# ID: svediakorp-per1141
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1897
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 15,623
# sentences: 763
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Fredagen den 13 augusti.
1897.
N; r 32 (503).
Byrå: Prenumerationspris pr å r: Idun ensam Iduns M o d e t.
, fjortondagsuppl.
Iduns M o d e l, månadsuppl Bamgarderoben kr.
i &gt; » 5 5 3 3 Redaktör o c h Klara södra kyrkog.
1 6, 1 tr. Öppen kl. 1 0 — 5.
A l l m.
telef.
6 1 4 7.
Rikstelef.
10 46.
FRITH I0F utgifvare: HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Redaktionssekr.
: J, Nordling.
Iduns Tryckeri Aktiebolag.
10:de årg.
Utgtfningstid: Annonspris: 35 öre pr nonpareillerad.
hvarje fredag.
För » Platssökande » o.
» Lediga platser » 25 öre för hvarje päbörjadt tiotal stafv.
Lösnummerpris 15 öre (lösn:r endast för kompletteringar.)
Utländska annons.
70 Öre pr nonp.-rad.
Cathinka Guldberg.
vinnan är af naturen barmhärtig, hon ömmar för lidandet, 1 V åstundar att hjälpa, men kommer ofta icke längre.
Hon låter sin handlingskraft påverkas och förlamas af inre och yttre inflytelser, misstro till den egna förmågan, skuggrädsla för andras omdöme och annat, och får därigenom ingenting eller blott föga ut af sina stora möjligheter.
Hennes människokärlek får vara en vacker känsla, som aldrig når till handling, eller som — i lyckligare fall — alstrar en viss spak välgörenhet, hvilken en gång för alla fastslagits som just det rätta, det för- nuftiga uttrycket för kärleken till den lidande nästan: en allmosa då och då, en större summa till någon barmhärtig- hetsinrättning, en portion mat till tiggaren.
Men om detta är regel, så finns det å andra sidan många undantag och däraf icke få, hvilka på ett lysande sätt visa oss hvad kvinnan förmår uträtta af stort och godt, om hon, glömsk af sig själf och världen utom- kring, blott följande den in- ifrån påverkande kraften, helt uppgår i sitt arbete.
visshet härom är det en stor glädje att till Iduns porträtt- galleri få foga bilden af ännu en sådan kvinna, den af före- ståndarinnan för norska diakonissanstalten, fröken Cathinka Guld- berg.
Cathinka Guldberg föddes den 3 januari 1840 i Kristiania och kom därifrån att flytta till Romerike, dit hennes fader, som var präst, erhållit kallelse.
Här tillbragte hon sin ungdom, och här greps hon af den starka, religiösa väckelse, som under åren 1 8 5 0 — 1 8 6 0 gick öfver vissa trakter af Norge.
Det sinnets allvar, som däraf blef följden, förstärkte och för- djupade den kärlek hon af naturen bar i sitt hjärta till allt hvad fattigt, sjukt och svagt var, förvandlade den från en blott och bar åstun- dan att hjälpa till en drif- vande kraft, som gaf riktning- åt hela hennes lif, och våren 1866 begaf hon sig tillsam- mans med en landsmaninna till den bekanta mönsterdia- konissanstalten i Kaiserwerth, där båda blefvo upptagna som profsystrar.
Med många af dessa märkes- kvinnor har Idun gjort oss bekanta, helt visst icke för att blott bereda oss nöjet af att läsa om en eller annan framstående personlighet af vårt eget kön, utan med den tanken bakom att väcka vår ansvarskänsla, vår önskan att följa det exempel, som så gång på gång gifves oss, att egga vår håg, vår kraft, vår vilja att taga vara på vårt lif och göra något utaf det genom att gagna andra.
Med Det tysk-österrikiska kriget pågick just nu, och från diakonissehuset utsändes alla de systrar, som på något sätt kunde undvaras, till militär- sjukhusen.
Äfven fröken Guld- berg blef efter endast sex veckors vistelse i hemmet ut- tagen och sänd till militär- lasarettet i Dresden, där hon visserligen måste underkasta sig ett strängt, forceradt ar- bete, men till gengäld erhöll en långt snabbare utbildning, än som varit möjlig på ett \
DUN 250 E n sökte pärlor — pärleskum en ann ' I lifvets älf; 1897 M e n k l a g a ej, om skummet snart f ö r s v a n n D u valde själf!
Carl Snoilsky.
vanligt sjukhus.
Under vården af de sårade ådrog hon sig emellertid blodförgiftning i ena handen och tvangs häraf att redan före krigets slut återvända till Kaiserwerth.
Efter tillfrisknandet anställdes hon vid det stora sjukhuset Charité i Berlin och förflyttades året därpå härifrån och till Egypten för att tjänstgöra på det tyska sjukhuset i Alexan- dria, där särskildt vården af de många sjuka skandinaviska sjömännen kom att anförtros åt henne.
Under tiden hade i Norge intresserade personer sammanslutit sig i afsikt att verka för upprättandet af en norsk diakonissan- stalt.
Den allmänna uppmärksamheten inom religiösa kretsar var snart härledd på dia- konissaken, gåfvor började i. sammanhang härmed inflyta, och 1868 ägde man för den blifvande anstalten en grundfond på omkring 8,000 kr.
Sedan Kristiania kom- mun kostnadsfritt upplåtit lämplig lokal, ansåg man sig med dessa tillgångar stark nog att våga igångsätta företaget.
En sty- relse valdes, och dennas första vanskliga uppgift blef att skaffa anstalten en god föreståndarinna.
Valet föll på den norska barmhärtighetssyster, fröken Guldberg, som, efter hvad man hade sig bekant, arbetade på det tyska sjukhuset i Alexandria.
Fröken Guldberg fick också, ehuru motvilligt, den tyska styrelsens tillstånd att hörsamma den med så mycken glädje mottagna kallelsen från hemlandet.
Innan hon återvände till Norge, uppehöll hon sig dock ännu några månader i Kaiserwerth, dels för att ytter- ligare utbilda sig för det ansvarsfulla värf, hon hu som föreståndarinna gick att åtaga sig, dels för att invigas till diakonissa.
Efter sin hemkomst upptog hon utan tids- spillan arbetet med iordningställandet af diakonisshemmet och fick härvid beredvillig och sakkunnig hjälp af förra föreståndarinnan vid svenska diakonissanstalten, hvilken till- fälligtvis uppehöll sig i Kristiania.
Från att ursprungligen hafva varit in- rymd i en liten oansenlig byggnad, som kommunen godhetsfullt ställde till dess för- fogande, och m e d ett begynnelsekapital af endast några tusen kronor, äger den norska diakonissanstalten nu efter tjugunio års till- varo vid Lovisenberg strax utanför Kristiania egen fastighet, hvars värde belöper sig till flere hundra tusen kronor.
Denna storartade utveckling utåt motsvaras af en fullt lika stor inåt, och det är förnämligast på denna fröken Guldberg nedlagt sitt lifs kraft.
Det var hennes ungdoms högsta önskan att i stort få hjälpa och bistå dem, som ledo, och det har äfven i rikaste mått blifvit henne förunnadt.
Den hjälp hon ensam kunnat lämna hade, hur stor och omfattande den än varit, endast kunnat komma ett fåtal till del af den oöfverskådliga mäng- den af behöfvande, men genom alla de kvinnor, hvilka hon inom anstalten fostrat och utbildat för barmhärtighetstjänsten har hon nått till tusende och åter tusende nor- ska hem, kommit till dem med tröst och hjälp, så som det var hennes hjärtas inner- sta åstundan.
Den norska diakonissanstalten räknar nu omkring fyra hundra systrar, hvilka efter att vid hemmet och sjukhuset hafva erhållit den yppersta utbildning för sin verksamhet sändts ut till alla delar af landet för att fullgöra de olika åligganden, som höra till deras vidtomfattande kall.
De flesta af dem äro sjuksköterskor och tjänstgöra som sådana på en stor del af landets sjukhus, hvarjämte åtskilliga användas i och för den privata sjukvården.
Äfven i fattigvårdens tjänst hafva diakonissorna beredvilligt och med uppoffrande hängifvenhet ställt sig, i det de till stort antal arbeta vid magdalenastiftel- ser, barnhem, krubbor, ' asyler för hemlösa kvinnor och vid sådana för frigifna kvinn- liga fångar eller verka bland de fattiga ute i menigbeterna, härmed fyllande en utom- ordentligt viktig mission inom samhället.
Att de kunna göra det, är diakonissanstal- tens förtjänst.
Helt visst har det hos dessa kvinnor, äfven innan de vigde sig åt diakoniss- kallet, varit ett lifsbehof att tjäna andra, men många för att icke säga de flesta skulle, lämnade åt sig själfva, aldrig kommit i till- fälle att göra sin människokärlek rätt frukt- bärande.
Fattigdom, bristande kunskaper, en beroende eller ensam ställning skulle i många fall bundit deras vilja, tvingat dem till overksamhet eller åtminstone i väsent- ligaste mån verkat hämmande på deras ar- bete i barmhärtighetens tjänst.
Diakoniss- anstalten har gifvit dem ett hem, där de för lifvet äro skyddade mot ekonomiska bekymmer, har utrustat dem med alla er- forderliga kunskaper och har, då den sändt dem ut på deras olika verksamhetsfält, skänkt dem skyddet och stödet af sin fasta organisation — har genom allt detta gjort det möjligt för dem att helt och odeladt följa sin kallelse.
Utbildandet af de första eleverna ålåg föreståndarinnan, ett utbildande så mycket viktigare, som ju dessa kvinnor skulle vara diakonissakens egentliga lärare, skulle vara de, som förde den ut i lifvet, och det följ- aktligen på dem — deras duglighet och och egenskaper i öfrigt — skulle bero, hur gärningen komme att blifva mottagen af den stora allmänheten.
För fröken Guld- berg var det maktpåliggande värfvet endast en källa till glädje.
Hon, som ingen högre önskan närde än att bringa hjälp till en hvar, som hade behof däraf, mottog med tacksamhet och sympati de kvinnor, hvilka, besjälade af samma människokärlek, ville dela arbetsbördan m e d henne, och gaf dem med frikostig hand af sin erfarenhets, sitt hjärtas rika skatter.
Hon blef en moder för dem, hon fostrade dem, gaf dem kun- skaper, på samma gång som hon påver- kade deras sinne, formade deras karaktär, röjde undan och byggde upp.
