# ID: svediakorp-per1145
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1897
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 13,882
# sentences: 597
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Iduns N; r 36 (50?)
Prenumerationspris pr å r: Idun ensam kr.
Iduns Modet., fjortondagsuppl.
» Iduns Modet., mänadsuppl.
» Barngarderoben _ » Fredagen den 10 september 1897.
5: 5: 3: 3: — — — — Byrå: Klara södra kyrkog.
16, 1 tr. Öppen kl. 10 — 5.
Allm.
telef.
6147.
Rikstelef.
16 46.
Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Redaktionssekr.
: J. Nordling.
Tryckeri Aktiebolag, 10:de årg.
Utgifningstid: hvarje fredag.
Annonspris: 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
Lösnummerpris 15 öre (lösn:r endast för kompletteringar.)
Utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
Amy Akerhielm.
S ranserna för kvinnans verksamhetsområde vidgas med hvarje ny dag, som solen skänker sitt ljus, med hvarje ny kvinna, som födes.
E j n ö j d med att eröfra världen genom sin skönhet och sitt ömma hjärta, har hon upptagit det vapen, som mannen förgäfves brukat till försvar för sin själfständighet, arbetet för dagligt bröd.
Man har sagt, att man- nen lagt hinder i vägen där- vid.
Det har han knappast.
Han har fordom fallit till föga och sjungit kvinnans lof, han bugar sig nu, lämnar hen- ne plats och tiger.
Han förlorar intet därpå.
Ty det är ej för- måner, som delas — de kunna fördubblas.
Det är ansvaret som delas — det är därför han tiger.
Hans tystnad göm- mer ingen opposition, den ut- talar en varning.
T y där kvinnan — såsom i kampens hetta stundom kan hända och har händt — iklä- der sig ett ansvar, hvilket det strider mot hennes lif som kvinna att kunna bära, är fara å färde, måhända mindre för yttre framgång än för utveck- lingen af hennes karaktär.
T y arbetet, till och med ar- betets form inverkar mera på kvinnans individualitet än på mannens.
Hon angriper sin uppgift med en entusiasm, en lidelse, som ofta nog tager alla hennes andliga förmögenheter i anspråk, men ej sällan för- menar henne klart omdöme o m bördans omfång.
Och hennes uthållighet är af an- nat slag än mannens.
Kvin- nans energi näres af hennes känsla, af en ambition, som ger henne negativ kraft — kraften att försaka och lida.
Men denna energi böjer hennes rygg, tröttar hennes ande, gör henne gammal i förtid och till trälinna under ett hopplösare tyranni, än det hon fruktar af make och barn.
Häri ligger hennes olikhet med mannen såsom arbetare.
Hans energi tar ofta råare näring, snikenhet, äregirighet, maktlystnad och tvång.
Men tvånget ger hans arbete mera realitet, och däraf starkes hans kropp.
Kvinnans arbete har estetisk karaktär, hon arbetar för ar- betets skull, målet är arbete — men detta mål byter for- mer, ty hon kallar det frihet — och hennes behof af arbete innebär mindre garantier för kontinuitet än mannens, hvars fysiska utveckling är under- kastad färre växlingar och färre faror för nödvändighetens öfvermakt.
Äktenskapet in- för kvinnan i ett lif, hvars tvungna plikter för hemmets och familjens bestånd äro högre — ty de äro naturli- gare — än de varmaste in- tressen och det oförtrutnaste arbete för samhälle och mänsk- lighet på andra banor.
H o n har sin fria vilja att ihärdigt försaka en lycka, som hon ofta sett bytas till olycka, och ett hem, där hon fruktar att bli slafvinna, men i denna försakelse ligger en synd mot naturen, hvars energi, till och med i hämnden, är kraftigare än hennes — och aktiv.
Dessa spekulationer äro allt- för teoretiska att öfverlag kunna tillämpas.
De äro ej heller nedskrifna såsom nå- gon opposition inot sträfvan- den, hvilka afse att utvidga
IDUN 282 1897 Man bör aldrig omhulda sin sorg.
0.
Feuillet.
kvinnans verksamhetsfält, hälst där refor- matorer och reformatriser äro fullt med- vetna om, att med vidsträcktare arbetsom- råde följer ett ökadt ansvar — ett ansvar, som ingalunda upphör med förmågan att bära arbetets tunga.
Dessa rader må snarare räk- nas för en hyllning åt de kvinnor, som i sitt ofta ensliga, stundom hoppfulla, stundom tröstlösa arbete för dagligt bröd, ej öfver- skrida den kvinnliga naturens gräns, åt dem, som med troget uppfyllande af mödosamma plikter förstå att förena det älskvärda be- hag och den sinnets glädtighet, hvilka i yttre afseende sk&amp;nka deras arbete samma äste- tiska karaktär, som det i inre afseende äger.
Hvar och en skall säkert tänka på sam- ma sätt, som bevittnat det omfattande, nyttiga och oumbärliga arbete, hvilket en skara unga damer verkställt under förberedelserna till och administrationen af den nu snart afslutade Allmänna Konst- och Industriutställningen.
I arbete från morgon till afton, noggranna i uppfyllandet af sina åligganden, utan an- språk på andra utmärkelser än erkännandet, att de ärligt förtjänat sitt dagliga bröd, och på samma gång älskvärda, glada och tillmötesgående, ha de alla fritt och tro- fast tjänat den goda feen i det hem, där de nordiska landens arbete, ej minst kvinno- arbetet, nu firar sin stora, hjärteglada och solskensljusa jubelfest.
Och då Idun i dag återger bilden af en bland dessa unga da- mer, ligger däri en hyllning åt dem alla.
Fröken A m y Äkerhielrn, som för jämt ett år sedan trädde i utställningens tjänst, har tillhört Administrationens publikations- afdelning, den s. k. pressbyrån.
1 Arf- furstarnas palats såg man henne hela vin- tern vid sitt skrifbord, öfverlastadt af den utländska korrespondens, som hon förde på fyra, fem lefvande språk, och af de hvarje dag nya tidningspackor, hvari hon uppsökte de notiser o m utställningen, som hon själf varit med o m att författa och sprida till alla världens hörn.
Hennes ögon voro stun- dom röda af trötthet, men på hennes läp- par mötte den besökande alltid samma fina, aristokratiskt förbindliga småleende.
Någon gång var måhända detta småleende en smula satiriskt, men man undrade ej därpå — man förvånade sig snarare öfver, att hon ej visade tänderna vid alla dumma frågor, som på en pressbyrå bruka bestås.
Efter utställningens öppnande har hen- nes tjänst fortsatts i pressens egen lokal, där hennes arbete varit lika behöfTigt som hennes närvaro angenäm för det stora antal utländingar, hvilka haft upplysningar och råd att begära.
Särskildt under presskon- gressens heta dagar var hennes klara huf- vud, hennes vidsträckta språkkunskap och hennes mondaina vett af lifligt nppskattadt värde.
Fröken Akerhielm är född i Riseberga församling i Skåne, där hennes far, hofpre- dikanten, friherre K. O. Akerhielm var kyrkoherde.
Hennes moders namn var Jo- hanna Sofia Karlström.
Såsom enda dot- ter bunden vid hemmet långa tider på grund af sjukdom inom familjen, fann hon dock tillfälle att genom, vidsträckta resor förkofra sina kunskaper och sin erfarenhet af lifvet.
De intryck hon därvid rönt ha fått form i åtskilliga reseberättelser, tidningskorrespon- denser och uppsatser, och dessutom visa en sagosamling på vers — illustrerad af fröken Stina Beck-Friis — samt åtskilliga noveller, dikter och utkast, att vittert författareskap ej heller är henne främmande.
Sedan flere år korrespondent till åtskilliga svenska och äfven utländska tidningar, innehade hon dessutom anställning i Stockholms Dagblad, då hon hösten 1896 ingick i utställningens pressbyrå.
_ H £ a p a / d M o / a n d e r Kvinnokonferensen.
n konferens för belysande af frågor rö- rande kvinnans sociala ställning och olika verksamhetsområden kommer, som vi förut i korthet omnämnt, att afhållas i Stock- holm den 2 1 — 2 3 innevarande månad.
Kon- ferensen anordnas af Svenska kvinnornas nationalförbund, hvilket förbund, som be- kant, är en gren af det Internationella Kvinnoförbundet (International Council of Wo- men), stiftadt i afsikt att vara det centrum, där kvinnor af olika nationalitet och åskåd- ningssätt kunna mötas i gemensamt arbete för befrämjande af uppgifter.
till gagn för dem själfva och för samhället.
Vid konferensen komma följande till Svenska kvinnornas nationalförbund hö- rande föreningar att redogöra för sin verk- samhet och för de idéer, som äro själen i eller upphofvet till denna deras verksam- het: Fredrika Bremer-förbundet, Förenin- gen för välgörenhetens ordnande, Hand- arbetets vänner, Kvinnoklubben, Nya Idun, Stockholms kvinnliga gymnastikförening samt Svenska allmänna kvinnoföreningen till dju- rens skydd.
Genom dessa föreningars före- drag kommer en hel del frågor, som stå i samband med kvinnofrågan, att behandlas, dock på långt när icke alla frågor, som äro af intresse och vikt vid en dylik kon- ferens, och därför komma äfven att hållas några föredrag öfver ämnen af allmänn social betydelse.
Programmet är ännu icke de- finitivt uppgjordt och endast antydnings- vis kan meddelas, att dessa föredrag an- tagligen komma att beröra frågor af vikt angående våra unga kvinnors uppfostran, samundervisning, kvinnans betydelse för sjukvården o. s. v. Förslaget att mötas vid en konferens för att träda i personlig beröring med hvar- andra och lära af hvarandras arbete har i Norge, Danmark och Finland mötts med mycken sympati, och föredrag öfver kvin- nornas verksamhet på skilda områden inom dessa länder äro från kompetenta håll att förvänta.
