# ID: svediakorp-per1140
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1897
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 15,478
# sentences: 712
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Fredagen den 6 augusti.
1897.
N; r 31 (502) Prenumerationspris pr å r: Idun e n s a m Iduns M o d e t.
, fjortondagsuppl.
Iduns Modet., m å n a d s u p p l.
Barngarderoben Redaktör o c h B y r å: kr.
» » » 5 5 3 3 Klara södra kyrkog.
1 6, 1 tr. Öppen kl. 1 0 — 5.
A l l m.
telef.
6 1 4 7.
Rikstelef.
FRITHI0F utgifvare: HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
1G46.
Redaktionssekr.
: J. Nordling.
Utgifningstid: Iduns Tryckeri Aktiebolag.
10; de årg.
Annonspris: 35 Öre pr nonpareillerad.
hvarje fredag.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » 25 öre för hvarje pabörjadt tiotal stafv.
Lösnummerpris 15 öre (lösn:r endast för kompletteringar.)
Utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
Madame Camille Flammarion.
Y dessa dagar, då var vackra och ståtliga utställning från när r och fjärran lockar resandeströmmen till Stockholm, har huf- vudstaden ock, bland andra celebriteter, haft nöjet gästas af den ryktbare franske författaren och astronomen Camille Flammarion och hans maka, äfven hon en i vida kretsar bemärkt kvinna.
Af denna anledning är det Idun i dag för sina läsarinnor presenterar madame Flamma- rions bild.
Den af Paris ' mångskif- tande världar, hvilken är kan- ske mest genuint parisisk, är den som bildas af dess stora, eleganta, litterärt-artistiska kretsar.
Denna värld äger egentligen alls ingen motsva- righet t. ex. i Sverige, föga i någon annan hufvudstad, och ingenstädes finner man en » salon », i ordets gamla, franska betydelse, d. v. s. bildande kåseri-cirkel, sådan som de, hvilka ännu i Paris lefva på sina ärorika tradi- tioner från Hotel de Rambouil- lets eller Récamier ' s dagar.
Ämnet om dessa parisiska sa- longer skall jag kanskeenannan gång utförligare söka behandla; bland dessa moderna damer, som glänsa genom sin esprit och sin kärlek till les beaux- arts et les belles-lettres, en prinsessa Mathilde, en Juliette Adam, madame Aubernon eller Madeleine Lemaire, vill jag nu hålla mig till den, hvars fina, aristokratiska profil pryder detta blad: madame Camille Flammarion.
Den berömde astronomens maka är utan tvifvel en af de mera intressanta företeel- serna inom Pariser-societeten.
Mycket ståtlig, mycket elegant med sin frappanta typ af Mar- quise Louis XV — hvilken hon soignerar till den grad att hon aldrig burit annan coaffyr än den epokens — illustrerar hon på ett mycket lyckligt sätt det berömda naturvetenskapliga förfat- tarenamn, hon bär.
Man säger i Frankrike, att kvinnan har lika stor makt att stjälpa som att hjälpa den man, som älskar henne, och att hon alltid håller sig till en af dessa bägge ytter- ligheter.
På hennes makt till mannens bästa är åtminstone fru Flammarion ett lysande bevis; hennes hängifvenhet och gränslösa beundran för sin rikt begåfvade make skulle kunna framlocka ett små- leende, om de ej vore så, man kan nästan säga, rörande.
Där ligger i hennes salong en elegant kadde med in- skriften, broderad af hennes egen hand: COMA C A M I L L f F L A M M A ORIONIS, och dess stoppning består af alla hår- och skägglockar, som fallit från hennes mans hufvud under barberarens sax, och hvilka hon alltsedan sitt gif- termål bevarat som reliker.
Allting i deras hem betygar samma afgudande kult för författaren till » Bebodda världar ».
I nästan hvarje ryktbar mans lif finner man spåren ai en kvinnas kraftiga ingri- pande, stundom fördärfligt, oftare stödjande och inspire- rande; Dante ' s Beatrice, Tas- so ' s Leonore, Lamartine ' s El- vire kvarstå, omgifha af poetiskt skimmer, bland hi- storiens mest tjusande kvin- noskepnader; Flammarions
IDUN 242 1897 Barfotad.
måste man ga emot högmodet för att bekämpa det.
S:ta Egeria har helt enkelt och borgerligt varit hans hustru.
Och likvisst ligger det en romantisk doft öfver deras historia.
En sjutton års, stackars fattig och obe- tydlig yngling, men ansedd som den mest lofvande elev observatorium sedan länge haft, infördes en gång — jag tror nästan det var för att, som i Sverige säges, » få matdagar » — hos en stor parisisk läkare, nyss gift med en förtjusande ung kvinna, nästan ett barn.
Han fann där sin första och eviga kärlek.
Var det den som stål- satte hans energi och befruktade hans in- billning, så att han, blott nittonårig, förfat- tare just af dessa » Bebodda Världar », lycka- des göra en debut, som blef en kolossal succés?
Nog af, ett par år senare dog läkaren — och hans unga änka blef madame Camille Flammarion.
Utan tvifvel hafva sedan hennes oaflåt- liga omsorger mäktigt bidragit till Flam- marions framgång.
Hon har således varit honom en oskattbar hjälp i hans arbete, sedan öfver 20 år har hon ägnat flere tim- mar af sin dag åt att tjänstgöra som sin mans privatsekreterare, på sätt och vis hans medarbetare; det är hon som läser och besvarar största delen af hans bref och sköter hans korrespondens; hon har biträdt honom vid hans observationer och detta ej endast i observatoriet på deras slott, utan tusentals fot öfver jorden, ty madame Flam- marion har med beundransvärd oförskräckt- het följt sin man på alla hans talrika bal- longuppstigningar (de företogo till och med sin bröllopsresa i luftballong och nedstego i Belgien).
Hennes behagliga litterära talang har tagit sig uttryck i en del intagande novel- ler och skisser, som publicerets i parisiska tidskrifter; under de senaste åren har hon varit strängt upptagen med ett större arbete, Camille Flammarions biografi, grundad sär- skildt på den dagbok, hvari den store astro- nomen hvarje afton sedan sin ynglingaålder nedskrifvit sina intryck.
Arbetet får sitt betydliga intresse ej minst genom dess galleri af lätt skisserade porträtt af alla de celebra personligheter, med hvilka familjen Flammarion left i intim och vänskaplig beröring.
Och dessas antal är legio.
Det är nämligen att märka, det hr och fru Flammarion, ytterst sällskapliga och gästfria, höra till de mest sedda inom detta beryktade och omskrifna » tout Paris », som inom sig innesluter profbitar ur alla världs- stadens högre klasser.
Deras förbindelser äro naturligtvis till stor del vetenskapliga, men ännu mera litterära och artistiska samt mondäna.
I deras umgänge inneslutas i. broderlig förening Institutets och Sorbonnes allvarliga forskare, spirituella skriftställare och journalister, tenorer, prinsar, spiritister, uppfinnare, målare, judiska bankirer och sydamerikanska mångmillionärer, depute- rade, kompositörer med långt hår och för- tjusande divor från Opera Comique, bok- förläggare, generaler och stora mondäner.
Allt — utom aktriser, men mycket väl sångerskor.
Låtom oss i förbifarten nämna vår förtjusande landsmaninna, fru Sigrid Arnoldson, hvilken ofta varit madame Flam- marions gäst.
Ett dylikt umgänge, helt vanligt i Paris och bildadt af de mest motsatta element — om äfven endast af de mest framstående inom hvarje klass — tager sig för svenska begrepp helt under- ligt ut; det fordras ock den stora takt och aldrig svikande världsvana, som utmärka madame Flammarion liksom hvarje äkta parisiska, för att hålla alla partierna till- sammans.
Bland dessa glömde jag det kejserliga; Don Pedro hedrade nämligen Flammarion med den mest intima vänskap och vistades stundom flere dagar som gäst på hans slott, och dessa förbindelser fort- sättas med grefven och grefvinnan af Eu, kejsarens dotter, äfvensom med andra af familjen Orleans.
Detta chateau, inrymmande Flammarions privata observatorium, är paret Flammarions favoritresidens, som de föredraga framför hemmet i Paris.
Där utvecklas sommaren lång en gränslös gästfrihet och föres det intressanta umgängeslif, hvilket madame Flammarion söker och uppdrifver, som om hon ständigt brunne af begär att se sin make omgifven af allt hvad Frankrike har framstående och celebert.
Hennes salong är emellertid e j, liksom många andras, mycket » fermé » och otillgänglig annat än för ett slutet kotteri; den är tvärtom gan- ska öppen och tillgänglig för alla, som på något sätt göra sig kända för talang eller duglighet, och hennes hus går således när- mast i samma stil som madame Juliette Adams.
Osborne.
• jsfytt vikingatåg.
Se hafvet ' kring polen, det hemlighetsfulla, som än ingen nått, huru djärf eller vis, där böljorna dystra och stygiska rulla mot stränder, betäekta af iusenårsis, där midsommarsoln så förunderligt lyser på minnen af urvärldens plantor och djur, där allting förbleknar, förkrymper, för fryser, kringgärdadt af köldens och tystnadens mur!
På blekblåa vidder, där hvalarne frusta, där isbjörnen ännu allhärskare är, man skrider att tappert till färden sig rusta på ett utaf Spetsbergens yttersta skär.
Den blågula flaggan för vinden sig breder, vår fosterlandskärleks sköna symbol.
— I, forskningens vikingakungar, heil eder!
Än finnes det nordmannaviljor af stål!
I tanken jag vandrat där uppe på stranden, den sällsamma farkost att noga bese.
Nu allting är redo, och höjande handen står säker och lugn i gondolen Andrée.
Jag ser det glänsande silket svälla i vågor så mäktigt som hafvets bryn.
— O, finge som segertecken de gälla, där seglaren snart styr fjärran i skyn!
Så randas omsider den vikliga dagen, det fläktar från söder i morgonens stund, en sabbatsfrid hvilar kring arkipelagen, och dimmorna flykta från himmelens rund.
Birgitta.
I höjden re ' n synes kolossen där trona, med ^jordiska band » svagt fästad blott än, i blånande fjärran han snart skall förtona, men följas af ropet: välkommen igen!
Välkommen, o ja, se ' n bland molnen din bana i luftoceanen fullbordat du har!
Vi vänta dig åter — mot rymden vi spana och bida från stjärnorna liksom ett svar.
