# ID: svediakorp-per1144
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1897
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 13,542
# sentences: 657
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm-, Iduns N:r 35 (506) Prenumerationspris pr å r: Idun ensam kr.
Iduns Modet., fjortondagsuppl.
» 5 Iduns Modet., månadsuppl t 3 Barngarderoben » 3 Fredagen den 3 september 1897.
B y r å: Klara södra kyrkog.
16, 1 tr. Öppen kl. 10 — 6.
Allm.
telef.
6147.
Rikstelef.
3646.
Redaktör och utøifvare: FRITHIOF HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Redaktionssekr.
: J. Nordliiuj.
Tryckeri Aktiebolag.
10.de årg.
Utgifningstid: hvarje fredag.
Annonspris: 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » Lösnurnmerpris 15 öre 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
(losn:r endast tor kompletteringar.)
Utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
Charlotte Holmgren.
£ n angelägenhet inom sjukvården, som ofta nog dryftats dels af herrar läkare, dels inom kommunerna, har varit tillsättan- det af länssköterskor, förnämligast i och för epedemiers häfvande och begränsande.
En hvar känner, genom egen erfarenhet eller genom hörsägen, de svåra härjningarne af epedemier sådana som difteri, skarlakansfeber och nervfeber.
Mer och mer har man därför börjat inse nödvändigheten af s. k. isolering och desinfektion • isynnerhet på landet, där fol- kets okunnighet och likgiltig- het för faran underlätta smit- tans spridande.
Vi se här i dag bilden åter- gifven af Sveriges första läns- sköterska, ty först löstes ofvan- nämda angelägenhet inom Västmanlands län, där lands- tinget från och med 1896 års början tillsatte och förordnade fröken Charlotte Holmgren att bestrida platsen såsom läns- sköterska med station i Vä- sterås.
Redan förut verksam vid s. k. sjukstugor, öfvertog nu fröken Holmgren en länsskö- terskas ganska dryga plikter, hvilka bestå dels i direkt sjuk- vård, dels i desinfektion.
Vid kallelse af läkare från den angripna orten, gäller det sålunda för länssköterskan att skyndsamt skrida till bekäm- pande af det onda.
På lan- det uppsattes då vanligen en sjukstuga, till hvilken samlas patienter från de af smitta angripna hemmen.
Ej sällan händer att sjukstugan måste inrymmas i bostäder, hvilka i afseende på trefnad och de allra lindrigaste anspråk på komfort lämna mycket öfrigt att önska.
Beträffande de patienter, hvilka där vårdas, kunde man ock säga att de lämna mycket öfrigt att önska, ty i många fall är det icke allenast den smittosamma sjukdomen, utan älven andra mer och mindre svåra åkommor och vanvård, som förvärrat tillståndet.
Det fordras i sanning ett kärleksfullt hjärta och ett lefvande intresse likt fröken Holmgrens, för att åter kunna fram- locka hälsans rosor hos dessa armodets barn, där nöden lika mycket som sjukdomen blekt kinden och kommit lemmarne att vissna.
Till en början visa sig ofta patienterna blyga och rädda för sköterskan, men inse snart nog, att de i henne funnit en kär vän, som ömt och för- sakande vårdar dem, då febern bränner, och uppmuntrar dem under convalescenstidens lju- sare dagar.
Stundom hän- der ock att fröken Holmgren i deras tacksamhetsbevis skör- dar lönen för sin möda, då de små patienterna, friska och krya, med sin bärkorg eller äggskäppa tacka » moster » för besväret.
Som ofvan är nämdt, ålig- ger det äfven länssköterskan att företaga desinfektioner.
Just inom detta område mö- tes hon af de största svårig- heterna.
Som landtbefolknin- gen ej har förmåga eller ens vilja att inse nyttan och nöd- vändigheten af desinfektion, nekar den ofta på det bestäm- daste länssköterskan tillträde till smitthärden.
I sådana fall är det först med fjärdings- mannens tillhjälp man förmår bringa de tredskande till un- derkastelse och lydnad.
I alla afseenden välsignelse-
IDUN 274 Det ingalunda dock är sagdt, A t t s t o r a ord ha s t ö r s t a m a k t V å r värld i ordning s ä t t a.
bringande har fröken Holmgrens verksamhet ock visat sig; högst sällan händer det näm- ligen att epedemien ånyo utbryter, där desin- fektion hållits.
Sitt kall såsom sjuksköterska började frö- ken Holmgren med genomgående af kursen på Köpings lasarett och var sedan flere år verksam inom den privata sjukvården.
I och för tillträdande till platsen såsom läns- sköterska studerade fröken Holmgren hösten 1895 desinfektionsväsendet i Stockholm och biträdde äfven vid desinfektionen å k. slottet efter de små prinsarnes difterisjukdom.
Hilda Ohlsson-Gother.
* pu blonda dotter aj mitt land .... •jlur söderns mö ån bländar och bedår ar med lockars natt och svarta ögons brand, till drottning i min skönhetsvärld jag korar blott dig, du blonda dotter af mitt land.
Din fägring manar fram för mina drömmar allt hvad i världen jag har dyrt och kärt: det folk, hvars blod i mina ådror strömmar, den jord och himmel, som jag älska lärt.
Din blick ett tycke har af skogsviolen, hvars ljusa krona speglar vårens sky, en glans af blåögd sjö, från hvilken solen har tvungit dimmans töckendok att fly.
Din jag din som Ditt mun mig minner, hur på skogens tufva hos ett bär kar sett dess varma färg, lena kind har denna skärhet ljufoa, blomman äger på min hembygds berg.
skratt är friskt likt vårens vind, som drager i muntra tonfall mellan björkens blad, ditt ögas gråt är daggen lik, som tvager en himmelsfär gad blomma i sitt bad.
Din lock, ej prydd af något gyllne spänne, af skördeaxets guld en skiftning har, och fjällsnöns renhet bär ditt hvita ånne, där lifvets morgondager leker klar.
Och din den ditt Allt när ej i ett onaturens häkte kropp har mist sin borna harmoni, siar stolt, hur för ett framtidssläkte sunda blod ett signadt arf skall bli.
hvad mitt hemland äger högst af fäg- ring, allt hvad mitt folk dåraf har undfått — allt jäg åierspegladt ser som.
i en hägring i hela din jungfruliga gestalt.
£.
N.
* Söderberg.
1897 D e, som behöfva hjälp och tröst, De höra bäst den milda röst, S o m v i s a r dem tillrätta.
Magdalena Thoresen.
Sl^iljsmässa.
ch nu skall det verkligen bli skiljsmässa af? » » Inser du icke det?
Till ingen samvets- grannare och mera opartisk domare kan jag vända mig än till dig, farbror Otto; säg att du inser det! » » O m jag också skulle inse det — vi kunna ju förutsätta något sådant — så in- ser jag icke, hur lifvet därefter skulle ge- stalta sig för dig. » » Och du tror icke, att ett arbete i frihet, vore det än så tungt, skulle vara lättare än denna nesliga slafboja med sin tunna fernissa af ärbart sken öfver sargande län- kar af nesa och skam? » » Och du tror inte, att jag vet hvad som väntar en frånskild hustru i en värld, som icke vet af misskund?
Men jag säger dig, att ett stolt, känsligt sinne sådant som ditt missräknar sig på sin styrka gentemot det tysta föraktet, det öppna hånet och den oförsynta närgångenheten, som dock ufce- stänges af denna fernissa, men som, där den ej finnes, hackar och mal, sticker och marterar en frånskild hustru till döds, eme- dan den hittar världen rundt till de göm- daste vrår. » » Under det att mannen med orubbadt anseende får njuta sin brottsliga lycka oan- tastad af samhället.
Är det icke en skri- ande orätt i detta? » » Ja, det är, men tyngdlagen är oefter- giflig: ju högre ställning, dess djupare fall.
Kvinnan är ställd högre, och där hon icke förmår bibehålla sin ställning, där bär det utför med fart. » » Förmår bibehålla!
— — ' Det tysta för- aktet ' skulle således vara lättare att bära i det så kallade egna hemmet, där man spelar en nollas roll gent emot tjänstfolk, barn och umgänge?
Och ligger det icke ett ' öppet hån ' i frågan: ' Frun vet väl inte, när herrn kommer h e m? '
emedan svaret: ' Jag kan inte säga det, det är omöjligt att bestämma ' så ofta genljudit ut i korrido- ren från husets herre, då han därmed af- spisat denna samma så kallade husmoder, som därigenom i rikt mått skördat det ' tysta förakt ', som alltid följer med brist på förtroende.
Är det detta du kallar att ' vara högre ställd '? » » Tydligen icke.
Den som skall hjälpa en annan upp måste själf stå stadigt.
Vi män äro tungrodda, men kvinnans kärlek brukar kunna finna tusende, för andra osedda och obegripliga medel att bogsera oss upp på Ararats berg tillika med arken, där hela bråten står höjd öfver syndaflo- den, som svallar omkring.
Hvad vet j a g?
— Nog voro ni kära i hvarandra och in- gen inverkade på ditt val, ej heller voro ni döfva, när prästen i hela församlingens närvaro uppläste vigselakten, och nog lof- vade n i: » i lust och n ö d ».
— Jag kan och vill icke nu heller inverka på ditt be- slut, ni äro båda fullt tillräkneliga människor och äga att handla efter bästa samvete gent emot hvarandra, mot barnen och mot sam- hället, som hört eden.
Om han brutit den, vet jag icke, att du ännu icke gjort det, kunde jag taga på min salighet.
