# ID: svediakorp-per1143
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1897
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,848
# sentences: 745
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Iduns Fredagen den 27 augusti 1897.
N; r 34 (505).
Prenumerationspris pr år: Idun ensam _ kr.
Iduns Modet., fjortondagsuppl.
» Iduns Modet., månadsuppl » Barngarderoben » Byrå: 5 5 3 3 Redaktör och utgifvare: Klara södra kyrkog.
16, 1 tr. Öppen kl. 10 — 5.
ATlm.
telef.
6147.
Hikstelef.
1646.
FRITH I 0 F HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Redaktionssekr.
: J. Nordling.
Utgifningstid: Tryckeri Aktiebolag.
10:de årg.
Annonspris: 35 öre pr nonpareillerad.
hvarje fredag.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
Lösnummerpris 15 öre (lösn:r endast för kompletteringar.)
Utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
Charlotte Rundgren.
En guldbrud.
3) et stilfulla gamla biskopshuset i Karlstad är en af de få byggnader, som skonades af den eldsvåda, hvilken år 1865 lade staden i aska.
Om ytan troget afspeglar de inre egenska- perna, måtte det vara ett lyckligt hem inom det gamla husets murar, som stå där skilda från den tysta gatan af åldriga träd och kantade af rabatter med färgskiftande astrar, brokiga penséer och doftande reseda.
Och från den granna, breda Klar- älfven ser man om somrarna det brutna taket höja sig öfver susande lummiga träd- kronor, hvilka skänka en prägel af tyst frid och blid lycka åt det gamla biskopliga residenset.
Säkert är nog också, att den fest, som firas i de gamla salarna den 28 dennes, är en åminnelsedag af det lyckliga, sällsynta slag, hvarvid man endast har sälla tider att skåda tillbaka på och fridfulla dagar att se fram emot.
Och aldrig har en fest af detta slag haft en mera lämplig ram.
Det .är ett guldbröllop, som firas därinne — det är ett äktenskaps femtioåra födelse- dag som högtidlighålles.
T y den 28 augusti 1847 förde dåvarande docenten, magister C.
H. Rundgren som sin maka till altaret fröken Christiana Elisabet Charlotte Maule.
Den 22-åriga bruden var född i Stockholm den 19 februari 1825 och dotter af legationssekreteraren, seder- mera postmästaren i Arboga, kammarherren James Maule och Charlotte Julia Therese Hollé från Berlin.
Med föräldrarna flyttade fröken Maule först till Köping och därefter till Arboga.
Hon vistades under åtskilliga år såsom sällskap och hushållsbiträde i postkontrollör Warenbergs familj.
Händelsen — och lyckan — gjorde att i samma hus bodde också dåvarande magister C.
H. Rundgren.
De blifvande makarna mötte hvarandra rätt ofta i trapporna.
» Moster W i n g e », ett factotum i den unge magisterns för- äldrahem, brukade också säga: » Henne skall Herman taga till fru. » » Herman » följde rådet, och samma år, som bröllo- pet stod — 1847 — flyttade de nygifta till Upsala, där den unga frun i sin vård fick mottaga sönerna till svenska ministern i Köpenhamn, frih.
Elias Lagerheim.
Fru Rund- gren deltog nu med stort in- tresse i de literära seancer, som den tiden ägde rum hos landshöfding Kræmer, pro- fessor Grubbe, Atterbom, Tek- la Knös m. fl.
Musik har alltid varit en af biskopinnan Rundgrens käraste sysselsättningar, och i Upsala, där det musikaliska lifvet denna tid florerade, del- tog hon mycket verksamt i detsamma.
Wennerberg och A. Josephson m. fl.
firade då sina triumfer i den gamla universitetsstaden, och den senare kom ofta med sitt ännu våta manuskript för att spela det för henne.
Genom kronprins Carls och hans bröders närvaro i Upsala utvecklades ett lifligare um- gängeslif än vanligt, och » Na- jaden » — ett smeknamn på
IDUN 266 Att finna hvarandra, när själen är ung, Och följa till åldern hvarandra, När vägen är lätt och när vägen är tung fru Rundgren — deltog med lif och lust i detsamma.
Ar 1853 blef hennes man emellertid för- flyttad till Norrköping, där han blifvit ut- nämnd till kyrkoherde.
Äfven där fick fru Rundgren tillfälle att föra ett angenämt och rikt sällskapslif i umgänge med de fint bildade Norrköpingsfamiljerna Swartz, Ring- borg, Ekelund m. fl.
Men högre uppgifter väntade kyrkoherden i Norrköping.
Ar 1870 flyttade han med sin fru till Stockholm, där han blifvit ut- nämnd till öfverhofpredikant, och redan 1872 tog han såsom stiftets biskop sin bostad i det gamla biskopshuset i Karlstad.
Allt sedan dess har biskopinnan Rund- gren lefvat och verkat i stiftsstaden.
Förra året kunde biskop Rundgren fira sitt guld- bröllop med sitt prästerliga ämbete, i år firar han ett guldbröllop, ej mindre bety- delsefullt.
I fjol deltogo hans prästerskap och talrika representanter för länet och stiftet i hög- tidlighållandet af hans hedersdag, i år äro ej färre hjärtan hos biskopen och biskopinnan på 50:de årsdagen af deras bröllop.
Femtio år äro en lång tidrymd att tillryggalägga för en ensam person, än betydelsefullare är det, då tvänne människor tillsammans van- drat sida vid sida under ett halft sekel.
Men till betydelsen kommer tillfredsställel- sen, då guldbröllopsparet kan se tillbaka på ett lyckligt äktenskap och ett rikt och väl- signelsebringande arbete.
Få hafva väl de anstalter för välgörenhet i Karlstad varit, där biskopinnan Rundgren ej stått i spetsen eller ordnande och hjäl- pande ingripit.
Och i stort antal kunna de fattiga räknas, hvilkas armod hennes gif- milda händer lindrat, och de utblottade hem, där hon varit en välgörande och välsignelse- bringande fé.
Armodets barn hafva också sina tankar hos henne på guldbröllops- dagen.
Hennes rika andliga intressen utgöra en god tillsats till sällskapslifvet, och i sitt hem.
.
.
dock, i detta ämne hvarken höfves eller behöfves det att yttra sig.
Alla veta ändock f ull väl, huru hon fyllt sitt kall så- som biskopsgårdens älskvärda värdinna.
Hvad hon uträttat såsom maka och moder hör ej hemma i en tidnings spalter att skildra, om någon ock hade förmågan att fullständigt tolka det.
Personlig vänskap, gifvet stöd, bevisad hjälp, afhulpet armod — alla äro de re- presenterade bland de gäster, som, närvarande eller frånvarande, personligen eller i sina tankar, gästa biskopinnan Rundgren på hen- nes guldbröllopsdag.
Och tacksamma hjärtan rundt om från det stift, som styres af hennes man, önska henne frid och glädje under hennes återstående lefnad.
Och om afton- rodnaden är vackrast för den, som tillbragt sin dag med troget och välsignelsebringande arbete, så skall med visshet biskopinnan Rundgrens lefnadsafton blifva af det ljusaste slag, som är någon människa beskärdt.
H.
* F.
IS07 Med glädje tillsammans vandra — Hvar gifves i världen för tvänne En lott, som kan liknas vid denne?
På bröllopsdagen.
undels vågor smyga hän m o t svaneö, Sjællands v a c k r a kuster vänt de s k ö l j a, s o m m a r d a g a r sista glitlerstänket strö, g u l d g l a n s s k i m r a r trolskt p å stålblå b ö l j a.
Ö f v e r v å g e n drar i s u s n i n g undersam d r ö m m a n d e o c h v e k en sakta h v i s k n i n g fram, det en h ä l s n i n g är från Sveriges j o r d, endast några e n k l a, v a r m a Så har ord: dag gått u p p, Prinsessa!
Ljus d u står, tankfullt leende i g e n o m tårar.
F a g e r, b l o m m i g m y r t e n flätats i ditt hår, s m y c k a r v a c k e r t dina nitton vårar.
Späd o c h rank o c h vek, m e d drömmar uti h å g, v ä n s o m Sundets b l å a, glitterstänkta våg — så vi se dig, b a r n från Sjællands kust, » sessans s e s s a », D a n m a r k s ögonlust!
Stilla k n ä d u b ö j e r i d i n hvita s k r u d, allvarsfulla, ljusa t a n k a r tänker, o c h i t r o g n a b ö n e r till din b a r n d o m s G u d d u ditt u n g a h u f v u d ö d m j u k t sänker.
L ä g g e r gladt d i n h a n d i h a n s, s o m v a n n din tro, när s o m våren k o m m e d doft o c h h ä g n o c h ro — o c h välsignelsen d ä r lyses så, sällsamt gripen l y s s n a r d u d ä r p å.
Dämpad solskensdager strömmar sakta fram, och d u ser en s y n, en ljusfull hägring: ljung där s k i m r a r r ö d b a k b j ö r k e n s hvita stam, l i n g o n r o d n a i sin första fägring, granomsluten skymtar vacker hage d ä r.
.
.
A c k, d u vet, Prinsessa, att det Sverige är!
D u det sett en g å n g m e d k i n d i b r a n d, detta g a m l a, stolta s a g o l a n d.
D u det sett, då h ö l j d!
det var i v å r b l o m hvitt.
Det v a r härligt, i c k e sant, P r i n s e s s a?
N u det ler e m o t dig k a n s k e ä n m e r b l i d t uti dagar s å d a n a s o m dessa litet mera v e m o d sällsamt trolskt — finns n u k a n s k e här, och fagert därför det är ock — s t ä m n i n g v e k i h å g e n s m y g e r sig Kom, Prinsessa, Sverige väntar d i g!
En svensk kvinna.
G. Rodhe.
Idealet *.
Af E l l e n B e r g s t r ö m.
» - r r f allt skattar jag rikedornen högst, » r sade den vackra Alfhild Palm och lutade bekvämt sitt vackra hufvud mot f å - töljens ryggstöd, där hon i sin väns, Signe Vides, eleganta lilla salong satt omgifven af några förtrogna jämnåriga, hvilka likasom hon själf nyss slutat skolan.
