# ID: svediakorp-per1139
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1897
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 15,205
# sentences: 807
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Iduns Tryckeri Aktiebolag.
N:r 30 (501).
Prenumerationspris pr år: Idun ensam kr.
Iduns Modet., fjortondagsuppl.
» Iduns Modet., månadsuppl » Bamgarderoben &gt; Fredagen den 30 juli 1897.
5 5 3 3 Byrå: Klara södra kyrkog.
16, 1 tr. Öppen kl. 10 — 6.
Aiim.
telef.
6147.
Rikstelef.
164 Redaktör och utgirvare: FRITH I 0 F HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Redaktionssekr.
: J. Nordling.
Utgifningstid: hvarje fredag.
10:de årg.
An n o n s p r i 8: 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
Lösnummerpris 15 öre (lösn:r endast för kompletteringar.)
Utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
Erika Tersmeden.
Iceland de många välgörenhetsinrättningar, som under senare åren uppvuxit inom vår huf vudstad, torde Hemmet för gamla vara en af de, åtminstone i vidsträcktare kretsar mindre kända, men på samma gång en af de mest beaktansvärda.
Tanken på ett sådant hem upp- stod först hos dess nuvarande föreståndarinna, som ock tagit första ini- tiativet till dess upprättande och genom sin outtröttliga energi bragt det till stånd.
Erika Tersmeden, dotter af brukspatron P.
R. Tersmeden och hans maka, föddes i Stock- holm 1854 samt uppfostrades i en den tiden mycket ansedd pen- sion.
Fadern, som var delägare i de stora västmanländska bru- ken Larsbo och Ramnäs samt tagit hofrättsexamen i Upsala, lämnade tidigt statens tjänst för att ingå såsom medarbetare i det af L.
J.
Hjerta utgifna » A f - tonbladet ».
Redan förut hade han dock intagit en framstående ställning i det offentliga lifvet, dels såsom riksdagsman, dels så- som skriftställare och ända till representationsförändringen 1866 var han en af Riddarhusets mest frisinnade talare, företrädesvis i frågor, som rörde religionsfri- het, skattereglering och under- visningsväsen.
Med synner- ligt intresse följde han dotterns utveckling och var angelägen att hos henne väcka håg för ett själfständigt arbete och sinne för sociala och filantropiska an- gelägenheter.
Efter hans död 1880 tjänst- gjorde E r i k a under fyra år som kontorist på Olson och Wrights skeppsmäklarekontor och vista- des därefter tvänne år hos fa- miljen Ludvig Nobel i Peters- burg.
Återkommen till foster- landet, kallades hon till föreståndarinna vid asylen för Pauvres Honteux.
Det var under arbetet där hon väcktes till särskild ömhet för » de gamla », ty efter fyllda 70 år emottogos inga pensionärer pä nämnda asyl.
H v a d skulle det då blifva af alla dessa hjälpsökande, som med tårar bådo om en fristad för de tunga dagar, om hvilka det heter: de behaga mig i c k e?
Alla dessa, som betygade, att de hade ingen på jorden, som vårdade sig om dem?
Dessa frågor lade sig allt mera tungt öfver den varmhjärtade kvinnans sinne och störde hennes dagars ro och hen- nes nätters hvila.
Följden blef ett fast beslut hos henne att ägna sig åt dessa gamla, som ingen annan tycktes tänka på.
I c k e långt därefter läm- nade hon sin plats som före- ståndarinna vid asylen för pau- vres honteux, och i november 1895 lästes i allmänna tidningar ett upprop undertecknadt af flere kända och högt aktade namn, af följande lydelse: Hemmet för gamla är namnet på en nyligen här i Stockholm öppnad fristad för åldriga, medellösa fruntimmer af bättre stånd.
Den klass af hjälpbehöf vande, för hvilken den- na fristad är närmast af sedd, skulle kunna kallas de uteslut- nas klass.
Oförsörjda änkor ef- ter och döttrar af män, hvilka icke verkat direkt i statens tjänst, äro ej pensionsberättigade.
I de fall — och de äro många — där man eller far ej inbe- talt till någon pensionskassa, hafva de ej ett öres säker inkomst att påräkna.
I dessa
IDUN Kärleken är religionens mål, dygdens själ och lagens kärna.
J.
B. de Bossuet.
70- och 80-åringars ungdom och medelålder fun- nos ej heller de tillfällen till förtjänst, ej de inånga arbetsfält för kvinnlig verksamhet som nu för tiden — följaktligen ha de ej kunnat göra några besparingar.
Oftast hafva de öfver- lefvat sina lyckligare lottade vänner, som bru- kat hjälpa med hyran och annars vid behof sträckt dem en hjälpande hand.
Önskan att finna en tillflykt för dessa » ute- slutna », ett hem, där de få vara hur gamla, hur skröpliga, hur fattiga som helst, där de få lämplig och närande mat alla mål om dagen, där det bestås dem ej endast läkarevård, utan äfven sjukvård, samt där de kunna känna hem- trefnad och frihet från bekymmer, denna ön- skan har funnit ett praktiskt uttryck i Hem- met för gamla.
Kungsholmens friska luft har godt namn om sig, och har det ansetts lämpligt att för- lägga hemmet därstädes.
En våning om 6 rum och kök, har förhyrts Garfvarcgatan 3 och några pensionärer äro redan inflyttade.
Salen och husmoderns rum äro samlingsrum.
Husmoder är fröken Erika Tersmeden, som har mer än fem års verksamhet på detta område.
En början är således gjord, men för att detta hem skall kunna äga bestånd och för att möjliggöra dess utvidgande till att mottaga ett något större antal fordras deltagande, offervil- liga personers hjälp.
Vi äro öfvertygade om att få ett gensvar på denna vår vädjan för de värnlösa gamla.
De fostrades af en tid, då » kampen för till- varon » var ett okändt slagord, och på ett sätt, som göra dem försagda att nu bedja för sig själfva.
Det är därför vi föra deras talan! » Det nya hemmet var således redan öppnadt med en liten styrelse för detsamma, och den som varit mest verksam härför var, såsom vi redan antydt, fröken Tersmeden.
Huru hon kunnat åstadkomma detta, vet hon knappt själf.
Utan att spara sig och utan att rygga tillbaka för det mer eller mindre obehagliga i att klappa på andras hjärtan för att bedja om hjälp, har hon gått till den ena och andra af bekanta och gynnare och fått än en liten penningsum- ma, än några möbler eller bohagsting, som stått obegagnade på vindskontoren, än litet linne och sängkläder, och allt har med lika tacksamhet emottagits och kommit till användning, och så har genom bidrag från många hem det lilla hemmet efterhand ordnats och det på ett sätt, som gör det behagligaste intryck på den in- trädande.
Utan att tillägna sig själf någon förtjänst härvid, erkänner fröken Tersmeden i första hand den store gifvaren af allt godt såsom den hon har att tacka för framgången af sina bemödanden.
» _Nämn så litet som möjligt om mig i samband med Hemmet, » skrifver hon själf.
» Det hade ju ändå aldrig kommit till stånd, om ej många, för de gamla ömmande personer offrat tid, penningar och gåfvor in na- tura för detsamma. » Prins Carl har icke blott genom en per- sonlig gåfva af 200 kronor visat sitt deltagande, på initiativ af honom gafs äfven en extra föreställ- ning vid 1896 års hästutställning i Stockholm, som inbragte 2,750 kr.
En tombola å börsen med- förde ock en behållning af 6,502 kronor för det goda ändamålet.
Direktionen har härige- nom blifvit i tillfälle att betydligt utvidga hem- met, så att en lika stor våning i samma egen- dom kunnat tilläggas, hvarigenom Hemmet nu disponerar 16 rum och för närvarande inrym- mer 13 pensionärer, hvaraf en är 89 år, en 87 och de flesta öfver 70 år.
För intagning i hemmet fordras att sökanden uppnått 60 års ålder och icke lider af någon svårare kropps- eller själssjukdom, i hvilket fall hon hänvisas att söka plats å Stockholms sjukhem.
Såsom en väsentlig förmån har man ansett ett eget rum för hvar och en af de gamla.
Ty ej be- höfver man anses vara särskildt kitslig, om olika vanor vid den åldern göra sig gällande, om den ena t. ex. vill öppna fönstret och den andra icke, den ena vill släcka lampan tidigare, den andra senare, o. s. v. Man har ju velat be- reda de gamla ett hem i ordets bästa mening och så fritt från tvång och obehag som möjligt.
Afgiften för hvarje pensionär, inberäknad bostad, vedbrand, kost, läkarevård, medicin, upp- passsing och lyse, är minst 10 kronor i må- naden.
Skulle förmögenhetsvillkoren medgifva en högre afgift bestämmes den för hvarje sär- skildt fall af direktionen.
Inom detta hem går nu dagen igenom frö- ken Tersmeden såsom den på en gång styrande och tjänande systern, och hvarhelst hon visar sig hos de gamla upplysas de skrynkliga anle- tena liksom af en vänlig solstråle.
Hvarje rum har sin prägel af ordning och hemtrefnad och lifvet därinne förflyter i ostörd frid.
I sam- lingssalen, där föreståndarinnan spisar tillsam- mans med sina skyddslingar, finnas bibliotek, orgel och piano och vänliga samtal krydda mål- tiderna.
Vid sjuksängarne är det ock förestån- darinnan, som med mjuk hand ordnar kuddar- ne, räcker den läskande drycken och vakar natten om hos de gamla.
Många äro ock de välsignelser, som från darrande läppar nedkal- las öfver henne, och i sanning är en sådan lifs- gärning värd erkännande och uppmuntran äfven af utomstående.
L.
S. g a r n.
yster satt hos bror på stenen.
Solen stänkte guld, Guld på systers ljusa lockar, Guld på gossens mörka hufvud, Och de logo och de lekte, Sol och vind och blomdoft smekte Ljuft de bruna kinder små.
Hela världen sträckte famnen, Famnen full och rik!
Allt stod öppet för dem båda, Blott de ville lyfta låset, Låset till den muntra världen, Där den glada, ystra färden En gång lustigt skulle gå.
Svalor snabba byggde nästen, Nästen åt hvaranm Barnen skrattade åt fliten, Byggde själfva luftslott endast, Luftslott, granna och förgyllda, Utaf härligheter fyllda, Som till molnen skulle nå!