Och i den oändliga tystnaden höres ett sus som vid norrskensflammornas dans, och ishafvets gnistrande bölja röres i vårens och hoppets förtrollande glans.
Lotten uon Kfæmer.
I det t y s t a.
Af Laura Fitinghojf.
1.
^ e n n a uppsats afser ej att utgöra något * ^ inlägg i den föregående år så lifligt, att ej säga hetsigt, debatterade kvinnosaken.
Den afser att för den bildade, varmhjär- tade, klartänkta allmänheten göra tydligt, att den måste i tanke och handling förena sig, den bemedlade allmänheten och den obemedlade, för att på ett praktiskt sätt hjälpa och understödja hvarandra inbördes.
Den ena, den lyckligt lottade parten, lämna tillfälle till arbetsförtjänst åt den andra, åt den mindre lyckligt lottade, åt den genom oförskylå fattigdom lidande, men i samma bildningsgrad stående åldriga medsystern.
Ar- betsförtjänst måste beredas åt den unga kvinnan, som » står utan plats », åt dessa tallösa änkor, systrar, döttrar i hemmen, hvilka dugliga, i stånd att utföra hemslöjd af hvarje slag, i saknad af afsättningsmöj- lighet tvingas att bryta sig in på banor, främmande för deras skaplynne och håg, o m de ens äro i stånd att erhålla dylik plats.
Vi måste få till stånd en stor, alla slags arbeten omfattande arbetsbyrå för de bildade klassernas obemedlade kvinnor.
Dessa senare intaga för närvarande en n e c k e t stor plats i samhället, hvilket gjort och fortfarande gör mycket för att hjälpa alla dessa tallösa medlemmar af arbetsklassen, bvilkas nöd talar högt och därför gör sig hörd, men hvilket med sin hjälp ännu ej trängt in till den fattiga, arbetslösa, gamla eller unga kvinnan med de förfinade behofven, hon, som svälter och fryser, men som skyggt drar sig undan den offentliga uppmärksam- heten, hjälpen.
Det är hennes talan vi härmed vilja föra.
Att man i utlandet visar lifligt intresse för denna hittills hos oss alltför mycket förbisedda fråga, därom vittnar bl.
a. den gåfva af två millioner francs, som en dam af den franska högre societeten nyligen skänkt till » afsigkomna damer ur societeten ».
I Danmark, Italien m. fl.
länder har nämda klass äfven stora rika fonder, från hvilka den drager årligt underhåll till afvärjande ' af nöd och allt för stora umbäranden.
Fältet för kvinnans verksamhet har blifvit allt mera utvidgadt.
Hon är ej längre med
1897 sitt arbete hänvisad till sin af ålder utsta- kade » inskränkta » sfär, utan äger tvärtom den dag, som i dag är, att gå in på områ- den, förr uteslutande förbehållna mannen.
Det är hennes obetingeliga rätt att så göra, ty på platser af sistnämnda slag har hon i de allra flesta fall visat sig plikttrogen, nitisk och dugande, på hvilken bana hon än blifvit inkastad.
» Inkastad » — ordet är betecknande, Där det gäller kvinnans arbetsområden.
Sorg- fälligt och med eftertanke, i samråd med målsmän och anhöriga, väljer ynglingen sin lefnadsbana, det yrke, som kan intressera honom eller drifva honom framåt.
De kvinnor torde däremot vara lätt räknade, som vid studiernas väljande och bedrifvande haft som slutmål att kunna erhålla en plats, passande för anlag, håg och krafter.
Ett fåtal af dem har skattat sig lyckligt, när de ha svingat sig upp till » ordinarie platser » med härlig utsikt att på gamla dagar erhålla pension.
De sitta trygge vid telegraf, postverk, bank etc.
De » extra », som, hvar och en på sitt område, följa dem i spåren, afvakta i en tallös skara, det turen att rycka upp till ordinarie omsider skall nå dem.
De » vänta » — de liksom alla de tusen och åter tusen af kvinnor vänta, hvilka lagt in o m ansökan o m en plats, där hundra andra äro deras medsökande.
Den varmhjärtade skalden Pontus Wik- ner säger i något af sina arbeten, att » kvinnans lif är kärlek » — må man ej därtill kunna tillägga: och väntan!
O, denna tiden och intresset dödande väntan, denna viljan och företagsamheten försåtligt snärjande väntan!
Först ungmöns stora, sväfvande väntan på det okända underbara, som skall möta henne i en tjusande obekant värld, i hvilken hon träder in med en bindel för ögonen, som hon instinktligt tvekar att själf rycka bort.
Stackars liten drömmerska, som i dessa » grottekvarnstider » vill leka blindbock med framtiden, som ej genast skakar af den » ins-blaue-hinein » - skådande, opraktiska vän- tan och slänger den i skamvrån!
Är stackars liten därtill obemedlad, så är ett klemande med den där blåögda, opraktiska väntan så anstötlig, att den blir brottslig, och hon blir så skrämd af alla hotande ord och hemska förutsägelser, den stackars lilla ungmön, som ännu har barnskorna gömda bakom skafferidörren eller under den lilla pallen framför barnkammarkakelugnen, att hon, som om det gällde lifvet, rafsar ihop och lägger in o m » ansökan till plats ».
I samma stund blir den blyga darrande väntan, som blef förvisad till skamvrån, åter framdragen, den förändrar gestalt, får en fast, bestämd uppsyn, som betyder så mycket som väntad inkomst!
Ungmön är ej längre en drömmande, undrande stackars liten.
Hon är en ung flicka, som » lagt in ansökan » om en plats — till och med litet stolt och öfvermodig den första tiden, den tiden, medan väntan ännu är iklädd hoppets ljusa färg.
De hundra, som » lade in » samtidigt, hafva sin lilla väntan iförd samma leende färg, en färg, som den kanske kan behålla hela året.
Men så skiftar den!
Platsen, den där » begärliga », där man kanske endast hade arbete från kl. 9 på morgonen till kl. 5 — 6 på kvällen, blef tillsatt.
: !• IDUN Det går sä med den ena sökta platsen efter den andra.
Det är fullt öfverallt, på telegraf, post, banker, kontor, ja till och med telefoninrättningar, fullt till brädden med ordinarie, och så en hisklig, balanse- rande » råge » af » extra ».
De dessutom sökande känna sig så obetydliga som den i sanden nedglidande vattendroppen, och väntan för- ändrar åter färg, den får otålighetens fula disharmoniska grå eller i bättre fall resigna- tionens dämpade tunga färg, men tyvärr ingen af dem helt och hållet frigjord från hoppets bedrägliga.
Tyvärr?
Ja, ty under en lång väntan, hvilken kanske till sist visar sig vara full- komligt lönlös, förnötes tiden.
Man anser ej lönt att odla intresset för andra arbeten, vore dessa än så öfverensstämmande med den unga kvinnans anlag.
Man kan ju en gång få platsen, och då är j u allt sådant utan gagn!
Den känsliga, nervösa, kanske med konst- närliga anlag begåfvade flickan afskräckes eller åtvarnas från att ägna intresset åt en riktning, som » ingenting inbringar ».
Den bestämda, om ock ytterst obetydliga lönen från den eftersträfvade platsen framhålles som det enda saliggörande, och när en sådan plats ändtligen yppas, kasta sig, som redan nämdt är, de unga flickorna öfver den i hundratal.
Den flegmatiska eller manligt ihärdiga och den späda, finkänsliga, öm- tåliga utan åtskillnad!
Älskande tåliga unga flickor, hvilka med sorg och ångest ända från barndomen sett de umbäranden och lidanden, modern eller familjens försör- jare för att uppehålla denna familj fått underkasta sig!
Ej underligt att de med begärlighet kasta sig öfver platsen med den bestämda lönen, i hopp o m att omsider kunna komma med det välkomna bidraget.
Kanske lyckas d e!
Nya banker uppstå j u snart sagdt årligen.
Industrien går rast- löst framåt, nya krafter tillsättas.
Kanske lyckas hon få platsen, den unga flickan, som väntat på den under åratal!
Kanske skall mammas slitna kappa, i hvilken hon frusit, i hvilken hon blygts att visa sig ute, så att hon ej sett solen på mången vinter- dag, genom den där bestämda lönen kunna olifva utbytt emot en varm och » fin ».
Kanske skall man kunna köpa in en hel famn ved, och tänk så » snobbigt » kunna få gå med nya kängor, få skaffa en hel uppsättning af underkläder, tänka på en liten stuga på landet, med sol och sommarluft och — och — och — Ja, hvilka luftslott hafva ej byggts på grundvalen » om jag får platsen »!
Luftslott, som ramlat och i fallet nära nog krossat stackars liten och hennes med henne emot fattigdomen kämpande familj.
Ty — en annan fick platsen!
En annan ung flicka fick den helt ovän- tadt.
Hon gick och leddes i det komfor- tabla hemmet, där tjänare fråntagit henne hvarje uppgift.
Eller kanske hade hon funnit de uppgifter, som där bjudits henne,odrägliga, eller ville hon samla till en velociped den summa, som hennes far i dess helhet ej ville lämna henne.
Tidsandan, med dess lätt misstydda begrepp o m » själfständighet » ', hade kanske slungats in öfver henne, barnet i det oberoende hemmet, under grottekvar- nens tramphjul.
Huru som helst — hon blef kanske mera på skämt af någon infly- telserik person i sin umgängeskrets tillfrå- gad om » h ' vad hon ägnade sig åt ».
Hade 243 måhända lika skämtsamt tillstått, att hon » icke gjorde ett dugg, men inte hade något emot en stilig plats », och hade så i en hast funnit saken helt önskvärd och börjat att rent af if ra för den och så » kastat in en ansökan ».
Under vinterns många förlustelser hade hon kanske nu nästan glömt sin önskan o m plats, och det var, som nämndt, möjligt att den kom helt oväntadt för henne, när hon fick den.
Men hon tog naturligtvis tack- samt emot den, äfven betydligt smickrad däraf, då andra » bråkat så fasligt för att få den och hon inte behöft göra ett dugg- för det ».
O, så mycket hon nu vill skaffa sig, en massa förtjusande småsaker!
Hon skall » som ett intet » kunna ge ett tiotal mera för en hatt och midt för pappas näsa kunna köpa velociped och få visa släkt och vänner, att hon kunde duga till något äfven hon, att hon ej skäms att arbeta på för- tjänst, fastän hon är i de lyckliga sociala och ekonomiska förhållanden, att hon icke alls behöfver göra det.