Vid konferensens öppnande kommer en sär- skildt för ändamålet af en af våra mest fram- stående kvinnliga tonsättare skrif ven kantat att utföras, hvarjämte en musikafton torde komma att anordnas.
Kommer nu därtill att genom utställningen tillfälle finnes att taga del af hvad kvinnorna uträttat inom den bildande konsten och på det konstindustriella området, så kan man med skäl hoppas att konferensen, så allsidigt sig göra låter på den knappa tidrymden af tre dagar, skall kunna lämna en öfverblickaf » kvinnans socia- la ställning och olika verksamhetsområden ».
För resande från landsorten och utlan- det har k. järnvägsstyrelsen medgifvit en del förmåner.
De förra tillåtas lösa tur- och returbiljett gällande för 14 dagar till enkelt biljettpris, och de senare få resa till och från konferensen mot half afgift under tiden 15 sept. — 15 okt.
Närmare bestäm- melser härom och öfriga upplysningar an- gående konferensen meddelas å konferens- byrån, 19 Beridarbansgatan 1 tr., öppen 10 — 3.
Medlemskort å 3 kr.
kunna äfven därstädes erhållas.
V å r första fjäll- koloni.
- r&lt; tt signadt år för vårt land, det snart förrnnna, ett klang- och jubelår med ymnig, ovansklig äring!
Ökadt välstånd, höjd nationalkänsla, stegrad lifsverksamhet på alla samhällsområden, aktnings- och vän- skapsgärder från Europas alla öfriga folk- slag — se där Stockholmsutställningens blomma och korn.
Ett försvarskreditiv af rikemansgåfvor och fattigmansskärf, af freds- drotten och hans ädla gemål vigdt till fejd mot vår argaste fiende, lungtuberkulosen, är den gyllene frukten af vår konungs tjugu- femårsjubileum.
Ännu orsakar lungsoten hos oss bland personer af 1 0 — 4 0 års ålder hvart 4:de, inom hela den civiliserade världen hvart 6:te eller 7:de dödsfall; ännu skörda dess » löm- ska feberormar » i vårt land inom ålders- klassen 1 5 — 3 5 år ungefär lika många offer som alla andra sjukdomar tillsammans; ännu innehar sålunda den smygande farso- ten obetingadt rang af ett bland mänsk- lighetens svåraste gissel; men — den kan lindras i sina senaste stadier, den kan bo- tas i sina första, den kan förekommas, där ärftliga anlag därtill förefinnas, den kan, med ett ord, på alla punkter med framgång bekämpas.
I denna af erfarenheten bekräf- tade segervisshet rustar sig vår upplysta läkare- och sjukskötarekår, nutidens kors- här, att med vetenskapens hygieniska och dietetiska vapen slå ett åtgörande slag för lifslängd och lifslycka.
Krigsförklaring- en utfärdades under den stora tuberkulos- debatten i Läkaresällskapet förra hösten, krigsplanerna diskuterades på Läkaremötet i somras, krigsgärden med det stolta nam- net jubileumsfonden inströmmar ännu dag- ligen från alla samhällsklasser och landsändar, försvarsfästena heta lungsotssanatorier, och stridsropet är för flertalet af korsmännen » Gud vill det! » Och » Gud vill det! » b viskade i sitt hjärta den kvinna, som, under bidan på hufvud- drabbningen, på eget initiativ med glödande hänförelse öppnade fälttåget mot lungtuber-
IDUN 1897 kulosen.
Denna kvinna är fru Julia Blom- qvist, född Biörck, lärarinna i Östermalms folkskola och grundläggarinna af den första fjällkolonien i vårt land.
Själf genom fyra somrars vistelse i Jämt- land befriad från en mångårig, inrotad disposition för lungkatarrer, behärskades fru Blomqvist af en innerlig önskan att få, som aposteln säger, Imgsvala andra med den hugsvalelse, hvarmed vi själfva af Gud hugsvalats, eller, med andra ord, att, åtminstone under någon del af sommaren, kun- na bereda de små bleka, hostande folksko- lebarnen samma förmåner, som kommit henne själf till godo, nämligen mild och stärkande fjälluft samt.lämplig och närande föda.
Början gjordes med en cigarrarbeta- res son, som under vintrarna plågades af svår struphosta.
Han tillbragte som gäst en sommar hos herrskapet Blomqvist i Jämtland, hvarpå han botad återvände till sina glada och tacksamma föräldrar.
Detta gynnsamma resultat kräfde fort- satta ansträngningar.
De läkare, med hvilka fru Blomqvist rådförde sig, förordade varmt saken.
Det fanns intet tvifvel om dess gagn.
Men utrustningen, resorna, under- hållet — hvar taga medel till allt detta?
Af hvem få nödig handräckning och hjälp?
Rätte mannen till detta värf var barna- och ungdomsvännen doktor Bergman, Stock- holms folkskolors nitiske inspektor, storsla- gen i sia förmåga att främja andras hjarte- sak lika kraftigt som sin egen.
Af järnvägs- styrelsen utverkade han prisned sättning för kolonisternas resor, af folkskoleöfver- styrelsen 1,000 kr.
till koloniens under- håll.
För utrustningen ställde sig fru Blom- qvist själf i spetsen.
Under vintern 9 5 — 9 6 samlades hvarje onsdags eftermiddag i herr- skapet Blomqvists trefna Stockholmshem en mängd damer, som efter intaget kaffe, un- der lifligt samspråk om det gemensamma arbetet, uppbygglig lektyr af värden och intressanta reseskildringar af en annan man- lig medlem af sällskapet, sömmade täcken samt fållade handdukar och lakan åt kolo- nien eller förfärdigade sängmattor, couvre- pieds, klockflckor, syväskor o. d. till den stundande fjällkolonibazaren — njutnings- och minnesrika stunder, sådana som de flesta med god vilja kunna förskaffa sig.
Bazaren vann en storartad anslutning.
Präktiga gåfvor inströmmade från många håll, bland annat från alla Stockholms folk- skolor.
Försäljningen i den med enar och flaggdekorationer rikt prydda lokalen gick med glans, och behållningen steg, tack vare enskilda bidrag — bland dem synnerligen frikostiga af prinsarne Carl och Eugene samt fru Henrietta Kempe — till omkring 800 kronor.
Denna summa i förening med utensilier från tidingen Iduns forna skollofs- koloni, af redaktionen ställda till fjällkolo- niens förfogande, betryggade till fullo den- nas tillvaro för sommaren 1896.
Öfver- skottet jämte inkomsten af en aftonunder- hållning, arrangerad af lärjungarna i Beskow - ska skolan — därvid rektorn, doktor Lind- roth, i inledningstalet betonade de lyckligt lottade barnens plikt att verka för sina nödställda likar — har med ytterligare en sommar, den innevarande, ökat den späda, men lifskraftiga fjällinstitutionens existens.
- Och nu några ord om ställningar och förhållanden inom denna lilla värld.
Af de bröstsvaga — ej tuberkulösa — barn, som från Stockholms alla folkskolor skickades till besiktningen, godhetsfullt verkställd af dok- tor Anselm Werner, valdes första året 15, andra året 16, flickor och gossar mellan 9 och 14 års ålder.
Enligt den ursprungliga planen medtogos i år mer än hälften af fjolårets kolonister, på det förbättringen måtte blif- va grundlig och varaktig.
Resultatet i år var naturligtvis på grund häraf bättre än det i fjol.
Anförda af två lärarinnor — kolo- niens varmhjärtade föreståndarinnor, hvilka utan ersättning åt sina små skyddslingar offra sina egna ferier — och en jungfru, aflönad med 25 kronor, anträda de små kolonisterna i en dubbelkupé sin dygnslånga färd till det jämtländska sommarhemmet, be- läget / i timmes väg från Anns station och herrskapets Blomqvists villa, två stationer från Storlien och 1800 fot öfver hafvet.
Resan är förtjusande.
Tusentals nya in- tryck insupas girigt af vidgade barnaögon och barnaöron.
Under vägen inträffa de allra angenämaste af brott: fru Skogh, den driftiga hotellägarinnan, bjuder nämligen hela skaran i Storvik på middag, i Bollnäs på kaffe, en vänlighet, som upprepas under hemresan.
1 Fem rum och kök, enkla och landtliga, löfvade och med vidöppna föns ter, vänta resenärerna i den rymliga bondstugan med den långsträckta verandan.
Midt emellan gossarnas och flickornas sofrum ligger den ena föreståndarinnans, hvarifrån man genom ett litet fönster på hvardera väggen kan öfvervaka ordningen i barnkamrarna.
Kl. 9 på morgonen ätes frukost af välling och bröd.
Därpå hålles bön.
Så utför hvar och en sin dagliga gärning: bär in vatten, bär in ved, städar, torkar damm o. s. v. Till och med den klenaste lilla kolonisten har sin beskärda del af lifvets allvar: hon skall se till, att inga papperslappar ostäda gårds- planen.
Se där trippar hon beställsamt om- kring som en liten kyckling och pickar sam- vetsgrant upp äfven det minsta lilla pappers- fragment.
Sedan [läser man högt i roliga böcker, medan åhörarna binda vispar, samt leker » pappa, mamma och barn » eller » skola » eller något annat lika roligt i de själfbygg- da lekstugorna inne i skogsdungen, tills middagen kl. 1 står på bordet.
» Här är det kalas hvarenda dag », skref en af småt- tingarna hem till sin mamma.
Men så har man också en kokerska, som heter duga.
Och köttet är så saftigt, och mjölken är så fet, och Schumachers fina knäckebröd — som man hela sommaren får gratis af den snälle bagaren — är så mört, att det smälter i munnen.
Kl. 5 får man aftonvard af ost och bröd, men söndagseftermiddagen får man kaffe med smörgåsar och Schumachers rara kakor, och det är veckans allra läck- raste mål.
Till kvällsvard vankas gröt.
Och man sofver godt och äter godt, får goda vanor och andas natt och dag in fjälluft med både näsa och mun.