Syster satt hos bror på stenen.
Solen stänkte guld, Guld på äppleträdens blommor, Guld på stenarne och sanden.
Barnen sågo, hur det lyste, Mot hvarandra lyckligt myste: — » Världen lyser alltid så! » Gamle farfar stod i dörren, Såg på barnens lek, Hörde jollret, log ett löje, Vemodsfullt som själfva lifvet.
— » Vänner små, blir himlen mulen, Blir en stund blott grå och kulen, Guld och glans ä ' borta då! » Syster ser på bror med undran, Undran utan tro.
Ej i denna stund de minnas Mulen dag och mörka stunder.
— Mörkret kommer — bädden väntar — Farfar tyst på dörren gläntar: — » Guld och glans sin kos, ni små! » Men med kind mot kind de sitta, Trötta af sin lek, Se ej mörkret, redan halfvägs In i drömmens ljufva riken.
Där bland jätterosor vandra Midt i solen med hvarandra Bror och syster små!
Allan Berg.
" Om endast ... " Vi tänka ofta med en suck på allt, som r kunnat vara annorlunda i vårt lif eller vår framtid, om vi endast gjort eller lämnat ogjordt, det ena eller det andra.
» Om endast » jag varit förståndigare och hade arbetat flitigare, medan jag var vid universitetet — säger den fattige ynglingen, — så skulle jag kunnat få högre betyg och bättre ut- sikter.
» Om jag endast — säger den ogifta damen — hade förstått mitt eget bästa och vetat uppskatta den mans ädla karaktär, som ville hafva mig till hustru, så skulle jag nu hafva * haft något att lefva för och ej behöft känna mig så ensam och onyttig. » Man gör sig sålunda själf olycklig genom att gagnlöst grubbla på hvad som kunde hafva varit, om man begagnat sig af tillfället.
Ingen vana blir så lätt inrotad som denna att ängsligt se tillbaka och sorgset tänka på hvad som kunde hafva varit, om endast.
.
.
Intet är mera gagnlöst och skadligt.
Huru kunna vi njuta af det närvarande eller med allvar ägna oss åt vårt arbete, om vi i tankarne lefva om och om igen detta för- flutna, hvilket, eftersom det är dödt och förgånget, vi också borde hafva begraft och förgätit.
Ordspråket säger, att de tårar vi utgjuta öfver utspilld mjölk äro till ingen nytta.
Våra förfäder ansågo, att det enda för gudarna omöjliga var att ändra det förflutna.
En framstående statsman brukade stude- ra tillsammans med sin syster.
En dag an-
IDUN 1897 markte systera, att de mycket bättre skulle förstått och uppskattat hvad de läst, o m de blott hade varit bättre uppfostrade —.
Ja — svarade brodera — men det är för sent att ändra nu, hädanefter få vi upp- fostra oss själfva.
Om vi begått en dårskap eller drabbats af en olycka och det skedda ej står att ändra, böra vi allvarligt öfvertänka saken för att sätta oss in i, huru illa det är och för att draga nytta af de lärdomar vi af dem kunna hämta och sedan försöka " ätt ej mer tänka på dem.
Att begrafva det förflutna är visserligen ingen lätt uppgift; men det är nödvändigt, o m vi skola vara verksamma och lyckliga.
De flesta klaga öfver sitt dåliga minne, och likväl hafva vi kanske alla minst tio ting under vår förflutna lefnad, som vi skulle önska kunna glömma, mot ett enda, som det är oss en glädje att minnas.
A h!
den förskräckliga listan, outplånligt inristad i hvars och ens minne, af förlorade tillfällen, sviken vänskap, genomgångna olyc- kor, kallnad kärlek, missbrukadt förtroende, och så alla andra djupa sorger, till hvilka vi tro oss själfva vara skuld och som vi aldrig skulle behöftlida, » o m e n d a s t.
.
.
» Så tro vi åtminstone.
Kunna vi med viss- het säga, att om vi hade gjort eller lämnat ogjordt allt hvad vi med bitter själfföre- bråelse inbilla oss, att vi borde, eller icke borde hafva utfört, vi kunnat afvändä dessa olyckor från våra hufvuden, eller att än värre ej kunnat drabba oss?
Det är ju tvärtom möjligt, att jast det goda vi gått miste om, kan på för oss okändt sätt haf- va bidragit att förskaffa oss eller någon annan något vida bättre.
Naturligtvis skulle, om vårt enda mål i lifvet vore att vara lyckliga, hvarje plåga vi lidit vara en källa till sorg; men om de goda förädlas genom de sorger de måste genomgå, liksom den välluktande örten sprider starkare doft, då den krossas, och om hvar och en af oss har lidandet att tacka för kanske all den sinnes-styrka och själs-adel vi äga, kunna vi alls ej vara vissa om att vi skulle blifva bättre eller lyckligare, om vi kunde lefva o m vårt förflutna lif på det sätt vi nu önska att vi framlefvat det.
Det är en tröstande tanke, att om vi aldrig varit dårar, skulle vi heller aldrig förvärf- vat oss det ringa mått af vishet vi nu äga.
Det enda botemedlet mot den melankoliska, dystra vanan att tänka på hvad som kunde hafva varit är strängt arbete och att lefva för andra.
Ingen till sinnet frisk människa plågas länge af dessa gagnlösa samvetsföre- bråelser: om endast.
Kasta er in i någon sysselsättning, som helt tar upp er tid och edra tankar, vore det ock blott en vurm för ett eller annat, och ni skall snart få tillräckligt sundt fönuft att inse, att det allra sämsta man kan göra är att ängsligt fråga sig hvad man kunde eller borde hafva gjort.
Barn, som ej hafva bröder eller systrar att tumla om med ocb därför få tid att för mycket tänka på sig själfva, kunna lätt råka ut för detta olyckliga sinnestillstånd och borde bevaras därifrån genom att i tid sändas till skolan, eller om de äro i hem- met uppmuntras att med all sin energi kasta sig in i arbetet och leken och tvingas att tänka på andra.
4 I Stockholm.
Små utställningsfunderincjar och litet annat smått oeh godt.
För Idun af Lovisa Petterkvist.
Bref X.
ag har haft några så lyckliga dagar!!
Kära vänner från Ryssland (Kryckes) ha varit här på besök.
Ja, hvad betyder utställ- ningar och allt möjligt rart i världen mot människor, människor att älska och som hål- ler af en igen!
Jag vet inte hvarför, men det har varit så ondt om just det, den här gången i Stockholm.
Också njöt jag dub- belt nu — — — Två kungar har jag sett, sedan jag skref sist.
En, liten, gulbrun och mager; en, stor grann och ståtlig!
Den lilla gulbruna var från Siarn, hvilket land, så vidt jag vet, inte utmärker sig för något annat än sina sammanväxta tvillingar och ofantliga rike- dom på elefanter.
» Drottningen » var inte med — af » na- turförhinder ».
Då en man är gift 200 gånger på en gång.
är det inte så lätt att föra sin hustru med sig, minsann, men en näfve prinsar hade han stoppat på s * g; små, gulhyade, de med, förstås, och nästan lika gamla allihop, efter hvad jag kunde tycka.
Den andra kungen var inte officiell och blef inte emottagen med kanonsmäll.
Han var från Belgien och såg ut som en riktigt rar konung.
Utom det att hela Stockholm var på benen, när han kom och när han for och när han besökte Utställningen och Skan- sen, och däremellan med, bara han stack näsan utom dörren, så var han fullkomligt inkognito, något hvaraf han lär ha njutit i hög grad.
(Stackare!
Hur påpassad må- ste han inte vara hemma hos sig!)
3 Så har vi, kantänka, varit på » jubileums- regatta », bjudna af en affärsvän till Ruf- fen.
Egen ångbåt och allt möjligt elegant, men jag hade inte roligt ändå.
Jag har al- drig roligt på kapplöpningar, nog därför, att jag inte alls tycker, att de är hvad de bör vara: bara en uppfriskande lek!
På sjön går de ändå an, ty där kan då åt- minstone inte något djurplågeri förekomma, som väl är, men till lands!!
Hur det nå- gonsin kan bli en sport för » gentlemen » att vissa gånger om året hänga som tomma säckar på till ytterlighet utmagrade häst- kreatur och med slag och sporrhugg drifva dem att springa öfver deras naturliga för- måga, begriper inte jag.
Och behållningen?
En för några minuter läskad fåfänga, så ökade lifsbehof och så sänkta lifsintressen — — —!
Usch!
Visst värdt prata om att man kan spara sitt medlidande åt » åkar- hästarna ».
Det är som att säga: nog före- kommer det både stryk och misshandel i den här högskolan, men hvad gör det: det är ändå mycket värre i den där folksko- lan.
Hör nu det ihop?
235 hjula omkring barhufvade i stickande sol, som de lär ha gjort på sin kapplöpning häromdagen, så får de nog snart inga huf- vuden kvar att hjula omkring med, såvida de inte redan nu är utan, hvilket man nä- stan kunde tro!
För öfrigt ska man inte låta ungdom täfla som » nationer ».
För den bör det bara finnas en enda nation i värl- den: ungdomens!
Simmarne i London!
Det var en sport efter mitt sinne, det.
Inga pengar tog de med sig hem, inte slet de ut sig med att simma i kapp hvarken med h valfiskar eller Atlantångare — inte har de varit dyra i inköp och inte är de dyra i underhåll!
Ja, d. v. s. det vet jag då inte; men i hvad fall som hälst blir det en personlig sak!
Efteråt lär » regattan » ha gifvit middag på Hasselbacken, inte en vitten billigare än 50 kronor paret den heller!
Och priserna, som delades ut, ha kostat förmögenheler!
» Kan du säga mig, Ruffen, » sa jag, » hvar allt rikt folk i Stockholm kommit ifrån så i en hast? » » Det är väl — järnet — och kolen — och skogarna, hä hä. » » Skogarna?
Bäsch! » sa jag.
» Hur det är med dem, tror jag att vi norrländingar vet, och järnet sitter j u i bergen och ko- len ligger ju i jorden ännu.
Men pengar finns, minsann, och flyter i strömmar!
Och staden själf, d u?
Hur växer den inte — och vattnas den inte och planteras och reg- leras den inte och — » » Så ' nt där betalar skatterna, förstås. » » Men hvem betalar dem, som betalar skatterna, då?
