# ID: svediakorp-per1138
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1897
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 18,244
# sentences: 639
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, N:r 3 (474).
Iduns Fredagen den 22 januari 1897.
Prenumerationspris pr å r: Idun ensam Iduns Modet-, fjortondagsuppl.
Iduns Modet., roänadsuppl.
Barngarderoben kr.
» » » B y 5: 5: 3 3 rå: Redaktör och utgifvare: Klara södra kyrkog.
1 6, 1 tr. FRITHIOF Ö p p e n kl. 1 0 — 5.
A l l r a, telef.
6 1 4 7.
R i k s t e l e f.
1 6 4 6.
Våra HELLBERG.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
R e d a k t i o n s s e k r.
: J. Nordling.
Annonspris: 35 ö r e p r n o n p a r e i l l e r a d.
hvarje fredag F ö r » P l a t s s ö k a n d e » o. » L e d i g a p l a t s e r » 25 Öre f ö r h v a r j e p ä b ö r j a d t t i o t a l s t af v.
L ö s n u m m e r p r i s 15 Öre f l ö s n: r e n d a s t f ö r k o m p l e t t e r i n g a r.)
U t l ä n d s k a a n n o n s.
70 ö r e p r n o n p.
- r a d.
ministerfruar.
T ANNA RAPPE, i Sandal » ' .. CHRISTERSON, f. SmerliiiQ-.
CHARLOTTE WERSAXL, f. Lewerihaupt.
Aktiebolag 10:de årg.
Utgifningstid: in.
ANNA Tryckeri ROSA VON KRIXSENSTJERNA, f. Vult v o n Sievern.
IDUN 18 V e t du ditt mål, s å v e t du, h v a d det g ä l l e r!
Gå trygg din v ä g framåt — låt m ä n s k o r k l a n d r a!
1897 V a r glad, om » världens » dom ditt hufvud fäller, Din plikt och » världen » k ä n n a ej hvarandra.
Ellen djupt vid ministerfruar.
Våra Prinsessan Tusensl^öna.
ni.
y i bringa i dag våra läsarinnor de återstående fyra bilderna af r nisterfruar » ännu » våra mi- och följa därvid fortfarande den af s t a t s k a l e n d e r n f ö r k o n u n g e n s s t a t s r å d i a k t - tagna ordningen.
Friherrinnan såg dagens 1855 och karen, född — Sandahl, den den 16 maj kände lä- Th. Sandahl och hans Den San- unga fröken » förd medgifva ut — blef i världen ».
Re- nämligen var hon föräldrarne p å e n d e r a s r e s a till E g y p t e n, o c h första steg lärde h o n Marcusplatsen fostran lärare O. måste man 1856 följaktig hon föräldrarne tidigt d a n år född Rappe, Huss.
det ovanligt sina voro professor maka, dahl Anna ljus i Stockholm sig t a g a p å i Venedig S:t Ar 1875 ingick dåvarande m a j o r e n vid generalstaben friherre A.
E.
R a p p e, hvilken 1892 är c h e f tementet.
för landtförsvarsdepar- Friherrinnan intresserad del i Rappe det, vårt lands kvinnokretsar åren lifligt af vårt bedrifna i tagit bland de till maka, styrelse- för och född äro C.
G.
född är Smerling, hennes föräldrar S m e r l i n g o c h h a n s af- Lindskog.
År 1874 in- gick hon äktenskap m e d numera konterami- vid hvilken k. flottan sedan J.
1892 C.
E.
Charlotte Wersäll, den maj föddes 12 fideikommiss i din kyss förrädisk som förhäxadt vin.
Då var du helt och hållet min allenast — ej jord, ej himmel ägde-dig — blott jag.
Och om jag bedt, du hade följt mig genast: din skygga smekning sade: tag mig — tag!
1858 Lewenhaupt, å Västmanland dragonkår Lewenhaupt hans Geddeholms af löjtnanten grefve maka C.
G.
Men nej!
Ditt lif ej ville jag föröda, ditt blonda hufvud skulle storm ej nå, din hvita fot på stenar icke blöda — du var ju min — du var ju min ändå!
friherrinnan flyttade modern med s i n a d ö t t r a r år 1875 till e g e n d o m e n K a r l s b e r g i n v i d V ä s t e r å s, o c h i Västerås ' domkyrka 1879 vigselakten Lewenhaupt och f ö r s i g g i c k d e n 2 april emellan fröken dåvarande Charlotte löjtnanten vid k. Svea artilleriregemente, sedermera lands- höfdingen och dan chef för 1895 statsrådet C.
R.
W e r s ä l l, s e - finansdepartementet.
Chefen för vårt justitiedepartement, stats- r å d e t P.
S.
L.
A n n e r s t e d t, år tillbaka gen änkeman, komma till m a k a n är s e d a n många hvadan vi n u civildepartementet stjerna.
Fru Vult Stetjern, von holm Bosa åt v å r t till von såg J.
E. von Krusen- Krusenstjema, dagens ljus i född Stock- rar v o r o p r e m i e r l ö j t n a n t e n H e n r i k V u l t v o n och hans maka Tisell.
Sitt ä k t e n s k a p januari 1879.
Emma ingick hon Som hvitskär blom emellan mörka stam- • mar du tycktes mig, när du till sist för- svann, och jag stod ensam i den gröna kam- mar, där daggen som ett kvarglömdt smycke brann.
dig till drottning kröna — till balers drottning i juvelers glans, men svär mig först, prinsessa Tusen- sköna, att aldrig glömma våren en gång fanns!
Charlotta den låta # • Fallström.
- Skilda världar.
ag önskade ligheten att k u n n a u p p t ä c k a af Elsas lycka, » Gren, i det h o n h å g l ö s t lutade i d e n u l t r a m o d e r n a lilla » En sådan i men mängd alla att sina hennes sig fru tillbaka divanen.
bekymmer, dagar, tillintetgöra hem- sade som skulle hon varit ett d u s s i n i kvinnor, a n s i k t e är l i k a r o s i g t o c h l y n - net alltid lika gladt.
A l l t i d v ä l k l ä d d, aldrig b r å k a n d e sin h j ä r n a med hvad mig, som d e n eller d e n s ä g e r o m i alla gånger bättre afseenden än andra; har det tusen hon, muntrar hon upp m å n g a mulna stunder.
i Gud vet, hur hon bär s i g åt.
F r ö k e n K r i n g - s p r i n g t i t t a d e s ä r s k i l d t u p p till h e n n e h ä r o m d a g e n f ö r a t t f ö r k u n n a något hårresande, hvem som som helst, skulle skrämt men hon, tror slag jag, hörde ej på hälften en gång, och gjorde hon Men väl jag visste, att på mig du tänkte, fast skog och ängar nu oss skilde åt, och väl jag visste, att när månen blänkte du kom till vassen, där jag gömt vår båt.
28 d e t.
så s å g d e t u t, henne det Hon stilla - vatten, höljdt i månglänst dimma, från anad strand en ton af trastens sång, som om är n ö j d med A c k, fru allt. » G r e n, ni h v a r s t i d a l d r i g r ä c k e r till f ö r m e r ä n sista f r a n s k a modejournalen, ni på har henne » M i n s j ä l är m i t t hvar romanen aldrig särskildt låta och Elsas träffande fingrar det sista ni s k a l l k ö p a d e t klädningstyget, läst konungarike. » Ni känner p å edra f e m modet, angått allt, d å d ä r e m o t j a g är u t t r ö t t a d .och l i k g i l t i g f ö r ord: det ej minsta.
favoritskalds Ett * att Dan te / på utnäm- den 30 n o v e m b e r 1 8 5 1; hennes föräld- Steyern Gå, barn, stånd slutli- ningsåret y n g s t a statsråd, chefen sedan 1 8 9 6 för Ditt lif nu skiljs från mitt.
Nu dörrar stängas, som öppnas blott för rikedom och börd, men må, när krökta ryggar kring dig trängas, djupt i ditt hjärta skogens sång bli hörd!
haft Charlotte Elisabeth v o n Essen.
V o r d e n änka, vår Det där var då.
.
.
Men liksom graf- vens galler kan röfva ungdom, skönhet, rosors glöd — så rycks du nu från mig, när mörkret faller och vinterkvällens himmel (lammar röd.
Christerson, född vid lifregementets och Ditt rika hår flöt ned i gyllne strömmar kring dina skuldror, täckta af musslin, din blick var ännu fylld af nattens dröm- mar — reling sågs en stjärna glimma, från åran föll en pärla gång på gång.
är c h e f f ö r s j ö f ö r s v a r s - departementet.
Fru bland hvita hagtorns- häckar vid lärkans sång i rymdens ljusa blå, vid sorlet ifrån silfverklara bäckar — i junis rosendoft vi möttes då.
senare kvinnoföreningen Christerson, 1854, grosshandlaren ralen förr stärkande försvar ».
Anna år lidna har minst under arbetet » Svenska fosterlandets Fru ej l a n d s f ö r s v a r, o c h är h o n medlem född möttes Sin bokliga upp- föräldrahemmet.
äktenskap m e d en Vi erhöll h o n sedermera g e n o m privat- i sedan T v a r dagen dör och vinterns skym- 7 * ning breder sin dunkla mantel öTvcr frusen jord, svär mig på nytt de ljufva, dyra eder och hviska till mig vårens kärleksord!
Lundberg.
elegantaste den skickligaste söm-
I D U N 1897 merska sy minsta det, och ledsnad dräkten.
hvar skall sedan med exponera den nya uppfödd med blic- Ni har blifvit ni ken riktad på konvenansen, sen ger kan ge.
eder i gengäld och allt » Ville bara öfver de i kylan, » konvenan- annat.
så Elsa, d e n lyckliga Elsa, lefver i sin egen kar d e n efter Solsken hennes egen och befol- smak.
regnbåge komma fram — själ är för henne ett Ett guldkantadt moln, en vind, det blånande ett lande barns drill, för henne Ack, haf, där att ösa fru att se ditt g a m l a hederliga apfysionomierna, den mörkgröna ansikte som svärma en outtömlig rikedom ni tillsluter aldrig ö g o n för att edra lyssna saken, » » J a g skall tala m e d Stella sade han e n d a g till m i g, » j a g t ä n k e r, att h o n t r ö t t n a t p å d e m l i k s o m j a g.