Det enda jag nu kan säga dig är min mors valspråk: ' den som vinner tid, vinner allt. '
Bestäm dig för en viss tid att vänta och öfver- lägga; denna tid må sedan vara timmar eller dagar, men föreställ dig att därefter blir ingen återgång möjlig. » » Jag tackar dig för rådet.
Emedan det är svårt att följa, måtte det väl vara godt, enligt den höga moralen, som bjuder mod att tåla, tills fullständig slöhet gjort det öfverflödigt, m o d att lida, till dess man icke mera mäktar känna. » Och så vandrade denna försummade maka med trötta, viljelösa steg mot hemmet, utan att fästa ögat på landskapets vårfriska skön- het, där det i breda vidder låg badande i ljus under den på höjden slingrande gång- stigen, som stundom ledde genom svala hagmarker, för att så åter plötsligt fram- ställa den hänförande taflan för det hvi- lade ögat.
Hvad brydde sig nu denna högresta, vackra kvinna med sina dystra, trötta, torr- gråtna ögon om naturens skönhet?
Den fanns ej för henne.
Ihåligt och tomt var allt.
Kärleken var död, och plikterna tyngde som ett ok, ty öfvergifven var hon i det glädjetomma hemmet, dit mannen från re- sor och förevändningar af alla slag vände så korta stunder som möjligt.
Nog visste hon — ja, alla trodde sig veta, hvar han trifdes bättre, hvar han ännu kunde skämta som förr, med hvem han kunde sjunga de- ras forna duetter.
Den vrede som denna tanke väckte hos henne, kom henne att känna, att hon ännu lefde, att hon ej var vorden slö ännu: hon skulle ej tåla vidare förbiseende, det skulle åtminstone bytas i förolämpning en gång — och sedan — — fri!
Hon hade tackat för farbroderns råd, men hon skulle icke följa det, hon kände att hon kommit till gränsen, det skulle ske nu!
Till modern i den närbelägna staden, där redan de två barnen voro under skoltermi- nen, skulle hon resa i morgon dag.
Mannen kunde ha hinder för hästarne, men hon skulle just gå förbi ortens hyr- kusk, en visserligen brutal karl, men som hade bra hästar och numera, sedan han gift sig, vunnit ett visst anseende, som un- danskymde ett och annat fult drag från fordom, då det hviskades om stygga tilltag under ruset, som gjort honom ganska fruk- tad.
Numera hördes aldrig något sådant.
Fru Margareta steg alltså in genom grin- den till täppan vid stora vägen, som gång- stigen mynnade ut till.
» Är Isaksson hemma? » frågade hon den snyggt klädda kvinnan, som just trädde ut i den nyskurade förstugan, dit hon med- förde lukten af nykokt potatis och stekt sill, hvilka beståndsdelar af middagsmålet synbarligen nyss blifvit framsatta på en hvit duk inne i stugan, hvars dörr hon lik- väl genast tillslöt.
IDUN 1897 Ja, han var hemma.
I bersån kunde frun vara god sitta ner, där var svaiare.
Och hvad frun ville?
Jaså, i morgon till staden?
Hon skulle tala vid Isaksson och lämna svar i afton, när hon kom ner till herrgården efter mjölken.
Frun var så en- trägen som möjligt att själf få tala vid Isaksson och få svar med det samma, men mor Karin hade annorlunda beslutat, och hur hon på höfligaste vis lade sina ord, så blef det kungsord: hon skulle tala och hon skulle lämna svar.
På den återstående delen af vägen ner till herrgården, fru Margaretas vackra hem, tänkte hon på denna kvinna och hennes äkten- skap med den råa karlen, som andra fruk- tade.
Det var en hvila att tänka på något annat än sin egen numera tröstlöst tomma tillvaro.
Hon hade j u uppbjudit all sin för- måga att bibehålla denne en gång så äl- skade mans hjärta, och detta hjärta hade dock glidit ifrån henne, det var det enda vissa och oåterkalleliga.
Inga scener, inga förebråelser — endast stadigt termometer- fall.
Nu var det kommet under fryspunkten.
275 terst allvarlig stämma: » Kanske sill också? » Nej, det fanns fårbog, för folkets räk- ning.
Fru Margareta manövrerade själf denna » fiol » och stekte » glödhoppor ».
Groft rågbröd skar hon en kaka och placerade själf på frukostbordet, och när detta var gjordt, steg hennes man in i salen med sin vanliga, elegant resignerade morgonhälsning och frukosten tog sin början.
Rodnande af spiselglöd, lyfte fru Mar- gareta servietten af den ångande potati- sen och sköt fram » glödhopporna » samt bredde smör på ett stycke af det svarta brödet.
Häpnande sväfvade hans blickar från den ena ovanligheten till den andra och lyfte sig därefter till fru Margaretas nymorgnade ögon.
.
.
Ä n d a ut i köket hördes en duett af skratt, som kom så oförmodadt, att kokerskan, stir- rande på köksan, instämde af alla krafter.
Och stallpojken sprang ut till kusken och skrattade, och gud vet om inte hela sock- nen till slut instämde, med undantag — kanske — af Isaksson, som inte fick spänna för landån.
Hon kunde då så gärna tänka på andra, för henne var intet af intresse mera.
A.
M.
— • — * — —: * * Aftonen kom och mor Isaksson med den.
Hästarna kunde fås, men oj förr än kl. 4 e.
ni., och frun tog väl sin egen landa?
» Men hvarför kunde jag inte få detta svar i middags, när han ändå var hemma?
Mor Isaksson hade väl kunnat fråga ho- nom då lika gärna. » » Nej, ser frun, att tala vid en hung- rig karl, det var då aldrig värdt, och hade potatisen fått kallna, så hade allt flaskan kommit fram.
En får sköta dem, som de äro sjuka till. » Fru Margareta gick in för att packa.
» Som de äro sjuka till. » Skulle det ma- teriella spela en sådan roll?
Ja, kanhända i en arbetares lif.
— En arbetare, tänkte hon vidare, hvarför denna klassificering, äro icke alla arbetare?
Farbror Otto, denne män- niskokännare och läkare, hade en gång ytt- rat, att en skollärare behöfver mera mat än en grundläggare.
Hon packade icke, hon satt midt på golf- vet på en taburett, och tankarna gingo till- baka till hennes samtal med farbrodern på förmiddagen: » En kvinnas kärlek brukar kunna finna på tusen för andra osynliga och obegripliga medel » o. s. v. Skulle denna kvinna af folket funnit rätta sättet, under det att hon med sin själs begåfning förfelat det?
Hade hennes omsorger någonsin nedlåtit sig till det ma- teriella?
— Hon packade e j.
Hon låg vaken, tills hon hörde jaktvagnen rulla upp på gården och visste att hennes man var hemma; sedan somnade hon tungt och vaknade vid sjutiden, ovanligt uthvilad.
Kokerskan blef nästan förskräckt, när frun i den tidiga morgonstunden uppenbarade sig i köket, och bemödade sig i hög grad att dölja sin öfverraskning, då hon, efter en sväng in i handkammaren, fullständigt ändrade om programmet till frukosten — och därtill på så tarfligt vis!
Oskalad potatis — icke därför att Isaks- son åt sådan, utan därför att fru Marga- reta ur sitt minnes gömmor plockat fram, att till frukost tyckte hennes man om denna enkla rätt.
— Kristina sade med en yt- I Stockholm.
Små utställningsfunderingar och litet annat smått och godt.
F ö r I d u n ai Lovisa Petterkvist.
Bref X V.
Sista brefvet.
tt förfärligt springande och jäktande nu sedan barnen kommit!
Jag har inte tid att skrifva en smul, och väl är kanske det, ty jag fruktar, att herr- skapet för längesedan är trötta på allt mitt prat!
Emellertid, efter att alla nu är ute, ska jag passa på och af sluta mina små an- teckningar, men nog får det lof att gå i ett h u j, efter jag bara har en halftimme på m i g!
!
Det är så roligt att » se o m » Utställnin- gen med barnens friska ögon, men bra ned- slående är det med, ty nu riktigt märker jag, bur klen jag varit i mina » Utställ- ningsstycken ».
Man måste lära sig att se, så väl som man måste lära sig allt annat, och litet har jag allt lärt mig, det tror jag.
Först såg jag bara montrarna; så såg jag hvad som var i montrarna, och nu har jag också lärt mig se hvad som finns bakom- montrarna.
Det är ofta allvarliga, ja, ibland mycket allvarliga ansikten, som gömmer sig där.
Jojo men, man deltar inte i en utställning sådan som vår, utan att göra stora personliga uppoffringar; och när man så inte får sälja, så —!
Därför tycker jag, att alla vi, som ingenting offrat utan bara nju- tit, ska känna det som en riktigt stor glädje att få draga vårt strå till stacken genom att lossa på pungen, så mycket vi någonsin kan.
Hvad gör det, om vi får dra in på en fest eller två i vinter, om vi bara känner med oss, att vi efter våra svaga krafter understödt vårt eget lands industri och konst?
Nu litet smått skäms jag för våra ryska inköp, fast på det hela taget har ju de inbjudna främlingarna också rät- tighet att bli hågkomna, men att för dem glömma våra egna » arbetare », som sträfvat så för att göra Gamla Sverige heder, får vi inte göra.
Det vore riktigt fult och otack- samt och styggt!!
I går såg vi på stan i hyrkuskekipage.
Barnen var alldeles hänryckta och det un- drar jag inte på.
Ja, det säger jag, att fortsätter Stockholm att öka ut sig och försköna sig på det här viset, så, får det lof att snart skaffa sig ett annat land att vara hufvudstad uti, ty för våra förhållan- den är den redan nu alldeles för praktfull!