Nej du, » sa jag tankfull, » det är nog tullen ändå, fast vi norrländin- gar inte — » » Man kan lefva öfver sina tillgångar med, hä hä. » » Kan m a n?
» sa jag.
» Ja visst kan man, men inte här i gamla Sverige!
— Det är vi för hederliga till! » Bra trött är jag, men borde ändå skrifva o m den Ryska nationaldagen på Utställ- ningen, som Ruffen och jag firade på ett så » eget » sätt — men det får vara till i morgon.
* * Dagen därpå.
Så här gick det till på Nationaldagen!
Både Ruffen och jag var öfverförtjusta vid tanken på att få se ryska seder och bruk.
Också var klockan inte mycket, när vi begaf oss i väg, ty vi för- stod, att det en sådan dag måste bli folk- trängsel af — och det blef det med, min- sann.
I tidningen hade stått, » att Utställnin- gen, dagen till ära, skulle smyckas i en rik rysk flaggskrud ».
Hvad det skulle bli mer, hade vi inte tagit reda på, efter det inte finns något roligare än öfverraskningar: vi visste j u, att det skulle bli något ryskt och na- tionelt, det var nog.
När vi kom fram, så sa jag snopet: » Ser du någon rysk flagg- skrud, Ruffen? » » Nej — men flaggor! » » En här och en där, ja, » sa jag förakt- Till på köpet sa en fru, som satt bredvid ligt, » som rågax på en träda.
Hos oss vore mig på » Gärdet », att det värsta med kapp- det här då ingen flaggskrud, minsann! » löpningshästarna var, att de var så » odyg- Och jag som trodde, att just Ryssland var diga ».
Hennes sons kapplöpningssto hade så för pomp och ståt!
Där ser man hur en riktig » passion » att äta upp sin egen mycket man vet. » sänghalm.
Fattiga djur, det tror jag visst, Vid porten stod de vanliga blå änglarna det!
Så utsvultna som — Men nu är det på vakt.
så godt bryta af tvärt, eljes så — — » Ursäkta, » sa jag fryntligt, » men hvar Och den här nya kapplöpningsras en, se ' n, är de ryska dörrvaktarna? » som uppstått: bicyklisterna!
Fortfar de att » Det är vi det, » sa den ena ängeln stramt,
IDUN 236 » Bevars väl, » sa jag, » är herrarna ryska med.
' » » Inte vi, men de här. » Därmed pekade han på en liten kokard i ryska färgerna, som han, och hela den öfriga flocken för öfrigt, hade i knapphålet.
» Den där, » sa jag, » har Utställningen varit tvungen skicka ända till Byssland ef- ter den där f Den hade kunnat få hela lass hos Meeths, och det för några ören stycket. » » Hvad vädrar du efter, gumman, » sa Ruffen, när vi väl kommit inom portarna.
» Ah, j a g bara känner efter, om det luk- tar ryss, lilla du, » sa jag.
» Det är den finaste doft jag vet. » Men det inte ens luktade ryss!
» De hade gärna kunnat flytta ut några läderrullar och kappsäckar, » sa jag, » så att man kommit i stämning genast. » I ryska afdelningen var pelarne virade med girlander och kejsarens byst omgifven af så mycket blommor och grönt, som om den firat namnsdag.
Det var riktigt nätt, verkligen riktigt nätt, men svenskt var det också, så svenskt, att det nästan var jockmockskt.
Vi snodde om- kring värre för att få tag i något extra ryskt, men vi fann inte något.
Ruffen frågade på en röd läderkappsäck, en af de fina äkta, som doftar.
O!
Den kostade bara 2 0 0 kronor och rymde högst en omgång kläd,er.
» Priserna tycks åtminstone vara ryska, hä hä, » sa Ruffen.
» Tror jag inte, » sa jag.
» Hellre tyska, då!
N e j, Ruffen du, jag frågar! » Därmed viftade jag af fram till en herre, som stod i ett hörn och precis såg ut, som om hans arbete var att stå här, just här i detta hörn, och begripa allt.
» Förlåt, » sa jag, » men kan herrn vara så god säga mig, hvar den ryska national- dagen firas? » » I de festkomiterades hjärna, » svarade han artigt.
» Så-å-åå-å! » sa jag litet långdraget och häpet, ty det var allt en bra trång plats att samlas på — för så många.
» Blir det — inte något festtåg af d å?
» » Inte hvad jag vet. » » Inte något uppvisande af landets sär- egna kostymer, seder och bruk? » » Det blir rysk konsert kl. 3. » » Tackar, tackar så mycket! » sa jag och neg.
Jag lofvar att vi var precisa till konser- ten, som gafs i Trädgårdssalongen, där flag- gorna alldeles sgått u t », åtminstone invän- digt — men det hade vi ingenting för.
Kapellmästaren visade sig inte förr än en hel timme efter den utsatta tiden.
» Han är en riktig ryss, du, » sa Ruffen, som studerat programmet, så att han kunde det utantill.
» Ar h a n?
» sa jag trött.
» ' Månen ' är åt- minstone svensk. » Jag tycker inte alls om ryska konserter, det vet jag nu.
Man får vänta så förfär- ligt mellan numren, och när numret så kom- mer, så tyckte man, att det just inte är så mycket att ha väntat på.
I synnerhet var det en herre som hette Glinka eller Klinka, som jag inte förstod mig på en smid.
Hans krumelurer och uvertyrer var bara kling-klang, och kling-klang har vi själfva.
Men det sista stycket var verk- ligen intressangt, med strid och storm och marscher och klockringning och kanon- skott uti, äkta kanonskott, som affyrades 1897 utanför, efter de väl inte kunde fyras af in- göra? » Och så skrattade vi båda två, så nanför.
folk vände sig o m och såg på oss — och » Kanonskotten var väl det egentligt ry- det fick de.
Trappan genom tornet upp till ska, du Ruffen? » sa jag, när vi » ström- luftbanan var så trång, att j a g höll på att made u t ».
fastna flera gånger.
» Vi få visst te ofvanpå, hä hä, » sa Ruffen.
» Jag tror du fyller din plats till det yt- » Nej hvad säger d u?
» sa jag ifrigt.
tersta, jag, gumman lilla? » sa Ruffen.
» Titta, får du te. » Och så skrattade vi igen, men när jag På en jätteskylt ofvanför ingången till fick se den smäckra » gondolen », som på kaféet midt framför Trädgårdssalongen stod spända stållinor högt i luften skulle öfver verkligen i alnshöga bokstäfver: » Ryskt t e ».
den mycket djupa viken föra oss till andra » O, » sa jag, » te ur den puttrande samo- sidan — då skrattade jag inte.
» Aldrig får du mig att stiga i det där varen, som man jämt läser o m i roma- nerna!
Jag kunde väl tro jag, att vi skulle hitta saltkaret, Ruffen, » sa jag.
reda på det nationella, om vi bara höll » Det är din plikt — — hustru! » i oss! » » Plikt? » sa jag.
» Mot h v e m?
» » Mot — mot — I d u n!
» Te fick vi, i sinom tid, serveradt af de » Är d e t?
» sa jag vacklande.
» Är det mest äkta ryska konsulats-frus-fingrar, men dubbelt mot vanligt kostade det, hvilket verkligen min plikt mot —?
I så fall — — » inte gjorde en smul, efter pengarna lär ha Härmed satte jag mig beslutsamt i gon- gått till Sofiahemmet, fast jag inte riktigt dolen, som vickade riktigt otäckt och där- begriper, hvarför vi skulle dricka hop pen- till inte hade något stöd på sidorna.
gar åt det, just på den Ryska national- Ruffen klef också i, men när vaktaren dagen? » höjde handen for att skicka oss i väg, som » Förbannad h u m b — — » sa Ruffen, när fåglar öfver det svallande djup, började jag att gallskrika, ty romantik på afstånd och vi » strömmade ut » igen.
» Tyst, Ruffen, » sa jag.
» Det begriper romantik på nära håll är någonting helt och hållet annat.
du inte. » » Jag vill ur, ur! » skrek jag.
— » Ur!
» Kom, gumsan, för har man beredt sig Min man vill också ur — — alldeles be- på något extra roligt, så — » » Rysk f e s t m i d d a g?
!
!
» sa jag.
» O, så för- stämdt u r!
» tjusande! » Men det skulle jag inte ha sagt: Ruffen Och så åt vi rysk festmiddag på Hassel- var inte i sinnesstämning att höra mig be- backen.
Började med kymmel och rysk ka- sluta.
viar, stack emellan med rysk sallad och dito » Loss! » skrek han, och så ilade vi ut i piroger, och slutade med » Charlott Ryss » himlens sky, medan den grymma döden och ryska cigarretter.
grinade inunder, klädd i hafvets våta skrud.
Det kändes ohyggligt!
Stackars Andrée!
» Hasselbacken är ändå primus, när det gäller arrangemanger, du gubben, » sa jag.
Jag fick kväljningar, blef yr, j a g var fär- » Jag tror att om vi begärt halstrade kosack- dig att falla ur — jag var urfallen!
mössor, så hade vi fått dem m e d!
» » Ruuuffen! » skrek j a g och grep hans hand Räkningen var också rysk men det — — krampaktigt » Ruuuffen Jag förlåter — är den visst alllid på Hasselbacken — — uff-uff en — — fff en Men hvem bryr sig om sådant, för en för-lå-t — Barnen — hälsa — » » B o m!
» sa ' båten ' i detsamma: vi var gång skull.
Efter kaffet och aveckerna i trädgården spatserade vi tillbaka till Ut- redan på andra sidan.
ställningen, i det mest strålande humör, » Grufligt roligt, hm hm, » sa Ruffen, när direkt in i ryska utställningen, för att köpa vi litet senare och bra bleka o m näbbet oss » ett minne » af vår nationaldag.
äntrade nedför trapporna till det här tornet.
» Ofantligt! » sa jag.
Ruffen köpte en resväska, en sådan där äkta, doftande en för 60 kronor, och jag » Men nog behöfs det en festmiddag först, för lika mycket ryska broderier.
hä h ä!
» » Det gör det, » sa jag, och det med efter- » Så ska det ta ' s, » sa Ruffen och hängde tryck.
förnöjdt väskan öfver axeln.