Själfva det praktiska utbildandet af eleverna måste hon sedermera, då anstaltens växt lade ökadt arbete på hennes skuldror, öfverlämna åt andra, hvaremot hon städse troget och med enastående förmåga hållit fast vid och fyllt de förpliktelser hennes kall som » moder » pålagt henne.
Att sammanhålla ett så stort företag, som den norska diakonissanstalten under årens lopp utvecklat sig till, att leda det ut öfver hela landet förlagda ofantliga arbetet, att gifva alla de kvinnor, som vigt sig åt diakonisstjänsten, hvad de behöfva af kär- lek, förståelse, tillsyn och omvårdnad är en uppgift så svår och fordrande, att icke ens en så rikt utrustad personlighet som fröken Guldberg skulle mäktat den, hade hon icke sin djupa innerliga gudsfruktan att därur hämta kraft och förmåga.
Det är den, som burit henne öfver alla hinder, hållit hennes mod uppe, då svårigheterna hopat sig på alla sidor, det är slutligen den, som i med- gangen och nu då anstalten står där som ett på säker grund hvilande stort och här- ligt företag, bevarat hennes sinnes ödmjuk- het, hvilken kommer henne att afsäga sig själf äran af hvad som vunnits, gifvande den åt Honom som tillstadt framgången.
— » Hon är en bönens kvinna, kärleksfull och barmhärtig som få, » har en af systrarna yttrat om henne och har med dessa ord bäst kännetecknat, genom hvilka medel frö- ken Guldberg vunnit sin stora seger i ar- betet.
S e, vårens natt omkring oss drömmer ... (Efter Detlev u.
Liliencron.)
Mag löser sakta kära händer, som du omkring min hals har lagt, för att i dina ögon läsa, hvad nyss ditt lilla hjärta sagt.
Se, vårens natt omkring oss drömmer — den natt som tycke har af dag — i stum förtjusning björken lyssnar till vågens suck och trastens slag.
Det hvita hagtorn vid din sida vårt kärlekstecken må det bli — bryt af en kvist, förr än vi skiljas, till minne se ' n den bära vi!
O, flicka, låt oss natten famna hör, hur naturens hjärta — slår!
Den vissna kvisten här vi byta emot en frisk den nästa vår.
I det t y s t a.
Af Laura Fitinghoff.
II.
* 1 lä,.
.
.
S3, fick stackars liten på nytt lägga in ^ om plats till annat verk eller kontor.
Mors bleka kinder bli under väntan en nyans blekare, och den slitna kappan visar hänsynslöst själfva varptrådarna i tyget — allt svalare och genomskinligare blir den under väntan.
, Stackars liten har kämpat så modigt för att » hålla sig uppe » och bibehålla skenet af fin dam, af att tillhöra den samhälls- klass, till hvilken hon genom uppfostran, namn eller rang närmar sig, och från hvilken
1897 hon endast genom bristen på ekonomiska medel är utesluten.
H o n är musikalisk, både hon och hennes anhöriga.
Programmen locka till höger och vänster — icke dem i tidningarna, ty det är ej alltid sagdt, att man har råd att bestå sig med årlig prenumeration på sådana, utgö- rande afgiften till en hel klädning af den billiga tygsort, med hvilken man förser sig.
Men hon snappar upp dem ändå.
Hvart hon tar vägen, tycker hon att hon hör talas o m hänförande musik.
— Den där lyckliga » andra », hon som fick platsen och med hvilken man är bekant, talar gärna o m de musikfester och förtjusande teater- och andra föreställningar, som hon fått vara med o m.
Hon, den » andra », dyrkar d ' Ändrade och .har i sitt komfortabla flickrum hans por- trätt från hvarje roll, i hvilken hon sett honom.
Hon talar om » Agatha », » Zerlina », » M a x », » Lohengrin », som o m de vore hvar- dagsfolk, som uppenbara sig i dagliga lifvet för hvem som helst.
Stackars liten sitter hemma vid den klapprande taffeln och tar ut melodier, hon vet väl genom sin mamma, huru » Agatha » sjungit och » Norma »!
Hennes mamma, som längtar efter musik nästan mera än hon trår efter sol och skogsdoft.
Understundom är stackars liten lite smått konstnärligt anlagd, har ärft anlag efter pappa, som går afsigkommen, underhållen af hustrun och dottern, hvilka tillverka arbeten och springa omkring i husen och bjuda ut dem, handarbeten så nätta och konstnärliga, men som ingen behöfver.
Eller talar den » andra » o m konsten med en säkerhet, som o m hon hörde till nämden, hvilken verkställer inköpen för statens räk- ning; hon öfverväldigar genom sitt tal om » läckra färger », » bred pensel », » opponenter », » skolor » och » mästare » från alla land och utställningar, som hon besöker och som hon är » galen i ».
Stackars liten går från torget med fisk inlindad så skickligt, att det ser ut, som o m hon bure några häften hoprullade noter.
Det är middagstiden för inackorderingarna därhemma.
Hon ser hela tåg af spårvagnar, fyllda af folkskolebarn från landet eller barn från idiothem, som af goda, varmhjärtade män- niskor blifvit inbjudna att åskåda bildande, intresseväckande utställningar, förtjusande amatörföreställningar, eller resa de i flock ut till det solbelysta, sjöomflutna landet.
Hon hör, att en afdelning blinda har fått göra den härliga resan genom landet till hafskusten och att en grupp sömmerskor äfven på andras bekostnad » kommit u t ».
H o n afundas dem ej — hon vet, huru väl de behöfva det, men luften blir henne så kvaf, hennes steg bli så tunga; och hon talar ej om det för mamma (hon med den slitna kappan, som längtar efter sol) när hon kommer h e m!
Mamma, som aldrig kan glömma sitt friska barndomshem vid kusten, och som året rundt står upphettad framför spiseln med bedröfligt trött och lidande utseende.
Där släpper hon fest- minen, som hon anlägger därinne vid mid- dagsbordet för att hålla stämningen och de glada samtalen o m väntade nöjen och för- ströelser för inackorderingarne uppe, och äfven för att ej genom en bedröflig uppsyn skrämma, dessa ifrån sig!
Inför portvakten och bud som komma bibehålla både hon och hennes närmaste IDUN samma sorglösa, situationen behärskande uppsyn, väl vetande, att deras ställning i huset annars blefve ohållbar.
De förrätta de simplaste, tyngsta göromål, men i smyg som o m de beginge en straff- bar handling.
Så att inte är det underligt, om stackars liten längtar efter en plats eller efter en något så när bestämd inkomst.
Hon kan lappa, laga, sy enklare dräkter.
Ingen kan som hennes mamma stoppa gar- diner och tvätta spetsar, märka, brodera.
Och de älska blommor, fåglar, små barn, hundar.
Finge de bara betaldt för det, finge de be- ställningar, huru gärna skulle de ej då låta det bedrägliga hoppet om plats fara, låta mannen få behålla de mannen tillkommande, starka nerver fordrande, fasta, i mer ensidig riktning gående platserna.
Förmenen dem icke!
Äfven de unga männen föra sin hårda kamp för tillvaron utan möjlighet att lätta den genom att i sin ordning gå in på kvinnans verksam- hetsområde, ett område, där naturen själf från tidens morgon insatt henne som här- skarinna.
Hemmets stora, så oändligt om- fattande arbetsområde!
Det ligger ej för kvinnans lynne att söka sig ut från ett hems mångsidiga verksam- hetsfält; hon skulle ej så ofta som nu är fallet göra det, om hon endast dürinom ägde tillfälle till själf försörjning!
Må därför sådan beredas henne!
Må hennes i ekonomiskt hänseende mer eller mindre lyckligt lottade medsystrar, eller hon, som » fick platsen », gripa in, lära sig att förstå stackars liten och hennes be- hof i både lekamligt och intellektuelt hän- seende!
Tiden är sannerligen inne därtill!
Må de, dessa lyckligt lottade, fatta vikten af, att en arbetsbyrå kommer till stånd, som emottager arbeten af henne, som ej önskar bättre än att erhålla arbete, förmedladt genom en sådan byrå, som äfven skulle stå i för- bindelse med de förstnämnda, de lyck- ligt lottade!
När de så räcka hvarandra handen, skola de bägge hafva gagn af det.
De, o m ock blott jämförelsevis, lyckligt lottade skola, i och med det att de lämna in arbeten eller anhålla om hjälp till arbetens utförande, känna sig stå i samband med denna byrå; till hjälp för sig själfva och för dem, som under byråns ledning stå färdiga att gifva sina krafter och färdigheter i utbyte mot den ekonomiska ersättning, som kan sätta dem i stånd att försörja sig själfva — och det om de så aldrig i världen finge någon plats!
Hon, den utpinade hustrun eller unga kvinnan, som suttit på kontor sedan sitt fem- tonde år och är så nervös, att hon gråter vid det prasslande ljudet från ett sidenlif, skall få återgå till hemmets lugn, där i ro få intaga sina enkla, men regelbundna mål- tider.
Läkaren, massören skola ej längre få så stor tribut af den så mödosamt för- värfvade, o m ock goda lönen!
Stackars liten skall kunna gå ut i sol- skenet » midt på dagen », o m hon vill.
Men vid jäktande arbeten, hvilka hon skall upp- skatta som en lycka att erhålla, skall hon arbeta rastlöst, i tanke på den möjliga hvila och förströelse hon sedan kan unna sig — och orka njuta utaf.
Därför låtom oss ännu en gång få till stånd en arbetsbyrå för emottagande af ar- beten från dessa bleka, stilla äldre damer 251 hvilka, om och så länge arbetsförtjänst står dem till buds i eget, aldrig så litet hem, skola föredraga arbetet och friheten inom detta framför vistelsen i det offentliga, genom välgörenhet stiftade hemmet, vore detta än så komfortabelt tillgodosedt, än så grannlaga omhuldadt.
Ett arbetshem, där stackars liten och hen- nes tallösa medsystrar få kallelse till och beställning på arbeten, eller där de få in- lämna sådana med hopp o m rask afsätt- ning.
Nu finnas visserligen förut i hufvudsta- den sådana byråar, men den ena, mest be- tydande af dem har småningom blifvit en utställningsplats för konstslöjd, där den väl- bergade damen, hon den » andra », sätter in sina lyxartiklar af dyrbart, elegant material.