» Ni minns Abdallahs o r d: ' Il vient un jour, ou le plus brave comme le plus habile ne sera que le serviteur du plus riche '.
Rikedomen är det, som höjer oss öfver våra medmänniskor, med den kunna vi stiga till oanade höjder, med den lefva lifvet fullt och rikt, utan den blir det mer eller mindre en fortsatt följd af förödmjukelser och försakelser.
O, att få omgifva sig med lyx, kläda sig i sam- met och juveler, ej behöfva försaka några nöjen, att ha tjänare som akta på ens minsta vink, att få vara drottning inom sin lilla värld — det måtte vara härligt!
Hvad du är lycklig, Signe, som äger alla dessa för- måner! » » Att vara rik har jag aldrig känt som något företräde, » svarade Signe likgiltigt.
» Man kan ej mer än äta sig mätt, och hvad nöjena beträffar, har jag sett jämförelsevis fattigt folk, som förstår konsten att roa sig, att ha gladt och trefligt, mycket bättre än vi.
För kläder har jag intet intresse alls.
Och den här villan från i dag, vet du, i all sin komfort och med all sin moderna lyx förefaller den mig så kälkborgerlig.
Inga gamla salar klädda med gyllenläder, från hvars väggar stolta anherrar och sköna damer blicka ned på e n; inga skåp från renässans- eller barocktiden med lönlådor, förvarande generationers familjeklenoder; inga rostiga vapensköldar, inga silfverbe- slagna kistor med urgamla familjedokument, inga tornkamrar och löngångar.
Det är trivialt och genomborgerligt alltsammans!
Nej, Alfhild, » och Signes kinder fingo högre färg och hennes mörka ögon glans, » jag skattar börden långt högre.
Jag ville gå som slottsfru i en borg från trettioåriga kri- gets da ' r, öfver hvilken hvilade förgångna tiders stolta ande, jag ville bära ett lysande namn, jag ville — — — » — » ligga i rum, där det spökar hvar natt, och där en hvit fru profetiskt visar sig vid hvarje viktig familjetilldragelse, » ifyllde muntert Märta Rinman, en käck brunett med spelande ögon.
» Signe, Signe, hur är det möjligt, att du har ett så antikveradt ideal?
Börd och anor!
Som om de betydde något i vår demokratiska, allt nivellerande tid!
Tycker du verkligen, att från unkna grafhvalf och förmultnade ben någon glans kan utstråla och förgylla ett nu lefvande släkte.
Det lefvande lifvet är för mig så oändligt mycket mer än det döda minnet.
Icke hvad mina förfäder varit, utan hvad jag själf är, har att betyda.
Jag nekar a b - solut att erkänna något annat företräde än den personliga begåfningen.
Snillet bugar jag mig djupt för.
Men det är gudaboret
IDUN 1897 och går ej i arf.
En genialisk människa adlar det enklaste namn, men intet namn, det må vara så gammalt och ryktbart som helst, förmår adla en åsna. » » Säga hvad du vill, Märta, » återtog Signe, » en krona och ett vapen äro likafullt mitt önskemål, och tusendes med mig, det är jag viss om, trots ' den demokratiska, allt nivel- lerande tid ', vi lefva i. » » Akta dig, Signe, » inföll nu Ingegerd Stierneld, en lång, blek flicka, i hvars ådror flöt ett blod, som under århundraden blifvit så förtunnadt, att hon föreföll att blifva den sista länken i en gammal fint utarbetad kedja, » akta dig, att du ej förlorar dig själf och din lycka i en sådan äflan.
Hu, jag ryser, när jag tänker på alla historier, som gå i vår familj o m offer bragta på släkt- namnets altare, o m hjärtan krossade af hög- modets jagernautsvagn.
Det stolta namnet ställer stora fordringar på den enskilda indi- viden, börden är ej sällan en börda, under hvilken den svagare dignar.
Huru mången gång har jag ej önskat, att jag bure ett namn, som vore mindre uppfordrande! » » Det kommer sig af, att du ej är rik, » sade Alfhild cyniskt och förde med hvita fingrar en skalad persika till sina läppar.
» Tyst, Alfhild, med din krassa mammons- dyrkan! » afbröt henne Ebba Roth, dotter till den lärde forskaren.
» Du talar om att höja dig öfver medmänniskorna, och Signe tycks vilja samma mål med andra medel.
I en sådan önskan ser jag ej annat än ett lumpet högmod.
Att föra det mänskliga vetandet, den vetenskapliga forskningen ett fjät framåt, att göra en insats i det pågå- ende kulturarbetet och höja hela vårt släktes andliga nivå — det är en ädel sträfvan, det är ett mål värdigt människoanden; men att blott stiga själf, njuta själf, se sina slafvar och afundsmän under sina fötter — det hör till de falska idealer, hvilka, om de nås, säkerligen ej kunna skänka annat än tom- het och leda.
Du citerade nyss Abdallah, Alfhild, kommer du ihåg ett par andra ord ur samma bok?
' Trente ans d ' avarice et de ruse avaient mis tous les honnétes gens ä ses pieds '.
Jag tänker nu ej på den blodiga ironien i dessa ord — jag tänker blott på, huru guldet ej sällan är fläckadt och huru föga tillfredställelse det måtte ligga i att äga något, som måhända är afpressadt den svagare med den starkares järnhand.
Och du, Signe, tror du, att vapensköldarna alltid äro rena? » Ebbas ord syntes göra intryck på de unga flickornas lättrörliga sinnen, och ingen talade på en stund.
» Hvad säger Ester då? » bröt slutligen Märta Rinman tystnaden.
» Du sitter och ser så allvarsam ut där borta i ditt hörn.
Låt höra, hvad du sätter högst! » » Det redliga, dugande arbetet, på hvilket område det vara må, » svarade Ester Lange enkelt.
» Min lefnadsregel skall blifva: » Men hvad du är, var fullt helt och icke styckevis och delt. » Det betyder litet, tycker jag, o m man står på en bemärkt eller obemärkt plats i sam- hället.
Alla stenar i en byggnad äro lika behöfliga — de ha blott olika uppgifter: den ena bär, den andra pryder.
Vikten ligger uppå, att med heder fylla den plats, på hvilken man står, att där blifva det bästa möjliga.
George Eliot låter den världsbekante fiolmakaren Stradivarius utbrista: » Det vore skärseldsstraff för mig att förfärdiga dåliga fioler, » och han låter samme man vara fullt och fast öfvertygad om, att Gud själf valt honom till sin hjälpare, och att ej blott mästarne på jorden, utan himmelens herre verkligen behöfde Stradivarii arbete.
Taget på det sättet, blir arbetet upphöjdt, stort och skönt — jag vet intet bättre jordiskt ideal. » I Stockholm.
Små utställningsfunderingar och litet annat smått oeh godt.
För Idun af Lovisa Fetterkvist.
K • Bref X I V.
lockan 4 ska Gustaf och jag mötas all- deles utanför Industrihallen.
Nog ska jag passa på, det lofvar j a g!
Det finns inte något obehagligare än att behöfva vänta, när man väntar!
— — Precis klockan half fyra satt jag på en af sofforna, inte invid Industrihallen, utan vid stora angtrén, efter jag räknat ut, att det vore allra säkrast att knipa Ruffen direkt från spårvagnen, efter han aldrig har reda på hvarken tid eller platser vid möten, säga tvärtom bäst han vill!
Tiden kröp framåt, så där som den bara kan krypa, när man väntar; men ändtligen slog ändå klockan fyra.
» Jo, det där ska lära dig, min gosse lilla, att säga, att det alltid är jag, som inte passar på! » tänkte jag skadegladt.
Klockan blef fem minuter öfver 4, tio minuter — hon slog en kvart — — Och ingen Ruff!
Det började att sticka och rycka i benen på mig, men jag satt stilla ändå.
Det skulle inte bli något klater den här gången; det hade jag satt mig i backen p å!
!
Men så kom jag att tänka på, att det inte alls var omöjligt, utan tvärtom mycket möjligt, att han kom från Allmänna gränd sidan, hvarför jag nu satte mig så, att jag var fullt synlig från Allmännagrändsi- dan, och till hälften, d. v. s. synlig med ryggen, från stora angtrén, ty en sådan klå- pare ifråga om att möta folk kunde han väl ändå inte vara, att han inte skulle känna igen min r y g g!
!
Men det kunde han ändå!
T y just nu (hvad Ruffen gjorde, fick jag höra sedan), efter att som ett fullkomligt får ha en hel timma stått orörlig på terrassen invid Industri- hallen — hvilket aldrig i tiden kan bli det samma som invid Industrihallen, efter som den och terrassen hör i hop — passade Ruffen på oeh spatserade nedför stora angtrén, utan att, naturligtvis, ha en tanke för min rygg.
(Kunde jag räkna ut, att en människa, som man stämmer möte med klockan 4 ska behaga infinna sig redan klockan 3?
Kunde jag det!)
För att öfvertyga mig om att han verk- ligen inte var kommen, ens på orätt tid och till orätt plats, gick jag nu i min tur upp på terassen, där Ruffen således hade kunnat finna mig, om han bara haft vett att stå stilla i fem minuter till, hvilket inte hade varit att begära för m y c - ket, efter han redan stått där en hel timma för rakt ingenting!
267 I dess ställe pallrar den narren sig af till Allmännagrändingången, för att passa mig där!
l i k a s o m jag i hela mitt lif någonsin ens tänkt på att gå en Allmännagrändsin- gång, när det varit min plikt att hålla mig i stora angtrén!!
Under tiden hade jag fått alldeles klart för mig, att det händt honom något.
Tänk o m han setat i » tunnan » och fått slag?
Naturligtvis hade han fått slag — • minst!
Jag som en pil till » tunnan », men där hade inte han varit alls.
Nu frågar jag, när Ruffen eljes är så tokig i att sitta i » tunnan », hvarför kunde han inte komma dit me?