Och doktor Westerlund kommer kvistande från Storlien, inspekterar nybygget och finner allt ganska godt.
Men när de två månaderna äro slut, packar man in husgerådet i lårar, skiljs med tårar — vid ditresan grät en, vid hemresan gräto alla — från den älskade fjällstugan, ångar bort, följd af allmogens » Lefve fjällkolonien! » och kommer hem så trind eller fyrkantig af välmåga, att far och mor och syskon knappt kunna känna igen en.
Och hostan — den är, som o m den aldrig hade varit.
Och innerst inne har man ett svagt, ett jublande litet hopp — att få komma åter nästa år.
283 Nästa år, du lilla stackare, nästa å r!
Hvem vet hur det är d å?
Du finns nog än, men kolonien — har kanske vandrat all världens v ä g.
.
.
Nej, så visst, som den på sitt baner skrifvit läkarekonstens första och yppersta b u d: Du skall förekomma det onda.
Nästa år — låt oss se — nästa år, hvem hop- pas ej som vi, att den käcka lilla friskaran redan då med goda och barmhärtiga män- skors bistånd nått de närmaste af sina önskningsmål: fri transport, säkra krigs- fonder och ett enkom uppförät sommarkvarter, hvars doftande virke aldrig genompyrts af den instängda vinterluften i ett gammal- dags allmogehem.
Tora Kjellberg.
* " Som hundra gånger ... " Skiss för Idun af Elin Am een.
- Bröken Sandberg hade nyss återkommit r från sin vanliga sommarrekreationsresa till badorten Ugglebo.
Mer än sex veckor hvarje år kunde hon ej offra af sin dyr- bara tid, men det gjorde hon regelbundet för att få den besvärliga gikten att något ge med sig i de svullna fötterna.
Fröken hade nämligen restauration och särskildt middagsspisning för en del kontorister samt några-af tjänstemännen vid järnvägen, po- sten och telegrafen.
Det gick just inte så bra, — » ur band i m u n », — brukade fröken säga, och det slog nog in hvad det som serve- rades .beträffade.
Någon behållning blef det ej vidare heller, men » människan måste ju arbeta och sträfva », och det gick ändå ihop, och fröken mådde själf godt, hade sin lilla våning, sitt » dagliga b r ö d », en svart siden- klädning hvart tredje år och en badresa hvar sommar.
Ordentligt och bra höll hon det för sina spisgäster, det satte hon sin ära i; men mån och noga om sitt var hon, det kunde ej förnekas.
Hon hade en stark misstro till människor i allmänhet och tjänstfolk i all synnerhet.
Tummen höll hon på ögat på sina jungfrur och i selen höll hon dem hela dagen och en god del af natten.
Hon tilltrodde ingen annan än sig själf öfverse- endet öfver det hela, litade icke på någon annan och var alltid öfvertygad om att allt skulle gå på tok, när hon reste bort.
Men det gjorde det aldrig, tack vare Lovisa, frökens trotjänarinna och högra hand sedan tjugu år.
Under alla dessa år hade Lovisa — mamsell Lovisa, som jungfru och mat- gäster titulerade henne — troget stått vid sin matmors sida, stekt sig framför köks- spisen och farit ut och in som ett torrt skinn, till dess hon nu också såg ut som en uppbränd, förtorkad mumie med kaffe- brun hy, rynkor kors och tvärs öfver hela ansiktet, gestalten mager och hopkrympt.
Under samma tid hade matmoderns figur tilltagit i fetma och hennes hy fått allt högre rodnad, oaktadt hon själf ständigt påstod sig magra, » så att kläderna ej hängde kvar på hennes kropp », och att det endast var elakhet af sömmerskan, som sade, att hon hvart år fick öka i linningen med en tum och det oaktadt brusto alla häktor och knappar ur.
» Det är för det hon syr så dåligt, » sade fröken.
» Det är för fröken vill ha så onaturligt tätt åt sig, » svarade sömmerskan.
IDUN 284 Ja, så var då fröken hemma igen.
Hon hade just anländt med ångbåten och satt i soffan inne i sitt förmak med upplösta hattband, torkande svetten ur ansiktet.
På golfvet stod hennes koffert, en hattask, ett par korgar och Lovisa, som just höll på att öppna en af korgarne, hvilken innehöll fär- ska ägg, dem fröken köpt upp på landet.
är man då, gudskelof, hemma igen, » sade fröken med en suck af välbe- hag och sträckte ut sina fötter fram på golfvet; » jag har inte en minuts ro, medan jag är borta. »: Fjorton, femton, sexton, » räknade Lovisa äggen, som hon lade i ett stort lerfat; » hvad behöfver fröken vara orolig för — här går allt lika bra, fast fröken är borta — sjut- ton, aderton.
.
.
» » Lika bra, j o, jag tackar jag, » fnös frö- ken, tog af sig hatten med de gula smör- blommorna och lade den försiktigt på bor- det, » hur var det inte sist — bästa sopp- terrinen sönderslagen, råtthål på damastdu- ken, soteld i spisen, katten död af gift, ja jag minns inte allt hvad.
.
.
» » Det hade händt likadant, om fröken va- rit hemma — ett t j o g; ett, två, tre.
.
.
Det var Guds vilja, » sade Lovisa, som var and- ligt sinnad.
» Ja, det är så lätt att skylla på vår Herre, som du alltid gör, Lovisa; men det kommer en dag att straffa sig själf, liksom alla de lögner du och pigorna slå i mig, när jag kommer hem.
.
.
» Lovisas bruna hy kunde icke rodna mera, vare sig af blygsel eller vrede, men hon upphörde med räknandet och hennes små, bruna ögon gnistrade.
» Har jag nå ' nsin ljugit för fröken — — kan fröken beslå mig med det så.
.
. » » Bevars, hvad du tar i — akta äggen, du får betala dem, o m du slår sönder d e m!
» Lovisa lugnade sig vid detta perspektiv och lade dem försiktigare ner i fatet.
» Nå, hur ha vi det nu med våra herrar, » återtog fröken, » betala de ordentligt?
Jan- son och Petterson och Hellström? » » Ja, hvarendaste en — d. v. s. han Olén är på efterkälken, fast det kommer nog, och Lindberg fick afdrag, för han var borta i fem dagar och förlofvade sig. » » Gud sig förbarma — hvem ville ha det kräket? » » En änka med sju barn. » » Nej, hvad säger Lovisa — den besked- lige karlen — så likt honom, för ett be- skedligt nöt är han.
Nå, lille Bergström då? » » Äsch, han — jag sa ' opp honom, för han betalte aldrig.
.
.
» » Sa ' du opp Bergström — hvem hade bedt dig om det?
Hur kunde du vara en sådan — blodsugare — ja, det är hvad du är, Lovisa, en blodsugare är d u!
» » För det jag står på frökens bästa?
Ska ' jag ha skällsord för d e t?
» Lovisa hade all- deles upphört med räkningen, där hon låg på knä på golfvet, ögonen sprutade eld, och hela hennes kropp skälfde.
» Nästa gång får jag väl heta skarprättare, kan jag tro.
Och det för att jag inte kunde se, hur den där slyngeln åt ut fröken med hull och hår.
En sådan aptit — det var som en bottenlös brunn allt som försvann i hans stora gap.
Och här har han gått månad efter månad, och när han skulle till att be- tala, så har han stått där och v ä n d t u t o c h in på sin tomma pung liksom på sina him- melsblå ögon och sett så söt ut som en Nya med ull.
1897 gudsängel — och då har fröken bara skrat- tat och låtit nåd gå för rätt.
Men det har svidit i mitt hjärta, ja, det har det, när jag förstod att det bara var skoj och be- drägeri, och jag ville inte se, hur alla de bästa matbitarne och en half öl gratis flög i halsen på honon.
Och så lad ' jag fram räkningen — • för åtta månader — och så bad jag om betalning — då vände han ut och in på sina ögon, men på mig tar inte sån ' t där skräp, utan jag sa: betala eller g å!
Han gick, kan fröken väl förstå, och har inte kommit tillbaka igen. » » Det skulle du inte gjort, Lovisa, du skulle ha frågat mig först; det är jag som är herre här och inte d u!
» » När fröken är förblindad och inte har sitt vett i behåll, så, därför att fröken för- älskat sig i den där talgdanken.
.
.
» Fröken blef icke blott karmosinröd på kinderna, utan ända upp till det tunna, po- maderade hårfästet.
Hon kom sig dock icke genast för att svara, utan en synbar för- lägenhet af speglade sig på hennes ansikte.
Men hon hämtade sig och sade med vär- dighet: » Du behöfver inte chikanera mig för mitt goda hjärta, Lovisa, och du skall ha re- spekt för mig, för jag är din matmor och du inte annat än min tjänare. » » Ja, frökens goda hjärta brukar just inte annars göra sig besvär så kvickt — och hvad tjänare beträffar, så är jag en fri människa och kan lämna fröken hvad stund jag vill — — » » Gör det, Lovisa, gör det, så slipper jag från allt detta bråk, som förstör mina ner- ver och lägger mig i en förtidig graf. » » Ingen kommer i en förtidig graf — det är Gud som kallar dem som dö. » » Du har inte ett spår till hjärta, Lovisa, du talar så lättsinnigt om döden till mig, som inte tål att höra sådant. » Lovisa svarade ingenting; hon räknade äggen halfhögt, och när fatet var fullt, gick hon ut med det.
Fröken lutade sig med matt min tillbaka mot soffans ryggstöd och slöt sina ögon.
När Lovisa kom in igen med tomma fatet för att åter fyl ' a det, sneglade hon på sin matmor.
Då denna fortfarande höll ögonen slutna, fortsatte Lovisa under tystnad att räkna och lägga upp äggen.
» Lovisa! » Denna vände litet på hufvudet.