Den motsvarar ej hvad en verklig arbetsbyrå, hvars medlemmar anteckna sina namn, vill vara, — i främsta rummet en förmedlings- anstalt för arbetes erhållande.
Ett fåtal af hufvudstadens damer har re- dan gått i författning o m, att en sådan ar- betsbyrå som den sist antydda skall kom- ma till stånd till hösten.
En centralt belägen lokal skall till dess anskaffas, på det att byrån, fullföljande sitt program, må kunna starta redan till julen, den tid då alla arbetskrafter äro mest efterfrågade.
För erhållande af medel skall i slutet af september en tombola anordnas.
Iduns varmhjärtade läsarinnor torde må- hända då till den lämna något arbete, till- verkadt under sommarens leende dagar i tan- ke på stackars liten och hennes, lifvets för- nödenheter saknande medsystrar, som en gång- djupt skola uppskatta värdet af hvarje större eller mindre uppoffring af tid eller medel för deras skull.
En af de förnämsta afdelningarna på förutnämnda byrå skall enligt parisiskt före- döme omfatta » reparering af kläder » så väl kvinnliga som manliga, lappning och lagning samt stoppning af linne, gardiner, spetsar och handskar.
Där skola finnas afdelningar för märkning, linnesömnad, enklare klädsömnad, broderier och tapisserier, täckstickning, vävna- der (af bl.
a. trasmattor), madrassering och iståndsättande af sängkläder.
Gamla damer, hvilka kanske en gång i tiden haft ett namn på det kulinariska området, skola ha till- fälle till af sättning för sina inläggningar, rån eller lättare småbröd.
Den unga eller gamla damen, som äger van hand eller konstnärlig blick på saken, skall efter amerikanskt mönster kunna an- mäla sig på byrån för dekorerande af hem, eller bord till middagar och supéer, eller till att under ägarens frånvaro emottaga och vårda deras blommor, burfåglar, hundar etc. • På byrån skola finnas bud för att emottaga och fortast möjligt expediera muntligt eller per telefon gjorda beställningar eller efter- frågningar.
Det säger sig själ ft att den äfven skall emottaga handarbeten af alla slag, tillverkade af de damer, som där skrifvit in sig, arbe- ten, som stackars liten och hennes tåliga, fattigdom och förödmjukelse lidande med- systrar förut tillverkat under tung resignation, med föga hopp o m att kunna få afyttrade, men som de nu gladt skola verkställa, då de veta att varma hjärtan taga sig an dem, bereda vägen för dem och, så godt de kun- na göra det, arbeta till [deras framgång, trefnad och lekamliga bestånd.
* _
252 IDUN 1897 Till förströelserna i den lilla staden räknar jag de månadtliga marknaderna med sitt folklif.
Då händer det att en och annan cirkus hittar dit, karusellen svänger lusteligen omkring, och orm- Kära vän!
drottningen fröken Skojalewski eller dylika stor- Du ber mig i ditt sista bref gif va dig en skil- heter visa, frysande i trikåer, sina djur för en få- dring öfver lifvet i Enköping, » de sjukas stad », talig publik, eller synas utanför en mekanisk tea- som du så träffande benämner den.
Här har du ter hvitmenade clowner trumpetande och trum- ett litet utkast, en stomme endast, ty, my dear, mande, skrikande: » ramla på, ramla på, kostar det skulle behöfvas mer än en volym att göra bara tio öre! » den tillfylles.
Ty alla dessa, som komma dit, Någon gång under vinterns lopp kommer också ha ju sin roman, sitt lifsöde, så alla dessa sjuk- en och annan storhet, som låter höra sig i de hems olika karaktär, de » inföddes » förhållande stora konstcentra, hit, t. ex. Scholander.
Under vis ä vis sjuklingarna, och så centrum, hvarom dessa timmar rör då lifvet, det pulserande lifvet, allt grupperar sig: doktor Westerlund.
med sin vinge vid matta ögon och bleka kinder, För dem, som endast kalla den stad vacker, och dessa få glans och färg.
Ty tonerna föda som äger räta gator, höga stenhus och eleganta drömmar, som troddes slocknade, drömmar, som butiker, för dem är Enköping en ful stad, men resignationens aska lagt sig öfver.
Och tankarne, för dem, som likt mig älska det karaktäristiska som i månader, år, gått sin eviga kretsgång om • mer än det » vackra », det oregelbundna mer än plågor och lidanden, göra en afvikelse och slå in det stela, räta, är Enköping en ganska &gt; rolig » på fantasiens luftiga banor, där himlen skymtar stad.
Den är mycket gammal och har som så- evigt blå och där solen lyser på rosor i djupa, dan många minnen.
Den har hvitrappade hus, varma färger.
många med åldrig stämpel, och den har måleri- Den, som kan se det stora i det lilla, hittar ska gårdsinteriörer.
I synnerhet när snön ligger både nöje och förströelse äfven i den lilla sta- bländhvit på gator och hvita hus, när telefontrå- den vid Mälaren, men dem, som ej kunna det, är darne lysa som silfversträngar i frostig luft och det mången gång synd om.
Staden synes dem i stadens utkanter de kolossala drifvorna ligga så tryckande, tråkig och sorglig med sina många som omhvälfda kölar och slätten som en enda trötta människor och grå hår kring unga ansik- hvit matta, brämad af rimfrostbeslöjade barr- ten, det lilla oförargliga skvallret, som oftast en- skogshöjder, är den tilltalande.
Då har jag dast är att ta ' från den lustiga sidan, retar dem, döpt den till » min hvita stad ».
Då är den som och deras rum, hela hemmet, hvari de bo, blir dem en fager dikt, en dikt om det glänsande hvita, ett fängelse.
Lugnet omkring dem — detta väl- det kalla, det oberörda.
signade lugn, som är så välgörande för patien- Eller om våren, den första gryende våren uppe terna, om de bara visste att skatta det — på åsen.
.
.
Där kommer vårstormen i långa drag, pinar och irriterar dem, och vore ej doktor We- och snön smälter och rinner i floder ner för sterlund en sådan^magnet som han är, packades kyrkbacken, där gassar solen och luften är re- snart många kappsäckar.
nare och mera fylld af vårens säregna dofter än Doktorn ja — honom har jag gömt till sist, där nere i den lilla staden.
Och på kyrkogär- ty han är ju det bästa.
Skulle du teckna en dens grafvar lysa vintergrönans och murgrönans karaktär, skulle du teckna honom, skulle du måla blad bjärt gröna ur snön, och sjuklingarna, hvilka det godas och det gladas charme, skulle du måla alla, som kunna orka så pass långt, äro ordine- honom, när han ler med soliga blå ögon och med rade att gå upp till åsen, stanna vid gallerpor- denna annars så fast slutna, energiska mun.
tarna och se leende på det gröna — hoppets Fastän han i öfrigt är så enkel och anspråks- färg, som vågar sticka fram ur dödens hvita, lös i sitt uppträdande, bär väl ingen kung sitt kalla famntag.
Hvarför då inte hoppas och tro: hufvud mera härskarlikt än han.
Och undra lifvet kommer åter, det kominer med lärksång på det!
Han om någon härskar öfver både viljor och solguld, det kommer med luftiga skyar på och hjärtan.
Ja, det är ett ovanligt herravälde blå grund, det kominer med ljusa förårsnätter öfver människor, denne man tillskansar sig.
De, och bristande knoppar, det kommer med spi- som komma till honom för att rådfråga för första rande örter och gyllene hängen, fulla af frö- gången, komma naturligtvis lockade af hans stora mjöl.
rykte som läkare, men de, som komma för an- dra, för tredje eller för att för alltid slå ner sina Det kommer, det kommer!
bopålar i staden — och de äro ej få — komma Det måste komma!
Dock längre fram under varma försommarda- utan tvifvel för människans skull.
Ty han blir gar gifva granarna i Gröngarnsskog, som ligger med tiden hvar och ens vän och det gör dem ett stycke utom staden, svalka och blommor och så godt, dessa sjuka, i synnerhet kvinnorna, att hafva någon, som känner för dem och som spri- fjärilar glädja där ögat.
Du skall ej tro, att fastän Enköping är sam- der sol i deras mörka tillvaro.
Och jag vet mig lingsplats för så många sjuka, den endast ger aldrig hafva träffat någon, som kan denna älsk- ett trist intryck.
Nej, där är rätt lifligt — na- värda konst såsom han.
Alltid glad, alltid ori- turligtvis till att vara en så liten stad.
Hotel- ginell i sitt sätt, lämnar han kvar en solstrimma lens omnibusar och droskor skramla åstad vid i hvarje sjukrum, han besöker, och hur mod- alla tågs ankomst och afgång, oftast fulla med stulen än patienten var, när han kom, är det människor och koffertar, och mellan klockan 7 väl sällsynt, att han ej ler, när doktorn läm- och 8 på morgonen, 12 och 1 på middagen samt 6 nar honom.
och 7 på kvällen ser du alla dessa olika prome- Första gången jag var i Enköping, inträffade nerande sjuklingar, som ju ständigt växla.
Gamla om några dagar efter min ankomst Ernst-dagen par som stödja hvarandra, förlästa ynglingar med — doktor Westerlund heter, som bekant, Ernst.
glasögon och pince-nez, unga och medelålders Så det talades om denna dag i sjukhemmen!
kvinnor i massa.
Alla gå de nästan samma vä- Så många förberedelser, som gjordes, man sydde, gar, de flesta med trötta, långsamma steg.
man beställde blommor, konfekt, tårtor och hvem Stundom bo i något sjukhem endast unga män- vet allt.
Jag, nykomlingen, kunde ej annat än niskor, och då ser man dem ofta alla tillsam- le, jag tyckte det låg något mycket småstadsak- mans ute på promenaden.
Och fastän de äro tigt i allt detta.
Jag förstod ej då, hvilket in- sjuka, tar ungdomsblodet ut sin rätt, det skrattas nerligt förhållande det uppstår mellan denne lä- och skämtas, och då tyckes mig alltid gatan kare och hans många patienter.
Sedan begrep lysas upp af deras soliga leenden.
Alla män- jag det och log aldrig mer.
Det är naturligt, niskor älska nog glädje, men den sjuke väl att hvar och en, med mycket eller litet, efter råd allra mest.
