# ID: svediakorp-per1136
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Idun
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-19
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Idun', a periodical targeted at women.
# genre: periodical
# subgenre: women, society
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 1897
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 14,616
# sentences: 712
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/ub-kvt-idun
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Stockholm, Iduns N:r 28 (499).
Prenumerationspris pr år: Idun ensam kr.
Iduns Modet., fjortondagsuppl.
» Iduns Modet., månadsuppl » Barngarderoben » Fredagen den 16 juli 1897.
5 5 3 3 Byrå: Klara södra kyrkog.
16 Öppen kl 10 — E Redaktör och utgifvare: F R I T H 10F H E L L B E R G.
Träffas säkrast kl. 2 — 3.
Allm.
telef.
6147.
Rikstelef.
1646.
Redaktionssekr.
: J. Anna vilken resande känner ej det eleganta, komfortabla Hotel 7 V Kramer i Malmö — första stationen för alla utländingar, som besöka vårt land och sista för dem, som ämna sig till kon- tinenten?
Och hvilken af dem har ej blifvit behagligt öfver- raskad af den ståtliga, monumentala byggnaden, som jämte råd- huset och landshöfdingresidenset utgör Malmö förnämsta pryd- nad.
Eedan det yttre borgar för, att det rykte hotellet äger om sig att vara i allo förstklas- sigt ej är öfverdrifvet, och vid en blick i den präktiga, anslående interiören finner man, att allt här är » chic ».
Utsökt läckert kök, mönster- gill ordning och ett förekom- mande artigt bemötande gör vistandet här ytterst ange- nämt för resande och kunder.
Härskarinnan öfver detta hotellpalats, fru Anna Kra- mer, hvars porträtt vi i dagens nummer ha nöjet meddela våra läsare, är en kvinna, som genom sina framstående egen- skaper väl försvarar sin plats i Iduns galleri.
Begåfvad med en sällsynt organisations- förmåga, kraft och energi — har hon stått som verksam medhjälparinna vid sin mans — den för 3 år sedan aflidne, allmänt aktade och afhållne ägaren till hotellet, herr Fritz Kramer — sida och jämte honom uppdrifvit affären från en ganska blygsam början, till den respektabla höjd den nu innehar; och efter hans död har hon, ehuru nu 60- årig, med oförminskad kraft och duglighet skött, i gemen- skap med två söner, den vid- lyftiga affären, som fordrar både vaken blick och sträng ordningsfull tillsyn.
Nordling.
Tryckeri Aktiebolag, 10:de årg.
Utgifningstid: hvarje fredag.
Annonspris: 35 öre pr nonpareillerad.
För » Platssökande » o. » Lediga platser » 25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
Lösnummerpris 15 öre (lösn:r endast för kompletteringar.)
Utländska annons.
70 öre pr nonp.-rad.
Kramer.
Herr och fru Kramer kommo 1864 från Tyskland öfver till Sverige och slogo ned sina bopålar i Malmö, där de öfvertogo det nu af Odd-Fellow ägda, till privathus inredda hotell Gustaf Adolf vid Stortorget, hvarest deras glänsande fackförmåga för- skaffade hotellet ett hittills i Malmö okändt godt renommé.
Snart visade sig hotellets starkt begränsade utrymme otillräckligt, hvarför herr Kramer inköpte det midt öfver torget belägna gamla Fick ' ska hotellet, hvilket snart nedrefs.
Ur gruset reste sig inom kort det nuvarande palatset, inta- gande ett helt kvarter och begränsadt af förutom torget 3 gator.
Det nya hotellet täflade i elegans och bekväm- lighet med Sveriges förnämsta etablissement på detta område.
Här skapades så småningom en solid förmögenhet som gjort det möjligt att hålla jämna steg med tidens ständigt stegrade anspråk på lyx och komfort — och hvarken mö- da eller kostnader ha spa- rats för att hålla etablisse- mentet i fullt tidsenligt skick.
Hotellet som, efter gamla förhållanden, var tilltaget i stor skala har dock under tidens lopp undergått åtskil- liga förändringar och utvidg- ningar.
Så t. ex. inköptes 1886 ett angränsande hus, gamla latinskolan, där Malmö nu vuxna manliga släkte in- hämtat grunderna till sitt vetande.
.
Hit öfverflyttades husets ekonomiaf delning, hvil- ken i hotellet fick lämna plats för den storartade biljarden med 5 biljardbord, hvilken året därpå inreddes.
Till förra sommarens indu- stri- och landtbruksutställning i Malmö utvidgades hotellet
äDUN 218 Det högsta, så i glädje som i smärta, En hviskning är från evighetens vår, Blott i en suck det stiger ur vårt hjärta Till läpparna; till ögat i en tår.
A. Andelin.
En sällhet finnes, som ej kan återgifvas; För ordets våld hon flyr igen till Gud.
Det gifs ett ve, hvars slöja ej kan rifvas, Ty ofvan molnen väfs dess liljeskrud; än ytterligare, i det att ofvannämnda latin- skolas hus apterades till annex och eleganta resanderum inreddes i dettas hela öfre vå- ning.
I annexets gård inrymdes de maski- ner, som drifva den elektriska belysningen, hvari hela etablissementet från vinden till källaren strålar.
I hotellets källarvåning är inredt ett ång- tvätteri af nyaste konstruktion, inköpt i Berlin, och hvarest hotellets tvätt på några få timmar undergår sin reningsprocess och kommer ur maskinerna bländhvit, väl- manglad och absolut torr, hvarför de resan- de ej behöfva frukta att få lägga sig på endast halftorrt sänglinne, en fördel som ej nog kan uppskattas.
Moder till 8 barn, alla nu vuxna, lefver fru Kramer det mest lyckliga familj elif, och ingen väg — ej ens öfver Atlanten — an- ses för lång för den bortavarande ungdomen, då det gäller att samlas i det angenäma hemmet vid högtidliga tillfällen.
Äldste sonen är grosshandlare i Stock- holm.
Andre sonen, Herman, biträder som direktör högst förtjänstfullt vid hotellets skötsel och är den af sönerna, som upptagit sin faders mantel och värdigt trädt i hans fotspår.
Tredje sonen är köpman i Newyork och den yngste kontorschef i hotellet.
Äldsta dottern är gift med jägmästaren Ernst von Porat och bosatt i Halmstad, och de tre yngsta vistas i hemmet, nyligen hemkomna från pension i Frankrike.
Det mest tilltalande draget i fru Kramers karaktär är hennes stora hjälpsamhet, som sträcker sig ej endast till gamla tjänare, för hvilka hon fortfarande är ett stöd, utan ock till utomstående, som lyckas vinna hen- nes förtroende.
Flere nu framstående män ha hennes understöd att tacka, för att de kunnat fullfölja sina studier och därigenom blifvit » män i staten » — och den som här- med har nöjet presentera hennes person för allmänheten har i grund lärt känna hennes rika, varma hjärta.
En af komitédamerna och beskyddarinnorna för Malmö barnsjuk- hus och Östra småbarnskolan uppväcker fru K. jubel hos de små, när hon, väl- försedd ur sina rika skafferier, visar sig för dem, och vid bazarer och välgörenhetstill- ställningar räknas hennes kända generositet som en mycket viktig faktor.
Hon finner sin största glädje i att bereda andra glädje.
S.
L Kristina Nilsson.
' är rödaste rosor stodo i blom och skänkte sin ljufvaste rikedom, då kom hon ånyo till hemmets strand, till midsommarsolens leende land.
Hon ville se åter hedar och ljung, den mark, där hon växte ljus och ung, hon ville höra igen en gång de svenska forsamas susande sång.
1807 De hvita björkarna ville hon se, hon fostrats i samma jord som de, de hviskat för henne i vårfager tid, hon sjungit för dem i stämning blid.
Hon ville lyssna, hur trasten slår, och drömma sig åter till barndomsår i småländsk skog, vid solbelyst lid, på mo så enslig och tyst och vid.
Där sjöng hon sin första visa en gång i anande undran, i längtan lång, där diktades första orden gladt af lifvets skiftande sagoskatt.
Hon kom — än dröjer hon hos oss kvar — och nu, förr ' n åter hon från oss far, vi ville gifva med kind i brand ett tack från vårt fattiga, stolta land.
En ljus välsignelse äfven, så: Gud skydde dig hvar du i världen må gå — Vår kärlek förer du städse med som en hälsning från nordisk ljungvuxen hed!
En svensk kuinna.
Drottning Margareta.
Ett f y r a h u n d r a å r s - m i n n e.
» R a almarunionen var » — säger Geijer — • » en slump, som ser ut som en tanke.
» Var den då verkligen blott en slump?
Var den icke snarare en vacker tanke, som såg dagen ett eller kanske ett par årtusenden för tidigt?
Den märkliga kvinna, i hvars klart be- räknande hjärna den stora tanken mognade till handling, och hvars hjärta slog så varmt för brödrafolkens förening, slumrar sedan länge under marmorsarkofagen i Eoskilde ärevördiga domkyrka.
Sofver hon månne lika lugn och orörlig, som hennes bild därofvan eller ges det drömmar i hennes slummer?
I så fall måste drottning Marga- reta drömma ljusa drömmar o m sitt fram- tidsrike — Skandinavien, ty åt detta ägna- de hon hela sitt lifs sträfvan, och med tan- ken därpå har hon väl insomnat därnere i Flensborgs hamn.
Motsträfvigt, föreställa vi oss, har den verksamma drottningen lydt liemannens kallelse.
Unionen, hennes skötebarn, låg ännu i sin linda, riket och unge kung Erik hade ännu så väl behöft hennes starka stöd och kloka råd.
Väl henne dock, att hennes ögon lycktes i tid, att hon blef förskonad från att se sitt framtidshopp om ett enigt Norden svikas och sin älsklings- tanke gifva upphof till slitningar, blodsut- gjutelse och grymheter utan tal.
Drottning Margareta — det namnet fram- manar i vårt minne bilden af en sällsynt kraftig, nästan manlig kvinnogestalt, och vi påminna oss därvid fadrens, Waldemar Atterdags, yttrande, att naturen misstagit sig, då hon skapade Margareta till kvinna, i stället för till man.
