# ID: svediakorp-per1148
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1897
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 13,483
# sentences: 524
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Iduns Tryckeri N; r 39 Fredagen den 1 oktober 1897.
(510) Prenumerationspris pr å r: Idun ensam Iduns Modet., fjor ton dagsup pl.
Iduns Modet., manadsuppl Barngarderoben kr.
» » » 5 5 3 3 Byrå: Klara södra kyrkog.
16, 1 tr. Öppen kl. 10 — 5.
Allm.
telef.
6147.
Rikstelef.
1046.
Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Redaktionssekr.
: J. Nordling.
Aktiebolag.
10:de årg.
Utgifningstid: hvarje fredag.
Annonspris: 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » 25 öre för hvarje päbörjadt tiotal stafv.
Lösnummerpris 15 öre (lösn:r endast för kompletteringar.)
Utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
V å r a landshöfdingsfruar.
IV.
Amelie Fagerlund dottern att ägna sitt intresse åt mindre lyckligt lottade medmänniskor, hvartill ock rikligt tillfälle gafs efter den ödeläggande brand, som öfvergick residensstaden i Värm- land år l ß 6 5.
I Karlstad hade emellertid den unga frö- ken Amelie i vice häradshöfdingen C.
A d.
Fagerlund påträffat den man, som skulle blifva hennes följeslagare genom lifvet.
Bröllopet firades den 11 juli 1872 i Jön- född Ekström.
Då fru Amelie Fagerlund visserligen utan stränghet, men dock med otvetydig bestämd- het uttryckt den anhållan, att den korta lefnadsteckning, som skall åtfölja hennes bild i Idun, ej måtte blifva vare sig inväfd eller beströdd med blommor, så vilja vi, i likhet med en hvar, som kommit inom JULIA SVEDELIDS född Azelius.
AMELIE FAGERLUND född Ekström.
räckvidden af hennes vänliga auktoritet, försöka att efter bästa förmåga ställa oss hennes önskan till efterrättelse.
Fru Amelie Fagerlund är född i Stock- holm den 16 oktober 1848.
Hennes för- äldrar voro dåvarande k. sekreteraren i ci- vildepartementet Carl Ekström och hans maka Hildegard Boheman, dotter af den framstående entomologen professor Carl Henrik Boheman.
I en syskonkrets, bestående af 4 systrar och 2 bröder, samt omgifven af talrika släk- tingar och vänner, tillbragte hon sin första ungdomstid i hufvudstaden, där hon äfven erhöll en vårdad uppfostran.
Föräldrahemmet förlades därefter under några år till Karlstad.
Fadern hade näm- ligen år 1864 befordrats till landshöfding öfver Karlstads län, hvarifrån han efter förloppet af 6 år förflyttades till landshöf- dingeplatsen i Jönköping, hvilken befatt- ning han innehade under de följande 20 åren.
Bedan i de första undgomsåren bör- jade den allmänt af hållna landshöfdinge- HANNA SPARRE född v o n Baumgarten.
köping efter familjens flyttning till detta samhälle.
Utan att gå vare sig sanningen eller grannlagenheten för nära, tillåta vi oss anmärka, att det här var tvänne ung- domsvarma hjärtan, som funnit hvarandra, att vidare både brud och brudgum voro mycket sympatiska personligheter, som hade
IDUN 310 1897 Människa, du är ett k o l; Gud är din eld och ditt ljus: du är svart, mörk, kall, om du ej är i beröring med h o n o m.
i J. Sche / fel.
många vänner och bland dem äfven Svea rikes ärkebiskop, hvilken företog en sär- skild resa till Jönköping för att viga de unga, som stått högt i hans gunst från den tid han var biskop öfver Karlstads stift.
Sistnämnda år flyttade den unga famil- jen till Gefle, hvarest den blifvande lancls- höfdingen, sedan han Dågra år tjänstgjort som länsnotarie, befordrades till landssekre- terare.
Ar 1889 inträffade emellertid en ny flyttning, då landssekreteraren i Gefle förordnades att på grund af landshöfding Grolls inkallande i statsrådet förestå lands- höfdingeämbetet i Kalmar län, hvilket för- ordnande år 1896 efterträddes af utnäm- ning till samma ämbete.
Under det år som sedan dess förflutit har fru Amelie Fagerlund tillvunnit sig ett odeladt erkännande för det sätt, hvarpå hon utfört sitt maktpåliggande och inga- lunda lättskötta värf som husfru i landshöf- dingeresidenset.
I föräldrahemmet hade hon i sin moder haft den bästa föresyn, icke minst i fråga om det sätt, hvarpå en lands- höfdings maka bör fullgöra sina åligganden.
Jämte denna värdefulla erfarenhet var hon emellertid i besittning af personliga egen- skaper, som tycktes göra henne särskildt danad för hennes nya ställning: en aldrig svi- kande lynnets friskhet i förening med denna äkta kvinnliga själfbehärskning, hvilken är i stånd att stundom göra själfva tröttheten osynlig, ett förstånd, som ej blqtt räcker till för hem och familj, utan också för att ordna och leda inom en landshöfdingmakas öfriga piktområden, en smak, som sätter henne i stånd att, som det heter, repre- sentera, dock utan den lyx, som icke minst i landsorten så ofta bländar svaga ögon, när den lyser från samhällets höjder, ett hjärta, som ömmar för lidande och nöd, men som därjämte kan eldas för lifvets större frågor och icke minst för fosterlan- dets angelägenheter, och slutligen denna världsvana, som tillåter henne att ledigt och utan nedlåtenhet närma sig en hvar, men som därjämte lika ledigt och älskvärdt utstakar gränser, som ej få öfverskridas.
Under dylika förhållanden torde det väl vara tämligen själf klart, att en hvar som träder inom hennes tröskel också känner sig synnerligt väl ti ' 1 mods.
I likhet med de flesta landshöfdings- fruar har fru Amelie Fagerlund inom re- sidensstaden trädt i spetsen för en del en- skilda välgörenhetsinrättningar eller för- eningar för allmännyttiga ändamål.
Hon är sålunda ordförande i styrelsen för Bern- hardinaskolan och Hushållsskolan, en varmt intresserad medlem af Sjukvårdsföreningen samt äfven ordförande i Försvarsföreningen m. m.
Likaledes har hon haft sin viktiga andel i bildandet af det dramatiskt-musi- kaliska sällskap, som under de senaste åren m e d eller utan samband med musikförenin- gen å Kalmar teater gifvit föreställningar för välgörande ändamål och hvilket sällskap sedermera på egen hand utvecklat sig så, att det för närvarande äger att uppvisa flere framstående musikaliska och drama- tiska förmågor, som under andra förhållan- den antagligen icke blifvit upptäckta.
In- komsten af en bland dessa amatörföreställ- ningar användes till inköp af svenska flag- gor till härvarande läroverk och folkskola samt en smakfull fana till läroverkets ung- dom att begagnas vid firandet af foster- ländska högtidsdagar.
Som att litet bevis på landshöfdingskans representativa förmåga må nämnas, att sistnämnda fana öfverläm- nades till ungdomen af henne själf i ett tal, framfördt med kvinnligt behag, men därjämte med en kraft och en säkerhet, som icke alltid kännetegknar ett » jung- frutal ».
I en krets af släktingar ech vänner fi- rade hon sistlidne sommar den 25:te års- dagen af sitt lyckliga äktenskap, i hvilket hon äger trenne söner, af hvilka den äldste är underlöjtnant vid Norrlands artillerire- gemente.
Mot samhällets höjder — de må nu be- finna sig i hufvudstaden eller i landsorten — riktas ju städse många pilar, äfven så- dana som äro förgiftade, om icke af hat, så åtminstone af småsinne och afund, men huru otroligt det än må låta, har den som tecknar dessa rader aldrig försport, att nå- gon inom Kalmarorten ens försökt att af- skjuta någon dylik pil mot henne, som för den kvinnliga spiran inom residensbyggna- den i Kalmar, kanske just emedan bemälda spira är omlindad med något liknande de små, behagfullt formade, doft- och färgrika föremål, som hon så mycket håller af på hvarje lämpligt ställe utom i sin egen lef- nadsteckning.
O. S. Julia Mathilda Svedelius född Azelius.
Den som haft förmånen njuta af den gästfrihet, som i rikt mått öfvas af Örebro läns nuvarande höfding, herr Axel Svede- lius, har minst af allt kunnat undgå att lägga märke till den stämning af trefnad, som så osökt inställer sig vid besök i detta vackra hem, där smak utan flärd uppen- barar sig i allt och där den besökande städse kan påräkna det förekommande bemötande, som utgör den bästa kryddan på alla fest- ligheter i landshöfdingens salar lika väl som i den enskildes mera anspråkslösa hem.
Och att den världserfarne, alltid frynt- lige höfdingen just i denna del, i sin sträf- van att sprida trefnad omkring sig både i och utom sitt hem, har den bästa med- hjälparinna i sin maka, är lika allmänt kändt som erkändt.
Här behöfver ingen anse sig förbisedd: det vänliga ordet och det vänliga leendet räcka till för alla.
M å n - gen husmoder i den ställning som fru Sve- delius skulle säkert känna som en rätt be- svärlig börda att » representera » så som öf- ligt är på Örebro slott; men därom har intet försports och intet förmärkts, icke ens då, när en nu lyckligt öfvervunnen ohälsa satte värdinnans icke öfver sig stora kraf- ter på prof, för hvilka andra skulle ryggat tillbaka.
Dock, det är icke blott i sin egenskap af husets härskarinna som fru Svedelius framstår som berömvärdt mönster i kvinn- liga dygder, i jämnmod och hjärtegodhet.
Som landshöfdingens ' maka har hon i stor omfattning tagits i anspråk för mångahanda ändamål i välgörenhetens och andra loE- liga intressens tjänst.