För honom blir glädjen hårstrået och lägenhet, vill visa den afhållne en liten hyll- han griper efter, plankan, som skall rädda ho- ning.
Och han tycker om att man hyllar honom.
nom i den svåraste nöden — melankolien — som Icke denna hyllning, som trumpetas ut på gator ju alltid står på lur att gripa den kroniskt sjuke.
och torg, utan hjärtats hyllning är det han vill Följande lilla historia är så betecknande: Om folk hade en aningens aning om hvad en ha.
förströelse, ett intryck, hur litet som helst, spelar En Ernst-dag sade en medellös patient till ho- » Ack, doktor, alla fira doktorn i dag med för en betydande roll i den ständigt sjukes lif, nom: är jag viss om att de gärna skulle offra litet där- något, endast jag har intet. » » Håll af mig! » för — men detta tina inre sinne, som kallas blef det enkla svaret.
aning, är blott fås egendom.
Att sända en bok, Nå, det behöfver då d:r Westerlund minst af en tidning, som är läst och ligger till ingen nytta, alla be någon göra.
Men jag tror, att det är all ingen glädje i bokskåpet och samlar damm, till en denna hyllning, all denna kärlek, som han ser sjukling, hur många tänka t. ex. på det?
Hur lysa ur de flestas ögon, som gör honom fortfa- kär är ej en illustration att se på — det tröttar rande ung och segerstolt, och som låter honom ej, men ger dock alltid tanken en annan riktning.
kunna bära allt detta stora arbete, utan att slap- Nå, i Enköping är man nog lycklig att ej vara pas eller tröttna.
Att veta sig vara mycket äl- lottlös i den vägen!
Doktor Westerlund förser skad ger alltid kraft och säkerhet.
ständigt sitt bibliotek med nyheter, och de stå Skall jag sätta punkt nu?
Kanske bäst det, alla till fri disposition.
ty annars växer mitt opus för långt, och det finns F r å n d e sjukas stad.
B l a n d nu befintliga Cacaosorter intages säkert förnämsta platsen af H U L T M A N S ju mycket kvar ännu att, om än flyktigt, beröra.
Mottagningarna med sina hundratals människor kunna ju vara intressanta nog — för den, nota bene, som ej sitter där med andan i halsgropen — och det finns för öfrigt en mängd både ko- miska och tragiska situationer att anteckna.
Men, som sagdt, bäst sluta i tid, så du ej slänger hela brefvet.
Hvem har nu för tiden ro att läsa ett för långt bref ...
?
Dessutom finnas inga mottagningar nu.
En- köping är nu tyst och stilla; alla sjukhems fön- ster äro kritade, man har sommarferier.
Men när hösten kominer, skramla åter omnibusarne på de knaggliga stenarne, och doktors lilla dro- ska far outtröttligt af och an och främlingar från alla håll trampa den gamla stadens gator.
Din tillgifna Anna Törnström.
Augusti 97.
Vid fönstret Utkast för Idun af Agathe Lind.
1 / i lockan är icke mer än älfva, och det är i • för tidigt att lägga sig en sommarkväll, så att j a g tänder en cigarrett och slår mig ned vid det öppna fönstret.
Utsikten är härlig.
Fjärden ligger glitt- rande stålgrå därnere.
Då och då kommer en vindfläkt, som krusar den lätt och se- dan prasslar helt mystiskt bland trädens löfverk.
Det är så tyst och stilla rundt omkring, villa vid villa tyckes slumra i sommarnattens dunkel.
Är j a g den enda som vakar?
N e j, nu hörde j a g ett fönster som stängdes.
Ljudet k o m från villan däruppe i backen, och j a g gissar att det var min vän, doktorn, som nu ämnar bege sig till hvila.
Måtte han få r o!
Hårdt och häftigt stängdes fönst- ret, det var som om han velat utestänga något, — objudna tankar, kanske.
Vi veta nog litet hvar, hur tankarne flyga kring i julinätternas skymning, när lindarne dofta, ängsknarren sjunger sin en- toniga sång nere på ängen och lätta dim- mor stiga upp öfver vikens vatten, där den bleka månen söker spegla sig.
Han sade just, doktor Holt, strax innan vi skildes: » I kvällar sådana som denna glömmer man att grubbla öfver tillvarons gåta, m a n blir en drömmare, som helt försjunker i all denna skönhet. » » Tillvarons gåta. » Ja, han har kanske grubblat mer öfver den än de flesta, hans tankar ha irrat sig dödströtta i mörka la- byrinter.
Vi ha varit vänner sedan pojkåren, och jag känner hans historia.
Djärfhet och stolthet, ett briljant hufvud och en g o d portion öfverlägsenhet, det var de egenskaper som utmärkte honom i skolan.
Hela klassen såg upp till honom, och det var alltid han som förde oss an, såväl i lek som allvar.
Så k o m ' slaget, det var strax efter vi hade tagit studentexamen.
Hans far, bank- direktör Holt, begick själfmord, böckerna reviderades, balans, försnillningar, — och sträng ljöd domen öfver den döde.
Sonen böjdes e j, — han bröts.
Förgäfves sökte jag träffa honom, han tycktes vara för- svunnen.
Några år efteråt mötte j a g i Upsala en man, som jag trodde mig känna igen, men hvem var d e t?
Jag fixerade honom, våra blickar möttes, och då ville han skynda förbi mig, men jag grep honom i armen.
C A C A O R e d a n iS88 i n t y g a d e p r o f.
J o h.
L a n g i L u n d, a t t H u t t m a n s C a c a o v a r fullt lika m e d v a n H o u t e n s Cacao.
H u l t m a n s C a c a o k a n således v a r m t re- k o m m e n d e r a s till h v a r j e h u s m o d e r.
IDUN 1897 » Holt, » frågade jag, » är det verkligen du? » » Jaså, du kände igen mig, » sade han kort.
» Det har fallit mycken snö, sedan vi träffades. » » Hvar har du varit de sista åren? » » Ute och konditionerat, nu har jag fått litet hjälp och skall taga mina examina så fort som möjligt. » Efter den stunden råkades vi ofta.
Aldrig ute på » Gästis » eller i sällskap, endast på våra rum, och han kom alltid till mig i skymningen, det lade jag märke till.
Skyd- de han dagsljuset?
» Hvarför är du aldrig med kamraterna, gamle g o s s e?
» frågade jag en afton, då vi sutto i min » håla » och rökte.
» Hvarför? » Han ryckte till.
» Hvarför?
Jo, därför att jag skyr människorna lika mycket som de sky mig. » » Hvad har du för griller? » » Kalla det hvad du vill, » sade han bittert.
» Men tror du e j, att jag märker alla dessa undrande blickar, dessa förstulna hviskningar: Holt, — är det sonen till ho- nom, som — —?
Det är som om männi- skorna njöto af att påminna sig det för- flutna, de nicka åt hvarandra och se så be- låtna ut.
Och sedan draga de sig undan, — hm, äpplet faller väl ej långt från trädet! » » Du ser spöken på ljusa dagen! » sade jag.
» Och äro några såsom du skildrar, så lämna dem åt sitt värde!
Men säg mig, har du aldrig tänkt på att byta n a m n?
» Det vore en dom öfver min far, kanske den hårdaste han har fått!
Hvem af oss har rätt att d ö m a?
— Jag allra minst, » sade han sakta.
Så höjde han hufvudet igen.
» Bäst är att som en man se sitt öde in i hvitögat.
Was man nicht ändern kann, muss man tragen.- » — Aren gingo.
Jag lämnade Upsala, och Holts och mina vägar skildes åt för att helt oförmodadt mötas i sommar vid den här lilla badorten.
Vi äro mycket tillsam- mans, och jag ser med glädje, hur hans hurtiga väsen har tagit ut sin rätt.
Frisk och manlig är han, men allvaret lämnar honom sällan, och pejlar man djupt in i ögonen, hvilar där ett vemodsdrag.
De sista dagarne har det varit en sällsam oro öfver honom, han har velat förtro mig något, men ej kunnat, och jag har undrat storligen.
Så igår var det en blick, som förrådde hans hemlighet, och nu vet jag, hvad jag anat och fruktat, — han älskar Mary!
Ja, underligt är det icke, hon är så söt, min syster.
Hon hör till de där stilla, behagliga kvinnorna, som tänka mer än de tala.
Hon försvinner så gärna i skuggan af sig själf, " men sök upp henne där, och du skall mötas af solsken i de klarblå ögonen, glädtighet och godhet.
Vi voro ute och rodde i afton, Mary och jag.
Solen höll just på att gå ned, ännu var det » guldglans på v å g e n », och allt var så tyst, så stilla.
Mary satt vid styret, men styrtömmarne hängde slaka, och jag förde båten hur jag ville.
Vi hade suttit tysta så länge, att jag slutligen frågade: » Mary, hvad drömmer du o m?
» Hon såg upp litet förvirrad, svarade icke på min fråga, utan sade helt sakta, med det där bedjande uttrycket i ögonen, som alltid rör m i g: » Karl, skratta icke åt mig, men lofva att svara mig allvarligt! » » Gärna, liten!
Hvad är det? » » Jo, — säg mig, — har du någonsin tänkt på de där orden: att barnen allt in- till tredje och fjärde led skola straffas för föräldrarnes missgärning? » » Om jag har tänkt på d e m?
» upprepade jag förvånad.
» Ja, tror du verkligen, att de oskyldige få lida för de skyldige? » » Säg då hellre lida med de skyldige, det få de nog, men trampa de icke fädrens fotspår, utan söka bättre vägar, skall väl äfven deras individualitet få komma till sin rätt.
Ja, det är nu min enkla tro, men du får vända dig till lärdare män än jag för alt få ett sådant djupsinnigt spörsmål bättre besvaradt. » » Nej, » sade hon enkelt, » jag tycker om din uppfattning, det är just så jag har hoppats, att det skulle vara.
Vi få j u tro på kärlek och barmhärtighet!
Men männi- skorna äro så hårda, så grymma, det är som om det vore deras lust att öka lidan- det på jorden.
Se där är en fredlös, låt oss jaga h o n o m!
Det är deras lösen. » Hon satt tyst ett ögonblick, men bör- jade så tala helt sakta: » Jag tänker ibland på, att när en sådan jagad finner vänskap, finner kärlek, — det bör för honom vara något oändligt stort, — något som han knappast kan fatta, — och för den som ger — — » Hon tystnade plötsligt och drog den stora hatten längre ned öfver ansiktet.
