# ID: svediakorp-per1137
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1897
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 16,338
# sentences: 797
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Iduns Tryckeri Aktiebolag.
Fredagen den 23 juli 1897.
N:r 29 (500).
Prenumerationspris pr år: Idun ensam kr, Iduns Modet., fjortondagsuppl.
» Iduns Modet., månadsuppl.
» Barngarderoben » 5 &amp; 3 3 Byrå: Klara södra kyrkog.
16, 1 tr. Öppen kl. 10 — 5.
Allm.
telef.
6147.
Rikstelef.
16 4G.
Redaktör och utgivare: 10:de årg.
Utgifningstid: h v a r j e fredag.
Annonspris: 35 öre pr nonpareillerad.
FR ITH 10 F H E L L B E R G.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » Träffas säkrast kl. 2 — 3.
25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
Lösnummerpris 15 öre Redaktionssekr.
: &lt;F.
Nordling.
(lösmr endast för kompletteringar.)
Utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
Emilia Lindqvist.
I Jen som något känner till förhållandena i samhället och öm- mar för olyckliga medmänniskor kan lika litet vara blind för det namnlösa elände, dryckenskapen i vårt land åstadkommer, som likgiltig för det storartade arbete, hvilket under de senaste årtiondena nedlagts på bekämpande af denna last och på främ- jandet af dess motsats, nykterheten.
Den betydelsefullaste insat- sen härvidlag har otvifvelak- tigt gjorts af de nykterhets- talare, som rest land och rike kring och med väckande, spor- rande ord ryckt upp folket ur dess dåsighet och kommit det att bryta med och käm- pa mot den förr icke som sådan ansedda lasten.
Tack vare deras nitiska, af öfver- tygelse och männsikokärlek burna arbete kunna vi nu inom vårt land räkna flere hundratusen absolutister.
Hvad betydelse denna nyk- terhetshär, hvilken hufvud- sakligen rekryterats ur de bredaste samhällslagren, har i socialt och kulturelt hän- seende, är allt för påtagligt för att någon redogörelse där- för här skulle vara behöflig.
Med de manliga talarne hafva flere kvinnliga fram- gångsrikt täflat, och vi vilja i så måtto särskildt framhålla den öfver hela landet kända och uppburna nykterhets- talarinnan fröken Emilia Lind- qvist.
Fröken Lindqvist, som är född 1857 i Eslöf, där fadern är byggmästare, åtnjöt under sin barndom ingen annan undervisning än den folk- skolan meddelar, .men ut- rustad med ett skarpt, klart förstånd, stor arbetsförmåga och vet- girighet, har hon vetat att genom själfstudier förskaffa sig afse- värda kunskaper, särskildt i praktiska ämnen.
Ar 1887 ingick fröken Lindqvist i en af världsgoodtemplaror- dens loger i Eslöf, där hon genom sitt hurtiga, lifliga sätt, oför- färade deltagande i debatterna och sitt stora intresse för arbetet från början kom att intaga en bemärkt plats.
På anmodan höll hon så högtidstalet vid några en- skilda fester, och det sätt hvarpå dessa föredrag mot- togos, bragte henne på den tanken att äfven offentligen uppträda som nykterhets- talarinna.
Vänners och me- ningsfränders ifriga anmanin- gar och hennes egen lifliga åstundan att i stort gagna den sak, hon gjort till sin, förde efter en tid beslutet till verkställighet, och vid en nykterhetsfest i Limhamn 1 8 9 1 höll hon sitt första offentliga, med mycket bifall mottagna föredrag.
Detta föredrag följdes af ett andra, ett tredje, och snart började från alla delar af landet ingå skrifvelser med anhållan om hennes medver- kan både i fråga om enstaka fester och cfå det gällde mis- sionering under flere måna- der af hela landskap.
Fröken Lind qvist hörsam- made kallelserna i så stor ut- ' sträckning, hennes tid och krafter tilläto, uppträdde vid fester och demonstrationer i vidt skilda delar af landet och missionerade i månadsvis i Medelpad, Halland, Värm-
SDUN 22C 1897 Det är icke titlarne, s o m kasta glans på människorna, utan människorna på titlarne.
N. Macchiavelli.
land m. fl.
landskap, därunder hållande föredrag hvarje afton.
Innalles har fröken Lindqvist hållit omkring 600 föredrag för sammanlagdt 180 tusen åhö- rare, af hvilka icke mindre än tre tusen till hen- ne aflagt löfte om lifslång afhållsamhet från alla berusande drycker.
A f dessa personer ha naturligen många alltid varit måttliga i sina vanor och blott för den goda sakens skull blifvit absolutister, men än flere haf- va dock de varit, som i och med detsamma de afgifvit nykterhetslöftet, brutit med en vana, som redan blifvit till last hos dem, och börjat ett nytt aktningsvärdt lif till heder för dem själfva, välsignelse för deras när- maste och gagn för samhället.
Fröken Lindqvist, som alltjämt fortsätter sin nyttiga verksamhet, är född talare.
Redan som liten flicka brukade hon på vägen hem från skolan samla kring sig kamraterna för att från någon gärdesgård eller kulle hålla ljungande tal till dem, och när hon sedermera uppträdde som offentlig talarinna, följde hon endast en stark inne- boende lust.
Hennes styrka som talare ligger, utom i en kraftig, välljudande röst, som villigt återger hvarje skiftning i känslan, i den hänförelse och omedelbarhet, som prägla hennes alltid extemporerade anföran- den.
Det är en värme, en medryckande kraft i hennes ord, något " tvingande, man skulle kunna säga hypnotiskt, hvilket oemot- ståndligt fängslar uppmärksamheten och tillvinner henne åhörarnes sympati.
I sina föredrag för fröken Lindqvist all- tid kvinnans och hemmets talan och har kanske härigenom vunnit sina bästa och största segrar.
Men hon ställer sig därför ingalunda alltid på kvinnans sida, hon tar henne tvärtom ofta i upptuktelse, gisslar hennes fåfänga, okunnighet, slöhet, oordent- lighet, hvilka ofta äro orsaken till mannens fall, men hon gör det städse på ett sådant sätt, att man känner, att det är i kärlek hon tuktar.
Det är icke endast nykterhet, fröken Lindqvist talar, hon vet att i sina föredrag utom detta inlägga mycket annat, som kan verka väckande och förädlande på hennes åhörare, något som är af största betydelse, då hennes arbete hufvudsakligen är förlagdt till småfolket, ett område, som ännu i mångt och mycket kan betraktas som obruten mark.
Hvilket värde man här nere sätter på hennes arbete, därom vittna den stora sympati, hvarnied hon allestädes omfattas, och — kanske icke minst — den snabbhet, hvarmed föredragslokalerna till sista plats fyllas, så snart hon uppträder.
D. Iduns 500:de nummer ifrån tidningens första utgifvande räknadi lägges i dag inför våra läsarinnors ögon.
I rundt tal och med jämna hundrasiffror beteck- nar delta för en veckotidning ett tioårigt arbete.
Då det är vår afsikt att i årets stora fest- nummer: julnumret, vid den fyllda tionde år- gångens slut, i ord som bild r.iågot utförligare dröja vid det tillryggalagda skedet af Iduns tillvaro, vilja vi ej nu utbreda oss öfver denna sak.
Alldeles oanmärkt ha vi dock ej kunnat låta det femhundrade numret gå förbi — allra minst utan att af vårt fullaste hjärta utsäga ett tuck till den trofasta svenska kvinno- publik, som från första stund med sitt milda öfverseende och sitt verksamma intresse under- lättat våra bemödanden.
Ha vi i någon ringa mån lyckats fylla en lucka inom den svenska tidskriftslitteraturen och motsvara behofvel.
af ett specielt kvinnoorgan, i hvillcet könets och hemmens maktpåliggande intressen kunde sak- ligt utredas, så är detta främst vår läsekrets ' ' egen förtjänst.
Att det dyrbara förtroende, den visat oss, alltjämt må få fortfara är ock — i dag som alla dagar — vår varmast närda önskan.
Stockholm den 23 juli 1897.
Redaktionen af Idun.
* En radikalkur.
Inder en sommarvistelse i Norge sam- ^ manträffade jag för tio år sedan med en mycket älskvärd läkarefamilj.
Jag be- sökte doktor V:s ett par gånger i deras vackra och gästfria hem i Tistedalen invid Fredrikshald.
Glädje och trefnad funnos där i rikt mått, och där klungo » glade sange » från far och mor, och » börnelatter » från fyra präktiga småttingar.
— Men så en dag för några år sedan klappade sorgen på i detta hem: Doktorn rycktes hastigt bort af döden, och den alltför vanliga historien, att de efterlefvande vid familjefaderns bortgång stå som man säger på bar backe, upprepa- de äfven här.
Till en början bosatte sig den unga änkan i Kristiania och försökte att slå mynt af sin mu- sikaliska talang genom att ge lektioner.
Men det visade sig snart, att den sålunda f örvärf va- de inkomsten ej räckte till att försörja henne och barnen.
Kamrater och vänner till hen- nes man rådde henne då att lära sig barn- morskeyrket och lofvade försträcka henne de därtill erforderliga medlen.
Fru V. be- tänkte sig ej två gånger — det gällde j u hennes barns uppfostran — lämnade de små i sin mors vård, reste till Stockholm, där j u barnmorskeutbildningen står mycket högre än i Norge, genomgick sitt läroår, återvände till Kristiania och började, på det kraftigaste understödd af läkarne, att prak- tisera.
Inom kort fick den behagliga, fint bildade, glada och hurtiga doktorinnan fullt upp att göra.
I vintras uppehöll jag mig en liten tid i Kristiania och aflade då ett besök hos fru V. Jag fann henne frisk och blomstrande samt lycklig i medvetande att ha endast sitt eget arbete att tacka för sitt och barnens uppehälle.
På min fråga om hon ej ibland med saknad tänkt på att hon ej fått ut- bilda sin vackra sångröst, svarade h o n: » Nej visst inte!
Jag har aldrig haft så mycken glädje af min sång som nu.
Ser ni, jag sjunger för mina patienter, när jag fått dem på bättrings vägen, och så tacksamma åhörare få storheterna af facket allt leta efter.
.
.
Men en stor olägenhet för mitt yrke ovillkorligen med sig, » tillade hon i allvarlig ton, » nämligen att jag oupphör- ligt får undandraga barnen min tillsyn och vård.
Emellertid har jag god hjälp af min äldsta, femtonåriga dotter, som får vara i mors ställe för sina syskon.
Och de äro gudskelof snälla, välartade och lydiga — nu. » — » Nu? » — » Ja, ser ni, min äldste gosse gjorde mig en tid bekymmer genom slarf och opålitlighet.
Men så en gång grep jag till en radikalkur, och den botade honom — som jag hoppas för alla tider. » Jag bad henne naturligtvis berätta vidare om den där kuren, och hon fortsatte: » En natt för ungefär ett år sedan kom jag hem kl. 12.