På Uställningen har flickorna inte hunnit längre än till montrarna med fruntimmers- toaletterna uti ännu, herrarna däremot har alldeles förälskat sig i möbelutställningen, som ju också är någonting alldeles utsökt, förståsigpåare må prata hvad de vill om bristen på nationel stil!
Kan inte det, äf ven inom möbelindustrin, just vara vår nationela stil att i sig upptaga alla stilar utom den nationela?
För öfrigt så tycker inte jag för min del, att den där utsökta nationela stilen är så ofantligt mycket att stå efter, om man ska döma efter den där märkvärdiga natio- nela chäslongen, som står hos fröken Giöbel och som lär vara det enda verkligt-äkta- svenskt-nationelt-konstnärligt-originella söm finns i möbelväg på hela U tställningen!
Beror väl på hur folk ser det!
Ser man, att chäslongen är en snillrikt omskapad järn- vägslår (Svensk förstås!)
så antar jag, att den är alldeles utsökt.
Eljes har den allt sina sidor — eller rättare sagdt den har inte sina sidor!
Skaffar man sig en soffa, så är det för att sitta eller hvila skönt, och inte för att trilla i backen på ömse håll, bara man vänder sig — ty trilla hur konstnärligt man någonsin vill, så tror jag nog att man ändå i längden föredrar att inte trilla alls.
Soffan må vara hur okonstnärlig och hur litet järn- vägslåraktig som hälst.
När jag kommer hem, ska jag odla Hortensior i massor!
Jag har alltid förut tyckt de blommorna vara så klumpiga, men nu, när konsten tagit dem om hand, ser man först hur konstnärliga de är.
Fröken Giöbels drapperi med Hortensiabård är så utsökt, att det för alltid har botat mig för min smak för korsstyngsbroderier och granna färger.
Det egna och intressangtaste med Utställ- ningen är, att så mycket just af det man först hvarken förstått eller så mycket tyckt om, stannat kvar i minne och sinne och beredt sig husrum till döddagar.
Det är nog Utställningens själ, som på det viset tagit ut sin rätt, tänker jag.
Men jag är tokig jag, som pratar så mycket extra, när jag har så förfärligt ondt om tid!
I går hade Ruffen och jag en liten väl- komst- och afskedskolifej på Hasselbacken.
Redaktören, allas vår redaktör förstås, var också så innerligt god och gjorde oss den äran — och Lycko förstås, fast jag först rakt inte trodde det var han, så förändrad var han.
Han var glad, kvick, roljg, bad få säga tant (ändtligen!!)
och kom oss nästan att skratta ihjäl oss genom sin ovan- liga förmåga att härma.
» Du är ju en riktig lustigkurre, du, min gosse, » sa jag till sist och torkade mig i ögonen, som var våta efter skrattet.
Han blinkade,
276 » Visst, » sa han, » tala bara inte om det. » » Huru då d u?
» sa jag nyfiket.
» Jo, ser tant Lova, » (hvad jag tyckte det där tant Lova låter naturligt och trefligt!)
» det finns inga som människorna är så grymma emot som mot » lustigkurrar ».
Den allra tarfligaste af ens bekanta anser sig ha rättighet att bli road, ständigt road — och hvad ens vänner angår — — » Han häjdade sig.
» Ja, en lustigkurre har egentligen inga vänner.
Han är bara en slags luktsalts- flaska, som de han håller af sätter under näsan, när de känner sig dufna och trötta.
— Därför så — —!
Käppen är ett mun- lås, ser tant Lova!
Tanguser får åtminstone ha själslif, d e!
!
» » Kan man glädja folk, så bör man, » sa jag bestämdt.
» Ja, efter sina krafter, inte öfver sina krafter!
Men människorna är omättliga — när det gäller » bli roade ».
I synnerhet här i Stockholm, där alla roar sig och ingen har roligt!
Ja, tant Lova får väl känna själf så småningom. » » Det tror jag intel » sa jag.
» Jag bar inte mer att ge än jag ger, j a g!
» Lycko blef blek och blicken fick ett ut- tryck, som om han stirrat sig trött efter ett mål, omöjligt att uppnå.
Så nickade han, så där som man nickar i förståelse, klappade sakta min hand och gick till de andra.
Jag tror bestämdt, att han lärt sig att hålla af mig litet ändå!
Den behållningen blir nog den rikaste af allt rikt jag fått emottaga under dessa månader.
Redaktören var så god och höll ett det utsöktaste, mest öfverdrifvet tacksamma tal vid supén, men så sa han något som, hur utmärkt fint det än var insockradt, ändå — — Det är inte tvifvel om, att en så kultiverad person hade rätt — men —!
I hvad fall som helst, om det är några fler.
af herrskapet som tror, att jag inte » skrifvit Svenska », så får jag försäkra, att det verkligen är Svenska jag skrifvit, efter jag inte kan något annat språk, om det också bara är sådan tarflig svenska som vår Herre kan och lär, och inte sådan, som pro- fessorer ger ut ordböcker efter.
Hvar fågel sjunger efter sitt näbb, heter det ju, och Gud ske lof att ha ett näbb, om det också inte är högsvenskt!
Det säger jag!
I dag på förmiddagen försökte vi lyckan hos Tombolan i Maskinhallen.
Beda spe- lade bort 10 kronor, kronofogden 20, Ruffen 30 och jag 5.
Snygg summa!
Och så vann vi bara en usel femma tillbaka, kanske just samma en, som jag nyss stoppat i gapet — mässingsgapet förstås!
Nej, det får jag lof att säga, att ska man ha något nöje af Tombolor, så ska man åtminstone vinna lika mycket som man förlorar; eljes är de alldeles misslyckade och därtill högst skadliga, ty när t. ex. herrar förlorat en 20 ä 30, ja, ibland 100 kronor på Tombolan, » så ger de tusan » att köpa något hvarken af industrien eller konsten.
Och hvad — — Ringer tamburklockan redan!
Aldrig har en half tim ma kilat i väg så kvickt förut!
Måtte ha tillhört den moderna tidlöpningssporten.
Jag får allra ödmjukast tacka för mig.
Har jag på något vis beredt herrskapet glädje eller gjort någon smula nytta, skulle det göra mig bra lycklig!
Om inte, så måste jag försöka att bära det, efter jag vet, att jag verkligen bjudit till, fast det inte alltid, dess värre, IDUN varit möjligt att ' nu i sommarhettan hålla sig så pigg och frisk och instruktiv som det varit önskligt.
Om en vecka eller så reser vi hem allesammans, utom kusin Johan, som måste fara hem, hux flux, efter hans pappa klippt af sig ett par fingrar i en rullmaskin, hvilket jag inte haft plats att tala om förut.
Sedan kommer nog Ruffen och jag att stanna för godt i gamla Jockmock.
Vi håller på att bli utslitna nu och då är det bäst att hålla sig både ur lifvet och ur lit- teraturen!
Dessutom ha vi under denna oförgätliga tid samlat så mycket i ladorna, att vi ha själaspis för hela vårt återståen- de lif.
Skrik inte, barn, jag kommer ju strax!
(Det är åt de mina!)
I förhoppning att herrskapet godhetsfullt ursäktar möjligen varande skavanker och brister och ser till den goda viljan, har jag den utsökta äran att teckna mig som herrskapets allra mest ödmjuka och tacksamma tjänarinna Lovisa Petterkvist.
P.
S.
Två dagar senare.
Jag hade inte på villkor tänkt skrifva något P.
S. den här gången — — men när man är till den grad upplöst af harm och förargelse — — så hvar ska man utgjuta sig o m inte i siu egen publiks sympatiska sköte!!
Hvem fick jag se i dag ligga i bokhandelsfönstret, skinan- de och ny, om inte Buckholtskan!!
Hon tycks ha öppnat något slags hotell nu på gammeldagarna, och därifrån har hon, bara för att göra mig harm — det kan jag svära på — skrifvit » bref från Utställningen », hon m e d!
Ruffen säger att hennes Utställ- ning är i Berlin!
Men hvad hjälper det!
Om hon så skrifver utställningsbref från Japan, så säger nog folk att jag apar efter henne ändå.
Ska då det där gamla spöket aldrig d ö!
!
Ruffen ville köpa henne.
» Fattas bara det, » sa jag.
» Nej aldrig får hon sätta sina pärmar inom mina dör- rar vidare, ty om också jag i början, af blyghet, sköt henne framför mig, såbehöf- ver hon väl inte hålla på att alltjämt stjäla af mig min författareära för det! » Jag får verkligen be om ursäkt för det här » utbrottet » — hvilket nog var mycket opassande, efter jag verkligen tagit adjö, men jag är så van vid att gå till herr och fru publik med både sorg och glädje att — — Emellertid är jag bra lycklig, att det här brefvet är det sista, ty efter detta skulle jag inte ens kunna skrifva en enda rad till!
Apor är söta — som apor betraktade — men som människor?
Allra helst som en människa så nära släkt som man är till sig själf!
Hu, då!
D.
S.
* Förståelse.
1807 git dig till en annan, till någon, som du mötte därute på vandringsleden.
Det var ett inre tvång, som enade dig med denne andre, du kunde icke stå emot och du ville det heller icke.
Du kände det sällsamt, men du hade dock din lust däri.
Det var som hade du blifvit rikare för hvarje gång du mötte denne andre, det var som hade du fått lösning på någon hemlighetsfull gåta, hvarpå du länge grubblat.
Du vardt allt vekare till sinnes, det kom ljusa dröm- mar in i hågen.
Inte sant, du kände det så?
Förståelse — finns det ett vanare, finare ord?
Säg!
I detta ord har du klaven till hjärtats ljusa, rika språk.
Utan förståelse finns ingen väg mellan tvänne sinnen, kun- na inga gyllene, spänstiga broar slås från hjärta till hjärta.