» Hvad han fick aldrig veta, t y endast en för svar härpå, sedan den gel.
var en stor förändring » D e t har inte blifvit af, » sade j a g u n d v i - en stoppad Nils Brangel teg.
Öfverhufvud taget sade hans då skratt mörk.
jag var såg honom härnäst, skedd med honom; hårdt, och hans blick var Stjärnan h a d e fallit.
sist l ä m n a d e Han var nu spelbordet, den som längst stannade vid glaset, och v e d e n s o m n u - v a r e n u n d e r l i g k u r r e, Nils B r a n g e l.
nas och karolinernas blod rann o b e m ä n g d t, och hvad andra sade om.
F å v o r o d e, s o m k ä n d e h o n o m, få d e vid nade var m e r a v å g a d e fälla n å g o t sarkastiskt y t t r a n d e mycket, Han vi det tog ej han minsta möjliga notis han Men den, som han jag d e n sista g å n g e n j a g talade m e d Nils Bran- ej? » du fick dagen talade gång o m henne — och mer som skänkte hans minne någon vänlig tanke, då af v ä r l d e n f ö r b l ä n d a d e om en d ä r h e m m a.
— Säg, hvarför k o m - jub- ur.
Gren, på tycker gade monoklar.
— omkring konunga- smekande joller o c h en fågels se roligt j a g pipa.
ä n d å så rik.
rike.
furan, d u ej varit öfver kande, i det j a g räckte h o n o m msn Hennes är har o c h m ö s s a n i ett D u vet, huru b r y t a af m o t på befallning.
Fattig » Hvarför länge?
det v ä r l d, s o m h o n s k a p a t sig själf, o c h höra huru du måd- sade han, kastande den snöiga pälsen h a n d l ö s t i ett h ö r n hvad den och 10 e t t p a r o c h t r e t t i o års å l d e r l ä m - den värld, som för h o n o m varit föga o m h o n o m, så att h a n h ö r d e det.
T y vikingar- fast trögt i - ådrorna p å deras siste bleke ättling.
Men hans aldrig g i c k ett ord läppar.
Det af k l a g a n var endast öfver då han träf- al- annat än en törnestig.
Uppfostrad s o m han fade gamle Tarras Ni hör b l i f v i t af ö f v e r d r i f v e t s t r ä n g a o c h f o r d r a n d e gläntade aldrig n å g o n för andra ohörbar musik.
Ni föräldrar, h a d e hans oss så sällan, j a m e s t a d e l s u n d v e k h a n o s s.
till n a t u r e n s hviskningar, drig m e d fantasiens hår aldrig gjutit ni sällskapar sköna väsen.
lyckliga och välgörande bitterhet, då han, klent begåfvad t å r a r v i d å h ö r a n d e t af e n g r i p a n d e p r e d i k a n vudets vägnar, eller ningar m a n ett förstår förtjusande ni ej skaldestycke.
Därför och skall aldrig förstå Elsas glädje.
Vid 28 b a r n d o m varit rik på ej motsvarade ställt p å och tråkigare, för henne tommare nu tänka spirar ständigt n y för den glädje.
Hösten Se där h e m l i g h e t e n af E l s a s års å l d e r f a d e r l ö s, f a n n h a n gör en därpå fashionabel s o m föll.
vinter gifte han den d å d e t är r i k t i g t b i s t e r t.
J a g d r o g skönhet öfvergifven, lust att trotsa Brangelsholm nan af kylan och granngårdarna vinteraftonen det att j a g r e n t af fanns med ett romanerna.
hade öfver till eller n å g o n a n - för att språka någon god men, Vi till j u l, o c h kila eller R y n i n g e vän.
bort Men, s o m det brukar stå i hade ju knappt 14 dagar då h a d e alltid så m y c k e t styra m e d på sådana ställen, I början gick nen sadlade att där de h a fru Snart landtlifvet ka p å n å g o t trefligt, o c h en af ett » flygfärdig » ligga?
melodier ste lilla för — pannlugg, p å ett de upptåg hufvud, och flickebarn som med hvilket endast trofasta vet ett det hjärta, med » a l d r i g ville stramaljmönster och ja, det trefliga a n t o g 17-årigt och allra som rym- vals- näpna- endast slog du, min kära läsarinna, nu k a n det verkligen vara nog m e d förtroenden oss emellan!
Försänkt i dock att stackars finna barn; hon att lämna sina r u m, i och G y p, o m v ä x l a n d e m e d att hon klinkade igenom sällskap hela sin med Daudet, r e p e r t o a r af Goncourt dansmusik.
landsknektarna.
hvit af smalt ansikte, hvars matta färg den skarpa kölden igen, stadsbarnet började längta H o n l ä n g t a d e till t e a t r a r n a, » t o r g e t », till d e s t o r a b a l e r n a, till bullret i hufvudstaden.
det Tidt och h o n resor dit, ibland i sällskap med sin m a n, m e n oftast u t a n h o n o m.
när hon återvände, att Nils slog de^heter.
sig ned &gt;Kände ärelysten Jag slutade m e d, vid m i n brasa mitt du Max sälle » Han i — album.
ärelysten! » än hvarför till A l g i e r » Jag Det var en m u m l a d e Nils med » Nej, han var det. » i alla d a r d å g e sig i v ä g o c h bli s k j u t e n af araberna. » skall berätta det för d i g, » sade han.
» B a r a d e t blir oss emellan. » Jag nickade, och han » Max hans ståtlig det. » mindre » Men och Plötsligt Stenhagen? » skolkamrater.
och äldre började: j a g voro kusiner, bror, som och en g å n g det skall är ärfva ung vistades j a g hos dem ganska m y c - hade hon med Och sig en hustru, hvilken var godt som förlofvad med så M a x, ehuru de för- stås e j v i l l e e k l a t e r a, i n n a n h a n h a d e n å g r a utsikter att k u n n a gifta sig.
Redan d å äl- skade jag Stella, ehuru j a g ansåg, att m i n a utsikter den Hvad i Max vägen beträffar voro skäligen är h a n d e n spindelväfven på Brangelsholm.
jag mest små.
människa fäst m i g vid, tror j a g, » La jeune chåtelaine », som de kallade henne, alla d e e g e n s k a p e r j a g v i s s t e o c k s å a t t t a e m o t s i n a g ä s t e r o c h att en sådan hålla d e m kvar tills de aflöstes af saknade.
Han an- var där sorglös, lättsinnig krabat, s o m andra.
alla m å s t e t y c k a o m, e h u r u h a n själf aldrig Hon tycktes lägga t v å strån i kors för d e n saken.
O c h så v i d a r e i en ständig kretsgång.
f o / f r a m i sitt h u s s o m o m h o n v a r i t i f i e n d e - Jag land; vansinniga s u m m o r betalades för poster, s k r a l a affärer, t y h a n l e f d e m y c k e t h ö g t, o c h hvars Stenhagens like aldrig skådats p å alltsedan Carl X I: s början en häri, ty nat på jorden.
Brangelsholm reduktion.
som fogade sig han tyckte Nils ju Brangel om att se M e n till s l u t t r ö t t n a d e h a n hade länge misstänkt, hafva skåpråttor Nåväl, får j a g sista en d a g han i alla t i d e r v a r i t och generösa som ett hade fattiga furstar.
hösten m i n salig far » Möt mig vid själf n e d att lefde, telegram: aftontåget, M a x.
» och mötte honom Jag for o c h blef öfver- d o c k p å alla d e s s a n y a a n s i k t e n; h a n h a d e raskad, då j a g a n s i k t e.
D e t f a n n s k n a p p t e t t s p å r k v a r af Blicken ur de aldrig på hade alla s k i f t e n.
de tråden, som som oberörd.
svek i lifvets handtryckningar. » M e n j a g har j u alldeles tappat d e n ledan- tagligen därför, att h a n i rikaste m å t t h a d e bort trötta ögonen t y d d e lugn, ett l u g n, s o m aldrig som andras sade stora, det fullkomligaste frukta m a s s a g l a d a, eleganta m ä n n i s k o r, s o m kraf- lämnat fullständigt svårmodiga, de gen min nuvarande land h e n n e g l a d, s o m h a n ä l s k a d e ö f v e r allt a n - gestalt, hår, ett blekt, medlidsamma emedan sitt träder obetydlig le, » Han stilla a n d a r, ket, o c h hos d e m träffade j a g för första gån- Till gult söka och P r i n s e s s a n af T r a p e z u n t b ö r j a d e l ä n g t a till villigt liten de stolta Som schweiziska g l a d a k l a n g p å g å r d e n, o c h strax därpå in- tunt alltid af B r a n g e l h o l m o c h W a l l i n g e o c h allt d e t d ä r.
de angenäma en annan vaches » på bjällrornas med en D e s s a t o n e r v e r k a d e p å h e n n e s o m » le r a n z d e s oblandadt snö, dessa hör en ingenting hon jag plötsligen funderingar, var sin u n g a hustru först o c h tid ofta gjorde utseendet ord, s o m sagts o m blicken fästad på porträttet.
sin oafbrutna att tän- ekorre antog ej några inbjudningar, utan tillbragte till pipan och försökte samma och hela världen och h v a d b r y d d e sig k n a p p t o m e n d a s t är 2 7 gård.
en Nils man, också han en underlig företeelse: » Ja, vi voro allting bra.
D e n äkta m a n - enformigt, öfver åt e n stackars u n g k a r l, ä f v e n o m h a n o c h sitter på egen granskog.
o m, blef g l a d s o m till s i n a g a t o r.
Jag tog fram lefvande en paradisfågel i en i huset, att d e rakt inte h a n å g o n ledighet år g a m m a l och nom Stackars skulle k u n n a tillämpa på ho- h a n e t t p o r t r ä t t af e n u n g och en- sig för att dö.
officer.
började så gömde fixerade sist.
Jag kände mig som mode- d ä r u t i är — och H o n var en ur stora världen, att få d e n n a och granskade t e r m o m e - Ulfsta corps de logis suc- A c k, han var en stackars vingskjuten fågel, öfverförtjusta 14 grader, och de gamla sam skö- han j o u r n a l m i d t i b l a n d sig så g o d t s o m gratis.
tern.
så v e m o d i g t.
den han sökte bläddra upp rullgardinerna kade sig m e d Dock började och älskade Gud lindarna omkring hufvudstaden.
hjärta.
som de hederliga hennesnåderna på trakten voro jag, som s m å täta flingor, s o m Uh, det var i tillbragte S t e l l a B r a n g e l å sin s i d a k ä n d e s i g, t ä n k e r Skiss för Idun af Mari Mihi.
yrde i att gifta sig och skull sig Han måste nade golf ven på Brangelsholm.
