# ID: svediakorp-per1146
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1897
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 17,213
# sentences: 668
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm.
Hutu Tryr.ker Ald.iehnl.nq .- N; r 37 (508) Prenumerationspris pr år Idun ensam Iduns Modet., fjortondagsuppl.
Iduns Modet., månadsuppl.
Barn^arderoben Fredagen den 17 september 1897. kr.
» » » 5: 5: 3: 3: Byrå: Klara södra kyrkog.
16, 1 tr. Öppen kl. 10 — 5.
— — — — Allm.
telef.
6147.
Riksielef.
IR 46.
Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Redaktionssekr.
: J. Nnrdling.
10:de årg.
Utgifningstid: hvarje fredag.
A nnonspris: 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
Lösnummerpris 15 öre dösn:r endast för kompletteringar.)
Utländska annons.
70 Öre pr nonp.-rad.
Vid tjugufem~års~regerings~jubileet.
SOFIA.
OSCAR.
IDUN K^ungahyllning.
Dikt af Selma Lagerlöf.
Närde det med bär och honung ildrig hörde jag om hyllning, Aldrig talte man om dyrkan, Och det växte upp behagligt, Utan att jag kände ömkan.
Växte till en fager yngling.
- Ärestoder, äredikter, Långa, stolta processioner, Krans af ek och krans af lager, Han det var, som först af alla Allting syntes mig så ringa Byggde sig en reslig boning, Mot att hedras, som en konung Krökte enens stam till båge, Hedrad blef i forna dagar, Lade ok på vilda oxen, Han, hvars saga jag vill tälja.
— Satte plog i gröna jorden, Lade järn i röda ässjan, Drog ur linet sega tågan.
En gång bodde våra fäder Och han lärde ut sin visdom, Hjälplöst arma utmed stranden; Gjorde lifvet godt för alla Ägde icke ännu plogen, Och blef kallad drott och konun Ägde icke ännu bågen, Ägde icke ännu nätet, Skylde sig med gräs och hudar, Ändtligen, förmäler sagan, Bodde uti nakna grottan, Efter lång och bragdrik lefnad Födde sig af mask och mussla.
Lade han sitt hufvud neder I den sista goda hvilan; Och i tårar fromma mänskor Men en dag af dessa arma Büro honom ned till stranden, Varsnades ett sken på hafvet.
Funno där den samme jullen, Det kom närmre, det kom nära!
Hvilken en gång honom bragte, Och i skenet sågs en julle Och på båtens botten lade Komma ilande på vattnet Folket ned den ädle kungen.
Utan segel eller åror.
Men i ångest talte någon: Snart låg båten invid stranden, » Skall den gudasände hjälten Och de vilda mänskor sprungo Fara utan eftermåle Ut i vattnet att den möta.
Öfver hafven till de makter, Och då funno de i båten Som med undran honom vänta?
Liten fager, ljushyllt gosse, Skall han vara utan vittne Sofvande på bädd af kärfvar Om del goda, som han verkat? » Och med plogjärn och med skära Hvilande invid sin sida, Och med smycken kring sin panna Och man svarte: » Ingen stämma Och med liten gyllne harpa Når dit bort till hafvets gränser Under handens späda fingrar.
Ingen man kan följa kungen På den obekanta vägen För att vittna om hans gärning. » Detta barn de fromma mänskor Lyfte kärleksfullt ur båten.
Togo mot det som en utsänd Men då grepo dessa mänskor, Ifrån goda gudamakter.
Som i fattigdom han funnit,
IDUN 1897 291 Efter sina bästa skatter, Lyckosam och ädel konung Lade dem vid kungens sida Ville man i Norden prisa, Till ett härligt eftermåle.
Hylla honom midt i kraften Redde honom bädd af kärfvar, Af hans styrkas år och dagar, Som han lockat fram ur jorden.
Gifva honom tack, att freden Lade vid hans sida harpan, Strålar öfver nordanlanden, Som han hade lärt dem stränga.
Trofast såsom polens stjärna, Löna honom för hans kärlek, Hägnande som furuskogen, Då kom smeden, svart och sotig, Lade ner sitt mästersmide.
Kvinnan gaf sin fina spanad.
Bonden kom med runda kakan, Doftande och hvit af hvetc.
Flickan kom med röda valven.
Jägarn offrade en björnhud, Fiskarn största lax ur floden.
Och på detta sätt ledsagad, Fördes kungen utåt hafvet Mot de obekanta länder, Hyllad såsom ingen annan, Rik på vittnen om sin ära!
Lätta honom kronans börda, Önska honom år så många, Som ett barn sin fader önskar.
. — Och kring landet hördes ropet: » Res dig folk att hedra kungen, Bringa hyllning åt den ädle, Skaffa vittne till hans gärning! » — Och då kommo de, de fromma Människor från slott och hydda: Åkermannen med sin kärfve, Smeden med sitt blanka smide, Timmerkarlen med sin planka, Slottsfrun med sin fina knyppling, Forskarn med sin tankes skatter, Konstnärn med sitt hjärtas drömmar.
Ingen hyllning, ingen dyrkan Tycktes mig af högre mening.
Äredikt var — skrift i vattnet, Arestod var — formlös dimma.
Kungaära var att prisas Af den gärning, som man skyddat, Af den idrott, som man främjat, Att besjungas af de stumma Vittnena till folkets lycka!
Och ett vimmel har det varit Djupt i skogen, djupt i fjället.
Flitigt har i slöjdsaln sågats, Man har svettats på fabriken, Och i ateliern har brådskan Rasat fram i lustig yra, Tills den gode kungen läser Stolt sin heders höga kväde I det arbet, som han skyddat, I den flit, han troget värnat, I den vetenskap, han främjat, I den konst, han varmt har älskat, Sagans tider äro gångna.
I den lifvets lust och gamman, Inga djurhudsklädda vildar Hvilka föddes i hans riken Vandra kring i nordanskogen.
Af hans goda lyckas stjärna!
Inga gudasända drottar Må den gode kungen lyssna, Komma seglande på vågen.
Hur det sjunger genom världen Men den gamla sägnen smyger Ifrån dessa stumma vittnen Kanske ännu kring i skogen, Höga hymner till hans ära!
Kanske ligger den och hviskar, Skönare än ord och toner Där en våg för stranden sjunger, Klingar deras fulla välljud — Ty i dessa sena dagar Som en fjärran helgdagsringning Har den flyttat ut i lifvet, Lägga de sin frid på hjärtat — Lyfter högt sitt vackra anlet I en mäktig kör de sjunga Med de gamla, kära dragen-.
Jubilate, Jubilate!
IDUN 292 1897 " H v a d jag minns om küng Oscar. '
Y var med sina höga föräldrar i Strömstad.
dem kommo de unga furstarne och prin- I den hyllning, hvilken tvänne tacksam- De voro där som badgäster i tre veckor.
sessan Eugénie, de hälsade förbindligt åt r nia folk i dessa dagar frambära till sin Jag såg dagligen konungafamiljen och be- alla sidor och — klämningen blef nu rent konung, är det kvinnliga deltagandet ej undrade dem alla.
De små prinsarne voro af oroande.
det minst fulltaliga eller uppriktiga.
De alltid så vänliga och artiga mot alla och De kungliga prinsarnas adjutanter kunde egenskaper af själens förfining och hjärtats särskildt mycket roade af att vara ute på knappt komma fram bland oss flickor — o, godhet, som präglat konung Oscar II:s Strömsvattnet med sina lärare.
Prins Oscar hvad man var orolig och förväntningsfull!
— personlighet och genom honom hans nu visade redan då stor lust för sjölifvet.
Jag skulle man blifva en af dem, som finge en tjugofemåriga, fredsälla regering, äro af den tror, de hade hvar sin dag att föra kom- sväng-om med prinsarne?
Till lycka för art, som i synnerlig grad måste beröra kvin- mandot om bord.
mig voro ej många flickor ur stadens ho- norna, våra hems vårdarinnor, våra barns En dag deltogo lille prins Oscar och noratiores-familjer närvarande och kanske fostrarinnor.
Hur naturligt då, att äfven sven- syskonen i ett stort körparti, som kronprins kände kronprins Carl igen ett Stockholms- ska kvinnornas tidning vid detta högtidliga Oscar med gemål ställt till.
Ej mindre än barns ansikte, alltnog jag fick den hedern tillfälle känt sig manad att frambära sitt 84 bondkärror voro då med och de kung- att skrifva hans namn på min solfjäder till anspråkslösa bidrag till den rika hyllnings- liga själfva åkte i sådana.
Barnen åkte l:sta valsen och blef samtidigt bekikad gärden.
dock i vagnar med sina kammarfruar.
Se- af mina okända grannar med nyfikna blickar.
En betydlig literatur har sett och ser dan dansades på ängen ganska flitigt, men Huru mycken tomhet känner man ej dock dagen med anledning af det kungliga jubi- däri fingo ej barnen deltaga, och jag tyckte uti dessa s. k. nöjen, äfven då de leet.
I digra bokverk teckna sakkunniga det var så synd om de små, som ej fingo alltid ä r o s o m utsöktast — och hvad mig beträf- pennor konungens personlighet och regerings- vara med om nöjet, då vi alla andra hade far fattades inga betingelser till ett oblan- tid, i praktfullt utstyrda tillfällighetsblad så roligt.
dadt nöje, o c h likväl erfor jag aldrig efteråt förena sig ord och bild ätt hugfästa märkes- Några minnen från senare tider har jag annat än inre missräkning.
Denna gång dagen.
Det var oss från början klart, att ej, emedan jag från 1835 till 78 bodde på hotades förväntningarna af fullkomligt fiasko en blygsam liten veckotidning här hvarken den lilla ön Orust i Bohuslän och sammanträ — ty, d å 1: sta valsen upp, ser f - kunde eller borde upptaga någon täflan.
fade då ej med någon af den kungliga fa- jag prins Carl närma sig spelades e n mycket Däremot syntes det oss, att just Idun, ge- miljen.
Ar 1878 flyttade jag till Falun, ung flicka, som jag nyss blifvit bekant söt, med, nom välvillig medverkan af sin hela landet och för ett par år sedan var konung Oscar och dansa bort med henne.
omfattande läsekrets, borde kunna fläta en här i Falun.
Då passade jag på för att få Mina känslor kunna ej beskrifvas; jag så att säga mera personlig minneskrans se den käre konungen, gick till stationen blef ömsom kall och varm och måste an- från konung Oscars umgänge med sitt folk.
och fick se en skymt af den ståtlige mo- stränga mig till det yttersta för att ej ut- Vi läto då utgå uppmaningen till våra narken.
Jag tänkte då: föga kan han ana, läsare att hvar i sin stad meddela: » Hvad att någon finnes här, som sett honom som brista i gråt.
Försvinna kunde jag ej, då jag minns om kung Oscar », och det är ett en yster liten prins, fast han nu är en grå- man endast med svårighet af en kavaljer kunde föras ut ur nebulosan af kvarlämnade urval af de anteckningar och erinringar, nad landets fader.
Jeanna S — mark.
medsystrar, men jag kände mig utskämd som med anledning häraf ingått, vi nedan för hela lifvet och tog för gifvet, att prins bringa.
* Carl tyckte, att jag såg tråkig ut.
Och så I den glädjefest vårt konungapar nu firar d e andras undrande och.
litet sarkastiska är naturligtvis drottningens, makans och Efter fyrtio år.
sidoblickar; ja, det var ock en oförgätligt landsmoderns, del halfdelen, om man nu kan plågsam stund.
tala om någon delning, där » de tu äro ett ».
I.
I detsamma hörde jag en glad röst fråga: I jublet, som brusar kring Svea bygder, lik- Ett halminne.
» Får jag lof i min brors ställe?
Damerna som i den tysta hyllningen från tacksamma undersåtars hjärtan inrymmes drottning Sofia Första gången jag sammanträffade med voro bra nog lika klädda, häraf misstaget. » Det var » den snälle prins Oscar » — ty för visso jämnställd vid den makes sida, kung Oscar var den 1 augusti 1847 i hon städse stått så troget bi i kärleksverk Göteborg.