Såsom värdig dotter af denne särdeles begåfvade konung, hade hon tagit i arf hans framstående härskare- egenskaper, hans kloka omdöme och sega viljekraft, och hon förenade därmed kvin- nans lifliga känsla och snabbhet i handlingen.
Låt vara att historiens egendomliga sam- manträffanden vid tiden för hennes upp- trädande ledde henne in på spåret, däri låg slumpen måhända.
Genom trenne konungars kort efter hvarandra timade frånfälle lades ju makten öfver tvänne riken i hennes hän- der, och vägen till det tredje syntes ej alltför svår.
Från och med det ögonblick, då hon med blixtlik klarhet fattat sitt mål att af tillfälligheten skapa en för alla tider beståndande verklighet, arbetade hon också för det målet med aldrig svikande klokhet och ihärdighet.
Att hon med glädje och stolthet i början såg den blifvande unionskonungen i sin unge son, bör ingen förtänka henne.
T y hvar fanns väl en furste i högre grad lämpad därtill än Olaf?
Med svenskt och danskt blod i sina ådror, född och uppfostrad till Norges tronarfvinge, ägde ju han, om någon, alla betingelser för att med oväld härska öfver Nordens trenne riken.
Då hans unga lif så hastigt afklipptes, har detta drabbat Margareta som en dubbel sorg, men hennes mål får ej ett ögonblick bortskymmas af de egna person- liga bekymren.
Hon insåg till fullo, att det i sådana ofredstider väl kunde behöfvas en man vid rodret, och hon trodde sig göra ett godt val, då hon utsåg sin unge systerson till tronföljare.
Olyckan ville emellertid, att det efter Olafs död, i själfva verket en oersättlig förlust, icke fanns någon — Erik af Pommern allra minst — värdig att bära de tre kronorna.
Men Margareta hade satt sitt hopp till honom, och hon rastade icke, förrän hon med vanlig klokhet, redan un- der sin lifstid, lyckats genomdrifva hans kröning i Kalmar.
Så randades den 20 juli 1397, den dag, som skulle odödliggöra Kalmars namn ge- nom att inskrifva det i vår historia, såsom skådeplatsen för en af dess märkligaste händelser.
Det var då, på Margaretadagen, som drottningen skulle se sin mångåriga dröm gå i uppfyllelse, som knuten skulle fast åtdragas på den » snodd af trenne strängar », hvilken hon med så oaflåtlig mö- da tvinnat.
Tysta och betänksamma hafva de väl samlats däruppe på Kalmar slott, dessa Sveriges, Norges och Danmarks mäk- tigaste herrar och riddersmän.
Det fanns väl ingen af dem, som ej var fullt öfverty- gad om det ärendes höga vikt, för hvars skull man kallat dem.
De bästa bland dem insågo och förstodo ock det framställda för- slagets stora grundtanke: enighet ger styr- ka — men det var kanske blott ett fåtal, som trodde på dess utförbarhet.
Det fanns måhända i hela den lysande församlingen blott tvänne ögon, i hvilka hänförelsens och den fulla öfvertygelsens eld glödde, och dessa ögon tillhörde den högresta kvinna,
1897 som vid sidan af den redan krönte unions- konungen ledde mötets förhandlingar.
Emel- lertid tyckes det, som om hon lyckats en- tusiasmera alla de lugne männen, åtminstone förefaller det så, då man genomögnar det ännu i behåll varande utkastet till ett unionsfördrag, som af mötet uppsattes.
Se här ett par af dess hufvudpunkter: I.
De tre rikena skola hädanefter hafva en konung och aldrig skiljas.
— III.
Alla tre rikena skola vara i sam- dräkt och kärlek, det som gäller ett, örlig eller utländingars anfall, det gäller alla tre, och hvart rike hjälpe de andra med all tro- het och all makt.
— — — Samdräkt, kärlek, trohet, hur underligt klinga ej dessa ord midt igenom vapenslam- ret i en tid, så uppfylld af hat och tvedräkt, svek och m o r d!
Det är j u uppenbarligen en kvinnas hand, som här ledt pennans gång- Vid en blick på drottning Margaretas hela regenttid faller det strax i ögonen, med hvilken framgång hon förstått att öfverallt genomdrifva sin vilja, oaktadt de säkerligen otroliga svårigheter hon haft att bekämpa.
Allt tyder på, att hon varit en sällsynt vinnande personlighet.
Först var det herre- dagen i Nyköping, o m hvilken historien undrande maler: » Här läto stormännen sig helt fridfärdigt nöjas med att deras makt gjordes till intet — — de jordfäste själfva sina sträfvanden att upprätta ett stormans- välde.- Man kan med skäl undra på detta omslag i deras hållning.
Sedan de år ige- nom hållit sig uppe mot konung Albrekt, kasta de sig nu för fru Margaretas fötter, gifvande sig åt henne på nåd och onåd. » Därtill tackade de henne för allt hvad hon gjort.
Sedermera genomdref hon Eriks kröning, och på samma sätt har hon äfven i Kalmar förmått stämma de bistre krigsmännen till fredsamma, försonliga tankar.
Krönikan säger härom: » Vida skall man en dylik leta, som så kan med klokskap umgå och de riken sammanfå Sverige, Danmark och Norrig; sent föddes annan kvinna slik. » Äfven i Kalmar heter det, att de försam- lade 67 riksråden » bådo Gud löna deras kära fru drottning Margareta allt godt, för det hon varit dem så nära och umgåtts med dem i de tre rikena och så förestått dessa, att alla som i dem bygga och bo henne intet skylla; Gud gif ve henne him- melrike ».
Men senare tillägger den unionsfientliga krönikan: » Mig tyckes de Svenske ej vara kloka, Då de henne till höfdinge togo, de voro ganska flaka då.
— — — Det ångrat dem sedan mången dag deras lag visar så, det utländske i riket råda må. » — • — — Ja, här faller en mörk skugga öfver Kal- marunionen; det var detta, som skulle blif- va orsaken till dess slutliga upplösning, efter att ha kostat strömmar af brödrablod.
De trenne folken voro ännu för skarpt åt- skilda, minnet af lidna oförrätter, gamla fejder och gammalt hat glödde ännu på djupet.
Framför allt var Margreta själf ej fri från partiskhet, danskheten i henne tog öfverhand, så att hon på allt sätt gynnade sina landsmän på svenskarnes bekostnad.
Hon underminerade dymedelst med den ena handen, hvad hon uppbyggt med den andra.
(DUN 219 » Danskarne vördade henne såsom en gu- dinno, men de Svenske höllo henne för en helf- vites pino » säger därför krönikan vidare på sitt dra- stiska språk.
Och likväl styrde hon svenska riket med berömvärd fasthet.
Ehuru hon hårdt lärer beskattat det, kan dock historien gifva henne följande vackra eftermäle: — » Under drott- ning Margaretas tid var det i Sverige, utom till en tid i kusttrakterna, så fritt från ofrid, att man näppeligen hade behof af att nedgräfva sina dyrbarheter. » Detta i en tid, då de djärfve och fruktade » fetaliebrö- derna » — röfvarna med valspråket: Guds vän och allas fiende — allmänt gjorde land och haf osäkra.
Mot slutet af Margaretas regering grep emellertid missnöjet med henne allt mer omkring sig, och unionsfienderna gjorde allt för att nedsätta hennes rykte.
Åtskilligt hafva ock - sagohäfderna att förtälja o m hen- nes enskilda lif, hvilket ingalunda fram- ställer henne i en alltför fördelaktig dager.
Barn af en rå och fördärfvad tid, har hon säkerligen varit i någon mån påverkad af dess anda.
Öfverdrifterna hafva dock synbarligen satts i omlopp genom illvilliga samtidas vanliga hänsynslöshet gentemot en hatad, fruktad eller dem öfverlägsen per- son, och så hafva de sedermera tagits för gångbart mynt.
Andra uppgifter, där Margareta framställes nära nog som ett mönster af fromhet, en kyrkans tillgifna tjänarinna, saknas ej heller.
Att här när- mare undersöka de hvarandra motsägande sägnerna, skulle leda för långt.
Sanningen torde, som i de flesta sådana fall, ligga midt emellan!
Det är icke heller med den enskilda kvinnan vi här hafva sysselsatt oss, utan med den regerande drottningen, och som sådan lärer ingen göra henne ran- gen stridig såsom en af de mest frejdade i medeltidens historia.
Ja, Margareta Waldemarsdotter, o m i tidernas längd ditt namn skulle blekna, om redan under din lif sti d förtalets giftiga tunga sökte svärta det, så skall dock till historiens slut ovansklig ära omstråla det, emedan det var från dig, som Skandinavis- mens stora tanke utgick!
Hvem, om ej Nordens kvinnor, tillkom- mer det att åter upptaga Margaretas tanke och att åter ena » den Snor som brast » vid hennes d ö d!
Det heter i den vackra dikten om Salami och Zulamith: » I tusen år så byggde de med omotståndlig tro, och så blef Vinterga- tan byggd. » Vi trenne folk af samma stam skildes en gång åt som de » af synd och natt och död, » d. v. s. genom århundraden af bro- derhat och brodermord, men förmå vi blott bygga i tusen år tåligt och ihärdigt, så skall det kanske omsider lyckas oss att slå en varaktig bro af kärlek från nation till nation.
Det är om denna bro drottning Margareta drömmer under marmorn!
S.
E.
P. Biffiarlrota är husmors bästa hjälp- reda.
Prenumerera å när- maste postanstalt.
Helt år 3 kr.
G i i d e m ett h e m.
1 Jet är i sanning ett uttömdt ämne, detta o m » pigor » och deras alla fel, och nästan ingen reser sig till deras försvar — nej naturligtvis, de äro nu en gång för alla arbetsmaskiner, som skola hållas i verksam- het så mycket som möjligt, för att gifva högsta möjliga valuta för sin dryga lön.