» Men vi har ändå flugit i luften, du gum- » Alldeles så, » sa jag och köpte för 50 kronor infattade ryska stenar, som jag da- man, hä hä. » » Som stora gäss! » sa jag.
gen därpå upptäckte precis maken till hos Hedblom, fast hos honom kostade de Så skrattade vi igen, fast det låg liksom bara hälften.
litet bomull på skrattet ännu.
Ja, en af sommarens allra mest minnes- » Nu tycker jag vi firat oss nog, gubben, » rika och oförgätliga dagar blef den dagen sa jag.
» Alldeles min åsikt, » sa Ruffen — som för oss, det är visst, men som » Rysk na- allt var bra röd och glad ännu — — — tionaldag » betraktad, tycker jag ändå fort- farande, att den kan anses vara bra egen!!
precis som jag!
När vi kom half vägs till utgången, stan- nade Ruffen.
» Vi — kilar — väl öfver — på luftba- nan?
— — Hva, du gumman. » » H u!
» sa jag.
» På luftbanan?
Är du Alla utställningsbesökande damer tokig! » » Sväfva i det blå, hva, som få-å-åglar inbjudas vördsamt till ett besök i » Iduns sa- små!
Hva, g u m m a n?
Svaja i etern — long » • — belägen i Nordiska museets byggnad — romantik — — hva — —?
Bör värj, å utställningsplatsen — där hviloplatser och din konfekt det, Lovisa!
Ha ha ha! » toalettrum gratis stå till våra ärade gästers ' » Men vattnet inunder? » sa jag tvekande.
förfogande.
Red.
af Idun.
» Hvad tusan har vi i vattnet att göra! » » Det har du alldeles rätt i, gubben, » sa jag.
» Hvad » (jag försäkrar att jag inte sa det rysliga ordet!)
— ha vi i vattnet att Nya mönster i klädningstyg väfda af ga ø malt ylle i förening * Allm.
med ull.
Ny modell å plaids äfven väfd af gammalt ylle.
Gods afhämtas tacksamt afgiftsfritt.
HI LO U R ANDERSSONS, ullspinneri och SKrädderiaktieboIau.
HÖtOTget 13.
Riks.
165.
Filial: Hornsgatan 1 * Aiim 30435.
76 53.
För v i k t o m 1 8 k g f r a k t f r i t t f r a m och åter.
IDUN 1897 237 första grufliga slag, ja, det salta vattnet har nog tafla » Lucifers fall », hvilket tankedjup i upp- mer än en gång gått upp mot deras rötter, och fattning, hvilken rik fantasi i utförandet och de ha böjt sig för stormen, krupit längs marken och så bildat skydd för dem som stå högre upp.
hvilken harmonisk färgbehandling.
Konstnären Dessa växa raka och stolta.
Vi gingo på Molen, har ej kunnat beräkna att få sälja sin tafla hamnen där fiskarbåtarna lägga in.
Vi sågo hos oss, ty priset, 2,000 doll, är väl högt äf- näten hänga uppspetade på sina stakar.
Slutligen ven för våra rikaste mecenater, men vi få Intryck från en fotvandring kommo vi till det nya badhuset; det är ej stor- artadt, men snyggt ocb bekvämt.
Vattnet luktar beundra mästerverket gratis, och det är vac- g e n o m Nordsjælland.
så salt och friskt och från simbassängen bar man kert så!
Upptecknade för » Idun » af A.
R o t h.
den härligaste utsikt af hafvet och på andra A. Forbes » På väg från Stenbrottet », Wil- sidan den svenska kusten.
Man ser Kulla-Gunnars- II.
Hornbæk.
liam Orchardsons » Master Baby » och John torp i sin park, Vikens lilla täcka fiskläge, Laverys » Dam i brunt » gifva oss goda prof Höganäs med sina fabriksskorstenar m. m. ocb " J \ jr 12 k 14 år sedan var Hornbæk endast ett fiskläge.
På de smala, oregelbundna gatorna längst borta reser sig Kullen i en blånande på allvaret och den säkra penselforingen i den med den alnsdjupa, fina sanden gingo endast dager.
Detta haf befares ständigt af alla slags engelska målarekonsten.
Främst bland alla står fiskarena, deras hustrur och barn; husen hade ej båtar och jag räknade ej mindre än 50 segel på dock den gamle mästaren G. F. Watts, Eng- fått verandor, man såg ej brokiga, ljusa toaletter, en gång.
Det var en praktfull anblick, som jag lands förnämste porträttmålare, hvars verk pry- såg ej bicyklar och droskor.
Det var först några aldrig glömmer.
unga konstnärer, som funno vägen hit.
Holger Vi tyckte, att vi fått nya krafter af det sköna da väggarna i Kensingtons-museet i London, Drachmann och hans syster fru Erna Juel Han- badet, och lade oss nu helt » europeiskt » rak långa och hvilken, trots sina 79 år, ännu förmår att sen samt målaren Kröyer voro bland de första.
i sanden och sågo och sågo.
Vi ville ej lämna med ungdomlig säkerhet föra penseln.
Mästa- Drachmann besjöng också härifrån det älskade detta ställe; vi kunde ej se oss mätta på dessa ren röjes i de här exponerade porträtten af hafvet.
Detta haf, som han gifvit oss med in i blåa oroliga böljor, ej slita oss från vågskvalpet, våra lugna rum med hela dess tjusning och om- som sjöng den ljufvaste melodi: en sång om oro » Miss Violet Lindsay, markisinna af.
Grand- bytlighet.
I hans dikter brusar och skummar och lugn, om evig omväxling och evigt enahanda.
by », af » Lady Soiners » och af » Sir Edvard det som vid Hornbæks strand, vi se de glittran- Långa, långa vågor kommo, stötte mot stranden Burne-Jones ».
Man är ju oförmögun att dö- de sollysta böljorna, de högt gående oroliga vågor- och kastades tillbaka för att uppslukas af andra, ma om porträttlikheten, men det är själ och na.
Och Kröyer gaf oss fiskarena — solbrända Jag tänkte på Bergsöes dikt: lefvande lif i återgifvandet — det ser man.
och härdade, med den kloka betänksamma » Bölja mot kust, hvar kommer du från,, blicken i ögat.
De hafva varit ute i många Äfven hans » Evas skapelse », med devisen: hvar är din urbild, säg hvar är din källa, väder och hafva fått känna på både ondt och » Och morgonstjärnor sjöngo och alla änglar säg, när du klagar hvem suckarne gälla?
godt dessa, som sitta vid » Stokken i Hornbæk *.
jublade af glädje », är ett praktstycke af djup Bölja mot kust. » Det är också detta fiskläge, som fru Erna Juel och gripande effekt.
Hansen beskrifvit i sin roman Thérése Kierulf.
Och så hvilade vi präktigt efter promenaden Härigenom blef Hornbæk kändt i Köpenhamn Gå vi öfver till de franska konstnärerna, och år efter år kommo allt flera för att njuta här i den varma sanden.
Vi hade sett mycket af den friska luften, som blåser in från Katte- nytt i dag, gjort bekantskap med Sundet, med så stanna vi ovillkorligt i stum beundran fram- gat, för att bada de salta hälsosamma baden, Helsingör, med Kattegat och Hornbæk och hade för Adolphe Bouguereaus praktfulla stora tafla ej blifvit besvikna.
Vi hade sett ett nytt land för att njuta af Plantagens skugga och lugn.
» Pärlan ».
En skönare kvinnofigur må vi er- Snart var hvarje större fiskarkoja under somma- lika olikt Smålands allvarliga bergsbygd som känna att vi sällan, om någonsin, skådat i Blekinges täcka skärgård och norra Skånes om- ren befolkad af landhungriga köpenhamnare och det uppstod pensionater, hvaraf nu finnas flera; växlande skogsbygd.
Vårt inre hade vidgats, färger, måhända i antikens marmor.
Sc blott blifvit klarare och ljusare af de nya skönhets- dessa rena linier, dessa oskuldsfulla lemmar till den gamla » Kroeris byggdes en matsal och en glasveranda, nya villor växte upp och de intrycken.
Vi lågo där, tills kvällen kom och vi och den skära kyskhet som hvilar öfver an- fylldes alla.
I fjol fick man ett badhus och sågo fyrarne tändas.
De två fyrar, som visa gästernas antal påstods vara öfver 1500 under seglaren vägen in i Öresund: Kullens fyr och siktsdragen.
Skön är denna kvinna, så att de blir betagen och detta af sina bästa käns- man den egentliga badsäsongen (15 juli — .1 sept).
fyren på Nakkehoved.
De blinkade så vänligt Hornbæk är således ryckt ur sin lugna tillvaro, båda fredliga stjärnorna, de togo godnatt af de lor.
Man ser, att man har en stor mästare men kommer man som vi i början af juni, mär- trötta vandrarne, som ändtligen måste begifva framför sig, en af idealets banerförare.
Han ker man ej mycket däraf.
Strömmen har ej sig till sitt härberge för att sofva ut och hämta är representerad af endast denna tafla, men ännu infunnit sig och befolkningen är sig lik.
krafter till en ny dag med nya intryck.
det är också en äkta pärla.
Strandbon här har samma sega hållande på —: * gamla sedvänjor och bruk som slättbon i Skåne, En annan framstående fransk målare är och det bekommer honom intet att se hela denna Puvis de Chavannes, hvilken hemma åtnjuter skara eleganta hufvudstadsbor — han tar intet intryck däraf.
Sommargästerna, de lefva sitt lif, stort anseende.
Det är » Den förlorade sonen » och befolkningen lefver sitt på alldeles.samma han här hitsändt, och det är ett ämne som X. '
• • sätt, som de gjorde det för 50 år tillbaka.
icke behöfver vidare utläggning.
Taflan är rea- I konsthallen.
listisk, men af gripande verkan, enkel, men På Kroen äter man alldeles förträffligt vid (Forts.) talar sanningens osminkade språk och manar en utmärkt table d ' hote.
Här åto vi middag.
Ännu stod det stora hästskobordet ganska tomt, till eftertanke.
veriges hufvudstad har visserligen någon där voro endast några få, som redan haft tid Jjeon Bonnat är en af samtidens störste gång förr haft exposition af utländska att draga sig från hufvudstadsbullret.
Utanför var en trädgård — • af sand!
Några buskar och mästares arbeten, men aldrig i sådan omfatt- konstnärer.