Men det föll honom inte ens in, utan i dess ställe ställer han sig ute, bredvid spårvagnsspåret, » för att kunna passa båda vagnarna på en gång! » Kan nu någonsin i lifvet ute bredvid spår- vagnsspåret bli inne alldeles invid Industri- hallen?
Det frågar j a g!
Och så, när han såg, att jag inte kom, hvilket väl var tämligen ursäktligt, efter jag redan var kommen, kommen på sagda tid, så spatserade han helt lugnt af till Huf vudre- staurangen, » för att äta en b i t », hvilket jag anser vara ett riktigt nidingsdåd, efter han borde ha vetat, att jag förr skulle dö än vika från min plats.
För mig återstod ingenting annat än att fara hem, ty att sitta här och gråta som ett spektakel inför alla människor ville jag inte.
Men jag var tvungen att gråta af rågan först, det kände jag, och så satte jag mig i ett buskasch invid Skolhuset, dit nästan aldrig någon kommer, och grät som om jag hade timpengar för det.
Här hit- tades jag af doktor Holzen, som blef allde- les häpen öfver att se » tant Lova » gråta, både häpen och ledsen.
Men när han fick höra, att jag grät bara därför att jag tappat Ruffen ett litet tag, så skrattade han.
» Inte värre än det, » sa han muntert, » det ska vi snart bota! » Så förde han mig i » Camera Obscura », som ligger i en mörk kiosk, där en gosse på något vis snor omkring några speglar, så att man, tvärs igenom väggarna, ser presis allt hvad människorna utanför tar sig till, när de inte tror sig observerade.
Jag tycker det är lömskt, men bra roligt skulle det ha varit, under vanliga förhål- landen, men nu hade jag bara tankar på Ruffen — I » Där är han j u!
» ropade doktorn plötsligt.
» Ser inte fru Petterkvist — där borta?
Klädd i fruntimmer till! » » Vrid skifvan ett hvarf till, min gosse, » sa jag, » så jag får se herrskapet litet bättre! » Gossen lydde.
Joho, det var verkligen min kära Ruff, mycket riktigt klädd i ett fruntimmer, som inte var j a g!
Röd blef jag som en tupp, det kände jag, men det syntes inte i mörkret, och så sa jag så där nytert och lätt, som hustrur alltid talar vid sådana tillfällen: » Kors, hon, j a!
Henne hade jag alldeles glömt af!
Jag är då så distré och dum, så! » Några minuter senare kom Ruffen ensam ut från Industrihallen.
Doktorn hade gått och jag satt nedanför Cameran, laddad ända till mynningen, färdig att ta emot.
Naturligtvis visste jag, att fruntimret kunde förklaras, men just nu ville jag inte, att hon skulle kunna förklaras.
» Nej, se där är du då gumman, ändtligen! » -
IDUN 268 sa Ruffen, som inte blygdes att till på kö- pet se ovanligt belåten ut.
» Hvar bar du hållit hus? » Jag teg, men jag teg djupt.
» Vi skulle j u träffas presis klockan 4 utanför Industrihallen? » Jag teg som ett haf.
» Jag var där redan klockan 3, j a g!
» Jag teg ändå djupare än ett haf.
» Och har sprungit omkring som en narr. » Det är jag säker på, tänkte jag, men högt teg jag ändå!
» Nå, du är som du är du, gumman, när det gäller att passa p å!
» Han förlåta mig!!
Det var hårdsmäldt, men jag teg verkligen ändå!
» Da har väl ätit! » sa han.
» Jag! » sa jag, glömmande af mig, ty den skymfen var för blodig.
» K o m då, du är väl alldeles uthung » » Tack, » s a j a g l j u f t, » men det behöfs inte, lilla du, inte alls behöfs det.
Jag har j u haft mina tårar att förfriska mig m e d!
» » Se så, gumman, inte rår jag för att du inte passar på. » » Nej, naturligtvis inte, lilla du, » sa jag.
» Du rår aldrig för något, du, det gör inga män, inte ens när de stämmer möte med sina egna hustrur, lurar dem och under tiden springer omkring med andra dåliga kvinnor under armen — —!
Det passar naturligtvis inte in på dig, Ruffen lilla ty du har nog aldrig i ditt lif haft någon annan dålig kvinna än mig under armen, du!
Men — numera — är det riskabelt — jag vill bara säga dig det, som vän, att det är riskabelt — att nu — i uppfinnin- garnas högt — uppdrifna tid bedra — sin hustru — mer än skäligt — är — — åt- minstone vid dagsljus. » » Hvad böfveln menar d n?
» » Ingenting alls, » sa jag.
» Men nu får du förlåta att jag far hem —.
Jag är verk- ligen färdig att digna af hunger, ty att stoppa ens en beta af det svartaste fångbröd i min hungrande mun, förr än jag visste om du var lefvande eller död — — — d ö ö ö ö d!
— var något som inte ens kunde falla mig in. » Nästa gång jag träffade Lovisa Petter- kvist satt hon med torkade tårar i ett en- skildt rum på Hufvudrestaurangen och spi- sade kräftsoppa och hammelkotlett!
På hvad vis hon kommit dit, vet jag inte riktigt — bara att hon var där.
Märkvärdigt hur olika skyldig en brotts- ling förekommer före eller efter ett godt mål!
Ruffen var inte alls så svart nu som nyss!
Men så kom j a g lyckligtvis ihåg det där fruntimret, som jag hittills alldeles glömt af.
» Har du sprungit omkring ensammen hela tiden, gubben? » sa jag.
» Ja, — visst! » » Pin ensam men? » » Visst, hä h ä!
» » Å h!
» sa jag, nu häpen på fullt allvar.
» K o m nu, gumman, hm — h m —, så ska vi gå ut och roa oss med något lifvadt!
— Det kan du just behöfva!
! » Först ljuga — så muta och så bli röd!
Presis alla symptomer!
Hvad ville det här säga?
Nå ja, kunde han smälta fruntimret, så nog kunde jag — tills vidare!
Ja, så gick vi omkring för att » roa oss », fast det inte är så lätt att roa sig på Ut- ställningen som man tror.
Vi försökte i Gamla Stockholm hos ma- star Edward, trollkarlen i metershög mössa 1897 och alnslångt skägg, som trollar och pratar och pratar och trollar dagen lång, fast nog tror jag att han pratar bättre än han trol- lar.
Så såg vi på Kinematografen, nytt program, och så försökte vi Sibyllan, och så Röntgenstrålarna, som visar en ens eget skelett — men som förströelse betrak- tadt tycker jag just inte de är så fram- stående!
» Har du roligt, Lovisa lilla? » frågade Ruffen oupphörligt.
» Utsökt roligt, » sa jag, under det jag halft omedvetet undrade, hur många fruar det kunde finnas bara på Utställningen, som släpades omkring för att » roas » af samma orsak som j a g!
T y nu, när en hel timma till gått, utan att han sagt något, så — — — Det var en för otäck känsla, som gripit mig allt mer och mer.
Jag tyckte pre- sis, att » fruntimret » trängde sig mellan Ruffen och mig tum efter tum.
Hålla hans arm så tätt intill min jag ville, så kände jag henne ändå!
» Nu går vi och köper dig ett smycke, hm hm, » sa Ruffen.
.
.
» Hos norrmännen!
— - — Det där vackra, du vet. » Det var dråpslaget!
Ett smycke!
Tvina nu den som kunde!
» Och så bjuder jag på supé på Skansen ofvanpå, supé med smällkork till! » Nu var jag fullt öfvertygad, att han ledt två fruntimmer, ett under hvardera armen, fast jag bara såg det ena — — —.
På Skansen • — på Sagoliden — — när dörren en stund senare öppnades till vårt enskilda rum —!
A c k!
Hvilka föll mig o m halsen, om inte —; mina båda älskade gifta ungar, Ada och Beda och mågarne med!
Ja, de föll mig inte o m halsen, som väl var — för stämningens bibehål- lande.
Och äldsta barnbarnet, lilla Alf, var också med, och yngsta hjärteblom- man — Stinabarnet!
» Fruntimret » var A d a!
De hade kommit i dag för att öfverraska oss, inte funnit oss hemma, sökt oss på Skansen, där vår värdinna sagt vi var.
A d a och hennes man hade ätit m i d - dag på restaurangen, hittat Ruffen af en slump.
Mannen måste till staden — Ruffen följde A d a till bergsbanan — gick så att söka reda på mig, sedan han likväl först an- ordnat om ett litet » surpris-emottagande » till presis kl. 9.
(Därför skulle jag roas till dess!)
Och så finns det fattigt folk som säger att lifvet är fattigt!
Jag var så lycklig, att jag satt alldeles stum med lillan i famn, dit Beda lagt hen- ne » som blombukett ».
Och så kom Alf och hängde sig kring halsen på mig Ja, det blef en glädjestund, som lämnar ljus efter sig för hela lifvet!
På kvällen, just när vi skulle somna, så sa j a g: » Inte att det betyder en smul nu, gubben lilla, men hade du bara ställt dig presis bredvid Industrihallen, så — — » Men något fel måtte det vara med mig med, t y passa på bäst jag vill, göra allt jag kan, så blir det alltid klater af ändå!
Jag undrar, om det händer någon mer än mig???
B är husmors bästa hjälp- reda.
P r e n u m e r e r a å när- maste postanstalt.
Helt år 3 kr.
B l a n d nu befintliga Cacaosorter M | I T M / I M C intages säkert förnämsta platsen af I i U L I l Y I M I l O f * A f * Å Från Iduns läsekrets.
Snälla Idunl Det finns så rysligt många sorger till i världen, och det är så tungt att bära dem alla ensam.
Du har visserligen sträfsamt att gå omkring bland oss damer med din stora äpplekorg, men en smula omväxling kan icke skada, och då kunde du gärna hjälpa en stackars landtflicka från Göte- borg.
Ser du, jag antar, att, liksom här på jor- den kungafamiljerna allt som oftast hälsa på hvarandra, äfven Valhall, Olympen, herrskapet Jupiter, Budda, Brama etc. understundom trippa öfver till hvarandra.