Jag väckte min äldsta dotter för att höra, om allt stått väl till under min frånvaro, och fick då veta, att Vilhelm ej läst sina läzor ordentligt, oeh att han, när systern lofvat berätta detta för mig, svarat: » Nå, än sen då; hon kommer hem sent i kväll och kan väl ej taga upp mig midt i natten för att läsa läxor heller. » Jag öfverlade några minuter, gick så fram till gunstig herrns säng, ruskade ho- nom vaken och sade honom, att han måste stiga upp och läsa sina läxor.
Först fick jag endast några obegripliga grymtningar till svar; sedan kom det i bedjande t o n: » Usch n e j, mamma, j a g är så sömnig. » — » Ja, det får inte hjälpa!
Skynda på bara! » Han försökte då beveka mig genom en rörande omtanke om min trötthet.
» Ä r inte du också bra trött, » sade han, » jag kan j u stiga upp tidigt i morgon och läsa. » — » Jo, visst är jag trött, » svarade jag, » men när jag har en son, som jag ej kan lita på och som ej har nog ambition att göra sina skyldigheter, när jag är frånvarande, så måste jag j u sitta uppe, och nu skola läxor- na läsas. » Och därvid blef det.
När v i slutat, slog han sina armar om min hals och hviskade med tårar i ögonen: » Tack, mamma. » Sedan den stunden har jag aldrig behöft förebrå honom för oupp- fyllda skyldigheter af något slag.
Han är pålitlig och plikttrogen som en mogen man, och j a g vet, att han aldrig begagnar min frånvaro till att svika mitt förtroende.
G.
L. från prinsessan Ingeborgs hembygd.
Intryck från en fotvandring g e n o m Nordsjælland.
Upptecknade för » Idun » af A. Roth.
v g j å naturligtvis alla våra läsarinnor lifligt in- tressera sig för prins Carls trolofvade, prin- sessan Ingeborg, böra de också ha intresse af att nu få veta något om hennes hembygd, det vackra Nordsjælland, hvarest hon på Charlotten- lund och Fredensborg tillbragt så godt som hvarje sommar af sitt unga lif.
Från denna synpunkt våga vi hoppas, att följande små 2 intryck &gt; från en
1897 fotvandring genom dessa trakter ej skola vara ovälkomna i Iduns spalter.
IDUN sagoprins, hvars namn gått så långt som väster- ländsk kultur har nått.
Hvem tänker mer på sagan om Amele och hans träkrokar, när man står vid Hamlets graf?
Nej, det är den odödlige I. Helsingör.
skaldens prins af Danmark — den moderna män- Vi voro tre flickor, en skånska, en småländska niskan, Hamlet, som vi alla känt och hvars skarpa, och en blekingsflicka, som hade beslutit att före- geniala repliker träffat oss personligen, som de taga en fotvandring i det pittoreska och för sin träffat den tid, i hvilken de skrefvos, och den tid, leende skönhet så berömda Nordsjælland.
Vi som är; han, hvars tvifvel och betänkligheter visste nämligen redan, hvad vi hade att vänta ännu binda handen på tusenden, så som de gjorde oss, ty om vi också ej alla varit där, så hade det på honom själf; och vår stämning vid Ham- vi dock både i tidningar och böcker läst mer än lets graf är den öfverväldigande beundran för en beskrifning öfver denna » Danmarks park » med den man, som hade förmåga att se och gifva oss de praktfulla kungaslotten: det historiska Fre- det, som ej var hans tid, som ej är vår tid, men driksborg, Fredensborg — europeiskt berömdt ge- människornas, så länge människor finnas.
nom den mäktige kejsar Alexander IILs förkär- Därefter gingo vi till Marienlyst.
Det gamla lek därför — Bernstorff, så älskadt af kejsar- slottet ignorerade vi; hunger och törst drefvo innan Dagmar, kung Georg och prinsessan af oss direkt i famnen på det moderna badetablisse- AVales, så att de blott för att få vistas där, gärna mentet, som lockande utbredde sina stenarmar bo hur trångt som helst, kronprinsens vackra på andra sidan vägen.
Marienlyst är ett af de sommarresidens Charlottenlund, beläget midt i mest pretentiösa och mest banala af de bad- köpenhamnarnes glada » Dyrehaven », Marienlyst etablissementer, som ligga längs danska kusten, så nära hvarandra som en rad pärlor uppträdda och Sorgenfri, och allt hvad de nu heta Vi visste dessutom från kartan, som vi länge på en snodd.
Det besökes mest af tyskar — sorgfälligt studerat, att hela kusten från Helsingör minst af danskarna själfva, som föredraga de till Köpenhamn mest bestod af praktfulla bok- hemtrefliga fisklägena såsom t. ex. Hellebæk och skogar såsom Dyrehaven m. fl.
omväxlande med Hornbæk, till hvilka vi begåfvo oss, sedan vi barrskog, i Gripskov vid Fredriksborg och Fre- intagit en solid frukost — låt oss för pretentio- densborg, och vi hade läst Christian Winthers nens skull kalla den för dejeuner dinatoire!
dikt om Furusöen och visste också, att denna Det var mycket varmt att spatsera i middags- berömda och besjungna sjö var en af medel- hettan, men de svalkande vindarna från hafvet punkterna i dé många sjökonstellationerna, som afkylde luften behagligt.
All vår packning hade smycka detta vattenrika land.
vi skickat med dagvognen till Hornbæk.
Dag- Vi startade i Helsingborg.
Framför oss hade vogn är nämligen den enda föreningslänken med vi Öresund, det älskade Sundet, så kärt för hvart Hornbæk, såvida man ej vill betala 5 k ti kronor. '
svenskt öga, det sköna blå bandet, som icke.
för en droska.
skiljer, men förenar oss med den öfriga världen.
Kunde jag nu beskrifva denna vår första längre Och öfver Sundet, som strålade i morgonbelysning promenad på den danska jorden, så att Iduns med det stolta Kronborg midt emot, gled skepp läsare finge ett lefvande intryck däraf!
I Sverige efter skepp fram; smäckra och lina ångbåtar, — n. b. öfre Sverige — är det en vanlig före- glänsande i solen, fiskarsnäckor med hvita segel, ställning, att Danmark är fult — de tro det där- tunga mörkskrofvade briggar och skonerter, som för, att det är ett slättland — ett lågt land.
Jag tumlat på stora haf och varit länge på vägen.
har alltid funnit dem så fattiga, som ej kunna Och flaggor och vimplar kungjorde, att de kommo beundra och njuta af mera än en bestämd typ från skilda länder och att på deras däck främ- af skönhet, om jag så får säga.
Har man ett mande språk talades.
Där voro både de ameri- öppet sinne för det sköna, så ligger det alltid så kanska » Stars and Stripes *, Englands röda » Union nära i naturen.
Skönheten bor ej blott i fjällens Jack *, den välkända trikoloren, Rysslands blå- storslagna majestät, ej endast i forsens dån och hvita örlogsflagga och — oftast — vår egen vackra böljornas slag mot klippan, den bor också i bok- blå-gula duk samt den glada, från himlen sända, skogens väldiga pelarsal vid insjöns stilla spegel.
&gt; Dannebrog ».
Den bor på den vida heden bland den doftande På ena sidan hade vi Helsingborg med det ljungen och på den böljande slätten, som ligger gamla vördnadsvärda » Kärnan » i bakgrunden.
sommarljus och leende i junigrönska.
Den talar Vi hade nyss beskådat och beundrat detta minnes- till oss i höstens stormar såväl som i sommar- märke från forna tider, som ännu stolt blickar nattens stilla sus.
Och när man har sinne där- ut öfver Sundets böljor, hvilka det i många hun- för, så känner man alltid igen den: lika äkta, lika drade år sett i sol och sommar — som nu då de betagande och frisk, hvad dräkt hon bär, hvad vänligt lekte kring båten — hvilka de sett i storm språk hon talar.
Och man är rik och instämmer och höst, i regn och dimma eller fängslade i af hjärtat i Heidenstams dikt: vinterns isbojor.
Nedanför ligger staden.
Den Tag allt som är mitt och mitt kan bli, är gammal, den med, så gammal, att man ej kan men lämna min yppersta gåfva: säga, när den blef till, men nu är den förnyad att kunna njuta och lofva, och gör ett alldeles modernt intryck — alltför där en annan far kallt förbi.
modernt I Då har det lilla Helsingör midt emot bättre Jag skulle önskat, att de, som lefva i den före- behållit sin gamla egendomliga prägel.
Där det ställningen, att ett lågland alltid är fult, hade följt nu ligger midt i junigrönskan, ligger det och mig denna försommardag och sett med mig den drömmer om sina stolta minnen från den tid, tjusande Helsingörstrakten.
Få ena sidan resa då det var en af Danmarks viktigaste städer, den sig branta skogklädda sandåsar och på andra stad från hvilken den rika Öresundstullen upp- sidan har man Öresund.
Nedanför sluttningen togs, och utanför Kroneborg måste då alla Euro- ser man helt nära hvarandra villor af olika bygg- pas fartyg lägga till och betala sin tribut till nadssätt och storlek, men alla solida stenhus, Sundets härskarinna.
Endast den blågula flaggan omgifna af välskötta trädgårdar.
Man passerar tick passera — en dyrköpt rätt, tillkämpad i blo- Hellebæk, en af hufvudorterna för köpenhanmar- diga strider.
Öfver staden spred sig det främ- nes obligatoriska sommarmassutvandring, en gan- mande guldet och det fanns ingen stad i Dan- ska stor badort.
Sedan blir det landtligare och marks rike, där man lefde så vildt och öfverdå- villorna ligga ej mera så tätt.
Vid E ' lekilde digt som i Helsingör.
Det var illa beryktadt för finns det åter pensionater och hotell, men sedan sitt sedefördärf, och det spelades högt såväl bland kommer man in i » Plantagen » och människobo- riddersmännen med höga ämbeten som bland ningarna upphöra alldeles.
Plantagen består af borgarne, de rikaste i Danmark.
Nu är här stilla.
stora planteringar på flygsanden, sådana man ser Mäktigt reser sig Kroneborg ur böljorna, men det i Skåne vid Engelholm och flere ställen.
Dessa har sin storhet bakom sig och hvilar nu på sina kring Hornbæk äro nu gamla och bilda en riktig lagrar; och på den lilla stadens trånga gator skog.
trängas ej mera främmande sjömän med stadens Därinne var så tyst och svalt och skönt, man goda borgare och ställa till stojande, vi ' da upp- kunde drömt sig till Smålands furuskogar, om ej träden i vinstugorna.
Nu gå de förbi, de främ- marken varit så olik.
Här voro inga stenblock mande seglen, och Helsingör har mistat sin be- kastade af jättehand, nej, knappt en sten, och tydelse.
Men det är något aristokratiskt öfver vägarna, de voro af den hvitaste hafssand.
Det det.
Järnvägsstationen reser sig som ett slott var en härlig promenad genom skogen, härligast midt för hamnen, man blir nästan häpen öfver när planteringen var uthuggen, så att vi åter denna ståtliga byggnad, men här bruka också sågo Sundet eller, rättare, snart öppna hafvet, komma förnäma resande.