H o n tar sitt arbete helt lätt och gladt.
Det är henne ej på- tvingadt af nöden, hon bär inom sig en frigörande känsla af att hon, o m hon vill, kan hvilken dag som helst lämna det.
Hennes krafter, nerver, lynne, uppehållas af den vård, .som ägnas henne i ett sorgfritt, komfortabelt hem, där god, närande kost står henne till buds och där lifvande för- ströelser reagera på ett behagligt sätt emot det föregående arbetet.
H o n, som så oväntadt genom relationer fick platsen, behåller den.
Innan vi i nästa nummer fortgå i ämnet, vilja vi rikta några ord till de unga flickor, som stå under hägnet af goda hem, med föräldrar i lifvet, samt äfven ställa en liten uppmaning till dessa samma föräldrar eller målsmän.
Unga kvinnor!
Brådsken e j, när I ej oundgängligen behöfven det, med att lämna edra h e m!
Söken eder inom dem en verk- samhet, passande för edra anlag!
Utvecklen dessa!
Det är väl ingen ibland eder, som ej äger begåfning i någon riktning, för musik, målning, studier, handarbeten, slöjd, un- dervisning.
Visst böra dessa unga kvinnor, hvilka äga medel att tillfredsställa någon af ofvannämnde fallenheter, därvid känna sig lyckligare, fatta lifvet » fullare », än o m de, som ej behöfva göra det, kväfva anlagen och ge sig in på områden, där de utan hänsyn till håg för arbetet ta detta endast för den » bestämda inkomsten », så begärlig och välbeböflig den ju onekligen är äfven för den välbärgade flickan.
Men, och dessa ord riktas till föräldrar och målsmän i de lyckliga hem, där döttrar finnas, hvarför — när de kunna göra det — lämna de e j, mer än hvad som i själ f va verket är fallet, en bestämd, månadtligen ut- gående summa till den i hemmet vistande dottern!
Hvarför ej där ge henne uppgifter, huru enkla som helst, i utbyte för en bestämd lön!
En finkänslig, klok gammal norr- landspräst lämnade en viss, bestämd summa till sina döttrar, sedan de oklanderligt löst den dem af honom föresätta uppgiften att utantill föredraga klingande latinsk hexa- meter af olika klassiska författare.
Dött- rarna togo betalningen utan förödmjukande känsla af att den var för hög.
» Arbetet » hade i deras tanke minsann varit därefter!
Utan att förorda sådana för vår tid san- nolikt föråldrade inkomstkällor, vare det sagda nog för att visa, det man med fin-
DUN 24-1 känslighet och god vilja kan bereda sin kvinnliga ungdom tillfälle till riklig arbets- förtjänst äfven inom hemmet, till stärkande af de band af beroende och ömhet emellan föräldrar och barn, hvilka i dessa själfför- värfvets och det egna jagets tider hota att allt mera slitas.
Må man ej underskatta denna fara!
Familjens sammanhållning är statens sammanhållning och bestånd.
från prinsessan Ingeborgs hembygd.
Intryek från en fotvandring genom Nordsjælland.
Upptecknade för » Idun » af A.
R o t h.
III.
Esrom och Fredensborg.
Nästa morgon voro vi tidigt uppe och fingo äimu ett uppfriskande bad i den härliga morgon- stunden samt beundrade ännu en gång Sundet och den svenska stranden.
Det var samma tafla som aftonen förut, men ändå ny, belyst af strå- lande morgonsol.
Med saknad lämnade vi Horn- bæk, som redan blifvit oss kärt, men vi hade ju så mycket att se ännu.
Vår första dagsmarsch hade gifvit oss lust att se mera af Danmark.
Från Hornbæk är ungefär en mil till Esrom vid Esroms sjö.
Här ligga ruinerna af Esroms kloster, som en gång var så rikt, att det ägde 90 gods på Sjælland.
Här lefde i långa tider Wal- demar Atterdags olyckliga drottning och till detta kloster hänföres sagan om den dämoniske » Broder Rus ».
Det är nu endast den södra flygeln, som står kvar, idyllisk och stämningsfull, omgifven af yppig grönska.
Idylliskt ligger också den gamla Kroen i sin lummiga trädgård, hvarest man kan få vederkvickelse efter vandringen.
Härifrån går vägen dels längs den vackra Esroms sjö och dels genom Gripskov, som är Danmarks största skog.
Den är mycket omväxlande genom sina många olika trädslag: bok, ek, gran, fur, björk och al m. fl.
och genom de vackra öppna platserna, som pryda den.
Skogsvägarne, som korsa hvarandra i alla riktningar, äro breda och väl underhållna, men mycket ensliga.
Männi- skorna, som äro hemma här, ha något främ- mande i sitt utseende, deras mörka hy och eldiga ögon påminna ej om de blonda danskarne.
Vi fingo sedan veta, att deras förfäder i 12 te år- hundradet inkallats hit från Ardennernas skogar.
På aftonen nådde vi Nöddebo, hvars största sevärdhet är den gamla kyrkan, en af de äldsta i Danmark, och den idylliska prästgården, också i Sverige bekant genom Nicolais muntra skild- ringar därifrån.
Nu voro vi ej långt ifrån de berömda slotten.
Fredensborgs park hade vi redan i Esrom sett på andra sidan sjön, och här vid Nöddebo voro vi alldeles midt för den.
Vi hade nu sett den danska stranden, det danska landet, ruiner och fornminnen, nu skulle vi se de mäktiga kungaslotten.
Därtill var nästa dag anslagen.
Från Nöddebo färdas man öfver sjön till Slcip- pcrhuset, och härifrån är det en kort promenad till Fredensborgs slott.
Man går vid sidan af en liten stad, men den hade vi ej tid att se på.
Där låg ju slottet — Europas furstehem — all- deles hvitt, lysande i sommarsolen.
Det är icke mycket stort, men till detsamma höra flere bygg- nader.
Fredrik IV, som hade förkärlek för denna trakt, började 1720 efter freden med Sverige att här uppföra ett lustslott i italiensk stil.
Efter freden och Fredrik fick det namn, som angifves i följande vers, ingraveradt öfver porten: » Då Krig og Orlogs-tiid ved Gud en Ende fik, Blef Fredensborg opbygt af Fjerde Frederik.
Og at det Freds-Paulun skal krigens Minde være Saa fik det Navn af Fred og Frederik at bære. » De följande kungarne tyckas emellertid ej hafva brytt sig om det, och det var först efter Fred- riksborgs brand, som det åter kom till heders.
Under Christian den IX:s tid har det ju vunnit europeisk ryktbarhet, isynnerhet genom Alexan- der III:s kärlek till det.
Här tycktes han glömma sin tunga krona och all den oro, under hvilken han lefde, som underminerade hans hälsa och förde honom till en förtidig graf.
Här var han ej Rysslands mäktige, misstänksamme envålds- Viktor Adler.
» Kvinnoutställningens » K är I, Iduns ärade läsarinnor, på Stock- holmsutställningen vandren omkring i Nordiska musets ljusa, luftiga salar och med rättmätig stolthet beundren de tusen - tals alster af kvinnlig flit, konstkicklighet och uppfinning, som där äro exponerade, så kunnen I säkert icke heller undgå att gifva ert varma erkännande åt den utmärkta smak och omtanke, som röjas i det helas anordnan- de, så att, trots allt det brokiga virrvarret, hvarje sak klart framstår för sig och kom- mer till sin fulla rätt.
I fragen då säkert tyst för eder själfva, hvem det kan vara, som på ett så lyckligt sätt ledt det hela och skapat denna skön- hetssinnet tilltalande harmoni ' - Svaret blir: det är en man, som ägnat hela sitt lif åt det unga släktets uppfostran till teknisk skicklighet, åt konstslöjdens befrämjande i vårt land, som skrifvit på den fana, som han ständigt bär högt: nytta och skönhet!
1 Mannen i fråga är Tekniska skolans popu- läre rektor Bror Viktor Adler.
Då Idun nu, enligt löfte, bringar rektor Adlers bild, torde några biografiska uppgifter vara på sin plats: Han föddes den 20 juni 1848 på Sjuntorps egendom i Västergötland, där fadren då var disponent.
Ynglingen genomgick Chalmerska institutet i Göteborg, men blef sedermera elev vid konstakademien i Stockholm, där han uppe- höll sig åren 1869 — 74 samt fick sin närmaste Vi kunna af ofvanäinuda lätt inse, att rek- tor Adler var som själfskrifven, när det gällde att finna en lämplig kraft att på en gång praktiskt och med konstnärlig smak ordna Nordiska museets stora utställning, hvilken omfattar icke blott de tekniska skolornas, högskolornas och de små arbetsskolornas ut- ställningsföremål, utan därjämte också hela rikets storartade utställning af konst- och husslöjd.
Med lif och lust gick rektor Adler till sitt värf, alla svårigheter undanröjdes med gladt m o d!
Vid utställningens början var också det vackra museet fullt ordnadt, och hvilken behaglig anblick det erbjuder, känna alla besökande.
Förtjänsten däraf har nog i främsta rummet varit rektor Viktor Adlers.
Det välvilliga och artiga tillmötesgående, hvarmed rektor Adler mötte Iduns redaktion och dess anhållan om plats för Iduns salong, hafva vi förut en gång tacksamt erkänt.
Trots det knappa utrymmet bereddes oss plats, och — läsarinnorna kunna gärna er- känna det — en af de bästa och behag- ligaste i själfva centrum af museet.
Till sist är att nämna, att rektor Adler är en af jurymännen bland prisdomarne för konst- och husslöjd.
— er.
härskare, utan en lycklig familjefader, som i lugn sina präktiga alléer, som bilda mörka, jämna njöt af samlifvet med en älskad maka och för- pelarhvalf, hvilka alldeles utestänga solens brän- hoppningsfulla barn, en man, som trifdes väl nande strålar.
Och öfverallt prydes den af en inom den talrika kretsen af släktingar och vän- mängd vackra bildhuggeriarbeten.
Bland dessa ner och med glädje deltog i ungdomens nöjen.
äro Wiedewelts kolossala Danmark och Norge Här i trakten af Fredensborg kunde han ensam mest berömda.
Hvarhelst det täta löfverket och okänd göra långa promenader och det roade öppnar sig, ser man det hvita slottet behärskande honom att göra bekantskap med bönderna.
Mång- i bakgrunden.