Och icke heller här har fru Svedelius tvekat att ställa sig i spetsen och direkt pålägga sig mödor och omsorger, för hvilka hon helt visst en och annan gång bort vara befriad.
Öfver allt lyser igenom det vänliga sinnelaget, den medfödda dispositionen att gagna, glädja och göra andra allt godt man kan.
Julia Mathilda Svedelius, dotter af kassören vid Hargs bruk i Eoslagen Azelius och hans ännu lefvande maka Mathilda Gezelius, är född 1840.
Efter fadrens död 1848 upp- fostrades hon i Stockholm och ingick 1862 äktenskap med dåvarande löjtnanten vid väg- och vattenbyggnadskåren Axel G. Sve- delius.
Det unga paret nedslog sina bopå- lar först i närheten af Örebro, där löjtnant Svedelius verkade i sitt yrke till 1871, då flyttning skedde till Dalarne.
Aren 1875 — 1 8 7 9 tillbragtes i Filipstad och ytterligare halftannat år i Göteborg, under hvilken tid Svedelius ordnade och ledde trafiken på Stora Bergslagsbanan.
Från Göteborg flyt- tades verksamheten till Uddeholm, där ma- jor Svedelius öfvertagit disponentskapet och där hans maka under en mera än tolfårig vistelse fick godt tillfälle att som outtrött- lig och förekommande värdinna i ett hus, där främlingar från skilda håll så inom som utom landet ofta samlades, förvärfva den vana och erfarenhet, som sedermera såväl kommo henne till pass, då mannen år 1893 förflyttades till landshöfdingesto- len i Örebro, i hvars åldriga » fyrkant » med sina minnen från Engelbrekts och Vasarnes dagar hon nu så väl förstår att sprida hem- trefnådens solljus inom de gamla, till ut- seende dystra murarna.
V. Ö. Hanna Sparre född von Baumgarten.
I det väna Östersund innehas landshöf- dingestolen sedan blott ett par år tillbaka af ett nytt höfdingepar, men den korta tid landshöfdingen frih.
Sparre och hans fri- herrinna tillbragt i dessa nordliga bygder har varit mer än tillräcklig att vid dem binda alla jämtars hjärtan.
Friherrinnan Johanna (Hanna) Julia Sofia Sparre föddes i Wexiö den 27 nov.
1836.
Hennes för- äldrar voro öfverstelöjtnanten P.
B. von Baumgarten och hans maka, född Aschan.
Den 15 oktober 1861 ingick hon äktenskap med friherre Knut Ulfson Sparre och sedan början af 1896 utöfvar hon värdinneskapet i Östersundsresidenset.
» Med en ädel karaktär förenar friherrin- nan Sparre ett flärdlöst och vänfast väsen och är ett mönster som maka och moder.
Hon har under den korta tid, hon vistats här, redan gjort sig afhållen och förvärfvat många vänner » — så lyder det i all sin enkelt knappa form dock så vältaliga ut- låtande, vi inhämtat från hennes residens- stad.
Af friherrinnan Sparres tre barn är sonen löjtnant vid k. flottan och lärare vid Sjö-
IDUN 1897 krigsskolan samt den äldre af döttrarna gift med notarien i järnvägsstyrelsen H. Rydin.
diga, kunna påräkna ett välkommet bidrag till flyttningskostnaderna.
Med min tunga notpacke under armen (tjänare bära ej gärna tunga bördor i dessa tider), men lätt i hågen gaf jag mig i väg till närmaste antikvariat, framställde med friskt mod mitt ärende och betonade särskildt föolslagon s p å d o m.
med förlåtlig stolthet, att jag bland de ut- bjudna musikalierna ägde Beethowens sym- (Ur diktsamlingen » Skärgårdsminnens, belönad med fonier och Mozarts samtliga operor, allt för hedersomnämnande af Svenska Akademien.)
fyra händer.
Jag misstog mig dock grufligt, då jag trodde att två sådana faktorer som » e t år då verkligen synd och skam våra största kompositörers alster i fyrhän- att sådant folk ska få lefva, » dig sättning skulle höja affärens begärlighet.
sad ' långlotsänkan Beata Stam Jag erhöll en medlidsam blick och en öf- om måsterlots Sjöbergs Eva.
verlägset delgifven försäkran, att » ingen i dessa tider ger något för klassiska operor » — symfonier skall man nu icke tala om, och att » Hon tjänte i Stockholm hos en kamrer.
komma med fyrhändigt.
.
.!
» Man spelar icke för hundrafernti om året.
fyrhändigt numera. » — Fanns däremot någon Till jul och midsommar fick hon mer — lättare musik för två händer, så.
.
.?
finns någon af er som försmår ' et f Jag lämnade några bitar, som blifvit medtagna som fyllnadsgods, och gick med Hon gick i galoscher, oar klädd i hatt packen under armen; tunga hade tankarna, och hörde på vaktparaden, tung bördan blifvit.
» Fyrhändigt spelas icke då farsgubben, stackarn, här hemma satt mera » • — orden ringde i mina öron som och lade långref på fladen.
texten till en sorgehymn.
Spela då icke mödrarna längre med sina Och nu, kära söta, nu reser hon bort barn, icke syskonen med hvarandra!?
Jag från ståten och kommer om månda ' minnes, hvilken kläm » förra tiders barn » till Per sin åter, och inom kort, lade in i de enkla, men så vackra melo- kan tänka, ska bröllopet stånda.
dierna, i Diabellis a quatre mains, huru stolta, huru utan fruktan de uppträdde för Jag aldrig för människor ofärd spår, att på födelsedagar och andra festligheter det ingen sagt, som mig kände — till familjens glädje låta höra sig, när mam- men lita på mig, innan nästa vår ma eller äldre syster eller bror tog » basen » det blir ett grufligt elände.
och ansvaret på sig.
Huru annorlunda tog den sig nu ej ut, den enkla visan: » Jag ser Ser han något ut?
Han år svart som en korp uppå dina ögon, att du har en annan kär, » och hon så hvit som ett lakan, — då syster, som gått och läst, trampade och ingenting har han mer än sitt torp, in » känsla » i den med dammaren, än när så nog blir det smått om kakan.- » man ensam satt och öfvade in stycket, takt för takt, utan att höra hvad det skulle föreställa.
Och marscherna sedan, » Du Så spådde den gamla med dyster håg, gamla du friska » eller » Mandom mod » m.
fl., men fick ej sin spådom gilla — och längre fram alla de trefliga operamelo- dierna, symfonierna, som liksom satte en i fjol jag med egna ögon såg höjande arom på hemkvällarna, när lampan Per Johanssons nybyggda villa.
tändes på arbetsbordet och husfadern med händerna på ryggen stod mediterande fram- Visst år han svart som en korp i hyn för brasan och vid tonerna inväntade ögon- (det redan nog år beskrifvet), blicket för spjällets stängande.
men lyckligtvis ej med mörklagd syn han skådar på människolifoet.
Och Eva, som tjänat i sta ' n en gång, år stoltast bland skärgårdsmatronor — kamrern hyr villan hoar ny säsong och ger trehundrade kronor.
K.
B.
Döende toner.
^ o m jag stod i begrepp att flytta från en våning, den jag länge bebott, till en annan, fattade jag det välvisa beslutet att göra mig af med en mängd öfverflöds- artiklar, af hvilka jag, när jag gick till rätta med mitt minne, fann mig under gångna tio år ej haft den ringaste nytta, samt dessutom en del dubletter i notväg, särdeles fyrhändiga noter.
När jag så erinrade mig att i fönstren af åtskilliga af hufvudstadens antikvariat ha läst: » Böcker och musikalier uppköpas till högsta pris, » kände jag mig helt lättad vid tanken, att genom att afyttra det öfverflö- Gamle Beethowen, Haydn, Mendelsohn, Gounod, Brahms, ja, själfve Strauss — när jag ser de gamla slitna pärmarna, inom hvilka edra mästerverk förvaras, blir min blick varm, min hand berör er som en smekning, ett tack, ej blott för edra melo- diers skönhet och harmoni, utan ock för den trefnad och harmoni, som genom dem komma hemmet till del.
Konstlöst utförda, verkade do dock sammanhållande, bildade de en gyllene länk i hvardagslifvets kedja.
Att inlära för att virtuosmässigt kunna utföra ett musikstycke, det må nu vara af större eller mindre värde, är ju ej att för- kasta, men det tar bort mycken tid och man blir därigenom förtrogen med blott ett få- tal af de musikens heroer, o m hvilka en väl uppfostrad person ej gärna vill med- gifva sig sakna kännedom.
Har man däre- mot från barndomen blifvit van att, om ock blott som belöning för väl öfverspeladt och utfördt lektionspensum, a prima vista gå igenom för ålder och kunskaper passande kompositioner, så har man öfvat ögat vid att snabbt läsa nya noter och man skall fram deles finna, att denna förmåga blir källan till många stunder af gemensam njutning och 311 en vederkvickelse, som ej behöfver köpas med årslånga dyrbara lektioner.
Man lär sig känna och uppskatta såväl de klassiska kompositionerna som nutidens himlastor- mande musikgenier; den glada, lätta musi- ken för dagen behöfver ej heller blifva främmande för den, som i ett ögonblick kan » draga igenom » den.
Bröder och systrar, mödrar och barn, visst skolen I nu som förr spela fyrhändigt med hvarandra!
Det » skär ej in så ofta i lifvet, det är ej så svårt kanske att där rätta sig efter hvarandra, när man lärt att göra det vid pianot.