Isa.
nön på sitt Brangel, m a n naste varelse, s o m någonsin trampat de bo- lycka.
* S t j ä r n a n huf- förhopp- honom.
h e r r e till v i d s t r ä c k t a j o r d a g o d s.
F ö r e r s k a l l v ä r l d e n b l i f v a allt på de på Ulff eller m i g rar, varit någon mycket som medlidsam sällskapsmänniska litet a t t s ä g a d e s s a betraktade h o n o m nyfikenhet bakom med sina fina och her- en • slags guldbå- » vackre Max », fick se hans bleka, förstörda som flickorna brukade kalla honom.
» Jag har kommit hit p å af s k e d s v i s i t, »
I D U N 20 sade han, Afrika; » om har regemente.
samla far meriter, ej dagar tror, flertalet dit reser j a g t r a n s p o r t till e t t Stella endast har några tagit till franskt annan vet.
Minns t r o r så.
jag oss den o c h utväg.
Jag Skulder hit nämnde honom det.
om Ehuru jag redan Brangelsholm, kunde jag dan summa, » Men beloppet och han medan m i n far ej Brangel log ett flyktigt skakade vemodigt på » Nej, gamle sådant, m a n leende och hufvudet.
vän, » sade han, » lifvet är b l i r t r ö t t p å d e t i l ä n g d e n lik- s o m p å allt a n n a t.
D e t kan vara roligt n o g a t t s e p å g y c k l e t till e n t i d, m e n m a n t r ö t t - m e d d i g, » fortsatte h a n.
» D e t rör Stella.
Jag nar, m a n tröttnar p å det.
e j l ä m n a v ä r l d e n o c h v e t a h e n n e stå ensam.
Jag vet, att d u älskar henne, underligt det än Och låta bli att ö n s k a m i g jag, gamle v e r k l i g e n är o c h blif d u själf » Åh, jag » Om henne » Jag Han skall inte störa länge, » skall göra hvad jag kan, » d ä r m e d var samtalet oss sade emellan e n d e på sin k l o c k a.
D å han k o m hem, var han s a m m a glada som var, då j a g var barn fordom och lofvade m i n far en komst.
älskade Morgonen » Ja, därpå for han — o c h det jag du.
men klarerades skulderna; jag efter h a n s » Jaså, » sade Nils hörde, att de död. » ju hvarför gjorde en hel du det?
Det var förmögenhet. » » Hvarför.
.
.
» upprepade han långsamt med blicken riktad på de falnande kolen i brasan.
» J o, d ä r f ö r a t t h a n är S t e l l a s i d e a l, o c h d ä r - för att jag ej vill störta h o n o m piedestal h o n ställt h o n o m n y c k af m i g, m e n den på.
från den Det var en enda jag haft.
förstår inte det där, d u A x e l.
att aldrig forstode du Gud Du henne jag J a g tror att omedvetet i hela mitt lif, aldrig talade gamla funnit Stafva lydde gifve, lilla henne.
om min minsta Nisse skulle blifvit na för Och m i g, att så vink, ja, h v a d var Stafva trodde, att bli.
Och nu har Nisse slut o c h Stafva är d ö d.
Jag tror s n a r t, a t t alla m ä n n i s k o r h a d ö t t.
D e t f i n n s j u b a r a d u o c h g a m l e T a r r a s Ulff Hans dämpade klagande, röst lät så k l a n g l ö s och då han sade detta, och uttrycket i h a n s ö g o n v a r så v e m o d i g t.
det k o m kvar. » sig, m e n j a g nimmelse af, att det fick Gud vet hur en underlig för- var sista g å n g e n jag såg min trogne, melankoliske b a r n d o m s v ä n.
d u skall v ä l o c k s å t ä n k a n å g o t på bort M e n s n a r t d o g l j u d e t af h a n s s l ä d b j ä l l r o r och i skogen åt B r a n g e l s h o l m jag » Det är kälkborgarevärld.
då tungan är är glad O, det snart slut att få l ä m n a tid, Hvad vi veckor därefter öppnades en snö- tung januaridag för sista g å n g e n det g a m l a grafkapellet vid k y r k a n för d e n siste B r a n - g e l till B r a n g e l s h o l m.
sett insatt därinne i halfdunklet och de ett ärligt s v ä r d s h u g g utdelas, v i s o m predika dörrarna tillslutits, k a s t a d e p r ä s t e n in n y c - det moraliska keln g e n o m det fysiska modets det öfverlägsenhet enkla skälet, öfver att det någon O c h när kistan blifvit rostiga ett hål på v ä g g e n, så att aldrig kunde komma dit in m e r.
Ty nu s e n a r e är så r y s l i g t s ä l l s y n t, v i s o m i h e m - skulle de g a m l a Branglarna sofva i ostörd ro lighet svärta våra fienders till d o m e n s rykte, men som goda namn skratta ö f v e r m o d i g t såsom ej något och åt en hederlig tvekamp barbariskt och som smickra oss m e d, att vi lefva i det bör kunna tämligen tvifvelaktigt tar på finna för dag.
Många voro den vår I Jå kära hare, som kastade.
— d e n f ö r s t e fallit att skulle älska M a x Stella Jag en D e t v a r så skrifvet, o c h äkta såg en g å n g någonstädes tafla, bundna föreställande ögon, stod skrifvet sara.
Jag mig.
Jag ute i världen förhöll en kvinna m e d s o m ledde en man.
med guldbokstäfver: hviskade ett al- sig, m e n g a m l e slog mig ned på min moder, blifvit ordinerad af läkare Strömstads badort.
Jag, al- äldrar, men kallades, » lilla Lovisa, som följa.
badgästerna, samlades Låta ödet ha sin Det finns en liten u t h u g g n i n g sjön i parken på Brangelsholm, nere som — vid ingen var vid endast som någon därvid att plocka blom- s o m alltid b e u n d r a d e » lilla hjälp — ning, då mycket hon vid En gång vågade utan handskar hvasst mycket behöfde vid kransbindningen, o. s. v.
till o c h m e d g e h e n n e e n l i t e n var då ofta i en liten p a r k var strax redo då d e n n a boll-lekarne till hon kronprinsessan kransar.
moder, Sessan », gräs.
hon tillrättavis- plockade » Lilla S e s s a n », sparsamt uppfostrad, ett som gaf då svar: » Ja, n o g har j a g Därefter bukett och ett par h a n d s k a r, m e n d e m näns j a g inte h a.
» sprang hon bort, plockande en små vilda blommor, hvilka hon un- förbindligt: Min moder » var pressade så god » sedan räckte dessa blom- m o r o c h inlade d e m omsorgsfullt i ett kuvert, hvilket Sessan, hon skref: Strömstad Souvenir denna förgäta, År finnes händelse med omtalade förgingo.
föräldralös, och världen.
af f o l k e t g ä r n a b e t r ä d e r e f t e r s o l n e d g å n g e n.
mig T y d e t r o, att d e t v a r d ä r s o m d e n s i s t e e n till Med Lilla ännu i min ägo, decennier inträffade, hvilken förgått kan jag hänförelse min den.
J a g b l e f v i d.
2 1 års på samma blödande från min h e m b y g d Stockholm af 1858.
D e t t a lilla m i n n e som där säger d u så likgiltigt då Lilla Sessans käraste moder men hälsoskäl vistas d å v a r 6 år, fick d ä r e m o t m e d - tillsammans.
uttagna, moders D e k u n g l i g a, så v ä l s o m alla d e ö f r i g a icke af k r u t r ö k.
af som danska f ö r e n s p o t t s t y f ver.
S e d a n u n d e r s ö k t e v i d e m voro min att Sessan », numera C h e sara svärtade denna v a r 4 år, b l e f b o r t l ä m n a d till m i n a m o r f ö r - sedan Skotten af Sessan! » en pall vid den d ö d e o c h r o p a d e in hans dubbelpistoler båda högerpiporna en D e t var s o m m a r e n 1 8 5 8.
D r o t t n i n g Lovisa o m d e t v o r e f r å g a o m att k a s t a b o r t e n u t r ö k t det o m lilla Under för af j a g icke upprepat och fastän nu snart fyra g å n g — d e t är d e t b ä s t a, Ja, d e t är d e t e n d a.
» » Och har d r i g v a r b o r t k o m m e n, f o r till a u k t i o n e n efter kan ej italienska, m e n j a g folk- verklig- oss h a d e, så väl s o m på egentligen Tarras, hvilken små fötter.
och liksom för.fiendehand.
aldrig veta, hur det närvarande Karl X V: s meddelats för- s t o d, att t a f l a n f ö r e s t ä l l d e ö d e t, o c h j a g för- stod, att dén var sann.
fick Folket d e n siste B r a n g e l — begäran, då j a g såsom barn, trött vid lekarne, mycket på.
endast Idun.
just för följande som ofta drig huru ett slan- förseglade kanske » Sessan », » Berätta någonting Huru snart om, sina af torde hetsepisoder, moder.
annat däri v å r a l ä s a r i n n o r, k u n n a p å r ä k n a sitt i n t r e s s e.
ett bom- af dotter, der I går och det vara att offra sistone hufvudstad gästas min Nils Brangel.
bör " Sessans " blommor.
skjutvapen, med — den själf * med m a d e j a g f ö r a n d r a g å n g e n i m i t t lif p å e n ej och lurad!
k o r t o c h g o d t, att h a n h a n d s k a t s o f ö r s i k t i g t det trodde m a n vi år litet eftertanke Fiedaktionen s o m spriddes o m I t i d n i n g a r n a stod det helt men allmän- som humbugsmakares d e ä ' l j u s g u l a, de rykten, sistes d ö d.
med nöje att på sig lösnin- skärfvor ».
industri, Däremot tilltagsna s. k.
f r a m å t s k r i d a n d e t s t i d e h v a r f.