Från Dronnings Bakke har man faldiga äro också de anekdoter, som omtalas från en präktig utsikt och i Nordmansdalen ser man dessa hans v a n d r i n g B r.
I slottet visas omkring en samling sandstensfigurer i norska och färing- 20 gemak, af hvilka många äro synnerligen ska nationaldräkter, hvilka se helt pittoreska ut.
praktfulla, såsom Kupolsalen.
Väggarna prydas Inne i parken finnas äfven många minnen af öfverallt med dyrbara taflor.
Ibland dessa märkas Alexander III.
Här ligger hans villa som en ständig påminnelse om hans kärlek till detta många familjeporträtt samt en framställning af det fredsslut, efter hvilket slottet har sitt namn.
slott.
Här visas bokarne, i hvilka han och kej- Sedan vi besett slottet, kändes det skönt att få sarinnan Dagmar inskrifvit sina namn.
Här står komma ut i den stora parken.
Denna är ansedd också den ryska paviljongen som ett stycke Ryss- som den skönaste i Danmark.
Därom kan jag land midt i Danmark.
Men vi skulle också se naturligtvis ej döma — men härlig är den, med Fredriksborg med alla dess härligheter; vi kunde Gammalt stickylle, klädningslappar, doffel, ull o. lin # etnc-ttages till a l l slags s p a n a d.
— P r e s s n i n g o c h b e r e d n i n g v e r k s ' ä l l e s.
— R e e l t a r b e t e, b i l l i g a p r i s.
Gods afhämtas tacksamt afgiftsfri«.
ordnare.
ledning af professor Scholander, hvilken omfatta de den hurtige och flitige unge mannen med stor ynnest.
Efter genomgången kurs bar det af ut, hvarunder Italien, solens och skönhetens land, besöktes.
Efter hemkomsten från denna första studieresa, slog hr Adler sig ned i Göte- borg såsom praktiserande arkitekt.
Här har han utfört ritningarna till Riksbankens filial, till den nya Frimurarlogen, till Saluhallen samt till de flesta arbetarebostäderna i Almedal.
Men där- jämte var han verksam som lärare i Göteborgs slöjdskola.
Ryktet om det utmärkta sätt, hvarpå han skötte sina många värf, spridde sig vida omkring och föranledde, att han år 1886 blef kallad till rektorsplatsen vid den nyss omorganiserade Tek- niska skolan i Stockholm, hvilken plats han fortfarande innehar.
Där har han också som lärare och ledare med stor framgång bidragit till de framsteg skolan år från år gjort.
Lärjungarnes antal har under hans ledning med hvarje år tillväxt, en praktisk undervisningsmetod har blifvit införd, statsan- slagen hafva oupphörligt ökats och en femte fackafdelning har tillkommit, nämligen maskin- yrkesskolan.
I syfte att lära känna allt nytt i undervisnings- väg, har rektor Adler tidt och ofta företagit resor i utlandet och därvid särskildt i de länder, som varit kända såsom framstående för sin konst- slöjd.
Som inspektör för våra många tekniska under- visningsverk har han äfven verkat mycket godt och har alltid varit en af våra främsta baner- förare för införandet af mönsterskyddlagstift- ningen.
Hans energiska lifsgärning har också ständigt följts af allmänhetens lifligaste erkännande.
Bland yttre utmärkelser, som kommit honom till del, må här nämnas att han redan 1888 tilldelades riddartecknet af Vasaorden och 1894 blef utnämd till riddare af Nordstjärneorden.
För vigt om 1 8 kg.
fraktfritt fram o. åter.
Anderssons ullspinneri ocb Skrädderi-Aktiebolag, H ö t o r g e t 12.
Riks F i l i a l H o r n s g a t a n 1.
A l l m.
T.
76 5 3.
163.
Mim.
t 3043s
IDUN 1897 ej länge uppehålla oss i den svala parken.
På järnväg foro vi till Hilleröd för att spara tid.
IV.
Fredriksborg.
Stolt och mäktigt reser sig Fredriksborg vid en liten sjö, omgifvet på de andra sidorna af vallgrafven.
Én kungaborg för Danmarks store byggmästare Christian IV.
Ty det var han, som uppförde detta renässansslott i stället för deu byggnad, som tjänade Fredrik II till bostad, då han uppehöll sig här, och som då kallades Fred- riksborg.
I 20 år byggdes på slottet och Esroms kloster refs ned för att lämna sten därtill.
Ar 1623, då Christian ännu var på höjden af makt och anseende, stod det färdigt ut- och invändigt att taga emot sin skönhetsälskande byggherre, hvil- ken sedan alltid gärna vistades där.
Under kriget med Sverige 1657 — 58 blef slottet delvis plundradt och en del af bytet fördes af Karl X Gustaf till Drottningholm.
Danmarks kungar ha krönts här — här och ändå icke här.
Det är ej samma slott, om det också har alldeles samma utseende, inredning och proportion, som det kung Christian byggde.
Det gamla slottet brann ned till grunden, då den siste af Oldenburgarne vintern 1859 bodde här med grefvinnan Danner.
Det brann ned på några timmar, och endast ruiner stodo kvar af detta stolta slott, i hvilket oerhörda rikedomar hade samlats.
Hvarje dansk man och kvinna kände det som hade de själfva personligen gjort en förlust, och höga och låga bidrogo till insamlingen, som sattes i gång för att skaffa penningar till återuppbyggandet.
Ar 1875 hade slottet åter rest sig i sin forna prakt.
Men det stod tomt.
Då skänkte bryggaren J.
C. Ja- cobsen öfver en half million kr.
till dess inre utstyrsel, med villkor att det inrättades till ett nationalhistoriskt museum.
Då allt är kronologiskt ordnadt, är vandringen genom slottet synnerligen intressant.
Man går från århundrade till århun- drade och hela Danmarks historia passerar förbi.
I första våningen är man ännu i forntiden.
Hallen prydes af två berömda runstenar och sedan ser man afbildningar af nordmännens er- öfringar i England samt gamla rustningar.
En trappa upp härskar medeltiden.
Här ser man praktfulla kistor, gamla italienska möbler, och stjärnehimmeln, hvilken hvälfver sig som tak- dekoration i det ena gemaket, påminner om Tyko Brahe.
Taken äro för öfrigt öfverallt konstnär- ligt målade — de äro också berömda.
Mest nöje hade jag af att se den tredje våningen med dess väldiga taflor, som framställde i bild viktiga till- dragelser från Danmarks historia.
Där ser man stormningen på Köpenhamn 1659, den holländska flottans ankomst 1658, riksdagen 1660, den grund- lagsgifvande församlingen 1849, bilder från det första Schleswigska kriget och från kriget 1864.
Den nyaste taflan var Tuxens stora duk med porträtter i kroppsstorlek af den talrika danska kungafamiljen; denna tafla tillhör emellertid staden Köpenhamn och utställes här endast för tillfället.
Om alla präktiga möbler från olika tider, som samlats här, vill jag ej tala — de kunna ändå ej beskrifvas.
Slottskyrkan är äfven mycket sevärd.
Här finnas Blocks ypperliga målningar, som framställa Jesu lif, samt den märkvärdiga orgeln, hvilken är byggd år 1612.
Parken omkring Fredriksborg är mj cket mindre än den vid Fredensborg.
Det är en stilfull fransk park med häckar, klippta i olika fasoner och raka, höga alléer.
I denna park ligger slotts- paviljongen, hvarest man kan hvila ut efter den intressanta, men ansträngande promenaden.
När vi suttit här en stund, gingo vi upp på en höjd och sågo slottet ännu en gång.
Sågo det ligga där i majestätisk skönhet, själft en bild af Danmarks stolta förtid och gömmande i sig så många dyrbara minnen.
Uppfyllda af dagens mångskiftande, rika intryck gingo vi därefter in i den lilla staden Hilleröd, hvarest vi ville dröja till nästa morgon.
o 7 V. Bernstorff och Charlottenlund.
Jag vill ej trötta mina läsare med en detal- jerad beskrifning af vägen från Fredriksborg till Bernstorff.
Det är samma leende, omväxlande, tätt bebyggda Sjtelland, som vi vandrade igenom.
Och mat och hvila kan man få i de präktiga Landsbykroerne, som finnas i hvarje by.
När vi kommo till Gentofte-sjö, sågo vi Bernstorff-stöt- ten, som folket rest öfver den utmärkte stats- man och frihetsvän, som genomförde böndernas frigörelse från Stavnsbaandet, Icke långt därifrån ligger Bernstorffs slott, byggdt af denne minister.
Det är ett litet slott, och då man kommer från det väldiga Fredriksborg, gör det kanske ett ännu mindre intryck.
Ursprungligen uppfördt i italiensk stil, har det sedermera undergått åtskilliga för- ändringar.
Sådant det nu är, är det den danska kungafamiljens älsklingsslott.
Hit längtar kung Georg från det oroliga, svårskötta Grekland — här känner han denna hemkänsla, som man endast kan erfara i den nejd man lärt älska som ung och bland de sina.
Och hans syster, prin- sessan af Wales, hon, sbm disponerar så många slott i det rika England, hvarest hon omgifves af all den glans och prakt, som det stolta öriket kan bjuda sin blifvande härskarinna, hon finner sig väl i att hafva endast ett par rum i detta älskade ungdomshem vid Gentofte.
Kejsarinnan Dagmar har äfven alltid haft en afgjord förkär- lek för detta slott.
Det ligger också så fridfullt och vänligt, omgifvet af den lummiga parken — ett riktigt hem.
Trakten häromkring är också särdeles anslående: den yppiga slätten, grön och vänlig, prydd af mångfaldiga gårdar och villor i parker och trädgårdar, omväxlande med mörka skogar, och som ett klart öga speglade Gentofte sjö den molnfria himlen.
Efter att hafva hvilat en stund i Gentofte, begåfvo vi oss vidare till Charlottenlund.
Det ligger vid Strandvejen i en stor park vid Sundet.
Gyldenlund hette det en gång och här var ett lustslott, som tillhörde Ulrik Fredrik Gyldenlöve.
Det har sitt nuva- rande namn efter prinsessan Charlotte Amalie, hvilken erhöll det af sin bror Christian VI och som byggt det nuvarande slottet.
1880 — 82 ut- vidgades byggnaden med två sidoflyglar.
Nu tillhör det kronprinsen, som residerar här om somrarne.