Men är det för handen, detta hemlighetsfulla något, detta som vi kalla och nämna förståelse, då är vägen öppnad och bron slagen för allt det ljuf- vaste, som den ena människan kan gifva den andra.
Många människor har jag mött på min v ä g; oftast blef det j u blott ett yttre när- mande, det var något främmande, något kyligt, något alldagligt och enahanda.
Men så var • där en och annan, man stannade för, stannade undrande, stannade sällsamt gripen.
Det var kanske ett helt hastigt sammanträffande, man möttes och skildes, men intryck fick man med, intryck för lif- vet.
Den ena människan har ofta ett un- dersamt inflytande på den andra.
Man kan inte förklara det, man kan icke analysera — man känner det endast.
Öga möter öga, spörjande, svarande — tankarne finna genklang hos hvarandra — det blir stäm- ning, stämning.
A c k, jag ville tacka dem alla, som mött mig så, jag ville tacka dem med fuktig blick och ljus håg.
T y det var ljuft att så mötas, att känna denna inre frändskap, detta enande band, denna djupa förståelse.
Kanske var det vemodigt ock, men vemod hör nu en gång till äfven det ljusaste och renaste här nere.
Så voro där ock andra, som man aldrig såg, men med hvilka man enats genom ord och toner — i dikt och sång.
Okända och dock kända vänner fjärran från — ack, äfven dem ville jag tacka, tacka för vän- skap och förståelse, för hjärtevärme och solljus.
De veta kanske icke, hur de gladt mig, de veta kanske icke, att blotta tanken på dem lyst upp de mörka stunderna, lyst upp dem underbart.
Ack, jag ville säga dem alla, kända och okända, dem jag såg och dem jag icke såg, jag vill säga dem ett tack för fagra ord, för djup känsla, för hägn och glädje och samstämmighet.
Jag ville säga dem det bästa jag vet, i dröm- mande stämning, i ljus förståelse.
Och du, som läst hvad jag nu skrifvit i ungdoms- varm känsla, dig ville jag räcka handen trofast och gladt, med ett leende: Vi ses igen!
Adi.
• u har säkert många gånger läst » Fän- rikens hälsning » af den finske diktar- kungen, och du har säkert också liksom jag gärna stannat för några säreget fagra ord däri, jag menar dessa: » Man ser ett anlet, en röst man hör, Och fängslas, gläds, vet ej själf hvarför. » Och lika säkert har du där ute i lifvet erfarit den djupa innebörden och sanningen af dessa ord.
Du har känt denna sällsamma makt, inte sant, denna makt som oemotståndligt dra- Alla utställningsbesökande damer inbjudas vördsamt till ett besök i » Iduns sa- long » — belägen i Nordiska museets byggnad å utställningsplatsen — där hviloplatser och toalettrum gratis stå till våra ärade gästers förfogande.
Glömmen ej att inskrifva edra namn i den härför af sedda boken!
Red.
af Idun.
*
IDUN 1897 277 " Iduns salong " och dess V " värdinnor ".
år korta nordiska sommar skrider nu med snabba steg mot sitt slut, och den vackra sommarsaga, som ännu speglar sitt féeri där ute i Saltsjöns och Djurgårdsbrunns- vikens enade böljor och som vi nämna den stora Stockholmsutställningen, är äfven den blott ett minne snart.
Hur flyktiga äro de ej, dessa sista septemberdagar med deras genomskinliga luft, som förlänar dem en prä- gel af vemod likt det skimmer af förklaring, som plägar hvila öfver ett kärt anlete, det vi känna att vi ej länge få behålla ibland oss.
Dock ännu brusar lifvet där ute i » som- marstaden » med alltjämt stigande vågor: festens sista timmar äro ock dess mest glänsande.
När kvällarne mörkna, locka illuminationens lampor med tiotusentals glim- mande ögon, och från minareternas tinnar slunga de elektriska ljuskastarne kaskader af flammande eld öfver hufvudstadens natt- himmel.
Och som med en smattrande fanfar, hvars toner skola genljuda till de aflägsnaste vrår af vårt vida fosterland, bereda vi oss att afsluta den unika festen med konunga- jubileets glänsande skådespel.
Den lilla vrå där ute i utställningsstaden, som Idun specielt fått räkna för sin, har under den gagna sommarens lopp haft gläd- jen mottaga otaliga bland våra vänner.
Och ännu hoppas vi att många, rätt många, in- Fröken A n n a Berg.
Fröken G e r d a C e d e r l u n d.
nan allt är slut, skola hinna teckna sitt namn i vår » visitbok ».
En stor procent finns dock förvisso af våra läsarinnor, som endast » i tankarne » fått göra sin utställ- ningsresa.
Ej minst för dessa ha vi trott det skulle vara af intresse att i sin tidning få en vy af » Iduns salong » på utställnin- gen, och bringa vi därför i dag en fotogra- fisk afbildning.
Tyvärr ha den för fotogra- fering mindre gynsamma belysningen på platsen och omöjligheten att arrangera nå- gon artificiel sådan medfört, att reproduk- tionen ej blifvt så fördelaktig, som vi kunnat önska.
Någon beskrifvande text torde vara öfverflödig, då vi j u redan tidigare lämnat en tillräckligt utförlig och orienterande be- skrifning.
På samma gång hafva vi velat presente- ra bilderna, af de två unga damer, som med oförtröttadt nit och älskvärdhet nu allt ifrån första öppningsdagen beklädt » vär- dinneskapet » i Idunssalongen.
Det har nog ofta varit en både prof vande och tröttsam upp- gift denna, att under långa, kväfvande varma sommardagar med oförminskad, vänlig upp- märksamhet stå hundraden och åter hun- draden till tjänst med handräckningar, råd och upplysningar.
Vi tro oss dock veta, att fröknarna Anna Berg och Gerda Ceder- lund uppfyllt denna sin uppgift på ett sätt, som förvärfvat dem våra gästers sympati och tacksamhet, och det är oss därför kärt att här få uttrycka äfven redaktionens varmt kända erkänsla till de älskvärda unga » vär- dinnorna ».
* Kvinnorna på utställningen.
XIII.
Endast litet halm.
et är om firman Riigheimer &amp; Beckers halmflätnings- och hattfabriksutställning vi denna gång vilja tala, men för att Iduns läsa- rinnor skola hitta dit, är bäst att först påpeka, hvar den lilla vackra och pikant inredda pavil- jongen ligger.
När man går fram till industri- hallen, viker man af till höger, just där trapporna föra upp till den första viadukten, och här i för- försänkningen har man den lilla konstnärligt sirade paviljongen, hvars motstycke man icke sett på någon utställning.
Det är en nästan rund byggnad, i någon japansk eller kinesisk stil, och hela dess yttre är dekoreradt med en massa olikfärgade halmflätor, som bilda de vackraste mönster.
På taket finns en spira, som uppbär en s. k. mercuriehatt, äfven af halm.
Det hela ter sig högst originelt.
Till det yttres dekorering lär ha åtgått omkring 4000 meter flätor, hvilka ha tillverkats af flickor vid slöjd- skolan i Munka Ljungby i Skåne.
Planen till monteringen är uppgjord af vår skicklige dekora- tör hr H. von Rijswik.
När vi träda in i paviljongen, öfverraskas vi af den smak och elegans, hvarmed den är in- redd.
Öfverallt glada färger; se blott på taket som tycks vara af silke i blått och grönt och guld!
Alltsammans är endast litet halm, sam- manflätadt till fina flätor.
Speglar med stora blanka glas finnas öfverallt.
Till yttermera 2)
278 prydnad har vår skicklige konstnär hr Viktor Andrén målat några präktiga akvareller, fram- ställande unga flickor af olika nationalitet, syssel- satta med halmfiätning, och hvarmed afses att gifva en föreställning om de olika arbetsmeto- derna.
Blicka vi så från den eleganta inredningen på montrerna, så finna vi snart att deras innehåll är ovanligt instruktivt.
Här rinna vi råmaterial från olika länder, från Japan, Italien, Schweitz och Sverige.
Här ser man det mogna axet med sitt strå, den urtröskade halmen i olika stadier under förarbetet, dess färgning o. s. v., ända tills den fina vackra halmflätan är färdig till hatt- tillverkning.
I andra montrer finna vi en i sanning lysande samling modelier till färdiggjor- da hattar, så eleganta, lätta och i alla afseenden behagliga, att man knappast kan förmoda att ett bättre arbete utföres någonstädes i världen.
Låtom oss äfven se arbetet i full gång.
Vid det ena bordet till vänster äro fem små flickor från Munka Ljungby och från Upperud syssel- satta med halmfiätning, under öfverinseende af skol föreståndarinnorna fru Elsa Möller från Ljung- by och fröken Lina Jansson från Upperud.
Se blott hur kvickt de små fingrarna gå och hur halm- flätorna växa till flere meter på några få minuter!
Vid ett annat bord se vi, huru hattstommarne tillverkas, såsom kändt en necket stor fabrika- tion, för hvilken firman Rügheimer &amp; Becker använder en ansenlig arbetsstyrka i sin stora fa- brik här i Stockholm.
Af allt hvad vi här få se draga vi lätt den slutsats, att halmflätningen är af stor betydelse för vår industri och icke minst för våra mindre jordbrukare, när de rätt lära sig att taga vara på halmen.
Betydelsen af det lätta och nätta handarbetet för barn och ålderstigna behöfver knappast påpekas.
Det kan gifva utkomst åt många.
Säkert är att våra läsarinnor icke ångra ett besök i den vackra och intressanta paviljongen.
I fotografi-paviljongen.