Ville hon dölja sin r o d n a d?
Var hon rädd att ha sagt för mycket?
Ack, jag hade förstått allt för väl, och utan att säga ett ord, rodde jag hemåt.
Årorna kändes tunga.
Nu förstår jag, hvarför hon varit så för- ändrad den sista tiden, så allvarlig och sluten, med ett grubblande uttryck i ögonen.
Skall Holt våga säga något till henne?
Skall vår far tillåta, att Mary blir hans hustru?
N e j, — n e j, icke vår Mary!
Jag önskade min vän all lycka, men Mary får han icke!
Skulle vår Mary bära ettfläckadt namn!
N e j, aldrig!
Då komma Marys bedjande ögon för mig och jag tycker mig höra hennes fråga: » Skola oskyldiga lida för de skyldiga? » Skall jag nu döma lika orättvist som de människor, jag mer än en gång uttalat för- kastelsedom öfver?
Om j a g i stället kunde göra något för min vän!
Om jag skulle tala vid föräldrarne, bereda dem, beveka dem, • — striden blir hård, det vet jag på förhand.
Den gäller j u Mary, vår älskling, vår ögonsten!
Men, kanske kärlekeu än en gång skall kunna rifva ned murar, som vi människor anse oöfverstigliga.
.
.
Mina oroliga tankar ha liksom vaggats till ro af sommarnattens stillhet.
Jag läng- tar att få sofva och stänger helt sakta mitt fönster.
Se, det ljusnar redan — en ny dag randas!
&lt;fc Alla utställningsbesökande damer inbjudas vördsamt till ett besök i » Iduns sa- long » — belägen i Nordiska museets byggnad å utställningsplatsen — där hviloplatser och toalettrum gratis stå till våra ärade gästers förfogande.
Glömmen ej att inskrifva edra namn i den härför af sedda boken!
Red.
af Idun.
Jubileumsfliten S V E N S K A F L A G G A N, väfves af ull.
* Bredd 1,48 meter.
Godsåtgång 1,80 kg.
urtvättad ull, arbetslon 5 kronor.
253 Längd 2 meter.
Obs.!
För vikt om 18 kg.
fraktfritt.
: n cs I Stockholm.
fl » S3 S m å utställningsfunderingar o-S och litet annat smått och g-odt.
teg - w 3 a Lovisa Fetterkvist.
» i » u i?
F ö r I d u n af -: •§« * Bref XII.
IcNortom älskade Gamla Stockholm försig- * ~ går » Marinskådespelen » på ett haf, iu- hägnadt af plank i viken utanför, fast, när jag närmare tänker på saken, så är det inte något haf ändå, efter där finns berg (af säck- duk), ett till vänster och ett i fonden, det förra nästan så högt som jag och med en smal öppning i kanten, i hvilken, när vi kom, det med jättelika bokstaf ver stod präntadt: » Sjöparad ».
o ra O fro Vi * » rtS ex. §8® a På det andra berget, som är litet mindre imposangt, ligger en liten röd, riktigt nätt, metershög stuga, antagligen boningsplats för någon fyrmästare, fast man naturligtvis fick tänka sig både honom och fyren.
Fregatterna, som här dagligen kämpa sina strider, är från Berlin och lär vara fullkom- liga afbildningar efter de tyska krigsskep- pen, fast vi väl får hoppas, att deras vana att kriga med hvarann, bara är symbolistisk, ty eljes kan väl då ingen undra på, att kejsar Wilhelm är så if rig som han är att skaffa sig en ny och bättre flotta!
Just som hornmusiken på läktaren slutat sitt första nummer, kom » paraden », inte min- dre än 6 » fregatter », fram bakom säckduks- berget, öfverlastade allihopa, men bara med flaggor, följda af en kryssare,, som skulle ha varit för söt i en ankdam, och af en hemsk sotsvart minbåt, alldeles lik en större lappsko.
Ingen besättning syntes till, hvilket jag anser vara en utmärkt uppfinning, som ovillkorligen borde införas hos oss, i all synnerhet vid landtvärnet, som vid krig ju är utsatt för den allra största fara.
En katt jamade — nog en krigskatt, efter han var så ovanligt grof i målet!
— och så började flottiljen en grasjös vals rundt kring inhägnaden.
Men, hast du mich gesehen!
Bäst det var, utan att man visste af en smul, vände båtarna bredsidorna till och gåfvo hvarandra de värsta » glatta lag » midt i skrofven.
Ruffen påstår, att det bara var en glädje- salut, som råkat att gå litet på sned, och det måtte det ha varit, ty när krutröken skingrades, låg flottiljen där lika näpen, skimrande och nyfernissad som nyss, utan att ens ett hår d. v. s. flagg var krökt på dess hufvud!
Nu kom en ängslig stund!
En roddbåt utanför åstadkom nämligen svår sjögång, men flottan vakade sjön rik- tigt bra, bara en enda af fregatterna visade tendens att lägga sig på näsan.
Sedan » paraden » företagit ännu ett strof tåg i vals- takt kring bassängen, försvann den i » god ordning » bakom säck duksberget.
» Så rysligt sött, du, Ruffen, » s a ' j a g, men Ruffen såg inte söt ut han, minsann!
Mun- nen var hopsnörd och händerna höll han ned- körda i rockfickorna, som för att skydda sig mot ficktjufvar.
» Jaså, på det viset, » tänkte jag.
» Bäst låta dig sitta där då! » Nu flög en ny skylt fram i berget och på den stod: » Sjödrabbning ».
H u!
Det kän- Anderssons Ullspinneri ocb Skrädderi-Aktiebolag, Hötorget 12.
Filial Hornsgatan 1. t.
30435 A l l m.
T.
76 58.
R i k s 163.
Aiim.
2 ea te r — 4 OQ °&lt;s3 &gt; - 4-3 V, &gt; 00 f r m ß © o:: Q s » 8 ü
254 des riktigt hemskt.
Jag både rös och frös invärtes.
Katten jamade igen.
(Ruffen tror det var en signalpipa.)
Det rysliga oljudet en sig- nalpipa?
A h n e j!
Och så kom tre af fre- gatterna, bara med vimplar i topparna den här gången, framstörtande bakom berget och rörde upp vattnet i riktigt blodtörstiga vågor!
(Besättningen fortfarande dold, som väl var!)
En minut senare störtade de tre andra fregatterna fram från samma håll, upprörde vattnet i ändå blodtörstigare vågor, det syn- tes tydligt, och s å: brak, brak, brak, brak!
störtade landsmännen samman och växlade de förfärligaste kanonsalfvor rakt in i hvar- andras hjärtan.
Krutröken rullade sig i tunga vågor öfver stridsplatsen — — —!
» Usch, Ruffen, » sa jag, «det här känns rysligt!
Naturligtvis är de söta skeppen skjutna i trasor! » Men de var bättre byggda än så!
Inte ett tåg var krökt på deras spiror den här gången heller, ja till och med de docklika räddningsbåtarna hade redt sig, fast de, genom sitt läge, varit så ofantligt utsatta för kulregnet.
» Så ska man bygga krigsskepp, du, Ruffen! » sa jag beundrande, men lika gärna hade jag kunnat tala till en stock!
Nu hofverade sig skeppen värre mot hvar- andra, man riktigt såg, hur de skälfde af krigslust, men så måtte de ha tänkt om, ty just när man väntade en ny samman- drabbning, kilade de tillbaka bakom berget igen, i allsköns sämja och trefnad.
(För att ladda om kanonerna, som en liten vakt- gosse upplyste!)
Strax därpå kom den lilla söta krys- saren, hon hette » Extra » — namnet stod i berget!
— utdansande, nog för att roa oss, medan vi väntade på slutnumret, » Fästningsstrid ».
Hon var så näpen och rörde sig så kvickt, att jag kände mig rik- tigt hågad applådera, men det var väl att jag inte gjorde det, efter som » Extra » vid närmare bekantskap befanns vara en riktigt dålig båt!
När de fientliga flottorna, nu ytterst för- siktigt och spännande långsamt, gledo ut från berget och intogo sina posisjoner så långt ifrån hvarandra som möjligt, hvad gjorde då det ohederliga tinget, jag menar » Extra »?)
Jo, hon kilade mellan de olika flottorna och strödde ut exploderande » petarder » (bra lika » s varmare ») i vattnet, utan att en smid bry sig om, om de träffade vän eller fiende.
Nu var luften tung af väntan och dystert allvar.
I två väl ordnade linier kröpo skep- pen långsamt mot hvarandra, medan min- båten lade sig tätt intill stugan, nog för att beskydda den, hvilket jag just tyckte var riktigt vackert gjordt af en minbåt, hvars idé ju är: » förstörelse! » Allt närmare, allt mera indianlikt kry- pande, gledo skeppen mot hvarandra.
» O, » sa jag, » så spännande det här är!
Om jag bara begrep, hvar de ska få en fäst- ning ifrån.
T y en fästningsstrid utan fäst- ning, det — » » B o m!
» ljöd det och så stud- sade en trettiopunding, minst, öfver vattnet — från berget i fonden!
Hvem hade kunnat räkna ut det!
Stugan var fästningen!
Så inmariga är de på tyska.
Striden blef förfärlig den här gången!
| IDUN Det lät, som o m hela ' Stockholm piskat mattor där ute i bassängen.
Fregatternas sidor alldeles spydde eld, det odjuret » Extra » bokstafligt slet upp vattnet med stjärnregn och petarder, katten, som måtte ha blifvit svårt sårad, skrek ohyggligt — och öfver allt detta smög röken ljudlöst tyst — —!
» Ruffen, » sa ' jag och tryckte hårdt hans hand, » den här gången kan de inte reda sig!
Måtte bara den dolda besättningen inte bli skjuten i trasor den m e d!
» B o m, bom bom bom b o m!
Bom!
! / » » Stackare! » sa ' jag.
Tro mig o m man vill eller inte, men när röken skingrade sig, låg inte skeppen där lika fina, oskadda och koketta ändå!!
Jo, det gjorde de!
Inte ens en tågände var rub- bad eller en spira knäckt.