» D u har en ny klädning — uppslag och pös af siden — j o, jag tackar — hur har du haft råd till det? » » Ja, inte har det varit på min innestå- ende lön inte, som rantat af sig i tjugu år, » fräste Lovisa.
» Hvar har du fått pengarna ifrån? » » Drickspengar, kan fröken väl veta — hvar skulle de annars kommit ifrån? » » Och du vill inbilla mig, att du nå ' nsin fått en sådan massa med drickspengar!
Nu förstår jag, hvarför du inte skickade mig mer än trettio kronor, fast jag bedt o m femti — det andra gick i din klädning! » Nu reste sig Lovisa så häftigt, att hon var nära att stöta kull hela äggkorgen, och den bruna hyn fick cm skiftning af bly- grått.
» Nej, vet fröken, nu går det för långt — först kallas jag för skarprättare och se- dan beskylls jag för tjuf; och det till på köpet, fast jag tog af mina egna sedan ett par år hopsparade julpengar och skickade fröken, när här inte fanns ett öre att ta '.
mönster i klädningstyg väfda af gammalt ylle i förening fl N y modell å plaids äfven väfd af gammalt ylle.
Gods afhämtas tacksamt afgiftsfritt.
Men nu är det slut mellan fröken och mig — nu går jag på eviga momangen — och sedan får fröken se, hur det går med det här kalaset. » » För all del, gå bara, du, » svarade fröken och slöt åter matt sina ögon, » du tar ändå lifvet af m i g; ju förr du är i väg, desto bättre för mina stackars utpinade nerver. » Lovisa gick, i det hon lämnade korgen och fatet midt på golfvet.
Fröken reste sig upp och gick några långa steg framåt; stannade därpå och ruskade på hufvudet.
Inte var gikten något bättre ännu — håhå, men det kom väl sedan, hade doktorn sagt.
Fröken började så småningom ordna sina effekter, lade undan hatt och handskar och öppnade sina byrålådor.
Rätt som det var öppnades dörren och Lovisa trädde in.
» Jag lämnar aldrig halfgjordt arbete, » sade hon!
» jag ska ' sluta med äggen, så får någon annan göra allt det andra sedan. » » Som du behagar, » svarade fröken.
Se- dan sade ingen af dem något på en god stund.
Lovisa fortsatte sitt göromål, och fröken packade upp ur kofferten i lådorna.
Slutligen stannade fröken midt framför Lo- visa med några kläder på sin arm och sade i mildt förebrående ton: » Det var ändå illa af dig, Lovisa, att du körde af lille Bergström — gossen är fattig och en rar pojke — inte hade jag blifvit ruinerad på det hundskrap han fick. » » Hundskrap — kallar fröken det för hund- skrap? » Nu var Lovisa topprasande igen.
» På måndagarne fick han kallops med po- tatis och saftsoppa; tisdagar fläskkotlett med bruna bönor och buljong; onsdag gädda eller torsk — där var redd sås, men be- vars han begärde alltid » smörsås med ägg » — Lovisa läspade, satte näsan i vädret och härmade Bergström.
» Ja, det är bra; men i morgon skickar jag bud till honom och säger, att han är välkommen hit igen. » » Ja, vill fröken föda honom med Egyf- teus köttgrytor som Potifars hustru gjorde med Josef, så var så god — jag är inte längre här att se på, hur man bestjäl frö- ken.
Men innan fröken gör textamentet till Bergströmmaren, så var god och kom ihåg min innestående lön med ränta. » » Ränta?
När har du nå ' nsin sett mig ha ett öre öfver till annat än de dagliga be- hof ven? » » Aldrig, fröken — det kan jag intyga. » » Och du talar om ränta som en annan ockrare; fy, Lovisa. » Lovisa såg litet skamsen ut.
Där blef åter en paus.
Sedan sade Lovisa plötsligt: » Jag får be fröken skrifva ut mitt betyg åt mig, för i morgon bittida är jag borta. » » På allvar, Lovisa? » » På.
rena allvar. » Lovisa sväfvade litet på rösten.
» Hvad skall jag sätta i betyget? » » Hvad fröken vill — bara inte skarp- rättare, lögnare, tjuf.
Fröken kan j u för resten sätta, att jag inte fått ut min lön på tjugu år annat än en fattig tia då och då — och att när fröken låg sjuk i difteri och ingen människa ville titta hit och hela » affärden » var stängd och fröken höll på att dö — då satt Lovisa hos fröken natt och dag och skötte fröken och tog af sina sparade drickspengar till medicin och annat, » Lovisas röst hade blifvit allt gällare och slutade till sist i en tjutande snyftning.
» Ja, Lovisa, och hvem tog dig för tjugu HILDUR ANDERSSONS.
Ullspinneri och SKrädderraktiebolag.
Allm.
76 68.
H F i l i a l: ö t o H r g e t o r n s Riks.
165.
1 3.
g a t a n i„ För vikt om 18 kg fraktfritt fram och åter.
Aiim.
30 435.
!DUN 1897 år sedan till silt hem, när du inte hade en vrå att luta ditt hufvud mot — och inte så mycket som ett lintyg på din kropp. » » Jo, fröken, ett hade jag, men inte fler, » snyftade Lovisa.
» Det är figurligt taladt, som det heter, Lovisa.
Och ha vi inte delat ondt och godt med hvarandra alla dessa år — hålla vi inte af hvarandra - — Lovisa — och du vill öfverge mig. » Fröken tog fram sin näsduk och torkade sig i ögonen.
» Nej, fröken, aldrig — jag öfverger al- drig min goda fröken.
.
. » » Det är rätt, Lovisa; och hvad din lön beträffar, nog vet du, att du får den, när jag själf får något öfver!
Seså, gråt nu inte; gå ut och tag äggen med dig och sätt på kaffe — bästa java utan cikoria, och sätt fram två af mina bästa, äkta koppar och kom in till mig, så ska ' vi ha oss en rik- tigt treflig pratstund. » 285 tillade han, » skrifva till honom på s v e n s k a, ty han läser vårt språk obehindradt. » Nå, det var då riktigt intressant, tyckte jag, ty de äro väl ytterst få, hvilka i Petöfis land förstå Tegnérs tungomål — jag visste då blott, att svenskan förstods där nere i Ungern af Vambéry, den store upptäckts- resanden och språkforskaren, af Thomas von Szana, Sveriges och de svenska förhål- landenas mångårige trofaste rapportör inom den magyariska tidningsvärlden, Viktor Ryd- bergs vän — ehuru de aldrig personligen råkades —, korrespondent och öfversättare, samt professorn vid Klausenburgs univer- sitet Hugo von Meltzl, hvilken verkställt flere briljanta tolkningar till magyariskan af konung Oscar II:s skaldestycken.
Men nu fick jag reda på en fjärde svensk- magyar, fick reda på att i Klausenburg var boende en man, hvilken som få utländingar i vår tid satt sig in i ej blott det svenska En stund därefter sade köksan till upp- passerskan: » Nå, flyttar mamsell Lovisa? » » Tycker da, » svarade denna; » det är all- deles som det varit hundra gånger förr — strid och uppsägning, och nu försoning — titta i springan, ska du få se, hur de sitta bredvid hvarandra i soffan, och fröken hål- ler mamsell Lovisa i hand, och mamsell strålar som en sol och det bara doftar af kaffe och försoning. » Zsombor Szåsz.
J det högt ansedda ungerska hufvudstads- bladet Budapesti Naplé lästes den 25 november förra året en längre och liflig skildring från den svenska hufvudstaden, undertecknad: Zsombor Szåsz, och hvilken skildrings inledningsord lödo: Ellen Key kisasszony kalanzolt Stockholmban, det är ut- t y d t: fröken Ellen Key var min ciceron i Stockholm.
Selma Lagerlöfs och Ellen Keys protegee — detta, tror jag, betyder något inför en svensk dampublik, och jag är öfvertygad, att en tredje vår svenska kvinnliga littera- turs celebritet, allas vår kära moster Lovisa, när hon varsnar originalet till ofvanstående bild, skall utbrista: » Kära Ruffen min, sätt dej nu i lugn och ro in i Piehl ' ens tunna, för jag är alldeles tvungen att på utställ- ningen vara i Ellen Keys stad och ställe för den här stilige ungerske doktorn! » Härom året sade en dag till mig min vän, redaktören af » Ord och b i l d »: » Jag har kommit i korrespondens med en ung- rare; han skrifver och ber mig förmedla bekantskapen med dig, ty han vet att du sysslar litet ' med ungerska förhållanden, liksom han med svenska.
Och du kan, » B l a n d nu intages säkert befintliga förnämsta Cacaosorter platsen af I Leijonhufvud &amp; Britellis eljes så för- träffliga bibliografi öfver svenska kvinnors utgifna arbeten och deras öfversättningar till främmande tungomål finnes ingen upp- gift om, att någon bland våra författarinnor blifvit tolkad till magyariskan.
I en upp- sats i en siebenbürgisk tidskrift i fjor höstas upplyser emellertid just d:r Szåsz, att frö- ken Lotten von Kræmer fått se flere af sina dikter öfversatta i den ungerska Idun, veckotidningen » A nök munkaköre » (Det kvinnliga arbetet); vidare har jag hört upp- gifvas, att åtskilliga af Marie Sofie Schwartz ' romaner, genom tysk förmedling, blifvit öfversatta och allmänt lästa i Ungern, och i en ungersk förlagskatalog fann jag helt nyligen under Emilie Carléns n a m n: » Két e r k é l y s z o b å c s k a » (= T v å smårumsaltaner) och » Az öreg u r v é d e n c z e y » (= D e n gamle herras klienter) således » Vindskuporna » samt » Pro- fessorn och hans skyddslingar ».
Dessa båda uppgifvas vara öfversatta af en dam, en viss Julia, och äro utan tvifvel äfven tolkade genom tysk mellanhand.
Men det är först d:r Szåsz, hvilken direkt från svenskan till magyariskan öfversatt arbeten af svenska kvinnor, flere af våra yngre författarinnor.