Borde inte vi fruar, i stället för att orda så mycket o m våra tjänares oduglighet och fel, ställa litet högre fordringar på oss själfva och först och främst tänka på våra skyl- digheter mot dem, samt att tjänarinnan, i de flesta fall, bildas af andan i vårt hem, af husmoderns ledning och föredöme.
Mina föregående tjänarinnor hafva läm- nat mig för att träda i egna hem och då jag varit nödsakad byta, har min högsta önskan varit, att mitt hem skulle blifva ett verkligt hem för min tjänande syster, och att hon skulle veta och känna detta.
Hon bemötes därför alltid vänligt, och jag glöm- mer aldrig, att hon är människa med en människas önskningar, känslor och förhopp- ningar samt måste hafva tid till hvila och förströelse liksom jag själf.
Detta kan kanske fattas.
Så styrde tjänarinnan mig och jag ej henne, men jag kan försäkra, att jag är fru i mitt hus, och detta är jag genom vänlig- het och bestämdhet.
Är jag missnöjd, talar jag lugnt och allvarligt, ty genom att brusa upp och höja rösten förlorar jag ej allenast herraväldet öfver mig själf, utan ock öfver henne, och matmodern bör framför allt se till, att det är något mer och bättre än samhällsställningen, som höjer henne öfver tjänarinnan.
Följer man i allmänhet dessas lif, sedan de börjat tjäna, är det mera att förvåna sig öfver, att de ej äro sämre än de äro.
I det stora hela komma de ut vid unga år, från hem, fattiga på ägodelar och rika på barn, för att så fort som möjligt tjäna brödet.
De flesta börja vid fjorton å fem- ton års ålder, men många långt tidigare.
— Om vi skickade ut våra döttrar vid den åldern, hvad dugde de då till?
- Huru många bry sig om att bilda dessa tjänarinne-barn till ordningsälskande, bra människor?
Hit och dit kastas de och byta tjänst lika många gånger som det är måna- der på året.
En tjänstflicka skall framvisa ett betyg på alla möjliga goda egenskaper, hvar hon tjänat förut m. m.
— Saknas detta, får hon ej någon så kallad anständig plats.
Men hvad borgen har hon för, att hon kommer till hyggliga människor, som be- möta henne vänligt, gifva henne nog att äta och den utlofvade lönen?
— Ingen!
— Hon har ej rättighet att fråga, bara taga emot hvad som bjudes.
Stackars barn, ibland komma de på ställen, som äro en skamfläck för samhället och de gå, märk- värdigt nog, mången gång därur oberörda af smutsen.
Jag vet en liknande plats, där god mat lagades åt matmodern, men tjäna- rinnan fick gå till folkköket och köpa sig en portion mat hvarje dag.
Att oärlighet ibland förekommer är väl ej så underligt.
På huru många ställen undanlåses ej allt?
Jag kunde namngifva familjer, där t. o. m. saltet låses in och det ej finnes möjlighet att komma åt en bit bröd.
Om maten utmätes med mått, huru frestande skall det ej vara för en ung,
220 frisk människa, med god aptit, att förse sig med en eller annan bit?
Det är j u en hel del saker i ett hushåll, som t. ex. spiri- tuosa, specerier, konserver och diverse an- nat, som en busmoder själf bör hafva hand om, men att undanlåsa all mat är orätt och väcker ej en tjänarinnas ambition.
Huru många fruar skryta ej med, att de göra allt själfva!
Jag vill minnas, att Idun för några år sedan hade en bra artikel om just detta, men man må ej tro, att detta skapar goda tjänarinnor.
N e j, undervisa dem och låt dem lära så mycktet som m ö j - ligt och försöka på egen hand!
Dätta ger intresse och större duglighet samt möjlig- het att få högre lön och taga sig fram i lifvet.
Min jungfru måste på egen hand kunna laga en middag — t. ex. om min man vill hafva mitt sällskap ut en hel förmiddag — och då vi komma hem, skall bordet vara fint och nätt dukadt, maten god och fär- dig på klockslaget.
Jag vet att många fruar skulle fasa, men jag har lärt henne sylta på egen hand och t. o. m. märka enklare saker.
Måndagarne får hon arbeta åt sig, de öfriga dagarne i veckan åt mig.
Den dryga lönen?
Ja, den kan j u tyckas vara dryg att utbetala, men hvad få vi ej i gengäld?
En ordinär tjänarinna har, i medeltal, hundra kronor i lön om året.
Således ej tre öre i timmen, om arbetsda- gen, kort tilltagen, är tolf timmar.
För denna stora lön skall hon skänka da- gens alla timmar och stundom flere af nattens, hela sin personliga frihet.
Glad eller sorgsen skall hon arbeta!
Frisk eller sjuk likaså!
Arbeta gärna och gladt, ty vi tycka illa om sura miner.
Detta tills hon blir gammal och utsläpad, i allmänhet från plats till plats.
Då hon blir äldre vill ingen hafva henne.
H o n är då som en utkramad citron, musten är tagen, resten duger e j.
En gammal välmående fru af mina bekanta drager visserligen försorg om en gammal tjänarinna, som varit i familjen mellan trettio och fyrtio år, och som vag- gat barnen på sina knän.
Hon har troget tjänat i goda dagar, men ock i sorgens bittra och, som det påstås, utan lön.
Hon är nu barn på nytt, men det talas ock i oändlighet o m, hur dyr hon är och hvilket kors m. m.
Kan man, bör man då och då afsätta en skärf för deras ålderdom; det blir j u ej så mycket, ty litet hvar har i allmänhet svårt draga sig fram.
Tidens lösen är att genom så litet arbete som möjligt komma till så så stor inkomst som möjligt och det skulle j u vara underligt om tjänarne ginge obe- rörda därutaf och ej sökte förbättra sina villkor.
Det finnes oändligt många slarfviga, då- liga tjänare, men ock bra många tråkiga fruar, som aldrig kunna göras till lags, och hvilkas älsklingstema är deras » pigor » och deras oräkneliga fel.
Det är aldrig ens skull att två träta, och betraktar man tjänar- innefrågan i sin helhet, är jag viss, mat- mödrarna hafva mycket att förebrå sig.
Jag bör i min tjänarinna se en like — af en kärleksfull Gud satt i världen att verka lika fullt som jag — och är hennes kall ringare, blifva mina plikter och mitt ansvar så mycket större.
Huru godt att på den stora räkenskaps- dagen veta, att jag, efter mitt ringa mått, sökt skapa ett lyckligt hem åt några af mina tjänande systrar.
Låtom oss därför IDUN 1897 att taga dig i kragen och ruska dig. » » Nej, hvad är det med Mellgren. » — » Har han fått slag, är det möjligt. » Jag undrar just, hvem som skall få platsen efter honom. » — — » Jaså, var det icke värre. » — — » Är han redan uppe igen. » — — » Jo, tack, godt, Lasse kom hem från Upsala i går!
— — » Jo, han är sig lik, litet morsk förstås, men så har han också tagit en grann kandidatexamen. » — — » Adjö med dig.
* —: Hustru min och barna hälsa » — Emellertid har den öfriga familjen stigit upp från frukostbordet.
» Har pappa inga bättre cigarrer än dem jag fick i går kväll, » frågar Lars.
» Bättre cigarrer, £ele / onprat.
liksom inte 10 öres cigarrer skulle vara goda nog åt gunstig herrn, » svarar fadern, smått för- Det stora dalkarlsuret i kassör Bergs matsal tretad.
» Tack, dem får pappa ha för egen räkning, hade nyss slagit 8.
Gardinerna voro till hälften jag skall telefonera efter en låda » Venetiana ».
nedrullade och en gråblek dager spred sig små- Sagdt och gjordt!
» Jag skulle önska att få en ningom i det utkylda, ödsliga rummet.
Hedda, låda cigarrer, » Venetiana », hemskickade. » den lilla näpna husjungfrun, inträdde gäspande » Finns inte » Venetiana », det var dåligt, nå, ha i salen med en damborste och en vedbärare.
ni » Golden price »?
— — » Jaså, låt gå för det Gardinerna rullades upp och snart brann en då. » — — » Det är kandidat Berg, det kan skrif- munter brasa i kakelugnen.
Hedda började lång- vas upp på kassör Bergs räkning. » — samt och sömnigt att ordna frukostbordet, då Kort därefter har Edit ett riksviktigt meddelan- dörren till köket hastigt öppnades och kokerskan de att göra sin intima vän, Mimmi Lundberg, stack in hufvudet.
» Hjärtandes, Hedda, det finns men vårt tålamod räcker knappast till att åhöra ju inte en enda kaffeböna i huset, sa ' du inte te hea det intressanta samtalet, blott ett fragment frun i går? » Heddas sömnigamin försvann i blin- däraf uppnappa vi, då vi titta in i matsalen.
— ken.
» Bli inte ond, Malin lilla, ' jag glömde ' t » Jo, kan du tänka dig, att min skridsko fastnade ackurat. » » Du ä ' då en redig slarfva, Hedda, i ett halmstrå, och jag snafvade och föll fram- hur ska jag nu få kaffe te kl. 9.
Kassörn blir stupa på isen, var det inte retligt?
— — » Ja, ond, om han får vänta. » Malin såg helt förgrym- du, och doktor Malmström kom rusande och mad ut.
» Kära Malin, jag kan inte hjälpa ' t, ja ' frågade, om jag hade slagit näsan af mig, men fick så brådt, när de främmande kom. » — » Men jag svarade honom inte ett ord, för att han och du gör mig rakt olycklig mä ditt slarf, laga nu Tora skrattade bara och gjorde narr af mig ».
— bara att jag får hem kaffet på ögonblicket », » Jag tyckte det var så förargligt, att just han snäste Malin och slog igen dörren.
» Ja.
det ska ' skulle se min kullerbytta.
Han retas alltid och inte töfva många minuter, » mumlade Hedda för säger, att Tora åker mycket bättre än jag, men sig själf, gick bort till telefonen i hörnet, ringde det gör hon visst inte. » kraftigt på och satte mikrofonen till örat.