De kungliga voro på väg till den sköne Carl, den snillrike Gustaf och och ädel pliktuppfyllelse.
Att emellertid Norge och hade ej förr besökt rikets andra den snälle Oscar brukade de kallas i Stock- särskildt Idun i detta nummer mera ute- stad efter Oscar I:s tronbestigning.
De hade holm.
» Min dam tycks också vara bortsnappad, slutande kommit att dröja vid konungens stor svit, emedan kungliga husets yngre medlemmar äfven voro med.
Besöket räckte därför tycker jag, vi göra oss oberoende. » person beror närmast därpå, att vi i fjol, vid h. m. drottningens 60-års födelsedag, hade i tvänne dagar, och staden Göteborg gaf Det lustiga var, att det var just prins tillfälle att i en utförligare skildring syssel- både middag och bal för sina höga gäster.
Oscars dam prins Carl » flugit bort » med, Vi hade nyss flyttat dit från Stockholm, ty annorlunda kan man ej beskrifva hans sätta oss med hennes lif och gärning.
De porträtt vi å första sidan meddela jag kände ännu ingen och var alldeles vals.
Längre fram på aftonen bytte prin- äro de allra senast tagna.
Drottningens främmande för den högre Göteborgssociete- sarne åter damer.
porträtt förskrifver sig från hoffotografen ten, fann därför denna bal mycket ledsam Mycket annat har bleknat ur minnet redan i perspektiv — därtill kom en tro- sedan dess, men ej det tacksamma intryc- Gösta Florman och är utfördt nu på hösten; konungens — från hoffotografen Aron Jonas- pisk hetta och en föga inbjudande danslo- ket af prins Oscars vänlighet, då hans falk- son — togs vid hans majestäts senaste Mar kal, - Bloms stora sal, i hvardagslag mycket ögon följde den ungas för stunden så led- skröplig, ehuru nu rätt prydlig, elegant de- samma missöde.
strandsbesök i augusti.
korerad med flaggor och upplyst af en ofant- lig mängd ljus.
I väntan på de kungliga stodo vi unga, röda, hvita, gula, som sillar h oppressade intill hvarandra — det var oför- En 83-årings kungaminne.
gätligt obehagligt.
» Kungens lilla Edla ».
.
Det var sent på året 1887 — således med Af hjärtat gärna vill en gammal 83-årig Vid fanfarernas ljud inträdde den för gumma tala om, hvad hon minnes om vår mig som Stockholmsbarn både välkända och fyrtio års mellantid.
Sedan 1872 hade jag älskade konung Oscar.
Jag önskar jag hade efterlängtade konungafamiljen.
De, som arbetat för de vanföras och kroniskt skro- fulösas vårdande i Sverige, dels i tal och många minnen att framdraga, men det har ännu minnas konung Oscar I i hans kraftiga jag ej; jag vet knappt om jag vågar kom- mannaålder, kunna omtala, huru älskvärd i skrift, dels genom bildandet af säll- ma med detta lilla, men på eder uppma- och bildskön han var, och drottning Jose- skap i Stockholm och Göteborg för inrättan- fina, huru ståtlig, majestätisk och tjusande det af hem, dels genom anordnandet af ett ning i Idun gör jag det.
i Hvad jag minnes om vår konung är se- sitt umgänge.
Ännu hade sorgens moln mönsterhem för dessa barn — hittills ej alls dan 1835, då en liten älsklig, hurtig prins ej förmörkat deras lefnadshimmel.
Efter beaktade — på Wilhelmsro.
0
1897 IDUN Då likväl bland dessa många befunnos » Det var en gång.
.
.
» epileptiska, hvilka ej kunde eller borde blan- En landsmaninna, ej obekant för Iduns das med de andra, beslöt jag försöka att läsarinnor och nu sedan många år bosatt i Stockholm få till stånd ännu ett sällskap, i fjärran Västern, i det aflägsna San Fran- nämligen för de epileptiska.
Den som nå- cisco, skrifver som följer: got försökt sig med sådant arbete, vet nog, » Det var en gång » — det är nu länge, huru svårt det är att väcka ett deltagande, till- länge se ' n, det förefaller mig ibland, som räckligt stort att ett helt land lyssnar till en vore det ett hundrade år — och det är ropande röst.
Likväl hade i åratal arbetats för tanken och icke så få hade lofvat sin nästan hälften — - " ag var en liten flicka medverkan, men i en dyrbar stiftelse be- och vistades några veckor på Tullgarn i höfvas många.
Med redan tunga bördor fol- närheten af den första » grindstugan » långt det barnhem, som ej hade andra bidrag ner vid ändan af allén.
En dag kom det till sitt underhåll än låga komniunafgifter några fattiga barnungar, som skulle till slot- och några få vänners årsafgifter, kunde jag tet för att sälja bär — små röda, vilda ej bilda ett nytt hem med allt hvad där- svenska smultron, jag tycker mig se dem till behöfves utan fasta bidrag och mora- ännu!
Jag följde strax med de små barfo- liskt stöd.
Huru få allt detta, då man ej tingarna, ty ens största förnöjelse var na- önskade söka hjälp genom bazarer eller en- turligtvis att » hänga » kring slottet så myc- ket som möjligt.
Man kunde ju möjligtvis skilda insamlingar?
få se någonting — få se » de kungliga »; drott- Då beslöt jag söka audiens hos h. m. ning Josephine och » prinsessan » (Eugenie) konungen.
Besöket förbereddes genom en såg jag ofta.
skriftlig uppsats om meningen med det nya Där kommo nu på vägen tre ynglingar; företaget; denna uppsats öfverlämnades ge- en af dem var prins Oscar, en hans yngre nom den gamle bekante grefve Nils v. Ro- bror (Dalaprinsen).
Vi ungar, vi nego för- sen, som sent glömmes af någon, hvilken stås alldeles förfärligü, vi bokstafligen » rul- med honom stått i minsta beröring.
Han lade oss i stoftet », som det heter, ty dam- uppmuntrade äfven till sökandet af enskild met stod i högan sky på vägen.
Bären audiens.
Jag gjorde så och " fick företräde gingo åt på stället, hur månget stort » 4 efter de vanliga tisdagsuppvaktningarnas skilling banco » kopparstycke har jag icke slut.
sett kramas i små smutsiga händer med För de många, som besökt slottet, är det en glädje långt större än våra gyllene 20 således intet nytt att omtala: spänningen dollarstycken kunna frambringa!
under väntan i de stora salongerna, den Vi ströfvade sedan omkring i parken för första, andra och tredje, och med hvilken att » se » och funno, vill jag minnas, några underlig, vördnadsfull bäfvan man inträder » äkta » små porslinsbitar från de kungliga i det lilla audiensrummet till konungen.
Ge- tallrikarna — det var ju riktiga skatter, för- nom porträtt hade jag ju följt förändrin- stås!
Det var vid sidan af en liten pavil- gen under de fyrtio åren, men verklighets- jong.
Snart kommo de tre unge männen bilden är ju så oändligt mera imponerande.
ner till parken, och där framför paviljongen Ovillkorligt tänkte jag på drottning Esthers talade prins Oscar till mig.
Länge stod besök hos konuug Ahasverus.
Med huldhet jag vid hans knä, och han strök mig på utsträcktes handen mot den nigande, och hufvudet med handen, det minns jag så väl.
vinkande mot en liten soffa, satte h. m.
Jag var alltid litet kvick i mun som liten sig och anvisade mig platsen bredvid sig — » näbbig », sade man — och jag förmo- i den.
Så började han språka och fråga dar han fann nöje i mina svar.
Hur väl om den tillämnade anstalten och undrade, minns jag ej ännu slottet och sjön och hur om ej drottningen vore lämpligare än han solen sken och glittrade kring sandgångarna själf att beskydda försöket.
Det måste jag och parken och den lilla paviljongen, där •åter afböja, emedan hennes majestät hade gräset växte högt i skuggan af träden.
» Det andra hem om hand och min bön var blott, var en gång.
.
.
» en flyktig stund i barna- att konung Oscar skulle åtaga sig betal- ålderns fjärilslek, men det blef till ett so- ningen för det första epileptiska barn, som ligt minne för hela det långa, allvarstunga jag fann reda på i Stockholm.
Årsafgif- lifvet.
S.
S. ten vore 500 kr., så länge antalet endast " var beräknadt till 6.
* Han samtyckte genast med mycken älsk- värdhet, och sedan jag erhållit tillstånd att underrätta h. m. längre fram, huruvida de öfriga detaljerna i planen lyckats lika bra, fick jag en varm handtryckning till afsked och lämnade slottet med de ljusaste utsik- ter för det blifvande hemmet.
Det låg nästan ett halft sekel mellan dessa tvänne möten, en olikhet som blott ena parten var medveten om — ty att kung Oscar glömt sin vänlighet mot den unga flickan i Göteborg är väl säkert, men äfven denna gång bekräftades det gamla rönet, att gossen, ynglingen, är mannens och den grånandes fader, ty hjärtelaget var godt hos bägge.
Ett år därefter hade en 5-årig liten flicka, » kungens lilla Edla », med sex andra stackars, olyckliga barn, ett godt och ljufligt hem på Wilhelmsro såsom följd af det sista sammanträffandet och samtalet med konung Oscar II.
E. B — y.
En middag på » Göta ».
Det var sommaren 1858.
Kung Oscar var då hertig af Östergötland och företog en resa till Karlskrona med ångfartyget Göta, befälhafvarc kapten Djurberg.
An- ledningen har nu fallit mig ur minnet; möj- ligen stod den i samband med ett bröllop som firades hos amiral Printzensköld, hvil- ken då gifte bort sin enda dotter.
Tvänne bröder till brudgummen voro ock med bå- ten, bägge löjtnanter vid fotregementen i Stockholm — Zielfeldt hette de — samt många andra passagerare, bland dem äfven en gammal major vid namn Meijer och hans fru.
Gubben var en pratsam, liflig man och prinsen underhöll vid middagsbordet med honom en liflig konversation.
Middagen serverades table d ' hote och faten gingo från hand till hand, som den tiden bruka- des.
Men under konversationen glömde gubben Meijer att lämna fatet ifrån sig, 293 utan ställde det lugnt bredvid sig på bor- det.
Prinsen observerade det dock genast och sade: » Meijer, du glömmer din hustru! » » Ja, det gör han alltid, » svarade hon i sorglustig ton.
» Det skall du inte göra!
Jag glömmer aldrig min lilla hustru, » svarade prinsen.
Prinsen bjöd sedan på champagne öfver lag, och befälh af varen var på samma gång nere och spisade, vid samma bord till och med.
När kammarherre Holterman, som serverade champagnen, kom till kaptenen, vände denne upp och ned på sitt glas och svarade: » Nej, jag tackar; jag dricker al- drig med passagerare. » När prinsen sedan höjde sitt glas, satt kaptenen och såg dum ut, tyckte jag, som rodnade å hans vägnar.
Ånyo gick champagneflaskan kring bordet, ånyo ville kammarherren obligera den mot- spänstige, då hertigen hindrade honom med orden: » Man skall aldrig truga folk » — ord, som sedan alltjämt för mig varit ett rätte- snöre med tillägget: » sa ' prins Oscar ».
Som dessert serverades russin och man- del, hvarvid prinsen roade sig med att i mandlar med gaffelklon rita Oscar och på älskvärdaste vis dela ut dem till de när- mast sittande.
Hur gärna jag ock hade velat få en!
Det uttalade jag också till en af löjtnanterna Zielfeldt, som visade mig sin.
» Bed mig hellre om mitt hjärta, » sva- rade han, förnöj dt gömmande mandeln i det innersta rummet i sin plånbok.
Några år senare --- och jag hade må- hända ej tvekat i valet, men då satte jag större värde på mandeln med prinsens namn, ritadt af honom själf.
Och är detta hvad jag » minnes om kung Oscar ».
A.
S.
» De minsta bland hans folk ».
