skräna, kors, monark, lärka, ros, roman, kräm, oron, krans, ärla, kärna, mars, näs.
Diamantgåtan: 1) b, 2) bas, 3) baner, 4) lanolin, 5) Selim, 6) rim, 7) n. Charad.
patentrostadt och konserverad!
i enl. med Professor Liebigs metod, bvarigenom det står sig i flere månader, i fina blandningar: J a v a, M o c K a, P l a n t a g e m. fl.
Fabriksbod 9 1897 Mitt första ger din fot och hästens säkerhet.
Mitt andra är så hårdt som girig- hetens hjärta.
Mitt helas väg, som hvar man vet, Är trång och brant och vissa tider het Och plär den resande på köpet svärta.
Konsonantförändringsgä ' an lund, pund, rund, sund.
Gissa: N.r 1: kulla — kula, n:r 2: skald — skalp, n:r 3: Siarn — stam, n:r 4: m ö r t - vört, n:r b: vatten — vitten.
Förädlade Kaffetillsatser, Gör kaffet homogent, välsmakande,: Hund, kund, sundt f närande och ^ ' S ' SSJ-h ' Sl billigt Begär hos er närmaste handl.
K r o n k a f f e och TTtställniogsfeafiPe,