Under det vi äro på vandring i denna lilla åtskilda vrå af världen, så låtom oss äfven af- lägga en liten visit i fotografi-utställningen.
Den ligger strax till höger om herrar Rügheimer &amp; Beckers nätta halmpaviljong och är nästan inbygd under viadukten.
Den lilla hallen eller paviljongen har intet imponerande i sitt yttre, men det behöfves ju icke heller.
Det inre är så mycket mera sevärdt.
Paviljongen är delad i tre salar.
Tvänne stora och ljusa för fotogra- fier och den tredje för fotografiska apparater och utensilier.
Väggarna därinne äro hållna i vacker mörk- brun färg och det genom glastaket inströmmande solljuset förmildras medels hvita linnedukar, som äro spända under glaset.
Vi träda in genom den vänstra ingången och börja vår studiepromenad, som blir ganska intres- sant, åtminstone för alla dem som älska fotografe- ringskonsten, och det göra helt säkert alla våra läsarinnor.
Hvad som strax fäster vår uppmärksamhet är en stor, inom en praktfull ram infattad sam- ling fotografier å den vänstra väggen.
Öfver ramen synes ett stort V. och vi förstå ganska lätt, att vi här hafva framför oss] h. k. h. kron- prinsessans utställning af hennes amatris-foto- gralier.
Samlingen är i ovanlig grad sevärd och vittnar om en ganska högt drifven skicklighet.
Det är allt minnen från furstinnans vistelse i södern under de senare åren.
Vi se här vyer och interiörer från Venedig, Rom och Pamphili, platinnotypier efter orginalplåtar från Roms campagna samt bilder från det härliga, solbelysta Capri.
Pra A. Jacobson är äfven amatris på detta om- råde — redan i Idun n:r 46 för 1894 var hen- nes vackra fotografiska verksamhet omnämnd och hennes porträtt infördt — och utställer, i en särdeles smakfull montre i form af en lykta, en stor samling fint utförda transparanta glasbilder.
En del föreställa vyer från det äldre och nyare Stockholm, under det att några andra gifva oss vackra vyer från det sagorika Visby.
Fröken Hulda Löthman är yrkesfotograf och såsom sådan mycket skicklig.
Hon har också genomgått en särdeles god skola, enär hon un- der flere år förestått (lösta Elormans berömda atelier.
Hon exponerar förträffliga porträtt på matt och blankt aristopapper i olika storlek samt förstoringar på saltpapper.
För öfrigt bör jag tillägga, att då jag här naturligtvis hufvudsakligen håller mig till kvin- norna på fotografi-utställningen, nödgas jag lik- väl nämna några manliga namn, innehat varne IDUN 1897 af våra berömdaste atelierer.
Vi torde icke för- gäta att på dem samtliga det är unga damer, som utföra det mesta och svåraste arbetet — isynnerhet den kinkiga retouchen.
Men vi gå vidare.
Fröken Anna Edlund är äfven en framstående fotograf och hennes expo- sition tilldrager sig ganska stor uppmärksamhet.
Stora, väl genomarbetade porträtt kopierade på mattpapper.
Vidare en hel del förstoringar på bromsilfverpapper.
Fröken Edlund tycks helst föredraga mörka fonder.
Louise Lefrén har ett stort förträffligt porträtt å matt och blankt aristopapper.
Det kolorerade porträttet af den vackra unga damen i grön toalett är äfven helt enkelt charmant.
Vi få på ofvan anförda skäl ej gå förbi Gösta Elormans utställning, ty den är en af de rik- haltigaste.
Här se vi ett stort koloreradt por- trätt af konungen och dessutom vällyckade dylika af kronprinsen och kronprinsessan.
Det som här dock kanske främst tilldrager sig våra blickar, är den utsökt fagra bilden af vår landsmaninna, den celebra sångerskan Sigrid Arnoldson.
Den är utförd i kroppsstorlek och är utan gensägelse ett af de bästa arbeten, som här äro att skåda.
Selma Jacobsson är ett välkändt namn och för- svarar sin ställning med en gedigen samlling af gruppbilder och porträtt från de minsta till de allra största.
Aron Jonason i Göteborg är troligen att anse som den främste af våra utom hufvudstaden ar- betande fotografer.
Det är dock att beklaga att han fått så dålig plats, i en vrå i andra salen.
Därigenom komma de fina och väl utförda por- trätten och äfven de präktiga landskapsbilderna icke på långt när till sin fulla rätt.
Hilma Selin i orebro utställer flere vackra porträtt i såväl visit- som kabinettsformat, ut- förda å aristo- och albuminpapper.
Hon visar äfven några arbeten i större format.
Adéle Kindlund i Sundsvall exponerar bland annat en praktfull panorama öfver Sundsvall samt dessutom en del bromidförstoringar.
Amelie Rydberg, Arvika, har en samling por- trätt, alla infattade i vackra, hvita kartonger, komponerade af henne själf.
De förhöja betyd- ligt effekten af själfva bilden.
Alfred J:son Dahllöf är ett välkändt namn här i Stockholm och äfven vida omkring.
Det var att vänta att han skulle bjuda på något utmärkt med sin uppdrifna teknik, och han har också vunnit ett godt resultat, som kan tillfredsställa den kinkigaste domare.
Bland porträtt tilldrager sig främst det väl utförda, karaktäristiska porträt- tet af drottningen vår uppmärksamhet.
Afven den vackra porträttgruppen af operasångerskan fru Linden och hennes lille son är förträfflig och sam- lar dagligen beundrarinnor.
Hr D. exponerar äfven en hel del vällyckade landskapsbilder.
Hoffotografen L. Larsson har en samling med mycken omsorg utarbetade kabinettsporträtt, men äfven stora porträtt, hvaribland de af de kungliga äro alldeles utmärkta.
Främst torde nog åskådarinnorna sätta det stora porträttet af prins Carl, det sista af honom såsom ungkarl.
För öfrigt äro de flesta af våra stockholms- fotografer och en hel del från landsortsstäderna representerade på utställningen, och det drager en god tid att taga samtliga arbeten i skärskå- dande.
När Iduns ärade läsarinnor taga de vackra fotografierna i betraktande, så böra de ingalunda förglömma, att det mesta af arbetet här utföres af kvinnor, äfven om det står man- liga namn på skyltarna.
Likväl, som synes, hafva några kvinnliga fotografer » slitit sig lösa * och visat att de på egen hand och på eget ansvar kunna utöfva sin vackra och för kvinnan så lämpliga konstart — och bra är det.
Om vi nu till sist skulle kasta en blick in i den tredje och sista salen, där en rikhaltig sam- ling fotografi-utensilier är uppställd.
Damerna gå måhända förbi de stora, väldiga apparaterna, hvilka endast äro användbara å ateliererna, för att i stället ägna sin uppmärksamhet åt de små nätta reskameror, hvilka, konstruerade af major Adelskiöld, äro tillverkade och utställda af Numa Petersons aktiebolag.
Äfven den glade vissångaren Sven Scholander, hvilken, då han icke sjunger, är en mycket stor affärsman i fotografiutensilier, exponerar här en hel mängd handkameror af » Svea » - och » Expresss- typen — allt af egen tillverkning — bland andra den s. k. utställningskameran.
Välj, mina damer amatriser!
En liten handkamera är förträfflig att hafva med sig på en färd ut i naturens sköte, vare sig färden går T ill fjälls eller ut på bölja blå.
* Adolf Hellander.
Ui » notisboken.
Det blifvande furstehemmet.
Den af vå- ningarna i Arffurstarnes palats, som är belägen i hörnet af Fredsgatan och Gustaf Adolfs torg och som till i våras varit bebodd af prinsarne Carl och Eugen, håller, som vi förut nämnt, nu på att inredas till hem åt prins Carl och hans unga brud.
Den skall vara färdig till den 1 oktober.
Från en rymlig entré kommer man till vänster in i den s. k. lilla salongen, där allting ännu är oordnadt, passerar prins Carls arbetsrum och där- efter hans sängkammare, som nu skall inredas till toalettrum.
Till höger om entréen ligger först våningens festsal, den långa, blå salongen med balkong åt torget.
Prins Carl har själf be- stämt salongens färg och dess ytterst enkla, smak- fulla dekoration.
Sedan kommer den fyrkantiga eller röda salongen.
Den blir säkert våningens stilfullaste rum.
De lackröda tapeterna harmo- niera på ett mildt, behagligt sätt med de hvit- lackerade dörrarna.
Målarne äro här i färd med att afskrapa dörrarnas listförgyllning, som blifvit påsatt enligt prins Carls önskan.
Den konstför ständige prins Eugen, för hvars smakdom bro- dern öfverallt böjer sig, har emellertid ansett, att helt hvita dörrar med blott en enda, förgylld list i dörrkarmen skulle ta sig bäst ut.
Och därvid blef det.
Nu kommer man till prinsessans skrifrum, ett läckert litet rum med utsikt öfver torget.
Hvit- målade äro tak och dörrar och den låga panel- ningen, och tapeterna äro mildt ljusgröna med en fris af krönta, sammanslingrade C och I — prins Carls vackra idé, som utförts af arkitekten Boberg, hvilken också lämnat teckningen till den nya, smakfulla, hvita kakelugn, som står på ena sidoväggen.
Dubbla dörrar skilja detta rum från gula salongen, ' som ännu står sådan den var i prinsens ungkarlstid.
I takets midt hänger en ljuskrona, inhöljd i gult siden, genom hvilket ljuset med utmärkt effekt strålar ut i rummet.
Härefter följer en rad af rum, som vetta åt gården: prinsessans toalettrum (ett lågt, hvitmå- ladt rum med äkta förgyllning) samt kammar- jungfrurnas sofrum.
