# ID: svediakorp-per1150
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1897
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,684
# sentences: 618
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Iduns N; r 40 (511) Prenumerationspris pr år: Idun ensam _ „ kr.
Iduns Model., fjortondagsuppl.
» Iduns Modet., månadsuppl.
» Barn garderoben » Fredagen den 8 oktober 1897.
5 5 3 3 Byrå: Klara södra kyrkog.
16, 1 tr. Öppen kl. 10 — 5.
Allm.
telef.
6147.
Bikstelef.
1646.
Redaktör och utgivare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Redaktionssekr.
: J. Nordling.
Tryckeri Aktiebolag.
10:de årg.
Utgifningstid: hvarje fredag.
Annonspris: 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
Lösnummerpris 15 öre flösn:r endast för kompletteringar.)
Utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
• Clara v dessa dagar har genom pressen gått underrättelsen, att konungen r med den kända svenska medaljen literis et artibus — hvilken, som namnet j u ock innebär, tilldelas för konstnärliga och vittra för- tjänster — utmärkt den norska författarinnan fröken Clara Tschudi.
Idun begagnar med nöje denna anledning att för sina läsarinnor presentera bilden af en af vårt broderlands mest representativa kvinnor.
Clara Tschudi har så små- ningom arbetat sig upp till den välbefästa plats i den läsande publikens ynnest, hon nu i sitt hemland intar.
För tolf år sedan, år 1885, ut- kom hennes första bok, en öfversikt öfver Kvinnorörelsen, och efterföljdes år 1887 af.
en biografisamling: Tre nu- iidskvinnor samt en bearbet- ning af Bertha von Suttners: En efiersommar.
Redan dessa arbeten ådaga- lade tillfylles, att deras för- fattarinna rådde öfver en be- tydande literär talang, men det var dock först hennes glänsande skrifna biografi öf- ver kejsarinnan Eugenie (1889), som bragte hennes namn ut till den stora publiken och egentligen lade grunden till hennes anseende som för- fattarinna.
Hon hade nu funnit sitt rätta fält.
Den allmänna sym- pati och stora läsekrets, som denna bok förvärfvade henne både i Norge och Danmark, utvidgades ytterligare genom hennes älskvärda och fängs- lande skildring af kejsarinnan Augusta, som utkom 1892.
Ä n n u högre har hon utan tvifvel nått i sitt sista arbete, Tschudi.
ett stort verk om Marie Antoinette, hvars afslutande tredje del utkom forliden vår.
Som intet af hennes tidigare arbeten har » Marie Antoinette » vunnit starkt och odeladt erkännande från alla håll både i Norge och utlandet, och det torde näppeligen vara någon öfverdrift, att denna bok lyft Clara Tschudi upp till platsen af Norges främsta författarinna sedan Camilla Collets dagar.
Utlandets erkännande af hennes författarskap framgår bland annat däraf, att » Marie Antoinette », liksom tidigare » Kejsarinnan Eugenie », i tysk öfversättning införlifvats med det bekanta » Reclam » - biblio- teket af framstående arbeten från skilda länder.
På ett sällsynt lyckligt sätt förena Clara Tschudis histo- riska biografier de egenskaper, som kräfvas, för att arbeten af denna art samtidigt må kunna stå profvet för den sak- kunniga kritiken och verka fängslande på den stora all- mänheten.
De utmärka sig lika mycket genom omsorgs- fullt studium och grundligt fördjupande i källorna som genom välberäknad planmäs- sighet i ämnets anordning, mogen psykologisk uppfatt- ning, tilltalande hjärtevärme och sist en förmåga af lif- full karaktäristik och målande framställning, som hennes kolleger bland historieskrif- vare med skäl kunna afundas henne.
Vid sidan af sitt biografiska författarskap har Clara Tschudi funnit tid och arbetskraft till en omfattande verksamhet som föreläserska.
I ett flertal af
IDUN 318 Var stilla, hjärta, när hvart hopp du mister På det, som jorden förr att hoppas gaf, Norges städer har hon hållit serier af före- drag och dessutom oafbrutet medverkat in- o m pressen i både norska och utländska tidningar.
Clara Tschudi tillhör en gammal ansedd schweizisk släkt, som genom århundraden räknat framstående författare i sina led.
Den norska grenen af familjen invandrade med hennes farfar, och hennes far, förut skeppsredare i Tönsberg, bebor numera VALLO gård i denna stads närhet.
Clara Tschudi föddes i Tönsberg den 9 september 1859 som den yngsta af sex syskon och har fört ett mycket rörligt lif.
Ursprungligen var det hennes afsikt att bli operasångerska, då hon hade en ovan- ligt omfångsrik och klangfull stämma, och under åratal tog hon lektioner hos utlandets förnämsta celebriteter.
Tillsammans m e d sin nu aflidna mor bereste hon på den ti- den en stor del af Europa och uppträdde under flere säsonger med framgång på ut- ländska operascener.
Hon hade just mot- tagit ett lysande engagement vid operan i Moskva, då hon af hälsoskäl för alltid måste uppgifva operabanan.
Mångsidigt begåfvad som hon var, ka- stade hon sig emellertid beslutsamt in i litteraturen, och resultaten ha visat, att hon också här hade betingelser att skapa sig en ärofull ställning.
Clara Tschudi reser fortfarande mycket, både emedan reselifvet i sig själft intres- serar och uppfriskar henne och enär täta resor äro nödvändiga för hennes litterära studier.
I sommar har hon emellertid vi- stats på sin fars egendom VALLO, och där- ifrån har hon ock haft vänligheten sända Idun det porträtt, som pryder detta num- mer, under uttalande af att » det særdeles vilde glæde hende att gjennem Idun få sin biografi og portræt bragt frem for broder- landets publikum ».
Till och med de många, som komma i en jämförelsevis flyktig beröring med Clara Tschudi, få intrycket af, att hon är en ovanligt sympatisk personlighet.
Hon be- sitter en egendomlig förmåga att med varmt förstående möta de mest olikartade intressen, och lefnadsfrisk och liflig, underhållande och förekommande som hon är mot alla utan anseende till person, är det intet under att hon gärna ses, hvarhelst hon kommer.
Men endast de få, som ha förmånen att stå Clara Tschudi nära, kunna bilda sig något begrepp om, till hvilken grad hennes stu- dier och allt, som berör hennes litterära arbete, utgöra det centrala i hennes lif.
Och trots att hon med frikostig hand strör vänlighet och sympati omkring sig, hvar helst hon drar fram i världen, är det också knappast andra än dessa få, som rätt kunna döma om hennes varmhjärtade och rika konstnärsnaturs hela vinnande älskvärdhet H v e m betänker, att han hvarje ögonblick med en oemotståndlig nödvändighet grund- lägger i sig själf sitt eviga öde.
W. Budin.
$ Och hvarje stöd, som förr du ägde, brister Och hvarje ros, du älskat, faller af.
C.
D. af Wirsén.
folket, som måste lära tro på sig själft.
T ^ t å och se in i skogen, den djupa sko- gen, där dager och mark äro gröna, där kullfallna träd ligga likt störtade hjäl- tar öfver gångstigen, där allt står som på vakt, tyst, men ändock lefvande och kraft- fullt som lifvet själft, talande, men likväl gåtfullt som döden.
Tag sedan ögat där- ifrån!
Då har du dröm i blicken, och du skrattar e j.
Asagård låg vid skogen.
Längst norrut i socknen låg denna gård, känd för sin karghet samt skild från den öfriga bygden genom en sjö.
Människorna, som bodde där, voro fallna för allvar samt hade tungrodda känslor; de voro drömmande af långa vintrars tyst- nad samt hvilande skogars skönhet, de äl- skade modiga lekar och sång.
De älskade också sin jord, ty trots hårda dagar läto de den aldrig öfvergå i andras händer, ej heller tålde de främmande intrång.
Så vande de Stor-Peters bort från skogen; hans p o j - kar ville gärna jaga och fälla träd, där ägorna gingo ihop i öster.
Men ägorna på andra sidan sjön voro stora och rika, och öfver till Asagårdsborna trängde ljudet af glada fester, under det att de själfva svettades för sitt barkbröd.
Därigenom blef det med dem, som det blir med barn, hvilka växa upp i ensamhet, klädda i torftiga kläder samt skådande rikedomen blott på afstånd: deras afskild- het och fattigdom väckte hos dem tankar om egen ringhet och hvad andra hade syn- tes dem bättre än det de själfva ägde.
I senare tid, då de tvingat sin sten- bundna jord att bära och Asagård vidgats med skogslotter och fiskvatten, fingo de herrar, hvilka i sitt högmod aflades att efterlikna de största egendomarnes flärd och sålunda uppammade folkets begär efter det, som var främmande, samt lärde det förakta hvad de själfva åstadkommo.
Då var där ett gästande och farande fram och åter; många kommo öfver sjön och blefvo plägade och många sökte tjänst hos Asa- gårds herre.
Då kande hemfolket få känna, att de hade mindre anseende än de främ- mande legohjonen; detta förtröt dem, men inte satte de därför mer värde på det egna.
Därför lärde de gärna af grannarna så i godt som ondt; det syntes bäst på deras stuga.
Först fanns i den blott en sal, där husbonde och folk samlades kring elden, som brann på det lerstampade golfvets midt, och där deras starka röster ljudade mot nakna furuväggar.
Men så den stugan blef ombyggd, och så den ombyggda byggnaden blef tillbyggd!
Förstugukvisten blef lik den de hade hos grannen i söder, och takåsen restes som den takås en herreman i öster hade på sin gård.
Så där var det med inredet ock: allt skulle vara som grannarne hade det.
Var det något de gjort efter eget huf- vud, måste det först bli gilladt ute i byg- den, innan de själfva funno det vara nå- got bevändt med.
Så var det, när Jonas Erkerson byggde deras kvarn; inte blef den ansedd vara något, förr än de fått höra, att han byggt flere dylika långt utsocknes.
Sedan tycktes dem Asa-kvarnhjulet surra lustiga visor o m gamle Erkers pojke, som kom till heders; det tycktes dem så förunderligt.