Så hafva skisser och berättelser af Selma Lagerlöf, Jane Gernandt-Claine, Ellen Idström m. fl.
under de senaste åren i hans öfversätt- ningar synts i tidningar och tidskrifter i Budapest och Klausenburg.
Äfven flere af våra äldre som yngre svenska, danska och norska författare hafva genom denne svensk- kunnige och svensk älskande unge man öfverflyttats till hans fosterlands språk och kommit till den bildade ungerska publikens kännedom.
» Till härnäst, ja, » sade köksan och skrat- tade.
» Ja, det förstås, bara till härnäst! » Ensamt detta, att vår högt värderade Ellen Key visat denna tjänst åt en främ- ling, hvilken gästat vår hufvudstad, upp- väcker säkerligen Iduns läsarinnors intresse, men detta intresse torde ytterligare stegras, när det af skildringen framgår, att ciceron- skåpet i fråga föranleddes af ett anbefall- ningsbref från Selma Lagerlöf.
Men hur har den snälle gossen här blif- vit bekant med Selma Lagerlöf?
hör jag frågas ur läsarinnornas krets.
Därom skall strax här nedan nämnas.
Doktor) Zsoraibor Szåsz.
språkets hemligheter, utan ock i våra poli- tiska, statsrättsliga och litterära förhållan- den, något som framgick ej blott genom hans långa bref, utan ock vid det person- liga sammanträffandet i fjor; och i detta mitt omdöme torde alla de instämma, hvilka under doktor Zsombor Szåsz ' vistelse som- maren 1896 i Stockholm blefvo personligen bekanta med honom, och de voro ej få, helst inom det litterära lägret, ty Ellen Key har vidsträckta förbindelser där, från Snoilsky till unge herr Hjalmar Söderberg.
Dock, öfver en sak blef jag öfverraskad, när det en förmiddag anmäldes för mig, att fröken Key sökte mig i sällskap med » en ungersk doktor », och detta sade jag också efter några ögonblick till min ärade gäst: » Jag trodde, af edra bref att döma, att ni, herr doktor, vore en ärevördig, ur- åldrig professor med långt vishetsskägg och profethjässa, och så är ni ju rent af en gosse ».
.
.
Ja, en älskvärd och blygsam gosse, men en arbetsam, kunskapsrik och i sina omdömen mogen man!
Familjen Szåsz, egentligen en gammal szeklersläkt, men sedan århundraden till- baka fullkomligt magyariserad, har städse intagit ett framstående rum i Ungerns inre historia, och flere representanter af samma släkt ha lyst och lysa ännu med stark glans inom den ungerska vitterhetens område.
En af de största förhoppningar denna vit- terhet någonsin sett födas, men tidigt slockna, var Pauline Szåsz.
Som helt ung hade hon läst ett tyskt arbete om den skandinaviska fornåldern och häraf tagit ett sådant intryck, att hon till signatur valt Iduna, när hon offentliggjorde sina dikter.
Dessa dikter, fulla af ljuf innerlighet och elegisk stämning, bådade henne en lysande framtid som skaldinna, men redan vid 21 års ålder (1853) bortrycktes hon af lungsot, sedan hon i ett ettårigt, lyckligt äktenskap varit förenad med sin kusin Karoly (Karl) Szåsz.
Denne sistnämnde hade i sin ungdom som geni-officer deltagit i ungerska frihetskriget 1 8 4 8 — 4 9, blef sedan präst samt är nu reformert biskop i Budapest — det finns för öfrigt flere biskopar Szåsz i Ungern — samt mångårig medlem af Ungerska aka- demien.
Med Endrödi täflar Karl Szåsz om äran att vara Ungerns nu lefvande störste skald.
HULTMANS CACAO Redan 1 8 8 8 intygade prof. Joh.
Lang i Lund, att Hultmans Cacao var fullt lika med van Houtens Cacao.
Hultmans Cacao kan således varmt re- kommenderas till hvarje husmoder.
I D U N 286 En mycket framstående skald, lyriker och författare af religiösa dikter är Gerö (Ger- hard) Szåsz.
Hans diktcykel » A passio- héten » (I passionsveckan) erinrar lifligt om vår Wirsén.
Liksom Karl kämpade äfven han, 18 år gammal, med i frihetskriget, blef därefter ett par år instucken som sim- pel soldat i österrikiska armén, ägnade sig, frigifven, äfven han åt teologiska studier och blef kyrkoherde.
Han är numera det reformerta siebenbürgska prästerskapets se- nior, och det var åt honom det ärofulla uppdraget lämnades att den 31 sistl. juli, då den kolossala minnesvården öfver de i slaget vid Segesvår på dagen 48 år förut fallne, däribland den store skalden Petöfi, aftäcktes, hålla högtidstalet.
En son till Gerhard Szåsz är Zsombor Szåsz, hvars bild här of van ses.
Sina stu- dier gjorde han vid Klausenburgs universi- tet, blef vid helt unga år graduerad samt är bosatt i den nämnda staden, där han är praktiserande jurist samt skriftställare.
Svenska förhållanden följer han med såsom väl ytterst få utländingar.
Som bevis härpå må anföras, att han är prenumerant på icke mindre än sex svenska tidningar och tidskrifter samt med hvarje nytt, mera framstående litterärt arbete riktar sitt vackra svenska bibliotek.
Hans intresse för särskildt det svenska språket väcktes redan då han var barn och af en nordisk kvinna, nämligen profes- sorskan Szénnyi, född Eosendahl, samt en tid anställd vid teatern i Helsingfors och sedan några år med sin man bosatt i Klau- senburg.
Hon invigde, nästan på lek, den lille vetgirige gossen i elementerna af sitt hemlands båda språk, af hvilka lärjungen sedan vid sina själf ständiga studier föredrog svenskan framför finskan.
* På ett härberge i Italien sammanträffade d:r Szåsz en afton härom året med flere färdemän och färdekvinnor.
På något sätt fick den unge ungraren reda på, att en bland de senare var en s v e n s k dam, och naturligtvis adresserade han sig då till henne.
Ett samtal kom snart i gång, och visitkort utbyttes.
— Selma Lagerlöf — läste han.
Ah, det &amp; T väl ej författarinnan Selma Lagerlöf?
— Jo-o.
.
.
Men hur kan ni känna till mig, ni, en ungrare?
— Jag har helt nyss ur svenska kalen- dern » Svea » till magyariskan öfversatt er berättelse » De fågelfria ».
Ja, jag skall med omgående rekvirera hit numren, så får ni själf se.
På så sätt gick det till, att Zsombor Szåsz kom till Sveriges hufvudstad med rekommendationsbref från Selma Lagerlöf.
D:r Szåsz vistades här i Stockholm hela förra sommaren i och för studier till ett större arbete om svensk-norska unionen, betraktad statsrättsligt och politiskt.
Det är dessa studier — vid sidan af utställ- nings- och jubileilockelser — som nu åter fört honom till Stockholm med dess k. bibliotek och riksarkiv.
Och det är ock därför Iduns mäktige kalif befallt intagandet här af bilden af den unge ridderlige magyaren med det turkiska namnet — Zsombor är ett rent turkiskt ord och betyder: allarm —, de litterära sven- ska » damernas egen » i det ridderliga Ungern.
Och befallt mig skrifva texten.
Birger Sehöldström.
* Kvinnorna på utställningen.
XIV.
Ett nutida mejeri.
bf \ å ni, ärade läsarinnor, vandra därute på ut- * S ställningsområdet, nu i eftersommarens dalande .skönhetsglans, tänker jag att ni med förkärlek välja den vackra, blomstersmyekade vägen utmed Brunnsvikens bedårande stränder.
Här ligger ju också den lilla idylliska paviljong och kioskstaden utkastad, som en stor näfve små leksakshus, mellan blommor och grönt.
Ni hafva måhända icke ännu hunnit med att egna någon uppmärksamhet åt denna del af utställningen, upptagna som ni varit att under hela sommaren studera samlingarna i Nordiska museet, i konst- hallen samt för öfrigt af allt sevärdt utställ- ningen har att bjuda på.
Det kan därför vara på tid att kasta en liten blick på det återstående nu vid sommarens slut och isynnerhet på allt det som kan vara af in- tresse för våra goda husmödrar och de välord- nade hemmen.
Om vi skulle göra början med den lilla till- talande Separatorspaviljongen, eller som jag hellre vill kalla den, ett nutida mejeri.
Det faller lätt i ögonen, när vi gå där nere vid stran- den.
Den hvitrappade byggningen, med sitt röda tegeltak och sin lilla terrass, ser helt in- bjudande ut.
Den som rest något på Söderman- lands eller Östergötlands landsbygd och där be- sett de större jordagodsen känner lätt igen » stilen » och vet att b^rggnaden innehåller ett mejeri, in- redt efter alla den nya tidens fordringar.
Arkitekten F. Boberg, som tyckes förstå all- ting, har lagt en ny lager till alla sina föregåen- de i afseende på själfva byggnaden.
Genom den rymliga entréen till vänster träder ni in i en sval hall, där man om förmiddagarna är sysselsatt med smörkärning, icke som förr medels den gamla träkärnan, hvars skötande frampräs- sade så många svettdroppar, utan med den ny- ligen i marknaden utsläppta af doktor De Laval uppfunna Alfa handkärnan, hvilken vrides kring med en liten vef, utan all ansträngning, och i hvilken på några minuter den tjocka gula gräd- den förvandlas till det läckraste smör.
När man vidare går öfver en cementlagd för- stuga, inkommer man i ett galleri, hvarifrån man kan öfverskåda det nedanför liggande egentliga mejeriet, där arbetet bedrifves af unga, hurtiga, hvitklädda män och kvinnor.
Mejeriet är mon- teradt med nykonstrueradeturbinseparatorersarnt prima pasteuriseringsanordningar och öfriga in- om den moderna mejeriskötseln brukliga ma- skiner.