— D e t är slut nöjet.
för del Lösningen finna ock de en frånråda förhindra.
ligger ju i » fullständiga denna än att man tålamod som det bestämdaste kunna kvistigare, Min Ett par ä n d å m å t t e h a d e p r a v e r a t s, v i d e t 1 9: d e år- af tyvärr naturligt- med » Lyckans uppmuntra m o r eller b i n d a hundradets aldrig hafva på att med denna fördömda enda vapnet.
barn, vi som vilja sysselsättning en denna utbjuda nära badinrättningen.
till.
son. » » A, tala inte o m m i g, » sade h a n m e d liten o t å l i g g e s t Vi skaffa geschäftsmakare, till vår pristäfling: heten att vi att jag stor o c h rik o c h m ä k t i g, m e n sagor- äro ringaste tidningsannonser gar » sa- Gud, hvad där prinsessan!
jag obekanta prinsessan D e där gamla er- din faders mig sökt oss tillkännagifva, ha det jag egen det g e n o m farenhet.
» » Men och om skogen.
d e t i n t e allt s o m g a m l a det? » » N å j a, d e t t j ä n a r v ä l i n t e till att f ö r n e k a.
» » Men den ej och min gamla amma s e d a n får höra.
ehuru som in.
» Det var du, som gjorde man härmed vis skulle bli rik o c h m ä k t i g o c h h a f v a tjänare, Brangel.
E u t a n k e föll m i g som g o r n a ä r o allt m y c k e t b ä t t r e ä n allt a n n a t, som vi sagor för m i g o m J o h n och Tummeliten i den sofvande h e l a r s e n a l m e d a r a b i s k a v a p e n v i d sin åter- öfriga vet s a d e h a n, se- ' På förekommen anledning få » J a g är v a n l i g e n s å t r ö t t satt o c h talade o m Blund slut.
gosse d e t b ö r j a r bli s e n t, » och korta sorger.
* — ^ epistlar n u för t i d e n, så där k v ä l l s s ö m n i g klar. » och ung. » bränderna.
» Nej, sade ser n å g o n, s o m t y s t n a d e och stirrade blekt n e d i de falnade då? » ett par m å n a d e r h o p p a s j a g, att s a k e n är jag dig m e d lycklig. » » Än han.
Gift ej m i t t lif t i l l b a k a, n ä r jag i denna gamla världen Ravaillac.
dock, huru låter, k a n j a g ibland o c h a t t d u är h e n n e m y c k e t b ä t t r e v ä r d ä n s l ö t sitt l u g n a, t r ö t t a ö g a för världens korta fröjder d e n på, att vi ej skulle g e oss, urskogar? » Nils skötte lefde.
mörk januarikväll små och gåfvo tala så var när vi voro h ä r o m j a g ville kunde det då e j a n s k a f f a e n så- du, Ännu å t e r s t å d i g h ä r i lif- förrän vi slutade s o m välbeställda trappers i Texas o c h skulder dit, m e s t hedersskulder förstås. » Jag frågade många fröjder att för att söka en graf.
någon cigarrett.
R y c k u p p dig, Nils Brangel.
kunna a t t d e t är f ö r Men 1897 för att gång hjärta begaf Värmland söka min ålder ensam upp i jag hit utkomst.
I D U N 1897 Min föresats ska att en g å n g kronprinsessan — men denna lycka tog gästernas då mer och mer skulle icke ernås förr ä n f ö r l i d e t år d e n 2 8 Jag riktigt få se d a n - mognade januari.
under de danska Stockholmsbesök furstliga m o d till m i g o c h k a att ä g a b r ö d e r, •21 och o m jag ser t i l l b a k a p å d e n n a l å n g a t i d r y m d, är d e t alltid m e d e n känsla af vemod, s o m j a g t ä n k e r p å allt d e k ä r a g o s - sarne tacksamhet, varit för mig.
fastän jag ej blandad med ljuft Så långa d e äro räcker längre än till och J a g visste n o g flicka.
att stå på m i g g e n t emot d e m, och ofta sade m a m m a: » ni borde s k ä m m a s, g o s s a r, a t t b r å k a m e d er s y s t e r »; men aldrig sade hon: b ö r g e efter för dina deras » Gossarne » » d u, s o m är kommo ut i världen och bör- gick u p p t i l l k u n g], slottet s a m t skaffade m i g respektive nästippar, måste jag krama d e m j a d e k a m p e n för tillvaron t i l l t r ä d e till k r o n p r i n s e s a n s f. hvar gång för fröken E-berg, d. hoffröken, hvilken mottog mig på särdeles vänligt o c h tillmötesgående D å hon hon en vid höra mitt ärende, vaktmästare, en sessan fick pelare att j a g ett Aldrig träffas.
har jag funnit dem ma och vidtalade o c h j a g tager då o r d e t b ö r d a i så v i d s t r ä c k t jag behöfdes bemärkelse hålla skulle få vid utgången, just då stå prin- en krans på sin faders graf.
På på som möjligt.
» Floras kulle » e r b j ö d o de aldrig plats sina kälkar åt någon flicka, stås, var mycket midt för mig — Naturligtvis Och just då h o n var tappade h o n en skyndade på jag lilja!
att den o c h pressade den s e d a n för att g ö m m a s som ett kärt minne bredvid blomstersouveniren.
den ej lönt lättare, tidigare H u r u roligt skulle det det strax: är så liten, så dra mina tjänster.
af » lilla S e s s a n »!
Maja det gick flyttade om så bok- Hade hon ingen, hette n o g får d u r u m.
» det, kälken v i s a h e n n e, a t t äfven minne behålla; man du Aldrig k a n j a g m i n n a s, att d e t n å g o n s i n b l e f m i n tur att jag äger ett blomster- » kavaljer » » Sätt dig på d u m e d, Lisa, n u icke v a r a att, ifall m i n m o d e r lefde, få jag få om stäfverna en smula!)
upptaga hade uppför backen; j a g helt visst själf gjorde erbjudit N ä r v i k o m m o h e m alla t r e, * k a m i g i stora s t o l e n ».
plikter mot sina dött- rar beträffande giftermåls Som slutet våra af ämne läsarinnor föregående och uifäste bästa utredning gan.
Vi ha nu det trettiotal mo, samt som hvar på bland anse vi fälla vi oss sätt eflerliand 50 genom,gått och utskiljt synas själfva åtgörande införa dem öfcervägt tid fyra oss Emellan dock det detta frå- på som inom, utfäst ämnet.
vilja öfver mot af den maktpåliggande dessa sitt täflan vi för pris noga skrifter, en utlyste kronor ett den behandla år bästa hvarken kunna utan alla fyra eller ämna i Idun tilldömande.
följande » £ / j svensk Dessa och soit » Fru Agnes ».
Införandet nummer skrifter i om gossarne hade tiden fick Nej, man var var inne, fär- b a r d e t af af e n af så hem.
dem, och var det j a g hålla d e m under armen b å d a sin följd början och lagade j a g hålen på deras i nästa veckas som bäst drake och in, och vi hvarandra.
flngo hjälpa arbete, men som det om skulle Idun.
sönerna också fallit m i g in att jul; säga: ha bröder, j a, förstås, riktigt rara, snälla bröder, i synnerhet Från då dessa äro äldre än e n s j ä l f!
d e n tiden, då j a g var en liten tös, trippade omkring » Kalle » dag och är, i rödrutig kolt och ropade » Nisse », och då ä n d a till d e n silfverstråna gården ».
Vi föll det föreföllo mig börja titta f r a m, har j a g alltid skattat s o m en stor l y c - in och hade de att mig sett jämngoda mig så, och mäta upp en skolgosse skall kunna nyfallna snö, som afsikt.
som af d e n främst tillkommer dottern dem äran föräl- sonen.
kärlek mest omfatta ringakta de unga sina flickor, under eller det att d å är e j u n d e r l i g t, om medfödda egenkärlek E n b r o d e r, s o m b l i f v i t m a n a d att artig och mot sin syster, är o c k e n v ö r d a r sin m o d e r, h a n blir der e n g o d m a k e, t y h a n har från sina tidi- g a s t e år l ä r t a t t a k t a kvinnan.
Franke.
* Dräktreformföreningens " kjolmöte ", bådadt i i föregående nummer af I d u n, måndags afhölls å Läkaresällskapets lokal, J a k o b s - gatan 17.
De, — som antagit, att öfverläggningsämnet olämpligheten af damernas långa promenad- klädningar — såsom skäligen enkelt skulle visa sig föga dragande, då de v e k o af in på Jakobsgatan, hvars fåra insågo sitt misstag, redan långt före till långt efter den utsatta tiden var fylld af en oafbruten ström animerade damer, 6 / i f ö r saken intresserade fingo gå h e m den då lockar än den blanka tittar in g e n o m isen, än so- var salen så fullpackad, 3 oförrättadt ärende och som den upplåtna lokalen.
tals än god omsi- Kl. un- att tycka, herrarnes slår r o t.
dem, döttrar förlänga Jo, äkta äger s a m m a vär- p å o b e s t ä m d tid annat än ofattbart.
det sina glada erfarenhet formligen öfversvämmade der ferierna, förstås, m e n att hundra- att d e, som med envisades med att belägra dörrarna, tamburerna och f ö r - stugan, ej kunde grunda sitt h o p p att slippa fönstret på mor- in att v a r a fri drar om hem stod och trängseln framkallade illamåenden och svim- om h v a r d a g a r n e g r ö t e n p å b o r d e t kl. Vä8, ningar m e d ty åtföljande utrymning.
och om gonkvisten, och den ur lataste fick att åt så orättvis, att h o n gaf rummet s ö n d a g a r n e, är m i g flicka.
förtjusande nöja.
tumstock.
(En » pendant » till » Systrar » i Idun n:r 1.)
är och de som rädda f ä r d i g t till bästa åtminstone het!)
det det krypin Bröder.
vad min broderligheten.