När » diskanten » lärt sig att ej skena i väg endast med tanke på sin egen melodi och utmärkta färdighet, utan bjuder till att rätta sig efter » basen », och när » basen » å sin sida ej brummar och dunkar, som om hela tonstycket berodde endast af honom, utan söker att foga sig efter medspelanden, då först framstår kom- positionen som dess mästare tänkt sig den, eller åtminstone — något ditåt!
I yttran- det: » man spelar icke fyrhändigt nu mera » låg liksom ett underförstådt: » man rättar sig icke efter hvarandra nu mera ».
Notpacken, som jag bar på, började mo- ralisera, men så blidt, som om gamle Haydn själf äskat ljud.
Beethowen föll in med ett mäktigt ackord om gudomliga för- pliktelser till gudsgåfvan, den rena höga musiken.
Mozart log så ljust.
Det blef lätt inom mig och så varmt om hjärtat.
Jag tryckte uotbunten intill mig och beredde sedan i nya hemmet ett rum åt den i not- hyllan, där den nu tills vidare hvilar.
Men snart skall den ut, ej till antikvariatet, men som gåfva till något ungt hem.
Jag tycker mig förstå, att jag skulle ut med den tunga notpacken till bokmäklaren, för att de odödlige mästarne därigenom skulle väckas till lif i något hem, där de i verk- ligheten varit och äro älskade, men dock oförmärkt slamrat in, och där man blott ej kommit sig för med att väcka d e m!
Laura Fitinghoff.
Orä oå \ aftal.
Af Ena Vigström (Ave.)
I.
» ' punktlighet är furstarnes höflighet, » heter det; f men det skulle vara en stor vinst förmän- niskolifvet, om denna furstliga dygd idkades, mera än nu är fallet, af personer i alla samhälls- lager.
Punktlighet har sin rot i aktningen och vördnaden för gifna ord och gjorda aftal, antin- gen dessa gälla s. k. småsaker eller stora ting, som förekomma i vårt förhållande till andra.
Ingenting är mera pröfvande för tålamodet eller upprifvande för känslan, än beröringen med per- soner, hvilka ej akta för något att br3 ' ta ord och aftal, så snart nämligen dessa komma i den rin- gaste konflikt med deras egna tillfälliga tycken eller att korsa deras små planer.
En längre tids daglig sammanvaro med en eller flere individer af denna kategori är olidligare än till och med en tillfäl lig beröring med någon notorisk dy rkare af en af de sju dödssynderna, ty för en dylik person kan man taga sig i akt; man vet hvar man har honom och kan gå ur vägen för honom.
Men en människa, som i det dagliga lifvet, af pur egoism eller tankelättja, bryter ord och af- tal lika lättsinnigt, som hon gör upp förslag och planer, är så oberäknelig, att man aldrig får sin- nesro i hennes närhet.
Slingrande som hennes tankegång blir hennes handlingssätt, och tio gånger om dagen står man i fara att stöta sam- man med något af hennes hugskott och lika många gånger får man passa på att ej bli in- trasslad i det släp af olika uppgifter, » omforma- de faktas och undanflykter, som följa detta slags opålitlighet i hälarne.
Ty denna karaktärsbrist
IDUN 312 finner man ej så sällan förenad med stor energi, då den egna viljan skall genomdrifvas, och fram- gången däri inger en sådan människa en hög föreställning om sig själf och en absolut motvilja för att inför någon erkänna sig ha begått ett fel eller en orättvisa.
Denna karaktärsbrist synes mera sällan före- komma bland män, emedan deras verksamhet, i de flesta fall, tvingar dem till att hålla ord och aftal i de ting, som ligga inom deras arbetsfält eller affärsverksamhet; och skulle de svika häri, är deras undergång blott en kort tidsfråga.
Men punktlighet och ordhållighet på dessa områden äro långt ifrån alltid förenade med aktning för ord och aftal i hvad som rör nemlifvet och familjen; här söker mången man att liksom taga sin skada igen för det plikttvång, som samhället pålägger ho- nom, och det tyckes ibland som om en sådan person funne ett sjukligt nöje i att omkullkasta hvarje aftal, som han ingått med sina närmaste, när dessa aftal i minsta mån besvära honom.
» Den kvinnliga naturen », som beskylles och ur- säktas för så många särskilda svagheter, tillskrif- ves ju företrädesvis bristen på ordhållighet, och visst är att denna brist visar sig för världen vida oftare hos kvinnor än hos män.
Eller rättare, den har hittills framträdt oftare hos de förra än hos de senare; ty i samma mån som kvinnan in- träder i affärslifvet och, öfver hufvud taget, på samma arbetsfält som mannen, tvingas äfven hon att i samma grad som han hålla ord och aftal, och det blir då en öppen fråga, huruvida ej de båda könens » natur », i afseende på ord- hållighet i s. k. småsaker, är ungefär densamma.
Studerar man lifvet, människorna, utan att vara inpyrd med inlärda teorier och insupna för- domar, kommer man förr eller senare till den åsikten, att det som kallas brister i vår natur, oftast är en brist i en persons uppfostran och handledning under barndoms- och ungdomstiden.
Hur mycket trassel, obehag och sorger skulle ej försvinna ur familjelifvet, om hvarje barn lika noggrant lärde sig hålla ord och aftal, som det tillhålles säga sitt eget namn, hälsa på en gäst, lära sig a b c och multiplikationstabellen 1 Huru många brutna vänskapsband, hur ' många olyckor och brott hafva icke sin egentliga källa i en lättsinnig och själfvisk lek med ord och aftal, fast man mången gång söker denna källa på helt andra af människosvagheternas område och så sorgligt ringa påaktar vikten af att bibringa det unga släktet aktning och vördnad för hvarje in- gånget aftal.
» Som de gamla sjunga, så kvittra de unga, » säger ordspråket, och det är icke barnanaturens, utan uppfostrarnes skuld, om ungdomen lika lätt ingår på aftal och gifver sitt ord, som den bryter desamma.
Ingenting är vanligare, än att de, som uppfostra sina barn, tanklöst gifva sitt ord på det eller det; än är det ett hotfullt löfte om straff, än ett aftal om en gåfva eller att nöje; men straffet uteblifver, aftalet slås bort, utan att uppfyllas, och barnen lefva i en stän- dig osäkerhet om hvad de skola tro eller vän- ta.
Snart känna de instinktmässigt, att det stöd, deras inre människa kräfver, är som ett vajande rör; bor en stark ande i barnet, för- härdas den då lätt i ringaktning och trots mot föräldra- och läraremyndigheter; de sva- gare bli själfva rör, som drifvas hit och dit af hvarje lifvets inkast.
I båda fallen kunna de — om lyckan är dem huld — blifva så kallade hyggliga människor, men där skall ske ett under- verk eller ock en tidig och häftig omstörtning i rådande förhållanden, om barn, hvilka lefvat i ett dylikt osäkerhetstillstånd, utträda i världen, utan att vara behäftade med samma karaktärs- brist som sina uppfostrare.
Om det är » af födsel » eller blott af » ohindrad vana », som barn i allmänhet ha en sådan böjelse för att taga löften och göra aftal med jämnåriga lekkamrater, kan ju lämnas därhän; men det är af största vikt att tidigt bibringa de små en så- dan vördnad för löften och aftal, att de taga sig i akt förätt lofva annat, än hvad de veta sig kunna hålla.
Och beträdas de med att t. ex. ha lofvat en kamrat en handräckning i lek eller vid något, arbete, måste de strängt tillhållas att uppfylla aftalet, hur det än månde kosta på och huru stor försakelse af något nöje eller fördel som blifver följden.
Ett till dylik plikttrohet uppfostradt barn utöfvar ett i hög grad stärkan- de exempel på kamrater och tvingar äfven dem till en ordhållighet, som slutligen införlifvas i den böjliga, tillväxande karaktären, och man har mindre att befara af dåligt kamratskap för ett barn, som lärt sig hålla ord och aftal, emedan denna, i ädlaste mening, furstliga egenskap ut- 1897 öfvar ett slags härskarvälde, som ingifver respekt och vördnad.
En form af aftal förekommer ofta bland barn och stundom äfven emellan äldre personer.
Hvem känner nämligen ej igen detta: » Lofva mig att göra det jag nu vill be dig om! » Eller detta: » Lofva mig heligt att förtiga hvad jag nu vill säga dig! » Eller också: » Du skall få (så eller så mycket), om du lofvar att uträtta det, som jag har i sinnet att be dig om I » Dylika förslag till aftal anses ju af de flesta som något rent oskyl- digt, och dock äro de till sina möjliga konsekven- ser allt annat än detta.
Det kan ej nog varmt och klart inskärpas i det gryende barnaförstån- det, att man hvarken kan eller får göra löften eller aftal i blindo.
Många af våra gamla folksagor innehålla be- rättelser om de sorger, som vållats genom dylika aftal med hemlighetsfulla makter, och äfven den bibliska skildringen om den halft hedniske här- föraren Jephtas ' förhastade löfte är — i förbi- gående sagdt — väl ägnad att bibringa en hälso- sam fruktan för ingående af något slags aftal, utan att veta hvad saken kan komma att gälla.
Men skulle ändå barnet falla i denna snara, lagd för dess njmkenhet, måste man taga saken allvarligt, ty i barnets värld finnas egentligen inga småsaker, och det borde i fråga om löften ej heller finnas några sådana för oss äldre.
Det är troligt, att, ifall en dylik uppfostran blefve mera allmän, skulle färre hemliga ordenssällskap trifvas, men här blefve säkert i stället en större ärlighet i samfundslifvet och mera harmoni och glädje i våra sällskapskretsar samt i hemmets värld.
* " Iduns romanbibliotek ".
Sedan det omtyckta poetiska albumet » Kvin- nornas bok » nu afslutats med Jenny Nyströms vackra för sättsplanscher, hvilka medfölja dagens nummer, begynna vi med nästa vecka ett nytt svenskt originalarbete; Mot sin lycka, berättelse af Sigrid Elmblad (Toivo).