Vidare de nygiftas säng- kammare med franska tapeter i hvitgrå moiröe och matsalen, som har gyllenläderbeklädda väg- gar, smaragdgröna panelningar och ljusgrönt tak.
Efter matsalen komma ett par serveringsrum och köken.
Under de första två veckorna efter det unga parets ankomst till Stockholm kommer prinses- san själf att dagligen leda möblernas placering i de olika rummen, biträdd af sin gemål och, naturligtvis, prins Eugen.
* Ingeborg och Ebba i almanackan.
Ny- heter i nästa års almanacka, hvilken inom kort utkommer, äro att förutom Ingeborg, hvilket namn inflyter å någon dag i slutet af maj, äfven namnet Ebba kommer att intaga plats å en dag i mars månad.
Till Svenska kvinnoföreningens för fosterlandets försvar gåfvokomité hafva föl- jande bidrag lämnats i Ett guldur från fru Eurén, född Lilliecreutz, och en byst i gips af Carl X V från fru Constance Molin.
Gåfvor mottagas med tacksamhet af friherrin- nan Anna Rappe, Brunkebergstorg n:r 2, fröken Ingeborg Elfving, Riddaregatan n:r 11 A, och fru Rosa Norström, Brahegatan n:r 60.
Sveriges enda kvinnliga apoteksinne- hafvarinna har gått ur tiden.
Efter långva- rigt lidande afled nämligen den 21 aug.
vid nära 07 års ålder fru Matilda Katarina Montelin, född Oldberg, änka efter apotekaren i Lund Carl Ad.
Fredr.
Montelin.
Fru Montelin var såsom innehafvare af apotek enastående i vårt land, i det hon efter sin mans död fortfarande innehaft och genom examinerad föreståndare drifvit apoteket Svanen i Lund, ett af landets största och bäst skötta apotek.
Apo- tekarereglementet medgifver nämligen änka eller sterbhus efter apotekare, som innehaft säljbart apoteksprivilegium, att fortfarande innehafva det af mannen eller fadern ägda apotek, en rättighet som fru Montelin, hvad apoteket Svanen i Lund beträffar, 1896 fick sig af K.
M:t för sterbhuset ytterligare bekräftad.
Varmhjärtad och ädel, ut- öfvade fru Montelin jämte sin man en stor hjälp- samhet mot behöfvande.
*
!DUN 18!)?
En välgörarinna.
Den nyligen aflidna kam- rerskan E.
A. Lindstrand har i sitt testamente, förutom hvad som tillfaller släktingar och vän- ner, gjort följande storartade donationer till all- männa och välgörenhetsändamål: Till Föreningen för välgörenhetens ordnande på vissa villkor 75,000 kr.
att användas till späda barns vård och uppfostran.
Till Östermalms för- samling 50,000 kr., hvaraf räntan vid julen hvarje år skall tilldelas 10 äldre obemedlade fruntim- mer.
Till Tekniska högskolan 25,000 kr.
att ut- delas som reseunderstöd åt unge män, som ge- nomgått skolan och ämna ägna sig åt något in- dustrielt yrke inom landet.
Till Mortorps för- samling i Kalmar län 10,000 kr.
och lika mycket till Åkers församling i Södermanland att använ- das till i behof stadda äldre personer.
Dessutom hafva följande anstalter blifvit ihåg- komna: Stockholms sjukhem 15,000 kr., Asylet för fattiga barnaföderskor 5,000 kr., Kronprin- sessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn 5,000 kr., Eugeniahemmet 4,000 kr., Kristliga förenin- gen för unga kvinnor 3,000 kr., Föreningen för sömmerskors sommarhem 3,000 kr.
samt Hem- met för ålderstigna tjänarinnor 2,000 kronor.
if Wall &amp; Westfelts kollektivutställning inom Stockholms stad i nordiska museet torde, rikhaltig och gedigen som den är, förtjäna ett specielt omnämnande.
Såsom något inom hela Stockholmsutställningen enastående må påpekas de charmanta, storer och jalusier ersättande gallerfönstren i praktfullt venetianskt järnarbete med det sirligaste löfverk samt i detta infattade färgade glas af ypperlig, blomlik effekt.
Med sina fönsterdraperier i dukagång och prunkande solrosmönster, sin portiere med rosafärgade jätte- pioner i schattérsöm, sin nobla gyllenlädersfris med trollsländs- och liljemotiv utgör miniatur- salongen den mest intagande milieu för åtskilli- ga konstnärligt utförda arbeten i skulptur, läder- plastik och keramik.
Bland de förra märkas Tekniska skolans i Stockholm ordförandeklubba af ebenholts, å hvilken fröken Maria Westfelt (medlem af juryn bland prisdomarena för konst- och hemslöjd) med öfverlägsen teknik efter egen, sinnrik komposition snidat skolans sinnebilder och valspråk, fru Anna Walls monumentala salongsskåp af päronträ i rik renässans, båda hedrade med guldmedalj, fröken Ellen Åbergs utsökt prydliga väggskåp i samma stil (silfver- medalj), ett valnötsstaffli med originella drakmo- tiv samt en stol af skulpterad valnöt i yppig barock.
Mest representativa bland läderplatikens alster, äfven de utmärkta med silfvermedalj, äro, utom ofvannämnda fris, den eleganta afdelnings- skärmen, style Louis seize, hvilstolen i gotik och den läckra bokpärmen af hvitt läder i empire med örnar, fanor och kejsarkronor af guld.
Äf- ven de keramiska produkterna, synnerligen en vas i italiensk majolika och en dito med skogs- blommor i delikata färger, vittna högt om konst- skickligheten i Wall &amp; Westfelts elevskola och atelier.
279 och lika många » de Boisgobey » kunna ej gifva eder ett solidare utbyte än en teaterafton på » Vasan just nu » på bortåt sina modiga fem tim- mar.
Den generöse- direktören, som också har tagit berömlig grad som människokännare, har minnsann icke knusslat på hvad honom tillkom- mer.
Allt hvad teatermaskinisten, dekorations- målaren, kostymskräddaren och — vattenlednings- entreprenören i sina bästa och finaste drömmar anat, har här tagit gestalt i tyg och väf.
Och konsten — skådespelarkonsten?
Sanningen att säga blir icke mvcket rum öfver för några högre dramatiska » evolutioner » bland all denna sceni- ska bråte, men det som finnes är kristeligen ut- deladt på så många par händer som möjligt.
Och » de små landstrykarne » själfva, det helas bärare och förevändning, äro för innerligen söta i frö- ken Åbergs och eleven Karla Strandbergs ung- domliga skepelser.
Södra teatern har upptagit det omtyckta lust- spelet » Papageno », hvari hr Gustaf Bergström innehar en af sina glansroller.
Arenateatern har utan tvifvel funnit en ut- märkt kassapjäs i den stora utstyrselrevy, » Venus på utställningen », som nu kväll efter kväll fyller den rymliga salongen och naturligtvis samtidigt penningfacken i biljettkontoret.
Hr Harald Leip- ziger, en faiseur som förut lyckats rätt väl med en eller annan nyårsrevy på småteatrarne, har här bearbetat en fransk idé till en sorts stock- holmsk utställningskrönika.
Med hjälp af den gamla Olympens alla gudar och gudinnor i ge- mytlig Offenbaehsturnyr, hvilka helt plötsligt be- sluta sig för ett utställningsbesök, åtskilliga vitz- iga kupletter om » ställningar och förhållanden » under denna vår celebra jubelsommar samt först och sist en slösaktigt glänsande scenisk utstyrsel ha författare och direktör i broderlig förening nått det hugnesamma resultatet af en rätt aktningsvärd, om ock ej i strängare mening syn- nerligen konstnärlig succés.
Ja, briljant är obe- stridligen uppsättningen, och det » lefvande ma- terial », som exponeras, står ej dekorationerna efter.
Fru Castegren är en Venus, som närmar sig skönhetsidealet; fru Emma Berg och fru Rönnblad — Diana och Mars — segra genom skälmskt pikanteri och uniformens kända oemot- ståndlighet.
Hr Strömbergs Jupiter har alla skrattarne på sin sida.
För öfrigt äro både » him- larne och jorden » genom de sex brokiga tablåer- na fyllda af gudar, halfgudar och svaga männi- skor, hvilkas namn vi här icke nämna hinna, men hvilka samtliga med upptåg och sång bi- draga tiil att angenämt förkorta de två snabbt flyende timmar, som muntrationen kräfver till att afspelas.
Öfoer cUt liöga berget.
En berättelse för Idun af Karin Hallgren.
(Forts. fr. föreg.
n:r).
Teater och musik.
Vasateatern.
Det lider intet tvifvel, att Vasa- teatern under de närmaste veckorna skall fyllas af en lika tacksam som hän ryckt publik.
Alla - hyllornas » habituéer, alla lånbibliotekens stam- kunder, alla Fäderneslandsföljetongernas spalt- bitare skola med släkt och vänner, barn och blomma strömma till för att läska sina själar med » De små landstrykarnes » djupt rörande och fast sagolika äfventyr.
Hr Deconrcelles — deras lycklige pappa — är utan tvifvel en stor män- niskokännare, eller kanske rättare en stor kän- nare af sin » publik ».
Och publik äro vi ju alla, så visst som vårt lif är en enda stor komedi, » mer spännande än trots någon roman ».
En lika stor skald är han visserligen ej, och han torde nog aldrig komma att konkurrera med Zola om den akademiska taburetten.
Men hvad gör det?
Hans pjes, och därtill hans förstlingspjes, går nu snart för 700-de gången öfver en af Paris, Boulevardscener, den har på mindre än ett år eröfrat London, Berlin, Köpenhamn och nu — ja, nu är den här!