Först själfva hade brådt med bli kanske e x e m p e l visa, att samma drarne, för hvilka j a g h a d e e n a l d r i g så i n - t r e s s a n t b o k, eller o m j a g ett oss deras älska och värdera vantar, Icke voro bröderna för att störa, o m len, af som s y d d e i h o p fodret i deras fickor m. m. dy- sin m o r g o n s ö m n ordning, är i n g a l u n d a Ilse Visst Hur pense »; skall två.
om tar den y sig.
i och frågade, Skopaketet bars halt, aldrig mal gjort ridderliga son rum, qui systrar vara då flicka »; * dag minut snart.
detta, j a g o c h icke tvifla p å tillvaron och författarmärken: Red.
på i hvar de vore systrar, o c h j a g h o p p a s o c h tror, att m å n g a väl reda på, hur länge vi skulle få stanna, med » Honni H gå Icke var m a m m a Soloman » / faller in att och läser om v i l l h ö j a mina b r ö d e r till s k y - bröder, d e ä r o bara i tamburen d e s ä k e r t låtit s i g fyra finnes att små och göra de m i g än, som detta och hängde Både stora och J a g vill b l o t t g e n o m de » kära gossar, j a g har inte tid just nu, » h a d e prisets » hvad t i d t i d, o c h n ä r vi b l e f v o s t ö r r e, d r o g s d e n n a fyra utslaget, sedan, stycken, förtjänstfullt dessa barnbjudningarna som men att för F å sönerna se, att föräldrarnes stolthet o c h l i k t, d e t v a r j u k l a r t.
B a r n j u n g f r u n h a d e e j all- vädja till vår läsekrets bära på in.
inkom- därefter för Och dig känna, arne, visste mig, de sörja m e d mig, de barn, Mången, d e t v a r s k ö n t att i n t e h a j u n g f r u, s o m s a t t skickade ingående. "
Att själfva taga den i b e s l a g h a d e v i s s t a l d r i g fallit d e m mina De s i d a n af m a m m a de mig med m e n a, a t t jag trötta och rödmosiga, blef j a g i m e r välvil- B. l i g a ä n v ä l v a l d a o r d a l a g u p p m a n a d att » v r ä - " Moderns de glädjas egna.
stora tunga kransen.
stått ingenting. » vid tjänster gjorde älska m i n p o s t en liten s t u n d, själf b ä r a n d e d e n snart, då j a g ej tagit om också de gjorde i hop hemmet.
s y s t e r L i s a (sitt ä r l i g a n a m n, f ö r - sett efter, o m n å g o n hand kom om drogo hvar drig läto d e m i g k ä n n a, att j a g » g i c k h e m - tvärt o m h a de burit m å n g e n b ö r d a åt m i g, först Hon besvärliga, samt s i g sitt strå till s t a c k e n, m e n a l d r i g, al- sätt.
skulle passera förbi för att fara b o r t och lägga vi flicka, bröder. » hvar kan äfven känslan sängen.
söndagarne kl. 9, och I vårt f i n g o v i kaffe (o, säll- den som ej passade » i s k a f f e », v a r e sig d e t v a r g o s s e på, eller H v a r l ö r d a g s m i d d a g f i n g o v i alla t r e sin b l a n k tio-öring, uppfört oss oberoende väl, af o m vi under och kön.
k a d e s, en extra slant, s o m vec- denna regel Då och då var van- slösades bort på orgier.
gemensamma med stundom känsla bröderna mig af under gnabb, samhörighet.
känna, om att jag men alltid Aldrig v a r bara läto en annat än eventuella, att människovänliga beräkningar under aftonens lopp af hettan Förtvinande kunna bana sig väg till sina reserve- rade platser, togo några af Dräktreformförening- ens manliga styrelseledamöter sin tillflykt till Läkaresällskapets rum under mötessalen, där de stördes i sina antagligen melankoliska fun- deringar genom ett par energiska reformkvin- nor, hvilka pockande begärde tillträde till dis- kussionsmötets deras Så växte vi u p p, ofta u n d e r sämja, m e n äfven på lifliga löntrappa.
centrum fantasi Af genom existerande eri blott löndörr de inbjudne herrarne lyckades endast professor W a l l i s praktisera sig in uppnå sin plats, fått kraftig rätta i och och d o c k först sedan han handräckning af en inflytelserik
IDUN 22 kvinnlig medlem af Dräktref ormföreningen.
D e t sakrika anförande.
var kvinnoregemente — kvinnoregemente öfver- sig allt ocli i alla möjliga hetta, Ett former.
par åhörarinnor, s o m ej aktat f ö r rof att klifva u p p p å Läkaresällskapets stolar, nya skinn- där d e triumferande sågo sig omkring, befriad från års under 1897 Glad i h o p p e t att snart se de långa kjolarnas tunga o c h hvilken h o n suckat i nära tjugu t i d, skildrade h o n svårigheten att i regn- väder manövrera dessa plagg, i synnerhet då man dessutom har att bära cn diger skrifboks- blefvo — lefvande illustrationer till satsen » den packe, paraply o c h möjligen äfven muff.
sig upphöjer, han varder och förnedrad » — hastigt upphofvet till d e t beifrade Roten missförhållan- o c h lustigt åter försatta i nivå m e d försyntare det ligger enligt hennes förmenande i mannens medsystrar ytlighet o c h kvinnans svaghet.
genom framdundradt ett » n e d från stolarna! » af den o m lokalens helgd strängt lilla vaktmästaren dotter tad på stället.
afgjord förkärlek f ö r små fötter, skynda nämligen uppfat- synt f ö r allt, s o m det ej är » s t i l » grund af sitt kön saklöst kunnat uteblifva från mötet o c h egentligen e j hade rätt att inkräkta nom på utrymmet.
dräkt.
Under förevisning af det lefvande åskådningsmaterialet — tvä intagande damer i normallånga, klädningar kom (den tredje » normala » på grund af trängseln aldrig längre än i trappan) — ropade ett ungt fruntimmer p å sals- tröskeln till ett par framför henne stående her- rar: » A f m e d hattarna! » utan att besinna, d e t de vilja olyckliga m e d bästa kunde lösgöra öfrigt, o m detta i världen ej sina nedkilade armar samt f ö r varit möjligt, ej haft annat val än att öfverflytta något sina stukar på de kvinnliga grannarnas hjässor.
Också föranledde uppmaningen ingen åtgärd från rades Till de a p o s t r o f e - sitt sega motstånd m o t en rationellare Gurli nitiska ordförande, hvars intagande bild v i inom Linder, kort torde k o m m a att presentera f ö r Iduns läsar- innor, förklarade, att herrar i allmänhet tyckas gynnsamt stämda m o t reformen i fråga samt mängden f ö r att i vestibulen, i stället att öfverhöljd m e d ovett af en förgrymmad som förmodligen herre, ej hört m e r än hennes hög- ljudda o r d.
med modeplanscher från olika skeden af vårt sekel, framhäfvande m e d vederbörlig kläm m o - dets extravaganser — krinolinen, ' turnyren, u r - ringningen o c h släpet — samt en af dess mest efterföljansvärda Diskussionen skapelser: s o m framhöll blom, lighet kjolen.
Gerda Ceder- synpunkt, är mest praktiskt? » » Hvad aldrig rönt obehag från sin sömmerskas sida, då h o n profvat utan snörlif eller gjort ej hafva en parisiskas fötter, påpekade fru Hanna Palme, att saken i viss mån kunde upphjälpas genom skodonens smakfulla o c h ändamålsenliga form.
Doktor och du lät ditt att tankar och fanns blef Skillda intelligenta o c h sådana, s o m dina ögon böja sig f ö r läkarens auktoritet, visat sig hågade för dräktreformer i allmänhet.
friskande Särdeles u p p - var den glädtiga lilla debatten, o m får andas till, hvilken senare åsikt afgick m e d segern.
F ö r att e j genom brist p å norm frestas o c h d. v. s. bestämde, att en p r o m e - Allt, allt hvad synes marken.
ytterligare genom frågans de tongifvande.
estetiska innebörd, att obarmhärtigt namngifva ämnen, betonade b l.
a. de vidriga s o m de länga kjolarna uppsamla från gator o c h spårvagnsgolf f ö r att sedermera, till men f ö r snyggheten o c h hälsan, sprida i veder- börandes h e m.
otillbörliga Hygienens talan mot kjolamas längd fördes m e d vetenskapsman- nens hela auktoritet af professor Han Curt framhöll, hurusom det genom Wallis.
bakteriolo- gisk undersökning blifvit konstateradt, att gat- dammet, m e d hvilket de långa kjolarna komma i intimaste beröring, jämte åtskilligt annat in- nehåller lefvande, sjukdomsalstrande bakterier, bland andra tuberkelbacillen, barnens fruktans- värde gens fiende.
D e olämpliga, smittoförande plag- meritlista kompletterades genom upplys- ningen, att de under fuktig väderlek visat sig kraftigt främja Stort Lindgren bifall förkylningar.
rönte genom sitt lugnt S o m redan 1 0 c m.
öfver antydts, framställde sig klädda damer till allmänt dande o c h — Med antog mötet skymmes öfverstelöjtnant von K o c h föreslagna resolution: genom exempel o c h p å annat sätt verka därhän, att en sådan dräkt k o m m e r allmänt i bruk.
På redan förslag af f r u Hanna P a l m e framlades samma afton listor, å hvilka en mängd af de närvarande tecknade sina namn, därigenom förbindande sig att använda normallängden på sina från denna dag förfärdigade hvardags- o c h promenaddräkter.
Dylika listor komma att genom Dräktreformföreningens försorg tillställas flickskolor samt, framläggas i läkares väntrum, på telefon- o c h m e d vederbörligt tillstånd, telegrafbyråar.
grund af det allmänna intresse fröken väckt o c h den missräkning lokalens humoristiska o c h lighet p å många håll framkallat, saken otillräck- hålles redan gnager, af en oro voro?
— orn du kan det — ej af grandet.
.
.
Från Iduns läsekrets.
Till D e närvarande gilla införandet af en promenad- mån som lyckan Stranger.
följande af o c h hvardagsdräkt, s o m slutar minst 1 0 centi- begära •.
.
* skärskå- meter från marken, o c h utlofva, att hvar i sin barn.
.
.
var lycklig allmän beundran.
acklamation värde, dig beskära därpå m e d älskvärdt tillmötesgående två i dy- lika kjolar På folkskollärarinnan m e n väl sluta månskors den tid vi vänner ögonblicksfotografier c m.
lång, ödet ej mask, solen von Koch sida?
lifvet ej skuggan Nej från vida, vid hennes finns 10 utgå sökte, som gick Finns framkallande, missägning antydde, b ö r vara blott Richert.
.
.
den du som gifver ej genom under dåligt väglag från gatan tagna borde.
.