Tack vare min gode faders nära tjugu- femåriga tjänstetid vid Frimurarebarnhuset i Stockholm hade jag som barn månget tillfälle att på nära håll få beundra vår nuvarande konung, dåvarande hertigen af Östergötland.
Som barnhusets höge beskyddare och ord- förande i dess direktion besökte h. k. h. ofta nämnda inrättning.
Det hände mån- gen gång, att han, utan att vara väntad, tillsammans med en eller flere af sin upp- vaktning stod midt ibland de på den präk- tiga lekplatsen rustande, ofta till ett hun- dratal uppgående barnen.
Inom få ögonblick befann sig den höge gästen omringad af hela barnskaran, där hvarje litet hjärta klappade varmt af tillgifvenhet och tack- samhet mot honom.
Åtminstone läste jag, fastän då själf ett barn, dessa känslor i alla de strålande barnaögon, hvilka nu hän- gifvet blickade upp till sin beskyddare och vän, ty såsom sådan voro de vana att be- trakta honom.
Med skräckinjagande, för- krossande storhet kom han aldrig, det var idel ljusa, glada minnen de hade från de besök han skänkt dem.
Sedan nu » prin- sen » med vänligaste hälsningar till höger och vänster besvarat de smås mer eller mindre lyckade nigningar och bockar, roade han sig ofta med att kommendera upp gossarne i den på en fjärdedel af den stora gårds- planen uppförda gymnastikattiraljen.
Kraftigt ljödo kommandoorden, och vil- ligt åtlyddes de.
Snart sutto de skickli- gaste klättrarne i toppen af stänger, stegar och tåg, hvarifrån de med ljudliga hurra- rop hälsade sin höge gäst.
294 i DU N: = = 1897 Mer än en gång fann då h. k. h. för godt Men jag läste Iduns upprop för min flärdlöst och öppet på de yngre.
Förtroende att belöna dessa prestationer i gymnastik pappa, hvilken som matros seglat under och hoppfulla blickar möta honom från alla, med det löftet: » Ni få kaffe i e. m. gossar » konungen, då han ännu var hertig af Öster- och när generalordern uppläses, dånar » ur (till hvilken förplägning prinsen då lät öf- götland, och som » min pappa » under nämn- svenska hjärtans djup » ett väldigt och se- verlämna erforderliga medel till husmodern), da sjöresa ofta hade tillträde till h. k. h:s gervisst » hurra! » från hela den förenade hvilket löfte naturligtvis ej tystade de re- kajuta, i det att han af fartygschefen blif- eskaderns hängifna och jublande besätt- dan förut entusiastiska hurraropen, utan vit utnämnd till ett slags » k.
hoflamp- ning.
putsare », d. v. s. han skulle hålla alla Jag minnes ej nu innehållet af denna, blott kommo dem att ljuda än kraftigare och lampor o. d. i kajutor och hytter putsade med hänförelse emottagna dagorder, men mera mångfaldigade också från dem, som an- tingen af brist på skicklighet i gymnasti- och i ordning, så blef han vittne till flere nog var grundtonen däri amiral Nelsons be- ska öfningar eller af andra omständigheter drag ur prinsens enskilda lif ombord, som kanta signal vid Trafalgar: » Fäderneslan- ännu befunno sig vid prinsens sida, men visserligen äro af obetydligt intresse, men det väntar, att hvar man gör sin plikt! » af gammalt visste, att de ej därför stodo som kanske dock äga något sådant, om ej om det skulle behöfvas — och nog uppfatta- utom löftet om den kärkomna extra för- annat, så det att visa huru prinsen upp- des den så.
Om prinsen önskade, att den fattades af folket » för om masten ».
förenade eskadern skulle uppträda aktivt i plägningen.
Till allt detta var jag visserligen, såsom Skulle åter dessa, min pappas små an- förening med danska flottan, är ej bekant, ej hörande till barnhusbarnen, en utomstå- teckningar ej anses förtjänte af annat än men det berättades, att på hans skrifbord ende, men därför ej mindre hänförd åskå- en expressbiljett till papperskorgen, så har ständigt låg ett försegladt större bref med dare.
Men då som oftast hände, att det jag dock fått visa, att äfven jag, i min un- påskrift: » Öppnas när engelska eskadern förunnades min far att fatta prinsens dangömda vrå, lifligt intresserar mig för visar sig i Kattegat. » Emellertid syntes till ett vänligt afsked framräckta hand, an- Iduns vackra hyllningstanke, och nu får aldrig någon engelsk eskader till och vår expedition hade städse karaktären af en såg jag mig, som min faders dotter, ha del min pappa berätta: vanlig öfningsexpedition.
Vi kryssade i i denna ynnestbevisning och gladde mig häråt mer än alla de andra barnen tillsam- Det var på ångkorvetten » Thor » år 1864 Kattegat, besökte ett par norska hamnar, mans kunde glädja sig åt det utlofvade jag gjorde min första resa som jungman.
gjorde allt emellan en liten titt in till Gö- kaffet, hvilket jag gärna försakade för den Kriget rasade emellan det förenade Tyskland teborg o. s. v. större nåd, jag ansåg kommit på min lott.
och Österrike å ena sidan och det lilla Enformigheten af lifvet ombord afbröts I mera personlig beröring med högst den- Danmark å den andra.
Bland oss sjömän stundom genom något uppptåg bland folket samme kom jag vid ett tillfälle, då han cirkulerade hela vintern och våren det ryk- eller någon särskild öfning bland officerarne.
efter ett direktionssammanträde utan alla tet, att kung Carl lofvat Danmark Sveriges Så lät en dag h. k. h. upphänga en inål- förberedelser aflade ett besök i vårt anspråks- hjälp i striden, och som alla örlogsmatroser skjutningstafla under fockrånocken.
Prin- lösa lilla hem.
Då min far blott beklädde vid denna tid voro entusiastiska skandina- sen hade nämligen en kammarladdnings- en underordnad plats, voro våra villkor ver, gladdes vi af själ och hjärta, då ge- karbin, som han lär erhållit i present af mycket små och hemmet ytterst anspråks- neralordern förkunnade, att en svensk-norsk ingen mindre än kejsar Napoleon III, och löst men med sin vanliga snabba uppfatt- eskader skulle sammandragas under h. k. den skulle prof skjutas.
ning, af allt och alla slogs prins Oscar ge- h. prins Oscars befäl.
Först sköt prinsen, så officerarne; skotten nast af den mönstergilla ordning, som till Prins Oscar var redan förut matrosernas voro mer och mindre lyckade, och till sist min oförlikneliga moders förtjänst rådde afgud.
Han hade trampat flere af flottans frågade prinsen, om någon af besättningen där, och jag minnes ännu med stolthet, däck som officer, och bland alla » för om ville skjuta.
att han i berömmande ordalag uttalade sig masten » fanns det ingen, som ej ville våga En Gotlandsbåtsman utpekades som skick- om ett och annat med afseende härpå.
sitt lif på hans order eller tviflade på, att lig skytt, han vinkades upp på kommando- Mitt allra stoltaste minne är dock, att seger och ära, prispenningar och befordran bryggan hvarifrån skotten aflossades, fick den laddade karbinen i hand och sköt — bom.
jag som mycket litet barn haft den nåden skulle vinnas under hans befäl.
» Baa-h! » utropade prinsen, i det han gjorde att sitta på h. m:ts arm.
Härtill kom jag, Min glädje var således stor, då jag blef då jag vid ett af hans redan omtalade be- kommenderad på själfva chefsfartyget, jag en riktig skolpojksgest med fingrarne ut- sök hos barnhusbarnen som vanligt gjorde skulle kämpa under prinsens ögon, mod sträckta från nässpetsen.
Men båtsmannen mig till ett lifligt intresseradt vittne.
För- saknades icke, jag skulle naturligtvis ut- lät sig ej bekomma, utan utropade: » Får jag modligen var min beundran redan då så märka mig och det var ej utan att amirals- skjuta ett skott till, ska ' ja ' la träffa pricka! » stor, att den lyste fram i det lilla barna- epåletterna hägrade i fjärran för den oer- » Är du så säker? » sa ' prinsen.
ansiktet och tilldrog sig prinsens uppmärk- farne ynglingens blickar.
» Ja vars! » svarade båtsmannen.
samhet samt • förhjälpte mig till denna stora Eskadern hade ankrat på Elfsborgsfjorden » Nå, så kör till då! » utmärkelse.
utanför Göteborg och » Thor » ångade in till Båtsmannen återfick den laddade karbi- Kanske tycka nu de, som möjligen ge- staden för att hämta flottans furstlige chef.
nen, sköt och träffade midt i pricken.
» Ja ' nomögna dessa rader, och jag med dem, Med hamnlast ombord styrde vi upp mot kände la inte bössa, » sa ' han.
att mitt eget lilla obetydliga jag här allt hamnpiren, då — en stöt och korvetten » Bra, min gosse! » sade prinsen och räckte för ofta framträder och får spela en för hade satt sig fast i älfbottnen.
Lotsen hade honom en silfverslant.
— stor roll, men då jag dristat komma med tagit en något felaktig kurs.
Nu började Under eskaderöfningarna växlades natur- mina minnen i den goda afsikten att få ett ansträngande arbete att få skutan loss, ligtvis ständiga signaler; detta gaf officerarne påvisa, hur vår folkkäre konung alltid ve- hvilket ock snart lyckades, och innan det anledning till ett lustigt skämt.
De gåfvo lat och förstått att ställa sig i personligt furstligatåget ankom till Göteborg, låg » Thor » hvarandra namn efter de signalflaggor, som förhållande till och så att säga au niveau trots grundstötning och hällregn, putsad genom sitt utseende eller sin betydelse i o. s. att minnas med t. o. m. de minsta och fin, färdig att emottaga sin höge be- signalbrefvet på något sätt påminde om bland sitt folk, så må djärfheten förlåtas fälhafvare.
Men sjömän äro och hafva all- deras personer eller deras karaktär.
mig.
Ära åt vår älskade konung för här tid varit skrockfulla, och det var ej utan, En dag steg prinsen upp på däck, just påvisade som för alla hans stora egenska- att det obetydliga missödet uppfattades som då officerarne som bäst höilo på att under per!
Men först och sist ett varmt tack ett mindre uppmuntrande omen.
Lagrarne muntert glam tilltala hvarandra med signal- till Gud, som låtit vårt svenska folk intill i fjärran började blekna — men se där är flaggornas namn eller nummer.
Prinsen detta stora jubileumsår stå under hägnet prinsen!
frågade, hvad den något högljudda munter- af denne vår konung, öfver hvilken Han Han stiger ombord under » ramanning » heten betydde, och fick upplysning därom.
själf så rikligen slösat sina håfvor.
» Nå, hvad för du för flagg, Rosengren? » och hurrarop, hälsar gladt och hurtigt på Å ... S. befäl och manskap, hvisselpiporna ljuda, frågade han fartygschefen, den rödlette, nå- trossarne kastas loss, maskinen i gång, full got korpulente och godmodige kommendör- * fart ut till eskadern, som i festskrud, un- kaptenen af detta namn.
der råmanning och kanonsalut, gör honnör » Sveriges, ers kungl.
höghet, » blef sva- » I sjömanshjärtan. » för amiralsflaggan, som » blåser ut » från ret.
» Å, nej, jag menar i signalbrefvet? » Hväd jag mins om kung Oscar?
Ja, » Thors » stortopp.
» Likhetsfiaggen! » svarade i chefens ställe S k e p p s c h e f e r n a k o m m a o m b o r d, prinsen det är egentligen ingenting, enär jag ej haft lyckan att någonsin komma i beröring hälsar dem alla; välvilligt och aktningsfullt, kapten Hjelmstierna, den gladlynte stabs- nästan som en yngre kamrat, på de äldre, adjutanten.
med hans majestät.
1897 I DUN 295 Svenska flottans kanoner fingo ej blanda » ty, » menade hon, » hvilken skulle ha lust » Särdeles passande, » sa prinsen.