I den gammalgrekiska kungaborgen bor en person vid namn Apollo, och som det är en ganska vacker karl, har du kanske ingenting emot att få ärende till honom.
Saken är den, förstår du, att han är utan gensägelse den störste smak- domaren, men han börjar visst bli lite gammal och sköter sig illa.
Det vore snällt, om du ville gifva honom ett par ungdomsäpplen, ifall du redan har några för året mogna att bjuda på, och så kunde du möjligen få tillfälle att fram- föra mitt verkliga ärende.
I vår goda hufvudstad har anordnats ett konst- lotteri, till hvilket en hel del taflor inköpas af en nämnd.
Emellertid har denna, som troligtvis gått miste om kaffe och skorpor på sängen och som följaktligen varit vid bistert lynne vid ut- gallringen, nu vid första inköpet utvalt sådana taflor, som både jag och annat lika tarfligt och simpelt folk kalla för osäljbara.
Men som vi troligtvis äga de flesta lottsedlarne, borde vi väl få hoppas på vinster bland taflor, som vi be- gripa och som vi vilja ha.
Ty att se en väl målad getabock, som betar vanligt gräs, är fäg- nesamt för ögat, men står han och biter sig i svansen och det skall betyda » arbetarerörelsen i Amerika under de närmaste 10 åren », känner man sig dum och ointresserad.
Snälla Idun, ruska lite på gubben, ifall han slumrat till, och be honom resa till Stockholm och titta på utställningen och särskildt konst- lotteriet, så skall jag gärna bestå bonom både inträdesbiljett och middag på folkköket.
Och så, snälla Idun, eftersom det är långt till Olympen, och du säkert vid något rastställe under vägen träffar Ganymedes, kan du äfven be honom ställa om att alla korkar till buteljer göras dubbelt så långa, så att man slipper jobbet med de be- svärliga korkskrufvarne.
Om du kan ställa om allt detta för mig, snälla Idun, skall jag icke glömma att tacka dig med hand och mun när vi träffas.
Din tillgifna Ellen.
Öfaer clef höga berget.
En berättelse för Idun af Karin Hallgren.
H on sitter vid sin söm, den unga kvinnan.
Anna Rehn kallas hon.
Hur rastlöst arbeta ej hennes händer.
Så arbetar man också, då man inom sig bär ett rop efter lifvets skönhet och kärlekens hvila, ett rop, som är så smärtande starkt, att det måste nedtystas.
Hon lyfter upp hufvudet, och de stora mörkblå ögonen, som vittna om så mycket förstånd, så mycken kraft och så mycket svärmeri, blicka ut genom det öppna fönst- ret.
Den mjuka, nästan barnsligt rundade kinden hvilar för en stund mot handen.
Där ute finns ej mycket att se.
En stor björk skymmer alldeles utsikten.
Men af- lägset höres dånet af ett vattenfall.
Den ömsom stigande, ömsom fallande styrkan af detta brus ger en säregen melodisk makt åt dess klagande stämma.
Hvilket gripande ackompagnement till en ung människas » sång om ett enda hjärta ».
De unga i denna b y höra alltid forsens trolska musik.
Den ger ande, djup, skönhet, kraft åt hvarje dröm, hvarje tanke.
Man skulle ej förundra sig, om här funnes många svärmiska män- niskor, många, som bära på jubel eller kval, som vilja spränga bröstet sönder.
A vMLMU Redan 1 8 8 8 intygade prof. Joh.
Lang i Lund, att Hultmans Cacao var fullt lika med v a n Houtens Cacao.
Hultmans Cacao kan således varmt re- kommenderas till hvarje husmoder.
IDUN 1897 En dag i sender skall hon uthärda, denna unga flicka, en natt i sender får hon hvila från trånadens rop.
Hon kan dessutom döfva sig äfven o m dagen, om hon arbetar med ilande fart, om hon pratar gladt med sina kunder.
Och ibland, då hon är ensam, kan hon, medan symaskinen surrar, låta tan- karna föra sig ut ur den trånga kammaren, bortom den stora björken, ut i den dal, hvilkens underbara skönhet hon så väl kän- ner och hvilkens minne ännu mer sjunger känslorna till smärtande lifskraft, tankarne till sorgsen dröm.
På söndagsmorgnarna brukar hon gå ut ur sin cell, långt bort öfver stigarnas dagg- friska gräs, upp på berget midt i den vida dalen.
Ibland är hon också där i de ljusa kvällarnas frid.
Hon brukar stå där ensam och se ut öfver dalen, andas och drömma.
Men nu har hon ej tid.
Endast i tankarna är hon där.
Ja, hon är där redan.
Hon står på berget, med ryggen stödd mot en skuggande ung- björk och händerna knäppta kring dess smärta, hvita stam.
Hon kan så tydligt se sig själf, hon, som så ofta har öfverraskats af sin bild, då hon framför den stora spe- geln profvat sina kunders klädningar.
Hon är så smärt och stark och spänstig.
Hennes figur är den vackraste i hela byn, har det blifvit sagdt.
Hon ser dessa mörkblå, sköna ögon blicka lugnt och vaket fram under pannan, gjutande förståndets och godbetens förklaringsljus öfver hela det friska, mjuka anletet.
Hon vet af den intressanta kon- trasten mellan det ljusa håret och hyn och de mörka ögonbrynen.
Hon anar också den ännu mer intressanta kontrasten af käckhet och skygghet, härsklystnad och undergifven- het i hennes hela väsen.
Och hon vet om en ännu djupare kontrast i sitt innersta, en strid mellan hvad hon är och hvad hon ville vara, mellan en längtan efter att föra andra till likhet med Gud och ett behof att finna någon, som för henne själf till detta mål.
Hon står och mottager den farliga, väx- lande, lefvande skönheten i den tafla, som utbreder sig framför henne.
Skyarnas skugg- spel öfver älfvens silfverglän sande, breda fåra, vindens lek med forsens djupa toner, bergens långa skuggor öfver dalens vida ängar, hon känner det allt, hon vet dess underbara makt att bringa alla hennes själs strängar i stormande klagosång, i smärtande jubel, i döfvande frid.
Medan ögat följer den väldiga flodens lopp genom den sköna dalen, följer hennes själ dessa inre toners ström.
Hon släpper sig handlöst i dess djup.
Det är, som om hon störtade sig in i ett skönhetens eldsdop, väldigt som forsen själf, där det ena djupet ropar till det andra, där vågorna omsvalla henne med oemotståndlig styrka, där hon ändtligen får vara sig själf, får känna fullt sitt lifs oändliga längtan, där hennes saknad får brusa lika evigt outtömlig, lika vild och stor och ohejdlig som det dånande fallet i fjärran.
Där borta reser sig det väldiga Östaberget som en mörk mur, en obeveklig, skym- mande gräns, en dyster gåta.
Det ter sig så fruktansvärdt majestätiskt, så krossande starkt, där det lugnt lagt sin kolossala massa till evig hvila strax ofvanför den rasande forsen.
Ett slumrande lejon i vågen.
Det är en så tydlig bild af allt, som skiljer Anna Rehn, Östadalens flicka, från den yngling hon vill lära känna, älska, vinna, lycklig- V årt land och vår hufvudstad gästas för närvarande af en af den tyska kvin- novärldens mest framstående representanter, fru Minna Cauer från Berlin, hvars namn man alltid ser i förbindelse med en hvar för kvinnorörelsen viktig reform eller till- dragelse i det stora kejsarriket.
Fru Cauer är utgifvarinna af kvinnotidskriften » Die Frauenbewegung » samt ledde i egenskap af vice ordförande fjolårets internationella kvin- nokongress i Berlin.
Vidare är hon stifta- rinna och ordförande i föreningen » Frauen- w o h l », liksom hon gifvit uppslaget till den berlinska understödsföreningen för kvinnliga biträden, som för närvarande räknar 10,000 medlemmar.
Minna Cauer är född 1842 och härstammar från en gammal prästfamilj.
Hon var först lärarinnna och blef sedan gift med den framstående tyske pedagogen och skolrådet Cauer.
Sedan hon blifvit änka, ägnade hon sig helt och hållet åt uppgiften att förbättra kvinnans sociala ställning och grun- dade då, tillsammans med Lily v. Gizicky, för några år sedan den nämnda tidskriften, hvilken sysselsätter sig med kvinnosakens utveckling och framsteg.
Minna Cauers mål är att tillkämpa äfven kvinnokönet fulla medborgerliga och politiska rättigheter, och i sin tidskrift agiterar hon energiskt för detta mål.
Vi ha trott att bilden af den talangfulla tyska systern, då hon nu är vår gästvän, borde intressera svenska kvinnor.
göra, lyfta till ett ädelt lif på jorden, till salighet i himmelen.
De möttes en gång för många år sedan.
Han såg på henne.
Det låg nästan bestört- ning i blicken.
Han såg sig om efter henne.
Det var, som om hans själ velat dröja hos henne.
Han såg så rörande god och sorgsen ut.
Och den skygga blicken med dess blixt af bedjande smärta grep henne så under- ligt.
Det var allt, hvad hon såg och visste, när han kom och gick.
Hon frågade sitt sällskap hvem han var, och hon fick veta hans namn.
Erik Ivars- son var det, han, som var så rik, så oänd- ligt rik.
Han hade sin stora gård och sina milsvida skogar bakom Östaberget i Selna- byn, som låg där.
Bortom Östaberget!
Det var, som o m hon först nu sett dess tunga, skyhöga vägg.
Det hade rullat fram just nu och gömt hennes framtid och stängt henne från Erik Ivarsson.
Gammalt stickylle, klädningslappar, doffel, ull o. lin * r u r Och dagar kommo och gingo, och är kommo och gingo, och hennes hjärta frå gade och fick ej svar.
Hurudan var Erik Ivarsson?
H v a d tänkte han, hvad gjorde han där borta i Selnabyn?
Skulle han aldrig komma mer till Östa dalen, till henne?