En af gårdens folk duga därute!
På samma sätt var det med garfvarens Nisse, som lärt att måla.
Ingen hade förr sett så vanskapliga apostlar och blommor, som dem han prydde husbondens daglig- stuga med, men så fick han måla åt en annan herreman och blef berömd därför, och efter det började Asagårdsborna kännas vid sina apostlar, och blommorna syntes dem sedan fagra som Guds egna blomster.
Och Lars trädgårdsmästare se ' n, gick det icke likaledes med h o n o m!
T o g man väl i akt det han sade om de olika arternas ans och grodd, förr än han varit ute på andra sidan sjön och folket där gjort d e t?
N e j, då först gick han an hemmavid samt blef satt att sköta träd- gården där.
Så var det en man af denna släkt, som for långt ut till ett annat län för att un- dersöka marken och stenarterna där — han var lärd på sådant.
Han kom tillbaka, sedan arbetet var ut- fördt, men blef han hälsad välkommen hem igen, eller lyssnade man till hans för- tälj anden om de höga bergen och o m de ändlösa gungande slätterna, där foten sjönk och små vatten blänkte och bländade oskug- gade?
Eller var man stolt öfver den un- ges starka vilja?
A h n e j, icke hördes det mycket däraf, ty ännu lefde den nedärfda ringaktningen för hemfolkets gärningar, hvil- ken uppväxt ur beundran för allt det främ- lingar åstadkommit.
Ännu var det ej ut- rotadt, begäret att smutsa eget b o; nej nu mer än någonsin framträdde det midt i Asagårds uppgående blomstring.
För den hafva de dock att tacka de steniga åkrarna, hvilka gifvit deras vilja och armar järn, skogen, som väckt deras begär efter skön- het, ensligheten, som lärt dem tänka.
Ännu, då snart är färdig den bro, deras nuvarande herre spänt öfver sjön till byg- den därute, sakna de i fåvitsko, att deras hem ej är förlagdt vid allfarvägs dammiga stråt.
Men, Asagård, så tyst som det stora sker, har din utveckling gått framåt under samme herres hägn, ja, så tyst att ej det gamla snacket om egen ringhet tystats ned, men så stort är verket i sin fullbordan, att det måste väcka till lif medvetandet af egen förmåga.
Den man, som nu härskar på Asagård, namnes i bredd med de mest ägande män, Karl heter han efter sin far och så blir det Karl Karlsson; han är hufvudet högre än någon annan herreman i socknen, han ak- tas mycket därute i bygden, och af Asa- gårdsfolket hålles han kär.
Två tiotal af år och fem lika lyckliga därtill har han brukat gården.
IDUN 1897 Ja, icke kan man nu kalla Asagård fat- tigt, ej heller skall man nu nämna det sist bland socknens herresäten!
Marker finnas där, ångande af klöfver, dikesrenarna gå raka, ty stenarna äro tagna bort, och när sommaren gått framåt, ser man rågen vaja g u l; solen går ned b a k idel odlad mark, stugorna äro ombonade och trefna och från dem ljuda glada röster, talande fria ord.
Det surrar, brusar och dånar vid forsen, som går öfver ägorna, det blixtrar liestål, och feta nöt råma i bås och på äng.
På närmaste stadens torg äro Asagårds frukt och kål eftersökta framför de andra gårdarnas, ingen kärnar sådant smör som d e; deras kvinnor vinna ständigt pris för sina väfnader, och deras söner komma till byskolan med sina gula hufvuden väl kam- made, med klara tankar och med viljor friska som deras kinder.
Skogen i norr är genomkorsad af stigar; de föra ända upp på berget, där möter man i vintertid kolarnes svarta föror; mossan är utdikad och bär skördar.
På en höjd reser sig Asagårds-herrn s boning, hög och ljus med blänkande fön- ster.
Tillbyggnaderna äro borttagna; de voro lärospån, främmande utväxter under utvecklingens dagar, men nu står byggna- den där liksom helgjuten, sprungen fram ur ett moget och dock ungt folks tanke.
Den reser sig stolt, men döljer sig anspråks- löst bak lind och lönn.
Gräsmattorna skifta mjukt som grön sammet, och därinne äro trappor så väl som gemak smyckade.
.
.
Asagårds folk signar den dag deras herre drog ditin, och därför skall hans fest firas med glädje.
Hans son skall samma dag föra hem grannens dotter som brud.
Ja, en glad fest skall det bli!
Gladt blir också pyntadt och fejadt, där skall visas hvad gården förmår i sal och på loft, i skick och vett, i mat och lek, i dryck och sång.
Men dock stiger upp i mångens sinne den gamla frågan: » Skall det duga måntro, skall Asagård bli gilladt? » Och dagen k o m!
Det låg sol öfver Asa- gårds ägor, då trampet af brudföljet ljöd på den nya bron.
Och bruden, ung och vän, såg från den sitt blifvande hems glada fägring, och brudföljet, långt och grant, iakttog de bärande ängarnas vidd, och g ä - sterna, många och komna långt ifrån, be- vittnade med undran Asagårds blomstring.
Det vajade vimplar i långa led, ängs- blomsdoftande portar reste sig högt, hurra- ropen stego än högre, och lyckan lyste ur allas ögon; icke blott festrusets lätt slock- nande låga, utan den lycka, som varar länge, den lycka, som är bofast under ett godt hägn.
Visst duger gamla Asagård, visst blir det gilladt och prisadt!
När festens eldar från berget belysa n e j - den, då frågas ej längre den gamla frågan, då ser Asagårds folk, hvad främlingarna sågo vid första ögonkastet från bron.
Men därtill fordrades slik fest och slik herres lyckliga välde!
Dagmar B — m.
6n K afbetalning.
En hvardagshistoria af Emil Linders. '
an var notarien Berg, pensionerad tjänsteman och ägare af en del gamla kåkar, hvilka han hyrde ut till folk, som måste bo billigt.
Han kunde vara omkring 60 år, var liten och torr, gick vanligen klädd i en blankborstad bonjour och skrattade aldrig — om man får tro hyresgäster- nas utsago.
Af dem ansågs han för resten vara en riktig blodsugare: betalades ej hyran på da- gen, var det bäst att genast ge sig i väg; två gånger hade han låtit vräka några, som hyst den galna tron, att han blott för sitt nöjes skull gjort sig till värd för en massa stackare.
Själf hade han två små rum i det bästa af husen; han var ensam, och för en ensam gam- mal man äro två rum mer än nog, mången höjer sig med blott ett.
Det ena af rummen använde han som kontor, i det andra sof han, eller för att nyttja en kvickhet utaf en af de vräkte: » i det ena rummet sof hans samvete, i det andra hans kropp. » En kvartalsdag, när det hela förmiddagen ledt en ström af människor till kontoret, sutto i skym- ningen därinne tvänne samtalande.
Den ene var Berg, den andre, som föreföll att vara en 25 år yngre, var en af hans hyresgäster, också han notarie, men med en aflöning på ett par tusen kronor i stället för pension.
Det är ej godt att säga, om det var alla de mottagna penningarna, som gjort Berg blidare än annars, eller om det var därför, att hans hyresgäst tillhörde det verk, som en gång varit hans, nog af, efter det han lämnat hyran, hade notarien Alvén kommit att sitta kvar en stund hos sin värd.
De samtalade om » verket », om arbetets för- slöande enformighet, den knappa aflöningen och den sena befordran.
Den gamle talade så lång- samt och försiktigt, som han varit rädd för att yttra ett ord för mycket; det var dragaren, som varit i selen så länge, att han mist förmågan att röra sig fritt.
Då och då såg han på sin gästs enkla, men snygga dräkt och på hans ej alltför feta gestalt, som han haft en särskild fråga på läpparna.
Till slut kom det från honom: » Hur länge har notarien varit gift? » » Det är snart elfva år! » Gubben såg på den andre med en misstrogen blick.
» Då gifte notarien sig, innan han blifvit ordi- narie? » Svaren afgåfvos lugnt och naturligt, som den tillfrågade ej märkt den andres påträngande ny- fikenhet.
Det kom ett litet obehagligt leende på gubbens tunna läppar, och det låg något gäckande i hans nästa fråga: » Och det gick bra att ha hustru och barn på femtonhundra kronor om året? » Ej ens vid detta tämligen närgångna spörsmål förändrades den andres min, det kom blott en viss värme i hans röst.
när han svarade: » Vi ha dragit oss fram, det har väl inte alltid varit så roligt, men bekymren bli lättare att bära, om man är två om dem. » Det lät, som han ämnat säga: » om man älskar hvarandra », fast meningen fick en annan lydelse.
Och som drifve.n af något begär att förklara sig inför denne lille torre gubbe, började han berätta om sitt lif och sitt äktenskap.
Det var- den enkla historien om två, som hålla hvarandra kära och ej vilja vänta på att förenas, till dess blodet hunnit kylas, utan grunda ett hem på knappa inkomster.
Historien om sparsamhet, försakelse, bekymmer och sorger, men också om trofast kärlek och stilla lycka.
Den gamle hörde tyst på, men när berättelsen var slut, hade i hans magra ansikte kommit ett underligt drömmande uttryck, som väckte gästens förvåning.
I nästa ögonblick hade han dock åter- fått sin vanliga min och hans röst ljöd likagri- nig som vanligt, när han sade farväl åt besökaren.
Då gubben blifvit ensam, gick han bort till det tunga skrifbordet, och ur en af dess lådor fram- tog han ett litet gulnadt bref, som han med en försiktig rörelse vek upp, så att innehållet blef synligt.
Det löd: » Min älskade!
Jag vet, att du trott på min kärlek till dig; måtte du ej tvifla på den, när du får detta bref!
1 tre år hafva vi älskat hvarandra, du är snart trettio, jag tjugufem; snart skall vår ungdom vara svunnen, utan att ens vår kärlek förmår ge oss den åter.
Jag har tänkt därpå, hvar gång vi talat om framtiden, — hvar gång du haft ett beklämdt » vi måste vänta » för min längtan efter att på allvar få börja lifskampen vid din sida.