Här kan Karl XV:s dotter se sitt fädernesland på andra sidan sundet, och jag tänkte mig, huru hon med sina barn talat om detta land, som hon alltid bevarat i så kär håg- komst.
Jag föreställer mig, huru gärna de lyssnat på berättelserna från » det gamla sagoland » och de hafva längtat att se och lära känna det.
Då sedan prinsessan Ingeborg kom till Sverige, var det ej främmande för henne — det var ju hen- nes moders hemland, det land, där berättelserna om hennes folklige morfader ännu lefde på folkets läppar, och där man väl mindes Sessan från forna dagar.
Det nya hemlandet är för henne icke nytt, det är en gammal vän från barndomsår, som vinkat henne till sig från andra sidan af Sundets blåa vatten.
Vi foro från Charlottenlund med järnväg till Köpenhamu och därifrån tillbaka till våra hem.
Vi hade slutat vår vandring på främmande jord och funnit landet skönt och vänligt och kommo öfverens om att en annan gång se mera af detta nya land.
som var så lätt att nå och haft så mycket att bjuda oss af forntid och nutid, af skön- natur och storslagen konst.
* I Stockholm.
Små utställningsfunderingar och litet annat smått och godt.
För Idun af Lovisa Petterkvist.
K Bref XI.
og är det bedröfligt att vi Norrländskor här på Utställningen ska vara så på efterkälken i fråga o m handslöjd 1 Det är riktigt tråkigt gå där uppe i Nordiska mu- seet och se hur alla andra landskap bjuder på de skönaste mattor, sniderier, dukar, bo- nader, ja på allt vackert som finns, medan däremot vi!
Ja, hade vi inte, skam till sagandes, lapparnas lilla utställning, som drar litet folk, så fick vi väl inte ens se röken af en besökare —!
Ett och annat praktnummer ha vi väl, men i allmänhet äro vi på efterkälken!
Jag ska ta reda på orsaken, när jag kommer hem.
Dummare 2iÖ än annat folk är vi inte och inte fattigare heller!
Bra träsniderier, sparkstöttingar och skidor ställer vi ut — men det är j u karl-arbete, d e t!
!
Det är för öfrigt grufligt roligt gå där- uppe på museet, ändå roligare än att gå i Industrihallen, ty här känner åtminstone ett fruntimmer sig litet mera hemmastadt.
Plats finns och enhet finns, och ehuru norr- ländskt klen i mina handarbetsstycken (det märker jag nu), så njuter jag ändå ofant- ligt af att få se prof på andras så högt uppdrifna skicklighet.
Tyckte jag inte att Gustafs och mitt gamla bo bäst passar för oss gamla » ugglor », så kom jag nog hem- dragande med hela lass af bonader, kistor, handmålade möbler och porsliner, dessa senare också kvinnoarbeten, och så vackra, att de riktigt förtjänar att kallas konstverk.
Nå- got som jag aldrig tröttnar på att förvåna mig öfver är de lyttas, blindas och van- fördas utställningar.
De äro alldeles för- underliga!
Om jag bara vore säker på, att inte barnkräken fått slita fasligt ondt för att få ihop så felfria och vackra saker???
Den som vet hvad det vill säga att få ett normalt utrustadt barn skickligt i hand- arbeten, den kan just känna sig litet tvif- velaktig Visst är det alldeles utmärkt, att idioter och lytta kan ta upp konkurrensen med friska, men bra onaturligt.
Nog skulle jag för min personliga del ha föredragit, o m arbetena varit både sneda, buktiga och bac- kiga, det är visst och sant.
Så finns det — — Men börjar jag att tala o m Nordi- ska museets skatter, slutar jag aldrig, och herrskapet vet hur jag har det med utrym- met!
I » Iduns Salong » har jag naturligtvis gjort visit och hvilat mig efter bästa förmåga; men förmågan räckte inte just så långt.
Salongen, hur utmärkt söt den är, är tyd- ligen inte afsedd för ang-bong-poängta per- soner.
Stolarna är alldeles för spröda och trånga 1 I går var vi i » Bibliska galleriet », » Mar- tins utställning », » Byströms villa » och i » Teater- och Musikutställningen », allt i ett kör!
Det var ansträngande, men man må- ste ta sådana där » stortag » ibland, eljes blir man aldrig färdig med » tittandet ».
Bib- liska galleriet vill jag inte gärna uttala mig om, efter jag är säker på att de där tablå- erna nog skänker både andakt och glädje åt många.
Jag för min del tycker inte om vaxfigurer, allra minst, när de ska försöka ge en så realistisk verklighetsbild af den finaste och vackraste dröm människan äger.
Tanken är j u i hvad fall som hälst vacker!
» Martins utställning » hör till det där » fina fina », som inte vanligt folk förstår.
Nog tycker jag, att mattorna i Norska af- delningen, hos » hemslöjden », hos våra Handarbetsvänner och hos Giöbel gör mig lika glad, ja mycket gladare än de där gamla mattstumparna, som tar sig grufligt litet ut, äfven när de är hela.
Och hvad den där » bråten » af gamla porslins ?«tor an- går, så kan den rakt inte inspirera upp mig till ens den lägsta grad af förtjusning Jag föredrar helt och vackert porslin, jag, sådant som man får se både hos Danskarna och hos oss, och när man så får höra, att » bråten » till på köpet är värd tusendetals kronor, så tycker man just att samlare är ett bra onormalt folk.
Det enda riktigt vackra i hela utställningen är Turken till häst, som sitter där, skimrande af guld och sammet och juveler, och så den där verk-
246 ligen rent underbara » koranen » af guld, i ett glasskåp, fast när man tänker på läran den förkunnar, så blir den inte vacker ändå!
» Byströms villa » har jag bara sett » an- nexet » till, efter den ligger så på höjden, att man nu i värmen omöjligt orkar sträfva dit upp förr än efter klockan 6, och då är den stängd!
Nå, går an, att de i annexet exponerade sakerna just inte gifvit mig smak efter mer.
Nog finns där en bra vac- ker ostindisk servis, som jag riktigt önskar att jag rådde om, och smycken och annat som man kan se på — men taflorna!
Ja, dem kan man inte se på, det är säkert.
Besynnerligt, att taflor får vara presis hur oanständiga de vill — bara d e är » antika », och det fast antiken just var typen för den anständiga nakenheten — ty sådan finns det med!
Jag var riktigt glad, att Ruffen satt utanför och väntade, och när en hu- stru får den behållningen af » att se på taf- lor », så måste man medge, att konstnjut- ningen allt varit litet kom si kom sa.
I Teater- och musikutställningen var det så vackert, lugnt och högtidligt som i kyr- kan.
» Man märker, » sa jag åt Ruffen, som jag nu lyckats locka med mig in, » att här bor idel stora andar. » (Hur sannt jag sa, visste jag inte då!)
» Jaha, » sa Ruffen.
Att ett enda ord kan verka så presis lik en gråsten, kastad i ett djup, är obegrip- ligt!
» Det här är Christina Nilsson som Ofe- lia, gubben lilla! » sa jag i lirk-ton, ty jag märkte, att han behöfde lirkas med.
» Hon var ju tokig, h o n?
» » Ofelia, ja » » Det märks inte alls på taflan, hä hä. » » Neej, » sa jag kritiskt, » det märks verk- ligen inte alls.
Den är för utsökt väl må- lad!
Men hvem är den där frun därborta, du? » » Elise Hwasser, » läste Ruffen.
» Hon ser ut som en hvit pangsé med dagg på, » sa jag.
» Med dagg uti, hä hä, » sa Ruffen.
» Ser du inte att hon gråter invärtes? » » Gubben! » sa jag och klappade ömt hans hand.
» Hä? » » A h, just ingenting.
Jag bara ångrar mig som vanligt.
Men se på de här her- rarna, du.
Arnoldson, Arlberg och de P u y!
» » Sångare visst allihopa, » sa Ruffen.
» Undrar hvar alla vackra karlar tagit vägen nu för tiden, » sa jag.
» Inte finns de inom konsten, det är då säkert. » » Det är rysligt, hvad han är hålögd, du, » sa Ruffen och pekade på Gustaf den tredje, som sitter i en länstol och bildar tablå- vivang tillsammans med en ann grann herre, som också ser ut att ha pröfvat mycket här i lifvet.
» Ah, man kan bli hålögd af mindre, » sa jag, » än att få sitta här i vax, i stället för att få stå utanför nya Operan i brons.
Men, ser du här!
Bellmans luta!
Hans egen, verkliga luta!
O, så riktigt intressangt det här är!
Och här — hans porträtt!
Ansiktet är — — jag vet inte hur — som en dröm satt i musik. » » Jag ser på Scholander, jag, » sa Ruffen.
» Han är vår Bellman, han! » » Håll till godo, » sa jag stött.
» Bellman efter århundradet! » Tänk, hvad det finns att se på den ut- ställningen!
Klavesänger och spinetter, pi- anobord och allt hvad som finnas kan i mu- IDUN sikväg, och kostymer och autografer och Gud vet inte allt!
Hvilket grufligt besvär att samla så mycket bara intressangta sa- ker!
Men hvad gör det, när besväret varit besväret värdt!
» Lovisa, hä hä, » sa Ruffen, » här sitter Agrellan, d u!
» » Nej, » sa jag, djupt intresserad.
» Gör.
hon?
Joo, verkligenl Nå det enda som tröstar mig är, att porträttera sig bäst hon vill och sätta ut sig bäst hon må, så är det ändå aldrig någon som känner igen henne. » » Och fru Edgren bredvid och Strindberg nedanför! » » Den platsen riktigt passar honom, » sa jag.
» Så hemsk han ser ut!
Bara grubbor och ögon. » » Ja, » sa jag, » han ser ut som om han förtärt sig själf, och det intill bara benen.
Men — — Ruffen — lilla!
Sitter den där ljusgröna flickan med hvita fischyn och hvita hatten med hvita plymer på kvar i klavesänghörnet?
» » Jaha. » » Jaså — verkligen?
Det var otäckt. » » Jag tycker inte att hon är ' otäck ', hä hä. » » Du vet inte alls hvad du talar om, gub- ben, inte alls!
Hu!!!
! » » Hvad är det, g u m m a n?
» » Sitter den — gröna — flickan — verk- • ligen ännu — kvar — i klavesänghörnet! » » Ja, det gör hon! » » Jaså — — » sa jag » — — det — gör — h o n!
!
Ja — då går vi då — Ruffen — — Tro mig, här är inte godt att vara — för vanligt folk.
