# ID: svediakorp-per1152
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1897
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,912
# sentences: 654
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, N; r 42 (513) Fredagen den 22 oktober 1897.
Prenumerationspris pr år: B y r å: Redaktör och utgifvare: Idun e n s a m _ kr.
5 Iduns M o d e t.
, fjortondagsuppl.
» 5 Iduns Modet., m å n a d s u p p l.
» 3 Barn^arderoben _.
» 3: — Klara södra kyrkog.
1 6, 1 tr. HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Öppen kl. 1 0 — 5.
A l l m.
telef.
6 1 4 7.
Rikstelef.
F R I T H 10F 164fi.
Redaktionasekr.
: J Nordlinet.
Iduns Tryckeri Aktiebolag.
10; de årg.
Utgifningstid: Annonspris: 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
Lösnuramerpris 15 öre flösn:r endast för kompletteringar.)
Utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
hvarje fredag.
A n n a Lang-Wolseley.
I tåt och uppåt!
I dessa två ord ligger utvecklingens gång för V så många af våra sångfåglar.
Vårt aflagsna land kan ju ej bjuda dem ära och ryktbarhet, knappt nog bröd, och så sträcka de vingarne till flykt utåt och tro att kosan därmed alltid bär uppåt.
Så blir det ock för en och annan, kanske för ej så få, men hur många är det e j, som tro detta » utåt » just vara det saliggörande, som glömma våra strömmars brus och sko- gars sus, allt det som ger våra toner deras nationella ursprunglighet, deras tjusning och konstnärliga allvar.
Det är en hel nations konstnärs- individualitet som träder oss till mötes hos en verkligt na- tionell konstnär.
Genom sitt mystiska samband med sitt hemlands natur kan en så- dan lyfta oss upp öfver hvar- dagslifvet tusen gånger högre än den betänksamme sko- lastikern, som med flitig nog- grannhet utspekulerar hvarje stils karaktäristiska drag så noga, att han totalt glömmer bort sig själf och blir glömd af sina åhörare.
Hur lifligt minnas vi ej sådana indivi- duella konstnärer som Teresa Carrewo och Pablo de Sara- sate!
Det lugna temperament, som utmärker vår musika- liska konst, medger tyvärr ej framträdandet af så starka in- dividuella karaktärsdrag som hos de båda nämnda konst- närerna, och det så mycket mindre som den exekverande konsten hos oss har så föga stöd hos den skapande, hvil- ken ännu ej hunnit utbilda en till färg och form fullt nationel stil.
(Det gäller äfven i detta afseende att hvarje fågel sjunger efter sin näbb och på sitt sätt, och den sångfågel vi idag pre- sentera för våra läsare, har till och med en särskild näbb, vio- linen.
Hon hör i alla fall, figurligt taladt, till sångfåglarne; skil- naden från de öfriga sångfåglarne är blott den, att hon behöfver ett yttre instrument för att kunna sjunga, men detta instrument är det, som af alla står män- niskorösten närmast i na- turlig ädelhet och uttrycks- förmåga.
Anna Lang — så är den- na sångfågels namn — har sökt framgången utåt, men också uppåt.
Det är sällan under de senare åren vi här hemma fått höra hennes spel, men alla underrättelser o m henne från utlandet säga oss, att hon ej glömt det konst- närlighetens » Excelsior! », som ständigt manar till högre sträf- van och f ullkomning och som slår den säkraste bryggan för samstämmighet mellantondik- ' ten, exekutören och audi- toriet.
Anna Lang är dotter till häradshöfdingen i Norra Vads- bo domsaga K. F. M. Lang och hans hustru, född Stjern- stam.
Under barndomen och uppväxttiden i Mariestad röj- des snart hos henne otvety- diga musikaliska anlag.
I synnerhet visade sig detta i ett fint absolut gehör, som satte henne i stånd att med största säkerhet namngifva de toner, hon hörde, ej blott från pianon, utan äfven från klockor, glas och dylika före- mål.
Till dessa bestämda an- lag togs också vederbörlig
IDUN Om hvarje mänskas lif en segling är — Som skrifvet står i många vackra dikter D e t g ä l l e r a t t se u p p, h v a r t k o s a n b ä r, Och akta sig för blindskär och konflikter.
— Axel Lundegård.
hänsyn vid den unga damens uppfostran, och redan såsom sexårig började hon för- söka sig på pianot.
Men detta slags musik tillfredsställde ej flickans musikaliska behof.
Hon öfvergaf snart detta alldagliga instrument, och nio- årig pröfvade hon för första gången sina små fingrar på violinen.
Hon gjorde snabba framsteg; tillfällen till öfning fattades ej tack vare en syster, som skötte pianot, och musikläraren, som trakterade violoncell.
Under flitiga studier främst af de äldre mästarne gick det raskt framåt och 1873 intogs Anna Lang i Musikaliska akademien i Stockholm.
Nu blefvo studierna under professor Lind- bergs ledning ännu mera allvarliga och sy- stematiska än förut.
Pris och jettoner vitt- nade också om framgången af dessa sträf- vanden.
Men äfven för en violinälfva har lifvet sitt allvar eller rättare sagdt sin prosa, och det fick också Anna Lang erfara.
Artist- banan anses af mången farlig och osä- ker, och den unga violinistens släkt och vänner sökte förmå henne att afstå därifrån och ägna sig åt hemmet och husliga syss- lor.
Men Pegasus ville lika litet nu som fordom gå för plogen; hon hade endast ett halft öga för skafferiets syltburkar och soc- kerskrin, men drömde dessmera om sin vio- lin och om musikaliska triumfer.
Efter ett par års dylika hushållsförsök läto fröken Langs anhöriga sina betänkligheter mot artist- banan fara, och efter ett kort besök i Köpen- hamn nådde den unga artisten första målet för sin sträfvan, Paris, där den bekante violi- nisten Leonard blef hennes lärare.
Paris - studierna varade med ett kortare afbrott i fyra år, hvarunder hon bland annat af mu- sikaliska akademien uppmuntrades med Beskowska stipendiet.
Redan förut hade hon låtit höra sig på några konserter i hufvudstaden och lands- orten, men hennes egentliga och mera be- märkta uppträdande inför offentligheten in- faller först 1884 i Stockholm.
Hon spela- de då på en symfonikonsert första satsen af Beethovens stora violinkonsert.
Det var nog oförskräckt att genast framträda med en så svår komposition, men det heter j u, att den aldrig blir en god soldat, som ej tror, att han bär marskalksstafven i ren sein.
Resultatet blef långt ifrån dåligt; visser- ligen gjorde en och annan antydningar om att tonen ej var nog stor och föredraget ej nog bredt för- några stycken af den Beetho- venska kompositionen, men andra delar af densamma och särskildt Leonards kadens ut- fördes på ett sätt, som tillvann henne all- mänt erkännande och ställde hennes solida teknik utom allt tvifvel.
Under de närmaste åren följde konsert- tournéer dels i Sverige, dels i England (med den berömde kontrabasisten Bottesini).
Dessa senare uppträdanden stadgade frö- ken Langs anseende hos den engelska publi- ken; hon bosatte sig i London och har allt sedan dess varit en faktor, med hvilken man måste räkna, då man talar om musik- lifvet i den engelska hufvudstaden.
På konserter i Kristallpalatset, Albert Hall, Queens Hall m. fl.
af Londons förnämsta konsertlokaler har Anna Lang uppträdt, och det nordiska draget i hennes konst, det blida kvinnliga föredraget och den klara, rena, nobla tonen, ha ställt henne på en fast position i den engelska publikens yn- nest.
Jämförelsen med fru Neruda-Norman, som vi ofta sett lämpas på Anna Lang, är naturligtvis i vissa fall öfverdrifven, men det saknas ingalunda likheter och berörings- punkter mellan dessa båda artister.
Violinlitteraturen behärskar Anna Lang i stor utsträckning: Vieuxtemps och Wieniaw- ski, Svendsen, Bruch och Raff, Grieg och Saint-Saens finnas på hennes repertoar, som ändock har utrymme för Händel, Corelli m. fl.
äldre mästare.
Men Anna Lang har ute i världen vunnit ej blott äran och framgången, atan också lyckan, och hon bär nu namnet Anna Lang- Wolseley, det sistnämnda efter sin make Edwyn Wolseley, en engelsk barytonsån- gare, som vid flere uppträdanden i England rönt framgångar och erkännanden.
I sin familj hvilar Anna Lang-Wolseley ut efter sina konstnärsframgångar, sysselsatt med sina små döttfars uppfostran, men samtidigt alltjämt vidgande gränserna för sin konst.
och mamma nystar yllegarnet, som skall bli strumpor åt de små.
Från muntra brasan ljuset strömmar, reflexer tak och väggar nä, och fram ur salens mörka vrå kör sago-mor med gyllne tömmar.
Det tisslar som af troll och vättar, i blåstens susning pilten hör hur vargen smyger utanför, och väggens skuggor blifva jättar.
Men äfven längst försvunnen vår med gökrop i den ljusa hagen och älfvors dans kring vattendragen på nytt utur sitt hölje går.
Ty brasan har så mången bild i gnistor och i röda bränder, dem pappa smyckar med legender, tills sista lågan är förspilld.
» Det var en gång för längesedan en vacker prins.
.
.
ja, hör nu blott! » Och när de alla sagor fått, så sucka barnen: » slut nu redan? » De krypa samman i en klunga; i salens skymning tystnad rår, men regnet hårdt på rutan slår och högre vindens andar sjunga.
Det brusar öfver haf och fjäll, om köld och mörker sjunger rösten, om onda tankar och om hösten, som föds vid stormens dån i kväll.
Lyckligtvis hör Anna Lang-Wolseley icke till dem, som för.
framgångarna i ett nytt hemland glömma det gamla.
De starka band, som knyta hennes person och hennes konst vid Sverige, har hon alltid bibehållit och stärkt och vid denna tid skall hon, efter några veckors vistelse hos anhöriga i Väster- götland, åter gifva den svenska hufvudsta- den ett nytt prof på sin konst.
Tyvärr har en tilldragelse af sorglig art drabbat konst- närinnan, i det hennes åldrige fader just i dessa dagar aflidit.