Som våra läsarinnor måhända känna, träd hade fått fast rot och gåfvo en behaglig ning och en så värderik som den, hvilken nu begagnade sig prins Eugen under sin vistelse i skugga, men rabatterna på den dåliga gräspla- Paris för några år sedan af hans utmärkta led- nen voro af den rena, hvita hafssanden, och jag vid vår stora konst- och industriutställning såg med medlidande på de stackars plantorna, bländar våra ögon.
Att så framstående konst- ning.
Bonnat har hitsändt en tafla som bör vara som voro satta där.
På eftermiddagen gjorde närer med europeiskt rykte som en Bonnat, honom särdeles kär, nämligen porträttet af hans vi en promenad längs hafstranden — denna långa en Bouguereau, en Detaille och en Watts, den egen mor.
Se blott på dessa gamla ögon, som sandstrand, som följer hela Europas västkust senare Englands nu lefvande största färgkonst- blicka med så oändlig kärlek fram där ur den och som under namn af La ' plage är så mon- dain vid de belgiska och franska badorterna, när, låta sig representeras med några präk- mörka ramen.
Det är moderskärlek, känd och men som man föga aktar på i Skåne och Dan- tiga dukar, därför hafva vi sannerligen icke förstådd, och man ser tydligt den sonliga, var- mark.
Den lägsta delen sköljes alltid af vågor- oss själfva att tacka.
Förtjänsten däraf till- ma känsla, som under verkets fullbordande in- na, så att den ständigt är fuktig; här var lättast kommer helt och hållet prins Eugen, den älsk- spirerat konstnären och fört hans säkra och att gå.
Jag var alldeles hänryckt öfver denna fina sand, som rann genom fingrarna, när man värde furstlige konstnären, som under sin ut- eleganta pensel.
tog den i handen.
Den var så mjuk och hvit, rikesresa i fjor lyckades intressera de förnä- Ett annat porträtt af Alex Dumas fils tyc- man frestades att gå barfota och låta foten sjunka ma storheterna inom konsten för vår utställ- kes icke vara riktigt fullbordadt, men äfven djupt ned i den.
Stranden var betäckt af tång, musselskal och snäckor, af hvilka många för ning och förmå dem att frångå sin vanliga det röjer den store mästaren.
mig ovanliga.
På vågornas territorium — om jag stolta isolering.
Man hade hyst ett hopp att sä få se nå- så får kalla ebb- och flodområdet — växer natur- Låtom oss nu, ärade läsarinnor, efter att gra af Edouard Detaille ' s präktiga bataljmål- ligtvis intet, men på kanten ofvanför växer först ha tagit i betraktande det bästa af hvad ningar, men man fick nöja sig med hans duk- marhalmen, denna växtlighetens sista utpost.
Sträf är den som kiselsanden, af bvilken den den skandinaviska konsten frambragt, också tigt målade » Trumpetare » från den förste Na- hämtar sin näring.
Storväxt och kraftigt står beundra det främsta af hvad den internatio- poleons dagar.
Något är bättre än intet, isyn- det, detta märkvärdiga gräs, som tycks lefva af nerhet när detta » något » är ett litet mäster- den finmalda stenen.
Längre upp på stranden nella utställningen har att bjuda på.
äro planteringarna.
Det är egendomligt att se I den engelska salen finna vi sålunda flere stycke för sig.
de furor, som stå närmast stranden.
De äro dukar, hvilka specielt böra fästa vår uppmärk- Albert Besnard utställer tvänne charmant låga som buskar och ofta af den märkvärdigaste målade kvinnoporträtt, hvaraf det ena är en form; somliga stammar äro liksom knutna i en samhet för den mästerliga teckningen och icke ögla, andra hafva S-form — alla hafva tjocka minst för den praktfulla färgen, i hvilken egen- ytterst förnäm och karaktäristisk bild af än- stammar och grenarna ut mot marken, de hafva skap man lätt spårar en släktskap med den kegrefvinnan v. Essen, född Gyldenstolpe.
ej kunnat växa högt som sina lika gamla bröder gamla nederländska och italienska skolan.
Sc Till sist, bland dc mer anmärkningsvärda, längre bort.
De ha ju tagit emot stormarnas blott på denna Sir Edvard Burne-Jones ha stora vi Dagnan-Bouveret, hvilken utställer ett fmn prinsessan Ingeborgs hembygd.
Kvinnorna på utställningen.
Bland nu befintliga Cacaosorter intages säkert förnämsta platsen af HULTMANS CACAO Redan 1888 intygade prof. Joh.
Lang i Lund, att Hultmans Cacao var fullt lika med van Houtens Cacao.
Hultmans Cacao kan således varmt re- kommenderas till hvarje husmoder.
238 förtjusande barnporträtt, troligen af ett af den kände damfourniseurens Worth i Paris, hvil- ken taflan tillhör.
Af de tyska konstnärerna är det måhända få som fullt tilltala vårt konstsinne.
Den o- jämförligt främste målaren här är den gamle bayraren Franz von Lenbach, som är en konst- när af den gamla gedigna skolan, och hvilken i sitt målningssätt och sin färgbehandling starkt påminner om de flamländska målarna.
Schlott på detta ståtliga porträtt af den åldrige furst Bismarck, där han står i den mörka ryttarkap- pan med hjälmen på hufvudet öfver de bu- skiga ögonbrynen.
Det är en öfverdådig kraft i såväl gestalten som ock i målningssättet.
En stor och mycket grann tafla, som ådra- ger sig en viss uppmärksamhet, är A. von Werners » Tyske kejsaren lyckönskar Moltke på hans 90-åriga födelsedag », men något högre konstvärde har den icke.
Det är en porträtt- tafla med en massa lysande uniformer, band och stjärnor, en uppvisning efter ceremonimä- starens upprop, men för öfrigt säger den in- genting.
Det är blott en dekoration för en tom vägg i en stor slottssal och därmed punkt.
Af de belgiska målarne ber jag att få på- peka Emile Wauters stora och briljanta por- trätt af Madame Somzée och hennes halfvux- ne son, den senare till häst.
Isynnerhet är madame Somzées toalett beundransvärdt väl utförd i alla detaljer.
Af de här representerade ryska målarne står ovedersägligen Elie Bepin främst.
Hans stora tafla » Saporogiska kosacker, skrifvande ett groft svar på en skrifvelse från sultanen » är af dråplig verkan.
Se blott på dessa vilda säl- lar!
Hvilken fröjd af speglar sig icke i deras upphetsade anleten öfver att så här på veder- börligt a f s t a n d få utslunga en massa otidig- heter mot den hatade turken.
Det är lif och lust och karaktär i denna målning.
Tecknin- gen är gjord med mästarhand och hvilken färg sedan!
Den är helt enkelt briljant.
De öfriga främmande konstnärerna, de span- ska och italienska, försvara väl sina platser, om de äfven icke kunna jämföras med de franska och engelska.
Iduns läsarinnor böra dock ej försumma att göra deras bekantskap, ty det förtjäna de.
Hvarje land och folk har sin särskilda smakriktning och sitt sätt att sé tingen.
Om vi nu till sist, ärade läsarinnor, skulle företaga en hastig vandring genom skulpturaf- delningen.
I själfva centrum af konsthallen är en rund sal, där hufvudmassan af skulp- turverk äro uppställda, omgifna såsom sig bör, af fagra blomplanteringar och rabatter.
Dess- utom äro här och hvar i målningssalarna äf- ven åtskilliga skulpturarbeten placerade.
Bland våra svenska hildhuggare intager otvif- velaktigt den aflidne Per Hasselberg främsta rummet.
Hans härliga och formsköna » Snökloe- kan » höjer sina fina lemmar i salens midt och hans, af grekisk renhet adlade » Näckrosen » hvilar i plastisk mjukhet nära intill.
Vackrare konstverk i marmor ha vi icke skådat i Sverige sedan Sergels och Byströms dagar.
John Börje- son framvisar sina bästa arbeten, hvaribland hans » Bröderna », statygrupp i brons, är af stor skönhet.
Fru Agnes Kjellberg-Frumerie har här en förtjusande grupp » Amor och Hy- men », en karaktäristisk byst af Aug.
Strind- berg samt en vacker vas med en luftig älfdans.
Teodor Lundberg har många förträffliga arbe- ten, hvaribland särskildt böra nämnas hans » Sorg » och hans » Vågen och stranden », den senare IDUN 1897 törst efter att finna den hos kvinnan.
De göra allt för att vinna den, och en gång funnen, taga de den så oupphörligt i anspråk, att den, såvida dess källa ej är riktigt djup och äkta, snart skulle sina.
De föredraga den sympatiska kvinnan framför skönheten och den rikt begåfvade, ja ofta äfven framför den, som kan gifva dem soci- al framgång.
Och om vi fråga dem, skola de uppriktigt svara er, att den egenskap hos kvin- nan, som mest fängslar mannen och håller hans kärlek kvar, är hennes sympati.
Först ocb sist älskar mannen att tala om sig själf.
Der är eget, huru detta enda ämne aldrig blir uttömdt eller innehållslöst, då däre- mot alla andra snart trötta och upphöra att be- haga.
Nej, om sig och sina egna intressen skulle mannen kunna tala från nu och till domedagen och fortsätta äfven in i evigheten, om tillfälle gåfvos honom.
Men för att tala, så måste man ha en åhörare, eljes blir det tråkigt i längden, och denne åhörare måste visa intresse, eljes blir man irriterad.
Då en åhörare blifvit funnen, som är lika ifrig att höra allt, hvad som säges henne, som han är att utgjuta sig, då bon glä- der sig öfver hans framgångar och triumfer ocb sörjer öfver hans motgångar, då har han det för- ståndet att erkänna, att hans lycka är enaståen- de, och han klänger sig så fast vid en sympati- serande kvinna som ostronträdet vid klippan.
Sympatien består inte endast i att höra på utan att afbryta, att le, då du ler, att beklaga, då du gråter, utan med den menas ett beräknande af ens lynne och sinnesstämning, med ett ord ett fullständigt förstående allt igenom.
Hos den sant sympatiserande kvinnan har himlen nedlagt den underbara gåfva, som kallas takt.
Hon för- står din karaktär och undviker allt, som kan på något sätt rubba din jämnvikt; hon vet, när hon bör tala eller tiga, uppmuntra eller be- klaga.
Hon kan gifva dig ett bättre omdöme om dig själf, än du någonsin kunde komma ut med på egen hand, och detta utan det minsta smicker eller falskhet.