Ack, hur mången gång har jag ej frågat mig själf, om du ej är alltför rädd, rädd för alla de sorger och bekymmer, som vänta oss, om vi förena oss, innan du fått de inkomster, som du anser nödvändiga för ett giftermål!
319 Käre, låt oss ha förtroende till vår kärlek och må vi tro, att den skall hjälpa oss öfver de hårda dagarna!
Min älskade, du vet, att jag håller dig kär, visa då också, att du förstår mig, annars skall jag kanske en dag tvingas att säga dig: Jag är trött att vänta, jag vill lefva ' lifvet fullt!
Din Lousie. » Den gamle ögnade genom brefvet, liksom för att söka efter någon mening, som kanske und- gått honom, sedan försjönk han i tankar.
Den gången han fått det där brefvet hade han varit ung, hade inga hus haft, men ej heller varit fattigfolks skräck.
Han hade älskat och varit älskad, men han hade också varit försiktig, mycket försiktig.
Och så en dag hade det där brefvet kommit, det hade varit det sista han fick från henne, ty en månad därefter var allt slut dem emellan.
Det var på allt detta den ensamme tänkte.
Den fattige kamratens skildring af sina förhål- landen hade kommit det gamla såret att blöda, och för hvart ord han hört hade han känt en bitter afund mot denne man, som vågat göra den gärning, som han ryggat tillbaka för.
Och under det han tänkte, fattades han af en bråd lust efter att närmare lära känna den an- dres omständigheter.
Det var blott som han längtat efter att få konstatera, att detta elfva- åriga äktenskap bringat så mycken sorg och så många bekymmer, att de förkväft kärleken och lyckan.
Några dagar därefter växlade alla de fattiga stackarne i huset menande blickar, när de sågo värden gå upp till notarien Alvén.
Däruppe antog man att besöket hade sin grund i kamratskapet, och gästen blef mycket vänligt emottagen.
Den lilla familjen kunde ej ana, att den fått en gäst, som blott spejade efter brister och omständigheter, som kunde vittna om armod.
De sågo ej heller, huru gäckad han blef för hvart steg han gick fram.
Han hade kommit in i ett hem, visserligen enkelt och anspråkslöst, men dock ett, i hvilket smak och omtanke förskönat det enkla, och där hvarje möbel var kär för ägar- na, därför att den köpts genom sparsamhet och någon försakelse.
När han såg, huru späd och bräcklig husmo- dern tycktes vara, kände han sig genomströmmad af ett skärande missnöje med sig själf.
Hvad hon kunnat göra, skulle den starka och ståtliga Lousie, som en gång älskat honom, sä- kert kunnat göra mycket bättre och vackrare!
Men det var ej blott bitter afund, som besöket skulle uppväcka hos honom.
Den lilla frun syn- tes ana, att den gamle hade någon hemlig sorg, som gnagde innerst i hans hjärta, och visade sig så vänlig mot honom, att han började känua sig helt underlig till sinnes.
Det var som hans Lousie på nytt visat sig för honom, ej den Lousie, som sade honom de hårda orden, utan hans ungdoms käresta, den Lousie, som han aldrig upphört att älska.
Det skulle bli en alltför lång historia att be- rätta, huru notarien Berg sedan ofta var gäst hos den familj, till hvilken han först kommit på besök af så underliga skäl.
Han lärde sig så småningom att älska det stilla, undangömda lif, de förde, och den afund han först känt, förbyt- tes i sympati för dessa två, som vågat allt för sin kärlek.
En dag sattes denna nya vänskap på prof och de onda förhoppningar, som han en gång närt, blefvo uppfyllda, — det var ej blott en sten han såg lossna i de tvännes vackra byggnad, det var allt, som hotade att instörta.
På gubben Bergs kontor stod den lilla fru Al- vén med tårar i ögonen och ödmjuka ord på läpparna.
Det var den vanliga historien, Alvén hade » skrifvit på » för en vän, som en gång gjort ho- nom samma tjänst; vännen hade svikit, och nu gällde det att genast anskaffa de några hundra kronor, det rörde sig om.
Och nu bad hon så innerligt, att den gamle skulle hjälpa dem.
Bergs första känsla, när han hörde den fram- ställda bönen, var en egendomlig tillfredsställelse.
Så hade då all deras lycka varit blott en bubbla, som skulle brista sönder för första starka v nd- fläkt!
Han njöt af att se dessa bonfallande blickar, som bådo om barmhärtighet, det var detta, han velat bespara den kvinna han höll kär — — —.
Plötsligt kom det dock för honom, att nu kunde han gälda något af hvad han brutit den där gån- gen — om han brutit något.
Men åter kommo de mörka tankarna på alla de år, som gjort honom till en ensam människo- fiende, medan de låtit de andra njuta och fröj- das.
Han såg djupt in i bedjerskans ögon, som
IDUN 320 han velat läsa hennes tankar; då kom med ens öfver honom ett djupt medlidande med henne och hennes sorg.
Utan att säga ett ord gick han bort till det järnbeslagna kassaskåpet, och med en nästan ifrig rörelse tog han fram den behöfliga summan, som han lämnade den lilla frun.
När hon med en glädjens rodnad på kinderna lämnat rummet, gick gubben till sitt skrifbord, och med darrande händer sökte han upp det gamla brefvet » från henne ».
Han genomläste på nytt hvarje rad, sedan skref han med sin sirliga ämbetsm annastil i ett hörn af det gulnade pap- peret: » Den — — — afbetalt 600 kr. » Därefter lade han åter in brefvet i dess förvar och hängaf sig åt en ensam gammal mans dröm- mar.
* I tjänarinnefrågan.
» Jl tjänarinnan husets bästa vän! » Huru väl • * ljuda ej dessa ord, men ack — huru sällsynta i praktiken!
Med mycket intresse har jag läst de båda stockholmsfruarnas skildringar i Idun n:r 28 och 33 angående våra tjänarinnor under rubriken: » G-if dem ett hem » och » Träldomsmärke », och ehuru stockholmsfrun n:r 1 nog kan hafva rätt i mycket, tror jag dock, att författaren af » Träl- domsmärke » kommit sanningen bra mycket närmare, men likafullt vill sin tjänarinnas väl.
Det kan ej förnekas, att moralen hos den tjänande klassen allt mer och mer förslap- pas, äfven i andra punkter än dem som i Idunn:r 33 s rildrats.
Jag skulle vilja tala om nöjeslystnaden, hvilken som ett gift spri- der sig och tillintetgör pliktkänslan, där den funnits förut.
Särskildt skulle jag önska påpeka ett oskick, hvilket säkert förekom- mer i månget hem utan matmoderns vet- skap, och hvilket särskildt gäller den tid familjen vistas på landet.
Att ungdomen samlas efter dagens slu- tade bestyr att söka förströelse de ljusa sommaraftnarna är ju ganska vanligt och i sig själft något, som en vänlig husmoder så gärna unnar sin tjänarinna, men sedan de väl böljat, blir där ingen gräns för dessa sam- mankomster, allt oftare förekomma de, va- nan blir till behof, allt längre utsträckes tiden, och allt mera höjas fordringarna.
På den plats, där j a g i s o m m a r vistats, hafva de antagit en farlig karaktär.
Det är ej längre fråga om en enkel förströelse, utan under namn af » kafferep », » gökotta », » sill- sexa » m. m. fortgå de till 6 på morgonen; husbondefolkets bordservis, silfver och duk- tyg få göra tjänst och så mycket af mat och dricksvaror, som utan saknad kan öf- verkommas, » lånas » för ändamålet, och då bordet är serveradt vid kulörta lyktors sken, fattas intet som brukar finnas å det bord tjänarinnan är van ordna för sitt husbond- folk.
Mat och dricksvaror i öfverflöd.
Ej få äro sådana exempel på tjänare, som under flere år blifvit behandlade med den största vänlighet och omsorg, som själfva förklarat att de hafva en utmärkt plats och äro hållna som husets barn, men som dock det oaktadt vid mångfaldiga tillfällen på ofvanbe- skrifna sätt föra sitt husbondfolk bakomljuset.
En förut snäll och plikttrogen flicka, som en gång kommit med på en dylik tillställ- ning, finner oftast smak därför.
Samvetet, som i början ljöd lika med matmodrens löst, nedtystades, och ju mera vanan får verka, blir den enda betänkligheten den, 1897 huru man skall gå till väga för att » gå klar ».
Hon börjar finna sin plats bunden, matmodern småaktig, friheten vinkar, och af de vänner som erhållits intalas hon att söka en bättre plats, d. v. s. en sådan, där matmodern ej » lägger sig uti », huru hon sköter sig på sin lediga tid, och där full frihet utan någon kontroll öfver tid eller varor kan påräknas.
Hvilka följder ett dylikt lif ofta medför, det fattar hon först sedan det är för sent.
Att den matmoder, som i tid vill varna, ej får tack, det har nog mången fått erfara, men detta är ju likafullt vår oeftergifliga plikt.
Skulle ej något gemensamt kunna uträt- tas att råda bot för detta onda, som med en ringa början likväl är granden till så mångens fördärf?
En enda kan intet uträtta, men bildades en förening af rättänkande, energiska kvin- nor, måna om tjänarinnan-medmänniskans bästa, där de kunde samråda och samverka för rätta sättet att söka vinna resultatet: » tjänarinnan husets bästa vän » — huru mån- gen bitter stund skulle då ej blifva besparad henne och oss!
Deras väl utgör en del af det pund vi blifvit satta att förvalta och för hvilket en gång skall affordras oss räkenskap.
Låtom oss därför taga tjänarinnefrågan i sin helhet till allmän diskussion föreslår fru Ebbe.
* » En röst ur tjänarinnornas eget led » har kommit icke allenast mina matmoderliga, utan äfven mina rent kvinnliga strängar att vibrera, och jag vill nu såsom tjänsteflic- kans eko högt och tydligt till alla Iduns läsande fruar och matmödrar återupprepa: » Varen först och främst själfva både i ord och gärningar en föresyn för henne!