Vi komma sålunda att få ägna de sympatier, som utan tvifvel skola komma konstnärinnan till del, äfven åt den sörjande dottern.
Men genom rutan skimrar röd den sista strålen ifrån härden och bär ett budskap ut i världen om hjärtefröjd och hjärteglöd.
Så flöda tusen blida strimmor från tusen hem i höstens tid och slockna ej, trots mörkrets strid, trots öde hedens tunga dimmor.
Ernst Högman.
H. V. * Bosättning.
Kring aftonbrasan.
ärute håller vinden larm inunder höstens tunga himmel och jagar bladens gula vimmel med prassel upp mot fönstrets karm.
I parkens dunkel regnet tisslar — det droppar ned från stam och gren på mossbelupen bänk af sten, och någonstäds en flöjel gnisslar.
Från salens fönster brasan skiner och kastar ljus på gårdens sand: när näfvern flammar upp ibland, bli regnets droppar till rubiner.
Det lyser rödt på Karos tass, där han i kojans glugg sig ställer och på en bonde sakta skäller, som nöter vägen med sitt lass.
Men pappa drar sin nattrock på med hjälp af Lilly, äldsta barnet, Paralleller af Knut Stenson.
isen Palm och Ida Jonson voro anställda i samma affär med en månadslön af 50 kronor hvardera.
Den förra hade ett godt föräldrahem och fick använda sin lön uteslutande för sin egen person, då däremot Ida var en föräldralös flicka, utan alla an- dra resurser än den knappt tillmätta lönen.
Hon hade därför inte haft råd att inackor- dera sig, utan hyrt sig ett möbleradt rum, » så länge » — hade hon tänkt, när hon först tillträdde sin plats, men åren gingo, och fröken Ida hade ännu icke kunnat för- verkliga sin så lifligt närda önskan att få reda sig ett eget litet bo, om än så an- språkslöst.
I En regnig sommarsöndag sutto de båda kamraterna tillsammans i Lisens hemtrefliga rum, där det inte fanns något, som hon ej kunde kalla sitt.
I sanning, Lisen var bra lycklig, tänkte Ida — men förstod hon väl
1897 att uppskatta sin lycka?
A h n e j, hon tog det allt som det skulle så vara.
» Vet du, » sade Ida, » nu är jag totalt uppledsen på att sitta och titta på andras möbler.
Jag ämnar sätta bo m e d första. » Lisen såg tvinande på kamraten.
Det där hade hon h ö n alltför många gånger för att fästa sig därvid.
» Ja, men den här gången skall det ändå blifva något af, » sade Ida energiskt och gungade häftigt af och an i den stoppade korgstolen. » Jag har redan ett mycket trefligt rum i kikaren, till ett ganska mode- rat pris.
I längden blir det j u också i själfva verket billigare att hyra utan möbler, det är själfva bosättningen, som utgör svårig- heten.
Men jag får försöka att knaggla mig igenom den så godt jag kan — skaffa mig litet i sänder.
Glädjen blir så mycket större, när mirt lilla hem ändtligen står fär- digt.
A c k, du skall få se!
Med litet upp- finningsförmåga och en smula smak kan man åstadkomma underverk af snart sagdt ingenting.
Ett toalettbord till exempel kan man j u fabricera af en vanlig packlår, litet skärt kambrik och en gammal gardin. » » Jag tror visst jag har en gammal gar- dintrasa att presenta dig med, » sade Lisen välvilligt.
» Tack, lilla d u!
Det var rysligt snällt!
Och så när allt är färdigt, blir du invite- rad på ett finare kaffekalas, » skämtade Ida.
Fröken Lisen log förströdt.
Det såg ut som om hon haft sina tankar på annat håll, något som Ida ofta lagt märke till på sista tiden.
Men hon var nu jämt så upp- tagen af sina egna storartade planer, att hon ej vidare reflekterade däröfver.
Ibland kunde hon ligga vaken timtals och kalky- lera och möblera.
Men framför de stora, eleganta bosättningsmagasinen stannade hon numera aldrig.
Hon hade gjort det förr.
Och i fantasien hade hon utvalt allt det, som slog mest an på hennes skönhetsälskan- de sinne, läckra, dämpade färger — allt som var vackert, fint, mjukt och bekvämt.
Nu gick hon i stället hem och satte upp en prislista på de enklaste och billigaste bohagsting i världen — räknade och strök.
Nej, kunde verkligen en eldgaffel räknas till öfverflödsvaror!
Ja, det såg så ut, för henne åtminstone, efter hon inte tycktes kunna anskaffa den.
Några besparingar på en så- dan lön hade hon naturligtvis inte kunnat göra, den räckte j u nätt och jämt till, hvad skulle hon då sätta bo för?
IDUN dig .. Och så kunde jag j u inte riktigt veta, förstås.
.
.
Men i lördags så friade han, och i går bytte vi ringar. » Ida deltog uppriktigt i kamratens glädje.
Lisen gjorde ett utmärkt godt parti, fastän Ida icke tyckte, att fästmannen var vidare sympatisk.
Men när Lisen själf var belåten, var j u allt godt och väl.
Förtjusningen öfver att vara förlofvad, att få ett eget hem, tycktes för öfrigt hos den nyförlofvade, i likhet med hos de flesta flickor, vara så sammanblandad m e d den personliga böjelsen, att det var svårt veta, hvilket som var öfvervägande.
Fästmön lämnade nu affären.
Hon hade så mycket att ställa med sin utstyrsel och bosättning, då giftermålet skulle äga rum på hösten.
» Kanske vi sätta bo samtidigt du, » sade hon leende till Ida.
Och så begaf det sig, att medan fröken Lisen gick omkring med sin fästman och gjorde storartade uppköp i de eleganta möbel- och bosättningsmagasinen, traskade den forna kamraten under sina fristunder omkring i gamla nermöglade klädstånd för att för den minsta möjliga slant pruta sig till en gam- mal rostig eldgaffel eller ett litet skamfiladt bord.
Första lysningsdagen var det stor mot- tagning och stor exposition i Lisens hem.
Hon hade fått mottaga en massa lysnings- presenter.
Ingen bland släkt och vänner hade glömt, att hon skulle sätta bo, och det med en förmögen, solid karl till, då fick man lof att riktigt visa sig på styfva linan.
Till och med den småaktige princi- palen hade slagit sig lös och förärat en prå lig silfverpjäs.
För öfrigt hände det natur- ligtvis här, som alltid vid dylika tillfällen, att åtskilliga saker förekommo i flere exem- plar.
Ida gick omkring och beskådade allt — duktyg, broderier och väfnader, silfver, glas, porslin och prydnadsföremål.
A c k, hvad hennes lilla blomglas, som hon köpt med uppoffring af den vackra frukostkoppen hon så mycket gladt sig åt att få, tog sig tarf- ligt och oansenligt ut bredvid ett halft dus- sin andra!
Lisen hade endast kastat en flyktig blick därpå och sagt något o m, att det var alldeles onödigt.
Ja, det hade hon verkligen bra rätt i!
Ida tyckte nu själf, att hon varit dum, och trots sitt goda hjärta kunde hon ej under- låta att göra jämförelser — de kommo för resten alldeles själfmant.
Hvad människor- Ah pytt, hon fick väl taga det ound- na ändå äro underliga, tänkte hon, eller gängligaste, säng och sängkläder, på en kanske snarar?
» bruket », detta outransak- afbetalningsaffär ' och snoka reda på annat liga, allsmäktiga något, hvarunder äfven de i s. k. klädstånd och själf snygga upp det halsstyfvaste slafviskt böja sina nackar.
När den ensamma, fattiga kvinnan vill med litet emaljfärg.
Det skulle nog gå så bra.
Hon var en sådan liten optimist, trots att försöka skaffa sig ett eget litet hem, kunde lifvet varit en riktig smulgråt emot henne.
man j u tycka, att hennes bekanta borde En måndags morgon, just vid detta vik- finna sig lika manade att draga ett strå till tiga skede i fröken Idas lif, trädde Lisen hennes lilla bo som till dens, hvilken ge- nom äktenskapet blir rikligen försörjd.
Men in i affären, mystisk och glittande glad.
» Gissa, hvad jag gjorde i går! » ropade hvem tänker väl därpå!
hon och s p r a D g fram till Ida, som befann En trasig gardinbit, som den öfverlyck- sig ensam inne.
liga bruden förärat henne, samt en gammal Ida gissade på allt möjligt roligt och pall, erhållen som lån af en äldre, välmå- trefligt och angenämt, men utan att nitta ende fru, det var allt, hvarmed hon begåf- det rätta, då Lisen lät sin vänstra hand vats till sin bosättning!
Samma fru hade med en glänsande n y förlofningsring dansa skänkt Lisen den härligaste hvilstol, hon, för kamratens ögon.
» A h, jag är så glad, som redan förut hade så många soffor och så glad, » jublade hon och slog armarna stolar att hvila i!
om henne samt berättade hvem föremålet Men så rätade Ida upp sig och det kom var.
» Det har riktigt bränt mig att inte en glimt af mod och tillförsikt i hennes få säga något, men jag tyckte det skulle förståndiga ögon.
Med ihärdighet och för- bli så förtjusande roligt att få öfverraska sakelse skulle hon genom eget arbete ensam 335 samla hvarje strå till sin lilla stack, och när den ändtligen stod färdig, skulle hon känna större tillfredsställelse öfver att ha skapat den själf och kanske erfara lika mycken glädje däröfver som fru Lisen öf- ver sitt rika, präktiga hem.
* Stor litterär pristäfling för Iduns romanbibliotek.
Ett pris på tvåtusen (2,000) kronor.
Idun har, som käudt torde vara, gjort till en af sina uppgifter att bland sin stora publik inom de skandinaviska ländernas bil- dade klasser väcka intresse för och sprida värdefall originallitteratur.
För detta ända- mål har tidskriften alltid låtit sig angeläget vara att inleda förbindelser med framstående manliga och kvinnliga författare, och våra af slutade årgångar prydas ock af ett stort mångtal af de bästa litterära namn.
För att ytterligare öppna tillfällen till värde fulla förvärf i denna väg ha vi tid efter annan anordnat skönlitterära pristäflingar, hvilka med intresse omfattats inom skrift- ställarkretsar, och ur hvilka som resultat framgått flere gedigna verk.