Hit komma den danska Kattegat.
Ah, vi längtade till Hornbæk, att kungafamiljens celebra gäster på genomresa till komma i detta glittrande, hänförande vatten, som Fredensborg.
vi haft så rikt tillfälle att beundra hela dagen.
Vi gjorde en kort promenad i staden, innan vi Vägen föreföll oss emellertid ganska lång, vi hade begåfvo oss vidare.
Vi sågo Hamlets graf, ty i ju förut haft ständig omväxling och längtade nu Helsingör skall han ju hafva lefvat och dött, efter att komma fram till fiskläget.
Plötsligt — denne » den mest berömde af alla danskar », den vid en krök af vägen — låg det framför oss i 227 idyllisk ro.
Midt i byn reste sig den gamla lands- kyrkan och rundt omkring lågo de snygga fiskar- kojorna, omgitna af sina små trädgårdar.
Män- niskor sågo vi ej många på de smala sling- rande gatorna.
Männen voro väl på sjön och kvinnorna hade nog annat att göra än att se på de främlingar, som nu i den döda tiden händelse- vis kommo dit.
Vi voro nu framme, vi hade nått vår vandrings första mål, och i nästa bref vill jag tala om denna hänförande, i Sverige allt för litet kända badort.
* I Stockholm.
Små utställningsfunderincjar och litet annat smått och godt.
För Idun af Lovisa Fetterkvist.
3 Bref IX.
ag vet inte hur länge Ruffen och jag häromdagen stodo utanför fönstret till » Studion » i Gamla Stockholm, där den itali- enska snabbkonstnären med litet lera och ett par små pinnar på 25 minuter knypplar ihop dam- och herrhufvuden, så lefvande och lika, att man inte vet, om det är ori- ginalen, som är kopior, eller om det är tvärt om.
» Ack, Ruffen, » sa jag, » ingenting på jor- den skulle göra mig så glad som att ha dig så där förevigad i ler!
Tänk, att kunna gå och titta på dig när jag vill och hur mycket jag vill och vara i stånd att ta dig med mig hvart jag far, ja till och med i graf v en, när den stunden kommer! » » Hä hä, » sa Ruffen och såg litet röd ut, » men det blir väl så förbåldt dyrt, så! » » Fem kronor för herre, » läste jag på ett anslag på väggen.
» Och tio för dam, » läste Ruffen.
» Hä hä, det var bakvänd ordning, det!
Men efter det inte var värre än så, så kostar jag väl på oss båda två då, ty hvad det anbelan- gar — att jag vill ha dig — hä hä — så nog vet du — att jag utom dig — jag — menar — — du förstår — vi två — • hm. » Ruffen tystnade helt tvärt, bra oklar i rösten: jag hade nog rört upp honom med det där dumma pratet om grafven!
Också sa jag, så muntert jag någonsin kunde åstadkomma: » Ja, vill du ha mig i ler, gubben lilla, så inte mig emot, men nog tänker jag stanna hos dig i kött och blod minst i 50 år till, det säger jag d i g!
» » Studion » är ett litet svart hål, alldeles invid gatan, men » svärtan » gör bara, att artisten ser så mycket mer » tafvelaktig » ut, där han sitter med sitt fina ansikte, stora nedvikta krage och mjuka sammetsbarett.
» Undrar hvad språk han talar? » sa jag.
» Franska förstås, » sa Ruffen.
» Tala till honom, du Lovisa! » (Vi var för tillfället händelsevis ensamma vid fönstret.)
• » Jag! » sa jag, riktigt hissnande till.
» Ja, du har ju inte gjort annat än läst Franska för dig själf hela vintern, och att du kan Pariören som ett rinnande vatten, det vet jag! » » Det har du rätt i, gubben, » sa jag.
» Hvad ska man skaffa sig talanger för, om inte för att bruka dem! » Så harklade jag mig, och så sa j i g: » Mossjö! » Artisten rörde sig inte,
IDUN 128 » Moss-sjö! » sa jag om igen, nu m e d mycket större eftertryck.
Nu såg han upp med ett par ögon som stjärnor och log behagligt, men inte åt mig.
» Com-meng vus purtey v a?
» sa jag.
Artisten sänkte långsamt ögonen igen: det var hans enda svar.
» Nej, » sa jag, » Franska förstår han inte.
Försök med Tyskan, du Ruffen. » » Spre-e-sprech-en Sie Deutsche? » sa Ruffen.
» Ein wenig, » svarade artisten med den mildaste röst.
» Und — und — Französich? » » Ja wohl! » • » Phu, » sa Ruffen och torkade sig i pan- nan.
» Nej, ta-tala själf du Lovisa — — jag ska nog tala för mig, jag — - - när min tid blir. » » Förhör mig ur pariören då, » sa jag, » eljes går det inte!
Vi tar: ' Hos en artist ' — det pas-sar nog.
Visst kan du frågorna utantill, gubben!
! » » Min herre, » sa Ruffen i förhörston, sedan han väl öfvertygat sig att vi var ensamma.
» Mossjö, » öfversatte jag.
(O!
hvad vi har gnott med de samtalen!)
» Vi skulle vara lyckliga få våra porträtter gjorda af er skickliga hand, » sa Ruffen.
» Nous seron (g) bjäng heureux avoir noter portraits faites de vötre main admirable, » öfversatte jag.
(Jag har inte pariören med mig, så det kan ju hända att staf ningen är både si och så, men det gör ingenting — jag trycker under de ord jag lade tonvikten p å!)
Artisten såg upp och log, ändå mer för- tjusande än nyss, men tegl » Hvilket är edert pris, » sa Ruffen.
» Quelle est votre price? » öfversatte jag, nu uttalande x-et så hårdt jag någonsin kunde för att väcka honom.
Hjälpte inte.
Han satt där som en död tafla ändå.
» Nej, » sa jag, » karlen har tydligen inte något språkgeni.
Vi får lof att hjälpa oss med teckenspråket. » Så pekade jag på en af bysterna i fön- stret och så pekade jag på mig själf.
Nu blef det lif i ' taflan ' ska jag säga.
» Si si, » sa han och nickade, med strå- lande ögon.
» Momento, momento! » Därmed öppnade han dörren och bockade sig så vackert och grasjöst, att jag inte kunde låta bli tycka att åtminstone i fråga om att hälsa vackert har vi nutidsfolk gått tillbaka betydligt.
Så plaserade artisten mig i ett hörn, såg på mig skarpt, tog en lerklump i hand och pekade på sin egen panna.
» Hvad tror du han menar, Ruffen? » sa jag.
» Han menar väl inte att han är litet konstig i knoppen heller? » » Nej vars!
Det är väl så, att du ska hålla ögonen där han pekar, tänker jag. » » Jaså, » sa jag lugnad.
» Ser jag treflig ut, Ruffen -?
Och sitter allt som det ska?
Det finns ju ingen spegel, vet j a g!
» » Nog är du bra, alltid — men ska du ha hatten på dig? » » Det har du rätt i, » sa jag.
» Om själf va Venus Milo låtit knåda af sig i hatt, hade hon nog varit gammalmodig här vid lag. » Därmed tog jag af mig hatten.
» Bene bene! » sa artisten.
» Tycker han att jag är benig? » sa jag häpen.
» Det har väl då aldrig någon — » » Nej, han ser nöjd ut, » sa Ruffen.
» Men ska du ha håret uppsatt, hä hä? » » Visst, » sa jag.
» Det finns ingen som har så vackert och G stort hår som du, Lovisa!
Ingen på hela bare, och ur leran började ett hufvud, mitt jorden.
Du kan gärna slå ut det, Lovisa hufvud, att titta fram.
Jag försökte tänka lilla, du såväl som de andra Venusarna! » på barnen, jag försökte räkna till hundra, » Du är tokig, gubben, » sa jag.
» Vid men kom aldrig längre än till f e m; jag för- sökte tro att jag var hemma och satt och femtio år! » tittade i reflektionsspegeln, då jag nog bru- » Får man inte ha hår då, hä h ä?
» kar kunna sitta orörlig, minsann!!
Ingenting » Joo, men inte utslaget. » » Det är min byst — • — min — och — hjälpte.
Nu var hela jag som en myrstack, inte — någon annans, och jag vill ha ut- och ansiktet växte, isterhakorna mest.
— Nu hade jag fyra!
slaget hår på den, hä hä hä. » » Ruffen lilla, » sa jag matt, » hur ser jag När Ruffen tar till med den tonen, så ut nuf » släpper jag alltid efter litet.
» R ö d!
» sa Ruffen.
» Förhör mig u r: ' Hos en perukmakare ' » Du eviga värld, » sa jag, » ska jag nu bli då, » sa jag undergifvet.
» Min herre, jag önskar få mitt hår bor- röd med!
Hvilken byst, hvilken byst! » stadt, » sa Ruffen förnöjdt.
Jag tittade stelt, förtvifladt på Italiena- » Mossjö, » öfversatte jag — men afbrötmig.
ren, som också blifvit litet röd, nog af an- Plötsligt böjde han tillbaka » Borsta passar ju inte alls, » sa jag.
» För- strängning.
hufvudet och började skratta, ett skratt, sök fjärde frågan. » » Ni måste slå ut håret min herre, » sa- som rullade ur munnen på honom som de sötaste pärlor.
Ruffen, » för att torka — — » » Har du någonsin hört en Svensk skratta » Tyst! » sa jag — — » det passar!
Jag på det viset, Ruffen, » sa jag, glömsk af allt.
ska bara förtydliga det litet. » » Som ett barn i solskenet!
Men jag kan » Mossjö, » sa jag, » il m e faut les chevaux flottants.
Comprenez — v u s 9?
Les inte sitta stilla längre, Ruffen.
Jag kan inte!
Jag sväller upp till en ballong!
En — chevaux flott — angts, sur la tete. » » Spreche nicht Schwedisch! » svarade arti- ballong, som vindar!
Syns inte det heller? » » Inbillning, » sa Ruffen och lät förargad.
sten mildt, medan ' pinnarna ' han arbetade » Inbillning, » sa jag.
» Är det här inbill- med flög som om de haft vingar.
» En sådan drummel, » sa jag.
» Han tror ning, hvad är då verklighet! » » Silenzia, » sa artisten.
» Tranquillo, sig- jag talar Svenska!
Du får allt reda dig utan utslaget hår, Ruffen lilla, ty den därs nora! » » När man inte kan mer än två utländ- intelligens!
Tacka Gud, vi får någon ska ord, så är det så godt hålla inne med byst alls.
' » dem med, » sa jag ampert.
» Tranquillo! » sa artisten bedjande.
Nu arbetade vi under tystnad en stund » Jag är visst trankil, » sa jag.
» Så trankil igen, artisten med pinnarna och jag med man kan vara — ibland / » Bäst detvar började hela ansiktet attstelna att kunna sitta kvar, hvilket endast gick af, utom läpparna, som ryckte och ryckte.
för sig genom att jag höll händerna spas- » Ruffen lilla, » sa jag, » hvad gör jag med modiskt knutna kring öfre kanten af stol- sitsen.