Afverkning af mjölk per dag belöper sig här till omkring 600 liter.
Galleriet har under hela utställningstiden dag- ligen varit belägradt af uppmärksamma åskåda- rinnor, icke minst från landsbygden, hvilka med intresse och beundran sett maskinerna ar- beta och gifvit sitt erkännande åt de ståtliga resultaten.
När man så tror att man har skådat allt som här finns att se, så kommer det allra mest se- värda.
I det sista rummet, just vid utgången, är nämligen ett baktereologiskt laboratorium in- rättadt.
Man får här, under kunnig ledning af en fackman, i de stora uppställda mikro- skopen se olika bakterier och deras inverkan på mjölken samt däraf föranledda processer och skadliga förändringar.
Se till ex. i detta mikro- skop till vänster.
.
.
ni studsa troligen och fråga, hvad dessa eldröda, fula ormar betyda.
Jo, mina damer, det är de för ögat osynliga bakterier som hos djuren alstra den farliga sjukdomen mjält- brand.
I ett annat mikroskop få ni se det lilla odjuret tuberkulosbacillen, hvilken, inkommen i människokroppen och i lungorna, skördar så mån- ga unga i själfva lifvets vår.
Men vi skola icke bli förskräckta.
Vetenskapen har upptäckt själfva ursprungskällan och därmed är udden af det onda bruten.
Den rena pasteu- riserade mjölken är och förblir dock den sun- daste och hälsosamaste föda för såväl stora som små.
Och nu lämna vi denna intressanta utställning.
Vilja ni, mina damer, se mer af detta på mjölkens område, så få ni gå till Maskinhallen, där Separa- 1897 tor har en väldig montre, hopsatt af alla typer af sin tillverkning, från de största ända till den lilla näpna » Baby ».
Liljeholmens ljusstaJee.
Ni hafva nog, ärade läsarinnor, redan alla sett den egendomliga montre, som Liljeholmens Stea- rinfabriks-aktiebolag skaffat sig och som genom sin höjd träffar blicken, äfven om aftnarna då &gt;den låter sitt ljus lysa för mäniskorna&gt;.
Men måhända ha ni försummat att göra en visit i själfva staken.
Ni, som älska ljus och upplys- ning i edra hem, träden in och sen huru vid fabrikationen tillgår.
Jag kan försäkra att det är värdt att se.
Midt i fonden vid ingången mötas ni af vår folkkäre monarks vällyckade porträttbyst i gips.
Till vänster är en utställning af vid fabrikationen använda råmaterial, såom olein, glycerin, talg m. m. samt en serie utvisande alla de olika stadier dessa måste genomgå, innan man erhål- ler stearin.
I rotundans två borterst belägna fönster är en utställning af ljus i olika storlekar, från de väldiga altarljusen ända till de små dockhusljusen.
Men låtom oss nu se på själfva tillverkningen, ty unga flickor äro härinne dagen i ända i full verksamhet.
Först få ni se, huru veken tillkommer.
Den tvinnas på maskin » i långa banor », hvarefter den hugges af i lagom längd efter det ljusnummer, till hvilken den skall användas.
Man får en föreställning om fabrikationens omfång, när man får veta att under år 1895 användes nära 5,000 kilometer veke.
Så komma vi till stöpmaskinerna, där med ett ryck på en klaff, hela välordnade rader af ljus träda upp ur maskinens inre, sedan lätt brytas från sin stearinskifva, hvarpå de stå, och läggas i sorteringslådorna.
Ännu äro de dock icke fullt färdiga.
De hafva icke sin vackra glans och måste därför genomgå en slipningsprocess, hvar- efter de dock äro fullt presentabla att slås in i sitt blåa paket och till sist få sin välkända gula stämpel påsatt.
Steg för steg kan man här följa arbetets gång och till sist se, hur unga dalkullor inpacka ljusen i lådor, som sedan sändas landet rundt och sprida sitt sken i såväl palats som fattigmans boning.
Det är endast en helt kort stund vi användt att se allt detta, men man vill gärna medgifva att den varit synnerligt instruktiv.
Vid vårt utträde ur den innehållsrika tenn- staken kan det hända att, om vinden ligger åt oss, vår näsa insuper en ljuf doft af finaste parfym.
Vi se oss omkring.
— aha!
där strax till höger ligger en liten paviljong, öfver hvil ken läses: Hylin &amp; Comp.
Det är således vår gamla, öfver hela landet väl- kända parfymörfirma vi här påträffa.
Vi stiga naturligtvis in i den lilla eleganta paviljongen och låta våra sinnen njuta af allt hvad där bju- des.
Dessförinnan kasta vi dock en blick på de två väldiga tunnorna vid sidoväggarna, hvilka bära den af alla husmödrar välkända etiketten » Kronsåpa », hvilken användes till hvarje byk snart sagdt öfver hela landet.
Hvilken fin smak och prydlig elegans därinne i den lilla paviljongen och hvilken härlig doft, som af Orientens alla vällukter I Till vänster ha vi en liten elegant monter, med hundratals olika parfymer, essencer och tvålar.
Här finnas » He- liotrop », » Nyslaget hö » och hvad de allt heta, dessa parfymer, som våra eleganta damer nyttja, och vi må heller icke glömma dessa större, sli- pade flaconer med den rena och uppfriskande eau de colognen.
Behaga ni afprofva några sor- ter, så äro de unga tjänstförrättande damerna genast till hands att gifva ecler en liten dusch ur de eleganta refraichisseurerna.
Till höger är en stor maskin placerad, och här får man, vissa tider på dagen, se hur fina tvålar tillverkas efter fransk metod.
Vi behöfva icke mera gå » öfver ån efter vatten » och införskrifva franska och engelska parfymer.
Våra svenska fabrikat äro fullt ut lika goda.
Bodafors bambumöbler.
Härinne, i den lilla nätta paviljongen, är san- nerligen något för våra husmödrar att se.
En samling af de mest förtjusande och lätta små möbler af alla slag, i en stil som måhända upp- stått bland de rika plantageägarne därborta i Västindien, ty materialet till samtliga möbler ut- göres hufvudsakligen af bamburör, rotting och säf i utomordentligt fina flätverk.
Se blott på dessa eleganta soffor, byråar och bekväma hvil- stolar, hvilka isynnerhet lämpa sig alldeles för
IDUN 189?
träffligt för edra sommarvillor.
Se, t. ex., på denna lilla fullständigt inredda barnkammare — kan man gärna tänka sig något täckare.
Att denna vackra fabrikation slagit an på allmänhe- ten, märkes väl af den långa rad af lappar på hvarje pjäs med ordet så:dt.
De gå ofta upp till ett hundratal på hvarje liten utställd möbel.
Konungen har också vid fabriken beställt några af dessa täcka möbler såsom present åt prins Carl och hans unga brud.
Gemla leksaksfabrik ligger alldeles tätt invid, och när man kommer in i den lilla kiosken, är det, som om man be- fann sig i en af barnen själfva väl ordnad lek- saksask.
Här är naturligtvis isynnerhet de smås paradis.
Här ha vi hela städer med grönskande avenyer, bygglådor, trähästar, kärror, barn- och dockvagnar, kägel- och krocketspei, med ett ord allt, som förhöjer barnaglädjen.
Också är det leksaker, som icke så lätt förstöras, ty allt är tillverkadt af våra skogars sega trädslag och där- för hållbart.
I fiskerihallarne.
Om vi så till sist skulle göra en liten titt in och se allt hvad hafvet har att bjuda oss.
Det är icke min mening att här tala om själfva fisket eller båtar och redskap, ty utrymmet i Idun till- låter det icke.
Jag ber istället att för våra snälla husmödrar få påpeka en del konserver och läc- kerheter, som så väl och flitigt användas i hem- men och på våra bord.
I den svensk-danska fiskerihallen finna vi allt- så en rikedom af tilltalande montrer med alla slags konserver, isynnerhet från vår västkust.
Skall jag nämna några särskildt, så vore det G.
J. Sundberg i Lysekil med sin välkända anjovis, kryddsill, preserverad makrill och anjovissås samt Aug.
Lysell, också i Lysekil, som har att erbjuda delikat ostronanjovis jämte kaviar och den kända kryddsillen.
Filten Johansson i Halmstad utställer magnifik rökt lax och grafvad dito.
Den väl- kända firman H.
Lindblom &amp; Son exponerar sin vidtberömda anjovis och sin sill.
Efter denna lilla, allt för korta påpekning, gå vi öfver till den norska afdelningen.
Den är na- turligtvis ännu rikhaltigare, men jag tänker, att dess konserver äro behandlade efter ungefär sam- ma metod som de svenska.
Främst se vi här Fiskerikonserüesfabriken » Christiania^, som har en kolossal monter med alla slags konserver, anjo- vis, sill,_ lax i olja, fiskebollar m. m.
Därnäst lockas vi af Vendsyssels Fiskexportförening, som utställer delikata nordsjöostron samt ål i gelé i lådor.
Att laxen förekommer här i alla former är helt naturligt.
Att gå härinne väcker aptit.
Luften här är liksom mättad af ångor från väster- hafvet, och man befinner sig väl däraf.
Slutord.
_ Och härmed, ärade läsarinnor, är vår vandring tillsammans på vår vackra utställning afslutad; inom kort stängas portarna för alltid och all sommarens glädje är ett minne blott.
Att jag i mina redogörelser råkat utesluta en de!, som torde hafva varit af intresse för eder, må ni vänligt tillgifva mig.
Iduns spalter upptagas af så myc- ket annat läsvärdt, att hon icke kan gå i detalj med en så omfattande utställning, som vår har blifvit.
Det må vara de stora, dagliga tidnin- garnas _ sak.
Vi hafva vinnlagt oss att isynner- het följa kvinnornas deltagande i det stora foster- ländska arbetet och därutöfver endast påpeka det, som kunde vara af särskildt intresse för hemmet och hemmets ekonomi.
Adolf Hellander.