Äl skade han en annan?
Skulle hon kanske snart få höra, att han trolofvat sig?
Hon önskade, att han i stället skulle älska henne, tänka på henne, ej kunna glömma henne Så såg det ut som om det skulle blifva, då de första gången möttes.
M i n n a Cauer.
emottages till all slags spanad.
— Pressning o c h beredning verkslälles.
— Beelt arbete, billiga p r i s.
Gods afhämtas tacksamt afgiftsfritt.
269 vigt om 1 8 kg.
fraktfritt fram o. åter.
^ Men sedan hade allt sagt nej till denna aning och önskan.
Möttes de åter någon gång, så förlopp allt såsom vid det första mötet.
Han stannade e j, närmade sig ej sade intet.
Hvad annat än brist på kärlek höll honom tillbaka?
Han var ju så rik, och hon var så fattig.
Han kunde j u komma och lösa henne ur allt det bekymmer för dagligt bröd och framtid, som nu tryckte henne.
Och han var j u mannen, som skall taga initiativ, hon var ju kvinnan, som skall tiga och vänta.
Huru lätt borde det alltså ej vara för honom att komma och fråga, om hon ville lära känna och älska honom.
Lära känna!
Ack, man älskar en person långt förr, än man känner honom, och allt hvad man sedan lär känna om honom en- dast förökar kärleken.
Hvad annat än brist på kärlek höll honom borta?
Kunde det fin- nas något annat?
Jo.
Han hade aldrig kommit i tillfälle att umgås med henne.
Han visste ju knappt, om hon kände honom ens till utseendet.
Han kunde omöjligt ana, att hon någonsin erinrade sig honom, än mindre att hon skulle kunna längta efter honom.
Dessutom var hon känd för att hennes sätt och väsen imponerade på männen och förvirrade dem.
Det sades, att hon var kylig Och afvisande mot sina beundrare, att hon lät dem känna, att hon, så fattig hon än var, visste sig vara dem öfverlägsen.
Hon rådde icke för, att unge män sökte hennes sällskap, att de förälskade sig och kände sig försmådda.
Hon hade ju hela tiden blott längtat efter Erik Ivarsson.
Det var nog denna väntan, som kring hennes hjärta och sätt slagit en sådan mur af oåt- komlighet, kall och gåtfull för andra, all- deles som Östaberget var för henne, där det reste sig mellan henne och den älskade.
Det blef också ibland utspridt och trodt, att hon skulle gifta sig med någon.
Kanske hade dessa rykten hunnit till Selnabyn.
Kanske trodde Erik Ivarsson, att hon älskade någon i Östadalen.
Det var också något annat, som kunde göra honom tveksam.
Hon hade så stort anseende.
Hon var så duglig och så be- B l- J 03 æ gåfvad och så allmänt afhållen för sin god- S £ 5 het och hjälpsamhet mot sjuka och fattiga.
Dessutom kunde hon anses mera bildad än mängden i hennes trakt.
Och så hade hon » " S i utseendets och sällskapsgåfvans adelsmärke.
.
— i S3 TS Hon var så olik andra.
Hon visste det.
Hon väckte alltid uppseende, hvar hon vi- 3 ° Cfl sade sig.
Hon samlade intresset omkring sig.
Det fanns också hos henne en sådan sprudlande källåder af kvickhet, skalkaktig- bet och lekfullhet.
Den kunde ej af något hämmas.
Icke ens hennes sorgefulla kärlek, icke ens det, att hon hörde till de troende, kunde göra henne dyster.
Man tyckte, att » hon var så obegripligt treflig och rolig och snäll. » Så sade gamla och unga.
Och det fanns entusiaster bland hennes både man- liga och kvinnliga vänner, som uttryckte = Hildur Anderssons Ullspinneri ocb Skrädderi-Aktiebolag, Allm.
T.
76 53.
Hötorget 12.
Filial Hornsgatan Riks 163.
1.
Aiim.
t.
30435. ro M o
IDUN 270 sig bättre, när det gällde att beskrifva Anna Rehn.
» Det finns hos henne en sådan rike- dom af käckhet och lefnadsfriskhet, intelli- gens och hjärtegodhet; och hennes yttre skönhet är så präglad af allt hvad hon är till sitt inre, att hela hennes uppträdande blir fängslande originellt.
Det finns ej hen- nes make i hela Ostadalen.
Lycklig den, som får henne! » Det var någon, som hade sagt så, och det var många, som af hjärtat kunde instämma i detta omdöme.
Hon var dessutom skild från alla äfven genom en annan gräns, trons ljusa ring, öfver hvilken ingen otrogen ansågs böra få komma.
Erik Ivarsson kunde anse sig ute- stängd.
Kunde hon alltså nöjaktigt förklara hans uteblifvande?
Han var kanske så förståndig och blygsam, att han, om han jämförde sig med Anna Rehn, ställde sig ensam på vå- gen utan sina många hundra tusen.
I så- dant fall tyckte han kanske, att hon vägde mera än han.
Skulle således hennes personliga egenska- per och det anseende dessa förvärfvat henne bilda en bländande och afskräckande strål- glans omkring henne, en osynlig mur, som hon ej ansåg sig kunna genombryta eller komma öfver!?
O, att de hade fått mötas i en fjärran trakt, där båda varit främlin- gar för alla, där hon fått vara endast en flicka och han endast en yngling, där han ej varit omgärdad med guldets glans och hon med anseendets, där de fått dragas till hvarandra endast med andarnas förenings- band, den ömsesidiga kärlekens kraft, så som det skedde vid deras första möte!
Och hvarför knnde man ej nu spränga öfver alla murar, som dag efter dag och år efter år, innan dessa unga människor visste om hvar- andra, hade rest sig högre och högre för att skilja dem åt.
Hvarför kunde ej Anna Rehn och Erik Ivarsson öfver det höga ber- get komma till hvarandra med endast sig själfva.
Hvarför kunde ej den oförgängliga andens oförgängliga kärlek till just det oför- gängliga i den älskades väsen, till just per- sonen själf och icke till dess rikedom eller skönhet eller ära, — hvarför kunde ej kär- leken lyfta öfver de höga bergen?
O, det fanns kanske en annan mur dem emellan, mörkare, hemskare, tyngre än alla andra!
Hon kände dess svarta skuggor kasta sin kyla långt in i själen.
Den andades is, död öfver hvarje uppspirande förhopp- ning.
Här, öfver denna sköna bygd, rufvade ett töcken, en återstod af hedendomens och vidskepelsens dystra natt.
Fatalismen, ödes- tron kramade med järnklo så månget offer.
Där hvilade det gräsliga vidundret, sträc- kande sina tunga, väldiga ramar ut öfver stranden, förlamande sitt sköna rof och kastande sin skugga öfver så månget män- niskolif, som eljes skulle badat i solljus.
Östaberget skulle ej lyfta sig.
Mörkrets furste, det starka lejonet, skulle ej släppa sitt rof.
Ödestrons töcken skulle ej skingras.
T y den var kristnad nu, den gamla ödes- tron.
Den var iklädd nittonde århundradets helgonskrud.
Och den hade blifvit upphöjd på sin förra tron, och dess undersåtar voro många.
Och dess nya namn var » Guds vilja sker ».
Om Erik Ivarsson var bland dessa kristna fatalister, så skulle han anse sig pliktig att icke själf göra något för att sammanträffa med Anna Rehn.
Han skulle vänta, tills han sig ovetande fördes tillsammans med 1897 henne.
Ja, han skulle t. o. m. undvika de ställen, där han med säkerhet kunde veta, att hon var.
Blott på sådant sätt skulle han kunna trygga sig mot faran att » komma i förväg », att » själf ställa för sig och ej låta Guds vilja ske ».
Då skulle han kunna vänta hela sitt li f på ett de yttre omstän- digheternas tecken till att han finge anse, att han och Anna Rehn voro » bestämda » för hvarandra.
Äfven om han finge veta, att hon älskade honom, skulle han ej våga komma och hämta henne.
Med bägaren framför sig skulle han kunna dö af törst hellre än att tömma den, förrän visaren på Guds klocka visade, att » tiden var inne ».
Hon kunde icke veta, hvilka insikter han hade.
Hans b y var så oberörd af den nya tidens strömdrag af upplysning.
Där fanns intet bönehus, ingen friförsamling, ingen nykterhetsförening.
Inga talare, vare sig religiösa eller politiska, förirrade sig dit.
Huru skulle han, som bodde där, kunna blifva en sann kristen?
Huru skulle han komma lös ur de hedniska föreställningarna om Guds styrelse?
Och huru skulle han för- stå, att det högsta i lifvet är kärlek?
Och huru skulle han inse, att rika och fattiga äro bröder med samma arfsrätt till jordens skatter?
Huru skulle väl allt detta ljusets svall, som brutit in i hennes själ, nå äfven till h o n o m?
Genom det mörka berget!?
För många år sedan, då hennes kärlek till honom tändes, då skattade hon som andra hans rikedom högt.
Hon hade läng- tat efter Erik Ivarsson äfven för att genom honom blifva rik.
Alltid hade hon ju dock tänkt, att rikedomens högsta värde är, att den sätter sin ägare i stånd att hjälpa fat- tiga.
Endast helt ringa glädje väntade hon sig af att själf få vara vackert ' klädd, bo i stora fina rum, åka i präktig vagn och få sin mat lagad och huset städadt utan egen möda.
Hon hade dock tänkt sig, hur trefligt och smakfullt hon skulle hafva, när hon blefve Erik Ivarssons hustru, och hur älsklig och ståtlig hon skulle gå i hans präk- tiga hem, en prydnad och stolthet för sin man, en fägnad för hans öga och hjärta, en värdinna, för hvilken ingen behöfde skäm- mas.
Hon hade t. o. m. tänkt på, hur alla skulle säga, att hon gjort ett godt parti, och prisa henne lycklig.
(Foits.)
ÖQitt landtliga bås.
1 grönskande dalen står hyddan min, r En näpen, en fin, Med knutar så hvita som Rörstrands porslin, Med väggar af murgröna prydda.