.
man borde afknappa sina kjolar u p p - eller ned- från Öfverstelöjtnant fritt — kvinna le och brinna din tanke, — skiner läkare, att, bland hennes p a - e j, s o m en, stor munterhet genomföras nu vi vandra mig din lampa du lyckan, närde, beskärde?
tienter de nedsölade kjortelfållarna, samt som dig.
du frågan af annan nadkjol visserligen att reformen i fråga f ö r att kunna vägar Ej för svällde välde?
källan, lyckan —.
.
.
kom du, skönögd minimimått, af de obekväma promenaddräkterna, gifoa och hvarför Hvar Fann vara, kunde rullgardiner de mest byta.
vi förbli / va oss tog uti ditt bakom flyta våg, som plötsligt hoar vanligen f å d e t obehagliga uppdraget att rengöra påpekade, jag fällda förmån ket ej med mig att vänner skulle varma bläck dig mig, en fager, dem en millimeter å t g å n g e n », fastslog man ett kunde afskräcka från bru- öga log emot för varit, emot Mot nämnde, Widerström för kvart tionde å r » eller, omvändt, att » ö k a beklagade, att hon där midt af ett pessimistiskt yttrande i Carolina anledning e j minst f ö r de arbetande hvilka ditt F r u Linder f ö r sin del Hvarifrån hade fresta andra att » amortera en tum af sina kjolar systrarna », och satt du gaf frågar: praktisk, ekonomisk o c h » tjänande jag på tid, som vänner är mest m o d e r n t?
» kvinnorna, gjorde ett behjärtansvärdt inlägg till f ö r de tänker hvad » Hvad lyse, skiner rullgardiner, för d e långa kjolarnas förkast- ur hygienisk, estetisk den korta inleddes af fröken fällda man tar d e m på rätta sättet, d. v. s. i stället med Diskussionssalen var stämningsfullt dekorerad bakom var godt slut m å förevigas skörda loford f ö r sin parlamentariska takt, bli jag ser din lampas som på arbetsbordet Det att sömmerskorna n o g ej äro så omöjliga, bara » armar uppåt sträck » o c h andra gymnastiska den d a m, rörelser f ö r att utröna, om h o n kunde röra sig som, efter u t r o p e t: » H e r r ordförande, här sitter fritt i sitt klädningslif.
Utgående från det er- jag o c h d ö r!
» våldsamt armbågade sig g c a o m kända faktum, att Nordens kvinnor i allmänhet sida. '
då jag Dräktreformföreningens fru J \ I år på hos Äfven sömmer- den där p å kvinnan, måste reformeras.
skorna hafva sin dryga del af ansvaret g e - s o m en gosse, Utanför.
I af d e kringstående blifvit o c h utpekad * D å männen visa en un- alla kvinnor m e d stora att dölja dessa under långa kjolar.
Mannen, genomsnittsmannen, blind f ö r dangömd vrå etablerades ett stilla gräl af en det missprydande hos honom själf, men skarp- djupt indignerad mamma, hvars kortklippta värnande i afton, fredag, å Hotel Continentals rymliga lokal ett nytt möte, då bland andra de sty- relseledamöter, som på angifna grunder ej fått tillfälle att yttra sig, bli i tillfälle att framlägga sina åsikter och då redogörelse för listornas spridning samt annat, som under mellantiden blifvit uträttadt, torde kunna afläggas.
fru Lovisa Petterkvist, Med anledning af hennes svarta Jock-mock.
strumpor.
Som jag ej tror, att fru Petterkvist ännu ge- nom Iduns svarafdelning erhållit något säkert, absolut tillförlitligt råd med anledning af sin frå- ga i Iduns sista nummer för förra året, ber jag härmed få fylla denna brist, i hopp att mitt råd må komma fru Lovisa Petterkvist till hjälp vid denna något mirakulösa uppgift.
Kan ej fru Petterkvists eget rosenröda lynne kasta ett bjärt återsken på de svarta strumporna, eller hon själf som Mar och äkta " blåstrumpa be sitta förmågan att &gt;modulera upp dem » till him- melsblå, få vi nog öfverae all tanke på rödt och blått.
Men innebörden i fru Lovisa Petterkvists fråga var ju hufvudsakligen att få det svarta doldt under en ljus yta, och med tanken fäst härå gifver jag det välbetänkta rådet: Tag strumporna med upp till Stockholm i vår, då fru Lovisa be- söker expositionen.
Med sin odisputabla skarp- blick upptäcker snart fru Lovisa i människovhn- let en del individer, som skickligt och yrkesmäs- sigt äga förmåga alt göra svart till hvilt.
på dem!
Lita
(DUN 1897 Oskuldens färg är minsann e j den minst vack- ra, i den förenar sig, s o m fru Lovisa Petter- kvist nogsamt vet, hela prismans strålande färg- skala.
Suren den 16 januari 1897.
Högaktningsfullt F r ö Hilda Alm.
U p n o t i s b o k e n.
De furstliga gästerna vid vårt hof an- lände, s o m väntadt var, i onsdags o c h öfvervoro i går firandet af konungens födelsedag.
Kronprinsen o c h kronprinsessan af Danmark b e b o under sin vistelse härstädes nedre gästvå- ningen i västra slottshvalfvet (arffurstarnes f. d. våning), deras son prins Christian de r u m, s o m kronprinsessan af Danmark b e b o d d e s o m barn, samt prins Hans af Glücksburg prinsessan Eugenies f. d. våning v i d östra slottshvalfvet.
* Medaljen » För berömliga gärningar » åt en kvinna.
K. m:t har tilldelat löjtnanten v i d flottan A.
H.
Gisikos hustru fru Ingrid Gisiko, f ö d d Andersson, hvilken m e d fara för eget lif räddat en person från att drunkna, medaljen i guld af femte storleken m e d inskrift: » F ö r be- römliga gärningar ».
Lifränta åt tjänare.
S o m bekant existerar i Stockholm Föreningen till beredande af lifränta åt tjänare, s o m trots sitt goda o c h behjärtans- värda syfte långt ifrån vunnit den anslutning den förtjänar.
F ö r att verka till dess utveckling är emellertid i dessa dagar en ny åtgärd vidtagen af dess styrelse, s o m beslutit bilda en särskild f o n d, hvilkens afkastning skall användas huf- vudsakligen så, att insättningar göras f ö r bere- dande af lifränta åt sådana tjänare, för hvilka insättningar förut gjorts, m e n sedan upphört till följd däraf att tjänaren af en eller annan anledning, särskildt s j u k d o m, blifvit urståndsatt att vidare tjäna, o c h att en första insättning göres för unga tjänare vid början af deras tjän- stetid.
F ö r erhållande af bidrag till denna fond h a teckningslistor utsändts bland allmänheten, och man har h o p p, att teckningen skall lämna godt resultat.
Från intresseradt håll ha redan e j obe- tydliga bidrag utlofvats, så att man redan kan hoppas snart äga en vacker grundplåt.
Stockholms allmänna kvinnoklubb gaf i söndags konsert i Vetenskapsakademiens hörsal efter ett rikhaltigt program, s o m upptog omväx- lande sång, musik o c h deklamation.
Dessutom höll fröken Ellen Key föredrag öfver ä m n e t: » bildning ».
Talarinnan ville e j erkänna någon bildning, som icke vore en sammansmältning af hjärtats och förståndets.
Ä f v e n hjärtats bildning ute- sluter d o c k tyvärr icke en hel del oförstående på olika områden.
Man ser ju så ofta exempel på huru bildningen omfattat endast en eller några sidor af en personlighet.
D e sakna t. e x.
sma- kens eller fantasiens bildning.
M e n först då bildningen yttrar sig i växelverkan mellan alla de olika sidorna, har den nått sitt slutresultat.
Männen äro i allmänhet öfverlägsna på det ska- pande området, m e n på grund af sin större rör- lighet har kvinnan större förmåga att kombinera de olika bildningsmomenten, o c h därför finna vi oftare verkligt bildade kvinnor än män.
D e för- mögenheter, s o m dana den formella bildningen, odlas i våra dagar allt för mycket, känslan o c h fantasien däremot för litet.
G e n o m allt för en- sidig förståndsutveckling hindras vi att bli verk- ligt förståndiga.
T y vår bildning börjas inte, när vi först kunna läsa, utan när vi m e d klappande hjärta första gången läsa en saga, ej när vi för- sta gången examinera en växt, utan när vi första gången inse det storartade i naturens ordning.
* Friherrinnan Emma Sparres intressanta och synnerligen sevärda stora oljemålning » Por- trättgnipp af Grefve Hans Wachtmeister med so- nen, af sedd f ö r porträttsalen å Johannishus, ut- ställes under en kortare tid i T h e o d o r Blanch ' s konstsalon, 16 Hamngatan (midt för Kungsträd- gården).
Dessutom exponeras där samtidigt ett stort urval n y a oljemålningar, akvareller o c h pasteller af in- o c h utländska berömda konst- närer.
En svensk sångerskas minne och en drottnings jubileum.
Bland d e många åtgär- der, som nu vidtagits öfver allt i England till firande af drottning Victorias diamantbröllop m e d engelska kronan, kan omnämnas en s o m äfven hugfäster vår fräjdade landsmaninna Jenny Linds minne.
Earlen af Leicester o c h mayorn i Nor- w i c h ha föreslagit, att till firande af jubileet in- samla en fond till uppförande af ett nytt Jenny Lind-sjukhus i Norwich.
Ett sjukhus, s o m bär detta namn, skänktes nämligen till staden år 1849 genom denna sångerskas frikostighet, o c h m e - ningen är nu att väsentligen utvidga denna in- rättning.
Mr Colman, f. d. parlamentsledamot för Norwich, har till detta ändamål skänkt en tomt på flere tunnland.
— Teater • och musik.
Kungl.
operan återupptog i fredags Wagners storslagna musikdrama » Valkyrian ».
A t t det- samma allt fortfarande gör ett mäktigt intryck framgick af det lifliga o c h djupa intresse, hvar- m e d d e n ganska talrika publiken följde operan akt efter akt.
Bifallet var o c k synnerligen in- tensivt.
Utförandet var på det hela taget värdt allt erkännande.
D o c k vore framför allt önskligt, att textuttalet blefve tydligare.
Särskildt gäller detta hr Bratbost o c h fru Bundberg.
V i h o p - pas, att » Valkyrian » länge skall hålla sig på sce- nen, o c h att den tid ej måtte vara långt afläg- sen, då k. operan ser sig i stånd att upptaga äf- ven d e öfriga länkarne i W a g n e r s » Niebelungen- riug ».