Jag kände att kring mun låg ett min m u n?
» snedt, stelt, fånigt leende, men jag vågade » Ingenting, » sa Ruffen.
» Ingenting? » sa jag.
» Kallas det här inte röra på läpparna af fruktan att få ingenting 1 Gud, nu börjar öronen med!
De fatt i en ändå värre grimas.
Därtill röd!
växer och nu rycker de m e d!
» Och på det här viset skulle jag gå till eftervärlden!
!
» Syns inte, » sa Ruffen.
» Hvad är klockan, Ruffen? » sa jag till » Nej, naturligtvis syns det inte, » sa jag.
sist svagt.
» Jag narras förstås!
Ah — — » » Du har setat presis en kvart nu, hä hä. » » Tranquillo, » sa Italienaren och såg på mig så förebrående han kunde med sina » En kvart! » skrek jag.
» Osanning!
Minst mjuka sammetsögon.
— en — tim — » I detsamma bokstafligen kastades jag » Visst är jag trankil, » sa jag, » jag har bara aldrig känt näsan röra på sig så luften af hvilken makt vet jag ännu inte besynnerligt förut!
Hvad tar den sig till, Ruffen påstår, att jag kastade mig själf, Ruffen?
Uppnäst är jag j u förut, men nu Men det gjorde jag visst inte!
Den som gör allt för att sitta stilla, flyger inte så!
Måtte bli en snygg byst det här! » luften, af sig själf, som en dynamitbomb » Signora » sa artisten bedjande.
» Var god och inte prata om hvad herrn Här föreligger nog någonting djupt och inte begriper, » sa jag förargad.
» Jag vill hemskt, som bara en spiritist kan lösa.
Italienaren gaf mig en blick — O, så mild just se hur pass trankil herrn skulle vara, o m herrn satt här och jag satt där och bara och så förebrående!
Men så nickade han stirrade på herrn så mycket jag någonsin godmodigt, tog en liten lerklump, som han orkade!
Och herrn därtill hade en myr- kletade fast i nacken på mig — d. v. s. stack i hvar fot och satt på en het plåt. » på bysten — och så gjorde han hela fot- » Si signora, » svarade Italienaren förbind- ställningen, utan att se på mig en enda gång.
Men sedan höll han upp två fingrar, nic- lig, medan hans pinnar började flyga igen.
» Han trodde jag komplimenterade honom, kade mot hörnet och sa några bedjande Ruffen! » sa jag.
» Nu hänger underkäken ord på sitt eget språk.
» Kan han mena, » sa jag matt, » att jag som bly!
Bara som bly, lilla du. » » Den hänger visst inte, » sa Ruffen.
» Om ska sitta i hela två timmar till! » » Han menar nog, att allt ska vara fär- du bara satt stilla, så — » » Sitter inte jag stilla! » sa jag — —.
digt inom två minuter, om du bara sitter stilla! » sa Ruffen.
» Jag / » » Om!
! » sa jag, » hvad har jag annat » Silenzia — silenzia, » sa artisten och såg gjort sedan jag inom dessa väggar kommit. » så märkvärdigt förtvinad ut.
ä » Tyst, Ruffen, » sa jag.
» Han tycker inte o m att höra dig tala! » Nu satt jag som ett ljus, minst en half timme.
Italienarens fingrar flög allt snab- EORG LEVY ' S LiNNEjVlAGA^IN.
Drottninggatan 53, 1897 Stockholm, Största urval af Utstyrslar Så satte jag mig i hörnet igen, men kände mig nu så förbi och trött, att huf- vudet sjönk ned på mig som på en bruten blomma.
Linne-toosättningsartiklar förfärdigas på samt Gardiner.
beställning å egen atelier efter nyaste modeller.
Order å minst SB kronor levereras frakt / ritt närmaste i&amp;rnvägs- eller ångbåtsstation. "
IDUN 1 8 9 7 » Skratta — vara — mucke mucke glad —!
» sa Italienaren och nickade.
» Karlen kan j u Svenska! » ropade jag.
Men han kunde bara de där orden, som väl var.
Tänk, o m han förstått!
Emellertid gjorde han nu sådana små Instiga språk-försök, att de riktigt piggade upp humöret på mig igen — som väl menin- gen var.
Fem minuter senare fick jag se min byst, nyter, fryntlig, lefvande, inte alls röd eller stel, och med bara två isterhakor!
» Gud ske lof, » sa jag med en suck af lättnad, » han såg det inte! » » Charmanta, charmanta! » sa artisten och tryckte med strålande ögon bysten till sitt hjärta.
» Han måtte väl aldrig ha blifvit kär i dig heller, » sa Kuffen förargadt — ja argt!
Jag ville också bli ' arg ', men jag kunde inte!
Det var för smickrande, för öfverväl- digande!
Kär i mig!
» Du — d u!
» sa artisten och tryckte mig än varmare intill sitt bröst.
Jag rodnade, rodnade djupt.
T y vara hur smickrad, hur öfverväldigad man vill, så känns det ändå litet underligt, minst sagdt, att bli duad af en vildt främmande karl, midt framför sin mans näsa till.
Nu trädde ett half ungt fruntimmer fram ur en vrå och af henne fick vi höra — på svensk-fransk rotvälska, att artisten ville göra två byster — en åt sig, en åt oss, » efter madame lyckats så utomordentligt väl. » ' Du ' betydde inte du, utan ' due ', som är det samma som två.
» Ruffen, » sa jag, » stå emot du, om du kan.
Jag kan inte.
Han är för mycket s ö t!
» Men Ruffen, han kunde han, och det rik- tigt!
Kvickare än jag någonsin i mitt lif sett honom lämna fram pangar, hade han kastat en tia på bordet och tagit mig under armen, mig, inte afbilden.
När vi ett par minuter senare lämnade studion, med bysten slarfvigt inkastad i en ask, så brådtom hade Ruffen, höjde ar- tisten händerna mot skyn, som om vi till- fogat honom den blodigaste orätt.
Det sista jag såg af den intressangta taflan var tian, som glömd sakta fladdrade ned mot golf- vet!
Ja, det säger jag, att får stora män i proportion lida för sina jättebyster, så som jag har lidit för min ' fyratummare ', så tackar jag Gud, att jag inte är, att jag aldrig kan bli en storhet, som ska före- vigas efter metermått!
!
Senare på kvällen: » Charmanta!
!
Charmanta?
?
?
? » Jag undrar ändå om inte — — —!
!
!
H m!
!
!
— — — Nej, naturligtvis inte!!
Bra vackert språk det Italienska emeller- tid!
!
R a k a Y ä g e n. "
Ett genmäls.
I n:r 24 af Idun förekommer en uppsats * af y Eva Vigström (Ave), hvilken framställer en sådan vrångbild af verkliga förhållandet och tyc- kes andas en sådan afvoghet mot folkskolan, att den ovillkorligen fordrar ett genmäle.
Hvad * Att Aves uppsats, mot hvilken vi i vissa hän- seenden äfven ansågo oss böra inlägga vår reser- vation, skulle föranleda gemnälen, voro vi öfver- tygade om.
Flere sådana, i det hela med hvar- andra öfverensstämmande, hafva äfven ingått.
Vi införa här det först ankomna, ehuru det synes oss väl skarpt i tonen.
Red.
Bland nu befintliga Cacaosorter intages säkert förnämsta platsen af 229 Fl orsak E. V. kan ha att alltid slunga sitt anatema som kunde meddelas dem af en farmor eller S3 f-&gt; öfver folkskolan, är nu icke skäl att inlåta sig mormor, hvars kunskaper inte sträckte sig län: Z=« •Sa- på funderingar öfver.
Det vet hon väl bäst själf.
re än till en knagglig innanläsning, att skrifva ra - r-t Man skulle emellertid kunna be fru V., att, när dåliga bokstäfver ocb möjligen en räknefärdig fl hon söker lämna oss måleriska bilder af skånskt het med nakna siffror till hundra eller något folklif ocb skånskt landskap, hon då ville göra däröfver; ty längre — om ens dit — sträcker bilden sådan, att den vore igenkännlig för med sig i sanning inte far- eller mormödrarnas bO förhållandena bekanta personer.
Landskapsbilden kunskap i den samhällsklass, hvarifrån Ave häm a&gt; i ifrågavarande teckning är nog riktig, men så i tat sin bild — det vore i sanning obilligt, bjärt pq löst.
ingen mån folklifsbilden.
De uttröttade skolbarn Ave talar om känna vi Om man vill arbeta för en god sak, bör man o inte därför nedsvärta en institution, som trots heller inte till; åtminstone inte trötta i Aves ^ 4 mening.
Att ett tankearbete tröttar, det är ju E. V. väl ändock torde komma att fortlefva.
Att lungsoten och andra smittosamma sjukdo- för hvar och en, som sysslar därmed, ett kändt sS faktum, men omväxling på arbete gör det möjli; mar kunna spridas genom många personers ge- a a&gt; mensamma vistande i samma lokal, torde väl inte för organismen att hålla ut, att bibehålla sin kunna gendrifvas, men att ge folkskolan ensam spänstighet; och det är också omväxling vi sträf- skulden för att lungsoten sprides, det är helt va efter i skolan.
enkelt att handskas lättsinnigt med sanningen.
Sång, gymnastik, slöjd, fria lekar, omväxlande Q Rätteligen torde och borde man kunna säga med det mera fordrande tankearbetet, motverka O till fru V.: antingen känner ni inte alls förhållan- den öfveransträngning och förslappning, hvaröf- dena i en nntida skånsk folkskola, eller också ver Ave klagar.
Hvad nu beträffar läxläsningen PI talar ni mot bättre vetande för att kunna ut- vore det visserligen ett önskemål, att denna in PI gjuta er vrede öfver folkskolan.
Den bild af folk- skränktes mera, än hvad af vederbörande myn- skolan ni framställer kan möjligen — om man digheter ännu medgifves.
Men att påstå, att m bortser från dubletterna af naturlära, geografi, undervisningen skulle bättre handhafvas af en H svensk historia och språklära — passa in på en obildad, okunnig farmoder utan hvarje särskild dylik för 30 ä 40 år sedan, hvad själfva skolans utbildning än af en pedagogiskt bildad lärare, är Pfl utseende beträffar.
Men ingalunda ens då, hvad ju minst sagdt löjligt.
Hur pass stort intresse beträffar den stora dödligheten, specielt i lung- föräldrar — och far- och morföräldrarnes intresse sot, bland folkskolans barn eller bland dem, som torde inte vara större — ha för sina barns un- nyss utgått därifrån.