Att henne beundra man kan icke nog; Hon är som ett löje i allvarlig skog, Min lilla förtjusande hydda.
En täppa vi ha så förtrollande skön.
Kors, hvad hon är grön!
Vi sådde i den alla möjliga frön En strålande soldag i våras.
Och när jag nu tittar på blommor och blad, Så blir jag i själen så innerligt glad, Att nästan mitt öga vill tåras.
Vid strand kretsar måsen vid skrän och vid skrin.
Den gossen är fin I Han nafsar all fisken, jag kallar för min, Fast tillstånd till det han fått inget.
Men om icke slyngelen vill låta bli Att handla så där, som ju är snatteri, Så stämmer jag honom till tinget.
En källare ha vi med hängande lås, Fast söndrigt gu ' nå ' s; Därinne finns unghöns och småsvin och gås, Som är en present ifrån Skåne; Och där finnes rågbröd och stångkorf på spett Och skinkor och torrfisk, som svärmor oss gett, Och ost lika rund som en måne.
En barnkammar ' ha vi, en liten och skum.
Tänk hvad jag var dum!
Jag kunde ju redt mig ett diktarerum I stället för barntomma båset.
Jag tänkte på kommande dagar förstås, Men än ingen skrikhals vi hafva, gu ' nå ' s.
För storken är kringvridet låset.
Men vi ha tre rum, och det ena är mitt, Det andra är ditt, Min käraste skatt uti stugan, och ett Jag fullt utaf vänner vill proppa; Om dem vi se komma hem till oss en dag, Så bli vi så glada, båd ' gumman och jag, Att högt upp i taket vi hoppa.
Vi hafva en hund, som är platsens polis, Och en liten gris, Som nog blir just lagom till julen precis, Ty » grymt » är ditt öde, o, nasse!
En kossa vi ha och en dansande kalf, En fårkätte full och en dräng, som är half, Ty träben han har lille Lasse.
Det bästa som finns i mitt landtliga bås Är gumman förstås; Och far hennes, stormrik, tyvärr heter Lås, Men gumman min hon heter — duga.
Ja, lycklig är jag, och jag säger nu blott, Jag ville ej byta mot konungens slott Min lilla förtjusande stuga.
G u s t a v u s.
* Kvinnorna på utställningen.
Turist- och sportutställningen, J S f i, mina damer, älska ju skön natur och fri- 7 r luftslif i icke mindre grad än mannen, och när sommaren kommer, längta ni ut och bort från städernas kvalm, hän till skogarnas doft, till fjällets rena luft och till de vida vattnens klara speglar.
Och om vintrarna, när snö och is klädt naturen i sin hvita, kalla skrud, äro ni lyckligtvis icke längre rädda för att träda stålsko på er fot, för att hurtigt och muntert deltaga i årstidens friska nöjen.
Därför, mina ärade läsarinnor, är jag fullt öf- vertygad om att ni med icke mindre lefvande intresse än vi män taga i betraktande den syn- nerligt tilltalande och innehållsrika turist- och sportpaviljongen på vår utställning.
Ritningarna till den vackra byggnaden äro utförda af » tusen- konstnären », arkitekten Fredrik Liljekvist, och de inre anordningarna äro fullbordade under öfverinseende af ryttmästaren friherre S. Her- melin.
Det är sanning att man genast vid inträdet i den ljusa och luftiga hallen erfar en frisk och upplifvande känsla!
Låtom oss börja vår van- dring härinne med midtelpartiet, där genast det stora och praktfulla panoramat vid fondväggen fängslar vår uppmärksamhet.
Det är Storbofal- let i Jämtland som här är framstäldt i vinter- skrud.
Naturligt vatten forsar här i vilda ka- skader ned mellan de på hvarandra hopade sten- blocken.
Bilden är storslagen, nästan hemsk, men synnerligt lockande för turisten som älskar fjällnaturen.
Det är artisten Anton Genberg som framtrollat detta vackra återgifvande af en bland de mest sevärda naturföreteelser i hans hemort.
Framför detta panorama och i paviljongens midt hafva vi prof på de vackraste segelbåtar och ett flertal roddbåtar, bland andra en sådan där paddelkanot, där man » skall hålla tungan rätt i mun » för att icke kantra.
Vackrast är dock den stora fenkölsbåten at teak och ceder- trä, med sin eleganta segelskrud.
I den kunna damerna känna sig ganska säkra under godt be- fäl för en lustig färd på skummande böljor.
Närmast ingången ha vi en särdeles tilltalande modell af Visby, de sköna ruinernas, det vilda vinets och rosornas stad, där den ligger badad af Östersjöns svala vågor.
Man kan med blic- ken följa de smala och krokiga gatorna fram
IDUN 1897 till den eller den kyrkoruinen, som särskildt tilltalade ens skönhetssinne vid ett besök där i flydda dagar, och man kan i minnet vandra i den dunkla stämningsfulla allén längs stadsmuren, där bofinken sjöng så vackert de ljumma som- maraftnarna.
För att ännu hålla oss vid turistafdelningen, så hafva vi till vänster om stora ingången äfven ett panorama framställande Stora sjöfallet i Lapp- land.
Det fyrtio meter höga fallet lär vara ett af de mest storslagna i Europa.
Den vackra målningen, hvilken är utförd af artisten Kall- stenius, är synnerligen präktig och gör konstnä- ren all heder.
Midt emot på högra sidan se vi redan en hel liten kö bildad, mest af damer, nyfikna att se hvad som dölj es så väl bakom det tunga drape- riet.
Gifva vi oss litet till tåls, så få vi nog vår nyfikenhet tillfredsställd.
Väl inne och när våra ögon hunnit vänja oss vid mörkret, blifva vi hänförda af den syn vi skåda.
Vi äro åter i Jämtland, men högt uppe på fjället en vinter- natt under tindrande stjärnljus från den matt- blå himlen.
Där h vilar den stora renhjorden i spridd ordning och midt ibland den slumrar den lilla lappen helt trygg.
Det är den stora still- heten som råder här uppe på fjället i vinter- natten.
Blott stjärnorna däruppe på firmamentet blinka och nicka en hälsning från okända världar.
Hela synen är så skön att den väcker andakt.
Det är artisten Tirén, som har hedern af detta lilla mästerverk.
Vidare hafva vi ute i hallen en stor samling af taflor och fotografier af de mest sevärda plat- ser i vårt land, däribland flere präktiga vägg- målningar af den välkände artisten V. Andrén.
Allt här bidrager att väcka en längtan att resa och själf med egna ögon skåda huru mycket af skönhet och storslagna naturföreteelser vårt vackra land äger att bjuda på och att älska.
Om vi nu skulle öfvergå till sportafdelningen.
Något litet är redan nämndt om segelsporten.
Men så ha vi först och främst velocipedsporten, hvilken har tagit en häpnadsväckande fart i vårt land och på sista tiden icke minst bland våra unga damer.
Vi se här på utställningen en vac- ker samling af våra bäst konstruerade velocipe- der från de bästa fabriker, såsom Anton Wik- lunds, Froms, Sveabolaget, Svenska Humber- bolaget i Malmö samt Huskvarna med flere.
Huskvarna utställning är särdeles vackert anord- nad.
Man ser ett täckt skogsparti, hvarur en liten grupp velocipedturister, såväl damer som herrar, störta en till mötes, — åskådaren är nä- stan färdig att hoppa åt sidan för att ej bli öf- verriden.
Toaletterna, isynnerhet damernas, äro särde- les smakfulla och praktiska för dylik sport och kunna väl rekommenderas till mera allmänt an- läggande än som ännu är fallet bland våra ve- locipedryttarinnor.
För den ädla hästsportens idkare finns här också en särdeles vacker utställning, såsom rid- sadlar och betsel, däribland magnifika fruntim- merssadlar, samt dessutom ett helt stall inrät- tadt och utstyrdt med en lyx, som väl kan kal- las furstlig.
Det är firman Leja som här visat hvad den kan åstadkomma äfven i denna väg.
För de] damer, som älska skridsko- och skid- åkning, finns här en storartad samling af alla sorters agremanger, såsom en mängd modeller till skridskor från de förnämsta fabriker, isyn- nerhet af Eskilstunas utmärkta tillverkning.
Ak- ta lappskidor och de omtyckta vanliga norrlands- skidorna finnas äfven i stort urval, samt dess- utom sparkstöttingar i mängd.
För sporten under sommarvistelsen på lan- det är äfven väl sörjdt.
Allt som hör till fiske och jakt finns här särdeles vackert och åskåd- ligt ordnadt och dessutom de präktigaste kä- gel- och bollspel samt all slags gymnastikatti- ralj.
Det är måhända mycket bland allt detta, som läsarinnorna med en viss likgiltighet gå förbi, men där finns nog äfven en del som vin- ner deras lifliga intressse, ty den friska och hälsosamma sporten, idkad utan öfverdrift, har ju redan vunnit en berättigad anklang hos så väl det starka som det svaga könet och ingår nu mera som en viktig faktor i ungdomens upp- fostran.
Helt visst bör därför ingen, som besöker ut- ställningen, försumma den vackra paviljongen, där turist- och sportväsendet slagit ned sina bo- pålar.
Den välordnade expositionen förtjänar att ses.
Adolf Hellander.
* Ur notisboken.
I daff firas som bekant i den danska hufvudsta- den prins Carls bröllop med prinsessan Ingeborg af Danmark i närvaro af danska konungahusets medlemmar, konung Oscar, kronprins Gustaf och hans gemål, prins Eugen, änkekejsarinnan af Ryssland samt prinsessan Alexandra af England m. fl.
Vigseln äger rum i Köpenhamns slottskyrka och förrättas af k. konfessionarius, stiftsprosten Pauli.
Kyrkan blifver präktigt dekorerad, och vid ingången paraderar ett kompani af lifgardet.
Sedan den kyrkliga akten afslutats, åka de kungliga och deras gäster till Christian VII:s palats på Amalienborg, där frukost intages.