Vi tillåta oss exempelvis erinra om den som ett fram- stående arbete allmänt erkända berättelse- cykeln » Gösta Berlings saga » af Selma Lagerlöf, hvilken först framträdde som pris- tagande i en af Iduns litterära täflingar, o m Matilda Lönnbergs historiska roman » Fru Holmfrid » m. fl.
Genom det s. k. Iduns romanbibliotek, som med ett sextonsidigt tryckark hvarje vecka medföljer till tidningens samtliga abonnenter, ha tillfällena att framlägga äf- ven jämförelsevis omfattande skönlitterära verk betydligt utvidgats.
V i ha därför nu ock beslutit att för romanbibliotekets räk- ning ånyo anordna en större litterär täflan och inbjuda härmed skönlitterära skrift- ställare och skriftställarinnor att deltaga i densamma under följande bestämmelser: För en originalroman på svenska språket, med ett ämne och af en halt, som göra den tilltalande för en bildad och vidsträckt publik, samt till ett omfång af ungefär trehundra sidor vanlig bokoktav, betala vi som pris och honorar tvåtusen kronor.
Härför förbehålla vi oss endast rätt att i första hand offentliggöra ar- betet i Iduns romanbibliotek.
Vid de insända arbetenas bedömande ha de kända litteraturkritikerna herrar Georg Nor- densvan och Sven Söderman goähetsfullt lof- vat biträda redaktionen.
Samtliga täflande arbeten skola anonymt vara ingångna till Iduns redaktion, Stockholm, före den 1 maj 1898 samt åtföljas af en förseglad namnsedel, hvars konvolut förses med ett motto, hvilket äfven bör återfinnas å manuskriptet.
Denna namnsedel brytes endast för det arbete, som prisbelönats.
Skulle prisnämnden anse, att ingen af de insända täflingsskriftema besitter sådana egen- skaper, att densamma bör tillerkännas det ut- fästa priset, förbehåller redaktionen sig rätt att i samråd med de öfriga prisdomame öfver detsamma förfoga.
Stockholm i oktober 1897, För redaktionen af Idun Frithiof Hellberg, *
IDUN 336 " F ö r s t a oktober. "
H Skiss für Idun af Daniel Fallström.
vad jag nu ämnar tala om är inte den där otrefliga flyttningsdagen, som ger vår hufvudstad karaktären af ett nyss upp- brutet zigenarläger eller af en stad i be- lägringstillstånd.
Nej, det är någonting helt annat — nå- gonting guldglittrande, någonting mjukt, oändligt mjukt och kvinnligt — ett hitte- barn, kommet Gud vet hvarifrån, men som, där det slog ned som en vacker stjärna från en nattlig hösthimmel, med ens er- öfrade allas hjfrtan.
Det låg det sagolikt oförklarliga öfv 3r henne, om ni så vill — och detta utöf var ännu i dag samma hem- lighetsfulla makt som för tusen år sedan.
Hvem var då den » första oktober »?
Det var, som jag nyss nämnde, en liten kvinnlig varelse, som hittades i ett utrymdt lusthus långt upp på Norrmalm.
Och det var för öfver tjugufem år sedan — således på den tiden det ännu inte var så värst märkvärdigt att bo i vedbodar och lusthus och Stockholm ännu hade en smula af det oregelbundnas poesi öfver sig.
Min familj bebodde då en våning i ett stort fyravåningshus, hvars gård fortsattes af en terrass, ledande ned i en trädgård — ett sådant där vackert oting, som det nu- varande Stockholm ögonblickligen slukar, så snart det ser sig i stånd att förvandla idyllen i en skyskrapande hyreskasern.
Det var den första oktober.
Hela gården var ett kaos af flyttsaker, huset var upp- och nedvändt från källaren upp till vinden.
Det var nya hyresgäster, som kornmo, och gamla, som flyttade.
Skomakarens, som under sommarn bebott det lilla gulmålade lusthuset, hade dragit sina färde ett par dar i förväg och lämnat dörrarna olåsta efter sig.
Detta till stor glädje för husets yngsta ungdom, hvilken genast tog lägenheten i besittning och för- vandlade den till lekstuga.
Det var härliga dagar för alla dessa osty- riga ungar.
Där lektes rymmare och fast- tagare, röfvareborg med plundrande lands- vägsriddare, blockhus med öfverfallande röd- skinn.
Och där röktes cigaretter i smyg, och där berättades i höstskymningen de mest hårresande spökhistorier.
Så den förste oktober på morgonen — cn vacker gyllene höstmorgon med hvita, ulliga vårskyar — låg där i det gamla för- fallna lusthuset en liten lekkamrat till.
Det var tvätterskans Lisa, som hittade henne.
Upptü kten spred sig som en löpeld i huset.
Man lämnade flyttsakerna åt sitt öde, skurkäriugarna öfvergåfvo sina ämbar och trasor — ja, jag tror till och m e d krydd- krämaren i huset tog in borsten för ett ögonblick endast för att kunna uppvakta den lilla obekanta i lusthuset.
Det var en rar unge.
Det var man täm- ligen allmänt öfverens om.
Så ' nt vackert hår!
Sådana vackra ögon!
Men hvar i Herrans namn kom den flygande ifrån?
Tänk, just den första oktober!
Alldeles som stort folk.
Men utan möbler och hus- geråd.
Bara virad in i en smårutig skotsk schal och för öfrigt vid strålande lynne.
Det där var mycket att fundera öfver.
Och man funderade också.
Nere hos tvätterskan stod kaffehurran på dagen i ända.
På soffan låg den hittade flickungen, och rundt kring ett stort bord sutto husets alla käringar och bara undrade.
» Hvad kan hon heta? » undrade Berg- strömskan, hon, som hade magasin i hör- net.
» Hvad kan modern vara för en slyna? » » Och hvem är fadern se ' n? » » Och hvad ska ' vi göra m e ' n a?
» Det sista grubblade man mest öfver.
Några mumlade o m att anförtro henne åt polisen.
Men som polisen just inte åt- njöt några vidare sympatier, mottogs icke förslaget med odeladt bifall.
Nu bodde i en af vindskuporna en extra ordinarie i verken — en helt ung man, lång, blek, litet bortkommen af sig, men som ännu aldrig kommit hem full, aldrig klickat med hyran och aldrig haft några fruntim- mers-historier för sig.
Dessa tre moraliska grundstenar hade byggt upp hans anseende, och hans fläckfria ryktes lof sjöngs af hela kvarteret.
Äfven han aflade nu vid hemkomsten på eftermiddagen sin lilla visit nere hos fin- tvätterskan.
» Ar hon inte söt? » frågade Fina.
Notarien stod i drömmar och lät sin hand smekande glida öfver barnets gyllene hår, mjukt som silke.
» Är hon inte söt? » Notarien svarade icke, men upprepade smekningen.
Och så föddes, där han stod inne i det halfmörka rummet, en underlig tanke inom honom.
Om han skulle åta sig detta barn, rädda det undan fattigdomens förödmjukelser, ge det skydd och uppfostran, vaka öfver det som en far?
Som en far!
Han måste småle åt sig själf vid den tanken.
Han var j u endast ett par och tjugu år, knappast torr ännu bakom öro- nen — således en tämligen oerfaren pappa.
Men i alla fall!
Hans pengar skulle bygga en skyddande mur mellan den lilla och världen.
En sådan där liten svalunge kunde inte sluka så värst mycket.
» A propos — hvad heter flickan? » » Ja, se den som det visste! » » Det är ju sant.
Kalla henne Första oktober! » Och från den stunden fick den guld- blonda lilla skönheten sitt namn och ett hem.
» Första oktober » stannade hos tvätter- skan på nedre bottnen in åt gården, me- dan hennes välgörare fortfarande bodde himlen så nära som möjligt.
Hela huset kände snart till, hur historien slutat.
Men så stadgadt var notariens an- seende, att ingen kom fram med några fula gissningar.
Tvärt om höjde det hans aktier i fruntimrens ögon, under det husets herrar visserligen erkände det vackra i handlings- sättet, men också ryckte på axlarna åt slik uppoffrande hjärtnupenhet.
» Det var en kapital dumhet, » mena- de de.
Men det var inte den enda notarien skulle komma att begå i lifvet.
Den som bor i en vindskupa och har en- dast ett par och tjugu år på nacken blir lätt poet.
Det är närheten af vårskyarna och stjärnorna, som gör det.
Och den unge notarien undgick heller inte att hypnoti- seras.
En vacker dag låg där ett litet dikthäfte af en viss Gustaf Drake i bokhandelsfönst- ren.
1897 Och hans vers gjorde lycka, men den gjorde icke hans.
T y det fanns giftiga pilar och dräpande piller i samlingen.
Kritiken berömde, men hans förmän i verken vände honom ryggen.
Och en af dem tog honom en dag förtroligt i knapphålet, drog honom tätt intill sig och rådde honom i all vän- lighet att på fullt allvar ge sig de nio mu- serna i våld.
» Här går ni bara och skräpar, » slutade han.
Drake tog rådet för godt, köpte ett ris Lessebo och började skrifva på en roman.
Men från den dagen var hans rykte som hygglig ung man i nedgående.
Hans skräddare gaf det första hugget.
Så uteblef hyran.
Så lagsöktes han för debetsedeln.
Men det som inte klickade var den lilla summa, han månatligen lämnade tvätterskan Fina på nedre bottnen.
Det var en heders- skuld, tyckte han.
Men Fina var också en ovanlig människa.
När Drake en septemberdag, två år efter sedan den lilla hyresgästen alldeles okänd kommit flyttande till det gula lusthuset, in- ställde sig hos fintvätterskan för att lämna det öfverenskomna beloppet, nekade denna helt enkelt att ta emot några pengar.
» Notarien behöfver dem själf, » sa ' Fina.
» Men så ta ' dem då! » » Inte ett öre vidare.
Notarien behöfver dem själf.
Det var notariens goda hjärta, som från början ådrog notarien den här ut- giften.
Då hade herrn råd till det — nu — ja, notarien vet själf bäst, hur han har det! » » Men flickan då? » » Hon sof ver godt som notarien ser.
Hen- ne skall jag vaka öfver.