— Lik- hetsflaggen, n:r 11 i gamla signalbrefvet, sin kraftiga röst i den dånande konserten, att för hertigen spela på ett sådant där var nämligen en fyrkantig röd flagga med eskadern upplöstes och befälstecknet ströks uselt hackbräde? » å » Thor », men ännu lefver » Prins Oscars » Trumningen på rutan afslutades plötsligt en stor hvit kvadrat uti.
» Nä, jag har väl äfven fått ett nummer minne i hvarje sjömanshjärta, som klappade med ett par starka hvirflar, det var som om bord å något af eskaderns fartyg år hade W. känt, att det låg konspiration i i signalsystemet? » fortsatte prinsen.
luften, men som en klok general använde » Ja visst, ers kungl.
höghet, » svarades 1864.
A. II.
han den gången krigslist och sade: » Nästa honom.
gång transponera ni endast, hvad jag har » Kan tro det.
Jag är väl ordervimpeln skrifvit upp på taflan. » då, ty någon längre och smalare signal fin- nes ej i signalsystemet! » » Tack för astrakanerna! » » Men att sedan spela upp det på ett så dåligt instrument inför hertigen blir ju all- » Alldeles rätt, och dessutom så ... » » Ger jag order, menar du; misstag, min Det var hösten 1864.
Bandelen Nässjö — deles förskräckligt, » dristade jag mig att kära Hjelmstierna, det är Diedrichs, flagg- Jönköping var då ej ännu fullfärdig för invända.
kaptenen, som ger ut order till både mig trafik, och som dåvarande hertigen af Öster- » Min klass har visst icke det sämsta och eskadern, och dessutom så komma de götland med gemål och söner på väg sö- pianot, » svarade W., » det beror endast på allt från annat håll, » tillade han tankfull.
derifrån med.
järnväg till Stockholm, öfver huru man kan traktera detsamma, » tillade En dag, jag tror det var den 16 juni, Falköping, ej kunde begagna sista milen han litet ironiskt.
hertigen af Värmlands, nuvarande kron- emellan Tenhult och Jönköping, måste tåget Min kamrat log ett litet hånleende och prinsens födelsedag, gafs fest ombord för stanna cirka 10 minuters väg från Tenhult uppmanade mig allt fortfarande att taga till alla eskaderns chefer och en del af dess och den återstående vägen tillryggaläggas reträtten, men som W. alltid var en human öfrige officerare.
Prinsen lät gifva alla be- efter hästar.
lärare, ville jag ej, så att säga, ställa ho- sättningarne extra förplägning samt cigar- Årstiden bjöd just då på klara astraka- nom i sticket att ha lektion utan elever, ner, och tvänne små flickor ifrån Tenhults och därigenom gifva honom till pris åt de rer eller tobak.
Då prinsen efter middagen kom upp på herregård fingo erbjuda småprinsarne äpp- öfriga lärarnes munterhet.
däck, framträdde en matros och höll ett tal len ur en silfverkorg.
Hertigen tog vänligt Alltså vandrade jag den ödesdigra lektions- i anledning af dagens betydelse samt slu- emot korgen för att lämna äpplena till sina, dagen med tungt hjärta och iklädd svart tade med orden: » Gud bevare konung och i vagnen ' inneslutna söner, men dessför- klädning, hvit spetskrage och manschetter, innan tog han själf några af de öfverst till det gamla Kirsteinska huset vid Klara fosterland! » Prinsen syntes rörd och tackade i några liggande genomklara astrakanerna och stop- Strandgata, dåvarande musikaliska akade- enkla, hjärtliga ord, tilläggande: » Ja, du har pade i sin egen ficka.
Härpå tog han och mien.
rätt, Gud bevare konung och fosterland! » upplyfte den minsta af gifvarinnorna till Klockan fattades ännu tio minuter i den Ett lefve för h. k. h. höjdes af någon den kungliga vagnens fönster för att hon utsatta lektionstimmen, men detta oaktadt stod W. redan i dörren till lektionsrummen matros, och trots disciplinen och vördnaden skulle få se prinsarne.
för den höge befälhafvaren dånade ett väl- Vid nämnda bandels invigning, då en och spejade oroligt efter sina tvänne elever större bal gafs å Jönköpings stora hotell Antagligen stod hans hopp till mig, ty mitt digt: hurra!
från hela besättningen.
— En härlig söndagsmorgon äntrade en ung, den 1 december samma höst, kom hertigen inträde belönades med en ovanlist artis lefnadsglad jungman upp på förtoppen för att af Östergötland vänligt emot ägarinnan till bugning och hela W:s hållning blef plötsligt klargöra för bramråns upptagande.
Under Tenhult, tog henne i hand och tackade en annan: han rätade upp sig, tryckte den det han fullgjorde sitt arbete, fasthöll han hjärtligt för de sköna, klara astrakanerna.
trekantiga hatten fastare under armen och sig vid ett tåg, som löpte ned från stång- Han hade således ej glömt denna lilla hän- fattade helt martialiskt om värjfästet samt toppen, detta tåg blef af en eller annan delse och försummade ej att med vanlig jämkade på den broderade rockkragen, och orsak lossadt i märsen och ett skri höres, hjärtevinnande godhet uttrycka sin tack- hans stora, liksom i sten huggna ansikte fick ett vänligt uttryck — ett mimiskt » väl- jungmannen faller, men blir lyckligtvis hän- samhet.
En af småflickorna kommen! » gande på storstångstaget och intagen i mär- som aflämnade äpplena.
På slaget och just som jag vecklade upp sen af där arbetande kamrater och ned- buren.
Läkaren tar genast vård om ynglin- mitt notpapper, öppnades hastigt dörren, och * gen, men är han dock, med ett kortare af- in steg en högväxt, vacker ung man, klädd brott, sanslös till kl. 4 å 5 e. m.
Genast i en enkel, men elegant vårdräkt — det På elevuppvisning i » akademien ».
som det blef bekant, lät h. k. h. uppre- var dåvarande hertigen af Östergötland, nu pade gånger efterhöra, huru han befann sig, » Nästa lektion f å vi storfrämmande, » sade konung Oscar II.
och sände på aftonen ut buljong m. m., direktör mus.
Winge, lärare i harmoni vid Hertigen tog professorn i hand och hälsade fast ynglingen icke kunde förtära något kungl.
musikaliska akademien, för några mig med en vänlig böjning af hufvudet.
däraf.
och trettio år sedan till mig och min lek- Jag hade skyndsamt rest mig och neg så Under det han sedan låg för ankar i tionskamrat i harmoniklassen.
» Hans hög- djupt jag förmådde.
Blodet rusade till kojen, skulle prinsen hvarje dag hafva rap- het hertigen af Östergötland, akademiens mitt ansikte; men i nästa ögonblick kände port öfver hans befinnande, åtgärder vid- præses, » tillade han, » kommer då att åhöra jag, att jag bleknade, noterna på svarta togos att för framtiden söka förebygga dy- lektionen, och jag hoppas mamsellerna göra taflan dansade för mina ögon och jag kände lika olyckshändelser, och visade h. k. h. sitt bästa, men framför allt icke skolka. » kallsvetten sippra.
O, ve, huru skulle det gå en öm oro för gossen, ända tills han rap- Min kamrat — ovanligt skicklig pianist, med hela lektionen!
porterades frisk.
Kanske märkte hertigen min oro, ty han men lika ovanligt klen harmonist — mot- Om han blef fullkomligt frisk?
Ja, min tog denna i mitt tycke tillintetgörande ny-!
vinkade uppmuntrande med handen och stumpa, det blef han, och han sitter nu här het med allra största lugn och fortsatte sade med klangfull stämma: » sitt ned och och förtäljer för dig sina enkla minnen från likgiltigt att än mera trassla in sig vid fortsätt! » de stolta dagar, då han seglade under h. lösningen af ett enkelt musikaliskt problem.
Jag doppade pennan långsamt och bör- k. h. hertigens af Östergötland befäl.
Men förklaringen till gåtan lät ej vänta jade skrifva, men aldrig hade en basklav Nog komma i dessa dagar många episo- på sig, ty så snart vår lärare — professorn, blifvit mera lik ett bakvändt C och diskant- der om ädelsinnade handlingar och ädla som han redan då gärna lät kalla sig — klaven mera lång och mager än den gången.
tankar att berättas om den älskade fursten, trogen sin vana gick att ställa sig vid fönst- Hertigen tycktes alldeles vilja glömma men hvarför skulle ej den gamle matrosen ret och sakta trumma på detsamma, hvi- bort, att det var jag som var det stackars äfven få gifva uttryck åt sina minnen och skade hon: » Jag ämnar visst inte komma. »!
lektionsoffret, ty han vände sig till hälften sin hängifvenhet.
Ehuru jag insåg att detta steg, både för ifrån mig och till svarta taflan och började Danmark kämpade emellertid sin ädla.
henne själf och för professorn, vore det klo- själf på den samma transponera W:s kompo- strid och förlorade fot för fot af fäderne- kaste hon kunde göra, föreställde jag henne sition.
Allt som oftast lade han ned krit- jorden.
Visserligen hade dess flotta några dock, huru föga kamratlikt det vore att biten för att intressant och sakrikt reson- framgångar och tillkämpade sig segern vid gifva mig ensam till pris åt det säkra ne- nera med W. angående hans läroämne.
Jag glömde min oro, den var som bort- Helgoland, men med stormningen af den derlaget.
Men på alla mina öfvertalnings- sista Dybbölskansen var Slesvig förloradt försök fick jag af henne blott uppmaning blåst; handen blef allt säkrare, noterna allt att göra som hon och hålla mig hemma, mera afrundade — det var som hade en för alltid.
296 IDUN 1897 god genius — kanske musikens — sänkt han fram och blef stående framför sitt bord.
gossen ».
Den sonora, sköna stämman dall- sig ned i vårt tarfliga lektionsrum, och jag Vi undrade storligen, hvad som komma rade af inre rörelse, men snart blef den kände att en stor ande var i min närhet.
skulle.
Slutligen kom det!
» Mina barn » — fastare och fick sitt fulla djup och sin hela, Minuterna ilade bort — det var som hade började han — » jag får meddela eder, att rena klang och prinsen lyssnade stilla, tills jag velat hålla tiden tillbaka, men nu var uppvisningen nästkommande fredag kom- den sista strofen ljöd: mitt lilla arbete färdigt och professorn ge- mer att öfvervaras af prins Oscar, hertig » Då suckar det så tungt uti skogen! » nomläste det och öfverräckte det åt hertigen.
af Östergötland, som gifvit tillkänna sin Prins Oscar höjde hufvudet och det låg Han genomögnade detsamma, sade » bra! » önskan att se och höra, hvilka framsteg ett tårskimmer öfver blicken.
Han vinkade och satte det på notställaren.
Men i ett årets elever gjort.
På samma gång som hastigt den unga eleven till sig och beröm- nu kom all min fruktan tillbaka.
Att be- det är en stor ära som vederfares oss, så- de henne i varma ordalag.
Därefter vände höfva spela upp för akademiens præses en väl lärare som elever, så är mitt hjärta han sig till Edholm, Hedberg, Jolin och så ful komposition och på ett så afskyvärdt uppfyldt af oro, att vi icke skola kunna Josephson samt talade ifrigt med dem under instrument vore detsamma som att för alltid motsvara den konstälskande prinsens for- en lång stund.
Jag har anledning tro, att detta gifva dödsstöten åt mitt anseende som pia- dringar.
Emellertid hoppas jag, att hvar och samtal föranledde Selma Lindqvists debut nist!
Hertigen smålog, han hade utan tvif- en gör sitt bästa, och de återstående dagar- följande höst som » min ros i skogen », vel i mitt ansikte läst min förfäran och na skola vi använda till flitiga öfningar. » hvilken lysande teaterafton säkert en del frågade: Det gick ett djupt andetag, genom den af läsarinnorna ännu erinrar sig.
unga kretsen.
Prinsen på uppvisningen!
Nå, uppvisningen fortgick och slöt, och » Är pianot icke bra? » » Nej, ers kunglig höghet, det är för- Ynglingarne rodnade och kastade ängsliga prins Oscar syntes i det hela nöjd och skräckligt, » lydde mitt uppriktiga svar.
blickar på hvarandra.