Vi ha endast att konstatera fak- tum, böja oss — och tiga.
Ty hvarje opposition i den goda smakens förkättrade namn torde ändå vara lika tröst- som fruktlös!
Ack ja, kära åhörare, löpen, rusen!
Rycken upp i köen, knuffens vid biljettluckorna, rifvens om » lapparne ».
Eder belöning blir stor och mö- dan till fullo värd!
Ett halft dussin » Ohnet » Jubileumsfliten Men nu hade allt blifvit förändradt.
Hon hade börjat tänka, att en fattig yngling, som med strängt arbete förvärfvade bröd för en dag i sender, var lyckligare än en, som utan möda var och förblef rik.
Kik!
En rik människa är en sådan, som någon- städes förvarar en stor stumma penningar, som han själf ej behöfver.
Bredvid honom gå kanske fattiga barn, som behöfva upp- fostran, sjuka, som behöfva vård och näring, o, alla dessa ropande behof, som kunde till- fredsställas med hans penningar!
Men han måste tillsluta sitt hjärta och sitt kassaskåp.
Eljes blir han fattig.
Hans guldhög för- svinner, och han blir lik andra.
Men så länge han kan tillsluta sitt hjärta för nödens barn, eller så länge han går så tanklös och själfvisk, att han icke ens ser deras behof, så länge har han äran att vara rik.
Hans största skam, den gömda skatten, är i män- niskors ögon en ära.
Så förvänd är världen.
Han var nog lika förvänd äfven, Erik Ivars- son.
Anna Rehn visste, att han hade så stora ägor och skogar, att minst hälften finge ligga ouppodlad under generationer, SVENSKA FLAGGAN, Godsiih ' äng 1,80 kg.
urtvättad ull, arbetslön 5 kronor.
väfves Lüngd 1 meter.
Obs.!
För vikt om 18 ig.
fraktfritt.
af ull.
Bredd 1,-iS meter.
om det skulle vänta på odlare och ägare, tills hans ofödda barn och barnabarn hunnit få kraft att bruka yxa och plog.
Och dock upplät han ingen bit af jorden åt någon ung dräng, som kunde hafva lust och kraft att där skaffa sig hem för sig och någon älskad flicka.
För att bevara jorden åt sin släkt vågade han låta den ligga utan nytta för något af dess ende rätte ägares barn.
Det hade kommit ett slags medlidande in i hennes kärlek.
Hon längtade att upp- lysa och rädda Erik Ivarsson.
Hon, den fattiga flickan, skulle blifva honom dyrköpt.
Hon var vorden ett med läran om ett lif i själfförsakelse, i tjänande kärlek, i känsla af allas sanna broderskap, i vetskap om att all egendom är gemensam och att man, tills denna sanning är genomförd, har skyldighet att afhjälpa hvarje mötande behof, så långt man det förmår.
Visserligen skulle hon al- drig göra någon åsikt till villkor för en yttre förening dem emellan.
Och hans frihet att handla efter sin öfvertygelse skulle alltid af henne vara okränkt.
Men det skulle all- tid fattas full harmoni dem emellan, tills han forstode sin plikt vara att använda rike- domen till allas väl, att, såsom Kristus sagt, medels orättfärdighetens mammon förvärfva sig vänner.
» Ett fattas dig, » ljöd det inom henne.
Så hade Kristus sagt.
Och han hade sett på ynglingen och älskat honom.
Så skulle äfven hennes tunga och öga och hjärta tala till den hon älskade.
Men hvad kan hon nu göra för att lyfta honom upp ur tanklöshetens och själfvisk- hetens dunkla afgrund?
Huru skulle rösten af Guds och hennes tankar nå honom?
Öfver det mörka, tunga berget!?
.
.
.
Det ligger för henne underbara löften om bönens kraft.
Ja, hon vill bedja.
Hon är icke blott en kroppslig varelse, stängd af murar och afstånd.
Hon är äfven ande.
I anden kan hon vara Erik Ivarsson nära.
Öfver honom skall komma den välsignade inflytelsen af denna andliga närvaro.
Han skall omgifvas med den hypnotiska kraften af hennes vilja, med hela dess styrka fäst vid Gud och från honom mottagande hans vilja och öfver- förande den till Erik Ivarssons väsen.
Så skall hennes bön slå omkring honom en skyddsmur mot allt ondt.
Tre ljusa ringar skall hon slå omkring honom.
Hon skall böja sig ned öfver honom, stryka hans hår och panna och hviska in i hans själ tre lösensord, tre den himmelska världens order, ett för hvarje ring: För Gud, för mänsklig- heten, för mig!
Stod det icke: » De lade händer på dem och bådo, och de fingo den helige ande. » Äfven hon skulle så bedja.
En älskande kvinna, som beder, blir en skyddsängel.
En sådan skulle Anna Rehn vara för Erik Ivarsson.
Det är allt, hvad hon nu kan göra för honom.
I dag är det en af skedsblick hon sänder mot Östabergets höga mur.
Hon har så länge tänkt att lämna sin födelseby och det förvärfsarbete hon hittills haft.
Hon har suttit här vid bergets fot så många år, väntande på Erik Ivarsson.
Och hon har försörjt sig med kläd söm.
Men denna bygds kvinnor behöfva ej moderna kläder.
De kunna lära sig att begagna dräkter af så enkel snitt, att de kunna förfärdiga dem själfva.
Med all sin möda har hon under alla dessa år endast uppmuntrat lättja, flärd och fåfänga.
Nu vill hon hafva ett annat arbete, ett nödvändigt, ett välsignelsebrin- gande verk, helst ett sådant arbete, som hon vore danad för.
Hellre än att sy och Hildur Anderssons ullspinneri ocb Skrädderi-Aktiebolag, » T * •i * Alta.
t.
76 5:;.
H ö t o r g e t 1 2.
Riks 1 * 8.
F i l i a l H o r n s g a t a n 1.
Aiim t som
IDUN 280 styra rit onaturliga kläder åt koketta flickor, ville hon nu sköta kreaturen i någon bon- des ladugård.
Men det fattades henne vana och kroppskrafter till ett sådant värf.
Dess- utom hade hon så många goda tankar och så stor förmåga att tala, att intressera ett auditorium.
Hon skulle in som kadett och officer vid frälsningsarmen.
Och kanske, kanske efter någon tid kunde hon få komma till Selnabyn och hålla möten.
Och vid första tillfälle Erik Ivarsson vore närvarande, skulle hennes text blifva o m Kristus och den rike ynglingen.
Då skulle Erik Ivars- son ställas inför världsfrälsarens kraf på ett lif i osjälfviskhet, inför hans gåfva, som är kärlekens hänförande kraft att lefva för an- dra, inför hvilken gåfva all jordens fröjd och makt och ära förblekna.
Kanske skulle det då få sägas om Erik Ivarsson, hvad som blifvit skrifvet om den rike yngling, som undervisats af Kristus själf: » Han gick bort bedröfvad, ty han hade många ägo- delar. » Och kanske skulle äfven han gå bort från henne för hennes åsikters skull.
Han skulle kanske förskjuta dem båda, Kristus och Anna Rehn, fast de älskade honom så varmt och ville föra honom till ett så ädelt lif.
D e m båda!
Huru stort att förskjutas med Jesus, att dela hans lidanden, den gränslösa smärtan att ej få fostra och leda sin älskade med sig under tidens korta ar- betsdag i Jesu verk, till evighetens hvila i åskådande af alltings återställelse genom Bidrag mottagas med tacksamhet.
T v å h u n d r a t r e t t i o t v å in- kapslade geografiska namn.
Utställningsbref för Idun af F. M.
C.
I betraktande af att utställnings- brefven denna tid öfverflygla när- mare och fjärmare landsorter, fick jag just ett infall att mitt bref skulle nedskrifvas allra mest för gåtafdel- delningen, i det jag inkapslade geo- grafiskanamn däri.
Beskrifningen blir ansenligt sporadisk därför.
Grund- ligt och uttömmande skrifver ju dock fru Lovisa Petterkvist med sin stora, nästan eminenta talang, » rese- och utställningsfunderingar » i Idun.
De experimentera ej med att inblanda, gömda ord, ehuru onekligen mången dold mening finns i hvarje rad.
Vi nalkas nu Stockholmsutställningen.
Industrihällens kolossala massa mö- ter genast blicken, tvingande till beundran.
Där sträcka minareterna sig högt mot sky, men erbjuda på samma gång två par makalösa ut- siktspunkter.
De som längta från terra firma, dras nog dit upp.
Land- backen törs jag dock ej lemna.
In- tressant vore nog att i fågelperspek- tip se hufvudstaden med omnejd i högsommarskrud, men jag törs icke, min fallenhet för svindel betager mig lusten.
Inom utställningsom- rådet är det härlig sommar ock; oändligt med blommor le ansade, blida, nyutslagna emot en, ögat må se hvart som helst, och alla fram- anda ljuflig doft; man ville rätt gärna här stanna kvar naturligtvis.
» Marsch framåt », kommenderar tiden likväl.
I maskinhallen, där vi först tänkte blott se in ett tag, göres dock halt.
Onaturlig smak hos fruntimmer, ju.
18b7 detta Jesu verk.
Hela hennes väsen gaf sig i oändlig kärlek, i tillbedjan, i lofsång åt hennes osynlige, härlige konung, den af en själfvisk värld korsfäste.
Ja, med honom ville hon lida sin stora smärta.
Hennes kärlek till Erik Ivarsson var alldeles lik Jesu kärlek till hvarje människosjäl.