Räcker det åt en unge, räcker det åt två. » Och därvid blef det.
Men när Drake gick, kände han sig fat- tigare än någonsin.
Han hade drömt sig mycket vackert om den där flickan, och nu stängdes dörren emellan hennes lif och hans.
Hvarför?
» Notarien behöfver själf sina pengar! » Efter ett halfår flyttade f. d. notarien Drake, utan att säga någon hvart.
Fintvätterskan bodde kvar ännu några år — så pass länge, att jag minns » Första oktober » som en vacker tio års flicka med ett par underbart mörkblåa, nästan svarta ögon och ett hår, som gnistrade som sol- strålar, när hon skakade ut det kring ax larna.
Det var sorg i huset, när den unga, gyl- lene höstdagen flyttade — sorg i det stora huset, fastän hästhofven blommade gul nere i trädgården och vildgässen sträckte öfver staden.
Det var julafton många Herrans år efter — en vacker julafton med sakta dalande flingor, grandoft och bjällerklang.
Långsamt kom Drake gående.
Ären hade förändrat honom.
Hans mör- ka hår var nu silfverhvitt, dragen hade blifvit skarpa, gestalten en smula lutande, men blicken lyste lika varm, som när han för första gången syndade på vers.
Han hade nu slutat sitt arbete på redak- tionen och var på väg hem.
Hem!
Det där lilla ordet trängde sig för ett ögonblick på honom, när han gick genom julgransskogarna på de öppna platserna eller
1897 mötte glädjen i ett par strålande barna- ögon.
Hans hem var ett stillsamt ungkarlshem, där endast pendelurets jämna tick-tack af- bröt tystnaden, där ingen kjol trasade, in- tet skratt klingade.
Ensam hade han hittills gått sin väg ge- nom lifvet, och ensam skulle han också skiljas från det.
Någon gång hade den guldhåriga lilla flickans bild som en solig sky glidit förbi hans minne.
Hans hjärta hade gråtit tyst ett ögonblick — och så hade han med en suck lutat sig fram öfver arbetsbordet och afslutat den mening han börjat.
Arbete — arbete och efter arbetet hvilan.
Det var allt.
Han stannade af gammal vana framför ett bokhandelsfönster.
Där utbredde julen hela sin syndaflod af litteratur.
Det glänste af kloth i alla m ö j - liga färger.
Och bladguldet firade verkliga orgier.
Men julliteraturen hade icke förmått att helt och hållet jaga den ädla fotografikon- sten på flykten.
Där fanns hela den kungliga familjen, och där fanns också Anna Falk, den unga firade skådespelerskan.
Drake kom mycket väl ihåg hennes de- but.
Han hade själf recenserat den i sin tidning — en smula strängt, det medgaf han, men rättvist.
Nu hade hon emeller- tid genom ett par roller svingat sig upp till publikens korade gunstling, och hennes tri- umfvagn rullade fram som på mjuka mat- tor, lastad med lager och rosor.
Drake fann henne en smula själfsvåldig som artist, men han kunde icke neka till hennes glänsande begåfning.
Dessutom var det något i hennes uttrycksfulla ögon, som mot hans vilja kom honom att intressera sig för henne.
Han tyckte sig ibland känna igen den där blicken.
» Hvar har jag sett de där ögonen? » bru- kade han fråga sig själf, när han satt på parketten med kikarn för ögat.
Men han fick aldrig något svar på sin fråga.
Det samma hände honom nu framför bok- handelsfönstret.
Och han gick därifrån med hennes bild i tankarna.
Så kom han hem för att spisa sin jul- aftonsmiddag ensam som vanligt.
Men när han öppnade tamburdörren, slog det honom till möte en intensiv doft af vaxljus och gran.
Han stannade alldeles häpen.
Hade Kristin, hans gamla hushållerska, blifvit tokig, eller lekte hon barn på nytt?
Ä n värre blef det, när han kom in i salen.
Där stod bordet glänsande dukadt och för två!
Det var ett öfverflöd af ljus, af doftande violer i höga kristallglas, och i ett hörn af rummet brann en den vackraste julgran.
Han kände inte igen sitt ungkarlshem.
Det var som förklaradt.
» Hvad i Herrans namn är detta? » mum- lade han.
Men svaret kom.
De tunga draperierna till hans arbetsrum slogos åt sidan — och i dörröppningen stod fröken Anna Falk.
Och med framsträckta händer och ett oemotståndligt leende på läpparna, fastän tårarna dallrade i hennes mörka ögonfransar, kom hon honom till mötes.
IDUN » Känner ni inte igen m i g?
» Han stod med hennes händer i sina och såg forskande in i hennes ansikte.
» Minns ni då inte, ni, glömska människa?
Minns ni inte Första oktober? » Och han slöt henne i sina armar, som hade han återfunnit sin egen ungdom.
* P r a t oc \ mat.
337 ligt bli oberoende af denna hjälp och detta skydd.
Kärleken hånar och kränker icke, för icke svag- heterna till torgs och underhåller dem icke af klemande själfvisk ömhet, för att icke skapa van- föra krymplingar. » » Ja, det är just så du skulle tala, det är så sant. » » Nej, jag skall icke tala, vi hafva mycket för mycket af tal, vi behöfva tyst eftertanke, tyst bön, tysta gärningar, tysta jämförande spegel- bilder.
Om det vore jag som behöfde hjälp — och jag behöfver alltid, förr eller senare, hjälp — hur ville jag bli bemött?
När en gammal, fattig, sjuk människa icke kan uppbära lifvets börda, utan kastar den af, må då hvarje hem se till, om icke en lyxartikel uppfyller den vrå, som kunnat och bort erbjudas åt denne broder.
Hvarje sådant dödsfall är en skamfläck på ett samhälle som kallar sig kristet.
En skamfläck för hvar och en som tillhör detta samhälle. » » Vi hafva kommit från ämnet. » » Nej, vi komma åter till utgångspunkten genom att foga länk i länk af den sociala frågan, ty hvarje människa utgår från ett hem och måste återgå till ett sådant, eller.
.
. » » Det är nog så.
Snygga bostäder för måttligt pris måste finnas, om verkligt, välstånd skall prägla ett samhälle. » » Men det är nu icke nog med att snygga bo- städer anskaffas, de måste äfven underhållas snygga.
För en person eller flere, som måste hushålla i ett enda rum, äro t. ex. tapeter icke lämpliga.
De blifva osunda och falla ifrån genom fukten, som ovillkorligen uppstår af matlagning, äfven den omtänksammaste.
Ett sådant rum borde alltid oljemålas eller oljestrykas för att kunna tvättas i sin helhet.
Det kan af hyres- gästen sedan göras prydligt med taflor eller annat. » i Ja visst!
Och detta borde öfvervakas, ty det är ju så att den ene hyresgästen vill och kan hålla snyggt, men grannen omintetgör hans be- mödanden genom motsatta vanor. » » Detta öfvervakande kan ej ske, utan att in- gripa för mycket på hemmets fridlysta område, men trappor och förstugors rengöring borde ej lämnas åt hyresgästernas olika begrepp om snygg- het, utan vara hyresvärdens egen sak liksom all renhållning inom gården. » » Du har tänkt öfver saken. » » Ow jag tänkt.
..
Men jag har också tänkt på, att vi nu kunna behöfva en kopp kaffe, ty näst hem är det mat och dryck, som höra till ord- ningen.
Gud gifve.
att ingen saknade det nöd- vändigaste!
Håll till godo! » » [\ f å, kära Elinor, skall du komma med i Hyres- •i &gt; gästföreningen? » » Det beror på hvad den liar till mål.
Annars är jag ej med i någon sorts förening, man kan nog bli ensidig ändå.&gt; » Föreningen har — för så vidt jag vet — till mål att genom sammanslutning skydda hyres- gästerna för omänskligt prejeri. » » Om jag nu icke vore en kvarlefva från den gamla tiden när kvinnan dömdes att tiga i för- samlingen och troligtvis i följd af bristande öf- ning totalt saknar kommandostämma, så skulle jag gärna vilja taga till orda i den frågan. » » Gör det, gör det!
Du har stora skäl, jag vet det.
Tänk på förra vintern, när du inte kunde elda förr än i november trots alla påminnelser att få rökgången omsedd! » » Och fick till svar på en höflig fråga, när det skulle göras: när jag får tid!
Den gången gick jag verkligen in i min ensamma kammare och läste igenom hyreskontraktet, och se där fann jag icke ett ord om att lägenheten skulle kunna bebos, men väl att den skulle lämnas i samma skick, att hyran skulle betalas på dagen och att, om så icke skedde, lägenheten skulle utrymmas Jag hade skrifvit under ett kontrakt, där jag icke hade några rättigheter, men väl en hel mängd skyldigheter, hvilkas uraktlåtande kunde sätta mig på bar backe hvilken stund som helst. » » Ja, just så är det, och så blir det, om ingen- ting göres. » » Så är det verkligen beskaffadt med kontrak- ten, men särskildt hvad min värd beträffar har han sin fördel af att vara human, så att för mig är ingen risk förenad med ett sådant kontrakt, men det är icke för alla så, och jag går gärna in på att något bör göras, hvilket jag mycket väl förstår, att du och din man anse er böra medverka till.
Rättvisan fordrar det, just för A.
M. deras skull, som icke kunna föra någon talan, * och som sakna alla resurser att jämna ut svårig- heterna.
Likväl skulle jag vilja förorda rättvisa å ömse sidor.
En hyresvärd som bygger nu, tillämpande alla tidens fordringar på bekvämlig- het och elegans så som en förmögen hyresgäst önskar att hafva det, måste ju se till att få ränta på det använda kapitalet, och med nuvarande " E j blott dygdigt, u t a n kristligt ".
arbetslöner blir detta kapital stort nog.
Den hyresgäst som icke har råd att bo elegant, bör således nöja sig med att bo väl, och den som I jänarinnefrågan har varit afhandlad i icke har råd att bo väl, får vara glad att bo snyggt.
Men där är också gränsen, under hvilken ingen r några nummer af Idun, i det man fram- borde behöfva gå — och likväl, när en fattig hållit matmödrarnas säkerligen ofta förbi- arbetare får af brist på tarfliga, billiga, snygga bostäder nöja sig med att betala 200 kronor för sedda plikt att vårda sig om sina tjänst- ett rum, som saknar eldstad och delvis tapeter, flickors moral och sedliga lif.