Flickornas ögon strå- hälsade oss till afsked med några vänliga Hertigen skrattade.
W. såg häpen ut.
» Vi lade och inneburo mod och förtröstan.
Det ord.
få väl då se till att skaffa hit ett bättre, » finns verkligen tillfällen, då unga damer äro Det är trettio år sedan dess, men de sade hertigen, vinkade farväl och skyndade mycket modigare än unge män, icke minst som voro med, glömma säkert icke den ut, men kvarlämnade ett så djupt och out- när det är fråga om att stå öga mot öga stund, när man fick deklamera vers för plånligt intryck af storsinthet och konungs- med en ung vacker prins!
skalden, hertigen af Östergötland.
lighet, att den förut bäfvande eleven från Emellertid blef det nu flit och arbete de Konung Oscar har viktigare värf att sköta den stunden blef en stark rojalist.
återstående dagarna.
» Jo-jo » var ovanligt — och jag tror icke att han sedan maj kinkig med sina » etyder », Hedberg lugn 1867 gifvit sig tid att öfvervara en elev-.
L.
S. och bestämd som alltid.
uppvisning på kungliga teatern.
Ändtligen kom den stora dagen, — jag — er.
minns tydligt, att jag hade svårt att sofva om natten, — och vi voro alla samlade på På elevuppvisning å kungliga Teatern.
barnteatern, iförda våra bästa kläder.
Framme på den lilla upphöjningen fram- Den blomstrande maj var inne.
Vårter- På Avasaksa.
minen led mot sitt slut år 1867 och för den primitiva scenen voro ett par för- Ätföljd af adjutanten baron Stjernstedt årets elever vid kungliga teatern gingo i gyllda stolar placerade för prinsen och stor oro.
Inom kort skulle man få veta, hans uppvaktning, och där bakom funnos och landshöfding Bergman, anlände då- om proftiden var till ända, om man skulle platser för lärare och teaterns regissör, hr varande prins Oscar med ångaren » Hapa- randa » den 22 juni 1870 kl. 8 f. m. till få flytta upp i de aflönade elevernas klass Ludvig Josephson.
» Jo-jo » gick orolig och nervös fram den en svensk mil från staden med samma eller om man kanske till och med — så långt sträckte sig en och annans sanginiska och tillbaka och vi ungdomar stoäo sam- namn belägna lastageplatsen Salmis, där förhoppning — skulle vinna aktörs- eller lade i flock där nere på » scenen » och kände han hälsades med kunglig salut samt mot- togs af stadens myndigheter.
Det då för oss icke vidare modiga.
aktriskontrakt.
Man gick med ett ord omkring, lefvande Ändtligen slogos dörrarna upp på vid tiden starka strömdraget tillät icke ångaren i sjuttonåringarnas ljufva, färgrika drömmar gafvel och prins Oscar inträdde, hög, smärt, Salmis att komma upp till staden, hvarför om en framtid, belyst af idel solstrålar och ståtlig, med de vackra blå ögonen strålan- f. d. handelsman Burman lät bemanna en smyckad af lagrar och rosor.
De unga de af glädje och godhet.
Han var åt- båt med fyra af sina karlar, hvilka staka- hjärnorna hade ännu icke en aning om följd af teaterns chef, hofmarskalken af de den höge gästen uppför strömmen.
Då stormarna, som snart skulle bortsopa alla Edholm, och kabinettskammarherren gref- båten närmade sig land, dånade åter kungl.
blommor och till och med krossa deras ve Gyldenstolpe.
Efter att ha växlat några salut och kunglig regementsmusik, blandad ideallängtan.
Och det var väl, — ty en ord med våra lärare, nickade han flere med jubel och hurrarop från en talrik män- ungdom utan fantasi, ärelystnad och entu- gånger med leende min åt oss elever niskomassa.
F. d. handelsman Fale Bure siasm, den är sannerligen ingen ungdom!
och hälsade oss med orden: » God dag, god Burman var en mycket gammal man, som Öfverläraren vid k. teaterns elevskola var dag, mina unga vänner! » Hvarefter han hade att glädja sig åt en lugn och sorgfri ålderdom.
På sitt invid staden belägna den tiden na aflidne skådespelaren och tog plats.
landtställe Kopukka samlade han hvarje jul- skriftställaren Johan Jolin, och läraren i de- Det var en egendomlig verkan prinsens afton sina m ånga barn och barnbarn, inalles vänliga o c h e n k l a u p p t r ä d a n d e hade.
All klamation var den ännu lefvande celebre 60 personer.
I egenskap af riksdagsman författaren Frans Hedberg.
Jolin — eller rädsla var med ens bortblåst.
gamle » Jo-jo », som han kallades — var Nu började uppvisningen med Jolins år 1829 hade Fale Bure enligt gammal alla elevernas stora favorit, ty icke var » etyder ».
De voro hopsatta af honom själf svensk sed stått fadder på slottet.
Oscar han sträng såsom lärare, och därtill lekte och bestodo däri, att vi alla trettio elever Fredrik, hertig af Östergötland, var således skämtet ständigt på hans leende läppar.
sprungo öfver scenen, den ena efter den hans gudson.
Erinrad härom slog prinsen Däremot hade vi vida mera respekt för andra, upprepande samma fras, till ex. » Ah, honom hjärtligt på axeln och frågade: » Tycker inte guffar, att pojken växt duk- Frans Hedberg, som tog sitt lärarekall med hvilka sköna smultron.
.
.
hu, en orm!
nej, sådan stackare jag är.
.
.
det är ju tigt se ' n sist? » stort allvar.
Lärosalarna voro i artistfoyererna i det endast en trädgren! » Meningen var att ' Vid denna tid var det Burmanska nam- net talrikt representeradt i Haparanda och gamla, anrika operahuset, men vid uppvis- söka nyansera de olika stämningarna.
Prins Oscar hade ofantligt roligt åt omnejd.
Utom Fale Bure och prosten Bur- ningar begagnades den s. k. barnteatern, en trappa upp i hörnet af Gustaf Adolfs denna del af uppvisningen, äfven om den man träffade män tjänstgörande Burmän- ner i sparbanken, på telegrafen, i folk- måhända var något enformig.
torg och Arsenalsgatan.
Nåväl, det återstod endast några dagar Så följde deklamationsnummer, och nu skolan förutom ingeniörer och ångbåtsbefäl- till spelterminens slut och för eleverna blef prinsen allvarsam, slöt ögonen och lyss- hafvare.
Därför hette det också med skäl att: nade.
Vältaligheten, rytmen och välljudet endast ett par lektioner.
» Går du stan omkring, vid hvarje knut var han mästaren att förstå.
Vi voro alla samlade en eftermiddag i stora får du se en Burman titta ut. » foyern, väntande vår lärare och sins emellan Bland det årets profelever, var äfven dryftande våra framtidsförhoppningar, då Jo- Selma Lindqvist, som sedermera under en Man kunde äfven varit fullt berättigad han Jolin trädde in.
Han såg denua dag ovan- tid blef publikens gunstling, innan stjärnan att tillägga: ligt högtidlig ut och hade ingen putslustig gick in i moln.
Nu vinkades hon fram af » Står du se ' n en timme blott och gapar, hälsning till hands.
Ganska stel trädde Hedberg och deklamerade Geijers » Kolar- får du se du träffar bara Grapar. »
1897 Det förberedelser man gjort för prinsens mottagande voro i sanning väl lyckade.
Genom improviserade alléer af björkar led- sagades han af stadens myndigheter från tullbryggan upp till torget.
Den svenska flaggan svajade å stadshuset, skolan, tull- huset samt å flere privata has i staden.
Stadshussalongen var smakfullt dekorerad.
Omsorgsfullt bundna guirlander af grönt, slingrande sig uppför salens alla pelare och musikläktaren, erinrade om ett kolossalt blom- sterbord med hertigens byst liksom inbäd- dad i rosor.
Norrbottens vapen, hansmaje- stät konungens bröstbild och valspråk äfven- som hertigens och hertiginnans af Östergöt- land porträtter jämte flaggor och grönt&gt; bildade en fonddekoration, som gjorde stadens festkomiterade all heder och en dyrbar ta- petsering fullkomligt obehöflig, enär de öfriga väggytorna äfven voro täckta med artistiskt anbragta flaggdekorationer och grönt.
Men de båda förmaken voro oomtvistligt damer- nas piece de resistance.
Vid tapetseringen hade mau gått tillväga på så sätt: billiga tapeter köptes och beströkos med stark limlösning, hvari fästes vacker renmossa.
Mellan hvarje sådan tapetrad löpte en fin, tunn kråkrisranka.
Det hela fick härige- n o m en påfallande likhet med tjock, i grå- grönt skiftande schagg.
Kl. 3 afreste hertigen till Torneå att åse kosackmanövern, hvarefter resan till Ava- saksa skulle anträdas.
Ett envist moln, som denna afton syntes tätna allt mer och mer, hindrade solen att visa sig och framkallade på de talrikt när- varandes anlete ett drag af sviken förvän- tan.
Dock tröstade man sig snart, ty fick man icke se solen den natten, så skulle man ju få se prinsen.
A h!
Där kommer han redan jämte adju- tanten och öfriga uppvaktande kavaljerer.
Med ett lätt, elastiskt språng är han uppe på bergtoppen, och hans höga, furstliga ge- stalt behärskar den församlade menigheten, hvilken han hälsar med ett ljudligt » Hyva päivä! » Skallande hurrarop från svenska och finska strupar besvara prinsens hälsning och medan jublet och hurraropen ännu eka bland bergen, vänder sig prins Oscar till den österrikiske gref ve Waidenkirchen, pekar på det vackra natursceneriet, som i norr erbjuder ett storartadt perspektiv af gigan- tiska bergformationer och utropar: » Hier ist wunderschön! » Och visst måste det vara skönt att låta sina lungor i djupa drag fyllas af den rena, lätta luften, att känna bröstet vidgas af hänryckning; att veta sig stå upplyft öfver lifvet därnere med dess oro, dess småaktig- heter; att erfara dessa vaknande förnimmel- ser, som sporra menniskoanden att söka genomtränga det oändliga, det, som döljer sig bortom tiden, likt solen bakom det lilla envisa molnet, och att känna en lifsfläkt af ljufva aningar om något högre, renare, skönare, liksom hoppet skymtar på andra sidan vid det oupphinneligas gräns, hvars yttersta linie själen för ett ögonblick tror sig beröra.
För en stund stod hertigen försjunken i åskådande, men vände sig snart åter till sin omgifning, skålade med den och talade svenska och finska om hvartannat.
Liksom genom en öfverenskommelse hade man ordnats i kotterier, fyllt sina glas och samtidigt skålat för den afhållne fursten.
Stämningen blef oaktadt solens lilla mid- sommarnyck ledig och glad.
Man sökte ut IDUN 297 platser för sina sällskap, kokade kaffe, åt den kvidande varelsen på sina armar in i ur matsäckar, fläktade bort moskiterna, som slottet.
voro mer än besvärliga, kikade uppåt för Vi alla, som åsågo händelsen, stodo där att få en liten skymt af solen, under det häpna af förskräckelse, men konungen tänkte andra, däribland prins Oscar, läto rista sina och handlade!
Allt var ett ögonblicks verk namn i berghällen.
De höga gästerna uppe- för honom.
höllo sig tre timmar på Avasaksa, och Huru det gick med den lilla flickan, fick mången kraftig fosterländsk sång, alterneran- jag ej veta, men nog var hon i godt för- de med vemodiga finska melodier, tonade var, då hon låg i sin konungs famn.
• ut i den stilla sommarnatten, ty man tyckte L.
Ö. om att sjunga, man ville sjunga, man * * * måste sjunga för att ge känslorna luft.
Skada blott, att solen höll sig undan den I det grusade Sundsvall.
natten.