Två mera märkliga premierer, till hvilka vi i nästa n u m m e r få återkomma, förestå i dessa da- gar.
Redan i kväll går på Dramatiska teatern Coppées förebådade skådespel på vers » Pour la c o r o n n e », i Carl Snoilskys svenska öfversättning » F ö r kronan ».
O c h så på måndag afton Ibsens m e d spänning motsedda » John Gabriel B o r k m a n » på Vasateatern T v å högtidsstunder — hoppas vi — för alla teatervänner!
Herr Teodor Hofers konsert i Vetenskapsaka- demiens hörsal hade fyllt lokalen m e d en tack- sam o c h fulltalig publik.
Konsertgifvarens präk- tiga o c h omfångsrika stämma gjorde sig väl gäl- lande, särskildt i de m e r dramatiska numren, så- s o m cavatinan ur » Judinnan », o c h i de tyska ro- manserna.
Mindre väl lyckades han m e d det h o n o m främmande textuttalet i Sjögrens o c h Sin- dings nummer.
I stället för hr T o r Aulin, s o m fått förhinder, föredrog fröken Sigrid Lindberg ett par violinnummer, af hvilka i synnerhet Fr. Bies ' melodiskt fagra Adagio fick ett förtjänst- fullt utförande o c h slog lifligt an.
Till förmån för Stenbocksfonden gafs på söndag middag konsert i Östermalms kyrka inför en p u - blik, s o m m a n kunnat önska talrikare m e d hän- syn till både det vackra syftet o c h det gedigna programmet.
Emellertid åhördes d e olika n u m - ren i bästa högtidliga stämning: direktör Häggs p o m p ö s a orgelsolo, fru Lindens koralföredrag, herr Aulins violinnummer m e d orgelackompag- nement o c h — ej minst — Svea lifgardes or- kesterstycken, s o m gjorde sig synnerligen prakt- fullt i den akustiskt tacksamma lokalen.
* De sju första, af romanen arken » Guldmakaren » under omtrychiing nästa vecka oéh till samtliga prenumeranter, äro för in:rl.
berättelsen, rekvisition rekvisition upplagan de, måste som komma enligt ännu af den att nu omgående med adress intres- insända och ett femöres nämligen senare, nu löpa af nytillkomna Vi uppmana en gång alla, som ej äga början santa i slutet de för året som verkställt vårt tillkännagifvande närvarande expedieras sin porto, bestämmas, risk att bli Expeditionen * af och utan.
Idun.
Herden oeh herdinnan.
Miniatyr af Elsa Lindberg.
II.
A r e n hafva gått.
Tant Ursula o c h tant Cordula hafva för länge sedan för sista gången utbytt sina » nej » — o c h finnas e j mer.
Herden o c h herdinnan hafva gått i kras o c h jag har slu- tat u p p att tänka på d e m, s o m när man växer ifrån barnfantasierna.
Det var sent en kväll, klockan var öfver älfva.
Teatrarna hade slutat.
Publiken hade strömmat till restauranterha för att supera.
Efter supén drack man starkt kaffe uppe i kaféet.
Där var det en h ö g stämning — lifligt sorl af röster — rökmoln — ifriga ansikten — kypare, s o m sprungo af o c h till m e d brickor, hvarpå den mörka, runda likörflaskan stod omgifven af sfnä spetsiga glas o c h blårandiga kaffekoppar.
Fau- ner, stödjande sig på krumma b o c k b e n o c h m e d små skarpa horn stickande fram bland pann- lockarna, höllo m e d lyftade armar u p p de stora, förgyllda kandelabrarna, hvilkas elektriska ljus återkastades o c h mångdubblades af de guldrama- de speglarna, s o m upptogo väggarnas ytor.
Jag satt o c h roade m i g m e d att i en af spegel- väggarna betrakta de bilder, som däri uppfån- gades g e n o m de öfriga speglarnes reflexion.
Det var nöjsamt att kunna observera alla dessa olika ansikten, utan att det kunde märkas, att man observerade d e m.
Plötsligt u p p d ö k bland alla dessa en smula échaufferade ansikten, hvilkas minspel man så tydligt kunde skönja i det glatta spegelgaset, ännu två ansikten — ett ljust kvin- noansikte, s o m tycktes så svalt o c h skärt bred- vid alla de andra, o c h så ett mansansikte, s o m stack af emot det ljusa, fina — klumpigt o c h mörkt.
Jag hann e j närmare betrakta h o n o m.
Hon tog strax all m i n uppmärksamhet.
Det första, s o m föll m i g i ögonen, var hennes hatt — en stor, litet extravagant hatt, uppåtböjd på ena sidan s o m en schäferhatt och m e d en yfvig, hvit p l y m i m j u k bukt öfver det breda brättet — o c h så hennes klädning — en mattskär, tunn kläd- ning m e d halfkorta ärmar och en liten blygsam, fyrkantig urringning v i d halsen.
— H v a r hade jag sett just en sådan dräkt förut?
— Ett litet svagt, sväfvande barndomsminne, lätt o c h skif- tande s o m en sky, fick fina konturer, runda for- mer, fick gestalt — den lilla porslinsherdinnans gestalt — h o n, s o m ej hade någon herde o c h stod på tant Ursulas empirbyrå.
Ja visst, det var j u hennes stora, buktiga hatt o c h rosiga klädning!
Men under den gröna hatten såg jag ett litet ansikte, fint o c h täckt, skärt o c h mjukt i lini- erna, m e d herdinnans hvita panna — låg och smal s o m o m d ä r e n d a s t k u n d e få rum små lätta, fladdran- de fjärilstankar — och m e d herdinnans två gula, ring lande lockar ned m o t ögonbrynens jämna, svarta båge.
Och ur det blanka spegelglaset lyste emot mig herdinnans ö g o n så blå — så rent blå s o m blåsippor i solsken.
— Det var j u alldeles her- dinnan — den fina — d e n nätta — m e d sin lilla leende grop midt i den runda hakan o c h m e d sin m u n så liten, nästan hjärtformig!
» Så vacker h o n är, » sade någon bredvid mig, » hon, den unga frun i den stora, gröna hatten och skära klädningen!
Det har varit abonnement på Operan i kväll.
De k o m m a bestämdt därifrån.
Därför är h o n så elegant o c h, se, han, mannen, har lagt sin teaterkikare på bordet.
H v a d han ser besynnerlig ut — han — m a n n e n!
H a n ser rent af ut s o m en kines.
D e t var ett omaka par! » Ett omaka p a r!
Ja visst!
Illusionen var full- ständig.
Där satt han j u — kinesen bredvid her- dinnan.
Tydligt såg jag i spegeln hans stora, klumpiga hufvud nedsjunket mellan de uppdrag- na axlarna, så att det såg ut, s o m o m han e j hade någon hals.
H a n satt hopkrupen, så att hans k r o p p bildade nästan en fyrkant, o c h han var tung, grof o c h robust, ej danad af samma sköra materia s o m d e n fina, lätta gestalten bred- vid h o n o m.
M e d sina långa, hvita fingrar snodde han d e svarta mustascherna, s o m från den långa öfverläppen under den korta näsan hängde ned öfver m u n n e n, medan ögonen — kinesens s m å elaka, svarta ögon, hvilka sutto litet snedt under ögonbrynen — m e d ett stickande uttryck oroligt flögo af o c h till rundt omkring salen.
Då o c h då såg jag hans klumpiga hufvud nicka, alldeles s o m kinesens på tant Ursulas empirbyrå, när man gaf det en puff, — nicka fort och gladt, nicka lång- samt o c h gravitetiskt.
— Men hans små svarta ö g o n fortforo hela tiden att oroligt irra rundt kring salen.
Hon.
satt mestadels m e d den blåa blicken sänkt, satt tyst, bortvänd ifrån h o n o m — halsen b ö j d litet framåt o c h öfver hela den späda gestalten något af lyssnande väntan.
H o n hade dragit af de långa, m j u k a gands de Suéde o c h lagt d e m från sig på det hvita marmorbordet.
Hennes fingrar — porslinsherdinnans rosiga, små graciösa Seminariet för huslig utbildning GÖTEBORG
IDUN 24 fingrar, litetlättjefutlaihållnmgen — lekte förströdt med en stor la France-ros — porslinsherdinnans skära ros m e d bakåtböjda, kupiga blad.
Om det smala ringfingret slöto sig två breda guldringar, s o m sågo så tjocka o c h nya ut o c h tycktes för stora och tunga, ty de åkte ständigt ned och hon sköt oupphörligen u p p dem m e d en trött, likgil- tig rörelse.
F ö r hvarje gång någon ny gäst k o m in i kaféet, ryckte hon till o c h hans små svarta ö g o n riktades en sekund på den n y k o m n e för att strax åter börja sin oroliga, irrande färd rundt kring salen.
Det var tydligt, att båda väntade någon, fastän de nervöst sökte dölja det för hvarandra.
Plötsligt såg jag i spegeln, hur hennes fingrar hårdt kramade o m rosen, så att ett skärt blad darrande föll af.
På hennes kinder sprungo två röda fläckar u p p och hon slöt ögonen liksom för att g ö m m a d e m.
När hon åter slog u p p dem, lyste det ur dem ett underligt och sällsamt skim- mer.
Hennes kinder b r u n n o hett o c h det hade k o m m i t något bäfvande vid munnen.
— H o n var ej af kallt porslin, den lilla herdinnan, hon hade lif o c h blodet måtte flyga snabbt g e n o m hennes fina ådror.
M e n kinesens stora hufvud hade k o m m i t i nickande rörelse, det nickade långsamt, gravitetiskt, liksom betydelsefullt, helt annorlunda än det nickat förut.
Det låg däri något af un- dertryckt illvilja, o c h illvilja fanns det äfven i hans små svarta ögon, s o m nu stannat på en punkt och liksom sögo sig fast vid något.
Jag vände mig o m från spegeln, hvari jag gif- vit akt på de två, för att se, h v e m som var or- saken till allt detta, o c h jag såg tre unga herrar k o m m a tvärs öfver salen.
E n af dem var löjt- nant och bar Svea artilleris uniform.
H a n k o m sist, jag såg h o n o m endast från ryggen, när han bugade sig tillbaka för kinesen.
— En smärt, något spenslig gestalt, snarare fint än starkt b y g g d, m e n m e d spänstiga, smidiga lemmar.