Husmödrarna som nyligen en tidning beskrifvit, då är det ocker, manas att behandla sina jungfrur som barn och sådant bör beifras. » i huset, att uppfostra de egna barnen till » Det är så, och i detta fall är det som män- aktning för den tjänande klassen, att själfva niskovännerna hafva allt skäl att arbeta af alla föregå med godt och dygdigt exempel.
Jag sina krafter för att åvägabringa ett bättre till- vågar tvifla, huruvida alla dessa försiktig- stånd. » » Ja, just rättvisa är det som hvar och en bör hetsmått äro tillräckliga för danandet af utöfva.
Allmosor, de må nu koketteras ihop på en verkligt sedlig karaktär, d. v. s. en som bazaren eller skramlas ihop på andra nöjsamma inom sig bär den moraliska motståndskraft, sätt, passa icke för det svenska nationallynnet som kan öfvervinna de mångahanda frestel- med sin ihärdiga själfkänsla, hvilken satts på ett hårdt prof af all den modernt hänsynslösa ser, hvilka möta särskildt den unga tjäna- rinnan, när hon skyddslös kastas ut i kam- så kallade välgörenheten. » » Denna välgörenhet tyckes dock så väl be- pen för tillvaron.
hof vas. » Ni har måhända lyckats inpränta hos er » Den behöfs, men icke såsom tidsfördrif och därtill hörande samtalsämne.
Hjärtat krymper tjänstflicka, att ni ej tycker om att hon t. ex. samman vid dessa högljudda föredrag om nöden springer ute sent om kvällarne, och hon och dessa skrytsamma hopsummeringar med ru- efterkommer edra maningar af fruktan att brik: » mina fattiga » och detta bedömande af deras åtgärder, som alltid ogillas, emedan de ses göra er emot.
Detta är ju ganska snällt, genom förvillande glas i missvisande perspektiv.
alla jungfrur ha minsann ej så mycken Kärleken gömmer det späda barnet med alla dess aktning för sina husmödrar, att de af fruk- svagheter undan det skarpa dagsljuset och den tan att misshaga dem skulle vilja försaka kalla stormvinden vid skyddande moderlig barm och närer dess krafter småningom, men oaflåtligt, några nöjen, men — • är det något riktigt på det att barnet må växa till och snarast möj- djup, något riktigt värde i den sedlighet, I tjänarinnefrågan.
IDUN 338 ni så lyckats inplanta hos den unga kvinnan?
Jag vågar svara: n e j!
Kommer hon under en mera slapphändt matmoders ledning, af- kläder hon sig åter, om hon är svag, denna anständighetens klädebonad, och hvad har ni då vunnit med alla edra föreställningar och förmaningar?
Visa, okända stockholmsfruar, det är en stor sak, att I han öga för edra jungfrurs moraliska välfärd, men jag djärfves betvifla, att I vinnen det mål I eftersträfven på den väg, som i edra artiklar antydts; må det tillåtas mig att föreslå en annan väg för det målets ernående: uppfostren edra tjäna- rinnor till gudfruktiga människor!
Säg ej till din tjänsteflicka: » var anständig, ty så vill jag ha det, » utan säg till henne: » var anständig, ty så vill Gud ha det.
Han för- bjuder osedligheten och skall straffa den. » Endast en på kristlig grund hvilande sed- lighet har verkligt värde, ty den beror ej på tillfälliga omständigheter, den har kraft att motstå svåra frestelser, då den där mo- raliska polityren, jag nyss nämnde, snart nötes bort.
Om ni har fått er tjänarinna att betänka, att det är syndigt, att det är skadligt ej blott för kroppen, utan för själen att föra ett osedligt lif, då har ni gjort mycket.
Inte behöfver ni för att åstad- komma detta hålla långa predikningar för henne, ni skall föregå henne ej blott med dygdigt, utan med kristligt exempel, den atmosfär, i hvilken ni lefver, skall ej blott vara ren, den skall vara kristlig.
Och så skall ni göra ännu en sak.
De som hittills hafva uttalat sig i tjänarinne- frågan hafva alla varit ense om, att j u n g - frurna behöfva, de som alla andra, ledighet till förströelse då och då; ingen vill väl opponera sig häremot, men jag skulle vilja tillägga ännu något: ni skall gifva dem ledighet att gå i kyrkan.
Jag undrar, hur många fruar besinna, att deras tjänarinnor ha andliga behof, som böra tillfredsställas?
Säkerligen äro de ytterst få, ty själfva känna de inga sådana behof, det ligger ej i tiden, man har så brådtom, man hinner ej tänka så långt Och så få jungfrurna arbeta lika mycket på söndagarne, ja mer, ty i många hus användas dessa hvilans dagar, då både husbondefolk och tjänare kunde behöfva rasta ut, företrädesvis till bjudningar och festligheter.
I som så behandlen edra tjäna- rinnor och dessemellan manen dem till dygd och sedlighet, I gören dem större skada än I anen, och I skolen få göra den förvånande och sorgliga erfarenheten, att edra manin- gar och varningar lämnas ohörda.
» Gifven dem ett hem, » manar en stock- holmsfru, » behandlen dem som döttrar! » Detta låter vackert, och det vore ju för- träffligt, om deflate sig göra, men jag undrar hur det tar sig ut i tillämpningen; du talar om att behandla tjänarinnan som en dotter, vill du sällskapa med henne som med en dotter, vill du ställa henne på samma nivå som dina egna barn, eller hvad innebär det här talet o m dottersförhållande?
Det finnes mellan den bildade husmodern och den obildade tjänarinnan en klyfta och den klyftan heter just bildning; man kan i teorien ta ett lätt språng öfver den, i praktiken faller det sig svårare.
Ofverord- nad och underordnad, så heta stenarne i den samhällsbyggnad som sekler timrat, bådadera äro nödvändiga, tages endera bort, ramlar byggningen, hvarför skulle vi för- söka att flytta om d e m?
Jag kan ej inse, att det ideala förhål- 1897 landet mellan husbonde eller husmor och tjänare består däri, att de känna sig lik- ställda; består det icke fastmer däri, att bådadera förstå sin ställning och sina plik- ter gentemot hvarandra?
Och dessa plik- ter, innebära de ej just detta, att husmo- dern behandlar tjänarinnan kärleksfullt och vänligt och låter henne få, hvad hon behöf- ver för kropp och själ, samt att denna sam- vetsgrant fyller sina åligganden, benitande sig o m en vandel, som är ingen till för- argelse?
Jag har här djärfts uttala mina åsikter i tjänarinnefrågan; jag är alldeles viss på, att många skola finna dem ganska orim- liga, må de komma med sina invändningar, den välvilliga Idun öppnar nog sina spalter!
R.
E.
• " f l o m m o r / r å n R i v i e r a n.
.
. "
f y östen har nu sköflat den yttre naturens prakt, * och snart breder drifvan sin svepduk öfver jorden.
I våra hem böra vi dock icke sakna blommornas poesi ens under den mörkaste och isigaste vinterdag, och vi behöfva det ej heller!
Utom den grönska, som fönsterträdgårdens blad- växter bjuda, kunna friska sydländska blommor när som helst smycka vårt middagsbord, spri- dande från sin vas de ljufvaste dofter.
Detta tack vare nutidens snabba kontinentala förbin- delser och änke-fru Laura Lindholms i Genua vackra blomstermission.
Ja, vi tveka ej att kalla den en » mission », ty det är i dubbel bemärkelse en ädel uppgift hon fyller, då hon under kulna vintertider delar med af soligare breddgraders rikedom åt nor- diska hem.
Hennes lilla annons i Idun om ^Friska blommor från Rivieran^ skall därför äfven under nu ingående säsong, hoppas vi, förmå rätt många af våra läsarinnor att offra den obe- tydliga skärfven för den vackra valutan.
Alla som under de gångna åren anlitat fru Lindholms blomstersändningar, ha funnit sig högeligen nöj- da, och det har varit Idun en särskild glädje att verksamt kunna understödja denna sak.
Och härtill kommer, att den lilla förtjänst fru Lindholm kan bereda sig pawn » blomstermission » länder en make- och faderlös, af understöd och sympati väl förtjänt familj till godo.
Vi ha just erhållit bref från en framstående norrman, som personligen känner till det Lindholmska hem- met i Genua och som i många år varit bosatt därnere.
Han rekommenderar på det varmaste fru Lindholms blomsteraffär i Iduns hjartegoda läsarinnors hågkomst och skrifver bland annat: » Då jag är öfvertygad om, att Iduns ärade redaktion äfven sätter värde på att känna de personer, som den understöder, kan jag icke af hålla mig från att berätta ett drag ur famil- jens lif, till hvilket jag varit vittne, och som i hög grad bevisar att dess medlemmar ha hjärtat på rätta stället.
På mina dagliga aftonprome- nader tittade jag då och då in till fru Lind- holm, som bodde i närheten, hufvudsakligen för att höra, om jag kunde hjälpa henne litet med hennes affärskorrespondens.
Jag träffade därvid också alltid de två äldsta döttrarna, som då brukade vara hemkomna den ena från sin lärarinnesyssla, den andra från sitt kontor.
Un- der februari och mars i år såg jag emellertid aldrig till dessa två döttrar, och de kommo också ytterst sällan till vårt hem, där de eljes om kvällarne voro ofta sedda gäster.
Flere gånger sporde jag modern, hvar döttrarna höllo hus, men fick alltid blott det svaret, att de voro upptagna.
I april kommo de emellertid åter till oss och blefvo våra flitiga och med nö ' e sedda gäster.
Någon vidare efterforskning angående deras lånsra uteblifvande anställde vi ej, men frampå våren fick ett af våra barn tillfälligtvis reda på sammanhanget och berättade oss, att de hade åtagit sig ett extra arbete om Kvällarne för att därigenom förtjäna så mycket, att de kunde sätta modern i stånd att ånyo inlösa faderns grafplats, som nu var förfallen till in- dragning.