&gt; Ja ' — — » Jag bryr mig inte om honom, han får skulle be te få Efraim Nilssons. » — Ä ' det hen- Blomberg, dä ä ' Hedda hos kassörn. » » Ja gärna åka med Tora hvarenda dag, om han vill ».
— » Jo, sedan kom han fram till mig och frågade, tackar som frågar, dä knallar och går. » — — om jag var ond på honom, och så pratade han » Jaha, dä ' ä ' rysligt kallt och så mycke snö en mängd dumheter, och så nu bjöd han upp se ' n. » — — » Hva ' ä ' dä han säger. » — — mig till första valsen i kväll. » — — » Det skall » Blir dä värre te jul. » — — » Jaså, slädföret bli förtjusande, men, vet du, jag har inte fått ä ' bra » — — » Roligt att åka på släde, ja, nog hem min klädning än. » — — » Hon har säkert tycker ja ' så, men inte ska ' herr Blomberg tänka lofvat, att den blir färdig i eftermiddag, men jag på dä ' — —.
Tack söta, herr Blomberg, dä ' ä ' är så ängslig, tänk, om jag skulle komma för då alldeles rakt för schangtilt, tack, tack!
Men sent till första valsen!
— — » Lars är hemkom- söta, snälla, lilla herr Blomberg kan ja ' få be men och vet du Mimmi, han har fått riktigt- •honom vara så beskedlig och skicka hem / a kilo stiliga mustacher nu. » — — » Ja visst kommer kaffe, java, utå den vanliga sorten » » Tack, han med, han skall uppträda i hela glansen af herr Blomberg, men, herr Blomberg dä skulle nybakad kandidat.
Men, hör du Mimmi, du måste vara genast, för vi behöfver dä ' te frukosten » —.
försöka att stuka honom litet.
Han är så hög » Tack, dä ' va ' elegant, men dä ' ä ' sannt, herr och pratar jämt om » samhället » och » individen » Blomberg, dä ' skulle vara brändt, för vi hinner och en hel mängd andra slagord.
Jag begriper ej hvad han menar, och det gör han nog ej själf inte bränna ' t te kl. 9. » — — » Tack så rysligt, rysligt mycke, snälla herr häller.
— — » Ja, det vore lifvadt ».
— Ack så Blomberg, får jag då kaffe strax?
Tack, tack, roligt! » — dä va riktigt bra, för ser han, Malin vart så il- Mamma måste ovillkorligen per telefon utbyta sken på mej för att jag glömde ' t i går?
— — några tankar om vädret med fru Alström, bedja » xv ja, nog ä ' hon katig ibland. » — — » Synd fru Mattsson om beskrifning på » diplomatpud- om mej, så han pratar, ja har både näbbar och ding » samt höra efter hur det är med Arvids- klor att försvara mej mä '.
— Nej, nu duger dä ' sons lille gosse, som har ondt för tänder.
Lars inte att prata längre.
Tack, herr Blomberg, för telefonerar till vännen och Upsala-kamraten all vänlighet.
Adjö, Adjö! » » lill-Nisse », som har sitt hem ett par mil från En timme senare sitter hela Bergska familjen staden, för att bedja honom snart komma på be- vid frukostbordet och låter den ångande javan sök.
» Jag längtar efter en civilicerad människa sig väl smaka.
Familjen består af pappa mam- att tala med, » säger vår filosofie kandidat, » här ma, sonen Lars, filosofie kandidat, dottern Edit diskuteras mjölpriserna såsom dagens mest brän- med getingslif och krusad lugg samt lilla Fanny, nande fråga.
Intet intresse för vetenskap och en 13-årig skolflicka.
Alla tyckes vara vid mor- konst eller någon annan slags litteratur.
Kom gonhumör, och stämningen är tämligen tryckt.
snart, om du ej vill att jag skall kväfvas i den Plötsligt ringer telefonen, och kassören rusar här småstadsatmosferen. » upp.
» Hallå, hvem är det »?
— — » Godmorgon Pappa måste för alla sina vänner utgjuta sig Jansson, hur mår du?
öfver gårdagens val, Malin har bud till slaktaren — — » Nå du är väl nöjd med valet i går »?
och lilla Fanny stämmer möte med Elsa på Is- — — » Hvad pratar du för smörja, jag hör banan » precis kl. 4. » inte. » — — Telefonen är dock en utmärkt inrättning, som — — » Inte gått rätt till, hvad är det för dum- man aldrig kan nog högt uppskatta.
heter.
Hvarje ny uppfinning för mänskligheten framåt — — » Öfverklagas, jo, det vore just ett vac- i en riktning.
Genom telefonen ha viktiga kert spektakel, det var ju knappt att vi fingo framsteg gjorts, och särskildt vill jag framhålla honom igenom i går.
Skall valet göras om, så dess förtjänst att hos människan utveckla kon- kan du vara säker på, att den där frifräsareii sten att prata.
Ekström segrar.
Det vore en riktig skandal! » Matts.
Kassören stampar med foten i golfvet.
» Ja, • det kan du väl begripa, de skylla allt på pro- tektionisterna.
— — » Det kommer just att bli fint, när pres- sen tutar ut, att vårt samhälle valt en socialist Alla utställningsbesökande damer till riksdagsman. » — — » Hvad befalls, är han inte socialist?
Så godt som åtminstone.
En ärke- inbjudas vördsamt till ett besök i » Iduns sa- rabulist. » — — » Är han bara en smula röd, long » — belägen i Nordiska museets byggnad säger du! » å utställningsplatsen — där hviloplatser och » Kodare kan väl ingen vara, fast jag medger, att han stöter lite i grönt också. » — — » Om toalettrum gratis stå till våra ärade gästers Red.
af Idun.
jag är ond, ja, det kan du lita på, jag hade lust förfogande.
söka bereda dem ett sådant, i detta ords bästa bemärkelse.
Göra vi detta, hafva vi ock större utsikter att få goda tjänarinnor, och en tillgifven, trogen och ärlig tjänarin- na är husets bästa vän.
En Stockholmsfru.
1 l
IDUN 1897 I Stockholm.
Små utställningsfunderingar och litet annat s m å t t och g o d t.
För Idun ai Lovisa Petterkvist.
Bref vin.
Ingen människa har tid att skrifva om utställningen i dag.
Jag är så full af journalistkongress, att det inte går mer i mig.
Inte att jag fick vara med, annat än » utvändigt », förstås — jag var alldeles för tarflig — men » utvändigt » har jag va- rit med från början till slut.
Ungrarna fick jag inte se ändå, efter de kom nattetid och med båt, men det kunde in- te hjälpas; jag hann verkligen inte ' mer än att passa tågen, men dem passade jag riktigt.
När vagnarna rullade in på per- rongen, med fönstren fyllda af mörka jour- nalisthufvuden?
O!
— Och sedan vid Ope- raterrassen?
A c k!
Visserligen ösregnade det, och var mitt enda skydd ett af stormen ut- och invändt paraply, men hvad gjorde det!
Jag fick ända se några kongress-paraplyer (hela) och dito ben, som likväl försvann mycket hastigt.
Tydligen var det här jour- nalistfolket inte vandt att ta sig vatten öf- ver hufvudet på något vis!
tig en, må ni tro.
Kör han ' kull med ma- jestätet, så vipps!
mister han nacken.
Där- för kallas han » lif-kusk », ser ni!
Det är samma med » lifmedikuskarna », de där som sköter Majestätet när han är sjuk. » » Mister de nacken de m e d?
» » Inte precis, inte, men nog få de det hett, o m det går illa — isynnerhet om det skulle gå illa med den här, ser ni, ty Han är älskad! » » Evangeli anda lefver än i old Sverige, » sa ' nu den andra svensk-amerikanen, som hittills inte öppnat mun.
» Lefver upp in- nan.
.
.
» Han sänkte hufvudet.
» Men den här kongressen, hvad är det, du svenske? » frågade den förste talaren.
Svensken spottade, flyttade hatten upp och ned genom att röra på pannskinnet — händerna rörde han inte — och såg be- tänksam ut.
» Det är väl något af det där nya onda, som ska ' öfvergå världen, innan dommen kommer, » sa ' svensk-amerikanaren numro två.
» Just så, just så, » sa ' föraren, tydligen nöjd med hvad förklaring som hälst, bara han slapp ge någon.
» Pass på, pojkar!
Nu kommer han! » Och så kom » Han » ut i solljuset med kongressen myllrande bakom sig som en bisvärm.
» Jag tror det är en Kung som d u g e r?
» sa ' svensken stolt.
Amerikanarne såg betänksamt belåtna ut, människorna hurrade (nästan,) jag neg så fort jag någonsin hann, och så snodde jag af till Riddarholmskyrkan för att försöka tränga mig dit in på samma gång som kon- gressen, men pytt, dög jag till det.
N e j, Stockholmskorna är alldeles öfverlägnsna i vissa fall, det måste erkännas.
Nå, det gjorde inte så mycket, efter kongressen och jag skulle mötas på simuppvisningen kl. 4.
Det gjorde vi med.
Men där blef jag så konfunderad af.
.
.
Ja af hvad, hör inte hit.
Men visst är, att inte skulle jag vilja se mina flickor flyta omkring så där som mag- neter eller maneter, bekikade af hundratals mäns ögon.
Vattnet är visserligen rent, men ögonen.
.
.
Dagen därpå stod jag klockan 10 i kö utanför Riddarhuset, hvarest Hans Majestät var så nådig och högst Egenhändigt öpp- nade kongressen till de kommande dagar- nas id.
Inga andra journalister än de allra finaste, » två och tre stjärn-journalisterna », fick vara närvarande, som rättvist var.
Om någon människa tror, att det är tråkigt stå i kö, så tror de miste.
Roligt är det, pin roligt, åtminstone när solen skiner och man har de skönaste kungliga hästar och vagnar att fröjda ögonen med.
Det enda lilla obehaget var, att polisen så ifrigt höll oss i ordning, fast vi stod som lam, men någon nytta måste den väl göra, kan jag tro.