Jag riktade åter min uppmärksamhet mot de två i spegeln.
Hon satt m e d framsträckt hals — hufvudet litet på sned — alldeles som porslinsherdinnan, icke kokett, utan så att det gaf ett stilla vemo- digt behag åt den blå blicken, hvari det nu låg s o m en outtalad fråga.
Ögonen hade fått ett mål, ständigt blickade de åt samma håll.
Jag följde aiasforattf.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Logogryf.
X g * När hälsans ros uppå kinden sitter Och ögat strålar s o m ljusan dag Och lefnadsmodet i kroppen spritter Och puls o c h hjärta slå friska slag, Då ingen, ingen uppå mig tänker Och m y c k e t sällan jag då söks o p p, Men flyktar hälsan, sin tanke skän- ker Man mig och sätter till mig sitt hopp.
M o t dolsk fiende jag oftast strider.
Jag därför städse på vakt får stå.
Och när jag k o m m e r till den s o m lider, Man glad o c h vänlig vill se mig då.
Helt dristigt vill jag n u här fram- klifva På benen mina, s o m äro sju.
Sök ut de småord, som däraf blifva, Och jag vill hjälpa dig, kära d u!
o • i s * CD Hj CO " O A f fåglar har du här tvänne slag.
— T- rr.
rr o !- H v a d motsats är till en mulen dag.
&lt; / &gt; i £ =3 Efi T v å systrar, säg mig hvad heta d e?
ft » Er Och se ' n en krydda, o m jag får b e.
y &gt; * &gt;~ O.
« •• o x p O 2. h » S i ffc " S9 O U g •1 Ett lappens husdjur.
Ett kvinno- namn.
H v a d står den dig, s o m du tar i famn?
H u r kallas den, s o m sin make mist?
På hvad bör nöten ej lida brist?
H v a d maskar göra?
Så trädslag tu.
Hvarur gick Noak m e d barn o c h fru?
Hur är väl den, s o m ej äger hår?
Ett epitet s o m den långe får.
H v a d gläder tärnan att hatten gör?
1897 riktningen af hennes blick.
Den såg ej ut öfver salen, utan rätt in i en spegel, s o m stod liksom i vinkel m o t en annan spegel o c h måste upp- fånga den delen af lokalen, där de tre unga män- nen nu slagit sig ned vid ett bord.
Just så s o m hon där blickade in i vinkelspe- geln, hade porslinsherdinnan på tant Ursulas byrå betraktat sin herdes spegelbild.
Jag vände mig o m m o t bordet, där de tre un- ga herrarne sutto, o c h fann de två civile inbe- gripna i ett lifligt meningsutbyte, men den tre- dje, den unge löjtnanten, satt tyst för sig själf o c h blickade oaflåtligt rätt in i en af spegelväg- garna.
Och äfven denna var s o m en vinkelspe- gel och måste uppfånga den delen af kaféet, där herdinnan satt bredvid kinesen.
Jag betraktade den smärte officeren närmare.
H a n var helt ung — röd o c h hvit, nästan s o m en flicka — svart hår och inga mustascher, icke en gång en skugg- ning på den svängda öfverläppen.
H a n var vac- ker — nästan för vacker o c h skär för att vara karl, men — Det var j u herden — pors- linsherden!
Där satt j u om halsen den blå kra- gen och herdens förgyllda knappar lyste.
Och fastän han höll hufvudet käckt, var det något längtande o c h vekt i hans ögon.
För mig försvann det rökiga kaféet, de sorlan- de gästerna.
Jag var åter i tant Ursulas och tant Cordulas lilla tilltäppta sal m e d de symmetriskt ordnade gamla möblerna.
Och porslinsherden o c h porslinsherdinnan, s o m voro ett par, da- nade af samma sköra, fina materia, stodo på hvar sin byrå o c h sågo på hvarandra i vinkelspegeln.
Och hon höll sin skära ros i handen, den skära rosen, s o m han aldrig hämtade, o c h hennes röda läppar v o r o spetsade till en k y s s, kyssen, s o m han aldrig tog.
— — — — Men i kaféet sutto de två o c h stirrade på hvaran- dras spegelbilder — sutto långt ifrån hvarandra, på olika håll, o c h äfven de två voro ett par af naturen, danade att sitta sida vid sida.
H v a d de måtte längta!
Fiytta d e m tillsam- mans!
M e n för de två hade ödet haft tant Ursulas och tant Cordulas långa, raka m u n m e d » Me; » uti.
Och kinesen satt bredvid herdinnan och her- den satt ensam.
— — — — En fisk.
Ett skaldjur jag också för.
Hvad ej den kallas, s o m är en » mes ».
Så ett p r o n o m e n här äfven ges.
Tre substantiv.
Hvad är flickans kind?
En liten farkost vid stranden bind.
H v a d ovälkommet nog sällan b l e f?
H v a d sol ' n o m våren ur marken dref?
H v a d tjugufyra i Sverige finns?
Jag tror en jordart här också vinns.
Sju v e r b helt säkert du hittar än.
H u r Niklas håller sin hjärtevän?
H v a d var det väl som i kedjan brast?
En engelsk titel du får i hast.
A f längdmått ett, somsnart gam- malt är.
Och hvad jag böjer för eder här.
Ett adjektiv, nej det finnes två.
H v a d sin för fläckar man akta m å?
H v a d logogryf en du finner, säg?
Och därför kilar jag nu min väg.
I spegeln ser jag herdinnan lyfta rosen m o t sitt ansikte, o c h hon spetsar sin röda mun s o m till en kyss, o c h h o n böjer sig djupt ned m o t rosen och fäster kyssen, som är så lätt, så sväf- vande lätt, på ett skärt, doftande rosenblad.
Nu reser sig kinesen och han går m e d ovig, klumpig gång m o t utgången.
Ä f v e n herdinnan reser sig liksom dröjande.
För sista gången sän- der h o n en lång, blå blick mot herden in i spe- geln, så lägger h o n den skära rosen, hvars blad hon kysst, ned på det hvita marmorbordet, tager sina långa, mjuka handskar och går — långsamt, m e d n e d b ö j d t hufvud.
Strax därpå stiger den unge löjtnanten upp, nickar flyktigt afsked åt de två civile, hvilka tyckas bedja h o n o m stanna, o c h går rätt fram till bordet, som kinesen och herdinnan nyss läm- nat.
Jag ser hans unga, spänstiga gestalt af- teckna sig i samma spegel, där jag förut betrak- tat den vackra herdinnan.
Hastigt griper lian rosen, som h o n lämnat på det hvita marmorbor- det, hårdt fattar han o m den, så att den darrar, för den u p p mot munnen o c h tager kyssen, hon fäst på det lena, doftande bladet.
Så fick herden herdinnans lätta kyss, s o m han väntat på så länge, fick den — tryckt på ett skärt, darrande rosenblad.
Innehållsförteckning.
VÅRA MINISTERFRUAR.
III.
(MED PORTRÄTT AF FRIHERRIN- NAN ANNA KAPPE, FRU ANNA CHRISTERSON, FRU CHARLOTTE WERSÄLL OCH FRU ROSA VON KRUSENS !JERNA).
— PRINSESSAN TUSENSKÖNA; POEM AF Daniel Fallström.
— SKILDA VÄRLDAR; AF Isa.
— STJÄRNAN SOM FÖLL; SKISS FÖR IDUN AF Mari Mihi.
— PÅ FÖREKOMMEN ANLEDNING.
— » SESSANS » BLOMMOR; AF Maja B.
— MODERNS PLIKTER MOT SINA DÖTTRAR BETRÄFFANDE GIFTERMÅLS INGÅENDE.
— BRÖDER; AF Ilse Franke.
— DRÄKT- REFORMFÖRENINGENS » KJOLMÖTE- *.
— UTANFÖR; POEM üf Stran- ger.
— FRÅN IDUNS LÄSEKRETS: TILL FRU LOVISA PETTERKVIST, JOCK-MOEK.
— UR NOTISBOKEN.
— TEATER OCH MUSIK.
— DE SJU FÖRSTA ARKEN.
— HERDEN OCH HERDINNAN; MINIATYR AF Elsa Lindberg.
II.
— TIDSFÖRDRIF.
Springaregåta af Ah.
* Hanken *.
Charad.
4.
Mitt första kan vara än hvälfdt och än platt.
Stundom bjärt är dess färg, men kan o c k vara matt.
Mitt andra icke solgass och icke el- den tål, T y värmen på mitt andra plär all- tid » göra kål ».
När köld på tö har kommit mitt helas u p p k o m s t skett, Och då mitt andra har då uppå mitt första sett.
&gt; Hanken. » Länkgåta.
1.
2.
S.
Frodig, grön o c h ganska täck.
Utaf Elfsborgs län en fläck.
H v a d den ofta göra plär, Som en gladlynt män ' ska är.
5.
(5.
7.
8.
Kanske mig ibland man hittar, Om i andras kort man tittar, Barnen ösa mig m e d skopa.
Stad i Södra Europa.
Älskar vatten m e d passion.
V i d en landtgård possession.
Ofvanstående 8 länkar fås ur ett geografiskt namn, utan att man o m - flyttar dess bokstäfver.
Sibylla.
Ordgåta.
Tag 7 ord, hvilkas begynnelsebok- stäfver bilda namn på en blomma.
Orden ä r o: 1.
Flicka.
2.
Fågel.
3.
Bräckligt.
4.
Ändpunkt.
5.
Blom- ma.
6.
Parasit.
7.
Djur.
Härtill endast 7 bokst.
Reseda.
Lösningar.
Logogry / en: Fönstervadd: födda, döda, fa- der.
döf, fet, vante, nöd, staf, stöd, vört, söt, vad, föda.
Charaden; Kosmopolit Aritmogryfen: Konung Oskar — Sverge- Norge: 1) kolos, 2) oktav, 3) nacke, 4) utter, 5) nying, 6) Gefle, 7) orkan, 8) sin-ko, 9) knarr, 10) afvig, 11) Rappe.
Urgåtan: Nyårsvisiter: 1) Navva, 2) Yutta,:!)
Arsta, 4) Rabba, 5) Salta, 6) Varna, 7) Jmola, 8) Sätra, 9) Ivrea, 10) Trosa, 11) Esina, 12) Riala.
Palindromen: Apor — Europa.