Först och i » Guldbryllupskarethen » åka danska konungaparet och konung Oscar, därefter komma de nygifta i Christian V:s guldkaross.
Frukosten på Amalienborg bör- jar kl. half 3, och när den slutats, draga de nygifta sig tillbaka för att kläda om sig till bröllopsresan som äntrades i afton.
Fur- steparet landstiger i Warnemünde och reser därpå till Sachsiska Schweiz.
När de nyförmälde återkomma, skola de bo hos kronprinsparet på Charlottenlund till dess resan efter danska drottningens födel- sedag (den 7 september) äntrades till Stock- holm, dit ankomsten sker den 16 september.
Om prinsessan Ingeborgs utstyrsel meddelas från Köpenhamn att allting utgått från etablisse- ment inom landet.
Brudklädningen är af hvitt duchesse-siden, besatt med äkta spetsar, orange- blommor och myrten; släpet är sex alnar långt.
Bland klädningarna finnas tre robes de cour af det traditionela, kanske etthundrafemtioåriga snit- tet.
Den ena roben består af ett rödt sammets- lif med långa hof ärmar; lifvet är garneradt med äkta guldspetsar, som följa längs med ärmarne.
Det sju alnar långa släpet af rödt sammet är garneradt med äkta guldspetsar.
Kjolen ned till släpet är af gult duchesse-siden, öfverdraget med en garnering af äkta spetsar och inväfdt med guld och paljetter.
Den andra af dessa klädningar är af grönt ciel duchesse, inväfdt med äkta silfver i buket- ter, och kjolen är garnerad med äkta silfverspet- sar.
Släp och ärmar äro här alldeles af den fa- son, som de svenska hof dräkterna fordra.
På den tredje, svarta klädningen äro lifvet, ärmarne och det sju alnar långa släpet garnerade med hermelin; kjolen är öfverbroderad med stenkols- pärlor.
Till utstyrseln hör vidare en ljusblå robe, hvars tyg är duchesse-siden inväfdt med skära rosor.
Lifvet är garneradt med äkta » points å l ' aiguille&gt; och ett blomstergarnityr.
Dessutom märkes en skär klädning, hvars tyg är duchesse, inväfdt med stora buketter af guld.
Lifvet är garneradt med äkta guldspetsar, silkesflor och blommor.
Ytterligare finnes en blå velours-miroirdräkt.
Lifvet är här besatt med gult silkesflor och fyra stora knappar i diamanter.
Till denna dräkt hör en cape, öfverbroderad med guld.
Slutligen kan nämnas en aftonkappa af oliv- grönt velours moiré, kantad med hvitt tibet, fod- rad med skärt siden, en hermelin-cape, som ba- res till de stora hof dräkterna, en cape af crépe duchesse, inväfd med guld i stora buketter samt besatt med äkta strutsfjädergarnityr och silkes- flor, samt ytterligare flere andra sammetsdräkter med cape, enklare sidendräkter och promenad- dräkter.
* 25 års-jubileum.
Lärarinnan vid Skepps- holmens skola fröken Bilda Gustafson kan i denna månad fira sitt 25-års-jubileum som lära- rinna i hufvudstaden.
* Sjuttio år fyllde den 25 d:s friherrinnan Louise Falkenberg, född Sprengtporten, den sista af sin ätt.
Friherrinnan Falkenberg, som är dotter nil en af Stockholms mest populäre öfverståthållare, frih.
J. V. Sprengtporten, är änka efter kabinetts- kammarherren frih.
H. Falkenberg.
I kretsen af de sina firade hon nu sin 71:sta födelsedag på det gamla Falkenbergska fideikommisset Lag- 271 mansö, där friherrinnan F. hos sin son, kammar- herre frih.
C. Falkenberg, brukar tillbringa som- rarna.
* En hjältinna i mänsklighetens tjänst.
Den nyligen aflidna ryska kvinnliga läkaren frö- ken Serebrennikoff var ett framstående exempel på de många ryska kvinnor, som hjältemodigt offrat hela sitt lif i mänsklighetens tjänst.
Efter att ha aflagt en vacker examen som lä- kare, började fröken Serebrennikoff sin offentli- ga verksamhet genom att deltaga som läkare på den rysk-turkiska krigsskådeplatsen 1877.
Sedan har hon under allehanda motigheter utöfvat en ofantligt vidtomfattande verksamhet bland den fattigaste befolkningen i sin hembygd i trakten af Ural.
För att kunna hämma en elakartad ö- gonsjukdom, som rasade i dessa trakter, reste den unga damen till Petersburg och studerade hos de bästa ögonläkare, hvarefter hon återvän- de och fortsatte sin verksamhet.
Hon slog sig då ned i Perm, hvarest hon grundade ett » gra- tis-ambulatorium » för ögonsjuka.
Sedermera in- rättades ett särskildt sjukhus för hennes räkning.
Rörande omfattningen af den öfvermänskligt energiska verksamheten kan man göra sig en föreställning, när man hör, att hon under loppet af 10 år behandlat öfver 30,000 patienter och verkställt mer är 6,350 operationer.
Dessutom fann hon tid att deltaga i konferenser och skrif- va flere afhandlingar.
Men slutligen ådrog hon sig genom öfveransträngning en sjukdom som lade nenne i en för tidig graf.
Hon var vid sin död endast 43 år gammal.
* Teater och musik.
De tvänne Saint-Saens-konserterna å k. operan i lördags och i tisdags hade egendomligt nog ej lockat en fulltalig publik.
Säkerligen hade emel- lertid de flesta af dem, som infunnit sig, allt skäl att vara belåtna öfver att hafva fått stifta en närmare bekantskap med en — säga hvad man vill — så framstående tonsättare som Saint- Saens.
Af gedignare saker förekommo visserli- gen endast en pianokonsert och en symfoni (a-moll), men dessa visade tillräckligt ' mästarens behärskning äfven på detta område.
För öfrigt utgjordes flere nummer af s. k. programmusik.
Men då tonsättaren ju flitigt rört sig på detta område, och då dessa nummer äro af så fram- stående art som » Danse macabre », » Suite Alge- rienne », sPhaéton » och » Herkules vidskiljovägen », fanns rikt tillfälle till såväl njutning som intres- santa jämförelser.
Hvartdera programmet inled- des med en ståtlig och anslående marsch samt upptog för öfrigt några balettnummer af pikant och lättsmält art, hvilka dock naturligtvis göra sig bäst i samband med scenisk utstyrsel.
— Pianostämman i första aftonens pianokonsert utfördes förträffligt af fröken Thora Hwass, och å den andra konserten sjöng / rw Linden med vanlig smak och omvårdnad en aria ur » Samson och Da- lila ».
Tonsättaren dirigerade själf alla numren.
Af utförandet märktes, särskildt första aftonen, att k. hofkapellet ej alldeles hade den vanliga goda sammansättningen.
Andra konserten gick bättre. — Att tonsättaren-dirigenten från såväl pu- blikens som hofkapellets sida varit föremål för det lifligaste bifall, ligger i sakens natur.
Andra konserten bevistades af prinsarne Carl och Eugen.
Södra teatern bjöd i tisdags på en premiere, om någon, för dagen: &gt;Utställningsresan », fars med sång i 4 akter efter en främmande idé af Ernst Högman.
Låt vara att idén var lånad, men lokaliseringen var i det hela lyckad och verkade ganska Stockholmskt » naturtrogen ».
Det harmlösa skämtet om en hederlig landsortsfamilj, som på sin utställningstripp råkade ut för allehanda brokiga och sorglustiga storstadsäfventyr, gjorde sig med få ord — i ramen af Grabows splitternya och stiliga dekorationer (» Operakällaren » med de be- ryktade väggmålningarna samt Strandvägen med festligt flygande flaggor och utställningsstaden i fonden) och med ackompanjemang af vitziga kupletter för dagen — riktigt bra och bör kunna fylla den hemtrefliga lilla teatersalongen för de närmaste veckorna med en fulltalig och glad pub- lik.
Att särskildt framhålla någon af de uppträ- dande, vore kanske en orättvisa.
Vare nog näm- na, att en säker stamtrupp af teaterns pröfvade gamla krafter, såsom hrr Warberg, Wagner far och son, Ander m.
fl., går i elden, förstärkt med de nya och ungdomliga, såsom herr och fru Hag- man, fröken Friberg och hr G. Lundberg.
•
IDUN 272 18b7 Han blickade med bäfvan mot denna dörr, som en gång slutits för honom, och som han då icke vågat öppna på nytt.
— Men nu!
Fru Moss sjönk ned på knä i oändlig tack- sägelse för sitt barns lycka.
Men därinne, i den kära gamla soffan, satt Sigrid än en gång fast omsluten af sin trolof- vades arm, alldeles som för sex år sedan.
De behöfde icke ord för att förklara sina käns- lor.
De läste i hvarandras ögon om den orubb- liga kärlek, som uppehållit dem båda under den långa pröfvotiden.
Och nu var all misstro förbi, nu ägde de hvarandra helt och fullt, och ingen på jorden skulle mera komma och taga dem ifrån hvarandra.
— Hilma dog lycklig!
— hviskade Isidor — hennes sista ord voro en välsignelse öfver dig.
Och så löste han af sitt finger den lilla släta guldringen, som han gifvit Sigrid för sex år sedan; den lilla ringen, som genomgått så många öden, som legat förlorad en gång på hafvets botten och blifvit återfunnen, som sedan i ett ögonblick af sorg och ångest blifvit återgifven åt honom, Isidor, men som nu till sist återkom- mit till sin rätta ägarinna.
Lugn och trygg slöt sig Sigrid tätt intill sin trolofvades bröst.
Och än en gång sjöng det i hennes inre, den evigt jublande sången om kär- lekens allmakt.
Det var sol, det var ljus, det var en ny vår i luttrade och pröfvade människohjärtan.
sista blick dit ned.
Signe stod vid hans sida och kastade en sista hälsning i blommor till sin döda moder.
Fadern lyfte henne helt sakta Novell för Idun af Ali.
därifrån.