Bredvid mig hade jag en halfherre, som såg ut som en tysk gesäll, och framför mig, två arbetsklädda svensk-amerikaner med tålig uppsyn, anförda af en » helsvensk », i På kvällen var Stockholms stads fest.
kort rock, tre urkedjor öfver västen och händerna så i byxfickorna, att man inte alls Min snälla, rara redaktör hade gjort allt begrep, hur han någonsin fått på sig det för att fuska in mig i något hörn på de andra festerna, men förgäfves; men hit fick plagg hvari fickorna sutto.
» Pass på, pojkar, » sa ' han » när Maje- jag komma och Gustaf med.
Jag hem som stätet kommer!
Grannare karl finns inte i en pil till Ruffen med underrättelsen.
» Fem- tio kronor paret », sa ' Ruffen.
Sveriges l a n d!
» » Gud bevare mig » sa ' jag, » hvad ska ' » Hos oss är vi lika granna every en, » man kunna äta för det? » sa den ena svensk-amerikanaren.
Nu rådslog vi länge, resultatet blef, att » Det är republik! » sa ' den tyska gesällen.
» Kraxa inte, korp, » sa ' föraren.
» Dukraxar jag skulle gå ensam, efter vi båda tyckte, att 50 kronor var för stora pengar att ge fult! » I detsamma kom en ofantligt grann la- ut till en fest, och Ruffen ju inte behöfde gå, kej med plymager på hufvudet ut på Rid- han!
Sedan gnodde jag i väg till Broman, för att beställa mig en kostym.
Grufligt hygglig darhustrappan.
» Hvem är den där? » frågade svensk- karl — (En karl som ' skräddar ' fruntim- mersdräkter!
Det skulle inte duga i Jock- amerikanaren.
mock, minsann!
!)
men ofantligt envis.
Jag » En sådan där pag » (han sa ' hårdt g!)
som de kungliga har hängande efter sig ville ha en sidenklädning med släp, men det sa ' han inte var » lämpligt ».
alltjämt. » » När är släp då lämpligt? » sa ' jag, » o m » Hvarför ha de det då? » » Bra att ha ' vid attentat, » sa ' tysken.
inte på en världs f est, där man kostar 50 » Förstår ni?
Vid sådana attentat som vi kronor paret ».
Han skrattade, men något släp fick jag inte ändå, d. v. s. han öfver- socialister.
.
.
» » Hos oss finns inga andra » ister » än blå- tygade mig, och så ' antog ' han att jag bandister », sa ' föraren, » och de gör inga skulle ha hatt.
» Hatt på en » hufvudenas ' fest? » sa ' jag.
sådana attentat, de.
Men titta på den där, som nu kör fram, pojkar!
Det är en vik- » Å h n e j, fullt så norrländsk är jag inte. » 221 El j När jag skulle gå på festen på kvällen grät jag och tog adjö af den älskade Ruf- ca fen, som det varit ett adjö för lifvet, och det fast tlädningen var utsökt och plymerna, o o ta * jag skulle ha på håret, klädde mig riktigt " 5 ft :0 8 ft » bra.
1 o 30 » Det finns förstås värdar och marskalkar, som tar emot och presangterar folk för ft ta hvarandra », sa ' Ruffen.
» Så inte behöfver tt C du vara ängslig, gumman lilla. » » Visst finns det det, » sa ' jag, » men ändå c3 .¥ ft - 1 så.
.
.
» CS » Och så ska ' jag stå i trädgården, så du C kan nicka åt mig litat emellan, hä, hä » Lofvar du det heligt? » sa ' jag.
Ruffen lofvade det så » heligt », som om O hade varit 20 år — och jag med — nog tack vare Madningen!
(Ah, hvad männen pf är rara ändå, som är sådana fasligt sva ga käril!)
Emellertid couragerade det där upp mig betydligt.
När jag i tamburen hos Berns böt ut hatten moti hårklädseln, som H verkligen var imposangt, jag har själf valt den, I Q tyckte jag att dörrvakaren-fnyste till så eget.
» Har herrn snufva? » sa ' jag fryntligt, ty nu var jag solsken tvärs igenom igen.
» Jaså inte?
Ja, då blir det väl snufva af då, bäst dricka kamomillté i tid. » Därmed seg- lade jag af in i salen, fast besluten att inte bära mig åt som ett våp igen, utan att ge- nast presangtera mig för en af värdarna och — Men det fanns inte ens en half värd H att presangtera sig för, och hvad marskal- karna angår, så om de fanns, så inte fanns si de där!
På ömse sidor o m långa bord stod M och satt herrar och damer — allihpoa i a korta klädningar och hattar!
!
Det såg jag * m fast jag inte såg något annat.
Det blef en u h svår vandring.
Jag höll kurs rakt fram, O efter den riktningen är min naturliga, och fe försökte hålla modet uppe genom att tän- ka på, huru det skulle ha kännts, om jag till på köpet haft det så saknade slä pet rasslande efter mig, Och ingen Ruff t a :0 + S &gt; stod i trädgården, häller, (det såg jag med), dt efter den var afspärrad.
I fonden var nå- St gonting konsertsalongsaktigt, men dit vå- &lt;0 &gt; gade jag mig inte alls.
Nu tyckte jag att o plymerna snart nådde i taket, så växte de o för hvar minut som gick.
Jag försökte till- S3 tala en kypare, för att få höra litet om värdarna, men jag måste ha sagt något alldeles bakvändt, ty karlen såg fullkomligt o förvirrad ut.
Ja, inte värdt tala med mig w o m indianska tortyrpålar efter detta, ty hvad betyder all indiansk tortyr mot att vandra mellan dubbla led af världens för- nämsta män och kvinnor, med växande «O Smm fjädrar på hufvudet, och inte ha en männi- »: o ska att hålla sig till!
!
Också kan väl ingen undra på, att jag skuddade Stockholms o, - a stads fest-damm af mina fötter?
Det gjorde jag, och det med en fart!
Bakom mig hörde jag.
.
.
Nej, jag vill inte skrifva om det där ännu.
.
.
såret är för färskt!!
J4 J4 m m Ü a Lyckligtvis hade Ruffen inte hunnit gå hem ännu.
Han tog mig till en källare bredvid, gaf mig vin och var så öm emot 5= 2 £ mig, att jag skulle älska honom dubbelt efter detta — om jag bara kunde!
Sedan jag hämtat mig, och vi ordnat om min toa- lett litet, ställde vi oss » utanför » igen.
» Ingenting går upp emot att känna sig vara på sin plats, gubben lilla », sa ' jtag och tryckte Ruffens arm intill min.
Roligt hade vi, det är säkert!
Och allting både hörde och sågo vi, efter sona nackspielet försiggick i trädgården.
Främlingarna hur- rade och tog af sig hatten, tog af sig hat- Gammalt stickylle, klädningslappar.
doffel, ull o. in • * • » ?• » i » Hildur Anderssons Ullspinneri ocb Skrädderi-Aktiebolag, emottages till all slags spanad.
— Pressning och beredning verks ' .älles.
— Beelt arbete, billiga pris.
» • » Allm.
T.
76 53.
Hötorget 1 2.
Riks 163.
(3ods afhämtas tacksamt afgiftsfrit!
För vigt om 18 kg.
fraktfritt fram o. åter.
" * * F i l i a l H o r n s g a t a n 1.
Aiim t. so 435. w o
222 ten och hurrade, ett i ett, (för de olika folksångerna!)
Till sist tog de hatten af sig för » Joachim i Babylon » med, och det kunde de gärna göra, efter ju Bellman verk- ligen var så godt som en kung i sitt eget rike.
» Så mörka och magra de flesta är du, » sa ' jag intresserad.
» Joo, så ' nt här tar, » sa ' Ruffen.
» Men titta på den där unga därborta; han är hvit med besked — och sådana ö g o n!
» » Det är visst en sådan där fin dö siccle », sa ' Ruffen.
» Nog för nästa århundrade då, » sa ' jag.
Ungrarna lär ha dansat nationaldanser på terrassen!
(Jag undrar, hvad som skulle förmå vår press att dansa nationaldanser på en vare sig in- eller utländsk t e r r a s s!
!
!)
Men det fick vi inte se, dess värre!
Ja, en bra härlig kväll var det, fast nog var » titten » dyr, som » utvärtes-titt » betraktad!
» Men aldrig sörja sprungen slant! » Just som vi skulle somna, började Ruffen skratta.
» Hvad är d e t?
» sa ' jag.
» Jooo.
.
.!
Det kunde ju inte finnas nå- gra våra värdar! » » Kunde det inte? » sa ' jag förgrymmad.
» Nej, ni var ju värdar själfva, vet jag.
Ha ha ha!
!
» Och så var det ju — det begrep jag nu.
Men i så fall kunde värdarna gärna ha ta- git emot hvarandra, ty att ta emot sig själf, var rysligt!!
Dagen därpå drack vi vårt eftermiddags- kaffe på Saltsjöbaden, där pressen höll sin stora högtidliga festmiddag.
Folksånger, ang- tusiasm och hurrarop igen.
Men främlin- garne hade lärt mycket sedan gårdagen!
Nu gick hurrandet med en kläm, som var riktigt svensk!
Dagen därpå stod Ruffen och jag i kö för att slippa in på Skansen.
Här var kongressen alldeles oregerlig af förtjusning, och så var jag med.
Ni skulle ha sett Gödde på talarestolen, med en eld- röd vallmo bakom örat, dansbanan, full af ungdom, renarna, som aftecknade än konst- närligt, än vanligt mot himlen, den nya terassen, stugorna, kryddlanden och natu- ren själf sen!
Här skulle jag ha velat stanna hela mitt lif, men utställningen gaf kongressmiddag ' på Hasselbacken, så det gällde passa sig för att få ett bord.
(Utan- för, förstås!)
Genom tur, lock, pock och drickspengar lyckades det oss verkligen att eröfra ett par platser, och efter två timmars väntan fick vi middag med.
Den härligaste musik, angtusiasmen och tal och ofantligt med hurrarop!
Klockan 10 afslutades middagen med en extra fest i » Gamla Stockholm ».
» Nog tycker jag, att jag borde ha kunnat få vara med på den — åtminstone som folk, » sa ' jag, när Ruffen och jag pallrade af in på utställningsområdet.