» Vet du, Ruffen, » sa ' jag, » om jag vore kejsar Vilhelm, så skulle jag vara nöjd, ty om en sådan flotta också har litet oarter för sig, så får man lof ha öfverseende sannerligen får man inte lof ha öf verseende 1 » I glädjen öfver sin i sanning underbara räddning företog nu flottiljen en gemensam glädjedans kring bassängen, vackert ackom- pagnerad af musiken, som, troligen för att förbereda publiken på » att det inte var så farligt », äfven under de mest tragiska mo- mangerna spelat de gladaste dansmusik- stycken.
» En krona, » sa ' Ruffen, när vi linkade af ut.
(Vi var alldeles af domnade båda två af de hårda bänkarna.)
» Krut är dyrt, lilla du, » s a ' j a g så nytert jag kunde.
» Inte värdt spilla det på döda kråkor då, hä hä! » (Besynnerligt så svårt människor ba att skiljas vid den senare delen af en krona!
Hade nu det här nöjet kostat bara 50 öre, så hade Ruffen inte varit knarrig alls!)
» Jag ska säga dig, jag, » sa ' jag, att » Marinskådespelaren » väckt det största gil- lande och uppseende i Tyskland! » » Jaha — får tyskarna bara höra det smälla, så — — » » Jag har haft mycket roligt. » » Du har ju alltid roligt du, bara det kostar pengar, hä-hä! » » Usch, Ruffen, hur kan du säga att jag » Det höll rent af på att blåsa upp till ett litet gräl, då jag » bedarrade stormen » ge- nom att föreslå att vi skulle » dra in » kro- nan genom att äta middag på Folkköket, något som vi förresten länge tänkt göra, fast det aldrig blifvit.
Det var en ryslig tillställning!
Jag menar folkköket!!
Först fick vi stå i kö, så vi var lama i benen — och sedan!
Soliga bord, utan någon som helst dukning, kall mat i stora backar, som man fick puffa sig till vid en disk, som instänger » köket », oskurade knif- var och bröd som låg i högar och blef tummadt af den första bästa eller sämsta kommande.
(Tänk, så aptitligt!)
Ölet måste vi också puffa oss till, och dessutom tappade en herre, till följd af trängseln, två köttbullar på Ruffens fina sommarroek och fick jag en duktig skvätt soppa öfver min nya kläd- ningskjol.
» Ruffen, » sa ' jag, när vi slutligen, and- fådda och yra i hufvudet, hamnade vid ett bord på verandan, något så när i skydd för alla farligheter, » hvad kostar det här nöjet? » » Sextio öre person, med ölet. » » Jaså, » sa ' jag.
» Hvad var det vi åt 1897 middag för här om dagen på den där hygg- liga källaren vid Berzelii park? » » Sjuttio öre person med drickat. » » Och då fick vi fint dukadt, rena serveter, god uppassning och utsökt mat! » » Den här maten skulle inte vara dålig, den heller, om den bara vore varm, hä h ä!
» » Ja, det var just det, » s a ' j a g, » m e n n ä r mat öses upp » till reds », hur kan den då vara v a r m?
» » Det är ju bara en barmhärtighetsinrätt- ning det här också! » » Bara! » sa jag.
» Ja, då s k a ' d e n åtmin- stone ha barmhärtighetspriser!
Nog har de råd att i sommar bestå dukar på borden, pappersservietter för den som vill ha, otum- madt bröd och varm mat — ja, till och med litet uppassning!
Det säger jag, Lovisa Petterkvist, och det står jag för, om jag så ska bli hatad för det aldrig så! » Så försvann vi från folkköket — nog för alltid!
Ska man finna sig i en sådan art af servering, och vid så, lindrigast sagdt, ytterst ojämnt lagad mat, så ska det vara för det att man känner att här lämnas hjälp åt dem som hjälp behöfver.
Annars så —?
Nej t a c k!
!
Sedan vi stärkt oss med en kopp » brunt » med dopp till, något som vi riktigt väl kunde behöfva, började vi hålla råd om, hvad vi vidare skulle ta oss till.
» Jag är med om hvad som helst, jag, » sa Ruffen — » bara inte » Han kikade på Industrihallens utsiktstorn.
(Han är alltid med om hvad som helst, strax efter en liten scen!)
» Usch nej, » sa jag.
» Aldrig dit u p p!
» » Du behöfver väl inte flyga öfver allt heller, hä hä. » » Måtte jag då väl inte behöfva, » sa jag.
» Hissar är riktigt gemena. » » Riktiga otäckingar, » sa jag, och jag me- nade allt jag sa, hvilket inte kunde hindra, att vi en halftimme senare satt i den ku- lörta glasbur, som för upp till minareterna.
(Hvad jag tycker det ordet låter lärdt!)
» Begriper du, hur vi ha kommit hit, gub- ben, » sa jag.
» Hm hm hm hm h m h m!
!
» sa Ruffen.
» Sagt något, har jag då inte. » » Nej, men tänkt! » » Ja, då har jag » tänkt » oss hit då, sa jag gladt.
» Det var skick — — H ü!
» » Hu et » gällde » lyftknycken », som är så ofantligt obehaglig i alla hissar.
Nu sväfvade vi uppåt.
Vete Gud hvar alla samvetskval kom ifrån i en hast!
Kanske från bristen på festmiddag!
Och så var stackars Ruffen så blek!!
Jag stal mig till att kyssa honom bakom ryggen på en tjock tysk.
Det gjorde mig ofantligt godt — ©ch honom med.
(Inte tysken, förstås!)
Allt gick emellertid lyck- ligt, men det säger jag, att hade vi slagit ihjäl oss, så hade jag aldrig förlåtit mig själf — aldrig!
Utsikten däruppifrån rent ut vill jag inte beskrifva, om jag också kunde, hvilket jag inte kan.
Det finns intryck, som man bara vill dela med sig af åt sin allra, allra bästa vän.
Här uppe stannade vi öfver en timme, och när vi kom ner, for vi genast hem till oss.
Det ville både Ruffen och jag!
Klockan 3 på morgonen två dagar senare.
Vi ha varit på Bellmansfest!
40,000 människor — ett kvarterslångt festtåg, Bellman, fraisch och ung, som om han
IDUN blifvit nyfödd för dagen, förfärligt med träng- sel, sång i hvar v r å!
!
Ulla Vinblad såg jag inte, men Mowitz, som blåste i sitt horn, och.
Gödde på slutet, i en bondskrinda, garnerad med bondtöser.
Kilade som en skottspole mellan Utställnin- gen och Skansen, tack vare bergsbanan.
Tänkte bli rädd, men hann inte.
Hörde Brikollisterna på ett bordshörn i Hassel- backen.
A c k!
De kan sjunga!
Klockan 10 spelade » Eldfontän », bestämdt Bellmans- melodier den med, ty aldrig hade » spelet » varit mer luftigt, glänsande och skönt!
(Rägnbågar, som kastar vattnet i luften, det är Eldfontän!)
Ruffen satt i öfver två timmar » utbredd » på två stolar i » tunnan » för att försäkra oss om litet mat.
Nu hade folkköket kunnat vara en riktig barmhärtig- hetsinrättning — men var stängdt!
Långt fram på natten ringlade sig ännu män- niskorna som en boa konstriktor öfver ut- ställningsområdet.
I buskarna hördes gitarr- knäpp och Bellmanstoner — litet hesa — men rena och komna ur folkets strupe!
Bellmansdagen är vår Nationaldag!
Där- för kommer den att lefva; vi ha så litet som är svenskt!
Svensk är den, svensk ända in i hjärteroten!
Ruffen sofver redan och exekverar — inte Bellmanstoner!
Jag undrar, om det blifvit någon beskärdt att kunna locka fram ens en droppe poesi ur snarkningar?!
Men sådant är lifvet: prosa och poesi, poesi och prosa!
Orkar inte mer!
* Ur notisboken.
Furstlig lysning.
I Slottskyrkan i Stock- holm afkunnades i söndags lysning för första gången emellan Sveriges och Norges arffurste, h. h. h. hertigen af Västergötland Oscar Carl AVilhelm och h. k. h. Ingeborg Charlotte Caroline Louise Frederikke, prinsessa af Danmark.
Bröl- lopet är, som förut nämndt, bestämdt att äga rum den 27 d:s, h varefter de nyförmälda af resa till Tyskland för att åter inträffa i Köpenhamn den 7 september vid firandet af drottningens af Dan- mark födelsedag.
De begifva sig därefter till Stockholm, där de inträffa den 9 september och taga sin bostad på Rosendals slott intill tiden •för jubileumshögtidligheterna härstädes.
=3: ' Hen första tanken » var drottningens!
Ett telegram från konung Oskar till det i veckan samlade läkaremötet i Stockholm är af följande intressanta lydelse: Med rördt hjärta har jag mottagit eder häls- ning.
Jag gläder mig mycket åt den allmänna anslutning jubileifondens användande funnit och icke minst därför att den första tanken därpå ingafs mig af drottningen, åt hvilken tacksam- heten därför först och främst bör ägnas.
Oscar.
Fröken Mathilda von Koch, som i slutet af april utreste till Grekland för att där under det mellan nämnda land och Turkiet pågående kri- get verka som sjuksköterska i Röda Korsets tjänst och blef engagerad som öfversköterska vid ett af Athens förnämsta sjukhus för de i kriget sårade, har i dagarne återkommit till Sverige och vistas nu på egendomen Leonardsberg vid Glan hos sin moder, änkegrefvinnan Octavie von Koch, lodd Stackelberg.
Björnsons moder död.
I Kristiania afled den 5 dennes fru Elise Björnson, moder till Björn- stjerne Björnson, i den höga åldern af 89 år.
Hon hade åtnjutit den bästa hälsa till för några månader sedan, då hon angreps af kräfta.
Sedan gick det hastigt utför med henne.
Då döden tyck- tes vara nära, eftertelegraferades hennes son, men hann ej framkomma, förrän hon redan låg död.
Gamla fru Björnson, som var född Nord- raak, hade öfverlefvat sin man, kyrkoherde P. Björnson, i 22 år.
Hon var en å så väl själens som hjärtats vägnar rikt utrustad kvinna.
2o5 Teater och musik.
Kongl.
operan begynte i går sin nya säsong med uppförandet af den populära operan » Car- men » och med den lika populära fru Linden i titelpartiet.
— Konsert gifves å k. operan omkring den 21 dennes af den världsberömde kompositören och dirigenten Saint-Saens, som då hitväntas på ett kort besök.
K.