Hon kommer dig att känna genom en slags omedveten instinkt, att det måste finnas något hos dig, som är värdt hennes stora intresse för dig; men hon låter dig aldrig komma på det klara med, att Af våra svenskar är det egentligen Alf hon har samma milda, vänliga intresse äfven för Valländer, som med framgång kastat sig på den öfriga mänskligheten.
denna konstart och exponerar en stor massa Folk förundrar sig öfver att vackra flickor ofta konstverk i keramik.
Man må ingalunda in- få gå ogifta och komma på den föga afundade billa sig, att detta är godtköpsarbete.
Ähnej, » öfverblifna kartan ».
Jag svarar, att af nittionio fall på hundra är orsaken härtill deras brist de ställa sig ganska högt i pris, från 800 francs på behag.
Ingenting kan ersätta detta.
ned till 80 och 50 francs.
De äro konstverk Säkert är, att mången sympatisk kvinna har den- na gåfva från födelsen.
Hon har vanligen från och äro värda att betraktas såsom sådana.
Vi sluta nu vår vandring genom konsthallen, vaggan blifvit begåfvad med ett ömt hjärta och en fullkomlige osjälfvisk natur.
Men hvarje flicka och vi kunna ju komma öfverens om, att den kan förvärfva sympatiens gåfva, om hon föresät- varit både nöjsam och lärorik.
Milda harmo- ter sig det; och hemligheten är i sig själf myc- niska färger och mjuka rena linier inverka ket enkel, ehuru den ej är lätt att utöfva.
Hon måste lära att ställa sig själf fullkomligt i bak- alltid välgörande på sinnet och skärpa icke så grunden, t. o. m. i sina egna tankar, och hon litet blicken för skönheten i naturen därute måste älska sin nästa mer än sig själf.
Detta och lifvet i det bullrande världsvimlet omkring är en läxa, som ofta läres blott genom smärta oss.
Låtom oss gå om och om igen, genom och tårar; men en gång lärd, är den hennes för alltid.
Hvad under, att sympatien är den mest till- årets storartade konstutställning. '
Det hafva vi dragande egenskap en kvinna kan besitta, och att en godt af och ännu är långt kvar på sommaren.
sympatisk kvinna äger sitt köns största behag?
Adolf Hellander.
De egenskaper, som göra henne till detta, äro framsprungna ur de vackraste karaktärsdrag, en stackars mänsklig natur någonsin kan besitta och i dem ingår något af det gudomliga.
nyss inköpt af vår konstälskande monark för att införlifvas med dennes enskilda samlingar.
Hvad säga ni, mina damer, om denna Ida Mattsons förtjusande statyett i marmor?
Konst- närinnan kallar den » Mamma ».
Är den icke innerligt söt!?
Se hur det lilla barnet sträc- ker ut armarna, öppnar läpparna, liksom för att framjollra det käraste, första och mest lätt- lärda ord i världen.
Det är i sanning ett älskligt arbete och som väcker stor uppmärk- samhet.
Af danska skulptörer fästa vi oss särskildt vid A. W. Saabys » Susanna inför rådet » och V. Bissens » Atalanta öfvervunnen i kapplöp- ningen med Hippomenes ».
Bissen anses ju som vårt grannlands främste konstnär på skulp- turens område.
Äfven Carl Johan Bonnesens » Från hunnernas tid » tilldrager sig en berät- tigad uppmärksamhet.
Hvad som alldeles särskildt bör intressera damerna, är denna rikhaltiga samling af fran- ska och äfven svenska skulpterade prydnader, hvilkas läckra former och sköna färger smeka det konstälskande ögat.
Och det är små konst- verk.
Det är sådana kända franska artister som en Albert Dammouse, en Auguste Dela- herche och en Erneste Leveillé, som här räckt konstindustrien handen och lånat den sina emi- nenta talanger, för att åstadkomma något hel- gjutet godt.
Se blott på dessa vaser, med emaljering och de finaste målningar, se på denna magnifika fruktskål, på dessa fat och jardiniérer i rosa, färgad kristall med emalje- rade orchidéer, på dessa charmanta vinkannor i renaste grekiska stil och erkänn, att allt detta är sann och stor konst och värdt vår be- undran.
* - Några ord om sympati.
Af Hetty Wing.
4.
F r å n Iduns läsekrets.
» Gif d e m ett r u m!
» &gt; V / varför beundrar hvarje man så mycket fru •y V Blank? » hördes en gång en flicka fråga.
» Hon har varit gift två gånger — och hon hade I nummer 28 af Idun förekommer en artikel en mängd anbud — och jag har aldrig träffat en » Gif dem ett hem », som är beaktansvärd, men man, som inte ansett henne fullkomlig.
Och få vi härmed påpeka för eder en annan, därmed dock kan hon snarare kallas ful än vacker; hon sammanhängande fråga, i hopp att ni tager den är hvarken kvick eller rolig, är inte särdeles under debatt, ej en, utan flere gånger, om det liflig och har ingen egentlig stil på sig.
Hvad skall hafva åsyftad verkan.
I städerna och sär- kan skälet vara?
Det synes mig som trolleri. » skildt i Stockholm bygges det ena palatset efter — Och mannen, hon vände sig till, svarade:.
det andra med praktrum, men för barnen och » Det är ett mycket enkelt trolleri.
Hennes makts särskildt tjänarinnorna tankes ej vidare, utan få de hemlighet ligger i, att hon har så mycken sym- de sämsta och mörkaste rummen, då de förra pati för andra. » borde hafva de luftigaste och soligaste.
De En i sanning ganska enkel egenskap.
Och dock, senare få vanligen intet eget rum, utan en ge- bur verkligt sällsynt!
I de flesta fall äro män- nomgångsskrubb, helt och hållet mörk eller nästan niskorna så upptagna af sig själfva och sitt eget, mörk, där de ej kunna vistas annat än nattetid att de ha hvarken tanke eller intresse att offra eller hafva en stund för sig själfva.
på andra.
Och ändock är hela mänskligheten i Huru olämpligt, minst sagdt, detta är, torde ej så stort behof af sympati.
behöfva påpekas för tänkande, om sina tjänande Männen besitta så sällan denna egenskap själf- systrar måna husbondfolk, men icke dess mindre är det så, ty det har blifvit en följd af lyx, där va, att det är antagligen därför, de ha en riktig
IDUN 189?
239 den ej bör vara, samt tanklösa, själfviska bygg- herrars och byggmästares åtgöranden.
En änd- ring härutinnan borde vara ett värdigt mål att sträfva för, och i hopp ni beaktar saken, tecknar högaktningsfullt — X.
— För a t t.
.
.
.
nej, vet du, hon är omöjlig!
genom skogen.
Snart kommo de ned till ång- — Jaså, tycker du det?
Ja, jag kan då lika båtsbryggan och där satte de sig på en bänk, gärna bjuda Anna Falkengren.
just lagom för fyra personer.
— Nej, men Sigrid, det är rysligt!
Saltsjöns böljor glittrade så lockande; några — Käre Magnus, det är ju du själf, som tycker seglare syntes långt i fjärran.
Allt var så tyst att jag borde bjuda någon, men kanske du också och högtidligt, endast myggen var besvärlig.
* bestämt hvem det skall vara.
I så fall får du — Tror ni det händer ofta, att fyra fullstän- säga mig hennes namn, ty jag kan naturligtvis digt lyckliga människor sitta tillsamman, som vi icke gissa det.
nu göra?
— utbrast Klara och blickade med ett Ui * n o t i s b o k e n.
— Ahjo, Sigrid, nog kan du det, nog vet du hvil- soligt leende från sin fästman bort till det andra Det blifvande unga furstehemmet.
Prin- ken af dina väninnor, som för mig betyder mer paret.
sarnes palais vid Gustaf Adolfs torg undergår än allt annat på jorden.
— Nej, — svarade Sigrid — oftast finnes det nu som bäst en omfattande restaurering, och Magnus vände sig emot Sigrid med ett bön- väl någon liten tanke, som aggar ocb plågar.
prinsarne Carls och Eugens komfortabla ung- fallande uttryck, och han fortsatte ifrigt: — För ögonblicket är det väl endast myggen, karlsvåning två trappor upp har blifvit fullstän- — Nog vet du, att det är Klara Malm som som stör harmonien, — inföll Isidor i det han digt utrymd; möbler och mattor ha utflyttats, jag älskar.
Jag tror också ocb hoppas så inner- anställde hetsjakt efter de bevingade fienderna.
och i rummen har en hel här af snickare, tapet- ligt, att mina känslor äro besvarade.
Jag har — Det blir bäst att vi tända våra cigarrer, — serare och dekoratörer ryckt in.
Det är i denna dock icke vågat, tala ännu, emedan framtiden föreslog Magnus.
— Du har väl icke svårt att våning, tillökad med några rum åt såväl högra varit så oviss, men nu, Sigrid, nu har allt ljus- fördraga cigarrök, Klara?
som vänstra sidan, som prins Carl och hans nat för mig, nu kan äfven jag tänka på att hem- — Nej då, visst icke!
unga brud skola residera.
föra en brud till våren och därför ...
O, hur De båda herrarne blossade snart af alla kraf- Det tinga paret skall komma att förfoga öfver jag älskar henne, hur jag trängtar efter att få ter.
Klara sträckte fram sitt hufvud, så att hon 18 ä 19 rum.
De vackraste bland dessa vetta sluta henne till mitt bröst för att i ljufva som- blef riktigt omhvärfd af röken.
Sigrid däremot åt Gustaf Adolfs torg.
Här märker man bl.
a. mardagar få säga henne allt, allt hvad jag göm- drog sig litet tillbaka för att undslippa hvirflarne, en större och en mindre salong.
Innanför den mer här.
— Han lade handen på sitt hjärta.
— dem hon ej fann så odeladt behagliga.
större salongen är matsalen belägen.
Prinses- Ack, Sigrid, bjud henne ut till dig, du som är — Nu är då jag skyddad för myggen, — ut- sans toalettrum vetter inåt palatsets gård, me- både min och hennes käraste väninna.
ropade Klara skrattande.
dan hennes skrifrum är beläget bortom den min- Sigrid blickade med undran in i det upprörda — Ja, nu får jag dragas med den ensam, — dre salongen utåt Gustaf Adolfs torg.
ansiktet bredvid sitt eget.