Men det fick jag inte, ty när vi kom fram, var vindbryggan (den andliga!)
uppdragen, och min uppväckta vaktare i tjänstgöring, med musköten på axeln och uppsyn så barsk, att jag inte ens vågade visa fram min pressbok, hvilket för resten nog inte hade tjänat till något.
» In ska ' jag ändå », sa ' jag, och in kom jag.
På hvad sätt vill jag inte berätta, ifall det skulle bli polissak af det.
O, Gamla Stockholm, så lefvande du var den kvällen i half-ljuset — så pittoresk, så allt vackert som finns!
IDUN Jag skulle ha njutit ofantligt, om jag bara inte känt mig som en tjuf.
Men det gjorde jag nu, och därför så — — Strax till höger på » Storgatan » var en » Bodega », (kommer väl af bodegare, kan jag tro!)
med öppna fönster, målningar på väggarna, grofva bord, med bastomhöljda flaskor, och i ett hörn en ung italienska, som vid gitarrknäpp sjöng hemlandstoner för italienarna, hvilka böjde sig som vass- strån för vinden, så klappade de i händerna och ropade » brava, b r a v a »!
(De hade inte lärt sig att säga bravo än!)
Det var glädje utan borde forntid och eftertid det, just som glädje bör vara för att friska upp trötta sinnen.
På en hög smal trappa, klädd med olikfärgade skynken, stod en trollkarl i hög mössa, vid kaftan och långt, hvitt skägg, undrande som om allt det främmande bull- ret nyss väckt upp honom ur en hundra- årig sömn, medan ur de mörka butikerna högtidsklädt forntidsfolk skyndade fram mot ' Stortorget ', där stora bord var hopslagna af bräder och tätt besatta med bägare af tenn, som oupphörligt fylldes på af beskäf- tiga småjungfrur, medan svenner betänksamt tappade skummande öl på ' stånkor ' från ett jättefat på jättefot.
Handtverkare arbetade brådskande vid små bord, och under tjut och skratt tum- lade en flock brokiga gycklare öfver torget.
Och så hela denna mörka strimma af nu- tidsfolk, som blandade sig och ändå så fullkomligt skilde sig från forntidsfolkets färgstarka dräkter!
Jag hade nog glömt mig kvar alldeles, så förtjust var jag, om jag inte i detsamma fått se ett par bekanta och känt mig så lik en tjuf igen, att jag ögonblickligen » smet af » ut till stackars tåliga, arga Ruf- fen, som just höll på att smita från mig, så förgrymmad var han öfver mina » eviga upptåg ».
Dagen därpå for vi — förstås — till Drottningholm, där Hans Majestät med en glänsande fest lär ha upptagit pressens skrå bland ridderskapet och adeln.
Den festen blef den mest oförgätliga af alla — äfven för oss » utanför-folk. » Illumination, musik, glädje i hvar vrå, och så det härliga slot- tet och parken att se på.
Hade jag bara kunnat få höra kungens tal genom en fo- nografslang, så skulle allt ha varit fullkom- ligt.
Morgonen därpå kände jag som bly i hela kroppen, och fötterna ville alls inte gå i kängorna, men hur det var, så pallrade jag mig ändå upp klockan 8 för att få se kongressen samlas till allvarligt arbete.
Men inte en medlem såg jag — j a g hade nog k o m - mit för sent ändå!
I går for de efter sitt trägna arbete i upplysningens tjänst.
A c k!
!
Ja oförgätliga har dessa fyra dagar varit — och sa instruktiva — äfven för mig.
Hvad ska ' de då inte ha varit för dem, som varit innanför!
Och så nu efteråt alla dessa vackra och tacksamma ord, som fly- ger öfver världen!
Ja, det säger jag, ska ' jag slå mig på att hylla någon, så ska ' det efter detta bli pressen, ty det lönar sig.
Men nu på en tid kommer jag nog inte att hylla någon annan än min soffa.
Doktorn sä ger a t t.
.
.
Men hvad betyder ett par svullna ben och fötter, när de svullnat i världspressens tjänst!
P.
S.
Mycket viktigt!!
Det är inte Gunnar Wennerberg, som målat Hortensiaflickan, utan hans son!
Jag skäms rysligt öfver misstaget, men det är 1897 så med stora mäns söner: man kommer så sällan i håg att de finns.
Men håller den här unga herrn hvad han lofvar, så kom- mer han nog snart att slå sin store fader ur brädet — åtminstone inom flickfacket.
Det tror jag säkert!
* " Qr skuggornas värld ".
IV.
£ Frenologen.
n vacker vårmorgon i början af 1850- talet befann jag mig å Mosebacke terrass för att njuta af utsikten öfver huf- vudstaden, där det bullrande lifvet ännu icke kommit sig i full gång.
Djupt under mig utbredde sig det härliga panoramat af staden mellan broarna med Norrmalm längst i fonden.
Vid skeppsbrokajen lågo sida vid sida i tre linier bakom hvarandra segel- fartyg och ångare.
Från många af de förra skimrade i morgonsolen åtskilliga hvita segel och från de flesta af de senares skorstenar uppstego tunna rökpelare.
På strömmen, så långt ögat kunde se åt salt- sjösidan, rörde sig ut- och ingående fartyg.
Till vänster hade jag Mälaren med ett vimmel af skutor för segel och ånga.
På Munkbron ökades oupphörligt skaran af köpare och säljare.
Slottet framstod för mig i den klara morgonluften om möjligt mera imponerande än vanligt.
De många kyrktornens spiror glimmade i solskenet.
På Skeppsbron myllrade af åkande och gående.
Sådan var den tafla, hvilken jag hänryckt stod och betraktade, lutad mot ett skrank.
Vid det jag vände mig om, hade jag strax bakom mig en äldre herre och i dennes säll- skap ett fruntimmer, honom vida underlägset i ålder.
Dessa tycktes liksom jag njuta af morgonens uppfriskande luft och det hän- förande sceneriet.
Utom oss tre var terrassen folktom.
Af ungdomlig respekt tog jag af mig hatten för det för mig obekanta paret.
Min hälsning besvarades vänligt, och efter ett kort utbyte af våra intryck af de vyer vi hade framför oss presenterade jag mig till namn och lefnadsyrke.
Det senare hörde till de mera obemärkta litteratörernas föga afundsvärda samhällsställning.
Helt annor- lunda var förhållandet med den äldre herrns: han var den af hela Stockholm kände och i den vetenskapliga världen erkände pro- fessor Gustaf Magnus Schwartz, teknologen och frenologen, en liten gubbe med grått hår, magert ansikte och forskande ögon af liffull glans.
» Här är min hustru, » sade han och vi- sade med en gest på damen i sitt sällskap.
Denna hade, efter hvad hennes biografi i framtiden skulle upplysa mig om, föga öfver- skridit det trettionde året, var smärt och blek med långlagdt ansikte, hög och bred panna samt själfulla, milda ögon.
» Jag hör, att min herre sysselsätter sig med författareskap, » fortfor professorn.
» Det- samma är också fallet med min hustru, som börjat därmed göra sig små inkomster, hvilka hon äger använda fullkomligt efter eget behag. » Den unga frun visade sig förlägen öfver att sålunda få sin blyga talang röjd, och icke anade jag då, att hon inom få år skulle
I D ö IM.
1897 bli den uppburna författarinnan till ett stort antal romaner: Marie Sofie Schwartz.
het: » Var C. en sådan kruka, borde han fått ett helt annat straff än fästning. » — - Om en ung man berättade professorn att Efter att kanske en timme hafva sam- talat i hvarjehanda ämnen k o m professorn han tagit gipsaftryck af dennes hufvud fyra Första in på sin specialitet som frenolog eller gånger efter femåriga mellantider.
forskare i läran o m själen och dess för- aftrycket gaf tillkänna intelligens.
Därefter mögenheter på grund af hjärnans byggnad.
inställde sig sjukdom, hvarunder den unge Jag blef godhetsfullt inbjuden att följa det mannen icke kunde ägna sig åt något själs- värda paret till deras vid början af Göt- arbete.
Intelligensens organ visade sig vid gatan å söder belägna hem, - där j a g kunde nästa gipsaftryck mycket i tillbakagående.
få se professorns stora samling af människo- Då tredje gipsaftrycket togs, hade han åter- kranier samt gipsafgjutningar af sådana.
vunnit hälsa och därmed hade också intelli- Jag tackade förbindligast.
Det var min- gensens organ höjt sig.
A n n a en gång för- sann icke ett anbud att förkasta.
Professorns slappades han af sjuklighet, och vid sista namn som frenolog var mig icke obekant.
gipsafgjutningen skilde sig hans hufvudform Det hade stått för mig som ett önskemål föga från idiotens.
Dessa fyra gipsafgjut- att komma i beröring med denne man och ningar utpekades för mig och gåfvo be- få se hans ryktbara samling, men j a g hade kräftelse åt hvad frenologen iakttagit.
återhållits af en viss obenägenhet för att En annan ung man framställde pro- själf blifva genomskådad af denne vårt fessorn som t y p för lättsinne och lättja.
innandömes ransakare.
» Den unge mannen », berättade han, » stu- derade under mig vid teknologiska institutet, Vi lämnade alltså Mosebacke och befunno och emedan han på grund af sin oförmåga oss snart nog i en sal 1 tr. upp i pro- att handhafva penningar ofta råkade i ekono- fessorns våning.
Rundt o m väggarna i miskt betryck, vände han sig till mig m e d denna sal löpte hyllor från golf till tak, och begäran o m hjälp.
Jag hade fattat tycke liksom böckerna i ett bibliotek stodo här för den unge mannen och hjälpte honom, skalle vid skalle af personer, hvilkas kranier icke så sällan, men hans besök m e d an- professorn skaffat sig eller af hvilkas huf- hållan o m lån blefvo allt tätare liksom hans vuden han tagit gipsafgjutningar.