Låt henne märka, att hon kommit in i en ren atmosfär!
I kunnen genom edra samtal med henne omärkligt gifva hennes tankar en rätt riktning.
För en matmoder, som verkligen besitter själens bildning — inte en sådan som anser under sin värdighet att samtala med sin tjänarinna — gifves det så många tillfällen att så ut den goda säden.
Låt henne märka, att I liten på henne och uppväcken hennes själfkänsla.
' Oppfostren edra söner med aktning för kvin- nan, möta de henne än i tjänarinnans eller fa- briksflickans skepelse. » Och jag vill nu ock, ej af begär att » skryta », utan blott för att bevisa riktig- heten och sanningen af de ord » en flicka ur de tjänandes eget led » uttalat, förklara, att jag med tanken på, att jag i min tjä- narinna haft en medsyster och medvand- rerska till evigheten, så godt jag kunnat försökt tillämpa såväl dessa hennes här ut- talade åsikter som andra liknande och där- för också alltid haft » tur » med att få snälla, trogna, sanna och tillgifna flickor.
Ännu ett medel för ernående af detta resultat vill jag rekommendera.
Glöm icke att vid tjänarinneombyte, som ju är en så- dan verkligt viktig sak, bedja Gud om hjälp vid valet samt att alltid sedan såväl inne- sluta tjänaren i dina förböner som att för egen del bedja alla herrars herre om nåd att kunna vara en verkligt god matmoder!
F. M.
C.
* " Kungssång. "
S äkerligen har aldrig förr kungssången sjungits så ur svenska hjärtans djup som i dessa nu svunna minnesrika jubileidagar.
Hängifven och klangfull drog den fram, mäktig och gripande, och bringade till » vår hvite drott » en hälsning och ett tack från hela hans trogna folk.
Öfverallt i landet ljöd den, ja, öfverallt!
— Min väg förde mig just under en af de stora festdagarne till en lidandets boning, till ett af hemmen för an- desvaga, till Johannesberg.
Ingalunda tänkte jag, att jag där skulle få höra ett eko af det jubel, som då drog hän » öfver djupen mot höjden » varmt och gladt, men så blef det dock.
Jag fördes omkring öfverallt, i klassrum och arbetssalar.
Sist kommo vi tili salen för korg- fiätning och borstbinderi.
En mängd nio-, tio- åringar sutto där flitigt sysselsatta.
Lärarinnan, som var med mig, ropade till sig en af dem, en pigg liten pojke med lifliga, spelande ögon.
Han hette Gustaf Malmgren; det var ett stackars fat- tigt barn från Norrköping, kommet från ett eländigt hem.
Han hade själf talat om att » pappa hette Supar-Nisse och dog i ' erium ' och mamma ä ' på inrättningen ».
Det var hans enkla, okonst- lade berättelse om sin glädjelösa barndom.
— Men glad var han, gossen, ändå.
De tyckas ha en outtömlig glädjekälla inom sig, dessa barn.
Mycket vill det ej till för att locka fram ett leen- de hos dem.
Och sjungande gick han, denne Gustaf, sin väg fram genom lifvet, sade mig hans lärarinna.
» Vill Gustaf sjunga något för den här främmande fröken? » Han betänkte sig litet, tittade plirande på mig en stund, så ställde han sig midt i rummet med händerna på ryggen och började: » Ur svenska hjärtans djup en gång. » — — Det var sällsamt att höra, det var nästan gripande.
Många af orden voro honom för svåra, men melodien sjöng han rent, klock- rent.
Och allt, hvad han hade af själ och känsla, lade han in i sången.
— Jag tror, att kung Oscar, om han hört gossens: » gör kronan på hans hjässa lätt » — — skulle fått tårar i ögonen, så manlig konung han än är.
Åtminstone skulle han ej lämnats oberörd däraf, så mycket är säkert.
— Där jag satt och lyssnade tänkte jag: så fick då också den fattige gossen blanda sin svaga stämma i den mäktiga, brusande kören — så fick han, om än omedvetet, sända ett tack och en hälsning till vår gode furste, ett tack för hägnande, värmande, barmhärtig kärlek, ett tack från de » små », de arme.
— Ja, det var min lilla jubileumshistoria i all dess enkelhet.
Men jag tyckte att den kunde vara väl värd att förtäljas.
Adi.
— •. '
Fru Lovisa Petterkvist skrifver: Utmärkta fru — e — / Nog är det rysligt säga något så fasligt som att jag slungat ut en » hatets bannstråle »!
Det har jag visst inte gjort, och hur min näsa ser ut efter att ha varit i ett gråtande tillstånd allt sedan posten kom i går, vill jag inte ens tala o m!
Visst borde jag ha vetat, att folkköket inte alls är någon » barmhärtighetsinrätt- n i n g », men värre saker än sel har händt bättre reporters än mig.
För öfrigt: om också folk, som betalar helt, inte har lika djupa och fina rättigheter som de som bara har råd att betala till hälften, så har de väl ändå vissa rättigheter, bland annat den att ha det lika bra hos herrskapet som på andra ställen, där de betala samma pris!?
Men inte bryr jag mig om dem, jag brydde mig bara om de andra, j a g!
Ett erkänner j a g: jag borde ha förstått, att de där upphällda backarna innehöll någonting mycket ädlare och djupare än bara mat, efter som människorna på ut- ställningen ju hvarken jäktades af brådska eller behöfde passa tid.
Men hvem kan
1897 också föreställa sig, att Stockholmarna rent af älskar kall m a t!
Annat är det hos oss.
Där ska arbetaren ha sin föda varm så den ryker.
Men det kommer sig väl af klimatet, kan jag tro; hos er fryser nog aldrig folk!
Sa jag verkligen, att den snälla fru, som skar^ upp brödet om morgnarna, var smut- sig om fingrarna?
Sa jag det, så var det riktigt gement af mig, efter som jag me- nade helt andra fingrar!
Om nu folkköket var en barmhärtighets- inrättning, så skulle jag föreslå inrättandet af en skrubb, där, * synnerhet om vintern, den arbetare, som ville, kunde få tvätta bort sot och smuts; ty hur det är, så sma- kar nog en middag med rena händer bättre än en med smutsiga.
Att lära folk litet hygg- liga bordsseder är också en insats i kultur- arbetet — om också en af de minsta!
Men när nu folkköket bara vill » ta betaldt », så.
.
.
Grufligt rart och snällt af herrskapet att vilja låta mig komma med, men inte du- ger jag till något annat än att vara gemen — ty det tycks då vara och förbli min speci- alitet, bära mig åt hur jag vill!
Men skulle inte herrskapet kunna införa någon ann » lös » värdinna, hvars specialitet skulle vara att hålla tummen på ögonen på de där ut- märkt snälla flickorna, som ska torka af borden, bara man säger till??
Jag försäk- rar goda fru — e —, att när vi » folkkökade », hade de afdunstat allihopa, utom en, som daskade omkring med en våt handduk och sa, » att hon väl inte var mer än en män- niska heller! » Men henne räknar jag inte, efter hon inte hörde dit efter hvad jag nu v e t!
Och så tycker jag att herrskapet gärna kunde införa halfportioner, och så tycker jag att herrskapet gärna kunde pyssla om de så kallade bättre fattiga, så de trifcles vid herrskapets bord!
Ge dem blanka knif- var, litet blommor, serveter m. m., och de ska komma i ett långt, blekt tåg.
— Det är inte alltid arbetaren, som är mest i be- hof af stärkande föda!
Hvad » Unga " Sverige » angår, fick jag rik- tigt tårar i ögonen, när jag läste om hur lyckligt det är » öfver att få välja sin m a t ».
Joo, stackars Unga Sverige är inte vandt få välja sin mat, det, tacka Gud det har någon mat alls!
Men hvarför goda fru — e — anser, att en och hvar, som inte be- traktar folkköket med Unga Sveriges ögon, går omkring och bär på trollskår f v or, begri- per jag inte.
Inte behöfver man väl vara nå- got troll, o m man också ser på sitt sätt och säger hvad man ser?
För öfrigt var det inte jag som sa det där lilla ordet » bara ».
Men det där vill jag inte röra vid af fruktan att någon ska tro, att jag vill skylla ifrån mig, ty det vill jag visst inte!
Var emellertid så utsökt snäll och läs om den meningen en gång till, så kanske goda fru — e — får klart för sig, i hvilkens öga skärfvan sitter!
För de vänliga orden o m mitt hjärta, tackar jag särskildt.
Ja, inte är det något fel med det, men hur det är för öfrigt, vete Gud!
Det piper så underligt i bröstet på mig, bara jag sprin- ger i trapporna några gånger.
Ruffen säger, att det är fettet!
Men inte piper fett!
Ah nej!
Och när man därtill blir så här al- tererad och upprörd, så.
.
.
Också får jag riktigt be goda fru — e — vara så god och raska på med att vara ond på mig, så mycket det är möjligt, ty naturligtvis är IDUN det herrskapet, som är onda på mig, eljes hade väl aldrig » hatets fula bannstråle » blifvit tänd.
.
.
Allt sedan jag var i Stockholm har jag fått en fullkomlig aversjon för penna och bläck, ämnena må vara hur intressangta som helst!
Jag antar, att jag befinner mig i någon slags reaktion, då man ju aldrig lär duga till något.
Måtte det emellertid inte märkas här!
Tacksam för det hjärtliga sinnelag, som trots hatet slog emot mig i det s å snälla och så upprörande brefvet, har jag den äran att med allra största högaktning teckna Lovisa Petterkvist.
Jockmock 27 sept.
97.
P.
S.
Till redaktören.
Var så god och till alla dem, som varit så innerligt utmärkta och prisat mig, fram- för min djupaste tacksamhet!
Om det är någon mer, som har något vackert att säga, så bed henne att för allt i världen inte genera sig!
Vill inte Redaktören ta emot några flera bref, så be dem bara skicka af dem direkt!
Jag ska nog ta emot dem, jag, och det med varma serveter!
D.
S.
* (Forts, och slut.)