Dramatiska teatern har redan sedan ett par veckor gästfritt öppnat sina portar för den nu så lifliga främlingsströmmen.
Repertoaren har hit- intills för oss stockholmare ej erbjudit något nytt, men helt visst, genom sin lifliga växling, dess mera för våra talrika landsortsgäster.
Vasatetern släpper ej heller taget.
Efter sena- ste muntra fars-sejouren har den nu återgått till högre uppgifter, hvarvid fru Håkanson och hr Svennberg i » Konung Midas » bjuda på ett par af sina erkändt finaste prestationer.
Arenateatern på Djurgården har alltjämt en lika lyckosam sommar och Anna Pettersson Nor- rie, Offenbach och Suppé fylla i kompani kväll efter kväll dess salong.
Nu har man senast med » Fatinitza » beredt litet omväxling mellan » Skö- na Helena » och » Boccaccio ».
* Pliktens väg.
Novell för Idun af Ali.
(Forts.) På lördags morgon var Sigrid lugn och kall till det yttre.
Hon tycktes ha fattat ett beslut.
Hon skref en biljett till Isidor med endast dessa ord: » Kom i morgon söndag kl. 11 f. m., men icke förr!
' » och så sände hon Lotta med brefvet till banken.
Fru Moss hoppades nu att förklarin- gens stund var kommen, men hela dagen gick och Sigrid var alltjämt lika tyst och lika stel.
Och Isidor kom icke som vanligt på aftonen.
Hvad hade väl Sigrid skrifvit?
På söndags morgon steg Sigrid upp tidigare än vanligt och väckte sin mor.
— Mamma går väl i kyrkan i dag?
— frågade hon med en bedjande blick på den gamla.
— Nej, det har jag verkligen icke tänkt.
— Gör det ändå, för min skull!
Fru Moss tog Sigrids båda händer i sina och betraktade henne ängsligt forskande.
— Hvarför önskar du det, mitt barn, har du något särskildt skäl?
— Jag vill att mamma skall bedja för mig, — utropade Sigrid bevekande och slog sina armar om modern hals.
— Säg mamma, vill mamma icke det?
— Ah, mitt älskade barn, så du kan fråga!
— Mamma går således?
— Ja, jag skall gå.
Och så blef blef Sigrid ensam hemma med gamla Lotta.
På slaget älfva ringde det på dörren; det var Isidor som kom.
Sigrid satt inne i sin mors rum, dörren till hennes egen lilla helgedom var stängd.
Isidor kom stormande emot henne och slöt henne kär- leksfullt i sina armar.
— Hvad är det, min älskling; o, min Gud, hvad du gjort mig orolig!
Sigrid ryste vid hans famntag och hennes huf- vud sjönk ned mot hennes händer.
Han tog dem båda i sina egna och då lyfte hon sitt an- sikte emot honom.
Han vek förfärad tillbaka för den stela blick, som mötte hans egen.
— Jag har något att säga dig, — hviskade Sigrid, under det hennes bröst våldsamt häfde sig.
Isidor betraktade henne dystert.
— Hvad då?
— frågade han tonlöst.
Sigrid tvekade ett kort ögonblick.
Hon tycktes kämpa en sista strid med sig själf, men så korn- mo orden till slut, lugna och klara, öfver hennes läppar: — Isidor, du hade icke rättighet att begära mig till din hustru.
Han ryckte till liksom träffad af en dolkstöt.
— Hvad i Guds namn menar du?
— utbrast han hest.
Sigrid reste sig hög och stolt framför honom.
— Jag menar, att det finnes en annan kvinna, som har äldre och större rättigheter till ditt namn än jag.
— Det är icke sant!
Nej, nej, — o Gud!
Han for med handen öfver pannan.
Tunga svettdroppar bröto fram vid hans tinningar.
— Du har således glömt henne; glömt, så att du icke ens minnes hennes namn, kanhända!
Men jag skall påminna dig, jag, ty jag känner henne, den lilla obetydliga sömmerskan!
Hilma Ström, så heter hon, och jag har sett hennes lilla barn, som du aldrig sett.
Jag har hållit det i mina armar och kysst det utan att veta hvem som var den lillas far.
Ah, det är förfärligt, förfärligt!
Sigrid sjönk åter tillsammans; hennes kraft var, bruten.
Och Isidor föll på knä vid hennes sida och tog henne på nytt i sin famn.
— Min älskling, min älskling, vänd dig icke ifrån mig!
Ja, det är sant, jag har en gång känt henne, Hilma Ström.
Det var en olycklig förvillelse, men jag har för länge sedan kommit därur, och det är dig jag älskar, dig allena, Sig- rid; jag älskar dig öfver allt annat på jorden; du är min sol, mitt lif!
Min älskling, vänd dig åter till mig med kärlek i din blick.
Min kära, lilla Sigrid, i min själ finnes ju intet kvar af det för- flutna.
Allt är spårlöst förbi.
— Tror du, att det gått spårlöst för henne också?
Ah, Isidor, du tänker endast på dig själf nu och icke på den tillvaro du förstört för en annan.
För en annan!
Nej tvänne varelser har du bragt i skam och elände.
Den ena gaf dig sin ung- dom och sin oskuld och sitt hjärtas hela brin- nande kärlek.
Och den andra lilla, späda, som kom till världen utan far och utan namn, hvad skall det bli af henne?
Värnlös liksom sin mor skall hon kastas ut i världen, och det är du, Isidor, som en dag skall aflägga räkenskap inför den Högstes domstol.
— O, min Gud, — stönade Isidor — om jag ville gifva mitt lif, kunde det ju ändå icke göras ogjordt, det som en gång skett!
— Och han stöna- de på nytt.
— Nej, — svarade Sigrid och vände sitt an- sikte emot honom, och det for ett förklaradt skimmer öfver hennes drag — det kan ej göras ogjordt, men det kan försonas!
Isidor betraktade henne med häpnad-.
— Hvad menar du då, att jag skall göra?
— Du skall gifva åt modern den upprättelse hon har rätt att fordra och åt ditt barn skall du gifva ett namn och.
.
.
— Nog, — afbröt Isidor häftigt och reste sig från sin knäböjande ställning.
— Jag har erbju- dit Hilma det som kunde göras och därmed är det tillräckligt.
- - Hvad bjöd du henne då?
Isidor öppnade sin mun för att svara, men han kunde icke få ordet penningar öfver sina läppar.
Han gick af och an med stora steg i fru Moss ' sängkammare.
Ibland stod han stilla ett ögon- blick stödjande sig mot en möbel, så jagades han åter af de dystra tankarne och begynte om igen sin vandring fram och tillbaka i det lilla rum- met.
Slutligen stannade han framför Sigrid och började åter tala.
— Och hvad är nu din mening, Sigrid, — frå- gade han häftigt — hvad ämnar du göra?
— Jag ämnar lösa dig från dina löften till mig, på det * du må bli i tillfälle att göra hvad din plikt bjuder.
Hon förde sin högra hand mot förlofningsrin- gen på den vänstra, liksom för att aftaga den.
Men Isidor grep med kraft om båda hennes hand- leder och hindrade henne därifrån.
— Sigrid, — utropade han nästan vildt — hur långt ämnar du drifva din grymma lek?
Det kan ju icke vara ditt allvar, säg, min egen älskling!
Nej, nej; du vill ju blott prof va mig; säg, icke sant, du vill ju prof va hur stark min kärlek är?
— Jag vill pröfva om du är värd den kärlek jag skänkt dig.
— O, ja, Sigrid, tala om din kärlek!
Ser du, jag kan nästan komma att tvifla på den i dag, då jag möter dina kalla blickar.
O, min egen Sigrid, kyss mig och säg än en gång, att du äl- skar mig; jag behöfver det till ersättning för hvad du låtit mig lida.
Han öfverhöljde hennes händer med sina heta kyssar.
Sigrid sökte förgäfves att frigöra sig.
— Jag har icke rättighet att älska dig, — stam- made hon — du tillhör en annan.
O, Isidor, gör det icke så gränslöst svårt för mig; vi måste ju skiljas åt för att gå pliktens väg.
— Sigrid, Sigrid, af barmhertighet, tala icke så.
Jag kan icke lefva lifvet utan dig; jag kan icke, jag vill icke.
.
.
— Jag skall aldrig bli din hustru, Isidor, al- drig, hör du hvad jag säger!
Jag skulle känna det som ett brott, en vanära.
— Ack, vi skulle
•J &gt; 01 » =-s&gt; o. CD •_.
= -.
s=: - H, CD IS &lt; CO J.
= S " T Q. » i pt] p Q, CD 3 CD — r - I CD CO o 13- O " 3 01 Q (D U 256 aldrig kunna bli lyckliga tillsamman.
Vi skulle stan digt se henne som en skugga emellan oss.
— Och barnet!
— Ack, Isidor, tänk på ditt lilla barn, din egen lilla Signe.
Du skall bli älskad, du, i ditt nya lii ', älskad af hustru och barn!
För mig ligger framtiden dyster och öde; åh, Isidor.
.
.
Hon skakades af häftiga snyftningar och vilje- lös lät hon sig omslutas af hans armar.
Och hon smög sig intill honom och grät i hejdlös sorg vid hans bröst.
Men där vid hans älskande hjärta, där fann hon till slut lugn och frid.
Hon blickade upp till honom genom tårar och strök med handen öfver hans hår.
Så slöt bon sina ögon och hviskade: — Ser du, Isidor, nu vill jag drömma än en gång om den flydda lyckan, drömma att du är fri, fri för att tillhöra mig.
Jag vill drömma för, att hämta styrka till den långa, ensamma vandringen.
Gif mig en kyss, Isidor, en sista kyss till afsked; den vill jag minnas sedan — sedan — — Ej ett ljud hördes i rummet.
Isidor vågade knappast andas.
Orörlig satt han med sin tro- lofvade i sin famn och han blickade med hela sin själ in i det bleka, förklarade ansiktet.
Med isande fasa förstod han, att han icke mer skulle återse henne.
Hon föreföll honom som en kär afliden och det var som om det sista hemska ögonblicket kommit, den stund, då locket skall sättas på kistan och det kära anletet gömmas för evigt.
Isidors sinne intogs af aldrig förr anade käns- lor.
Så, som i denna stund, hade han ännu aldrig älskat en kvinna.
Men hvarje spår af jordisk lidelse var försvunnen och han betrak- tade henne med helig vördnad, så, som han skulle ha skådat upp till ett högre väsen.