Alla oförmåga att betala igen blef alltför tydlig.
skallar voro försedda med påskrift o m hvem Slutligen sade j a g en dag till honom, att de föreställde.
nu kunde j a g icke lämna honom mer än Professorn inledde sin förevisning med 30 riksdaler, men hushålla väl m e d dem, en kort öfversikt af Galls system.
En bad j a g, så kunna de möjligen räcka, tills synnerligt] stark utveckling af vissa själs- ljusare utsikter yppa sig.
Den unge man- egenskaper motsvarades af en synnerligt nen tog penningarne, lofvade hålla noga på stark utveckling af vissa ytpartier hos stora styfvern, undvika alla onödiga utgifter, och hjärnan; dessa ytpartier borde å kraniet med dessa goda föresatser aflägsnade han bilda upphöjningar, hvilka skematiskt in- sig.
Men huru höll han ord?
Jo, redan delade efter psykologiska iakttagelser kunde följande dag bjöd han sin värdinna och leda till bedömande af en persons karak- hennes dotter på en utfärd i hyrvagn, tär och intelligens.
Hjärnskålen är enligt hvilken åktur jämte forfriskningar i diverse Gall uppdelad i 27 observationsfält, hvilkas utvärdshus medtog hvarenda skilling af de större eller mindre upphöjningar bestämma trettio riksdalerna.
Han slutade m e d att den förhärskande själsdriften.
som en tiggare vandra mellan Ystad och För att åskådliggöra systemet genom Haparanda samt gick sålunda genom sitt kända motsatsers sammanställning hade pro- lättsinne förlorad både för sig själf och sam- » Så här såg han ut. » fessorn placerat bredvid hvarandra gipsaf- hället.
gjutningar af Napoleon den stores och Fred- rik den stores hufvuden.
Enligt frenologien utmärkte • sig den förre i trots af allt det blod hans härsklystnad aftappat mänsklig- heten genom mera humanitet än den se- nare med sina fredligt borgerliga attributer: käpp och snusdosa.
Karl den tolftes gips- hufvud stod bredvid ett, hvars hjärnskål utmärkte feghet.
Mordlust var sammanställd med godmodighet, lättsinne med varsamhet, kvickhet m e d idiotism, tjufnadsmani med ärlighet, girighet m e d slösaktighet, religöst svärmeri m e d ateism o. s. v. hylla efter hylla hela raden utåt.
För hvarje sådan skalle hade professorn ett namn och en anekdot att meddela.
Ett gipsaftryck af assessor Crusenstolpe visade endast bakhufvudet.
» Hvarför är detta af tryck så ofullständigt? » frågade jag.
» J o », svarade professorn ironiskt leende, » saken är den, att gipsaf stry eket togs kort innan C. för majestätsbrott genom sitt politiska skriftställeri dömts till fästnings- straff å Vaxholm.
C. fruktade att han ge- nom att tillåta mig taga gipsaftryck utaf ansiktet kunde på sina fienders tillskyndan kväfvas, och därför tillät han endast, att jag fick anbringa gips å bakhufvudet.
När jag berättade detta för Karl Johan, utbrast denne skämtsamt med sin sydländska liflig- Professorn blef allvarsam och tystnade — Schwartz dog i Stockholm den 25 mars 1858.
* U p notisboken.
Konungen reseri dag öfver Östersund tillTrond- hjem, där han kommer att vistas några dagar.
Efter återkomsten begifver sig h. m:t som van- ligt till västkusten, till sitt kära Marstrand.
223 vackra hufvudstad och vår intressanta utställning det Ulligaste intresse.
Flere af dem hafva äfven gjort utflykter till skilda delar af landet.
Kristina Nilson har nu öfver Trollhättan och Göteborg nedrest till sin hembygd i Småland.
* I lifvet och i döden.
Med endast en veckas mellanrum hafva i dessa dagar två åldriga syst- rar skattat åt förgängelsen.
Den 2 juli afled i Lund fru Engela Carlsson, född Heijl, änka efter den på sin tid så frejdade läkaren Josef Albert Carlsson, hvilken afled i Kungsbacka 1871.
Till systerns sjukbädd nedreste fru Laura Brun, själf änka efter det för några år sedan aflidna om vårt folkskoleväsen så högt förtjänta kansli- rådet d:r Brun.
Hängifna hvarandra i lifvet, skulle ej heller döden länge skilja de båda syst- rarna åt.
Änkefru Brun insjuknade i Lund och afled därstädes den 9 dennes, jämt en vecka efter systerns frånfälle.
De båda systrarna voro döttrar till kontraktsprosten Casper Carlsson Heijl.
Gift kvinnas rösträtt vid prästval.
Sträng- näs domkapitel tillstyrker i afgifvet utlåtande senaste riksdags skrifvelse om rätt för hustru att vid mannens frånvaro utöfva hans rösträtt vid prästval.
* Teater och musik.
En rysk konsert, d. v. s. en konsert med ute- slutande ryska kompositioner gafs den 8 dennes i Utställningens teater- och konserthall under anförande af mr Cor-de Las, kapellmästare från Petersburg.
Programmet upptog fyra orkester- nummer, nämligen uvertyren till operan » Rous- lane et Ludmila » samt » Capriccio brilliante », båda af Glinka, vidare » Airs de ballet » ur op. » Feramors » laf Rubinstein och Tschaikowskys målande och storslagna » Ouverture Solennelle 1812.5 Den senare är känd från någon af k. operans symfonikonserter.
Mr Cor-de Las visade sig som en god ledare, och den betydande or- kestern, i hvilken ingick en god del af hofka- pellet, skötte sig ypperligt.
Den lifliga och karak- täristiska ryska musiken tycktes mycket slå an på det nästan fulltaliga auditoriet.
Programmet utfylldes med några romanser af Rubinstein och Tschaikowsky, förträffligt föredragna af fruarna Dagmar Möller och Gudrun Torpadie-Lindblom.
Vasateatern har upptagit den öfverdådigt muntra farsen » Spökerihotellet ».
Arenateatern lockar hvarje afton en talrik pu- blik med » Boccaccio ».
Cloun är naturligtvis fru Anna Norrie.
* Pliktens väg.
Novell för Idun af Ali.
(Forts.) — Ah, så Hilma talar 1 Det där låter ju så dystert, att jag blir riktigt ledsen, jag också.
Men säg mig nu, Hilma, är det icke en sorg, som Hilma kan anförtro åt mig?
Kanske vi då till- sammans kunna finna någon ljusning.
* — Nej, fröken, för mig finnes ingen ljusning, Drottningens födelsedag firades i fredags i allt är mörker och hopplöshet I .... all stillhet i Skinnarböl i Norge, där h. m:t för när- En lång tystnad följde «på dessa ord.
Hilma varande som bekant vistas.
Hennes m:t hade de bläddrade i sina mode-journaler, Sigrid satt vid två näst föregående dagarna icke mått riktigt bordet med hufvudet lutadt mot handen och väl och därför hållit sig inomhus.
I fredags be- betraktade uppmärksamt det lilla bleka ansiktet fann sig drottningen betydligt bättre och uppe- framför sig.
Till slut bröt Hilma tystnaden.
höll sig under förmiddagens lopp på sin älsklings- — Hur vill fröken ha sin promenaddräkt plats på verandan, som dagen till ära var smak- sydd?
— • frågade hon.
fullt prydd med blommor och grönt.
Presenter — Det öfverlämnar jag åt Hilma att bestäm- anlände från konungen, kronprinsparet och den ma, Hilma har alltid så god smak.
k. familjens öfriga medlemmar samt från de upp- Hilma betraktade uppmärksamt sina planscher.
vaktande damerna.
Drottningen hade undanbedt — Se här, — sade hon — hvad tycker fröken sig uppvaktningar med anledning af dagens be- om der här modellen?
tydelse.
— Jo den är nog vacker, — svarade Sigrid * efter en prof vande granskning — men den förefaller Furstliga gäster i stor mängd hafva i dessa allt bra arbetsam.
— Ja, det är den nog, förstås!
dagar aflagt besök vid vårt svenska hof.
Utom de — Nej, vet Hilma, då ta vi en enklare modell.
redan förut omnämnda, storfursten Vladimir från Ryssland med gemål och son, änkekronprinses- Se, den här, t. ex. hvad säger Hilma om den?
— Den passar nog utmärkt åt fröken som har san Stefanie från Österrike samt fursten och furstinnan af Reuss, hafva nu senast anländt vacker figur.
Och så med en modern krage och konung Leopold af Belgien samt konung Choula- litet snörmakeri, kanske det skulle nog bli myc- longkorn af Siam med son.
Alla hafva visat vår ket klädsamt.
ts DUN 224 Ja, om Hilma ville sy den då på det sättet.
— Ja, det skall jag göra, och fröken kan lita p på, att jag skall göra allt hvad jag möjligen kan tor att fröken skall få den i nästa vecka.
— Så rysligt snällt!
Men det känns riktigt på- kostande, om Hilma nu skall behöfva öfveran- stränga sig för min skull!
Hilma nickade tacksamt.
H — Det är så roligt att arbeta åt fröken, ty P fröken har alltid varit så snäll emot mig.
Tänk, att det är nu åtta år, sedan jag sydde Mi den första klädningen åt fröken, det var då 0 fröken gick och läste.
— Ja, det minns jag nog!
Men på den tiden d- © var Hilma glad som en lärka, ja, ännu för tre å fyra år sedan kommer jag ihåg, hur Hilma gnolade och sjöng jämt.
Men så kom med ens någonting emellan.
Det var bestämdt någon, som Hilma tyckte om, säg, var det inte så?
Hilma suckade djupt och Sigrid fortsatte: — Men så öfvergaf han Hilma, eller hur?
' 1 ' i — Ja, fröken det var någon, som jag höll af, A • af hela min själ, men, ser fröken, jag var för tarflig för honom, och det borde jag ha förstått förut.
— Då tycker jag också, att Hilma icke skulle bevärdiga honom med en enda tanke vidare.
Var stolt, Hilma, och glöm honom.
— Det finnes förhållanden som göra att man OD icke kan glömma.
— Men tiden helar ju alla sår, och det är ju mer än två år sedan dess.