Den begåfvade författarinnan är väl bekant för vår publik, särskildt genom sin poetiska alstring och äfven en och annan fängslande prosanovell.
itMoi sin lycka)) utgör emellertid hennes första försök i den stora romanens stil och innebär således i viss mån debutens pi- kanta intresse.
Vi äro visse, att den nya be- rättelsen lifligt kommer att fängsla våra lä- sarinnor.
* ^vinnol^on / erenserv enlighet med vårt löfte i förra veckans r nummer vilja vi nu här gifva våra lä- sarinnor en resumé öfver den nyss afslutade kvinnokonferensens särskilda föredrag och förhandlingar.
Första föredraget hölls af professorskan Agda Montelius om Välgörenhetens mål och medel.
Efter en inledande påpekning af huru misskändt och misstydt ordet väl- görenhet blifvit i såväl " de gifvandes som de mottagandes läger öfvergick talarinnan till en återblick på medeltidens och kato- licismens allmosegifvande.
Då skänktes och härbergerades med den förutsättning att den gifvande själf kunde räkna sig den goda gärningen till förtjänst eller som ett försonande af ett begånget ondt; och månne man icke stundom än i dag påträffar en reminiscens af detta åskådningssätt?
Där- efter framhölls den stora fara, som ligger i ett omdömeslöst, om ock välvilligt gif- vande, ty almosan förslöar lätt.
Första gången är det den fattige svårt att tigga, för hvarje följande går det allt lättare.
En individs, liksom ett folks största skatter äro själfkänslan och oberoendet.
Det be- höfves en varaktig, stödjande, ledande hjälp, som verkar återupprättande och slut- ligen gör hjälp obehöflig.
Härpå följde en redogörelse för Föreningens för välgören- hetens ordnande syftemål och arbetssätt samt en uppmaning till hvar och en att i välgörenhetsväg verka för sammanhållning och planmässigt arbete.
Härefter talade fröken Gertrud Adelborg om Fredrika-Bremer-förbundets uppkomst och utveckling.
Citerande Sofia Adlersparres ord: » arbetet är lifvets betingelse, arbetet är lif- vets välsignelse », framhöll talarinnan, huru- som kvinnorörelsen har till mål att åt kvin- nan vinna rätt att efter förmåga arbeta för samhället och att få detta sitt arbete er- kändt lika med mannens.
Men tyvärr var det blott på de lägsta posterna inom äm- betsverken som staten öppnat tillträde för kvinnan, och lönevillkoren tvinga henne till sådana ekonomiska försakelser, att hon ej alltid vore i stånd att gifva det bästa möj- liga af sin kraft.
Statens sätt att så handla påverkar den enskilde arbetsgifvaren och förringar uppfattningen om kvinnans arbete.
Äfven påvisades, huru förhållandet tedde sig på det industriela gebitet, och den grad- skala af försakelser, ända till nöd, som fabriksarbeterskan är underkastad.
Här- efter öfvergick talarinnan till en öfversikt af de arbetsfält, som för kvinnorna voro tillgängliga, samt dessas nuvarande rättig- heter inom det kommunala och politiska lifvet.
Redogörande för Fredrika-Bremer- förbundets verksamhet, samt hur bland för- bundets syften ett af de främsta vore att särskildt hjälpa den bildade arbetande kvin- nan, betonade talarinnan skarpt nödvändig- heten af en praktisk specialbildning.
Skol- undervisningen är dock för flickan mera kostsam än för gossen, och att kunskap är en lika viktig sak för henne som honom tyckes ej ännu genomträngt det allmänna begreppet.
Ordspråket: » spar på far, pojke, så mors dotter får med » är att väl beakta.
För att underlätta denna flickornas sträfvan till studier hade från Fredrika-Bremer-för- hundet utgått initiativet till samlandet af en stipendiefond, som nu uppgår till 191,180 kronor.
Härmed är så ordnadt att hvarje län utdelar sin egen därinom samlade fond; det hela står under kontroll af en förvalt- ningsstyrelse i Stockholm.
Talarinnan slöt med en uppmaning till fast och enig sam- manslutning i och för en lugn, sansad och agitationsfri kvinnoemancipation.
(Starka applåder.)
Fröken Gina Krog från Norge höll här- efter föredrag om Kvinnosaken i Norge.
» Norge, Norge, du er vort, du er frem- tidens land!
Er du virkelig vort?
Er du fremtidens land?
Du er det, hvis du bliver vort — kvindernes land — da er du frem- tidens, mænds og kvinders land. » Med dessa entusiastiska ord började talarinnan, och hennes egen » dybe fölelse » ryckte genast hela auditoriet med sig.
Fröken Krog redo- gjorde för kvinnosakens utveckling inom Norge allt från den första väckelsen, som utgick från Camilla Collet, författarinnan till: » Fra de stummes lejr ».
Äfven Henrik Ibsens diktning hade haft ett djupt kändt inflytande på den norska kvinnans kamp för frigörelse.
I praktiskt hänseende vore visser- ligen ännu ej mycket vunnet, Norge var
1897 kvinnorörelsens yngsta dotter, men kanske att just denna dotter kände djupast, då det gällde frihetens sak, hjärtats sak.
Efter att hafva betonat, hurusom större frihet äfven i teologiskt-dogmatiskt afseende vore önsk- värd, då det gällde en rätt uppfattning af kvinnans ställning, framställde talarinnan den åsikten, att samfundsarbetet till sin djupaste grund var mera kvinnligt än man- ligt.
Ja, det fanns en tid, då allt arbete verkligen var kvinnans, utom krig och jakt.
Krig och jakt äro bestämdt okvinnliga — där må ej kvinnan rivalisera med mannen.
(Applåder och skratt.)
För kvinnosakens vi- dare f ramfärd i Norge och möjligheten till praktiska resultat behöfdes de makthafvan- des öra, » men mændenes hoveder være saa optagne med krigsforestillinger, og da ville de slet ikke have kvinderne med. » Talar- innan slöt med dessa ord: » Tiden er ikke vor, landene ikke vore, maa vi kæmpe med den store begeistring og den store taal- modighed. » IDUN våra stumma bröder.
Kulturen, denna vår största välsignelse, borde sträcka sitt för- ädlande inflytande till alla skapelsens indi- vider, således också till djuren.
Djurskydds- sträfvandet var ock ett kultursträfvande.
— Talarinnan redogjorde därefter för djur- skyddsintressenas uppkomst och tillväxt inom Sverige.
Prinsessan Eugenie var den som äfven här tog initiativet och så att säga lade grundstenen till djurskyddsföreningens bildande.
Ordets makt kunde ingen förneka; äfven att tilltala eller beteckna djuren med för- nedrande namn vore i stånd att inverka på allmänna uppfattningen.
Så t. ex. » osjälig », » djurisk », » dum som ett får » etc.
Det är ock kvinnan, hvars hjärta af modersinstink- ten manas att älska och ömma för det lilla hjälplösa barnet, som bör vara den första att sträcka sin skyddande hand öfver djuren.
Härefter upplästes en hälsning till kon- ferensen från fru R. Olivecrona, som af Sedan härefter ett telegram från &gt; Norsk ohälsa var hindrad att deltaga i dess för- kvindesagsf orening » upplästs, af slutades tis- handlingar.
Fröken Ehrnrooth frambar kon- dagens förhandlingar, hvarefter samtliga ferensens tack samt saknad af denna nit- konferensmedlemmarne begåfvo sig till ut- älskande vän för all sann kvinnorörelse.
(Slut i nästa n:r.)
ställningens folkkök, där middag intogs.
Onsdagens föredrag inleddes af fröken r * —, Lucine Hagman m e d: Mina erfarenheter om samupp fostran.
Sedan 15 år hade samskole- idéen mer och mer utvecklat sig i Finland, den hade vuxit med den lugna, sunda kraft som var det bästa löftet om dess varaktiga af bestånd.
Samskolan var den mest natur- pristäflingen angående Iduns liga formen för uppfostran.
Hemmet gaf samma vård, samma rätt åt gossar och julnummer.
flickor, hvarför skulle ej skolan göra det?
Hemmet och skolan måste stå i det inner- Som våra läsarinnor helt visst erinra sig, ligaste samband till hvarandra, skolan fort- läto vi i början af delta år en uppmaning sätter hvad hemmet påbörjat, därför be- utgå till vår läsekrets att insända förslag an- höfde den ock mödrarnas hjälp — deras gående årets julnummer och idfäste samtidigt kärlek, deras intresse och välsignelse.
Här- ifrån öfvergick talarinnan till en statistik tvänne pris å hvartdera 50 kronor för de bästa, Det ena af dessa öfver flickornas fallenhet för studier samt af oss accepterade förslagen.
en jämförelse mellan gossars och flickors pris gällde utstyrseln af Utgången olika håg för och uppfattning af samma ämne.
Så t. ex. uppfattade gossen lättare de större yttre dragen af en historisk ka- raktär, under det flickan gick mera in i smådetaljer.
Sällskapslifvet verkade stö- rande på flickans studier i de högre klas- serna.
Detta skilde också kamraterna.
Hvar i sällskaps- och nöjes-lifvet frågade man väl efter den 17-årige gossen, under det att flickan vid samma ålder där intog en bestämd auktoriserad plats.
Samunder- visningen verkar höjande på gossarnes sed- liga moral och gifver flickorna mera om- döme och karaktärsfasthet.
Fröken Hanna Anderson talade om Kvinno- klubbens idé.
Denna förenings program för- klarades icke innebära några samhällsomstör- tande planer, ville ej syssla med politiken och på intet vis deltaga i några l:sta maj- demonstrationer.
Syftet var att genom till- fälle till umgänge och tankeutbyte höja intelligensen och utvecklingsmöjligheterna.