Dock sades det, att prins Oscar på nedresan lyckades få se henne i sin Det var 1888 den 26 juni, dagen efter- fulla glans en natt från Kvickjoeks höjder.
den stora brand, genom hvilken Sundsvall A.
L. i grunden grusades.
Till följd af den af- brutna post- och telegrafförbindelsen och alla tidningars uteblifvande var konungens ankomst ej så allmänt bekant, men rykten När sorgebudet kom.
hade dock nått fram, att han skulle besöka de arma invånarne.
Därför mötte honom Ved at læse den indtrængende Opfordring också en ganska stor människomassa, när i » Idun » om at yde endog det allerringe- han om aftonen anlände.
Huru annorlunda ste Bidrag til » Hvad jag minns om Kung tedde sig ej Sundsvall nu, mot då han se- Oscar », tror jeg det kan være af Interesse nast — år 1882 — såg det i utställningens at mindes et lidet Træk om Hans Maje- festskrud.
Nu var allt jämnadt med jorden, stæts barnlig troende Sind.
endast skorstenarnes nakna skelett afteck- Det var under hans Besøg her i Bergen nade sig skarpt mot den blå sommarhim- för 25 Aar siden og Byen foranstaltede en meln.
På alla öppna och planterade plat- Festmiddag till Ære for ham, i hvilken ser hade tält uppslagits åt de af olyckan min Far, Grosserer M., ogsaa deltog.
Ved så svårt hemsökta familjerna, isynnerhet Bordet emodtog Prins Oscar et Telegram vid kyrkan, och Sundsvall såg vid den tiden om, at Kong Carl, som for sin Helbreds ut som ett tillhåll för bivuakerande soldater.
Skyld var rest til Udlandet, var dödssyg.
Tyst och vördnadsfullt mottogs landets Dybt bevæget reiste han sig og meddelte de Tilstedeværende den sorgelige Tidende, fader på perrongen, tyst och allvarsam var idet han saa smukt sluttede med de O r d: han själf, det öfverensstämde ju också med » Jeg tror paa Forbönnens Magt og beder orsaken för hans hitkomst.
När konungen de Tilstedeværende frembære Kongen, min utträdde från järnvägsstationen, hvilken som genom ett under lämnats fullkomligt kjære Bror Carl, for Naadens Trone. » orörd af elden, gjordes visserligen ett svagt Alle bleve dybt grebne og min Far kunde försök till hurrarop, men konungen vinkade aldrig glemme, hvilket uudsletteligt Indtryk afvärjande med handen, och åt de närmaste det gjorde, at Prinsen saa frimodig lagde yttrade han, att det brunna Sundsvall ej sin Gudsfrygt och Tro for Dagen.
— Desse vore platsen för några glädjeyttringar.
skjönne Ord vandt ham manges Hjerter Vid stadsfiskalens arm skred konungen her i Bergen.
fram genom staden, besökande de större B.
M. gatorna, uttryckande sitt djupa beklagande tf öfver det skedda.
Hur väl minnes jag ej * kung Oscar vid detta tillfälle, där han smärt och högrest som en yngling med spänstiga En kunglig räddare.
steg gick staden rundt, hack i häl följd af Våren 1885 var jag på källaren Eunan folket, i hvars främsta led jag — då en i Stockholm för att genomgå en kurs i mat- 9-årig tös — naturligtvis befann mig, och lagning.
En söndag i slutet af maj var där jag troget höll ut hela tiden.
Vid pas- jag bjuden till bekanta på Västerlånggatan.
serandet af en gata låg midt öfver den- Jag var ute i god tid och tog därför en samma en massa telefontråd, stängande vä- omväg åt slottet.
Då jag kom upp på gen.
Det fåtal af polismän, som utom stads- borggården, var där folksamling, jag gick fiskalen följde konungen, böjde sig natur- fram, frågade efter anledningen därtill, och ligtvis ned för att göra vägen klar, hvarvid man upplyste mig om, att konungen var jag, som till min stora glädje nu kommit ute och åkte och snart skulle komma hem.
alldeles vid konungens sida, fick ett osökt tillfälle att visa honom min tillgifvenhet, i Att jag stannade, var gifvet.
Om några minuter fingo vi se de kung- det jag och en jämnårig kamrat voro po- liga vagnarna; en liten flicka på 8 å 10 lismännen behjälpliga i deras arbete.
Den år skyndar sig fram för att bättre kunna nick hvarmed vi belönades för vårt besvär, se och ställer sig alldeles ensam vid slotts- tog jag för egen räkning och den gjorde portens mur.
Jag fruktade, att hästarne mig öfverlycklig.
skulle skygga för det lilla » knytet »; ingen anhörig till flickan syntes till.
Jag skulle just springa fram och rycka undan henne, då i och med detsamma den kungliga vagnen i rask fart rullade fram.
Mycket riktigt: hästen blir rädd, sparkar upp och träffar barnet, som störtar omkull under hästarnas hofvar.
Som en blixt hop- par konungen ur vagnen, får tag i den lilla, rycker henne undan vagnshjulen, som just skulle till att gå öfver henne, och bär Tänk bara, kungen hade ju nickat åt mig, o, höjd af lycka!
Säkert minnes ko- nungen, trodde jag, alltid den lilla flicka, som vid hans besök i Sundsvall 1888 drog telefonsträngarne undan hans fötter.
Och sedan, när han reste, var jag väl bland de sista, som lämnade perrongen efter tågets afgång.
Men konungen såg så sorgsen ut, han log ej en enda gång.
Sä- kert var han mycket god, när han kunde se så bedröfvad ut för andras skull, ehuru.
IDUN 298 det inte hade brunnit för honom själf, tänkte jag.
En sista viftning — och borta var vår käre konung!
Duo.
* * » Kungen kommer! » * » Kungen kommer! » ljöd det från hvarje mun i flere veckor däruppe i den fagra Helsingebygden.
Att dessa ord uppfyllde allas hjärtan-med längtan — det säger sig själft.
Så långt jag kan minnas tillbaka, hade jag hyst en brinnande, ännu ouppfylld önskan att få se » kungen », och nu — skulle denna önskan gå i fullbordan.
Den 20 augusti 1890 var konung Oscar väntad till L. järnverk såsom gäst till dess ägare, grefve von H.
Tusentals nyfikna från stad och land samlades i samma ändamål, nämligen att få se » kungen ».
Äfven jag var en af dem.
Från tidigt på morgonen hade vi väntat, och nu kl. 1 middagen skulle tiden vara inne för konungens ankomst.
Ja, verkligen, där kommer konungens eget, ståtliga fartyg Drott.
Allas blickar riktas dit och alla besjälas af samma ön- skan — att få sc en skymt af konungen.
Vid sidan af Drott ligger nu en liten slup — den skall föra hans maj:t hit öfver till de väntande.
Se där står han själf, högre än alla de andre — en konung lik — iklädd civil dräkt och den vackra hvita mössan.
Nu ser jag honom för första gån- gen, vår egen afhållne konung — jag kan ej alls taga blicken ifrån honom.
Så lägger båten till, lätt och vig hoppar konungen upp, mottagen af sitt värdfolk, grefve v. H:s, brukets tjänstemän, arbetare och en böljande skara af nyfikna.
Jag höll i han- den en bukett, n e j, en stor kvast af blå- klint, medtagen i den välmenande afsikten att som en hyllning kastas för konungens fötter, men — jag kom alldeles af mig i häpenheten.
En jättebukett af gula rosor frambärs af grefvinnan v. H.
Sedan togs vägen genom äreportar, flaggor och led af hvitklädda unga flickor, som blomsterströdde konungens väg, och fram till » Villan », där allt var festligt ordnadt för mottagandet af en så hög gäst.
I lugn och ro låta vi konungen intaga sin måltid, men nog ser man gärna en skymt af hans glada, vänliga ansikte.
Så försvinner han för oss, och nu först komma vi att tänka på, att, fastän man också ser konungen för första gången, man nog också själf behöfver litet till lifs.
Alltså logo vi vägen öfver åt andra sidan af älfven, där vi voro inbjudna till middag hos konsul M.
Knappt hade vi njutit vår måltid, förrän värden ropar: » Flickor, skynda er, kungen kommer snart öfver på denna sidan. » Då blef det lif och rörelse bland ung- domen, alla skyndade ut för att få se på nära håll — ännu syntes han dröja, och i afvaktan härpå var någon omtänksam nog att utropa: blommor!
» Ja, ja, » svarades i korus, » vi skola binda små söta buketter och kasta i vagnen. » Sagdt och gjordt, där blef ett röfvarelif bland rosenknoppar, penséer och förgätmigej, en ifver och brådska utan gräns, hvar och en ville ha de vackraste.
Endast undertecknad var så » afsigkom- m e n », att hon ej kom sig för med något, förrän jag fick en vänlig knuff och en af mina vänner sade: » Skynda dig, där kom- ma de, äfven du skall väl ha en blomma. » Jag hinner ej som de andra binda bu- kett med staniol om — men jag kastar väl dit några blåklint, de ligga därborta i det af regnet fuktiga gräset.
— Ett rop af förfäran ljöd omkring mig; skulle jag våga taga af dem, skulle jag så vårdslöst rycka lös några få — nej, det går ej an!
» Nu kommer kungen! » Hvar och en har att göra med sina » små söta » buketter och ingen ger akt på, hur jag sakta löser nå- gra små blå blommor, fogar dem samman till en liten bukett och — binder stjälken af en omkring.
Så enkel, kan jag väl — men, hvad gör det en konung, som endast skall trampa därpå.
Vi ställa oss nu in- nanför grinden för att tydligt få se kun- gen passera, vi sex flickor.
Nu, nu komma tre vagnar, n e j, i den första är han e j, den andra — ja — döm om vår förvåning, då alla vagnarne stanna och konungen vänligt leende säger: » K o m hit, flickor, och kasta i vagnen. » — Den modigaste af oss klef fram, så vi andra — jag visste e j, hvar jag lade buketten eller hur den kom i vagnen, ty jag endast såg på » kungen » och hur rar han såg ut, då han sade: » Tack ska ni ha, flickor. » Vagnarne rullade bort, kungen skulle här bese hyttan och smedjan.
Nu blef ett kacklande och nu skulle vi se, om någon bukett togs upp, alla väntade få se sin » lilla söta » i konungens hand.
Så skyn- dade vi oss efter, men höllo oss, förstås, på tillbörligt afstand.
Jag höll på att ropa högt af förtjusning och gaf min granne en just icke så mild knuff, då jag fick se hvad det var konungen höll i sin hand.
Ingen enda af de små, verkligen söta rosenbuket- terna med staniol om stjälkarne — n e j, den enkla lilla blåklintsbuketten, af alla för- aktad, se — den håller han ännu i sin hand, då han far tillbaka.
Jag kände mig lycklig, men teg.
Mina vänner hade gjort sig så mycken möda att få det vackert, då jag däremot trodde, att intet kunde göras vackert nog för att tilltala en konung, däraf hade han alltför nog.
Och jag ville lika enkelt som oförmärkt lägga mina älsklingsblommor för hans fötter.
* Bland de många skrifvelser, som ingått till Det var i mitt tycke en illustration till Idun med anledning af vår uppmaning att med- dela » Hvad jag minnes om kung Oscar », rör [det sig, mänskliga lifvet — så tog åtminstone naturligt nog, ett stort flertal om konungens be- jag, lilla enfaldiga landttös det; ofta händer sök under årens lopp i olika landsändar och de festliga anordningar och glada känslor, livarmed det nog, att det dyrbara, det vackra, det befolkningen därvid mottagit landsfadern.
Otve- bästa trampas i stoftet, under det det ringa, tydigt och allstämmigt vittna de om den hän- föraktade och förbisedda kommer till ära.
gifna kärlek, konung Oscar i hvarje vrå af sitt vida rike lyckats förvärfva sig, men återgifna i Och minnet af konung Oscar kvarstår för tryck skulle de helt visst genom sin stora in- alltid, omkransadt af blåklint — ett minne, bördes likhet verka allt för enformigt.