Hon skulle ut i frälsningsarmen och tala till hvar och en, så som hon velat tala till Erik Ivars- son; ty så ville Jesus tala till hvar och en.
Ja, hon skulle lämna byn nu, och den yngling hon älskade skulle aldrig få veta, hur hon längtat efter honom, bedt för ho- nom.
Var det rätt att så lämna h o n o m?
Var det rätt att slå in på en lifsväg, som i händelse den ledde till hennes önskemål, blott skulle vara en lång krokväg till Selna- byn, till Erik Ivarsson.
Hvarför icke gå raka vägen?
Öfver det höga berget.
Hon kände, att hvad hennes hjärta dju- past begärde var att blifva älskad af Erik Ivarsson, att få lefva sitt lif hos honom, att med honom få tänka och bedja, med honom få arbeta för Gud.
Ja, ett annat kall var henne skönare än talarinnans i frälsningsarmen.
Att i det enskilda lifvets frihet från alla mänskliga myndigheters före- skrifter få lefva sitt lif till gagn för just denna kära, sköna födelseby, just för dess kära, välbekanta människor.
Men till ett sådant lif till de fattigas, de sjukas, de gamlas tjänst behöfdes penningar.
Om hon finge blifva Erik Ivarssons hustru, så skulle Raskt genomskådas den emellertid.
Att allt är af första klassen, ser man — och hvilket surr sedan i den hallen!
Alla maskiner, vare sig ånga eller elektricitet, drif ver, dunka, bullra och dundra; upp och ned i vanvettig fart rusa somliga och i lekande fart eller tungt flåsande vrida sig en del kring axlar af stål, andra kila ner i kedjornas eller rem- marnes armar lydigt och i allo föl- jande med i deras dans.
En maskin arbetar nu dock blott mekaniskt, då borde ju en tänkande människas ansträngningar öfver- träffa honom, men hur hon än stre- tar, tar i ett enda tag den liflöse lokomobilen priset.
Af maskiner förstod er ödmjuka tjenarinna sig bäst på spinn- och tvättapparater m. m.
Ett mejeris eller smör-rums åtgärd att få smör äfvenså.
Vi se på alla dessa utställda dels öfver- flöds, dels bohags och nyttiga ar- tiklar; vi kin som exempel i kort- het nämna » Vulkans » askar — tänd- stickor, si; kan apropos en tänd- sticka nämna Liljeholmen, som sitt stora ljus ter öfver hela Östermalm.
Öfverdådigt fina åkdon!
Ekipage, stilrena med svällande sidendynor, ger man knappt priset före brokiga, lätta karioler; ja, kabarne beundras ock.
Af fabrikat må vi ta bergs- handteringen först i betraktande: Bofors, viktigt järnbruk, har en fin exposition, Kopparberg en dito.
Där ses i ena paviljongen skinande ka- noner hopsatta af söm och hästskor fullt illusoriskt i ovana ögon; i den andra se vi en gentilare ljus- krona talangfullt hopsatt af ham- mare.
Man går vid randen af gruf- vor, men vi få nöja oss med en blick i djupet; omöjligt att hinna med allt!
I öster rikedom af villor och paviljonger, i söder törnar man mot underverk af industri, erfaren- heten blir densamma i norr och ve- ster; viker man af till midtpartiet är det än värre.
Val och kval går en i jemt, landtlig som en är, och så uppsätta utställarne bra- skande skyltar som annon- sera.
Ger man i ena stun- den en sak sitt entusiasti- Förträffligt fabrikat i Tröjor, Kalsonger, Skjortor, Heldräkter etc. etc. i Kamgarn (Jaegers system).
Älven Bomnll ocb halfylle.
— Sommar- och Tlnterkvalitéer hon hafva en viss rätt att blifva försörjd af honom.
Nu innan allas lika egendoms- rätt var erkänd och genomförd, kunde han t. o. m. få behålla sin rikedom, blott han använde räntorna till allas bästa.
Han kunde åtminstone få behålla så mycket, att han hade ett säkert underhåll för sig och hustrun och medel till barnens uppfostran.
Och så skulle hon bedja honom att lämna medel till så mycket, som hon ville göra.
Hon kände en sjuk, fattig, åttioårig gumma.
Hon hade inga anhöriga, och hon var så rädd för fattighuset.
Henne ville hon vårda som en moder, och hon skulle låta henne känna, hur helt naturligt hon ansåg det att handla så.
Den gamla var ju .en på allt lifvets goda röfvad människa.
Hvilken rätt hade man att gå henne förbi, om man kunde hjälpa?
Och alla, som redan voro på fattig- huset!
(Forts.) * Innehållsförteckning.
Charlotte Holmgren; af Hilda OhUson-Gother.
— Du blonda dotter af mitt land ...
E.
N, Söderberg.
— Skiljs- mässa; af A.
M — I Stockholm; små ulställningsftinde- ringar och litet annat smått och godt.
För Idun af Lovisa Pettcrkvist.
Bref XV.
— Förståelse; af Aäi.
— » Iduns sa- long » och dess » värdinnor ».
(Med portratt ai fröknarna Anna Berg och Gerda Cederlund.)
— Kvinnorna &lt; å utställ- ningen- af Adolf Hellander.
XIII: Endast litet halm.
I fo- tografipaviljongen.
— Ur notisboken.
— Teater o. musik.
— Öfver det höga berget; en berättelse för Idun af Karin Hallgren.
— Tidsfördrif.
ska pris, är ögat i beredskap ge flera andra det i nästa.
Bort nu till Konstutställningen!
O, dess alla taflor!
En storartad exposition i lyckligt urval.
«Ettan » i katalogen borde man börja med, men man ilar bit och dit, man ki- kar — tummen och pekfingret tjänst- göra — man tränger sig fram, nä- stan med våld, från tafla till tafla springer man, landskaps- och genre- målningar i paiti studeras i en hast.
Ur inländska afdelningen gå vi till utländska.
En sådan skön samling — jag menar ful — Danmark till en del har, kan ingen tro.
Jag såg där taflor eller rättare nerkladdade dukar.
Fy en sån färgröra.
dj&gt; jag talar kanske endast som den blinde om färgen.
Det är modern konst ju — » studier », som af » nya sko- lan » fått beröm.
Emellertid lemna vi » de fria » danska i ro och all humbug ock.
I evärdeliga tider skall jag minnas paviljongen för turister och sport.
Land- och vattenskom- munikationsmedel — bara vackra, intressanta fenomen, må ni tro.
Sa- gogrottan ger mystiska, genuint troll- ska intryck.
Små måleriska, maka- löst täcka bilder visar (visserligen dockteateraktigt en smul) — marin- skådespelen hvarje afton.
Kinemato- grafens dofva, spöklika stämma kan man få lyssna till för femtio öre.
Sundare och trefligare är att få se lefvande fotografier.
— O, Bibliska galleriet!
Det stämmer till allvar, Berg har hedern däraf.
I skogspaviljongen förflyttas man i en hast till skogsregionen.
Man ser af rötter och stammar en god sam- ling, en mängd barr och kottar, men i en artistisk sammansättning samt mossor och lafvar i långa banor.
Folk älska gerna att en stund där sitta i ro.
Stockholm måste besökas.
Ej det Stoekholm man nu bor i — gamla, rara, trånga Stockholm, full af rika minnen är det jag menar.
Vandraren kan där tro, bland allt medeltidsaktigt han ser, sig försatt århundraden tillbaka.
En fläkt af romantik sveper uppmuntrande kring grot- tekvarnperiodens enerve- rade barn och drifver den jäktande oron för en stund undan.
Ja, landtluft och gamla minnen bjuder ock na- turligtvis Skansen på.
Äfven där kunna vi drömma.
Laga att du kommer dit, om Skansen ärdigobe- kant.
Onekligen är den med sina inbjudande stugor samt sina pigga kullor i en trogen nationaldräkt, sin friska, sköna natur, renhjordar, ba- nan, där nationella danser dansas och där det leks, Jödde med sina små landsmålsbitar och sin bond- kostym ur fosterländsk och etno- grafisk synpunkt en intressant läro- sal.
Ja, Skansen har äfven svalkan- de lunder, där man får hvila under björk, almar, lind, al — mat i en korg kan ock medfölja.
Vandringen där har emellertid gifvit aptit.
I cacaopaviljonen få vi en kopp chok- lad och till Godthem må vi gå in att spisa.
Där serveras inom en minut öl och korf, alster från bryggeriet och slagteriet.
I Moriska kaféet fås lilla kaffetåren.
Köp ingen middag utan i Folkköket, fast du får vänta na- turligtvis.
Bytet blir dock skinka med bruna bönor.
Nästan för primi- tiv — olik åtminstone ganymedernas i allmänhet — är dock utan prut serveringen, Lösningar.
Logogryfen: Sommarhatt:, tsl, Trosa, Rom, stamma, hatt, harm, ros, Amor, sto, matt, so, mast.
Stafvelsegåtan: Fridtjof Nansen: 1) For- mosa, 2) Iravadi, 3) Grimsby, 4) Sandhem.
5) Leuktra, 6) Sandsjö, 7) Wernamo, 8) Kungelf, 9) Bleking, 10) Indiana, 11) Ari- noco, 12) Lysekil, 13) Celebes, 14) Nordkap.
Triange ' aritmogryfen: eklöf, ståt, lof, ar, u. Breslau, rektor, Anagrammit: rosfat, iastor, tofsar, farsol.
Ordgåtan: Tombolan: 1) Tom, 2) orm, 3) motor, 4) baron, 5) ollon, ii) lom, 7) Arno, 8) norr.
fr endast från fabriken, 3 Bryggaregatan 3, 1 trappa upp, Försäljning