Själf har jag varit lärare dervisning, därom ha vi lärare dagligen tillfälle i 18 år, men af de öfver 200 barn, som utgått bilda oss en erfarenhet.
från min skola, har endast ett dött i lungsot, och Hvem är det, som oftast — jag säger natur- dock var hon — en flicka — behäftad med denna ligtvis inte alltid — får lära barnen lite ordninj.
sjukdom redan under sin skoltid, utan att det, och sn3 gghet, när föräldrarne brista i sina plik ti såvida det kunnat synas, medfört några menliga ter, om inte just skolan.
Har inte Ave under följder för kamraterna.
sina vandringar lagt märke till, att allmogens Vore emellertid Aves uppsats annorlunda fram- stat- och skogstorparnes barn, ofta icke, innan ställd — gömde sig icke i densamma den hätsk- de börjat skolan, ha begrepp ens om att hälsa, het, som städse framlyser i densamma — kunde dårför att ingen har påmint dem därom, men man vara henne tacksam för den hjälp, hon ve- att de efter att ha varit i skolan endast en eller lat lämna mot en fiende, mot hvilken — det annan vecka ha lärt åtminstone denna enkla medgifves villigt — kraftiga vapen behöfvas.
konst.
När barnen vid 6 k 7 års ålder komma Men som det nu är, måste man betacka sig för i skolan, är dat ingalunda ovanligt, att de icke dylik hjälp.
Ty att det icke blott är tuberkulo- känna ens sin egen ålder.
Jag anför detta som sen hon vill åt, det märker man ju snart vid ett bevis på föräldrarnes intresse för barnens utveckling just inom den klass, hvarifrån Ave genomläsandet af hennes uppsats.
hämtat sin bild.
Hvarför varnar hon annars endast för folksko- lan?
Är det då inte möjligt, att tuberkulosen Oftast är det väl — det medgifves — inte K * kan spridas genom andra undervisningsanstalter?
bristande intresse, utan bristande tid, som är or- Hvarför vill hon döma endast folkskolans barn saken.
Föräldrarne hafva båda sin tid så upp- 0 7 att åtnöja sig med den undervisning, farmor kan tagen, att ingen blir öfver att syssla med barnen.
lämna?
Menar hon, att den kan vara god nog För att nu inte längre taga tidningens utrymme w, åt den mängd af Sveriges barn, som äro hänvi- och dess läsares uppmärksamhet i anspråk vill d sade att erhålla sitt mått af vetande i landets jag sluta med att uppmana Ave, att hon nästa 3 U folkskolor?
Eller menar hon kanske, att i andra gång hon vill gå » raka vägen » till ett mål, hon undervisningsanstalter bättre sanitära anordnin- då också verkligen gör detta och inte för att &gt; gar förefinnas; ja, då har hon ju delvis rätt.
hinna målet tager sig före att som nu gå om- O o Folkskolan har länge behandlats som styrbarn i vägen att nedsvärta folkskolan; det händer näm- JA jämförelse med andra offentliga undervisnings- ligen då lätt, att hon förirrar sig och icke hin- anstalter inom vårt land.
'; Fast det hvarken kan ner fram till målet, som inte hade varit så svårt O f o eller bör förnekas, att så väl statsmakterna som att nå, om hon verkligen, som hon bort, gått w » raka vägen ».
— och detta i synnerhet — folket, kommunerna, i Skånsk folkskollärare.
på senåre tiden gjort storartade och erkännans- värda ansträngningar för att åstadkomma tids- enliga folkskolelokaler.
Och visserligen är det sant, att skollärarens arbete är tungt, i hög grad mödosamt, ja — enligt kända läkares uttalande IG 6 a tre / lig sommarhatt — hälsofarligt, då han 5 å 6 timmar dagligen C / 3 skall ideligen anstränga sina tal- och andedräkts- Jör — 14 öre.
organ, men ändå är lungsoten — om man undan- tager personer, som äga hektiska anlag — en ingalunda vanlig sjukdom bland Sveriges lärare- I en fröhandel köpes en bastfläta för 25 öre kår.
Den bild - Ave lämnar af en skola passar och i en järnbod för 5 öre s. k. koppartråd, något bättre in på ett lasarett eller ett sanatorium för gröfre än en vanlig hårnål.
En bastfläta räcker lungsiktiga.
Och ett lasarett eller sanatorium till 2 t. o. m. till 3 hattar.
S Q3 E= endast för hopplöst sjuka.
Ätminstone om man oa " a Flätan upplöses, och basten upphängés vid tar hänsyn till den stora dödligheten.
knuten på en vägg.
Tio långa jämntjocka trådar &lt;« £-.2 Ville Ave verkligen föra vårt folk framåt, är urdragas och ' läggas bredvid hvarandra.
Den det detta hon åsyftar med sin uppsats, då borde 10:de skiljes från de öfriga och knytes med en S » 4 - S t p = den ha sett helt annorlunda ut.
De ord hon nu vanlig knut omkring midten af dessa.
Trådarna - — 1 a s lagt i den visa farmoderns mun, borde då ha fästas i detta omtag vid en sydyna eller dylikt.
Den tråd, med hvilken man knutit, fästes nu vid varit helt andra.
Hon borde då ha låtit farmodern klaga öfver, den knytande själf, t. ex. därigenom att en hatt- &lt; E - g « att skolorna ännu ofta äro öfverbefolkade, och nål fästes vid bröstet och de båda ändarne viras uttalat den önskan eller begäran — hon är ju om densamma, så att de sitta spända.
En ny tråd annars inte så buskablyg, Aves farmor — att tages och knytes om de båda på följande sätt.
Trå- statsmakterna, med allt erkännande af hvad re- den lägges vinkelrät under de båda andra.
Man dan gjorts, borde än ytterligare anstränga sig håller med en hand i hvar ände af tråden, lägger sedan den vänstra änden under och den högra för att åstadkomma någonting bättre.
Och för öfrigt, hvar finns väl den farmor — i öfver trådarna, så att de skära hvarandra.
Den öfverliggande änden slås om den undre, och träskor — som fäller yttranden, tankedigra som dem Ave lagt i vår farmors mun?
Möjligen, om knuten tilldrages, så att den bildas så nära mid- farmodern vore Ave, men näppeligen gumman i ten af tråden som möjligt.
Knuten skjutes sedan upp tätt intill det första omtåget.
Därefter fattar torpet.
Att för öfrigt — år 1897 — vilja döma det man åter de båda ändarne, lägger nu den högra uppväxande släktet, folkets, allmogens, skogstor- under ocb den vänstra öfver.
Den vänstra slås parnes barn, att åtnöja sig med den undervisning, om den högra, och knuten tilldrages och U p p - HULTMANS CACAO 10 r of si ro R e d a n 1 8 8 8 H u l t m a n s C a c a o.
i n t y g a d e C a c a o v a r H u l t m a n s k o m m e n d e r a s till prof. fullt C a c a o h v a r j e J o h.
lika k a n L a n g m e d således h u s m o d e r.
i L u n d, v a n att H o u t e n s v a r m t re- o
IDUN 230 skjutes om möjligt ännu mer.
Med 6 nya trådar forfares på samma sätt, så att på de två fastade trådarna inalles 7 knutar finnas, hvilka skjutas upp så tätt intill hvarandra som möjligt.
Så lösas de båda ändarne, två nya tagas, tillhöran- de båda samma tråd af de 9 först ombundna, och fästas på samma sätt som de förra.
7 nya trådar knytas nu omkring dessa.
Därefter tagas åter 2 nya och omknytas med 7, och så forfares, tills alla de tio trådarna äro omknutna och man fått tio strålar af knutar, bildande tillsammans en stjärna.
2:dra hvarfvet.
Trådarna mellan två knut- strålar samlas och omknytas på samma sätt som förut skett med två af dem, nämligen de två sist knutna en från hvarje håll.
Den om- knytningen bör ske ungefär 1 cm.
nedanför sista strålkmiten.
3:dje hvarfvet.
1 cm.
från föregående hvarf omknytas de två trådar, om hvilka förut 7 knu- tits, med samma trådar som man knutit med i förra hvarfvet, så att den ena tråden tages från vänster och den andra från höger.
4:de hvarfvet.
Det tjocka trådknippe, som om- knöts i 2:dra hvarfvet, delas midt itu.
Två trådar i hvarje hälft ombindas de öfriga, så att därigenom två nya mindre knippen uppstå.
Äf- ven detta hvarf 1 cm från det förra.
I 2:dra, 3:dje och 4:de hvarfvet är det enklast att fasthålla de trådar, som skola ombindas, med tänderna.
Så äfven i de följande.
Med det 4:de hvarfvet är kullens platta färdig- knuten.
Denna utbredes nu på ett bord.
En bit af koppartråden lägges i en ring ungefär 1 cm.
från sista hvarfvet.
Därefter afnypes denna så stöl- den behöfves jämte 2 ä 3 cm.
därutöfver De sammanlagda ändarne omviras med en bastträd.
Bingen lägges nu åter på det knutna.
En af de knutna trådarna tages och fästes på förut an- gi f na afstand från knytningen genom att två gånger läggas om ringen på samma sätt som vid syning af languett.
Midt emot på kullens andra sida fästes en annan tråd på samma sätt, hvar- vid tillses att kullen hårdt spännes inom ringen.
Sedan man fastknutit ringen ännu på åtskilliga ställen, så att man är säker på, att ringen kom- mer på samma afstånd från kullens midt öfver allt, kan man fästa plattan i sydynan och knyta alla de mellanliggande trådarna på samma sätt.
l:sta hvarfvet på kullens sida.
Två bredvid hvarandra liggande trådar fasthållas med tän- derna.
Dessa omknytas med den närmast till höger och närmast till vänster liggande med samma knut, som förut beskrifvits.
En tråd öfverhoppas, och de två följande tagas i munnen.
Med den öfverhoppade och den på andra sidan närmast liggande omknytas nu dessa.
Så fort- går man ringen rundt.
2:dra hvarfvet.
Två af de bredvid hvarandra liggande trådarna, med hvilka man i förra hvarf- vet knöt, tagas i munnen och omknytas med de förut omknutna, en från hvarje håll.
Med denna kn} ' tning fortsattes hvarf efter hvarf, tills n i a n fått kullen så hög, som m a n vill hafva den.
Då göres en ring af koppartrå- den, alldeles lika stor och på samma sätt som den förra och fastknytes.
Brättets 2 första hvarf knytas lika med kullens sida.
I det 3:dje fästes en ny mettallring.
Stor- leken af denna bestämmes på samma sätt som af den första: kullen lägges på bordet, de sista hvarfven utbredas, tråden lägges 1 cm.
från det sista och hopfästes.
Två hvarf knytas åter på samma sätt som förut, och en större ring fästes, så åter två hvarf, och den sista ännu större ringen fastknytes.
Trådarna fästas på följande sätt.
En af dem tages och knytes till höger en-4 å 5 ggr om tråden, hvarvid de bredvid liggande läggas in- till ringen och omknytas på samma gång.
En annan tråd tages och med den forfares på sam- ma sätt och så fortsattes ringen rundt.
De med- följande trådarne afklippas efter hand tätt in- till ringen, då de omknutits en 4 ä 5 ggr.