Vi ha öfver hvilket jag känner mig både stolt och därför nöjt oss med att utvälja nedan följande lycklig.
skildring såsom typisk, vissa att den » lilla landt- Då vi sent på aftonen ombord från båten tösens » blyga blåklintsminnen skola väckaliknande erinringar till lif i talrika undersåtliga hjärtan.
sågo konungen stå där, hög och rak, på Sed:s anm. » Drotts » kommandobrygga, omgifven af 1897 tusen olika ljus, då var det som en saga ur » Tusen och en natt » — obeskrifligt trolskt och fagert, där allt var insvept i ljus och dunkel som i en dröm.
Och hvarje år jag ser den första blåklinten titta fram, förnyas och föryngras mitt minne af vår folkkäre konung Oscar.
Liten landttös.
* * * » En sväng med flickorna ».
En vacker sommardag år 1894 voro några bekanta ungherrar och damer försam- lade i societetssalen på den lilla trefliga bad- orten Arvidsvik på Koön.
Kung Oscar, åt- följd af tvänne yngre officerare från Drott, hade just nyss landstigit för att ta en pro- menad inåt ön.
När nu konungen med sällskap passerade förbi societetssalen, hörde de skratt och musik därifrån, hvadan kun- gen kom upp för trappan samt in i salen.
Naturligtvis afbröts vid detta öfverraskan- de och höga besök genast dansen, så mycket mer som vid pianot satt en Göteborgsgros- sör, hvilkens förmåga i pianospel var myc- ket ringa och som därför ej på villkor ville fortsätta, oaktadt kungen flere gånger bad oss icke upphöra med dansen.
Slutligen frågade konungen, om vi ville, att han skulle spela för oss, hvarpå han gick fram till pianot och satte sig, sedan han först tillsagt sina unga officerare att » ta en sväng med flickorna ».
Men nu tyckte visst vår göteborgare, att » skammen gick på torra landet », så att han tog mod till sig, gick fram till konungen och förklarade, att han skulle spela » så godt han kunde ».
Konun- gen lämnade då sin plats och vår vän Port- satte sitt spel.
Sedan konungen på sitt kända vänliga sätt sprakat med oss alla, aflägsnade han sig inåt ön, flere gånger hälsande oss med mössan, då vi höjde ett ljudeligt » länge le f ve kung Oscar! » * * * Ett kungaminne från midnattssolens land.
(Den 3 aug.
1894.)
När man drömt något riktigt vackert och lifs lefvande, tycker man ju det borde vara den enklaste sak i världen att sedan tala om alltsammans, men hur mau bjuder till, blir det ändå bara lappverk, och ingen beskrifning går upp mot drömmen.
Just så där obeskrifligt och drömlikt ter sig det ögonblicksminne jag nu vill försöka skildra, och som i tre år varit så att säga skrinlagdt i » bästa lådan », i sällskap med en lång, hvit silkesvante.
En stad i festskrud har j u på sista år- tiondet åtminstone inte just varit någon ovanlig syn, i anledning af kungabesök och järnvägsinvigningar.
Men är därtill staden belägen i yttersta Thule och ännu lidande af brandskador m. m., som vår egen goda stad, hvart kommer man då med sina festliga bemödanden?
Alltid så långt ändå som till ett försök — ett garnin- försök att » stå på näsan för en slant ».
Men bort med alla jämförelser med bättre lottade samhällen och isynnerhet med mer lyckligt lottade, jag menar på kungsminnen rikare, kvinnoindivider, ty annars skulle för det första detta mitt minne komma allt för mycket till korta.
Och för resten är det min öf vertygelse, att vår älskade lands-
1897 fader mer ser till den goda afsikten än resultatet.
Alla hans barn (städer) kunna ju inte vara fideikommissarier.
Hvem vet, kanske ligger det ändå något mer direkt till hjärtat gående i de enkla, primitiva arrangemangen, om hvilka kan sägas: » man gör så godt man kan, » än i all lyckad pomp och ståt.
Jag ville bara säga, att staden Luleå var i festskrud så godt sig göra lät i och för kungabesök, järnvägsinvigning och utställ- ning, ja, till och med utställning!
— Den stora dagen kom, när vår konung jämte uppvaktning skulle på återresan in- taga festmiddag på stadshotellet.
Sedan vi fruar fått från säker källa en viss bekräftelse på, att det kunde » gå an » för oss att som åskådarinnor å läktaren öfvervara festen, intogo vi där våra platser en god stund före konungens ankomst.
Det första vi då kommo underfund med, var det nästan omöjliga i att se ned i fest- salen, tack vare den täta ljusrand som löpte rundt läktarn och som vid minsta framåt- lutande rörelse af oss kom i farlig närhet och alldeles i nivå med våra respektive luggar.
Att vi i stället blefvo så mycket mer belysta, ja, riktigt själflysande, var ju helt naturligt, men kunde inte hjälpas.
Sä- kert var dock att till trots för ljus och lampors sken vi med förtjusning uppfån- gade majestätets hälsningsblick vid inträ- det, ty då voro vi j u stående.
Men se ' n sutto vi där åter och lyste för oss själfva.
Under oss var ett ofattligt kaos för syn- sinnet — luktsinnet däremot blef rikt till- fredsstäldt, ju längre festmåltiden fram- skred.
Stundtals, när vår längtan att få » se på kungen » blef oss för öfvermäk- tig, blåste vi helt enkelt ut ljusen midt framför våra ljusbländade ö g o n; och med hvilken andlös förtjusning vi lyssnade till hans klangfulla stämma!
T y att höra honom, den njutningen förunnades oss dock.
— Sedan vi fått uppsändt till oss en smak- bit af desserten och litet champagne, trop- pade vi af hem för att i största hast byta ut festdräkten mot en lämpligare.
Vi skulle nämligen hinna ner till ångbåten, medan kungen besåg kyrkan.
Folk strömmade i massor ner till bå- tarna, som skulle öfverföra hans majestät med svit och en stor del stadsbor — mer och mindre infödda — till några större industriella verk i stadens närhet.
Min man och jag hade just hunnit be- stiga landgången till en större ångare, när jag fann mig föranlåten göra energiskt mot- stånd; jag fick i sista ögonblicket se en del af societetens damer gå ombord på en annan båt bredvid.
» Karl!
ser du inte.
.. » Nej, han såg inte och kände inte heller, när jag nöp honom i armen för att få ho- nom att vända om.
» K o m du bara, gumman, kom d u!
» » Men ser du då inte, vi ha ju kommit på galen b å t.
.
.
här ä ' ju inga fruntimmer alls, bara herrar! » När min älskade man hunnit med att se sig omkring, gjorde också han alldeles samma upptäckt, men då var det för sent att slå till reträtt, ty i och med detsamma drogs landgången in.
Kungen hade nyss gått ombord och där stodo vi nu, min Karl och jag, midt uppe i den kungliga sviten.
Karl presenterade mig för några bekanta storgubbar till höger och vänster och vi kommo snart i ett ge- mytligt och skämtsamt samspråk.
IDUN I halfskymningen uppsändes försöksvis några ytterst magra raketer, liksom för att öfvertyga o m omöjligheten, äfven för ett briljant fyrverkeri, att göra sig gällande i halfdager.
Men den misslyckade åtgärden kunde ju inte heller alldeles oanmärkt få passera, o m det också låg mer godhet och öfverseende än skarp kritik i ett och annat yttrande, som jag uppfångade i närheten.
Det beskedligaste var dock af generalmajor B. tillika med en aldrig så liten axelryck- n i n g: » Ja, man gör så godt man kan! » Då hördes med ens ett halfhögt, flerstäm- migt utrop: » kungen kommer! » — Nu är jag just vid det drömlika ögonblicket, och nu visste jag, hvad den känslan ville säga att » stelna invärtes ».
Mina armar föllo som domnade ner åt sidorna.
Passagen var trång, och min nig- ning mot alla konstens regler afstår jag från att beskrifva.
Men nu såg jag — inte längre bländad af ljrrssken, utan omgjuten af vår höga nords milda augustiskymning — jag såg den ädla kungliga gestalten, vår egen kung, helt nära mig!
— Först träffade hans blick min flaxiga ljusa spetshatt — det var då den elektriska förlamningen infann sig — men när jag såg upp och möttes af den humoristiska glimten i ögonvrån, då var jag åter blixtsnabbt på fast mark och, gud vare lof, med återvunnet bruk af min tunga.
» O, ers majestät!
— förlåt!
— det är inte mitt fel, att jag förirrat mig hit bland herrarna.
.
.
min Karl sa ' ' kom ' och jag gick.
.
.
» ' Skrattande ett friskt och gladt skratt, tog kungen min slappt nedhängande silkes- bevantade hand, skakade den hjärtligt och försvann — men aldrig ur mitt minne.
J. Flm.
På » Skansen ».
Det var under Skansens vårfest år 1895.
Jag var då sjutton år, hade nyss flyttat från landsorten och nu till min stora för- tjusning genom en väninna kommit med bland de biträdande.
Intet kunde väl ge ett mera gladt och festligt intryck än den flaggprydda Skansen med nationaldräkter i lifliga färger i solljus och vårgrönska, musik, skratt och dans och upptåg, hvart man vände sig.
Det var emellertid meningen att icke endast roa sig, utan också hjälpa till, som- liga vid serveringen, andra i stånden eller vid tombolan, och åter andra, bland dem jag, med att sälja blommor.
Första dagen hade gått.
Litet tröttsam hade den varit, men rolig, alldeles förtju- sande rolig!
Det var tidigt den andra för- middagen.
Vi hade just ingenting annat att göra än att åka Skansen rundt i gamla pittoreska åkdon och låta solen bryna oss för att se så » äkta » ut som möjligt.
Plöts- ligt blir det lif och rörelse: stånden smyckas med blomsterguirlander, nya flaggor och vimplar hissas, skrindorna löfvas, befallnin- gar skickas kors och tvärs — » kungen kom- mer hit o m tjugu minuter ».
I hast ordnas häck af nationalklädd ung- dom i landskapsordning, blommor delas ut att strös för kungens fötter, marskalkarne springa af och an.
Nu är allt färdigt.
Ännu några ögonblick — kanonsaluten ljuder, och upp till stora ingången köra de kungliga ekipagen.
Det går vågor af nigningar genom leden, det hurras och svänges med mössor, 299 och följd af kronprinsen går » Han selv », hälsande till höger och vänster, fram öfver den grönskande matta, som efter hand bil- das för hans fötter.
Dalkullorna, bland hvilka jag var, stodo ganska högt upp i allén, hvarför jag hade god tid att betrakta honom.
Så lång och ståtlig han var, och så snäll han såg ut!
Nu var han helt nära.
Jag tog en handfull blommor ur min korg att kasta på marken — men greps nästan af yrsel — han fat- tade j u min framsträckta hand och frågade, om han fick en blomma af mig!
Jag vet ej hvad jag gjorde; troligen knixade jag som en skolflicka, blef eldröd och såg dum ut som en riktig landtlolla.
Men han smålog, tackade och gick förbi.
Kamraterna om- ringade mig och frågade, hur det » kändes att ta kungen i hand » — det var ju en stor nåd, kantänka!
Men uppmärksamheten drogs snart åt andra håll.
Kungen skulle se på dansen — på den stolen skulle han sitta.
Kungen skulle äta våfflor i Balderslunden — hur mycket socker skulle han strö på, måntro?
O. s. v. i den stilen.
Jag var ännu som litet yr i hufvudet.
Hvad han sett vänligt på migl Och att han brydde sig o m den där fula blomman.
En ros hade jag, en liten 5 O-öres, om det hade varit den åt- minstone!
Och kungen såg på dansen och teatern, pratade med delsbostintorna och åt våfflor » med mycket socker p å », allt som beräknadt var.
» Den här vägen kommer han! » Allmän rusning.
Men så kom han den andra, den om blekingsstugan.
Där stod jag och skulle » nödvändigt berätta alltihop » för en rid- dare ur det historiska tåget, hvilken beha- gat uppmärksamma mig efter » händelsen ».