En sådan glöd, en svarade Sigrid.
Prins Eugen har velat ägna sin talang åt att sådan öfvertygelse i hans ord.
Så hade icke Hon gjorde i detsamma en hastig rörelse med smycka sin broders och hans gemåls hem och Isidor talat.
Nej, Isidor bar en hemlighet i sitt sin vänstra hand för att förjaga en mygga, mera har därför uppgjort plan för dekoreringen af åt- hjärta; det var därför som han icke gaf sig så närgången än de öfriga.
skilliga bland rummen, hvarjämte han utfört rit- helt och fullt åt henne, som Magnus skulle gifva Den släta ringen glänste blixtlikt genom luften; ningarna till en del af möbleringen.
sig åt Klara.
men det var blott i början den följde handens Prins Eugen själf skall taga sin bostad i den Sigrid suckade och åter kände hon, hur den rörelse.
Utan att Sigrid visste, hur det gick till, hade ringen glidit af hennes finger, den beskref rad af rum, som vetter mot Strömmen, och där stygga taggen borrade sig in i hennes bröst.
utställningens förvaltningsutskott på sin tid hade — Ja, Magnus, — svarade hon efter en liten en skimrande halfcirkel i rymden, så flög den sina arbetslokaler.
stunds tystnad — jag skall bjuda Klara Malm vidare ut öfver vattnet och med ett sakta plum- sande försvann den i djupet.
till mig.
! — * Sigrid sprang upp och gaf till ett enda hastigt — O, tack, käraste Sigrid!
Han fattade hennes band och tryckte den utrop af förskräckelse.
Så blef hon stående och blickade dystert mot den plats, där ringen för- med värme.
svunnit.
— Vill du lofva mig en sak, Magnus?
Novell för Idun af Ali.
— Hvad var det?
— frågade Klara ifrigt och xj.ter följde Sigrids drömmande ögon de små sprang fram till sin väninnas sida.
hvita molnen däruppe.
(Forts.) — Det var min förlofningsring, — svarade — Hvad då?
— frågade Magnus och betrak- Sigrid, och hennes ansikte var blekt som a, men de som icke hafva någon att älska, de tade henne med undran.
— Svara mig först på en fråga.
Säg mig, fin- döden.
som blifva besvikna och lefva ensamma och — Kära du, en sådan ledsam händelse!
Men tröstlösa, hvad ha de till ersättning?
Åh, hur nes det i ditt lif något minne, någon liten episod jag ryser vid tanken på en sådan ödslig till- kanhända, som du icke skulle kunna anförtro åt kanske vi kunna få upp den igen.
din blifvande brud?
De båda herrarne hade nu också skyndat till varo.
— Det var då en riktig samvetsfråga!
Men och alla spanade med ifver genom de klara böl- — Kära Sigrid, det finnes någonting som kallas pliktens väg; mången har frivilligt offrat sin nej, jag vet ingenting.
Det beror då också på jorna.
Isidor slog sina armar om sin trolofvade och jordiska lycka för att gå den vägen: Den blir hur man tar det, förstås; nog finnes det i hvarje nog tung och svår mången gång, den vandringen, människohjärta någon liten smygvrå, onda tankar tröstade henne med ömma ord, men Sigrid stod » dock för den lycka med sig till sist, och må- som kommit och farit, frestelser som lockat, fast kall och stel och besvarade icke hans smekningar.
— Det betyder olycka!
— sade hon endast, hända är det också den, som gifver oss det de borde ingifvit afsky, och sådana synder ha vi nog alla att tillstå, men tro mig, Sigrid, med och så blickade hon upp mot honom med ett bästa svaret, hvarför vi lefva, Sigrid svarade icke.
Hennes blickar hade sänkts afsikt eller vett och vilja har jag aldrig begått obeskrifligt uttryck af sorg och ångest.
— Nej, intet skrock!
— utbrast Magnus mun- mot jorden, de följde nu en liten myra, som så en handling, som jag skulle behöfva blygas att tillstå, allra minst för den som i onda och goda tert — vi få nog tag på den igen, och så får du, ifrigt drog på ett strå, längre än hon själf.
dagar skall gå vid min sida genom lifvet.
Isidor, för andra gången sätta förlofningsringen Magnus böjde sig fram emot sin barndoms- Sigrids hufvud sjönk ned emot hennes händer.
på Sigrids finger.
Se så, nu skall jag skaffa väninna.
— Säg mig, Sigrid, hur kommer det till Magnus betraktade henne med oroligt forskande en båt och fara ut och leta.
Här är icke djupt, och fin sandbotten är det också, så att att du är så sorgsen i dag?
Vet du, du är blickar och fortsatte: — Säg, hvad var det för ett löfte du.
ville ha den bör kunna synas.
för mycket ensam och du går här i skogen — Se!
— utropade i detsamma Klara Malm af mig?
och grubblar.
Just nu borde du dock vara så — Jo, Magnus, jag ville blott be dig om en — där är den ju!
Ah,-Magnus, skynda dig, så lycklig.
— Ja, Magnus, jag är så gränslöst lycklig!
— sak, om det finnes någonting, som du vill dölja att icke vågorna hinna skölja bort den.
De tre på bryggan afvaktade nu med största för den, som håller dig kär, gör det då så, att Men ä n d å.
.
.
Ack, den där lilla taggen, hvarför skulle hon hon icke anar din hemlighet till hälften, ty ser spänning Magnus ' bergningsförsök.
En båt fanns du, det känns som en droppe malört i lyckans nära till hands, dock dröjde det några minuter, så ofta känna hur den stack på nytt!
innan den blef i ordning.
Ändtligen kom den Hon suckade djupt och båda sutto ^tysta en bägare.
Sigrid reste sig hastigt och Magnus likaså sakta glidande.
En hårnål hade blifvit böjd till stund.
Han hade med ens förstått, hvarför barndoms en hake, som sedan fästats på en lång trädgren Magnus var den som först talade.
— Vet du, Sigrid, du borde bjuda någon vänin- vännen ibland, midt under sin stormande lycka och efter några fåfänga bemödanden med detta na ut till dig.
Du behöfver någon, som kan helt hastigt betogs af svårmod och sorgliga redskap lyckades Magnus till slut i sitt företag.
Klara och Isidor jublade, men Sigrid stod tyst känna och tänka som du, och som du riktigt aningar.
som förut.
kan anförtro dig åt.
* Alla kände sig litet besynnerliga till mods, — Kanske!
— svarade Sigrid och såg helt dock försökte man att skämta bort saken.
tankfull ut.
Isidor tog ringen ur Magnus hand och satte En söndag på sensommaren firades åter en — Nog har du väl någon väninna, som bor i staden öfver sommaren, och som skulle vara trolofning i den lilla vänkretsen.
Det var Mag- den åter på Sigrids finger.
— Akta den nu, — sade han — så att du icke nus och Klara, som växlade ringar och löften glad att få komma ut på landet en tid.
förlorar den en gång till.
Sigrid blickade hastigt upp emot Magnus och för lifvet.
— En gång till gör ingenting, — inföll nu Det var den ljufvaste dagen på hela sommaren.
hon kunde icke låta bli att småle.
Magnus såg åt annat håll och det var märkvärdigt, hvad han Sigrid kände sig så lätt och glad till sinnes.
Klara med låtsad munterhet — skall man tro på Isidor var ju så öm och kärleksfull emot henne.
annat skrock, så bör man väl också tro på, att var röd öfver hela ansiktet.
— Ja, svarade Sigrid, och hennes vemodiga Han hade så mycket att anförtro henne och » tre ting äro vissa »!
En skarp vindil hven i detsamma genom trä- sinnesstämning var med ens liksom bortblåst, hon lyssnade hänryckt till den kära stämman, ocb hon såg helt skälmaktig ut — jag har just då han meddelade henne sina planer för fram- dens toppar.
tiden.
De unga blickade upp helt förundrade.
De tänkt på Gunilla Lundman, hon skulle n o g.
.
.
Nästa vår skulle de gifta sig, så hade det blif- hade varit så upptagna af händelsen med ringen, — Ah, Sigrid, det kan väl icke vara ditt all- var!
— utbrast Magnus i en ton af verklig för- vit beslutadt, och då skulle det bli dubbelbröl- att de icke märkt, att tunga ovädersmoln samlat lopp.
Magnus och Klara skulle också förenas sig på himlahvalfvet.
skräckelse.
Det blef med ens så mörkt och dystert i au- — Och hvarför icke det?
— sporde Sigrid, på samma gång som de.
Ja, det var ljufva drömmar i den stilla som- gustikvällen.
De fyra gingo hemåt, tysta och i men hon måste hålla handen för munnen, för tryckt sinnesstämning.
att Magnus icke skulle märka det skalkaktiga maraftonen.
Ett par timmar därefter flöt regnet ned i ström- leendet.
De två paren hade begifvit sig på vandring f Pliktens väg.
a o
DUM 240 mar, och det vav som om sommaren flytt med ens för att icke mera återkomma.
Kort tid därefter hade alla åter inflyttat till staden.
Hösten var ruskig och kall och aflöstes snart af hård vinter med bitande köld och djup snö.
För de fyra unga gick tiden snabbt under för- beredelser till det förestående dubbelbrölloppet, hvilket skulle äga rum i april.
I januari inträffade dock händelser, som om- kastade de mänskliga beräkningarna.
Isidors faster dog delt plötsligt och oväntadt.
Sigrid måste naturligtvis bära sorgdräkt för den närmaste tiden.
Men detta var hon alldeles icke förberedd på, och hon ägde icke en svart kläd- ning.
Hon måste då taga sin tillflykt till sin lilla sömmerska på söder, och en eftermiddag be- gaf hon sig dit, just i skymningen.
Isidor skulle icke komma hem den aftonen, han hade bestyr för dödsfallets skull.
Sigrid gick helt ensam och tankfull den gamla kända vägen uppför de södra backarne, och snart stod hon än en gång vid dörren till Hilma Ströms syatelier.
Hon ringde på klockan; Hilma kom själf och öppnade.
— Åh, se fröken Moss!
— utbrast hon och neg för den besökande.
— Den här gången kom fröken snart tillbaka.
— Ja, snälla Hilma, men nu har jag bara ett tråkigt ärende.
— Hur så!
— Jo, jag måste ha en sorgklädning, tyvärr!