Under brättet rynkas tyll eller en spets, och ofvanpå klädes hatten med samma slag eller band i samma färg.
Till hvit spets under brät- tet är det trefligt med svart sammetsbaud om- kring kullen, med e n knut af bandet och några prästkragar vid sidan.
Om man vill ha en mör- kare hatt, kan man t. e x.
kläda den med marin- blå silkescrépe och ett par svarta vingpennor.
Flor i samma färg.
Vill man ha hatten mindre, kan man afsluta den i den föregående ringen.
Frida, _ *, Kvinnorna på utställningen.
X.
I konsthallen.
åtom oss nu träda in i konstens helgade tempelsalar och i dess ljusa, bländande färgprakt hvila ut för några ögonblick från det brusande bullret och stimmet därute på det öfriga utställningsområdet.
När man träder därin, häpnar man ovillkor- ligt för massan af konstverk, hvilka möta ögat, men på samma gång tjusas man af den behag- fulla och symmetriska anordningen af det hela.
Vi veta nog att förtjänsten af det senare i första rummet tillkommer artisten Oscar Björck och prins Eugen, hvilken med det varma- ste intresse omfattat äfven de minsta detaljer som angått konstutställningen.
Aldrig har en så rikhaltig samling af mål- ning och skulptur varit på en gång förr expo- nerad i vårt land, och att den räknar så mån- ga utländska framstående deltagare — därför har man helt och hållet att tacka den unge, furstlige konstnären.
Med Iduns läsarinnors benägna tillåtelse företaga vi nu vår vandring och göra med lätt förstådd förkärlek vår början med Sverige.
Vi få naturligtvis nöja oss med ett urplock af hvad vi, för vår del, anse vackrast och mest värderikt.
Prins Eugen är själf representerad af sex målningar i olja, af hvilka » Där skogen gles- nar » måhända tilltalar betraktarens skönhets- sinne kraftigast.
Den mörka, djupa furusko- gen med sina raka stammar » står där, hög och allvarsam och blickar ner på dig », som Svcaskalden sjunger.
Men långt i fjärran lyses taflan upp af den sjunkande solens röda strål- glitter, som silar sig in mellan träden.
Det ligger stämning och nordisk poesi i denna fram- stående tafla.
I Oscar Björck uppträder på utställningen spe- cielt som porträttmålare och räknas ju däri som en af vårt lands främste och modernaste.
Hans porträtt af grefvinnan Lagergren och fru Clason utmärka sig såväl för en slående por- trättlikhet, som ock för en utsökt elegans i utförandet.
Fanny Brate bjuder oss en af sina förtju- sande genrebilder, sådana som särskildt tillta- la hvarje kvinnohjärta.
Se blott på den lilla älskliga taflan » Kurra gömma », där de små skälmaktiga barnen äro i färd med den gamla välkända leken.
Hvilken säker teckning och fin penselföring!
Gottfrid Kallstenius hör till våra mera fram- stående målare med stort och varmt sinne för naturens skönhet och färgernas spel.
Hans stora landskap » Sommardag » liksom lyser upp hela väggen, där taflan är placerad.
Det är saft i denna grönska och värme i detta sol- ljus.
Kallstenius bjuder äfven på flere andra dukar, framställande olika naturstämningar, alla af god verkan.
Charlotta Bönnquist exponerar en tilltalande och liffull » Utsikt öfver Hernösand », hvilken åtminstone ingen norrländska kan gå förbi med likgiltighet.
Likaså förtjänar Ida Törnström en komplimang för sina vackra och kraftigt åter- gifna » Solbelysta furustammar ».
Gunnar G:son Wennerbergs älsklingsmåleri tycks vara blommor, och däri har han redan uppnått mästerskap.
Det ligger en innerlig känsla och poesi i dessa buketter af » Blåsip- por », » Anemoner », s Syrener » och framför allt i hans sköna » Blå Hortensior ».
Gå ej förbi dem, mina damer!
Sådana taflor passa för- träffligt i en elegant boudoir, 1«97 Hildegard Thorells porträtteringskonst är sedan länge erkänd och man får här nya be- vis på densamma, när man ser porträttet af friherrinnan C. och kanske ännu mer när man betraktar konstnärinnans själfporträtt, måladt med en kraft och brio, som tydligt vittna om att hon känner sig själf och förstår att framkalla anda och lif med sin pensel.
När vi gå här i den sköna samlingen härs och tvärs, stanna och teckna oss till minnes det som behagar oss, så komma vi också slut- ligen till en tafla, framför hvilken vi ovillkor- ligen dröja en längre stund och det är en stor duk af Bruno Liljefors, nämligen hans beröm- da » Hafsörnar ».
Hvilken titanisk kraft i den- na strid mellan luftens konungar i brynet af de skummande hafsvågorna!
Allt är vrede, hafvet fräser och liksom dånar, kämparna hugga de blodiga klorna i hvarandras kött ooh de små ögonen blixtra af otämdt hat.
Men det hela är skönt, vildt skönt, och konstnären har här träffat sitt ämne på pricken och åstad- kommit ett konstverk af stort värde.
Bland Ernst Josephsons många här utställda dukar förtjänar porträttet af artisten Carl Skån- berg ovillkorligen ett omnämnande.
Det är lifslefvande, som han gick och stod här i lif- vet, trygg och godmodig och oförbrännelig, tills döden kom och drog ett streck öfver alla ljusa konstnärsdrömmar.
Af professor Aug.
Malmströms taflor ber jag få fästa uppmärksamhet vid hans präktiga och karaktäristiska återgifvande af » Svenska arméns återtåg öfver Älandshaf 1809 ».
Det är en tafla, som tilltalar såväl hvarje svensk kvin- nas som mans hjärta.
Grefve Georg v. Bosen exponerar äfven en tafla, med svenskt histo- riskt motiv, nämligen: » Karin Månsdotter be- söker kung Erik i fängelset », cn målning full af innerlighet i behandlingssättet.
Karin är här framställd som en bild af den hängifna- ste kvinnlighet och oskuld, såsom legenden älskar att se den arma drottningen återgifven.
Anna Norstedts präktiga » stilleben » torde också beaktas under vår vandring, och gärna stanna vi med ett godt leende framför Carl Larsons humoristiska och om den varmaste hemkärlek vittnande skildringar ur » De minas » lif och alla småttingarnas glada sysselsättnin- gar och muntra lekar.
Det är präktiga bilder, sprungna ur konstnärens hjärta.
I samma sal finna vi också Hugo Birgers magnifika målning » Toiletten », ett verkligt ro- coco-arbetc, utfördt med utsökt smak.
Såväl damernas toaletter som samtliga accessoirer äro fullt stilenliga.
Glöm icke heller att skänka en blick åt den sirliga coiffeuren, han är ju verkligen dråplig.
Bland allt annat godt, som på den svenska afdelningen finnes att se, nämna vi till sist Anders Zorn, som otvifvclaktigt står i främ- sta ledet af våra moderna målare.
Hans » Boulevardscen », briljant i färg och teckning, är förut känd.
» Själfporträttet » kan synas djärft, men om också atelierscenen är något väl frivol, så är det dock ett styft arbete.
Och härmed sluta vi vår hastiga vandring genom den svenska afdelningen och skynda öf- ver till Norge och Danmark för att utsöka hvad som i våra ögon där finnes mest sevärdt.
Den norska konsten kan synas något hård och sträf, men den är då ett uttryck af lan- dets och folkets egen karaktär.
De finnas dock här, som skapat sig ett namn långt utom egna landamären, exempelvis Thorolf Holmboe, hvars vackra » Augustinatt » och » Aftonstiltje » visa hvad hans pensel förmår.
Gamle Hans Gude är ett sedan långa tider tillbaka erkändt konstnärsnamn, och hans varma och stämnings-
IDUN rika » Sommarnatt » är ett bevis på att det kust » förtjänar äfven det varmaste loford.
L i - är välförtjänt.
Fredrik Kolstø är en ännu ung kaså Hjalmar Munsterhjelms fyra vackra " taf- målare, som redan gjort sig ett namn, och af lor, hvaribland särskildt » Finsk skogstjärn » V a s a t e a t e r n bjöd i lördags på en premiere, hans arbeten nu kunna vi främst sätta » E n slår ' an genom sin natursanning.
Ellen TUes- som trots sommarvärmen hade lockat fullt hus.
L. Gandillots lustspel » Den nye underprefekten » glad G u t », som är full af lif och glädje.
leff är en liten pigg och säker genremålarinna, var onekligen muntrande kvickt, men också natur- Halfdan Strøm hör också till det unga släktet hvilken har flere prof på sin pensel, och ligtvis hållet i den » lätta » parisiska tonen.
Fru och hans genrebilder äro ofta förträffliga.
Se Waldemar Toppelius trifves bäst på hafvet och Emma Berg uppträdde däri som en förförisk blott här på hans lilla duk » P å fars rygg », i finska skärgården då båten lägger till för en varietédiva från Alcazar i Paris och slog som vanligt an genom sitt graciösa pikanteri i spel — är den icke duktigt målad?
Carl Nielsen frisk bris.
Därtill komma taflor af Wäinä och sång.
Styckets manliga hufvudroll — en målar hafvet och fjällen och man måste all- Blomstedt, af Axel Galten och Elin Danielson bondklipsk slyngel till betjänt, som icke utan deles säkert gifva sitt stora erkännande åt hans samt af Per Sparre.
Totalintryckct blir att, framgång uppträder i sin husbondes, » den nye » Från Loen i Nordfjord ».
Johannes Müller om också den finska afdelningen är liten, så underprefektens », kläder — utfördes af hr Alb.
Ranft med hans vanliga glada nonchalans, som har här äfven en ypperlig » Månuppgång på är den särdeles god och blifver mycket upp- här passade godt i stycke.
Underprefekten be- högfjället » och Sigurd Moe en bra målad märksammad.
kläddes af hr O. Byström.
Ett par utmärkta karaktärsfigurer gjorde hr Bror Olson af en galant » Gråvädersdag ».
I den rent nordiska tafvelutställningen fin- gammal general och hr V. Lundberg af en min- Edvard Diriks utställer sin stora tafla » V i n - nas nog taflor, hvilka saklöst kunnat stanna dre galant gammal byråchef.
Publiken hade ro- terdag vid Kristianiafjorden », hvilken visar ett hemma på ateliern och vändts mot väggen men, ligt, storskrattade och stormapplåderade.
Däremot kände man sig ganska grundligt svi- präktigt perspektiv och en utmärkt målad luft.
när de nu en gång, på outransakligt vis, kom- A f norska kvinnliga målare finnas icke mån- mit med, så tiga vi om dem och göra som de ken på den utpuffade amerikanska » ærial ballet », som därpå följde.
En klumpig blandning af hun ga med.
D e som äro representerade äro för öfriga taktfulla konstvännerna, — nämligen gå dra gånger sedd serpentindans med några myc- dem stilla och likgiltigt förbi.