Inte alls godt att vara för vanligt folk — — Stora andar tycker ju aldrig om tarfligheter.
Det är nog för det, som de — » » Men Lovisa — —?
» » Fråga inte, » sa jag.
» Titta rakt fram, rakt fram, söta du — och låt oss gå — genast! » Vi gick, men på själfva tröskeln kunde jag inte hindra mig från att vända mig om, och i detsamma nöp jag Ruffen i ar- men så han har blåmärke än i dag, och det hade jag skäl till!
Där satt den gröna och hvita flickan, inte bara fördubblad, utan fyr dubblad.
— en i hvart hörn, alla " fyra presis på pricken lika klädda i samma kläm- ningar, fischyer, plymer och spetsar.
Nu efteråt säger Ruffen, som » bara af en slump » inte » lagt märke » till flickorna, att om de fanns, så var det naturligtvis vanliga lefvande flickor; men hvarför van- liga lefvande flickor skulle, alldeles lika klädda, sitta i hvar sitt hörn och spöka, begriper inte jag, såvida det inte var för att ge » stämning », och det gjorde de med, på sitt vis.
Nej, jag blir nog tvungen tala med en spiritist, innan jag far hem.
Det står inte rätt till med mig, verkligen inte rätt till med mig i fråga om det andliga.
Emellertid var jag nu så uppskakad och förbi, hvilket väl ingen kan undra på, att Ruffen föreslog vi skulle muntra upp oss hos de » lefvande fotografierna » (Kinemato- grafen), där man då kan skratta ihjäl sig, isynnerhet åt simmarne, när de ur vattnet hoppar tillbaka på trampolinen igen.
Det var väl med det språnget de blef så be- römda i England, kan jag tro, ty maken till hopp har väl då aldrig någon nation visat upp.
För öfrigt så tycker jag, att Kinemato- grafen ovilkorligen bör föras in i skolorna 1897 som åskådsmateriel, då jag lofvar att ungarna snart skulle både gå och stå och röra sig på ett bra mycket vackrare sätt än de gör nu.
De » lefvande fotografierna » är riktigt otäckt sanna!
Kommer posten, sa du gubben?
Jag slu- tar genast!
De älskade brefven!
Fick jag inte dem, så dog jag af hemlängtan minst en gång i veckan, och — Två dagar senare.
Hvilken dag, hvilken d a g!
!
Vi ha haft » billighetsresande » här: moster Josephina, som aldrig varit i Stock- holm förr!
Vi var nere och tog emot henne vid tåget, fast vi då inte alls är släkt — men som hon skrifvit till vår måg, och han till oss, så tyckte vi att det var vår plikt att hjälpa henne litet.
Tackar!!
Och ändå sa hon, att hon nu var halfkokt (af kupé- värmen); hur hon skulle ha varit som okokt, kan jag inte ens tänka mig.
Värst var, att hennes utseende narrade oss så.
Hon såg timid u t!
Timid!
Jo, jag tackar j a g!
Hon skulle ögonblickligen ut till utställningen, och väl kommen dit, rusade hon, som förd af en slagruta, direkt till Turkiska eller Mohriska, hvad det heter, kaffehuset, där man får koppen » inpå » kaffet, och fast hon genast fick både lottsedel på » villan » och våra kop- par, så var hon inte nöjd ändå, utan frå- gade, o m hon inte kunde få Kungens por- trätt med, » ifall hon lät bli att dricka på- tår!!
! » När uppasserskan sa nej, svarade hon, att det förvånade henne inte, efter som småstadsbor alltid blef skimrade, och så före- slog hon att vi genast skulle gå på ett nytt ställe, där man fick något annat » gratis ».
Den rara Ruffen förde oss nu till glass- ståndet, där man får glas med utställnings- vy på som » påbröd » till glassen, men tror nå ' n människa, att hon var belåten ännu?
Tänk aldrig det!
Först sedan hon till de tre kopparna och de tre glasen äfven fått lägga tre » gratis » - porslinsbägare från Hult- mans chokoladbod, drog hon andan och frå- gade » hvar utställningen var ».
Industrihallen förklarade hon var bara » smörja » och i Sagogrottan tyckte hon att Ruffen prompt skulle fordra få slippa in som barn, » efter vi inte hade något annat barn med o s s »!
!
Middag ville hon inte höra talas om, men höll till godo med en Frankfurterkorf med potatis-sallad, efter » de väl inte prests kunde ta skinnet af oss för så litet ».
(Obs.
Det var Ruffen som b j ö d!)
Salladen spottade hon ut, » därför att det var olja på d e n », och ville sedan att upp- passerskan skulle » dra af » en half portion!
När vi kom in i Gamla Stockholm, frå- gade hon hvad det var för en » stia », och när jag då försökte förklara mina känslor för stället, så sa hon, att hon redan hört, att » Petterkvist var gift med ett v å p!
» Nu blef Ruffen röd som en tupp, och för att blanda bort korten skyndade jag att bjuda » herrskapet » på kaffe och våfflor vid våffelbruket, men det skulle jag aldrig ha gjort.
Hon luktade på våfflorna, » för att känna om gräddan var härsken », och sedan nöp hon åt sig en liten bit då och en liten bit då, som om hon velat på det viset visa sitt djupa förakt för » köp » - baket.
Och när hon fick höra, att våfflorna kostade 10 öre s t y c k e t!
!
!
!
Men hvarför beskrifva alla våra lidanden.
» O m vi skulle ta och låta belysa henne med Röntgenstrålar, du.
Det skulle allt ge henne en liten skräck, hä hä! » sa
IDUN 1897 Ruffen i smyg åt mig och lät riktigt hämd- lysten.
Pliktens (Nog mest för våpet!)
» Det är inte värdt, gubben, » sa jag matt.
» Får kon se att köttet försvunnit från benen, så ropar hon nog på polis! » Lyckligtvis tyckte hon om dockteatern, och där satt vi » öfver » i tre representatio- ner, fast hon trodde det var bara en, och som också jag var riktigt road af de näpna dockorna, så blef det j u ändå litet roligt af på slutet.
Men — ändå!
Hvilken dag, hvilken d a g!
!
Och den slutade inte förrän klockan 11!!
Om man tror att billighetsresorna för idel honung med sig, så tar man bra miste — åtminstone inte för dem som måste » ta emot ».
Det var bestämdt den där oupphörligt upprepade annonsen om » gratis » - kopparna och den bortskänkta villan, som, trots hen- nes snålhet, eller rättare som nog tack vare den, rent af hithypnotiserat henne!
Villan får hon naturligtvis aldrig och koppen har hon verkligen betalt tillräckligt dyrt I Nu efteråt — när vi börjat att glömma henne — skrattar vi i kapp åt det!!
247 väg.
Novell för Idun af AU.
• • (Forts.) TL-ndtligen kommo orden öfver Hilmas läppar, men det var icke ett svar på Sigrids sista fråga.
— Jag ser, — sade hon stönande — att frö- ken — gissat — min hemlighet — och jag sex, att fröken — föraktar mig I Sigrid rodnade häftigt och sänkte sina ögon mot golfvet.
Barnet hade satt sig på en pall och lekte åter med sin docka i lycklig omedve- tenhet om lifvets strider.
Hilma andades tungt, häftigt, och hon fortfor, under det hennes tal blef allt mer och mer bråd- skande: — Ja, fröken föraktar mig, och så göra de alla, alla!
Och de ha ju rätt, jag är ju blott en fal- len varelse, som ingen aktning förtjänar.
Hilma log bittert, och än en gång färgades hennes näsduk af blod, då hon tryckte den emot sin mun.
Sigrid hade sjunkit ned i en stol och stödde hufvudet mot handen.
Men den lilla sömmerskans ansikte glödde, då hon fortsatte sitt tal: — Säg mig, fröken, — utropade hon och sträck- te liksom bönfallande sina händer emot Sigrid — vet fröken, hvad det vill säga, att bli frestad?
Sigrid ryckte till och kände sig pinsamt berörd af frågan.
— Nej, — svarade hon sakta, och en mörk blodvåg for öfver hennes ansikte.
— Nej, jag kan förstå det.
Den som har en mor och ett hem vet icke om sådant.
Men vet fröken, hvad det vill säga att stå ensam och Prins Carls trolofvade, prinsessan Inge- värnlös i världen vid tolf års ålder, att ifrån den borg, erhåller för närvarande undervisning i sven- stunden själf förtjäna sitt uppehälle utan ens en ska språket.
Hennes lärarinna är fil, kand. frö- deltagande vän vid sin sida, att komma till en ken Sigrid Leijonhufvud, anställd vid Ahlinska hård matmor, att få arbeta dagen lång, ja, mån- skolan i Stockholm.
Prinsessan Ingeborg fyllde gen gång halfva natten och ändå icke få tröttna.
i måndags sitt 19:de år.
Och så går den bästa ungdomstiden och allt hvad man vunnit, det är att man lyckats — hålla sig Inga flickor vid goss-skolorna!
K. m:t hel och snygg!
har ej funnit skäl bifalla en af kyrkoherde O. En våldsam hostattack afbröt hennes tal och Öljmark gjord ansökning om tillstånd för hans hon måste sätta sig ned.
Sigrids hjärta intogs dotter Signe Ölimark att såsom åhörare närvara af medlidande; hon gick fram till Hilmas sida vid undervisningen i sjunde klassen vid lärover- och lade vänligt sin hand på hennes skuldra.
ket i Hernösand.
— Kära Hilma, en sådan sorglig historia!
— sade hon med verkligt deltagande.
En af Tysklands fövnämsta velociped- Hilma såg tacksamt upp till henne och hon ryttarinnor, baronessan von Wehner från Dres- fortfor med matt röst: den, har i dagarna jämte sin make gästat huf- — Tack, fröken, nu känner jag ändå igen frö- vudstaden, stadd på turistfärd i Sverige och Norge.
kens goda hjärta!
Ser fröken, så är det för oss, Baronessan W., som innehar ett stort antal ut- fattigmans barn, och sådan var min historia till märkelsetecken för sin skicklighet som bicyklist, dess jag blef tjugu år.
Då blef det litet bättre medförde tre velocipeder, däraf en tandem.
för mig, då jag började att gå bort och sy.
Och så lefde jag sparsamt för att få råd att skaffa Tonsättarinnan fru Ika Peyron, hvars mig litet möbler till ett eget bo.