Under hvilka förutsättningar kan kvinno- rörelsen blifva af verklig betydelse för kultur och framåtskridande?
var ämnet för fröken Anna Sandströms föredrag.
Lugnt och klart, med sann kvinnlig finess, erinrade talarinnan först om den utveckling, som kvinnorörel- sen ernått genom en måttfull kritik.
Den har ledt till själfkritik och själfpröfning, hvilket åter leder till större grundlighet i arbetet och till undvikande af dilettantism.
Hvad som fortfarande vore att önska vore en allt bestämdare uppfattning om nödvän- digheten att ordna detaljerna under en ge- mensam enhet.
Mera fasthet, mera allvar och kraft behöfde nutidskvinnan äfven in- dividuelt sedt.
Bland tidens frågor hör man ofta: huru skall den framtida kvinnan blifva?
Skall hon, likt dufvan som födes med kött och blifver hök, mista sin kvinnlighet, sin mjuka, milda tjusning, hela sitt etiska och este- tiska behag?
Talarinnan trodde ej att detta skulle ske, ty det vore ett tillbakagående inom den sanna utvecklingen.
Miste kvin- nan sin äkta kvinnlighet, då vore något af det bästa världen äger borta, och hon skulle då aldrig vinna framgång för sina sträfvanden.
Den upplysta kvinnan råddes att upp- öfva gifna anlag och att låta den indivi- duela begåfningen vara den ledstjärna, som bestämde hennes kurs.
Hon vore då min- dre utsatt för misstag och kunde vara sig själf mera, än om endast yttre motiv ledde henne.
Den största betydelsen hade dock kvinnorörelsen i och för höjandet af äkten- skapet.
Intar kvinnan en förbättrad ställ- ning på arbetets fält, så intar hon ock en sådan i äktenskapet.
Äktenskapet nu för tiden ställer sig svårare för mannen, men ock desto rikare, fullare och intressantare.
Kvinnorörelsen uppfostrar äfven mödrarna.
Modren lär sig att inse det ansvar hon bär.
Ja, kriteriet på all kvinnorörelse är, att den gör äktenskapet rikare, sannare, allvarligare, fastare, ty den yttre likställigheten gör ock 321 att den inre likställigheten blir större!
(Ju- bel och ihållande applåder.)
Betydelsen af kvinnans arbete för nykterhet och sedlighet belystes af fru Elisabet Selmer från Danmark, Talarinnan började med att yttra sin glädje öfver den organisation inom nykterhets- och sedlighetskretsar, som börjat göra sig känd äfven.
i Sverige.
Inom Eng- land och Amerika hade denna rörelse nu i 20 år arbetat med okuflig energi och stor framgång — det var den engelsktalande kvinnan som först lagt handen till detta stora verk.
Hon ömkade sig icke blott öfver all jämmer och elände: eldad af don varmaste kärlek gick hon ut och arbetade.
T y blott med kärlek och tålamod, ansåg talarinnan, kunde man vinna mark från dessa samhällets fiender.
Äfven manades till propaganda inom familjelifvet, ty sam- hället bildas af familjerna och det som rör familjen återverkar i sin mån på samhälle och stat.
Torsdagens förhandlingar öppnades med ett föredrag af fru Charlotte Norrie född Harbou om Sjukvård som arbetsfält för kvinnan.
Efter en redogörelse för de erfarenheter, som talarinnan själf samlat i sjukvårdens tjänst, öfvergick fru N. till ett starkt be- tonande af den öfveransträngning, som våra dagars sjuksköterskor äro underkastade, samt de reformer som härvidlag vore önskliga och som borde göra det möjligt för sköter- skan att rätt fylla sitt ansvarsfulla kall.
Hennes lön är ännu för liten, hennes arbets- tid för lång; kosten behöfver äfven väsent- ligen förbättras och sjuk- och pensionskas- sorna äro otillräckliga.
Sjuksköterskorna uppmanades att arbeta för reformer och icke finna sig i att duka under i tysthet.
Om kvinnans värneplikt och det stora freds- arbetet hölls föredrag af fru Margareta Wul- lum från Danmark.
Med hänförande värme drog hon i härnad för människokärlekens och fredsarbetets syften.
I saga och sång hvilar kanske ännu ett skimmer öfver slag- fältet, men de som så sjunga veta ej hvad de göra och känna ej heller de obeskrif- liga lidanden som ligga bakom.
— Vi kvin- nor lida ej mindre än männen, och vi vilja också, vi måste vara med.
Det var.
Flo- rence Nigthingale som stod främst i det led, som kämpade för sjukvård, men ock för fred.
Hon hade lyckats att rädda, där intet hopp tycktes finnas bland de van- vårdade skarorna.
Medlen hade varit frisk luft, rent vatten, mycket tvål och ömma kvinnohänder.
Ja, låt oss samlas under fredsidéns fa- nor och där göra vår värneplikt eller rät- tare värnerätt!
(Stormande applåder.)
Fru Ebba Herrman talade om De kvinn- liga gymnasternas uppgift samt de sträfvan- den, som böra kunna inläggas på detta om- råde i kvinnosakens intresse, och därefter om kvinnodräktens betydelse för kvinnans arbetsförmåga.
Fröken Ellen Key gaf en rolig och spiri- tuel skildring af den kända stockholmska kvinnoföreningen » Nya Iduns » uppkomst och utveckling.
I ett hänseende var mannen alltid färdig att erkänna kvinnans företräde och öfver- lägsenhet, nämligen det sällskapliga, och sällskaplighet var just Nya Iduns hufvud- syfte.
Männen stiftade förbundet Idun till in- bördes uppbyggelse, och så en gång funno tvänne fruar, hvilka sutto tillsammans och hade tråkigt, medan de tänkte på hur tref-
IDUN 322 för hvarje deltagare i färden, besluta sig äfven de minst bemedlade i kretsen, herr och fru An- dersson samt kamrer Lönnbloms till att fara med och njuta en dag i den fria naturen samt be- skåda det gamla obebodda slottet.
Direktören erbjöd sig att telefonera till järnvägshotellet vid stationen, där tågombyte skulle äga rum kl. 8,5, att en frukost, till ett bestämdt pris, skulle vara i ordning, och så skildes man åt i allra bästa lynne.
Aftalet tydde äfven, att alla skulle samlas kl. på slaget 6 vid stationen, så att man finge god tid på sig innan tåget afgick och all ängslan och oro för att någon skulle bli försenad förebyggdes.
Morgonen var härlig; solen lyste f rån en moln- fri himmel, sällskapet stod samladt på utsatt tid; endast anföraren, direktör Freden, och hans familj saknades, liksom också » unge konsuln », men han hade skickat bud, att han kom med ett senare tåg.
Man var dock i den bästa stämning, ty ti- den var så rundligt tilltagen, just för det man visste att sölare funnos i kretsen; men då minu- terna förgingo, utan att Fredens syntes till, bör- jade man känna oro.
En af ungherrarne erbjöd sig att springa upp till Fredens och mana på dem; fru Lönnblom, som bäst kände till famil- jen, hade onda aningar och följde med sprin- Föredragens rad afslutades med Några gande.
De funno direktören halfklädd, beredd synpunkter i kvinnofrågan ined särskild hän- att åter gå i säng, ty frun hade ej fått sin nya syn till kvinnans rättsliga ställning, som ut- sommardräkt från sömmerskan, och det kunde vecklades af fil.
kand. E. Svensén.
Med ej falla henne in att resa i en annan, då söm- merskan skickat bud, nu på morgonen, att ko- klara och exakta statistiska fakta belyste stymen ej kunde bli färdig förr än om en tim- herr Svensén den utveckling den svenska me; fröken Elvira hade ej ens stigit upp; fru kvinnans rättigheter vunnit.
Främsta måls- Lönnblom antog, att hon fått en vink om att männen därför voro Henning Hamilton, Lars » unge konsuln » ej kunde följa med morgontåget.
» För all del, mina vänner, låten ej oss hindra Johan Hierta och riksdagsmannen Svensén.
eder, utan faren I nu; vi komma ju efter och träffas på platsen! » utlät sig fru Lavinia, och På torsdagsaftonen kl. Vä 8 samlades så direktören sade gäspande, att ingenting var ruski- konferensens deltagarinnor jämte ett tiotal gare än en färd med tidiga morgontåg.
Han hade tyckt det redan i går afton och ej brytt sig om horrar till en afslutningsfest å hotell Phoe- att telefonera om frukost; därför hade sällskapet nix.
Efter utbyte af hälsningar och sedan sin fullständiga frihet äfven där vid lag.
te intagits, ordnade man sig i stora fest- Andlösa kommo spejarne tillbaka med detta salen, där sång utfördes efter ett särdeles budskap.
Stor förvirring och oreda; endast Fre- fint skandinaviskt program.
Bland de med- den kände till platsen.
Några ville fara utan anförare, andra icke; man gick in och man hop- verkande voro fröken E. Sidner och fröken pade ut ur kupéerna; förargelse och mer eller L. Lindberg.
Vid supén höll fröken Dahl- mindre högljudda anmärkningar förspordes mot gren ett versifieradt humoristiskt » tal för den strejkande, tills konduktören slog igen vagns- mannen ».
— Fröken Henrika Widmark upp- dörrarna med- häftiga ski ' ällar och tåget sattes i gång.
läste en stämningsfull dikt, fru Ankarsvärd Det första beslut, som nu fattades, var att låta talade för sångarne och fröken H. Lundin Fredens tro, att de hade rest och sålunda narra för de utländska gästerna, hvarpå fröken dem att ensamma företaga lustfärden, men då en Krog svarade.
Slutligen utbragte professor af de unga flickorna anmärkte, att de troligen ej begärde bättre än att helt allena få rå om » unge Montelius en skål för mannens och kvin- konsuln », blef det afgjordt att man skulle hålla nans samarbete i framåtskridandets tjänst.
god min och samlas igen vid nästa tågs af gång Kl. omkring 1 skildes man med en varm kl. 8,5O.