— Så gingo de hemåt.
Sigrid stod ensam kvar: ingen hade sett henne.
(Forts, och slut.)
Isidor och barnet hade icke anat hennes närvaro, egrafningsdagen var inne och den lilla pro- hennes, som lefde kvar för dem båda.
cessionen skred sakta öfver kyrkogårdens Från den tiden blef det åter glädje i det lilla gångar.
I närheten af den öppna grafven hemmet hos fru Moss.
Sigrid lefde upp på nytt stod Sigrid på en plats där hon trodde, att hon och hon skämtade åter och log, fast måhända skulle förblif va obemärkt.
Hon ville se Isidor, hon icke fullt så glädtigt och barnsligt som förr.
ville läsa i hans drag historien om de fyra år Och hon drömde ljufva drömmar i vintertid.
som gått.
Om ett år skulle Isidor komma; om ett år, om Där gick han bakom sin hustrus kista, blek och ett år!
— jublade det inom henne, och hon allvarlig, och liten Signe klängde sig ängsligt sjöng på nytt om sin lycka.
fast vid hans hand.
Sigrid såg dem båda närma På julekvällen kom det första budskapet från hennes hjärtas älskling.
Det var ett bref i stort sig.
— Signe, Signe!
— ropade det i hennes själs format och det kändes så underligt styft och innersta.
— Jag har gifvit dig en far, ett hem, tjockt.
Ack, den kära, kära utanskriften, hur ett namn, och låt mig nu till belöning få gifva hon tryckte den mot sina läppar och mot sitt hjärta.
Då klockorna ringde till julhögtid, då dig ännu mer, låt mig få blifva din moder!
Och så blickade hon mot Isidor för att i hans bröt hon det kära brefvet.
Och se, där blickade emot henne ett litet älskligt barnansikte med anlete läsa om framtidens gåtor.
Ja, ja, han tillhörde henne ännu, det visste mörka lockar och stora drömmande ögon.
Och hon, det kände hon.
Allvarlig och högtilig därunder stod en enda rad af dess faders hand.
skred han fram, men så ser icke en man ut, » En hälsning från den lilla moderlösa! » — Det som begrafver den han håller kärast på jorden.
var allt.
Nej, det var blott stundens allvar, som spred Men Sigrid kände den innerliga bön, som låg sitt återsken öfver hans drag.
Hans blickar ilade i dessa ord och omedvetet sträckte hon ut sina klara och frigjorda uppåt mot det höga blå.
Han armar till ett famntag i rymden.
Ja, ja, hon hade fyllt sin plikt till sist, om än med kamp ville bli liten Signes moder.
Det skulle bli och strid.
Med lugn och frid hade han skilts lönen för hennes uppoffrade ungdom.
från sin maka och med lugn och frid kunde han ter gingo månader i stilla förbidan.
I höst, tänka på ett återseende inför en högre domstol.
i höst!
• -- sjöng det i Sigrids innersta — och Och i nu var han fri att söka lyckan vid annan nu var det vår!
makas sida.
Hon satt en afton vid pianot och sjöng sina Den enkla kistan sänktes ned i grafven, och visor, dem hon icke sjungit på mer än fem år.
så ljödo de så dystra och dock så ljufliga be- Då, o Gud, då kom han!
Han kunde icke vänta; grafningsorden, och allas hufvuden böjdes till hans längtan dref honom dit, innan sorgeåret var förlidet.
sist i bön.
Sigrid ilade in i sitt eget rum.
Därinne ville Sigrid såg att ett par tårar sakta runno utför Isidors kinder.
Stackars lilla Hilma, kanske hon möta honom.
var hon dock saknad!
Hon hade lidit så tyst Utan ett ord till hälsning möttes fru Moss och och stilla och hon hade ju glömt sig själf för Isidor.
Men modersfamnen öppnades för honom hans och barnets lycka — och nu var allt och den återkomne sonen slöts till hennes hjärta.
förbi!
— Därinne!
— hviskade fru Moss och pekade Isidor stod på grafvens rand för att sända en på dörren till sin dotters rum.
Pliktens väg.
B omni 6 Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
Jag tyder på att sommaren är här, Och blad och blommor jag som pryd- nad bär.
Jag skyddar dig för solens strålar heta, Och upphöjd är min plats, det må du veta.
Ibland jag ståtlig är, ibland helt nätt, Min form den växla kan på många sätt.
Bokstäfver tio jag vill nu dig gifva, Få se hvad därutaf en gång kan blifva.
Hvad oftast ses uppå ditt frukost- bord.
En liten trenig stad här i vår nord.
Och en långt bort i sydligt land be- lägen, Dit de dit som älska skönhet styra vägen.
Hvad den ej göra får, som håller tal.
Hvad man bör ha vid köld på hjässa kal.
Hvad du kan känna vid en falsk be- skyllning.
En drottning, som så många ge sin hyllning, Men som däröfver aldrig yfvas ses, Fast hennes like knappt i skönhet ges.
En liten skytt med handen van och säker.
Hvad är din afsikt då med barn du leker?
Hvad man kan bli af att för myc- ket gå Och äfven af att allt för länge stå.
Förträffligt fabrikat i Tröjor, Två djur, som båda kvinnligt kön tillhöra.
Till sist hvad kan man af en stam väl göra?
» Tosse. '
(Slut.)
Innehållsförteckning.
Charlotte Bundgren, en g u l d b r u d; af H. F. (Med por- trätt.)
— På bröllopsdagen; af En svensk kvinna.
— Ide- aler; af Ellen Bergström.
— I Stockholm; små utställnings- funderingar o c h litet annat smått och godt.
F ö r Idun af Lovisa Petterkvist.
X I V.
— Från Iduns läsekrets.
— Öfver det h ö g a berget; en berättelse för Idun af Karin Hallgren.
— Minna Cauer.
(Med porträtt.)
— Mitt landt- liga bås, af Gustavus.
— Kvinnorna på utställningen; af Adolf Hellander.
X I I: Turist- o c h sportutställningen.
— Ur notisboken.
— Teater o c h musik.
— Pliktens v ä g; n o - vell för Idun af AU.
(Forts, o.
slut.)
— Tidsfördrif.
Triangelaritmogryf.
Ordgåta.
1) stad i Tyskland, 2) titel, 3) blad, 4) substantiv, 5) fristund, 6) ytmått, 7) vokal.
Tag 9 bokstäfver och bilda däraf 8 ord, hvilkas begynnélsebokstäfver — lästa uppifrån — ned — beteckna något som under sommaren varit en stor frestelse för många.
Orden äro: 1) namn, 2) djur, 3) maskin, 4) titel, 5) frukt, 6) fågel, 7) flod, 8) väderstreck.
Maud.
1 2 3 4 5 1 2 6 3 4 5 6 9 2 Anagram.
1 Tag först ett ord som kallar fram En bild från sommarns dagar, Med grönska, fägring, färg och doft, En syn som dig behagar.
Dess typer sex att kasta om Du sedan bör försöka, Det nya ordet säger då Hvad hull ej plär föröka, Namn på en prydnad fås härnäst, Och sist af allt en hatad gäst.
Sibylla.
2 2 3 8 10 3 3 8 5 12 11 4 4 10 12 10 5 5 6 6 7 7 Lösningar.
1 9 2 7 | - rin.
Stafvelsegäta.
+ + + + + + + + + + + + + Äro orden rätt funna bilda bokstäfverna i de med kors markerade rutorna namnet på en bekant upptäcktsresande.
Stafvelserna äro: Sjö, va, tra, di, sand, le, a, mo, älf, di, o, by, bes, sa, grims, i, sand, mo, se, ble, na, na, in, no, ce, nord, for, by, hem, uk, ver, kung, king, ra, co, kil, le, kap, ri.
De fjorton orden äro: 1.
Ö i Stilla hafvet.
2.
Flod i Asien.
3.
Stad i England.
4.
Järnvägsstation i Sverige.
5.
Stad i Grekland.
6.
Järnvägs- station i Sverige.
7.
Köping dito.
8.
Stad dito.
9.
Landskap dito.
10 Stat i Nordamerikas U.
S.
A.
11.
Flod i Södra Amerika.
12.
Köping i Sverige.
13.
0 i Stilla hafvet.
14.
Udde i Norge.
Nisse.
Kalsonger, Skjortor, Heldräkter etc. etc. i Kamgarn (Jaegers system).
Älven B o m u l l ocl » lialfylle.
— S o m m a r - ocli Vinterltvalitéer Sifferlogogryfen: L ä n k g å t a: tång, nät, kåta, äng, k n ä, al.
nål, tak.
Cirkelgåta: Yttre cirkeln Peking — inre cirkeln Odense.
R a d i e r n a: I Palermo, II England, III Köpinge, IV Istrien, V Ne- m o u r s, VI Garonne.
Afd.
1: 1) gråpappersark, 2) advokatbyrå, 3) äppelskal, 4) atleter, 5) b o r a x, 6) E m s, 7) o. Afd.
I I: 1) helvetesläran, 2) elefanthona, 3) skolgosse, 4) apelsin, 5) slask, 6) Una, 7) d. Afd.
I I I: 1) ordenskapitel, 2) poströfvare, 3) postpaket, 4) aprikos, 5) banan, 6) ö g a, 1) e. Afd.
IV: 1) statsminister, 2; akterspegel, 3) skurtrasa, i) åkerbär, 5j Erika, Sj bet, 1) n. Afd.
V: 1) p l o m m o n k ä r n o r, 2) prestexa- men, 3; dörrmatta, 4) m e l o n e r, 5) fluga, 6) trä, 7; s. Afd.
V I: 1) kakelugnsvrån, 2) emigrant- h o p, 3; granruska, i) l e m o n a d, 5) vinge, 6J and, 7) e. Bortplockningsgåtan; T u r b i n: Turin, ruin, Uri, u r.
Konbinationskvadraten: 8 a m a 1 i u f a J 9 Försäljning e n d a s t från fabriken, 3 B r y g g a r e g a t a n 3, 4 trappa upp, andra huset från Drottninggatan.