Men vänner porträtt och biografi Idun för ej länge sedan hade jag inga och inga anhöriga.
Jag var för noga i valet, kanhända; jag hade min hemliga stolthet, meddelade, är nu föremål för ett längre smick- det var att icke vilja umgås med andra än dem, rande omnämnande i den tyska tidningen » Rtt- som stodo öfver mig.
Och så kom han en dag gensches Kreis- und Anzeigeblatt ».
Fru Peyron i min väg, han, som blef mitt lifs sol och dock har nämligen under sommaren uppehållit sig vid min olycka.
Han var olik alla andra, så vacker, Friedrich-Wilhelmsbad på Eugen, hvars » Frem- så god, så öm.
Han var den förste, som med denliste » också ägnar särskild uppmärksamhet intresse deltog i mina öden.
Han sade mig att åt den talangfulla svenskan, som » i sitt hem- jag var vacker, han bjöd mig på små förströel- lands musikkretsar förvärfvat sig ett namn som ser, och då först blef det liksom dager öfver hela komponist ».
min tillvaro.
Ah, fröken, hvilken tacksamhet jag kände mot honom, hur lycklig jag var, hur jag En middag med 67 rätter presterades på längtade efter hvarje gång då han skulle komma!
afslutningen af en privatkurs i Drottning Josefi- Han kom allt oftare, till slut nästan hvarje dag.
nas hushållsskola i Malmö i fredags.
Matsedeln Jag vet icke när jag började att älska honom, var minst en meter lång, och en hvar af de 31 jag vet blott, att för hans skull kunde jag ha kvinnliga eleverna hade tillagat minst två rätter.
offrat mitt lif.
All denna rikedom på Guds gåfvor frambärs och På nytt af bröts Hilmas tal af den svåra hostan.
serverades af de unga damerna själfva.
En stor del anhöriga och intresserade, damer och herrar, Då den gått öfver, frågade henne Sigrid: — Nå, talade han icke om att gifta sig med hade infunnit sig.
Under skuggan af gårdens stora kastanjer och almar ägde den stora kuli- Hilma?
— Nej, fröken, han talade blott om sin gräns- nariska afprofningen rum.
En hvar utvalde ur denna jättematsedel hvad som bäst föll honom i lösa kärlek, att han skulle bli olycklig för hela smaken, och prisen — kökets inköpspris — ha- sin tid, om jag ej ville tillhöra honom.
Men då de satts så låga, att man kunde komponera en var jag ännu stark — och jag motstod honom diner på G ä 8 rätter till det obetydliga priset — länge.
Dock — till sist — ack, fröken, då man är ensam och värnlös och icke har någon af något öfver en krona.
att svara för — och den älskade kommer till den tysta lilla kammaren — i skymningsstunden — och hviskar i afbrutna meningar sina böner — och ens eget inre fylles af en onämnbar sällhet och bäfvan; man känner sig så oändligt lycklig inbjudas vördsamt till ett besök i » / duns sa- och dock så gränslöst olycklig — åh, fröken, den, tong » — belägen i Nordiska museets byggnad som icke själf genomgått det, vet icke hur svår kampen är — och så — dukar man under till å utställningsplatsen — där hviloplatser och slut — för att sedan plötsligt åter vakna upp till toalettrum gratis stå till våra ärade gästers vämjelse och afsky — och då föraktar man sig själf och honom — och älskar ändå!
förfogande.
Red.
af Idun.
Ui » n o t i s b o k e n.
Alla utställningsbesökande damer Sigrid kände sig djupt upprörd öfver den gri- pande skildringen.
Detta var ju en bild från lif- vets skuggsidor, dem hon så föga kände till.
Visserligen hade hon hört talas om &gt;de fallna »; detta begrepp var dock för Sigrid liktydigt med « « ett lägre släkte eller varelser, utstötta af det öf- to &lt; * &gt; « riga samhället, och hon hade trott, att hederliga, arbetsamma flickor, sådana som Hilma, stode öf- b&gt;t&lt; " ver dylika frestelser.
Och nu såg hon allt med O ens i en annan dager.
Hilma hade ju icke felat af lättsinne, nej endast af kärlek, utan hägra beräkningar hade hon hängifvit sig åt den ende, som vunnit hennes hjärta.
Liksom i en drömbild såg Sigrid sig själf, en- sam, värnlös, utan mor och utan vänner.
Och Isidor kom och slog sina armar omkring henne och hviskade i hennes öra sina kärleksord, men mera glödande, mera passioneradt än hon ännu hört dem i verkligheten — och han bad — och han besvor — och de voro ensamma, de båda — och hon hade ingen mer än sig själf att svara för!
— Skulle hon då vara stark — eller skulle hon domna i hans famn — bäfva — rysa — • och vakna för att förakta — och älska ändå?
Sigrid andades häftigt och tryckte handen mot sitt bröst.
Store Gud, kampen skulle måhända bli svårare än hon anat!
Hon kände med ens en obeskriflig tacksamhet öfver att ha ägt en mor och ett hem, som skyddat hennes ungdom, och oemotståndligt hviskade hennes läppar: » In- led oss icke i frestelse! » — och liksom med eld- skrift stod det för hennes sinne, den djupa be- tydelsen af dessa enkla ord.
Hon reste sig åter och gick fram till Hilma.
— Stackars Hilma!
— sade hon med af rörelse skälfvande läppar Och så blef det länge tyst i det lilla rummet.
Liten Signe hade bäddat åt sin docka i soff- hörnet, och när detta var gjordt, kröp hon upp, tyst och stilla, och lade sig själf där bredvid.
Och utan aning om människohjärtats stormar somnade hon med den rosiga kinden tätt tryckt mot dockans gula linhufvud.
Sigrid betraktade henne rörd och lyssnade till de lugna, jämna andetagen.
— Hur kan en far öfvergifva en sådan liten älsklig varelse!
— sade hon halfhögt.
— Han har aldrig sett henne, svarade Hilma med en suck.
— - Hvad säger Hilma, — utbrast Sigrid helt bestört — har han aldrig sett sitt barn?
— Nej, det var ett par månader före Signes födelse, som han lämnade mig för alltid.
— Har han aldrig frågat efter Hilma sedan?
— Han bjöd mig en summa penningar, det var allt.
Men dem ville jag icke ha — tillade Hilma med en viss stolthet — jag älskade honom icke för penningars skull, jag ville ha en laglig far åt mitt barn, och om han icke ville gifva mig denna enda möjliga upprättelse — så kunde han få gå — och det gjorde han!
Sigrid r} fste.
— Hvad lifvet ändå är förfärligt!
— suckade hon.
— Talade han aldrig om giftermål?
Hilma log bittert.
— Nej, det var bara jag, som talade om den saken.
Jag trodde ännu på kärlekens makt, ser fröken; jag trodde att den kunde göra under- verk — och för barnets skull, trodde jag ...
Ack, hvad frågade jag för min egen del efter gifter- mål; det kunde ju ändå icke ändra saken.
Men jag bäfvade för framtiden, och det gör jag ännu.
Jag fasar för den stund, då mitt barn skall be- gära räkenskap af mig och fråga mig, med hvad rätt jag gifvit det en tillvaro utan namn och utan familj.
Ah, fröken, det blir ett rysligt straff, om min lilla älskling en dag skall förakta sin egen mor!
Jag har tänkt mången gång, att låta uppfostra henne långt borta från mig, men jag kan det ej; trots min skam är det dock min enda tröst, den enda ljusningen i min sorgliga tillvaro, att få se mitt barn växa upp och åtminstone till en tid få äga dess kärlek.
— Så Hilma talar!
Nog må väl lilla Signe komma att älska och värdera Hilma, som är så öm emot henne.
Sigrid ' betraktade åter det sofvande barnet.
Den lilla röda munnen log i drömmen och de små händerna rörde sig omedvetet till ett fastare tag om den älskade dockan.
Sigrid böjde sig oemotståndligt ned och kysste den klara pannan.
Barnet vaknade, såg på henne ett ögonblick med undrande, yrvakna blickar och somnade åter i nästa minut.
— Har Hilma aldrig hört något om honom, sedan ni skildes åt?
— frågade Sigrid.
— Nej, fröken, aldrig ett ord, jag vet ingen- ting om honom, ingenting.
Men jag tänker på honom ibland och undrar öfver hans öden.
Må-
I D U i \ ' 248 Q H H 0) » år?
sl- ISO?
hända hav han nu en ung,- söt fru, som älskar — Ja, fröken Moss, Isidor Fejlick, så beter fram till den gamla och dignade ned på knä med sitt hufvud i moderns sköte.
honom och tror sig vara hans första kärlek.
mitt barns far!
Då förstod fru Moss, att det icke handlade Hilma suckade djupt och Sigrid utbrast: Ett ögonblick stod hon där, hög och rak, så — Nå, men det skulle väl Hilma ändå ha sett vacklade hon åter och föll med ett anskri ned blott om ett stycke tyg, som blifvit förklippt.
— Mitt kära, kära barn, min egen lilla Sigga, emot soffan, och på båda sidor om hennes mun tillkännagifvande om i tidningarna.
— Ack, jag får så sällan tid att titta i en tid- trängde mörka bloddroppar • fram.
Men Sigrid hvad fattas dig, hvad har händt?
Då lyfte Sigrid sina ögon med er.
ångestfull ning, så att det kan nog ha undgått mig — och stod orörlig, utan att lyfta ett finger för att hjäl- bäst så, kanhända!
— tillade hon med ett vemo- pa henne, och i soffan låg liten Signe med an- blick till sin mors ansikte.
— Fråga mig icke, — bad hon — låt mig tän- digt löje.
Därpå vände hon sig med en frågande siktet borradt i kudden.
Förskräckelsen hade blick mot Sigrid.
— Jag har ju icke ens sett tystat hennes mun; hon vågade icke ens se upp ka först; — sedan — längre fram — skall jag frökens förlofning i tidningen och vet icke, hvem och de små händerna slöto sig krampaktigt om säga allt.
dockans burriga linhufvud.
frökens tillkommande är eller hvad han heter.
Sigrid trodde själf, att hon skulle dö af den Sigrid mindes aldrig, hur det sedan var, och — Verkligen!
— utbrast Sigrid förvånad, där- efter fortsatte hon med ett lyckligt leende: — hon visste icke, hur hon kom hem den dagen.
smärta hon erfarit, men, nej, hon blef icke ens Jo, han är banktjänsteman och heter Fejlick, Helt mekaniskt gick hon vägen framåt och me- sjuk.