Nu infunno sig direktörens i god tid; han full- känsla af samhörighet och godt förstånd.
söfd och nyter, frun strålande i sin nya sommar- En djup inblick i kvinnosakens verkliga dräkt, dottern rosig och glittrande glad i säll- vikt och betydelse har denna konferens skap med » unga konsuln ».
Men den öfriga delen gifvit, och det är med glädje och stolthet af sällskapet led däremot af efterdyningarna från som vi iakttagit, hvilken klart medveten, morgonharmen, och stämningen förblef tryckt, oaktadt direktörens bjödo på forfriskningar under men på samma gång sansad hållning färden.
Först vid ankomsten till det natursköna särskildt de svenska kvinnorna intagit.
För- målet för färden uppklarnade sinnena; den då arbetets oroliga tid är förbi, och de gå nu med och då frambrytande retligheten vek för en gryen- djup öfvertygelse och lugn tillit mot målet.
de feststämning öfver hela laget.
Men nu kommer grosshandlare Ljung förbi 4, gruppen, Freden blir honom varse, förstår att mannen är stadd på resa och vill passa på att göra affärer med honom!
» Vänta här i järnvägsparken ett ögonblick, mitt herrskap, jag har bara ett par- ord att säga Af Eva Vigström (Ave.)
grosshandlare Ljung, som nu gick in på hotellet, och är genast tillbaka! » sade han brådskande II.
och kilade bort.
Här skall nu ej gifvas exempel på hemlif, där Sällskapet gick fram och åter, fram och åter brist på ordhållighet är det mest framträdande i den lilla anläggningen, men anföraren förblef draget hos familjemedlemmarne, men det kan osynlig.
Herrarne började en efter en att för- kanske icke vara ur vägen att framhålla en spe- svinna, damerna att harmas och klaga öfver hun.
gelbild, som de flesta torde känna igen till dess ger; man hade ju aftalat om gemensam middag på hufvuddrag, äfven om detaljerna kunna varieras hotellet, och nu var kl. 4 på e. m.
Fru Anders- i det oändliga.
son föreslog » förmiddagskaffe » på «Bellevue », som En sluten vänkrets sitter en eftermiddag till- skymtade fram på andra sidan parken.
Alla da- sammans, man kommer att tala om den vackra merna biföllo, men just som man satt sig i gång naturen vid X. och det gamla slottet där invid för att nå detta mål, möter fru Freden en af insjön, och så framställer plötsligt sällskapets sina forna skolkamrater, som med sin man hade tillfälliga värd, direktör Freden, förslaget att man slagit sig ned i X. för sommaren samt nu bjöd följande dag, samt och synnerligen, skall före- fru Lavinia att » titta in », och i ett nu var äfven taga en färd dit med ett tidigt morgontåg och hon borta.
Nu höll ett oväder på att bryta löst återvända hem på aftonen.
Han understödjes öfver fröken Elvira, men så kom » unge konsuln », lifligt af sin hustru, fru Lavinia, samt dottern,, skickad af direktören, för att hämta damerna.
fröken Elvira, och hennes beundrare, unge konsul Herrarne voro redan samlade på hotellet; nytt Pettersson, och då värden räknat ut kostnaden dröjsmål för att invänta fru Lavinia.
Klockan ligt männen nn hade inom sitt Iduns frid- lysta område, på att kvinnorna ock borde äga ett förbund.
Som beslut och handling hos kvinnan följa snabbt, blef ett förbund snart stiftadt.
Stadgarne lånades från män- nens Idun, och denna dess eontrepart fick namn Nya Idun, ett väsen mera generelt än preciseradt.
Första gången Nya Idun sammanträdde afhandlades den evigt kvinn- liga frågan — kläderna!
Nya Idun gör ej anspråk på att inom sin krets dryfta de viktiga, djupa frågorna, som beröra kvin- nans ställning, men den sluter i sin krets dem, som äga och ägna sig åt espritens och skönhetens värden, och som veta, att icke blott bröd, men äfven vin behöfves på lifvets bord.
Talarinnan trodde ock, att det var solidare saker som afhandlades inom kvinnornas Idun än männens; dock ingen kvinna har blickat in i det manliga, ingen man i det kvinnliga.
(Applåder.)
Orel ocl [af f al.
1897 var 5, när hon kom från sin » titt », hos skol- kamraten, som nyligen gift om sig med en tysk baron, och Lavinia var i allra bästa lynne samt undrade skrattande öfver, att man kunde bli i misshumör på en så skön plats, samt förebrådde Elvira att hon tillåtit sällskapet vänta i stället för att gå till hotellet.
— — När middagen var afäten skulle man på allvar se sig om; men då visade det sig, att det gamla slottet låg ett par kilometers väg från X. och att man omöjligen kunde hinna bese det, innan det sista tåget afgick från stationen.
Det var Lönn- blom, som upptäckte denna omständighet, då hela sällskapet sträfvat fram och stod på slottets borggård, där det blef tillsagdt att vänta en stund, tills kastellanen kom hem från ett ärende, han uträttat uppe i byn.
Lönnblom hade nyligen fått kamrerssysslan i en filial af banken i Z. och måste nödvändigt resa tillbaka samma kväll för att kunna vara på sitt kontor i rätt tid följande morgon.
Hans fru blef ängslig och ville genast följa med honom, så trött hon än var; men fru Freden förklarade detta vara vanvett.
Hon för sin del, sade hon då, hade aldrig ens tänkt på, att sällskapet skulle resa hem samma dag, då färden företogs så sent på förmiddagen, men hon hade ju på morgonen ifrigt tillrådt de öfriga att genast ge sig i väg, så hade denna brådska och otrefnad kunnat und- vikas.
Spetsiga svar från ett par af fruarna öka- de otrefnaden; två af herrarne beslöto sig till att följa med Lönnblom, och i all denna viller- valla glömde de att lämna sina hustrur penningar till nattlogi och öfriga omkostnader för det för- längda vistandet i X.
Men direktören, hans fru och dotter strålade af glädje; nu skulle man ge sig god tid att bese slottet samt sedan göra sig en glad afton, före- slog fru Lavinia, som hade alla skäl att tro det » unge konsuln » skulle förklara sig för Elvira under loppet af den ljufliga sommaraftonen.
Hennes hopp bedrog henne ej; kärleksförklarin- gen gick af stapeln, men någon offentlig förlof- ning kom ej att följa därpå, ty bankkamrer Lönn- blom yttrade dagen därpå i förtroende ett par varnande ord till » unge konsuln » om Fredens många vexlar, och friaren fann det klokast draga sig tillbaka.
Vänkretsen som under flere år hållit samman och understödt hvarandras affärsverksamhet, upp- löstes genom misstroende och en köld, hvilken på flere håll öfvergick till bitter fiendskap.
Det familje- och affärstrassel, sorger, obestånd och elände, som i följd däraf bröt in öfver några af dessa personer, hvilka den där sommarmorgonen samlats till utfärd, blefve för vidlyftigt att för- tälja i en uppsats, blott skrifven i afsikt att väcka en välbehöflig uppmärksamhet på vikten af att aldrig, i något fall, handskas lättsinnigt med gifna ord och gjorda aftal.
• Från Iduns läsekrets.
» Ur a l m a n a c k a n s mysterier. » Så pikant den lilla historia än må vara, som under ofvanstående rubrik finnes införd i senaste nummer af Idun, riktig är den emellertid icke, åtminstone ej i vissa detaljer, och då därmed sammanhänger en annan af vår almanackas små » mysterier », må det tillåtas en af Iduns läsarin- nor att ännu en gång draga fram frågan.
För att nu ej fästa mig vid småsaker, vill jag blott i förbigående anmärka, att Ebba aldrig firats den 26 november, men väl den 25 i samma månad, och att aldrig Linus för hennes skull behöft rubbas i sitt ostörda lugn, ty den 26 november hette före 1826 i vår almanacka Christogonus, och ehuru det må beklagas, att det poetiska mar- tyrskap våra Ebbor i farmors och mormors tid skulle hafva lidit genom det brutala afbrottet i Vetenskapsakademiens galanteri ej för kritiken håller streck, är det likväl ett faktum, att Ebba i flere år — och således ej blott 1826 — prydde och firades den 25 november.
När bon sedan fick stryka på foten, var det ingalunda för någon oartig Linus, utan för sin syster Katarina, som ej nöjd med att gifva namn åt den 2 augusti, äflades att nå den i moderna tider ovanliga äran att prunka på två dagar om året och sedan dess också verkligen bibehållit sig både den 2 augu- sti och 25 november.
Fastän det verkligen kan sättas i fråga, hvarför såd.-mt tilläts just i vårt århundrade, må det till ursäkt för hennes öfver- mod påminnas därom, att hon i vår äldsta ka- lender härskade öfver ej mindre än 3 dagar, el- ler utom de ofvannämnda äfven den 21 mars,
IDUN / 189?
och att hon som gifvit namn åt 5 helgon, h var- biand ett svenskt, i utlandet kunnat ståta med ännu flere märkesdagar.
Af dessa forntidens ryktbara kvinnor var det den heliga Katarina från Alexandria som i våra dagar gjorde sitt segertåg i Norden och åter in- tog sin forna plats jämte den heliga Brigittas dotter, Katarina Ulfsdotter, men huru detta skedde, kanske någon annan kan berätta.
67.
Aqut.
U p notisboken.
Förbil Förbi, oåterkalleligen förbi är nu som- marens stora, glada, strålande utställnings- fest!
I söndags natt, när tolfslaget ljöd, slötos portarne bakom de sista besökarne.
Minare- tens elektriska flamma slocknade, och det blef med ens så mörkt och tyst på det vida utställnings fältet.
Dock ännu lefver » sommarens stora hän- delse » i allas våra hjärtan.
Och den skall länge lefva där.
Den skall lefva där som ett ljust minne, som en trygg visshet o m hvad vårt Sverige förmår af arbete och o d - ling, som en dådkraft till nya, ihärdiga tag för fosterlandets fredliga utveckling.
Äfven Iduns lilla vrå, vår » salong » där ute, står nu öde och tom.
De sista blom- morna ha vissnat ned i vaserna, den sista gästen har tecknat sitt namn i vår » gyllene b o k ».