De förmå ej det mesta genremålarinnor, af hvilkas verk kunna ket enkla och blockgnisslande upp- och nedhal- ningar af de » luftiga » väsendena, ett varieté- nämnas en liten fin bit af Bertha v. Ditten, störa vår glädje här i skönhetens rike.
V i skola i stället se på de främmande konst- nummer rätt och slätt — och ingalunda ett af de kallad » Unga flickor », samt Maria Hauge ' s bästa!
» Nej, herr Ranft, » sade publiken med närerna med dc stora europeiska namnen.
» P å hemvägen » och » Goda vänner«.
ljudliga hyssjningar, » bättre upp i utställnings- Adolf Hellnndp.r.
konkurrensen! » Och vi säga detsamma.
Den danska afdelningen är särdeles rikhal- tig, och efter en liten granskning finner man, - 4.
att konsten hos vår södra granne står ovanligt högt, både i landskapsmåleriet och icke minst i porträtteringskonsten.
U p notisboken.
V i ha icke gått här många steg, förrän vi stanna Novell för Idun af Ali.
hänförda framför H. Brasens tafla » Solnedgång Prins Carl och prinsessan Ingeborgs (Forts.) är nu bestämdt att äga rum en dag i vid sjön Esrom ».
V i fästa oss mindre vid bröllop — Det blir allt en hop att taga reda på, innan landskapet.
Det är solen som fängslar oss, sista veckan af augusti månad, troligen den 2G eller 28.
Prins Carl afreste i slutet af förra vec- du kommer så långt.
en sol, som bländar och gör en färgblind.
— Men du vill ju tala om allting för mig, kan till sin trolofvade i Köpenhamn.
Låtom oss villigt erkänna att en sådan sol — eller hur?
— Det beror på hvad du menar med allting, målad — hafva vi aldrig förr sett.
Taflan är Kungsord till kvinnorna.
Vid den stora min älskling.
ett mästerstycke.
» borgarmiddagen » å staden Trodhjems i dagarne — Jag menar, att du icke skall ha några hem- E n » Vårdag i bokskogen », af A. Fritz, är firade 900-års fest höll konung Oscar ett tal till ligheter för mig.
också magnifik och förtjänar att tagas närma- damerna, i hvilket han bland annat yttrade: » Hvil- — Nå, svara mig, du talar väl om allting?
re i kikaren.
P.
S. Kröyer är erkänd som ken hög och skön plats är icke kvinnan gifven i mänsklighetens historia och för mänsklighetens — Fråga då litet tydligare, så att jag får veta en af Danmarks främsta porträttmålare, och lycka 1 Hvems öga möter vårt, då vi första gången hvad det handlar om.
därom bära äfven de vällyckade bilderna af Hol- skåda ljuset och lifvet?
Det är moderns.
Mot Sigrid tvekade litet grand.
Hon hade väntat ger Drachmann samt af D:r Schandorph vittne.
hvem lågar ynglingens öga, när han första gången af sin fästman, att han skulle gifva henne en Julius Paulsen tyckes emellertid täfla med fattar lif vets sköna värde i kärleken?
Mot den stormande försäkran om att vara som en öppen älskade kvinnan!
På hvem kunna vi först och Kröyer, hvarom porträtten af bryggaren Carl sist lita, hos hvem kunna vi tryggt söka tillit, bok, och hon kände sig litet besviken.
I tveksam ton började hon åter efter en stund.
Jacobsen och hans hustru tala högt.
De tyc- tröst och stöd, när allt annat synes svikta?
Hos — Du har t. ex. aldrig sagt mig — om du kas liksom lefvande träda fram arm i arm ur våra hustrur!
Och hvem står väl vid vår sida förr — svärmat — för någon annan.
som en blid ängel ännu i vår ålderdom?
Det är — Kära barn, nog kan du väl förstå, att icke ramen.
Ole Pedersen har också ett par vackra dottern!
en man på trettiosex år kunnat gå alldeles obe- porträtt af sin far och mor.
I kvinnor!
Som öm moder, som älskande hu- rörd genom lifvet.
Peter Ilstedt är genremålare och visar sig stru och kärleksfull dotter, hur skön är ej kvin- — Nej det förstås, litet svärmeri kanske, men långt uppdrifven i sin konst.
Hans » Tre un- nans uppgift!
Den nordiska och ej minst den jag menar något verkligt tycke, säg mig, har du ga flickor » äro förtjusande och » V i d morgon- norska kvinnan har bättre än många andra lands aldrig älskat någon — före mig?
kvinnor insett denna stora uppgifts betydelse — Icke så stormande åtminstone, du lilla kaffet » är en liten scen från hemmet af god och välsignelse. » frågvisa!
Men nu skola vi icke röra vid det och verksam effekt.
Augusta Dahlman är ämnet vidare.
* stillebensmålarinna och exponerar förträffliga — Nej, icke sedan, men nu i dag, på min En ting hjältinna.
En rask handling, som » Stockrosor » och » Helleborus ».
Chr.
Bloche ' s förtjänar omtalas, utfördes här om dagen af en högtidsdag.
Ack, jag vill så gärna, att det skall » Stora skyar öfver hafvet » är en praktfull ung flicka.
Under lek med jämnåriga vid Thors- vara fullt förtroende emellan oss.
Låt mig nu höra ditt hjärtas historia, jag skall aldrig fråga tafla med särdeles väl framställda molnpartier, viks brygga vid Lidingöbro, en omtyckt, men dig mer sedan.
farlig lekplats under sommaren bland barnen hvarigenom solen tränger och kommer dem att — Det är ingenting att höra, — svarade Isidor till sommargäster å Thorsvik och kringliggande skifta i flere färger.
Hafvet har lagt sig till villasamhällen på Lidingö, råkade en liten parf- och det nästan litet snäft.
— Jo, Isidor, jag förstår att du döljer någon- hvila, det liksom väntar att de mörka molnen vel, son till den kända skådespelaren och sånga- ting för mig.
Tror du kanske att jag skall bli ren C. Johansson, att falla i vattnet.
Hans små snart skola urladda sig i blixt och åska.
lekkamrater voro ur stånd att hjälpa honom an- svartsjuk på dina ungdomsminnen?
Ack nej, Den danska målarkonsten tål att noga stu- nat än genom skrik och rop på hjälp, och den lilla tro icke det!
Min rättighet öfver dig är ju så deras och våra egna artister hafva ej så litet hade så när gått till botten, då i sista ögonblic- ny och jag är så stolt öfver den, men ser du, jag vill äga ditt fulla förtroende.
Jag vill vara din att här lära, icke minst uti att skänka ljus ket tillstädeskom en ung 13-årig flicka, dotter bästa vän och dela dma minnen såväl som dina till redaktör Hedvall från Gefle, som under som- och värme åt sina dukar, hvilket danskarna maren med sin familj vistas vid Hasselbacken förhoppningar.
Annars vågar jag icke heller kom- tyckas väl förstå.
på Lidingö.
Utan tvekan kastade hon sig i vatt- ma till dig med mina små barnsliga meddelan- den, och jag har ett sådant behof af att icke I katalogen hafva våra vänner finnarne blif- net, och efter stora ansträngningar lyckades hon ha några hemligheter för mina närmaste.
draga den nödställde upp på det torra, där han vit inrangerade i den internationella afdelnin- — Min kära, lilla Sigrid, kom du till mig med med långvarig behandling efter en stund kvick- gen, men vi vilja redan nu nämna några ord nade till.
Den raska flickan blef naturligtvis alla dina små sorger och bekymmer och du skall om Finlands förnämsta konstnärer och deras hjältinnan för dagen både bland de små för- icke komma förgäfves.
Han tog hennes hufvud mellan sina båda skräckta kamraterna till den räddade och bland arbeten.
händer och kysste hennes rena hvita panna.
Albert Edelfelt är välkänd för oss genom äldre åskådare till olyckstillbudet, hvilka ej kom- Och så tillade han: mit sig för att handla.
flere föregående arbeten, däribland hans förut — Tro mig, min älskling, jag skall också an- förtro dig allt hvad en man kan säga åt sin exponerade » Kristus och Magdalena ».
Han hustru.
har nu sin stämningsfulla » Sorg » och sin ka- — Tack, du käre!
— svarade hon ömt och är h u s m o r s b ä s t a h j ä l p - raktäristiska bild » P å kyrkbacken » samt flere r e d a.
Prenumerera å när- hennes hand for smekande öfver hans kind — porträtt.
Berndt ' Lindholms vackra och kraf- maste postanstalt.
Helt år s kr.
tala då om för mig om henne, som du förr var fästad vid.
tigt målade » Strandparti.
från Sveriges väst- Teater och musik.
Pliktens väg.
Barncsideroki Jubileumsfl ten SVENSKA FLAGGAN, Väfves af ull.
* Godsätgänj 1, S 0 kg.
urtvättad ull, arbetslön 5 kronor.
Obs.! '
Längd 2 meter.
För vikt om 18 kg.
fraktfritt.
Bredd 1,48 meter.
- Hildur Anderssons ullspinneri ocb Skrädderi-Aktiebolag Aiim.
t.
76 5 3.
Hötorget 12..
A lim T ITn ^Anfrat R s iks i c 3 tf » 3.
R i k 7fi 5 3 " ii&gt;.
F i l i a l H o r n s g a t a n 1.
Aiim.
t 30135
p BD (D U N 232 1897 Han och Sigrid togo då ofta en promenad till- Familjen Holfer rådde om en liten villa ute i — Är du då säker på, att det varit någorf skärgården, ett par mil från Stockholm.
Där i samman och växlade månget förtroligt ord, all- före dig?
p — Du har ju icke gått oberörd genom lifvet, närheten brukade fru Moss hyra en stuga till deles som förr.
sommarnöje för sig ocb sitt lilla hushåll; så äfven En dag gingo de genom skogen, de båda en- sade du nyss.
i år.
Isidor inackorderade sig hos ett bondfolk samma.
Det var en sådan där strålande dag då H —.
h nej, jag har väl svärmat litet ibland.
i en annan stuga, och så kom han ditut hvarje fåglarne drilla och flugorna surra, barrträden ut- P — Men en gång var det dock mer än svär- lördagsafton efter slutadt arbete och blef kvar sända sin mest berusande doft och mossbädden meri, eller hur?
» d till måndagsmorgon, då han åter måste fara in inbjuder till drömfylld hvila.
Då satte de sig- — Ja, en gång var det mer, — svarade han, ned vid hvarandras sida, de två barndomsvän H i nästan mot sin vilja, som det tycktes, och han med båten.
Denna sommar blef den lyckligaste i Sigrids nerna, och talade förtroligt som syskon om P.
for med handen öfver pannan liksom för att för- hela lefnad.
Tidigt hvarje morgon var hon uppe forntid och framtid.
jaga ett plågsamt minne.
och ute i skogen, och hon drillade i kapp med Sigrid blickade drömmande upp emot himla- — Och det tog slut?
O: fåglarne, och hon hade så oändligt mycket nytt hvalfvet och hon följde med ögonen ett litet — Ja, det tog slut.