Ett vackert drag af uppoffrande barna- kärlek, ej minst då man tar hänsyn till, hur på- kostande ett sådant flere timmars öfverarbete måste kännas för dem, som komma trötta hem från ett ansträngdt dagsverke! » Och sedan nu äfven Iduns läsarinnor fått kasta denna blick in i det sträfsamma lilla hemmets lif vid fjärran kust, äro vi öfvertygade, att fru Lindholms blomstermission i vinter skall taga riktigt god fart.
och att otaliga svenska hem snart skola fyllas af den ljufva doften från blom- sterbarnen från Eivieran.
.
.
* Litteratur.
Gamla Stockholm eller Stockholm under medel- tiden och vasatiden.
— Sommarens utställning är nu slut, är nu ett minne blott, men ett vackert så- dant.
Man dröjer ännu så gärna vid än den ena erinringen, än den andra från denna sommarstad, och man drager sig numera för att gå dit ut, blott för att slippa se den » förödelsens styggelse », som dess nedrifvande måste framkalla.
I stället framtager man då och då ett och annat synligt minne, t. ex. ett planschverk eller en bok, som berör utställningen eller någon del däraf, och snart upprullas den ena välbekanta taflan efter den andra.
Nedskrifvaren häraf fick här om aftonen fatt i en bok med ofvanstående titel, och ehuru han läst den förut, genomgick han den med det lif- ligaste intresse ännu en gång sida för sida.
Gamla Stockholm!
Hvem minnes dig ej, du utställnin- gens stora clou — om nu den i sig själf vällyc- kade utställningen egentligen hade behöft någon särskild sådan!
Huru mången angenäm stund hafva ej särskildt vi stockholmare, men säker- ligen ock de flesta landsortsbor, som besökt ut- ställningen, tillbragt inom dina murar!
Och nu skall du tyvärr snart skatta åt förgängelsen.
Mindre underkastad denna än du torde dock grefve F. U. Wrangels bok Gamla Stockholm eller Stockholm under medeltiden och vasatiden vara.
Långt efter sedan de pittoreska, om just ej vi- dare bastanta murarna i utställningens Gamla Stockholm försvunnit, kommer nog grefve Wran- gels bok att finnas kvar.
Och med tillhjälp af densamma kan ni, ärade läsarinna, när som helst frammana de kära bilderna igen.
Och ej nog med detta » Gamla Stockholm för några månader ».
Ni finner i denna förträffliga bok en kortfattad, men intressant historik öfver det verkliga gamla Stockholm, sådant det tedde sig vid slutet af 1500-talet och dessförinnan.
Och en kunnigare och angenämare ciceron på detta område än grefve W. torde ni näppeligen kunna få.
Med en ovanligt grundlig kännedom om vår gamla intressanta hufvudstad förenar han en lätt och kåserande stil, som gör att man ej tröttnar på de skildringar, han uppdrager.
Ungefär tre fjär- dedelar af den mer än 100 sidor starka boken upptagas af skildringar från det äkta gamla Stockholm, under det den återstående fjärdedelen är ägnad åt en promenad genom det af arkitekten Fr- Liljekvist så genialiskt återuppbyggda Gamla Stockholm.
Arbetet är prydligt utstyrdt och för- sedt med en mängd trefliga illustrationer.
Har ni ej redan lagt er till med detsamma, bör ni oförtöfvadt göra det.
Ni bereder er därigenom mången angenäm stund och återför i ert minne på angenämaste sätt en af de vackraste sidorna af sommarens stora tilldragelse.
- * U p n o t i s b o k e n.
Kvinnlig medaljör.
Konungen har tilldelat fru Josefina Sandberg, som under en lång följd af år här i hufvudstaden utöfvat sjukvård, guld- medalj af femte storleken med kunglig krona, att i högblått band å bröstet bäras.
Idun torde snart nog återkomma till den förtjänstfulla kvin- nans person och verksamhet.
Fröken Julia Beck, vår kända textarinna och målarinna, vistas för närvarande på ett kort besök i Stockholm efter tioårig bortavaro häri- från.
Fröken Beck återvänder om få dagar till Paris.
Prinsessan Karadja pascha, född Smith, änka efter aflidne turkiske ministern i Stock- holm prins Karadja pascha, har anländt till huf- vudstaden från sina gods i Holland.
En rysk kvinnlig läkare, fru Takké, född Lenivov, som aflagt examen vid medicinska fa- kulteten i Paris, har efter studier vid de olika gymnastikinstituten här på platsen skrifvit en afhandling på franska om hjärtsjukdomars be-
IDUN 1897 handling med svensk gymnastik, hvilken afhand- ling utgifvits i Paris.
Fru T a k k e hade i tisdags audiens hos konungen.
Signaturen C — e, den lyckliga prisvinnaren i täflingen om förslag angående utstyrsel af Iduns julnummers omslag för i år, har nu dokumen- terat sig som fotografen fröken Caroline Nilson, Teckomatorp, Skåne.
* Teater och musik.
Kungl.
Operan.
Operans celebra gäst, fru Sigrid Arnoldson, utförde i tisdags inför en lysande och fullsatt salong och i konungens närvaro ett nytt parti: Margareta i Gounods » Faust ».
Med en viss spänning hade man motsett detta uppträdande, frågande sig, huru en Eosinas, Mignons och Lak- més typiska framställarinna väl skulle skiljas från en dylik, djupare .lagd uppgift.
Medgifvas måste emellertid, att den begåfvade konstnärin- nan äfven här lämnade en högst erkännansvärd prestation Öfver den fint utarbetade dramatiska framställningen hvilade all den flickaktiga vekhet och det jungfruliga behag, man väntar hos Gret- chen, och äfven kyrk- och fängelsescenernas lidelsefulla tempi funno väl träffande uttryck.
Det vokala föredraget utvecklade naturligtvis sär- skildt sina intagande egenskaper i sådana num- mer som tredje aktens juvelaria med dess fina koketteri, men äfven de våldsamt passionerade, i en helt annan riktning kräfvande delarne af det skiftande partiet fingo en kraftig tolkning, kraf- tig just genom sin i hvarje detalj väl beräknade konstnärlighet och till trots för allt mer eller min- dre berättigadt tal om själfva röstinstrumentets litenhet eller sprödhet.
Det var med ett ord en vacker framgång, fru Arnoldson fogade till sina föregående, och publikens hyllning var både liflig och oförställd.
— Första symfonikonserten ägde rum i lördags efter ett förträffligt program, hvilket som hufvud- nummer upptog Mozarts klara, sköna och lätt- flytande symfoni i c-dur, den s. k. Jupitersym- fonien.
Densamma utfördes verkligen con amore af k. hofkapellet, som denna afton stod under led- ning af hr W. Stenhammar, hvilken nu för för sta gången och med tydlig framgång debuterade som orkesterdirigent.
Den unge tonsättarens an- förareskap präglades af en måttfull energi och ett noggrant aktgifvande på nyanser och tempi, Hr S. uppträdde denna afton äfven som tonsät- tare, i det hans symfoniska uvertyr » Excelsior » då för första gången utfördes härstädes.
Det är ett godt arbete med något af wagnersk fläkt öfver sig, utan att på något sätt förfalla till ef- terapning.
Och den stegring, som rubriken an- gifver att stycket bör innebära, är väl och har- moniskt afpassad.
Konserten inleddes med tvän- ne välbekanta och alltid gärna hörda Wagner- nummer, nämligen det briljanta förspelet till » Mästérsångarae » samt den utomordentligt härliga Sigfridsidyllen, för hvilkas utförande k. hofka- pellet och den.
unge ledaren för aftonen förtjä- na det bästa loford.
Programmet utfylldes med en aria ur » Samson och Dalila » af Saint-Saéns, ganska vårdadt, men något nervöst föredragen af fröken Karin Olsson, hvilken tyckes besitta en ganska väl skolad messosopran.
Bifallet var hela aftonen särdeles lifligt från den till sista plats fullsatta salongen.
Önskligt vore, att dessa symfonikonserter åter- komme litet oftare och mera regelbundet, än som varit fallet under de senaste åren.
Likaså anse vi den förhoppningen berättigad, att något större planmässighet måtte ingå i programmens utar- betning.
— Första abonnementsföreställningen för säson- gen gafs å k. operan i går, hvarvid » Trollflöjten » uppfördes med delvis ny rollbesättning.
Vi torde återkomma härtill i nästa nummer.
Första kammarmusiksoarén för innevarande säsong gafs i måndags, då Aulinska kvartetten på ett sätt, som väl motsvarade det anseende, den vetat förskaffa sig, inledde sitt elfte musik-år.
Om man ock kände sig en smula besviken i sina förväntningar på programmets första nummer, ryssen Borodins stråkkvartett n:r 1, a-dur, så måste dock erkännas, att den som nyhet för- svarade sin plats på programmet.
Den föreföll emellertid väl tam och innehållslös, men den hade i utarbetningen beaktansvärda förtjänster.
Många svårigheter förefunnos i tekniskt hän- seende, särskildt i scherzot med dess flageolett- sats, men de öfvervunnos i allmänhet väl af de K.
J uvelerare A N D E R S O N 1 Jakobstorgf 1.
339 utförande.
Kom så Brahms ' oförlikneliga piano- kvintett, op. 34, f-moll, ett af den moderna kam- marmusikens allra förnämsta verk.
Här kom publiken genast i stämning, och med andlös spän- ning följdes den ena satsen efter den andra.
Kvintetten, i hvilken hr Stenhammar med van- lig säkerhet och finess utförde pianostämman, erhöll i sin helhet ett alldeles briljant utförande och väckte formlig hänförelse.
Föga mindre lif- ligt var bifallet efter Haydns klangsköna och glädtiga stråkkvartett, n:r 5, d-dur, som afsluta- de den lyckade soarén och i sin mån bidrog att göra densamma till en god början på det nya verksamhetsåret.
Musik- och Bellmansafton gifves i dag fredag i Vetenskapsakademiens hörsal af hr Sven Scho- lander, och mera behöfver ej sägas, för att pu- bliken skall till sista plats hörsamma den popu- läre sångarens inbjudning, helst som både det gamla och det nya som bjudes är af godt slag.
Filharmoniska sällskapet har börjat sitt nya arbetsår med ledsamheter af flere slag.
Den förra styrelsen har af gått, och svårt tyckes vara att erhålla en ny.