Kvinnoklubben är särskildt ämnad att vara en uppfriskande tillflyktsort för kvinnor, som genom sitt arbete äro ställda utom hemmets sfer.
Klubblokalen är öppen hela dagen året om och inom dess hägn gifves tillfälle till både intellektuel rekreation och hvila.
— Det för djurens skydd arbetande lägret hade sin målsman i fru Elna Tenow, hvars föredrag, En insats i kulturutvecklingen, var stämpladt af den varmaste méclkänsla för julnummersomslaget och har detta nu tillerkänts signaturen C — e, hvars framställda idé kommer att användas för det ifrågavarande numret.
Märkets inne- hafvare torde för prisets utfående insända namn och adress till redaktionen samt samtidigt styrka sin befogenhet genom att angifva innebörden af den prisbelönta idén.
Det andra 50-kr onor s-priset gällde, som be- kant, förslag till " en hufvudartikel af ovanligt och synnerligt intresse ".
Vid granskningen af de talrika skrifvelser, som öfver detta ämne ingingo, befanns det, att ett betydligt antal, om än i växlande form och ordalag, uttalade som sin åsikt, att det skulle vara läsekretsen mer än allt annat väl- kommet alt med anledning af tidningens tio- åriga tillvaro i julnumret få en uttömmande skildring från Iduns redaktions- och tryckeri- lokaler med porträtt af redaktionsmedlemmarne och den öfriga talrika medarbetar staben — en titt in, så att säga, bakom kulisserna i Iduns hvardagslif » hemma hos sig ».
Denna öfver- raskande samstämmiga opinionsyttring från vår läsekrets var oss naturligtvis dyrbar som ett bevis på dess sympatier, och vi kunna ej annat än villfara en så alskvärdt uttalad och allmän önskan.
En dylik artikel: " Hemma hos Idun " kommer alltså att bli hufvudnum- 313 mer i årets för öfrigt synnerligen omfångs- rika och omväxlande julhäfte.
Som emellertid framställame af denna tanke voro så många — öfver ett femtiotal — och priset, deladt på dem alla, skidle för hvar och en bli allt för oansenligt, ansågo vi rättast att verkställa lottning mellan samtliga dessa förslagsställare, och har därvid priset tillfallit fru Anna Falk, född Akerstein, Helvi, Gotland, hvilken torde meddela sig med redaktionen för detsammas öfver sändande.
Stockholm 1 oktober 1897.
Red.
af Idun.
* " Författaren till Cousinerna ".
Ett hundraårsminne.
T l.
r det väl en öfverdrifven liknelse, om TT vi i stället för det utnötta ordet » klöf- r- T verbla.d » tillämpa bilden » konstella- tion » på de tre kvinnonamn, som under förra delen af vårt århundrade och delvis äfven under den senare strålat på den svenska litteraturens firmament — namnen Fredrika Bremer, Emilie Flygare Carlén och Sofia Margareta von Knorring?
Näppeligen.
Den första tillhörde dessa kvinnor, som i handling visa, att det är ej endast man- nen gifvet att åstadkomma väckelser, att på sin andes barn förverkliga innebörden i det ädla maktspråket: Gån ut kring allt folk!
Den andras lifsgärning vann måhända ej samma genomgripande betydelse, men sä- kerligen bidrog den i lika stort omfång till att göra det svenska namnet kändt och aktadt.
Och gärna må medgifvas, att bredvid dessa två stjärnor den tredje lyser i kon- stellationen med ett ' något blekare sken.
Hon tillhör den likvisst.
Därför några enkla ord, ingen lärd afhandling, på hundrade årsdagen efter den, då » Författarinnan till Cousinerna » såg dagens ljus.
Biografiska data ur Sofia {Sophie staf- vade hon själf) von Knorrings *) halfsekel- långa lif återfinnas litet hvarstädes i u p p - slagsböckerna.
Följaktligen är det nog att här uppdraga ytterlinierna.
Äldsta dotter af öfverstelöjtnanten och hofmarskalken Chri- ster Göran Zelow (polsk härstamning) och Helena Sofia Gripenstedt (kurländsk här- stamning) föddes hon den 29 september 1797 på Gräfsnäs i Västergötland.
Hon säges redan tidigt ha varit liflig och svär- misk, men hennes eldiga temperament fick den nödvändiga motvikten genom en vårdad uppfostran och syskonbandet med de fyra systrarna.
Alla dessa systrar voro rikt be- gåfvade på hufvudets och hjärtats vägnar, och o m Sofia, som redan vid sju års ålder börjat syssla med författarskap, hette det i societeten under de tre år - - från det trettonde — då hon i Stockholm fullbor- dade sin uppfostran, att hon hade ej min- *) Som en kuriositet, antagligen känd blott af ett fåtal, må nämnas att namnet Sophie von Knorring återfinnes på ytterligare ett af kultur- historiens blad.
Ludvig von Tieck, den tyske romantikern, hade nämligen en syster, Sophie, förenad i sitt andra gifte med en lifländsk ba- ron von Knorring.
Hennes efterlämnade arbeten sakna emellertid hvarje betydelse.
314 dre än 25 talanger, däribland på den tiden så ovanliga — för en kvinna — som att simma, rida och gymnastisera.
Men ung-Sofi hade ytterligare ett plus, som åtminstone i kavaljerernas ögon upp- vägde alla de andra: en yppig, strålande skönhet.
Och många giljare hade hos henne förgäfves tiggt sin lefnadslycka, innan hon på nyårsdagen 1821 trädde i brudstol med sin faders frände, friherren och öfversten Sebastian Carl (icke Carl Sebastian, såsom det uppgifves till och med i Svenskt Bio- grafiskt Lexikon) von Knorring, ett lyckligt, med en dotter välsignadt äktenskap, som den 13 februari 1848 afbröts genom ma- kans död efter många års pinsamt bröst- lidande.
Det är med en egendomlig känsla man i våra dagar öppnar ett af Sofia von Knor- rings arbeten — något, som ty värr allt för sällan sker.
Man måste först och främst nöja sig med de gamla upplagorna, ty en nyare tids förläggare ha, kanske oklokt nog, ej vågat föranstalta moderna editioner.
Men väntar man att en unken fläkt skall slå mot en ur dessa » luntor », då väntar man förgäfves.
Slån till exempel upp för- fattarinnans ryktbaraste arbete » Cousinerna ».
Då man strax i början möter ett ord så- dant som » prevenerad », fruktar man att dränkas i en uppsjö af föråldrade gallicis- mer.
Men det är inte så farligt.
Hellre måste vi beundra författarinnans kraft att genomgående bruka modersmålet öfverallt, där ej en naturtrogen samtalston gjort motsatsen nödvändig.
Hvilket ej hin- drar att språket präglas af en — förlåt uttrycket — raffinerad elegans.
Det röjer, detta förstlingsarbete, en ovanlig beläsenhet i den tidens mera uppmärksammade vitter- het — men det blottar på samma gång en svaghet: den oemotståndliga frestelsen att sira hvarje kapitel med motto.
Så- lunda ger oss författarinnan i små doser till lifs Byron, Moore, Jean Paul, Goethe, Schiller, Voltaire, Bousseau, Atterbom, Teg- nér — ja (rys!)
själfva Wadman.
Bellman har också kommit m e d på ett hörn men, lustigt nog, retoucherats: » Dylika (Tockna) baler gör ' (göra) vår ruin; ».
År 1843 utkom af förf.
till Cousinerna det arbete, som säkrast borde trygga hen- nes varaktiga berömmelse, ett arbete, som öfverraskade många af den » aristokratiska » friherrinnan-författarinnans vänner: » Torpa- ren och hans omgifning » *).
Sedan förfat- tarinnan i början af förordet ägnat boken åt två väninnor ur högaristokratien, tilläg- ger hon följande, om minnes- och hjärte- godhet vittnande rader: » Och slutligen ägnas dessa enkla teck- ningar äfven åt dig, du gamla kära, ur torpstugan komna väninna, du trogna och tillgifna Svenborg * *), som handledde min barndoms allra första vacklande gång, och som med lätt och varsam hand förde mig ur din glada, lekande sagovärld upp till Gud och hans änglar och mången gång *) I Ersch u. Grubers för öfrigt mycket kor- rekta encyklopedi kallad: » Torparen och hans angifning ».
* *) Fru Svenborg Dalin, född Böcker, en tro- tjänarinna, som öfver femtio år lefvat inom för fattarinnans föräldrars och morföräldrars familj.
IDUN förstod att där kvarhålla och göra hemma- stadt det oroliga, leklystna, öfver berg och dal flygande b a r n a s i n n e t.
.
.
» » Torparen » är en s. k. tendensskrift, den enda ur friherrinnan von Knorrings penna.
Det hade just den tiden — genom Per Wieselgren — blifvit modernt att predika nykterhet, och » Torparen » är på sitt sätt en nykterhetspredikan, en ganska vältalig samt här och hvar rent naturalistisk sådan.
Om någon dittills trott, att författarinnan besjälades uteslutande af aristokratiska tyc- ken, så behöfde han, för att tagas ur sin villfarelse, blott läsa inledningen, där Sofia von Knorring i sitt försvar för landtbefolk- ningen yttrar bland annat: » Dåliga exempel ur de högre klasserna hafva, i vår tanka, oftast varit urkällan till dessa laster och brott (?)
.
.
.
» Brännvinet kallar hon » den under-dämon, som stått de andra till tjänst, för att fullända hvad de b ö r j a t.
.
.
» » Brännvin är — liksom så mycket annat — icke ett ondt i sig själf t, utan ett me- del i det ondas hand. » Den är genomsvensk, denna bok, så när som på det oundvikliga motto ' t ur en fransk visa: Q ' im moment de vivaeité Peut causer de catamite — eller, på vårt tungomål: Hvad ögonblickets häftighet kan åstadkomma stor förtret!