Sakta böjde han sig ned och tryckte en kyss på hennes hvita panna.
Då slog hon upp sina ögon och mötte hans med en värld af kärlek i sin blick.
Men han läste ock däruti ett orygg- ligt beslut, ett beslut, som ingenting på jorden skulle förmå att ändra.
Långsamt gled hon ur hans armar, utan att han vågade hålla henne tillbaka.
Så stod hon framför honom, blek, men lugn och viljestark.
' K !&gt; o 9 is K 9 s » K » si si Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
Hvarutaf jag består?
Ja, minsann, om jag kan Lämna svar däruppå i en hast; Men att nytta jag gör, det nog har lite hvar Pröfvat på.
Hvarken ro eller rast Jag dig lämnar ändå, ty än här och H än där Kommer jag i din väg tidt och tätt, Inombus, utomhus, i en spalt, öf- verallt; Men min uppgift den är icke lätt, Ty jag slåss mot millioner, ja fler, slår dem ner Till din tjänst, men hvad lön har jag fått, g När så modigt jag stridt, tand för tand, jag ibland 55= a Blir bortkastad med spe och med spott.
01 0) u o b tf » ja - 8 » o * J ra ja: o: t-} Kf •Ö tt - &gt; » tv 10 ja: p, ra m — Och nu, Isidor, låt oss skiljas i frid!
Se här, tag min ring och gif den åt henne.
— Jag kan icke, jag kan icke!
— Älskar du mig?
Det var allt hvad hon svarade på hans ångest- fulla utrop.
Han dolde ansiktet i sina händer och svarade ej.
Då tog Sigrid ringen af sin hand och satte den på hans lillfinger bredvid hans förlofnings- ring.
— Se här, — sade hon på nytt — det har icke förunnats oss att få lefva lifvet tillsamman, men våra själar skola tillhöra hvarandra.
Hvem som än må komma att lefva vid din sida, så skall dock jag vara förmer än hvarje annan.
Jag skall vara ditt samvete, en del af dig själf.
Och om du sviktar under vandringen på pliktens väg, så tänk på mig.
Om du behöfver tröst och ro, så skåda upp emot stjärnorna och där skola våra blickar mötas.
Låt oss lefva så, att vi med glädje må kunna tänka på ett återseende — däruppe !.
.. Och nu, Isidor, nu skall du g å — till henne!
Ater stönade han blott: — Jag kan icke, jag kan icke!
Då stod Sigrid framfor honom med af hän- förelse glödande blickar.
— Gå, Isidor och var stark, på det att min tro icke måtte komma på skam.
Jag måste kunna högakta dig, om jag ej skall komma att blygas öfver den kärlek jag skänkt dig.
Gå, jag vill det!
•Och han kände, att han måste lyda.
Han reste sig från sin plats och gick emot henne med ut- sträckta armar.
— Sigrid, Sigrid!
— bad han med sönder- slitande ton.
Men hon vek tillbaka och gjorde blott en af- värjande rörelse med handen.
— Gå!
uppmanade hon i sträng och befallande ton.
Då sjönk han ned på knä inför henne.
— Ja, ja, jag skall gå; men låt mig kyssa din hand än en gång innan dess!
— bad han med bruten stämma.
Sigrid tvekade en sekund.
Så gick hon fram till honom, omfattade hans hufvud med sina o Hvad ett fartyg får ha ' och en häst, ej en präst.
Gammalt hvad?
fås betaldt för ibland.
I 9 e Qt d Hvad en segelbåt har.
Hvad af bär lagadt är.
Biblisk man, mest bekant för sin fru.
Så ett djur, som är nyttigt.
En » dam », som är tam I En benämning på fem, sex och sju.
En som ta ' r till förtäring en hatt, ja en skatt!
Term i kortspel.
Ett träd i vårt land.
1897 H Hvad i Dalarne finns.
Hvad är svart som en natt?
Hvad en bonde kan göra en kung.
Hvad man får från sitt kök, men kör ut utan prut.
Hvad går sönder, om man är för tung?
Hvad blott sjunges af en; med hvad röst djupt ur bröst?
Och en term i musik.
Konjunktion.
Och hvad omvandt är namn på en hed.
Hvad går ned, Men ock upp?
Liten .interjektion.
båda händer och tryckte en sista på hans panna.
Därefter ilade hon hastigt bort, lilla rum och dörren slöts bakom Så skildes de åt, de båda, som andra öfver allt annat på jorden.
Innehållsförteckning.
C a t h i n k a G u l d b e r g; a f D.
(M e d p o r t r ä t t).
— Se, v ä r e n s natt o m k r i n g oss d r ö m m e r.
.
.
A f Daniel Fallström.
(Efter D. v.
L i l i e n c r o n).
— I d e t t y s t a; af Laura Fitinghoff.
II.
— F r å n d e sjukes s t a d; a f Anna Törnström.
— V i d fönst- ret; u t k a s t f ö r I d u n a f Agathe Lind.
— I Stockholm; s m å u t s t ä l l n i n g s f u n d e r i n g a r o c h litet a n n a t s m å t t o c h g o d t.
För I d u n af Lovisa Petterkvist.
Bref X I I.
— U r n o t i s - b o k e n.
— Teater och m u s i k.
— Pliktens v ä g; novell för I d u n a f Ali.
(F o r t s.)
— T i d s f ö r d r i f.
slutbokstäfver, hvar för sig, bilda namnen på tvänne europeiska huf- vudstäder.
Stafvelserna och bokstäfverna äro: a, at, art, car, ch, chi, el, es, gan, ho, hol, ien, k, ka, kro, 1, le, lis, m, mi, n, o, od, p, sa, sv, sö, st, t, vi, yn.
De nio orden äro: 1) stort såg- verk i Norrland, 2) slott vid Mäla- ren, 3) landtudde i Asien, 4) stad i England, 5) österrikisk stat, 6) tyskt fröjderop, 7) rysk stad, 8) stad i Sverige, 9) sjö i Amerika.
E. O. N. Korsaritmogryf.
Hvad för tid det väl är, när en tupp stämmer upp Morgonväkten.
Ett hus.
En sorts katt.
Ett den klentrognes namn.
Hvad som finns, om du minns, I Sahara.
1 öl, hvad man lagt.
Ordgåta.
Nedanstående stafvelser och bokstäfver rätt sam- manställda gifva 9 ord, hvilkas begvnnelse- och Förträffligt fabrikat i Tröjor, Kalsonger, Skjortor, Heldräkter etc. etc. i Kamgarn (Jaegers system).
Ä l v e n B o m u l l ooli h a l t y l l e.
— S o m m a r - o c l i V i n t e r k v a l i l é e r in i sitt eget henne.
älskade hvar- I midten af maj firades Magnus ' och Klaras brölopp.
För Sigrids skull ville de icke fira det i april, som det förut varit bestämdt.
Detjblef nästan som en sorgefest, då de två förenades.
De hade ju tänkt sin brölloppsdag så strålande lycklig.
Klara och Sigrid, de två vännerna, skulle ju stå brud på samma gång, och så kommo i stället dystra öden och omkastade allt för den ena af dem.
Sigrid förmådde icke närvara vid vigseln.
Fru Moss gick på sin dotters enträgna begäran att bevista själfva den högtidliga akten, hon skulle dock icke öfvervara den lilla festen, som gafs för brudparet om aftonen.
Och medan Klara i sin hvita dräkt med myrten- kronan på sitt hufvud gick att möta framtiden vid den älskades sida, låg Sigrid på knä i sitt ödsliga rum och vred i förtviflan sina händer.
Hennes hjärta reste sig vildt emot den bittra pröfning hon ålagt sig själf.
Det pockade och fordrade sin andel af lifvets lycka.
(Forts.) Uti Danmark en kung.
Hvad den är, som besvär Ej vill göra sig.
Kvinnonamn se ' n.
En som hittar till sjös och i hamn.
Och två namn På en karl.
Och ett djur- på två ben.
Hvad till nödtorft ju hör.
Hvad till smör man nog bör Sätta till.
Hvad i Norge man har.
Hvad man &gt;drager », helst om man har tur, eller hur?
Nu farväl, kanske — au revoir!
Rosette.
glödande kyss rike, 4, 2, 10, 1 = del af ett rege- mente, 5, 4 = ytmått, 2, 3 = hvar- med ofta bäres, 1, 4, 6, 3 = mans- namn, 3, 5, 7, 2, 10 = en sorts båt, 7, 1, 9,14 = individ från tropikerna, 8, 1, 4, 1, 8 = stad i södra Europa, 4, 1, 10, 5, 4 = gör ett ovänligt ord ofta, 3, 11, 12, 2, 4 = för krig, 4, 5, 10, 5 = kan mången göra med mat, 1, 13 = smakligt för gommen.
Moster Lisa.
Förvandlingsgåta.
1) le mer lisa = stad i Frankrike.
2) lina i mumu = en metall.
3) i din trad = en ö i Atlantiska hafvet.
4) icke ett liter = ett osynligt äm- ne af ytterst lättrörlig beskaffenhet.
5) taga er arm = flicknamn.
6) lars stabo = en fågel.
7) knut järn gift = ett folknöje i Spanien.
8) rid ena ni = ett folkslag.
9) stinka, strida = stad i Sverige.
Begynnelsebokstäverna bilda namnet på en vetenskap.
Dodo.
Lösningar.
Orden beteckna: 1,3 = träd, 2, 4, 5, 7 = handels- stad, 3, 6, 7, 1, 8 = Europeen för- aktande, 3, 2, 9, 1, 4 = för pilen, 10, 1, 4, 1, 3 = gränsflod, 4, 1, 10, 11, 4 = stämplas icke som framgång, 8, 5, 12, 5, 13 = flod i Frank- Logogryfen: Termometer: ort, meter, term, m o, orm, rot, mor, K o m, tom, Tor, tomt, eter, mer, rem.
Charaden: Fjäril.
Förvandlingsgåtan: bas, fall, eon, spik, Iran, lin, giga, Tell.
Apokopen: lindare, lindar, Linda, lind, lin, Li.
Placeringsgålan: Medelpad: Montreal, En- köping, Deptford, Elisborg, Levanger, Po- doiien, Astrabad, Dominica.
Försäljning e n d a s t från fabriken, 3 Bryggaregatan.
3, i trappa u p p,