Isidor blickade dystert ut genom fönstret och att berätta för sin mor för hvarje gång hon kom moln, som seglade däruppe.
Hon betraktade hur- tillbaka.
det ändrade form och hur det till sist försvann.
Sigrid gömde sitt ansikte vid hans skuldra.
Sedan satt hon och sydde ifrigt i många tim- Så kom där ett annat litet moln i det förras — Var det ditt fel?
— frågade hon sakta.
mar på sin utstyrsel, och det ena plagget efter ställe och fortfarande blickade Sigrid dituppåt Han skrattade bittert.
Pi • — Fel!
— upprepade han i hård ton.
— Det det andra lades färdigt till de öfriga.
För hvarje och Magnus undrade, hvilka tankar, som rörde var ingens fel, det var bara omöjligt, alldeles gång det blef ett dussin, knöts ett blått taftband sig bakom den rena, hvita pannan.
däromkring och bundten lades omsorgsfullt ned — Hvad du ser allvarlig ut, — sade han slut- - o omöjligt från början.
ligen — hvad tänker du på Sigrid?
— Var hon kanske öfver dig i samhällsställ- i Sigrids egen koffert.
— Jag ser på de små molnen, som segla där- Men så blef henne stugan för trång ibland) ning?
• 3 Vid denna nya fråga vände sig Isidor plötsligt och.
åter måste bon ut i skog och mark för att uppe och åter försvinna, och jag tycker, män- sjunga om sin lycka därute under det höga blå.
niskorna likna dem; de komma också och för- mot sin fästmö och hans ögon blixtrade.
det var icke alltid sol och leende himmel.
svinna sedan spårlöst.
g — Sigrid, — utbrast han häftigt — hur långt Det Men var kulna, kalla dagar ibland, då man kun- — Jag tror du är dyster, lilla Sigrid, det ämnar du sträcka ditt förhör?
Sigrid såg helt förfärad ut och hon drog sig de tro, att molnen aldrig mer skulle ' skingras.
skulle Isidor veta!
Men, kära du, människorna Eegnet smattrade dagen lång på rutorna och gå nog ej spårlöst bort liksom molnen: deras - s ofrivilligt ett stycke ifrån honom.
— O Gud, så du kan missförstå mig!
— ut- vinden pep och hven i alla knutar och vrår.
Då gärningar lefva efter dem.
OD ropade hon med darrande stämma, och hon dol- kände Sigrid en besynnerlig smärta i sitt bröst, — Kanhända!
Ack, den som ändå visste hvad då värkte såret efter den där lilla taggen, som hela lifvet tjänar till 1 Säg, hvarför lefver man?
de ansiktet i sina händer.
en gång stungit henne, och hon bäfvade vid — För att älska och vara lycklig!
Då försvann Isidors vrede i ett ögonblick.
(Forts.) — Förlåt mig, älskade lilla Sigrid!
bad han tanken på, att hon icke ägde Isidors förtroende innerligt och drog henne åter intill sig.
— Ser så helt och fullt som hon en gång drömt att * du, min älskling, vi män tycka icke om att tala äga det.
Ändtligen bröt åter en solstråle genom mol- om det förflutna, allra minst då vi ha något Innehållsförteckning.
att bikta.
Är det dig icke nog, att jag älskar nen, och då blef det så ljust och gladt i den dig öfver allt annat på jorden, och att aldrig lilla kammaren.
Alla tvifvel skingrades med E m i l i a L i n d q v i s t; a f D.
(M e d p o r t r ä t t).
— I d u n s 500:de ens och Sigrid hoppades på nytt.
någon före dig varit mig så kär som du.
n u m m e r.
— E n radikalkur; a f G.
L.
— F r å n prinsessan — Det skall bli mitt lifs uppgift, att vinna I n g e b o r g s h e m b y g d; i n t r y c k f r ä n e n f o t v a n d r i n g g e n o m CD Så böjde han sig ned emot sin trolofvade och N o r d s e e l a n d, u p p t e c k n a d e f ö r I d u n a f A. Roth — I S t o c k h o l m; kysste bort hennes tårar, och hon förlät honom, honom genom min kärlek.
eringar o c h litet annat smått o c h Så hviskade en röst i hennes inre och åter s g m o d å t.
u F t s t ö ä r l l n I i d n u g n s f u a n f d Lovisa såsom en älskande kvinna alltid gör.
Petterkvist.
B r e f I X.
—.
B a k a Men det halfva förtroendet hade likt en törn- tog hon sin tillflykt till den djupa furuskogen.
v ä g e n ».
E t t g e n m ä l e a f Skånsk folkskollärare.
— E n t r e f l i g Och åt den anförtrodde hon på nytt sin glädje s o m m a r h a t t f ö r 1 4 ö r e: a f Frida.
— K v i n n o r n a p å u t - &lt;3 tagg inträngt i Sigrids själ, och sent skulle hon och sin sorg, sitt hopp och sina farhågor.
s t ä l l n i n g e n.
X: I k o n s t h a l l e n.
A f Adolf Hellander.
— U r glömma den bittra smärta hon så plötsligt er- notisboken.
— Teater o c h musik.
— Pliktens v ä g; n o - En del af sommaren var Magnus Holfer ute v e l l f ö r I d u n a f AU (f o r t s) — T i d s f ö r d r i f.
farit på sin förlofningsdag.
på landet hos sina föräldrar.
OD 1 sr t- — Ordspråks-aritmogryf.
1 2 3 Bidrag mottagas med tacksamhet.
sr 10 Sifferlogogryf.
00 11 12 10 1, 2 = Bör räknas till hvad upp- höjdt är.
10 13 10 4, 5, 8, 6 = Vid fester en som ansvar bär.
14 15 4, 5, 6, 7, 8 = Ett samtalsämne 16 för den dumma.
4, 1, 8, 6 = Hvad man bör ge åt 10 10 barn och gumma.
3, 8, 1, 2 = Af prydnadsdräkt en 10 17 11 veckad del.
4, 1, 6, 7, 8 = Däraf består en 18 2 12 12 DT kjortel hel.
13 4, 5, 8, 6, 7 = Hvad guldet har, 19 i 16 och diamanten.
14 15 12 12 3, 5, 8 = Hur Moppe var för gam- la tanten.
15 10 12 Dot? » 3, 4, 5, 6, 7 = En sång i gammal- S E b p ~t an dags manér.
16 20 —.
p 2, 3, 7, 6 = Hvad man vid sop- X 16 17 is si pan gärna ser.
i — - o 6, 1, 8, 7 = Om lössläppt, skräm- O n mande för många.
18 20 16 10 ta g » 4, 7, 6 = Plvad som behöfs för 4 i 13 21 11 16 IM 10 T3 gp att få ånga.
4, 1, 8 = Hvad hvarje år vi få O = o 10 20 15 t » g tillbaka.
a 2, 5, 6 = Hvad en gång blir till 21 20 i 18 bröd och kaka.
22 2, 4, 5, 8, 6 = De bäras utaf man- r.
P 1 2 ÖS2, ner bara.
23 8, 1, 6 = Hvarpå man, obedd, ^ » B hälst bör spara.
24 •22 20 • * o » 17 1 2, 1, 8 = Hvad charlataner bruka IB™- S?
50« * M sköta.
25|T 16 10 12 20 «•© S B - 2, 1 = Ett kärl där man kan klä- 2 » Po T B * der blöta.
Orden beteckna: B ET I, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8 = Ett skåde- 1) konsonant, 2) djur, 3) O " 9 spel med luftkonsert, för mången födoämne, 4) djur, 5) bib- hemsk, för andra kär.
Sibylla.
liskt mansnamn, 6) kvin- i L a 0 Förträffligt fabrikat i Tröjor, Kalsonger, Skjortor, Heldräkter etc.
Ä f v e n B o m u l l e t c.
i K a m g a r n o c h h a l f y l l e.
— (Jaegers s y s t e m).
S o m m a r - o c l i V i n t c r l i v a l i K e r nonamn, 7) stad, 8) kärl, 9) djur, 10) ö, 11) mansnamn, 12) fågel, 13) mansnamn, 14) järnvägsstation, 15) prydnad, 16) konsonant, 17) adverb, 18) blomma, 19) brukar ej fås för inte, 20) fågel, 21) ö, 22) konsonant, 23) växt, 24) musikterm, 25) fett- ämne.
Äro orden rätt lösta bilda de bok- stäfver som infalla i de mellersta rutorna, lästa uppifrån och ned, ett ordspråk.
Moster Lisa.
Och hör till hvad nödtorftigt är, Gourmanden just ej plär det rosa.
Dock mången det gärna förtär.
Mitt tredje en del uti sången Som själen ju lifligt berör.
Den fängslar och tjusar så mången, Till främmande världar oss för.
Moster Lisa.
Fyrkantgåta.
1 2 a a a a a e 1 1 1 1 m m s s t Charad.
På en klippa, som mitt första är, Sitter en gourmand — en gammal gam — Som mitt andra uti näbben bär.
Högt han flugit för att slippa dela, För att vara ensam om mitt hela.
Smaklig måltid!
S.
L.
1) 2) 3) 4) 3 4 a Kvinnonamn.
Hist.
ort i Ryssland.
Flod i Belgien.
Stad i Belgien.
Isse.
Ordgåtor.
1.
Med a ett träd, med å en fisk.
2.
Med 1 en fågel, med r en stad.
3.
Med f ett verktyg, med m ett längdmått.
4.
Med s en krydda, med p en maträtt.
5.
Med v ett flicknamn, med 1 en materia.
Dodo.
Lösningar.
Logogryfen: S k v a l l r e t; a r k, v a l, L e a, A v e, Kakel, val, tal, E v a, Elsa, Kreta, sval, Karl, kart, Lars, Vesta, kvart, Kate, raket, Valter, tre, r a k.
Bagarmästare: b r ä m, beta, mars.
Schackgåtan .- Prokop.
Döljes Mitt första det gäller beskrifva Ocb teckna i kortaste drag.
Se här hvad vi då vilja gifva, Jag hoppas det blir till behag.
Jag granskas från ofvan till nedan, Från vänster till höger också.
Säg, anar du icke det redan?
Minns blott, att du nu kan mig nå.
Mitt andra är renaste prosa d u utaf d i n ljusa du.
s o m blomsterströr vid hvars i m ö t e d e n återhållna Nej, d e liljor, smärtans s o m tröstas gracerna, s o m mildt Godhet, (Ur strålar säga » Godheten » kransa, i d i n famn, o m k r i n g m i g ditt af P.
A.
Konsonantfbrändringsgåtan: kök, dröja tår?
s o m d i n tinning lidandet, milda slöja, d e n v ä g d u g å r, hoppets d i g dansa, n a m n.
Granberg) gök, l ö k, r ö k.
Försäljning endast från fabriken, 3 R e - kvast, l a t, e k, a s k, tall, a l, kras, Klas, Fyrkantgåtan: agas, Stella, A l s, Tell, stare, B r y g g a r e g a t a n 3, l trappa upp, andra huset från Drottninggatan.
hök,