Men länge skall hos oss minnet lefva af alla de vänskapsbesök, som svenska kvin- nor denna sommar aflagt i » Iduns salong », och af de varma sympatier för vår tidning och dess sträfvanden, de därvid så ofta ut- talat eller nedskrifvit.
Vårt vördsamma, af hjärtat gångna tack!
Ä n en gång vilja vi ock uttala vår tack- samhet till de unga damer, fröknarna Anna Berg och Gerda Cederlund, som så plikttro- get och älskvärdt till det sista framhärdat i » värdinneskapet ».
Den välkända firman Hylin &amp; C:o, som under hela utställnings- tiden i » salongens » toalettrum gratis be- tjänat damvärlden med sina utsökta tvålar och parfymerier, må ock i detta samman- hang tacksamt ibågkommac, liksom en och hvar, ingen nämnd och ingen glömd, som med beredvillig hjälpsamhet gått oss till mötes vid ordnandet och upprätthållandet af » Iduns salong » på utställningen.
* Teater och musik.
K.
Dramatiska teatern.
En tysk herre vid namn Faber — vi förmoda, att det är den som gör blyertspennorna — har afprofvat ett halft dussin af fabrikatet på nedskrifvandet af en treaktspjes, hvilken han fått antagen vid kungl.
svenska Dramatiska teatern under det vackra märket: » Evig kärlek ».
En måttligt ädel yngling — natur- ligtvis hr Skånberg — är sedan sju magra år för- lofvad med en prästgårdsmamsell, då han plöts- ligt omslingras af en öfvermaga violinspelande siren — naturligtvis fru Hartmann — som totalt förskjuter jämn viktspunkten i hans skolmästerliga moralfilosofi.
Som en följd häraf krossar han det trogna landtliga hjärtat, under ymnig utgjut- ning från denna tårpåse — naturligtvis fru San- dell — och sätter alla sina hackor in på det sprakande lilla konstnärsfölet.
Detta hinner dock ej förr känna skacklorna, än hon energiskt slår bakut och i » konstens heliga namn », därtill med ett amerikanskt impressariokontrakt på fickan, i fullt sken lämnar sin Fridolin åt hans öde och åt efterkälken.
Hvarpå denne gör sin stora slut- sortie, trots sina tvänne fästmör så fullkomligt oförlofvad som gärna någon af Iduns mest in- bitne ungkarlsläsare.
Att detta var gefundenes Fressen för Dramatiska teatern torde redan denna summariska öfversikt tydliggöra.
Men.
.
.
ja, det kom verkligen ett B l a n d nu befintliga Cacaosorter intages säkert förnämsta platsen af S2H men in i denna upplinierade blyertskria Lindberg hade af en biroll, ett afsigkommet gam- malt konstnärsoriginal, violinälfvans lärare, ut- mejslat en karaktärsbild af lödig halt.
Det var denna som bar stycket, det var denna som i den konstförståndiga minoritetens ögon gaf det den smula innehåll, det i all sin svulstighet i sig själft saknade.
Det var denna pust af konstnär- lig inspiration, som i onsdags kväll gjorde den kvafva, kungl igt-dramatiska parkett-atmosfären ut- härdlig äfven för oss, som icke andas med gälar, och som orsakade, att du, min läsarinna, och jag med tillfredsställelse inbördes kunde betyga, att vi dock icke alldeles hade försuttit vår afton, allt under det de andre bullrade sitt bifall åt fru Hart- manns höstrosbuketter och den kära kärlekens evin- nerliga evighet.
Arenateatern.
En nyMillöckeroperett, benämnd » Norrskenet », gick i måndags kväll öfver denna teaters nu något höstsvala tiljor.
Musiken var välkändt Wienerpatent: rytmiska marscher och vaggande valser i behaglig omväxling; libretton, om ock något lång och intrasslad, dock i det hela rätt underhållande.
Främst måste kvällens fram- gång till skrifvas fru Castegren, som i den kvinn- liga hufvudrollen, den täcka tvätterskan Marinja — det är ryska namn och ryska dräkter, som denna gång dragits på de välkända gamla ope- rettdockorna — inlade mycken gratie och sprit- tande lif.
Förträffligt sekunderades hon af hr Lund, som i skepelse af hennes trolofvade, en snyftande Celadon till damskräddare, inlade god komik.
Hr Ullmans revolutionäre unge grefve och hr Strömbergs rustike detektiv må äfven näm- nas bland de bättre prestationerna.
Det hela gick med lust och schwung och publiken syntes lifligt animerad.
* - Gamla Skiss af Malin.
Sirius.
(Forts. o.
slut.)
Det var hennes stolthet, att han kommit sig och blifvit så duktig, och det att han försökt tota till ett Malin, innan han sade mamma, det glömde hon aldrig!
Ä n n u var det ingen som fick gifva honom mat, ingen som fick kläda honom om morgonen eller lägga honom på kvällen utom hon, hans gamla Malin, som han tyranniserade af hjärtans grund.
Så hade de tio åren förgått m e d växlande glädje och sorg, och gamla Malin hade slitit ut sig, utan att ens själf ha hunnit lägga märke därtill.
Så gammal var hon egentligen inte, ett par och femtio år — men hon hade aldrig sparat sig, och det hade brutit henne i förtid.
Det onda i foten var det första, som lät henne gifva akt på sig själf.
Det började med en olidlig värk, och så blef det sår.
Stackars gamla Malin — hon stod emot så länge hon kunde, utan att klaga — hon ville inte oroa någon — tills hon en dag inte längre orkade stiga upp.
Nu låg hon på sjukhuset i den stora salen bland ett tjugutal kamrater — utan annan sysselsättning än den att tänka och tänka öfver detaljerna i sitt flydda lif.
Dagar och veckor gledo hän i ändlös en- formighet — foten ville aldrig läka, fastän hon genomgått en operation.
Det hette alltid, att hon skulle få stiga upp nästa vecka — och så när den kom, var hennes tillstånd oförändradt.
Hon blef melankolisk af att ligga där och vänta, och hennes lem- mar domnade bort af sysslolöshet.
Det gick väl an, så länge hon ännu hoppats att blifva sig lik igen — men så småningom hade det öfvergifvit henne.
Allt elände, all den jämmer hon såg omkring sig återverkade på hennes nerver och gjorde henne modlös.
Den dagliga omsättningen af sjuka och döda, som lämnades härifrån, ingaf henne tan- ken på förgängelsen och den blef dag från dag starkare i hennes stackars förfärade hjärna.
Den tärde som ett gift på hennes lifskraft och förtog aptit och sömn.
De enda ljusa stunder hon hade var då någon ifrån kammarherrns besökte henne.
Det skedde i början rätt ofta — men sedan med allt längre mellanskof.
Vägen till sjuk- huset var ganska lång och tjänarne hade mera göra än vanligt nu då gamla Malin var borta.
Hennes nåd hade kommit ett par gånger själf, men sjukhusluften hade gjort henne illamående, hon hade så öm- tåliga nerver.
Nu sist hade husan varit där och Malin hade genast af hennes utseende märkt, att hon hade någonting viktigt att förkunna.
Någonting hemlighetsfullt märkvärdigt, som det var litet svårt att komma fram med.
Det klack till i Malins hjärta, hon blef med ens så orolig.
» Lilla Nils, » stammade hon, så fort hon hälsat, » han är väl inte sjuk? » » Nej, kära Malin, pojken är kry, fastän han varit rätt svår att tas med de här sista dagarna.
Hennes nåd var ju rent af tvun- gen att taga någon, som hjälpte till med barnen i Malins ställe, eftersom det dröjt så här långt ut med sjukdomen, och vi hafva ju så fullt upp med sysslor ändå, som Malin vet.
Men se nu har p o j - ken fått för sig, att han inte tål den nya.
Han skriker och lefver, så fort han får se henne, och att hon skulle få taga i honom, det kan aldrig komma på frågan.
Hennes nåd måste själf lägga honom i går kväll och sitta inne, tills han somnat. » » Hå, stackars, stackars min lille Nils, inte kan man begära, att han skall tåla en vild- främmande människa.
Han som var så van vid att allting skulle ske i sin ordning och på momangen — det vet ingen bättre än jag. » En dof suck arbetade sig upp ur gamla Malins bröst, och det var med möda hon fortsatte.
» Hör nu Tilda — hurudan är hon, den där n y a?
Tror Tilda, att det är en bra människa?
Tänk, om hon blefve elak vid lille Nils! » » Inte ska Malin oroa sig för det; pojken kan ju tala, och vi finnas ju kvar, både Ida och jag, och så hennes nåd själf. » » Ja, det är inte mycket att lita på, » hade Malin så när sagt, men så kom hon att tänka på, att det skulle låta ovänligt, och hennes tankar fingo en annan riktning.
» Ä n jag då — jag undrar hvad det skall blifva af mig.
Har Tilda hört herrskapet säga något? » » Ja-a, det har varit mycket tal om.
— De tycka inte o m att mista Malin — det säga då både kammarherrn och hennes nåd, men efter som doktorn nu sagt, att Malin inte kan orka tjäna längre, så tänka de visst på något sätt sörja för Malins framtid. » » Någon inrättning kanske » kom det tonlöst från gamla Malins läppar.
» Ja, o m jagnågonsin kommer härifrån » — dödstanken trängde sig åter på henne — » men ser Tilda, det gör jag visst aldrig. » » Hå kors, inte skall väl Malin tro så illa — men i så fall är jag öfvertygad om att herrskapet skola kosta på henne en heder- lig begrafning, — eftersom hon varit så länge i huset.
— — N e j, nu törs jag inte sinka mig längre, adjö, Malin, och god bätt- ring.
Det var så sant, jag hade med mig en flaska vin från herrskapet, som jag läm- nade till sköterskan. » » Tack, Tilda, — häksa herrskapet och min HULTMANS CACAO Redan 1 8 8 8 intygade prof. Joh.
Lang i Lund, atl Hultmans Cacao var fullt lika med van Houtens Cacao.