Och hr Hedenblad, som vid va- let till dirigent för året lyckades erhålla majo- ritet, har nu ställt sin plats till sällskapets för- fogande.
Vi hoppas emellertid för sällskapets egen skull och för musiklifvet i vår hufvudstad, i hvilket Filharmoniska sällskapet ju dock gjort en god insats, att verksamheten måtte kunna fortgå i ' ostördt lugn.
Vi undra ock, om ej nu tiden vore inne att gifva hr Andreas Hallen, säll- skapets stiftare, välförtjänt upprättelse genom att utse honom till dirigent.
Han är dock en allt- för framstående kapacitet, för att sällskapet skulle anse sig hafva råd att undvara honom.
Det vore nog den rätta lösningen.
— é- Statshemligheten.
E Bagatell af Petrus Hedberg.
n god fe måtte hafva stått vid baron Carl Edvin von Waldheims vagga, ty allt hvad högst skattas i lifvet: förnäm börd och rike- dom samt längre fram i tiden höga ämbeten och utmärkelser hade fallit på hans lott.
Som ung student hade han i Jena blifvit närmare bekant med en medlem af furstehuset i hans lilla hem- land, den med honom nästan jämnårige prins Wilhelm, och mellan de båda unge männen hade oaktadt skillnaden i rang uppstått en den inti- maste vänskap.
Prinsens utsikter att en gång få bestiga sina fäders tron voro ringa, då ej mindre än tre när- mare arfsberättigade furstar stodo mellan honom och den, men han hade ej vistats många måna- der i Jena, förrän två af dem, fader och son, rycktes bort af klimatfeber under ett besök i Nizza, och som den tredje redan var något till åren och därtill sjuklig, började prins Wilhelm och hans vän redan räkna med möjligheten af en ärofull och dådrik framtid.
En natt väcktes von Waldheim genom häftiga bultningar på porten, och en stund senare trädde prins Wilhelms kammartjänare in till honom med bud, att baronen skulle genast infinna sig hos prinsen.
» Hans höghet är väl icke sjuk? » frågade von Waldheim orolig.
» Nej, herr baron, » svarade kammartjänaren, » men jag förmodar, att hans höghet har erhållit viktiga underrättelser — en kabinettskurir har nyss anländt från Hessau. » Då Waldheim trädde in till prinsen, kom denne emot honom med en allvarlig, nästan högtidlig min och sade: » Jag har nyss erhållit underrättelse, att furst Adolf plötsligt aflidit efter ett slaganfall. » » Då är du — åh, tillåt, ers höghet, att jag får vara den förste, som önskar er all lycka och framgång. » » Tack, Edvin!
Ja, jag är viss om, att lycka och framgång skola följa mig, om du lofvar att stå mig bi och vara min högra hand.
Tag nu först raskt din examen och kom sedan till Hessau och blif min privatsekreterare, tills vi få ett pas- sande ämbete åt dig. » Nära tjugu år hafva gått, sedan furst Wilhelm besteg tronen, och under den tiden har baron von Waldheim raskt avancerat och har redan några år varit den främste mannen vid furstens rådsbord.
Han har ock, då vi återtaga tråden Ringar, Eroscher, Armband, Kedjearmband, Bref besvaras Kedjor, Nålar, omgående.
af vår berättelse, varit gift i fem år, och en liten baronessa, den lilla älskliga, ljuslockiga Wanda har blifvit nog gammal för att en dag med det största intresse höra dadda berätta, att Gud om natten hade kommit till hennes mamma med en liten bror.
» Ja, men fy då, dadda, hva ' du va ' stygg, som inte väckte mig, så jag fick se Gud! » utbrast lilla Vanda förnumstigt.
Lillans allra käraste leksak var en liten silkes- mjuk kissunge med de allra djupblåaste ögon och en den mest förtjusande lilla nos.
Salarna och rummen i hela den eleganta våningen gen- ljödo hela dagen af Vandas förtjusta jubelrop åt » tisses » alla krumsprång och lekfulla rörelser.
Men en dag blef det svår sorg: kisse blef sjuk.
Då baronen på middagen kom hem efter en flere timmars viktig rådplägning på slottet med fur- sten och sina ämbetsbröder — det var kort före utbrottet af kriget 1866 mellan Österrike och Preussen, och det gällde för de.
smärre tyska staterna att afgöra den för hela deras framtida väl eller ve viktiga frågan om att sluta sig till den ene eller den andre af de båda kämpande parterna — fann han sin lilla älskling alldeles upplöst i sorg.
» Pappa, pappa! » ropade hon mot fadern, och tårarna runno tätt, tätt utför det lilla våta, blos- sande ansiktet, » tisse ä ' suk — tisse ä ' suk! » » Det var för väl att du kom hem, Edvin, » sade friherrinnan tyst; » jag har varit alldeles rådlös med henne en stund — hon tar så förfärligt illa vid sig, att jag är riktigt orolig.
Jag har försökt allt möjligt för att distrahera henne, men ingenting hjälper.
Hennes lilla varma hjärta måtte pinas alldeles outsägligt af att hennes kära lekkamrat mår illa, och nyss var hon så utom sig, att hon fick ett anfall nästan som af spasmer.
Hvad i all världen ska ' vi ta oss till? » » Si så, min lilla flicka! » sade baronen; » gråt inte nu, ska ' du få en annan kissunge i stället, och pappa och mamma och lillan ska ' fara och se på de många granna soldaterna ute på Grüne Wiese och på alla de vackra häst.
.
. » » Nej, nej, nej! » ropade den lilla med allt mer stegrad lidelse.
» Lillan vill inte si tollatena, lillan vill inte si hättana!
Lillan vill inte fala bott fån tissungen!
Åj, åj, åj, hva ' tissungen ä ' suk!
Pappa, pappa, pappa, hjälp tissungen, så att han inte få vala suk! » Och hon kastade sig med ett nytt utbrott af hejdlös gråt öfver dt a lilla bädd, på hvilken kattungen skälfvande och med slutna ögon låg under ett sidentäcke.
» Ge henne en opiekaka, så hon somnar, » sade baronen tyst till sin hustru.
Vanda hade knappt hunnit somna genom opia- tets inverkan, då kissungen efter några häftiga ryckningar skildes hädan.
» Det var väl att det blef slut på det lilla krä- kets plågor, » sade friherrinnan; » men, Edvin, tänk när lillan vaknar och kissungen är borta! » » Vi måste genast skaffa en annan kattunge, » sade baronen, som nu var fullt lika orolig som sin hustru.
» Men jag är rädd, att hon märker skillnaden — hon har så noga studerat honom och hundra- tals gånger räknat opp för mig hans hvita strum- por på framfötterna och grå strumpor på bak- fötterna och hela toaletten i öfrigt, att hon nog inte så lätt låter narra sig. » » Då måste vi laga, att vi få en kattunge, som är så lik den här som möjligt.
Låt Anton ge- nast gå ut i sta ' n.
.
.
» » Anton, käre Edvin!
Du har ju gifvit honom ledigt i dag, så han skulle få gå hem till sin sjuka mor. » » Ja, det var sant det!
Nå men Gretchen då? » » Ack så illa!
Jag lät henne följa honom — de äro ju kusiner, hans mor är hennes moster, och som du vet hålla de af hvarandra och ville nu, att den sjuka skulle välsigna deras före- ning.
.
.
» » Så be vi dadda då, att hon går. » » Det är som förhäxadt!
Dadda har vrickat sig i foten på förmiddagen och ligger nu med kallvattenomslag om den och kan inte röra sig ur fläcken. » » Nå, än kokerskan då? » » Henne har jag skickat ut till skogvaktarebo- stället för att söka få tag i något vildt till vår bjudning i morgon. » » Det var då bra förargligt!
Men en kattunge måste vi ha.
Jag får ge mig ut själf och söka få fatt i någon.
Vänta — hvarest var det som jag här om dagen just såg en, som var alldeles lik den här?
Det måtte ha varit — ha varit vid Nygatan — ja, just där var det, i det lilla röda huset, där det alltid står så vackra blommor i fönsterna.
Där låg här om dagen en hel kull Silfverarbeten, Bordsilfver.
M o d e r n a s t!
Solidast!
Billigast!
IDUN 340 kattungar och kraflade i sanden på gården, då jag gick där förbi, och en af dem var förvillande lik den här. » » O, Edvin, om du ville det, vore du bra snäll! » » Ja, det kan inte hjälpas. » » Men huru skall du kunna bära honom? » Jag tar min dokumentväska.
Det är bäst att jäg tar med mig den här stackarn på samma gång, så är han borta ur huset, och jag kan då jämföra dem med hvarandra. » Baron Valdheim lade ur väskan de papper han tagit med sig hem från rådplägningen på slottet, låste in dem i sin sekretär, lade in den döda kattungen i väskan och begaf sig skyndsamt åstad.
De som mötte honom med den för alla hessau- iter välkända dokumentväskan i handen, vände sig om och sågo på honom med bekymrad uppsyn.
» Nu måste det vara något mycket viktigt på färde, då baron von Waldheim ser så nedslagen och allvarsam ut och har så förtvifladt brådtom, han som annars alltid är så lugn och behärskad, » sade en.
- Jojo, det är nog så, » sade en annan.
» Han har väl fått några viktiga depescher, som han skall upp till fursten med.
Kanske de stats- hemligheter han nu bär i väskan just ä ' åtgö- rande för, om vi ska ' bli preussare eller öster- rikare.
» En skomakarpojke kom dinglande med ett par nyhalfsulade stöflar och hvisslande slagdängan för dagen.
Då han hunnit i närheten af den mäktige herrn, föll det honom in att en stund gå i takt med honom, hvarför han, fortfarande under full orkester, rangerade sig tätt bakom baronen och halfskuttande tog ut stegen för att hinna med i den forcerade marschen.
Plötsligt tystnade han midt i en öfverdådigt vacker drill, knep ihop ögonen och plirade, och så lade sig ett bredt grin öfver hela hans ansikte.
Han hade upptäckt en den näpnaste lilla burriga katt- ungesvans, som stack fram ur baronens väska!