Kungen kom, vi stego åt sidan, men, o häpnad — han stannade för andra gången framför mig, pekade på 5 O-öresrosen i min korg och sade, att nu hade » lilla kullan visst vackrare blommor än förut. » Jag neg och svarade, att den var så liten och ful, men i skämtsam ton förklarade kungen, att den skulle få dubbelt värde, om jag ville sätta den i hans knapphål.
Så böjde han sig ned, och jag fäste rosen i rockuppsla get.
» Nu skall du få den här för Skansens räkning.
Det är det enda porträtt jag har på mig, » sade han, lämnade mig — en blank tvåkrona, nickade än en gång och gick vidare.
» Jag får väl också en blom- ma, » hörde jag kronprinsen säga strax där- på, och i hans knapphål stack jag min gula tulpan.
Det blef en formlig hagelskur af frågor och utrop: » Hvad sa ' kungen? » » Gick du fram och bad att få skänka honom rosen?
» » Vet du, att du blef fotograferad från 3 håll? » o. d.
— Men utan att bry mig om, att somliga kallade det barnslighet, andra skryt, bytte jag mig till den kungliga två- kronan att bevara som ett glänsande minne från mitt första sammanträffande med kung Oscar.
A.
K.
• tf Konungen och barnen.
En dag i juli 1895 företogo barnen från Murbeckska inrättningen i Stockholm, åt- följda af föreståndarinna och lärarinna, en utfärd till Drottningholm.
Under dagens lopp kommo först drottningen och därefter konungen dit och slogo sig med uppvakt- ning ned bland barnen.
Konungen ' spra- kade vänligt m e d dem och bad dem fort-
DUN H 5 00 p s n P •Ö P H 9 P d- £, O: ~ ri m £ O H fara m e d sina lekar.
De togo då ihop i ring och dansade och sjöngo till konungens förnöjelse, fullkomligt ogenerade af den höge åskådarens närvaro.
Därpå bjöd konungen hela skaran till restaurationen, där de rik- ligen undfägnades med kaffe och tårtor.
Att barnen återvände hem, glada och stolta öfver sin dag, och att denna utfärd alltid stannar i deras minne, behöfver ej sägas.
A.
S.
» Med tonernas makt ».
Eedan vid unga år, under studietiden i Upsala, gjorde dåvarande hertigen af Öster- götland sig på alla vis fördelaktigt bemärkt såsom ifrig och nitisk i sina mångfaldiga studier.
I studentsången deltog h. k. h. med lif och intresse, och ofta kunde man få höra och se honom hos dåvarande lands- höfding v. Kræmer på Upsala slott i det s. k.
» sångarhörnet » i stora salen deltaga i studentkören samt, äfven ledande, vara med i trion och kvartetter.
Hans ovanligt rika och stora begåfning i musikaliskt hän- seende har alltjämt vidare utvecklats, så att sedan han nu i tjugufem år varit ko- nung, har han hänfört och med sin vackra sång förtjusat alla, som haft lyckan att få höra den.
Föredrag och deklamation äro helt enkelt fulländade.
Konungens ovanliga stämma gör sig äf- venledes underbart gällande vid de otaliga tillfällen, då han håller sina ståtliga och form- fulländade tal.
Röstens mäktiga malmklang, om man så får säga, har förmåga att tränga genom rymden, på otroligt långt i fria luften, såsom t. ex. vid aftäckningen af Oxenstiernska stöden bakom Riddarhuset, då ingen gärna kan glömma, huru man ända bortom Vasabron tydligt förnam de gripande orden.
Vår konung är mäktig att uttrycka sig på mest alla lefvande språk med samma lätthet som vore det på sven- ska.
Nyligen har man haft tillfälle att er- fara detta, då han lika ledigt begagnat sig af engelska vid Victoria-jubileets firande i Stockholm som franska, tyska och italienska vid kongressfesterna; för att icke tala om, huru konungen ej heller försmår att begagna sig af de » döda språken », som t. ex. när han mottog sin doktorskrans första gången i Lunds domkyrka 1868 och tjugufem år senare 1893 » jubelkransen ».
afstand Värderad och älskad är vår konung af hög och låg.
Exempelvis må nämnas, huru, då han en gång gästade sitt f. d. hertig- dömes residensstad och den jublande folk- massan följde honom tätt i spåren, läng- tande att få på så nära håll som möjligt betrakta sin konung, man såg mödrar upp- lyfta sina små barn, för att låta dem kom- ma åt att se och minnas konungen.
Det såg nästan ut, som ville de röra vid hans kläder.
Om somrarna vid utfärder till fattiga fisklägen vid västkusten, där h. m:t gör sig noga underrättad o m de fattiges förhållan- den och behof och lämnar i alla afseenden rika minnen efter sig, hör man ofta de fattiga och sjuka välsignande tala o m kun- gen och prisa hans godhj ärtenhet.
När konungen sedan vänder hemåt från sådana utfärder och sinnet är stämdt för milda, ljufva känslor — t y att gifva är bättre än att taga — kan man ofta få höra härliga orgeltoner ljuda, i senan kväll, ackompagnerade af vågornas sakta brus.
Man kunde tänka sig » att N e c k e n på sin 1897 guldharpa slår », om man icke kände till, huru på chefsfartyget » Drott », som gungar vid Marstrands-ön, finnes en herskare, lika mäktig som någonsin Necken att framlocka tjusande toner.
Vid de vandringar på Marstrands-ön, som konungen ofta företager under bad- sejouren, händer ock stundom att man helt plötsligt kan få höra underbara toner klin- ga ut i rymden!
— Lik en annan Orfevs får konungen människor och djur att lyss- nande dröja.
Här är det den mänskliga rösten, intet strängaspel, som verkar med tonernas makt på lyssnaren.
Då allt åter blir tyst och ingen dallring mer förnimmes i luften, är man färdig att tro sig ha drömt » en vaken d r ö m ».
» — — e. » Tonsättarinnans audiens.
Att öfverhufvud taget ha någonting att minnas o m vår älskade konung Oscar synes för den, som skrifver denna lilla uppsats och som i öfrigt ej har förmånen och äran tillhöra hans umgängeskrets, såsom något så värdefullt, att det är en glädje att i all ödmjukhet få uttala sig därom.
Min presentation för h. m., hvilken för- siggick för ett par år sedan, härrörde från ett slags andligt umgänge med konungen- skalden.
Sedan en längre tid tillbaka hade det nämligen varit min lifliga önskan att i toner öfverflytta någon af » Oscar Fredriks » dikter, och nu hade denna önskan blifvit uppfylld genom fullbordandet af ett arbete för blandad kör, soli och pianoackompagne- ment, med text af ett, i hans yngre år, tillkommet poem, kalladt: » Aurora ».
Denna komposition, som i all underdånighet öfver- lämnades åt h. m., har vederfarits den äran att bli, under nuvarande utställning i Stock- holm, exponerad såsom manuskript i konun- gens egen montre i af delningen: » Teater och Musikutställning ».
Huru med själf va öfverlämnandet tillgick, vill jag nu försöka att i korthet återge.
Min man, som åtnjuter äran af h. m:s personliga bekantskap, hade lofvat vara mig följ aktig för att presentera mig, och alltså begåfvo vi oss af till slottet en tis- dags morgon för att, vid den allmänna mot- tagningen, inskrifva våra namn på listan för de besökande.
Som flere andra upp- vaktande anländt före oss, fingo vi vänta en stund till vår tur och ordning inträdde.
När ögonblicket därför var inne, måste jag bekänna att, åtminstone hos mig, förnams en känsla af undran och bäfvan.
Nå väl, dörrarna öppnades och vi stego in.
Salongen där vi emottogos var ej stor, åtminstone föreföll den ej mig så vi åsy- nen af den högburna, kungliga gestalt, in- för hvilken vi nu bugande stodo.
För mig blef det liksom intrycket af en skön tafla, till hvilken rummet med dess bilden omgifvande föremål utgjorde ramen.
Man vet ju af erfarenhet, hvilken underbar förmåga män- niskohjärnan har, att, på den korta tiden af några sekunder endast, upptaga en hel tankeföljd.
Så skedde äfven nu.
Liksom en blixt kom det mig före, allt hvad jag läst och hört om konung Oscar och att det nu skulle förunnas mig att under en kort stund bli tilltalad af och få tala med honom, hvars personlighet utgör föremålet för så mycken rättvis beundran och obetvinglig kärlek.
T y en så mångsidig Förträffligt fabrikat i Tröjor, Kalsonger, Skjortor, Heldräkter etc. etc. i Kamgarn (Jaegei ' s system).
Äfven B o m u l l oeb halfylle.
— - SouiDiar- o c h Vinterkvalitéer begåfning, en sådan allt mänskligt intresse omfattande lefnad som konung Oscar II:s ut- göra ju inlägget af en tätskrifven sida i världshistoriens och världskulturens stora bok och bli därigenom någonting monu- mentalt.
Huru har ej särskildt vårt, förut för det öfriga Europa tämligen okända land, under hans fredliga regering gått framåt i alla möjliga afseenden!
En mängd framstå- ende utländingar, hitlockade af hans indi- viduella älskvärdhet och storartade förmåga att meddela sig med dem på alla lefvande språk, ha.
.
.
Längre kom jag ej i min tankegång, ty nu hörde jag, som i en dröm, min man ut- bedja sig äran att få presentera sin hustru, hvilken i all underdånighet anhöll att till h. m. få öfverlämna en af sina kompositio- ner.
Sedan konungen hälsat oss och tagit oss i hand, inbjödos vi att taga plats, och därefter öppnades ett samtal, som mest rörde sig omkring musik.
H. m. uttalade därvid sin förkärlek för orgeln såsom ett instrument, vid hvilket han gärna satt och fantiserade, därvid hämtande vederkvickelse från sina många ansträngande och mödo- samma värf.
Hvad mig beträffar, som genast blef ofantligt intresserad, tillät jag mig frågan, o m hans orgel hade mer än en manual, hvarvid jag erbjöds att få se den.
Den står i h. m:s arbetsrum, dit han nu själf ledde vägen.
» Ett sådant utomordent- ligt vackert rum! » bröt det ofrivilligt fram från mig, och nu blefvo min man och jag förda omkring i det präktiga, med konst- närlig smak anordnade gemaket, där konun- gen själf med den utsöktaste vänlighet visade oss en samling värdefulla föremål, såsom familjeporträtter från olika tider, en tafla målad af prins Eugen och mycket annat, för långt att här berätta.
Och — • last, but not least — slog han sig ned vid orgeln och spelade för att låta höra dess ton.
Att där- under få stå bredvid honom och veta, att denna artighet gällde mig, det är ett minne, som alltid lifligt skall röra mitt hjärta.
— Så igen återfördes vi till mottagnings- rummet, och efter ännu några afskedsord var audiensen slut.
Ika.
» Du glömmer Guds barmhärtighet. » Det led mot slutet af lunchen.
Vid kun- gens bord, där utom tvänne generaler vär- dinnan hade sin plats, tog samtalet — af hvilken anledning minnes hon ej — en all varlig riktning och rörde sig om, hvad män- niskan har att vänta, hoppas eller frukta efter döden.
Den ene af de bägge gene- ralerna, en sträng åldring, hvars hela lif varit en enda plikttrogen arbetsdag, yttrade d å: » Jag för min del anser, att man måste hafva sin räkning med lifvet uppgjord vid dess slut — har man ej det, har man heller intet att hoppas. » » Du glömmer Guds barmhärtighet, » inföll då kung Oscar med värme.
» Jag tror, att där våra svaga krafter svika och brytas, där möter oss den eviga förlåtande barm- härtigheten, som åter upprättar och på vä- gar vi ej kännaförer oss framåt — uppåt! » Hvad den gamle generalen svarade, har den glömt, som berättar detta, för henne funnos blott konungens ord till.
De hade kommit en sträng i hennes inre att vibrera — uttryck som de voro af människohjär- tats medvetna eller omedvetna förhoppnin- gar och kraf.
Gladis.
Priskurant och profver p 3 Bryggaregatan 3, l trappa upp, andra huset från Drottninggatan.