Ofvan nämndes att Sofia Margareta Ze- low ansågs äga ej mindre än tjugufem ta- langer.
Att bland dem kunde räknas äfven musiken, och därtill den skapande musiken, det framgår af romanen » Kvinnorna », som innehåller (i form af biblad) ett melo- diöst andantino quasi alegretto med sång- stämma och enkelt ackompanjemang jämte versifierad text (således ännu en talang!).
— Det var en tjusande sång, fröken Thekla!
— sade ynglingen.
— Den har jag aldrig hört er sjunga förut.
— Ingen har hört den, — svarade Thekla — icke jag en gång, förr än nu, just nu.
— Ingen torde förmena oss rättigheten att utbyta » Thekla » mot Sofia.
Själf öfversatt — och dåligt öfversatt — till både danska, tyska, franska och engel- ska, visade Sofia von Knorring stor färdig- het i att förflytta främmande litterära alster i svensk jordmån.
Särskildt gäller detta hennes tolkning af en mängd bland den fordom högt skattade humoristen Saphir ' s burlesker.
På tal om Sofia von Knorring yttras i Ahnfelts » Världslitteraturens historia », att hennes penna blef » på sistone något sli- ten ».
Den, som afgifvit detta omdöme, torde knappast ha läst de på utländsk mark skrifna » Bref till hemmet », som offentlig- gjordes 1847.
Den kvickhet och det med- ryckande lif, det humoristiska sinne för lifvets löjligheter, som möta på hvarje blad, antyda snarare en ökad intellektuell spän- stighet, fastän författarinnan, då dessa skildringar tillkommo, stapplade på graf- vens brädd.
Konung Oscar II har i dagarna firat sitt 25-årsjubileum.
Må det tillåtas oss att, med ledning af författarinnan till » Cousi- nerna » återuppväcka ett snart 50-årigt barn- domsminne af högstdensamme: 1897 » En omständighet, som gjorde att Tivoli (det köpenhamnska) kanske blef mer än vanligt besökt på denna afton, var d e n: att den svenska eskadern ännu låg kvar, att vår lille prins Oscar, som af de danske sågs med särdeles goda och vänliga blickar, sväfvade fram och åter bland grupperna och ' morede sig uhyre ' af att skutta upp och ned på rutschbanan.
.
.
» Dessa rader ur » Bref till hemmet » äro som sagdt endast ett apropos — må vi hop- pas, ej allt för långsökt.
Den bästa karaktäristik, som gifvits af Sofia von Knorrings personlighetet, härle- der sig från hennes egen syster, fru Hill- vid Flack, född Zelow *).
Den förekommer i Göteborgs Handelstidning m. fl.
tidningar år 1865 och utgör svar på en af Emilie Flygare-Carlén i Illustrerad Tidning skrif- ven, ej öfverdrifvet sympatisk minnesruna öfver den då för sjutton år sedan hädan- gångna.
Hörom syster om syster: » H v e m som verkligen kände Sophie Knor- ring, måste tillerkänna h e n n e, ett utmär- kande drag af sann naturlighet, mer än mängden hatande all affektation; detta drag genomgår allt hvad hon skref, hvilket skedde så fort, att det syntes nära nog vara mi- nutens ingifvelse, naturligtvis icke utan plan, men utan öfverlagd tendens; hon skref således icke för att måla lifvet, » la haide volée », eller af saknad efter denna krets, som det antydes * *), utan hon skref hvad hon tänkte och kände, förlade scenen där hon tyckte sig hemmastadd, » där slum- pen ställt dess v a g g a », d. v. s. i familje- lifvet på landet — hemmet var henne mer än för de flesta kärt — utan beräkning till hvad samhällsklass detta hörde.
Sant är att hon tänkte som vår glade författare: » Aristokrater äro vi alla — hvar och en på sitt sätt. » Med dessa enkla rader ha vi ej haft an- nat syfte än att väcka till lif minnet af en bland Sveriges ädlaste och mest origi- nella författarepersonligheter.
Må vi tills- vidare hoppas att Eichorns ord skola gå i uppfyllelse: » Det är emellertid ganska m ö j - ligt, att hennes träffande skildringar.
.
.
med sin trogna och likväl eleganta hållning, sin fina psykologiska iakttagelse och fly- tande behagliga stil ännu en gång skola komma till heders. » Och må vi, svenska kvinnor och män, lägga på hjärtat, att de sista tryckta orden af Sofia Margareta von Knorring l y d a: » Borta är bra, men hemma är bäst. » K.
B.
*) Den enda af systrarna, som Sofia Zelow in- vigde i sitt skriftställen under barnaåren.
* *) I fru Carléns minnesruna.
* Några öfverblifna exemplar finnas ännu att tillgå å Iduns expedition af BARNGARDEROBEN för innevarande år.
Mot insändande af 2 k r.
i postanvisning erhållas.
alla de under året ut- komna numren, äfvensom de återstående till årets slut.
Iduns Expedition.
IDUN] «r&gt;7 Från Iduns läsekrets.
T E L E G R A M FRÅN L O V I S A PETTERKVIST I Jag är så ledsen, och så tacksam!
Bref pr omgående!
Var god och håll efter tele- grampojken, att han genast lämnar fram det här, eljes hvad ska herr och fru Publik tro!
I flygande fläng och med dar- rande hjärta, i hvilket jag dop- pat min panna, hvilket jag hop- pas s y n s!
Lovisa Petterkvist.
Jockmock d. tjugufemte — Gud vet hvad!
U r notisboken.
Dådens skördar.
Enligt från Göteborg in- gånget meddelande har en af svenska folksko- lornas veteraner, f. d. folkskollärarinnan fröken Margareta Augusta Hagberg, aflidit därstädes, nära 83 år gammal.
Fröken Hagberg var född 1814 och utöfvade under en lång följd af år en gagnan- de verksamhet i folkskolans tjänst, till dess att hon trött af år drog sig tillbaka till privatlifvets lugn.
— Statsrådinnan Augusta Emerentia Carolina Lagercrantz, född Zethelius, afled i söndags af hjärtförlamning i en ålder af något öfver 80 år å Vällinge egendom, där hon vistades på till- fälligt besök hos sin måg och dotter.
Hon sör- jes närmast af fyra söner, af hvilka den äldste är öfverste och sekundchef för Svea lifgarde, samt af två döttrar, af hvilka den ena är gift med t. f. chefen för generalstaben generalmajor Warberg och den andra med kammarherre R.
P. O. Blomstedt å Vällinge.
— I den höga åldern af nära 88 år har i Upsala änkefru Jeanette Arborén, född Sundmark, aflidit.
Fru Arborén var född i Stockholm den 6 oktober 1809, dotter till sjökaptenen Johan Abraham Sundmark och hans hustru Gertrud Nannings, samt blef, genom sin moders andra gifte, systerdotter till lektorn och sedermera tal- mannen Anders Jansson-Hyckert.
Hon ingick 1833 äktenskap med sysslomannen vid Gefle storkyrka Olof Arborén.
Den aflidna var syster till förre chefen för k. Uplands regemente öfver- sten A. Sundmark, och sörjes närmast af två barn, sonen, förre kaptenen vid samma regemente C.
J. Arborén, en dotter samt barnbarn.
Den finska djurskyddsifrerskan, fru Constance Ullner, hvars porträtt och biografi Idun för ett par år sedan meddelade, ' har i dagarne besökt Stockholm och höll därvid inom » Samfun- det för befrämjande af ett naturenligt lefnads- sätt » föredrag om » Harmoni i djurskyddsarbetet ».
» Nordiska djurskyddsföreningen » har som ett erkännande af fru Ullners arbete i föreningens syfte beslutit tilldela henne sin silfvermedalj.
* För sjuka magar.
Som svar på flere till red.
ingångna förfrågningar angående fru Sofia Larssons i Jönköping i vår liksom i flere tid- ningar annonserade örtmixtur få vi meddela, att för oss framlagts många af kända personer bestyrkta intyg om särdeles goda resultat, som vunnits vid användandet af mixturen mot en del magsjukdomar äfvensom gallstenskolik.
Skotska schalkragar, de nya och trefliga, på samma gång lätta och varma höstöfverplagg för damer, som firman John Sörman fört i mark- naden, ha i hög grad vunnit den kvinnliga af- nämarkretsens bifall och efterfrågan.
Vi hänvisa för öfrigt till annonsen i detta nummer.
Teater och musik.
Kungl operan uppförde i lördags Eossinis po- pulära opera-eomique » Barberaren i Sevilla » med fru Sigrid Arnoldson i Eosinas parti.
Liksom Mignon är äfven denna roll särdeles väl lämpad för den framstående sångerskans naturell.
Det behagfulla och skalkaktiga hos Kosina kommer Bland nu befintliga Cacaosorter intages säkert förnämsta platsen af 316 här till sin fulla rätt, och i vokalt hänseende torde fru A. näppeligen kunna få något tacksam- mare parti.
I tredje akten utförde den värderde gästen den bekanta skuggarian ur op. » Dinorah » samt en ekosång på tyska.
Härför såväl som för prestationen i sin helhet skördade sångerskan det lifligaste bifall.
En lättare indiposition in- verkade dock stundom, ehuru ej vidare störande, på intonationens renhet.
Bland de öfriga förtjä- nar särskildt hr Forsell som Figaro att fram- hållas.
Han hade en särdeles lycklig afton.
Stämman klingade mäktig och medryckande, och spelet var lifligare och naturligare än vanligt, om man undantager vissa oroliga kastningar med hufvudet, hvilka lätt böra kunna modereras.
En tidnings uppgift, att hr Forsell skulle lämna k. operans scen, vilja vi i det längsta betvifla.