Det kan jag förstå däraf, att Hilma började se klen ut just vid den tiden och sedan hörde jag talas om, hur för- skräckligt sjuk Hilma blef på våren.
Hilma har aldrig riktigt hämtat sig sedan dess.
— Nej, aldrig, — svarade Hilma — och jag blir heller aldrig densamma som förr.
— Ah, hvad det är sorgligt ändå, att kärleken skall bringa lifslång olycka öfver så många och andra åter, få njuta en sådan sällhet i lifvet.
Fast, hvem vet, hvad jag kan ha kvar att ge- nomgåj — Ah, fröken må väl åtminstone icke ha några sådana sorger att vänta.
Den, som gifvit sitt hjärta åt fröken, byter nog icke sinn så lätt.
OD — Hvem kan veta!
SB S &lt;1 it Bidrag mottagas med tacksamhet.
ET Logogryf.
2 i .i „ g&gt;, f ... •&gt; tu. '
® SJ S&gt;8 Se så, go ' vänner, här kommer jag För att mig visa ett litet tag.
Det » starka » könet helt morskt för- klarar, Att ej det » svaga » uppå mig sparar, Att jag hos detta lär trifvas bäst, Och att på » repen » jag frodas mest.
Ja må - väl vara!
Men jag er säger, Att ock hos herrar jag fristad äger.
Och min förmåga är helt galant, Af flugan gör jag en — elefant.
Jag nio fötter dig synes hafva, Med dessa kan jag .kring jorden trafva, Ty du må veta, att jag också i Sjumilastöflar » kan sätta på.
Nåväl så låtom oss börja färden Uti en farkost, som förr i världen =r-§s&gt; Inrymde allt, hvilket hade lif.
CA H« O to o Hvad vållar ofta båd ' split och kif?
Två pseudonymer — författarinnor — Sex namn, blott passande för oss o kvinnor.
En stad i Estland.
Så öar två.
En präktig bågskytt du ock kan få.
w Hvad finnes fyra uppå en timma?
r&gt; &lt; Hvad stiger uppåt och synes glimma?
o 31 ari, * i &lt; Hvad blott om lörda ' n i Kalmar £ ' « finns, ea £J- Så står i visan, om rätt jag minns.
P * S a o u Hur kändes lunden i sommar ' n heta?
b B * Så namn på sångare får du veta.
" 3 » Hvad bäret är, f örr ' n det mognat har.
(b CD » " ~:s EU 1897 jinnu många förtroliga ord byttes mellan frö- ken Moss och hennes lilla sömmerska, sedan vände Sigrid hemåt.
Men den andras sorgsna meddelanden hade väckt en känsla af svårmod i hennes själ, som hon hade svårt att öfver- vinna.
Hon gick i sorgsna tankar, undrande öfver lif- vets gåtor.
Hemkommen glömde hon dock åter allt annat för sin egen stora lycka.
Isidor var före henne där hemma hos modern, och då han slöt henne i sin famn, då jublade det på nytt inom henne.
Det var sol, det var vår i unga människo- hjärtan.
— Jo, det har ni nog rätt i!
Kanske vi borde gå tillbaka till förmaket.
— Ja, kom så gå vi då!
De reste sig båda, nickade skämsamt åt de två i soffan och så begåfvo de sig helt långsamt på väg ditut.
Dock, längre än till nästa rum kommo de al- drig.
Der måtte de ha funnit något som fängs- lade deras intresse och ännu en halftimme där- efter hade de icke öfverskridit den andra tröskeln.
Men inne i det innersta rummet satt Sigrid i sin egen lilla soffa, fast omsluten af sin tro- trolofvades arm.
— Tror du icke, att Magnus och Klara hålla af hvarandra?
— frågade Sigrid och blickade småleende efter de båda, som nyss försvunnit.
— Jo, det ser nästan så ut, — svarade Isidor.
— Ack ja, hvad jag är glad!
De passa så innerligt väl för hvarandra.
Klara är en sådan utmärkt bra och duglig flicka och Magnus är också så riktigt präktig.
— Underligt att du icke fäst dig vid honom!
— Ja, det har jag själf undrat öfver mången gång, men det är väl därför, att han nästan är som en bror för mig.
— Du har ju känt honom sedan barndomen?
— Ja då, hans mor har ju stått fadder åt mig, och jämt, jämt ha vi varit tillsammans.
— Då känner du honom på dina fem fingrar?
— Jo, det kan du lita på!
Hvarje framsteg han gjort och hvarje odygd han hittat på, allt känner jag lika väl.
Tänk, Isidor, om jag kände dig lika grundligt!
(Forts.) Sigrid och Isidor växlade ringar, omgifna en- dast af några få anhöriga och nära vänner.
Det skedde en middagsstund i all stillhet, och sedan drack man de nyförlofvades skål vid den enkla fest, som fru Moss höll för sin dotter.
Ungefär tio personer voro närvarande, Isidors gamla faster och några kusiner samt Sigrids gudmor, fru Holter, dennes man och sonen, Mag- nus, samt Sigrids intimaste väninna, lilla Klara Malm.
Alla tömde sina glas i botten, då skålen före- slogs för Sigrid och Isidor.
Eget ändå, att Mag- nus i den stunden endast hade ögon för lilla Klara, och att hon rodnade och såg mera förvir- rad ut än Sigrid själf.
Vid middagsbordet väx- lade sedan de båda månget ord om » en lycklig framtid », och då den festliga måltiden var slutad kunde man lika väl ha trott, att just de båda voro festens föremål, ett sådant återsken fann man i deras drag af de andras lycka.
Fru Moss lilla våning bestod af tre små rum, det yttersta som var både förmak och matsal, därinnanför sängkammaren samt allra innerst Sigrids egen lilla helgedom.
Därinne slogo de sig ned, de fyra unga, efter middagens slut medan de gamla stannade kvar i förmaket.
Då de sprakat en stund hit och dit, vände sig Magnus helt hastigt till Klara och yttrade half högt: — Tror ni icke, att nyförlofvade helst vilja vara för sig själfva?
j Hvad var väl den, som ej flitig var?
Af trädslag finner du sorter fyra.
Hur gick väl fatet, det fina, dyra, när det helt hastigt i golfvet föll?
Hvad värd för gästerna ståtligt höll.
Så fyra mansnamn försök att hitta.
Ett räkneord.
Hur bör Kalle sitta?
Väl 50 ord kunde finnas än.
Dock slut, jag kommer nog snart igen!
» Hanken *.
* Innehållsförteckning.
Anna Kramer (med porträtt); af S.
L.
— Kristina Nil- son; poem af En svensk kvinna: — Drottning Margareta — ett femhundraårsminne; af S.
E.
P.
— Gif dem ett hem!
Af En Stockholmsfru.
— Telefonprat; af Matte.
— I Stockholm; små utställningsfunderingar och litet an- nat smått och godt.
För Idun af Lovisa Petterkvist.
Bref VIII.
— » Ur skuggornas värld »; några blad för Idun af Vilhelm Bäckman; IV: Frenologen.
— Ur notisboken.
— Teater och musik.
— Pliktens väg; novell för Idun af Ali (forts) — Tidsfördrif.
Schackgåta.
Efter hästens gång på schackbrädet.
urna går mildt lidan kring kran liljor tin las det gra du de din dig god vid som trös om sa milda ning som som i väg famn mig nej het dansa den hvars ster den slöja smär ditt tår blom i din pets jes säga ljusa na möte strör lar du åter utaf tans namn dröja som hop du strå döl håll din Konsonantförändringsgåta.
Med g.
Fast nog det galet tycks kanhända För en och annan prosasjäl, Jag kan i hjärtat vårfröjd tända Båd ' hos poet och hvardagsträl.
Med h.
Mitt rykte är ej godt, dess värre — På sin natur man kan ej rå — Ej att, när man vill spela herre, En skräckregim man inför då.
Fix.
Med k.
Ett ställe, där man laborerar Med hälsa, lif och annat smått, Ifall att den, som där regerar, Som blott elev ur skolan gått.
Fyrkantgåta.
1 4 6 5 4 t s s Med l. '
Uti vårt » labbis » får man se det, Bland reagenser utan tal.
För mången står det främst i ledet — Ifall ej magen är för skral.
Med r.
Att dansa efter annans pipa Är mångens lott.
Jag gör det lätt Hvarför?
Det kan man väl begripa, Det är blott så, en gång, mitt sätt.
8.
L. Gymnastik- och Velocipedkostymer * * Strumpor, Tröjor, Kalsonger etc. $ * 3 2 7 Orden beteckna; 1, 4, 6, 5 = pryd- nad, 1, 9, 8, 2 = gastronomiskt, 2, 3, 2, 7 = Hvad barn behöfva, 5, 2, 4, 7 = astronomiskt observationsföremål.
Äro orden rätt lösta bil- da de tolf bokstäfverna, rätt ordnade, en yrkestitel.
Moster Lisa.
Lösningar.
Logogryfen: Midnattssol; stol, lat, stolt, nio, tio, att, ost, tand, tom, matt, mat, matos, Simson, stola, lida, moln, snida, smida, lots, somna.
Ifyllningsgåtan: Industriutställning; 1) Ingeniörer, 2) entreekort, 3) hederspris, 4) Artur Thiel, 5) Prins Eugen, 6) tjensteman, 7) Djurgården, 8) Liljeqvist, 9) arkitektur, 10) festkantat, 11) bestyrelse, 12) sagogrotta, 13) hedervärda, 14) utställare, 15) främ- lingar, 16) Stenhammar, 17) prisdomare, 18) C. Nordqvist, 19) Gustaf Tamm.
Dubbelpalindromen: Per-son, rep-nos.
6 namn: Betty, Ylfva, Berta, Agata, Tyra, Eolf.
Ordgåtan: Stare; 1) sats, 2) tratt, 3) alla, 4) rar, 5) Ebbe.
Extra b e s t ä l l n i n g a r &amp; reparationer.
* Tldstlcfenlngar.
Från fabriken B r y g g a r e g a t a n 3, 1 tr. upp, andra huset från Drottninggatan.