Hon tillbragte ett par dagar inne i sitt kaniskt ringde hon på dörren, då hon kom hem.
rum försänkt i grubblande tankar.
Fru Moss Isidor Fejlick.
Gamla Lotta, som tjänat hos fru Moss sedan iakttog henne i smyg, hur hon satt vid sitt fön- Sigrid hade sina blickar fastade på barnet och mannens tid, kom och öppnade för henne.
ster och blickade ut i rymden eller hur hon gick såg icke den plötsliga skiftningen i Hilmas drag.
fram och tillbaka på golfvet, vridande sina hän- — Jaså, det var verkligen fröken!
Jag kände Men hon väcktes ur sin lyckliga dröm af ett hest der i förtviflan.
Ibland blickade hon hastigt bort annars inte igen ringningen, det lät inte som van- utrop från den lilla sömmerskans läppar.
mot soffan och tvärstannade då förstenad, liksom ligt, men, du min skapare, så blek fröken är!
— Isidor!
— ljöd det som en skärande skorr- Är fröken sjuk eller har det händt någonting om hon sett en hemsk syn; ibland veknade hen- nes drag och det såg ut som om hon lyssnat till ning.
— Jaså, han heter Isidor Fejlick, ha, ha, ledsamt?
en bedjande stämma; och åter ett annat ögon- så lustigt!
— och så skrattade hon högt, till dess Sigrid betraktade den gamla tjänarinnan, som blick kunde hennes ögon gnistra liksom en kvin- tårarne kommo henne i ögonen, men ibland lät om hon icke känt igen henne.
Därpå gick hon nas, tärd af svartsjukans kval.
Och fru Moss det också som snyftningar.
tryckte handen mot sitt hjärta och väntade med Sigrid blef helt förskräckt.
Hon vände sig in utan ett ord till svar.
hastigt till Hilma och frågade i ångestfull ton: Fru Moss blef förskräckt, då hon fick se sin ångest på förklaringen.
dotter.
— Känner Hilma honom?
Isidor kom som vanligt efter slutadt arbete för Och Hilma skrattade och grät om hvartannat.
— Kära barn, är du sjuk?
— utbrast hon be- att besöka dem, men han fick icke komma in — Nej, nej, — • stammade hon — inte nu, inte kymrad.
till Sigrid, hon ville icke se honom.
nu; det var i min ungdom, för länge, länge sedan!
Hon fick heller intet svar.
Och så led det ändtligen mot slutet af den Barnet väcktes af det ovanliga bullret och — Kära Siggan, hvad har händt, var det något ödesdigra vecka, som blef af så afgörande bety- började också gråta.
Hilma störtade fram till ledsamt med Hilma; har hon förargat dig kanske?
delse för Sigrids hela lefnad.
(Forts) soffan, tog den Ulla i sina armar och vaggade — Åh, jag hatar henne!
— mumlade Sigrid henne af och an.
mellan tänderna.
— Tyst, tyst, min älskling, tyst, liten; inte — Kära barn, ett sådant tal af din mun, det gråta, inte gråta, det hjälper inte; stackars min hade jag icke väntat.
Du får väl ha en liten lilla, som inte har någon far!
smula fördragsamhet, äfven om hon icke alltid Och så bröt hon själf ut i våldsamma snyft- lyckats så bra.
M a d a m e C a m i l l e F l a m m a r i o n; a f Osborne.
(M e d p o r t r ä t t).
ningar.
— Hon har förstört hela mitt lif!
— utropade — N y t t v i k i n g a t å g; p o e m af Lotten von Krær.ier.
— I d e t t y s t a; af Laura Fitinghoff.
I.
— F r å n p r i n s e s s a n I n g e b o r g s Sigrid betraktade scenen, förlamad af fasa.
Sigrid med tragisk stämma.
hembygd; intryck från en fotvandring g e n o m Nord- Plötsligt tog hon ett hårdt tag om Hilmas arm.
— Ah, det var ledsamt, men hon får väl klippa s e e l a n d, u p p t e c k n a d e f ö r I d u n a f A.
Both.
— V i k t o r A d l e r; • k v i n n o u t s t ä l l n i n g e n s » o r d n are.
(Med porträtt.)
— I Stock- — Svara mig, Hilma, — afbröt hon häftigt — till ett annat då.
h o l m; s m å u t s t ä l l n i n g s f u n d e r i n g a r o c h litet a n n a t s m å t t är Isidor — Signes far?
Sigrid stirrade på sin mor med vidöppna ögon.
o c h g o d t.
F ö r I d u n af Lovisa Petterkvist.
Bref X I.
— u r n o t i s b o k e n.
— P l i k t e n s v ä g; n o v e l l f ö r I d u n a f AU.
Då blef Hilma med ens iugn och kall.
Hon Färgen kom och gick på hennes kinder.
reste sig och betraktade Sigrid med en stel blick.
— Mamma!
— skrek hon till, och så ilade hon (F o r t s.)
— T i d s f ö r d r i f. '
CD i_ 3- _^ »: a cd CD CD a S.
- X CD 3 ro 3 s- S3.
CD Innehållsförteckning.
o arfnf.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
Jag ej studerat har, ej läst och pluggat Jag icke häller tagit någon » grad », Men jag dock fått däraf en » långan rad ».
Att tjäna mänskligheten hvarje dag, I vått och torrt, är nu mitt väl- behag.
En hvar det står helt fritt att på mig titta Och med detsamma mina delar hitta.
Vikt, antikverad.
Längdmått, man numera Så småningom sig börjat vänja vid.
Ett talesätt.
Hvad fås af sand och lera?
Hvad mänskobarnen afskytt i all tid.
Ett nedgömdt ting, som bringar fram i dagen Allt hvartill det dess rätta upphof är.
Hvad hvar och en — så säger krist- na lagen — Bör uti vördnad hålla, hafva kär, Och som kan, omvändt, åt oss nam- net gifva På världsberyktad, gammal hufvud- stad.
Hvad bör vår gryta ingen dag få blifva — Det vore sorgligt uti högsta grad?
Namn uppå hednagud, dock därtill döpes Ock något gossebarn, det har man hört.
Och hvad är det som utaf mången köpes När han vill ha ett hus åt sig upp- fördt?
Ett kemiskt ämne, flyktigt mer än alla.
Hvad den som girig är alljämt vill ha.
Nu sist ett ting som man kan håll- bart kalla, Ifall för » slit och drag » det håller bra.
Gammal dam.
Charad.
Mitt hela han liknade när han drog kring — Med frackskört som rördes af vin- den — En flickhop som slagit en blomst- rande ring Inunder den skuggande linden.
Men plötsligt han stannade — hon finns ju där, Den enda som var honom allvarligt kär.
Hon satt uti gräset, med nedslagen blick; Han frågar: » Hvi är du mitt första?
* Föraktfullt och stolt var det svar som han fick: » Du är ju mitt hela, den största; Du är som mitt andra, så flyktig och lätt, Att lita på dig är ej klokt eller rätt. » S.
L. Apokop.
På » terra firma » jag icke trifves, Är för naturen ej heller svag.
Med blod så kallt jag ju ock be skrifves, Dock har nog mången med mig för- drag.
Tag bort en bokstaf, och då vi finna Hvad modern stundom den lille gör.
Ännu en bokstaf.
Ett namn på kvinna, rMffligt fabrikat i Tröjor, Kalsonger, Skjortor, Helåräkter etc. etc. i Kamgarn (Jaegers system).
Ä f v e n B o m u l l oe.li b a l f y l l e.
— S o i n m n r - o«li V i i i l c r l i v u l i l f o r Om ock förkortadt, som mången rör.
Ännu en bokstaf vi låta falla Och det vi sedan då hafva kvar Man ser i skogen och brukar kalla — Ja gissa själf och mig mödan spar!
På nytt en bokstaf och af de orden, Som då restera — det ena göms Ibland på kroppen, ibland på jor- den — Och såsom nyttigt med fog beröms.
Det andra — sista: i » Midtens rike » Ett mansnamn — tror jag — så vanligt där.
Här hemma icke det har sin like, Att finna därför det konstigt är.
Moster Lisa.
Geografisk placeringsgåta.
a a b e e e g i f f g 11 n 0 0 P r 1 1 r r 1 Äro orden rätt funna bilda be- gynnelsebokstäfverna, lästa uppifrån och ned, namnet på ett svenskt landskap.
Moster Lisa.
Forvandl i ngsgåta.
Vas, fula, don, spis, tran.
Lie, niga, tall.
Hvart och ett af de ofvanstående orden skall, genom förändring af en bokstaf, förvandlas till ett annat ord.
Äro de rätta orden funna, så bilda de vid förvandlingen borttagna bok- stäfverna namnet på en svensk stad och de i deras ställe använda nam- net på ett svenskt landskap.
Fix.
r s t t v ö Lösningar.
a d e a a b g i 1 c d e n 0 r i i n d d e e a d k m n m n 0 0 0 P 1 i den andra figuren, så att de tili- sammans med densamma bilda en kvadrat i hvilken orden i de hori- sontala raderna beteckna: 1) stad i Amerika, 2) stad i Sverige, 3) stad i England, 4) tastning, 5) stad i Norge, 6) del af Ryssland, 7) stad i Asien, 8) en af Vestindiens öar.
P s Logogryfen: P a p p e r s k n i f: r i s p, fars, s n i p, k r a f, r a p p, i s, K a s p e r, e k a, snipa, a r k, skepp, rank, K a n, piskan, ek, asp, ask, en, spart ", r i p a, k a r p, s i k, r e n, F i n a, F i k e n, Fia, Esra, K a i n, P a n, Paris, K a r s, K a p, A r p i, K i n a, kinesa, spiken, kneippa, kippa, s i p p, fria, s k r i n, fras, k r i s, a r, p e p p a r, r i s, n e s a, s k a r p, saf, p a r, p a n k, k n i p a, r e k, rik, naf, s p i r a, s k e n, p e k a r, p i p a, k a r, kif, rep, p r i s, k r i a, p i n a, p a r k, n i p p e r, fine.
Charaden: Oskuld.
Diamantgåtan: s s i k s e g l a S i g t u n a k 1 u d d t a n d a Palindromen: Lif-fil.
Placera de ofvanstående fyra figurerna, hvar och en på sin respektive plats endast från fabriken, 3 B r y g g a r e g a t a n 3, l trappa upp, Försäljning