Ope- ran skulle därigenom göra en mycket kännbar förlust.
Hr Strandberg sjunger Almavivas parti vackert, men ointresseradt, och hr Brag är fort- farande rolig som doktor Bartholo.
Däremot räckte hr Lejdström ingalunda till i Bazils parti.
Här saknas fortfarande hr Johanson.
— I tisdags uppträdde fru Arnoldson ånyo, denna gång som Lakmé i Delibes ' opera af sam- ma namn.
Och sedan vi sett henne här — vi ha ej förut haft tillfälle se henne i detta parti — måste vi obetingadt skänka henne vårt er- kännande som en mycket framstående dramatisk sångerska.
Och vi äro nästan böjda sätta denna hennes prestation främst bland dem hon gifvit härstädes.
Hvilken ljufhet och värme, hvilken glödande känsla och hängifvenhet inlägger hon ej här så väl i spel som sång.
En sådan fin nyansering af känslornas skiftning i denna roll hafva vi här förut ej sett.
Och hvad sången beträffar, så måste man beundra densamma, äf- ven om intonationens absoluta renhet en och annan gång skulle svika.
Säkert är att vi på vår k. operascen ej sett och hört en bättre Lak- mé.
Hvad som i fru Arnoldsons förträffliga sång- konst särskildt bör framhållas är den mönstergilla andhämtningen.
Att den numera världsberyk- tade konstnärinnan här belönades med entusia- stiskt bifall från den nästan fullsatta salongen samt med lager och blommor, var väl på sin plats.
— Operan gick för öfrigt i sin helhet bra.
I morgon reser fru A. till Kristiania för att där uppträda.
Vi önska henne snart åter väl- kommen hit.
K.
Dramatiska teatern hade äfven den, i jubi- lerandets elfte timme, lagat till ett fest- och gala- spektakel, om hvars, enligt förljudande, något ur- lakade feststämning vi ej äro i tillfälle yttra oss, då direktionen icke ansett den kvinnliga publi- ken värd uppmärksambeten att sända dess spe- ciella organ inom pressen biljett.
Om program- met ha vi däremot bildat oss en mening, då vi sågo detsamma i förväg, och den meningen lyder, att det var vida mer ägnadt att ge ett typiskt uttryck för den numera ökända småfnaskig- heten och splittringen i denna teaters konst- närliga ansatser än någon glans och lyftning åt en galaföreställning.
Tre små enaktspjeser — först en italiensk komedi, » Jephtas dotter » af Cavalotti, åt hvars skrufvade och skäligen karamellsliskiga innehåll hvarken fröken Jansons behagfullhet, fru Seelig-Lundbergs dämoniskhet eller hr Skånbergs salongspatos lyckades gifva något intresse.
Därpå Kexels gamla hederliga » Kapten Puff », där hr Bæckstroms förbluffan- de munvighet som » storp ra taren » dock bered- de ett oförfalskadt skratt.
Och så kom » rus- sinet i botten », Frans Hedbergs jubileumspjäs, » Mästerlotsens minnesdag », en folkligt symboli- serande hyllning af » den höge lotsen vid stats- skeppets roder ».
Hos den för hyllningsstämning väl preparerade publiken väckte det habila lilla tillfällighetsstycket anklang och mottogs med respektfullt tyglad entusiasm.
Första allmänna svenska sångarfesten är nu ett minne blott, men ett af de bestående.
Åt- minstone torde säkerligen ingen af åhörarna glömma de sånger, som sjöngos af den samfälda kören, uppgående till inemot 1,600 man.
Och bland dessa sånger står i främsta rummet Wen- nerbergs härliga » Hör oss, Svea », som framkal- lade en sådan entusiasm, att den måste omtagas — äfven i detta fall var den enastående Att för öfrigt så långt efter de båda konser- terna ingå i någon närmare granskning af de ut- förda numren, torde vara öfverflödigt.
Vi vilja endast nämna, att den samfällda kören på ett förträffligt sätt leddes af director musices I.
E. Hedenblad, samt att af de enskilda körerna det å den första konserten var Upsala studentkårs allmänna sångförening, under anförande likaledes af hr Hedenblad, som tog priset, och å den an- dra Lunds studentsångförening, anförd af hr Alfr.
Berg.
För öfrigt böra särskildt framhållas sångsällskapet O. D. i Upsala (anf.
hr Hedenblad), Stockholms Par Brikol-kör och Bellmanskören, båda under anförande af hr E. Åkerberg; vidare Göta Par Brikol, anf.
af hr A. Löf gren, » Sep- temberkören 1897 » i Stockholm, anf.
af d:r A.
Kull, Kvartettsångarförbundet i Stockholm, anf.
af hr J. Ullstedt, Norrlandskören under anförande af hr G. Hultquist samt Luleå musiksällskaps manskör, anf.
af hr S. V. Vesterlund.
Hvardera konserten afslutades med en särskildt för denna sångarfest skrifven och komponerad hymn af prof. C.
R. Nyblom, hvilken var ganska an- slående och vann på att höras om.
Allra sist sjöngs å båda konserterna unisont » Du gamla, du friska », hvarefter hr Hedenblad utbragte ett lefve för h. m:t konungen, som med sina furstliga gäster bevistade dem båda Och detta lefve framkallade från såväl kören som den till sista plats fullsatta salongen den mest stormande ovation för konungen-jubilaren.
Heder därjämte åt alla dem, som bidragit » till förverkligandet af denna sångarfest!
Det var ett betydelsefullt uppslag för framtiden, hvaraf man kan vänta mycket godt.
• Gamla Skiss af Malin.
Sirius.
IW amla Malin måste komma till sjukhuset.
— Doktorn sade, att det var alldeles nödvändigt, ifall hon någonsin skulle blifva bra i sin onda fot, och fastän ingenting kunde falla sig mera olägligt för kammar- herms än denna order just nu under påsk- helgen måste man finna sig i det ound- vikliga.
Hennes nåd var ytterst altererad.
De skulle hafva släktbjudning dagen därpå och hon kunde rakt inte tänka sig, huru det skulle gå för sig, utan att Malin höll sitt vaksamma öga på tjänarna, men hon be- härskade sig likväl och gick in till gamla Malin för att lugna och förbereda henne.
Det var j u ingenting farligt, bara hon kom i stillhet och blef ordentligt omskött, hon skulle framför allt hålla sig lugn och inte vara ledsen.
Gamla Malin sade inte ett ord, hon knep ihop de tunna läpparna och darrade kon- vulsiviskt.
När hennes nåd gått, vände hon hufvudet emot väggen och grät sakta.
Att hon skulle komma till sjukhuset, bara de orden förskräckte henne, som i hela sitt lif knappt varit sjuk en dag.
Hon mindes helt plötsligt alla de sorgliga saker hon hört beskrifvas af kamrater, som legat där — och nu var det hennes tur.
Lemmarna kändes styfva af ångest, då hon skulle stiga upp för att med husans hjälp kläda sig, och det var med en svidande känsla i hjärtat, långt mera smärtsam än den i foten, hon linkade in för att taga af- sked af herrskapet, som voro församlade i hennes nåds kabinett.
Det var så besynnerligt, när barnen om- ringade henne och den yngste, lille Nils, treåringen, klängde sig fast vid hennes kjol med sitt bestämda: » Jag vill följa med, » och när kammarherrn klappade henne på axeln med sitt vänliga leende och ett: » Välkom- men snart igen, Malin, » fick hon knappt fram ett tack, rösten stockade sig i halsen på henne.
Att hon skulle, måste gå ifrån dem alle- sammans, lämna allt det, som skänkt hennes lif något värde, arbete och människor, för hvilka hon med glädje uppoffrat sig, bara för att de från början visat henne vänlig- het och förtroende!
Hon lät tyst leda sig utför trapporna, och det sista hon hörde var HULTMANS CACAO R e d a n i S 8 8 i n t y g a d e prof. J o h.
L a n g i L u n d, a t t H u l t m a n s Cacao v a r f u l l t l i k a med v a n H o u t e n s Cacao.
H u l t m a n s Cacao k a n således v a r m t re- kommenderas t i l l hvarje husmoder.
H SØ •D £ P 2 H (D D- QÉ: * O: 1 PL • S § I * SR G " S PO.
IDUN 316 lille Nils, som grät, för att han icke fick följa med.
I tio års tid hade hon tjänat hos kam- marherrns, och under denna tid hade hennes hjärta vuxit fast vid familjen, så att all deras glädje alla deras sorger blifvit ett med hennes egna.
Hela sitt intresse, all sin arbetskraft hade hon förbrukat i detta hem, där hon kände, att man höll af henne, och fordrade att hon skulle hinna med allt och med alla.
Det hade kommit henne att glömma, att hon själf var en fattig tjäna- rinna utan hem, utan släkt eller vänner — och hon hade aldrig tänkt sig att behöfva lämna dem.
Hon hade kommit strax efter det herr- skapet blifvit gifta och till en början häp- nat öfver den unga fruns godtrogenhet och oförmåga att taga vara på sitt.
Hon var bara söt och glad och intresserad af sina nöjen, under det hennes hem sköflades af samvetslösa tjänare.
Malins rättsmedvetande uppreste sig mot deras vandalism, och då hennes nåd snart lärde sig inse, att det var en plikttrogen själ som hon kunde lita på, hade hon med förtjusning vältat hela hushållsbördan på Malins skuldror, och denna hade så små- ningom, då barnen kommit till världen, avan- cerat till den föga afundsvärda befattningen af hushållerska och öfverbarnsköterska.
Det blef annan ordning af i huset, det var icke längre lönt att betjänten drack ur punschen eller att jungfrurna gingo för hårdt på kaffet.
Malins stränga inkvisitions- blick räckte till öfver allt.