Från Iduns läsekrets.
Herr Redaktör!
Damernas Idun har alltid varit välkommen, då den hunnit till oss, till Norrland, men den har rik- tigt varit efterlängtad, sedan fru Lovisa Petterkvist började dclgifva Idun sina intryck af utställningen.
Många af oss, norrländskor, hafva just genom hen- nes bref fått stor håg för att resa ned till den, trots syltning och saftning och en mängd andra tilbedel- ser för den kommande vintern, för att med egna ögon se allt härligt, och ej nog med, att vi sett, vi hafva äfven känt detsamma som fru Lovisa.
Skulle nu ej redaktören, som ju är en damernas vän, vilja göra oss den stora tjänsten att framföra vårt varma tack till fru Lovisa för det nöje och den nytta hon beredt oss genom sina bref, ty nytta hafva vi af dem, större nytta än de vägledningar som säl- jas vid ingången.
Tacka henne äfven, herr redak tör, för orden om de lefvandc bilderna, de voro ju som tagna ur tusendens tankar och hjärta.
Vill nu redaktören öka sin stora godhet, så låt mig, genom Idun, få veta om fru Lovisa bryr sig (om än det allra lilla minsta) om mitt enfaldiga tack, ty det är många, många, som genom mig sända henne sitt varma tack, och de vilja veta sä- kert, om jag dclgifvit fru Lovisa deras och mitt tack och varma erkännande, oeh bästa sättet anse vi vara genom » vår » tidning.
Snälla redaktörn, öfvertala henne att låta oss få mera af sin penna i vår tidning, det blefve så trefligt i vinter.
Med hopp, att redaktörn anser mitt lilla uppdrag och min bön om tjänst som kärt besvär har äran teckna Med högaktning Nonländska i Stockholm.
Litteratur.
Konung Oscar I I, biografisk skildring af d:r Josef Linck, är titeln på ett arbete, som i dagarne utkommit med anledning af h. m:t konungens förestående jubileum, och som synes förtjänt af stor uppmärksamhet.
Arbetet, som utgör en ståtlig volym om mer ön 400 sidor stor 8:0, omfattar de olika sidorna af konungens mångfaldiga verksamhet, alltifrån hans uppfostran och ungdom till hans senaste värf som unionskonung, och innesluter äfven en skildring af hans privatlif och hofhållning.
Samt- liga uppgifter, som förekomma i arbetet, synas vara hämtade ur de bästa källor.
Bland i tex- ten befintliga citat och anföranden må särskildt nämnas de utdrag ur konungens som manuskript tryckta » Reseminnen », hvilka med den höge för- fattarens särskilda tillåtelse meddelas.
Arbetet är försedt med talrika, fint utförda och upply- sande illustrationer.
Bland dem finnas flere por- trätt af konungen från hans tidigare år, hvilka numera knappast torde vara bekanta, facsimiler från hans skrifter och anteckningar, en mängd vyer från hans resor i utlandet, afbildningar af praktgemaken i hans slott, medaljer från min- nesvärda tilldragelser i hans lif m. m.
Vidare porträtt af hans närmaste omgifning och hof, statsmän, vetenskapsmän och andra, som hafva sin plats i hans lefnadshistoria.
Nästan alla illu- strationer äro återgifna direkt från originalfoto- grafier, hvaribland flere från h. m:ts enskilda samlingar.
Författaren har synbarligen gått med intresse och kärlek till sitt arbete och hans framställning af konung Oscars lefnadshistoria torde säkerli- gen komma att läsas med intresse.
Arbetet, som prydes af halftannat hundrade illustrationer, är tryckt å Iduns tryckeri och således i typo- grafiskt hänseende förträffligt utfördt.
28?
stånd är det allra bästa.
Redan i n-.r 22 för år 1892 bringade Idun deu danska landsmoderns bild och lefnadsteckuing.
Prinsessan Ingeborgs hattar.
Till de mån- ga eleganta rober, som beställts till prinsessan Ingeborgs utstyrsel, och hvilka vi förut beskrif- vit, har den bekanta hofmodehandlerskan Hanne Davidsen i Köpenhamn levererat en mängd hat- tar, som säkert skola förvåna till och med den elegantaste stockholmska.
Den hatt, prinsessan begagnade vid intåget i Stockholm, är hållen i de svenska färgerna: gul halmstomme med besätt- ning rundt kring hela hatten af små, ljusblåa aurikler; midt fram öfver pannan är en vacker, gul paradisfogel placerad.
En hvit kapotthatt, hvars sammetskulle är broderad med äkta pär- lor, på sidorna silfvervingar, i pannan en stor, hvit fjäder-aigrette, och de hvita, smala hakban- den fasthållas af en silfveragraff.
En kapotthatt af uteslutande ljusröda rosor, kullen af rosa-chif- fons, öfverbroderad med ljusröda, blanka paljet- ter och på vänstra sidan en stor, ljusröd fågel.
En ljusgrå, plissérad toque af sammet, starkt uppviken på ena sidan och försedd med en mängd ljusröda fjädrar.
En marinblå stråhatt med en krans af blåklint och på sidan en blå sam- metsrosett.
En hvit stråhatt i sjömansfason, be- satt på vänstra sidan med crémefärgad siden och chiffons samt en stor crémefärgad fjäder- aigrette.
En mycket hög, svart sammets-toque, med svarta spetsplisséer och fina, äkta struts- fjädrar.
* Teater och musik.
Kungl.
operan gifver tisdagen den 21 dennes stor galaföreställning med anledning af h. m:t konungens jubileum.
Vid detta tillfälle kommer en ny opera, kallad » Svea-galdrar », af V. Pe- tersson-Berger, att uppföras •• Rollerna innehaf- vas af fruarna Linden och Östberg samt fröken Thulin, hrr Ödmann, Sellergren och Forsell.
Parkett, parterr, första raden och en del af den andra äro reserverade för de kungliga med upp- vaktningar, äfvensom för deputationer m. fl.
Återstående biljetter äro redan slutsålda.
— Sigrid Arnoldson begynner ett gästspel å k. operan instundande tisdag den 14 dennes.
Hennes första uppträdande blir som Rosina i » Barberaren i Sevilla ».
Den celebra sångerskan lär komma att stanna härstädes ungefär en månad.
Den stora sångarfesteu i samband med konun- gens jubileum äger rum onsdagen den 22 dennes i stora musikhallen vid Fredrikshof.
Inalles komma ej mindre än omkring 1,500 sångare från en mängd olika musiksällskap i hela landet att deltaga.
Denna sångarfest står nog hittilis utan motstycke i norden.
U p notisboken.
Drottningen är sedan i söndags sängliggande till följd af en lindrig luftrörskatarr, hvilken man dock har grundadt hopp snart kunna haf- va, så att h. m:t vid bästa vigör må få deltaga i de förestående betydelsefulla jubileumsfestlig- heterna.
De ny förmälde, prins Carl och prinsessan Ingeborg, ha nu anländt till Stockholm efter sin bröllopstrip till Sachsiska Schweiz.
På hem- färden deltogo de i Köpenhamn i det högtidliga familjefirandet af danska drottningens födelsedag.
I går torsdag kl. \ \ middagen ankommo de med extratåg till Centralstationen i Stockholm, som festklädt och vimlande af glada folkskaror mot- tog den populäre fursten och hans redan så folk- kära unga brud.
Efter mottagandet på k. slottet reste de nyförmälde till Rosendal, där de kom- ma att bo några dagar, i afvaktan på stadsvå- ningens iordningställande.
Drottning Louise af Danmark fyllde i tis- dags 80 år.
Någon större festlighet ägde icke rum, men på förmiddagen mottog h, m:t på Bernstorff gratulation af en trängre krets perso- nel ', som stå hofvet nära, och på kvällen gafs familjetaffel.
Den gamla drottningens hälsotill- Öfver clef h ö g a berget.
En berättelse för Idun af Karin Hallgren.
(Slut fr. föreg.
n:r).
I l e borde hafva det mycket bättre, dessa gamla eller sjuka fattiga.
De flesta af dem hade arbetat strängt, så länge de förmått.
Deras arbetsförtjänst hade också varit för ringa att tillåta dem något slöseri, som gjort deras fattigdom s jälfför vållad.
Nog hade de till sin tarfliga föda och kläd- sel användt mycket mindre af jorden » förråd än de rika.
Hvarför skulle de då icke efter ett lif i sparsamhet och släp få några års hvila i verklig trefnad.
De borde ha en treflig salong, dessa fattiga, och kanske borde de också hafva ensamma rum.
Och så borde de hafva hos sig en glad och kärleks- full dotter och en snäll son, just Anna Rehn och Erik Ivarsson.
A c k, o m hon finge flytta till dem och lefva för d e m!
Och om Erik Ivarsson ville hjälpa henne och vara med henne!
Och så alla unga i denna by.
De
DUN 288 behöfde få se lifvets ljus och skönhet, det ädlas gloria.
Förädling, ja, helgelse, borde kasta sitt skimmer in i deras känslo- och tankelif.
Deras kärlek behöfde renas, lyftas; de själfva behöfde komma högre för att kunna se allt så skönt det var, så skönt det borde och kunde vara.
Hvem skulle hjälpa dem u p p?
Präster och predikanter här tycktes ej mycket förstå, hvad nutids- ungdom behöfver.
Men från Stockholm kan man få ädla kristna, med varmt kännande mänskliga hjärtan, som gifva ungdomens svärmeri dess rätt att vara till, att finna sympati, att hjälpas i räta spår.
Man skall hämta sådana.
Och Anna Rehn kan också tala själf om ren kärlek, om lifvets skönhet och glädje.
Hon skall bedja Erik Ivarsson bygga ett ungdomens hus, dit hon finge skaffa talare efter sitt val, och dit man kunde samla ungdomen äfven till läsning af goda böcker.
Ja, här i Österdalen skulle uppstå grenar af K. F. U.
K. och K. F. IT.
M., en kristlig förening af unga män och kvin- nor.