Det var som om han med ens hade fått de våld- sammaste magknip; han kröp ihop som en panter färdig till språng, hållande båda händerna på magen, han rätade ut sig igen och tog ett skutt, så att stöflarna beskrefvo väldiga storcirklar i luften, hela hans varelse var ett enda hejdlöst jublande skratt, och midt under allt detta vin- kade han allt hvad han förmådde åt alla i när- heten för att göra dem uppmärksamma på katt- svansen.
Den ene efter den andre sällade sig till pojken, och snart hade baronen ett helt följe efter sig af ifrigt gestikulerande och hviskande och skrattande medborgare, mest tillhörande den yngre generationen.
» Tyst för katten!
Det är fråga om en stats- hemlighet! » hviskade en vitzare.
Baronens väg ledde honom tätt förbi slottet.
Där råkade furst Wilhelm i detsamma just titta ut genom ett fönster och fick sikte på det be- synnerliga upptåget.
Han hade nyss erhållit en viktig depesch från Berlin, om hvilken han ville konferera med baron von Waldheim, hvarför han befallde en page att springa efter honom och anhålla, att han måtte komma upp på slottet.
» Ursäkta mig, käre Edvin, att jag besvärar dig igen, » sade fursten, » inen jag önskade gärna tala med dig om den här depeschen, som just nyss anländt från Berlin.
Har du den förra till hands? » » Ja, den är nere på mitt arbetsrum — jag skall gå efter den. » Medan baronen var borta, gick fursten af och an på golfvet, försjunken i tankar.
Huru det var, kommo hans ögon att falla på dokument- väskan, som baronen lämnat kvar stående på en stol.
» Hvad nu?
Hvad är detta? » mumlade fursten, då han såg ett litet ludet, spetsigt föremål sticka fram ur henne.
Som han var något närsynt, lutade han sig ned för att taga föremålet när- mare i betraktande.
Sannerligen var det icke en liten luden svans!
Knäppet på väskan hade gått upp, så att hennes båda halfvor stodo på glänt.
Han förde dem försiktigt litet mer åt- skilda, och där låg — ja, verkligen låg där inte en liten död kattunge!
Furst Wilhelm såg genast helt häpen ut, men så började hans mun draga sig till ett leende, och då han erinrade sig det uppträde nere på Slottsplanen, som han nyss hade bevittnat, och nu förstod orsaken, brast han ut i ett hjärtligt skratt.
Hvad i all världen kunde meningen vara med allt detta?
Han skrattade så, att han måste kasta sig ned i en soffa.
Hvad pappa vred åt friarn sade.
Hvad finnes på ett smörgåsbord?
Hvad jungfrun alltid skulle vara; I gamla visor nämns hon så.
Hvarpå hon bodde.
Dödlig fara.
Om man är hvad?
man knappt kan gå.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
Uti din barndoms lugna dagar, När allt var ljust och gladt och godt, Jag var dig kär, fast nu du klagar, Att stenar, icke bröd du fått.
Hur lätt det ondas makt betvinga, Hur lätt emot en värld man stred, Hur lätt till ärans höjd sig svinga, Men ack!
Hur lätt att falla ned!
Och hvad är jag, när åren svunnit, I ålderdomens sena höst?
Ett grusadt hopp, en dröm, som hunnit Att drömmas slut i sviket bröst!
Ett mått, som nu ej finnes mera, Men som man ständigt med sig för.
Ett namn på två, men icke flera.
Hvaraf man ofta strumpor gör.
Hvad uti skolan var det bästa.
Och hvad för det man hade då.
Och hvad i skolan var det värsta.
För det, hvad man har nu också.
En som sitt bo på berg bereder.
En som har skarpa klor minsann.
En som i smuts sin sängplats reder, Och som är lat som ingen ann '.
En inkomst, staten ej vill mista.
Ett tal af tvänne siffror gjordt.
Hvad plägar gömmas uti kista?
Hvarmed ibland man stöflar smort.
Ett lifsbehof.
Hvad båten hade.
Ett villkor för allt lif på jord.
Kaffe, 1897 Ett namn historien ej vill mista.
Ett rofdjur.
Sittplats.
Husdjur.
Mått På bräder.
Bit af tyg, den sista.
När hvad är godt, är allting godt?
Rosette.
Aritmorem.
8, 5, 2, 11 — stad, 9, 8, 3, 1 = kräldjur, 9, 1, 2, 7, 12, 11 = föra oljud, 1, 3, 2, 9 = religiös symbol, 10, 5, 4., 11, 2, 1 = härskare, 6, 7, 2, 1, 11 = fågel, 2, 3, 9 = blomma, 2, 3, 10, 11, 12 = tids- fördrif, 1, 2, 7, 10 = maträtt; 5, 2, 3, 4 = del af ett ur, patentrostadt och konserveradt i enl. m e d Professor L i e b i g s m e t o d, b v a r i g e n o m det s t å r sig i flere m å n a d e r, i fina b l a n d n i n g a r: J a v a, M o c k a, P l a n t a g e m.
fl.
Fabriksbod 9 B i b l i o t e k s g a t a n, Sthlm.
När lilla Wanda vaknade, låg » tisse » och sof bredvid henne, men nu var det icke tid att sofva längre, nu måste » tisse » upp och springa efter ett nystan och dansa omkring efter sin lilla stubbsvans, och åter ljöd lillans glada, jublande, klingande skratt genom rummen till hennes för- äldrars stora glädje.
Innehållsförteckning ".
A n n a L a n g - W o l s e l e y; af II.
V. (M e d p o r t r ä t t.)
— K r i n g a f t o n b r a s a n; p o e m a f Ernst Högman.
— Bosättning: pa- r a l e l l e r at Knut Stenson.
— S t o r l i t t e r ä r pristäfiing f ö r I d u n s r o m a n b i b l i o t e k — » F ö r s t a o k t o b e r »; skiss f ö r I d u n a f Daniel Fallström.
— P r a t o c b m a t; a f A.
M.
— I tjäna- rinnefrågan: » Ej W o t t d y g d i g t, u t a n k r i s t l i g t »; af B.
E.
— » Blommor från R i v i e r a n.
.
.
» — Litteratur.
— Ur no- tisboken.
— Teater och m u s i k — Statshemligheten; baga- tell af Petrus Hedbag.
— Tidsfördril.
1, 2, 11, 12, 9 = prydnad, 1, 2, 6, 11 = fågel, 1, 7, 2, 4, 11 = del af frukt, 10, 11, 2, 9 = planet, 8, 7, 9 = gränsar till vatten, 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12 = titel.
Ninne.
Diamantgåta.
T ' I Charad.
Mitt första i Italien Med lätt besvär du finner.
Mitt andra önskar gärna den, Som rikedomar vinner.
Ja, äfven från en hungrig själ I fart vid middagsbordet, När till det smakar gommen väl, Man ofta hör det ordet.
Mitt tredje blott den lille ge (Onödigt råd att gifva), Så skall du också snart få se, Hur frodig han skall blifva.
Mitt hela är till formen rundt.
Dess värde nog du känner, Betraktas ock som mycket sundt - Nu slutar jag go ' vänner.
Moster Lisa.
Baronen stannade förvånad vid dörren, då han kom tillbaka.
Hvad kom åt hans härskare?
Han hade nyss sett honom så allvarsam och så helt upptagen af viktiga statsangelägenheter, och nu fann han honom så munter och uppsluppen som på den gladaste » kommers » i Jena!
Sedan furstens oförklarliga munterhet lagt sig och de en stund samtalat med hvarandra om depeschen, sade fursten helt oförberedt: » Men, käre Edvin, hvad i alla dagar har du i väskan? » » I väskan! » upprepade baronen bestört.
» Huru vet du » — på tu man hand duade de alltid hvar- andra — » huru vet du —?
Ah, jag ser — svan- sen sticker fram! » Och nu redogjorde han för beskaffenheten af det ärende, hvari han var stadd.
Fursten, som så väl kom ihåg, huru lifligt han tagit del i sina egna barns fröjder och sorger, medan de voro små, fattade ögonblickligen situa- tionens hela allvar, leendet försvann med ens från hans läppar, och han yrkade ifrigt, att baro- nen genast skulle fortsätta sin kärleksmission.
» Men lås igen väskan först! » tillade han leende.
I b |a a 1 e e 1 1 n J L 1) 2) 3) 4) 5) 6) 7) n n r Gissa!
Med två l varelse på tvänne ben — med ett l dödsverktyg.
Med d en som har hufvud — med p något som har suttit på ett hufvud.
Med i ett land — med t del af ett träd.
Med m en fisk — med v en dryck.
Med a ett fluidum — med i ett föråldradt mynt.
Fix.
») _ 1 m 1 m Lösningar.
I n - 1 1 I I ~ bokstaf, stämma, tungt att bära, » smörjelse », mansnamn, harmoniskt, bokstaf.
Sifferlogogryfen: Solfjäder; solf, lord, soldj s l ä d e, l o j, r o s, o f ä r d, flod, fläder, eld, ed, räls, Frej, ofred, o r d säd, läder, fejd, os.
Ifyllningsgåtan: E l i a s S e h l s t e d t; 1) B e r y l l, 2) K a l m a r, 3) P e k i D g, 4) Gustaf, 5) s y r g a s, 6) s y d o s t, 7) H e l e n a, 8) L a h o l m, 9) k l o c k a, 10) s e k u n d, 11) ä t t i k a, 12) f r e d a g 13) H i l - d u r, 14) struts.
Anagrammet: P r i s k a, k a p r i s, s p i k a r, sik- p a, piskar.
Kvadratuppgiften: Karolina, Tisnaren, sandsten.
r r Maj.
y Konsonantförändringsgåta.
/ / / / ^ d ^ \ \ \ / / Med h, först, jag har både ben och skinn.
Med k man mig artigt ber stiga in.
Med l är, om sommaren, jag grön och sval.
Med p kan jag räknas i tusental.
Med r — se på osten och månen — just så.
Med s pass, där gladlynta småböljor gå.
\ n a 7 / Vera.
Förädlade G ö r kaffet homogent, Kaffetillsatser, välsmakande, sundt, a n a l y s e r a d e af D.
r Setter- berg och Ingeniör Landin.
närande och billigt Begär hos er närmaste handl.
K r o i i l i a f f e och U t s t ä l l i i i n g s k alle.