Att hon gick i en beständig mellanhand mellan husbondefolk och tjänare, det fäste 0 5 G&amp;J £l fin C \ • ß Bidrag mottagas med tacksamhet.
CO 3 4 INKAPSLADE S V E N S K A ORTNAMN.
Kära Marie!
Ü.BS =-a * %.
A F - » B M.
O » HL 3.S * I H| B BC 5 1 I B Ju ve le rare K.
A N D E R S 1 J a k o h s t o r g - 1.
O N ver min bästa hatt samt min långa Gudmars trandränkta sjöstöflar i si- denkåsösen.
En dyrbar opalvas, trattar och rifjärn om bvartannat.
När Fredrik kom tillbaka hade han att förmäla rent af fasliga sa- ker.
I hela kvarteret ej ett hus kvar — nakna skorstenar öfver allt.
Det brann ännu under asklagren.
Naturligtvis bjödo vi Vesters talrika familj att bo hos oss — vi kunde ju ej låta dem frysa ihjäl.
Marengerna du sände skall du ha tack för.
Jag skickar med budet till påsk alla vikterna du glömde kvar, äfvensom Pierre Lotis målan- de skildring af färden genom öknen.
Din Sibylla.
P.
S.
Ursäkta staffelet!
FYRKANTGÅTA.
a a k 1 m j t t 0 högtidsstunder, när hon fick gå med honom alldeles ensam och besvara hans frågor om hästar och hundar och allt hvad han såg — samt tala om för främmande, hvems det söta barnet var m e d de guldgula lockarna.
När de kommo hem igen, var hon som ett strålande solsken och gick genast in till hennes nåd för att tala om, hvilket upp- seende han väckt öfverallt och alt det inte fanns maken till barn i hela Stockholm.
» Ja, ja, gamla Malin det är ju godt och väl att hon tycker det, men tala inte om det, så han hör det — hon skämmer nog bort honom ändå. » T y om det fanns någonting i världen, som gamla Malin dyrkade, så var det lille Nils.
All den ömhet och moderskänsla hon känt inom sig slösade hon på honom.
Han hade varit så klen och svag, då han föddes, att han mera än de andra barnen behöft en sorgfällig vård, och den hade hon, utan att någonsin förtröttas, gifvit honom.
(Forts.) hon sig inte vid, hon sade ifrån, så att det sjöng om öronen, och när hennes nåd ibland tyckte att hon tog för hårdt i, lugnade hon sig med sitt samvetes vittnesbörd.
» Kära Malin, » kunde hennes nåd säga, » hvad är det nu för stim i köket igen.
Låt dem gärna dricka kaffe dagen i ända, bara jag slipper höra ett så ' nt oväsen.
Malin har då inte det ringaste undseende för mina nerver. » Malin svarade ingenting, hon kände allt- för väl, hvilken respekt hon var skyldig sin matmoder — men hon tog på sig en min af ogenomtränglig sfinx och gick omkring med ett tyst misshumör, som lade en för- stämning öfver hela huset och inte dunstade bort, förrän hon blifvit god igen.
» Nå, hvad går Malin och tjurar för, » frå- gade hennes nåd, när hon litet senare på dagen kom in för att fråga o m någonting.
» Jag tycker, att hon som är gammal i huset och borde föregå de andra tjänarne med godt exempel, åtminstone skulle visa sig höflig. » » Jå, när man blir misskänd så » » Struntprat — ingen människa har tänkt på att misskänna henne.
— Om hon nu har sin gamla tvättnota i ordning, så lägg den där på mitt skrifbord — jag skall gå igenom den sedan; Så kan hon gå ut och gå med lille Nils — barnsköterskan har inte tid i dag. » Det var ett osvikligt medel att blidka Malin, och hon klarnade ögonblickligen upp.
Med ett ödmjukt: » ja, hennes nåd, » skyn- dade hon i väg att borsta sin helgdagshatt och sin bästa kappa och så att pynta ut lille Nils.
De promenaderna med honom voro hennes k har af=sende p å stad; m j en vätska; t t adjektiv; 0 u musikterm.
B — g.
CHARAD.
Blott en vokal mitt första är; Mitt andra vattendrag; Mitt tredje ofta du förtär Med mycket välbehag; Om du mitt fjärde förr ej sett, Gå till ett bryggeri; Mitt femte, jämte vatten bett, Kan nyttig vätska bli.
Mitt hela har på vis och sätt Vårt lif uti sitt våld, Men träffar han ej i valet rätt Ja då — då är han såld.
S.
L. Kingar, Broscher, INNEHÅLLSFÖRTECKNING.
Våra landshöfdingsfruar.
IV: Amelie Fagerlund, född Ekström; Julia Svedelius, född Afzelius; Hanna Sparre, född v o n Baumgarten.
(Med porträtt.)
— Felslagen spå- d o m; Ipoem af K.
B.
— Döende toner; af Laura Fiting- hoff.
— Ord oeh aftal; af Eva Vigström, (Ave).
— Iduns romanbibliotek.
— Kvinnokonferensen.
— Utgången af pristäfiingen ang. Iduns j u l n u m m e r.
— » Författaren till Cousinerna »; elt hundraårsminne af K.
B.
— Från Iduns läsekrets: Telegram från Lovisa Petterkvist.
— Ur notis- boken.
— Teater o c h musik.
— Gamla Malin; skiss af Si- rius.
— Tidsfördrif.
TIARGÅTA.
I J 2 25 10 3 28 11 PARAGRAM.
L 4 27 28 29 12 5 30 31 32 13 6 33 34 35 36 37 14 7 38 39 40 41 42 15 8 43 44 45 46 47 48 49 16 9 18 19 20 21 22 23 24 17 Tag 9 a, 4 d, 7 e, 3 g, l i, 1 k, 1 1, 1 n, 1 o, 4 p, 8 r, 6 s, 1 v, 2 ö!
Uppställ och ordna dessa i en fi- gur lik of vans t åen de så, att i rutor- na I, 9 och 17 lika bokstäfver in- falla, bokstäfverna i de yttre ru- torna, lästa i följande ordning: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, ' 9 — 1, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 1 7 - 9, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 17 bilda tre lika ord, samt lästa sålunda: 2, 25, 10 — 3, 28, 11 — 4, 27, 28, 29, 1 2 - 5, 30, 31, 32, 13 — 6, 33, 34, 35, 36, 37, 14 — 7, 38, 39, 40, 41, 42,15 — 8,43,44, 45, 46, 47, 48, 49, hvar för sig inne- hålla ett begripligt ord.
Orden beteckna: 1 raden (2 — 10).
Tillstånd.
2 » (3 — 11).
livad en säll- synt blomma är.
(4 — 12).
Bra att vara — ibland.
(5 — 13).
Kommer efter.
(6 — 14).
Hvad mångenär.
(7 — 15).
Fortskaffnings- medel.
(8 — 16).
underlättar vid skri fning.
Moster Lisa.
Armband, T Kedjearmband, Bref besvaras Kedjor, Nålar, omgående.
Om nedanstående ord förvandlas i likhet med t. e. dryckdilja = mat- ros (matros) till ord med närbesläk- tad eller motsatt betydelse, erhållas 9 nya ord, hvilkas begynnelsebok- stäver gifva namnet på en högät- tad person: 1) kontra-mager; 2) spad er-knekt; 3) storm-rep; 4) titel-underskrifning; 5 guld-bägare; 6) smäll-fiske; 7) ben- ull; 8) ' paris-färd; 9) myrten-krona.
LÖSNINGAR.
Logogrijfen: Hösten, Östen, het, te, Set, Sten, tös, h ö, tö, ö, en, söt, snö, uös, höns, se, hes, nöt, sen.
Aritmogryfi n: Länge lefve deras majestä- ten 1) apelsin, 2) stjärna, 3) l e o n a r d, 4) långref, fi) Lysekil, (i) Axelina, 7) företal, 8) elefant, 9) Malvin », 10) kamelia.
11) lin- dare, 12) vaselin, 13) kvarter, 14) andante, 16) liarstek, 16) simpa, 17) Sam, IS) j, 19) e, 20) asp, 21) Säter, 22) h ä r, 23) t, 21) fel, 25) makrill.
Prokopen.- Samos amos • MOS OS Tabula magican; 3 6 7 10 1 00 CD 5™ Fredrik gick nyss att höra ett långt oratorium, hvilket de skola ge flera gånger under denna fast- lag.
Anledningen till att jag stan- nar hemma, är att jag ej fick en blund i mina ögon i natt.
Jag ska genast berätta dig hvarför.
Allde- les som meningen var, brådskade jag méd att komma i säng, då jag hör ljudet af ängsliga röster.
Sund som jag är till min fysik blef jag att börja med ej rädd, men då ett starkt ljus sken in genom vårt säng- kammarfönster, blef jag som bun- den af skräck.
Eopen nedtystades, men jag hörde hör sprutor sattes i gång.
» Er man, landskamrern, hvar är han? » frågade någon utanför och knackade på fönstret.
» Ahjo han är här.&gt; » Det brinner hos er kusin Vester. » » Viktors i fara!
Jag förstår, hos Viktors hälla de vårdslöst ut het aska. » » Nej, det tros att det är mord- brand. » Vår kokerska rafsade ihop hus- geråd och jag hade svårt öfvertyga henne om bergningens olämplighet, ehuru hon tog sig för med att be- grafva saxarne i mjölbyttan, lägga vår nyköpta half va kalf tanklöst öf- 1897 4 4 5 6 2 8 9 3 5 9 7 5 1 5 5 2 2 8 10 Vokalförändringsgåtan: nal.
Silfverarbeten, Bordsilfver.
Kanyl, kanel, ka- MODERNAST!
SOLIDAST! '
BILLIGAST!