Om blott Erik Ivarsson ville se allt som hon och hjälpa henne att realisera alla dessa drömmar!
Hvad gjorde det, om världen skulle kalla dem dårar, om de själfviska skulle känna sveda i ögonen vid en sådan syn!
Det rätta har ändå en lockande makt.
Några skulle lif vas till efterföljd.
Det skulle komma att tändas en kärlekens sol i Östa- dalen.
Det skulle blifva en ny, en lycklig tid.
Sådan var hennes käraste framtidsdröm.
Men det höga berget stod mellan henne och den.
Hon måste lämna den, lämna byn, lämna Erik Ivarsson bakom det höga ber- get, där Anna Rehn, hennes kärlek och sköna tankar ej kunde nå honom.
Var det rått att så lämna honom?
Min läsare!
En sådan fråga uppstår ej hos Anna Rehn.
Men jag, som berättar dig hennes historia, vill framställa den till ditt åtgörande.
Om en man älskat en kvinna så som Anna Rehn älskade Erik Ivarsson, hur illa hade det ej varit att låta henne vara i okunnighet därom?
Hvilken stöld från hen- nes lif att så undanhålla henne ett rike af kärlek och skönhet, som var beredt åt henne af Gud och som hon kanske kunnat få nåd att mottaga och uppskatta med den fulla återkärlekens förmåga och rätt!
Allt det I viljen, att människorna icke skola göra mot eder, det gören icke heller I mot dem.
Kunde icke Anna Rehn uppsöka Erik Ivarsson och öppna sitt hjärta för h o n o m?
Det skulle kunna hända, att han älskar henne.
Och då skola hennes ord bringa högsta fröjd till hans hjärta.
Och om det är så, att han icke älskar henne, icke hittills har tänkt på henne, så skall hon kanske vinna honom, sedan han fått veta, hur kär hon håller honom.
Hur mången man har ej vunnit sin brud efter flere års tvekan hos henne!
Det anses vac- kert, om en man är så uthållig i kärlek.
Ar då ej sådant lika skönt hos en kvinna?
Men om hon aldrig vinner hans kärlek.
Om det blir sagdt o m henne: » Hon har friat och fått korgen. » Hennes anseende skall vara förstördt.
Man skall le åt henne.
— — — Ja, hur mången ädel man har ej rönt detta öde!
Skall kvinnan ej kunna gifva samma offer för att få fylla sin plikt att handla mot den älskade så, som hon önskar, att denne skulle handla mot henne?
18b7 Skall hon ej kunna betala risken för att få våga ett försök att vinna det efterlängtade målet att få bereda lifslycka ät den älskade?
Men risken är större för henne än för en man.
Den allmänna meningen fordrar, att kvinnan overksamt väntar på mannen.
Det är något, som anses alldeles onaturligt, att hon tar första steget till närmande.
Man hånar henne, om hon det gör.
— — — Det står dock ingenstädes i bibeln, att nå- gon, vare sig man eller kvinna, skall overk- samt invänta sina önskningars uppfyllelse.
Det är endast den gamla ödestron, som så vill bringa människan, varelsen med fri vilja och verksamhetslust, till att anse sig som en maskin.
Om man vill få skörd af ett fält, så måste man beså det och rensa det.
Hvarför skall man då ej få, ja, vara skyldig att göra allt hvad man kan för att vinna det största af allt?
Hvarför skall man ej i såddens tid, i ungdomens vår, utså kärlek, om man vill skörda kärlek?
— — Dessutom, hvad är väl ett mera våldsamt ingripande i Guds verk än att förglömma ett så ädelt utsäde, som kunde bära skörd till lyckans välsignelse, icke blott för två människolif, utan ock för deras barn från släkte till släkte.
Det enklaste, det tryg- gaste är, att fritt för den älskade uppen- bara Guds verk, kärleken.
En sådan sådd af sanning måste bära.
god skörd.
Det skall alltid växa upp klarhet mellan människor däraf.
Det skall växa upp samvetsfrid.
Det skall växa upp den lugna vissheten, att man icke genom hemlighetsmakeri krånglat lifvets trådar i oordning för sig själf och andra.
» Guds vilja sker », i detta fall så- som i alla andra, då man handlar efter bu- d e t: » Allt hvad I viljen människorna skola göra eder, det gören I ock mot d e m ».
— — — Det naturligaste är, att den, som äl- skar först, talar först.
Och mannen och kvinnan äro likställda inför Gud.
Båda hafva samma rätt och plikt att för hvar- andra bekänna, om Gud gjort endera villig att vara den andras hjälp.
Huru länge skall det dröja, innan en så klar sanning blir allmänt erkänd!?
Den blir erkänd, endast om den i all sin skönhet efterlefves.
Hvarje kvinna, som har m o d att göra, hvad hon anser rätt, och som för detta sitt handlande uppställer sam- ma lagar för mannen som för kvinnan och samma rätt för båda, hon medverkar till erkännandet af dessa sanningar: » Båda äro människor, mannen ej mer, kvinnan ej min- dre, » o c h: » Hvad som är rätt och ädelt för en man, är ock rätt och ädelt för en kvinna ».
Men hvem ser denna sanning?
Och de, som se den, hafva de mod att offra sig för att i sitt lif framställa den i det lefvandes kraft?
Om Anna Rehn såge den, så skulle hon hafva mod.
Men hon ser den e j.
Människo- meningarnas skugga har hvilat för tung öfver hennes födelseby.
Den kristna ödestron har kastat sitt förlamande mörker äfven in i hennes själ.
I detta fall måste hon vara en maskin.
Ty hon är kvinna.
Och kvinnans plikt är att tiga, vänta, lida, att orörlig se på, hur hennes och den älskades lif förtäras.
Om Anna Rehn vore öfver denna mur; om hon forstode, att det är en ära och glädje att vara den, som först älskar, den som först kommer och erbjuder sig och sin kärlek till stöd åt den älskade; om hon så- ledes kunde spränga öfver dessa fördomar, Förträffligt fabrikat i Tröjor, Kalsonger, Skjortor, Heldräkter etc. etc. i Kamgarn (Jaegers system).
Äfven B o m u l l och Iialfylle.
— Soiiniiiji- o c h TinterltvalitÉer så skulle hon ändå stå inför andra, lika oöfverstigliga.
Erik Ivarsson är så rik.
Hvarje krona är en ny sten i muren.
Alla, kanske äfven han själf, skola misstänka, att hon egent- ligen vill vinna hans penningar.
— — — Människor skola döma så, de, som anse rikedom som något eftersträfvansvärdt.
Men Anna Rehn anser den som en skuld, en snara, ett ämbete med tusen förpliktelser.
Skulle hon då låta afskräcka sig af själfva hans nöd från att söka rädda honom, hjälpa honom!
?
Om hon själf varit en rik flicka, gömd för alla ljusets vågor bakom det höga ber- get, hur skulle hon icke värderat en yng- ling, om än så fattig, som kommit och talat till henne så, som hennes hjärta ville tala till Erik Ivarsson.
Och om denne yngling varit han!
Och om han i stället lämnat henne i rikedomens faror och skam, i s j ä l - viskhetens sömn och i okunnighet om en sådan kärlek och en sådan lära som hennes och hennes Mästares!
Ja, Anna Rehn skulle försökt att bringa ljus och lycka in i Erik Ivarssons lif, om hon ej varit kvinna.
Men hon var kvinna.
Det var hennes plikt att hålla sig undan.
Så står Anna Rehn inför det höga berget.
Hon ser e j, att sanningens smala stig går rakt däröfver, till Selnabyn, till Erik Ivars- son, innan hon viger sitt unga lif åt fräls- ningsarmen.
Skräckande skyhögt, hotande mörkt reser sig Östaberget.
Högre, svartare reser sig människomeningarnas hårda mur — fördomarna — guldets tyngd, kvinnosläktets bojor och den kristnade ödestron.
Efter endast tre års verksamhet som offi- cer i frälsningsarmens tjänst stupade Anna Rehn på fältet.
Hon hade arbetat ut sig, offrat sig helt, gifvit sitt lif till pris.
Order att gå till Selnabyn med ljus hade hon al- drig fått.
Hvad visste högkvarteret om Selnabyn?
Och själf hade hon aldrig begärt att blifva sänd dit.
En kvinna skall icke lägga handen på Guds roder för att blifva förd efter egen önskan.
Hon skall låta sig föras.
» Guds vilja sker. » Men hennes graf reddes på Östadalens kyrkogård.
Dit nå ibland skuggorna af det höga berget.
Och dit höres, hur forsen våndas, när den förgäfves bryter sina böljor mot Östabergets mur.
Men Anna Rehn li- der ej mera.
Hon är öfver det höga berget.
Några öfverblifna exemplar finnas ännu att tillgå å Iduns expedition af BARNGARDEROBEN för innevarande år.
Mot insändande af 2 kr.
i postanvisning erhållas alla de under året ut- komna numren, äfvensom de återstående till årets slut.
Detta tillfälle att för billigt pris erhålla en mängd mönster och modeller till barnkläder o. dyl. torde ej böra försummas.
Iduns Expedition.
Innehållsförteckning.
Amy Akerhielm; af Harald Molander.
(Med porträtt).
— Kvinnokonferensen.
— Vår förslå fjällkoloni; af Tora Kjellberg.
— » Som hundra gånger.
.
.
Skiss för ldun af Elin Ameen.
— Zsombor Szåsz; af Birger Schöldström.
— Kvinnorna på utställningen ' af Adolf Hellander.
XIV.
— Från Iduns läsekrets; af Norrländska i Stockholm .. — Litte- ratur.
— Ur notisboken.
— Teater o. musik.
— Öfver det höga berget; en berättelse för Idun uf Karin Hallgren.
(Forts. o. slut) Försäljning e n d a s t från fabriken, 3 Bryggaregatan 3, l trappa upp, andra huset från Drottninggatan.