— Hvem är då död, fröken?
— Bara en släkting till min fästman, m e n.
.
.
Sigrid stannade midt i meningen.
Hon hade just trädt öfver tröskeln till det inre rummet och där möttes hon af en oväntad syn, som kom henne att undrande stanna midt på golfvet.
Framme vid bordet och belyst af lampans däm- pade sken satt ett litet barn, en flicka om tre år ungefär, ifrigt sysselsatt med en stor docka.
Bar- net blickade hastigt upp emot Sigrid, log ett blygt leende, sänkte sedan sina ögon och ägnade sig åter åt linhufvudet i sitt knä.
Flickan själf hade mörka lockar och stora mörka ögon och vid läpparnes minsta rörelser bildade sig djupa gro- par i de runda kinderna.
— Ack, ett sådant förtjusande barn!
- hviska- de Sigrid till Hilma.
Hvem är hon?
— Det är min lilla lekkamrat, då jag har nå- gon ledig stund, — svarade Hilma och hennes blickar riktades med innerlig kärlek mot den lilla.
— Hon bor här i huset, men hvarje dag är hon inne hos mig någon stund.
Hon leker så stilla och snällt och stör mig icke, äfven om jag har brådt.
— Hvad heter hon?
— Kan du tala om för fröken, hvad du heter?
— frågade Hilma vänd till barnet.
— Signe, — svarade den lilla och såg därvid på Sigrid med en sådan där lång, frågande blick, som barn ibland kunna gifva.
Sigrid räckte sina armar emot henne.
— Gif fröken stora famnen!
— uppmanade Hilma den lilla flickan.
Signe reste sig lydigt från sin plats och gick emot Sigrid.
Ett ögonblick tvekade hon, men så sträckte hon upp sina små armar och lät sig utan motstånd fångas af Sigrids vänliga famntag.
— Det var märkvärdigt, — yttrade Hilma — hon brukar annars vara så blyg för främmande, men fröken är hon icke alls rädd för.
— Det är väl därför, att jag är så barnkär.
Lilla Signe hade fått syn på Sigrids klock- kedja, och hon ryckte i den ganska hårdhändt för att få fram klockan, barns vanliga åtrå.
Hilma märkte det och ville taga barnet från Sigrid, för att Met ej skulle besvära.
— Ack nej, låt henne vara, så länge hon vill stanna hos mig!
— bad Sigrid, och så satte hon sig ned med Signe i sitt knä.
Den lilla fick till sin förtjusning den märkvärdiga tingesten i sin hand och med undran lyssnade hon till klockans knäppningar invid sitt öra.
— Tick, tick!
— härmade hon skrattande, och Sigrid smekte leende de små knubbiga händerna.
— Hvems barn är det egentligen?
— frågade Sigrid slutligen.
— Det är ett litet faderlöst barn, — svarade Hilma, men hon vände bort hufvudet, då hon yttrade detta.
En båttyp, och en till, och en ännu I äldsta tider, men ej använd nu.
Gemensamt namn på allihop för resten.
Hvad båten var, och farligt nog minsann.
För hvem ett byte den då blifva kan.
Hvad satte fart uti den trötta hästen?
- P .. e \ • P Bidrag mottagas med tacksamhet.
Ett träd, hvari Logogryf.
Om ock man söker hela världen om, Så finner man helt säkert ingen, som Är mer bevandrad i litteraturen Än jag.
Ack om jag blott den lyc- kan haft Att blifva född med » hufvud uppå skaft » I Men nej!
Tyvärr jag aldrig haft den turen.
Fast månget verk min skärseld un- dergår, Författar ' n fruktar mig e j; han för- står, Att trots min skärpa får han pris och ära.
Men har hans opus fel och vank och brist, Jag lägger dem i öppen dag helt visst; Hvad då han sått, det får han ock uppskära.
Till frukost, hvad som säges smaka godt.
Hvaråt man på teatern skratta fått.
Hvad grädd- och kaffekanna hafva båda.
För fordran annat ord; och ett för rask.
Hvad som försvinner lätt i tö och slask.
En tidning, som man öfverallt får skåda.
1897 en styrkans bild man sett; Ett med de rörligaste löf försedt; Och ett med virke hårdt; med barr ett fjärde.
En fågel, stundom gul; en hvit som snö.
En fisk i dammar; en i mången sjö.
Ett djur, som högst i nord har hög- sta värde.
Tre kvinnonamn.
En man i bibeln nämnd.
Och en som på sin bror tog blodig hämnd.
En gud.
En stad i Frankrike.
En fästning.
En udde.
Sånganförare.
Ett land Långt härifrån vid oceanens strand.
Hvad kallas det att hos en vän ta ' gästning?
Hvem man kan slå på hufvudet ibland.
En kur, som nyttjas äfven i vårt land.
Hvad skorna göra, om ej rätt de passa.
Hvad påstås fröken är i Filipstad?
Hvad skulle Pelle, klädd som till parad?
Hvari man brukar stoppa in sin kassa.
Hvad låter bra, men är blott tomma ord?
Ett sjukdomsstadium.
Ett mått på jord.
En krydda, man till mån gen rätt behöfver Förträffligt hkkt i Tröjor, Kalsonger, Skjortor, Heldräkter etc. etc. i Kamgarn (Jaegers system).
Äfven B o m u l l och hallylle.
— S o m m a r - och Vinterhvalitéer — Stackars liten!
Nå, men modern då?
— fort- satte Sigrid sina frågor.
— Modern!
Ah, hon är en stackars öfvergif- ven varelse, hon, liksom så många tusen andra!
Hilma suckade djupt; Sigrid såg upp helt hastigt.
— Känner Hilma henne något närmare?
— Ja, — hviskade Hilma och hennes ögon fylldes af tårar.
— Det är någon nära anhörig, kan jag förstå?
Hilma svarade icke denna gång; som vanligt då hon var upprörd tog hon sin tillflykt till sina journaler.
Sigrid och Signe lekte åter som goda kamrater.
— Sannerligen — utropade Sigrid plötsligt — jag tror hon är lik Hilma!
Hilma suckade till, och hennes ansikte blef hvitt som lärft.
Sigrid märkte det och en aning om sanningen flög i en sekund genom hennes hufvud.
Hon reste sig från sin plats; det förut så väl- villiga leendet försvann från hennes läppar och hon ställde barnet på golfvet långt ifrån sig.
Stelt och högtidligt vände hon sig till Hilma.
— Hur tycker Hilma att min klädning bör sys?
— • frågade hon.
Hilmas händer darrade nervöst.
Hon formed näsduken öfver sina läppar och försökte att tala, men det blef endast en kort hostning och det var en blodstrimma på näsduken, då handen åter sjönk ned.
Sigrid betraktade henne med en besynnerlig blandning af förakt och medlidande.
(Forts.) * o Innehållsfö rteckning.
Erika Tersmeden; af L.
S.
(Med porträtt).
— Barn- poem af Allan Berg.
— » Om e n d a s t.
.
.
» — I Stockholm- små utställningsfunderingar och litet annat smått och godt.
För Idun af Lovisa Petterkvist.
Bref X — Från prinsessan Ingeborgs hembygd; intryck från en fotrand- ring genom Nordseeland, upptecknade för Idun af A Both li- Hornbæk.
— Kvinnorna på utställningen; af Adolf kel- lander.
X: I konsthallen.
(Forts.) — Några ord om sym- pati; at Hetty Vinge.
— Från Iduns läsekrets- » Gif dem ett hem! » af X.
— Ur notisboken.
— Pliktens väg- no- vell för Idun af AU (forts.) — Tidsfördrif.
En tuktomästare.
Ett ord för skam.
Hvad knifven var.
Hvad finns i trädets stam?
Om en tas bort från tre, hvad blir då öfver?
Hvad nog man är, om man ej pan- gar har.
Hvari man då väl är.
Hvad hjälp så snar Man önskar då.
Om stor den är, hvad blir man?
Del af ett hjul.
På torn, hvad finns ibland?
Hvad sveper månen tätt kring stad och land?
Hvari kom hästen?
Hvad mot skyn gör spiran?
Hvad man plä ' r röka.
Hvari byken låg.
För tvist ett annat namn; och ett för tåg; Ett för beröm; för uppsats se ' n ett annat; Och ett för plåga.
Hvari eken stod.
Hvad man kan få i juvelerar ' ns bod.
Och hvad kan skrifvas, när till slut vi stannat?
Rosette.
Diamantgåta.
a TI a J j d d i i n n d k 1 k 1 s J s s t K JLl 1 8 1 1 1 1 1 Omflytta bokstäfverna så att de lodräta och vågräta orden i ord- ningsföljd bilda samma ord.
Orden äro: Bokstaf.
Fisk.
Verb.
Stad i Sverige.
Skämtnamn på målare.
Fågel.
Bokstaf.
Nisse.
Charad.
Lösningar.
När glädjen här på jorden hanns Af barnen små, mitt första fanns På läppen rätt till hands.
Om du igenom lifvet här Uppå mitt andra ensam bär, Du djupt olycklig är; Men — tro så visst!
försoning ger Mitt hela, om mitt andra ber Till Gud, som allting ser.
Prenumerant.
(Palindrom.
Eättfram; andlig skatt.
Omvändt: någonting nö- tande.
Trio.
Sifferlogogryfen: Åskväder: ås, värd, vä- der, vård, krås, våder, värde, kär, kväde, sked, dåre, ved, vår, säd, svärd, råd, sår, så.
Charaden: Kal-as.
Ordspråks-aritmogryfen: Sällan vållar en att två träta: 1) s, 2) rät 3) kli, 4) ulf, 5) Gad, 6) Ina, 7) Ava, 8) bål, 9) elg, 10) Als, 11) Sam, 12) örn, 13) Per, 14) i n n, 15) frans, 16) t, 17) ute, 18) aster, 19) artVode, 20) kråka, 21) Utö, 22) r, 23) säf, 24) rythm, 25) stearin.
Fyrkantgåtan: a l m a l e a l m a a s a 1 s t. Ordgåtorna: 1) Al-ål, 2) Lom-Bom, 3) Fil- mil, 4) Salt-palt, 5) Vera-lera.
Prokopen: Spalt, palt, alt. Försäljning endast från fabriken, 3 B r y g g a r e g a t a n 3, l andra huset från trappa u p p,