Hultmans Cacao kan således ^varmt re- kommenderas till hvarje husmoder.
IDUN 324 lille Nils.
— Och, snälla Tilda, håll ett öga på den där nya. » » Ja visst — j a v i s s t.
» Hon skyndade bort och Malin låg där åter ensam m e d sina tankar, som nu voro mera dystra än nå- gonsin.
Hon tyckte sig med ens hafva blifvit utstruken ur lifvet — hennes plats var fylld: — af den nya.
Hon var ett gam- malt utslitet inventarium, som blifvit kas- seradt — lik de gamla - wienerstolarna med sönderbrutna bottnar, som stått i barnkam- marn, som blifvit utbytta mot andra hela.
— Och barnen hade snart vant sig vid dem och glömt, att de gamla någonsin fun- nits där.
Det var ju så lifvets gång, att det gamla skulle lämna plats för det nya, och hon fick inte klaga, fastän hon vant sig vid att be- trakta sig själf som oumbärlig hos k a m - marherrns.
Hon hade en gång hört hennes nåd yttra till sin m o r: » Gamla Malin har visst ett fas- ligt humör, men hon är i alla fall oersättlig både för barnen och i hushållet, » och en gång när kammarherrn varit tvungen att resa bort, medan hennes nåd låg sjuk, hade han sagt till Malin: » se nu väl om hennes nåd — jag kan ju lita på Malin som på mig själf. » Dessa yttranden hade utgjort hennes stolt- het, hon hade gömt dein i sitt minne som dyrbara skatter och ofta betraktat dem.
Hon hade ställt dessa vittnesbörd af för- troende högre än både sparbanksboken och alla de präktiga gåfvor man under årens lopp gifvit henne till jul och födelsedagar.
Men nu syntes de henne endast som en bitter ironi, nu var hon kasserad — glömd.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
I mörker och ringhet jag föddes med möda; I mörkaste skepnad ock dagen jag såg.
Så elden och ljuset en tid blef min föda, Tills ny och förädlad jag ordnad där låg.
Så åter på nytt mig ett elddop man gaf, I vals fick jag snurra med brinnande fart.
På särskilda ställen man se ' n mig tog af, Och nu är jag färdig af finaste art. Af nio delar jag här består, Försök att leta tills du dem får.
Hvad synes ofta i smedens band?
Hvad säkert finnes i alla land.
Hvad önskar tiggarn att du skall göra?
Hvad kan till staden så lätt dig föra?
Hvad som är tröttsamt.i alla tider.
Ett djur på hvilket man aldrig ri- der.
Af hvad gör fåglarne sina bon?
Hvad klämmer säkert den trånga skon?
I subtraktion, säg hvad får du där?
Hvad efter badet man säkert är.
En sak som bagarn ju alltid har.
En » filial » till ett bykeskar.
Hvad finns i trappan där upp du klifver?
Juvelerare K. A N D E R S O N 1 Jakobstorg- 1.
1897 Den tanken marterade henne, så att hon hela dagen låg som frånvarande.
När ban- daget på kvällen lades om, fäste hon sig inte vid, huru ondt det gjorde, ej heller märkte hon, att doktorn såg allvarsam ut, när han kände henne på pulsen, och bad sköterskan titta till henne under nattens lopp och genast tillkalla honom, om någon för- ändring inträffade.
Hon förtärde sin enkla kvällsmat i samma medvetslösa tillstånd, hon hörde jämmern från bäddarna rundt omkring och såg som i en dröm de bleka ansiktena på sina hvita kuddar.
När sköterskan kom, låtsade hon sofva — hon ville inte blifva störd — nattronden pas- serade — gasen släcktes • — allt blef så små- ningom tyst — det led emot morgonen.
Men hon låg fortfarande och tänkte på detta enda, att hon nu var struken ur lif- vet.
— Den natten syntes henne oändlig.
Dagen silade slutligen in sina första strå- lar genom de stora fönstren; hon tyckte att de värmde och lifvade som ett gryende, ny- vaknadt hopp.
Det kändes på en gång så lätt och ljust inom henne.
Hon kom ihåg sin lilla Nils med det runda änglaansiktet omgifvet af guldblon- da lockar, honom som hon älskat, vårdat och burit på sina armar lika ömt, lika tå- ligt som någon moder kunnat göra det, och den tanken skänkte henne en sådan inner- lig tillfredsställelse.
Den enda framtidsdröm hennes tarfliga fantasi någonsin ägt — att hon skulle få se honom stor och fullvuxen — vacker och gift med någon söt liten fröken — började hägra för hennes inre syn.
En viss sorts penna hvarmed man skrifver.
Hvad plär till metspön man ofta bruka?
Hvad lättar sinnet, det sorgsna, sjuka?
Hvad gjorde flickan så blyg och Hvad väg till vännen ju alltid är.
En bokstaf ensam, men ock ett vat- ten.
Hvad kan du ej i den mörka nat- ten?
Hvad finns på masten med säkerhet?
Små bakverk goda, som görs af smet.
Hvart faller frukten, när vinden tju- ter?
Hvad säkert mera än en du gjuter Hvad blir på fingret, när du det bränt?
Hvad bonden nog har till kvarnen sändt.
Ja.
nu tillräckligt jag skvallrat har, Därför — förlåt mig — jag afsked tar.
Moster Lisa.
Charad.
Mitt första är en fjäder, Ur dödens vinge fälld, Och kan bestå af kläder, Men oftast dock af » gäld ».
Ur operans * Innehållsförteckning.
Clara Tschudi.
(Med porträtt.)
— Folket, som måste lära tro på sig själft; af Dagmar B — m.
— En afbetalning; en hvardagshistoria af Emil Linders.
— I tjänariunefrågan.
— Kungssång; af Adi.
— Fru Lovisa Petterkvist skriiver.
— Kvinnokonferensen (Forts. o.
slut.)
— Ord o c h aftal; af Eva Vigström (Ave).
II.
— Från Iduns läsekrets: » Ur almanackans m y s t e r i e r.
.
— Dr notisboken.
— Teater och musik.
— Gamla Malin; skiss af Sirius.
(Forts. o.
slut.
) — Tidsfördrif.
repertoar.
Nicolai.
Weber.
Gounod.
Gluck.
Bellini.
Mozart.
Gluck.
chiet, d, em, g, heden, i, is, li, lång, a, oa, on, port, s, stock, ut, vala, ö. Ofvanstående stafvelser rätt sam- mansatta bilda nio ord.
Orden äro: 1) flod i europ.
Ryss- land, 2) ö i Östersjön, 3) stad i främre Indien, 4) del af Bulgarien, 5) stad i England, 6) skogsås i Sveri- ge, 7) flod i Ryssland, 8) flod i Kina, 9) flod i Tyskland.
De punkterade rutorna bilda nam- net på en stad i Sverige.
» Staren.
* Saint Saens.
Gåta.
Berwald.
Orolig är jag, vida kring jag far.
Du tager mig ej fatt, ej kropp jag har.
Likväl du kan mig känna, äfven höra, Fast icke alltid smeker jag ditt öra.
Donizetti.
Verdi.
Flotow.
Ifyll den tomma kolumnen med namnet på en opera af bredvidstå- ende tonsättare.
Operanamnens be- gynnelsebokstäver, lästa uppifrån, skola tillsammans bilda namnet på en mycket bekant opera.
Geografisk gåta.
X Mitt andra är försåtligt För mången som är svag, Men fela är förlåtligt — Fast blott i muntert lag.
Mitt tredje varma handen Från ädelt hjärta bör Och i de sälla landen Nog få sin lön därför.
- 2 X 3 X — — X X X Mitt hela önskar mången Att bli, båd ' natt och dag, Och därmed slutar sången Tv — likaså gör jag.
A.
M.
Ringar, Broscher, Att han skulle få små gossar med ängla- ansikten, dem hon, gamla Malin, i sin tur skulle få bära på sina sega armar, och att de skulle hålla en smula af h e n n e.
.
.
Den tanken bröt som en segrande sol tvärs ige- nom ensamhetens och dödsfruktans töcken.
Hennes käre lille Nils, han hade ju inte glömt henne — • hon tyckte sig känna hans lilla svala, duniga kind emot sin brännheta och smekningen ifrån hans mjuka små sammetstassar.
Tänk, att han hade henne i trofast minne och inte ville veta af den n y a!
Hon såg nu tydligt, huru det kom ett sorgset uttryck i hans lilla ansikte, huru det ryckte i mun- giporna, som det alltid brukade, innan tå- rarna bröto fram.
— Stackars lille Nils!
— Att det just skulle vara hon, hans gamla Malin, som måste vålla honom den första bittra barnasorgen, men det kändes ändå så ljuft att vara saknad — af detta oskulds- fulla, älskade barn.
Det var ett minne att taga med sig i evigheten.
Med ett sakta framhviskadt: » ja — ja, gamla Malin kommer, » insomnade hon stilla, medan morgonsolen med sina varma strålar belyste hennes fridfulla anletsdrag.
Armbaud, Kedjearmband, Bref besvaras 7 X 8 X 9 X Kedjor, Nålar, omgående.
Lösningar.
Kapselgåtan: Mariefred, Långtora, Gefle, Lagan, Ed, Lund, Skagen, Sömmen.
Ar- b r å, Östersund, Örja, Skenr ge, Unden, Ystad, Ångermanland, Nacka, Hjo, Vester- vik, Torshälla, Trosa, Skara, Omberg, A (f) vasuxa, Mjölby, Alha, Marstrand, Al- vastra, Mälaren, Huskvarna, Grenna, Ersta, Hjälmaren, Paskallavik, Småland.
Fyrkantgåtan: t o m t o l j a m j u k t a k t Charaden: Apotekaren.
Paraarnmmct: Prins K a r l; proiet, ruter- kung, iltåg, namnpåteckriing, sillverpokal, klappjakt, armborst, romresa, lagerkrans.
Tiargåtan: Adressera; d ö d, rar, egare, svans, sorglös, ekipa; .,e, radpapper.
Silfverarbeten, Bordsilfver.
Modernast!
Solidast! '
Billigast!
